LÖNLÖSA LIV - Motarbetaren

Kämpa tillsammans! 

LÖNLÖSA LIV 

----------------------------------------------------------- 

- strategiska anteckningar till ett proletariat 

utan arbete och arbetarrörelse

Utgiven den första maj 2012. 

Denna text inleddes juni 2011 och avslutades mars 2012, och ska ses mer 

som ett antal skissartade anteckningar än en regelrätt artikel. Det är en serie 

förslag till organisering för dagens proletariat, som ofta fi nner sig såväl 

utan arbete som arbetarrörelse. Texten utgör dels en skissartad analys av de 

senaste åren av kamper som främst briserat på grund av den växande, globala 

arbetslösheten och den omstrukturering av ekonomin som inleddes på 

1970-talet, dels en granskning av några av de kommunistiska strömningar 

som kan ge oss viktiga teoretiska verktyg för förståelsen och omkullkastandet 

av den kapitalistiska ekonomin. I dag har tiden kommit för att beskriva 

kampen mot kapitalet som en kamp mot själva det proletära villkoret. Det 

är ”sanningen” om revolutionen. Om proletariatet ska kunna övervinna de 

produktionsförhållanden som det är inneslutet i måste arbetarklassens kamp 

för sina omedelbara intressen ifrågasätta de förhållanden som gör klassen 

till en del av den kapitalistiska ekonomins utveckling och fortgång. 

Detta är bara en abstrakt bestämning av revolutionens natur, en nödvändig 

utgångspunkt som behöver konkretiseras såväl teoretiskt som rent 

praktiskt i proletariatets kamp för makt och rikedom. Vad som framförallt 

är utmärkande för den moderna kapitalismen är det vi något tillspetsat kan 

beskriva som kapitalets försök att befria sig från arbetarklassen. Genom 

globalisering, outsourcing, rationaliseringar av produktionen, nya anställningsformer 

och teknologiska innovationer trängs en växande del av proletariatet 

ut ur kapitalismens metabolism, i den betydelsen att delar av arbetarklassens 

arbete inte kan användas som nödvändigt arbete, arbete som 

kan fungera som merarbete och därmed generera kapital. Detta innebär ett 

problem för arbetarrörelsen och för proletariatet som sådant, eftersom arbetarklassens 

makt står att hämta ur dess relation till kapitalet. Proletariatet 

fungerar, för att använda den hegelianska terminologi som Marx använder 

i Grundrisse, som arbetets respektive kapitalets fö för-sig-vara ö r-sig-vara. 

Proletariatet står i 

ett dynamiskt förhållande till kapitalistklassen, för proletariatet verkar bara 

som arbetets-fö arbetets-för-sig-vara ö r-sig-vara om det genom tvånget att överleva via säljandet av sin 

arbetskraft verkar som det för produktionen nödvändiga arbete som skapar 

merarbete och därmed mervärde. 

Arbetarklassen existerar alltså inte oavhängigt värdeackumulationen 

utan är en kapitalistisk kategori som ständigt måste produceras, inlemmas 

och formas av kapitalackumulationen, för att ekonomin skall kunna 

3


blomstra. Därför reser sig också arbetarklassens makt ur dess nödvändighet 

för produktionen av varor. När allt färre arbetare är nödvändiga för 

företagens och nationernas ekonomiska tillväxt försvagas arbetarklassens 

makt. Denna tämligen basala insikt försökte den italienska kommunistiska 

vänstern påminna arbetarrörelsen om i samband med den serie fabriksockupationer 

som svepte genom Italien runt 1920. Arbetarna förskansade sig i 

fabrikerna och tog över produktionen, bara för att fi nna sig omringade av 

en politisk makt och en kapitalistisk ekonomi som de inte hade någon kontroll 

över. I en polemisk artikel i Il Sovieta, tidskriften som tillhörde vänsterfraktionen 

i det italienska kommunistpartiet, det vill säga de som stod till 

vänster om Lenin innan de uteslöts ur den kommunistiska internationalen, 

bl.a. på grund av sin kritik av utvecklingen i Sovjet, ställde därför Amadeo 

Bordiga frågan: ska vi ta över ö fabrikerna eller ta över ö makten? 

VÅR MAKT, DERAS DEMOKRATI 

I Sverige kan vi i efterhand, nedtyngda av eftertankens kranka blekhet, konstatera 

hur den svenska arbetarrörelsen redan 1907 lade grunden till sin 

senare kapitulation och förvandling från kamporganisation till inomkapitalistisk 

serviceorganisation. Decemberkompromissen mellan SAF, Sveriges 

arbetsgivareförening, och LO, Landsorganisationen, 1907, bekräftade fackföreningarnas 

omvandling till lönekampsorganisationer och demokratiseringsinstitutioner, 

som lät makten över såväl fabriken som samhället ligga 

utanför deras praxis och målsättning. 

Decemberkompromissen innebar att fackföreningsrörelsen accepterade 

att arbetets frihet skulle skrivas in i alla kollektivavtal. Arbetets frihet med- 

förde arbetsledningens rätt att leda och fördela arbetet, samt fritt antaga 

och avskeda arbetare, oavsett om de tillhörde LO eller var oorganiserade. 

Fackföreningsrörelsen inledde här sin kapitulation inför den maktprincip 

som fortfarande strukturerar makten och kampen över arbetsdagen på 

företagen. I utbyte tilltvingade sig arbetarrörelsen borgerlighetens erkännande 

av föreningsrätten. Denna seger var del i en demokratisk tradition 

som kan sägas ha inletts med de proletära organisationernas kamp för allmän 

rösträtt. Denna kämpade det unga svenska socialdemokratiska partiet 

hårt för i början av 1900-talet, men först efter trycket från de ryska och 

europeiska revolutionerna ledde kampen till seger i och med riksdagens 

beslut för allmän och lika rösträtt för kvinnor och män 24 maj, 1919. Under 

en tjugoårsperiod hade socialdemokratin och kvinnorörelsen varit ledande 

i kampen för att generalisera de demokratiska rättigheterna, medan stora 

delar av högern försökte motverka och begränsa denna process, exempelvis 

genom att förvägra fängelseinterner, kvinnor och andra rösträtt. 

Det råder följaktligen ingen tvekan om att arbetarrörelsen, i Sverige och 

annorstädes har varit en av de viktigaste krafterna för förverkligandet av 

de liberala politiska rättigheter som den borgerliga revolutionen utlovade. 

Kvinno- och arbetarrörelsen gav genom sina kamper för allmän och lika 

rösträtt, yttrande- och föreningsfrihet m.m., de värden, friheter och rätttigheter 

som borgerligheten fortfarande stoltserar med, reellt innehåll och 

omvandlade människomassorna som initialt stod utanför demokratin till 

demokratiska subjekt. Den demokratiska staten är därför tätt sammanbunden 

med de politiska rörelser som växte fram just som rö rörelser ö relser i och med 

modernitetens och industrialismens intåg. Men vad defi nierar egentligen 

en rörelse? Ett svar på detta kan vi få av den italienska fi losofen Giorgio 

Agamben som i ett föredrag påpekat att rörelsebegreppet uppstod i samband 

med julirevolutionen i Frankrike 1830. Det vill säga under det sekel 

då den moderna demokratin höll på att utvecklas både som idé ochregeringsprincip. 

De upproriska i Frankrike kallade sig för rörelsens parti, partie du mou- 

vement, vement och fi enden beskrevs som ordningens parti, partie du l’ordre. Julirevolutionen 

slog ned konung Karl X och gav makten till den mer liberale 

regenten Ludvig Filip I, som störtades i revolten 1848. Det var fl era liberala 

tidningars opposition mot makten, främst deras kritik av Karl X lag om 

att tidskrifter och tidningar inte fi ck utges utan ett speciellt tillstånd vilket 

måste förnyas var tredje månad, som föranledde upproret. Revolutionen 

hade stora delar av den förmögna medelklassen på sin sida, men det var republikanerna, 

ofta sprungna ur proletariatet, och deras kamp för demokrati 

och folkmakt som tvingade konungen att abdikera. Det var också dessa 

rörelser som arton år senare gick ut på gatorna igen men nu i ett uppror 

mot den nya makten, den så kallade borgardemokratin som alltså instiftades 

med den liberale konungen Ludvig Filip I:s maktövertagande. Februari 

1848 blev inskrivet i kalendrarna som tidpunkten då det franska proletaria- 

4 5


tet började formera sig som en politisk rörelse. Den politiska kraft som organiserade 

sig som en rö rörelsens ö relsens parti 

var följaktligen en rörelse, en dynamisk 

process, i förhållande till den statliga ordningens orubblighet. 

Det var nationalekonomen Lorenz von Stein som i sin bok Geschichte der 

sozialen Bewegung in Frankreich von 1789 bis auf unsre Tage (Historia över den 

sociala rörelsen i Frankrike från 1789 till våra dagar) från 1850, som först 

beskrev de politiska krafterna under 1800-talet som rörelser just i relation 

till statens immobila karaktär. Staten är samhällets juridiska och statiska 

element medan rörelsen är samhällets dynamiska beståndsdel som omformar 

och påverkar staten, noterar Agamben apropå von Steins studie över 

de franska rörelserna. Det var i denna mylla som det uppstod en mängd 

intressanta revolutionära teorier om hur proletariatet borde formeras som 

en politisk rörelse. August Blanqui, som var aktiv i julirevolutionen, fokuserade 

på nödvändigheten av skapandet av revolutionära kadrer som tog 

initiativ inom masskamperna och fortsatte utveckla rörelsen efter att den 

ebbat ut genom väpnade dåd samt bildandet av demokratiska och revolutionära 

klubbar. Strategin var att utnyttja den oro som massrörelser ingav 

staten för att en liten tränad elit av revolutionärer snabbt skulle kunna ta 

makten. Målet var omfördelningen av rikedom bland de fattiga. Medlet 

var handlingens propaganda, genom aktioner skulle man trötta ut makten 

och mobilisera de upproriska delarna av proletariatet under de perioder då 

de inte fi nns några massrörelser och på så sätt skänka politisk erfarenhet 

till viktiga delar av proletariatet för kommande strider. Blanquis parti- och 

rörelseteori var följaktligen avantgardistisk. Den politiska rörelsen utgörs 

enligt honom av kadrer som är beredda att gå före den större, mer passiva 

delen av proletariatet som måste formas till en rörelse genom propaganda 

och olika aktioner. I Paris fanns under denna tid även den tyske skräddaren 

Wilhelm Weitling, som något orättvist kallats för utopist, vilket är en 

av anledningarna till att han och andra av arbetarrörelsens revolutionära 

teoretiker från denna tid i bästa fall brukar beskrivas som gränsfi gurer som 

pekar fram mot kommande tiders mer utvecklade teorier om organisering. 

Weitling är främst ihågkommen för sin konfl ikt med Marx om partiets och 

rörelsens natur. Weitling argumenterade för att arbetarklassens politiska rörelse 

skulle formeras genom skapandet av revolutionära kadrer på företag 

och inom proletariatets bostadsområden. Dessa skulle verka som ett slags 

agitationskärnor som uppmanade till uppror – men ett kollektivt uppror, 

inte terroristiska propagandahandlingar – och man kan med rätta beskriva 

Weitlings partiteori som autonom och direkt aktionsbaserad. Om Blanqui 

fokuserade på den lilla kadern av revolutionärers agerande, lade Weitling 

mer fokus på arbetarmassornas politiska autonomi. Marx motsatte sig Weitlings 

partiteori som sentimentalt svärmeri och menade att arbetarrörelsens 

makt stod i direkt relation till den borgerliga demokratins och det kapitalistiska 

produktionssättets utveckling. 

Mot Weitlings fokus på autonoma nätverk inom proletariatet med målet 

att slå mot staten och omedelbart försöka skapa kommunism, skrevs det 

Kommunistiska manifestet från 1848 där Weitlings position beskrevs som en 

”blott instinktiv, stundom rå kommunism” som dock ingav Marx och Engels 

vissheten att ”arbetarnas frigörelse måste vara dess eget verk”. Namnet 

kommunism kom också från denna strömning, påpekar Marx och Engels, 

det vill säga från den del av arbetarklassen som var ”övertygad om otillräckligheten 

av enbart politiska omvälvningar, [och i stället] fordrade en 

grundlig omdaning av samhället … Socialismen betydde 1847 en bourgeois-rörelse, 

kommunismen en arbetarrörelse. Socialismen var, åtminstone 

på kontinenten, salongsmässig, kommunismen var den direkta motsatsen.” 

Men då Marx och Engels menade att Weitlings insisterande på behovet av 

ett omedelbart införande av kommunismen som ett produktionsförhållande 

var en naivitet, motiverade de också grunderna för den politiska praktik 

som senare förrådde såväl deras egen som Weitlings och Blanquis förståelse 

av kommunismen. De socialistiska ekonomierna under 1900-talet förvandlade 

idén om socialismen och kommunismen till en planerad kapitalistisk 

kommandoekonomi. I Sovjet och östblocket förverkligades en statligt planerad 

varuekonomi som brutalt generaliserade det proletära villkoret. Socialismen 

blev en kapitalism utan kapitalister. Det råder inget tvivel om att 

Marx senare ekonomikritiska arbeten möjliggör en skoningslös kritik av 

utvecklingen i Sovjet och implicerar en rörelseteori som överskrider de positioner 

som formulerades i Kommunistiska manifestet. manifestet Men den form av spon- 

tanistiska teoribildning och rörelseutveckling som Weitling fokuserade på 

är dock något som hemsökt arbetarrörelsen långt efter Marx och Weitling. 

Detta visar att den dialektik mellan ordning och dynamik, stat och rörelse, 

spontanitet och organisering, som utmärker Agambens analys av den poli- 

6 7


tiska rörelsen fortfarande är något som måste diskuteras. 

Den kommunistiska rörelsen var alltså omedelbart sprungen ur de politiska 

rörelsernas dynamiska relation till staten, men där Weitling och Blanqui 

något förenklat fokuserade på de subjektiva krafterna som formerades 

mot staten och kapitalet, lade Marx och Engels sin energi på de objektiva 

rörelselagar, som de menade lade grunden till en framtida arbetarmakt. I 

efterhand kan vi se otillräckligheten i hela denna historiska epoks förståelse 

av kommunismen. Amadeo Bordiga beskrev långt senare perioden 

1830 till 1871 som den proletära rörelsens romantiska fas, då arbetarklassens 

kamp – oavsett om den formades efter Weitlings, Blanquis eller Marx 

idéer – tvingade fram de demokratiska förändringar som borgerligheten 

bekände med läpparna. Den borgerliga revolutionen var en antifeodal revolution, 

menade Bordiga, inte nödvändigtvis en demokratisk revolution. 

Kapitalismen var enligt honom först och främst synonym med den agrara 

revolutionen, skapandet av ett industriellt produktionssystem baserat på varurelationer, 

inte den politiskt liberala överbyggnad som legitimerade de 

kapitalistiska produktionsförhållandena. (Det var bland annat denna tes om 

kapitalismen som en agrarrevolution som fi ck Bordiga att beskriva den antikoloniala 

kampen som inleddes under 1950-talet som romantiska ”antifeodala”, 

potentiellt borgerliga, revolutioner och utvecklingen i Sovjet, Kina 

och andra s.k. socialistiska ekonomier som en industrialiseringsprocess som 

lade grunderna för en kommande kapitalism.) Det var främst de proletära 

massorna som gav revolutionerna en demokratisk halt, vilket var progressivt 

men när det kapitalistiska produktionssättet konsoliderats tenderade 

den allians mellan borgerligheten och arbetarklassen, som utmärkt julirevolutionen, 

att bli alltmer reaktionär. Nu stod proletariatet mot en borgerlig 

makt, där proletariatets organisationer utgjorde politiska rörelser som riktade 

sina vapen mot den borgerliga staten. Utifrån Bordigas historiebeskrivning 

var kampen mot Napoleon III 1871 en vändpunkt. Nu bekämpade 

arbetarklassen en strikt kapitalistisk makt. Tiden för romantiska manifest 

var över i och med bildandet av Pariskommunen 1871. Det kommunistiska 

partiet kunde inte blott defi nieras som arbetarklassens spontana organisering, 

vilket Weitling argumenterat för. Men lika lite som det kommunistiska 

partiet kunde utvecklas oavhängigt från dessa rörelser, vilket var konsekvensen 

av Blanquis teori, kunde det i och med Pariskommunen rätta sig 

efter Engels och Marx kommunistiska manifestet från 1848. Pariskommunen 

innebar en ny politisk realitet. Det kommunistiska partiet var inget 

som man skapade, utan en historisk formering av klassens mest avancerade 

skikt i en organisationsstruktur som behövde ledarskap. Man varken skapar 

partier eller revolutioner utan man leder dem, konstaterade därför Bordiga. 

Leder dem ut ur det kapitalistiska produktionssä produktionssättets ä ttets skrankor skrankor. skrankor 

. I varje revolutionär 

process uppstår det följaktligen ledargestalter: individer, grupperingar och 

skikt inom klassen som driver på kampen. Dessa behöver inte vara politiskt 

skolade eller knutna till en formell organisering, utan detta ledarskap är ett 

praktiskt ledarskap som visar sig genom att en viss del av klassen agerar 

på ett sätt som lyckas intensifi era en konfl ikt eller en kamp. Det praktiska 

ledarskapet är därför ofta något som formeras spontant genom kampernas 

egna utveckling. Om vi ska behålla ordet parti är det för att det pekar på 

att det aldrig är klassen som sådan som kämpar, utan en viss del av klassen 

som ofta agerar just som en del av proletariatet, som ett upproriskt, kommunistiskt 

parti. Partiet är därför inte identiskt med en formell organisation 

utan med det historiska och materiella parti som formeras i kamperna som 

dess praktiska ledarskap. Denna marxistiska teori om partiets historiska karaktär 

tenderar dock att försvinna i och med att socialdemokratin och de 

leninistiska partierna valde den parlamentariska vägen. 

Om vi återgår till Agambens föredrag kan vi alltså se hur rörelsebegreppet 

från och med julirevolutionen förändras och snart börjar skiljas 

från partibegreppet, som nu får sin mening i relation till förvaltandet av 

statens myndigheter. Partiet tenderar att bli ett parlamentariskt organ, en 

administrativ apparat, medan rörelsebegreppet inte bara beskriver politiska 

fenomen utan en mängd olika kollektiva sammanhang. I samband med 

första världskriget uppstår det en rad samhällsfenomen, som defi nierar sig 

som rörelser utan att i strikt mening vara politiska. Ungdomsrörelser och 

konstnärliga rörelser är bara två exempel. Sigmund Freud beskrev exempelvis 

psykoanalysen 1914 som en rörelse, inte som en tradition eller skola. 

Inget av detta, påpekar Agamben, defi nierar rörelsebegreppet men visar 

att 1900-talet är rörelsernas sekel. Århundradet då människor formerar sig 

som politiska subjekt genom rörelser och de världsåskådningar som de mobiliserar. 

Det är enligt Agamben statsvetaren Carl Schmitt som lanserar en 

defi nition av rörelsebegreppet i en essä från 1933 som bär det ödestyngda 

8 9


namnet Staat, Bewegung, Volk (Stat, rörelse och folk). I Schmitts essä, som 

var ett försök att bestämma det nazistiska rikets konstitutionella princip, 

defi nieras staten som politikens oföränderliga och stillastående sida, själva 

instrumentet för myndighetsutövande, medan rörelsebegreppet defi nierar 

politikens dynamiska innehåll i relation till staten och det opolitiska 

folkbegreppet. Folkmassorna blir således det icke-politiska eller opolitiska 

elementet i samhället, ett element som regleras av staten, de juridiska och 

politiska myndigheterna, då folkmassorna ”lever i statens skugga”, och politiseras 

genom rörelsen, eftersom de mobiliseras som en del av det politiska 

maskineriet genom rörelser, som Hitlerjugend och liknande. 

Rörelsebegreppet vilar således lika mycket på en politisering som en avpolitisering. 

Rörelsen är det politiska subjektet eftersom folket som sådant 

är avpolitiserat. Människomassorna, folket, blir politiska först då de representeras 

och organiseras som en rörelse. Det innebär att när de stora folkrörelserna 

trängs tillbaka till förmån för dels statens mer ensamma makt, 

det politiska maskineriets reproduktion av sakernas tillstånd, dels folkets 

vegetativa existens, de opolitiska massorna, konsumenterna och arbetarna 

som lever i statens skugga, försvagas den politiska representationen som 

sådan. Politiken leds in i en kris eftersom rörelsernas mobilisering av folket 

alltmer ersätts av andra institutioners försök att härska över massorna. 

Folkrörelsernas försvagning i Europa och det som av sociologer och fi - 

losofer beskrivits som det postpolitiska konsumtionssamhällets utveckling 

innebär en omformning av relationen mellan stat och folk. När de politiska 

rörelsernas organisatoriska makt minskar, verkar den demokratiska staten 

inte längre utifrån ett rörelsebegrepp som politiserar massorna, utan utifrån 

ett medborgarbegrepp, som får sin politiska mening ur en dialektik mellan 

folk och stat, som inte tillfullo förmedlas genom rörelsers förhållande till 

staten. 

I en tid då rörelserna försvagas konstitueras demokratin utifrån den 

princip som nu reglerar varje politiskt handlande, den princip som har statens 

stabilitet som norm och som defi nierar det demokratiska samhällsskicket. 

Politiken uppstår som en administration som inte hämtar sin kraft 

ur politiska rörelsers visioner och praktik utan ur den rena förvaltningen 

av sakernas tillstånd, som statlig snarare än rörelseinriktad politik. Detta 

innebär också att konfl ikter i samhället inte längre blir regelrätta politiska 

konfl ikter (åtminstone om vi betraktar sakernas tillstånd ur statens ögon), 

utan konfl ikter mot illegitima och odemokratiska störningselement, som 

terrorister och extremister. De protester som blockerar den politiska logik, 

som blivit hegemonisk efter de politiska och folkliga rörelsernas tillbakagång, 

hamnar följaktligen mycket enkelt utanför den politiska logiken, själva 

demokrati- och medborgarskapsbegreppet, och blir därmed ett problem 

som måste stampas ut med polisiära snarare än politiska medel. De senaste 

årens diskussioner kring olika kamper som skett i Sverige och andra delar av 

världen är tydliga indicier på denna tendens. Fackföreningen SAC beskrivs 

som en maffi aorganisation för att den använder strejkvapnet. Kravaller i 

förorterna ses som attacker mot demokratin och så kallade terrorister mördas 

och fängslas utan rättegångar. När de politiska rörelsernas förmedling 

av förhållandet mellan stat och folk försvagas, tenderar därför konfl ikter att 

beskrivas som brott med rådande normer och värderingar, attacker mot det 

demokratiska majoritetssamhället, i stället för politiska konfl ikter. 

Den indiske antropologen Arjun Appadurai har på ett intressant sätt 

uppmärksammat denna tendens i samhället genom att beskriva vad han kallar 

för en växande rädsla för de fåtaliga. 4 Globaliseringens fragmentarisering 

och uppluckring av de folkliga massor som det var (och fortfarande är) 

rörelsernas uppdrag att konstituera som politiska kroppar, oavsett om dessa 

tar formen av politiska rörelser, religiösa grupperingar eller idrottsrörelser, 

innebär att minoriteten blir ett växande politiskt problem och detta paradoxalt 

nog i en tid som utmärks av den liberala demokratins hegemoniska 

position. Vi har sett detta i de många brutala folkmord som skett under de 

senaste tjugo åren, folkmordet i Rwanda på 800 000 tutsier 1994 är bara ett 

exempel. Vi märker det även genom utvisningen av romer från Sverige och 

Frankrike. Tydligast blir det kanske i de fall då staten mobiliserar politiskt 

mot sin egen befolkning så fort den konsensus som identifi erats som de demokratiska 

principerna utmanas. Upproriska delar av proletariatet stämplas 

som problematiska minoriteter, som undantag från den demokratiska normen. 

Krasst innebär denna rädsla för de fåtaliga att i en tid där den nationella 

suveräniteten och de olika folkrörelsernas makt omvandlats av ett globalt 

och omstrukturerat kapital, tvingas staterna in i en alltmer despotisk kamp 

mot de delar av sin egen befolkning, som på grund av konkurrensen på 

världsmarknaden hamnar utanför den reguljära arbetsmarknaden eller som 

10 11


genom olika kamper tvingar in i staten i ett prekärt tillstånd. Utan lönearbetet 

som fungerande ekonomiskt integrationsmedel och de politiska rörelserna 

som verksamma befolkningspolitiska instrument, framträder demokratins 

dubbla roll som integrationsapparat och utsöndringsmaskineri allt 

tydligare. Demokratin atomiserar klasserna genom att framställa dem som 

ett folk av medborgare, ett demos, demos men denna politiska och medborgerliga 

integration vilar på en ekonomisk och politisk modell som de senaste trettio 

årens omstrukturering av ekonomin utmanat. Dels genom att undergräva 

rörelsepolitiken och förvandla folkrörelser till lobbyorganisationer och prmaskiner, 

dels genom en nyliberal ekonomisk politik som slår sönder de 

band som välfärdssamhället skapar mellan klasser och socioekonomiska 

grupper i ett skiktat klassamhälle. 

Demokratins befolkningspolitiska eller biopolitiska funktion, produktionen 

av befolkningen som ett stratum av medborgare, ett demos, blir 

följaktligen ineffektiv när det ekonomiska incitamentet att fungera som en 

välfungerande medborgare saknas hos en växande del av befolkningen och 

då de politiska rörelserna, som fackföreningar och partier, inte längre har 

en solid grund i befolkningen utan uppfattas med stigande misstänksamhet. 

Folket splittras i en mängd delsubjektiviteter som lätt hamnar i konfl ikt med 

varandra, staten och de politiska rörelserna. Detta tydliggjordes i samband 

med de väldiga kravallerna i London augusti 2011, då politikernas svar var 

hård repression mot det proletariat som valde att gå ut på en väldig shoppingrunda 

utan att betala, medan andra delar av befolkningen mobiliserade 

medborgargarden mot de upproriska och stora delar av den engelska brittiska 

pressen tog avstånd från det ”opolitiska avskum” som tog sig rätten att 

stjäla de märkeskläder, TV-apparater och liknande varor som blivit tecknet 

på ett lyckat liv. Den postmoderna demokratin tvingas följaktligen utveckla 

nya befolkningspolitiska strategier (eller återgå till den gamla arsenalen av 

klassisk upprorsbekämpning), för att stävja och trycka ned de konfl ikter 

som både stör och samtidigt är en konsekvens av reproduktionen av klasserna 

och samhällsfreden. Detta är bakgrunden till att politiska problem 

förvandlas till strider mot minoriteter, men det gäller att förstå denna utveckling 

som en reell process grundad i den postmoderna kapitalismens 

produktion av subjektivitet. Den svenska borgerlighetens diskussion om 

utanförskap – som refl ekterar en utbredd syn på fattigdom och arbetslöshet 

som ett brott med en norm – är förvisso ett ideologiskt grepp, som syftar till 

att individualisera samhälleliga problem, men det pekar också på att en stor 

del av världsbefolkningen de facto stängs ute från den reguljära arbetsmarknaden 

och därmed upplever sig vara utan framtid och stå utanför samhället. 

Den borgerliga subjektiviteten är ingen fi ktion utan en historisk form av 

tillvaro, som måste förstås i sig och som något som kan visa en väg ut ur 

den rådande ordningen. Detta har tydliggjorts i samband med de så kallade 

indignerades protester i Spanien och Grekland – det är en generation som 

säger sig vara utan framtid som formeras som politiskt subjekt. Slagordet 

sin futuro, utan framtid, har nu även de hundratusentals människor som demonstrerat 

i Israel 2011 använt sig av för att beskriva ett växande politiskt 

problem och i Chile klottrar ungdomar ”No hay futuro”, det fi nns ingen 

framtid, på väggarna för att visa att kapitalismen inte erbjuder en framtid. 

Det opolitiserade folket splittras i en mängd konfl ikter och delgrupper som 

alltmer sällan förmedlas genom klassiska rörelser men ändå rör sig mot den 

skillnad mellan vän och fi ende som enligt Schmitt defi nierade politiken. 

Men där Schmitt såg den offentliga fi enden som den politiska fi enden, så 

tycks kravallerna och protesterna i Europa, Nordafrika och Sydamerika indikera 

uppkomsten av en rörelse där det egna tillståndet, det faktum att 

man är proletär, är vad som attackeras. Upproriska massor konfronterar det 

samhälleliga tillstånd som innebär att framtiden förvägrats dem, att deras 

arbetskraft är onödig, att deras liv i dubbel bemärkelse blir lönlösa. De försöker 

tränga ut ur den värld utan framtid som blivit en hämsko för såväl den 

politiska fantasin som den ekonomiska rationaliteten. Vad händer då med 

samhällsutvecklingen? Vilken politik kan utvecklas när det faktum att man 

är en proletär blivit en historisk gräns som måste korsas? 

HISTORIENS GRÄNS 

Den demokratiska makten omformas av att arbetarrörelsen tryckts tillbaka 

av en våldsam rationalisering och globalisering av tillverkningsindustrin. 

Ensam kvar blir den demokratiska mystifi kationen, det politiska kravet från 

maktens sida att varje enskild individ ska verka som en demokratisk medborgare 

och inte överskrida de av folket sanktionerade lagarna. Under en 

sådan tid blir all ”demokratikritik … per automatik misstänkt; själva ordet 

12 13


’antidemokratisk’ används genomgående som en blandning av skällsord och 

varningsrop. Inte ens när blockpolitiken rört sig mot den så kallade mitten 

i en sådan utsträckning att politikerna är hänvisade till personlig smutskastning 

för att markera avstånd från varandra, ifrågasätts den parlamentariska 

ordningens legitimitet.” 5 

Värdet av de politiska och demokratiska rättigheterna är i många fall 

fortfarande obestridliga, vilket vi ser i samband med partiers krav på språktest 

för invandrare, försöken att begränsa vilka som ryms inom fl yktingstatusbegreppet 

och liknande, men rättigheterna har en absolut gräns. De 

inskränker inte de kapitalistiska produktionsförhållanden som den demokratiska 

revolutionen ytterst är sprungen ur. Det är dessa produktionsförhållanden 

som de demokratiska och diktatoriska regimer som vi sett utvecklas 

under de senaste två hundra åren verkat inom. Med Anatole Frances 

bevingade ord kan vi sammanfatta den demokratiska ideologins yttersta 

politiska konsekvens som: ”I Frankrike råder absolut jämlikhet. Både rika 

och fattiga har rätt att sova under broarna.” Om vi återgår till den svenska 

arbetarrörelsens början måste vi erkänna att decemberkompromissen 1907 

var en reell demokratisk seger för arbetarrörelsen. Arbetarna erövrade rättten 

till organisering. SAF antog dessutom bestämmelser till skydd mot avskedanden 

riktade mot föreningsrätten. Men fackföreningsrörelsen gav upp 

makten på fabriksgolven. Den fackliga rörelsen backade därigenom inte 

bara från makten över samhället utan även från makten inom fabriken. 

Decemberkompromissen innebar att den svenska fackföreningsrörelsen 

formellt avsade sig sitt infl ytande i produktionssfären, på fabriksgolvet, 

och därigenom sin indirekta makt över samhället. Kampen blev avledd från 

produktionssfären till cirkulationssfären. Den sfär där vinsten och lönen 

fördelas och parallellt med denna utveckling blev arbetarrörelsens kamp 

över samhället bestämd av den borgerliga revolutionens ideal. Arbetarrörelsens 

kamp tenderade att bli en strikt demokratisk kamp. Nu verkade 

proletariatet genom sina politiska och ekonomiska organisationer, som en 

konstituerande makt, vilken kämpade för politiska rättigheter vars gräns, 

den kapitalistiska ekonomins krassa verklighet, aldrig överträddes. Arbetarrörelsens 

politik förblev följaktligen systemimmanent och konstitutivt för 

det kapitalistiska produktionssättets själva historia. Genom att proletariatet 

kämpade som ett proletariat för sina klassintressen verkade det som en be- 

ståndsdel i den historiska process, som vi fortfarande inte lämnat bakom 

oss, utan som trycker ned dagens proletariat allt djupare i de kapitalistiska 

produktionsförhållandens historiska utveckling. Arbetarrörelsens demokratiska 

kamper skedde ofta av ren nödvändighet, då arbetarrörelsen stundtals 

mötte en sådan hård repression att dess primära mål blev att hävda sin 

existens genom att forma klassen till en politisk och facklig rörelse, som 

slogs för sitt existensberättigande. Fascismen och nationalsocialismen, och 

liknande borgerliga antidemokratiska krafter, som måste analyseras i relation 

till den framväxande arbetarrörelsens makt, förstärkte dessutom arbetarrörelsens 

demokratiska impuls. Det var dessa antidemokratiska rörelser, 

som tvingade in arbetarrörelsen i en kamp för bevarandet av den borgerliga 

demokratin mer än för den liberala demokratins omedelbara omvandling 

till arbetarmakt och kommunism. I arbetarrörelsens marginaler fanns det 

förstås kritiska röster, speciellt bland anarkister, syndikalister och den så 

kallade vänstern inom den kommunistiska rörelsen, som var kritiska mot 

den form av demokratisk-borgerliga antifascism som arbetarrörelsen i stort 

tog ställning för. 

Rådskommunisten Henk Canne Meier varnade redan 1935 i Das Werden 

einer Neuen Arbeiterbewegung (Framväxten av en ny arbetarrörelse), för att 

kampen för de demokratiska rättigheterna kunde bli en ersatzideologi för 

arbetarrörelsen. Proletariatets kamp för socialism och makt tenderade att 

ersättas med kampen för demokratiska rättigheter som monopolkapitalet, 

enligt Meier, lagt åt sidan i och med nazismens, fascismens och stalinismens 

framfart, men som när som helst kunde upptas igen som ledande politiska 

principer för kapitalet. Kampen mot den fascistiska diktaturen måste därför 

också vara ett slag mot den opportunistiska borgerlighet, som under andra 

historiska omständigheter omfamnade demokratin som regeringsprincip. 

Canne Meier menade att på grund av fascismens framfart (och Sovjets diktatoriska 

utveckling) var det av stor vikt att arbetarrörelsen erkände att den 

demokratiska principen tenderade att tillintetgöra sig själv. Demokratin 

höll på att utvecklas till sin diktatoriska motsats. Det stod inte, menade 

Canne Meier, i proletariatets makt att försvara demokratin när de demokratiska 

organen – som parlamenten – togs över av fascisterna, utan då gällde 

det att våga utmana den politiska princip som pendlade mellan demokrati 

och diktatur: borgerlighetens makt över det ekonomiska och politiska livet. 

14 15


Canne Meier var i detta avseende inte ensam. Hela vänstern inom den kommunistiska 

rörelsen, för att inte tala om anarkisterna och syndikalisterna, 

insåg tidigt sambandet mellan borgerlig, fascistisk och sovjetisk despotism. 

Marxisten Otto Rühle spårade förhållandet mellan röd, svart och brun fascism 

i The Struggle Against Fascism begins with the Struggle Against Bolshevism och 

konstaterade inte helt olikt intelligenta borgerliga tänkare (om än inte vid 

samma tidpunkt), som Joseph Schumpeter och Hannah Arendt, att Ryssland 

var den första totalitära staten. Likt Rühle menade såväl Schumpeter 

som Canne Meier, att totalitarismen höll på att förvandla demokratin till en 

utopi. När statens despotiska drag förstärks får ”kampen för demokratiska 

rättigheter … en utopisk karaktär” skrev Canne Meier och menade att arbetarklassen 

”måste hitta nya kampformer” anpassade efter den rådande politiska 

situationen – demokratins förvandling till en totalitär stat. Den stora 

skillnaden mellan Canne Meiers/Rühles marxistiska kritik av totalitära regimer 

och Arendts/Schumpeters kritik av liknande maktförhållanden, var 

att vänsterkommunisterna erkände hur tom den politiska demokratin var 

utan arbetarrörelsens kamper, men att den borgerliga demokratin å andra 

sidan innebar en historisk gräns som måste överskridas för att inte proletariats 

segrar ska försvinna i samband med demokratins omvandling till 

diktatur. Canne Meiers hopp om en ny arbetarrörelse förblev dock ett rop 

i öknen. Det tystades av den historiska utvecklingen. Just den utveckling 

som innebar att större delen av arbetarrörelsen i Europa och USA slog in på 

den demokratiska vägen. 

Målsättningen för stora delar av arbetarrörelsen förblev demokratiska 

fri- och rättigheter för proletariatet inom kapitalismen, snarare än att försöka 

omkullkasta den kapitalistiska ekonomin. Strategin sades ofta handla 

om att under en inledande period tillskansa sig demokratiska rättigheter 

och därigenom verka för den proletära revolutionen genom lagstiftning, 

statsplanering och skattepolitik. Makten inom produktionssfären ersattes 

med en omfördelande makt inom cirkulationssfären, som den kapitalistiska 

ekonomins kommande kriser visade vara en papperstiger. Resultatet blev 

att revolutionen uteblev. Om detta berodde på den demokratiska strategin 

låter vi vara osagt, men den italienska marxisten Mario Tronti har med viss 

rätta konstaterat att det inte var kapitalismen som besegrade arbetarrörelsen, 

utan demokratin. Den europeiska arbetarrörelsen gav upp kampen om 

makten över både samhället och fabriken för att i stället kämpa för arbetarklassens 

demokratiska rättigheter som ett stå st nd inom kapitalismen. Socialis- 

men blev ett generaliserande av den borgerliga revolutionens ideal till alla 

samhällsklasser. 

Den politiska kampen innebar att arbetarrörelsen riktade in sig på makten 

i den borgerliga staten, antingen genom ett våldsamt angrepp på staten, 

som oktoberrevolutionen 1917 blev det emblematiska exemplet för, eller 

genom parlamentariska segrar vilket visade sig vara den vinnande strategin 

för den europeiska arbetarrörelsen. Staten var trots allt den politiska 

instans som inte bara kunde ge de demokratiska rättigheterna substans, 

genom lagstiftning och ekonomisk planering, utan den möjliggjorde industrins 

och därigenom proletariatets utveckling. Kontrollen över energi- och 

skattepolitik, utbyggnad av infrastruktur som telefonnät, kraftverk, vägar 

och liknande, innebar en reell makt över samhället, en möjlighet att tygla 

och forma kapitalismen, att fasa ut orättvisa villkor och etablera ett framväxande 

välfärdssamhälle. Arbetarrörelsens strategi handlade därför nu 

lika mycket om en generalisering av det proletära livet, som ett försvar av 

den demokratiska friheten. I Sovjet och östblocket inriktade man sig dock, 

milt sagt, främst på det förra, utan hänsyn till kostnaden i människoliv, och 

trampandet på demokratiska friheter och rättigheter. Genom en despotisk 

makt framtvingades en våldsam ursprunglig ackumulation som producerade 

en väldig industri och ett växande proletariat, vilket man hoppades 

skulle slå knockout på den omkringliggande kapitalistiska världen. Men i 

stället för att skapa kommunism lade man grunden för den kapitalism som 

skulle visa sig växa fram ur den socialistiska diktaturen. Arbetarrörelsen i 

såväl öst som väst identifi erade sina politiska och ekonomiska maktmedel 

med möjligheten att rationellt planera den kapitalistiska ekonomins utveckling. 

Såväl den socialdemokratiska som den kommunistiska (stalinistiska) 

arbetarrörelsen tog fasta på den politiska autonomi som industriproduktionen, 

som fortfarande stod i sin linda, möjliggjorde. Staten kunde under 

denna epok successivt realisera många målsättningar som arbetarrörelsen 

kämpat för, som socialförsäkringssystem, arbetsmarknadslagstiftning, 

skyddslagar och liknande. Detta blev framförallt tydligt i samband med den 

ekonomiska krisen 1929. Krisen stärkte de delar av arbetarrörelsen som såg 

den kommande socialismen som ett brott med marknadens anarki genom 

16 17


generaliserad planekonomi och så kallad ekonomisk demokrati. Demokratin 

innebär därför inte historiens slut, som Francis Fukuyama förkunnade 

efter öststatssocialismens fall, utan har snarare utgjort den gräns som arbetarrörelsen 

ständigt dragit och försvarat genom att kämpa för den rest 

av frihet och makt, som kan förverkligas inom den borgerliga staten och 

det kapitalistiska produktionssättet. När arbetarrörelsen tappar sin makt, 

på grund av att dess arbete blir allt mindre nödvändigt för produktionen av 

varor, tenderar därför också de demokratiska landvinningarna att tryckas 

tillbaka. Arbetarrörelsen har än så länge främst agerat som ett demokratiskt 

subjekt, inte som en makt som överskridit den ekonomi och de politiska 

former som denna ekonomi bygger på – oavsett om det handlar om demokratiska 

eller diktatoriska regimer – frå frågan ågan är ä r ddä 

d äärf 

ärf rfö rföör ör 

om och hur proletariatet 

kan organisera sig fö för ör att 

överskrida ö inte bara kapitalismen utan den dialektik mellan 

totalitä totalitära ära och demokratiska tendenser som utm ärker ä rker detta produktionss produktionssä produktionss äätt 

ä tt tt. 

Arbetarrörelsens i mångt och mycket nödvändiga försvar av arbetarklassen 

som ett stånd inom den kapitalistiska världens historia har följaktligen 

visat sig vara den gräns som den kapitalistiska produktionen själv drar. Men 

lika mycket som arbetarklassens existens som arbetarklass är kapitalismens 

nödvändiga utgångspunkt (eftersom arbetarklassens arbete ständigt måste 

införlivas i värdeproduktionen som merarbete och nödvändigt arbete), 

så är proletariatet en livsform som generaliseras världen över, som själva 

undergrävandet av arbetarrörelsens makt. Detta eftersom allt större delar 

av dagens världsbefolkning tillhör proletariatet men allt färre proletärer är 

nödvändiga för produktionen av varor. Arbetaren är därför paradoxalt nog 

kapitalismens gräns och utsida eftersom hon tenderar att stängas ute från 

varuproduktionen lika mycket som hon måste införlivas i denna produktion 

för att den ska fungera. Arbetarrörelsens oförmåga att gå över linjen, att 

korsa gränsen som arbetarens existens som arbetare innebär, är därför vad 

som har försvagat vänstern. Arbetarrörelsens oförmåga att ifrågasätta den 

ekonomi som också gett den makt är dess akilleshäl. Kvar är demokratin, 

som den ironiska makt som postulerar rättigheter, vilka allt färre politiska 

aktörer har makt att ge verklig substans och vilka därför blir tomma löften 

i en värld som alltmer behärskas av diktatur, våld och barbari. 

INSTÄNGDA I FABRIKERNA, UTSLÄNGDA 

PÅ ROSTBÄLTET 

Mot denna reformistiska tendens som såg socialismens och kommunismens 

förverkligande som en demokratisk process genom planering av industrin 

och generalisering av det proletära tillståndet, stod, som vi sett, sedan första 

början revolutionära strömningar inom arbetarrörelsen som syndikalism, 

anarkism och vänsterkommunism. Det gemensamma för dessa strömningar 

var att de menade att proletariatets självaktivitet och självorganisering, 

oavsett om denna uttrycktes i rådsrörelser, basfackliga organisationer eller 

annan form av självständig arbetarkamp, skänkte möjligheten till ett annat 

samhälle. Ur arbetarklassens spontana och självständiga kamp skapades 

förutsättningar för socialism och kommunism. Kommunismen var, med 

Marx och Engels ord, den verkliga rörelsen som upphäver sakernas rådande 

tillstånd, inte ett ideal som skulle realiseras genom politisk planering, ett 

despotiskt enpartistyre eller parlamentarisk demokrati. Dessa revolutionära 

strömningar som sprang fram ur proletära skikt, som inte fångades upp av 

den reformistiska och senare ”kommunistiska” (stalinistiska) arbetarrörelsen, 

verkade vid sidan av den demokratiska ideologi som ofta mystifi erade 

kampens målsättningar och resultat, men var också kritiska mot de despotiska 

staterna i öst och andra delar av världen. Dessa strömningar arbetade 

för en omedelbar arbetarmakt genom utvecklandet av strategier, som 

byggde på ett direkt utnyttjande av arbetarnas ställning i produktionen. Det 

kunde handla om maskning, arbetsvägran, vilda strejker, väpnade aktioner, 

blockader, ockupationer eller liknande aktionsformer. Målsättningen var en 

producenternas makt, vilket innebar att man företrädelsevis blev en utomparlamentarisk 

rörelse som ofta tog fasta på Marx utopi om föreningen av 

fria associationer. Men dessa rörelser, likt Industrial Workers of the World 

i USA, förblev marginella om än viktiga fenomen, bland annat för att de 

arbetarskikt som de sprang fram ur rationaliserades bort. 

Faktum är att det industriella proletariat som arbetarrörelsen som sådan 

satte sitt hopp till, tenderade att stagnera i sin utveckling, inte minst 

genom den omstrukturering av ekonomin i samband med produktionsför- 

18 19


fl yttningar och globalisering, som under 1970-talet grasserade i Europa och 

USA. I de 23 mest avancerade länderna har antalet arbetande i tillverkningsindustrin 

sänkts från 28 % av den totala arbetskraften 1970, till 18 % 

1994. Vi kan notera att USA och Japan har gått längre i denna process än 

Europa, där 20 % av arbetskraften var anställd inom tillverkningsindustrin 

1994. Om vi använder oss av USA som exempel kan vi notera att landets 

befolkning nästintill fördubblats sedan 1950, medan befolkningen i de stora 

industristäderna som Detroit, Cleveland, Pittsburgh, St. Louis och Buffalo, 

NY, har halverats i takt med att anställningsgraden på industrierna sjunkit. 

Detta har tryckt tillbaka bilfabriksproletariatets politiska och ekonomiska 

makt. I USA är det gamla bilindustribältet i städerna runt de Stora sjöarna 

numera känt som rostbältet. Under loppet av ungefär trettio år, från 1970 

till 2000, har tillverkningsindustrin i Detroit minskat sin personal med 65 

%. I Pittsburgh ser vi en liknande siffra, där har antalet arbetstillfällen inom 

tillverkningsindustrin minskat med 52, 7 %. I ruinerna av fabrikerna växer 

det fram ett serviceproletariat: i Chicago som påverkades kraftigt av avindustrialiseringen 

under 1980-talet, kan vi se att industrin stabiliserades under 

1990-talets högkonjunktur, bara för att återigen störtdyka några år senare, 

då antalet arbetstillfällen inom industrin minskade med 25 % mellan 1998 

och 2005. Servicesektorn har dock visat en stigande trend sedan 1980-talet, 

men den har inte lyckats stoppa den successivt stigande arbetslöshet, som 

bland annat rationaliseringen och globaliseringen av tillverkningsindustrin 

lett till. Det är alltså främst den ökade produktionseffektiviteten samt konkurrensen 

inom bil- och stålindustrin på världsmarknaden som tvingat fram 

dessa förändringar, även om arbetarkampen också har haft sin inverkan på 

produktionsfl ytt och rationaliseringar. Historikern Robert Brenner menar 

att inledningen till den nuvarande ekonomiska krisen måste sökas tillbaka 

till 1960-och 70-talet, då den amerikanska ekonomin började utmanas av 

länder som Tyskland och Japan, vilkas ekonomier byggts upp efter andra 

världskriget. Länge kunde USA vara en ensam hegemon på världsmarknaden, 

men den ökade globala konkurrensen i och med att Japan och Tyskland 

började ta alltmer marknadsandelar, och de hårda arbetarkamperna som 

bröt ut under 1960- och 70-tal, bidrog till en omorganisering, globalisering 

och rationalisering av produktionen i många industriländer. Denna utveckling 

förklaras ofta av marxister genom lagen om profi tkvotens fallande ten- 

dens. Detta innebär att det döda arbetet (maskiner och liknande) växer på 

bekostnad av det levande arbetet (arbetskraften) inom produktionen, och 

därigenom undergräver den värdekälla som kan generera profi t, och på så 

sätt kastas kapitalet in i kris och arbetarklassen i arbetslöshet. Detta är tydligt 

i USA. Sedan krisen 2008 har 6 miljoner arbeten försvunnit men endast 

2,5 miljoner nya arbeten skapats. I skrivande stund är den offi ciella arbetslösheten 

uppe på över 10 % i USA. 

Den i kapitalismen inbyggda tendensen att förfi na arbetsorganiseringen 

och utveckla produktivitetstakten generar en överbefolkning i relation till 

ekonomin, som ofta fungerar som en reservarmé som kan justera lönerna 

på den anställda arbetarklassen i förhållande till ackumulationen. Redaktionen 

för den brittiska tidskriften Endnotes har i artikeln ”Misery and Debt”, 

tydligt inspirerad av historikern Mike Davis, visat att att Marx beskriver hur 

delar av denna reservarmé även slutar att fungera stabiliserande för arbetsmarknaden 

och blir onödig för den kapitalistiska ekonomin. Kapitalismens 

utveckling tenderar därmed att producera en överbefolkning vis-a-vis arbetsmarknaden, 

som blir allt svårare att anställa och inlemma i ackumulationen. 

6 Den växande produktivitetstakten genom nya teknologiska innovationer 

är inte bara arbetsbesparande i nuet utan en irreversibel process. 

När väl teknologin är här, är den här för att stanna, vilket innebär att nya 

industrier som potentiellt sett skulle kunna anställa massorna av arbetslösa, 

snarare försöker tillägna sig den senaste teknologin. Därigenom fortsätter 

industrierna att reproducera en stor del av de arbetslösa som en överfl ödig 

del av världsekonomins funktion. Därför konstaterar Marx i tjugofemte 

kapitlet av första bandet av Kapitalet att det kapitalistiska produktionssättets 

mest framträdande kännemärke inte bara är att det ”reproducerar lönarbetaren 

som lönarbetare utan att det också alltid frambringar en relativ 

överbefolkning av lönarbetare i förhållande till kapitalets ackumulation.” 

Denna tendens till överbefolkning i förhållande till ekonomin, det vill säga 

en överbefolkning som även numera utmärker de så kallade i-länderna och 

inte bara de forna kolonierna, är en omedelbar produkt av den tilltagande 

omstrukturering av industrin som utmärkt USA och Europa de senaste 

trettio åren. 

Detta betyder inte på något sätt att produktiviteten har minskat för 

den industriella sektorn. Det betyder inte heller att industrierna helt har 

20 21


försvunnit från väst. I Sverige har exempelvis tillverkningsindustrins produktivitet 

ökat konstant sedan 1970-talet samtidgt som anställningsgraden 

inom denna sektor reducerats samma tidsperiod även om en stor del av det 

svenska proletariatet fortfarande arbetar inom industrin. Detta exempel på 

så kallad jobless recovery visar tydligt att kapitalismen inte bara producerar 

proletariatet som en klass av lönearbetare, utan även som en klass av överfl 

ödiga. Proletariatet är inte lönearbetarna, utan de utan reserver – de som 

tvingas sälja sin arbetskraft för att överleva. Det är inte lönearbetet utan 

två tv nget till lö lönearbete ö nearbete som utmärker proletärens livssituation. Proletariatet ut- 

gör därför inte bara en klass av människor utan reserver, utan även alltmer 

människor som lever utanfö utanför ö r möjligheten att leva utan reserver, alltså genom 

att arbeta. Proletariatet blir alltmer de som i ekonomin är ingenting, och 

kommer därför att tvingas fi nna sätt att överleva i det växande utanförskap 

som varuekonomin de facto genererar genom att stöta ut allt större massor 

ur produktionen. 

Arbetarrörelsen fann sig efter andra världskriget i en ekonomisk verklighet, 

där en stor medelklass växte fram i Europa och andra delar av världen, 

som kom att kastas in i en kris för den industriella kapitalismen som sådan. 

Bilindustrins utveckling och kris kan fungera som ett utmärkt exempel på 

själva arbetarrörelsens utveckling. Arbetarrörelsens kris är därmed sammanbunden 

med industrikapitalismens förändringar. Även om bilindustrin 

sedan 1970-talet de facto utökat sin produktivitet, så kan vi se en drastisk 

minskning av antalet anställda industriarbetare i många länder som tidigare 

hade en stor bilindustri. Under mitten av 1970-talet behövdes ungefär 

20 000 arbetare på General Motors i USA för att producera 100 000 bilar, i 

dag producerar cirka 6 000 arbetare lika många fordon. 

Det är därför inte särskilt förvånande att General Motors, som under 

fl era decennier var den största arbetsgivaren i USA, i dag är omsprungen 

av Wallmart när det kommer till antalet anställda, och i ett annat gammalt 

industriland, Brasilien, anställer McDonalds fl er personer än stora delar av 

tillverkningsindustrin. Tjänsteekonomins dominerande ställning på arbetsmarknaden 

omvandlar livsvillkoren för proletariatet radikalt. Löneskillnaderna 

mellan det äldre industriproletariatet och det nya serviceproletariatet 

är exempelvis drastiska, en timlön på General motors är cirka 20 dollar, 

medan en timmes arbete i genomsnitt avlönas med 9 dollar på Wallmart. 

Rasterna och lunchen är betalda på General Motors, fackföreningarna är 

närvarande och arbetskraften är organiserad, sådan är inte situationen för 

stora delar av serviceproletariatet. I många länder, exempelvis Chile, är det 

utbredd praxis att servitriser och liknande personal på restauranger inte får 

lön, utan får sin betalning i dricks. I den industriella produktionen är lönerna 

en försvinnande del av produktionskostnaden, men i servicesektorn 

är löner och hyror ofta de stora omkostnaderna för företagen. I jakten på 

profi t har inte en snabbmatsrestaurang som McDonalds eller en lågpriskedja 

som Wallmart samma möjlighet att öka lönerna som General Motors 

trots allt kunde göra, utan att försämra ackumulationstakten. Denna skillnad 

mellan det äldre och det nya proletariatets verklighet tenderar dock att 

försvinna i och med omstruktureringen av industrin. Arbetskraften som är 

instängd i fabrikerna och vars förhandlingsstyrka hotas av rationalisering 

och globalisering har förlorat sina privilegier, medan industrialiseringen 

av servicesektorn i sin tur tvingat fram nya kamporganisationer och gjort 

serviceproletariatet berett att gå ut i kamp. I Los Angeles har arbetare på 

Wallmart organiserat sig i fackföreningar och lyckats höja både timlönen 

och förbättra sina arbetsvillkor. 

Det var inom de numera genomrationaliserade och omorganiserade 

fabriksbastionerna, som den autonoma arbetarkampen exploderade på 

1970-talet, bara för att ebba ut tillsammans med fabrikernas omorganisering. 

Möjligheten att ta makten över fabriken visade sig vara omöjlig utan 

att ta makten över samhället. Arbetarna var instängda i fabrikerna, bara 

för att bli utslängda på rostbältet. Detta förtar dock inte ”sanningen” i de 

ovannämnda revolutionära strömningarna (deras insisterande på arbetarautonomi, 

självständighet vis-a-vis byråkratiska fackföreningar och korrupta 

partier). Dessa strömningars gemensamma fokus på arbetarautonomin är 

ovärderlig för förståelsen och utvecklingen av klasskampen. Men i dag, då 

vi ställs inför en krisande kapitalism och en växande global arbetslöshet, 

måste vi hämta inspiration från de revolutionära strömningar, som sökte 

frågan om makt på andra ställen än i kampen på fabriksgolven och inom 

värdeackumulationen, som skär igenom företagen. 

MOTMAKTENS CENTRALISERING 

22 23


Originaliteten i den italienska vänsterkommunismen var att den fokuserade 

på hur proletariatets självständiga klasskampsorgan, som arbetarråden, tenderade 

att separeras just genom fabrikernas och företagens isolering på den 

marknad som nätverken av borgerliga stater upprätthöll. 

Företagsformen, själva produktionsförhållandena som ställer företag 

som separerade enheter på en världsmarknad, måste övervinnas, men inte 

genom en simpel rationell planering av ekonomin, utan genom en planerad 

förstörelse av de produktionsförhållanden som dominerar marknaden. 

Kapitalismen är inte först och främst en förvaltningsfråga, inte en organisationsform, 

utan en logik som lika gärna kan upprätthållas genom byråkratiska 

staters, anonyma trusters som självförvaltade kooperativs förmedling. 

Frågan om maktövertagandet blev därför central för vänstern inom 

det italienska kommunistpartiet. Maktens centralisering, med andra ord 

koordineringen av arbetarnas organisationer som en förenad, våldsam kraft 

som bryter genom den ekonomiska form, värdeformen, som produktionen 

av kapitalistisk rikedom innebär, var av primärt intresse. Praktiskt innebar 

detta att man utvecklade en ny teori om partiet, vilken vi ska diskutera 

längre fram i denna text. Den sorgliga utveckling som den italienska vänsterkommunismen 

likt de fl esta marxistiska och radikala strömningar genomgått 

förtar inte de teoretiska insikter som vi kan dra från denna strömning. 

Detta insåg operaisten Raniero Panzieri, som inspirerad av Amadeo 

Bordigas diskussion av Grundrisse, visade hur den kapitalistiska teknologin 

inte var ett neutralt instrument som arbetarklassen enkelt kunde nyttja i 

sin produktion av kommunism. 7 Redan socialismens första stapplande steg 

måste innebära förändringen, inte bara förvaltningen, av den rådande produktionen 

och ekonomin. 

Till skillnad från andra revolutionära leninistiska strömningar som 

kritiserade den ryska revolutionens utveckling, likt trotskismen, såg således 

den italienska vänstern med Bordiga i spetsen inte socialismen som 

en demokratisk och rationell planering av den nuvarande ekonomin, utan 

tvärtom som den planerade förstörelsen av den kapitalistiska ekonomin 

genom ett omedelbart övervinnande av den kapitalistiska ekonomins produktionsförhållanden. 

Man insisterade på en gradvis utveckling, likt den 

klassiska leninismen, där socialismen fungerade som en primitiv kommunism, 

och skiljde sig därigenom från utopister och anarkister, men menade 

att socialismen omedelbart måste bryta med värdeformen och penningekonomin 

genom avskaffandet av lönearbetet samt ett drastiskt reducerande 

av arbetsdagens längd. Dessa socialistiska åtgärder står i bjärt kontrast till 

det generaliserande av det proletära tillståndet som den offi ciella arbetarrörelsen 

menade skulle skapa socialism och kommunism. I stället för att 

rationellt planera den kapitalistiska ackumulationen, eller bidra till att accelerera 

produktionstakten av kapitalistiskt överfl öd, fokuserade man på nödvändigheten 

att förinta rikedom som kapital genom en form av underpro- 

duktionsplan, som slog ut tillväxts- och ackumulationsmålet för ekonomin. 

Man skulle kunna säga att den italienska vänstern förespråkade en form av 

centralisering av den arbetsvägran som senare skulle plåga ackumulationen 

på bilfabrikerna. En koordinering av en serie åtgärder i ett parti med målet 

att slå ut den kapitalistiska ackumulationen och tvinga fram en ny form 

av produktion av rikedom och nyttigheter. I stället för en produktion för 

produktionens skull, som arbetarrörelsen hoppades kunna förvalta alltmer 

rättvist och fasa in i en socialistisk ekonomi genom en utbredning av den 

politiska demokratin till ekonomin, menade man att produktionen omedelbart 

måste bli en produktion för realiserandet av behov som inte förmedlas 

genom en monetär transaktion. 

Inspirerad av bolsjevikernas strategi i Ryssland, men från första början 

kritisk mot den ryska bolsjevismens politik och den tredje internationalens 

disciplinering av de europeiska kommunistiska partierna (Sovjets försök 

att omvandla kommunistpartierna till utrikespolitiska instrument), försökte 

man visa att arbetarklassens organisering inom fabrikerna måste kompletteras 

med en territoriell motmakt med målet att slå ned de politiska och 

ekonomiska organ, såsom den demokratiska parlamentarismen, som tillåter 

kapitalet att fungera som ett produktionssätt. 

I dag när kapitalet fungerar alltmer anonymt kan ett stormande av kapitalismens 

vinterpalats verka omöjligt, men kanske är frågan om maktövertagandet 

viktigare just därför. Kanske är det den utbredda omöjligheten 

att ens föreställa sig ett omkullkastande av makten som förlamat de revolutionära 

kadrer som produceras i klasskampen, men som tycks ätas upp av 

klasskampens spontanism – klasskampens och revolutionärernas oförmåga 

att övervinna kampens immanenta begränsningar. Den arbetarklass som 

tydligare var bunden till den industriella produktionen, fann möjligheten 

24 25


till socialism i fabriken, men denna socialism har tryckts tillbaka i samband 

med att den gamla industrivärlden förvandlats. Den arbetarrörelse 

som förskansar sig inom de givna företags- och fabriksformationerna kommer 

oundvikligen att bli omringade av kapitalets makter. I dag när en allt 

större del av proletariatet inte ens befi nner sig på fabriksgolvet är det därför 

viktigare än någonsin att söka efter sådana vägar till maktövertagande, som 

öppnar sig i den postmoderna kapitalism, där det fi ktiva kapitalet, fi nanskapitalet, 

blir en allt viktigare fi ende för proletariatet. Men hur skall ett proletariat, 

som står utan arbete och arbetarrörelse kunna ta makten? Innan vi 

försöker svara på denna fråga ska vi först beskriva konturerna av den del av 

arbetarklassen som tenderar att stå utanför arbetet och arbetarrörelsen. 

KRIG OCH ARBETSLÖSHET 

Trots att hotet om arbetslöshet, tvånget att överleva genom att sälja sin 

arbetskraft, snarare än det faktiska lönearbetet, är vad som gör arbetarklassen 

till en arbetarklass, proletären till en proletär, är begreppet arbetslöshet 

förvånansvärt nytt. Marx använder sällan ordet arbeitslosigkeit, arbeitslosigkeit arbetslöshet, 

i 

sina verk och i Kapitalet beskrivs de som står utanför arbetsmarknaden inte 

som de arbetslösa, die Arbeitslosen, utan som die Unbeschäftigen äftigen ä ftigen – de som saknar 

sysselsättning. Begreppet arbetslöshet tycks förvisso uppstå redan under 

Marx tid, i samband med att tvånget att lönearbeta har generaliserats till en 

sådan viktig och konstitutiv del av den mänskliga tillvaron att man ser det 

proletära tillståndet – tvånget att sälja sin arbetskraft för att överleva – som 

något som inte ifrågasätts. Marx beskriver i Kapitalet konstruktionen av arbetsdagen 

som ett regelrätt inbördeskrig. Det krävdes en mängd lagar och 

politiska processer, som tvingade in massorna i det nya liv, som var baserat 

på lönearbetet. Den växande svårigheten att överleva som någonting annat 

än lönearbetare, var vad som fi ck arbetarrörelsen att uppfatta arbetslöshet 

som ett politiskt och ekonomiskt problem som man försökte normalisera 

och avstigmatisera. Bara så kunde man kräva att staten tog ansvar för massorna 

av arbetslösa, menade man. Den engelska fackföreningsrörelsen började 

i slutet av 1800-talet tala om the unemployed som ett politiskt problem. 

Socialdemokraterna organiserade 1886 en stor demonstration i London, 

där över 20 000 arbetslösa hamnarbetare deltog. Denna protest utveckla- 

des snart till våldsamma kravaller, som skrämde slag på borgerligheten och 

tvingade fram en mängd politiska förändringar. Härigenom kom de arbetslösas 

villkor att förbättras. De arbetslösa blev en politisk rörelse genom 

att samlas på gatorna och använda sig av olika maktmedel, som kravallen 

och demonstrationen. I början av 1900-talet började nationalekonomer 

som William Beveridge och John A Hobson beskriva arbetslösheten som 

en oundviklig produkt av själva industrisamhällets utveckling och därför 

något som staten måste ta ansvar för. 

Sociologen Michael Denning har beskrivit den tidiga arbetarrörelsens 

förhållande till arbetslösheten, som ett försök att normalisera arbetslösheten 

utifrån progressiva ekonomers insisterande på att arbetslöshet genereras 

per automatik i en ekonomi, som bygger på konkurrens mellan företag. 

Kampen mellan företagen och deras tvång att intensifi era produktionen 

genom effektivare organisering av arbetsdagen och förbättrad teknologisk 

prestanda innebär att människor friställs från produktionen. I stunder av 

kris, som företagen kontinuerligt kastas in i då företag slås ut, frigörs allt 

fl er arbetare från företagen. Industrikapitalismen tycktes således spotta ut 

lika stora mängder arbetarmassor från fabrikerna, som det slukade. Allt 

detta indikerade arbetarrörelsens behov av att utveckla en strategi som hävdade 

arbetslöshetens normalitet Det var inte de arbetslösas fel att de stod 

utan arbete. Arbetslösheten, påpekar Denning, beskrevs därför inledningsvis 

av olika delar inom arbetarrörelsen och av progressiva ekonomer som en 

oundviklig sjukdom som hotade samhället. En risk som kunde drabba vem 

som helst. Utifrån denna retorik utvecklades det olika typer av försäkringsprogram, 

exempelvis National Insurance Act, som infördes i Storbritannien 

1911, en försäkring som inspirerats av Bismarcks välfärdsprogram vilket 

också genomförts på grund av protester och arbetaroroligheter. 

Politiska åtgärder liknade brittiska National Insurance Act visade sig 

dock alltför svaga i samband med krisen 1929. Då växte det i stället fram 

en ny generation av kamporganisationer för arbetslösa, som ofta leddes 

av unga kommunistiska militanter. I USA, där nästan en tredjedel av befolkningen 

stod arbetslös efter den väldiga krisen, skapades en rörelse av 

s.k. Unemployed Councils. Denna är främst känd för sin stora protest på 

Wall Street, som ledde till omfattande kravaller. Dessa råd utkonkurrerades 

dock av det mer socialdemokratiska Unemployed Citizens’ League, vars 

26 27


huvudsakliga praktik bestod av självhjälp. Det amerikanska kommunistpartiet, 

som var den främsta organisatören av Unemployed Councils-rörelsen, 

hade utvecklat ett program med krav på en sjutimmars arbetsdag, 

erkännandet av Sovjetunionen, arbetslöshetsförsäkring som var lika hög 

som lönen. Unemployed Citizens’ League däremot fokuserade mindre på 

politik och mer på en aktiv omfördelning av resurser som fanns i arbetarkvarten. 

Unemployed Citizens’ League organiserade sig territoriellt i kvartersorganisationer 

där mat, ved och kläder samlades samman. Denna mer 

behovsorienterade struktur visade sig långt mer effektiv än de mer militanta 

och politiskt inriktade Unemployed Councils, som anklagade Unemployed 

Citizens’ League för att i stället för att tvinga staten att ge de arbetande vad 

de behövde bidrog till ett delande av fattigdomen. 

En av ledarna för Unemployed Councils-rörelsen, Herbert Benjamin, 

menade att Unemployed Citizens’ League var en socialfascistisk organisation, 

eftersom självhjälpsprogrammet avpolitiserade arbetslöshetsrörelsen 

och bidrog till att arbetarklassen upprätthölls som en del i den kapitalistiska 

ekonomin, i stället för att bekämpa systemet och tvinga fram en reell politisk 

förändring. Det var staten, inte arbetarna själva, som borde ta ansvar 

för de arbetslösa. Benjamins kritik var nödvändig, men förblev alltför abstrakt 

eftersom den inte kunde tillgodose de arbetslösas omedelbara behov. 

Unemployed Citizens’ League växte därför kraftfullt och många kommunister 

och andra som inledningsvis var organiserade i Unemployed Councils 

valde att gå in i rörelsen, som just utifrån sitt självhjälpsprogram senare 

fi ck makt att bekämpa vräkningar och arrangera väldiga demonstrationer, 

protestmarscher och möten över hela landet. I Frankrike organiserade sig 

arbetslösa i så kallade Comités des Chômeurs, kommittéer för arbetslösa, 

under samma tid. En utbredd taktik bland de arbetslösas organisationer under 

1930-talet blev så kallade hungerdemonstrationer och hungermarscher. 

I USA skedde detta två år efter kravallerna på Wall Street, i Frankrike ägde 

en väldig marsch av arbetslösa från Lille till Paris rum 1933 och liknande 

protester skedde även i kolonierna, som på Jamaica och i andra delar av 

världen. De arbetslösa utnyttjade helt enkelt sitt väldiga antal för att visa att 

de var en kraft som man inte enkelt kunde räkna bort. De arbetslösa lyfte 

upp arbetslösheten som ett problem som måste rationaliseras bort genom 

makroekonomisk styrning snarare än lindras genom olika former av stabili- 

serande bidragssystem. Detta sporrade de efterkommande keynesianistiska 

försöken att nå en politik baserad på full sysselsättning. Arbetslösheten ebbade 

också ut i samband med andra världskriget, männen tvingades ut i 

krig och kvinnorna in i en krigsekonomi, som fortsatte på den inslagna väg 

som den statliga planeringen av ekonomin innebar under 1930-talet. Det 

sönderbombade Europa möjliggjorde därefter både arbeten och välstånd. 

Under två decennier efter andra världskriget tycktes arbetslöshet i stora delar 

av världen vara något som tillhörde det förgångna. Krigen hade bombat 

bort problemen i form av onödigt dött och levande arbete och möjliggjort 

en boom för världsekonomin, som också delar av det nordamerikanska och 

europeiska proletariatet som fötts efter krigets slut tjänade på. Välfärden 

byggde på en värld i ruiner. 

Tillväxten och produktiviteten ökade i den alltmer industrialiserade 

världen. Levnadsförhållandena förbättrades och en växande del av befolkningen 

i Europa och USA, men även i andra delar av världen, blev en viktig 

del av ekonomin inte bara som arbetare utan även som konsumenter av varor 

som tidigare varit förbehållna medel- och överklassen. Lenins tes om arbetararistokratin, 

med andra ord att vissa delar av arbetarklassen får tillfälliga 

förbättringar på bekostnad av andra arbetargrupper och därmed formar ett 

skikt inom arbetarrörelsen, som politiskt sett tenderar att vara reaktionär, 

tycks till viss del besannas under denna tid. Delar av det amerikanska och 

europeiska proletariatet nådde nu levnadsförhållanden som större delen av 

världsbefolkningen fortfarande kan drömma om. Detta skapar en skiktning 

inom proletariatet som försvårar internationell solidaritet. Tidigare lyxvaror, 

som bilar och kylskåp, producerades allt billigare och marknaden av 

konsumtionsprylar nådde allt fl er delar av världsbefolkningen. Fattigdomen 

förändras härmed också, allt färre arbetare i Europa och USA behöver vara 

rädda för svält. Däremot stängdes de ute från den produktion av lyx och 

rikedom som de inte hade råd med men som deras arbete möjliggjorde. 

Den teknologiska utvecklingen innebar också att livslängden ökade samt 

att sjukdomar och pandemier nu kunde motarbetas genom vaccin och liknande. 

Livet förändras radikalt. Den huvudsakliga konfl ikten tycks under 

denna period för många främst stå mellan de två imperialistiska blocken, 

medan dissidentgrupper i arbetarrörelsen formerade sig i kvarter och på 

arbetsplatserna för att fortsätta kampen mot staten och kapitalet och därför 

28 29


vägrade ta ställning i pseudokonfl iken mellan sovjetisk statskapitalism och 

amerikansk liberalism. 

Konfl ikten mellan arbete och kapital pågick således fortfarande, vilket 

blev tydligt under arbetaroroligheterna i Östtyskland 1953 och Ungern 1956 

som stora delar av den utomparlamentariska vänstern i Europa och USA 

välkomnade som tecken på en ny vår för arbetarautonomin. James Boggs, 

Martin Glaberman och C.L.R. James, tre intellektuella, som var med i olika 

nätverk på fabriker och inom arbetarkvarter, menade att kampen nu stod 

mellan byråkratiska institutioner och arbetarautonomin. Detta skulle visa 

sig stämma i den meningen att under en trettioårsperiod framöver blev frågan 

om arbetsvillkor och makten över arbetet central för många arbetarkamper. 

I Kiruna skanderade gruvarbetarna som var ute i en vild strejk 1969 ”vi 

är inga robotar” och i Detroit organiserades serier av strejker mot takten 

på det löpande bandet av svarta arbetare som organiserade sig i autonoma 

organisationer som The Dodge Revolutionary Union Movement och Ford 

Revolutionary Union Movement. Detta var organisationer som bildats i 

samband med medborgarrättsrörelsen inom olika fabriker, där afroamerikanska 

arbetare ofta var i majoritet. 

Under 1970-talet skakades kapitalismen av en internationell strejkvåg, 

bara i USA skedde 1970 nästan 6000 arbetsnedläggelser, som involverade 

mer än tre miljoner arbetare. Metoderna var företrädesvis utomfackliga, 

man saboterade det löpande bandet, strejkade vilt och gick ut från företagen 

i protestmarscher. Det var utifrån liknande om än inte lika massiva arbetarprotester 

som Boggs, James och Glaberman under andra världskriget 

påbörjat sin politiska verksamhet i fabrikerna. Deras tes var att arbetarkampen 

inte längre behövde ett avantgardeparti vilket Lenin argumenterat för, 

utan att ”the invading socialist society” stod att fi nna i de proletära kamperna. 

En gemenskapsform som skapades i klasskampen och som skulle 

kunna fungera som ett frö till ett framtida samhälle. Kommunismen var 

den verkliga rörelsen som avskaffade de nuvarande förhållandena, inte ett 

ideal som några yrkesrevolutionärer skulle införa. Utifrån den verkliga rörelsen, 

vågen av vilda strejker och liknande autonom arbetarkamp, började 

således en ny idé om kommunismen växa fram. Kommunismen handlade 

inte längre om en rationell planering av produktionen, utan om omedelbar 

arbetarmakt som inte förmedlades genom byråkrater eller statliga organisationer. 

Förhoppningen var att arbetarråd liknande de som bildades i Ungern 

1956 skulle kunna ersätta kapitalismen. Men det bildades inga sovjeter i 

samband med strejkerna som hotade kapitalismen i Europa och USA under 

nästan trettio år från och med 1950-talet och framåt. Miljontals arbetare 

gick ut i vild strejk som i maj 1968 i Frankrike, men inga reella försök att ta 

över produktionen gjordes. Några få kommittéer bildades i samband med 

strejken maj 1968, och många nätverk av revolutionärer på fabrikerna överlevde 

strejkerna, men trots kraften i kampen gjordes inga verkliga försök 

att ta över produktionen. Bilarbetarna, som var ett av de ledande skikten i 

denna kampvåg, skulle också visa sig bli framtida förlorare. Produktionen 

som möjliggjort deras makt var inte på väg att försvinna, men produktionen 

omorganiserades och globaliserades. Industri- och konsumtionssamhällets 

framfart hade möjliggjort en växande världsbefolkning och en accelerering 

av produktivkrafterna. På sikt undergrävde detta industriproletariatets 

makt. Strejkvågorna ebbade ut och arbetslösheten samt den osäkra arbetsmarknaden 

var återigen ett faktum. Bakgrunden till denna process ska belysas 

i nästa kapitel. 

ÖVERBEFOLKNING SOM 

PROLETARISERING 

Den massiva industrialiseringen av världen och lönearbetets generaliserande 

som skedde i och med att de europeiska och vissa av de asiatiska ekonomierna 

byggdes upp efter andra världskriget korrelerar med en enorm befolkningstillväxt. 

2010 uppgick världsbefolkningen till 6,9 miljarder. 2025 väntas den 

bli 8,1 miljarder. 2050 är prognosen 9,5 miljarder. Världsbefolkningens tillväxt 

är sedan fl era år tillbaka cirka 80 miljoner per år. Om den potentiella 

befolkningsökningen besannas är den i sådana fall lika stor som hela världsbefolkningen 

var år 1960. Detta innebär ett stort problem, då jordens resurser 

redan är kraftigt överutnyttjade. Bristen på naturresurser som fosfor, åkermark, 

vatten, skog, olja och andra energiresurser, (vilket förstås innebär en 

brist på livsmedel) kommer att innebära att miljarder människors livsvillkor 

förvärras. Sedan 1945 har världsbefolkningen tredubblats. I samband med 

30 31


den teknologiska utvecklingens intensifi ering innebär detta ett befolkningspolitiskt 

problem för dagens kapitalism men också en möjlighet. Överbefolkningen 

bidrar nämligen till en proletarisering av mänskligheten och en 

skiktning av proletariatet i grupper, som har svårt att fi nna kamper kring ett 

gemensamt politiskt program. Kampen om att få ett arbete kan bli en gräns 

för den proletära solidariteten. 

Den teknologiska utvecklingen och den ökande befolkningstillväxten 

gör en växande del av världsbefolkningen till ett proletariat utan lönearbete. 

Ett sådant proletariat trycker ned lönenivåerna och verkar som en gigantisk 

reservarmé. Dessa skikt inom proletariatet har traditionellt sett inte organiserats 

av den klassiska arbetarrörelsen, utan mobiliserats av syndikalister, 

anarkister och kommunistiska militanter, eller självorganiserats genom olika 

typer av organisationsstrukturer. På senare tid är det främst olika NGO:s, 

väckelserörelser, religiösa grupperingar, kriminella organisationer samt förstås 

nya kapitalistiska nationer – som Kina och Indien – som lyckats mobilisera 

dem. Mer positiva exempel fi nns dock. Sedan 1970-talet har det skapats 

fackföreningar och politiska strukturer för världens så kallade självanställda, 

det vill säga de delar av proletariatet som tillhör den växande del av världsbefolkningen 

som inte kan få ett jobb på den reguljära arbetsmarknaden, utan 

måste överleva som gatuförsäljare eller liknande. I Indien fi nns exempelvis 

Self-Employed Women´s Association, en fackförening för kvinnliga proletariserade 

självanställda som bildades 1972 och i Chile har fackföreningen 

CUT, Central Unitaria de los Trabajadores, organiserat tidningsförsäljare och 

liknande informella arbetare. 

I samband med konkurrensen om marknadsandelar på 1970-talet påbörjades 

som konstaterats en väldig omstrukturering av ekonomin. Denna 

omstrukturering tenderade att förminska det industriella proletariatet men 

generalisera det proletära tillståndet. Den keynesianistiska tillväxtpolitiken 

trycktes tillbaka av en nyliberal form av ackumulation som ledde till en växande 

arbetslöshet. Denna omstrukturering av värdeackumulationen, samt 

den sedan 1945 tredubblade världsbefolkningen, har återigen visat att problemet 

med de överfl ödiga är en ödesfråga för såväl kapitalets utveckling som 

proletariatets möjlighet att förstöra kapitalismen och sig själv som klass. Vår 

tid har av vissa teoretiker beskrivits som arbetets slut, slut men tvånget att arbeta, i 

betydelsen tvånget att sälja sin arbetskraft, är fortfarande vad som utmärker 

livet. I den bemärkelsen är en arbetslös lantarbetare som precis kommit till 

Peking för att söka ett arbete inte en avlägsen släkting till de engelska jordbrukare 

som tog sig till fabrikerna i Manchester för hundra år sedan, utan en 

klassfrände. Skillnaden är, som vi kommer att se längre fram, att dagens fl ykt 

till städerna inte motsvaras av en hungrig industrikapitalism som inlemmar 

människomassorna i fabrikslivet, utan tvärtom tvingas ofta människorna in i 

den informella ekonomins helvete. 

Idén om den informella sektorn uppstod i samband med att slumbefolkningen 

exploderade i tredje världen mellan 1950 och 1970. Sociologer och 

statsvetare började intressera sig för hur människomassorna, som efter de 

stora antikoloniala och nationella rörelserna tagit sig till städerna, överlevde 

när de inte fanns reguljära arbeten för alla. I städerna blev dessa människomassor, 

som utgjorde de växande slumstädernas befolkning, sällan klassiska 

lönearbetare utan visade genom sin så att säga informella existens att sanningen 

i det proletära tillståndet är tvånget att arbeta, inte nödvändigtvis lyckan i 

att få en anställning. Utan arbete växte det i stället fram en informell sektor 

och ett informellt proletariat, en massa av arbetare som verkade utanför den 

normala värdeackumulationen och överlevde som en slags självanställda superproletariserade 

fattiga. Det var denna klass som Frantz Fanon beskrev i 

sin bok Jordens fö förd örd rdö rdöömda ö mda. 

Fanon tog fasta på de skikt som tidigare beskrivits 

som trasproletariatet. Marx använde själv begreppet trasproletariat, dels för 

att bekämpa idén om de farliga klasserna och på så sätt skilja ut industriproletariatet 

från andra delar av den proletära befolkningen, som en klass som 

bär en kommande värld i sitt sköte, dels för att argumentera mot Bakunin och 

liknande revolutionärer som hävdade att tjuvar och liknande deklasserade 

element kunde vara drivande i den proletära rörelsen. Fanon beskrev emellertid 

en helt annan typ av befolkning med sin term jordens fördömda, inte de 

”bohemiska klasserna” i Frankrike på 1830-talet som Marx kritiserade, utan 

de stora massor av före detta lantarbetare som tvingats in i de gamla koloniernas 

storstäder och där utgjorde ett nytt proletariat. Fanon menade att dessa 

arbetslösa människomassor brutit med alla feodala och konservativa band, 

de levde individualistiska liv som var separerade från familjens och klanens 

regler och tabun. Fanon beskrev dem som råttor som gnagde sönder kapitalismens 

grund, löss, parasiter, ogräs, omoraliska element som vägrade lyda den 

förhärskande civilisationens moraliska påbud och normer. Detta ledde till att 

32 33


Fanon likt Marx konstaterade att denna del av proletariat var enkel att leda in 

på reaktionens marker. Just därför var det emellertid nödvändigt att organisera 

dem, annars skulle de köpas och mobiliseras för antirevolutionära syften. 

I kåk- och slumstäderna, i de fattiga förorterna och deklasserade delarna av 

storstäderna, fanns en befolkning som inte hade någonting att förlora utan 

allt att vinna på att ta upp kampen mot kapitalet. Inlemmade i den kapitalistiska 

världen, som ett proletariat utan lönearbete, men utestängda från den 

normala produktionen, stod dessa grupper så att säga utanför den kapitalistiska 

produktionen av rikedom och bruksvärden. Detta gjorde dem överfl ödiga 

och vanmäktiga, men också potentiellt revolutionära. Om deras svaghet 

och vanmakt kunde omvandlas till en revolutionär, disciplinerad kraft stod en 

värld att vinna, menade Fanon. 

Fanon fokuserade följaktligen på de grupper som arbetarrörelsen tenderat 

att bortse ifrån. Den normalisering av industriarbetaren som den socialdemokratiska 

och kommunistiska arbetarrörelsen bars upp av och idealiserade, 

hade stängt ute denna väldiga massa av fattiga proletärer från arbetarrörelsens 

organisationer, trots att industriarbetaren aldrig utgjort en majoritet av världsbefolkningen, 

om än länge varit ett av de mest revolutionära skikten inom det 

globala proletariatet. Socialdemokratins normalisering av lönearbetaren som 

defi nitionen av proletariatet, i stället för hela klassen utan reserver, innebär 

därför ett dubbelt problem i kampen för arbetarmakt och kommunism. Å ena 

sidan har kampen för arbetarrörelsens erkännande av proletariatet som en 

klass i detta produktionssystem, inneburit att vi fortfarande lever kvar i den 

kapitalistiska historiens framtidslöshet, eftersom frågan om arbetarklassens 

maktövertagande inte uttryckts som en revolutionär förändring som bryter 

med den kapitalistiska ekonomin utan i stället utmynnat i ett försök att förvalta 

kapitalismen på ett demokratiskt sätt. Å andra sidan har denna normalisering 

inneburit att stora delar av världsbefolkningen sällan erkänts som 

potentiella allierade i industriproletariatets kamp för en annan värld. Dessa 

jordens fördömda är i dag befolkningsgrupper som inte bara befolkar Rio de 

Janeiros favelas – de dyker upp i Malmös förorter, Paris banlieus och Londons 

fattiga stadsdelar. De är en del av proletariatet som måste organiseras för 

kommunism och befrielse. 

JORDENS FÖRDÖMDA 

Teknologins utveckling, den krisande kapitalismens nödvändiga rationaliseringar 

och arbetsorganiseringens intelligenta uppbyggnad, producerar följaktligen 

en klass av överfl ödiga arbetare i en värld där befolkningstillväxten bara ökar. 

Sedan 2000 har, enligt en rapport från Förenta Nationerna, slumbefolkningen 

ökat med 55 miljoner personer. Det är framförallt den tilltagande urbaniseringen, 

som inneburit att världens slumbefolkning har växt det senaste decenniet. 

Man beräknar att ungefär en tredjedel av världens urbana befolkning i dag bor 

i slum. En siffra som tagen i underkant handlar om cirka 1 miljard människor. 

2030 beräknas minst 2 miljarder människor bo i urbana slumområden. 

Om storstäderna i början av 1900-talet utmärktes av en växande industri, 

som gav människor möjlighet till arbete och försörjning, är situationen i 

dag mycket annorlunda. Mike Davis påpekar i Slum: världens ärldens ä rldens storst storstä storst ääder 

äder att 

urbaniseringen har blivit avknoppad från en industrialiseringsprocess, till 

och med från tillväxt som sådan. Enligt Davis beror detta inte bara på 

den teknologiska utvecklingen, utan också på den nyliberala politikens 

järngrepp på politiken som förhindrar en keynesiansk boost av ekonomin. 

Städerna växer därför världen över, om vi ska tro Davis, mer för att 

landsbygden dör ut än för att städerna skänker människor en möjlighet till 

en dräglig framtid. Det är förklaringen till att den urbana befolkningen i 

länder som Gabon och Tanzania under de senaste åren växt med cirka 6 

till 8 % per år, trots att städernas tillväxt sjunkit nästan lika mycket under 

samma tidsperiod. Människor fl yr till städerna men kan enbart bidra till 

att förslumma dem, snarare än att utveckla dem. 

Majoriteten av världsstädernas fattiga bor dock inte i slummen och 

det är kanske dessa som de som fl yr fattigdomen på landsbyggen hoppas 

kunna införlivas med. Dessa fattiga klasser, som enligt Davis tolkning 

av FN-statistik, troligtvis kommer omfatta 45 till 50 % av den urbana 

befolkningen 2020, vill de extremt pauperiserade människor som fl yr till 

städerna bli en del av. 1900-talet, som inte utmärkts så mycket av industriklassens 

proletära revolutioner, som av lantarbetarproletariatets nationella 

revolutioner, har därför lett över till ett 2000-tal där städerna blivit 

34 35


väldiga dumpningsplatser för en överfl ödig befolkning som inte längre 

kan livnära sig som ett lantproletariat, men inte heller kommer att bli ett 

industriproletariat utan integreras i det växande informella proletariatet 

som utmärker vår värld. 

Denna stora och mycket utsatta del av världsproletariatet är anställd 

inom en informell sektor som enligt Davis sysselsätter mer än en miljard 

personer, vilket gör att det informella proletariatet är en av världens 

största klasser. Det utgör ungefär 30 – 40 % av den ekonomiskt aktiva 

befolkningen i utvecklingsländerna, men till skillnad från det ”normala” 

proletariatet är dessa arbetare utestängda ur produktionen av värde och 

profi t. De är ofta självanställda, eller arbetar för mycket fattiga arbetsgivare, 

och kan vara verksamma som gatuförsäljare, skoputsare, städare och 

liknande. Det rör sig om ett proletariat som följaktligen inte fungerar som 

en regelrätt reservarmé, utan, som Davis påpekar, är absolut utestängd ur 

den normala ekonomin. De serviceföretag, som McDonalds och Wallmart, 

som utnyttjar möjligheten som en osäker och fl exibel arbetsmarknad 

innebär, hämtar inte sin arbetsstyrka från denna extremt fattiga del 

av världsproletariatet, utan snarare ur den arbetslösa och prekära del av 

befolkningen som inte sjunkit lika långt ned i den ekonomiska hierarkin. 

Det är därför som Davis med rätta kan beskriva majoriteten av världens 

slumbefolkning som hemlösa i den internationella ekonomin. De är på 

sätt och vis denna ekonomiska ordnings utsida och blottlägger den brutala 

sanningen i lönearbetarens öde, nämligen att hon när som helst kan 

bli fullständigt utestängd ur den kapitalistiska produktionen. Vi kan följaktligen 

inte kalla denna samhällsklass för trasproletariat, eftersom den 

visar vad varje proletär tenderar att bli, en överfl ödig och för ekonomin 

värdelös människa. En varelse utan vara och framtid. Det informella proletariatet 

är inte Charles Dickens eller Victor Hugos miserabla utan del av 

befolkning utan reserver som är överfl ödig för kapitalet, men som lever på 

kapitalets rester, det mänskliga förnuftets uppfi nningsrikedom och av de 

allmosor som stater, FN och NGOs kan fördela för att förhindra hungerupplopp 

och liknande uppror. 

Vid sidan av en växande slumbefolkning som tvingas arbeta under 

extremt hårda och osäkra förhållanden, har de senaste åren utmärkts av 

en växande global arbetslöshet. Speciellt har ungdomar drabbats hårt. Av 

620 miljoner ekonomiskt aktiva 15- till 24-åringar var 81 miljoner helt 

utan arbete 2010. Andra siffror visar att den globala arbetslösheten för 

ungdomar är uppe på 13 %. Denna trend har på senare tid blivit smärtsamt 

tydlig i Europa, som trots att dess befolkning enbart utgör 15 % av 

den globala arbetskraften, stod för 55 % av den växande arbetslösheten 

mellan 2007 och 2010. 8 Ungdomsarbetslösheten i Europa är numera uppe 

på 22 % i genomsnitt, alltså fl era procentnivåer högre än den globalnivån. 

Länder som Grekland och Spanien har till och med en arbetslöshet för 

unga på närmare 50 %. I Asien och Oceanien är arbetslösheten nästan 

fem gånger så stor för unga som för vuxna. 

Ytligt sett kan detta tyckas implicera en motsättning mellan ett yngre 

och äldre proletariat, där det yngre proletariatet kan bli en symbol för den 

form av produktion som omstruktureringen av kapitalet för med sig. Ett 

proletariat vars existens mer utmärks av närheten till arbetslöshet och 

låga löner än fasta och säkra anställningar. Det gäller dock att ta i beaktande 

att försämrandet av arbetarklassens villkor slår mot proletariatet 

som sådant och dessutom initieras under olika tider i olika länder. Det 

äldre proletariatet drabbas genom att pensionernas värde sjunker i en krisande 

kapitalism, eller helt enkelt spekuleras bort av pensionsfondernas 

förvaltare. Många av de fabriks- och verkstadsanställda proletärerna har 

förlorat sina jobb, fått sänkta löner eller otryggare arbetsvillkor på grund 

av de stålbad som deras branscher genomgått. Den klassiska skillnaden 

mellan den första och andra arbetarrörelsen, dvs. mellan ett proletariat 

vars existens utmärks av osäkra anställningar och ett som är knutet till 

långa anställningar på företag tenderar därfö rfö rf r att fö f rsvinna. Den fö f rsvin- 

ner inte fö f r att det saknas en skiktning av proletariatet i arbetare som verkar 

under olika anställnings- llnings- och arbetsfö arbetsf rhållanden och därfö rfö rf r hamnar 

i olika intressepositioner, utan fö f r att den osäkra dimensionen i själva det 

proletära livet framstår r allt tydligare fö f r hela proletariatet. Det informella 

proletariatets organisering kan fö f rvisso jämfö mfö mf ras med den andra arbetarrörelsens 

kamper, men skillnaden är att i de fl esta länder är r den fö f rsta 

arbetarrörelsen, med dess fasta anställningar och trygga arbetsvillkor, 

tillbakatryckt. I Latinamerika fi nns dock exempel på motsatta tendenser. 

Där har vänsterrörelser tillkämpat sig makten i länder, som Bolivia och 

Venezuela och sociala rörelser konstitueras där kring politiska krav som 

36 37


reformer av utbildningsväsendet och en progressiv miljöpolitik. Detta 

fö f rtar dock inte den globala trenden att det proletära livets osäkerhet blir 

påtagligare. Denna osäkerhet blir emellertid också en grogrund fö f r motstånd 

och organisering och visar att arbetarklassens makt som en klass 

inom kapitalismen är knuten till ekonomisk tillväxt. Den visar också arbetets 

nödvändighet ndighet fö f r värde- och varuackumulationen. En sådan tillväxt 

och den ackumulation genomgår nu länder som Argentina, Bolivia och 

Venezuela på grund av deras allt starkare ställning på världsmarknaden. 

Vi ska dock inte närmare undersöka vad som sker i dessa ekonomier, utan 

nöjer oss med att betona att så länge nge som det fi nns resurser att fö f rdela 

fi nns det en teoretisk möjlighet till reformism. Det proletariat som om- 

struktureringen fö f rsöker mobilisera kvarstår dock att granska i detalj. Vad 

består r denna nya klass av fö f r skikt och hur ser dess framtid ut? 

KLASSEN UTAN FRAMTID 

Den prekarisering som under det senaste decenniet diskuterats av såv åv å äl sociologer 

som radikala aktivister, är en proletarisering. Proletariatet är inte 

fö f rst och främst en sociologisk kategori, som industriarbetaren, utan ett 

historiskt faktum som strukturerar den kapitalistiska ekonomin. ”Proletären 

är den utblottade, det vill säga den egendomslöse, den utan reserver 

och inte den dåligt betalda”, skrev Bordiga en gång för att skildra att proletariatet 

inte är synonymt med industriproletariatet, ”ju fl er proletärer ett 

land har desto rikare är det. Marx defi nierar proletariatet på följande sätt: 

den avlönade anställde som producerar och värdeförmerar kapital och som 

kapitalet kastar ut på gatan så fort det blir överfl ödigt för ’Mr. Capital’.” Allt 

proletärt arbete är följaktligen till sitt väsen prekärt eftersom dess nödvändighet 

grundas i ett vinstförhållande. Lön är för kapitalet en negativ storhet 

som måste pressas ned, antingen indirekt genom rationaliseringar, omorganisering 

av arbetsorganisationen eller liknande eller direkt genom lönesänkningar. 

Fackföreningarna världen över dokumenterar det sisofysarbete 

som försvarandet av det proletära arbetets säkerhet innebär. Proletarisering 

är prekarisering och måste därför rent strukturellt härledas från den grundläggande 

distinktionen mellan nödvändigt arbete och merarbete, vilket gör 

den proletära tillvaron rent defi nitionsmässigt instabil. I och med att det 

fi ktiva kapitalet, fi nansekonomin, har vuxit på bekostnad av ”den verkliga 

ekonomin”, står många av de arbetare, som trodde sig ha en trygg 

anställning, llning, infö inf r den avgrund som kännetecknar det proletära villkoret 

som sådant. Arbetarklassen är därfö rfö rf r inte bara klassen utan reserver, utan 

även ä allt oftare klassen utan framtid. 

I Europa har detta få f tt konsekvensen att den fö f rsta arbetarrörelsens 

organisationer har fö f rlorat sin makt och ibland, om inte helt och hållet, 

fö f rvandlats till nyliberala fö f rvaltare av den kapitalistiska ekonomin och till 

beskyddare av arbetsfreden på arbetsmarknaden. Detta sker inte främst på 

grund av brist på medvetande hos de fackliga och politiska kadrer, som 

fortfarande fi nns kvar i dessa organisationer, utan fö f r att den politiska och 

ekonomiska verklighet som bar upp den fö f rsta arbetarrörelsen har slagits 

sönder av kapitalismens utveckling. Under den keynesianistiska eran ver- 

kade fackfö fackf reningarna tillsammans med staten och arbetsgivarfö 

arbetsgivarf rening- 

arna, som en fö f rmedling mellan lön, penningtillgång och tillväxttakt, men 

detta krävde ävde ä vde att fackf fackfö fackf öreningarna 

organiserade en stor del av arbetarklas- 

sen. Internationellt ser vi att fackfö fackf reningarna världen över organiserar allt 

fä f rre arbetare, vilket innebär r att fackfö fackf reningarnas fö f rhandlingsutrymme 

fö f rsämrats radikalt. I Australien där mer än 50 % av arbetskraften var or- 

ganiserad i fackfö fackf reningar 1970, var mindre än 25 % av arbetskraften med 

i en fackfö fackf rening 2001. I Storbritannien har fö f reningsgraden sjunkit till 

mindre än 30 % 2001, från mer än 50 % under 1970-talet. 1965 var 34 % 

av arbetskraften organiserad i USA, 2006 låg siffran på cirka 12 %. I Tysk- 

land var 30 % av arbetarna med i fackfö fackf reningar under 1990-talet, ungefä ungef r 

femton år senare är den siffran på under 20 % och i Frankrike var bara 9 

% av arbetskraften organiserad i fackfö fackf reningar 2006, medan runt 20 % av 

arbetskraften var med i fackfö fackf reningar på 1970-talet. 

Organiseringsgraden i fackfö fackf reningar säger ger fö f rstås inte mycket om 

arbetarklassens styrka, vilket Frankrike är ett utmärkt exempel på, men 

fackfö fackf reningarnas roll som fö f rhandlingspart med staten och arbetsgivarna 

legitimeras genom deras medlemsantal. Ju fl er arbetare som är med i facket, 

desto starkare är det. Enligt ekonomen João o Bernardo har fackfö fackf reningar- 

nas medlemsras tvingat dem till att mer verka som fö f rvaltare av kapital, än 

som organisatörer av arbetskraften. Bernardos studier har visat att 2003 var 

12 biljoner av de samlade globala pensionsfonderna, som totalt värderats 

38 39


till 17 biljoner dollar, fö f rvaltade av fackfö fackf reningar eller andra organisationer 

som representerar arbetarklassen. Bernardo går till och med så långt 

som att beteckna kapitalismen som en fackföreningskapitalism i sin bok 

Capitalismo Sindical. Sindical Om fackfö fackf reningarna en gång ng fö f rsökte representera arbetskraften 

etskraften som variabelt kapital, som levande arbete, arbetar fö f ljaktligen 

många nga fackfö fackf reningar i dag mer med att representera och fö f rvalta kapital, 

menar Bernardo. Men det är r inte bara fackfö fackf renings- och arbetarrörelsen 

som inlemmats i det fi nansiella systemet. Krediter och lån har blivit ett 

vapen mot arbetarklassen som sådan. I de mer utvecklade länderna har 

skulderna fö f r de privata hushållen ökat i takt med möjligheten jligheten fö f r enskilda 

hushåll att ta lån. Allt fl er vanliga arbetare är r i dag inne i skuldfä skuldf llan och del 

av det fi nansiella systemets logik. I USA har hushållens skulder ökat med 

dubbel hastighet jämfö mfö mf rt med lönerna sedan 1980. Detta innebär r fö f ljaktligen 

att de privata hushållen llen binds upp vid behovet av att infö inf rskaffa pengar 

fö f r att kunna betala av lånen, nen, eller fö f r den delen ta nya lån n fö f r att fi nansiera 

skulder. Om arbetarrörelsen således generaliserade det proletära villkoret, 

har generaliseringen av krediterna och möjligheterna jligheterna fö f r de privata hushållen 

att ta lån n inneburit att stora delar av arbetarnas privatekonomier få f tt en 

omedelbar relation till svängningarna på börsen. Detta har också tvingat 

in arbetarrörelsen i det fi nansiella systemet och att verka efter dess logik. I 

USA har till och med fackfö fackf reningar börjat kontraktera arbetslösa arbetare 

fö f r att fungera som blockadvakter. 9 

Den ungerske fi losofi professorn G.M. Tamás understödjer i sin artikel 

Telling the Truth about Class 10 den tidigare beskrivna utvecklingen av arbe- arbetarrörelsens 

historia. Han menar att arbetarrörelsen relsen under 1900-talet fö f rsökte 

generalisera klasspositionen som den hämtat sin makt från, det industriella 

proletariatet, genom att etablera facklig och politisk hegemoni, 

snarare än n att fö f rstöra ra de produktionsfö 

produktionsf rhållanden som tvingar en stor del 

av den mänskligheten nskligheten att fungera som ett proletariat. Den fö f rsta arbetarrörelsen 

undergrävde ävde ä s 

åledes sin egen makt, då den inte visade sig kapabel 

att ifrågasätta just gränsen som arbetarrörelsens makt vilade på, , fö f r så fort 

fö f retagen fö f rfl yttat sin fabrik eller rationaliserat sin produktion visar sig arbetarklassens 

svaghet. Rent praktiskt innebär detta en enorm prekarisering 

av arbetsmarknaden. Enligt International Labour Organizations offi ciella 

siffror arbetar i dag mer än 1,5 miljard människor under extremt prekära 

och osäkra villkor, medan 210 miljoner är fullständigt utestängda från ekonomin. 

Denna statistik är dock mycket otillförlitlig, enligt vissa källor ligger 

den globala arbetslösheten på närmare 2 miljarder personer. 11 Det är ä 

denna befolkningspolitiska tendens som tillsammans med produktivkrafternas utveckling 

och den fi nansiella spekulationen inneburit en ny teknisk sammansä sammansättning ä ttning f 

fö föör ör 

stora delar 

av vä världsproletariatet. ä rldsproletariatet. Staterna har allt svårare att skydda sina befolkningar 

mot det globala kapitalet, vilket innebär att vi kan se en allmän tendens 

till fi nansialisering och prekarisering som skapar liknande problem för arbetarklassen 

världen över, om än i olika grad. Det fi nansiella systemet har 

sprungit om de olika metoder som staten kunde använda för att stärka det 

nationella kapitalet, vilket skapat hårdare konkurrens på marknaden och en 

informalisering och prekarisering av proletariatets arbets– och livsvillkor. 

Under 1980-talet då Ronald Reagan var orolig för den japanska bilindustrins 

konkurrens med den nordamerikanska produktionen av fordon, infördes 

höga tullar för importen av bilar, motorcyklar och lastbilar till USA, 

men detta gav inte de resultat republikanerna hoppades på. De japanska 

företagen svarade helt enkelt med att investera i USA och producera sina bilar 

där. Enligt Dennis Encarnation, professor på Harvard Business School, 

producerades det i början av 1990-talet dubbelt så mycket varor i USA av 

japanska företag än vad det exporterades japanska varor till USA. Strategin 

från USA och fl era europeiska länder blev att imitera fi enden och förfl ytta 

sin produktion, bland annat till Japan och därigenom undvika liknande tullar. 

Ett alltmer globalt kapital har på detta sätt försvagat staternas politiska 

autonomi och därigenom undergrävt den tidigare arbetarrörelsens, och andra 

makthavares, politiska strategi. 

Detta är bakgrunden till den så kallade spekulativa och globaliserade 

kapitalismens framfart. Det gäller dock att komma ihåg att internationell 

arbetsdelning, krediter och fi nansiell spekulation inte är något nytt i kapitalismens 

historia. Tvärtom bygger själva värdeförhållandet på en dylik 

spekulation, då mervärdet är ett förväntat värde. Det är ett värde som måste 

realiseras för att företagens profi ter inte ska rasa, vilket därför leder företagen 

på jakt efter billiga råvaror och billigt arbete världen över. På samma 

sätt verkar aktier som förväntade värden, som ett slags prisnormer som 

reglerar produktionen, ett värde som måste förverkligas och stora delar av 

det internationella proletariatet används för att realisera detta. Billigare ar- 

40 41


betskraft i Kina kan tillsammans med avancerad teknologi i USA verka 

som ett smart sätt för företag att undkomma svårigheterna med konkurrenters 

förbilligande av varorna. Fattas pengar till omstrukturering och 

produktionsfl ytt kan de alltid lånas. Under kapitalismen fi nns det följaktligen 

ingen egentlig motsättning mellan kredit och produktion, spekulation 

och tillverkning, eftersom såväl kapitalistisk produktion som spekulation 

möjliggörs av värdeformen. Krediter används för framtida produktion och 

när kreditsystemet når dagens komplexitet innebär det olika försök för ett 

transnationellt kapital att undkomma de regleringar som staterna påför företagens 

internationella fl öden av kapital. Det är därför inte särskilt förvånande 

att skulderna för såväl staterna som för de privata hushållen har ökat 

något enormt de senaste åttio åren. Det som skett är att produktionen inte 

längre hinner ikapp de ökade krediterna. Detta innebär i sin tur att ökade 

lån blir ett sätt att undvika såväl överproduktion som underkonsumtion och 

på så sätt tryggas produktionen, om än bara för att generera skuldberg som 

skapar framtida problem. 

USA är ett belysande men extremt exempel på denna utveckling: 1929 

utgjorde statsskulden 16 % av BNP, 1939 hade statsskulden ökat till 44 %, 

2007 var statsskulden 62 % och fyra år senare, 2011, utgjorde statsskulden 

99 % av BNP. Tittar vi på det senaste året ser vi att Japans statsskuld var 234 

% av BNP, Irlands 102 %, Spaniens 70 %, Storbritanniens 82 %, Portugals 

87 %, Frankrikes 88 %, Belgiens 103 %, Italiens 120 % och Israels 74 %. 

De stora europeiska länderna har således brutit med ett av kraven på medlemskap 

i EMU, då statsskulden egentligen bara får uppgå till 60 % av BNP. 

Skulderna har förvisso ökat när ekonomin legat nere och staterna tvingats 

investera för att få igång tillväxten, men mot den keynesianistiska tanken 

att skulderna kan betalas tillbaka under tillväxtperioder har det visat sig att 

tillväxten under dessa perioder inte varit tillräckligt hög. Därför har man 

inte kunnat öka räntan eller ackumulerat tillräckligt mycket kapital för att 

betala tillbaka lånen under dessa tillväxtperioder. I stället har man tvingats 

låna än mer och på det sättet köpa framtid och hoppas på en kommande 

tillväxt. Detta indikerar således en strukturell svaghet i den kapitalistiska 

ekonomin: tvånget att realisera framtida värden, som det kommer att vara 

mycket svårt för de enskilda skuldtyngda staterna att hantera, då de redan 

ackumulerat väldiga lån för att kunna skjuta upp problemen till en framtid 

som man nu närmar sig. 

Stora delar av världskapitalismen är därför inne i en mycket allvarlig 

kris som slutligen påvisar värdeförhållandets irrationalitet. Produktivkrafterna 

har utvecklats till en sådan grad att fl er och fl er arbetare stöts ut ur 

produktionen. Med andra ord försöker sig kapitalet på den omöjliga uppgiften 

att befria sig från den värdekälla – det levande arbetet – som den 

kapitaliska ekonomin ytterst är baserad på. Det vore dock naivt att tro att vi 

står inför den slutgiltiga krisen. En rimligare profetia är att den nordamerikanska 

och kanske också den europeiska ekonomin nått det Adam Smith 

och kretsen kring honom benämnde för the stationary state, det vill säga ett 

stadium i kapitalismens historia där befolkningen ökar och produktiviteten 

minskar. Detta skapar en form av långsam, nästan stagnerad, utveckling 

där den genomsnittliga lönenivån sjunker och en allmän hopplöshet sprider 

sig hos de arbetande populationerna eftersom de alltmer fi nner sig utan 

arbete och framtid. Det är denna spleen som en romantisk intellektuell som 

Mark Fisher benämner för kapitalistisk realism: en utbredd känsla av att 

den kapitalistiska ekonomin är här för alltid. Trots att allt fl er tycks medvetna 

om den kapitalistiska ekonomins irrationalitet verkar kapitalismen 

fortfarande för de fl esta som det enda rimliga, realistiska, ja till och med 

tänkbara systemet. Allt annat är utopiska spekulationer. Av allt att döma 

är denna känsla sprungen just ur de avancerade kapitalistiska nationernas 

stagnerade ackumulation, vilket Adam Smith och John Stuart Mill menade 

var en sannolik utveckling för de kapitalistiska nationerna i väst. Kanske 

har historien hunnit ikapp dessa liberala ekonomers pessimism? Kanske 

är vi på väg in i en stagnerad kapitalism, en posthistorisk tid som utmärks 

av återkommande kriser och stigande arbetslöshet men inte ett utmanande 

av de historiska former som den kapitalistiska ekonomin vilar på? För utan 

det organiserade försöket från arbetarklassens sida att bryta sig ut ur de 

produktionsförhållanden som förvandlar det mänskliga arbetet till en kapitalistisk 

produktivkraft, kan denna ekonomi för lång tid framöver fortsätta 

att existera som en långsam dränering av vår livsvärld. 

42 43


DET INFORMELLA PROLETARIATETS 

MAKTMEDEL 

En av anledningarna till att tillväxten inte tar fart i USA och andra delar av 

världen i tillräcklig grad är den tidigare beskrivna globaliseringen och rationaliseringen 

av industrin, för i och med den tendens som något felaktigt beskrivits 

som en avindustrialisering växer ett serviceproletariat fram som tillsynes 

omöjliggör tillräcklig ackumulation av kapital. Det är i länder som Spanien, 

Italien, Grekland och Portugal, där vi har ett mycket stort serviceproletariat, 

som ekonomin är som sämst i Europa. Här fi nns den svarta marknad som 

möjliggör lågavlönade arbeten och ett proletariat utan tillverkningsindustri. 

I Spanien beräknas minst fyra miljoner människor arbeta svart. Vissa ekonomer 

hoppas nu att förbättrad skattepolitik ska rädda dessa länder från den 

skuldproblematik som får dem att närma sig ruinens brant. Robert Rowthorn 

och Ramana Ramaswany har för Internationella Valutafondens räkning undersökt 

och konstaterat att tillverkningen i industrisektorn är teknologiskt 

produktiv eftersom den mycket enkelt kan standardiseras. Kunskapen som 

krävs för att tillverka en bil kan formaliseras och snabbt läras ut till ny arbetskraft 

och på sätt generaliseras världen över. Detta innebär en möjlighet till en 

väldig accelerering av produktionen och en stigande grad av tillväxt, men det 

är också tillverkningsindustrins ökade produktivitetstakt som möjliggjort en 

större service- och tjänstebransch eftersom den intelligentare utformningen 

av den klassiska industriproduktionen friställer allt fl er arbetare som därmed 

tvingas in i andra, mindre teknologiskt utvecklade branscher. När det kommer 

till tjänste- och servicesektorn kan dock inte arbetet standardiseras och 

industrialiseras på samma sätt, menar Rowthorn och Ramaswany. Självfallet 

ser vi en påfallande industrialisering av tjänstesektorn, exempelvis är branschen 

för telekommunikation (call centers och liknande) teknologiskt produktiva 

och enkla att standardisera, men stora delar av tjänstesektorn är enligt 

Rowthorn och Ramaswany teknologiskt stagnerade branscher. Detta skapar 

mindre tillväxt vilket blir än mer problematiskt med tanke på att vi inte bara 

får en större utan även allt äldre världsbefolkning. 2020 kommer 22 % av 

världsbefolkningen att vara över 60 år och i Asien är den siffran 24 %. Det 

är därför världsbanken och många stater med dem arbetar hårt för att höja 

pensionsåldern och på olika sätt förlänga proletärernas liv inom företagen. 

Förlängningen av pensionsåldern innebär en absolut mervärdesstrategi, som 

yttrar sig i hela proletärens liv. I stället för att öka arbetsdagens timmar ser 

man till att arbetarna är inlåsta i fabrikerna och företagen en större del av livet. 

Detta är ett sätt att trygga tillväxten under krisperioder, ett annat är att sänka 

löner. Kombinationen av minskad tillväxt, äldre och större världsbefolkning, 

extrem industrialisering och en teknologiskt stagnativ servicebransch samt 

dessutom ökade stats- och privatskulder blir den bur som arbetarklassen och 

hela mänskligheten är fängslad i. 

Det kan tyckas som att Kina och andra utvecklingsländer, som under de 

senaste decennierna genomgått en väldig industrialisering och modernisering, 

är undantag från problemen som den nya service- och tjänstesektorn 

innebär för ekonomierna i Europa och USA. Faktum är dock att även där 

börjar produktionen revolutioneras med hjälp av robotteknologi och liknande 

maskiner vilka ersätter det levande arbetet med dött arbete och skapar en 

osäker och prekär arbetsmarknad. Rapporter har visat att tusentals koreanska 

företag, som lokaliserades till Qingdaoprovinsen på 1980-talet, har fått stänga 

igen eller avskeda en stor del av arbetskraften på grund av robotisering och 

rationalisering av produktionen. Under de senaste tjugofem åren har man talat 

om en generell avindustrialisering. Det är viktigt att förstå att även stora 

asiatiska ekonomier, som Kina, Japan och Taiwan, är en del av en sådan trend, 

även om förstås många där fortfarande arbetar inom tillverkningsindustrin. 

I Hong Kong var 45 % av arbetskraften involverad i tillverkningsindustrin 

1970, men 1993 var den siffran nere i 20 %. Dessutom har Kina tagit in allt 

fl er gästarbetare, bland annat från Ghana och andra delar av Afrika, vilket 

indikerar att även kinesiska arbetare börjar bli för dyra för produktionen och 

ett hinder för värdeackumulationen och därmed tillväxten. De senaste åren 

har också utmärkts av intensiv kamp om naturresurser, priset på bensin och 

mat och konfl ikter om löner. Järnvägsarbetare och taxichaufförer är några 

grupper inom det kinesiska proletariatet som varit ute i hårda strejker de senaste 

månaderna. 

Ekonomijournalisten Joel Kotkin har påpekat att det fi nns en global trend 

som pekar på att en större del av världsbefolkningen uppfattar relationen mel- 

44 45


lan arbete och förtjänst som en relation som arbetarklassen bara kan förlora 

på. Proletariatet känner sig förfrämligat på en marknad där lönen och kanske 

också hyran är de stora omkostnaderna för företagen. Kotkin exemplifi erar 

sitt argument med utvecklingen i England där få unga arbetare kan förvänta 

sig en trygg anställning. Arbetskraften har informaliserats och i London är 

det nöjesindustrin, som pubar och klubbar, som på senare tid varit den största 

branschen inom den privata sektorn som möjliggjort arbete. Detta skapar 

ett informellt, lågavlönat serviceproletariat som inte är fackligt organiserat 

men som är berett att gå ut i hårda kamper på gatorna, vilket visade sig i 

England augusti 2011. Det informella proletariatets vapen har blivit kravallen 

men också demonstrationen, precis som arbetslösa innan dem. Det är främst 

ungdomar som tillhör denna informella del av proletariatet. I Storbritannien 

är över en miljon ungdomar heltidsarbetslösa, barnfattigdomen i Londons 

innerstad är över 50 % och situationen ser likadan ut i andra delar av världen. 

I USA är arbetslösheten för tonåringar över 20 %, i Washington ligger den 

siffran på över 50 %. Speciellt är ungdomsarbetslösheten hög i städer som 

Los Angeles och New York, där boende- och levnadskostnaderna dessutom 

är avsevärt högre än andra delar av USA. Två av fem amerikaner mellan 18 

och 19 år är i dag arbetslösa. Lägg därtill de ovan diskuterade skulderna för 

de privata hushållen och vi får en explosiv situation som kan vara produktiv 

för såväl klasskampen som en möjlig produktion av kommunistiska samhällsrelationer. 

Finansialiseringen och informaliseringen av proletariatets livsvillkor kan 

alltså också innebära en ny politisk sammansättning, vilket studentrörelsen 

i Chile bara är ett av många positiva exempel på. Såväl gymnasie- som universitetstudenterna 

har i Chile varit ett avantgarde sedan åtminstone början 

på 60-talet. Mellan 1961 och 1973 pågick en lång kampanj med slagordet 

”Universidad para los todos”, ”Universitetet för alla”, då studenterna slogs 

för en skattefi nansierad utbildning för alla. Detta krav drevs också genom, 

utbildningen blev skattefi nansierad, men i samband med Augusto Pinochets 

militärkupp omformades utbildningspolitiken radikalt. Pinochet privatiserade 

många universitet och införde mycket höga avgifter för utbildningarna. 

Denna politik har inte förändrats under trettio år och har därför inneburit 

att en stor del av den chilenska arbetar- och medelklassens hushåll har tvingats 

ta stora lån för att fi nansiera barnens utbildning. Studenternas krav har 

följaktligen förenat delar av arbetarklassen, medelklassen och ungdomen i 

en sorts folkfront mot den nyliberala lån- och skuldpolitiken som präglat den 

chilenska värdeackumulationen i snart fyrtio år. I augusti 2011 sammanföll 

därför en tvådagars generalstrejk av fackföreningen, CUT, med studenternas 

fortsatta kravaller och demonstrationer som bl.a. syftar till förstatligandet av 

det kommunala utbildningssystemet, som cirka 90 % av landets 3.5 miljoner 

studenter utbildas i. 

Sedan 1990-talet har de chilenska hushållens privata skulder tredubblats, 

och det är intressant att notera att studentprotesterna har en viss korrelation 

till hushållens ökade skulder från 90-talet och framåt. Studentrörelsen var 

utsatt för hård repression under Pinochets tid, men i samband med återinförandet 

av demokratin omorganiserades rörelsen. Under 1990-talet skedde en 

mängd kamper liknande de som pågår nu. Vissa delsegrar uppnåddes men 

fl era demonstrationer slogs ner av polis och 2006 gick studenter ut i vilda 

kamper på gatorna med polisen. Så småningom ebbade studentkampen ut, 

men bara för att komma tillbaka 2011. Den här gången har studenterna fl era 

fackföreningar på sin sida. Den fi nansiella politikens långa erodering av det 

chilenska samhället har således skapat konsensus bland delar av den chilenska 

befolkningen, om att den nyliberala formen av ackumulation inte är hållbar. 

Genom studenternas kreativa demonstrationer och deras intelligenta användning 

av moderna kommunikationsteknologier har information om protesterna 

spridits över världen och skapat möjlighet till snabba sympatiaktioner. 

Under själva aktionerna har Twitter, mobiltelefoner och liknande teknologier 

visat sig lika ovärderliga för de upproriska i London augusti 2011, de 

nordafrikanska och arabiska revolutionärerna som för de revolterande chilenska 

studenterna. Man har kunnat sprida fi lmer som visar polisens våld, men 

också bilder på omedelbara segrar, vilket skapat inspiration och möjlighet 

till igenkännelse. Rörelserna binds därmed samman genom cirkulationen av 

bilder och affekter. Dessutom har man under kampernas gång lyckats informera 

var polisen och andra fi ender håller till. Med hjälp av klassisk direkt aktion 

och de nya kommunikationsteknologier som utmärker den postmoderna 

kapitalismen har de revolterande kunnat vända den osäkerhet som utmärker 

deras liv till en osäkerhet för kapitalet självt. Ett viktigt maktmedel för det informella 

proletariatet är därför den informella organiseringen som grogrund 

för massaktioner, möjligheten att använda sig av tämligen anonyma forum 

46 47


på Internet och liknande för att sprida information som inte omedelbart kan 

kontrolleras av makten. Internets ansiktslöshet har blivit ett komplement till 

massornas ansiktslöshet. 

The Economist skrev därför i samband med kravallerna i Grekland 2008 

att proletariatet inte har något att förlora förutom sina webbkameror. Denna 

ironiska kommentar till pandemin av kravaller, som fortfarande hemsöker 

stora delar av världen, kan ses som ett uttryck för delar av borgerlighetens tro 

att den moderna informationsteknologin inte bara formar och strukturerar 

den rådande kampcykeln utan initierar den. I såväl liberal och konservativ 

som socialdemokratisk press kunde vi i samband med den arabiska våren läsa 

hur Facebook och Twitter fungerade som katalysatorer för den serie revolter, 

kravaller och strejker, som bland annat kulminerade i kriget i Libyen, brutal 

repression i Bahrain och Syrien samt delsegrar i såväl Tunisien som Egypten. 

Det gick så långt som att uttrycket twitterrevolution myntades för att beskriva 

upproren. En talande term för den fetischering av de senaste kommunikationsmöjligheterna 

som utvecklats på Internet. Detta skulle kunna tolkas som 

borgerlighetens oförmåga att förstå hur de intressen, som inte tillåts utvecklas 

utanför de rådande ekonomiska förhållandena, kan nå en kritisk punkt och 

leda över till folkliga uppror, som när den tunisiske gatuförsäljaren Mohamed 

Bouazizi tog sitt liv efter att polisen konfi skerat hans varor. Bouazizis tragiska 

självmord blev den tändande gnistan för en revolt som spreds som en löpeld 

såväl på nätet som ute på gatan. Självmordet ledde inte bara till kravaller och 

stora demonstrationer, utan till en slags Werthereffekt. Flera unga proletärer 

i Nordafrika och Mellanöstern följde Bouazizis exempel och tog sitt liv i 

protest mot att de var del av den växande del av världsbefolkningen, som på 

nästintill permanent basis blivit utestängda från ekonomin. Liknande politiska 

självmord har nu skett i Grekland, med en 77 år gammal pensionär som 

tog sitt liv på Syntagmatorget i Aten i början av april. Man revolterar följaktligen 

med livet som insats mot en kapitalistisk värld där levnadsvillkoren för 

delar av arbetarklassen tenderar att reduceras till ett tillstånd som politikeroch 

kapitalistklassen försöker avsäga sig sitt ansvar för och som proletariatet 

försöker lämna. Detta dödsförakt skiljer sig emellertid från de islamistiska 

terrorgruppernas suicidala politik. Här är det inte andras liv som offras, utan 

vad vi ser är en befolkning som är ung men som ändå upplever sig vara utan 

framtid och medvetet försöker konfrontera denna brist på kommande tid ge- 

nom att kräva framtiden och livet tillbaka. I Bouazizs fall innebar det döden, 

men en död som visade sig innehålla en utbredd längtan efter nytt liv. 

Befolkningen i Tunisien och stora delar av både Nordafrika och Mellanöstern 

är ung och tämligen välutbildad. En växande majoritet av befolkningen 

i denna region är under 30 år. Tunisiens egen statistik pekar på att 54 

% av befolkningen i Tunis är under 30 år och att befolkningen i genomsnitt 

genomgått minst tio år av studier och många har läst på universitetsnivå. 

Det är framförallt de senare som är arbetslösa. Tiotusentals unga välutbildade 

tunisier saknar arbete och det är denna unga del av proletariatet som tillsammans 

med industri- och lantproletariatet lett upproren i Nordafrika och 

Mellanöstern. Bouazizi har beskrivits som en ung välutbildad tunisisk man 

som på grund av den utbredda arbetslösheten tvingades sälja grönsaker och 

frukt för att överleva. I själva verket är det omstritt hur välutbildad han var, 

enligt hans syster slutade han skolan vid 16. Likt många av hans generationskamrater 

fann sig Bouazizi hursomhelst i en värld utan framtid, instängd i en 

ekonomi som utmärks av ökande matpriser, växande global arbetslöshet och 

en krisande världsmarknad. Det var därför hans död kunde bli en gemensam 

angelägenhet, en kollektiv död, som blev tecknet för en klasskampsvåg som 

skakade om Tunisien och snart spred sig till Egypten, Libyen, Jemen, Syrien, 

Grekland, Spanien, Israel, USA… 

Det är alltså omöjligt att reducera denna materiella konfl ikt till en twitterrevolution, 

men det råder ingen tvekan om att nätet kunde fungera som en 

”gemensam hjärna” för koordineringen av kamper. Arbetarklassens socialisering 

och användande av produktionen, i det här fallet medie- och kommunikationsteknologier, 

kan följaktligen innebära ett nytt bruk av det rådande, 

en avfetischering och avkapitalisering av produktionen, där dött arbete slutar 

verka som delar i den kapitalistiska produktionen och i stället omvandlas 

till vapen i kamp för befrielse. Detta nya bruk av den kapitalistiska produktionens 

varor och döda arbete är det första nödvändiga steget mot produktionen 

av kommunism. Det är tecknet på att en ny form av massintelligens 

och radikal rationalitet håller på att utvecklas hos proletariatet. Det är denna 

gemensamma hjärna som skapar grogrunden för ett kommande kommunistiskt 

parti, med andra ord den medvetna förstörelsen av arbetarklassen som 

en klass utan framtid. Av Tunisiens cirka tio miljoner medborgare beräknas 

ungefär hälften vara uppkopplade till nätet. Landet har också Nordafrikas 

48 49


största Facebook-community, så det var naturligt att Internet användes för att 

koordinera kamper och sprida information om upproret. 

Upprorets organisationsprocesser förmedlades därför till stor del genom 

SMS, sociala medier och olika forum på Internet, men bara för att mobilisera 

människor ut på gatorna, in i ”verkliga” konfl ikter med den härskande klassen. 

Den tunisiska staten svarade med att stänga delar av Internet, framförallt 

sajter som spred uppmaningar om var man skulle samlas för demonstrationer 

och andra protester. Internet blev följaktligen en nodpunkt för upproret, 

men också en arena där fi enden kunde sprida sin propaganda samt kartlägga 

olika aktivisters förehavanden. Därför blev det lika viktigt att använda andra 

informationskällor. I Egypten var fredagsbönen och moskéerna viktiga informationscentraler 

under kampernas gång emedan makten försökte stänga 

och begränsa tillgången till Internet lika mycket som man försökte slå ned 

demonstrationerna och torgockupationerna. Kamperna har nu spridits runt 

hela Medelhavsområdet. Såväl i Israel som Spanien som Egypten och Syrien 

ser vi att det är en deklasserad del av medelklassen, samt ett till stor del ungt 

proletariat, som går ut på gatorna för att hävda sin rätt till en framtid och man 

gör det genom användandet av sociala forum, ockuperandet av torg, och demonstrationen 

samt kravallen som protestmetod. Uppmaningarna att samlas 

på Syntagmatorget i Aten juni, 2011 skedde anonymt på Facebook, likaså mobiliserades 

gymnasieeleverna i början av mars 2012 ut på gatorna i Chile av ett 

anonymt upprop som spreds på Facebook, och tusentals människor slöt upp 

precis som tusentals personer slutit upp tidigare i både Egypten och Tunisien 

men även i Spanien, då de så kallade indignerade den 15 maj 2011 mobiliserade 

till torgockupationer i över sjuttio städer. Inspirerade av ockupationen av 

Tahirtorget i Kairo kunde det anonyma Internet fungera som reklamplats för 

ett stundande uppror som tvingat fram maktens agerande. Reaktionerna från 

staten har nämligen varit brutala inte bara i Nordafrika och Mellanöstern, där 

militär och polis bokstavligen försökt krossa upproren genom att mörda de 

protesterande, utan även i väst har makten skramlat med vapnen och hotat 

de protesterande med fängelsestraff och våld. Speciellt smutsig har retoriken 

i samband med kravallerna i London 2011 varit. David Cameron har talat om 

att man borde begränsa åtkomsten till sociala medier och argumenterat för att 

Internet kan missbrukas. Den liberala makten visar återigen att yttrande- och 

föreningsfriheten inte är för alla, inte för dem som träder över demokratins 

gränser. Och visst har Cameron utifrån sitt perspektiv helt rätt i sin kritik 

av den proletära ungdomens användande av Twitter och Facebook. Det är 

nämligen detta missbruk, detta nya bruk av denna världs rikedomar, som 

kan möjliggöra kommunism och befrielse. Kommunismen skapas redan nu, 

som tendens, inte som samhälle utan som gemenskap och kritik av kapitalet, 

när proletariatet tillägnar sig makt och rikedom som något annat än varor 

och kapital, som medel för den njutning och den framtid som den borgerliga 

världen förvägrar oss. 

FRÅN BLOCKADER I BUENOS AIRES TILL 

BRÄNDER I LONDON 

Reaktionerna på upproret i London såväl som de teknokratregimer som 

tagit över i Italien och Grekland visar hur tom den demokratiska praktiken 

blivit. Efter generalstrejken i Spanien i mars 2012 uppmanades politiker att 

använda terroristlagstiftningen mot demonstrationer och blockader. Den 

brittiska regeringen backade inte ens gällande nedskärningen av polisväsendet, 

som fi ck svidande kritik i brittiska medier efter att kravallerna 2011 

ebbat ut. David Cameron ville inkalla militär mot de revolterande ungdomarna, 

men nöjde sig med att mobilisera hela landets poliskår till huvudstaden 

och genom sin retorik understryka att de som deltagit i kravallerna 

inte tillhör det civiliserade samhället. Den chilenska polisen bemötte de 

demonstrerande gymnasieeleverna i mars 2012 med vattenkanoner och tårgas, 

och enligt chilenska aktivister har runt tretusen barn relegerats från 

gymnasieskolorna på grund av deras protester sedan 2011. De upproriska 

utmålas som vår tids barbarer. De sägs leva utanför samhället i en form av 

potentiell kriminalitet trots att de egentligen bara önskar tillgång till den 

tillvaro som utmärker de mer besuttnas liv. Det är emellertid ingen idé att 

moralisera över denna längtan att få leva ett borgerligt liv, för just i detta 

”förfall” döljer sig en öppning till kommunismen – till ett annat bruk av 

denna världs resurser. Det är viktigt att påpeka att moralismen kommer från 

alla håll när detta ska diskuteras. Oavsett om man vill romantisera upproren 

eller fördöma dem, sker detta enbart i moraliska termer. Man ser inte den 

reella rörelse som är i blivande, eftersom man bara söker efter ideologiska 

50 51


förklaringar. Det är därför upproren i arabvärlden kan betecknas som rättfärdiga, 

medan de ”demokratiska” ländernas kravaller skall betraktas som 

kriminalitet och barbari, som bortskämda ungdomars urartade lek. Det är 

emellertid allvaret i denna lek som skrämmer makten. De revolterande proletärernas 

utmaning av den privata egendomen, deras förakt för lag och så 

kallad rättvisa, visar åtminstone i en negativ mening vad som är möjligt och 

nödvändigt för förändring. De revolterande proletärerna insikt om att de i 

kapitalismen är ett ingenting och därför agerar som de själva och allt runtomkring 

dem är lön- och värdelöst, befriat från värde- och varuformens 

måttfullhet, för att på så sätt kunna bli någonting, pekar ut en väg framåt 

och det vet makthavarna. 

Den brutala retoriken från Cameron och hans gelikar visar just det som 

Appadurai kallar för rädslan för de fåtaliga. Trots att arbetslöshet och fattigdom 

knappast är något unikt, beskrivs de revolterande som minoriteter, 

som undantag som inte lever i relation till den fungerande demokratiska 

normen. En norm som kräver att medborgaren lika mycket ska vara en laglydig 

som arbetsam undersåte. De fl esta av dem som greps efter kravallerna 

i London, mars 2011 kom från de mest utsatta delarna av en huvudstad i 

ett land där inkomst- och klasskillnaderna är brutalt ojämna. London är 

världens sjätte rikaste stad men fyra av tio barn är fattiga och i innerstaden 

är hälften av alla barn fattiga. I ett av de mest utsatta områdena i Glasgow, 

Glasgow Calton, lever befolkningen i genomsnitt 28 år kortare liv än i de 

rikaste områdena i samma stad. Det är svårt att inte dra slutsatsen att det är 

denna våldsamma verklighet som tvingade fram kravallerna i London och 

andra brittiska städer efter att Mark Duggan sköts ihjäl av polisen, augusti 

2011. Man skulle rentav kunna säga att det polisiära våldet både inledde 

och avslutade upproret. Två unga män, Perry Sutcliffe-Keenan och Jordan 

Blackshaw, 22 respektive 20 år gamla, som uppmanat till kravaller på Facebook 

(uppmaningar som ingen hörsammade och som åtminstone Sutcliffe-Keenan 

raderade och bad om ursäkt för) greps, lagfördes och dömdes 

förvånansvärt snabbt till fl eråriga fängelsestraff. Men de två männen är inte 

ensamma, fl er än 1300 personer stod efter att eldarna brunnit ut inför rätta. 

Minst 20 % av dem var barn. Mot dessa barn i vår värld utkommenderades 

16 000 poliser. Medicinen blev att polisiärt kväsa upproret som rest sig ur 

det från arbetsmarknaden utestängda proletariat, som karaktäriserar dagens 

kapitalism och vars motståndsformer utmärker den kampcykel som kan sägas 

inledas i och med motståndet i krisens Argentina 2001. 

Om protesterna i Argentina gick mycket längre så kan kravallerna i London 

beskrivas som en ”fackföreningskamp” för ett tillbakatryckt proletariat 

utan arbete och arbetarrörelse. Kravallerna var mer än ett uppror mot polisbrutalitet 

och åtstramningar, nämligen ett försök för fattiga engelsmän att 

hävda sin köpkraft genom plundring. Protesterna 2001 i Argentina tvingade 

den argentinske presidenten att fl y från regeringsbyggnaden med helikopter. 

De ledde också fram till proletär självförvaltning av fabriker och företag, 

som ofta fortfarande är verksamma, samt fl era regeringars avgång och, 

vilket är viktigt, Nestor och Cristina Kirchners försök att rekuperera rörelserna 

och inlemma dem i kapitalackumulationens utveckling. Om krisen i 

Argentina fi ck stora delar av befolkningen att gå ut på gatorna i protest var 

det enbart en mindre del av proletariatet, som sökte sig ut i Storbritannien 

i augusti 2011. Det är ändå enkelt att fi nna likheter mellan dessa länder och 

de rörelser vi sett utvecklas under det senaste decenniet i Chile, Grekland, 

Tunisien, Egypten, Jemen, Syrien, Libyen, Spanien, Haiti, Israel, Frankrike 

och många andra länder. Även om skillnaderna mellan dessa länder ofta 

är lika tydliga som viktiga att ta i beaktande, så har de kravallande ungdomarna 

i England inte formats till ett subjekt av en politisk rörelse utan just 

hämtat sin kraft ur det faktum att de är en del av vad Carl Schmitt kallade 

för en opolitisk massa, vilket också förklarar reaktionerna på kravallerna. 

De upproriska ungdomarna i London beskrevs nämligen uteslutande som 

nihilister och opolitiska provokatörer i media. Självfallet saknade säkerligen 

majoriteten av dem som var ute på gatorna klassiskt politiskt medvetande, 

men deras aktion vittnar om en koordinering och organisering som i sig kan 

sägas fungera som en kommunistisk sammansättning. 

Oaktat de viktiga skillnaderna mellan kamperna i Argentina 2001 och 

kravallerna i London 2011 kan vi fi nna en gemensam bakomliggande, abstrakt 

faktor i att krisen skapar oro i befolkningsskikten och sätter människor 

i rörelse. Gatan och torgen blir en arena för samhällets motsättningar, 

men en rörelse som lika mycket bygger på subjektivering och angrepp på det 

rådande, som avsubjektivering och undandragande från det bestående. Rörelserna 

tycks nämligen inte bara fungera som ett sätt att ge sig på fi enden, 

poliser och politiker exempelvis, för de är också försök till avsubjektivering. 

52 53


Försök att fl y det egna proletära tillståndet om än bara genom nihilistiska 

bränder i de egna kvarteren eller mer hoppfullt genom olika former av inbördes 

och ömsesidig hjälp, som har potentialen att utvecklas till alternativa 

ekonomier för dem som för en lång framtid tillsynes verkar oanställbara 

och därför också meningslösa som konsumenter och ekonomiska subjekt på 

marknaden. Det är denna brist på politik som kan innebära produktionen 

av en kommunistisk politik värdig tvåtusentalet, en antipolitik. 

Filosofen och sociologen Etienne Balibar beskrev förortskravallerna i 

Frankrike 2005 som antipolitiska kamper, kamper som söker men saknar 

politisk representation i en demokrati som inte längre konstitueras utifrån 

de folkrörelser, som ofta hade sin materiella bas i det industriella proletariatet. 

Dagens demokrati utgörs enligt Balibar av en statsform och politisk 

kultur präglad av klientorganisationer, lobbyism och ökad tilltro till ideal 

som ekonomisk tillväxt, dialog och politiskt samförstånd. En posthistorisk 

demokrati fungerar väl i en sådan marknadsekonomisk modell som 

av sociologer beskrivits som ett tjänste- och konsumtionssamhälle, men i 

själva verket bygger den på en stigande industrialisering och standardisering 

av tjänstesektorn och samhället i stort, där klassidentiteter tycks gömmas 

bakom arbetares och fattigas subkulturaliserade begär och behov samt 

teoretiska och ibland praktiska möjlighet att spekulera i aktier och konsumera 

allsköns varor och krimskrams. Relationen mellan tjänstesamhället 

och demokratins avpolitisering behöver undersökas i detalj, men tentativt 

kan vi konstatera att det fi nns ett omedelbart behov hos såväl den parlamentariska 

vänstern som högern att premiera ekonomisk och politisk trygghet 

framför tydligt formulerade ideologiska konfl ikter. Detta krav på stabilitet 

bör enligt Balibar analyseras i relation till framväxandet av två socioekonomiska 

grupper som saknar tydlig politisk representation, om än på radikalt 

olika sätt, och som tenderar att skapa politisk och ekonomisk oro: dels 

den mycket lilla klick kosmopolitiska miljardärer som på grund av sin makt 

över multinationella företag kan undkomma de nationella demokratiernas 

lagar och bestämmelser, dels den absolut proletariserade delen av världsbefolkningen 

som visar att det proletära villkoret inte handlar om lönearbete 

per se utan tvånget att lönearbeta. Dessa fattiga människomassor utan 

arbete och framtid står precis som de mäktiga miljardärerna utanför den 

politiska representationen, men där de förra saknar makt över sina liv har 

den nya ekonomiska eliten makt över hela nationer. Dessa två befolkningsstrata 

korrelerar med fi nanskapitalets rörelser just genom att de utmärks 

av ett kosmopolitiskt liv, eller som den ovan nämnda Appadurai beskriver 

det: ”fi nanskapitales mystiska rörelser motsvaras av en ny sorts migration, 

både bland eliterna och inom proletariatet, som skapar sällan skådade spänningar 

mellan identiteter knutna till ursprung, hemort och strävanden för 

migranterna på världens arbetsmarknad. Läckande fi nansiella frontlinjer, 

mobila identiteter och snabbt utvecklande kommunikations- och transaktionsteknologier 

skapar tillsammans debatter både inom och över nationella 

gränser, som i sig bär på våldets frön.” Appurdai beskriver främst 

migranternas rörelser medan Balibar undersöker de zoner av nästintill 

permanent arbetslöshet och svår fattigdom som produceras runtom i världens 

metropoler. Men vad bägge forskarna tar fasta på är att det politiska 

våldet i dag yttrar sig som en protest av fåtaliga (som rent kvantitativt ofta 

kan vara en majoritet) mot en statsform vars medborgarprincip defi nierar 

stabilitet och status quo som politisk norm trots att ekonomisk osäkerhet 

och fi nansiell oro är den ekonomiska verkligheten. Det är denna närhet 

till våld och makt som visar att de revolutionära minoriteterna, de undantag 

som tränger sig förbi de demokratiska principerna och lagarna, bär en 

möjlig värld i sina protester. Våldet utmanar nämligen den egendomsprincip 

och den form av rikedom som tvingar dessa människor att leva lönlösa 

liv. De fåtaligas våld bör dock inte prisas utifrån någon radikalism. 

Tvärtom är det av stor vikt att vi vågar erkänna och artikulera det tillsynes 

absolut meningslösa och avskyvärda som även präglar proletärt våld, 

men vi måste likväl våga angripa det hyckleri, det anonyma och dagligt 

pågående politiska och ekonomiska maskineri vars implicita våld förser 

fattiga och deklasserade, arbetare och tjänstemän, med en känsla av att 

deras liv är värdelösa, att deras barn och ungdomar saknar framtid. Det är 

denna politiska och ekonomiska realitet, som tvingar Balibar att beskriva 

de i förorterna överfl ödigas kamper som antipolitiska. Precis som miljardärernas 

ekonomiska beslut tenderar att överskrida varje nationell politisk 

bestämning, undergräver revolterna i förorterna och de upproriska på de 

ockuperade torgen den politiska logik som tidigare utmynnat i konstruktionen 

av en rörelse som politiserar folket i relation till staten. Denna brist 

på politisk subjektivitet, som utmärker såväl förortskamperna i Frankrike 

54 55


2005 som kravallerna i Storbritannien 2011, eller för den delen de mindre 

upplopp som skakat om Sveriges förorter de senaste åren, utgör således 

för Balibar ett försök hos de inblandade att fungera som ett politiskt subjekt 

just genom att vägra vara ett klassiskt politiskt subjekt. Exempelvis 

genom att skapa samhällelig oro snarare än att ställa artikulerade och 

öppna politiska krav, genom att via kravaller och liknande protestmetoder 

tvinga fram statens och politikens intresse för denna utsatta och tillsynes 

opolitiska del av befolkningen. 

Frågan är emellertid om inte Balibars syn på förhållandet mellan antipolitik 

och dikotomin mellan de absolut fattiga, jordens fördömda, och 

den absoluta överklassen, det kosmopolitiska fi nanskapitalets herrar, är 

för rigid. Utifrån Balibars perspektiv är det dessa två grupper som verkar 

antipolitiskt eftersom de å ena sidan överskrider, å andra saknar politisk 

representation. Men studenterna och deras allierade i Israel och Chile som 

kräver billiga bostäder respektive statligt fi nansierad utbildning, eller arbetar- 

och medelklassen i Grekland och Spanien som också tvingats ut på 

gatorna av den ekonomiska krisen har än så länge inte lyckats förankra sin 

politik i en klassisk politisk representation. Socialdemokratin och andra 

delar av den parlamentariska vänstern, som en gång varit så duktig på att 

vända protestyttringar likt dessa till konstitutiva krav har än så länge inte 

lyckats rida på protestvågorna. Det gjorde dock Nestor och Cristina Kirchner 

och deras peronistparti i samband med efterdyningarna av klasskamperna 

i Argentina 2001 – 2003. I Grekland var det inledningsvis den 

socialdemokratiska regimen som var den huvudsakliga antagonisten för 

rörelsen och i Spanien har de indignerade konfronterat premiärminister 

José Luis Rodríguez Zapateros socialdemokratiska regering men möter 

nu en konservativ regering med Mariano Rajoy som premiärminister. I 

Egypten har rörelsen tvingat diktatorn Mubaraks skräckvälde på fall, men 

nu avancerar kampen mot militärrådet. 

Denna brist på tydlig politisk representation kan dock komma att förändras 

i takt med kampernas utveckling. I Chile har vi sett hur studenternas 

krav på regeringen fungerat som en politisk sammansättning av klassen, 

men än så länge möts protesterna världen över av mer eller mindre 

brutal repression, snarare än av öppen politisk rekuperering. Det är än så 

länge möjligt att agera så att dessa rörelsers kamper inte förblir systemim- 

manenta utan försök till att producera nya samhälleliga relationer som 

inte bygger på lönearbetets exploatering och alltmer irrationella logik. Det 

fi nns en potential att bidra till organiserandet av det unga proletariat som 

inte har något stort förtroende för tidigare rörelser och som ännu inte vet 

vart deras väg in i framtiden leder. I denna oro fi nns möjligheterna för en 

ny typ av kommunistisk organisering. 

MATERIELLT OCH FORMELLT PARTI 

”Vår defi nition av partiet lyder: projiceringen av morgondagens samhälleliga 

människa in i nuet”, skrev Amadeo Bordiga i sin text, La dottrina dei modi 

di produzione valida per tutte le razze umane (Läran om produktionsformerna 

är användbar på alla människoraser) 1958, för att framhålla att det kommunistiska 

partiet ”inte känner till några namn eller har några ’superstars’, 

inte heller Marx eller Lenin; det är en kraft vars rikedom kommer från en 

mänsklighet som ännu inte är skapad och vars livsprocess … tar plats i den 

kommunistiska gemenskapen”. Det kommunistiska partiet var för Bordiga 

inte enbart en organisationsform, en kader för aktivister och revolutionärer, 

utan snarare en materialisering av kommunismen som en negerande kraft 

inom, mot och ut ur det kapitalistiska produktionssättet, för ”man skapar var- 

ken partier eller revolutioner, man leder partier och revolutioner”. Det kommunistiska 

partiet är inte ett parlamentariskt parti utan en organisationsstruktur 

som syftar till produktionen av förhållanden som redan nu måste 

försöka slå undan de kapitalistiska formbestämmelserna. Det kommunistiska 

partiet måste därför organisera den stridbara delen av arbetarklassen, 

men inte som en arbetarklass, utan som en gemenskapsform, ett parti, med 

andra ord en del av klassen, som försöker få arbetarklassen att vända sig mot 

det proletära villkoret som en yttre skranka. Målet för partiet måste vara att 

på lång sikt verka som en utsida till det kapitalistiska samhället och direkt 

vända sig mot det proletära tillståndet, som en motkraft, en mottendens, 

som motsäger sig den inlemning i den kapitalistiska ackumulationen som 

lönearbetet innebär. Partiet är den medvetna förstörelsen av de historiska 

villkor som skapar proletariatet som ett proletariat, som en klass av arbetare 

och det är ett parti eftersom kampen alltid yttrar sig genom en form av 

proletär individualisering. Det är ett försök hos en specifi k del av klassen att 

56 57


avancera i kampen och bryta sig ut ur den gemenskap som kapitalistklassen 

tilldelar stora delar av arbetar- och medelklassen. Det kommunistiska partiets 

kamp för makt karaktäriseras därför inte av en viss formell struktur, en 

viss organisationsform, utan av målsättningen att producera icke-merkantila, 

icke-kapitalistiska relationer. Det är arbetarklassens försök att riva loss 

sina privatarbeten från totalarbetet, från de samhälleliga förhållanden som 

innebär att arbete fungerar som nödvändigt arbete för kapitalet. 

Partiet är således mer än en organisation för den italienska kommunistiska 

vänstern. Det är en historisk process som innebär att proletariatets 

kamper erhåller ett ”ledarskap” som utvecklar kamperna bortom deras 

spontanism och systemimmanenta karaktär. Detta ledarskap är dock, som 

vi redan konstaterat, ett praktiskt ledarskap som inte visar sig genom rätt 

åsikter utan genom faktisk praktik. 

Denna historiska förståelse av det kommunistiska partiet innebär att de 

italienska vänsterkommunisterna insåg att partiet kommer att skifta form 

och karaktär men ändock ha en viss invariabel struktur så länge det fungerar 

som en del av det kapitalistiska produktionssättets historia, varken revolutionen 

eller partiet är ju först och främst en organisationsfråga utan en 

fråga om program för de italienska vänsterkommunisterna: vad som kan 

och måste organiseras för att kommunismen skulle införas. Det kommunistiska 

partiets maktövertagande står därför först och främst att fi nna i 

proletariatets reella försök att bryta sig ut ur de produktionsförhållanden 

som förvandlar klasskampen till en kamp för det proletära villkoret, till en 

kamp som reproducerar klassen som en del i det kapitalistiska samhället. 

Proletariatets makt behöver, menar den italienska vänstern, centraliseras 

och koordineras som ett parti, just för att motmakten ska kunna utmana 

staten och de institutioner som upprätthåller de kapitalistiska produktionsförhållandena 

och inte bara utvecklas till en kraft som skänker arbetarklassen 

större rättigheter inom det kapitalistiska samhället. Denna centralisering 

måste dock vara en centralisering av kamperna själva. Det är inte tal 

om ett enkelt förenande av revolutionärer utan partiet ska snarare vara den 

medvetna produktionen av revolutionärer på en global skala, om än bara genom 

generaliserandet av slagord och gemensamma praktiker. Partiet måste 

därmed i sin tur produceras som en del i en internationell kampcykel för att 

kunna nå resultat. Den ledning som det kommunistiska partiet utmärks ärks ä av inneb är ä 

fö först ö rst och och fr 

frä fräämst ä mst att att proletariatet proletariatet leds ut ur de ffö 

f öörh 

örhållanden, llanden, som få f r klasskampen att bli 

ett fö förs örs ök ö k f 

fö föör ör proletariatet att h 

ävda ä sin funktion som produktionens n ödv ödvä dväändiga ändiga 

arbete 

och i stä stället ället intensifi era de moment i klasskampen som tenderar att överskridaöproduk- tionssä tionssättets ättets skrankor. Partiet 

är ä med andra ord det revolterande proletariatets utsida till 

sig sjä själv, ä lv, arbetarklassens medvetna ffö 

f öörintelse 

ö rintelse av av sig sj sjä sj äälv 

älv som en klass. Arbetarklassen 

måste därför hela tiden förhålla sig lika negativt som positivt till sin 

funktion i kapitalismen för att kunna åstadkomma förändring och befrielse. 

Klassen måste både angripa arbetsköpare och andra för att få drägligare 

levnadsförhållanden och dra sig undan från de institutioner och processer 

som försöker tvinga in dess kamp i kapitalismens själva utvecklingsgång. 

Svårigheten ligger därför i att kombinera denna dubbla process av undandragande 

och angrepp, autonomi och antagonism, på ett sätt som kan få 

den upproriska delen av klassen att samtidigt bekämpa kapitalismen och 

skapa en ny form samhälle, det vi enligt anarkistisk och marxistisk terminologi 

kallar kommunism. 

Den distinktion mellan materiellt parti och 

formellt parti, parti det vill säga mel- 

lan det parti som materialiseras i klasskampen som en stridbar del av klassen 

och den formalisering av revolutionärer i organisationer och nätverk, specifi 

ka partier och organisationsstrukturer, bottnar således i den italienska 

vänsterns insisterande på att varken partiets eller revolutionens raison d’etre ’etre ’ 

är organisationsfrågan. Det avgörande är inte partiets organisatoriska form 

eller hur förvaltningen av ekonomin ska organiseras, utan programmet, 

som det är de (mer eller mindre) formella kommunistiska partiernas uppgift 

att försvara. Det vill säga frågan om vilken sorts ekonomi som ska förvaltas. 

Med andra ord fokuserade den så kallade italienska kommunistiska 

vänstern på innehållet llet i de åtgärder som partiet och revolutionen måste arbeta 

för. Till skillnad från den tyska och holländska kommunistiska vänstern, 

den strömning som senare blev känd som rådskommunismen, eller de väldiga 

leninistiska och socialdemokratiska partierna som formade 1900-talets 

historia kanske mer än andra politiska organisationer, insisterade man på att 

det väsentliga inte var de proletära organisationernas struktur. Arbetarmakt 

är inte synonymt med en radikalisering av demokratibegreppet utan i stället 

analyserade italienarna hur proletariatet i sin klasskamp blockerar den kapitalistiska 

ekonomins grundläggande logik – värde- och varuformen – och 

hur arbetarklassen kan ta makten genom att etablera ett antal åtgärder som 

58 59


fasar produktionen av rikedom ut ur den kapitalistiska ekonomins formbestämmelser. 

Arbetarmakten måste således bestämmas som ett kvalitativt 

begrepp, som den process som förintar de kategorier som möjliggör att 

det fi nns ett proletariat. En klass som genom sitt lönearbete skapar kapital. 

Arbetarmakt är i denna mening arbetarnas makt att vara något annat än 

arbetare. 

I sitt försök att historisera kapitalismens, och tidigare produktionsformers, 

utveckling tog den italienska vänstern därför fasta på att klasser och 

partier kan fungera konformt, konformt reformistiskt eller antiformistiskt vis-a-vis produktionsformernas 

ekonomiska lagar och detta speciellt i stunder då produktionsformerna 

hamnar i kris. I sådana undantagssituationer är det enklare 

att värdera innehållet i rörelser och fi losofi ska system. Syftar de till ett konformt 

bevarande av det som är, ä r, en en reform av det best bestå best ående 

eller utvecklandet av en livsform, en 

antiform, som inte tillå till ts verka fritt utifrå utifr n den nuvarande ordningens principer? Detta 

var frågan som vägledde denna marxistiska strömning. Triaden konformreform-antiform 

handlar dock inte först och främst om medvetandet som 

uttrycks i de olika rörelser som granskas utifrån begreppen, även om det 

givetvis spelar roll, utan om vad arbetarklassen och de andra klasserna gör 

eller inte gör och vilken samhällelig logik, som bestämmer denna passivitet 

och aktivitet. 

Borgerlighetens revolutionerande av feodalismen var ett exempel på en 

antiform, en framåtstigande klass vars ekonomiska verksamhet inte kunde 

tillåtas inom feodalismen och som därför spränger de politiska, moraliska 

och ekonomiska gränser som feodalismen vilar på. När denna klass stabiliserar 

sin makt genom demokratiska och liberala revolutioner, förvandlas 

den demokratiska kampen till en reformistisk logik. Friheterna som människorna 

tillkämpar sig utmanar nämligen inte nödvändigtvis den nya produktionsapparatens 

ekonomiska logik (värdeformen), utan slår ofta mot 

förlegade och reaktionära tendenser som lever kvar från tidigare produktionsformer. 

Under denna reformistiska stabilisering av den liberala demokratin 

och den kapitalistiska produktionsapparaten tenderar arbetarrörelsen 

att förlora sin förmåga att använda parlamentet som en revolutionär tribun 

eftersom borgerlighetens politiska och ekonomiska apparat blivit alltmer 

konformistisk, menar Bordiga: ”Parlamentarismen och demokratin är inte 

längre revolutionära slagord. De får ett reformistiskt innehåll då de garan- 

terar den kapitalistiska ekonomins tillväxt genom att avvärja klasskampens 

explosioner och våldsamma motsättningar.” Den reformistiska logiken leds 

därför lätt in i en konformistisk logik, då den klassiska liberalismen försvinner 

in i den imperialistiska krigsstatens utveckling, vilket i samband med 

första världskrigets utbrott visade sig i den tyska socialdemokratins stöd 

till kriget. I och med imperialismens utbredning har följaktligen de liberala 

demokratiernas konforma och reaktionära natur blivit tydlig, menade de 

italienska vänsterkommunisterna. 

När det kom till den moderna kapitalismen utformade således de italienska 

vänsterkommunisterna analysen av partiers program och arbetarrörelsers 

taktik och strategi i relation till formen på de kapitalistiska produktionsförhållandena. 

Det vill säga att rikedom och nyttigheter inte bara 

fungerar som bruksvärden utan även bytesvärden, som varor som kan generera 

kapital. De rörelser, likt den fascistiska, som försvarade denna varuekonomi 

var konformistiska rörelser. Rörelserna som inriktade sig mot en 

förvaltning av rådande förhållanden inom den givna ekonomins formbestämmelser 

var reformistiska. De rörelser som blockerade den grundläggande 

kapitalistiska ekonomin, exempelvis genom att störa realiserandet av 

värde, fungerade däremot som en potentiell antiform. Den italienska vänstern 

betonade dock att dessa tre tendenser inte var något som man enkelt 

kunde ansluta sig till – ”det fi nns ingen mening med att beskriva sig själv 

som en anhängare av den kommunistiska eller privata ekonomin” – utan 

historiska krafter som materialiserades som historiska rörelser: krafter med 

makten att skydda, reformera eller revolutionera rådande förhållanden. Det 

är därför intressant att notera hur den chilenska studentrörelsens synbart 

reformistiska politik, vars huvudsakliga krav är förstatligandet av de privata 

skolorna och kopparindustrin, potentiellt kan verka ”antiformistiskt” då de 

förslagna reformerna utmanar den nyliberala formen på reproduktionen 

av klasserna och samhällsfreden i det chilenska samhället. Den italienska 

vänsterns försök att skilja på olika rörelsers innehåll och program utifrån 

formbegreppet handlade därför inte om någon radikalism, ett krav på att 

vara extrem och radikal, utan var ett seriöst försök att formulera taktiska 

och strategiska perspektiv som svarade på hur det kapitalistiska systemet 

utifrån de i stunden förhärskande förhållanden kunde försvagas och på lång 

sikt överskridas. 

60 61


De tre begreppen refl ekterar emellertid inte bara de ekonomiska och 

politiska institutionernas formbestämmelser utan lika mycket formen på 

religiösa inställningar, fi losofi ska problem och etiska system, med andra ord 

kan de användas för att schematisera en mängd olika samhällsfenomen och 

alltså inte bara de som har en omedelbar relation till ekonomin och produktionen. 

Olika läror kan således bestämmas på olika sätt under skilda historiska 

omständigheter. När kamperna var som mest intensiva i Egypten kunde 

exempelvis två så potentiellt reaktionära fenomen som fredagsbönen och 

Twitter verka som antiformistiska, dvs. revolutionära element. På samma 

sätt var borgerligheten en revolutionär makt under en period även om den 

nu, under rådande kapitalistiska förhållanden, är en fullständigt konform 

och reaktionär samhällsklass vars politiska och ekonomiska organisationer 

försvarar det bestående. I dag skulle man kunna analysera arbetarrörelsens 

organisationer utifrån den italienska vänsterns triptyk. Det viktiga är trots 

allt inte de ideal som de olika rörelserna bekänner sig till, utan vilken framtid 

de bär i sitt sköte. När det kommer till den rådande kampcykeln som kan 

dateras till krisen i Argentina 2001, kan vi se en formalisering av nätverk av 

revolutionärer genom exempelvis de initiativ som cirkulerats på Internet. 

Dessa har i sin tur fungerat som katalysatorer för större protester, som de 

som samlades på Syntagmatorget i Aten och Plaza del Sol i Madrid. Men 

vilken dynamik strukturerar då dessa protester? Fungerar de konformt, reformistiskt 

eller antiformt? 

AGORAN SOM KOMMUNISTISK 

SAMMANSÄTTNING? 

I det antika Aten var agoran den politiska samlingspunkten för de myndiga 

medborgarna, där samlades medborgarna för att utöva sin yttrandefrihet och 

sin makt att styra samhället. Syntagmatorget i Aten är inte en sådan agora. 

Visserligen samlades under 2011 tusentals personer till politiska diskussioner, 

samtal och föredrag på torget, vilket måste sägas vara del i en progressiv om 

inte liberal demokratisk tradition, som är värd att försvara, men det som uttrycktes 

var inte en medborgerlig makt, utan snarare en våldsam omvandling 

av den politiska vanmakt, som proletariatet och stora delar av medelklassen 

upplever, till en kraftfull protest som överskrider den borgerliga ordningens 

legitimitet. De ”indignerades” reformistiska krav är potentiellt en antiform, 

en kommunistisk sammansättning, som kan bidra till ett verkligt problem för 

kapitalismens legitimitet och fortsatta reproduktion. Om den antika agoran 

var platsen för de myndiga, tycks torgen i dag i stället vara platsen för de vanmäktiga 

och exkluderade. De som samlas på torget är de som saknar makt, 

de som saknar en framtid och röst, de som måste ta plats, ockupera städernas 

torg, för att bli en kraft att räkna med. Folksamlingarna på torgen organiserar 

dem vars åsikter inte har samhällelig betydelse, men vars demonstrationer, 

kravaller, ockupationer och blockader kan störa maktens ordning och tvinga 

fram en ny politik och förhoppningsvis en ny samhällsordning. Torgen blir 

därigenom barbarernas plats, de som exkluderats ur den demokratiska gemenskapen 

och som tenderar att överskrida normerna och lagarna som den 

demokratiska ordningen vilar på. När de protesterande går från diskussion 

till aktion är politikerna nämligen inte sena med att ta avstånd från de protesterande 

som provokatörer och bråkmakare samt skicka in polis för att slå 

ner protesterna. Det är i denna illegalitet som det fi nns en möjlighet för de 

exkluderade att mobilisera sig. Det är därför intressant att notera att torgen 

fungerar som en katalysator för en mängd andra protester och rörelser. Såväl 

i Grekland, USA som i Spanien är torgen inte längre ockuperade utan 

samlingarna har skapat en mängd organisationsformer mot vräkningar, för 

högre löner och mot skuldpolitik. Torgen är alltså inte en agora i den gamla 

demokratiska meningen utan en plats där man kan försöka överskrida den demokratiska 

logiken i kamperna, vilket är en absolut nödvändig utgångspunkt 

för protesternas utveckling. Och i detta överskridande fi nns möjligheten att 

kamperna inte bara fungerar reformistiskt utan som en antiform, en kraft 

som utmanar kapitalismens produktionsförhållanden. 

Tahirtorget var samlingsplatsen för upproret i Egypten och den symboliska 

plats som inspirerade de ockupationer av torg i Spanien, Grekland, USA 

och Israel som skett under de senaste månaderna, men praktiken att ta över 

torg är förstås ett tämligen konventionellt vapen för ett proletariat som går 

ut på gatorna i protest mot makten. Ockupationen av den himmelska fridens 

torg 1989, som ofta beskrivits som en protest utförd av studenter, men där 

faktiskt många unga proletärer var delaktiga och ledande, är en intressant 

jämförelse. Kampen på den himmelska fridens torg var nämligen inte bara en 

62 63


kamp för yttrandefrihet och demokrati utan en hård kamp mot den nyliberala 

politik som Deng Xiao Pings regering stod för. Krossandet av protesterna 

i Kina ledde till en privatisering av många företag samt en liberalisering av 

stora delar av ekonomin. De unga proletärerna och studenterna protesterade 

inte bara mot det kinesiska kommunistpartiets diktatoriska kväsande av yttrandefriheten 

utan även mot den maoistiska regimens kapitalistiska politik, 

som blivit hegemonisk i den gamla kommunistdiktaturen. I likhet med kamperna 

i Egypten, Tunisien och Libyen var det en diktatorisk nyliberal regim 

som bekämpades. Därför blir också de demokratiska kraven av stort intresse 

för en antikapitalistisk och antistatlig, dvs. kommunistisk, förändring, då det 

krav på demokrati – eller i Europa verklig demokrati – som artikuleras i själva 

verket fungerar som en kritik av den parlamentariska och borgerliga demokratin, 

med andra ord demokratin som sådan, eftersom rörelserna även slår 

mot den kapitalistiska modell som den borgerliga demokratin har sin grund i. 

Kamperna reser sig nämligen inte ur ett krav på ordets frihet eller ekvivalens 

utan snarare ur ett omedelbart artikulerande av ordets sanning. Rätten att 

kalla en lögn för en lögn och en sanning för en sanning. Det är för att kampernas 

krav på yttrandefrihet mer är en sanningspraktik än en egentlig yttrandefrihetsfråga, 

och organiseringen dessutom innebär ett våldsamt angrepp på 

det kapitalistiska produktionssystemet, som rörelserna får ett revolutionärt 

innehåll.En liknande protest såg vi i Thailand 2010, då rödskjortornas kamp 

innebar en ockupation av stora delar av Bangkok, som precis som ockupationen 

av den himmelska fridens torg slogs ned brutalt. 

Kombinationen mellan ett nytt politiskt språk, kritik av nyliberal fundamentalism 

samt organisering av de exkluderade och prekariserade proletärerna, 

innebär en politisk sammansättning som kan utvecklas till en antiform, 

en kommunistisk gemenskap, om kravet på det fria ordet leder till ett tal som 

ifrågasätter det Mark Fischer benämner för den kapitalistiska realismen. Det 

behövs en medveten diskussion inom de revolterande delarna av proletariatet 

om hur kapitalismen undergräver sin egen möjlighet att generera arbetar- och 

stora delar av medelklassen en dräglig framtid. Yttrandefriheten måste därför 

bli en kommunistisk snarare än demokratisk praktik. Ordet ska inte bottna i 

åsikternas relativism utan i en sanningspraktik som vågar säga hur det är. Det 

erövrade, fria ordet måste skildra sambandet mellan den diktatoriska nyliberala 

regimen i Kina och Egypten samt den demokratiska nyliberala ordningen 

i Grekland och Spanien. Det är när ordet och diskussionen erövras som ett 

nytt språk, ett barbarernas språk, med andra ord det språk som varken demokratins 

eller diktaturens oligarker kan förstå sig på eftersom det uttrycker 

sanningen och inte meningen, som möjligheten av en ny värld kan uttalas. 

Detta fokus på medvetande, språk och hegemoni leder inte till gramsciansk 

idealism utan är tvärtom en insikt i hur nära vi i dag står ett proletärt 

maktövertagande. Vi kan varken skapa revolutioner eller partier. De materialiseras 

genom klasskampernas historiska utveckling, men vi kan redan 

nu försöka artikulera de tendenser som vi tror kan föra oss ut ur det kapitalistiska 

produktionssättet. Vi kan redan nu skildra den väg som kan leda 

arbetarklassen, som ett parti, ut ur kapitalismen in i kommunismen. Därför 

måste vi också befria oss från idén om kommunismen som ett politiskt 

ideal. Vi måste våga förstå kommunismen som en potentiell antiform som 

kan förvandla moskén till ett motståndsnäste, fredagsbönen till en informationscentral, 

Twitter, Facebook och mobiltelefoner till organisationsprocesser. 

Om kommunismen och demokratin reduceras till en weltanschauung blir 

de reaktionära processer, men om de begripliggörs som materiella praktiker 

som reser sig ur mänsklighetens tillägnande av rätten att dela och bruka 

sin gemensamma lycka, sitt gemensamma öde och sin gemensamma intelligens, 

då kan vi se hur motsättningarna mellan kapitalet och den stundande 

samhällsordningen uttrycks som det nya bruket av den här världens tankar, 

ord och rikedomar och hur det kommande därför prefi gureras, om än oftast 

negativt och kritiskt, i de rådande kamperna här och nu. 

Kommunismen är därmed inte en politisk ordning utan en rationell omtolkning, 

en aufhebung, av alla de fi losofi ska, teologiska, ekonomiska och 

juridiska begrepp och föreställningar som i dag behärskar vårt medvetande. 

Den är inte en tabula rasa utan en rationalitetsform som reser sig ur intigheten 

som kapitalismen påtvingar proletariatet. Kommunismen fi nner vad 

som är gemensamt i allt det som är, har varit och kan vara. Vi har därför 

inga ideologier att bekämpa eller perspektiv att sprida, vad vi måste göra är 

att söka efter det kommunistiska bruk som visar sig som den gamla världens 

nya användning, som redan i dag kan skönjas i människomassornas försök 

att fl y det faktum, som tvingar dem att bli proletärer. Kanske står vi i dag, 

när arbetarklassen undergrävs av två parallella processer – kapitalets omöjliga 

försök att rationalisera bort proletariatet genom globalisering och teknologisk 

64 65


innovation, samt proletariatets kamp mot det proletära villkoret – inför de två 

tillsynes diametralt olika proletära partiteorier som Blanqui och Weitling är 

symboler för. Ty Weitlings framhärdande av det materiella partiets spontana 

skapelse och Blanquis insisterande på behovet av mer eller mindre formella 

nätverk av revolutionära kadrer, fi nner eventuellt sin försoning i insikten att 

ett ledarskap behöver formeras, ett ledarskap som kan ta klasskampen bortom 

dess spontanism men som ändå är ett resultat av denna spontanism. Ett 

praktiskt ledarskap som ställer de rätta frågorna, som leder klassen ut ur sig 

själv, och utvecklar ett fungerande politiskt språk för en klass utan framtid: 

ett språk och en praktik som innebär artikulerandet av vad för snart femtio 

år sedan kallades den ”karakteristiska egenskapen för arbetarklassens revolutionära 

parti” nämligen ”dess medvetna organisering för klassens självförintelse”. 

Denna självförintelse är möjlig eftersom kapitalismen själv håller på att 

genomföra den genom sin historiska utveckling. Proletariatet kan antingen 

ta makten över denna utveckling och därigenom lämna kapitalet bakom sig, 

eller så kan arbetarklassen och stora delar av medelklassen fortsätta att fi nna 

sig i en stagnerad ekonomi som bara kan erbjuda mänskligheten en långsam 

urartning av livet självt. Valet står inte mellan en blomstrande framtid och en 

absolut undergång, utan mellan en vandring ut ur det som är och ett fortsatt 

liv i denna värld som allt fl er proletärer inte klarar av att leva i. Mellan det 

kommunistiska partiets organiserade exodus, arbetarklassens utträdande ur 

den kapitalistiska produktionen och sig själv som klass, eller det stagnerade 

samhällets fortsatta civilisatoriska barbari. Det är alternativen. 

FOTNOTER 

1 Amadeo Bordiga (1889-1970) var det italienska kommunistpartiets första ordförande. 

Vän med, och politisk motståndare till, den mer omtalade och lästa partikamraten Antonio 

Gramsci (1891-1937), som tog över ordföranderollen efter Bordiga och främst blivit känd 

för sin teori om den politiska hegemonin. Bordigas originalitet ligger främst i hans studier 

av Sovjet, som han såg som en ekonomi som genom en våldsam industrialisering utvecklades 

mot kapitalism, samt försöket att utveckla ett övergångsprogram som tog fasta på 

det omedelbara avskaffandet av penningekonomin och lönearbetet samt insisterandet på 

det kommunistiska partiet som en ”gemensam hjärna” för proletariatet. En gemenskapsform 

som prefi gurerade det kommunistiska samhället och materialiserades i klasskampen 

som de grupperingar som ledde och tryckte på kampen. 

2 Amadeo Bordiga, Ta över fabriken eller ta makten?, http://www.riff-raff.se/7/bordiga. 

php 

3 Giorgio Agamben, On the movement, http://www.generation-online.org/p/fpagamben3. 

htm, 110903 

4 Arjun Appadurai, Vredens geografi : rädslan för de fåtaliga, Stockholm: Tankekraft förlag, 

2007 

5 Gunnar Holmbäck, ”Likhetsmaskineriet – Om demokrati och gemenskap” i Subaltern 

2010:2, s. 12 

6 Se artikeln ”Misery and Debt” i Endnotes 2: http://endnotes.org.uk/articles/1 

7 Se Riccardo Bellofi ores och Massimiliano Tombas artikel ”Lesarten des Maschinenfragments. 

Perspektiven und Grenzen des operaistischen Ansatzes und der operaistischen 

Auseinandersetzung mit Marx” i Karl Heinz Roth & Marcel van der Linden, Ûber Marx 

Hinaus, Berlin: 2009, s. 407 – 432. 

8 Global unemployment has reached dangerous levels, ILO report shows, http://www. 

guardian.co.uk/global-development/poverty-matters/2011/jan/25/ilo-high-unemploymentyoung-global-recession, 

110801 

9 Jennifer Levitz, To protest Hiring of Nonunion Help, Union Hires Nonunion Pickets, http:// 

online.wsj.com/article/SB10001424052748704288204575362763101099660.html 110802 

10 G.M. Tamás, Telling the Truth about Class, http://www.gerlo.hu/kommunizmus-vita/ 

tgm/telling_the_truth_about_class.pdf 110801 

11 Sander, Will China Save global capitalism?, http://www.metamute.org/en/articles/will_ 

china_save_global_capitalism 

66 67

INFORMATION 

Lönlösa liv – strategiska anteckningar till ett proletariat utan arbete och arbetarrörelse är 

en del i en kommande antologi på temat kris, kritik och klasskamp som ges 

ut av Kämpa tillsammans! och Motarbetaren som första delen i skriftserien 

Vår makt. Denna skriftserie är knuten till Vår makt konferenserna som 

organiserats sedan 2003 och är ett försök att fördjupa och vidareutveckla 

detta initiativ. 

För kontakt med Kämpa tillsammans! skriv till motarbetaren@gmail. 

com eller surfa in på hemsidan: 

www.motarbetaren.se. 

69

LÖNLÖSA LIV - Motarbetaren

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?