HISTORISKA AXPLOCK FRÅN VILLIE

närheten av Snöftarps gästgiveri i Skårby socken. Runt avrättnings-platsen stod häradets alla
nämndemän i så kallad spetsgård. Var och en av dessa nämndemän höll i sina händer en
spetsig träpåk som riktades mot delikventen - ett säkerhetsarrangemang avsett att förhindra
eventuella flyktförsök. På håll närmade sig fångkärran från häradshäktet...i den satt Mårten
Persson, iförd bojor och kedjor. På grund av folksamlingen hade fångföraren svårt att komma
fram med vagnen och enligt muntlig tradition skall då Persson ha rest sig upp och utropat:
"flutta po ar, gott folk...dé bler endå inged å de forrän ja' kommer". Det påstås även att Villies
dåvarande kyrkoherde, Cederlöv, som gav Persson sista smörjelsen, fick honom att erkänna
sin skuld innan han la' sig ner på stupstocken. Detta mot löftet att hans lik skulle begravas i
vigd jord. Någon vigd jord blev det emellertid ej, om man får tro kyrkboken. Mårten Persson
begravdes, som tidens sed föreskrev, på avrättningsplatsen.
Denna uppseendeväckande händelse passerade förvisso icke obemärkt bland den dåtida
allmogen. Den lämnade spår efter sig bland annat i form av ett skillingtryck som än i dag
finns arkiverat på Svenskt Visarkiv i Stockholm. Dess innehåll överensstämmer endast i vissa
delar med den verklighet som relateras i rättsprotokollen. Det mesta är således uppdiktat och
"påspätt", allt enligt dåtidens teatraliska moralsyn. Visan lyder sålunda:
SKILLINGTRYCK OM MORDET I VILLIE 1853
(mel."Jag gick mig ut i lunden, att höra fågelsång")
"I Willie församling och torpet Sunnanskog
En son som Mårten hette, sin fader ihjälslog.
Ty när den onde anden får menskan i sin makt
Hon uppå sammvetströsten ej mera gifwer akt.
--
Till Ystads sommarmarknad nu reste son och far.
De hwarje krog besöka, som uppå wägen war.
Ty de begifne woro på dryckenskapens last.
Och djefwulen dem hade uti sin snara fast.
---
Vildsinte woro begge och hårde af natur.
Och här de drucko, söpo och lefde såsom djur.
När aftonen war kommen de reste mot sitt hem,
men lif och gräl och träta uppstod emellan dem.
---
När de till hemmet kommo de åter grälade,
och uppå gamle fadren nu Mårten rusade.
"Mitt kära barn dock skona mitt lif", så fadern bad
Men sonen icke lyssnar till fadersbönen mer.
---
Af brännewin berusad han wet ej hwad han gör.
Och i sin wilda yra han fadrens rop ej hör.
Men slag på slag han giwer tills fadren faller ner
på golfwet uti stugan och sig ej rörer mer.
---
När morgonsolen uppgått med fasa Mårten såg,