Kult. 2002.05 - SeKeL

tema.språk 

Kult. 

Tidskrift för SeKeL - Linköpings universitet 

2002.05 

Ludwig Wittgenstein 

Fredrik Lindström 

Dub Sweden 

Hexameter 

Fula ord

Kult. 2002.05 

ledare 

Kult. söker 

ny redaktör, 

kassör 

och fl er 

medarbetare 

inför 

2003 

Intresserad? Maila kult@sekel.stuff.liu.se 

SPRÅK ÄR VAD det här numret handlar om. Som 

om inte varje nummer handlar om språk. Det är ju 

med hjälp av språket vi kommunicerar med varandra, 

vare sig det är via texten i tidningen eller när vi diskuterar 

det vi just läst. Vad vore vi egentligen utan språket? 

Tanken svindlar. Skulle vi kunna tänka abstrakt? 

Kunna avse imorgon, eller igår, när vi vill förmedla 

något? 

Och vad betyder orden egentligen, vad är det som 

ger dem betydelse? Finns det något som bestämmer 

vad något ska heta, eller är orden helt godtyckliga? 

Två som funderat över språket är Ludwig Wittgenstein 

och Ferdinand de Saussure. Om dem kan du läsa på 

sidorna 10-11 respektive 16-17. 

Nu när vi ändå har så många fi na och användbara ord 

kan vi ju lika gärna göra vackra saker av dem. Varför 

inte binda samman orden på fi nurliga sätt, så har vi 

skrivit vers. Läs mer om den svenska skaldekonstens 

fader på sidan 12. Där hittar du också ett pinfärskt hexameterepos 

för IT-generationen. 

Det här är mitt näst sista nummer som redaktör och 

ansvarig utgivare av Kult. Det har varit ett spännande 

uppdrag, om än slitigt stundtals. Men jag har lärt mig 

massor. 

Så vem ska nu ta över som redaktör? Jag vet inte alls, 

faktiskt. Det jag vet är att den som tar över efter mig 

kommer att få ett oerhört lärorikt år, knyta många nya 

kontakter, skicka ett oräkneligt antal mail och ringa lika 

många samtal. Dessutom ett helt års erfarenhet som 

kan vara till nytta senare, när det är dags att skaffa sig 

ett jobb. Om du funderar det minsta på att bli redaktör, 

kontakta mig så ska jag berätta mera. Eller kontakta 

valberedningen direkt. Se sidan 5. 

Tidskrift för SeKeL - Sektionen för kultur vid Linköpings universitet 

Redaktör & ansvarig utgivare: Johanna Look Layout: Johanna Look Korrektur: Andreas Hedberg Annons: Johanna 

Look Illustrationer: Kajsa Sjökvist och Tomas Olausson Postadress: c/o Look, Mårdtorpsgatan 7, 584 32 Linköping 

Telefon: 073-701 96 10 E-post: kult@sekel.stuff.liu.se Tryck: Bokakademin i Östergötland AB Omslagsbild: ur SDR:s 

Teckenboken (1978) i collage av Fredrik Bergström Hemsida: www.stuff.liu.se/sekel/kult Nästa utgivning: vecka 49 

Manusstopp: 12 november Tema: Slut ISSN: 1650-8491 Prenumerera: 60 kronor/3 nummer. Samtidigt ingår medlemskap 

i SeKeL. Pg. 85 23 39-1 Vi förbehåller oss rätten att redigera inkomna bidrag. Allt arbete med Kult. sker idellt. När du läst 

klart din Kult., ge den till en vän.

4 - Styrelsen rapporterar 4 - Hälsning från festeriet 

5 - Sök till SeKeLs styrelse 2003! 5 - Vem får Årets Kulting? Rösta 

6 - Fredrik Lindström Intervju 9 - Med det främmande språket som inspirations- 

källa Om 1950-talets absurda teater 10 - Ludwig Wittgenstein ”Världen är allt 

som är fallet” 12 - Stiernhielm Även för ditt huvud 12 - Johan & Lovisa 

Hexameterepos 14 - Baktalade ord på språkets bakgård Fula ord 

16 - Ferdinand de Saussure och ordens godtycklighet 18 - Hvaða mál talar þú? 

Om isländskan 20 - Dub Sweden: en solklar profi l utan profi l 

22 - Kriget Novell 24 - Från det allmänmänskliga till det mest spektakulära 

Jan Berglin 25 - Hjalmar Söderbergs Gertrud Teater 

26 - På spaning: Domkyrkan 27 - Poesi Poesi Poesi 

20 

Innehåll. 

16 

Foto: Jenny Eriksson 

26 

Foto: Jenny Eriksson

4 

information 

DEN 1 OKTOBER hade SeKeL förtroendemöte 

då vi valde en ny vice ordförande, Jenny Eriksson 

samt en ny utbildningsbevakare, Johanna Ericsson. Vi 

övriga i styret hälsar dessa båda varmt välkomna. Vi 

vill också tacka avgående vice ordförande Claes Bernson 

och utbildningsbevakare Emma Ritzén för deras 

goda arbete. 

När denna tidning kommer ut har vi även hunnit med 

att ha vår arbetsmarknadskväll. Vi i styrelsen hoppas 

och tror att denna varit givande för de som hade möjlighet 

att vara med och att den har gett er idéer för 

framtiden. För er som inte hade möjligheten att vara 

med den här gången: arbetsmarknadskvällen kommer 

igen nästa höst och medan ni väntar kan ni gå på 

Bokens dag den 17 november. 

Hälsning från festeriet 

NU HAR JAG äntligen glädjen att meddela att vi 

har ett fullt festeri. Det innebär alltså att vi istället för 

att söka efter folk kan fokusera helhjärtat på att ordna 

trevliga fester och tillställningar för er! 

De nya medlemmarna är Marcus Westberg (ekonomiansvarig), 

Alexandra Carlström (gyckel, ljud och ljusansvarig), 

Ida Edlund (inköpsansvarig), Sara Ivarsson 

(sittning och bokning), Sara Legré (info och tryck) 

och Erik Lindvall (webbansvarig). Sen har vi ju en lite 

äldre medlem som svettades med mig under nolle-p, 

nämligen Karin Sandstedt (dryckesansvarig). 

Som många av er säkert märkt har vi haft vår första 

tillställning som fullt festeri, en drinkfest på Skåland. 

Jag hoppas den var lyckad, det kan vara svårt att avgöra 

när man jobbar och endast ser allting med praktiska 

(typ) ögon. Men ni såg ut att ha trevligt, och hade ni 

det så har vi ju lyckats. 

Styrelsen rapporterar 

Text: Ellinor Blomberg (informationsansvarig SeKeL) 

Namn: Jenny Eriksson 

Post: Vice ordförande 

E-mail: viceordforande@sekel.stuff.liu.se 

Läser: Litteratur C 

Trevligt? Fika med dopp 

Namn: Johanna Ericsson 

Post: Utbildningsbevakare 

E-mail: utbildningsbevakare@sekel.stuff.liu.se 

Läser: Litteratur C 

Trevligt? Röda bönor och Vino Tinto 

Text: Tommy Törnsten (festerichef sKVaLp) 

Nästa tillställning kommer att vara en chockerande 

lack- och läderfest som kommer att gå av 

stapeln den 2/11. Det här kommer med andra 

ord att vara en riktig möjlighet för alla som 

tycker om att spöka ut sig. 

När det sedan börjar lida mot jul (läs 14/12) så 

kommer vi även att ordna en traditionell julsits. 

Så det är bara att hålla ögonen öppna efter mer 

information om detta. 

Det var väl allt för den här gången. Och kom 

ihåg: ett studentliv utan fester är inget studentliv. 

Kult. 2002.05

Sök till SeKeLs styrelse 2003! 

De poster som skall tillsättas i styrelsen är: 

Ordförande 

Vice ordförande 

Kassör 

Sekreterare 

Utbildningsbevakare 

Informationsansvarig 

Kulturansvarig 

Nollegeneral 

Övriga förtroendeuppdrag: 

Redaktör för Kult. 

Kassör för Kult. 

Valberedning (minst tre personer) 

Sakrevisor 

Ekonomisk revisor 

Vem får Årets Kulting? 

Årets Kulting är ett ärofyllt 

pris som varje år delas ut till 

en föreläsare, administrativ 

personal eller någon annan 

som gjort något hedervärt 

för SeKeLs medlemmar eller 

något av de ämnen sektionen 

företräder. 

NU HAR DU chansen att visa din uppskattning för 

någon som du tycker har gjort något bra för din klass, 

för universitetet eller för SeKeL. Skicka din motivering till 

kult@sekel.stuff.liu.se. Vinnaren utses av kultingkommittén, 

en grupp studenter som representerar de fyra SeKeLämnena 

och Kulturvetarbasblocket. Kultingkommittén tar 

alla motiveringar i beaktande, men beslutar enväldigt om 

vem som förtjänar priset i år. Vinnaren presenteras i Kult. 

2002.06. 

Tidigare vinnare av Årets Kulting är Monica Elwingsson 

(1999), Jan Willner (2000) och Dag Hedman (2001). 


Onsdagen den 4 december kommer SeKeLs årsmöte att hållas och 

då skall bl a en ny styrelse utses. Känner du att du skulle vilja 

engagera dig i sektionen, fi nns det såväl stora som små uppgifter 

att utföra. Dessutom är det både roligt och lärorikt! 

Om du skulle vilja söka till någon av dessa poster eller har frågor kring vad de 

innebär, kontakta oss i valberedningen: 

Samuel Isacson, samis709@student.liu.se, 

Niclas Franzén, nicfr478@student.liu.se eller 

Anna Hougström, annho263@student.liu.se 

senast 

15 november! 

För att vi skall hinna med allt pappersvänderi innan årsmötet, vill vi att ni hör 

av er senast 15 november! 

Annika Drougge & Johan Malmström 

12 oktober - 30 november 

5

intervju 

Ny bok, Jordens smartaste ord, på gång och programledarskap i TVsatsningen 

”Värsta språket”. Dessutom årets Tage Danielsson-pristagare. 

Snacka om att vara aktuell. Kult. bjöd på godis och fi ck en pratstund med 

Fredrik Lindström i samband med prisutdelningen under Humanistdygnet. 

HAN ÄR SPRÅKVETARE, komiker, författare, manusförfattare, skådespelare, regissör 

och poet. Men själv kallar han sig själv helst fi l kand. När jag påpekar att alla hans 

verksamheter tycks knyta an till språket säger han att han aldrig refl ekterat över det på 

det viset. Istället ser han det som att allt hänger ihop genom ett slags grundproblematik. 

Människans förhållande till sig själv, som social och biologisk varelse, och huruvida hon 

ska anpassa sig efter samhället eller om kanske samhället ska anpassa sig efter människan. 

Ens sociala och intellektuella identitet vilar på språket. 

6 Kult. 2002.05

Årets vinnare av Tage Danielsson-priset: 

Fredrik Lindström 

Text: Johanna Look - Illustration: Tomas Olausson 

Det långvariga intresset för språket väcktes på 

allvar när Fredrik Lindström 1985 kom till Uppsala 

för att läsa språkvetenskap. Han var nyfi ken 

på språket, och fi ck en aha-upplevelse när han 

upptäckte att språket är ytterst föränderligt, att 

det inte fi nns något ”enda rätta”. 

- Det som folk kallar ”slarv” med språket är i 

själva verket språkets utveckling. Om vi inte slarvade 

skulle vi fortfarande kalla Rolf för Radovulf, 

säger Lindström med ett leende. Slarv är i själva 

verket en av hörnstenarna i den mänskliga språkutvecklingen. 

Men uppfattningen att det slarvas med språket är 

inte ny. Det talade man om redan för fl era hundra 

år sedan. Det tycks i själva verket vara en myt lika 

varaktig som ”råttan i pizzan”. 

- Man ska inte tro på allting, säger Lindström och 

berättar att det var som student i Uppsala han 

fi ck idén till boken Världens dåligaste språk, som 

skulle slå hål på myterna om vårt språk. Men det 

skulle dröja ytterligare 15 år innan boken blev 

skriven och utgiven. 

En sak bör man ha klar för sig - att det fi nns 

en djup skillnad mellan skriftspråket och talspråket. 

Oförtjänt har talspråket lägst status av de 

två. Det är ju skriftspråket som är ett komplement 

till talspråket och inte tvärtom. Skriftspråket 

är underkastat en rad regler av praktiska skäl, 

kanske är det därför vi i paragrafsverige uppfattar det som mera ”riktigt”. 

Idag kan man urskilja ett visst språkbruk hos unga som inte fi nns 

hos äldre. Har språket alltid varit en ”generationsdelare” som på ett 

medvetet sätt skiljer olika grupper från varandra? Lindström menar 

att ungdomsspråket, om man ska kalla det så, är en företeelse ungefär 

lika gammal som ungdomskulturen, m a o en 1900-talsföreteelse. 

Visst har barn och ungdomar alltid i högre utsträckning än vuxna varit 

mer kreativa och benägna att bilda nya ord, men inte på det medvetna 

sätt som skett på senare dagar. I Sverige började det kring sekelskiftet 

i Stockholm, där man talade om ”Söderamerikaner”. Infl uenserna 

kom från det stora landet i väster, dit många svenskar emigrerat 

på 1800-talet och dit många reste för att arbeta under det 

tidiga 1900-talet. De amerikanskt infl uerade stockholmarna benämnde 

exempelvis stadsdelen Hammarby med ett coolt amerikanskt uttal, 

Hammarbaj. Därav supporterklubben Bajen. 

Det var när ungdomarna inte längre krävdes till försörjningen av 

familjen och då de hade råd att skaffa en egen livsstil som de på ett 

medvetet sätt skapade sitt eget språkbruk, för att markera sin position 

- mot ”de andra”. 

Men när blev då språket medvetet statushävdande? Tvärtemot vad 

man kan tro har det inte alltid varit en social markör. Historiskt sett 

är det en relativt ny företeelse. Före 1700-talet var skillnaden mellan 

olika sociala klasser obetydlig. 

Så till frågan om skolan, som likt andra samhällsfrågor engagerar 

Fredrik Lindström. Antagligen är vi många som tyckte att mellansta- 

Kult. 2002.05 7

8 

intervju 

”Kunskap ska inte ses som något kvantitativt. Då riskerar vi att få kunskapsfi 

entliga elever. Skolans främsta uppgift är att tillhandahålla verktyg, sedan 

får eleven skaffa sig kunskapen själv. Det måste fi nnas ett förtroende för att 

individen skaffar sig kunskap, men så fungerar inte samhället idag.” 

diets grammatiklektioner var tråkiga, svåra och helt saknade 

poäng. Ramsor som ”substantiv är namn på ting, till exempel 

boll och ring” var mer än en gång räddningen när fröken 

frågade till vilken ordklass ett ord hörde. Är det verkligen 

viktigt att låta barnen traggla grammatik? 

- Alla barn kan grammatik, säger Fredrik Lindström. Eftersom 

de redan behärskar språkets grundstrukturer kan de 

också grammatik. Det gäller bara att sätta ett namn på det. 

Tyvärr är skolan inte särskilt bra på att bedriva undervisning 

kring grammatik. 

- I sin iver att lära ut tar de mer än de ger. Att använda tråkiga 

och helt abstrakta termer är fel. Man bör se över hur 

man lär ut grammatik, och se till att eleverna inte känner att 

de inte kan. Barnen kan svenska redan, skillnaden är att de i 

skolan ska lära sig en mer offentlig svenska. 

Om man har svårt för grammatiken i det egna språket 

innebär det svårigheter när man på högstadiet eller gymnasiet 

ska läsa ett tredje språk, som tyska eller spanska. Och 

faktum är att många gymnasieelever idag väljer bort ett 

tredje språk av strategiska skäl. Det är helt enkelt svårare att 

skaffa sig höga betyg i språk. 

Skolan, och i förlängningen staten, vill gärna att vi förutom 

svenska och engelska behärskar ytterligare ett språk, så vad 

händer om tusentals elever plötsligt väljer bort det tredje 

språket? 

- Vi har klarat oss utan ett tredje språk i tusentals år, säger 

Fredrik Lindström. Dessutom är vi i Sverige duktiga på 

engelska. 

Men kan det vara så att skolan grävt sin egen grop? Oinspirerande 

grammatikövningar på mellanstadiet försvårar 

inlärningen av ett tredje språk på gymnasiet? 

- Allt går tillbaka på lärarna själva. Skolan konserverar oss i 

en roll, som vi bär med oss ändå upp i gymnasiet. Man slår 

helt godtyckligt ihop en grupp elever till en klass, och det 

innebär också att lärarna har ett stort ansvar för att gruppen 

fungerar, dag ut och dag in. 

Fredrik tar ett klassiskt exempel, att eleverna till lärarnas 

förtret talar om ”svenskalärare” eller ”engelskalärare”. Som 

alla vet heter det ju svensklärare! 

- Men eleverna följer bara sin moderna språkkänsla, och då 

blir det svenskalärare. Det är en ovana, men det är lärarnas 

fel. De har inte tillräckligt tydligt förmedlat språkkänslan till 

eleverna. 

Fredrik Lindström talar vidare om skolan. 

- Kunskap ska inte ses som något kvantitativt. Då riskerar vi 

att få kunskapsfi entliga elever. Skolans främsta uppgift är att 

tillhandahålla verktyg, sedan får eleven skaffa sig kunskapen 

själv. Det måste fi nnas ett förtroende för att individen skaffar 

sig kunskap, men så fungerar inte samhället idag. 

Och så var det det här med särskrivningar. I motiveringen 

till Tage Danielsson-priset betonar kommittén Fredrik Lindströms 

”arbete för att motverka särskrivningen av sammansatta 

ord i det svenska språket”. 

- Att särskrivningar är en ny ”farsot” kan vi glömma, säger 

Fredrik. Redan på 1500- och 1600-talen klagade man över 

att folk särskrev. Däremot är det mer utbrett idag. Om det 

nu är så att en majoritet av språkbrukarna är för en förändring, 

så måste vi acceptera det. Men i det här fallet är det ett 

glapp mellan talet och skriften som ger en betydelseskillnad. 

Det är stor skillnad på en ”svensk älskare” och en ”svenskälskare”. 

Det är ett skrivfel på elementär nivå, man saknar 

alltså kunskap om hur talspråket ska realiseras i skrift. Och 

det är allvarligare än själva särskrivningen. 

lästips 

För dig som är det minsta intresserad av språk kan jag 

varmt rekommendera Fredrik Lindströms Världens dåligaste 

språk (Bonniers). Här avlivas myt efter myt om det 

svenska språket, och man får förklaringar till språkföreteelser 

man inte visste att man undrat över. Hans senaste 

bok, Jordens smartaste ord, utgavs på Bonniers den 18/10. 


1940-TALETS FRANSKA litteratur hade framför allt 

kretsat kring Jean-Paul Sartre och existentialisterna. Det 

följande decenniet däremot, kom märkligt nog att domineras 

av en irländare, Samuel Beckett. Beckett kom till Paris 

som lektor i franska. Han var god vän med sin landsman 

James Joyce och författare till en studie om en av den franska 

1900-talslitteraturens största förgrundsgestalter, Marcel 

Proust. Beckett skrev huvudsakligen på modersmålet engelska 

fram till 1944 då han på allvar inledde det franskspråkiga 

författarskap som slutligen skulle göra honom världsberömd. 

Medan hans föregångare Joyce och Proust framstår som 

de viktigaste skaparna av den moderna ”universalromanen” 

som strävar efter att sammanfatta en helt kulturs 

problematik, gick Beckett den motsatta vägen mot litterär 

askes, upplösning och slutgiltig tystnad. I En attendant Godot 

(I väntan på Godot, 1952) skildras två luffare, Vladmir och 

Estragon, som i pjäsens två nästintill identiska akter är sysselsatta 

med inte stort mer än att just vänta, att vänta på 

den mystiske Godot som aldrig kommer. 

Dramat, vars text för övrigt är skriven på ett så fi nurligt 

inkonsekvent sätt att den saboterar alla försök till övergripande 

tolkning, tycks handla om människan som fånge i 

sina illusioner och om den mänskliga tillvarons meningslösa 

futtighet. Kommunikation förefaller nära nog omöjlig; 

de båda huvudpersonerna missförstår och talar ständigt 

förbi varandra. Långa monologer som inledningsvis verkat 

logiskt fattbara mynnar slutligen ut i något totalt obegripligt 

och kaosartat. Tillvarons absurda karaktär har överförts 

till språket. 

språk 

Med det främmande språket som inspirationskälla 

Om 1950-talets absurda teater 

Text: Andreas Hedberg 

Absurdisterna var framför allt verksamma i Frankrike. De gjorde sig kända genom sina ”antidramer”, 

pjäser där handlingens kausalitet avskaffats och den yttersta meningslösheten, kanske 

tillvarons såväl som litteraturens, framställs genom långa följder av nonsensrepliker. Funderingar 

kring språket som mänsklig konstruktion spelar en stor roll i denna märkliga dramatik. 

Flera av Becketts samtida författarkollegor var också de 

utlänningar. Såväl ryssen Arthur Adamov och rumänen 

Eugène Ionesco var förgrundsgestalter för den franska 

absurdismen. 1950-talets dramatik har av många uppfattats 

som en reaktion mot 40-talets existentialistiska litteratur med 

dess yttre engagemang och intellektuella prägel. 

Bland dem som nådde allra längst i fråga om ideologisk, 

språklig och dramatisk upplösning var Ionesco, som i sina 

tidiga dramer helt satte de gängse teaterkonventionerna ur 

spel. La cantatrice chauve (Den skalliga primadonnan, 1950) gav 

han undertiteln ”anti-pièce”. Humorn är ett dominerande 

inslag i pjäsen; huvudpersonerna, Mr och Mrs Smith, rabblar 

helt utan inre logik upp stereotypa fraser från läroböcker i 

engelska (fast översatta till franska). Någon riktig handling 

förekommer egentligen inte och replikskiftena är ofta rena 

ordlekar baserade på homonymer och grammatiska tvetydigheter. 

Detta är något som ofta återkommer hos de absurdistiska 

dramatikerna; orden förlorar sin mening och reduceras till 

ljud. Att Ionesco och hans samtida valde att skriva på ett 

främmande språk, franska, har säkert spelat en avgörande 

roll för detta dramatiska grepp. När man lär sig ett främmande 

språk uppfattar man helt enkelt de obekanta orden 

som just ljud, ljud som man måste lära sig att forma med 

tungan och läpparna och som man staplar på varandra 

för att göra sig förstådd. På så sätt har man kvar känslan 

av ordens nonsenskaraktär och godtycklighet. Detta naiva, 

friska och lekfulla förhållande till språket gjorde Beckett, 

Adamov och Ionesco unika bland franskspråkiga författare 

och hade säkerligen avgörande betydelse för skapandet av 

det absurda dramat. 


10 

språk 

I början av 1900-talet åstadkom ett par brittiska 

fi losofer en liten fi losofi sk revolution. Deras 

djärva idé löd ”man bör veta vad man talar om”. 

Ickefi losofer hade nog insett detta sedan länge, 

men det var inte desto mindre glädjande att 

även fi losofer nu kunde avfärda ett argument med 

frasen ”du vet inte vad du snackar om”. Denna 

lilla revolution brukar benämnas the linguistic 

turn - språkvändningen. 

Ludwig 

”Världen är allt 

som är fallet.” 

KARAKTÄRISERANDE FÖR denna 

strömning, som pågår än idag eller pågick 

till alldeles nyss, är att fi losofen inte nöjer 

sig med att söka det sanna, det sköna och 

det goda. Dessutom ställer han frågan vad 

som menas med sanning. Vad kan menas? 

Vad brukar menas? Vad bör menas? Småningom 

har alla grundläggande fi losofi 

ska begrepp hamnat under luppen. Vad 

menar vi med ”rättigheter”? Eller ”medvetande”? 

Eller ”orsak”? Det dröjde inte 

allt för länge innan ett gäng fi losofer, 

modell torrbollar, började diskutera vad 

som menas med ”mening”. Självklart var 

det också några stycken som började 

orda om huruvida det var meningsfullt 

att ställa frågan om vad som menas med 

mening. Roligare än så blir det inte (för 

en språkfi losof). 

Wittgenstein 

Text: Jakob Styrenius 

Ett undantag fanns från den brittiska dominansen på området. Han hette 

Ludwig Wittgenstein (1889-1951), född och uppväxt i Wien, son till en industrimagnat 

av rang. Efter ingenjörsstudier i Berlin och därefter i Manchester 

bekantade han sig med Bertrand Russells teorier om matematikens grundvalar. 

Raskt övergav han sina tekniska studier för att börja studera matematik 

och logik i Cambridge med Russell som handledare. Ganska snart började han 

fi la på sina egna teorier om logikens grund och språkets funktion. Under tiden 

hann han med att bygga sig en koja i Norge, bo där något år, tjänstgöra i österrikiska 

armén samt bli tillfångatagen och placerad i italienskt fångläger, varifrån 

han lyckades skicka ett manus till Russell. Manuset resulterade i skriften 

Tractatus logico-philosophicus (”logisk-fi losofi sk avhandling”), den enda som blev 

publicerad under hans livstid. 

Tractatus är en märklig liten skrift, författad i punktform, där varje paragraf 

och underparagraf sällan består av mer än några satser. Tagna ur sitt sammanhang 

blir paragraferna till sämsta sortens kvasifi losofi , med nära släktskap 

till halvdan poesi: ”Världen är allt som är fallet.” ”Grovt uttryckt: objekt är 

färglösa.” ”Världen och livet är ett.” ”Jag är min värld.” 


Men tagna i sitt sammanhang presenterar Wittgensteins 

paragrafer en teori om språkets funktionsätt, om förhållandet 

mellan språk och verklighet. Wittgenstein uppfattar 

språket som ett medel för tänkandet att återge verkligheten. 

Det fi nns alltså en direkt koppling mellan språk och verklighet. 

Förutsatt att vi är klara i tanken och använder språket 

på ett konsekvent och logiskt sätt så kan vi uttrycka sanningar 

med hjälp av språket. Med hjälp av logiken analyserar 

han språket mekaniskt, ungefär som matematikern behandlar 

värden och siffror. 

Hans teori innebär dock vissa begränsningar över vad som 

meningsfullt kan sägas. Endast påståendesatser om sådant 

som ”fi nns i världen” får plats i hans meningsteori. Etiska 

utsagor är meningslösa. Likaså påståenden om språkliga 

satser. Därför följer den lite märkliga slutsatsen att vi inte 

kan prata om det som Tractatus behandlar, eller om några 

andra fi losofi ska frågor för den delen. Och det vi inte 

kan tala om, därom bör vi tiga. Så slutar Wittgenstein sin 

avhandling. 

Och teg det gjorde han. I sisådär tio år. Istället för att ta ett 

ärorikt arbete på något ärorikt universitet, som det anstår 

en Stor Filosof, fl yttade han ut på landet och arbetade som 

förskolelärare. Enligt uppgift var han inte lika stor pedagog 

som han var fi losof, varför han fi ck sluta sitt arbete på 

grund av alltför handfasta undervisningsmetoder. Då passade 

han på att rita och bygga ett rejält hus till en av sina 

systrar i Wien. Under dessa år började han sannolikt att 

tvivla på vissa av ståndpunkterna han framfört i Tractatus. 

”Jag är inte sämre än att jag kan ändra mig”, tänkte Wittgenstein 

och for till Cambridge för att undervisa. Småningom 

växte en ny och på vissa punkter radikalt annorlunda teori 

fram. En ny vända till Norgekojan, och författandet var 

igång. Han fortsatte skriva som professor i Cambridge, där 

han stannade i ett knappt decennium. Därefter begärde han 

avsked och bosatte sig i avskildhet på Irland. Fyra år senare 

dog han i cancer. 

Hans senare arbete sammanställdes och gavs ut som Philosophische 

Untersuchungen (”Filosofi ska undersökningar”) strax 

därefter. Där Tractatus fokuserar på hur språket bör användas 

för att skapa exakta och meningsfulla uttalanden, pekar 

Filsosofi ska undersökningar på hur språket faktiskt används. 

Språket används och fungerar på olika sätt i olika sammanhang. 

Meningen hos begrepp och satser bestäms således av 

deras språkliga och sociala sammanhang. Tidigare förespråkade 

Wittgenstein exakthet i defi nitioner av begrepp. Nu 

visade han istället att ett givet begrepp inte nödvändigtvis 

alltid refererar till en och samma egenskap eller beståndsdel 

i världen. 


språk 

Filosofi sk verksamhet består därför inte i att framställa teorier, 

eller argument för eller emot sådana, utan i undanröjande 

av missförstånd. Genom att visa hur begrepp och 

satser använts på olika sätt upplöses de fi losofi ska problemen. 

En lyckad behandling av ett fi losofi skt problem innebär 

alltså att fi losofi n (så som vi tidigare kände till den) blir 

överfl ödig. 

Därmed har Wittgenstein kasserat fi losofi n som verksamhet 

för andra gången. Frågan kvarstår om han hade rätt 

första eller andra gången. Förutsatt att han inte drev med 

oss hela tiden. Idag analyseras det duktigt inom fi losofi n. 

Både logisk analys av text, och analys av möjliga betydelser 

för ett visst begrepp. Själv pysslar jag med en uppsats om 

begreppet självbedrägeri. Om det är tack vare eller p g a Wittgenstein 

är svårt att säga. Men medskyldig är han i vilket 

fall. 

SeKeL presenterar 

BOKENS 

DAG 

på HG 

17 november 

Håll utkik efter anslag, 

eller läs mer på 

www.stuff.liu.se/sekel 

11

Stiernhielm 

- även för ditt huvud 

GEORG STIERNHIELM (1598-1672), också känd som 

”den svenska skaldekonstens fader”, var inte bara bra på 

att hitta på historier, utan även en man med stor passion 

för att analysera språkets rytmer, ljud och eventuella fonosemantiska 

samband, vilket avspeglar sig starkt i det mesta 

av hans diktning, bland annat genom en intensiv kryddning 

med läckra alliterationer, inrim och andra ljudlekar. Allt förstår 

väl inte du och jag, men dessa ingredienser skapar en 

skön känsla, som det är synd att stänga sitt sinne för. Stiernhielm 

tänkte sig bland annat att olika språkljud symboliserar 

olika saker, t ex m-ljudet för det mörka, vilket han leker med 

exempelvis i alliterationer som ”(Döden) molmar i mull”. 

Om detta är sant eller inte kan kanske diskuteras, men medvetenheten 

om hans ambitioner och tankar kan bli ytterligare 

en stämningshöjande faktor i läsandet. Lägg där till de 

mytologier, miljöer och sammanhang han förlägger många 

dikter till samt de ordval han gör. 

Stiernhielm var inte bara en stor skald utan också bland 

annat fi losof och vetenskapsman. Det fi nns mycket att 

skriva om honom och en som har gjort det är Rune Pär 

Olofsson, som lagom till 400-årsdagen 1998 gav ut boken 

Georg Stiernhielm - diktare, domare, duellant (Gidlunds), varur 

de fl esta av mina Stiernhielmskunskaper stammar. 

De dikter jag främst rekommenderar är hexametereposen 

”Hercules” och ”Bröllopsbesvärs ihugkommelse” (Det sistnämndas 

författarskap är dock omtvistat.), samt fl era av 

hans kortare dikter som ”Konung Ludvigs bröllopsskrift i 

Frankrike”, ”En allvarsam gåta” och ”Silkesmasken”. Tyvärr 

är det ofta lite ont om Stiernhielmlitteratur på många bibliotek, 

men på Humanistiska biblioteket i vårt kära D-hus 

fi nns lite grann, t ex Fabels pocketutgåva av ”Herkules” och 

”Bröllopsbesvärs ihugkommelse” (1990). 

JOHAN & LOVISA 

Första sången 

språk 

En sliten och sargad studenthjärna skall ju ha belöning eller tröst, eller både och, och att 

sjunka ner i en eller fl era mysiga Stiernhielmdikter är mitt varmaste råd till dig i tentatider. 

Stressa inte upp dig över det ålderdomliga språket och ge verskänslan en chans att komma 

efter hand om du tycker den biten är svår. 

Text: Erik Anders Lavas 

Trodde du att hexameter var ett utdött versmått? 

Icke. Här följer en hexameterdikt i fyra sånger, 

med ett ytterst modernt tema, speciellt för Kult.s 

läsare. 

Av: Erik Anders Lavas 

Dygnet i slutfas var och månen regerade himlen. 

Genom ett fönster betydelsefullt men av ringaste storlek 

språkade livligt och glatt den själsligt så ärrade Johan 

med en förtrollande mö, som namnet Lovisa var given, 

men som benämnde sig själv som heavenly_girl79. 

Denna hon glödde så hett fast ändå vårdande lent att 

inget var jämförbart av allt vad som fanns eller funnits. 

Detta det visste bestämt var enda neuron i hans kropp nu, 

trots att bara en timm’ eller två han röken förnummit. 

Fram bland blomstriga moln for anden en tidernas studsfärd. 

Känslan i henne som slungat den dit sågs vara av samma 

bubblande, pirrande slag, så hjärtat i bröstet på honom 

pumpade fröjdens atlant igenom hans ynglingaådror. 

Johan så småningom, dock, blev tvungen att konversationen 

lämna för dagen och taga itu med studier och hundrast. 

Först han ämna’ förstås om nummer och liknande spörja, 

så att det skulle bli smidigt och lätt att höras ånyo. 

Just när frågan han skrev det stormade till kring hans fönster. 

Vindarna smällde det hastigt igen, men icke blott detta, 

utan de stångade ock hans ruta till intets imperium. 

In i hans ögonpupill ett halvtjog elaka glosor 

grävde sig hänsynslöst och förkunnade följande faktum: 

Lagen var bruten och brottet var grovt, och domen var fallen! 


hexameter 

Andra sången 

Mäster Miljondelsmjuk för Johan berättade kyligt 

det att programmet han kört paragrafer totalt ignorerat. 

Utfört hade det, ja, en åtgärd strängast förbjuden! 

”Öh? Va? Jaså, jaha...så burken har gjort nåt förbjudet...” 

tänkte den herre vi följt, för vilken det här något nytt var. 

”Är det måhända då jag, som ansvar bär för det hära? 

Vilket är straffet i sådana fall? Bö-bötar man eller?” 

Hjärtat i Johan begynde att slå allt tätare jamber. 

Strax kom han fram till sanningen dock: att programmet var boven. 

Samvetsskönt var väl det, men den syndiga gärningens påföljd 

drabbade honom ändå, på sätt som kanhända du känner: 

Avslut skulle det bli; kvickt stängdes det stygga programmet. 

Börja från början igen, få samma Explorer och webbplats 

där på sin bildskärm upp med slöa, besvärliga musen. 

Mitt upp’i detta moment så visade åter för honom 

livet en sida så grym: där fi ck han beskedet det gick ej 

sluta till serveren an. ”Men”, tänkte han, ”sjutton, vadnu då? 

Provar datera den upp”, men just när klicket han gjorde 

busa’ programmet igen - ja, skändade spektra av lagar. 

Avslut skulle det bli; man halshögg ettor och nollor! 

Hårddiskbödeln, som hejdlöst slog där inne i datorn 

lät sitt hårdaste hugg nå Johans förälskade ande: 

När vår stackars kamrat fi ck komma tillbaka till chatten 

efter de gångerna tu som han startprocedur repeterat 

had’on försvunnit, och icke tillbaks kom denna nå’mera. 

Jambvers prosa nu blev; mer rytmiskt var droppet av tårar 

när se’n kväll efter kväll vår Johan förgäves på henne 

väntade vid grå datamaskin, i vilken så ont skett. 

Skrikena runno ibland likt forsande älvar ur halsen. 

Så stark känsla det fanns i honom för fl ickan Lovisa, 

trots att den tiden varandra de känt var ganska extremkort. 

Vad vi skola få reda på här, men som Johan ej visste, 

är av vilken natur som skälet att icke hon vände 

åter till chattandet var: Jo, nämligen trodd’on på grund av 

hans så snabba försvinnande ut att intresse ej fanns där. 

Ack så mången person av hankön hade’na svikit, 

lämnat ett hjärta i spillror och kras, ett hjärta som tro känt. 

Därför hade hon svårt att lita på karlagestalter. 

Under bekantandet med vår Johan hon hade emell’tid 

fått stark känsla utav att denne av ädlare slag var, 

vilket hon rätt i haft, ty omtänksamma hans vägar. 

Dock när plötsligen väck ock denne som verkat så rar var, 

tänkte hon stilla i bittraste gråt att precis som de andra 

var visst även den här, så aldrig i livet hon ville 

wärldswidwäva tillbaks till platsen för mötet med honom, 

vilken i gungning och svall på sällsynt sätt hade bragt’na. 

”Aldrig nån karlslok mer!” till väggen i köket hon vråla’. 


Tredje sången 

Johan försökte få bort från minne och sinne de tio. 

Dock de tycktes ha byggt permanentbostäder i huv’et, 

orden som upplyst om kriminalsituationen i datorn. 

Dessas så svidande sats vart än han förfl yttade ögat 

såg han i blodröd skrift stå skriven på ting och på tankar. 

Månader kommo och gingo igen, men helt impossibelt 

var det för hjärnan att rikta sin ramm mot nya kanaler. 

Tidigt en morgon i mittenadvent, när suckande Johan 

satt i en sliten fåtölj och betraktade skärvor av bildskärm, 

samt ock smulor av mus, tangentbord, skrivare, ljuddon 

medan hans fi ngrar turnerade fritt i askan av datorn, 

uppkom lusten att ställa sig rak på balkongen och vråla 

orden som nupit och frätt till hela den lussiga staden. 

”Vore det månne possibelt” han sa ”att en plågande mening 

ur sig skrika totalt, få bort den för evigt på så sätt?” 

Värt att försöka förstås, så genast han utpromenera’. 

Skriket det ekade vilt på sta’ns avenyer och gator. 

Nära att slungas ur luftrör ut, så voro hans stämband. 

Icke försvunno de äckliga ord som förgiftat hans livstro. 

Ännu ett tappert försök vår Johan då valde att göra. 

Nu blev plötsligt hans vrål om den åtgärd vilken förbjudits 

längre än förra dess gång - när kaos behärjade hjärnan 

virvla’ ett lager av kunskapsdamm som legat och skymt upp, 

varigenom han såg av felmeddelandet mera: 

Även ett andra parti där hade ju funnits att läsa. 

Detta var imperativt och manade till att kontakta 

återförsäljaren sin, om det korkade felet bestode. 

”Återförsäljar’n, den vidrige fan, skall verkligen höra!” 

fl inade rått vår frusne kamrat med glögg i sin strupe. 

Snabbköpskassar han plockade fram och i dessa han öste 

spillror av plast och metall samt IT-spindelens brandsand. 

Efter att handlat så där lät Johan mopeden få frakta 

bort hans skälvande kött till återförsäljarens tillhåll. 

”Önskar min herre få hjälp?” där leendefärgat han spordes. 

”Ja, jag önskar få hjälp! Er vara mitt liv saboterat!” 

hesskrek Johan, och tippade ut vad påsarna burit. 

Sprutande fulaste ord han hela historien förtäljde. 

Fjärde sången 

Såsom en port till ett gudapalats, så voro de läppar, 

vilka hon då lät dansa med hans i ett accelerando. 

Johan förstod rätt snart att en ljuvligt berusande kyssakt 

av just dennas fantastiska slag av ingen i världen 

utom en viss individ, vars förnamn fyllde hans skrivblock, 

kunde va’ skapad och smidd - ja, fröken Lovisa han funnit! 

Missuppfattningars död man blixtsnabbt ställde i verket 

Flickan hon tjäna’ sitt bröd på arbetsplatsen han gått till. 

Snart dock lediga da’r till svearnas stolta nation kom. 

Julhelgstiden det var och de klappar de gåvo varandra 

voro ej endast paket, ock varmare sorter man gav av. 

Lyckan var kommen och stannade kvar, och förbliver för alltid. 

FINIS

språk 

Den här ordboken liknar ingen annan du sett! Alla de ord som för anständighetens skull 

inte fi nns med i exempelvis Svenska Akademiens Ordlista ges här allt utrymme. Inget ord 

är för snuskigt för att vara med. Här kan man frossa i fula ord, uppställda som i vilken 

ordlista som helst. Kuk, fi tta och knulla bleknar i jämförelse med det mesta Bengt G Dagrin 

mödosamt har skrapat ihop. 

Stora fula ordboken: 

Baktalade ord på språkets bakgård 

FÖRFATTAREN BENGT G Dagrin började redan under 

sin barndom intressera sig för varför vissa ord ansågs fi na, 

medan andra var fula. Intresset växte när han började arbeta 

som spärrvakt i Stockholms tunnelbana och kom i kontakt 

med klotter. Hobbyintresset för snusk har resulterat i fl era 

böcker och en utmärkelse som ”Sveriges största snuskhummer” 

av en ökänd herrtidning. Men Dagrin har inte bara skrivit 

om snusk. Han debuterade redan 1976 med novellsamlingen 

35?! - Då blir det fan inte lätt!, och har sedan dess skrivit 

fl era böcker. 

Dagrins Stora fula ordboken utkom först 1997 och fi nns nu i 

pocketvariant (Carlsson Bokförlag). Den är en utökad utgåva 

av Fula ordboken som utkom 1985. Från A till Ö tar sig Dagrin 

an alla fula och snuskiga ord du kan tänka dig, sammanlagt 

7 000 ord på 500 sidor. Många ord är dialektalt förankrade 

långt tillbaka i tiden, och jag både gläds och fascineras över 

att fattigdom och elände knappast har verkat hämmande på 

fantasirikedomen på det snuskiga ordens område - tvärtom. 

Orden inte bara förklaras, utan ges ofta en historisk förankring 

som berättar ungefär när uttrycket uppstod och ofta även 

i vilken trakt. Men här fi nns naturligtvis också slang från vår 

egen tid. Att kalla kuken för X2000 bör vara ett tämligen nytt 

påfund. 

Text: Johanna Look 

Här är några ord som jag tycker är speciellt kul, annorlunda 

eller bara framkallar rodnande kinder. Den här om ordet 

knull(a) tycker jag är särskilt rolig: 

Det fi nns ett ord knulla i 1541 års bibel, där det i Jes 38:14 heter: 

’Iagh lät såsom een Trana och een Swala, och knulladhe såsom en 

Duffua.’ Det rör sig här om en homonym till det ’fula’ knulla , d v s 

ett likljudande ord fast med annat ursprung och annan betydelse. 

Ordet används här om duvans läte. Men redan till 1703 års bibelöversättning 

har tydligen knulla i betydelsen samlag slagit igenom, 

för där knurlar duvan. 

Ofta ger Dagrin exempel på hur orden använts i litteraturen, 

som följande: ”knuff(a) (sl) knull(a) t ex i uttr spela fi a med 

knuff. ’Mitt i prick! tänker skulptören jublande när han ligger 

där och knuffar henne.’ (Rosengren, Kärlek 7, 1967, s 89)” 

Andra exempel illustreras med hjälp av dialektala visor, ålderdomliga 

bibelöversättningar, vittnesmål osv. Ett exempel är 

”höstick (i höstack)” som enligt den 77-årige manlige uppgiftslämnaren 

betyder ”knull i hö, vanlig sysselsättning i det 

gamla bondesamhället då det gick livligt till i lador och på 

gärden”. 


Avsnittet ”fula gårds- och ortsnamn” är också en upplevelse. 

Där kan man läsa om de tre intill varandra liggande skånska 

gårdarna som smyckats med namnen Röfven, Kuken och 

Kuusan. Som om de första två orden inte var nog, så betyder 

det sistnämnda troligen fi tta, av kusa. Men detta var på 

1600-talet, och idag lär gårdarna heta något helt annat. Under 

”fula oskyldiga ord” berättas om hur ett oskyldigt ord kan 

förvandlas till ett fult. Exempelvis var ordet bull (tjur) ett fult 

ord långt in på 1900-talet, eftersom tjur var synonymt med 

avelsdjur. Istället hade man olika omskrivningar som alla gick 

ut på att djuret ifråga var en manlig ko, något som inte verkade 

lika snuskigt. 

språk 

”Det fi nns ett ord knulla i 1541 års bibel, där det i Jes 38:14 heter: ’Iagh lät 

såsom een Trana och een Swala, och knulladhe såsom en Duffua.’ Det rör sig 

här om en homonym till det ’fula’ knulla , d v s ett likljudande ord fast med 

annat ursprung och annan betydelse. Ordet används här om duvans läte. Men 

redan till 1703 års bibelöversättning har tydligen knulla i betydelsen samlag 

slagit igenom, för där knurlar duvan.” - ur Stora fula ordboken av Bengt G Dagrin 

Men Dagrins verk är inte bara en orgie i snusk. Det är också 

ett historiskt dokument över en del av vårt språk som skulle 

gått ohjälpligt förlorad om den inte dokumenterats. Då dessa 

ord mestadels använts och används i talspråket fi nns de sällan 

på pränt. Visserligen är det en språkskatt som vi till vardags 

inte är särskilt stolta över, men tänk att vi ändå envisas med 

att använda oss av den. 

Det är lätt att man fastnar i denna ordbok, och bläddrar 

vidare fast man ännu inte hunnit slå upp det ord man sökte. 

Och så blir man sittande där, och ”ska bara” se vad som fi nns 

på nästa sida. Och det är just det som är meningen. Unna dig 

en stund med Stora fula ordboken, och du ska se att din snuskiga 

vokabulär utökas och utvecklas. 


Ferdinand de Saussure 

och ordens godtycklighet 

BALLY OCH SECHEHAYE hade hoppats att 

de papper som Saussures änka ställt till deras förfogande 

skulle innehålla en trogen kopia av lärarens 

anteckningar från de berömda föreläsningarna 

i allmän lingvistik åren 1906-1907, 1908-1909 och 

1910-1911. Någon sådan kopia fanns dock inte 

bland kvarlåtenskapen; Saussure hade successivt 

förstört sina hastigt nedskrivna dispositioner. Allt 

som fanns i lärarens skrivbordslådor var några fåordiga 

utkast. 

Bally och Sechehaye bestämde sig ändå för att inte 

ge upp projektet; istället inledde de ett mödosamt 

rekonstruktionsarbete med utgångspunkt i studen- 

Text: Andreas Hedberg - Foto: Jenny Eriksson 

Den schweiziske lingvisten Ferdinand de Saussure (1857-1913) var en av språkvetenskapens 

stora nydanare. Ändå hade han vid sin död inte publicerat sina idéer i bokform. Några av 

hans elever, som ansåg att lärarens arv var alltför betydelsefullt för att följa honom i graven, 

bestämde sig för att ta sig an bokutgivningen. Uppgiften skulle visa sig betydligt svårare än 

vad eleverna, Charles Bally och Albert Sechehaye, hade förväntat sig. 

ternas föreläsningsanteckningar. Uppgiften försvårades 

ytterligare av att de själva inte hade kunnat 

delta i Saussures sista och mest omfattande föreläsningsserie. 

Projektet genomfördes ändå, trots problemen, 

och efter noggranna jämförelser och sammanslagningar 

av studenternas anteckningar och 

lärarens utkast kunde Bally och Sechehaye 1916, i 

Saussures namn, publicera boken Cours de linguistique 

générale (Kurs i allmän lingvistik). 

Saussures revolutionerande idéer om språkvetenskapen 

fi ck aldrig något stort genomslag under hans 

livstid. För samtiden var han framför allt den geniale 

forskaren inom den jämförande språkvetenska- 


pen som redan vid 22 års ålder framlagt en ny och fruktbar 

teori om det indo-europeiska urspråkets vokalism. Saussure, 

som sedermera blev professor i Genève, var emellertid en 

nydanare på helt andra områden. Han var den förste som 

på allvar ägnade sig åt studiet av språkets system istället för 

dess historia. 

För Saussure var ordens substans (läten) mindre intressant 

än deras plats och värde i det invecklade språksystemet, där 

de i förhållande till andra ord skapar en vokabulär som möjliggör 

mänsklig kommunikation. Hans tanke brukar åskådliggöras 

med hjälp av ett exempel från tågtrafi ken; varje 

vardag vid en viss tidpunkt avgår ett tåg från Linköping till 

Stockholm, men det spelar ingen roll vilken kedja av lok och 

vagnar det rent materiellt rör sig om, det viktiga är att tåget 

avgår från en viss plats vid en viss tid, och därmed intar en 

plats i systemet. En konsekvens av denna teori är att ordets 

ljudbild har ett helt godtyckligt förhållande till det föremål 

det betecknar. Det är bara vanan som gör att vi förknippar 

ett visst ljud med ett visst begrepp. 

Saussure betonar också att det inte är så enkelt som att 

alla språk har ord för exakt samma begrepp. ”Inom ett 

och samma språk”, skriver han, ”begränsar alla ord som 

uttrycker besläktade idéer varandra ömsesidigt”. Om ett ord 

skulle försvinna skulle dess betydelse få övertas av dess 

nära släktingar. Ordets betydelse bestäms helt enkelt inte 

av vad det är utan av vad det inte är, dvs av vad det står i 

opposition till. Eller med Saussures ord: ”Värdet hos varje 

term bestäms av dess omgivning och det är omöjligt att ens 

bestämma värdet hos ordet med betydelsen ’sol’ utan att 

först ta hänsyn till vad som fi nns runt om kring”. Värdet 

hos det svenska ordet ”gul” skulle till exempel vara ett annat 

om inte ordet ”brandgul” fanns. 

Även andra språkliga förhållanden än det mellan ordens 

ljudbild och det begrepp den hänvisar till kan uppfattas 

som godtyckliga, till exempel våra klassifi ceringar och indelningar 

av verkligheten. Våra begrepp och föreställningar är 

formade och betingade av det språk vi råkar ha fått till vårt. 


språk 

”Hans tanke brukar åskådliggöras med hjälp av ett exempel från tågtrafi ken; 

varje vardag vid en viss tidpunkt avgår ett tåg från Linköping till Stockholm, 

men det spelar ingen roll vilken kedja av lok och vagnar det rent materiellt 

rör sig om, det viktiga är att tåget avgår från en viss plats vid en viss tid, 

och därmed intar en plats i systemet.” 

För Saussure är de verkliga föremål som orden betecknar 

ointressanta, hans teorier gäller bara själva det språkliga systemet. 

Denna skarpa gräns mellan mentala bilder och verkligheten 

påminner om den djupa klyfta som den tyske fi losofen 

Immanuel Kant öppnade då han hävdade att människan 

endast kan ha kunskap om sina egna förnimmelser 

och föreställningar, inte om tingen som de är oberoende 

av hennes närvaro. Tinget-i-sig är omöjligt att utforska, en 

metafysisk storhet. Resultatet blir ett slags vilsenhet som är 

typisk för moderniteten. Det man inte kan tala om, därom 

måste man tiga. 

17

ISOLERING OCH ÖPPENHET är två motsatspar som 

präglar ön inom många aspekter. Kanske kan man göra en 

liknelse mellan förbudet att importera hästar till ön och att 

adaptera utländska ord. Eftersom islandshästen varit isolerad 

i många hundra år skulle den inte ha någon chans mot 

alla sjukdomar och infektioner som en utländsk häst skulle 

kunna föra med sig. På samma sätt skulle språket kollapsa 

och urvattnas om man inte värnade om det genuint isländska. 

Jag sitter och pratar med Þórunn Hafstað på ett kafé i Reykjavik 

en tidig lördagskväll i oktober. Vid sidan av att studera 

antropologi jobbar Þórunn på ett företag som heter 

Diversity som framställer material på isländska för utlänningar 

som jobbar här. Målet är att ge invandrare användbara 

fraser inom det område de verkar och att främja en 

samhörighetskänsla med islänningar på arbetsplatsen. Dessutom 

lär man ut hur man kan hantera olika situationer som 

uppstår när man inte har något språk gemensamt. På Diversity 

fokuserar man på konversation och undviker grammatik. 

- Det spelar ju ingen roll om man vet hur man böjer substantivet 

hestur om det man skulle behöva prata om rör en 

arbetssituation på ett helt annat område, menar Þórunn. 

- Islänningarna är inte så bra på att låta utlänningar öva 

sig på isländska. Förstår de inte första gången så blir det 

lätt att man byter till engelska, säger Þórunn. - Och pratar 

någon isländska med brytning så lyssnar man mer på hur 

den pratar och inte om vad den pratar, fortsätter hon. På det 

sättet är det isländska samhället ganska svårgenomträngligt 

för utlänningar. 

18 

språk 

Text: Emma Ernsth - Kult.s korrespondent i Reykjavik 

Hvaða mál talar þú? 

Hur hålls det isländska språket vid liv? Island; en ö på 103 000 

kvadratkilometer och med en befolkning på cirka 280 000 har 

lyckats bevara sitt språk på ett sätt som är beundransvärt. 

- Jag gillar mitt jobb bland annat för att jag kan se hur människor 

får högre positioner och får använda sina meriter 

bättre bara de lär sig lite isländska som har relevans för 

deras vardag, säger Þórunn. 

På frågan om hon tror att islänningar ser på sig själva som 

nordiska/skandinaviska eller som en separat enhet svarar 

hon direkt att de ser sig som separata från Norden. 

- Vi har inga historiska monument, vår historia fi nns i språket 

och de isländska sagorna. Det är en myt att det skulle 

vara lätt för oss att läsa sagorna, även om det är lättare för 

oss än för er. Språket är undermedvetet heligt för islänningarna. 

Många islänningar ser på det som att i isländskan 

fi nns ursprunget till de nordiska språken kvar och därför 

ser vi nog på isländskan och Island som något ganska unikt 

och skilt från andra länder, förklarar hon. Denna inställning 

hindrar dock inte att islänningarna reser utomlands väldigt 

ofta. I och med att danskan är obligatorisk i skolan har de 

en inkörsport till att arbeta eller studera i de fl esta nordiska 

länderna. Och mitt emot Reykjaviks universitet stoltserar 

Alvar Aaltos skapelse Nordiska huset där nordisk kultur, 

böcker, aktiviteter och seminarier av alla slag möts. 

En anledning till att språket hålls vid liv vid sidan av att 

skapa nya ord är den starka författartraditionen på Island. 

På Island publiceras bland fl est titlar per capita i hela 

Europa och på Reykjaviks huvudgata Laugarvegur fi nns 


inte en utan otaliga bokhandlar. Och precis som med andra 

områden i denna minination så krävs det att en stor procent 

av befolkningen är aktiva, deltar, handlar och läser om det 

hela ska gå runt. De fl esta känner någon hobbyskald som 

blivit publicerad och att vara författare är inte lika unikt som 

det är i Sverige. 

Man läser fortfarande de isländska sagorna i skolan. En 

stor diskussion som pågår är huruvida sagorna ska anses 

vara historia eller fi ktion. Þórunn är säker på att de som 

ger sig på att omtolka sagorna än i dag kommer att råka i 

onåd hos allmänheten precis som Halldór Laxness gjorde. 

Han använde sig av ”Fóstbræðra saga” när han skrev Gerpla 

(1952). De som betraktar sagorna som sanna utsagor om 

det förfl utna kommer alltid se det som oförlåtligt att placera 

hjältar från sagorna i samtida miljöer. Lika stort ramaskri 

blev det förra året när den kände isländska författaren Hallgrímur 

Helgason publicerade Höfundur Íslands (Islands författare). 

Där låter han Halldór vakna upp igen efter döden i 

en av sina egna romaner Fria män. Är sagorna heliga så 

är nobelpristagaren Halldór Laxness det också och många 

tolererar inte att man förvärldsligar det islänningarna ser 

upp till. 

- En annan sak som ofta chockar utlänningar är hur vi 

agerar som språkvårdare och rättar varandra när vi säger fel, 

säger Þórunn. Detta sker hela tiden när vi pratar. I andra 

länder skulle människor känna sig förnärmade och fördummade 

om de blev rättade. Men eftersom vår grammatik är 

så svår och det är komplicerat att böja ord som tillhör små 

grammatiska subgrupper eller ord man sällan använder så 

ser vi detta som naturligt och tar inte alls illa upp när någon 

rättar oss. - På mjölkpaketen fi ck man faktiskt för något år 

sedan minilektioner i isländsk grammatik, så språkövningar 

genomsyrar vardagen, avslutar Þórunn. 

En samtida språkuppbärare av den yngre generationen 

är Halldór Halldórsson, barnbarn till nationalförfattaren 

Halldór Laxness. Halldór yngri (junior) är 17 år och rappar 

på isländska. Det är vanligt att isländska rappare rappar på 

modersmålet och Halldór tycker själv att isländskan gör 

sig bra för detta ändamål och har ett skönt ”fl ow”. Unge 

Halldór stöter ofta på fördomsfulla äldre människor som 

tror att han rappar för att han är dålig på att skriva. De 

menar att han hellre borde bli författare som sin morfar. 

Halldór kan nog i alla fall vara ganska säker på att hans, för 

tiden, kontroversielle morfar skulle varit stolt över honom. 

På något sätt sammanfattar detta vad som är viktigast för 

isländskan i framtiden. Halldór yngri måste fortsätta kämpa 

mot fördomar om hur språket bör användas och isländskan 

måste fortsätta bryta ny mark för att hållas levande och 

modern. 


Hur mycket förstår du? 

- Hæ, hvað segirðu gott? 

- Ég segi allt gott, en þú? 

- Jú, jú, allt ágætt. 

- Gaman að sjá þig! 

- Sömuleiðis, bae bae! 

- Bae! 

Mer om isländskan 

språk 

Isländska hör till de germanska språken inom 

gruppen väst-skandinaviska språk liksom t ex 

norska, svenska och färöiska. Språket är fortfarande 

relativt likt det språk som norska bosättare 

tog med sig till ön, men isländskan har 

förstås samtidigt berikats med moderna ord. 

Ord och fraser i isländskan är också hämtade 

från latin, keltiska och romanska språk. Vid 

sidan av norrmännen var skottar och irländare 

bland de första som bosatte sig här. 

Under den långa period som Island tillhörde 

Danmark (1380-1918) hotades isländskan av 

utrotning. Men parallellt med rörelsen för självständighet 

vaknade en språklig purism som 

idag, utifrån sett, kan tyckas vara ganska 

extrem. 

Jämfört med de andra nordiska språken är 

isländskan ålderdomlig och när man försöker 

lära sig språket blir det lättare om man försöker 

minnas alla gamla ord man kan. Ett exempel 

på detta är att rum heter herbergi (härbärge) 

på isländska. Dessutom använder man 

fortfarande ordet líkami (lekamen) för kropp. 

Isländskan har väldigt få låneord. Ett av de få 

ord som isländskan har lånat ut till andra språk 

är egg (ägg). 

Ett uppfunnet ord som islänningarna gärna 

skryter med är ordet för dator (tölva). Dels kan 

man tolka det som något som har med tal och 

teknik att göra, dels kan man förknippa det 

med den fornnordiska mytologins sierska som 

i dikten ”Völuspá” berättar om saker och ting 

som en vanlig människa inte kan se. En sådan 

sierska kallas völva på isländska. 

19

”De bestämde sig 

för att aldrig ta 

betalt för någon spelning, 

att aldrig spela uppe 

på scenen utan där dj:n står, 

att aldrig ha någon fast sätt- 

ning och att aldrig skriva några 

Dub Sweden: 

20 18 

Kult. Kult. 2002.05 2002.05 

låtar. Det visade sig dock att 

det var roligare att göra musik 

utan de stränga reglerna.”

intervju 

DET GÅR RÄTT BRA för Dub Sweden just nu. Nästan 

varje helg åker de på miniturné och första singeln, synthpoppiga 

hitlåten ”Old house”, ligger etta på en och annan lista. 

Men är den representativ för bandets musik i allmänhet? Nej, 

inte riktigt, säger Johan (Wallnäs) som tillsammans med Anna 

(Wilson) sköter det mesta av sången. ”’Old house’ är bara 

en av alla Dub Swedens många ansikten, en popdänga helt 

enkelt.” Låten saknar de karakteristiska blåsinslagen (saxofon 

och trumpet) och är dessutom en av Annas få solosångsinsatser. 

Dub Sweden är betydligt mer; elektronika, baktakt, samplingar 

och stämsång. På scen är de sex stycken som hjälps åt 

med instrument och sång. Särskilt många instrument rör det 

sig inte om; Dub Sweden använder sig varken av gitarr eller 

bas. Den enorma orgeln (som kallas ”Modern”) får fylla ut 

det mesta av tomrummet. 

Bandets musik är en enorm smältdegel där galna infl uenser 

från oförenliga artister som Kraftwerk och Lee Scratch Perry 

blandas med ett alldeles eget ljudlandskap som resultat. ”Ett 

kollage, ett slags egen värld”, som Johan uttrycker det. Jag 

frågor om det inte kan fi nnas en fara i att ha en så omväxlande 

stil; kanske kan det innebära att man ger ett spretigt 

intryck? Anna och Johan är överens om att det är precis 

tvärtom; ”Dub Swedens styrka ligger just i föränderligheten, 

i förmågan att alltid göra något nytt och oväntat.” 

Så har det alltid varit under bandets drygt tvååriga historia. 

Det började med att Johan fi ck den stora orgeln som present 

och började experimentera med några kompisar. Det 

enorma instrumentet med sina många funktioner satte fart 

på kreativiteten. Ett rytmbox drygade ut sättningen och tillsammans 

med ett par hörlurar som Johan kopplade in och 

sjöng igenom (fråga mig inte hur det går till) skapades något 

som enligt uppgift lät alldeles underbart. 

De första spelningarna genomfördes helt utan traditionella 

låtar; istället använde sig bandet av olika teman som de 

improviserade kring. Johan berättar om det tidiga Dub Swedens 

egna ”dogmaregler”. De bestämde sig för att aldrig ta 

betalt för någon spelning, att aldrig spela uppe på scenen utan 

där dj:n står, att aldrig ha någon fast sättning och att aldrig 

Dub Sweden spelade på HG 3 oktober. 

Kult. var där och snackade 

med bandet. 

en solklar profi l utan profi l 

Text: Andreas Hedberg 

skriva några låtar. Det visade sig dock att det var roligare att 

göra musik utan de stränga reglerna. Och att ha roligt är just 

vad Dub Sweden handlar om, i alla fall om man får tro Johan. 

Det var det som var ambitionen och den har man också lyckats 

följa genom åren. 

Som band har de mycket stor frihet, trots att de numera, efter 

att inledningsvis ha verkat mest på egen hand, har skrivit kontrakt 

med Silence inför det kommande albumet Welcome to our 

world som just nu håller på att mixas. Många band gnäller 

över den stela, tråkiga skivbolagsvärlden men det gör inte 

Dub Sweden. De har haft tur med kontakter och har förmånen 

att arbeta med människor som de trivs tillsammans med. 

Både Anna och Johan poängterar att vi bara har sett början; 

ännu återstår så mycket att göra och precis vad som helst kan 

hända. 

Dub Sweden vinner stor frihet också genom sin medvetet lösa 

musikform. Johan kan förstå fascinationen för garagerocken, 

som just nu drar på segertåg över världen, men betonar samtidigt 

att det är en väldigt stel och bunden genre. ”Det är som 

att spela covers fast med egna låter.” Dub Sweden har istället 

valt att skapa en unik profi l genom att inte ha någon profi l. 

Ingen kan anklaga dem för att hamna utanför sin genres gränser, 

helt enkelt eftersom de inte anser sig höra hemma i någon 

speciell genre. Och visst är det lite svårt att sätta någon etikett 

på deras musik. Bandnamnet är karakteristiskt; det förenar 

enligt Johan två oförenliga begrepp, Sverige och dubmusik. 

På omslaget till singeln ”Old house” ligger ett enormt lejon 

utsträckt över en livlös snööken bredvid en faluröd svensk 

stuga. Och vad kan vara bättre som illustration till ett band 

som kan blanda reggaetakter med orgelslingor och ändå göra 

covers på både Kraftwerks ”The model” och The Cures ”Killing 

an arab”? 

för övrigt 

Missade du konserten på HG? Då får du en ny chans 

15 november då Dub Sweden kommer till Kulturkammaren 

i Norrköping. 


Text: Linn Rittmalm-Glimme - Illustration: Kajsa Sjökvist 

DE HADE SLUTAT prata med varandra för fl era år 

sedan. Kanske bytte de ett par enstaka ord då och då, av 

nödvändighet, men just den här dagen var den trettonde 

av obruten tystnad. Han räknade dem tankfullt: ...elva, 

tolv, tretton - tyst såklart - på fi ngrarna. Kanske ett nytt 

rekord? 

Det fanns ingen speciell tidpunkt då allt hade vänt, ingen 

enstaka händelse som stängt deras munnar. Inget gräl, 

ingen otrohet. De hade bara sakta stelnat med åren, 

deras ansikten färgade lika grå och menlösa som deras 

liv. 

Mest satt de framför tv:n. 

Linn Rittmalm-Glimme har skrivit 

novellen Kriget som kom på andra 

plats i Kult.s och bokförlaget Inks 

novelltävling. 

KRIGET 

Så, på sista tiden, det senaste året kanske, hade temperaturen 

mellan dem sänkts. Saker hade börjat... hända. Inget oförsvarbart. 

Han kanske råkade fl ytta på benen precis när hon skulle 

gå från TV-soffan så att hon snavade. Hon fl yttade omkring 

fl askan med gin när hon städade så att han inte hittade den när 

det var dags för hans lördagsdrink. Han ställde om radion så 

att hon fi ck leta efter rätt frekvens i fl era minuter och missade 

början på Melodikrysset. Han lämnade alltid lamporna tända. 

Han släckte dem. Hon tände dem lika snabbt igen. Han bet 

ihop och släckte dem. 

Hon klippte ner hans ömsint vårdade rosenbuske med motiveringen 

att den dolde källarfönstret. Han spillde kaffe, naturligtvis 

av misstag, på hennes förstaupplaga av Borta med vinden 

så att den blev förstörd. 

Det var ett krig utan krigsförklaring. Terrorism på högst lokal 

nivå. 


Hon hade bränt vid hans frukostägg, som vanligt. Han började 

nästan vänja sig vid smaken. Det rök ur stekpannan när hon 

stegade fram mot bordet. Så, när hon skulle skyffl a ägget ur 

stekpannan ner på hans tallrik, tog hon i den allra minsta aning 

för mycket... och det halkade över tallriken, nerför den kritvita 

skjortan, för att landa med ett blött ljud i hans knä. Han tittade 

mycket långsamt upp och mötte hennes blick för första 

gången på veckor. Tystnad. Så sträckte han lika långsamt ut 

handen och lyfte kaffekoppen, utan att släppa hennes blick. 

Ännu långsammare hällde han koppens innehåll över framsidan 

på hennes klänning. Lite smet ner i urringningen och ringlade 

sig ner mellan hennes bröst för att tillsammans med resten 

av kaffet girigt sugas upp av klänningstyget. 

Hennes mun gick sakta från ett häpet ”o” till ett sammanpressat 

streck. Med blicken fastsvetsad i hans backade hon mot 

kylen och trevade utan att titta i dess innandöme med ena 

handen. När hon drog ut den igen höll hon i något vitt - och 

sekunden senare landade ett betydligt mindre vidbränt ägg på 

samma ställe som det första. Så! Då var det äntligen dags. 

Nu skulle svärdens klingor korsas, den här gången stod slaget 

på öppen mark. Med tänder gnisslande som rostade gångjärn 

lyfte han honungsburken. 

Slaget böljade fram och tillbaka genom huset. Hon hade tagit 

med sig äggkorgen, en burk oliver och rester från köttgrytan 

i söndags, han hade honungsburken, marmeladburken och 

några limpskivor. Först verkade det faktiskt som om övertaget 

var hans - han fi ck in några fullträffar med marmeladen som 

lovade att inte gå bort i 40 °C. Men kanske hade han underskattat 

äggens stridsduglighet, tänkte han när han med klafsande 

fötter duckade sig genom hallen. 

Till sist befann de sig i vardagsrummet, förvandlat från ett 

sofi stikerat beige sällskapsrum till ett sargat slagfält. Det hade 

fastnat oliver i krukväxterna, honung rann nedför Andy Warhol-trycket 

ovanför soffan, och soffan... soffan var inte längre 

vit. Attackerna blev intensivare och intensivare i ett kladdigt 

crescendo, och snart hade den ätliga ammunitionen tagit slut. 

Med vilda ögon och håret på ända grabbade de tag i allt som 

fanns till hands: TV-bilagan, Alvar Aalto-vasen, fjärrkontrol- 

novell 

len till stereon... men oftast ledde kasten till missar, och 

väggen fi ck ta de värsta smällarna. 

Det var då hon lyfte bronsstatyetten från Cypern. Den 

vägde sex kilo, och de hade nästan överskridit fl ygbolagets 

bagagegränsvikt när de skulle frakta hem den från 

semesten. Båda tyckte egentligen att den var gräsligt ful, 

en avgjutning av en antik fruktbarhetsgudinna, men reseguiden 

hade rekommenderat den som en ”genuin” souvenir 

och barnen hade tyckt att den såg ”kul” ut, så köpt 

blev den. Nu stod hon där och vägde den i ena handen, 

och armmusklerna darrade lätt under tyngden. Det här 

var åratals undertryckt ilska. Det här var åratals tystnad. 

Det här var åratals hämnd. 

”Så sträckte han lika långsamt ut handen och lyfte kaffekoppen, utan att 

släppa hennes blick. Ännu långsammare hällde han koppens innehåll över 

framsidan på hennes klänning. Lite smet ner i urringningen och ringlade 

sig ner mellan hennes bröst för att tillsammans med resten av kaffet girigt 

sugas upp av klänningstyget.” 

Som i slowmotion störtade den i en klumpig båge genom 

luften. Själva rummet tycktes hålla andan. Han såg den 

komma fl ygande med den obeveklighet bara sex kilo 

brons kan ha. Lamslagen stod han stilla medan den fl ög... 

och fl ög... och fl ög... och kraschade rätt in i den nyinköpta 

widescreen-TV:n. 32 tum designat glas splittrades 

åt alla håll. Bildrören rykte och plastbitar regnade över 

rummet, krasande skärvor landade på golvet, TV:n trycktes 

bakåt och krockade mot väggen. Så småningom dog 

symfonin av plinkande och klirrande bort. 

Skrattet kom sakta, trevande. Det bubblade upp ur deras 

halsar och rann ut ur deras munnar och steg som såpbubblor 

upp mot taket. De såg på varandra och skrattade 

tills de kiknade och låg dubbelvikta på golvet mitt bland 

glaset. 

Tretton dagars tystnad, bruten på den fjortonde. 


ecension 

Från det allmänmänskliga 

till det mest spektakulära 

Jan Berglins nya samlingsvolym Lagom Berglin 

INGEN KAN LÄSA för mycket i Lagom Berglin. Där fi nns skratt att hämta 

för många olika smaker. Har du inte bekantat dig med Jan Berglin? 

Nämenvafaan, då är det på tiden att du gör det. Större delen av hans 

produktion fi nns nu i två samlingsvolymer, den i höst utgivna och ovan 

nämnda, samt Magnum Berglin (den förra omfattar tiden 1999-2002, den 

senare 1989-1999). Vad är då att säga om den nya samlingen? Jan håller 

stilen kort sagt med sina enkelt tecknade fi gurer där huvudena ser ut som 

långsmala rotfrukter och kropparna som oformliga hösäckar. Det är bara 

att konstatera att hans ställning som en av landets bästa humorister förefaller 

oomkullrunkelig. 

Två saker fastnar jag framförallt för hos Berglin. Han har för det första 

en vidspännande och fantastiskt skarp iakttagelseförmåga - från det vardagliga 

och allmänmänskliga till det mest spektakulära och esoteriska. 

Kanske är det därför han verkar vara så omtyckt hos akademiker. För det 

andra, vilket säkerligen bidrar till populariteten hos nämnda grupp, besitter 

han en underbar förmåga att fylla gamla läglar med nytt vin. Alltifrån 

dammiga citat från Goethe till låttexter av Nationalteatern passerar revy 

och fylls med nytt liv. Ofta ligger det humoristiska i att högt och lågt blandas 

på ett överraskande sätt - inget är för högt eller för lågt för Berglin, 

Text: Samuel Isacson - Illustration: Jan Berglin ur Lagom Berglin (Galago Förlag 2002) 

här kan kiss och bajs samsas med existentiell 

fi losofi . Få personer skulle kunna fi nna lika 

mycket komik i såväl medelsvenssons sexliv 

som den nya bibelöversättningen. 

Ett ständigt återkommande tema där träffsäkerheten 

aldrig sviktar är förhållandet mellan 

far och son där den senare alltid drar längsta 

strået. Berglin har alltid blick för det som 

är aktuellt i samhället men också för det tidlösa. 

Ett annat viktigt skäl till hans framgångar 

ligger nog i förmågan att slå åt alla håll, de 

fl esta grupper får en släng av sleven, inte 

minst akademikerna som försöker leva upp 

till den förväntade bilden av dem. 

Medias och skolans fel och brister sätts vid 

återkommande tillfällen under luppen liksom 

könsrollerna och samlivets problem. Över 

huvud taget ger han en bra bild av den 

moderna människans situation, hennes vedermödor 

och glädjeämnen. Många gånger är det 

både elakt och inkännande på samma gång. 

Men framförallt: det är alltid fi n fjong i Jan 

Berglins serierutor och som läsare har man 

har alltid vansinnigt roligt. 

för övrigt 

Kult. tipsar också alla kulturvetare (och 

övriga kulturmuppar) om Berglins serie 

”Kulturväktaren” som på ett helt underbart 

sätt häcklar och erbjuder en sällsynt 

rolig skrattspegel. Den fi nns att läsa i de 

lite äldre samlingsalbumen som exempelvis 

kan återfi nnas på seriehyllan i humanistiska 

biblioteket. 


EN AV ÖSTGÖTATEATERNS storsatsningar under hösten är uppsättningen 

av Hjalmar Söderbergs kärleksdrama Gertrud. Det är en pjäs 

som envist hållit sig kvar på repertoaren ända sedan den först såg dagens 

ljus 1906 och det är inte svårt att förstå varför. Ämnet kan tala till de 

fl esta människor och texten är både kärnfull och fyndig, innehållande 

många av de klassiska Söderbergscitaten. Historien smakar visserligen bittert 

men den bär också tydliga spår av författarens smak för cynisk humor. 

I centrum står den medelålders Gertrud som slits mellan tre olika män; 

maken (politikern Kanning) den hemvändande ungdomskärleken (författaren 

Gabriel Lidman) och älskaren (den unge geniförklarade kompositören 

Erland Jansson). Tillsammans bildar de en provkarta på olika förhållningssätt 

till kärleken, vilket gör dramat både mångbottnat och fl exibelt. 

Kult. Kult. 2002.05 

Text: Andreas Hedberg - Foto: Anders Kratz 

teater 

Hjalmar 

Söderbergs 

GERTRUD 

Gertrud på Östgötateatern: 

18 oktober - 16 november 

Medverkande: Stina von Sydow, Christian 

Zell m.fl . 

Regi: Margita Ahlin 

Scenografi och kostym: Agneta Skarp 

Koreografi : Kajsa Giertz 

Östgötateaterns uppsättning är välgjord. 

Agneta Skarps scenografi är vacker och stilren, 

om än något övertydlig, och den nedskurna 

textmassan stärker, på gott och ont, 

intrycket av kammarspel. Bland aktörerna 

utmärker sig Christian Zell med sitt friska 

porträtt av Gabriel Lidman, den levnadströtte 

cynikern som mer än någon annan får 

tjänstgöra som Söderbergs talesman. Det är 

genom hans mun som många av de kända 

replikerna får liv, exempelvis den berömda 

”trosbekännelsen”: ”Jag tror på köttets lust 

och själens obotliga ensamhet”. Men i Gertrud 

är det inte så enkelt att kärleken bara är 

en bitter illusion, den är också en uppenbarelse; 

kanske svårtrugad men ändå en uppenbarelse. 

för övrigt 

Biljett med studentrabatt kostar 

bara 85 pix. 

2513

26 

på spaning 

Domkyrkan 

- levande historia 

Visste ni att det fi nns en domkyrka i 

Linköping! Det är alldeles sant, mitt i 

stan står den! Nej, att någon skulle ha 

missat detta faktum är väl knappast möjligt. 

Domkyrkan används ofta i samtalande 

vägbeskrivningar som platsen man 

garanterat känner till men sällan besöker. 

Nästa gång du är på väg förbi, 

stanna till och titta in. 

MAN SLÅS AV det otroliga lugnet då man 

kommer in i kyrkan; kontrasten mot det hektiska 

livet utanför är tydlig. Med hjälp av gratisbroschyrer 

som fi nns att hämta vid ingången 

kan man själv gå runt och titta. Kyrkan har 

utvidgats i olika etapper men har ändå stått 

på samma plats sedan omkring 1230. Adel, 

präster, borgare och bönder har passerat här 

och längs väggar och golv fi nns minnen från 

svunna tider. Tittar man närmare på några av 

pelarna så ser man att olika namn och tecken 

fi nns inristade. Det är till stor del verket av 

uttråkade präststudenter som fann dåtidens 

predikan aningen långa och därför hittade på 

annat att göra. Vissa av inristningarna är daterade 

så tidigt som på 1600-talet. Några av 

tecknen är det däremot stenhuggare som har 

ristat in, symboler för det sällskap de kom 

från. 

för övrigt 

Inträdesavgift: Nej 

Öppet: 9-18 alla dagar 

Hittar du? Det är en bedrift att misslyckas… 

Adel, präster, borgare och bönder har passerat här och längs 

väggar och golv fi nns minnen från svunna tider. 

Text: Peter Salomonsson - Foto: Jenny Eriksson 

Gravstenarna i stengolvet är på vissa ställen så tätt samlade att det är svårt 

att undvika att kliva på dem. Det fi nns dock ingen anledning att känna 

sig skamsen, gravstenarna ligger inte på sin ursprungliga plats utan har 

fl yttats runt vid ett fl ertal tillfällen. Inskriptionerna är intressanta att läsa, 

dödsdatum och levnadsöden fi nns på fl era av stenarna. Det är kontakten 

med dåtidens vanliga människor som gör kyrkan så levande och här fi nns 

mängder av små detaljer att hitta vid sidan av altare, jesuskors och dylikt. 

Kyrkan anordnar ett antal olika aktiviteter som det fi nns information om 

vid ingången, bl a är en konsert med Thomas Andersson Wij planerad i 

november. Katedralmusik spelas vissa lördagar och det är en mäktig upplevelse 

som är värd ett besök. Du kan även hitta information om kyrkans 

samarbete med universitetet. 

Om du överhuvudtaget bara känner att du vill koppla av och komma bort 

från vardagen ett tag, då är Linköpings domkyrka garanterat det bästa 

alternativet. 


Gud ALBA och människan I-III 

(existentialistisk tablå) 

Gud: ”Välkommen till livet!” 

Människan: ”Jaha, och hur kommer jag här ifrån?” 

Poesi 

Skicka din dikt till kult@sekel.stuff.liu.se 

dina ögonglobers vithet 

formalinsänkt 

bakom bräckligt glas 

en benvit etikett 

hånler 

träskivan krossar glaset 

yrsnö av skärvor 

en blick rullar över bordet 

till vätans hesa skrän 

resterna av din röst 

suger sig fast i springorna 

gröper hål 

röda 

på mina blöta 

fi ngrar 

en blick faller från bordet 

slår i golvet utan att höras 

ur de röda såren tränger 

doften av din 

kropp 

Suttung 

Suttung 

Om en endaste dag 


jag kunde få gå 

och vara den jag är 

Slippa alla avundsjuka 

sorgsna som söker sig själva 


jag kunde få sitta 

och göra det jag vill 

i min egen takt 

utan de andras kommentarer 

Om en endaste stund 

vore min och gick att frysa 

skulle jag spara den i min själ 


de började att se 

lyssna och förstå 

istället för att jämföra 

Om en endaste sekund 

de vore vänliga 

kunde bevara ett ord 

acceptera 

då kanske vi kunde förenas 

krossa muren 

de bygger upp 

Lena Petersson

Vi har allt Du 

behöver för Dina 

studier och mer därtill. 

Köp bok och 

kompendium på ett 

och samma ställe!! 

Vi ägs av studenterna vid Linköpings Universitet 

BOKAKADEMIN AB 

Bokhandel och tryckeri i ett!!

Kult. 2002.05 - SeKeL

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?