Det kristna budskapet i en narcissistisk kultur

Andes omskapande kraft tas inte alls med i beräkningarna, och Capps riskerar dessutom att bli oklar
i sitt sätt att tala om Jesus (kan Jesu liv och verk beskrivas utan att blanda in några “övernaturliga“
element?).
Inte heller Lewis B Smedes talar om den helige Ande – däremot talar han om Guds nåd, och
löper på så sätt mindre risk än Capps att fastna i ett inomvärldsligt resonemang. Och ändå är det
precis det som han enligt mitt sätt att se det gör. Detta omdöme bygger jag framför allt på två olika
iakttagelser: för det första talar Smedes aldrig på allvar om skuldens problematik; för det andra
tycks nåden för honom vara lika starkt knuten till mellanmänskliga relationer som till relationen
mellan människan och Gud. Risken för “billig nåd“ är – trots Smedes försäkringar om motsatsen –
överhängande.
Mot denna bakgrund blir Jimmy Long en befriande brobyggare mellan “skam-“ och
“skuldlägret“. Long lägger ned stor möda på att visa att Bibeln har ett befriande budskap både till
dem som plågas av skam och dem som plågas av skuld. Han medger visserligen att det är skulden
som skiljer oss människor från Gud, men samtidigt påpekar han att det är skammen som gör att vi
människor drar oss bort ifrån Gud. För Long leder detta till slutsatsen att kyrkan behöver satsa allt
mer kraft och energi på att forma öppna och accepterande gemenskaper där narcissistiskt skadade
människor kan känna sig välkomna – med målet att de tids nog också ska orka konfrontera skulden
i relation till Gud.
Förtjänsten med Göran Bergstrands resonemang är i mitt tycke att han har gett en så trovärdig
skildring av vad det kan innebära för en skambenägen människa att upprättas till fullvärdig
gemenskap med Kristus. Enligt Bergstrand måste en narcissistisk männska först ta sig an de
brännande frågorna omkring skammen och skamkänslorna, för att därefter kunna närma sig också
frågan om synd och skuld. Rörelsen i hans resonemang blir: ensamhet > skam > sorg > ansvar
> vilja att gottgöra > en sund skuldinsikt.
Personligen tilltalas jag på många sätt av Bergstrands schema. Ett viktigt skäl för detta är att det
håller väl vid en prövning mot bibelordet. Ett annat är att det slår an en sträng också i den brottning
som har funnits i mitt eget liv. Vidare tror jag att den öppning Bergstrand ger för att var och en
måste få ha något att bidra med är en styrka i en tid då kyrkan beskylls för att alltför ofta presentera
“färdiga paket“.