Hur månen erövrades - Esplanaden

Hur månen erövrades http://www.esplanaden.se/test/manen2.html 

av Otto Witt 

Hur månen erövrades 

(1915) Author: Otto Witt - Tema: Science Fiction 

| Next >> 

Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Comments? | 

I elektronisk utgåva av Hans Persson. 

Som förlaga har använts den inbundna utgåva från Albert Bonniers förlag, 

tryckt av Alb. Bonniers boktryckeri 1915. Såvitt jag vet är det den enda 

utgåvan som gjorts. 

1. Egendomliga siffror 

2. Vad siffrorna dolde 

3. Meteoröns beskaffenhet 

4. En konstgjord vulkan 

5. Rivalerna 

6. Sagan om prinsen och den rike 

7. Ninas plan 

8. Diamantfeber 

9. Avresan 

10. Lavaön 

11. En förhoppning 

12. Greven kapitulerar 

13. Ett år 

14. I avgrunden 

15. Vid skiljovägen 

16. Ab esse ad posse valet 

17. Den 14 november 1890 

INNEHÅLL. 

FÖRSTA BOKEN. 

Fursten av Meteorön. 

18. Utslungade från jorden 

19. Den döda punkten 

20. Varför månens bakre sida måste äga en buckla 

21. Månsnö 

22. Den långa natten 

23. Den höga terassen 

24. Mot väster 

25. Naturen vaknar 

26. En dag 

27. Avmarschen 

28. Professorns död 

ANDRA BOKEN. 

Månens andra sida. 

1 av 140 2005-05-08 13:45


TREDJE BOKEN. 

29. Den enslige seleniten 

30. Tolken 

31. En kurs i geografi bland de dödas ben 

32. Seleniternas världsåskådning 

33. I paradiset 

34. Arbetets religion 

35. Förvandlingen 

36. Trollkarlen 

37. Femton år 

38. I månens innandömen 

39. Jordmänniskornas farväl 

40. Den 11 och 12 juli 1915 på jorden 

Selenedalens erövring. 

Project Runeberg, Fri Dec 17 03:28:27 2004 (aronsson) (diff) (history) (download) Next >> 

http://runeberg.org/hurmanen/ 

URN:NBN:se-d1998326 

Hur månen erövrades / 


Table of Contents / Innehåll | > 



Fursten av Meteorön. 

----- 

FÖRSTA KAPITLET. 

Egendomliga siffror. 

En ljus skymning rådde i Carl Modigs arbetsrum i hans våning på Hamngatan i Stockholm en våreftermiddag år 1889. 

Vid det stora skrivbordet framme vid fönstret satt den tjugutreårige ingenjör Modig, nyss hemkommen från en 

studiekurs i utlandet och vid hans sida syntes en gammal herre med skarpt krökt örnnäsa, guldbågade glasögon och 

yvigt ehuru vitt hår. 

--- Käre Carl, sade den gamle, jag kan ju nu ej mera befalla över dig, men den gamla vanan hänger kvar och jag kan ej 

underlåta att påpeka, att ditt sista slöseri är --- minst sagt --- oförsvarligt. 

Carl Modig skrattade. 

--- Farbror menar det med jakten? 

--- Ja, det gör jag så sannerligen. Och nu skall jag tala om för dig --- att siffror, det är någonting du ej alls begriper. Du 

känner inte subtraktionens hemlighet, min gosse. 

--- Subtraktionens hemlighet? 

2 av 140 2005-05-08 13:45


--- Ja, att ett kapital, det vare hur stort som helst, till slut blir 0 om det ej tillföres nya värden. Tär man och tär man på 

ett milliardkapital utan att sörja för dess återväxt, så tar det slut en vacker dag. Det har du aldrig tänkt på, min käre 

Carl, men det har jag. Och det där jaktköpet som gick lös på 600,000 kronor, det var i alla fall ett fullkomligt vanvett. 

Den unge mannen smålog återigen. 

--- Tror farbror det? 

--- Ja, visst tror jag så --- och inte bara »tror» utan det är med visshet jag talar --- det är vanvettigt. Jag kunde ha 

förstatt det, om en nolla varit borta och beloppet varit 60,000 kronor. Men detta svindlande snobberi --- över en halv 

million för en båt --- nej, min käre Carl, det är för galet. 

--- Men ännu är jag ju rik. 

--- Ja, mycket. Men ditt slöscri har med.åren antagit, hm, hm, snöbollens karaktär. Efter att du för två år sedan hade 

rätt beskedliga vanor hava dessa fördyrats, snöbollen har växt och nu detta sista hotar den att antaga en lavins 

karaktär; den slukar allt. Men hör nu på mig ett slag, Carl. Du minns de där besynnerliga siffrorna --- 

--- Ja --- och det är just dessa, som beslutit mig för att anskaffa Jakten --- 

--- Du menar väl icke det? 

--- Jo, farbror. 

--- Att du skulle hava löst gåtan? 

--- Ja. 

--- Och lösningen? 

--- Ja, den gömmer i sig möjligheten för mig att utföra det största ingenjörsverk, som gjorts sedan det föddes 

människor på denna jord, farbror. 

--- Säger du det? Skulle din far, min käre Abel Modig, hava planlagt något så oerhört storartat. 

--- Nej, farbror. All respekt för min ädle fars minne Han var en förträfflig, vittberest geolog; han kände nästan hela 

jorden, dess bergarter och mineral; men han lämnade icke själva idén efter sig, endast meddelande om vissa 

egendomligheter i berggrunden. Och av dessa har jag själv sedan byggt upp idén tum för tum, fot för fot --- 

--- Ur siffrorna? 

--- Ur siffrorna, farbror! 

--- Det var då för besynnerligt. Nå --- låt oss då granska om du har rätt, Carl. Det är emellertid för egendomligt. Jag 

har en annan och olika teori. Nå --- med ålderns rätt tycker jag att jag gärna kan få meddela dig min lösning eller 

rättare förklaring innan du avslöjar din. 

--- Som farbror vill. Var så god. 

Advokat Julin framtog ur sin portfölj några papper, som han genomögnade. Till slut fann han det sökta. Det var ett 

ark, full skrivet med siffror. 

Han blinkade slugt och framkastade: 

--- Ser du, man har ju sin lilla fåfänga. Du som vetenskapsman och ingenjör rör dig med så mycket siffror av alla slag 

att jag skulle känna mig riktigt stolt orn jag hade träffat det riktiga. Det jag har funnit är just subtraktionens hemlighet. 

Han lade det med siffror fullskrivna arket framför Carl Modig och fortsatte: 

--- Som du vet, var din far, Abel Modig, oerhört rik. Det sägs han ägde, innan jag blev bekant med honom närmare 

3 av 140 2005-05-08 13:45


100 millioner kronor. Han reste, som du känner till, jorden runt gång på gång och samlade erfarenhet men icke mynt. 

Den mannen har, du får tro mig eller icke, han har i hela sitt liv icke tjänat ett öre. Hans förmögenhet var ett arv efter 

din farfar. Då och då hörde man talas om något oerhört stort bolag, i vilket Abel Modig satsat pengar upp till en 10 à 

20 millioner --- men intet av dessa bolag ville gå. De ramlade snart och på det sättet kom det sig att din far --- lyckligt 

nog för dig, kan jag säga, dog innan allt var slut. Vid hans död, då du blev min myndling, fanns ännu omkring 6 

millioner kronor kvar. Så nog kände Abel Modig till subtraktionens ingalunda sublima konst. Och det är just detta som 

menas med hans siffror. Det är en bikt om huru hans, över 81 millioner kronor stora förmögenhet reducerades till 

endast 6 millioner. Det är en varning, min käre Carl, för dig. 

Carl Modig skrattade högljutt. 

--- Vad skrattar du åt --- se här! Ser du icke allt, tydligt och klart! 

Och den gamle advokaten visade papperet, på vars yta endast siffror syntes. 

--- Du vet att vi på din myndighetsdag öppnade det kuvert som din far bett mig gömma till den dagen och att vi i 

kuvertet icke påträffade något annat än detta. De sex millionerna stodo ju på bank; de voro säkerställda; men se nu 

här. 

Och han visade med fingret på de olika talen: 

81,191,184 

514 

28 

22 

13,912 

18,272,020 

19,244 

151,920 

1,513 

20,151,471 

201,221 

2,718 

514 

64 

135 

205 

1,518 

100 

61,520 

21,144,518 

2,420,114 

2,718 

1,121,220 

10,271,814 

12,512 

1,315,497 

--- Första talet, började advokaten, de 81 millionerna det var din fars arv. Så började han att ordentligt notera alla 

småsummor --- se bara hur rörande med 514 kronor, 28, ja, till och med 22 kronor har han annoterat. Så plötsligt 

springer han upp i 13 tusen --- det har nog varit en resa och, märk väl detta: på den resan har han kastat sig in på sitt 

första bolag det, som tog över 18 millioner. Så komma åter stora belopp men med 20 millioner kulminerar det. Varför? 

Jo, även på detta har jag ett svar. Summorna tills nu äro omkring 40 millioner tillsammans, således halva kapitalet. 

4 av 140 2005-05-08 13:45


Halt! tänkte nog Abel Modig och så börjar han åter en period av sparsamhet. Och lägg märke till vad jag upptäckt: 

Talet 514. Ser du att listan börjar med det talet. Han tyckes således hava börjat om precis på samma sätt nu som första 

gången. Nå --- han håller en tid framåt sina föresatser, förefaller det, och så små belopp som 64 och 135 kronor 

noteras. Och se, där en jämn hundralapp också. Så faller den gode mannen åter i frestelse och beloppet 21 millioner är 

ju kolossalt. Sedan växla summorna. Och någon summa summarum har han ej noterat --- men se här --- 

Och advokaten skrev talet 

75,167,032 

och subtraherade detta från huvudsumman 81,191,184 samt erhöll resultatet 

6,024,152 

--- Detta, utbrast han triumferande, torde ha varit le beau reste av de åttio millionerna, ty precis 6,000,000 kronor 

anförtroddes genom din fars testamente i min vård tills du blivit myndig, min käre Carl. 

Han såg triumferande på den unge mannen, vilken å sin sida endast skrattade, friskt och hjärtligt. 

--- Nu skall jag bevisa, att till och med dessa nakna siffror kunna inom sig dölja de ofattligaste, de mest mystiska 

hemligheter. Men först en sak, farbror! Ingen människa har väl någonsin sett denna tabell? 

--- Ingen som jag vet i alla fall. Nå --- det skulle väl heller ej göra det minsta. 

--- Inte! Siffrornas nyckel är rent av löjligt enkel. Vilken som helst med litet --- hm --- förlåt --- skarpsinne kan lösa 

gåtan, och nu skall jag bevisa, att en stor och världsomfattande hemlighet döljes under siffrornas godtyckliga lek. Se 

hit, bästa farbror! 

Project Runeberg, Thu Dec 5 13:58:52 1996 (aronsson) (diff) (history) (download) > 

http://runeberg.org/hurmanen/01.html 





ANDRA KAPITLET. 

Vad siffrorna dolde. 

Ingenjör Carl Modig fattade en blyertspenna och ett stort block papper och på detta skrev han av de siffror, som 

advokaten nyss så finurligt trodde sig hava tytt. 

Där han satt, var den unge mannen typen för en svensk man med dennes alla bästa egenskaper. Den ståtliga, smärta 

och raka figuren kom genom den tättsittande arbetsrocken till sin fulla rätt, de blågrå ögonen blickade klara och 

sympatiska, och det askblonda håret hade något vågigt i sin läggning, som ej alls missklädde den unge ingenjören. 

Då han slutat med avskriften, såg han upp. 

--- Jag minns den dagen --- min myndighetsdag --- för två år sedan, som vore det i går. Jag kommer så väl ihåg hur 

snopna både farbror och jag blevo då vi i kuvertet endast funno de här talen. Jag reste ju ett par dagar senare ned på 

kontinenten, som farbror minns Men jag gav mig ingen ro innan jag tytt siffrornas mysterium. 

--- Nå --- 

5 av 140 2005-05-08 13:45


--- Jag fann den efter en veckas ihärdiga ansträngningar. 

--- Såå! Men nyss sade du, att --- hm --- vem som helst --- 

--- Javisst. Det är lätt --- men att komma på en nyckel, utan att någon antydning om lösningen finnes är ej så alldeles 

utan sina svårigheter --- men allt vad man kan och vet är ju lätt --- sedan man lärt sig det --- 

--- Men, min gosse, om du redan så snart löste gåtan varför sade du mig intet? 

--- Därför att jag ej visste, hur jag skulle exploatera upplysningen. 

--- Och det vet du nu? 

--- Ja, jag vet det. Jag har studerat allt i och den stora plan jag har i sikte och köpet av jakten var sista ledet --- 

--- Aha! Kanske rent av jaktens namn »Hasard». 

--- Också det. 

--- Men det stod väl ej dolt ibland de här siffrorna? 

--- Jo, till och med det. 

Carl Modig storskrattade och den gamle advokaten betraktade honom förvånad. 

--- Till saken, Carl. 

--- Ja, till saken. Nyckeln ligger i alfabetets nummerföljd. A är 1, b är 2, c är 3, d är 4 och så vidare och ö är 28. 

Jag kom för resten sedan ihåg, att denna nyckel använde vi redan som skolpojkar. Nå --- se nu här: 

81,191,184 blir: 8=h; 1=a; 19=s; 1=a; 18=r; 4=d --- således »Hasard». Och det har jag döpt jakten till. 

--- Men det är ju farligt. 

--- Hasard? 

--- Ja --- 

--- Nej, farbror; det är roligt. Hasard är alltid roligt. Och dit försvunno således dina 81 millioner. Och de andra 

siffrorna gå samma väg. 

Advokaten stavade: 

--- 5 är e och 14 är n --- e---n det är en men på 28 kör du fast, 2 är b och 8 h och jag kan inte inse, vad en »bh» skall 

föreställa. 

--- 28 är icke två och åtta utan tjuguåtta, det vill säga ö. 

--- Således skulle det nu stå: På ena sidan bara »Hasard» och på den andra en ö? 

--- Just så, farbror. 

--- Gott --- låt oss fortsätta med galenskaperna. Tredje talet är 22. Alltså bb. Då ha vi »en ö bb». 

--- Nej. Fortsättningen visar att 22 skall vara talet 22. Alltså: »en ö 22». 

--- Må vara --- än vidare? 13 är m, 9 är i och 12 är l, det blir mil. 

--- Riktigt: »en ö 22 mil» 

6 av 140 2005-05-08 13:45


--- Sannerligen, pojke, det tycks, som om det vore en viss mening med detta. Men det nästa talet 18,272,020? Det är 

r-ä-t-t. Alltså: »en ö 22 mil rätt». 

Och ytterst intresserad fortsatte den åldrige mannen med tydningen intill han åter körde fast. 

Han hade fått ut följande: »en ö 22 mil rätt syd ost om Tonga Tabu är en», men så kom talet 64 och det kunde ej bli 

annat än »fd». 

Advokat Julin gissade, att det var en förkortning på förbannad eller förbaskad, men ingenjören meddelade, att det 

måste betyda »f. d.» eller »före detta». 

Talen 135,205 och 1,518 betydde: me-te-or och sedan uppstod ingen svårighet att tyda resten. 

Hela innehållet visade sig då vara: 

En ö 22 mil rätt syd ost om Tonga Tabu är en f. d. meteor. 100 fot under ytan är allt järn. Abel Modig. 

Advokat Julin kunde knappast tro sina ögon. 

--- Verkligen! medgav han slutligen, verkligen! Och nu förstår jag vad du skall använda »Hasard» till. 

--- Verkligen, citerade Modig. 

---Ja visst. Du reser till den där ön sydost om Tonga Tabu --- det är ju en av Vänskapsöarna i Polynesien --- ? 

Modig nickade. 

--- Det är så. 

--- Du reser dit och ställer i ordning gruvdrift. Du utvinner allt det metalliska järnet och tjänar tillbaka din fars 

bortödslade 81 millioner. 

Nej! 

Advokaten spratt upp. 

--- Vad, vad säger du? 

--- Jag skall icke bryta järnet. 

--- Men --- men --- 

--- Jag syftar högre, farbror. Jag sade ju nyss, att denna fars upptäckt skall hjälpa mig att utföra ett projekt Så stort att 

ingen ännu gjort dess make sedan människor föddes på jorden. Och att bryta järn ur bergets sköte, det har då tusentals 

manniskor gjort före mig. 

--- Ja, men meteorjärn är väl direkt metalliskt? Och icke malm. 

--- Ja visst. 

--- Och det har väl ingen gjort. Brulit meteorjärn --- Nordenskiöld talade visserligen om, att eskimåer använde 

meteorer, som fallit ned i de arktiska trakterna, till redskap --- att de smidde av dessa järn, men att bryta järn ur en så 

stor jättemeteor, att den bildar en hel ö det har ännu ingen gjort. 

--- Gott --- men jag har icke för avsikt att bryta järnet. 

--- Men --- men --- 

--- Ja, farbror skall aldrig kunna gissa det. Betänk, jag har planlagt allt under loppet av två långa år --- inrättat hela mitt 

studium just efter detta --- men det är: hasard. 

7 av 140 2005-05-08 13:45


--- Men --- men --- vad gäller det då? Du gör mig nyfiken, Carl, sjung ut, gosse. 

--- Det gäller att lösa en gåta, som väl vart barn ställt för sig, då det första gången såg natthimlen, som var fullvuxen 

med bävan och undran sökt tyda --- 

Han tystnade. Utanför på himlen syntes månens lysande skära. 

Han pekade på denna. 

--- Se! 

--- Vad menar du? 

--- Meteorön skall hjälpa mig att avlägga ett besök på månen, sade han enkelt och okonstlat, som vore detta företag 

alls intet exceptionellt eller farligt; hans ton var densamma, som skulle han yttrat: 

--- Jag tänker mig ut i kväll för att höra litet musik. 

Den gamle reste sig. 

--- Du är inte klok, käre Carl, sade han endast. 

Project Runeberg, Thu Dec 5 17:54:39 1996 (aronsson) (diff) (history) (download) > 






--- Du är inte klok, upprepade advokaten. 

Carl Modig ryckte på axlarna. 

--- Alla stora idéer mötas med den domen, svarade han. 

TREDJE KAPITLET. 

Meteoröns beskaffenhet. 

--- Men detta är ju ingen stor idé. Det är ett överspänt, vansinnigt hugskott som ju aldrig kan realiseras --- 

--- Kan det inte!? 

--- Nej, naturligtvis inte. Ingen har ännu besökt varken månen, Mars eller någon annan himlakropp utanför jorden och 

ingen människa skall heller någonsin komma att göra det. 

--- Det var då ett egendomligt påstående. 

--- Ja, jag går längre, min käre Carl. När inte någon gjort det hittills, så inte blir väl du den förste, det är då säkert. Och 

för resten är det alldeles otroligt, att Abel Modig endast till siffror skulle ha anförtrott en så viktig sak. 

--- Nej, där tar farbror alldeles fel. Siffrorna skulle tydas av mig, när jag blivit myndig. Min far har resonerat som så: 

Får jag ett sådant fä till son, att han inte kan lösa den gåtan, då är han heller inte värd upplysningen. 

8 av 140 2005-05-08 13:45


--- Ja-a --- kanske --- 

---- Säkert, farbror. Och min far unnade nog ingen annan heller upptäckten. 

--- Nej, det kan nog vara sant. Men --- vi kunna ju förutsätta att du har rätt, att ön finns där nere i söder och så vidare. 

Vad är det då du menar med det där om »resan till månen»? Hur i all världen skulle den där meteorön kunna hjalpa dig 

till det? Du tänker väl aldrig »från himlen är du kommen, till himlen skall du återvända» och inbillar dig att ön ska]l 

lyfta sig och slungas ut i världsrymden igen? 


Farbror har humor, sade han, och jag har verkligen inga sådana teorier som farbror där framkastar --- nej. Min teori 

kräver, Gud bevars, en hel massa fantasi också den, men i motsats till farbrors är min fantasi möjlig att omsatta i 

praktiken --- det är skillnaden. Jag skall emellertid med några få ord sätta farbror in i saken. Ön det här är fråga om är 

alltså en från himlavalvet dalad meteor och, som min far, en av världens duktigaste geologer --- 

--- Onekligen var han det, nickade Julin. 

--- Som han påstår, alltså, är allt järn på 100 fots djup under ytan. Det är rent, metalliskt järn. Själva ytan, det vill säga 

skorpan på denna meteor, är alldeles säkert glashård --- 

--- Hur vet du det? 

--- Å --- jag har studerat detta. Meteorjärnet som faller ned på jorden äger ofta en sådan hård och seg skorpa. Den har 

bildats vid meteorens susning genom atmosfären. Friktionen mot luften har varit så kraftig att den yta som tog emot 

lufttrycket, av den alstrade hettan har sintrat till ett slags slagg --- --- --- 

--- Fortsätt du bara --- allt det där har även jag reda på, fast jag bara är en torr jurist --- 

--- Denna jättemeteor, detta oerhörda stycke järn som susat fram genom rymden har dragit till sig kringirrande 

meteorstenar bestående av obsidian, lavaliknande ämnen och sådant. Allt detta har vid jättemeteorens inträngande i 

jordens luftlager svetsats ihop och vid dess nedfall i havet har det bildat en skorpa, som efter min fars beräkning är 100 

fot tjock. Innanför denna skorpa ligger nu det metalliska järnet. 

--- Mycket riktigt. Som apelsinskalet kring frukt köttet --- 

--- Ja, så var det nog till att börja med. Men under de millioners millioner år som järnön legat i havet, har nog detta 

frätt på kanterna, så att det nu alldeles säkert endast är en tunn kalott som står kvar. Alldeles i havsbandet har skorpan 

tunnats av --- så måste vara fallet --- medan den uppe på ön är tjockare. Farbror förstår ju detta? 

Vartenda dugg --- fortsätt du. Jag vill helst veta hur du vill komma till månen. 

--- Lugn bara --- jag kommer snart dit --- 

--- Till månen? 

--- Nej, till redogörelsen av hur jag skall använda meteoröns järnkärna och kalott till mitt ändamål. 

Project Runeberg, Thu Feb 13 19:24:30 2003 (aronsson) (diff) (history) (download) > 






9 av 140 2005-05-08 13:45


FJÄRDE KAPITLET. 

En konstgjord vulkan. 

Hur det än var, så började den unge ingenjörens livliga fantasi intressera advokaten mera än han ville erkänna. Det låg 

en viss säkerhet över hela framställningen och det led ej längre något tvivel om, att Carl Modig ej satt sig grundligt in i 

saken. 

--- Du vill använda järnkärnans magnetiska kraft? undrade advokaten; det föresvävade honom en eller annan fantastisk 

skildring av något dylikt. 

--- Hugget i sten. Nej --- mitt projekt är så enkelt, så enkelt att det är rent av otroligt enkelt. Hör nu bara på. Jag 

borrar ett hål genom skorpan, ungefär mitt på ön. 

--- Ett schakt? 

--- Alldeles --- ett schakt. Detta schakt låter jag nå ned till järnkärnan --- dit och kanske ett litet stycke längre ned --- in 

i själva kärnan. När jag nått så iångt, kommer det svåra. Att arbeta sig fram genom metalliskt järn är, det är klart, så 

gott som ogörligt. Det är ju segt och vid sprängning får man ej loss en bit. Men ned måste jag. Jag kommer då att 

använda mig av syrehaltigt vatten --- som jag framställer på ön --- 

--- Kan du det? 

--- Ja visst. Nå, detta syrehaltiga vatten får cirkulera och det löser järnet. Hålet där nere blir allt större och större --- 

--- Ja visst. Det begriper jag. Men när det sura vattnet löst upp så mycket järn det kan, då får du pumpa upp det och 

ersätta det med nytt. 

--- Ja. Men jag pumpar icke upp det. Det går upp själv. Saken är den, att när järn löses i svavelsyra, som ar utspädd, 

bildas det vätgas. Den är lika bra som kolsyran i en selterssifon. Jag låter ett rör gå ned i blandningen, tätar till 

schaktets öppning och den mättade syran stiger, driven av gastrycket, upp genom röret --- 

--- Mycket snillrik detalj --- men hur kommer du till månen, Carl? 

--- Strax, farbror, strax. Hålet i järnkärnan blir alltså större och storre. Syran fräter allt mer och mer på kavitetens 

väggar --- och till slut har jag en väldig hall där nere i djupet. 

--- Ja --- jag förstår. 

--- Då kommer ögonblicket! 

--- Nå? 

Advokaten begrep alltjämt icke, vart ingenjören syftade. 

Då låter jag cementera igen schaktet --- 

--- Såå. 

Ja, utom för ett litet, smalt rör, genom vilket ett par elektriska trådar föras ned. Genom röret får så litet kraftig syra 

rinna. Den angriper naturligtvis järnet där nere, det bildas vätgas --- vilken möjligen bör tillblandas med litet 

acetylengas samt nitroglycerin och dylikt --- det få experiment i smått avgöra --- och en konstgjord vulkan är bildad. 

När det nu är fullmåne och springflod här nere --- då är ögonblicket inne, ty då attraherar månen jorden starkast --- då 

trycker jag på den elektriska knappen --- 

--- Å katten! 

--- Jo. En gnista slår över där nere --- mellan de bägge trådarna --- gasblandningen antändes, explosionen inträffar och 

med en väldig fart slungas meteorens kalott med allt vad däruppå är upp från jorden, ut i rymden. Skall den nå månen? 

10 av 140 2005-05-08 13:45


Ja --- se där endast ett räkneexperiment! Är kaviteten stor nog, är gasladdningen tillräckligt kraftig, beräknas tiden för 

månens intensivaste attraktion riktigt, så lyckas det. 

Advokaten satt tyst. 

Han undrade: 

Var Carl Modig normal eller så överspänd, att det gränsade till vanvett? 

--- Men om kalotten spränges i stycken? Om den smulas sönder? 

--- Nej det avvärjer jag. 

--- På vilket sätt då? 

--- Genom cementering. 

--- Nå --- nå --- ingenjörskonsten har många knep --- jag antager alltså, att allt går efter beräkning. Du kommer till 

månen. Mycket bra. Men hur skall du komma tillbaka igen? 


--- Å, har jag först kommit levande dit, så nog tager jag mig på ett eller annat sätt hem igen. 

--- Låt gå. Men vad skall du leva av? Månen är en död himlakropp, den har ingen atmosfär, du kan inte leva där, det är 

en öken med ett par hundra graders kyla. 

--- Jag vet det, farbror; men detta gäller den sida av månen, som vi se --- som bekant vänder månen alltid samma sida 

mot jorden. Jag skall besöka månens bakre sida. Den sida av månen, som ett människoöga aldrig ännu sett och kanske 

aldrig heller får se från jorden. Den baksidan inbillar jag mig vara en buckla, liknande den, som man kan klämma in på 

en otät gummiboll. Och denna buckla bör efter mina beräkningar verkligen äga en rest av atmosfär. Det är dit jag jag 

ämnar mig. 

Advokaten drog djupt efter andan. 

--- Hur skulle månens baksida ha fått en sådan buckla? 

--- Genom jordens dragningskraft. Denna har bevisligen format månen litet äggformig så att månaxeln, som vänder rätt 

mot jorden, är större än den diameter av skivan vi se tvärs över månen Och har hitsidan på detta sätt tvingats att 

närma sig jorden genom en höjning, så talar allt för att baksidan av precis samma kraft måste hava tryckts ihop --- att 

en kavitet måste ha bildats. 

Advokaten kände sig träffad av logiken i detta resonemang --- ja, det var nästan givet, att månens äggformiga 

utdragning mot jorden borde hava haft till följd en tillplattning, kanske nästan en instörtning på den från jorden 

vettande sidan. 

--- Men, tänkte han, icke hade Abel Modig någonsin drömt om, att hans son skulle använda hans upptäckta meteorö 

som ett medel till att lämna sin fäderneärvda planet inom solsystemet. 

Han suckade lätt. 

--- Ja, den rikedomen, tyckte han. På ett eller annat sätt stiger den alltid folk till huvudet. Och du, min käre Carl, tycks 

spekulera på ett i stort anlagt självmord. 

Carl Modigs vita tänder lyste friska och granna. 

--- Ånej, farbror. Så galet är det nog inte. Men hemligheten med rikedom, förbunden med kunskaper och dådkraft är 

nog just den, att man vill hava ära och framför allt spänning och sensation. Där har farbror mina drivfjädrar. Kanske 

farbror vill göra mig sällskap? Jaså, inte. Nå, då får jag endast be om farbrors löfte om obrottslig tystnad. 

11 av 140 2005-05-08 13:45


--- Var lugn, nickade advokaten, var lugn. Jag är väl inte förryckt heller. Tror du att jag för någon skulle omtala, att 

min för detta myndling har för avsikt att spränga sig i luften. Om jag hade makt skulle jag naturligtvis hindra dig; men 

jag känner din natur och protester äro ju alldeles bortspillda, goda råd utan nytta och förmaningar verka blott eggande 

på dig --- och dessutom har jag ju numera intet att befalla över dig. Således --- 

---- Far i frid, menar farbror. 

--- Ja, något sådant, skrattade den gamle advokaten, men inom sig själv kände Julin sig allt annat än glad. 

Med ens slog en idé ned hos honom. Ett minne dök upp i hans själ Hur var det? Var ej en kvinna med i Carl Modigs liv 

just vid den tidpunkten --- för tvenne år sedan --- då han blev myndig? Men det hade aldrig växlats ett ord om saken 

mellan honom och myndlingen. 

--- Är det endast ära och längtan efter sensationer som varit drivkraften? Ingenting annat --- jag menar något 

personligt --- --- --- stack han in med. 

Till exempel? 

--- Ja, vad vet jag. En eller annan förargelse? 

Carl Modig såg länge på den gamle. 

--- Ja, svarade han till slut, det är så --- men vad kan jag icke säga. 

Men advokaten ville ej giva tappt. 

--- Men om detta --- detta obehagliga kan rättas på --- 

--- Ja --- då är det ju en möjlighet för att --- jag stannar hemma --- men jag har endast litet hopp --- 

--- Och du vill absolut icke anförtro dig åt mig? 

--- Jag kan icke, farbror! Nu måste jag emellertid --- tiden lider. 

---- Bara ett enda ord, min gosse. Tänker du besöka, hm, hm, månen alldeles ensam? 

--- Nej, naturligtvis icke. 

--- Och vilka skola bli dina följeslagare? 

--- Några präktiga gossar. 

--- Som följa frivilligt? 

--- Ja visst. 

Du får ingen med dig, min gosse. Och det vore ej heller rätt att hålla dem i okunnighet om din avsikt och yppar du den 

--- att genom konstgjort vulkanutbrott slungas från jorden, så betacka de sig nog allesammans 

--- Valet är fritt --- då reser jag ensam. 

--- Men så en annan sak. 

--- Vad då? 

--- Låter du världen genast få veta om din plan? 

--- Icke med ett ord. När allt är klart för »vulkanutbrottet», tänker jag framlägga den, icke förr. 

--- Nej, jag kunde just tänka det. Men då uppstå ell stor svårighet. 

12 av 140 2005-05-08 13:45


--- Vilken? 

--- Jo, det skall jag säga dig! Dina medarbetare komma att undra över ditt sätt att gå till väga. Du kommer genom 

schaktet ned på rent, metalliskt järn. I stället för att bryta detta färdiga järn, som direkt skulle kunna säljas lika lätt som 

smör --- så löser du upp det i syror, till absolut ingen nytta. Alltså --- du motsäger dig själv --- först arbetar du dig med 

stort besvär ned till järnet, för att utvinna det. Och icke förr har du nått detta järn, innan du ger dig till att förstöra det. 

Ty genom upplösningen i syror blir det ju förstört --- eller hur? 

--- Jo, mycket riktigt. 

--- Där ser du! Du råkar genast in i en inkonsekvens --- i en paradox. 

--- Ingalunda, farbror. 

--- Hur så? 

--- Därför att jag inte kan räkna fel. Allt in i minsta detalj är beräknat. 

--- Också detta? 

--- Även det! 

--- Men på vilket sätt? 

Just nu inträdde Modigs gamla hushållerska och Carl Modig sänkte rösten till en viskning. 

Advokaten åhörde hans svar med ett misstroget småleende, vilket dock så småningom blev mera och mera gillande och 

till slut utbrast han: 

--- Det var verkligen genialiskt uttänkt, det måste jag medge --- men, min käre Carl, du var visst upptagen --- jag 

lämnar dig för att ej hindra dig genom min närvaro. 

Project Runeberg, Fri Dec 13 21:28:01 1996 (aronsson) (diff) (history) (download) > 






FEMTE KAPITLET. 

Rivalerna. 

När advokat Julin lämnat sin för detta myndling steg denne upp från stolen, i vilken han suttit, och gick ett par slag av 

och an på golvet. 

--- Jag behöver vara ensam, mumlade han, ja, i sanning ensam. Mina tankar löpa utan ordning omkring i mitt huvud --och 

klockan tio i morgon förmiddag har hon lovat att möta mig ute på Djurgården. Det tycks emellertid ej vara så hett 

med kärleken, då hon ej vill se mig förrän då. Nå --- jag längtar efter ett slut på det här --- ett ja eller ett nej --- denna 

ovisshet är alldeles outhärdlig --- den förstör mig. 

Han tände en cigarr och hans tankar fingo en ny riktning. 

--- Nej! Jag känner att jag måste ha litet förströelse --- om jag skulle åka upp till Hasselbacken ett slag. 

13 av 140 2005-05-08 13:45


Han telefonerade efter en droska och ringde så upp sin vän, doktor Jurell, som visserligen var tio år äldre men i alla fall 

sedan ett par år varit Modigs synnerligen gode rådgivare och vän. De hade korresponderat flitigt under den unge 

ingenjörens frånvaro i utlandet. 

På Hasselbacken var det livligt, och de många vita studentmössorna livade upp humöret. Carl Modig kom snart ut ur 

sin litet tryckta sinnesstämning, och det var först vid supén, som ett par ord från doktor Jurell kommo honom att 

återvända till sina dystra tankar. 

Doktor Jurell råkade nämligen säga, att greve Winterfeldt sedan ett och ett halvt år varit försvunnen från Stockholms 

horisont. 

Carl Modig blev blossande röd. 

--- Försvunnen? 

--- Ja, så säger malisen. 

--- Vad vet malisen mera? Har han rymt --- eller finns något annat skäl till hans försvinnande. 

--- Mja --- man vet egentligen just ingenting. 

Greve Hugo Winterfeldts namn förde med sig en hel här av minnen för den unge ingenjören, huvudsakligen bittra 

hågkomster. 

Ty greven, ett par år äldre än Carl Modig, var den direkta orsaken till ingenjörens hastiga sortie för ett par år sedan 

och stod även i samband med vad han nyss halvt motvilligt medgivit inför sin farbror. 

Greve Hugo Winterfeldt var Carl Modigs rival. 

Han och greven gjorde båda den vackra Nina Örnklo sin kur. Det var här den grevliga titeln å ena sidan, den stora 

rikedomen å den andra som styrde tungans utslag på vågen, ty Nina Örnklo var en ovanligt kall och beräknande 

ungmö och kärlek spelade en mycket liten roll i hennes sökande efter en man. Hon föreföll att gynna båda lika mycket 

eller lika litet, och säker om skönhetens och ungdomens herravälde ännu i många år vid sina 21 år ansåg hon ej att det 

hastade med det slutliga valet. 

--- Jaså, man vet ingenting? När reste då Winterfeldt? 

--- Låt mig se, sade jag ett och ett halvt år sedan? 

--- Ja --- 

--- Det var nog längre sedan --- ja, så sannerligen var det inte strax efter din egen avresa. 

--- Och man vet ingenting om orsaken till hans avresa? 

--- Det glunkades en tid något om att han rest ut för att tjäna sig rik i Australien. 

--- Såå. 

--- Ja --- ja, jag kan ju tala om vad jag hört. Du har väl kommit över historien? Det vägde ju mellan dig och Hugo? Var 

det inte så? 

--- Jo --- berätta du bara --- jag är kurerad, ljög Carl Modig. 

--- Man visste, att du var rik, men utan ett adligt namn medan greve Hugo Winterfeldt var fattig, men bar en uråldrig 

grevekrona. Man antog, att Nina Örnklo, när hon väl en gång band sig --- Herre Gud hon är ju så ung ännu för resten, 

men man trodde det i alla fall --- att hon ville se båda dessa fördelar förenade i en och samma person. Nå --- detta sade 

man. Så reste ni båda. Malisen påstod, att du for ned till kontinenten för att köpa dig ett litet furstendöme och 

återvända med en klingande titel under det att greve Hugo reste ut för att bliva rik. 

14 av 140 2005-05-08 13:45


Modig betraktade sin vän eftersinnande. 

Han reste strax efter mig, sade du? Och till Australien. Hur kom han på den idén? 

--- Ryktet påstår att --- fröken Ornklo ingav honom den idén. 

Fröken Örnklo! 

--- Ja --- men det pratas ju så välsignat mycket. Man kan inte lita på hälften. 

--- Nej det där kan man då nästan gå ed på, att det är lögn, förstås. 

Carl Modig skrattade, ehuru icke riktigt hjärtligt. Han lämnade snart sin vän --- fast besluten att känna sig utsövd och i 

full vigör tills dagen därpå då han skulle möta sitt hjärtas dam. 

Ty hon var det ännu. 

Aldrig hade en kvinna korsat Carl Modigs väg, vilken så i sin person förenade allt ljuvt och behagligt som Nina Örnklo 

--- aldrig. Allt vackert, förfinat, nobelt trodde han sig finna hos denna unga flicka. Och det besynneriga var, att Carl 

Modig, som annars ej lät sig imponeras av något, varken av personer eller av händelser, inför denna unga flicka totalt 

förlorade huvudet. Hennes kurtis med andra märkte han ej ens; det enda lidandet beredde honom greve Hugo genom 

sin enträgenhet, vilken han dock helt och hållet tillskrev denne och ej Ninas inviter vilka han icke lade märke till. 

--- Ett litet furstendöme, skrattade han för sig själv. Ett litet furstendöme! Så egendomligt! Och Nina yttrade verkligen 

även något sådant vid vårt sista samtal för ett par år sedan. Ett litet furstendöme! Och jag, som har för avsikt att 

erövra en hel ny värld. »Fursten av månen» --- »Hans majestät Carolus den förste av månen» --- »Månkejsaren» --nej, 

det går inte, det blir flintskalliga titlar hela högen. 

Med ens blev han tankfull. 

--- Idén har han fått av Nina, säger ryktet. Ja --- ingen rök utan eld. Men jag begriper ej huru hon skulle kunna ingiva 

en man en dylik idé! Nå - jag skall försöka att få veta något om saken i morgon. 

Och astrognostikern slumrade in, fjärran i sina tankar från månen som lyste på natthimlen, men närmare två lysande 

stJärnor som tindrade emot honom och vilkas stilla glans i drömmen tycktes närma sig honom mera och mera för att 

till slut utbytas mot ett par strålande kvinnoögon --- Ninas. 

Project Runeberg, Mon Jan 10 21:09:39 2000 (aronsson) (diff) (history) (download) > 






SJÄTTE KAPITLET. 

Sagan om prinsen och den rike. 

Carl Modig gick, väntande, på den bestämda platsen på Djurgården redan en kvart före den överenskomna tiden. 

En späd grönska bredde sig som ett ljusgrönt spetsflor över hans huvud mot den djupblåa himlen, småfaglarna slogo 

sina drillar och den ännu daggvåta myllan doftade jord och liv. Det låg en vårfrisk fägring över hela naturen. 

Skulle hon komma? 

15 av 140 2005-05-08 13:45


Jo, verkligen. 

Där borta skymtade han den smärta figuren --- det var hon. 

Hjärtat klappade våldsamt i hans bröst. 

Nu såg hon honom och nickade. 

Hur vacker hade hon ej blivit, tyckte han. 

Det blad som rosenknoppen saknat, när han reste ut, det hade nu sällat sig till de andra, och Nina Örnklo var nu den 

fullt färdiga daggstänkta rosen med halvöppnade kronblad. 

En varm blodström sköt upp i hans ansikte. 

--- Välkommen hem! 

Hon gav honom sin hand. 

--- Tack, Nina. 

De gingo vägen fram, sida vid sida och han talade om sina intryck från resorna där ute. Hon hörde på. Blott då och då 

kom en fråga över hennes läppar --- 

Men i stället använde hon sina öron för att fånga ljudet av hans röst, och sina ögon för att se hurudan han blivit. 

Och dessa bada sinnesorgan gåvo henne vittnesbörd om, att den unge ingenjören under frånvaron blivit en man med 

synnerligen tilldragande yttre och ett karaktärsfast, tänkande och varmt kännande inre. 

Han frågade henne vad hon själv hade att berätta, vad som hänt medan han varit borta. 

Hon betänkte sig ett ögonblick. 

I denna flyktiga sekund genomgick Nina Örnklo en hel del som timat, sedan hon senast såg Carl Modig Men samtidigt 

blev det henne med ens klart, att hon som lekt med mer än en mans hjärta --- hon höll nu på att förlora sitt eget. Denne 

trofaste Carl Modig, som under hela denna tid, som av henne utfyllts med tomma nöjen och flirt, fortsatt att älska 

henne, imponerade på henne och gjorde, att hon kände sig liten och obetydlig vad hans sida. Hon tyckte, att hon ville 

lätta sitt sinne åtminstone från det, som Modig möjligen anade att hon hade någon del i --- greve Hugo Winterfeldts 

försvinnande Som återgäld för Carl Modigs ärlighet och trofasthet ville Nina också giva ett förtroende. Det var ett 

ögonblicks ingivelse, och hon trodde att hon handlade både rätt och diplomatiskt då hon resonerade som så, att 

bottenärliga män skola vinnas genom att visa dem fullt och helt förtroende. 

--- Vad som hänt, medan du varit borta? Ja, det är tusen saker, gav Nina honom därför till svar på hans fråga och 

fortsatte: 

--- Först och främst har greve Hugo Winterfeldt rest. 

--- Jag vet det. 

--- Vet du? Men du vet bestämt icke hur det kom sig att han reste. 

--- Nej. 

--- Det är nästan som i sagan om prinsen och den rike. 

--- Hur var den då? Den har jag aldrig hört. 

--- Å, det var ej annat, än att en prins som var fattig och en köpman som var omätligt rik sökte samma flickas gunst. 

Till prinsen sade flickan: »Ja, om du hade köpmannens millioner.» Och till köpmannen: »Ja, om du ägde prinsens titel.» 

De bägge friarna bytte. Och --- och --- 

16 av 140 2005-05-08 13:45


--- Nå, hur gick det? 

--- Ja, det är detsamma --- 

--- Men bytte de? Vad? 

--- Köpmannen köpte prinsens titel. Prinsen förlorade titeln, men blev rik. 

--- Aha, sade Carl Modig, ja, slutet är lätt gissat. Prinsen fick naturligtvis ja --- ty han var ju född prins --- och 

dessutom var han ju nu rik --- han fick förstås flickan. 

--- Tror du? 

--- Alldeles säkert. 

--- Jag säger ej sagans slut---det får du gissa sedan. Men jag lever mitt uppe i den och du --- 

--- Är köpmannen. 

--- Alldeles riktigt. Och greve Winterfeldt är prinsen. Minns du, när du reste? Du frågade mig om något. 

Han nickade. 

--- Jag svarade dig: Gör något stort, väldigt i livet, dig berömd eller skaffa dig en klingande titel. 

--- Jag minns det, Nina. 

--- Så reste du. 

--- Ja --- adjö med köpmannen. Så kom alltså prinsen. 

--- Ja, greve Hugo. Han sporde mig om precis samma sak. Jag måste småle. Sagan stod så livslevande för mig. Jag 

beslöt att göra som flickan i sagan, och jag handlade som hon. Jag bad greven bli rik. Det var allt. Han såg så frågande 

på mig. »Otänkbart,» svarade han. Då fick jag lust att göra ett experiment. Du hade nyss givit mig ett lustigt papper, 

med fullt av siffror på --- minns du det? 

--- Ja, svarade han medan han höll på att mista andan av oro. 

--- Det var en slags rebus, sade du. Det gömde en hel rikedom --- 

--- Ja --- och --- 

--- Jag gav greve Hugo en avskrift --- 

--- Jaså. 

Carl Modigs röst lät onaturligt lugn --- 

--- Och sedan? 

--- Så reste greven. Han sände mig en avskedsbiljett. Den lydde: »Rik ser du mig åter.» 

Det föll som fjäll från den unge ingenjörens ögon --- han förstod leken som den hjärtlösa flickan lekt. Han mindes, hur 

han givit henne papperet, hur han sagt till henne: »Vi två, Nina, skola slå våra kloka huvud ihop och lösa gåtan i detta 

papper --- där väntar säkert lyckan.» Hon hade lett emot honom som en strålande, solig morgon och han hade ej ett 

ögonblick tänkt på att hon skulle komma att förråda honom --- men nu var det gjort. Han kände en svidande bitterhet 

men bekämpade sig ändå därhän, att han till och med kunde frampressa ett leende. 

--- Nå, vad tycker du om sagan? 

--- Utmärkt! 

17 av 140 2005-05-08 13:45


--- Men gissa nu slutet. Vem vann den sköna? 

--- Ingen, svarade han bittert. Den sköna var en hjärtlös kokett --- 

--- Fel, skrattade Nina. 

Så lade hon plötsligt märke till den blick som glödde i hans ögon. 

Det var som rusade allt blodet från hennes hjärta. 

Nu kände hon att flamman --- den heliga elden nått även henne. 

Hon visste i detta ögonblick, att hon älskade Carl Modig --- älskade honom av hela sin själ --- att allt koketteri och all 

flirt hädanefter skulle vara fjärran från henne. 

Men --- frågade hon sig själv --- var det försent? Den sista minuten hade förvandlat hennes tillbedjare så, att hon ej 

kände igen honom. 

--- Jag får kanske höra slutet på sagan --- en annan gång. 

Orden kommo hårda och fasta. Han var en annan nu än för en stund sen. Vad hade hänt? 

En oförklarlig oro grep flickan. 

Det var som kände hon den fasta marken gunga under fötterna, och för första gången märkte hon själv den förlägenhet 

inför en man, som hon själv hade älskat att männen ägde inför henne --- 

--- Det är sent, sade Carl Modig. 

--- Du är ond på mig! 

--- Nej, det är jag icke. 

--- Men du är så förvandlad. 

--- Ja, jag är så. 

--- Varför? Var då det fullklottrade papperet så viktigt? 

--- Ja. Det var vägen till greve Hugos rikedom och mitt furstendöme. 

--- Å --- å --- 

--- Men det var mera än så. 

--- Vad? Säg! 

Med förskrämda ögon betraktade hon honom. 

--- Det var panten på din hederlighet--- du förrådde det jag anförtrodde dig --- nu är papperet ett intyg på, att en 

helgonbild har fallit --- ohjälpligt --- 

En droska rullade förbi --- tom --- 

Med en gest ropade ingenjören på kusken och med en annan bjöd han flickan stiga upp. 

--- Adjö. 

Han gav kusken Nina Örnklos adress. 

--- Skall jag fara ensam? 

18 av 140 2005-05-08 13:45


--- Ja visst --- det passar icke att jag reser med dig. Adjö. 

--- Au revoir! 

--- Nej, sade Carl Modig bestämt, adjö. 

Han lyfte på hatten. 

I nästa ögonblick rullade droskan bort. 

Carl Modig hade vänt sig åt andra hållet och såg ej de två ängsliga, smäktande, förtvivlade flickögon, som blickade 

efter honom över droskans nedfällda sufflett. 







SJUNDE KAPITET. 

Ninas plan. 

Nästa morgon, vid frukosten, mottog Nina Örnklo ett brev, och ehuru hon ej sett Carl Modigs handstil på två hela år 

kände hon strax igen den. 

Hon stack brevet in i blusen utan att läsa det --- det skulle läsas uppe, i enrum --- och skyndade sig att bliva färdig med 

maten. 

Nervöst slet hon upp kuvertet och läste: 

Nina! 

Jag har älskat dig, Nina, sedan många år tillbaka. Ägat har fröjdat sig åt allt som skönhetens gudinna slösat på dig: 

guldet i dina blonda lockar, korallen i dina läppar med pärlornas rad där innanför medan dina blåa ögon äro de 

underbaraste safirer, din hals svanens vita mjuka och hela din gestalt sylfidens. Jag hade trott att ett yttre som ditt var 

boning åt ett sinne av ädelhet, hjärta av godhet. 

Jag tog fel. 

Jag har ryckt din lockande bild ur mitt hjarta. 

Jag går nu att utföra ett arbete, så stort, så övermänskligt väldigt, att dess make faktiskt ännu ej utförts av människa 

--- nej, knappast i tanken. 

Jag är beredd att finna döden i detta jättearbetes tjänst. Jag söker den ej. Jag är ingen överspänd sjukling och 

spekulerar ej i självmord på grund av otur i kärlek. Men döden har ej mer någon skräck för mig, då jag blivit så 

bedragen på livets högsta goda, som nu skett. 

Mitt fartyg »Hasard» ligger utanför Göteborgs redd och med det avseglar jag inom loppet av en vecka på den färd, 

som sträcker sig --- om allt går efter beräkning --- till och med längre än till »världens ända». 

Jag kommer att träffa greve Hugo Winterfeldt --- jag vet det --- och skall, om han ej redan hunnit skaffa sig rikedom 

19 av 140 2005-05-08 13:45


förse honom med ett kapital och skicka den rike prinsen i dina armar --- 

Farväl för evigt. 

Carl Modig. 

Brevet föll ur Ninas hand. Den säkra koketten fanns ej mera. 

I hennes ställe hade kommit en liten svag och skröplig, men älskande kvinna. 

Nina Örnklo undergick i denna stund en fullständig metamorfos. Hon kände för första gången kärlekens otroliga styrka 

och kraft fylla sitt inre. 

Som en blixt slog det ned hos henne vad hon ville. 

Och med ens torkade hon sina tårar, klädde sig för promenad, och innan nästa halva timme förflutit förde henne en 

droska ned mot Österlånggatan, där fadern, den förmögne konsul Örnklo, hade sitt kontor. 

--- Du här, mitt barn, utbrast den fryntlige änklingen och betraktade sin vackra dotter. Är det hushållspengar? 

--- Ne-ej. 

--- Toaletter? 

--- Ne-ej. 

--- Såå. Vad förskaffar mig då äran? Att det gäller pengar eller livet tar jag för givet. 

--- Det är egentligen något annat. 

--- Jaså? 

Och konsul Örnklo satte med en häpen min lornjetten till rätta på näsan. 

--- Att börja med behöver jag ett par tusen kronor--- 

--- Ha, ha, ha. Vad sade jag? 

--- Nej, nej. Det är för en fattig gosses skull. 

--- Vem då? 

--- Min kusin --- mammas systerson Emil Grane. 

--- Vad nu? Pojken är ju bara aderton år eller så. Har han spelat --- och förlorat --- hedersskuld? Och bett dig klarera 

för honom. 

--- Å, nej --- visst inte. Han skall gå till sjöss. 

--- Den landkrabban! 

--- Ja --- och jag ville hjälpa honom till det. 

--- Nåja --- gärna det! Säg till Hansson i kassan så får du de två tusen --- annars något? 

--- Nej --- 

--- Ja --- då får du skynda dig, min rara unge --- time is money --- och det är ju mitt i värsta brådskan. 

Nina räckte fadern sin kind att kyssa, tog ut sina pengar och åkte vidare i den väntande droskan; nu gällde färden 

advokat Julins kontor. 

20 av 140 2005-05-08 13:45


Den gamle advokaten tog emot. 

Han såg på kortet --- 

--- Nina Örnklo --- 

Ett minne drog igenom hans hjärna --- 

Det namnet --- var det icke --- jo, så sannerligen --- det var just denna unga dam, som satts i förbindelse med Carl 

Modigs namn för ett par år sedan --- 

Och ytterst förekommande och artigt tog han emot den besökande unga flickan vars skönhet och behagliga väsen 

genast tog hans gamla hjärta med storm. 

Nina gick rakt på sak. 

--- Jag kommer i ett ärende, som rör ingenjör Carl Modig. Ni måste behandla det absolut diskret. 

Advokaten bugade. 

--- Och icke yppa mera än precis vad jag beder er: omtala för herr Modig. 

--- Det lovar jag. 

--- Jag har upptäckt, att Carl --- Carl Modig icke alls är mig likgiltig --- 

Här förskönade en klar rodnad de vackra dragen. 

--- Och jag hör att han om en vecka skall företaga en längre resa --- 

--- Vänta litet, min nådiga. Ni skulle kunna förhindra denna resa --- 

--- Jag? Nej --- 

--- Jo, säg ett ord och han stannar. 

Nina betraktade advokaten med ett högst olyckligt utseende. 

--- Det är för sent. Sedan i går äro rollerna ombytta jag är nu den bortstötta. 

--- Vad behagas? 

--- Så är det, herr advokat. Men låt mig få fortsätta. Jag har en kusin, på min mors sida, en aderton år gammal yngling, 

Emil Grane, som jag vill förmå att gå till sjöss. Genom honom kan jag så få underrättelser om Carl --- underrättelser 

utan vilka jag komme att känna mig ytterst orolig. Och skulle något ont tillstöta Carl så skulle jag känna mig som hans 

baneman --- --- --- 

--- Å, Herre Gud! 

--- Vad! Ni säger detta i en ton, som trodde ni att det absolut måste hända honom något farligt!? 

--- Ja, så är det. Och jag nekar er min hjälp, om det är på det viset, att ni vänt er till mig för att genom min förmedling 

få er unge kusin med på resan --- 

Ninas kinder färgades av en dödlig blekhet. 

--- Är hans resa så farlig? 

--- Ja --- sannerligen fröken Örnklo --- det gäller, att --- --- --- 

Plötsligt höll han inne --- han kunde ju ej omtala något --- han hade givit sitt löfte att tiga. 

21 av 140 2005-05-08 13:45


--- Jag rekommenderar icke er kusin, fröken Örnklo, absolut icke. 

--- Ni skrämmer mig. 

--- Ja --- och jag råder er att ej utsätta er unge kusins liv för fara. 

Nina Örnklo märkte på advokatens bestämda ton att där fanns inga utsikter. 

Hon avlägsnade sig och skrev i en närbelagen pappershandel ett brev till Carl Modig, direkt; hon rev gång på gång 

sönder de påbörjade koncepten, innan hon fick brevet som hon önskade. Då hade det följande innehåll: 

Käre Carl! 

Jag yttrar mig ej om ditt brev till mig. Jag har varit hjärtlös och grym och jag förstår att en man med karaktär gripes av 

både förakt och hat till en kvinna, som så trampat på hans känslor. Jag kan ej på en dag rentvå mig --- nej, därtill 

fordras åratal. 

Jag vill emellertid bedja dig om en enda tjänst --- neka mig den icke. 

Jag har en kusin, Emil Grane, en duktig pojke på aderton år. Låt honom få följa dig på resan. Pojken längtar efter 

äventyr och spänning. Låt honom få bli med. Skriv ett »ja» omgående och jag skall utrusta honom och låta ynglingen 

möta vid »Hasard» på bestämd tid i Göteborg. Nina. 

Hon sände av brevet med ett stadsbud och väntade med spänning svaret hemma på sitt rum. 

Det kom omgående. 

Med nervös iver slet hon upp kuvertet. 

En lapp föll ut. 

--- Ja, läste hon. 

Underskriften var Carl Modigs. 

Icke ett ord mera än dessa tre. Spänningen bröts och med ett utrop: 

--- Gud ske lov! sprang Nina upp. Energin lyste ur hennes ögon och hon skyndade ut, uppsökte den unge kusinen och 

drog honom med sig ut i staden i och för hans fullständiga ekipering till sjöman. 








ÅTTONDE KAPITLET. 

Diamantfeber. 

Frågan framställdes av doktor Jurell, vilken samma dag, som Nina och Carl Modig mötts, fått ett brev från vännen att 

22 av 140 2005-05-08 13:45


omedelbart infinna sig hos denne. 

--- Vad jag säger, det menar jag. 

--- Att företaga en exkursion till Polynesien för att bryta järn? 

--- Ja --- delvis. Men huvudsakligen något annat. 

--- Och att jag skall följa med som skeppsläkare? 

--- Just det. 

--- Men --- 

--- Intet men! Vad binder dig? Absolut intet. 

--- Nej, det förstås. Nå, låt mig först höra planen. 

Och nu meddelade Carl Modig sin vän doktorn det, som han viskande anförtrott advokaten för ett par dagar sedan --den 

plan, som han gjort upp för att dölja sin egentliga avsikt med meteorjärnets upplösning i syror. 

--- Det är en oerhört stor plan, Jurell. 

Doktorn nickade misstroget. 

--- Kolossal. Och att jag nu anförtror den till dig måste du uppfatta som att jag sätter obetingad tillit till din 

tystlåtenhet. 

--- Hedersord! svarade doktor Jurell och räckte vännen sin hand. 

--- Nå --- alltså. Till att börja med har min far, den store geologen, upptäckt att en ö i Polynesien utgöres av en 

jättestor, nedfallen meteor. Den består alltså i sitt inre av rent, metalliskt järn; och ytan eller skorpan är bergart, förstås. 

--- Jaha, detta begriper jag. Det där har du ju för resten sagt --- så det är just fortsättningen jag med intresse väntar att 

få höra --- 

--- Nåja, det skadar inte att upprepa det, tyckte Modig. Och isynnerhet att den är jättestor. Det är viktigt. Den är nog 

med säkerhet den största meteorjärnsten som någonsin nedfallit på jorden. 

--- Tror du? 

--- Ja, eftersom den bildar en hel ö. 

--- Gott --- men meteorjärn är väl meteorjärn det är stort eller litet? 

---Till en viss grad ja. 

--- Hur så? Till en viss grad? 

--- Just det. Och nu kommer jag till kärnan. Meteorjärn skiljer sig från allt telluriskt eller jordiskt järn därigenom att 

det framvisar de så kallade-Widmannstättenska figurerna. Om man slipar ett stycke meteorjärn alldeles speglande 

blankt och etsar det med en förtunnad syra framträda, påvisade denne lärde, en hel hop konstiga kristallformer 

liknande exotiska växters blad liggande kors och tvärs --- 

--- Ja, det vet jag; vidare i texten. 

--- Nå --- detta beror kanske på allt meteorjärns halt av nickel och kobolt, ty det telluriska järnet innehåller ej dessa 

ämnen och framvisar icke heller de besynnerliga figurerna vid etsning. Men --- meteorjärnet innehåller dessutom det 

ämne, som är ett av de allra vanligaste i världsrymdens kroppar --- 

--- Vätet? 

23 av 140 2005-05-08 13:45


--- Nej. 

--- Kol? 

--- Riktigt. Det innehåller kol. Och nu komma vi till kärnan, du Jurell. Sista upptäckten på kemins område, upptäckt i 

fjol, år 1888 av en kemist i Paris. 

--- Har han upptäckt något i meteorjärn? 

--- I meteorjärn? Nej, katten heller. Men han har framställt --- konstgjorda diamanter. 

--- Fantasier! 

--- Nej, på mitt hedersord! De framställdes på så sätt, att man inne i ett kolossalt stort järnblock borrade ett hål och i 

det hålet lade kolpulver. Så tillslöts hålet av en massiv järnstång och nu hade kemisten alltså ett järnblock i vars mitt 

det befann sig --- 

--- Litet kolpulver. 

--- Ja. Nu upphettades detta stora järnblock till vitglödgningshetta och fick sedan svalna. Det visade sig då, att 

kolpulvret löst sig i det heta järnblocket och att det vid detsammas avkylning kristalliserat ut --- 

Vad säger du! Kristaller av kol --- det är ju --- --- --- 

--- Diamanter, alldeles precis det, ja. Av kolpulvret hade det bildat sig små diamanter inne i det stora järnblocket. 

--- Men är detta nu verkligen bevisat? 

--- Ja, det är ett kemiskt-fysikaliskt, verkligt; experiment som utförts av en fransk kemist. 

--- Och vad följer så av detsamma med avseende på meteoren i Polynesien? 

--- Vänta. Jag sade, att det bildats diamanter i järnblocket i Paris. Och det är sant. Men de voro försvinnande små. 

Som udden av en synål eller så. Som fabrikation kan detta ju aldrig löna sig. Men man har lagt märke till, att ju större 

järnblock, man använt vid experimentet desto större voro diamanterna. Nå --- slutledningarna äro givna. Det kol, som 

finnes i meteorerna kan, isynnerhet då meteorerna nå upp i så väldiga dimensioner som en hel ö, med största 

sannolikhet hava utkristalliserat i betydliga kristaller. Med andra ord: det är nästan en visshet att meteoröns 

järnmassiv innehåller diamanter. Och det till och med väldiga sådana. 

Doktor Jurell kände hur han hisnade. 

Vilka perspektiv! 

--- Men hur kunna dessa då utvinnas? Det måste bli ett förskräckligt arbete, att mejsla ut dem ur det sega järnet. 

Carl Modig log ett slugt leende. 

--- Jag har löst den gåtan! 

--- Verkligen? 

--- Ja. Jag löser ut dem! 

--- Gåtan ja --- men diamanterna? 

--- Det är just dem jag löser ut ur järnet. Jag låter syrehaltigt vatten ideligen cirkulera och lösa upp allt järnet. I det 

slam som då blir kvar ligga diamanterna olösliga som de äro, kvar på gropens botten. Har du förstått? 

Doktorns ögon tindrade. 

--- Om Jag har förstått! Det är ju helt enkelt briljant --- b-r-i-l-j-a-n-t! Du är ett snille, Kalle! Ett geni! Låt oss räkna! 

24 av 140 2005-05-08 13:45


Hur stort var det järnblock man använde i Paris? 

--- Det största var väl en kubikmeter; en meter långt, en brett och en högt och vägde litet över sju ton. 

--- Och din ö --- hur stor är då den? Som Gottland? 

--- Snälla du, inte vet ju jag det. 

--- Ja, inte är den mindre än en svensk mil väl. Gott, vi antaga en svensk mil. Och en mil är 10,000 meter. Således 

diamanter så stora som 10,000 synålsspetsar. Men hur stor är en synålsspets? 

--- Jag vet inte, skrattade Carl Modig. 

--- Nå --- vi ponera. Låt oss supponera, att det går så mycket som 100 »synålsspetsar» på en millimeter, det är väl inte 

för sangviniskt? 

--- Nej, absolut icke. Nå antagom då det. 

--- Ja, då bli diamanterna icke mindre än 100 millimeter i genomskärning --- diamanter så stora som en decimeter --- 

Kalle, Kalle, är du galen diamanter så stora som min hand! Så stora har man väl inte funnit på jorden? 

--- Nej. 

--- Hur stora? 

--- Å, »Stora Mogul» är så stor som ett halvt äpple, så komma »Orloff», »Regenten», »Kohinoor», »Söderns Stjärna» 

och en del mindre. 

--- Topp, Kalle --- jag följer dig. Jag är nöjd med en »Söderns Stjärna» i arvode, men --- 

Jurell såg plötsligt eftertänksam ut. Fick man tyda hans ögons glans som en spegelbild av själen, så var denna hans själ 

för tillfället uppfylld av diamanter --- diamanter. Och detta var nog också riktigt gissat --- ty han frågade: 

--- Behöva vi dela med oss åt flera? 

--- Dela vad? 

--- Diamanterna!! 

Carl Modig lät höra ett hjärtligt skratt. 

--- Har du diamantfeber redan? Det ligger minst ett års arbete framför oss. Två månader tager nog resan eller kanske 

mera och så måste vi minst räkna på 10 eller kanske 12 månaders arbete där --- vi skriva nu maj 1889 --- låt oss säga 

att vi i jultiden 1890, således om 18 eller 19 månader kunna ha löst ut ett så pass stor hål ur järnkärnan, att vi då kunna 

tänka på att stiga ned i kaviteten för att skörda de utlösta diamanterna. Slå därför kallt vatten i blodet, Jurell, och tag 

det med ro. Vi hava en lång arbetsdag framför oss. 

--- Gott, smålog Jurell. Gott! Men så en annan sak. Det är väl absolut ingen, som har fått nys om siffrorna på det 

papper du i dag visade mig --- din fars testamente? 

Blodet sköt upp i Carl Modigs ansikte. Såret han fått var friskt och blödande och Jurells ord om siffrorna rev upp det 

än ytterligare. Han hade ett ögonblick rivits så med av sitt samtal med vännen, att minnet av flickans otrohet trätt i 

bakgrunden. Nu steg den fram, bjärt och skarp. Och med en röst som ej dolde bitterheten i själen utan tvärtom blottade 

den, svarade han: 

--- Hon förrådde mig --- gav greve Hugo hemligheten. 

Jurell såg upp. Han rätade på sin litet sammansjunkna ställning. 

--- Du --- du menar icke detta!? 

25 av 140 2005-05-08 13:45


--- Jo --- tyvärr. 

Det var dit han reste --- för att bli rik? 

--- Ja --- till mitt »furstendöme». 

--- Men diamanterna? 

Å, var du lugn för dem. Greven har inte reda på något sådant. För att spekulera ut det måste man, när man är så ung 

som Hugo Winterfeldt eller jag, hava »gruvblod» i ådrorna. Det har jag, men inte han. Jag har »bergets adel» i blodet, 

efter min far. Nej, om Hugo finnes där nere, så har han alldeles säkert kört fast när han stött på det metalliska järnet. 

Det är inte så lätt att mejsla ut något av ett massivt järnblock må du tro. Dynamit går ej att använda. Man borrar ett hål 

och laddar det och skjuter. Skottet går av. Hållet veerkar som bösspipa eller kanonlopp, och intet spränges bort som 

bitar av det sega järnet. Nej, Hugo är jag inte rädd för som konkurrent --- i dessa saker --- och vad de andra beträffar 

så är jag för alltid färdig med Nina Örnklo. 

--- Säger du det? 

--- Ja --- oåterkalleligt. 

--- Men --- 

--- Vad? 

Jo, hur i all världen har Hugo fått pengar? 

--- Till vad? 

--- Till gruvdrift på Meteorön, förstås. Så mycket jag vet behövs det nämligen tre saker vid en gruvdrift. Den första är 

pengar, den andra pengar och den tredje --- pengar. 

--- Nå --- min fars namn. 

--- Du menar? 

--- Att greve Hugo Winterfeldt, genom att visa siffrorna och deras tydning, där det står skrivet av Abel Modig, att det 

verkligen finns järn på 100 fots djup, när som helst kan resa tillräckligt med pengar för planens realiserande. Så gott 

känt är min fars namn som geolog och bergsman. 

--- Det är sant. 

--- Men då? Då förstår du, att han säkert redan har börjat --- ja, står lyckan oss bi har han även tröttnat att såga ut 

järnflisor ur massan och står redo att med en check från mig resa hem och taga emot Nina Örnklo som en mogen frukt 

från grenen. 

--- Den ungdomen! tänkte den hela 10 år äldre doktorn. Den ungdomen! 

Högt sade han: 

--- Men du glömde ju att besvara min fråga. 

--- Vilken fråga? 

--- Om flera än vi skola dela rovet. Hugo lämnar jag ur räkningen alldeles. Vilket ressällskap har du tänkt dig att vi 

kommer att bli? 

--- Jag har ombord på »Hasard» en kollega av mig, en ingenjör Josef Smitt. Han blir naturligtvis med. Kaptenen, 

styrmännen, både första och andra, och allt som behöves och så tänker jag stöta på den gamle, hederlige professor 

Lowell. 

26 av 140 2005-05-08 13:45


--- Men han är ju inte gruvkarl --- han är astronom för tusan --- 

--- Så får han titta på »Sydkorset», »Den kemiska ugnen och allt vad lustigt den södra hemisfärens stjärnor nu heta. 

--- Ärdet alla? 

--- Ja, jag hade inte tänkt mig flera. 

Doktor Jurell noterade på ett pappersblock, med hjälp av Modig följande: 

Deltagarna i resan till diamantgruvan i Polynesien: 

Carl Modig, ingenjör. 

Anton Jurell, med. lic. 

Josef Smitt, ingenjör. 

Abraham Lowell, astron. professor. 

Sven Hammar, kapten pa »Hasard». 

Erik Bergström, 1:ste styrman. 

Frans Larsson, 2:dre styrman. 

--- Halt; flera har jag sannerligen inte reda på vad de heta --- jo, vänta. Förste maskinisten heter Abeltoft --- Hans 

Abeltoft --- men sedan minns jag inte flera. 

--- Hans Abeltoft, 1:ste maskinist, utfyllde doktor Jurell listan. 

Några timmar senare hade gamle professor Abraham Lowell lovat att följa med på den långa resan ned till Polynesien. 

Han fick ej veta något mera av den unge ingenjören än att det gällde en exkursion för att söka mineralier --- icke en 

gång att det gällde järn omtalade Modig för honom. Han påstod sig endast i sin fars efterlämnade papper hava funnit 

uppgifter om en viss ö i Polynesien, vilken skulle äga de mest sällsynta och rara mineralier man kunde få. Gamle 

Lowell skulle få rikt tillfälle att studera södra stjärnvalvet under Polynesiens underbart klara himmel --- en sak som 

varit den gamles dröm i ett helt liv och som nu äntligen skulle fullbordas. Han var glad som en yngling. Han 

omfamnade Carl Modig och utbrast gång på gång: 

--- En sådan glädjedag --- en sådan glädjedag. 

--- Kära farbror, det var roligt. Och alla behövliga instrument har jag med mig ombord på »Hasard». 

--- »Hasard»? 

--- Ja, min ångbåt heter så. 

--- Ett egendomligt namn. 

--- Ja, men det har sina orsaker. 

--- Gott --- namnet skämmer ingen. Vi göra alltså sällskap --- fjorton och femtio. 

--- Vad säger farbror? Fjorton och femti? 

--- Käre gosse, vad jag är disträ. Jag stod just och tänkte på en trevlig panamahatt jag såg i fönstret hos Josef Leja --den 

kostade fjorton och femtio. 

27 av 140 2005-05-08 13:45 

*


--- Jaså --- ja, apropå det. All utstyrsel som behöves tager farbror förstås på min räkning --- 







NIONDE KAPITLET. 

Avresan. 

»Hasard» lag förtöjd på Götehorgs redd, och dagen före avresan infann sig expeditionens ledare, ingenjör Carl Modig, 

ombord. 

Hans kollega, Josef Smitt, hälsade honom. 

--- Lasten fullständig? 

--- Ja, komplett. 

--- Tillräckligt av svavelsyra? 

--- Ja, 100 % över våra högsta beräkningar. 

--- Utmärkt. Och allt annat? Verktygen? 

--- Allt klart. 

--- Astronomiska instrument? 

--- Klart. 

--- Söndertagbara hus? 

--- Både sådana och tält. 

--- Proviant? 

--- Både konserver, saltat kött och levande boskap. 

--- Kläder --- som jag sade både för tropikernas hetta och nordpolens köld? 

--- Allt. 

--- Syreframställare och klorsyrat kali? 

--- I överflöd. 

Dessa båda sista saker, kläder för kylan och apparater för framställning av syrgas, hade ingenjör Modig låtit medtaga 

for besöket på månen. Syrgasapparaterna i form av respiratorer för näsa och mun motiverade han därmed, att då 

arbetarna skulle stiga ner i den vätgasfyllda gruvan, måste dessa användas --- medan det verkliga skälet var, att han 

ansåg dem behövas på månen, vilken i alla fall på den mot oss på jorden vända sidan saknade atmosfär. 

28 av 140 2005-05-08 13:45


--- Destillationspannor? 

--- Klara. 

--- Förträffligt. Således intet glömt? 

--- Nej --- men vi lågo ju också tillsammans i England, när du köpte »Hasard», sade Josef Smitt, och där gjorde vi ju 

ifrån oss det värsta och mest nödvändiga. Så det är ju bara litet vi anskaffat här hemma i Sverige. 

--- Ja, du har rätt. 

Till nästa dag, klockan tre eftermiddagen, var avresan bestämd. Redan klockan tio på förmiddagen roddes en käck, 

solbränd yngling ut till »Hasard». 

--- Emil Grane, presenterade han sig på fallrepet för styrmannen. Här kommer jag. 

Förste styrmannen tittade ned i roddbåten. 

--- Det var grannlåter det där, tyckte han och pekade på de nya kappsäckarna. Landkrabba? 

--- Jojo mensan, stockholmare. Halvt söt och halvt salt, halvt Mälaren och halvt Saltsjön. 

--- Har ingenjör Modig anställt dig? 

--- Stämmer --- 

--- Kom ombord då --- men rappa på. 

Därmed steg Emil Grane uppför fallrepstrappan och satte sina fötter på däck. 

Vill ni vara god och presentera mig för ingenjör Modig. 

--- Presentera! Presentera mig hit och presentera mig dit --- tror du man »presenterar» ske skeppspojkar! 

--- Ja visst. 

--- Du var mig en fräck en! 

--- Man kommer nog längst med det, vad. 

I detta ögonblick slungades hans koffertar upp på däck. 

Vet hut, lymmel! skrek Emil Grane ned till roddarna. Bär upp mina saker anständigt --- annars! 

Styrmannen betraktade ynglingen. Han kunde icke neka till att denne tilltalade honom. 

--- Han har i alla fall en av sjömannens dygder, tänkte han. Han är inte modstulen --- och är ej heller rädd att säga 

ifrån. Jag får väl följa honom till ingenjör Modig annars ställer väl pojken till med ett väldigt leverne. 

--- Kom med! sade han därför till Emil Grane. 

--- Det beror på vart. 

--- Till ingenjör Modig. 

--- Go on! 

Styrmannen ryckte till. 

29 av 140 2005-05-08 13:45 

*


Ännu hade en skeppspojke ej tilltalat honom med »go on». 

--- Jag tycker inte om »go on». 

--- Jaså --- nå då taga vi mitt älsklingsuttryck. 

--- Vad är det då? 

--- Hoppla! 

Styrmannen såg sig omkring. 

Ett par matroser stodo där och grinade som solvargar. 

Detta var det fräckaste han upplevat. 

--- Jag skall allt lära dig att hoppla jag --- vet du ingen levandes --- --- --- 

--- Nej --- det vet jag inte. Jag har gått till sjöss för att ta vara med om äventyr och inte för att munhuggas med en 

gammal stofil till båtsman. 

--- Sa du båtsman --- 

Styrmannen slog efter honom ---- men vig som en katt smet ynglingen undan --- ned för en trappa och rakt i famnen på 

Carl Modig som kom uppför densamma. 

--- Hallå, vad är detta för ett vilddjur? 

--- En som vill bli »presenterad», herr ingenjör. Han heter Emil Grane och sager att ni bett honom komma ombord. 

Modig såg på den unge mannen --- och rodnade ofrivilligt. 

Följ mig, sade han och förde gossen ned till sin elegant inrättade och luxuöst utstyrda kajuta. 

--- Sitt! 

Ynglingen satte sig. 

Carl Modig såg på honom. 

Skönhet tycktes ligga i Nina Örnklos familj och det var klart att hon hade sin skönhet från modern, född Grane, ty 

denne hennes unge, adertonårige kusin gav henne endast föga efter i tilldragande yttre. Med sitt svarta, maskinklippta 

hår och sina friska, solbrända kinder var han typen för en hurtig pojke. Nina var blond, det var sant, men likheten var i 

alla fall rätt stor, ja, mycket stor och ögonen voro fullständigt hennes, klara och blåa. 

Med ens blev Modig alldeles het. 

Ja, så var det. 

Nina hade sänt med denne sin kusin, för att han skulle hava en påminnelse om henne med sig. 

Han kämpade med sina stridiga känslor. 

--- Säg, sade han till den unge mannen. Sände er kusin Nina ingen hälsning --- intet brev? 

--- Jo --- ett brev --- det här. 

Han lämnade Carl Modig ett kuvert, vars utanskrift var skriven med Ninas handstil. 

Han slet upp det --- 

30 av 140 2005-05-08 13:45


Det innehöll ett visitkort och ett förseglat kuvert. 

På visitkortet stod under Nina Ornklos namn endast ett enda ord: Tack! 

På det inneslutna, förseglade kuvertet läste han, även detta skrivet med hennes handstil: 

Att öppnas av ingenjör Carl Modig endast under förutsättningen av min kusin Emil Granes död eller försvinnande. 

Han ryste lätt. 

--- Hur vågade hon? undrade han. Hur vågade hon sända den unge kusinen med honom på färden, om hon fruktade 

sådana faror --- 

Han slog bort tankarna med den vanliga, gamla frasen, att kvinnor kan en man aldrig begripa. Men denne glade yngling 

skulle alltid påminna honom om Nina --- --- 

--- Ni blir min privata hjälpreda, sade han kort. Ni får er egen lilla hytt och edra order senare. Säg till styrmannen detta. 

Och gå nu upp och buga er för kapten Hammar. 

--- Och min titel? 

--- Kajutpojke --- se så, spring nu i väg. Du skall intet annat arbete ha än det jag själv sätter dig till säg det! 

Pojken bugade sig och var med ett par skutt uppe och i samma ögonblick lade en liten ångbarkass till vid »Hasards» 

sida. 

Det var doktor Jurell och professor Lowell som anlände. 

De åtföljdes av en tredje. 

Gamle advokat Julin, som medföljt dem till Göteborg för att taga ett sista farväl av sin avhållne före detta myndling 

och samtidigt fullgöra det sista uppdrag han fått: att i guldmynt omsätta hela resten av Carl Modigs förmögenhet med 

undantag av precis 1 million kronor, vilka skulle användas på ett visst sätt, vilket de bägge herrarna de senaste dagarna 

tillsammans planlagt. Han medförde guldmynt i olika lådor, helt tre och en halv million kronor. Den gode advokaten 

visste, att »Hasard» efter att hava landsatt passagerarna var beräknad att gå i fraktfart på Australien för att därifrån 

hämta de massor av förnödenheter som ännu fattades för det jätteföretag som ingenjör Carl Modig planlagt. Och då 

var det myntade guldet, gott alt äga --- --- --- 

Emellertid hoppades han, att i det avgörande ögonblicket skulle Modig slå planen att besöka grannplaneten ur hagen 

och nöja sig med den diamantskörd, som helt säkert skulle göra honom till världens rikaste man. 

De tre herrarna stego ombord, de tvennes gepäck fördes över från ångbarkassen till »Hasard» och, vid en gemensam 

lunch tog den gamle advokaten ett hjärtligt farväl av dem alla. 

--- Vem är den där pojken? frågade han, i det han vände blicken mot Carl Modig efter att först ha låtit den följa den 

nye kajutpojken. 

--- En ung man, som jag skall göra karl av! svarade Modig. 

Och namnet? 

--- Emil Grane. 

--- Hm --- 

Advokaten hostade. 

Det hade således verkligen lyckats Nina Örnklo att i trots av hans avrådan förmå Carl Modig att låta den unge kusinen 

få medfölja. 

31 av 140 2005-05-08 13:45


* 

Ombord på Hasard hade man nu ångan uppe och allt klart. 

En kvart före tre steg advokat Julin ner i barkassen och dennes förare skulle just lägga ut från jaktens sida då något 

egendomligt inträffade. 

Den unge Emil Grane kom rusande uppför trappan upp på däck --- med några skutt var han framme vid stormasten, 

med ett par tag krängde han sig upp i vanten --- 

Detta var ej synnerligen egendomligt. Men desto mera den syn, som omedelbart följde: med ett gny och pipande 

trängde sig massor av råttor, stora och små, gråa, bruna och nästan svarta upp genom alla öppningar som funnos. De 

satte kurs mot fallrepstrappan, rusade nedför denna och ombord på barkassen --- 

Minst lika häpna som den unge gossen sprungo de andra undan för denna framvältrande ström av liv --- 

Den gamle advokaten blev alldeles blek. 

--- Gud vare med er, sade han allvarligt, men när råtorna gå från bord --- 

--- Är skeppet dömt till undergång, menar ni? undrade Hammar, kaptenen. Ja, man säger så. Men det ar bara rena 

skrocket. 

Advokaten ruskade på huvudet med misstrogen min, och händelsen höll på att väcka allmän förstärmning, då ett 

klingande skratt uppe från gossen i tågverket drog uppmärksamheten till sig. 

--- Det lyckades ju bra, ingenjör Modig. 

--- Vilket? 

--- Kors, mitt första äventyr till sjöss. 

--- Men detta var väl intet äventyr. 

--- Jo visst --- ett spratt. Det var mitt verk. 

--- Att råttorna försvunno? 

--- Ja. 

--- Du skämtar, pojke! 

--- Visst inte. Jag hade fått ett sådant utmärkt mede av en annan pojke just mot råttor --- och det använde jag för ett 

par timmar sedan --- och nu ser ni resultatet. 

Den dystra stämningen var som bortblåst, och efter några minuter hade ångbarkassen, varifrån råttorna jagats i vattnet, 

lagt ut från »Hasards» sida och jaktens ankare hissats, och lugnt och ståtligt gled »Hasard» ut från redden --- bort från 

Sverige mot okända öden på andra sidan jordklotet. 

--- Och detta tager alltså två månader? undrade doktor Jurell. 

--- Två! Vem har sagt det? 

--- Å --- jag trodde det --- 

--- Nej, min bäste doktor, invände kaptenen, då tar ni fel. Klarar vi oss dit ned på fyra månader få vi vara glada. 

--- Det var då --- 

--- Hade Panamakanalen varit klar --- då --- hade det varit annat --- men nu --- nu blir det en sabla väg ty om ni rent av 

med flit ville söka en punkt, som vore så precis diametralt motsatt Sverige på jordkulan, att ett schakt från Sverige 

32 av 140 2005-05-08 13:45


genom jordens medelpunkt och ut på andra sidan skulle träffa den punkten --- så gåves det knappast något närmare 

den punkten än just Polynesien dit vi ämna oss. 

--- Halva jorden. 

--- Just det. Och det i krokar dessutom. 

--- Vill ni peka ut vägen, kapten Hammar? 

Kaptenen visade med pekfingret på sin stora karta över jorden i merkatorsprojektion. 

--- Göteborg, började han, Kattegatt, Skagerack, Nordsjön, Engelska kanalen, Biscayabukten, runt Portugal genom 

Gibraltar sund, tvärs igenom Medelhavet, Suezkanalen, Röda havet, Arabiska havet, Indiska oceanen tvärs över 

ekvatorn, förbi Australiens sydliga delar, mellan Australien och Tasmanien, genom Bass sund; så in Stilla oceanen och 

norr om Nya Seeland och där, där nordost om den nyseeländska stöveln --- där ligger Tonga Tabu. 

--- Du Emil, min gosse, yttrade Carl Modig lite senare, då hans nya kajutpojke inträdde i hans kajuta, vad är det för 

medel du lärt dig att fördriva råttor med? 

--- Äsch --- det var bara skoj. 

--- Vilket? 

--- Jag fann på det. 

--- Medlet? 

--- Nej --- jag ljög. 

--- Vad ljög du --- tala om det ärligt. 

33 av 140 2005-05-08 13:45 

* 

--- Nå --- ja. Jag var nere under däck och skulle just gå upp, då jag fick höra ett alldeles förfärligt knaprande och 

pipande. Och med ens började det att kräla med råttor. Undra på om jag blev rädd! Å --- fy, så otäckt! Jag sprang ifrån 

dem. Men när jag sedan såg er alla så nedstämda, resonerade jag som så: Nu skall man se, att den där dumme, gamle 

advokat Julin skrämmer dem så att det ingen resa alls blir av --- då farväl med mina äventyr. Och så tyckte jag synd om 

er allesammans --- och så fann jag på det där med medlet --- och det gick ju bra --- alla skrattade och råttorna glömde 

ni allihop. Är ni ond --- ingenjör Modig? 

Carl Modig betraktade gossen. 

--- Nej, tvärt om. Omedvetet gjorde du mig en stor tjänst. Jag hade kunnat riskera att bli ensam kvar ombord --- jag 

och besättningen. Men du --- var du inte rädd själv? 

--- Jag, svarade gossen förvirrad, Jag --- jag är inte rädd att följa er. 

Orden uttalades med ett så gränslöst starkt uttryck av förtroende, att ingenjören kände sig het --- det var Nina, som 

lagt ett gott ord in för honom hos sin unge släkting ja det måste det vara --- 





Table of Contents / Innehåll | >



TIONDE KAPITLET. 

Lavaön. 

Av alla de ombordvarande var det endast en som kände allt. 

Det var ingenjör Carl Modig. 

Han visste att man reste till en nedstörtad meteor, att dennas inre bestod av metalliskt järn, att detta kunde innehålla 

diamanter, att han av det genom syran senare sig bildande hålet skulle kunna skaffa sig en vulkanhärd för en 

interplanetarisk flykt. 

Så fanns det två som kände till att ön innehöll järn och var en meteor samt att man skulle söka diamanter där genom 

syreprocessen. 

Det var doktor Jurell och ingenjör Smitt. 

Men sedan! 

Sedan visste alla, från och med professor Lowell ej annat än att ön där nere, rätt i sydost för Tonga Tabu var rik på 

mineralier, och att det var för att finna dessa, man styrde halva jorden runt över alla dess hav. 

Och detta förhållande till kunskapen om resans mål bibehöll sig under hela färden. 

Resan förflöt med avbrott för intagande av kol på åtskilliga ställen, med omväxlande stiltje, blåst och orkan allt 

händelser som sådana långvariga resor i allmänhet förete och i början av oktober samma år --- 1889 ankom »Hasard» 

utan olycksöde av allvarsammare slag till Tonga Tabu, »det heliga Tonga». 

Tonga Tabu är den viktigaste av Tongaöarna eller Vänskapsöarna, som de kallades av Cook, vilken åren 1773 och 

1779 upptäckte de flesta av dem och där bemöttes särskilt vänligt. På Tonga Tabus nordkust är residenset beläget i 

Nukualofa. 

»Hasard», som från en nyligen besökt kolningsplats var rikligt försedd med kol, behörde ej anlöpa Tonga Tabu, och 

Carl Modig var dessutom synnerligen angelägen att så snart som möjligt finna sin ö. 

Man satte därför kurs rätt sydost strax efter landkänningen med Tonga Tabu. 

Den unge Emil Grane hade under den långa färden blivit allas gunstling. Hans sätt var så vinnande och flärdfritt, och 

han tog allas hjartan med storm, ingenjör Modigs inberäknat, som allt mer och mer kom därhän att betrakta den unge 

mannen som en kamrat, han trängde sig ej på --- utan Modig var den, som narmade sig den unge Grane och detta kom 

sig i mycket även av den tanke på Nina, som aldrig kunde lämna honom. 

Ibland talade de om henne. 

Men det blev ej mycket sagt, då Modig ej gav sitt förtroende i denna sak till någon annan än de två, som fått det: den 

gamle advokaten och doktor Jurell. 

Heller icke kunde Modig komma till klarhet över hur mycket Nina talat med Grane om honom --- 

»Hasard» lämnade Tonga Tabu och satte kursen rätt sydost. 

Det skulle, enligt Modig seniors siffror vara precis 22 mil till Meteorön --- och kapten Hammar påstod med 

34 av 140 2005-05-08 13:45


bestämdhet, att det måste vara svenska mil, således 220 kilometer, som den gamle geologen menat. 

»Hasard» klöv nu vågorna med denna kurs noggrant inriktad. 

Den ena holmen efter den andra passerades; somliga voro atoller, omgivna av korallrev och vegetationen var den 

vanliga på söderhavsöarna i allmänhet. Somliga öar utgjordes av vulkankäglor som rykande reste sina spetsar över det 

mörkblåa havets yta. 

För att hålla kursen noggrant måste man gå så nära en ö, alldeles grå och öde, att fara var att »Hasard» i dessa 

obekanta farvatten skulle ränna på grund på något undervattensskär. Dess bättre visade emellertid lodningen, att 

vattnet var ganska dJupt. 

På ena stranden av den gråa ön, just den strandremsa, som »Hasard» strök förbi, lade kajutpojken Emil Grane märke 

till en mystisk, gråvit fläck. 

Hastigt grep han en kikare och riktade den emot ön, och genom dess linser såg han, eller tyckte sig se något rätt 

egendomligt. 

Med jättestora bokstäver stod där ett ord målat på den gråa klippväggen, och under detta ord syntes en samling andra, 

något smärre bokstäver, vilka gossen dock ej förmådde tyda. 

--- Ingenjör Modig, ropade han med kikaren ännu för ögonen, titta ett slag på den där bergväggen. 

Modig tog kikaren. 

--- Jag ser absolut ingenting. Vad menar du? 

Till sin förvåning kunde gossen nu ingenting upptäcka på bergväggen. 

--- Ett klippblock! sade han. 

--- Vad? 

Ett framskjutande klippblock har dolt skriften, när »Hasard» gIed förbi. 

--- Det var nog bara för din fantasi som något sto skrivet, misstänker jag. 

--- Nej --- 

Nå, vad stod det då? 

I väldiga bokstäver såg jag ordet: LURAD. 

--- Lurad? Det är ju nästan som det vore svenska och de andra orden? 

--- Hann jag aldrig se. 

--- Ha, ha, ha --- det är nog du själv som blivit lurad, skrattade ingenjören medan »Hasard» gled allt längre bort från 

ön och närmade sig målet för resan. Matrosen Simon Heiland, som skröt med sin kunskap i alla språk, påstod 

emellertid att »Lurad» uttalades »Lyrá» och betydde »fredad» på Tongaspråket. 

Tidigt nästa morgon såg man äntligen Meteorön framför sig. 

Precis på det avstånd, som siffrorna angivit, 22 mil --- 220 kilometer från Tonga Tabu --- låg den eftersökta ön. Lika 

grå och öde som flera andra öar man seglat förbi. 

--- Vatten är första frågan, sade kapten Hammar. Vatten. 

--- Vilket vatten? undrade professor Lowell. 

--- Vi måste undersöka, om ön har dricksvatten, annars måste detta anskaffas från närbelägna öar --- det lönar sig ej 

35 av 140 2005-05-08 13:45


att börja med någon slags landstigning, innan vi veta detta. Och finna vi en vattenådra här på ön så måste vi, just i 

närheten av den, slå upp våra bopålar. Well --- alltså gå vi ej till ro, innan vi veta var det bästa vattnet finns. 

Ankarkättingen rasslade nu ur klyset och snart låg »Hasard» förtöjd i en djup vik med branta stränder vid den ö, om 

vilkell man drömt i fyra långa månader. 

Äntligen! 

Enligt kapten Hammars råd utrustades strax en expedition för att söka vatten och sändes genast i land. 

Ön erbjöd en mycket ogästvänlig anblick. Icke en vajande palm, ej ens en buske av det allra simplaste slag, endast lava 

---- lava och återigen lava --- som massor av grå, knådad deg. Endast nere vid själva stranden växte låga, mörkgröna 

buskar, och litet gula och röda lavar frestade en bekymmersam tillvaro i skrevor i bergsgrunden. Det såg ej synnerligen 

lovande ut att här finna sötvatten. 

Expeditionen, som utgjordes av alla passagerarna med undantag av professorn samt dessutom av sex matroser, gav sig 

i väg inåt viken, fann en landningsplats, och så började man, två och två, att genornströva ön --- 

Carl Modig tog Emil Grane med sig, och dessa två följde kusten norrut, medan de andra dels undersökte den södra 

kuststräckan, dels gåvo sig av inåt ön. 

Det var ytterst svårframkomlig terräng, något i likhet med isen i polartrakterna. Sprickor och ojämnheter hindrade 

överallt en snabb frammarsch. 

Grane sprang emellertid, vig och behändig, före Carl Modig, och denne följde efter gossen, så snabbt han förmådde. 

Plötsligt såg Modig Emil Grane stanna. 

Han stod högt uppe på ett framspringande klippblock och stirrade framför sig. 

--- Hallå, Emil, vad står på? 

--- Lurad! 


--- Samma ö, samma ord! 

--- Vilket? undrade Modig och skyndade upp på blocket. 

Där framför sig på klippväggen stod något målat med väldiga, vita bokstäver. 

Det första och största ordet var: 

»LURAD.» 

--- Besynnerligt! 

Han läste vidare. Och nu kunde de under stående orden, dem som Grane ej förrmått tyda klart och tydligt läsas. 

Där stod, på ren och oförfalskad svenska: 

Fursten av Meteorön gratuleras i lika hög grad till sin titel som jag känner mig stolt över de rikedomar denna 

fördömda ö icke innehåller. Res hem, liksom jag har gjort. 

Greve Hugo Winterfeldt. 

Carl Modig stavade igenom orden ur stånd att fatta betydelsen --- 

Men plötsligt förstod han hela den beska, nakna sanningen. 

Han gav till ett utrop av förtrytelse. 

36 av 140 2005-05-08 13:45


Hela hans plan var således förfelad! 

Greve Hugo hade, liksom han, rest till Meteorön och funnit att det hela var ett enda stort misstag. 

Han tog upp en apparat ur sin ficka. Det var en liten dosa av mässing och mitt i denna hängde, fritt upphängd, en 

kompassnål. Den kallas »bergkompass» och användes alltid av dem, som söka järnmalmer i skog och mark. Finnes det 

då järnmalm under jordlagren giver den sig till känna därigenom att den lättrörliga nålen ställer sig på ända --- dess 

nord- eller sydpol drages mot malmen nere i djupet. Här skulle den naturligtvis dragas ännu mera intensivt, då öns inre 

i stället för malm ju skulle utgöras av metalliskt järn --- 

Med spänning avtog Carl Modig locket --- 

Nej --- nålen gav ej det allra ringaste utslag. 

--- Kom, Emil, sade Carl Modig, vi behöva ej söka mera efter vatten. 

--- Men --- 

--- Nej, inskriptionen där löser allt --- hela resan är misslyckad--- och ön vi sökte --- denna ö ---just denna är ej av den 

beskaffenhet som min fars siffror angåvo --- kom. 

De gingo tillbaka till landningsplatsen och rodde en av båtarna tillbaka till »Hasard» --- 

Carl Modig var vid ett miserabelt humör. 

--- Lurad, mumlade han, dubbelt lurad. Hade ej siffrorna lurat mig, så skulle ju greven gjort det ---- jag olycksfågel --- 

Så kom han att tänka på gossen Granes observation. Mitt emellan denna ö och Tonga Tabu fanns det således en ö till, 

som greven hedrat med sitt klotter --- ty det var ju klart, att gossen sett rätt --- troligtvis hade den förargade greven 

givit sitt ursinne luft, när han på hemvägen passerade den där andra ön --- ja, naturligtvis, Så måste det vara --- 

--- Jag olycksfågel --- upprepade Carl Modig. 

Project Runeberg, Tue Jan 9 20:40:37 2001 (aronsson) (diff) (history) (download) > 






ELVTE KAPITLET. 

En förhoppning. 

Kapten Hammar och professor Lowell mötte de bägge återvändande. 

---Redan klart? frågade kaptenen. 

--- Rask expedition, sade professorn. 

Carl Modig skakade på huvudet. 

--- Nej, nej --- vi resa hem igen. Ge signal i visselpipan, kapten Hammar. 

37 av 140 2005-05-08 13:45


--- Men mina astronomiska studier? 

Professorn kände sig alldeles förtvivlad. 

--- Vi resa härifrån direkt till Tonga Tabu. Farbror kan ju stanna där. 

--- Nåja. Låt gå för det då. 

Nu ljöd visselpipan, och efter en liten stund kunde man från »Hasards» däck se, hur de i land kvarvarande skyndade 

ned till stranden samt, anande att ej allt vore som det borde vara med största hast stego i de två kvarvarande båtarna 

och rodde av alla krafter mot »Hasard». 

Det blev en mängd frågor och förundrade utrop, och Carl Modig fann det vara av nöden att avge en förklaring. 

Han lät kalla alle män upp på däck och höll följande tal till de församlade 

--- Mina vänner! 

När jag beslöt att resa hit till Polynesien, var det, emedan jag ur min faders efterlämnade papper trodde mig kunna 

sluta till, att just den ö vi nu ankra vid, skulle vara av viss, för mina planer passande, geologisk beskaffenhet. Detta 

papper har genom en svekfull person visats för tredje man, och nu, vid min landstigning, erhöll jag fullgoda hevis för, 

att denne tredje man, min avundsman således, besökt denna ö och liksom jag blivit --- lurad. Min tröst över att min fars 

papper var oriktigt är, att denne min avundsman också gjorde resan komplett förgäves. Ty den är onyttig. En enda 

undersökning iland visade mig det på ett ögonblick --- --- --- 

Men vad försiggick med Emil Grane? 

Stora tårar föllo utför hans kinder. 

Modig betraktade honom undrande. 

Med ens begrep han den unge gossen utan ord. 

Han kände sig förtvivlad på kusinens vägnar --- han anade väl sveket. 

Modig klappade pojken tröstande på axeln. Emil Grane såg upp, torkade tårarna och grep ingenjörens hand. 

Carl Modig fortsatte efter detta avbrott, vilket, besynnerligt nog, ej av en enda av de närvarande förhånades: 

--- Min avundsman har till och med på denna ö lämnat sitt visitkort --- 

--- Ah! 

Utropet kom från doktor Jurell. 

--- Jo, så är det, Jurell. Emil och jag sågo det. Och --- icke nog med detta --- nej --- i sitt raseri över att hava blivit 

lurad har min vedersakare på återvägen lagt kvar samma visitkort på ännu en ö. 

--- Hur vet ni det? undrade kapten Hammar. 

--- Å, hörde ni då inte att Emil på resan, ungefär mitt emellan Tonga Tabu och denna plats på en ö, som vi passerade 

tätt förbi, lade märke till några bokstäver? 

--- Jo. 

--- Just det. Ordet var »lurad» och äkta svenskt. Gott --- mina vänner. Min plan är klar. Doktor Jurell och Emil resa 

med en färgpyts tillbaka till ön och måla över visitkortet, och när det är gjort, går färden rätt tillbaka till Tonga Tabu. 

Således rakt nordväst. Vi ankra vid den ä, dår det andra visitkortet fanns och förstöra även detta, varpå Tonga Tabu 

anlöpes. Där sättes professor Lowell i land --- och nu --- raskt till verket! 

Inom loppet av en halvtimme hade Emil Grane och doktorn begivit sig av. 

38 av 140 2005-05-08 13:45


Modig anmodade just dessa bägge om detta arbete, emedan gossen redan läst de försmädliga orden, och doktor Jurell 

var den ende, som var invigd i hemligheten med Nina och greve Hugo. På detta sätt behövde ingen mera få något att 

grubbla över. 

Det blev emellertid för sent att samma dag fortsätta, då övermålningen tog rätt lång tid. Man lät »Hasard» ligga kvar 

för ankar vid ön till nästa dag i gryningen, då färden ställdes mot Tonga Tabu. 

Kapten Hammar beräknade att den mellan Lavaön och Tonga Tabu liggande ön --- »Visitkortsön» som doktor Jureli 

döpt den till --- det vill säga den ö, på vilkens vägg Grane sett inskriptionen på ditresan, skulle nås framemot 

middagen. Han beräknade avståndet till densamma till mellan 100 och 150 kilometer. Det var 220 kilometer till Lavaön 

--- noga räknat efter loggen och kaptenen trodde att hans uppskattning skulle visa sig stämma ganska bra. 

Men något alldeles oväntat inträffade. 

Redan efter 80 kilometers resa höjde sig framför dem en stor ö och efter ytterligare 10 kilometer voro alla tvivel 

skingrade: 

Det var Tonga Tabu som dök upp vid synranden mot nordväst. 

--- Kapten Hammar! Vad tusan betyder det här? 

---Ja --- jag frågar detsamma. 

---Ha vi inte passerat »Visitkortsön»? 

--- Nej --- men det är då inte så besynnerligt, ty den hade vi kunnat gå förbi. Nej --- det egendomliga är, att vi faktiskt 

gingo 220 kilometer mot sydost när vi reste från Tonga Tabu till Lavaön och att vi nu faktiskt från Lavaön till Tonga 

Tabu gått bara 90 kilometer åt nordväst --- det är så man kan bli gråhårig. 

--- Det upphäver matematikens grundvalar, tyckte professorn. Om avståndet från a till b i rät linje utgör 220 kilometer, 

så lär inte avståndet från samma b till samma a vara 90 kilometer. Således är det två alternativ att välja på: 

matematiken är galen eller kapten Hammar är galen --- 

--- Ja, det blir väl jag då, suckade kaptenen. Men Ingenjör Modig --- vill ni inte bevilja mig ett samtal mellan fyra ögon. 

--- Med nöje. 

--- Jo --- för att rädda den rest av förnuftet jag har kvar. 

--- Var så god --- vi gå ned i min hytt. 

--- Ni har kanske något emot det, började kaptenen sedan dörren tillåsts bakom dem i Modigs hytt, men jag måste be 

er ge mig fullständigt rent besked i en sak, som ni vill dölja. 

--- Fråga på, kapten Hammar. 

--- Återgiv för mig ordagrant, vad det stod målat på berget på Lavaön..Tag ger er mitt hedersord på att ej yppa något. 

--- Gott! 

Och han upprepade ord för ord inskriptionen för den lyssnande sjömannen, vilken noterade den på ett papper och 

försjönk i begrundande över de gåtfulla orden. 

--- Jaha, sade den beprövade sjömannen, jag förstår ju en del. Att greven är er avundsman är jag på det klara med - det 

är ju alldeles solklart. Men det sista, det ljuger han. 

---Vad ljuger han? 

--- Dessa ord: Res hem, liksom jag har gjort. De orden, skrivna av en avundsman, betyda att han icke rest hem. 

39 av 140 2005-05-08 13:45


--- Vad nu? Vart har han då begivit sig, det kunde roa mig att veta. 

--- Vänta. --- kanske vi finna det! Låt mig se --- varför kallar han Lavaön för »Meteorön»? 

Modig omtalade nu för kaptenen, att den ö han sökte var en fallen meteor. 

--- Således ett ofantligt järnblock? 

--- Ja. 

--- Varför har ni inte sagt detta förr? 

--- Nå, det var ju strängt taget icke nödvändigt. 

--- Tror ni icke det --- gott --- very well --- och nu reser ni hem? 

--- Ja visst. 

--- Det skulle jag i ert ställe icke göra. 

--- Såå. Vart skulle ni då fara? 

--- Till greve Hugo Winterfeldt. 

--- Vad nu? Vet ni var han finns. 

--- Ja. 

--- Skämt åsido, kapten Hammar. 

--- Jag skämtar icke. 

--- Men var finns greven? 

---På Meteorön, svarade kapten Hammar, det svär jag på så sant jag lever. 

--- Och var ligger Meteorön? 

--- 220 kilometer rakt sydost om Tonga Tabu. 

--- Men där voro vi ju nyss. 

--- Nej, jag har löst gåtan. Ni själv har gjort en hisklig blunder, ingenjör Modig! 

--- Jag en blunder? 

--- Ja, som ej sagt mig, att ön var av järn. 

--- Men den är icke av järn --- det är ju fel. Det var ju bara lava. 

--- Nej, min bäste! Först nu vet jag att ön innehåller ett väldigt järnmassiv. 

--- Ni vet?! 

--- Ja. 

--- Och att den ligger 220 kilometer sydost am Tonga Tabu? 

--- Ja --- så ungefär. Vill ni resa dit? 

--- Ja, det är ju just det jag vill. Men hur? 

40 av 140 2005-05-08 13:45


--- Jo, hör på mig. Det är löjligt enkelt. 

--- Jag tycker det är trassligt nog. Men låt höra. 

--- Gott. Vi resa sydost från Tonga Tabu. Efter 90 kilometers färd nå vi Lavaön. 

--- Nej, den ö som Grane såg. 

--- Det är samma ö. 

--- Nu går det runt för mig. 

--- Nej, vänta ett ögonblick. Vi uppnå Lavaön. Härifrån fara vi vidare åt sydost --- tro vi. 

--- Tro vi!? 

--- Ja, vi tro det. 

--- Men? 

Men i verkligheten göra vi det ej alls. Ty meteoröns jämmassiv drager nu kompassen ur kurs och vi beskriva en cirkel 

runt Meteorön och återvända, sedan vi rest sammanlagt 220 kilometer --- just till Lavaön. 

Carl Modig sprang upp. 

--- Jag eländige klåpare! Detta glömde jag och detta trots att jag så innerligen väl visste det. Nå --- men då år det ju 

lätt att nå Meteorön. Vi resa till Lavaön och sedan rätt åt det håll som kompassen pekar. 

--- Ja. I resultanten mellan missvisningen och söder --- det är kursen. 

--- Ja visst --- gör sa, kapten Hammar. 

--- Nå, skrattade professorn, när de bägge herrarna åter syntes på däck, nå? Är det matematiken eller kaptenen som är 

galen? 

--- Ingendera. 

--- Hur? 

--- Det var jag som ett ögonblick var konfys --- 

--- Du!? 

--- Ja, jag. Jag glömde det viktigaste. 

--- Såå? Och nu? 

--- Vi vända och i morgon, farbror, skola vi änt!igen sätta foten på den så länge förgäves eftersökta meteorön --- 

--- Verkligen? 

--- Som jag säger. Det är kanske bäst jag nu meddelar hur det hänger samman. 

Och han omtalade för professorn och Emil Grane meteorens historia, dock ännu underlåtande att omtala diamanterna. 

Nästa dags eftermiddag gled »Hasard» sakta fram emot en leende atollö i Söderhavet. Där vajade palmer på öns 

stränder, och korallrevet var tydligt synligt som en krans kring hela ön. 

41 av 140 2005-05-08 13:45 

* 

*


Den rätt stora ön var tydligtvis bebyggd. Flera hus stodo på stranden och på mitten, uppe på en kulle, syntes en 

byggnad, som starkt påminde om ett gruvschakts överbyggnad. 

Detta var Meteorön. 

Och av byggnaderna på densamma förstod Carl Modig att hans rival, greve Hugo Winterfeldt, hade tagit ön i 

orättmätig besittning. 

Kapten Hammar sökte rätt länge efter en öppning korallrevet. 

Till slut fann han en sådan, och en timme senare låg »Hasard» efter att hava glidit in genom densamma lyckligt och väl 

förtöjd innanför revet. 

Icke förr hade ankaret tagit botten, innan en roddbåt sågs lämna öns strand. 

Den styrde rätt mot »Hasard». 

När den kom närmare, såg Carl Modig, att hans aning besannat sig. 

I båtens akter, med rorpinnen i sin hand, satt greve Hugo Winterfeldt. 







TOLVTE KAPITLET. 

Greven kapitulerar. 

I sina vita kläder och khakihatt tog sig greve Hugo präktig ut, och hans starka solbränna framhävde ännu tydligare 

hans kraftiga muskler och starka senor på de blottade armarna och benen. Han var ett praktexemplar av en tjugufem 

års man. 

Han steg ombord och räckte Carl Modig sin hand. 

Ingenjören betänkte sig ett ögonblick --- så gav han greven sin, vände sig mot sitt sällskap och presenterade: 

--- Mina herrar! Här ser ni en av de överraskningar jag berett er. Detta är greve Hugo Winterfeldt, som för väl ett par 

år sedan av mig sändes hit till Meteorön för att ockupera den för min räkning och hissa den svenska flaggan på ön. Har 

du flaggan uppe? Jaså inte --- det var slarvigt. 

Greven vill säga något, men en blick på Carl Modig bragte honom till tystnad, och han förstod, att tiga vore guld, då 

däremot tala kunde betyda nästan vad som helst obehagligt. 

Doktor Jurell kände Hugo från fordom. 

Han visade sig situationen vuxen genom att utbrista: 

--- Se goddag, gamle vän. Fursten av Meteorön har endast för mig omtalat din mission, och jag gratulerar dig med att 

vara den ende adelsmannen vid furst Carolus den förstes hov. 

42 av 140 2005-05-08 13:45


De andra beskådade den svenske greven som ett underdjur --- det var onekligen litet kuriöst att träffa en svensk 

adelsman nere på Söderhavsöarna så där apropå. 

När hans ögon föllo på Emil Grane ryckte greven hastigt till --- 

--- Ni --- ni --- ni påminner mig starkt om en ung dam jag känner --- 

--- Antagligen om min kusin, Nina Örnklo --- 

--- Aha --- er kusin? 

--- Ja 

--- Vill du följa mig ned i min hytt innan jag går i land? 

Carl Modig antydde med en gest greven att följa sig och denne, som önskade ett slut på uppvisningen, följde villigt 

med under däck. 

--- Vad menar du med det här? frågade greven. 

Rösten var retad och förargad. 

--- Med vad? 

--- Med att presentera mig som din tjänare. 

--- Tjänare är väl starkt. 

--- Ja, kanske; men som din förvaltare. 

--- Å --- bara att underlätta saken en smula för dig. För att undvika prat, förstår du. Varför behövde jag stå där uppe 

och tala om våra affärsförbindelser? 

--- Nej, nu nog med skämt. Du känner väl ordspråket: Den som kommer först till kvarn, får först mala. 

--- Givetvis. Men vem äger så kvarnen? 

--- En stockholmsbankir. 

--- Nej. 

--- Jo visst. 

--- Du menar Viktor Armlöf --- jag vet det. 

--- Vet du? 

--- Ja. Men det är fel. Allt som var presens får sättas i imperfektum. Han är alltså icke ägaren av Meteorön --- han var, 

sade Modig. 

Hugo Winterfeldt bleknade märkbart. 

--- Det har jag intet hört om --- intet telegram intet --- och vem är den nye ägaren? 

Carl Modig lade ett kontrakt framför honom. 

Han läste igenom det. 

--- Det vill säga, att --- att du --- 

--- Just det, min vän. Jag har genom advokat Julin underrättat Viktor Armlöf om ditt bedrägeri att taga min fars 

43 av 140 2005-05-08 13:45


papper --- du såg ju namnet --- Abel Modig --- till nytta för vissa syften --- jag har löst Armiöf från hans förbindelser 

mot dig för precis den summa han givit ut --- och nu är du min förvaltare, min bäste vän. --- Skulle du önska att begå 

självmord, så står det dig fritt. Du har orsak nog. Först bedrägeri och så detta på Lavaön, när du ville visa mig bort 

från Meteorön. Du får göra som du vill. Som adelsman har du intet val. Jag har revolvrar. Vill du däremot levande 

lämna »Hasard» behöver du blott giva mig ditt hedersord på att från och med denna minut i intet stå mina planer emot. 

--- Men --- men --- Nina? 

--- Överlåter jag till dig. 

--- Överlåter? 

--- Ja, och med nöje. Behöver du pengar, kan du till och med få en check, så att du kommer hem rik mot löfte att i så 

fall gifta dig med henne. 

Här spelade Carl Modig ett högt spel. Han älskade själv Nina. Skulle han lyckas? Skulle greven resonera så, som 

Modig hoppades: att en flicka, som en annan låter löpa, intet är att äga? 

Hugo \Vinterfeldt tänkte ett ögonblick. 

Så reste han sig och sade: 

Vet du, Carl, egentligen är jag inte ond. Och du och jag voro ju så goda vänner innan detta med Nina kom emellan oss. 

Jag kapitulerar. Jag var förälskad i henne, det är sant --- men det har svalnat, och nu, den senaste tiden, var det endast 

skammen att draga sig tillbaka, som hindrade mig från att göra det. Jag går in på dina villkor, det har du mitt hedersord 

på --- 

De växlade ett handslag --- 

--- Gott, Hugo. Och nu --- hur långt har du hunnit? 

--- Jag har drivit ned ett schakt --- 

--- Och --- 

--- Och nått ---- 

--- Nått järnet? 

--- Ja. 

--- Det är då en järnkärna? 

--- Ja --- fy tusan. 

--- Hur så? 

Å --- man får ju inte ut en flisa av den. 


--- Nej, med den metoden går det nog inte. Hur har du burit dig åt? 

--- Sprängt --- det gick inte. Sågat --- det gick sakta. Så började vi med mejslar och stora släggor. 

--- Ja, på det sättet blir det järnet så dyrt som koppar. Till och med i de stora, amerikanska koppargruvorna, där det 

finnes gedigen koppar, äro de ej glada om de finna ett allt för stort block nere i gruvan. De ha så stort besvär med att 

få sönder det, att de helst se att de slippa. Nej, du hade aldrig fått för ett öre i förtjänst på det sätt du tänkt --- nej, då 

år mitt projekt styvare. 

Och den uppfinningsrike ingenjören, som hade för avsikt att låta sig slungas ut i rymden, men för sin vän Jurell sagt, 

44 av 140 2005-05-08 13:45


att han ville utvinna diamanter, fann för greve Hugos räkning upp ännu en historia. 

--- Jag skall smälta ut järnet. 

--- På vilket sätt? 

--- Jag använder ditt schakt och låter syra cirkulera på järnet, tills det uppstår ett allt större och större hål där nere. Så 

slår jag dit kalk, kvarts och kol och drar, genom sidohål, på bläster. Det smälta järnet får så genom sidohål rinna ut i 

mindre tackor --- förstår du? 

--- Genialiskt --- snillrikt --- på mitt hedersord --- ja, då kan det bli något av Meteorön --- 

De bägge herrarna gingo nu upp på däck --- greven ännu imponerad av ingenjörens storslagna plan: att urholka 

järnmassivet medelst syror och på så sätt göra det till dess egen ugn. 

Denna sista idé, den, som han nu delgivit Hugo Winterfeldt, blev den officiella, som ingenjören nu i ett tal meddelade 

alla, församlade framme på fördäcket, dit han låtit kalla dem. 

Och under det att hela besättningen och alla ombord jublade över den jättelika planen att smälta ut järnet ur ett helt 

berg, stego Carl Modig, greven, doktorn, professorn, Josef Smitt och Emil Grane ned i Hugo Winterfeldts väntande 

båt och roddes iland på den länge eftersökta Meteorön --- Carl Modigs furstendöme både som arv och som förvärvat. 

Greve Hugo kunde knappast taga sina ögon från kajutpojken. 

Vore hans by ej så brun, hans hår ej svart och stubbigt utan guldgult och lockigt, så skulle han vara Nina Örnklo upp i 

dagen --- 

Just nu törnade roddbåten mot den sandiga stranden, och grevens tankar fingo annan sysselsättning, där han följde 

Meteoröns nye och rättmätige herre för att visa det arbete, han under sitt uppehåll på ön utfört. 

Han gav en viskande order åt en av de arbetare, som rott båten. Denne avlägsnade sig springande uppåt ön och några 

minuter senare svajade den blågula flaggan över schaktbyggnaden. 

Den sänktes och firades tre gånger. 

Det var hälsningen till öns herre. 

Det var jubel och en mäktig stämning hos alla. 

Endast gamle professorn var ej riktigt nöjd. 

Han mumlade: 

--- Sablar i det, sablar i det snuset. 

--- Vad menar farbror? 

--- Mina observationer, gosse! De gå ej alls med denna starka magnet under våra fötter. Den kommer att influera på de 

fina instrumenten. 

--- Tror farbror det? 

--- Alldeles säkert. 

--- Då har jag ett förslag. 

--- Vilket? 

--- Att farbror ägnar sin tid åt att studera, vilka verkningar denna jättemeteor kan hava haft på jorden i allmänhet vid 

dess hastiga och kraftiga nedslag. 

45 av 140 2005-05-08 13:45


--- Det var inte dumt, du Carl. 

--- Nej, visst. Och vill farbror höra hur bästa vägen är efter min mening? 

--- Det vill jag visst det. Du har en massa uppslag: Säg du bara hur du tänker. 

--- Innan denna meteor föll ned till jorden, sade Carl Modig, kretsade den antagligen runt vår jord. 

--- Mycket plausibelt. 

--- Som en andra --- måne. 

--- Ja --- a --- tänkbart. 

--- Så störtade den ned. Varför kan inte jorden hava haft två månar? Mars har ju två, Jupiter fyra, Saturnus åtta. Kan 

för resten inte månen hava haft en måne? En liten måne som kretsat kring den? Om därför farbror inställde sina 

undersökningar just på månen, finge man kanske ett uppslag. Kan inte denna meteor hava ryckts bort från månens 

bakre sida? Och efterlämnat en kavitet där? Jag tycker farbror bör väga månen. Det går väl för sig trots Meteoröns 

magnetism? 

--- Ja visst --- mycket väl. 

--- Men väg den då! Så få vi se om något fattas. 

På detta sätt ledde Carl Modig den gamle professorn precis dit han ville få honom --- till att studera månen --- utan att 

astronomen anade minsta oråd. 

Emil Grane hade emellertid varit en intresserad åhörare till samtalet. 

--- Förlåt, herr professor, inföll han då de bägge andra slutat. 

--- Vad vill du, min unge vän? 

--- Jo. Jag har lagt märke till något så besynnerligt med månen. 

--- Såå. 

--- Gubben står på huvudet! 

--- Vad --- vad behagas. 

--- Jag vet inte. Men vid ekvatorn där låg gubben i månen alldeles på sidan. Och när vi kommo längre söderut ställde 

den sig på huvudet --- 

--- Du pratar 

Men plötsligt höll professorn inne. 

--- Sannerligen, sade han, gossen har rätt. Medan Sverige sågo »gubben» rätt, så se våra antipoder, det vill säga de 

som bo söder om ekvatorn, denna »gubbe» upp och ned --- sannerligen --- sannerligen --- det har jag då aldrig tänkt på 

förr --- 

I detta ögonblick dånade ett skott, så åter ett och ett igen. 

Skott på skott detonerade och ljudet rullade över ön, slog an mot korallrevets stränder, ekot mångfaldigade sig, 

rullade fram, skakande trumhinnorna. 

Det var tjuguett dynamitskott som avfyrades för att salutera Meteoröns herre --- 


46 av 140 2005-05-08 13:45







TRETTONDE KAPITLET. 

Ett år. 

Ett år, tillbragt under intensivt arbete, hade lupit till ända och man skrev oktober 1890. 

Vid ankomsten till Meteorön inspekterade ingenjörerna Modig och Smitt greve Hugos arbeten. Det visade sig att han, 

med en arbetsstyrka av inalles 25 man, på öns mitt neddrivit ett par schakt och, precis som gamle Modig förutsagt, på 

100 fots djup eller närmare bestämt på 35 meters djup under ytan påträffat det metalliska meteorjärnet, ur vilket han 

dock ej mäktat mejsla ut mera än på sin höjd ett hundra kilogram. Där nere, varest meteorjärnet påträffades, hade han, 

i hopp om att påträffa mindre, lösa block, drivit ut orter och strossningar efter järnytan, så att Modig vid sin ankomst 

fann så gott som ett halvt års arbete undanstökat --- ty detta, som greven utfört, att slå ner ett lodrätt gående schakt; 

det måste göras, vilken metod man än ville använda senare: syremetoden eller sprängning eller över huvud vilken som 

helst. Nå, fram till själva järnet måste man ju alltid. 

Modig kunde redan dagen efter sin framkomst till Meteorön börja med jämmassans urholkande. Man förde upp till 

schaktet medförd svavelsyra och göt denna samt vatten ned i schaktet. Det sura vattnet övertäckte det metalliska 

järnet, och en intensiv upplösningsprocess började. När man löser järn i svavelsyrehaltigt vatten, bildas vätgas, och vid 

fyllning av ballonger, där man ej har en stads gasverk att tillgå, användes just detta sätt. När det sura vattnet utlöst 

tillräckligt med järn, det vill säga när det ej vidare kunde lösa upp mera alldenstund det mättats av järn, uppblåstes den 

overksamma vätskan, som nu utgjordes av järnsulfat eller järnvitriol i lösning. Denna uppblåsning tillgick à la 

seltersvattensifon. Schaktets öppning tätades och genom detta alldeles lufttäta lock leddes ett blyrör. Bly var bästa 

metallen, då järn skulle hava frätts upp, medan blyet icke angreps av syran. När nu den i kaviteten sig bildande 

vätgasen icke kunde undvika upp genom schaktet samlade den sig därstädes. Dess tryck på vätskan i håligheten blev 

allt större. Vätskan måste söka sig utlopp, och det enda som fanns var blyröret, som hängde ända ned till bottnens 

närhet. 

På detta sätt länsades kaviteten utan dyrbara pumpanläggningar, så snart den nedsläppta syreblandningen gjort sin plikt 

och frätt ut så mycket järn den förmådde. 

Nu skulle det kunna förefalla, som om det åtgått de enormaste kvantiteter svavelsyra till denna upplösning av järnet --tusentals 

och åter tusentals ton svavelsyra --- och det skulle det nog kanske hava gjort, om en oerfaren person haft 

administrationen om hand --- men den stod under Carl Modigs snillrika överledning, och sparsamheten och det 

praktiska tillgodoseendet av alla möjligheter var ordnat på bästa sätt. Det kunde för den omvigde nästan förefallit som 

ett perpetuum mobile, så utan att klicka grep varje kugg in i den nästa, och åtgången av syra var, hur otroligt det än 

låter --- nästan ingen. Ett par ton i veckan av ny syra --- det var allt --- den andra användes om och om igen. 

Detta tillgick på det sättet, att Modig begagnade sig av två schakt. Hugo Winterfeldt hade, som nämnt, neddrivit 

tvenne sådana sänkningar belägna cirka 100 meter från varandra. Emellan dessa byggde Carl Modig sin 

syreregenerator bestående av destillationsapparater, ledningar för järnvitriol, vätgas och den nybildade 

svavelsyrligheten. 

När nu i schaktet A för första gången fyllts på järnet med svavelsyra och vatten fick denna syra mättas. Den blåstes så 

upp i cisterner belägna något högre än destillationshuset och bestod nu av järnvitriol. Denna järnvitriollösning gick så i 

rännor till destillationsugnarna, varest den avdunstades. Svavelsyran bortgick i form av svavelsyrlighet. Denna fördes, 

medan ny syra och vatten göts i schaktet A till schaktet B, varest den ånyo började lösa järn. Resten i 

destillationsugnarna blev ett pulver av järnoxid eller »caput mortuum» (de dödas huvud) som de gamla alkemisterna 

47 av 140 2005-05-08 13:45


kallade det. Denna caput mortuum kastades ut. Man hade således återvunnit svavelsyran. Men hur fick man ved och 

kol för avdunstaingen? Ty värme behövdes i störa mängder. Jo --- vätgasen från lösningen hjälpte till för detta 

ändamål. Den leddes i rör från bägge schakten och förbrändes med knappast synlig låga, men med ofantlig hetta under 

destillationsugnarna. Därigenom att två schakt alternerande användes, erhöll man kontinuerlig drift; man hade mycket 

vätgas till sitt förfogande för destillationen, alltid järnvitriol från det ena schaktet, som gav ny svavelsyrlighet till det 

andras vatten. Och på detta sätt skred arbetet synnerligen både raskt och praktiskt fram. 

På årsdagen efter ankomsten inträffade det, att bägge kaviteterna hade blivit så stora, att frätningen möttes. Med ett 

underjordiskt dån rusade vätskan ur ena schaktets hålrum in i det andras. 

Denna dag använde Modig till att för ett ögonblick låta arbetet stanna. 

Nu gick det ej längre an att använda två schakt alternerande. Nu måste arbetet drivas från bägge samtidigt --- men 

periodiskt så att uppblåsningen av vitriolen ej företogs samtidigt med påsläppandet av den framställda 

svavelsyrligheten. 

Då stod emellertid endast en liten, tunn, getryggsliknande avsats kvar mellan de bägge jättehålorna. 

»Hasard» hade under det gångna året gjort talrika resor till Melbourne i och för avhämtande av proviant, materialier av 

alla slag m. m. 

Meteoröns hela yta hade omsorgsfullt cementerats och dessutom försetts med härs och tvärs gående, solida järnbultar. 

--- Vad skall du med dem till? frågade doktor Jurell understundom. 

--- Å --- det är därför, att vi ej skola riskera att berget rasar in. Du skall tänka dig att efter järnets utlösande är 

alltsammans som ett enda stort valv, svarade ingenjören ännu noga aktande sig för att nämna något om sina 

»överjordiska» planer. 

Och --- diamanterna? viskade Jurell. 

Du frågar som på beställning --- just i dag avblåser jag arbetet. Håligheterna hava mötts --- nu finns det bara en håla 

under våra fötter. Och jag passar nu på att ventilera gott där nere. Om några dagar stiga du och jag ner och leta i 

slammet på bottnen. 

--- Varför inte strax? frågade den ivrige doktorn. 

--- Därför att det ännu är farligt. Det står alltid något syra kvar och pyr. Nu låter jag blåsa in frisk luft genom 

A-schaktet. Den cirkulerar där nere och strömmar ut genom B-schaktet, och har under tiden tagit med sig så mycket 

som möjligt av gasen. Om ett par dagar stiga vi väl ned, tänker jag. 

48 av 140 2005-05-08 13:45 

* 

Under årets lopp hade Modig låtit inspränga en hel, underjordisk grottvåning. Den var cementerad och armerad med 

järnstänger. Och hit nedfördes allt, som han tänkte sig vara behövligt på månen, vars temperatur ju är nära världsalltets 

kyla och vars atmosfärs existens var högst problematisk --- kanske rent av saknades helt och hållet. 

Denna grottvåning var föremål för många gissningar och teorier --- men Carl Modig gav inga upplysningar om 

meningen med densamma. 

Och de andra fingo giva sig till tåls, utan att få veta något. 

De flesta trodde sig dock ana, att något visst låg det gömt under hela saken --- något mera än den där utsmältningen av 

järnet. 

Men vad? 

Professor Lowell hade, också han, den sista månaden sett ut som bure han på en eller annan hemlighet. 

*


Strängt upptagen var han alltid i det första klassens astronomiska observatarium som Modig låtit göra i ordning åt 

honom --- men på senaste tiden hade han knappast unnat sig tid att äta, dricka eller sova. 

Han bara studerade himlens under och räknade oavbrutet --- räknade och kalkylerade. Ark efter ark fylldes både av 

siffror och krumelurer av annat slag --- 

Det föreföll, som ville även professor Lowell skynda sig att bliva färdig med en eller annan upptäckt till --- årsdagen av 

deras uppehåll på ön --- 

--- Tyvärr, sade han emellertid denna dag till ingenjör Modig, tyvärr. 

--- Är farbror ledsen? 

--- Mja --- 

--- Och vad gäller sorgen? 

--- Månen --- 

--- Och den? Vad är det med månen? 

--- Jo, det skall jag säga dig. Det återstår för mig en kontrollräkning. Jag måste bedöma aberrationen vad månen 

beträffar för stjärnan a i Centauren, och --- --- --- 

--- Vänta, farbror! Stjärnan a i Centauren --- är det inte den stjärna, som är oss närmast av alla fixstjärnor? 

--- Alldeles riktigt --- men nu är det så, att den konjunktion mellan dessa två, som jag väntar på, icke inträffar förrän 

den tionde november. Och före den tiden vill jag absolut intet säga --- det är ju förargligt; det kunde ha varit i dag, 

årsdagen --- 

--- Å --- den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge --- och naturligtvis blir det väl goda underrättelser 

farbror kommer med? 

--- Nå --- nå --- 

Och gubben såg riktigt skälmaktig ut. 

49 av 140 2005-05-08 13:45 

* 

Från hemlandet fingo de underrättelser var gång »Hasard» hemkom från Melbourne med post. Dock hade den post 

och de tidningar, de första resan intensivt väntade på, uteblivit. På ett eller annat sätt måtte det skepp, som förde dessa 

postala saker, ha gått under --- 

Och på så sätt kom det sig, att det uppstått en lucka i förbindelsen hemifrån på tre, fyra månader --- de första efter 

avresan. 

Då hade ingen på hela Meteorön fått ett enda brev --- 

Sedan blev förbindelsen normal för varje gång »Hasard» gjorde sina resor --- 

Ingen misstänkte kajutgossen Emil Grane för att hava haft sitt finger med i spelet. 

Och dock var det hans verk. 

Han hade varit så enträgen att få följa »Hasard» på dess första resa till den australiska huvudstaden, att Modig till slut 

givit sitt samtycke. Gossen hade hämtat posten på Melbournes postkontor. Det hade varit en väldig säck. Emellertid 

kom han ombord och förklarade med bestört min att säcken stulits ifrån honom. Det blev en hel massa bråk och 

slutade med att kaptenen lovade att förtiga saken - postsäcken kunde ju hava gått förlorad på annat sätt också, till 

exempel genom ett haveri.


Emil Grane hade i tidningarna sett saker, som han var rädd kunde inverka menligt på Carl Modig och kanske rent av 

förstöra hela resan --- 

Och om nu dessa saker omnämndes i breven --- ja, då vore allt tillspillogivet. 

Detta var något Emil Grane till varje pris ville undvika --- och så verkställde han --- följande jesuiternas sats: 

ändamålet helgar medlen --- attentatet, 

Nästa postgång, resonerade han, var det nog ingen, som brevledes mera berörde de fatala tidningsnotiserna. 

Han tycktes hava resonerat riktigt, ty han hörde ej ett ord glunkas om hemligheten --- allt var som förr --- 

Årsdagen firades, förutom med en rast i arbetet, även med allmän, munter fest på kvällen. Talen voro många, 

stämningen hög och framtiden låg ljus för alla; ty samtliga trodde att man nu stod vid början till själva målet. 

Professorn väntade att om fyra dagar göra en storartad upptäckt. 

Doktorn drömde om diamanterna. 

Ingenjör Smitt och greve Hugo om järnsmältningen och dess blivande resultat. 

»Hasards» kapten och besättning om snar hemresa. 

Blott en jublade inom sig åt den stora, jättelika planen om en resa utanom jorden i världsrymden. 

Det var ingenjör Carl Modig. 

Han höjde sitt glas. 

--- En skål för de frånvarande, sade han. 

Blicken sökte Emil Granes. 

50 av 140 2005-05-08 13:45 

* 

Det var tydligt att minnet av dennes vackra kusin absolut icke lät sig utplånas ur den unge furstens av Meteorön hjärta. 







FJORTONDE KAPITLET. 

I avgrunden. 

Tvenne dagar efter årsdagens festligheter stego Carl Modig och doktor Jurell ned i underjorden. 

Det vill säga: de stego icke ned, utan firades ned i en tunna, som sakta och varligt hissades ned i djupet. 

Bägge voro de försedda med respiratorer framför näsa och mun och med syrebehållare på ryggen.


Annars är det troligt, att de skulle känt sig högeligen illamående av den sura, obehagliga stank, som rådde nere i den 

urfrätta håligheten. 

De buro var sin lampa, av typen »Davys säkerhetslampa» som användes i stenkolsgruvor för att undgå faran av 

gasexplosion. Den i håligheten kvardröjande vätgasen kunde nämligen vara minst lika explosiv som någonsin 

gruvgasen i stenkolsgruvor --- i all synnerhet då den var blandad med luft från ventilationen. 

Tunnan sänkte sig sakta ned. 

Äntligen tog den törn och bottnen var uppnådd. 

På densamma kändes ett otäckt, slipprigt mudder, alldeles svart och inmängt med kvarstående järnvitriol. 

Doktorn sträckte ivrigt ned armarna i det svarta »joxet», som dess namn på fackspråket lyder. Han grävde och grävde. 

Han ville känna om de där stora diamanterna han drömt om voro att finna på bottnen, djupast. 

Men grymt besviken och med bittert svidande fingrar måste han sluta sin undersökning. 

--- Lurad! utbrast han, så att det gav eko i bergakungens hallar där nere. 

Modig skrattade och tog även han av respiratorn så att munnen ett ögonblick blev fri. 

--- Nå --- nå! Vi få nog gå till väga på annat sätt. Jag skall nu taga upp en spann som prov och analysera den, få vi se 

vad detta jox innehåller --- det förefaller mig, efter tyngden att döma, att vi i alla fall få lön för mödan även om vi ej 

finna diamanter. Men fy vilken stank, slutade han och satte snabbt på sig respiratorn igen. 

Doktorn brummade men gjorde detsamma. 

Uppkomna, svarta som sotare, skyndade bägge till laboratoriet. 

Modig torkade litet av det mörka joxet. Det var rent kolsvart. 

Så lade han litet av det torra ämnet på ett papper och strök sitt knivblad mot det i det han hårt tryckte bladet mot 

pulvret. 

Detta bakade ihop sig och en blank gul yta, starkt glänsande, kom till synes. 

Guld, sade Carl Modig. Jag anade det. Guldet är mycket utbrett i universum. Och även det är --- liksom diamanterna 

--- olösligt i svavelsyra. 

--- Vi --- vi --- vi vadade då i guld där nere? Ja visst. 

--- Ja visst. 

--- Men Carl! Det var ju underbart. Det måste vi rädda --- var enda kilo. 

--- Ja, lita på det du. 

Och Carl Modig gav sin närmaste man, ingenjör Josef Smitt, följande order: 

--- Låt några arbetare med borstar och byttor göra ren hela håligheten. Det svarta joxet samlas i cisterner. Du själv 

mäter upp hålet och ger mig fortast möjligt en skiss över dess utseende. Har du förstått? 

Nästa dag lämnade Smitt Modig en skiss över hålet. 

Smitts skiss över hålet. 

Av denna framgick det, att väggen mellan de båda håligheterna i verkligheten var så gott som bortfrätt. 

Carl Modig studerade skissen. 

51 av 140 2005-05-08 13:45


--- Gott, mumlade han, jag är färdig. Smitt! Vill du sammankalla alla --- jag har något att säga. 







Andlös tystnad rådde under Carl Modigs utförliga tal. 

FEMTONDE KAPITLET. 

Vid skiljevägen. 

Med intresse hörde alla hur han klart och tydligt, tum för tum, fot för fot bevisade hur allt var klart för en »liten tripp 

ut i världsrymden, en liten visit på vår drabant». 

--- Och således, slöt ingenjören, ser ni alla hur kaviteten i järnmassan är som en vulkans krater och bergarten 

därovanpå är kalotten. 

I morgon börjar laddningen. 

Nitroglycerin föres med största försiktighet ned i hålet --- jag har gjort fullständiga beräkningar, och den losskastade 

bergartsskorpan kommer att övervinna jordens gravitation --- att lämna jorden. Mitt mål är månen --- vår närmaste 

himlakropp --- den 16 november måste det ske. Då står månen i opposition med solen och det är springflod. 

Alltsammans är över på ett ögonblick --- det är inte värre än en större jordbävning. Nu, mina vänner, stån I vid 

skiljevägen --- valet är fritt --- vem vill följa mig på resan? Valet är fritt. 

En dödstystnad följde på dessa ord. 

Endast en röst höjdes. 

Det var Emil Granes. 

--- Jag följer, förstås! 

--- Du! 

--- Ja, ingenjör Modig. 

--- Tack, Emil. Du är en präktig pojke. 

Greven begärde ordet. 

--- Mig får du verkligen ursäkta. 

Nu togo alla ordet ur munnen på honom. 

--- Och mig med. 

--- Och mig. 

--- Jag har hustru och barn. 

52 av 140 2005-05-08 13:45


--- Jag har fästmö. 

--- Jag har egen gård i Småland. 

--- Jag tål inte hastiga rörelser. 

--- Det är ju vanvett. 

--- Det är rena självmordet! 

--- Nej --- nej! 

--- Nej --- absolut icke! 

--- Jag nekar. 

Så uppräknades alla de interjektioner svenska språket äger. Alla nekade att följa utom den gamle professorn, som 

yttrade: 

--- När var det avfärden skulle ske? 

--- Den 16 november. 

--- Ja --- ja --- det stämmer. Den 1O:de skall jag göra min sista observation --- och sedan skall jag bedja att få göra min 

sorti. Jag vill bara fråga: »Hasard» behöver väl ej gå härifrån före den 10:de? 

--- Nej, farbror. »Hasard» blir liggande här till och med den 15:de november. Den 16:de på morgonen avgår den med 

er alla utom mig och Grane och klockan tre på eftermiddagen, då jag låter minan springa, befinna ni er alla långt, långt 

ute på Oceanen. Och nu, när ni gjort ert val, mina vänner --- nu till arbetet. 

Vi måste skynda! Hinna vi ej till den 16 november, vid den stora springfloden, så måste jag vänta en hel månad till, och 

den attraktionen månen då presterar är ej heller på långt när så kraftig som denna --- således, raskt till arbetet. Smitt --vill 

du följa mig in på kontoret i och för nödiga order. 

De två männen försvunno, men diskussionen man och man emellan hos de kvarvarande blev allt ivrigare. 

Och alla försökte de att frånråda sin avhållne gunsting, Emil Grane, från att deltaga i den vanvettiga färden. 

--- Ännu har ingen människa lyckats göra något dylikt, sade alla. 

--- Därför kan väl Carl Modig göra det. Jag tror på honom, och icke för allt i världen ville jag försaka att --- att --- att 

se hur månen ser ut, svarade kajutpojken och sprang med några skutt sin väg för att slippa flera påtryckningar. 

--- Synd om den präktige pojken --- detta vansinne blir bådas död, sade matrosen Simon Heiman. 

Men en svartmuskig, mörkt blickande sjöbuss spottade eftertänksamt och viskade till ett par andra: 

--- Måntro det behövs pengar på månen? 

De andra skrattade. 

--- Ja --- jag menar allvar, jag. I annat fall, ser ni, skola vi nog få Modig att lämna kvar vartenda korvöre innan han 

reser. 

Och ett dunkelt brott planlades av de tre. 

De enades om, att först låta professorn fullborda sitt slutliga experiment och bestämde dagen för brottet till den 14:de 

november. 

53 av 140 2005-05-08 13:45 

*








SEXTONDE KAPITLET. 

Ab esse ad posse valet --- --- --- 

Arbetet med rensningen av kaviteten från det svarta joxet var färdigt på en enda dag, och så kom placeringen av 

nitroglycerinen. 

Den 10:de november 1890 var allt klart och kring professorn, som denna underbart klara afton gjorde sin sista, viktiga 

observation, stodo alla Meteoröns honoratiores andäktigt församlade. 

Där uppe syntes månen --- där, ett stycke ifrån --- stjärnan a i Centauren, med sitt starka, klara sken. Månen lyste 

praktfullt --- det var nära fullmåne, som skulle inträffa 16:de november. 

När de närmade sig varandra, när a i Centauren gled förbi månkanten skulle observationen ske och instrumentet var 

noga inställt just mot den punkt på firmamentet där detta komme att inträffa. 

--- Ännu en timme kvar, sade professor Lowell. Den vill jag begagna till att omtala de beräkningar jag just i dag fått 

färdiga. De gälla den meteor, som nu utgör själva Meteorön. Denna meteor har verkligen varit en jordens andra måne. 

--- Verkligen! utbrast Modig. 

--- Som jag säger. En gång i tidernas begynnelse, när de väldiga stenkolsskogarna på Spetsbergen ännu existerade, när 

mammuten frisk och frodig betade på de ställen, som nu utgöra Sibiriens tundror och stäpper, varest detta djur nu 

träffas, infruset i isen, innan en människa lett mot solen och fröjdats åt livet --- då ägde jorden tvenne månar --- dels 

vår stora, nuvarande Selene, dels en oerhört mycket mindre. Då kretsade dessa båda kring vår jord. Selene något 

fortare än nu, och den lilla med en omloppstid av 48 timmar --- således med en oerhört stor hastighet. Vår måne --- 

Selene --- var sig då olik mot nu: den ägde rotation kring sin egen axel --- den visade alltså jorden alla sina sidor --den 

var ej bunden som nu. Och jorden! Den var sig ej heller lika. Den ägde ej några årstider. Ty dess axel lutade ej 

som nu mot ekliptikan --- den stod rätt upp. Norden och södern hade således ej den alternerande sommar och vinter de 

nu äga. Endast dag och natt i enformig följd. Så med ens skedde en omstörtning i de bestående förhållandena. På 

solen, från vars fläckar väldiga, magnetiska störningar sändas till jorden, inträffade helt plötsligt ett solfläcksmaximum 

av alldeles oerhörd utbredning. Genom hela vårt solsystem darrade de mäktiga, magnetiska vågorna. Vår jords 

magnetism stegrades i fenomenal grad --- jag kan livligt föreställa mig vilka sprakande norrsken och sydsken det skulle 

hava lyst, om de bägge polerna. Av denna hastiga ökning i jordmagnetismen följde nu åtskilliga rubbningar. Pro primo 

drogs den minsta månen, som utgjordes av uteslutande järn, med kraft mot jorden. Med ett brus och dån föll den 

fräsande ner i havet --- vi stå med våra fötter på den nu --- den blev Meteorön. Men det inträffade ännu flera 

naturrevolutioner. Jordens kraftiga magnetism bromsade månen och band den sida för evigt till sig, som innehöll 

största mängden av järn. Men det var ej nog med dessa omstörtningar. Meteoren som föll hit ned --- den minsta månen 

--- gav jorden givetvis en stöt --- liten förstås, men dock en mycket kännbar stöt. Den var nog till att framkalla den 

lutning mot ekliptikan som jorden nu har, den som ger oss våra årstider. Isen utbredde sig hastigt i norr och söder --det 

var då mammuten frös inne i de väldiga isblocken, det var då stenkolsskogarna på Spetsbergen danades --- ja --- 

En djup tystnad följde på detta tal --- det öppnade så många perspektiv --- väckte så många underliga tankar helt in i 

jordens spädaste barndom. 

Men uppe på södra hemisfären närmade sig a i Centauren alltmera månen. 

54 av 140 2005-05-08 13:45


Tystnaden var nästan andäktig och professorn fortsatte: 

Mina sista studier av månen ha lett mig till ett överraskande resultat. Därför att denna ö, Meteorön, är den kraftiga 

magnet den är --- eller av andra, för mig okända egenskaper hos den --- alltnog --- man ser inte lika från denna ö ut i 

världsrymden som från andra platser på jordytan --- nej --- överallt annars går ljuset obrutet rakt ut i universum --- från 

Meteorön åter går det i vinkel. Jag har sett månens andra sida. 

Carl Modig bleknade. 

--- Har farbror? 

--- Ja. Och nu skall jag av stjärnans aberration sluta mig till om dess aberration utvisar att där finnes atmosfär --- gör 

det detta --- nåväl, då har din planlagda utflykt i alla fall någon förhoppning att lyckas --- men tyst nu --- tiden är inne 

--- 

Professorn närmade sitt öga till tuben. 

Ögonblicket var fyllt av den största spänning. Allas nerver voro som strängar på en fiol, vibrerande, hårda. 

Ej ett ord yttrades. 

Med blotta ögat såg man den lysande stjärnan närma sig månen. 

Nu! 

Ett utrop undslapp professorns läppar: 

--- Ab esse ad posse valet --- --- --- 

Så sjönk han till golvet. 

Doktor Jurell skyndade fram. 

--- Hjärtslag, konstaterade han. Hjärtslag på grund av en häftig sinnesrörelse --- 

--- Vad såg han?! 

Doktorn betraktade Modig och svarade: 

Ignorabimus! Det är utlagt: vi skola aldrig få veta det! Men hans sista ord voro nog dessa: Ab esse ad posse valet, a 

posse ad esse non valet consequentia. Och de orden äro uttydda: från någontings verklighet kan man sluta sig till dess 

möjlighet, icke från någontings möjlighet till dess verklighet --- 

Carl Modig förstod mera än han ville säga. 

Det var, måste hava varit en verklighet som den gamle professorn sett. Detta, och intet annat var det, som i så hög 

grad slagit honom med häpnad att hans hjärta slutat att slå. 







55 av 140 2005-05-08 13:45


SJUTTONDE KAPITLET. 

Den 14 november 1890. 

Sedan professorns lik blivit bisatt bestämdes att det den 15 november skulle föras ombord på »Hasard» och därefter 

omedelbart föras till Melbourne. Under tiden förblev professorns jordiska kvarlevor i en sval avdelning i det grotthus, 

som Modig sprängt in i klippan för att hava till vistelseort under resan genom rymden. 

Den 14 november vistades alla Meteoröns invånare om bord på »Hasard». 

Vid middagstiden lät Carl Modig ro sig och Emil Grane till ön. 

Detta var första signalen till det myteri, som planlagts av besättningen, och knappast hade Modig och Grane stigit ned i 

grottvåningen, innan roddarna återvände till »Hasard». 

Matrosen, som först framkommit med förslaget att bemäktiga sig Carl Modigs mynt, hade haft ögonen med sig och 

förstått att lägga a till b och c till d och på så sätt upptäckt, att det svarta slammet på kavitetens botten helt enkelt var 

guld, som i stora lådor fördes ombord på »Hasard». Han hade spionerat ut, att Modig dessutom fördelat sitt myntade 

guld bland alla deltagarna --- själv hade han fått något, och hans kamrater likaså --- men för litet, tyckte han --- han 

önskade allt. Summa summarum måste det, enligt matrosens beräkningar, ombord finnas för många millioner kronor 

guld. 

Gott --- planen var klar. 

Carl Modig och Emil Grane, de bägge farligaste motständarna, ty Modig var snarrådig som en indian och klok som 

ingen annan, och gossen Grane hal som en ål och listig som en orm --- bägge dessa befunno sig i grottvåningen på ön 

och berövade varje medel att komma tillbaka till »Hasard». Alla roddbåtar hade omärkligt undanstuckits. 

Vid roddarnas äterkomst skulle myteriet bryta ut. Man hade för avsikt att bemäktiga sig »Hasard» till att börja med, 

och när detta var gjort, vore det en lätt sak att gripa de båda andra på ön, ty anföraren för myteriet ansåg, att det vore 

alltför stor synd, att den präktiga Meteorön med allt det guld denna ännu dolde i djupet skulle för evigt förstöras. 

Nej, först »Hasard», sedan hela ön --- det var planen. 

Fullkomligt ovetande om dessa lömska anslag sysslade Carl Modig inne i grottvåningen med de allra sista 

förberedelserna för avfärden, som skulle äga rum efter precis två dygn. 

Dessa sista förberedelser bestodo emellertid endast i att undervisa hans enda blivande följeslagare om hur allt inne i 

grottvåningen fungerade. Det kunde ju inträffa, att Modig på ett eller annat sätt bleve sjuk eller oförmögen att sköta de 

apparater, som voro nödvändiga för bådas liv och då borde Grane känna till dessas sätt att fungera. 

Modig beskrev noga respiratorernas verkningssätt. Hur syrgasen framställdes i den behållare, man bar på ryggen för 

att ledas i slangar till näsa och mun. Man hade år 1890 icke ännu lyckats framställa den förträffliga komprimerade 

syrgas, som tjugufem år senare möjliggjorde till exempel, att undervattensbåtarna kunde bliva en verklighet. Hela 

anordningen var nu rätt enkel, ehuru för sin tid tämligen komplicerad; klorsyrat kali spelade vid den tidens 

syreframställning en stor roll. 

Och denna knapp, upplyste Modig, visande på en knapp på ena väggen, vet du, vad den är till? 

--- Nej. En ringledning? 

--- Nej. Det är avtryckareknappen för skottet --- från densamma leda trådar in till laddningen under schakten. Den är 

det viktigaste av hela saken. En tryckning på den --- och vi rusa i väg --- men vad är detta? 

--- Han lyssnade i andlös spänning. 

--- Bom --- bom --- bom --- 

--- De skjuta, Emil, kom! 

56 av 140 2005-05-08 13:45


Han drog gossen med sig ut. 

Där nere i vattenringen mellan korallrevet och Meteorön låg »Hasard». 

Där ombord var tydligen liv och rörelse. 

Skott knallade och smällde, och vita rökskyar stego mot skyn ur gevärs- och pistolmynningar. 

--- Båtarna äro borta från ön, ropade Emil Grane. 

--- Myteri, dånade en kraftig stämma upp till dem från »Hasard». Rädda er! 

Det var kapten Hammar, som lyckats slunga ut dessa ord i »Hasards» megafon, som så förstärkte ljudet, att det hördes 

tydligt ända upp till grottvåningen. 

--- Ja, det tycks vara fullt myteri. 

--- Se, nu träffar en kula kaptenen. 

De sågo den gamle sjömannen falla. 

Nu började kulor hagla även kring de två på ön. Och tre roddbåtar, fullastade med folk, lade ut från »Hasard» och 

rodde mot stranden. 

--- Vi äro förlorade! utbrast Carl Modig. 

--- Nej, jublade Emil Grane, vi ha ju allt redo --- i Guds namn, Carl, låt oss resa. 

Ingenjören stirrade på den unge mannen, vilken lämnat ingenjörstiteln och tilltalat honom med hans förnamn. 

Och mitt under faran för livet, med kulorna haglande runt omkring sig, lade han först nu märke till något egendomligt 

med pojken. 

Syrgasen! 

Ja, den var orsaken till förvandlingen. Emil Grane hade en längre stund experimenterat med respiratorn och hela hans 

ansikte hade insvepts i den skarpa gasen. 

Det kolsvarta håret hade mistat sin svärta! Det glänste guldgult. 

Och den bruna hyn var försvunnen --- 

En kvinnas skära hy lyste emot Carl Modig --- 

Nina! 

--- Ja, ja, älskade, älskade, kom --- skynda --- 

Och hon drog honom in i grottvåningen och bommade till dess dörr hermetiskt. 

--- Med dig och bara, bara dig till världens ända, sade hon och kinderna glödde, och hennes blickar lyste av kärlek 

emot honom. 

Carl Modig ville svara --- men utanför dundrade de anstormande på dörren till grottan. 

--- De kunna skära av den elektriska ledningen, skrek Nina. 

--- I Guds namn då! sade Carl Modig lugnt och förde fingret till den elektriska knappen --- 

Det var hög tid. 

57 av 140 2005-05-08 13:45


Det knakade misstänkt i dörren. 

Med ens förnams en stöt så våldsam, ett buller så oerhört, att all beskrivning vore fruktlös. 

Allt skakade i grottvåningen. 

Allt kastades huller om buller. 

Tidningarna meddelade senare, att en våldsam jordbävning ägt rum. Man påstod att en hel ö gått under --- totalt 

utplånats från Söderhavets karta. 

58 av 140 2005-05-08 13:45 

* 

Ögonvittnen funnos inga. Men en ofantlig jättevåg hade utbrett sig över hela Polynesien. Den hade varit så hög att hus 

och träd översköljts på närliggande öar, och på Tonga Tabu, varest ju redan hög flod, i väntan på springfloden den 

16:de, rådde, hade vattnet stigit långt inåt ön. 

Ett fint damm irrade sedan i flera månader runt hela jorden och förlänade solnedgången ett mystiskt, rödaktigt sken. 

Det var dammet efter jättejordbävningen i Polynesien den 14 november 1890. 

Detta hade en lärd astronom förklarat för gamle advokat Julin. 

Och den gamle, som nu var den ende på jorden som kände hemligheten, delade sin uppmärksamhet mellan att 

drömmande åse de vackra solnedgångarna och undrande betrakta månens bleka, runda skiva. 

En tid framåt sysselsatte sig världen med den unge, svenske ingenjör, som sökt efter sällsynta mineral där nere, åtföljd 

av en stab landsmän, med greve Hugo Winterfeldt, doktor Jurell, kapten Hammar, professor Lowell samt ingenjör 

Josef Smitt. 

Men ingen nämnde ordet Nina Örnklo. 

Ingen utom gamle advokat Julin. 

Han kände hennes rymning --- men teg. 

--- Och den verklige Emil Grane hade ett halvt år efter expeditionens avresa från Göteborg förlist med det fartyg, med 

vilket Nina förmått honom avresa --- samma dag som hon själv följde »Hasard». 

I verkligheten hade det således på haven i detta första halvår kryssat tvenne med namnet Emil Grane från Stockholm. 

Till slut anskaffade sig den gamle advokaten en kikare, en stor, präktig tub, och hans ålderdoms nöje blev att låta 

denna apparat timtals riktas mot vår milda, lysande drabant i rymden och genom kikarens glas betrakta månens alla 

berg och dalar, skuggor och dagrar. 

Men månen teg i natten, och dess gubbe log lika vemodigt mot den grånade advokaten som mot alla andra, som ej 

visste av den gamles hemlighet. 






Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Comments? |


ANDRA BOKEN. 

Månens andra sida. 

----- 

ADERTONDE KAPITLET. 

Utslungade från jorden. 

Skakningen, dånet och omstörtningen inne i grottvåningen efterföljdes av en stillhet så fullkomlig och en tystnad så 

djup, att en sådan aldrig erfares på jorden, hur ljudlöst det än förefaller att vara. 

En aftonstund vid den spegelblanka insjon, i den tigande, djupa skogen lyckes oss vara den absoluta tystnaden. 

Men nej! 

Tusen småljud finnas. 

De kunna påvisas med tillhjälp av ytterst känsliga, elektriska mikrofoner, i vilkas hörlur örat mitt i stillheten kan 

uppfatta ett avlägset lokomotivs stånkande, djurs läten och en mängd andra ljud. Och det är tydligt, att kunde dessa 

mikrofoner drivas till yttersta graden av finkänslighet så skulle de återgiva jordvattnets sorlande och till och med 

vegetationens växande. 

Ballonguppstigaren vet, att tystnaden vid jordytan icke är någon verklig tystnad. 

Uppe, ovan molnen, där ballongen seglar fram, själv orörlig i luften som rör sig, bärande densamma --- där verkar 

tystnaden rent av majestätisk. Ju högre man stiger, desto längre avlägsnar man sig från jordytan och dess skilda ljud. 

Men samtidigt blir luften själv tunnare och tunnare och till slut så tunn, att en människoröst knappast höres. Ett skrik 

ur en människostrupe förklingar tätt invid kamratens öra som en viskuing. 

Denna tystnad, högt uppe i de förtunnade luftlagren, är majestätisk och gripande. 

Men den är ej absolut. 

Den absoluta tystnaden finnes ej i materiens närhet. 

Den oändliga etern, där var gasatom, var luftmolekyl är försvunnen, bunden som den är vid solars kromosfärer och 

planeters atmosfärer, är den fullständiga tystnadens hemort i universum. 

Den är ej längre sublim --- den är hemsk. 

Människans fem sinnen förmå ej längre att uppfatta den. 

Ty det låter sig ej förneka: vi äro uppfödda i ljud, vana vid ljud; hela vår kropp, varje muskel är formad vid ljud av 

celler. Cellernas byggnad är påverkad av de olika ljuden. 

Man måste göra sig ett begrepp om vad ljud är. 

Ljud --- det är varje svängning, varje vibration i lufthavet omkring oss. 

Av alla dessa oändligt varierande vibrationer uppfattar det mänskliga örat endast det försvinnande fåtal, vars 

svängningstal ligga emellan 12 och 6,400 i sekunden. Rörelser i luftlagren med lägre svängningstal höra vi ej, dem med 

högre ej heller. 

Och dock äro även sådana svängningar ljud. 

Vi människor äro bundna till ljuden, det vill säga till atmosfärens rörelser omkring oss och till och med de seglande 

59 av 140 2005-05-08 13:45


molnen, som förefalla oss tysta, frambringa mäktiga, dova, för oss människor totalt ofattbara ljud. Vi höra dem ej med 

våra öron, men förnimma dem med hela vår varelse och vore dessa tystnadens ljud borta, skulle vi känna oss i högsta 

grad konfunderade. 

Världsalltets tystnad, eterns kristallklara tystnad, som vilar mellan rymdens vandrande världsklot, kan ej uthärdas av 

människan. 

Den förintar henne. 

Allt är ljud eller tystnad. 

Den högsta form av ljud är värme. 

Den lägsta köld. 

Och när intet det svagaste ljud längre förefinnes, uppstår den absoluta köld, som vårldsetern äger. 

Det var början till denna absoluta köld eller absoluta lystnad, som omgav Carl och Nina --- när de, ett par timmar efter 

Bortslungandet från Meteorön, vaknade till liv igen. 

Till liv! 

Ja, detta var i sanning ett under. 

I hastigheten vid avresan hade de glömt att sätta på sig respiratorerna, men en lyckträff gjorde, att den häftiga 

skakningen sammanförde de kemikalier, som bildade syrgas, och automatiskt fylldes hela grottvpningen med den 

livgivande gasen. 

Oskadade sågo de på varandra. 

Så sökte Carl Ninas hand, tryckte den och sade med darrande stämma: 

--- Du --- du älskar mig då?! 

--- O, Carl. 

Och nu brusade det fram, allt vad hon offrat för hans skull. 

Sin far, som trodde henne vara död, sin släkt, sina vänner, allt i livet och nu hela jorden --- 

--- Mera har en kvinna aldrig offrat för en man, sade han stilla. 

Har jag --- har jag sonat mitt brott? stammade hon. 

--- Ack, tusen gånger, du kära. 

--- Ensam --- ensam med dig, jublade hon, dig som jag under denna tid lärt mig att älska --- som en gud. 

Han slöt henne i sina armar. 

En förunderlig stillhet omgöt allt inne i de rum, som nu var hela världen för dessa två, en värld stor nog för dem, men 

en värld med bra litet ordning i. 

Med kvinnans behov av att ha ordning omkring sig, ville hon, mitt i sin fruktan, och fastän de ej kunde vara säkra på, 

att ej deras eterfarkost åter nedstörtade mot jorden, börja att ställa allt till rätta. 

Han skrattade. 

--- Kära Nina. Låt bli det där. Falla vi mot jorden, så krossas vi i småsmulor, och då år ditt arbete obehövligt. Lämna vi 

jorden, så äro vi snart utom hennes attraktionssfär, och varken vi eller husgeråden veta då snart var är upp och var är 

nedåt --- allt kastas åter huller om buller. Nej --- allt vad vi nu hava att göra är att vänta och se hur det avlöper --- men 

60 av 140 2005-05-08 13:45


är du inte rädd? 

--- Rädd! När jag har dig. 

--- Tack. Kom nu och sätt dig här vid min sida och tala om allt som hänt dig sedan vi skildes. 

Nina omtalade nu hur hon rymt hemifrån och hur hon i Melbourne tog posten, så att ej hennes försvinnande, som 

omtalades i tidningarna, skulle väcka misstankar då hon in i det sista ville förbli Emil Grane. 

--- Och brevet som skulle öppnas, om Emil Grane dog? 

--- Älskade! Det var min bön om förlåtelse för att jag en gång så grymt förorättat dig. 

Han kysste henne. 

--- Min tappra, kära, älskade Nina! 

Hon såg på honom med en varm, strålande blick. 

Då bröts tystnaden omkring dem av våldsamma, kanonliknande dån --- hela grottvåningen skakade. 

--- Bom --- bom --- bom! 

Förskräckta sprungo de upp. 

--- A, sade Carl Modig. Detta borde jag hava förutsett. 

Hur kunde du veta det? Vad är det Carl, vad är det? 

--- Bom --- bom. 

Ånyo skakade grottvåningen som skulle den rämna. 

--- Meteorer, min vän. Vi hava mött meteorsvärmen som den 14 november korsas av jordbanan --- Leoniderna --- jag 

hoppas det. 

--- Bom. 

--- Att taket håller. 

--- Bom. 

--- För resten är det nog snart över. Ljudet kommer ej från rymden där ute, utan alstras av den instängda luftens 

skakning inom själva rummen. 

Bombardemanget av meteorerna upphörde verkligen snart, och nu märkte Nina och Carl, att det utanför dem måste 

härska en död och en tystnad, som var fruktansvärd. 

En liten elektrisk lampa, som var fastgjord vid taket med sitt batteri, hade hela tiden fungerat. Nu började också den 

att slockna. 

--- Dessutom kände de kylan tränga in mer och mer. En torr, sugande köld smög sig in till dem, och den svaga 

belysningen gjorde obehaget ännu större. 

De sökte varandra och fast omslingrade satte de sig ned. 

Med ens sprang Nina upp. 

Men så lätt hade bon blivit, att hon nästan berörde taket. 

--- Vad var det, Nina. 

61 av 140 2005-05-08 13:45


--- O, jag är rädd. 

--- Varför mera nu än nyss? 

--- Jo, jag kom ihåg något rysligt. 

--- Rysligt? 

--- Ja, viskade hon, vi ha lik i lasten --- inne i tredje rummet ligger ju professorns lik. 

Hon smög sig åter i sin älskades armar, och han kände hur hon darrade av köld och rädsla. 

Nu slocknade lampan ---- de sutto i mörkret. 

Plötsligt hördes ett ljud. 

Så ännu ett. 

--- Råttor, sade Carl. 

Nina skrek till. 

--- Hör... 

Dörren till professorns likrum gnisslade på sina hakar. 

Så hördes tassande steg --- de kommo närmare och närmare. 

Ninas vansinniga skräck smittade Carl Modig --- alldeles förlamad blev han sittande. 

Nu voro stegen tätt inpå dem. 

Och nu --- nu kände de båda en isande kall hand sökande föras över deras ansikten. 

Med ett skrik av namnlös fasa förlorade båda sansen, upprivna som deras nervsystem voro efter den häftiga chocken 

nyss. 







De vaknade bägge av ett starkt ljussken. 

De blickade upp. 

NITTONDE KAPITLET. 

Den döda punkten. 

Ljuset kom från den elektriska taklampan, som tycktes ha att ny, stark lyskraft, starkare än någonsin förr. 

Och lutad över dem stod en vitklädd gestalt, skakande av köld. 

62 av 140 2005-05-08 13:45


Det var professor Lowell, som vaknat upp ur den skendöd, han fallit i och vilken av doktorn misstytts och ansetts varit 

död till följd av hjärtslag. 

--- Du blev rädd! sade han till Modig. 

Carl Modig pekade på ynglingen vid sin sida --- vilken, till professorn. stora förvåning ej alls var lik den forne Emil 

Grane. 

--- Kärleken, sade han, har stigit ombord på eterskeppet och i första berusningen jagat modet på flykten. Det var så 

alltför plötsligt alltsammans. Explosionen, avresan, Ninas uppdykande i Emil Granes gestalt och så nu farbrors 

skendöd och spökeri --- men nu. 

Carl Modig reste sig och rörde sig lätt som en fjäder. 

--- Gudskelov, vi äro långt frin jorden. Dess dragningskraft är mycket liten. Jag tror ej jag väger mera än ett litet barn, 

så lätt är jag. 

--- Det är kallt, sade professorn. 

--- Jag skall skaffa kläder --- och du, Nina, får behålla den manliga habiten; jag visste sannerligen inte att jag skulle få 

kvinnligt sällskap på resan och har ej ordnat med damkläder. 

I rummet intill tände han ännu en lampa och sökte med tillhjälp av de bägge andra fram rikligt med tjocka, varma 

kläder. 

Så slogs värmen på. 

I grottvåningen utgjordes väggarna av dubbla sådana. Mellanrummet var mycket stort och vattenfyllt. Värmen 

alstrades på så sätt, att natron infördes i detta vatten, då en stark värmeutveckling ägde rum. 

Idén till denna uppvärmning utan direkt eld hade Modig tagit från ett tyskt bergverk, varest så kallade natronlokomotiv 

voro i bruk. Hettan av det i vatten sig lösande natronet var tillräcklig att bilda ånga för lokomotivets framdrivande och 

användes, innan elektrisk drift infördes, därför att natronlokomotivet ej frambragte rökgaser i gruvans trånga schakt 

och orter. 

Värmen och kläder i förening med mat och dryck gjorde, att humöret återvände och professorn sade: 

--- Du har i alla fall glömt en sak. 

--- Vad då? 

--- Att göra fönster på din grottvåning. 

--- Jag tordes icke. De hade kunnat sprängas. 

--- Således få vi intet se av rymden innan vi landa någonstädes. Det var verkligen stor skada. 

--- Törs farbror öppna de dubbla dörrarna? 

--- Ja, vet du. Frestelsen är mig för stark. Jag vill våga det försöket, och sedan skall jag väl omtala, vad jag såg den 

10:de november, då jag undersökte månen. 

--- Ja, ja. 

Respiratorn spändes på den gamle mannen och hela hans kropp inhöljdes i tjocka täcken, filtar och kläder, och 

slutligen drogos reglarna från den innersta dörren av de tvenne dubbla, som förde ut mot världsalltet. 

En kall pust slog emot dem. 

Professorn slöt dörren och stod nu i mellanrummet mellan de två dörrarna. 

63 av 140 2005-05-08 13:45


Skulle han mäkta att öppna den yttre dörren? Ut mot det lufttomma rummet, som sög den till sig, skulle kanske 

reglarna bromsa så, att han ej förmådde skjuta dem åt sidan? 

De inne i våningen lyssnade. 

Intet ljud hördes där utifrån. 

De kände ett visst välbefinnande genomströmma sina kroppar och lättheten var dem behaglig. 

Slutligen öppnades dörren och professorn inträdde. 

--- Nå? 

Lowell lösgjorde sig från respiratorn och de överflödiga kläderna och svarade: 

--- Jag tordes ej gå utanför. 

--- Inte? 

--- Nej! Jag kom lyckligtvis att tänka på följderna. 

--- Och de? undrade Nina. 

--- Hemska, mitt barn. 

--- Hur så? Litet kallt bara. 

--- Bara! Ånej. Vår mänskliga kropp är beräknad att motstå ett lufttryck som är så stort, att en kvadrat centimeter, det 

vill säga en del, så stor som min lillfingernagel har att utstå ett tryck av 1 kilogram. Om vi antaga att en fullvuxen karl 

har en yta av 1 kvadrat meter så är trycket på honom icke mindre än 10,000 kilogram. 

--- Att han inte blir flat som en pannkaka! 

--- Nej, det beror på, att trycket är lika överallt, såväl inne i honom som utom honom. Men skulle det inre mottrycket 

försvinna, medan det yttre fortfor, så skulle han mycket riktigt tryckas flat --- det har ni rätt i. Nå --- om jag nu skulle 

ha stigit ut i rymden, där det yttre trycket är borta, medan mitt inre är kvar, hade följden blivit den motsatta: jag skulle 

ha blivit en ballong. Jag skulle ha söndersprängts av 10,000. småkrafter, var och en så stark, att den tryckte ut var 

nagelyta med 1 kilograms tyngd. Varje öga skulle ha sprängts med 3 kilograms tyngd, örhinnorna med 1 kilogram, min 

hand skulle inifrån fått hålla motvikt mot 150 kilogram, som velat spränga sig ut --- nej --- jag betackar mig --- och en 

sann lärd bör dessutom aldrig känna sig --- uppblåst. 

--- Ja, farbror Lowell har alldeles rätt, inföll Carl Modig. Det hade ofelbart gått på det sättet. 

--- Men då veta vi ju ingenting om hur rymden utanför ser ut. Vi äro inlåsta. Vi kanske ej ens kommit ut ur jordens 

atmosfär ännu. 

--- Jo, det ha vi, svarade professorn med ett knipslugt leende. 

--- Hur vet farbror det? undrade Carl. 

--- Du märkte väl, att jag var ovanligt länge ute mellan dörrarna. 

--- Nej, sannerligen inte. 

--- Ne-nej, svarade professorn med en galant nickning åt Nina Örnklo, det är ju klart, att tiden ej blivit er två lång i 

varandras sällskap. Emellertid stod jag rätt länge ute i det iskalla mellanrummet. Och inte gjorde jag det bara för att 

hänsynsfullt lämna er två ensamma ånej; det fanns andra motiv. 

--- Men det finns ju intet fönster. Vad gjorde farbror i det becksvarta rummet --- vilka mörkrets gärningar? 

Professorns sluga leende kom tillbaka. 

64 av 140 2005-05-08 13:45


--- Det fanns intet fönster --- det år sant. Men den elektriska tråden går igenom väggen ut och bort åt schakten till. 

--- Ja, men hålet för den är tätat. 

--- Mycket riktigt --- tätat --- men med vad? 

Carl Modig slog sig för pannan. 

Ja visst, farbror har rätt. Det är tätat med glas, för att träden skulle vara isolerad mot väggens ledande material. Och 

detta tjocka glas --- kunde farbror se igenom det? 

--- Tillräckligt, min gosse. 

--- Och vad såg ni? undrade Nina spänt. 

--- Att vi befinna oss över 225,000 meter över jordytan. 

--- Men varför just det talet. 

På grund av luftens tyngd. 1 liter luft väger 1,29 gram och vore luften sig alltigenom lika skulle vår jordiska atmosfär 

vara endast 8 kilometer hög. Men man vet, att luften förändras med höjden, den blir tunnare och tunnare --- ja, somliga 

tro till och med att sista delen av luften, innan den lufttomma rymden tager vid, utgöres av den lättaste av alla gaser, av 

vätgasen. Men om detta vill jag ej yttra mig. Alltnog, man har supponerat att atmosfärens totalhöjd i medeltal på 

jorden skulle vara 225 kilometer --- och över detta avstånd befinna vi oss nu. Vi vistas för närvarande så högt att intet 

spår av jordatmosfåren finnes kvar. 

--- Hur så? undrade Nina. Ni begav er ju ej ut. Och inte kan man väl se luften? 

Jo, det är just det man kan. Att himlen år blå beror på att luften är svagt blå. Och det är dessutom ett 

ljusbrytningsfenomen. Når luften är borta är himlen utan all färg. 

--- Hur ser den då ut? 

--- Ramsvart. Genom glaset såg jag solen lysa på en kolsvart himmel, jag såg dess protuberanser och lysande 

kromosfär. Jag tror, att vi snart förlora allt fäste med jorden --- jag misstänker, att vi snart dragas inom månens 

gravitationssfär. 

--- Då måste vi passera den döda punkten, sade Carl Modig. 

--- Vad är det? undrade Nina. 

--- Det är den punkt, svarade Modig, där jordens gravitationskraft är precis lika stor som månens. Ett ögonblick vet 

man ej, vem som skall rå --- så tager den ena av dem ut sin rätt. Man vet ej, vad som är ned. Sitter du, så känner du ej 

din egen tyngd --- du känner dig, som vore du ingenting --- som luft. 

--- Men det gör jag redan nu! svarade Nina. Håll mig i handen och hoppa. 

Carl tog hennes hand. 

Samtidigt togo de sats och hoppade till. 

Deras förvåning kan knappast beskrivas, när de med en duns slogo sina huvud mot taket. 

Professorn skrattade. 

--- Sannerligen, sade han, vi närma oss den döda punkten. 

De gåvo nu akt på sig själva och de omgivande föremålen. Allt lättare och lättare blevo de. 

Med ens kände Nina hur hon föll --- föll upp i taket, så följde Modig och professorn, som båda föllo upp vid sidan av 

henne --- ett milt och varligt fall, och så började alla lösa saker att stiga uppåt även de. Och till slut var det, som nyss 

65 av 140 2005-05-08 13:45


varit tak, golv under deras fötter. 

Det forna havet hängde som tak över deras huvuden, den väggfasta soffan såg komisk ut där den hängde som en slags 

säng med ett par slåar och det golvfasta, enbenta bordet verkade som en jättestor hänglampa med rund, flat botten. 

Där sutto de nu alla tre i taket och skrattade, så tårarna runno. 

Så började med ens golvet, det forna taket, att luta starkt och alla hasade försiktigt ned mot ena väggen och allt lösöre 

följde efter slamrande och ramlande. 

Så blev väggen golv. 

Men så började också den att luta, och de rullade åter ned på det forna golvet, i ett killiknande hörn mellan det lutande 

golvet och den lutande väggen. Och allt lösöre följde efter och hopade sig på och över dem. 

--- I himlens namn --- skall då denna karusell aldrig sluta! 

--- Farkosten skall först vända sig så, att dess tyngsta del vänder nedåt månen och dess lättaste, eller taket, uppåt mot 

jorden, svarade professorn. 

Golvet slätade alltmer ut sig, tyckte de, väggarna reste sig som förr, innan de lämnade jordens yta, och taket blev --gudskelov 

--- åter tak, som i alla anständiga hus och grottvåningar. 

Allt var, som professorn sade, sig alldeles lika som på jorden, bara den skillnaden att allt var fullkomligt upp och ned. 

Nu hade de månen under sina fötter --- de antogo i alla fall detta och jorden måtte då sväva över deras huvuden lik en 

jättestor måne. 

Den döda punkten hade passerats. 

De visste, att de närmade sig en annan himlakropp --- och på grund av den korta tid, som förflutit sedan den ödesdigra 

explosionen kunde denna ej gärna vara någon annan än just månen - Selene. 

De visste med bestämdhet att de ej dalade ned mot jorden igen. 

Ty farkosten hade ju vänt sig. 

Dess tyngsta del --- den under golvet --- hade hållits nedåt då de stego från jorden --- hade de återvänt till Tellus skulle 

samma tyngsta del ej på sätt som nu skett vänt sig. 

Och med hjärtat i halsgropen väntade de nu, att nedfallet skulle äga rum. 

--- Ånej, sade professorn. Ännu dröjer det nog några timmar. 

--- Men hur skola vi få veta det, undrade Nina. 

--- Genom denna! utbrast Carl Modig och tog fram ur ett väggfast skåp en fjädervåg. Vi hänga den här i ett snöre i 

taket och fästa denna vikt, som på jorden väger 1 hektogram, i kroken. En balansvåg skulle ej kunna användas. Ty vid 

balansvågen skulle bägge skålarna påverkas precis lika. Men med fjådervågen är det annorlunda. Dess inneliggande 

fjäder påverkas direkt av vikten. 

--- Här, Nina, ser du, hur mycket ett hekto på jorden väger här. Precis 7 gram i stället för 100. Och på månen väga 

dessa jordiska 100 gram 17,4 gram. Således giva vi akt på fjädervågen. När hektogrammet närmar sig 17,4 grams vikt, 

då äro vi i närheten av vår bestämmelseort --- då få vi göra oss i ordning att taga emot stöten. Men man faller sakta på 

månen --- kanske farbror under tiden, medan vi vänta, omtalar den där märkvärdiga observationen. 

--- Det var egentligen ditt förslag som gav uppslag till det. 

--- Vänta litet, bad Nina. Innan ni gå vidare, mina herrar. Svara mig på ett par frågor. 

--- Gärna det, du! 

66 av 140 2005-05-08 13:45


--- Hur långt är det från jorden till månen? 

--- 384,000 kilometer, svarade professorn. Men till solen är det 385 gånger så långt eller hela 149,000,000 kilometer. 

Om en kanonkula slungades från jorden till månen och ginge med en fart av 500 meter i sekunden, skulle den nå fram 

på 8 dagar och 5 timmar. Tyvärr ha våra samtliga kronometrar stannat, så jag kan ej säga hur länge vi varit på våg, 

men vår hastighet har hittills varit betydligt mycket större. Nu dröjer det emellertid inte många timmar, innan vi äro 

framme. Vår begynnelsehastighet var emellertid över 11,000 meter i sekunden. Annars hade vi ej över huvud taget 

kunnat lämna jorden --- men vi hava blivit bromsade av de fallande meteorerna och susa ej på långt när så fort fram nu. 

--- Du sade, fortsatte Nina, att vi dragas så sakta till månen. Varav kommer sig detta? Att månen är mindre än vår 

jord, det vet jag --- men det är väl dock ej så mycket? 

--- Månens klot, svarade Carl Modig, är fyra gånger mindre än vår jord --- --- --- 

Eller närmare bestämt, inföll professorn, är månens diameter 273, om jordens är 1,000. Månens diameter är 3,484 

kilometer. T)etta tal ger månen ett ytinnehåll av 38 millioner kvadratkilometer --- --- --- 

---Nå, hur mycket tyngre är jorden än månen? fortsatte Nina. 

Jorden är 81 gånger tyngre än månen --- men dess volym är endast 49 gånger större --- 

--- Aha --- således --- således --- ja, hur skall jag uttrycka mig sade Nina. Jag menar - då är månen gjord av lättare 

ämnen än jorden --- ty annars skulle väl dess volym också vara 81 gånger mindre --- 

--- Bravo --- Ni blir en god astronom med tiden, fröken Örnklo, bravo. Det år alldeles korrekt det ni nu säger. Månens 

täthet, så kallas det, är endast 0,615 av jordens. Vår gamla jord är i sin helhet 5,52 gånger tyngre än ett lika stort klot 

av vatten, medan planeten Mars är 4,52 och månen endast 3,34. Men Carl --- vad visar vågen? Ha vi långt kvar? 

Fjädervågen visade nu, att det upphängda jordiska hektogrammet vägde 9 gram. 

Professorn sade: 

--- Gott --- då kanske du nu kunde meddela mig, hur du kom på den idén, att månens bakre sida skulle vara urgröpad 

--- sedan skall jag omtala vad jag såg vid min sista undersökning. 







TJUGONDE KAPITLET. 

Varför månens bakre sida måste äga en buckla. 

--- Jag får yttra mig populärt och lättfattligt --- för Ninas skull. Jag vill, att hon skall förstå mina motiv för detta 

antagande, som är det viktigaste i hela vår färd. 

Jag har kommit till mina resultat som en rent logisk följd av de erfarenheter, jag har från jorden och planeten Mars. 

Professorn häpnade. 

Du skämtar! Jorden en buckla --- Mars likaså. Jorden är slät som en apelsin och mars som en biljardkula. 

67 av 140 2005-05-08 13:45


--- Och jag säger nej! Detta påstående är galet, föråldrat och förlåt --- dumt. 

--- Vad säger du! Visserligen har jorden en massa. småbucklor --- dalarna och sänkorna, men de svara mot porerna i 

apelsinskalet --- 

--- Nej, det är inte det jag talar om, kära farbror. Nej. Jorden har en stor --- oerhört stor buckla. Den år bortemot en 

mil djup --- kanske mera och så stor som nästan halva jorden. 

--- Nej --- nu har jag då aldrig hört på maken. En kyckling är du, utbrast professorn nästan ond, en kyckling och vill 

lära mig, gamla höna, att värpa. 

--- Farbror kan vara hur mycket höna som helst --- var så god --- det generar mig inte --- men jag skall be att få slippa 

benämningen kyckling. Farbror är en gammal förtorkad astronomgubbe --- 

--- Men Carl, avbröt Nina. 

--- Tyst, min unge! Det är jag som är herre här och frånber mig redan, innan vi sätta foten på Selene, varje 

uppsludsighet antingen den kommer från ett barn eller en gubbe --- alltså farbror har torkat in som ett pergament --har 

traskat på vår gamla jord i 80 år --- 

--- Sjuttiotre, Kalle, sjuttiotre. 

--- Låt vara. Farbror har traskat omkring på jorden i 73 långa år och tror fortfarande, att jorden är rund --- och litet 

tillplattad vid polerna. O, du ledsamma slentrian! Pappa sade, att jorden var rund, farfar sade detsamma, farfarsfar 

likaså och därmed är jorden rund. När så jag, som nu är tjugutre år gammal, kom till jordkulan, så tog det väl en tid av 

femton à sexton år tills jag började tänka, det vill säga --- jag följde min fars goda råd: »Tänk själv, pojke! Varje 

nedärvd tanke tänkte dock någon själv första gången.» Och det har jag gjort. Och att jorden har sin stora buckla och 

Mars en något mindre, det upptäckte jag redan vid nitton års ålder, farbror. Kom därför icke till mig och tala om ålder 

och sådant. Farbror är en gammal kapten som ett helt liv lotsat sin skuta fram över grunt vatten --- jag är en ung 

skeppsförare, som med ens styrt min farkost ut över de stora djupen --- det är skillnaden mellan oss två. Nå --- men till 

saken. Den är ohyggligt enkel --- precis som Columbi ägg. Jag menar jordens sydliga halvkula. Det är bucklan. 

Världshavet eller hydrosfären täcker hela denna halvdel av jorden --- 

--- Asch --- menar du på det sättet? 

--- Ja visst! Det är ju enkelt nog --- ett barn borde veta det och dock --- ingen har tänkt på saken före mig och ej heller 

på dess konsekvenser. Jag förutskickar, att förhållandet är detsamma på Mars. Dess sydliga hälft är hav, dess nordliga 

delar likna jordens. Gott --- det är så. Jag övergår då till frågan: varför är det så? Verka några andra krafter på norra 

halvkulorna av dessa bägge planeter än på sydhalvkulorna? Svaret är: ja. Saken är nämligen helt enkelt den, att hela 

vårt solsystem är statt i rörelse. Det ligger en stjärnbild på norra, märk, norra himlahalvan icke långt från själva 

Polstjärnan, Stella polaris. Den stjärnbilden står emellan Acturus och Vega och heter Herkules. Mot den stjärnbilden 

drages hela vårt solsystem. Vi på jorden beskriva således en spiral kring solen och med solen, vår sol, och alla planeter 

gå vi varje sekund även norrut. Jorden susar således mot Herkules stjärnbild i jordaxelns förlängning åt norr. Det är en 

dragning åt norr, som verkat i milliarders milliarder av år. Denna dragning ständigt åt norr har medfört det, som den 

måste medföra. Den har medfört, att det å det norra halvklotet förefunnits lyftande, dragande krafter, som sakta höjt 

Europa, Asien, Norra Amerika, Norra Afrika --- medan sydspetsarna enkla och små stå kvar på Sydamerika och södra 

Afrika. Dessutom finns ju det australiska fastlandet. Men det är allt. Förgäves sökte de gamla det sydliga, stora 

fastlandet, som skulle bilda jämvikt till det norras väldiga landområden --- det fanns helt enkelt alls icke. Världshav 

mötte forskningsresanden. Söder om Sydamerika blandade Atlanten sina vågor med Stilla oceanens och i söder fanns 

intet stort fastland. På planeten Mars --- samma buckla. Även här stora land åt norr, stora hav åt söder. Är farbror 

med? 

--- Ja visst --- och sannerligen --- jag har verkligen aldrig tänkt på detta, att vår jord drages åt norr --- men det är så, 

det är så. Och naturligtvis underlättas just härigenom på både jorden och Mars kontinenternas bildning på norra 

halvkulorna. Besynnerligt, att jag aldrig tänkt på detta --- varken jag eller någon annan astronom i världen. --- Men 

månen? 

--- Selene! Ack, Selene måste lyda universums lagar. Det vore meningslöst att förneka möjligheten av instörtningen på 

månens andra sida. Men nu kan farbror tänka sig, att denna instörtning på månens andra sida måste hava varit oerhört 

68 av 140 2005-05-08 13:45


mycket kraftigare än bucklorna, de stora världshaven på vår jord och på Mars. Ty tänk, vad jordens dragningskraft 

skall hava verkat på den närbelägna, lilla månen. Jordens dragningskraft på månens yta är 81 gånger kraftigare än 

månens på jordens. Åttien gånger, farbror! Tänk på det! Månens dragningskraft på jorden, som giver sig till känna 

genom ebb och flod, är ju redan den rätt betydlig. Floden kan ju vid världshavens kuster bli ett par, tre meter hög. Men 

när nu den 81 gånger mindre månen förmår att utföra dessa väldiga verkningar på jordens vattenmassor, att lyfta 

milliarder ton vatten tre meter högt och driva det runt jordens yta som en jättevåg, hur oändligt mycket kraftigare skall 

ej jordens attraktionskraft inverka på den lilla månen. Precis 81 gånger kraftigare. Månens hav, som ju ej finnas, skulle, 

om de funnits, haft en framrullande tidvattenvåg av en höjd, som vore 81 gånger 3 meter eller 243 meter hög. Vid 

Englands kust till exempel är tidvattnet 3 meter. Om en våg sköljde över England med en höjd av 243 meter skulle 

hela London, hela Essex, Suffolk, Norfolk och Kent spolas rent. Sussex komme att höja sig som en liten ö syd om 

London och fortsättas av Somerset, Devon, Dorset och Cornwall. Och hela Wales bleve endast en liten bergig ö. Hela 

Frankrike så gott som sopades rent. Och av Belgien och Holland funnes ej en jordklatt kvar varpå ett grässtrå kunde 

växa. Ja, tänk om vi verkligen utsatts för något så hemskt som att, liksom månen, äga en måne som varit 81 gånger 

tyngre än vår! Tänk denna, 243 meter höga flodvåg! Hur långt skulle den ej trängt in i länderna! Hundratals mil skulle 

ha översvämmats för att vid nästa ebbtid lagts torra och dessutom åtskilliga mil av den nuvarande havsstranden. Hur 

hade en sjöfart kunnat äga rum? Möjligen så att fartygen burits från land av den sugande ebbens flod och burits mot 

kusterna av den infallande väldiga floden. Ja, då hade nog allt varit annorlunda på vår jord. Jag vågar knappast tänka 

tanken ut. Man kan gott föreställa sig, vad jorden då har uträttat för ett hemskt arbete på den lilla månen och alla, mot 

oss vettande vulkankratrar bära ett stumt vittne om hur även inom cyklopernas värld den väldiga »månen» jorden har 

verkat. Likt onda bölder betäckes månen av de vulkaner som denna kolossala dragning från jorden tiofaldigt förstorat i 

dess verkningar. På vår jord finnas, toppar som Gaurisankar, den högsta toppen på Himaiayabergen och även jordens 

högsta berg. Dess höjd är 8,840 meter eller 1/1440 av jordklotets diameter. Men på månens mot oss vända sida finner 

man bergstoppar, som äro upp till 7,700 meter höga, till exempel Doerfel och Leibnitz. Deras höjd är 1/470 av månens 

diameter. Ständigt, ständigt, i milliarder år drog jorden månen. Dess vatten så att säga retirerade, liksom vid ebb och 

flod på jorden en motvåg bildar sig på jordens andra sida, den från månen vända sidan. Där bildade vattnet på månen 

ett väldigt hav. Ett enda, oerhört stort hav. Dess djup måste hava varit kolossalt. Tvivlar farbror! Jaså, inte. Det var 

skönt. Ty nu kommer till alla dessa redan i sig fullgoda bevis ett avgörande, ett av vetenskapen själv erkänt faktum, 

nämligen att månens mot oss vända sida av jordens kolossala dragningskraft utdragits mot jorden. 

---Ja --- det vet jag, inföll professorn. 

--- Och därmed, fortsatte Modig, är det sista fullgoda beviset i denna sak presterat --- och detta av vetenskapen själv 

--- ty när alla omständigheter sammanstämma däri att månen på sin andra sida bör ha en instörtning, och det enda som 

fattas är, att den då måste hava en utdragning å jorden till och den så faktiskt äger denna utdragning --- så är allt klart. 

Professorn torkade sin panna. 

Nu kan jag dö lugn, sade han. Jag har sett en verklig astrognostiker. Hans namn är Carl Modig --- och nu skall jag 

meddela vad jag såg vid aberrationen av stjärnan a i Centauren den 10:de november, då ljuset böjdes och jag iakttog 

månens bakre sida --- den har verkligen en stark tillplattning --- det, som du Carl bevisat genom antaganden --- det är 

verklighet --- därför mina ord: ab esse ad posse valet. 

Längre hann den gamle professorn ej. 

Intresset hade så koncentrerat sig kring det man samtalade om, att ingen märkte, att hektogrammet hastigt ökade i 

vikt, att fjädervågens visare nu angav en vikt av hela 17 gram. 

Med ens kändes en våldsam stöt, så en och ännu en --- så en hel rad av småstötar; det var som hoppade farkosten fram 

utefter en knagglig bergväg eller liknande. 

Resenärerna kastades om varandra. 

Hela grottvåningen gled nedåt i 30 graders vinkel. 

De kände nu hur stötarna blevo allt svagare och svagare. 

Men samtidigt åtföljdes de av ett alltmer tilltagande buller. 

Vivat! när ljud hördes därutifrån måste det ju givetvis också finnas en atmosfär. 

69 av 140 2005-05-08 13:45


Äntligen, med ett sista ryck höll deras eterskepp stilla. 

Nu betraktade de hektogrammet, som ännu hängde kvar, märkvärdigt nog, trots alla stötar och skakningar. 

Det vägde 17,4 gram. 







TJUGUFÖRSTA KAPITLET. 

Månsnö. 

Förvånade sågo de tre resenärerna på varandra, tala kunde de ej, ty larmet utifrån fortfor; det dånade som jordisk åska 

och en lätt darrning genomfor då och då grottvåningen. 

Slutligen upphörde dånet och allt blev tyst och stilla. 

Vad betyder detta? undrade Nina. Det var ju en leksak att falla ned på månen. 

--- Å --- detta var nog ej ett vanligt fall, replikerade professorn. 

--- Nej, sade Carl Modig. Vi ha antingen dragits nästan i tangentens riktning till månen, eller också hava vi fallit så som 

arken skulle ha gjort om den ej strandat på toppen av Ararats berg. 

--- Så-å, vad hade den gjort då? 

--- Strandat på sidan och sakta rutschat utför bergväggen, förstås. 

--- Menar du, att vi hasat nedför en bergvägg? 

--- Absolut. Det är den enda förklaringen. --- Men, mina vänner, vi äro utan allt tvivel framme på månen, bullret 

utanför säger oss, att det finnes en atmosfär utanför vår farkost --- varför begiva vi oss ej då ut? Jag brinner av 

otålighet och nyfikenhet. Och till farbror Lowell vill jag först säga ett par ord. 

--- Gör det du! 

--- Farbror får nu lägga bort sin »vetenskaplighet». Vetenskapen har det felet, att A krusar B och B krusar C--- B gör 

en ny upptäckt, men »rön av A» och »uttalanden av C» hindra honom i att tänka fritt och självständigt, kanske skulle 

han då också kunna tänka rättare. Här på månen får farbror lov att ge blankt sjutton i A och C och vara sig själv och 

bara B. Nu säger hela den astronomiska världen, att det inte finns atmosfär på månen. Därför skall nu inte farbror 

lägga sig ned och kippa efter andan och dö på kuppen utan --- andas. Andas med fulla lungor och ej bry sig om vad de 

andra astronomerna säga - månens bakre sida har atmosfär, och det är samma dragning från jorden som fått denna 

atmosfär att försvinna från jordsidan, som hjälper till att pressa den och hålla den kvar på frånsidan. Ingen människa 

har kunnat observera månens andra sida. Ingen kan heller göra det, med mindre han kan se i vinkel, något som ju dock 

lyckades farbror av en ren tillfällighet att göra på Meteorön. Tänk, vad farbror kunde göra mig nytta genom att tänka 

självständigt. Men, efter ett helt liv i vetenskapskotteriet är det väl otänkbart. 

Professorn blev ej alls ond. 

70 av 140 2005-05-08 13:45


Han kände sig lätt och glad; den ringa tyngden gjorde att han kände sig tjugu år yngre, och han svarade skrattande, att 

han skulle försöka att bättra sig. 

Man började nu styra och ställa med förberedelserna att stiga ut ur farkosten. 

--- Det är natt ute, sade Modig, ty det var ju nära fullmåne när vi reste. Månens åt jorden vända sida var således då 

solbelyst --- följaktligen måste dess andra sida hava natt. 

--- Vi måste öppna dörrarna mycket försiktigt, tillade han, hjälp till, farbror. 

Med förenade krafter drogo de ifrån regeln. 

En kall fläkt slog emot dem. 

Så drog Modig med stort besvär ifrån den andra regeln --- ytterdörrens. Den gick tungt och satt mycket fast. Äntligen 

sköts den åt sidan. 

Dörren trycktes inåt. 

Och öppningen fylldes av skinande vit snö. 

En frisk ozonfylld pust jagade genom grottvåningen. 

Snö! 

Utropet kom från dem alla tre, som ur en mun. 

Och Nina tillade: 

--- Puh --- inte hade jag tänkt mig det så i fantasin! 


--- Jo, jag menar bara det, att om en romanförfattare på jorden skulle beskrivit vad vi nu se, så inte hade han gjort snön 

på månen vit. »Glänsande silver» eller kanske »skimrande guld» --- men vit! Ånej. 


--- All snö är vit, Nina. Man har sett snön falla kring Mars' poler, den är vit och jordens snö är vit; jorden är en 

himlakropp precis som månen. Jag fruktar storligen, att du, Nina, om du hoppas på röd och blå snö, blommor som 

växa med rötterna uppåt, människor, som bära sitt huvud under armen eller dylika fantasifoster, skall bliva utsatt för 

mycken missräkning. Jorden är en planet, som vänder sig kring sin axel och kretsar runt solen. Den är att anse som en 

prototyp för så gott som alla universums planeter. Samma grundämnen innehålla de alla enligt spektralanalysen, och 

jag kan ej förstå, varför kol, syre, väte och kväve litet längre bort i det oändliga universum nödvändigtvis skola behöva 

få andra egenskaper än på jorden. Variationer förekomma, det är sant --- men dessa fyra livsbärare äro nog mest 

bundna till den värme, som finnes i en passande temperatur. Och vad snön beträffar, så är den under mikroskopet 

endast sammansatt av millioners millioner oerhört fina vattenkristaller, av de underbaraste, finaste genomskinliga 

iskristaller man kan se. Vitt är allt ljus, svart frånvaron av ljus. Snön är vit därför, att dessa kristaller reflektera i en 

massa sicksackgående, sig korsande strålar allt ljus som finnes, allt färgat och ofärgat ljus i världen. 

--- Men vi måste arbeta oss ut ur snömassan --- jag undrar om den är hög. 

Carl Modig tog fram ett par spadar, som stodo i ett hörn. 

--- Se här, farbror! Vi måste gräva oss ut. 

Men professorn låtsade ej höra. 

--- Här, farbror! 

71 av 140 2005-05-08 13:45


--- Nej, det passar inte. 

--- Att gräva? 

--- Jo, det är bra. Men inte att du säger farbror. Jag är en trettiotre års man nu --- högst, så känner jag mig och vi sluta 

allt upp med farbrorskapet --- nu kan du ge mig spaden. 

--- Så lätt den är! 

Nina tog en tredje spade och försiktigt skottade de den lätta snön, mer än fem gånger så lätt som jordisk. 

--- Usch, så svårt att få den att ligga kvar på spaden, sade Nina, den är så lätt som japanskt ris. 

Och resolut tog hon i stället för spaden en stor vattenskopa med den påföljd, att medan de bägge andra nästan intet 

lyckades fånga av den torra, fjäderlätta snön gjorde Nina lejonparten av hela arbetet. 

Snart var hela första rummet i grottvåningen fyllt av så mycket snö man kunde få in utan att alldeles fylla det --- men 

ännu stod den yttre förstugan tät och full. 

--- Halt, ropade den gamle, nu så unge professorn, halt, gossar och flickor. Vi glömma ju alldeles en sak. 

--- Vad då? 

--- Att vi nu äro jättar. Att vi härstamma från en planet med en tyngd som bör hava gjort våra muskler 81 gånger 

kraftigare än en månbos, och med en yta av 510 millioner kvadratmeter, medan månens blott är 38 millioner. Om 

således det snöberg, som tycks täcka oss, ej är alltför stort, så låt oss använda våra krafter på det. Berget av snö är nog 

bara ett lilleputtberg, och vi äro starka. 

De togo nu loss den väggfasta soffan och sköto den med förenade ansträngningar ut genom dörren. Snömassan gav 

efter, och efter ett par försök lättade det överliggande snöberget, och de sågo för första gången månens natthimmel 

täckt av stjärnor, glimmande och klara. 

Luften, som slog emot dem, var frisk och kall och ej alls olik jordens. 

Även här utgjordes den av kväve och syre, vilket de konstaterade vid senare undersökningar. 

--- Men, sade Nina, innan de vågade sig ut, hur går det nu med den där explosionen, som professor Lowell talade om? 

--- Den där inre --- uppblåstheten? 

--- Just den. 

--- Tja, svarade professorn, vi få våga försöket. Ser ni, fröken Nina, är månatmosfären mycket hög här över kaviteten 

på bakre sidan, så ekvivalerar det ju jordens luft i ett mindre högt skikt. Och skulle atmosfären dessutom i och för sig 

vara tätare till exempel av vattenånga --- så blir den ju tyngre än luftens. Och då hölle den nästan mått med vår 

jordiska. Emellertid --- den där uppblåsningen är nog inte så farlig, misstänker jag. Snart nog inhämta vi inom oss, i 

våra lungor, i vårt blod, precis samma lufttryck som det, som omger oss --- och då är all fara över. Skulle 

månatmosfären däremot innehålla giftiga gaser --- nå --- det förefaller icke så, slöt professorn och insöp med fulla 

lungor en luft så frisk och ljuvlig, att han ej på månader känt dess make. 

--- Härlig, torr bergsluft förefaller det vara, instämde Modig. Men nu, ut i naturen. 

Han fattade Ninas hand, och så steg han, ledande henne med sig, ut ur grottvåningen och tog sitt första steg på månens 

snötäckta jord --- jungfrulig och ren och aldrig förr beträdd av en jordmänniskas fot. 

Det visade sig senare, att de, på grund av grottvåningens egen hastighet, skjutit förbi månen, kommit litet bortom den. 

Men så ute i rymden hade de åter fattats av månens dragningskraft och på så sätt verkligen dalat ned just i den bakre 

sidans insänkning. 

--- Det var en sällsynt tur. 

72 av 140 2005-05-08 13:45


På den sida av månen, som vi se från jorden, skulle de ömkligt hava förgåtts. 

150 grader varmt i solen, 150 grader kallt i skuggan! Utan en skyddande atmosfär mot hettan, ej heller mot kylan. 

Nej --- de hade haft en gränslös tur. 

De hade kommit just dit de önskat och hoppats --- till månens bakre sida, där det existerade en verklig atmosfär, 

innesluten av en ring höga berg i en jättestor, djup dal. 







TJUGUANDRA KAPITLET. 

Den långa natten. 

Tung, blåsvart natt vilade där utanför, och det enda ljus som, förutom stjärnornas bleka, dallrande sken, syntes var en 

bjärt, gul strimma som från den till grottvåningen öppnade dörren strömmade ut från denna. 

Snön utanför dörröppningen danade där, varest den trängts bort från dörren, en barriär, löpande tvärs över strålfloden 

från grottvåningen. Också på denna barriär av snö sken det elektriska ljuset. 

--- Se! sade Nina häpen, då de gått några steg, se! 

Hon pekade på den korsformiga ljusfloden. 

--- Svenska flaggan! 

Och verkligen. 

Snön var djupt blå och ännu djupare blev blåheten just i närheten av det gula. 

Det var den svenska flaggans blågula duk som blev det första som välkomnade dem på månen. 

Nu vände de sina blickar från grottljuset. 

I det svaga stjärnljuset sågo de nu huru det alldeles bredvid dem reste sig ett högt, oerhört brant berg. Och de lade 

märke till vilken lång, bred fåra, som deras eterfarkost grävt i den vita snön, när den gled utför för att stanna på en 

oändligt stor slätt, där de just nu befunno sig. 

De betraktade stjärnorna. Där lyste, rakt upp i zenit, Orion. På jorden tillhör denna stjärnbild det bälte, som synes både 

på norra och södra himmelskupolen vid horisonten och i zenit vid ekvatorn. 

Månens bakre sida framvisar precis de samma stjärnor som vår ekvator under samma tid ser blicka ned på sig. 

Nu stod Orion i zenit. 

Dess bälte gnistrade mot den nattliga himmeln som diamanter, och ett stycke därifrån glänste Sirius, och åt andra hållet 

strålade Aldebaran, mitt emellan Orion och Plejaderna. Hela »Floden Eridan» syntes i all sin prakt löpa fram från Orion 

bort emot Valfisken och Väduren, och där bortom tedde sig Pegasus' stora kvadrat. Åt andra hållet från Orion strålade 

73 av 140 2005-05-08 13:45


Procyon i Lilla Hunden med sällsam glans. 

Och där över alla andra stjärnor skar den mystiska Vintergatan sitt ljusdallrande, skimrande band med en sagolik 

klarhet. 

Synen var sublim, bedårande. 

Från Kassiopejas så väl kända stjärnbild steg den skimrande himlafogen i tvenne grenar uppåt mot zenit. Den ena 

smalare grenen gick över stjärnan Epsilon i Perseus mot sjustjärnornas gnistrande samling. Den bredare grenen steg 

mot Capella i Kusken, fortsatte över Tvillingarnas fötter, hornen på Oxen upp till Orions axlar, varifrån den med 

avtagande ljusstyrka skar Enhörningens hals. 

Nina stod i stum beundran inför detta majestätiska skådespel med Carls arm om sitt liv. Aldrig hade en natthimmel tett 

sig så strålande för hennes syn. Aldrig under Sveriges nordliga himmel, ej under ekvatorns djupa päll, ej nere från 

Meteorön på jordens sydliga halva --- aldrig. 

Månens kristallklara luft tycktes vara utan alla de dallringar, som i jordluften förtogo mycket av stjärnornas glans och 

klara sken. 

Det föreföll henne som såge hon nu längre in i himmeln än någonsin förr. 

Visserligen befann sig månen 384,000 kilometer närmare dessa stjärnor än jorden --- men ack, vad betydde detta 

avstånd mot den oändlighet som fjärmade stjärnorna från hela solsystemet. Intet --- mindre än ett tuppfjät. 

--- Underbart, suckade flickan, gripen av synen. 

--- Ja, sade Carl, här kan man först förstå de gamlas myter om den sällsamma Vintergatan. 

--- Hur lyda då de? 

--- Våra gamla, svenska förfäder, till att börja med, kunde blott om vintern se Vintergatan; sommaren var för ljus. Och 

därav kom sig så själva namnet. På andra språk kallas den efter det latinska via lactea --- mjölkvågen. 

--- Ja visst --- på norska och danska melkeveien. 

Alldeles --- men hör vidare. Då Juno räckte sitt barn Herkules sitt bröst flöt hennes mjölk över och bildade 

mjölkvägen. Greken Ænipides inbillade sig att Vintergatan var »solstoft» som blivit kvar på den väg solen vandrat över 

himmeln under dagen. Många filosofer ansågo Vintergatan vara den söm som sammansydde de bägge hemisfärerna till 

hela himmelskupolen. Men Demokritos, Pythagoras, Manilius och flera av de gamla grekiska filosoferna ansågo att 

Vintergatans ljustöcken var förorsakat av täta sammanhopningar av mycket avlägsna stjärnor --- vilket det också är, 

slöt Carl Modig. 

Professor Lowell hade under tiden avlägsnat sig från de bägge andra. 

Nu sågo de honom vada i snön, som vid varje steg yrde omkring hans fötter som kaskader på grund av dess lätthet. 

I det svaga stjärnljuset tedde sig hans gestalt spöklikt stor. 

--- Lowell, ropade Modig, gå ej för långt ifrån oss. 

--- Jag ser något! 

Professorns röst hade en hög och gäll klang. 

Det gick förunderligt lätt att tala i månluften, och ljudet hördes förvånande tydligt. 

--- Jag undrar vad han funnit? 

--- Sannerligen jag begriper. Men jag är rädd, sade Modig. 

74 av 140 2005-05-08 13:45


--- Du rädd!? 

--- Ja, för Lowell. Den minsta vindfläkt måste blåsa upp denna lätta snö; det uppstår en snöstorm och Lowell 

omkommer. 

--- Skynda på, skrek han därför. 

--- Nu kommer jag. 

Professorn syntes åter närma sig. 

I handen bar han en --- kvist. 

--- Se, sade den lärde astronomen. Jag är duvan som kommer till Noak Modig med kvisten i näbben. Men, låt oss gå in 

och undersöka fenomenet --- jag börjar frysa och år dessutom hungrig. 

Inne i grottvåningen skottade de ut den snö som ej smält, låste dörrarna och betraktade professorns fynd. 

Det var en kvist av en förkrympt buske. Och, besynnerligt nog, ej alls så olika vår dvärgbjörk, som växer på högfjällen. 

Kvisten saknade blad, men bar tydliga knoppar. 

--- Det ser dåligt ut, sade Lowell. 

--- Med vad då? 

--- Med månens vegetation. 

--- Å, det betyder väl intet, det där. Det är inte tänkbart, att vi nu nått det varmaste stället. Tvärtom, jag skulle antaga 

att vi äro på gränsen. Åt ena hållet sluttar den stora kaviteten med varmare och varmare klimat, åt andra hållet stiger 

den väldiga, branta bergskedjan vi glidit nedför och bortom den tager atmosfären slut och det kala, öde 

vulkanlandskap, som vi även se på jorden, börjar. Vi äro på gränsen, Lowell, på gränsen. 

--- Men när få vi dager? undrade Nina. 

--- Ja, det beror på, sade Carl. Det beror på Lowells sista iakttagelse. 

På kvisten? Tror du, att den kan användas som slagruta för att få solljus? skrattade Nina. 

--- Nej, på Lowells observation den 10 november. Det beror på hur stor den där tillplattningen på månen var --- lade 

du märke till det, Lowell? 

--- Ja, svarade professorn. 

--- Och den var? 

--- Precis 2,000 kilometer, upplyste den lärde astronom en. 

--- Gott. Då rita vi upp månen i genomskärning, tyckte Modig och framtog ett millimeterpapper, cirkelpassare och 

blyertspenna. Månens diameter är 3,484 kilometer. 

Han avsatte detta avstånd på det rutiga »ingenjörspapperet» redan inrutat i färdiga kvadratmillimeterstora rutor --- och 

uppdrog nedanstående figur. 

Skiss av månen i genomskärning. 

--- Där, sade han och pekade på ritningen, där är tillplattningen Det vita, det är det, som vi från jorden se av månen --det 

streckade har ingen mer än Lowell sett från vår Tellus När vi reste från jorden, var det nästan fullmåne. Och månen 

måste väl gå ett fjärdedels varv runt jorden, det vill säga sex jordiska dygn, innan solens strålar falla in i insänkningen, 

eller hur Lowell? 

--- Antagligen litet förr. 

75 av 140 2005-05-08 13:45


Och hur många dar ha vi använt på resan? Meteorerna bromsade mycket och dessutom stannade ju alla våra 

kronometrar. Ja, i alla fall blir det väl inte lång tid att vänta. Men jag föreslår, att vi denna tid sova ifrån oss, ty sedan 

kommer det en dag, som är så lång i ett sträck som femton av våra dygn på jorden. Solen går ej ned förrän efter det 

femtonde dygnet. 

De gingo till ro efter att hava ätit och försökte att sova. Men efter en tid vaknade de alla tre, så vakna som aldrig på 

jorden, lätta och väl till freds. De togo på nytt en promenad ute i den lätta snön, sågo på stjärnorna och fröjdade sig åt 

snöns violetta färgnyanser men började alla tre så småningom tycka, att natten var litet lång. 

Varken Carl eller Nina ville högt medgiva detta. Men de tänkte det bägge två och professorn sade: 

--- Nej, vi få sysselsätta oss med något. 

--- Du Carl, föreslog Nina, har du Europas karta med? 

--- Ja, älskade. 

--- Vet du vad som skulle vara roligt? 

--- Nej, säg. 

--- Att du på den ritade upp en cirkel, som svarar till den här tillplattningen på månen, 2,000 kilometer. 

--- Det var inte dumt. 

Det visade sig nu, att om man tog Berlin, som låg mest centralt i Europa, till medelpunkt, fick man fram följande 

cirkel, precis lika stor som insänkningen på månens bakre sida: 

Kartskiss över Europa. 

Å denna skiss är varje svensk mil = 1/3 millimeter, på ett ungefär. Man kan således med ett metermått se måtten. 

I rak linje var avståndet så stort som fågelvägen mellan Gävle i Sverige och Livorno i norra Italien. Och alla dessa 

huvudstäder med deras naturliga geografiska läge fingo, med naturliga, jordiska avstånd från varandra, plats i cirkelns 

yta: Stockholm, Kristiania, Köpenhamn, Amsterdam, Bryssel, London, Paris, Bern, Wien och Berlin. Cirkelytan täckte 

ett område, minst 6 gånger så stort som hela Tyskland. 

Togs Moskva som medelpunkt omspände en sådan cirkel så gott som hela Ryssland från Vita Havet i norr till Asovska 

sjön i söder, från Uralbergen i öster till Östersjön i väster. 

Det var onekligen ett väldigt område, och nog fanns där i alla fall plats för de tre, som nu befunno sig där. 

Om man tänker sig denna areal så tätt befolkad som Europa, sade Carl Modig, alltså med 38 personer per 

kvadratkilometer, så skulle hela instörtningen kunna bebos av ungefär 120 millioner månmänniskor. Som Asien med 

20 per kvadratkilometer cirka 60 millioner, och så glest som Australien och Polynesien bleve det ej ens 2 millioner 

själar --- men allt detta är ju fantasier det kan ju hända, att här bara finnes --- tre och det är vi. 

Så fantiserade de och försökte få den långa natten att svinna hän. 

Professorn yttrade bland annat: 

--- Jag har tänkt litet på detta besynnerliga faktum, att månatmosfären här, på den andra sidan, är så tät. Detta strider, 

till att börja med, mot alla vetenskapliga rön. Men endast till en början. Vid närmare begrundande ser man, att det är 

fullständigt i överensstämmelse med naturens lagar. 

--- Det gläder mig att du kommit till ett sådant resultat. Låt höra dina bevis, bad Modig. 

Mycket lätt bevisat. Det är konstaterat, att alla gaser hava en inneboende benägenhet att sprida sig så långt 

rumsförhållandena medgiva. Den hastighet, varmed detta sker, är olika för olika slag av gas och ökas med 

temperaturen. Om således en gaspartikel vid atmosfårens gräns händelsevis rör sig med större hastighet, än den, 

varmed planetens dragningskraft verkar, måste denna partikel lämna atmosfären och begiva sig ut i rymden Den 

76 av 140 2005-05-08 13:45


hastighet som erfordras för att en sådan partikel skall undandraga sig jordens gravitation är 11 kilometer i sekunden 

vid polerna och 10,45 kilometer vid ekvatorn. På Mars skulle motsvarande hastighet vara 4,8 kilometer och på månen 

endast 2,38 kilometer. Och således --- om en eller annan gas på jorden vid atmosfärens yttersta gräns tillfälligtvis 

komme att stiga med större hastighet än 11 kilometer i sekunden, skulle den lämna vår planet. Så långt är jag med. 

Men sedan gör man ett väldigt språng och säger: Månen och de smärre himlakropparna, asteroiderna, äro utan egen 

atmosfär, emedan deras dragningskraft ej räcker till att kvarhålla gaserna. Detta är ej absolut riktigt. Ty det behöver 

ej med nödvändighet inträffa, att gaserna på en lättare planet hava samma rörelse som på den tyngre. Detta är första 

invändningen --- men jag har en ännu viktigare. Månens bakre sida, på vilken vi nu befinna oss, har alltid undandragit 

sig våra jordiska astronomers blickar och våra linser och glas. Vad man säger om månen, att dess temperatur är mer än 

dubbelt den jordiska på varmaste punkten --- närmast solen i månbanan, samt att dess attraktionskraft är sex gånger 

mindre än jordens och att därför atmosfären försvunnit från dess yta, gäller blott under den förutsättningen, att intet 

vatten funnes kvar på månen. Då är beräkningen klar. Men att det finnes vatten bevisas ju av snön, som vid solens 

stigning kommer att smälta till vatten. Och så länge det finnes vatten på en himlakropp, kommer dess avdunstning att 

binda en atmosfär till dess yta --- det är klart. Men jag skulle ju bevisa att månatmosfären här över fördjupningen till 

och med måste vara tätare än jordens. Det har givetvis här, över hela baksidan av månen, funnits vatten, havet har på 

grund av vattnets lättrörlighet helt enkelt så att säga retirerat hit undan jordens dragningskraft. Hela denna 3,140,000 

kvadratkilometer stora buckla av månen har varit fylld av ett väldigt hav. Och så mycket kan sägas med absolut 

bestämdhet: detta hav har också, på grund av jordens oerhörda dragningskraft, varit fenomenalt djupt. Jordens hav 

kunna bli en mil djupa. Nog skulle man kunna antaga, att det stora månhavet allra minst räknat 10 mils djup på sitt 

djupaste ställe --- nära mitten. Denna vattenmassa har, just genom den stora hettan som solen ger --- månbanan ligger 

ju solen, när den står i konjunktion med henne, hela 384,000 kilometer närmare än jorden --- alltså haft en kraftig 

avdunstning och i och med detta få vi fram en tätare atmosfär än den vår jord äger. Utanför detta havsområde har all 

atmosfår försvunnit på grund av världsalltets kyla, och framme vid randen, som vi kunna se från jorden, finnes ej ett 

spår kvar. Nu har det stora månhavet högst betydligt dunstat in. Något finnes kvar --- det se vi av denna snö som fallit 

under den långa månnatten. Och således, så länge månens bakre sida ännu har vatten, gör dess häftiga avdunstning i 

det heta solljuset, att atmosfären, som liksom en kupol välver sig upp ur den stora insänkningen, till och med är tätare 

än jordens. När en gång denna sida skall dö, och det skall den, ehuru nog millioner år återstå till dess ja, då håller det 

nog streck vad vetenskapen säger om gaser som försvinna --- men till dess --- leve Selene och dess täta, ehuru starkt 

begränsade atmosfär! Jag misstänker att den dröjande solen skall för oss avslöja hemligheter vi ej anat. 

Och de förlorade sig i hypoteser och gissningar, medan den oerhört långa natten sakta skred fram. 

Äntligen upptäckte de en svag ljusning på den klara himmeln i zenit. 

--- Gryningen, utbrast Carl Modig. Gryningen har kommit. 

Det var som en svag skär strimma av ljus som dallrade fram över deras huvuden. 

--- Nina, sade Carl och fattade bägge hennes händer, vår första dag börjar. Jag har en idé! Professor Lowell är ju 

prästvigd --- låt honom nu här ute i den rena, vita snön viga oss på gammalt, hederligt, svenskt sätt. Vad? 

--- Ja, älskade. 

--- Kom, Lowell! 

De gingo ut ett stycke på det snötäckta fältet som i morgongryningen låg där underbart slätt och med alla nyanser 

mellan skärt och dunkelt violett, överstrålat av sakta bleknande stjärnor. 

Modig lade märke till något ett stycke därifrån. 

Vänta, sade han och skyndade genom snön. 

De andra sågo honom böja sig ned, rycka och slita i något. 

Han kom snart tillbaka med något i handen som han visade dem. 

Även detta var en kvist. Men alldeles olika den, som professorn funnit. 

--- Myrten! utbrast Nina rodnande. 

77 av 140 2005-05-08 13:45


--- Ja, inte mycket olika i alla fall. Min jordiska brud skall bära en krona av myrten i sitt gyllene hår, sade han. 

Och inom ett ögonblick hade han av den evigt gröna buskens gren flätat samman en krans av de gröna, barrliknande 

bladen. 

Han satte den på Ninas hår. 

Vid en snöbetäckt sten böjde de knä. 

Lowell förrättade vigseln. 

Då --- i samma ögonblick den var fullbordad --- och de nygifta växlade första kyssen framför altarstenen --- då sprang 

det från det höga bergets tinnar fram en tändande strimma av guldgul, brännande eld. Den högsta tinnen glödde --natten 

hade vikit. 

Sakta höll solen sitt intåg i.Seleiie, i den underbara, stora dalen på månens andra sida. 

Dagen hade kommit. 







TJUGUTREDJE KAPITLET. 

Den höga terrassen. 

Det var en underbart gripande syn. Hur man än sökte beskriva dess trolska tjuskraft, skulle den dock endast kunna 

fattas av dem, som vistats en hel, lång, mörk vinter långt norr om polarkretsen, där, varest genom jordaxelns lutning, 

solskivan döljes i flera månaders tid. Den, som genomlevat en sådan polarvinter, vet, att solen, då den för första 

gången visar sig efter den långa bortavaron klar och grann och glänsande som aldrig förr, ingjuter sådana känslor i ens 

bröst, att de ej kunna uttryckas med ord. 

Något liknande erforo de tre, som sågo den högsta tinnen över sina huvuden glöda som smält järn. 

Himmeln, som förr varit svartblå, blev med ens blå som den blåaste Medelhavshimmel. 

Så höjde sig solen sakta, omärkligt sakta, mycket mera dröjande än vid den jordiska, arktiska gryningen --- och en ny 

topp, en till och åter en syntes glöda som den första i magisk, halvt genomskinlig glans. 

Synen var utan något motstycke på vår egen jord ty dessa oerhörda, över tio tusen meter höga toppar, täckta av den 

eviga, vita snön, saknade alldeles de svarta fläckar, som jordens berg framvisa i så rikt antal --- dessa måndalens 

sluttande berg voro helt och hållet vita, eller på sin höjd här och där försedda med fält, där den ljust blåa, eviga isen 

lyste fram. Men även dessa fält voro få --- och detta berodde därpå att luften var så rik på vattenånga, att varje sådan 

blottad isfläck strax övertäcktes med rimfrost. Snöfall voro här rätt sällsynta, som resenärerna senare erforo. I stället 

skedde en sakta utfällning av vattenångan --- just som rimfrost. Och detta, att snöfall, hörde till sällsyntheterna, hängde 

samman med det förhållandet att tyngden på månen var så mycket mindre än tyngden på jorden. Men dessutom, och 

kanske mest, kom detta sig därav, att måndalens yttersta berg så totalt genomkyldes av den utom den ringformiga 

dalen härskande oerhörda kölden i månöknen utan atmosfär, att de verkade som direkta utfällare av fuktigheten ur den 

närmast dem stående luften, liksom vore frosten kristaller som upplösts i en lösning. Så genomkylda berg äger icke var 

78 av 140 2005-05-08 13:45


jord som dessa. 

Men dessa lärda saker reflekterade ingen av dem över just nu. Icke ens professorn. 

I stället njöto de av den härliga synen med intensiv tjusning. 

De sågo, hur nyanseringar avlöste varandra, hur hela skalan i spektrums färgrikedom --- flera än sju färger funnos ej 

heller på månen, ty detta antal är bundet till människans synorgan, vilket ej kan uppfatta mera än sju färger och dessas 

nyanser. 

En ljus skymning började att utbreda sig. 

--- Se, sade Nina, en verklig skymning! Och jag som alltid lärt mig i skolan, att det på månen inga halvdagrar fanns 

alls. Att solen sken skarpt på bergens ena sida medan skuggan på deras andra blev alldeles kolsvart. Det är då fel 

detta?! 

Kära Nina, på månens jordvända sida förhåller det sig så; icke på denna andra sidan. Halvdagrarna framkallas därav att 

atmosfär finnes närvarande. Framsidan av månen äger ju ingen, det vet man på jorden också. Och därför råda de 

skarpa skuggorna och de ljusa dagrarna där. Du skall nu en gång för alla komma ihåg, att denna insänkning på månens 

andra sida är lika mycket olika månen i övrigt som jorden är olika månen. 

Det visade sig nu, att de befunno sig på ett oerhört vidsträckt fält, alldeles betäckt med snö, så långt ögat kunde nä. Åt 

ena sidan begränsades detta plana fält av de höga bergväggarna, på vilkas ena del nu alldeles tydligt syntes hur 

Meteoröns grottvåning rutschat ner blottande den underliggande, blåa isen. Denna höga, nu tindrande bergskedja, 

löpte alldeles tydligt i ringform, man såg kedjan åt ömse håll sänka sig mot horisonten längst borta. Åt andra sidan 

skönjdes intet slut på den oändliga slätten. Bara vit snö liksom en stor frusen vattenyta. 

Men de visste, att de ej befunno sig på en sådan. De hade för länge sedan undersökt detta. Under dem låg en sandmo. 

--- Låt oss orientera oss! föreslog Carl Modig. Var äro väderstrecken? 

--- Vi äro på östra kanten av dalen. 

--- »Selenedalen» kalla vi vårt nya hemland, avgjorde Modig. 

--- Gott. Detta är östra sidan. Månen vänder sig om kring sin axel på en månad och den går om sin axel från väster 

mot öster. Nu stiger solen upp bakom dessa närbelägna berg. Alltså är öster rätt åt det hållet. 

Professorn pekade rätt mot den största, mest lysande tinnen. 

--- Gott, så är väster ditåt? undrade Nina. 

Carl nickade. 

--- Men söder och norr? 

--- Å, det är lätt att komma ihåg. Vänd dig så att du har öster på höger sida. 

--- Så. 

--- Gott --- då är norr dit näsan pekar. 

--- Är det alltid så? Också på jorden? 

--- Ja. Och lätt att minnas. »Ö» finnes i bade höger öster, »ä» i både vänster och väster. 

---Men låtom oss nu börja vår färd. --- Kompassen? 

Den kunna vi väl ej använda här, tillade Modig under det att de drogo sig tillbaka till grottvåningen. 

--- Nej, månens magnetism är mycket liten på grund av att den endast en gång på 30 dagar vänder sig om sin axel, 

79 av 140 2005-05-08 13:45


medan jorden under samma tid vänder sig 30 gånger. Dessutom riva ej ebb och flod månens yta som jordens --- och 

därför skall kompassen här vara ganska kallsinnig beträffande nord- och sydpol. 

--- Blir jorden magnetisk av ebb och flod? undrade Nina. 

--- Ja, de hjälpa till genom den friktion de alstra en svag elektrisk ström, som omflyter jorden. En sådan framkallar 

alltid magnetismen --- men --- jag kommer nu att tänka på en sak vi behöva aldrig kompass på månens bakre sida. Vi 

hava ett mycket bättre märke än alla jordens kompasser. 

--- Vad då? undrade Nina där hon sysslade med att sätta fram vinglas. 

--- Solen. Den går alltid upp rätt i öster och ned rätt i väster. Och alltid rätt upp i zenit på middagen. 

--- Bra! utbrast Carl Modig. 

--- Och nu! Först packning och så i väg inåt Selenedalen med solen i ryggen och rätt efter våra egna skuggor. Det är åt 

väster det. 

De snörde sina ryggsåckar och medtogo väldiga förråd av torkat kött, corned beaf, hermetiskt smör, choklad och 

bröd. Vart kilo vägde endast 170 gram och en börda, som på jorden skulle ha vägt 20 kilogram, vägde här endast 3 

kilogram och 4 hektogram. 

Lätta som hade de haft vingar skyndade de sig åstad över den vita öknen stänkande den fjäderlätta snön omkring sina 

fötter i virvlande kaskader. 

Violetta och långa tecknade sig deras skuggor mot snötäckets enahanda. 

Här och där några stenar, då och då det myrtenliknande, gröna riset. 

Solen steg sakta allt högre och högre, och snön började att smälta. 

Bergen bakom dem började att blåna i sitt skyhöga majestät, men alltjämt gick färden åt väster. 

Med ens föreföll det som slutade helt plötsligt snöfältet mot väster. 

Pällen blev så förunderligt djupblå vid västra horisonten, så blå som blåklint, som ett hav. 

De påskyndade stegen. 

Alltjämt var snööknen lika jämn. 

Nu sågo de tydligt, att fältet verkligen tog ett hastigt slut --- endast luft stod i dess fortsättning där framme. 

Till slut nådde de randen. 

Ty det var en rand. 

Under dem sjönk marken i en brant sluttning, minst lika brant som den isvägg de glidit nedför vid ankomsten till den 

snöiga platån. 

De stodo på en skarp kant. 

Ett utrop av häpnad undslapp dem. 

Ty under dem låg en ny slätt, jämn och slät som snöslätten men --- grön. 

Överallt, tätt, tätt, växte det skog. 

Avståndet var för stort för att de skulle kunna se, av vilka trädslag skogarna bestodo. Det föreföll, som vore även 

denna terrass lika hög som de snöiga bergen i öster, det vill säga omkring 10,000 meter över den gröna platån där 

nere. 

80 av 140 2005-05-08 13:45


--- Se, sade Modig, se, hur besynnerligt skogarna alldeles tvärt, utan övergång sluta mot de vita, släta fläckar, som 

ligga emellan dem. Egendomligt dock, att träden ej mot fläckarna avtaga i höjd, att ej buskar stå närmast de öppna 

fläckarna som på jorden. 

Professorn bara såg och såg. 

--- Ja, på min ära, så är det. 

--- Vilket? 

--- De där vita fläckarna bland det gröna --- det är --- sjöar. 

--- Ja visst! utbrusto både Modig och Nina med en mun, ja visst, Så är det. Trädens rötter ha bundit mon fastare och 

emellan skogarna har vattnet från bergen grävt ut de lösa jordlagren, tillade Modig. 

--- Och nu, fortsatte ingenjören, nu hava vi sannerligen förtjänat en bit mat. Låt oss rasta och äta --- jag undrar hur 

många mil vi gått. 

--- Säkert fyra, fem --- det tror jag säkert, menade professorn. 

--- Femtio kilometer! utbrast Nina. 

--- Ja, jag tror det. Men det är ju svårt att göra några exakta beräkningar. 

Solen stod nu litet högre, men ej mycket. Den behövde ju sju och ett halvt jordiskt dygn för att hinna zenit. Från solens 

uppgång till dess nedgång räknar en punkt på månen 354 timmar. 

Vilken dag! 

354 timmar! 

Medan Carl och Nina ägnade varandra tusen små uppmärksamheter, blickar och ömma ord, satt professorn tyst och 

sluten. Han hade tydligen ett eller annat problem i tankarna och slutligen öppnade han munnen och i stället för att i den 

införa det stycke corned beaf som han höll mellan fingrarna sade han: 

--- Du, Carl. Det är alldeles oförklarligt detta med terrasserna. Först ett stupande, brant berg och så en, flera tiotal 

kilometer bred, vågrät och jämn terrass. Så åter en brant avsats och ännu en terrass nedanför den, lika flat som den 

första. Jag hade tänkt mig Selenedalen som sakta, ytterst sakta och jämnt sluttande ned mot centrum, mot det djupaste 

slället. 

Ingenjören säg upp. 

--- Å --- det hade jag däremot aldrig ett ögonblick tänkt. 

--- Inte!? 

--- Nej, på mitt hedersord. Har du aldrig hört talas om något, som heter »strandlinjer»? 

--- Jo, men vad har detta med denna sak att göra? 

--- Allt. 

--- Allt? Hur så? 

Professorn såg mäkta förvånad ut. 

--- Strandlinjer förekomma rikt, till exempel i Norge. Det är långa linjer, alldeles vågräta och urgrävda ur fasta klippan. 

De hava bildats därav, att havet sköljt mot kusterna i tusende år och så plötsligt dragit sig tillbaka. Landet har höjt sig 

--- efterlämnande terrasser. Detta stora hav, som täckt Selenedalen till randen, har det gått på samma sätt med --- det 

har dragit sig tillbaka, när dess stränder blivit för grunda och av vissa orsaker bildat en ny och mindre sjö. Jag väntar 

81 av 140 2005-05-08 13:45


därför att finna terrass vid terrass, ända tills vi i själva centrum finna den centralsjö, som ännu måste finnas. Ty funnes 

ej den, kunde ingen atmosfär existera --- nu är här atmosfär --- ergo existerar centralsjön --- och nu, mina vänner, äro 

ni snart färdiga, så låt oss fortsätta. 

De kastade en blick tillbaka in över det snöiga fältet. 

Här och där bröto sig nu blöta, mörka fläckar av smältande snö igenom den vita ytan. 

Och med solen i ryggen begåvo de sig nedför den minst en svensk mil nedåt slopande branten, vilken fortlöpte så långt 

ögat kunde se åt bägge håll, både åt norr och åt söder. 

Det låg snö också på denna brant, men alls ej i så tjockt lager som på övre platån, och dess tjocklek avtog märkbart ju 

längre ned de kommo, liksom luften tätnade och värmen något tilltog. 

Och de mörka, bara fläckar, som karaktärisera jordens bergsluttningar, funnos även hår. 

En sak slog emellertid geologen med häpnad --- med orhörd häpnad. 

Och det var, att medan astronomerna på grund av månens specifikt lätta massa anse, att dess yta måste bestå av andra 

mineral och mycket lättare än jordens, så påträffade Modig flera gånger under färden nedåt mot skogsterrassen 

speciellt tunga stenarter. 

En förklaring började hägra för honom --- en så mystisk och dock så oändligt enkel förklaring, att han blev alldeles het 

av tanken. Han sade emellertid ingenting utan gömde dessa tankar och idéer i sin hjärnas lönnkammare. 

Nina stannade, sedan de »hoppat» ned halva vägen av den branta sluttningen. 

--- Carl, sade hon. Har du märkt vad som fattas? 

--- Nej --- jag vet ej vad du menar speciellt. 

--- Hur olika denna morgon är mot jordens. Här saknas ju --- fåglar. 

--- Ja, sannerligen, inföll professorn, sannerligen. Inte ett kvitter --- inte ett ljud. Och dock, denna Selenedal med sin 

tunga luft och ringa gravitation är ju som skapad för bevingade väsen --- detta var i sanning en överraskning. 

--- Jag har redan nu en aning om hur Selenedalens fåglar --- om de finnas, skola se ut. 

--- Har du!? 

--- Ja. Ty igenom allt i naturen går en stor och mäktig lag. Och den lyder allt levande på jorden och i himmeln. Och 

Selenedalens fauna och flora lära ej heller undgå den. 

--- Men tala om det. 

--- Icke nu, Nina. Tusen tankar välva sig i mitt sinne --- jag måste bringa reda i kaos. Och nu framåt och nedåt, mina 

vänner! 

Med långa, lätta skutt flögo de snabbt nedåt den branta sluttningen. 






82 av 140 2005-05-08 13:45



TJUGUFJÄRDE KAPITLET. 

Mot väster. 

De kände tydligt hur luften blev betydligt tätare när de nalkades skogsplatåns början där nere. Det slog lock för öronen 

av den hastiga nedfarten och de måste gång på gång svälja, för att få normalt lufttryck på trumhinnorna. 

Allt gick så fort i Selenedalen. 

Att komma ned och fram, det var en leksak med de jättekrafter, som jordens bebyggare ägde inneboende på en 

himlakropp, vars dragning mot dess medelpunkt endast var 1/6 av jordens. 

Allt gick fort --- utom en enda sak: solens stigning på himlapällen. 

Den gick oändligt sakta för ett jordiskt öga. 

Nu hade de tre resenärerna i universum säkert vandrat ett helt jordiskt dygn och solen stod ännu lågt. 

Ett trolskt skimmer vilade över allt, och nu började snön att smälta, och vid sidan av vandrarna silade små, lustiga 

bäckar nedför bergsidorna. 

Några fjäderfina moln stego upp och en morgonrodnad av den underbaraste skönhet färgade den östra horisönten i det 

ögonblick, då de nådde den oändliga skogsterrassen. Samtidigt kände de en mild vällukt, något liknande anis, svepa 

emot sig. 

En blick var nog för att övertyga dem om, att de vita fläckar de sett mellan de gröna skogarna voro sjöar. Deras yta 

började nu att mörkna, och här och där bröto svartblåa fläckar av smältande issörja fram. 

Nu kändes den första vindfläkt de märkt sedan ankomsten. 

Den kom som en stilla susning från väster, det okända landet, och drog sin svepning mot de glödande tinnarna öster --ifall 

den nådde så långt. 

Och skogen. 

Ja, hur skall skogen på Selenedalens skogklädda, näst översta platå kunna riktigt beskrivas? 

Den var tät och grön som jordiska urskogar, det är sant. Trädens blad voro tjocka, saftiga, djupt mörkgröna tungor, 

som alla riktades nedåt från grenarna och stammarna, vilka sträckte sig nästan lodrätt uppåt zenit. 

En egendomlig skog, icke ful, men egenartad och för jordiska ögon alldeles ovanlig. 

Där fanns intet valv, inga lummiga kronor som vinden kunde viska sina sånger uti. 

I stället voro rötterna enormt utvecklade. De nådde över manshöjd och utgjordes av oerhört kraftiga, skrovliga grenar. 

Litet över manshöjd förenade sig dessa rotgrenar till stammen, från vilken spikraka spön stucko upp. Och dessa spön 

bar de tjocka, tungliknande bladen. 

Carl Modig gjorde i hast en skiss. 

Den hade vidstående utseende: 

83 av 140 2005-05-08 13:45


Skiss av Selene-träd. 

--- Det är ju nästan som en julgran på fot! tyckte Nina och skrattade åt ritningen. Men den är lyckad. De se verkligen 

ut på det sättet. Men kan någon människa nu begripa, varför de ha så väldiga rötter? Detta, du Carl, är dock något nytt 

och oväntat --- något, som inte ens du hade förutsett. 

Men till hennes förvåning svarade den unge ingenjören: 

--- Tvärtom. Jag hade väntat mig just detta. 

--- Men jag väntar med förklaringen tills vi påträffat första fågeln, log han. Eller --- à la bonheur, om fåglar ej skulle 

finnas här, i så fall tills vi upptäckt något av faunan, ty att denna lika otvetydigt som floran har fått selenemärket sig 

påtryckt, är alldeles säkert. 

--- Men hur vet du, hurudant »selenemärket» ser ut? 

--- Genom det bekräftande dessa träds utseende gav mitt antagande. Men ser ni, mina vänner, jag är politiker. Jag vill 

hålla er spänning uppe. Det vore mycket opolitiskt att med ens tala om allt, vad jag anar, allt vad jag tror mig veta --av 

min slutledningskonst. Då får intet nyhetens intresse för er två. Alltså vidare --- jag skall till slut logiskt bevisa, att 

jag redan nu vet vad vi få se --- på ett ungefär. 

--- Men om här finnas människor? Hur se de ut? Hur leva de? undrade Nina. 

Carl gav henne en varm, leende blick. 

--- De leva på stor fot, min älskling, svarade han. 

Nu vandrade de in i skogen. 

Det blev dem snart tydligt, att de, genom att täcka rötterna med de stora tungliknande bladen, kunde, var de ville, med 

lätthet skaffa sig ett både tätt och bekvämt tält. 

Här och där slingrade sig en lian uppför rötterna, den korta, tjocka stammen och grep sig fast i de uppåtsträckta 

grenarna. 

De upptäckte emellertid intet djurvärlden tillhörande väsen, ej en råtta, icke en ekorre, ej en den minsta tätting. 

Av trädslag funnos mycket få arter. Alla i stort sett liknande det först påträffade »rot-trädet», vilket för resten innehöll 

en aromatisk, segflytande vätska innanför rötternas bark, en vätska som luktade anis och hastigt stelnade i luften. 

Efter en lång vandring genom urskogen började det glesna mellan stammarna och ett blått, glittrande band sade dem, 

att de nått öppet vatten. 

En underbart djupt blå sjö utbredde sin lätt krusade yta framför dem, och på andra stranden stodo åter de gröna 

skogarna. 

Snön och isen hade smält; allt var grönt och blått, och på den azurblåa himmeln gledo moln ännu färgade av Auroras 

purpur. 

--- Underbart! sade Nina gripen av det härliga skådespelet. I Selenedalen har naturen sannerligen icke sparat färgerna 

på sin palett. 

--- Nej, de äro underligt djupa och mäktiga. 

De sågo ned i det klara vattnet. 

Men ej en enda fisk kunde de upptäcka, vilket ju ej behövde hindra, att det kunde finnas. 

--- Och ditt intryck av Selenedalen, Lowell? frågade Modig. 

84 av 140 2005-05-08 13:45


--- Uppriktigt sagt: kolossalt enformigt, svarade denne. Dock --- halt --- vad ser jag! 

Professorn stirrade förundrad på en gren av »rot-trädet», som just belystes av solens sneda strålar. 

--- Bladen börja att resa på sig! 

Och verkligen! 

De slappa gröna tungorna, stora som vår jordiska oxes tunga och vilka nyss hängt lodrätt ned, ställde sig nu i solljuset 

i vinkel ut från grenen. 

Nyfikna lyfte de upp ett av de köttiga bladen. 

Under dettas rot, i vinkeln mellan bladet och stammen, varseblevo de en --- knopp. Skyddad av bladet mot snöns milda 

kyla svällde den tydligen nu, påverkad av solen. 

Det var en underlig knopp i sanning. Hårt som en nöt var dess skal, det påminde om paranötens trekantiga frukthölje. 

En tanke slog plötsligt Carl Modig mitt i denna långa dags börjande morgon, denna ljusperiods arla timme, denna 

spirande selenevår, och han såg på det glittrande vattnet, vars istäcke måste hava varit ytterst tunt, då det så hastigt 

kunnat smälta för det svaga solskenet. 

--- Vi hava tagit fel, mina vänner, sade han. 

--- På knoppen? 

--- Tror du att det är en frukt? 

--- Nej, nej --- vi ha tagit fel på översta terrassen. Ser ni, det måste finnas en eller två terrasser till, högre än den 

snötäckta där uppe, där grottvåningen ligger kvar. 

Hur så? 

--- Jo, det är alldeles otänkbart, att det, endast några få mil från ytterkanten, från randen ut mot evighetens kyla, 

bortom de höga bergen, utefter vilka vi gledo ned på snöterrassen --- att det, som här, skulle kunna existera en så varm 

luft, så litet snö och så tunn is, ej att tala om vegetationen --- det är fel. 

--- Men vad är då rätt? 

--- Att vi fallit ned utefter en terrassbrant, som ligger långt in i Selenedalen. Att ej endast en brant, 10,000 meter hög, 

och ännu en, lika hög, skilja oss från den eviga kölden i månöknen runt om Selenedalen --- utan tre, kanske fyra lika 

höga terrasser. Ja, så är det --- så måste det vara. Och atmosfären i Selenedalen --- den påminner så slående om 

fenomenet i »Grotta del cane». 

--- Hundgrottan? 

--- Ja. 

--- Vad är det för ett fenomen? undrade Nina. 

--- Grotta del cane ligger vid lago di Agnano, i närheten av Neapel. Där utvecklas och samlar sig kolsyra. Denna gas är 

tyngre än luften och den blir liggande på bottnen av grottan --- till och med utan att blanda sig med luften. Människor 

som gå in där kunna andas, men medtagas hundar och mindre djur, omkomma de ömkligen i kolsyregasen vid bottnen. 

I Selenedalen ekvivaleras kolsyran av atmosfären och Hundgrottans jordiska luft av etern. Selenedalens luft fyller så 

småningom dalens kavitet --- men flyter aldrig över --- det är hemligheten. Centralsjön, som måste finnas kvar i mitten, 

avger genom sin fortgående avdunstning den vattenånga som, förutom Selenedalens atmosfärs oerhörda höjd, på 

grund av dalens djup gör, att denna luft blir stående kvar i dalen. 

--- Du har rätt, svarade professorn, medan Nina bröt en gren av ett träd och vände den så mot solstrålarna, att dessa 

trängde sig in mellan grenen och bladet och föllo rätt på den underliga, hårda knoppen. 

85 av 140 2005-05-08 13:45








TJUGUFEMTE KAPITLET. 

Naturen vaknar. 

Som de stodo där, de tre, försjunkna var och en i sina betraktelser, omgivna av ett hav av drömmande tystnad, ljöd 

plötsligt en ton, skär och spröd och fin, som klirrande av nattgammal is genom stillheten. Det var en svag, underlig 

ton, obetydlig i och för sig men Nina ryckte förskräckt till och släppte grenen hon höll. 

--- Den --- den --- den sjunger, utbrast hon med en förskräckt stamning. 

--- Vad --- grenen? 

--- Ja, ljudet kom från den. 

--- Så du säger! 

--- Det är alldeles sant! 

--- Ni hörde väl tonen båda två? 

--- Ja visst, svarade de, och medan professorn böjde sig ned och tog upp grenen, som Nina kastat, fortsatte Carl: 

--- Nog hörde vi ljudet, men det kom väl från ett isstycke, som törnade emot en sten eller något i den vägen. 

--- Hallå! utbrast nu Lowell och höll upp grenen. Se, knoppen, som fröken Nina lät sola sig nyss, har slagit ut. Se, en 

så egendomlig blomma, med en svag, mild doft, oändligt fin och svag. 

Nu sågo de den nya blomman. Den liknade en stor tulpan till utseendet. Nötens tre kanter bildade de tre yttersta 

kronbladen, inne i dessa sprungo, delande dem, tre nya fram och inne i kalken var den underbara blomman guldgul 

med pistill och ståndare som jordiska blommor. 

Den måste hava klingat, när de tre hårda ytterbladen skildes, sade professorn. 

Han höll grenen så, att en ny knopp belystes av solen och de väntade i andlös spänning. 

Med ens sprang knoppen ut i blomma, och det där underliga, klirrande lilla ljudet hördes ånyo. 

Underbart! utbrusto de alla tre --- och ville gå vidare. 

Men vattnet hindrade deras ytterligare framträngande. 

De skulle just besluta sig för på vilket sätt de bäst skulle kunna komma över detta för att fortsätta sin marsch mot 

väster, då något oväntat inträffade --- --- --- 

Och dock borde det ej alls hava varit oväntat vid litet eftertanke hos resenärerna. De borde hava tänkt sig, att när en 

knopp vid utspringandet framkallade ett, låt vara mycket litet och oansenligt ljud, så skulle dock de milliarder, som 

skogen innehöll, när de samlade alla sina svaga toner, frambringa en storartad effekt. 

86 av 140 2005-05-08 13:45


Och isynnerhet professorn, som vid sitt besök i Mörsil förra året lagt märke till ett par besynnerligheter med renarna, 

borde hava väntat det som inträffade. Ty det som han där uppe i norden observerat var ett plötsligt underligt brus som 

av --- ja --- ett obeskrivligt ljud. Det var en hjord renar, som tågade fram på så stort avstånd uppe i fjället, att man 

knappast såg att den rörde sig. 8,800 renar tågade förbi. Det obestämbara bruset och suset kom sig av deras 

klapprande klövar. När renen lyfter foten, falla hans klövar med en liten smäll ihop mot varandra för att befria dem från 

vidsittande snö. Ljudet av en ren på till och med ganska nära håll höres knappast, så svag är knittringen. Men vid det 

fall professorn iakttagit brusade det mäktigt. Och en annan gång hade Lowell också hört ett sådant, dånande ljud. 

Denna gång lät det som bruset frän ett helt, stort, högt vattenfall. Det var en renhjord, som tågade fram over ett 

vattensjukt moras, och det tjafsande ljudet i vattnet samlade sig --- fast varje ren endast alstrade ett obetydligt klafs --till 

ett mäktigt brusande dån, som hördes flera kilometer bort och i närheten var alldeles öronbedövande --- något av 

tonernas mystik och massans hemliga kraft. 

Det oväntade kom. 

Först oändligt sakta, som det man nämner i poesin och under känslans sällsamma rus och kallar sfärernas harmoni eller 

himmelsk, ljuv melodi. 

Smygande, vaggande, berusande göto sig de spröda tonerna av blommor, som sprungo ut, fram mellan de 

egendomliga stammarna. 

De lyssnade. 

Och gripna av en känsla av helig andakt sökte de nygifta varandras händer och i de blickar de sände varandra läste de 

en upphöjd, överjordisk dikt om en natur, som vaknar --- på ett sätt som ingen jordemänniska sett. 

Allt högre steg melodien. 

Än brusande och hög, än vemodig och drömmande. 

Till slut --- de kunde ej mäta tiden, men det måste dock hava dröjt rätt länge --- steg det klingande blomsterackordet 

till sådan styrka, att de ej kunde höra sina egna ord. 

Och nu --- nu vaknade all naturen. 

Solen hade väckt allt genom denna sin mästerliga väckarklocka. 

Fram under trädens rötter skuttade allehanda djur. 

De hoppade, dansande och lustiga, fram ogenerade för de främmande, endast nyfikna. 

Och alla hade de känguruns ungefärliga form och skapnad. 

Ovanligt kraftigt utvecklade bakben, på vilka de hoppade fram, samtidigt med att de höllo de förkrympta frambenen 

slaka vid sidorna av bröstet. 

Under de stora rötterna kröpo de fram, där de legat dolda den 354 timmar långa, iskalla natten, med vissna blad och 

blommor över sig. Ett slags ide. 

Där funnos alla storlekar, i alla färger. 

Ett hoppande, märkvärdigt släkte. 

Också denna egendomliga djurvärld visade få arter, liksom floran; märkligt få arter. 

I det förr så kristallklara och till utseende döda vattnet den blåa sjön blev det på en gång också livligt. Det grumlades 

nu av fiskar, som grävt sig ned i dyn på bottnen, men nu stego upp mot ytan, förande muddret med sig. 

Dessa fiskar voro egendomligt formade. Deras huvud var litet och obetydligt, liksom de hoppande däggdjurens, medan 

deras stjärtfenor i allra högsta grad utvecklats. Denna form rådde hos alla --- endast storlek och färgspel varierade --och, 

egendomligt nog --- medan däggdjuren med hänsyn till färg ej alls tycktes anpassade efter naturen, rådde motsatt 

87 av 140 2005-05-08 13:45


förhållande med fiskarna. Deras guldfjäll under buken skyddade dem mot fiender underifrån, ty fjällens guldskimmer 

blandade sig, sett underifrån, med solens guld på de glittrande vågorna och dolde fisken som flöt samman med det 

andra, lysande guldet. Och deras mörkare ryggar dolde dem, flytande samman med den mörka bottnen under dem, för 

fiender ovanifrån. Av dessa två saker i kombination slöt Carl Modig att däggdjuren voro växtätare --- ty mot växter 

behövde de ej anpassningens skydd. Fiskarna däremot måste vara rovdjur, ifall inte --- --- --- 

Jo --- så var det! Mycket riktigt! De hade fåglarna till fiender! Det fanns nämligen fåglar. 

Ty i detta ögonblick kröp den första fågeln med ett kväkande läte fram ur ett snår vid stranden. 

Denna fågel var nästan fullständigt pingvinens like. 

Den enda skillnaden var den, att Selenedalens fågel var ännu bredare nedtill än vår jordiska antarktiska pingvin. 

Där vaggade den upprättstående månpingvinen fram med sin oerhört breda nederdel och de stympade vingarna slappt 

hängande som ett par lappar av läder vid sidorna. 

Med ett plumsande sköt den ned i vattnet, dök med stor färdighet och visade sig så åter i vattenbrynet. 

Fåglarna voro rent vita till färgen. 

--- Sådana sockertoppar! menade Nina. 

De sågo på det brokiga, underliga livet. 

De njöto i fulla drag den fredliga, lustiga och alldeles ovanliga synen. 

Så småningom hade skogens blommor slagit ut; klangen avtog mer och mer och till slut låg tystnad, endast avbruten av 

prassel av de skuttande däggdjuren och pingvinernas kraxande, över den blommande skogen Selenedalen. 

Med ens insågo de tre människorna hur konsekvent den ledande principen i naturen ordnat allt. 

De sågo det tydligare här än på jorden --- besynnerligt nog tycks människan alltid behöva ljud för att se något. 

Den långa, mörka, 354 timmar varande natten kunde intet djur tåla utan direkt skydd för att bevara kroppsvärmen. De 

lågo således då dolda. Solen kunde, när den steg, ej endast genom sitt ljus och sin värme väcka dem. Detta kan den på 

jorden, där djuren, på få undantag när, ej gå i ide utan sova fritt, då vår natt ej är så lång och ej heller blir så kall. Här 

på månens bakre sida väcktes naturen medelst brusande musik, en hel orkester, som skakade allt, medan solen 

samtidigt även ödslade sitt guld och sina rika färgers prakt på österns seglande skyar. 

I sanning, en njutning för alla sinnen. 

Och nu i tystnaden, sade professor Lowell med en blick på de två andra, som med armarna om varandras liv blickade 

utåt den mörkt azurblåa insjön: 

--- Nåå --- Carl --- nu är du skyldig oss en lättnad den nyfikenhetens spänning du hållit oss i. Visa nu att du talat sant, 

och att du verkligen visste, att Selenedalens fåglar skulle ha det utseende de ha. 

Professorn skrattade --- litet hånfullt. 

--- Mer än gärna, svarade emellertid ingenjören, och med största nöje --- ty --- ingenting är lättare att bevisa. 

--- Ja, när man kan det, ja, muttrade professorn. 

--- Alldeles, Lowell, alldeles. När man kan en sak är den lätt --- --- --- 

Han avbröts av ett ursinnigt surrande alldeles invid sitt öra. 

Det var en stor, flugliknande insekt, som absolut envisades att taga hans hörselorgan för en av skogens blommor. 

Han slog till den. 

88 av 140 2005-05-08 13:45


Den föll. 

De undersökte den ocb funno, att den ej mycket skilde sig i utseende och form från ett vanligt bi. 

--- Förlåt, sade ingenjören, att jag lämnade huvudsaken för en bisaks skull --- vitsen är gammal på jorden men alldeles 

ny på månen --- och den är till och med motiverad --- jag skall nämligen just nu tala om en vetenskapsgren, som heter 

bipolariteten --- 

--- Bipolariteten synes mig tåla en ganska ingående kritik. Den lär, att allt är lika vid jordens bägge arktiska trakter, 

den norra och den södra. Och då är det tvärtom så, att endast kylan är lika. Allt annat är olika. Gott --- månens bakre 

sida är ju, som jag nämnt, analog med jordens södra delar. Samma instörtningsfenomen, fast på månen i mycket större 

skala. Men nu är det så, att på jordens södra halva hava de där hemmahörande växterna och djuren en utveckling nedåt 

och bakåt att framvisa. I norr uppåt och framåt. Kängurun med sin kolossala bakdel tillhör uteslutande södra 

jordhalvan, pungråttan likaså, pingvinen tillhör endast södra ishavstrakterna medan de norra »bedjuras» av isbjörnen 

och den oerhört framtunga muskosoxen. Och träden! Så gott som alla på södra delen av klotet hemmahörande tråd, att 

börja med det väldiga gummiträdet, äga rötter som äro oerhört kraftiga. Ja --- detta är förhållandet på jordens södra 

del --- dess insänkningsområde. Ni veta, hur jag bevisat, att Selenedalen är månens motsvarande insänkning, ehuru 

oerhört mycket kraftigare. Nå --- när jag nu såg träden med de kolossala rötterna, så visste jag, att Selenedalens fauna 

också skulle visa fram en liknande tendens som floran i sin byggnad --- och hade jag ej rätt, LowelI. Ser du, lagen 

undgår intet i naturen. Månen har förlorat all atmosfär, flora och fauna på den åt jorden vända sidan, den, som 

motsvarar jordens norra del, så den behöva vi ej röra vid vad månen beträffar. Selenedalen svarar till de sydliga 

jorddelarna och det dessutom i koncentrerad form --- voilà tout! [*] 

Professorn syntes eftersinna. 

--- Du tycks, besynnerligt nog, ha alldeles rätt, Carl. 

--- Gott, svarade ingenjören och fortsatte: Vad nu de mycket få arterna här beträffar, så har även detta sitt analoga 

förhållande på jordens södra del. Arterna där äro också ytterst få. 

--- Också däri har du rätt. Du menar alltså, att sydkulan är liksom anpassad för djur med tung bakdel? 

--- Ja visst. 

--- Men kaninerna, du! De tillhöra norra halvklotet, invände professorn. 


--- Alldeles riktigt, Lowell. Av en händelse bebodde de norra jordhalvan. Men --- en eller annan person införde dem till 

--- Australien på södra halvklotet och --- hast du mir gesehen! Först där utvecklade sig kaninerna otroligt och äro nu 

där en landsplåga. Ja --- så kan det gå, när ett djur äntligen kommer dit, det hör hemma och varest naturen egentligen 

avsett att placera det, ehuru vidriga omständigheter fört det till helt andra platser --- lagen, ser du, Lowell, lagen --- 

--- --- 

[*] För den som vill utförligare lära känna de konsekvenser, denna min teori förer till, hänvisas till mitt arbete 

»Kanalteorien», C. E. Fritzes förlag, Stockholm, 1907. 







89 av 140 2005-05-08 13:45


TJUGUSJÄTTE KAPITLET. 

En dag. 

--- Detta är naturligtvis det tempererade bältet, anmärkte professor Lowell. 

--- Ja, antagligen. Det är omvänt här mot på vår jord. Vårt heta bälte är där störst omkring ekvatorn. Och vårt kalla 

vid var sin pol. Här är det omvänt, antager jag. Eller rättare sagt, det måste vara så. Ytterst och till ytan störst, ligger 

den kalla zonen uppåt kring de översta terrasserna och eviga snöbergen. Här, och kanske på nästa terrass, hava vi det 

tempererade bältet som en ungefärlig cirkelring och i mitten, vid centralsjön, är tropikerna --- eller, låt mig tänka. 

Efter en stund tillade han: 

--- Ja, det beror sannerligen på det. 

--- Vilket? 

--- Om centralsjöns klimat verkligen behöver vara det varmaste. Den ligger djupast och har därför den högsta 

atmosfärhöjden. Solstrålarna hava där längre väg att passera genom luften än här uppe. 

--- Däri tror jag dock du tar fel, Carl. 

--- Nej, hur så? 

--- Jo. Låt vara, att atmosfären står högst där därför, att den trakten ligger lägst, men på de högre terrasserna, de i 

utkanten, faller solljuset snedare och har där således, utom en viss, kort tid mera atmosfär att genomgå än vid 

trakterna kring ekvatorn. 

Carl Modig märkte felet i professorns resonemang men teg och log. 

--- Nå, vi få se, sade han endast. Men hur göra vi egentligen nu? 

Då framkom Nina med ett förslag som vann de bägge andras tillslutning. 

--- Vi stanna här så länge tills första dagen gått nästan till ända. Vi se väl på solens ställning, när vi böra anträda 

återtåget. Då veta vi i alla fall hurudan en dag i Selenedalen är. Annars blir det väl bara gissningar. Nå --- då gå vi hem 

till grottvåningen och »i morgon» det vill säga sedan vi vilat en natt, femton dygn lång, begiva vi oss på allvar på 

flyttning. Vi föra allt ur grottvåningen fram till branten och så ned hit --- och här fortsätta vi på flottar åt väster tills vi 

finna nästa branta sluttning --- eller hur? 

Jo, det voro de då med om. 

Och dagen skred sakta --- oändligt sakta fram. 

De inredde ett litet hus under ett »rot-träds» rötter alldeles invid vattnet. 

Det blev varmare och varmare allt eftersom solen steg. 

Vinden, som på morgonen varit västlig, mojnade av mot middagen och blev på aftonen östlig. Den följde solen. Luften 

strömmade till där, varest den uppvärmda luften steg uppåt. 

B]ommorna på träden slogo ut mer och mer; så knöto de sig till frukter. Och mot aftonen, när solen började dala i 

väster, föllo de tunga, tungliknande bladen ånyo ned och vid dessas sänkning stöttes de färdiga frukterna ned. De föllo 

mot jorden och blevo en angenäm omväxling för djuren som ända intill nu levat av rötter och späda skott. Frukterna 

föreföllo ej resenärerna välsmakande med deras starka doft och smak av anis. 

Men under de köttiga tungbladen bildade sig under den kommande natten en kropp, liknande den som Nina på 

morgonen sett. 

Och nästa morgon skulle den vara färdig att börja samma process som i dag. 

90 av 140 2005-05-08 13:45


--- Underbart, att allt detta kan hinnas med på en enda dag! sade Nina med glänsande blickar, underbart. 

--- Ånej, svarade professorn. Det ligger en stor hemlighet förborgad i solens drivande kraft. Detta är dock 354 timmars 

oavbrutet solsken eller åtminstone solljus --- ty litet moln och litet regn ha vi ju haft. Och jag har sett i nordligaste 

Europa, hur ormbunkar till exempel i 2 veckors solsken natt och dag --- solen går ju ej ned där uppe på långa tider --kunna 

växa upp till icke mindre än 2 meters höjd. --- Prästkragar såg jag som däruppe voro manshöga. Och då skall 

man besinna, att den solen inte alls var så varm som denna. Uppe i polartrakterna är det alltid svalt på grund av solens 

sneda strålning genom atmosfären. Här är dagen i Selenedalen hela femton jordiska dagar och nätter, solen het och 

glödande, lysande oavbrutet --- ack, det kan uträtta underverk ett sådant intensivt, oavbrutet solljus. Bland annat det, 

att det, om det finnes människor här, ej bör kunna förekomma sjukdomar. Solljus dödar all sjukdom --- och en och var 

sjuk människa, som i 354 timmar skulle utsättas för solen, borde ej kunna bli sjuk. Ja, detta är min åsikt --- och den 

respekterar jag, slöt han skrattande. 

Vattnet avdunstade under dagens lopp. 

Sjöarna blevo allt mindre och mindre och strax efter middagstimmen, då det var som hetast, voro stora arealer alldeles 

torrlagda, så att den svartbruna dybottnen syntes. Pingvinerna sågo ut som lustiga, vita spetsar där de vaggade fram 

vid sjökanten. 

Slutligen syntes ett helt kanalsystem hava bildat sig; det var sjöarnas djupaste delar som ännu voro vattenfyllda. 

Från terrassen över dem runno, allt eftersom dagen skred och solen steg, strida bäckar ned. Ja, hela floder. 

Men då sjöarna dock avdunstade så fort, blev detta ett bevis för ingenjorens antagande, att just detta förhållande var 

det, som gjorde atmosfären så tät. 

Fram emot eftermiddagen blåste en östlig bris fram genom skogen. Den förde med sig kyla från de kalla, östliga 

bergen, som nu började avkylas medan de västliga, långt bort i det okända, nu gynnades av stekande sol. Den kalla, 

östliga vinden fällde ut fuktigheten i luften och som regn föll den i strida floder till marken. Vattnet i sjöarna steg ånyo. 

Och medan djuren sökte skydd under trädens rötter för det strömmande regnet, begåvo sig resenärerna på hemväg. 

Det gick icke fullt så lätt som nedfärden. 

Att taga sig uppför den branta, 10,000 meter höga sluttningen, där nu regnet gjort ytan slipprig, var alls icke lätt, 

ehuru deras tyngd ej generade dem i synnerligen hög grad. Det var ju 6 gånger lättare att bestiga dessa berg än 

liknande på jorden. 

Uppkomna på översta platån, funno de all snö där försvunnen. Vegetationen där uppe märkte de nu vara ytterst karg 

och sparsam. Några myrtenliknande evigt gröna buskar och den där dvärgbjörksliknande örten, varav professorn funnit 

en kvist --- se där allt, förutom några sparsamt växande grässtrån och mossa och lavar. 

Det började bli kallt --- genomvåta som de voro. 

Och just då de skymtade grottvåningen under isbergskedjan, började det att snöa. 

Tjocka moln täckte himlen och det drog ihop sig till ett veritabelt yrväder. 

Glada och belåtna att äga sitt hus, ehuru detta låg »i höga norden», skyndade de in i grottvåningen. 

De kunde nu gissa sig till Selenedalens ungefärliga meteorologiska förhållanden, och Carl Modig resumerade dessa på 

följande sätt: 

--- Östra sluttningarna, på vilkas terrasser vi befinna oss, svara till jordiska sluttningar, vändande åt norr i vårt hemland 

i norden. De västra svara till södersluttningar. Västra delen av Seienedalen bör på samma terrasshöjd hava rikare 

vegetation. Åt norr och söder är det något kallare än rätt i öster och väster, emedan dessa punkter få solen sent och 

förlora den tidigt. 

De geologiska: 

91 av 140 2005-05-08 13:45


Tydliga terrasser danade av det stora havets stötvis försiggående sjunkande. 

Vegetation: 

Uttpräg1at jordiskt sydhalvkuleliv; ännu mera typiskt genom jordens oerhört kraftiga dragning tvärs genom månens 

massa. 

--- Stopp! 

Det var professorn. 


En sak är olika. Sydliga halvklotets blommor --- åtminstone Australiens --- dofta ej. Men här, i Selenedalens 

egendomliga skogar, finns doften. 

--- Mycket sant! Men till och med den enklaste eftertanke skulle ha givit vid handen, att måndalens växter böra dofta. 

I Australien dofta ej blommorna, det är sant --- men vällukten sitter i rötterna. Balsamiska dofter finnas i de stora 

rötterna på Australiens träd. Gott --- men hur har Moder Natur ordnat det här?! Blommorna dofta --- det är sant. Men 

doften är ringa. All doft låses inne i frukten --- när den faller mot jorden, märkes doften och --- det besynnerliga 

inträffar, att doften just är den --- som den bör vara --- anis. 

--- Varför just anis? Vad menar du? 

--- Helt enkelt detta: All väldoft absorberar värme. Sättes torr, ren lufts absorbtion av värme till 1 så absorberar 

patchouli 30 gånger bättre värmet än denna luft, rosenolja 37 gånger, timjan 68 gånger - men anis hela 372 gånger. 

Nå --- vad betyder så detta? Å --- det är en gudomlig genialitet! Alla djuren åto ju frukterna. De insvepas således under 

sin långa dvala i de anismättade ångor, de utdunsta. De ligga i päls. Ty ingen päls är så varm som doftens. Det är den 

som skyddar den ena åkern mot frost, medan den andra fryser på jorden. Och »den milda sommarfläkt, som andas på 

en rosengård», absorberar på grund av sitt därvid upptagna obetydliga innehåll av doft mera av jordens 

värmeutstrålning än hela atmosfärens lager mellan jorden och molnen. 

--- Det är förunderligt, Carl, sade professorn, vad du har reda på allt möjligt --- jag kommer inte långt utom min 

direkta astronomi. 

--- Han, inföll Nina. Han! Han är den bäste man på --- jaså --- ja --- i Selenedalen. 

Hon slöt hela hans välproportionerade, smidiga gestalt i en beundrande blick, lutade sig ömt mot hans bröst och 

viskade: 

Min härlige, gudomlige man --- vad jag älskar dig. 







Professorn tänkte på ingenjörens sista, snillrika hypotes. 

TJUGUSJUNDE KAPITLET. 

Avmarschen. 

92 av 140 2005-05-08 13:45


Vilken vishet dock alltid kom till synes i naturens anordningar! Beständigt fann naturen det bästa och enklaste sättet 

för ernående av stora resultat. Detta, att svepa in djuren i anisdoft, den starkaste av alla värmeabsorberande dofter i 

världen, det var i sanning storartat. 

Och just detta förhållande var det också som gjort, att Selenedalens atmosfär icke kunnat stråla ut i rymden, som en 

ren luft skulle hava varit tvingad att göra --- beundransvärt! 

Och han, som där nere i skogen kritiserat frukternas fräna smak såsom otjänlig till människoföda! Det hade kanske inte 

varit alls dumt att ha till kommande iskalla 354 timmar. 

De sovo nu ut ordentligt --- ungefär ett jordiskt dygn. 

Sedan realiserades Ninas plan, och så småningom fördes allt vad de ägde fram till randen av terrassen, dit de efter hand 

trampade upp en stig genom snön. 

Professorns likkista blev en alldeles utmärkt släde. Den sattes på ett par skidor, som av den förutseende Modig, som 

tänkt på var detalj, även medförts. 

En annan släde gjordes av den upp- och nedvända soffan, som förra natten tjänat som snöplog. Också den sattes på 

skidor, och Nina använde som transportmedel den enda verkliga släde, som lagret ägde. 

Flitiga som myror släpade de och drogo, medan Orion majestätisk hade skridit ett litet vägstycke längre bort än förra 

natten. 

En blodröd stjärna, större än någon annan på firmamentet, steg upp vid horisonten. 

Det var Mars. 

På månen syntes den mycket större än från jorden. Dess avstånd från jorden av 19 millioner astronomiska mil eller, då 

var astronomisk mil är 4 kilometer, 76,000,000 kilometer, förminskades ganska betydligt av de 84,000 kilometer som 

avståndet mellan jorden och månen utgör. Mars är redan sedd från jorden en stjärna av första storleken, grann och 

starkt lysande. Här från Selenedalen överglänste den fullkomligt alla andra natthimmelns stjärnor. 

--- Mars, sade professorn. Och nu kan jag för min del lämna några astronomiska upplysningar om Selenedalen. Ur 

astronomisk synpunkt är den dåligt utrustad. Ty det är icke mindre än tre planeter som ej kunna iakttagas härifrån. 

--- Såå --- jorden först. 

--- Ja, emedan den skyles av månen under oss. Och Venus och Merkurius, de båda inre planeterna, äro även osynliga, 

emedan de äro för nära solen. Deras sken drunknar i solljuset. Således --- att börja med synas ej dessa tre planeter av 

vårt solsystem. Men det är väl värre än så. 

--- Vad säger du? 

--- Jo. Ekvatorns stjärnor stå här rätt i zenit --- således se vi Polstjärnan vid horisonten åt norr. 

--- Ja visst. 

--- Och Sydkorset åt horisonten i söder? 

--- Ja. 

--- Där tog du fel, min vän. Vi se dem ej alls. Om du kommer ihåg Polstjärnan så minns du, att den är sista stjärnan i 

Lilla Björnens svans? 

--- Det vet jag. 

--- Gott. Den krans av terrasser här finnes skyler nu hela Lilla Björnen och flera under den liggande stjärnor. Och så en 

annan sak --- jag såg förra natten ej ett spår av zodiakalljuset. Och det är besynnerligt, så klar som natten är --- vi 

borde se det utmärkt. 

93 av 140 2005-05-08 13:45


--- Gott - där har du fått din gåta att grubbla över --- lös den du, så har du något speciellt att syssla med --- jag har 

tusen andra --- en hel myrstack i mitt huvud. 

--- --- --- När solen åter rann upp över Selenedalens tinnar i öster, stod grottvåningen tom och öde. 

--- Skola vi någonsin återse den? undrade Nina halvt vemodigt med tanke på detta sitt första hem. Hur det är, så har 

den blivit mig så oändligt kär. 

--- Vi måste lämna den. Här uppe i snööknen kunna vi ju ej leva, Nina. 

Och så gingo de västerut mot den stora depå de burit ihop. 

Då och då såg sig Nina tillbaka. 

94 av 140 2005-05-08 13:45 

* 

Så grant solen lyste på de majestätiska, vita tinnarna, så himmelskt skönt det var här uppe i den oändligt stilla vitheten. 

Äntligen nådde de depån --- för sista gången. 

Det var en väldig hög --- ofantlig tornade den upp sig. Ty Carl Modig hade ej sparat på vikten. Skottet på Meteorön 

räckte nog till så mycket material som helst, menade han; tyngden spelade absolut ingen roll. 

Där funnos yxor, sågar, liar, hammare och släggor, tältduk, presenning, tyger till kläder --- Nina hade under den långa 

natten till och med sytt sig en kjol --- skodon för alla årstider, instrument, klorsyrat kali, svavelsyra, mediciner och till 

och med leksaker, billiga glittrande smycken --- allt och i rikligt tilltagen mängd. 

På en selenenatt hade de släpat allt detta en distans på fyrtio à femtio kilometer. 

Nåja --- natten var femton jordedygn och deras styrka 6 gånger deras vanliga. Femton gånger sex är nittio, det vill 

säga tre hela månader på jorden och tre man starka --- ty Ninas muskler hade under det hon spelat kajutpojke i hög 

grad utvecklats. 

Där stodo de nu. 

Och så började de att frakta ned alla sina tillhörigheter. 

Där kom den praktiske ingenjören med i spelet. 

Kring ett stort stenblock uppe på branten lades ett rep --- allt fanns med, också rep av alla slag --- som fick löpa ned i 

hela sin längd, och fastgjordes, där det slutade. Parallellt med detta, kring samma sten, ett rep till. Och på en krok, som 

var bunden till ett tunnare rep, fastgjordes nu varorna. När kroken med godset nått ned, fastgjordes en annan krok vid 

det tunna repet, och nar denna krok nu gled nedför parallellrepet drogs den andra tom upp. På detta sätt läto de 

tyngdkraften arbeta för dem och fraktade, under loppet av halva dagen, ned samtliga saker till skogsterrassen. En --naturligtvis 

var det alltid professorn det gällde, när man i Selenedalen talade i singularis --- fick taga emot de belastade 

krokarna, och de två andra häktade på och bromsade dem ned. 

Och när middagen kom --- när den 177:de timmen slog och solen stod i zenit --- voro alla varorna nedforslade till 

platån. 

Så kom frågan hur allt detta vidare skulle fraktas. 

Vattenvägen var given --- något annat hade varit vanvett; då vattnet hindrade dem åt alla håll. 

--- Men vänta! 

Den unge ingenjören eftersinnade. 

--- Nå?


--- Jo, vi äro ju för vår del hela 6 gånger tyngre än månvattnet; vi väga ungefär lika mycket som en lika volym jordiskt 

vatten. Och det är ju 6 gånger tyngre. Gud nåde oss om vi falla i Selenedalens vatten någon gång. Vi äro så tunga som 

vore vi av ämnet tellur - komiskt, vi äro ju från Tellus --- jag kan inte hjälpa ordleken, men tellur är precis 6 gånger 

tyngre än vatten. Nå, vi skulle sjunka som en järnklump i detta vatten, kom ihåg det --- och att vår simkonst absolut 

intet hjälper lika litet som en järnstaty --- massiv och tung --- skulle kunna simma i jordens vatten, lika litet skulle vi 

kunna simma här i Selenedalen. Vi måste göra flottar. 

Ingenjören såg sig runt omkring. 

Men det fanns ej annat än de besynnerliga »rotträden», vilka just nu stodo i sin underbara, guldguia 

middagsblomstring. 

Som en egendomlighet kan nämnas, att ehuru alla tre voro beväpnade för att värja sig mot faror från vilda djur --- det 

hade de varit också första dagen --- kände de ingen fruktan för, att de skulle behöva använda dessa vapen. Alla djur 

föreföllo så fredliga, att resenärerna på denna nya värld glömde sin fruktan redan från första stunden. 

Modig såg sig omkring. 

Han varseblev, att det ej fanns en stock så lång som ett par meter, som var rak. 

Och så högg han av en gren --- de voro de enda som alla fall ägde längden --- och raka voro de också --- men så 

smala. 

--- Den flyter väl, hoppas jag, sade han undrande, där han med en yxa skalade bort de guldgula blommorna och de 

tungliknande, anisdoftande bladen. 

--- Naturligtvis, svarade Nina tvärsäkert. 

De kastade grenen i vattnet. 

Nej! 

Sakta, men obönhörligt, sjönk den. 

De försökte med en rot. 

Samma öde också för den. 

--- Men detta är ju alldeles förtvivlat, utbrast professorn. Här stå vi just vackert! Simma kunna vi ej bättre än 

bronsstatyer --- träden sjunka, så att vi ej få någon flotte --- det enda vi nu ha att segla i är min gamla likkista --- och 

jordens trä är naturligtvis tungt, alla fall som aluminium, i Selenedalen --- jo, detta var trevligt. 

Men Nina var ej alls rädd. 

--- Å --- Carl reder upp varje härva. 

--- Nej --- icke denna. Vi få pulsa fram i dyn, det är det enda, kinkade professorn. Jo, det blir snyggt. 

--- Carl har inte rest till sitt nya furstendöme för att stå bet för litet vattens skull, envisades hans unga hustru, aldrig i 

livet. 

Medan de småträtte, gick ingenjören för sig själv. 

Han lade märke till, att stycken av rötterna, som länge legat i solen, blevo lätta som vasstrån. 

Således kunde de torkas. 

Gott. Han kastade en sådan torr gren i vattnet. Den flöt. 

Han ville just meddela de andra sin iakttagelse, då han till sin häpnad upptäckte, att rotstycket sög vatten till sig och 

95 av 140 2005-05-08 13:45


blev så mättat därav, att det sjönk. 

Rötterna voro alltså av oerhört porös cellvävnad. Men så fort de berördes av vattnet, blevo de tunga och sjönko. Och 

att bygga en flotte, som ej blev våt, det var ett problem nästan så svårt --- som --- som att taga ned månen. 

Den tanken förde honom på spåret --- ty han om någon hade väl tagit ned månen --- han hade ju tagit hela månen, rubb 

och stubb, i besittning. 

Han erinrade sig nu den där balsamiska, segflytande saften mellan rötternas porösa ved och deras bark. 

Om! 

Med ett snitt skar han i en rot och uppfångade dropparna på sin näsduk. Här bredde han ut saften, tills näsduken blev 

alldeles våt av den, och lät den sedan torka i solen. 

Den blev hård och stel men icke skör. Ungefär som hade den överdragits med gummi elasticum. 

Så vek han samman den till ett bylte, knöt ihop de fyra hörnen medelst ett snöre och fyllde den med vatten samt 

hängde upp den i skuggan. 

Vattnet trängde icke igenom. 

--- Vivat! utbrast ingenjoren. Vivat! Saften, som cirkulerar mellan rötternas ved och bark, är vattentät --- och jag 

förstår varför --- 

--- Såå. 

--- Ja. För att hindra avdunstningens alltför hastiga förlopp. Och härmed är flottfrågans lösning given. 

Och det hela var verkligen mycket enkelt. 

De grävde alla tre runt ett mycket stort rot-träd, vars stam de avsågat alldeles där, varest rötterna började växa ut från 

densamma och nedåt. Som rotkupolen stod där verkade den som ett tält, förfärdigat av grova grenar, sammanböjda 

upptill. Det var bara duken som fattades. 

Jaså, vi skola tälta? sade professorn, och grävningen runt omkring skall väl vara för dräneringen, så att vi få torrt på 

golvet. 


--- Bättre upp, du! svarade han hemlighetsfullt. 

De grävde nu vidare, så att alla de i jorden nedlöpande rötterna också kommo till synes, och så med ett brak vände de 

upp och ned på roten i dess helhet, så att en hel skog av de fina jordrötterna stucko till väders. Så skalades alla rötter 

och skelettet soltorkades, till dess allt blivit sprakande torrt och ytterst lätt. Därpå snittades andra rötter och deras saft 

ströks på det skalade, torkade rotskelettet, där det strax torkade. 

--- Så där ja, sade Carl Modig. Så spänna vi säckväv på detta och av de fina rötterna bilda vi tak med säckväv över och 

duken dränks också den i rotsaften. Jag vill se den som kan göra en bättre båt. 

Planen var ypperlig. 

Med dessa båtar kunde de glida nedför den sakta dragning de upptäckt att vattensamlingarna ägde åt väster --antagligen 

mot vattenfall nedför mot nästa terrass. 

Taket hindrade regnvattnet att fylla båten, vilket annars kunde vara mycket riskabelt med deras tyngd. 

Första båten lyckades utmärkt. 

Den hade en längd av hela tolv meter, ett djup fran bottnen till relingen av tre meter och ett kupolformat tak. De 

96 av 140 2005-05-08 13:45


penslade in den med mjölksaft från rötter, och så lätt var denna båt, att de tre buro ned kolossen till ett ställe av 

vattnet, där detta var djupt. 

Den visade sig vara alldeles tät och de började strax nedföra sina tillhörigheter i den. 

Men en kalkyl visade, att den väldiga massan av förnödenheter skulle kräva icke mindre än fem liknande båtar, och de 

medhunno även detta arbete, innan regnperioden började. 

Det var otroligt vad tre friska människor, jättar i kroppsstyrka på den lätta himlakroppen, kunde medhinna på en tid av 

icke fullt fyra jordiska dagar. 

Men när regnet började, lågo verkligen de fem stora båtarna klara till avfärd --- lastade med alla tillhörigheter 

resenärerna ägde. 

Tre av båtarna voro endast avsedda för mobilierna, i den fjärde tog professorn plats med en del konserver och 

husgeråd --- i den femte Carl och Nina. 

Strömmen var nu ganska stark, och under en glad stämning lämnade man stranden för att segla okända öden till mötes. 

Man hade smakat såväl kött, fågel som fisk och allt befunnits vara av mycket god kvalitet --- isynnerhet 

sötvattenspingvinen, vars kött var vitt och samtidigt saftigt. Halstrade vid eld, som uppgjorts av torkade, skalade 

rötter, vilka brunno förträffligt, medan de färska rötterna ej alls voro brännbara, smakade dessa fåglar dem bättre än 

någon mat de på länge ätit. 

De hade nu med sig på resan mot väster åtskilligt rostat pingvinkött, saltat kängurukött och fisk, också den nedlagd i 

salt. Man kunde aldrig veta vad den långa natten kunde tvinga dem att sakna och att slippa konserver önskade de alla 

livligt. 

Med regnet piskande mot båtarnas kupoltak drevo de nedåt --- professorn i täten --- sedan de tre materialbåtarna och 

till slut Nina och Carl i sin egen båt. 

Som åror använde de bräder ur professorns likkista och den förut omtalade soffan. 

De drevo med strömmen, paddlade då och då med de primitiva årorna, hjälpte materialbåtarna på rätt väg och sågo 

slutligen vattnet höja sig i normalt läge igen, tätt vid skogarnas stränder. 

De lade till vid en strand, förtöjde båtarna, stego i land och redde sig efter djurens sed sitt skydd under ett träds rötter, 

vilka de betäckte med säckväv. 

De hade samlat in ett stort förråd av de besynnerliga frukterna och väntade nu den långa natten igenom i sitt varma 

tält, då och då nästan bedövade av anislukten. Den fyllde emellertid behovet av värmebehållare på ctt förunderligt gott 

sätt, och för resten trängde kylan från rymden ej ned till själva skogen i högre grad än att snön nätt och jämnt blev 

liggande. Temperaturen torde ha svarat till 0 grader på jorden. Eller ett par grader därunder. 

En stilla högtidlig tystnad under sovande gröna skogars stammar med tusentals lysande stjärnor på den blåa 

himmelskupolen över deras huvuden. Marken låg vit med stjärnereflexer under deras fötter, utan ett spår av vilddjur, 

som hungrade efter rov --- en fridfull värld i sanning --- ett paradis av ro och frid sådant som endast skalden i sin dröm 

kan tänka sig. 

Nina smög sig intill sin älskade. 

--- Vad livet är skönt! 

--- Ja, älskling --- och ensamheten härlig --- med dig vid min sida. 

Deras läppar möttes i en lång kyss. 

Professorn var ute i snön. 

Han inträdde: 

97 av 140 2005-05-08 13:45


--- Fortfarande intet, sade han. 

--- Vad? 

--- Zodiakalljuset syns inte. Men det börjar ljusna. 

--- Vad!? Börjar det ljusna? Omöjligt, än hava vi minst 200 timmar kvar av natten. 

--- Äsch --- inte det. Nej, det börjar ljusna i mitt huvud --- en ny teori om zodiakalljusets sanna karaktär är i antågande. 

Jag känner födslosmärtorna --- --- --- 







TJUGUÅTTONDE KAPITLET. 

Professorns död. 

Två saker hade, förutom anisdoften, stigit den gode professorn åt huvudet. 

Den ena var hans nya teori om zodiakalljuset, som skulle göra honom till ett av världens ljus, det andra att han fått 

äran att anföra konvojen. 

När därför natten äntligen nalkades sitt slut, och solen sken fram mellan den sjungande skogens evigt gröna stammar 

och blad, framkom han med det förslaget, att hans båt skulle göras så lätt som möjligt, så att han då och då kunde göra 

sina små avstickare från den annars så sakteliga framflytande armadan. 

Han ville göra undersökningar på egen haud. 

Modig biföll förslaget, och professorns båt befriades från allt tyngande utom nödig proviant. 

Och så började ånyo resan, då isen lossnat. 

Det var samma landskap som förut. 

Samma gröna skogar och dunkelt blåa himmel och vatten, samma snövita pingviner, samma skuttande känguruer. 

Där ilade professorns lätta farkost snabbt i förväg. Och just nu började den underliga musiken, då blommorna slogo ut. 

Med ens sågo Carl och Nina vid horisonten ett svagt, vitt moln höja sig ur vattnet. Samtidigt varsnade de, hur Lowells 

båt allt snabbare och snabbare ilade i väg mot det vita molnet. 

Nu sågo de professorn resa sig och hojta, skrika --- men bruset från de blommande träden förlog varje annat ljud. 

De undrade vad som stod på och genom sin kikare såg Carl Modig, hur professorn av alla krafter backade med årorna 

utan resultat. 

Nu förstodo de, att hans lätta båt måste hava fångats av en eller annan fors --- att det vita molnet var forsens skum 

som stänkte upp --- och då de med sina tunga båtar omöjligt kunde nå fram och rädda Lowell, beslöt ingenjören att 

genast göra an land och att i alla fall söka rädda Nina och sig själv från ett liknande olycksöde. 

98 av 140 2005-05-08 13:45


Han märkte för resten nu också han den starka strömmen. 

Och resolut styrde han de fyra båtarna mot land. Allt mera och mera närmade sig professorn det ödesdigra, vita 

vattenmolnet. Allt fortare och fortare ilade båten fram över vattenytan. 

Och nu försvann den med en rasande fart för deras ögon. 

Som lamslagna stirrade de efter den försvunne --- och Nina brast i våldsam gråt --- en av deras följeslagare var borta. 

Så småningom tystnade skogens musik. 

Men den fortsattes av ett annat ljud --- av vattenfallets sus och brus där borta där professorn försvunnit. 

Skogens musik hade förorsakat professorns död --- ty dess larm hade dolt vattenfallets till dess det blivit försent, 

--- Icke dit --- vestigia terrent! utbrast Carl Modig. Spåren förskräcka. Vi kunna ej fara samma väg som Lowell --- vi 

måste söka en annan led. Annars dragas också vi nedför terrassens bråddjup. 

De drogo nu båtarna längs stranden med förtvivlan i sinnet vid tanke på det olycksöde som drabbat deras vän. 

Carl Modig sade: 

--- Han tog sin teori med sig i graven. 

--- Kan han ej rädda sig, tror du? 

--- Omöjligt, Nina! Tänk på, att han väger lika mycket i detta vatten som en brousstaty i jordevattnet. Nej, vår gode 

Lowell är död och borta och nu äro vi två --- endast två. 

Nina rodnade. 

--- Snart --- tre igen, viskade hon i hans öra. 

--- Nina! Är det sant? 

--- Jag tror det --- jag --- jag --- känner mig så underlig. 

Han slöt henne i sina starka armar. 

--- Det blir naturligtvis en flicka! sade han. 

Nina log. 

--- Har du en teori för det också? 

--- Ingen teori egentligen, skrattade han, men första barnet blir oftast en flicka, om föräldrarna båda äro unga, ungefär 

jämnåriga och kraftiga: --- hon skall heta Luna, det latinska namnet på »månen». 

De skrattade båda --- mitt i sin sorg. 

Så fortsatte de sitt sökande. Modig trodde, att vattendånet berodde på att terrassen här slutade --- men han tog absolut 

fel. Ty de kommo snart över ett stort, stillastående vatten och hade nu fallet, där professorn försvunnit i djupet --- åt 

söder. Och åt väster funnos ännu skogar till ett oanat djup. Och vid deras fortsatta färd västerut gled vatteubruset åt 

öster --- men terrassen fortsatte som förr. 

--- Således en avgrund --- mitt uppe i skogsterrassen, sade Carl. Det var då i högsta grad underligt. Komplett 

oförklarligt --- --- --- 

--- --- --- Efter icke mindre än tre »lunationer», det vill säga vad vi kalla »synodiska månader» eller »måndygn», tiden, 

som förflyter mellan tvenne nytändningar och som i medeltal utgör 29 jordiska dagar, 12 timmar, 44 minuter och 3 

sekunder --- eller i runt tal 30 dagar --- efter tre sådana »tunglar» --- som måndygnet hette på gammalsvenska och 

99 av 140 2005-05-08 13:45


vilket ord ännu bevarats i vissa landskaps dialekt --- nådde de nygifta slutligen branten, där skogsterrassen slutade. 

Framför och nedanför dem låg ännu en avgrund och nedanför denna sluttande bergskedja, som var rikt bevuxen av 

ståtliga, gröna träd, utbredde sig den tredje platå de sett på månens bakre sida. 

Även denna var skogig och grön med vattensamlingar som den, de genomkorsat, men de märkte, att klimatet där nere 

måste vara betydligt hetare än här uppe. Snö sågo de ingen och en ny väldoft började blanda sig i den anislukt i vilken 

de levat nu så länge. Det föreföll dem som stege en kamomilliknande doft upp emot dem. 

Alldeles försjunkna i betraktandet stodo de på branten med armarna om varandras liv. 

Båda grubblade över samma fråga: 

--- Skall denna nya terrass äntligen hysa de människor, som borde ha alla betingelser att leva på ett så idealiskt ställe 

som detta i världsrymden? 

Men ingen av dem uttalade denna tanke med ord. 

De hade vandrat fram till branten genom en liten skog, som från det sista vatten de befarit stod emellan denna insjös 

västra strand och branten. 

Utefter stupet sågo de här och där floder och bäckar tömma sitt vita, glänsande vatten likt band mellan det gröna, som 

även klädde sluttningen nedåt. 

De vände sig om. 

Carl ville gå ut på en stor klippa för att få en bättre utsikt över terrassen under dem. 

Han tog ett par steg framåt. 

Så blev han plötsligt stående --- förstenad av häpnad. 

Nina följde hans blick. 

Den såg mot marken. 

I samma ögonblick hon upptäckt det, som slagit Carl med förundran --- var hon nära att segna till marken. 

Hon grep hårt om sin mans arm. --- Tror --- tror --- tror du? 

--- Ja, Nina, jag tror det. Det är intet tvivel om det. Denna stig till klippblocket hava människor trampat --- --- --- 








Selenedalens erövring. 

100 av 140 2005-05-08 13:45


----- 

TJUGUNIONDE KAPITLET. 

Den enslige seleniten. 

Efter en stunds ängsligt, ljudlöst framträngande utefter stigen, med vapnen på helspänn, med hjärtat i halsgropen, då de 

ej kunde veta, vad som nu väntade dem, om människorna i Selenedalen voro vildar eller civiliserade, onda eller 

godsinta --- upptäckte de honom. 

Han satt på en sten alldeles framme vid branten. 

En man --- en gammal man, så förunderligt lik en jordisk människa som det kan tänkas. 

Armbågarna höll han stödda i knäet: Huvudet lutade han mot händerna. 

Han var klädd i brokigt skinn av Selenedalens däggdjur. Benen voro bara och fötterna buro sandaler. Huden var 

gulbrun och hår och skägg vita. 

--- Han är från vår jord, viskade Nina. 

Denna viskning störde mannen. 

Han vände sig om --- och såg på de båda inkräktarna i Selenedalen med stora, mörka ögon, men visade varken rädsla 

eller illvilja --- endast förvåning parad med glädje. 

Mannens hela ansikte sken av fröjd och tillfredsställelse. 

Så höjde han ena armen rakt upp i luften och spärrade upp fingrarna. 

Detta var tydligen seleniternas hälsningsforrn och instinktivt sträckte även de bägge jordmänniskorna upp ena armen 

på samma sätt. 

Seleniten öppnade läpparna och under det att de andra uppmärksamt lyssnade, uttalade han en hel, lång sats på ett 

underligt slags språk. 

Denna menings innehåll erforo de bägge senare, då de lärt sig språket. 

Den var: 

--- Jag prisar mig lycklig att se eder. Jag har fått min dröm uppfylld, att vår räddare skulle komma från öster --- med 

solen --- och i dessa tider. Jag prisar mig lycklig. 

Han sänkte åter armen. 

De andra likaså. 

Och då Carl Modig ville visa, att även de ägde talets gudagåva sade han, på ren och oförfalskad svenska: 

--- Goddag! 

--- Goddag! svarade seleniten omedelbart på svenska. 

Carl Modig och Nina ryckte till och betraktade varandra förskräckta. 

Nej, detta var alldeles otroligt! Seleniten talade deras modersmål. 

--- Ni är alldeles ensam? frågade Carl. --- Alldeles ensam, svarade seleniten. 

Nu var det nära, att de bägge jordmänniskorna tagit till flykten, ty seleniten hade svarat på ren svenska ännu en gång 

101 av 140 2005-05-08 13:45


och det till på köpet på renaste stockholmsdialekt. 

De voro rent av frestade båda två att göra som den danske turisten, som åsåg Holmenkollöpningarna vid Kristiania. Då 

där förekom ett skidhopp på 30 meter, utbrast han med känsla och övertygelse: 

--- Dette er --- Sören danse mig --- lögn. 

Här på månens bakre sida möta de en förste selenit och denne talar svenska! 

Road fortsatte emellertid Carl Modig sitt förhör. 

--- Ni är kanske endast här uppe ensam? Måhända det bor andra människor där nere? 

--- Det bor andra människor där nere, svarade den gamle seleniten, fortfarande på högsvenska. 

Nu upptäckte ingenjören hemligheten. 

Seleniten upprepade som ett eko de sista orden det var allt. 

Men det bevisade i alla fall en högt uppdriven intelligens. 

En blick på mannens huvud! 

Nej --- detta doldes av en mössa av pingvinens vita, fina, duniga skinn. 

Modig närmade sig och ryckte mössan från seleniten. 

Denne uppfattade manövern som en utsökt artighet och slet med ett raskt grepp av ingenjörens huvudbonad. 

Nu blottades emellertid den hemlighet, som Carl Modig ville åt. 

Selenitens bakhuvud var alldeles ovanligt stort. 

Ja, det var ju klart, att så måste vara förhållandet. 

Han skulle vid första, bästa tillfälle meddela Nina, hur han kunde komma till denna slutledning --- nu var det ej tid 

härtill. 

Han vinkade åt seleniten att följa sig och denne stegade med genom skogen till de fyra båtarna. 

Seleniten kunde endast med möda följa dem --- han var visserligen lika stor som vi jordemänniskor, men hans 

muskelkraft var hela 6 gånger mindre. Det som för Nina eller Carl Modig vägde ett kilogram var för honom 6 

kilogram. 

Ingenjören betraktade honom ett ögonblick. 

Så lyfte han upp den gamle mannen och bar honom på sina axlar. 

Hans vikt tycktes honom ej tyngre än ett fyra, fem års jordiskt barn --- han vägde ej mera än 15 kilogram, jordisk vikt. 

Det var tur för seleniten, att de ej hade för sed att som vi trycka varandras händer till välkomsthälsning --- ty i så fall 

skulle säkert Carl Modig, när han givit honom ett fast handslag, klämt sönder hans hand. 

Mitt i skogen satte Carl ned seleniten --- till och med att bära femton kilogram kan verka tröttande i längden --- och 

pekande på sig själv sade han: 

--- Modig. 

--- Modig, upprepade seleniten och pekade på sig själv. 

Ingenjören förstod felet i undervisningsmetoden. 

102 av 140 2005-05-08 13:45


Han instruerade Nina att ropa hans namn och vände sig om när hon ropade: 

--- Modig, Modig. 

Då skrattade den gamle seleniten och gick fram och pekade med sitt finger på ingenjören och sade: 

--- Carl. 

Han pekade därpå på Nina sägande: 

--- Nina. 

Så riktade han fingret mot sig själv: 

--- Abtra. 

Ingenjören hade fått en lektion i pedagogik. 

Men vilken ofantligt snabb uppfattningsförmåga ägde ej seleniten Abtra. Av de andras, för honom fullständigt 

obegripliga samtal hade han förstått att Carl och Nina voro de tvås namn. 

--- Gudskelov att du inte kallat mig Kalle, sade Carl Modig. Kalle är ett förfärligt, rätt litet respektingivande, namn i 

munnen på en blivande underlydande --- men --- allvarligt talat --- denne man --- vilken otrolig snabbhet i 

uppfattningen! »Modig» begrep han ej därför, att du ju aldrig tilltalat mig med det ordet. Du har sagt Carl alltid. Jag 

undrar vad han tror att Modig betyder --- --- 

Med ens förvånade dem seleniten åter. 

Carl Modig, sade han. 

Detta är ruskigt, sade Carl till Nina, karlen förstår inte ett jota svenska eller något telluriskt språk över huvud --- men 

när han hör mig uttala både mitt eget för och efternamn, jag nämnde ju Carl nyss --- så förstår han att sluta sig till 

alltsammans. Nå --- detta beror nog på hans oerhört utvecklade hjärna --- han har ju en hel knöl i nacken --- han är ett 

språkgeni! Och äro de andra seleniterna lika duktiga, så inte blir det vi som lära oss Selenedalens språk --- tvärtom --det 

blir seleniterna som lära sig --- svenska. Jag slår vad om, att detta fonetiska underverk, Abtra, inom en enda luniad 

talar lika bra svenska som vi --- 

--- Ja, bättre, sade Nina ivrigt. 

Båda skrattade. 

De fortsatte nu fram till båtarna. 

Abtras förvåning över allt han här såg var gränslös. 

Och hans: --- O, Carl Modig! eller A, Nina! uttalade på högsvenska, voro mer än egendomliga att höra på denna 

främmande värld i eterhavet. 

Emellertid kände sig de båda jordemänniskorna sömniga och Carl Modig sade till sin hustru: 

--- Vänta --- vi måste sova ett litet slag. Jag skall under tiden sätta vår underlige väns intelligens på ännu ett prov --- 

--- Töras vi sova? 

--- Ja, absolut! Denne man skulle ej vilja göra oss illa för allt i världen. Snarare tvärt om. Han tycks förguda oss. Men 

vänta nu ---- och Carl sprang ned i en av båtarna. 

Under tiden betraktade Nina Abtra. 

--- Han måste vara mellan 60 och 70 jordiska år, tänkte hon. Men vilka kloka ögon ägde han ej, vilken renkultiverad 

intelligens låg ej i deras öppna, vänskapsfulla blick. Så trofast såg knappast en jordisk man på en annan. Och hur 

103 av 140 2005-05-08 13:45


besynnerligt, att hela kroppsformen, allt, utom själva bakhuvudet, var så fullkomligt lika jordemänniskorna. Carl måste 

absolut förklara för mig hur detta kan vara möjligt. Men --- foten. De skulle ju leva »på stor fot», sade Carl. 

Hon betraktade Abtras fötter. 

De voro ej oformligt stora. 

I detsamma kom Carl Modig tillbaka. 

Han medförde en bok, ett pappersblock och en blyertspenna. 

Så visade han Abtra, hur man på det vita papperet kunde få svarta streck med pennan. 

Abtra tog pennan, såg ett ögonblick på Carl och tecknade sedan raskt och ledigt och utan att lyfta pennan från 

papperet, upp ingenjörens drag med en så slående likhet, att Nina gav till ett utrop. 

Abtra såg på henne och skrattade. 

Så visade Modig honom i boken han medtagit --- en zoologi --- de olika alfabetets bokstäver och lärde Abtra, efter tre 

gångers repetition, alla bokstävers ljud. 

Detta fenomen till en fonetiker upprepade efter tjugu minuters tid alfabetet a-b-c-d-e, med en förvånansvärd rapphet 

och utan fel. 

Nu gav Carl Modig honom zoologin, där människan och alla jordens djur voro avtecknade. Dessutom överlät han 

honom pappersblocket och pennan, varpå han och Nina sträckte upp ena armen och spärrade upp fingrarna. Abtra 

gjorde samma rörelse. 

--- God natt! sade Carl. 

Godnatt! svarade Abtra. 

--- Jag hoppas att ni blir mycket lärd! replikerade Nina. 

--- Mycket lärd! nickade Abtra. 

--- Han är ett underdjur! sade Carl hänryckt till sin fru. 

--- Underdjur, kom det från Abtra. Och så: 

--- God natt --- mycket lärd --- underdjur --- Nina --- Carl Modig. 

De två försvunno, alldeles överväldigade, i sin båt. 

--- Vilket minne! sade Carl Modig. 

--- Tänk, att sådant kan finnas! Hur förklarar du det? Vill du påstå, att, då allt annat här på månens andra sida svarar 

till jordens sydliga del --- »dess buckla» som du säger --- att de folk, som bebo jordens södra delar, äro mera 

intelligenta än de i norr? Det är ju alls ej så verkligheten. 

--- Nej, du har rätt Själva intelligensen beror nog ej på »bucklan» och eterns press motsatt dragningen --- men dessa 

seleniter tyckas antingen hava en oerhört stor hjärna eller --- eller istället för våra två hjärnor, stora och lilla hjärnan, ha 

de tre hjärnor, den tredje speciellt organ för minne och snabbtänkande. Men detta är ju bara en spekulation. 

--- Gott! Men varav kommer det sig, att de ej äro åttioen gånger mindre än vi? Månen väger ju åttioen gånger mindre. 

--- Detta beror på, att Selenedalens invånare ju kunna anse sig bo på ett klot, som är så stort i diameter, som hela 

månbanan runt jorden --- ett oändligt lätt, oerhört stort klot eller ring. Förstår du detta, Nina? 

--- Jaa --- men inte riktigt --- --- --- 

104 av 140 2005-05-08 13:45


--- Jo, det är så lätt. Liksom månen alltid vänder sin ena, den utdragna sidan mot jorden, så vänder hon ju alltid 

Selenedalen utåt från jorden, som är banans medelpunkt --- förstår du det nu? 

--- Ja, nu begriper jag, hur du menar. --- Seleniterna veta kanske intet om vår jord? 

--- Absolut intet. De kunna ej komma ut ur dalen, ej över de 500,000 meter eller 500 kilometer, som skilja 

Selenedalens ytterrand från den yttersta delen av månen som synes från jorden. Kunde de det, så skulle de se en väldig 

himlakropp stå stilla på himmeln. Det är vår jord! Där vid horisonten skulle den »lustvandrande» seleniten se henne stå 

orörligt stilla på en punkt av himmeln medan alla andra »stjärnorna» rörde sig precis på samma sätt som här på 

Selenedalens himmelskupol. Den väldiga jorden, lysande med till exempel halva ytan --- den åt solen --- »halvjord» 

således --- och på andra sidan åt zenit solen, lysande med alla sina blodröda protuberanser och sin glödande atmosfär 

på en kolsvart himmel. Ty där ingen atmosfär beslöjar dessa, skönjas himmelskropparna och deras konturer skarpt och 

tydligt. Jorden synes under loppet av 24 timmar, 1/15 av månnatten, som vi känna, vänder sig runt om sin axel utan att 

flytta sig från sin plats på himmeln. Först se vi till exempel Amerikas tvenne V avteckna sig, det ena över det andra på 

havets blågröna' bakgrund, därpå träder Stilla oceanen fram och följes av Asiens lastland och Indiska oceanen. Så 

komma Europa och Afrika och vid Amerikas båda V är varvet fullbordat. Detta har emellertid ingen selenit sett --skall 

måhända heller aldrig se det. 

De kastade ännu en blick ut över relingen. 

Där satt den snabbtänkande seleniten fördjupad i sin zoologi. 

Han tycktes rita eller skriva med blyertspennan på pappersblocket. 







TRETTIONDE KAPITLET. 

Tolken. 

Carl Modig vaknade efter några timmars sömn av en högst obehaglig förnimmelse. 

Det var som om ett kraftigt, elektriskt slag träffat honom i ansiktet. 

Förskräckt reste han sig upp. 

Framför honom stod Abtra med någonting i handen någonting blixtrande blankt, spetsigt, mystiskt. 

Carl grep instinktivt efter sin revolver. 

Men Abtras innerligt förtjusta blick över att hans vän ingenjören vaknat lät denne strax förstå, att selenern alls ej tänkte 

på mord. 

Modig förstod honom fullständigt, då han såg, vad det var han höll i handen. 

Det var alls intet mordvapen. 

En liten silvervit fisk höll seleniten hårt sluten i ett avfläkt stycke bark från en rot. 

105 av 140 2005-05-08 13:45


Denna fisk var elektrisk, liksom våra darrålar, darrrockor och dylika och barken med dess kautschiikiiknande saft 

isolerade den mot Abtras hand. 

Abtra hade helt enkelt blivit rädd, då de två främmande plötsligt slumrat in mitt på dagen --- de själva tyckte ej det var 

underligt efter 90 timmars vaka och använt sig av ett gammalt beprövat medel, den elektriska fisken. 

Carl väckte Nina. 

Seleniten hade hunnit långt. 

Första bladet av blocket var fulltecknat, avrivet, en ny sida fulltecknad och så ännu en. Hela zoologin hade han gått 

igenom, och vid några få ställen hade han gjort märken med blyertspennan. Isynnerhet hade pingvinen och kängurun 

väckt hans förtjusning likasom människan. 

--- God dag, människan! hälsade han de bägge nyvaknade jordborna. Men han uttalade »sk» hårt. 

Ingenjören betraktade de teckningar seleniten utfört. 

Den första var ett jordiskt människohuvud. 

Först hade han ritat av detta i profil. Så bredvid detta syntes ett annat med mycket utdragen bakdel. 

Och under --- o, fröjd --- Carl och Nina jublade: 

Ty där stod med selenitens första försök till skrift, under människohuvudet: 

och under det andra, seleniska: 

kaRlmOdIg 

aBtRa 

--- Vad månde bliva av detta barnet? sade Carl Modig rörd. 

--- Underbart i sanning, instämde Nina. 

Men plötsligt började en tanke sysselsätta ingenjören: Vad hade mannen här uppe på denna platå att göra? 

Varför kom han ensam hit? 

Nå --- hans slutledningskonst gav endast en förklaring på detta: Abtra var säkert icke tåld där nere hos massan av 

folket. 

Gott. När nu icke Abtra var tåld och därför dragit sig undan världen, när denne Abtra synbarligen kände sympati för 

Nina och Carl Modig, så betydde nog detta, att resten av seleniterna ej komme att gilla den utstötte Abtras sympatier. 

Med ett ord: Seleniterna komme att hata främlingarna. 

--- Och därför, slöt Carl Modig sitt resonemang med sig själv, därför akta vi oss för att gå in i lejonets håla nu. Vi 

måste medföra en tolk. Vi själva kunna aldrig lära oss Selenedalens språk. Var hjärna skulle behöva år, där Abtra 

använder timmar. Ergo och punkt och basta: Jag lär Abtra svenska. 

På detta sätt kom det sig, att en liten koloni på tre medlemmar bildade sig icke långt från den rand, där skogsplatån 

stupade ned mot den hetare, underliggande zonen. 

Allt fraktades genom skogen och dit. Båtarna togos sönder och duken rullades i balar. Under ett stort »rotträd» reddes 

ett tälthus och så kom undervisningen i gång. 

Abtra visade sin otålighet genom att gång på gång peka ned mot den nya slätten där nere och utbrista: 

106 av 140 2005-05-08 13:45


--- Gå, gå genast Carl Modig, Nina. 

Men Carl Modig höll fast vid sin plan. 

Han visste, att den var god och den mest praktiska. 

Det enda som gjorde, att tolken ej fort nog lärde språket var --- gamla vanan. 

--- Telluriterna ville sova i intervaller, oberoende av dag och natt. De voro från Tellus vana vid 6 à 7 timmars sömn 

och därpå följande 17 à 18 timmars vaka --- och denna vana höll i sig. 

Seleniten åter ville vaka 354 timmar i ett enda sträck och sedan sova ostörd i 354 andra timmar. 

Följden blev, att nätterna förspilldes för läraren och dagarna för lärjungen. Detta reddes till slut ut så, att Abtra under 

jordbornas ideligen återkommande sömnperioder --- vilka seleniten alltid åsåg med en min av ängslan och ej kunde 

begripa --- att Abtra under dessa sömnperioder helt enkelt --- läste läxor. 

Och på det sättet gick det ganska fort intill den dag, då Abtra på renaste svenska kunde säga: 

--- Tack, mästare! Nu har jag kommit så långt, att jag kan bli er nyttig. Om ni vill, kunna vi genast bege oss ett stycke 

bort härifrån till ruinerna av en stad, som fanns här i den gråa forntiden, innan havet sjönk och alla drogo dit ned. 

Han pekade nedåt. 

--- Spadar med, tillade han, spadar att gräva med. 

Utrustade med spadar, hackor och yxor begåvo de sig alla tre i väg. 

Den spänning, i vilken de befunno sig, var oerhörd --- det jublade inom dem av nyhetens kittlande behag. 

Abtra förde dem genom skogen, mellan dess väldiga rötter, som bildade kupoler strax över deras huvuden. 

Selenitens gulbruna lemmar, välproportionerliga och smidiga, hade samma färg som de guldgula blommornas innersta 

del av kalken. 

--- Vore, så resonerade Carl Modig, solen mycket brännande nere i »ekvatorlandet», så borde antagligen seleniterna 

vara försedda med negrernas bruna eller kolsvarta pigmentlager, som skydd mot det starka ljuset. 

Han visste ej än, vad han senare erhöll kännedom om, att seleniterna i den bebodda gördeln där nere så att säga buro 

sin klocka på sig; att deras hud, som under den långa natten var nåstan vit som en germans, under den långa, tropiska 

dagen genomlöpte en hel skala av färger --- alla nyanser av gult, rött och svart. 

Att Abtra icke framvisat detta berodde på, att han ju ej vistades i ekvatorialzonen utan uppe på högplatån. 

Där nere i den heta gördeln blevo seleniterna vid morgongryningens ankomst gulare och gulare. Så blandade sig rött i 

pignientet och slutligen den nyans av svart, som med rött bildade brunt. På den hetaste tiden, 177 timmar efter solens 

uppgång, voro de så svarta som stenkol, en färg, som de sedan behöllo nästan oförändrad till nattens inbrott då den 

blektes av sig själv under den hela 354 timmar långa natten. 

Redan från jorden, till exempel från Andrées första resa till Spetsbergen, hava vi prov på en liknande blekning i långt 

mörker. När de tre kamraterna sågo varandra efter den långa vinterns mörker, föreföll det dem, att de voro ljusgröna i 

ansiktena. De trodde, att detta berodde på att deras ögon påverkats av det långa mörkret. Andrée låste då in sig i 

frivillig, mörk arrest så länge till dess att de andra hade återfått sin normala hudfärg. När han så steg ut var hans hy 

verkligen ljusgrön --- vilket skulle bevisas. 

Abtras hy förändrades ej mer än till gulbrun ungefär som badande germaner av sommarens saltvatten. 

Nina bar nya kläder av egendomligt, pittoreskt slag. 

Abtra hade lärt henne konsten att sy utan nål och tråd. Hennes kläder bestodo helt enkelt liksom selenitens, av brokiga 

107 av 140 2005-05-08 13:45


hudar, vilkas kanter limmats samman av »rotträdets» kådiga, stelnade sav. 

Dessa kläder voro förträffliga, och Ninas guldblonda skönhet framhävdes präktigt av den dräkt, bestående av 

himmelsblått pungråtteskinn, kantat med bräm av pingvinens snövita dunhamn, som hon under senaste tiden 

förfärdigat. 

Det var besynnerligt med Abtras språk. 

Carl Modig hade lärt honom detta till fulländning --- men besynnerligt nog ännu ej talat med honom om sin egen jord 

eller frågat om seder och bruk, egenskaper och annat hos seleniterna där nere i den varma gördeln. 

Abtra yisste blott, att resenärerna kommit långt bortifrån --- »från en annan dal, som ingen dal var, utan ett berg». En 

ut- och invänd dal således, en buckla åt andra hållet. 

Men nu vore tillfället kommet, menade Carl Modig. När seleniten kommit till förståelse av vad ordet »stad» betydde, 

då kunde andra akten av skådespelet »Månens erövring» börja --- --- --- 



De grävde. 





TRETTIOFÖRSTA KAPITLET. 

En kurs i geografi bland de dödas ben. 

Det vill säga Carl och Nina med sina jättekrafter; Abtras arbete bestod i att laga mat, fånga pungråttor och flå dem 

samt dyka efter fisk och halstra pingviner på sakta glöd. Eld kände han till. Och han omtalade, att seleniterna erhöll 

denna på ett mycket enkelt sätt. Det var fortfarande universalmedlet, den klara sega saften ur de rotträd, som växte där 

nere i det heta landet, som förhjälpte seleniterna till att få eld --- om de önskade --- men det var sällan, endast vid 

begravningar. Man brände sina döda för att undgå förruttnelsegasen i värmen. Detta att få eld tillgick så, att seleniten 

höll ned sin hand i vatten. Här böjde han pekfingret i krokig båge mot tummen så, att en rundel, stor som en tvåkrona, 

bildade sig av pekfingret och tummen. Denna rundning höjde han till hälften över vattnet. När de bägge fingrarna 

soltorkat göts den sega saven över dem. Den häftade fast vid fingrarna men ej vid vattnet, på vilket den flöt ut. När nu 

handen höjdes, ägde den en rund, genomskinlig hinna mellan pekfingrets krökning och tummen. Denna hinna fylldes 

med vatten. Den sjönk litet och blev tjockast på mitten. Ett brännglas av vatten var bildat --- det var endast att hålla 

det så, att solljuset gick igenom det och elden var bildad. Att linser bryta ljus hade de lärt, då en daggdroppe fallit på 

ett spindelnät och antänt underliggande torra kvistar. 

De grävde vidare. 

Abtra pratade sin vackra svenska med ett behagligt biljud, ungefär som ryssens uttal av det svenska y. 

--- Förr, sade seleniten, var här hav. Folk bodde här. Städer funnos. Hus också. Av sten. Böcker, ritningar, mycket, 

men ej apparater som Carl Modigs. Så lär havet för länge, länge sedan hava sjunkit undan och en ny botten visade sig 

torr. Den var mycket bördig. Där var varmare. Alla gingo dit, alla. Så talar sagan. 

Nu ha de sina hus där nere? frågade Nina. 

108 av 140 2005-05-08 13:45


Nej, Nina. Vi ha inga hus mera. Jag är icke född i hus, ej min far, ej min farfar. 

--- Vad säger du? Men de små, små, nyfödda barnen? 

--- Hava heller icke hus. Värmen där nere är ej för het, natten ej för kall, allt vad natur heter är härligt --- intet fattas 

--- och dock fattas allt. 

Hans ögon blickade drömmande framför sig. 

--- Hallå, sade Carl Modig. 

Det var första fyndet som gjordes. En sten av en mur. 

Med fördubblad iver grävde de vidare. 

Och de funno! 

Ja, allt tänkbart från en gammal, högt uppdriven kultur. Underbart formade krukor av lera, ornament på hus och pelare 

--- allt som skulle komma en fornforskare att glädjas och att vattnas i munnen på honom av forskningsiver. Det skulle 

fylla folianter, bliva en hel vetenskap för sig att beskriva de gamla seleniters liv den gång de bebodde skogsterrassen. 

--- Underligt, sade Nina, att vi ej sett ett enda spår av detta förr. Vi, som gått igenom hela bältet. 

--- Ack nej, svarade Abtra, allt multnar så fort här. Allt övertäckes --- intet spår finns kvar mera av det som var. 

Underbara fynd blottades, men Carl Modig sade mycket förnuftigt: 

--- Detta hinna vi egentligen med sedan. Abtra är gammal. Skulle vi undersöka hela denna stad, komme han att dö, 

innan vi bleve färdiga. Och då stodo vi utan tolk. Nej, vi få låta allt vad fornforskning heter vila --- blott en sak måste 

vi underrätta oss om redan nu. 

--- Och det är? 

--- Hur kranierna äro beskaffade. 

De funno till slut en gravkammare --- långt nere vid grävning en. 

Och här undersökte Carl Modig ett par typiska kranier --- ett mycket stort --- ett mycket litet. 

--- Min aning har besannat sig, sade han, se här, hakan är litet större än Abtras, ehuru också denna, de gamla 

seleniternas, var mycket, mycket mindre än vår. Min aning var riktig, och nu skall Abtra få en kurs i geografi. 

Han ritade upp tvenne kranier i profil. Ett mänskligt, ett av en selenit, och började: 

--- Se hit, Abtra! Se på denna telluriska skalle. Det är mitt huvud, Ninas, alla jordmänniskors. Vad säger den dig? 

--- Ingenting. 

--- Nej, men antag, att den omgavs med vatten, såsom cirkeln antyder. 

--- Ja, då skulle det vara mycket land i norr och litet i söder, svarade Abtra rappt. 

Skiss med människoskalle i en cirkel. 

--- Alldeles riktigt. Och denna skalle representerar också min jord. Men se nu på denna! Vad säger den dig då, i 

förhållande till den telluriska? 

Abtra tänkte sig för ett enda ögonblick. 

Skiss med selenitskalle i en cirkel. 

109 av 140 2005-05-08 13:45


--- Att den jorden måste vara mycket utdragen åt norr, medan den har hav överallt åt söder, och det dessutom ett 

alldeles oerhört djupt hav. 

--- Alldeles riktigt, Abtra. 

Och nu vidtog en kurs i astronomi, geografi och hithörande vetenskaper, som gjorde, att Abtra knappast trodde sina 

öron. 

Om den stora, stora, bebodda himlakroppen Tellus, söm bundit Selene så fast till sig, att den djupa Selenedalen bildats 

--- å --- han visste ej till sig av undran och häpnad. Och denna ohyggligt stora Tellus, som själv drogs åt norr så, att 

dess land samlats åt norr, den drog med oerhört mycket starkare kraft Selene så, att skyhöga berg danats på dess åt 

jorden vända sida. 

Men solen, fick han veta, låg oändligt mycket längre bort än jorden. Att den var 324,000 gånger tyngre ån jorden, och 

att jorden i sin tur var 81 gånger tyngre än månen. Att en jordemänniska på månen väger endast 15 kilogram, men på 

solen 27 gånger sina 90 kilogram, det vill säga --- 2,430 kilogram. 

--- Över hundra av oss, sade Ahtra. 

--- Ja, alldeles korrekt, Abtra. 

Och bortom solen lågo planeter och så stjärnor. 

--- Men, slutade Carl Modig, vilken föreställning ha ni själva om er Selene? Låt höra, Abtra! 

--- Å --- vi hava den tron, att vår Selene är himlavalvets enda, stora blomma. 

--- Blomma!? 

--- Ja, vill du höra vår världsåskådning, mästare, innan vi tåga dit ned? 

--- Gärna, Abtra. 







TRETTIOANDRA KAPITLET. 

Seleniternas världsåskådning. 

--- Stora tänkare hava vi ägt, berättade Abtra, stora tänkare. Jag vet ej, hur många genom tidernas djup. Och redan 

tidigt lade vi märke till, att samma sol steg upp efter lika lång tid vid östra himlaranden. Den gick över våra huvud och 

försvann i väster. Samtidigt sågo vi, att den var rund. Och vi varsnade, att stjärnorna gingo i en stor cirkel omkring 

både oss och solen. Således bebodde vi, föreställde vi oss, ett stort klots yttersida. Men detta klot måste ha otroliga 

dimensioner. Dess --- dess --- 

--- Diameter? 

--- Ja, diameter måste vara oerhört stor. Då uppstod först en åskådning av världen som sade, att Selene var en --skärva. 

En värld, som var ihålig, hade sprungit sönder, en skärva dalade ned på vår stora himlakropp och föll så, att 

110 av 140 2005-05-08 13:45


dess taggiga spetsar stodo upp, hålig heten ned. Och i denna oerhörda skärva --- Selenedalen --- bodde så vi. Men 

åsikten var prosaisk --- stämde ej med vårt inre liv. Vi ville ha liv i allt och då uppträdde den siste, store 

religionsstiftaren. 

--- Hans namn? 

--- Jebdra. 

--- Och hans lära? 

Det finnes nere hos oss seleniter en egendomlig blomma --- eller vänta, jag måste säga först, att Jebdra ej uppträdde 

innan seleniterna alldeles övergivit denna skogsterrass. De övergåvo den, emedan det här var för besvärligt att leva. Ni 

två tycka kanske att här är bra --- för seleniten innebar vistelsen här en tillvaro svår och besvärlig mot den där nere. 

Barnen måste här uppe vårdas --- eld måste göras upp om vintern, tusen andra saker också --- och de hade allt de 

behövde där nere --- men --- det är sant, jag skulle ju omtala, vad det egentligen var som gjorde, att Jebdra uppträdde. 

Planeten Mars --- det är ju så ni kalla den stora, röda stjärnan? 

Carl Modig nickade jakande. 

--- Gott. Planeten Mars stod fullständigt i mitten. 

--- I zenit, kallas det, Abtra. 

--- I zenit, ja. Vår jätteplanet borde då hava åstadkommit, att Mars hade förmörkats av den väldiga skuggan. 

--- Ja, absolut. Det har du rätt i. 

--- Men detta inträffade icke. 

--- Nej, det är givet. 

--- Det var Jebdra, som framträdde med detta. Han påpekade, hur felaktig denna uppfattning var. Han sade så här: Vår 

stora dal är en himmelens blomma. På en lång, sviktande, jättelik stängel har den växt ut från en himlakropp och 

sträcker nu sina grönskande kronblad öppet mot solen. Och så visade han alla »terrassblomman» --- --- --- 

--- Terrassblomman? 

--- Ja, vår heliga blomma --- Jebdras heliga blomma. Som vår jordiska lotusblomma, sade Carl vändande sig till Nina. 

Lotusblomman, Nilens blomma, var helgad åt Isis. Det säges, att denna blomma i sin knopp bär en trogen avbild av 

hela den blivande blomman; den är en symbol för hela världen, där också en form i stort är en bild av former i smått. 

--- Så underligt! utbrast Abtra, så underligt, Carl Modig. Ty »terrassblomman» är, även den, en trogen avbild av något 

stort, sade Jebdra, nämligen av hela vår värld, av Selenedalen. Den är grön som ett blad, men dess krona stiger ej som 

andra blommor upp i en buktning, utan i terrasser; den har ej sina ståndare och pistiller som andra blommor, hos vilka 

insekterna ombestyra befruktningen --- den är ju grön. 

--- Aha --- och observeras därför mindre av insektema. 

--- Alldeles, mästare! Och av denna orsak, sade Jebdra, måste naturen ombesörja dess fruktsättning på ett egendomligt 

sätt. I djupet sitter en pistill. På en terrass rätt långt ifrån stå ståndare runt i en rad, och hela blomman vänder upp mot 

--- mot zenit. När regnet kommer, piskar det loss ståndarnas --- 

--- Pollenkorn 

--- Just det, ja --- och dessa flyta på det vatten, som samlar sig runt pistillen i bottnen. Nu är således »terrassblomman» 

--- just nu --- en totalbild av Selenedalen --- en egendomlig, besynnerlig blomma --- gröna terrasser i ring på ring och 

en klar, speglande insjö i mitten. Sedan försiggår befruktningen --- de flytande pollenkornen från ståndarna simma 

omkring och fångas av pistillen och under natten mognar frukten. --- Detta är vår nuvarande religion --- blommans 

religion --- vi äro soldyrkare, ty solen är det, som giver blomman dess dagg och hela Selenedalen dess grönska och 

porlande silverbäckar, dess blåa vatten och dess värme --- men --- 

111 av 140 2005-05-08 13:45


--- Vad, Abtra? 

--- Du har icke frågat mig, mästare, Carl Modig, varför jag ensam irrar omkring här uppe. 

--- Nej, men säg det då nu. 

--- Jag är Jebdras motståndare. 

--- Verkligen --- denna vackra religion. 

--- Vacker --- må så vara. Men jag säger dig, Carl Modig, den är ej nyttig. 

--- Hur så? Florera brotten? 

--- Vad är »brott»? 

Carl Modig försökte förklara vad ett brott var. 

--- Begås det aldrig en stöld? 

--- Vad är »stöld»? 

--- Att någon tager en annans ägodelar. 

--- Frukter, djur, vatten och luft? Nej, det händer aldrig --- förstås. 

--- Nej, det begrep Carl Modig och Nina även. Allt detta var ju allmän egendom. 

--- Slår aldrig någon ihjäl en annan? 

--- Slår ihjäl? Nej, aldrig. Varför skulle vi slå ihjäl varandra? 

--- Nej, jag frågade bara. Nå --- hava ni engifte? 

--- Vad menas med det? 

--- Abtra var mycket kunnig i det svenska språket --- men här var han bet --- och en lång förklaring var nödvändig. 

Men av den gamle selenitens ord framgick det, att äktenskap i egentlig mening ej existerade, och att nativiteten var 

stadd i sjunkande. Hade nämligen en kvinna en gång burit barn till världen, så betackade hon sig för dylika smärtor 

flera gånger och passandet av småbarnen fann hon för besvärligt --- så voro de selenitiska kvinnorna beskaffade. Men 

då inga sjukdomar existerade, olycksfall voro ytterst sällsynta, och det föddes flera kvinnor än män, samt dessa födsler 

voro tvillingar eller trillingar så sjönk antalet invånare endast sakta. Dödsorsaken var nästan uteslutande 

ålderdomssvaghet. 

--- Gott, sade Carl Modig nu, men fortsätt nu, Abtra. Du är alltså Jebdras motståndare? 

--- Ja, mästare. Jebdras religion var den, att liksom solen höll den heliga blomman vid liv och lade daggen i dess sköte, 

så skulle även solen sörja för oss seleniter som levde i den stora blomman, den mindres like. Jag upptäckte felet i detta. 

Det vilar något gränslöst tomt över det liv vi föra. Och jag sade detta till alla Men de voro för lata --- för mycket 

bekväma, så att säga Deras intelligens bestämmer allt --- och nu hava de alla så tilltalats av Jebdras läror, att de ej 

kunna rubbas ur sina gamla föreställningar. 

--- Men vad säger då du? 

--- Ingenting --- bara att Jebdra har fel. Detta, att äga allt timligt, det kan aldrig vara vår tillvaros hela mål. Kan du, 

mästare, säga, vartill vi till exempel fått vår intelligens? För att andas? Nej, det göra de dummaste varelser. För att 

plocka mogna frukter? Nej --- det göra barnen under lekens ras. Nå, vartill hava vi då fått vår hjärna, vår intelligens? 

Dessa frågor har jag framkastat. De väckte ovilja. Seleniterna vilja ej störas i sin ro. Men tänk, vilka höga njutningar 

denna intelligens, som här får fullkomligt slumra, skulle kunna giva oss --- 

112 av 140 2005-05-08 13:45


Han teg ett ögonblick och skuggade för ögonen. 

Under detta ögonblick genomfors Carl Modigs hjärna av tanken: 

--- Det drömda paradiset på jorden är ju detta. Alla ha lika stor förmögenhet --- det vill säga ingen. Alla lika lång 

arbetstid --- det vill säga ingen. Alla lika hårt arbete --- det vill säga intet. Alla lika toalett --- det vill säga ingen. Alla 

lika stånd --- det vill säga intet --- allt och intet --- ytterligheterna beröra varandra. Kraniet visar dessa lyten. Den lilla 

hakan betyder minimal energi --- den stora hjärnan, högt utvecklad intelligens. Alltså, min gode Carl Modig: 

återvänder du en gång till jorden i eterhavet, så skall du förkunna världen, att dess drömda framtidsstat, där de stekta 

fåglarna flyga en i munnen, absolut icke är idealstaten --- tvärtom. Jag begriper fullständigt hur det är där nere --- och 

jag kommer antagligen aldrig att gå dit ned, ifall jag ej finner ett eller annat sätt till deras och vår räddning. 

Abtra fortsatte: 

--- Ja, härliga njutningar. Jag har sett felen --- men, mästare, var äro botemedlen? Jag har kritiserat allt där nere hos 

oss. Men ej givit annat i stället. Då kom min underliga dröm. Och jag vågade färden hit upp dit ingen nu levande 

selenit har kommit. 

--- Icke!! 

--- Nej. De ha det sorglöst där nere. 

--- Såå --- och din dröm? 

--- En liten stjärna lossnade från en stor och föll och föll --- den föll hit ned. Män, lika oss, klättrade uppför blomman, 

stego upp över kanten --- den östra där solen stiger, gingo över terrasserna --- narmade sig den stora sjön -- gång på 

gång kom drömmen tillbaka --- envis. Jag drömde ock att de främmande männen nådde centralsjön i mitten --- att de 

förvånade sågo på hur dess vatten brusande höjde sig vid middagstid och försvann vid nattens inbrott --- --- --- 

Längre än hit hann icke Abtra. 

Blek av sinnesrörelse hade Carl Modig gripit honom i armen. 

Seleniten vred sig i smärta --- Modig hade glömt sin jättestyrka och ej modererat sitt grepp. 

--- Abtra! Du menar icke, vad du säger?! Är sjön mitten tom under natten? 

--- Jo, så är det, mästare. 

För den unge ingenjörens blick upprullades nu en märkvärdig tavla. Med ens begrep han, hur månen kunde hava en så 

liten specifik vikt ehuru dess yta var sammansatt av tunga bergarter --- ja, detta var ju ett Columbi ägg --- men hur 

vattnet kunde stiga, det var ännu ganska svårt att förklara. 

Abtra lösgjorde sin arm och talade vidare: 

--- Hör, mästare! Hör, Nina! Jag sade dem det. 

--- Till de främmande i drömmen? 

Nej. Jag sade mina landsmän, att Jebdras religion var felaktig. »Se på den stora sjön,» sade jag. »Den höjer och sänker 

sig. Det gör ej vattnet i 'terrassblommans' kronblad. Jebdras heliga blomma pulserar ej så.» »Jo, jo,» skreko de alla, 

»vattendroppen höjer sig och sjunker sedan. Det är som det stora vattnet.» Mästare --- jag hade misslyckats --- då gick 

jag mot öster --- ty drömmen kom tillbaka --- gick upp till skogsterrassen och väntade. Nu har du, mästare, kommit --och 

Nina. Rädda, rädda oss alla ifrån det hemska öde, som hotar oss --- ett öde sämre än djurens, ty en härlig gåva, 

intelligensen, använda vi ej, ehuru vi äga den. 

--- Rädda er? 

--- Ja, mästare. 

113 av 140 2005-05-08 13:45


--- Gärna det --- allt förefaller att vara rysligt enformigt och tråkigt här --- men sättet? 

--- Påvisa, att Jebdras religion är felaktig. Påvisa det, som icke jag kan finna. --- Jag är liten, du oändligt stor --- erövra 

Selenedalen och giv dess döda kropp en levande ande. Sök finna, vari våra missgrepp bestå --- gör oss --- till 

människor! 

De sista orden skrek han fram. 

Jordborna betraktade honom. 

Det var en man, som bad för en hel värld; var muskel spändes, var nerv tycktes stå på helspänn, och svettpärlorna i 

hans panna visade, hur djupt han kände det öde, hans folk gick till mötes av pur vällevnad. 

--- Genom deras intelligens måste det gå, sade han hest. Endast de argument, som visa själva felet i Jebdras religion, 

med intelligensens medel, slå an på seleniterna --- intet annat. Ett klart och tydligt bevis på, att Jebdra tagit fel och allt 

kan ändras. På detta sätt hava nu tolv generationer levat --- det får ej bli den trettonde. 

Han tystnade. 

Även de andra tego, och Carl Modig försjönk i djupt grubbel. 

Så småningom ljusnade dock hans drag, och till slut sprang han upp --- lätt som en fjäder. 

--- Vivat! Jag har funnit felet. Och nu framåt, nedåt! Jag skall erövra Selenedalen till livet och lyckan. 







TRETTIOTREDJE KAPITLET. 

I paradiset. 

Gripna av stundens högtidliga stämning --- en idé hade ju burits till en hjärna genom den kristallklara eterns 

outgrundliga djup --- sågo Nina och Carl på varandra med en blick, full av den innerligaste och djupaste förståelse. 

Så fattade de varandras händer. 

--- Proviant? 

--- Nej, svarade Abtra. Där nere är varje grönt skott ätbart, var frukt, vart strå på marken --- 

--- Underbart, viskade Nina. 

De stego nedåt, lämnande alla sina tillhörigheter lugnt kvar på skogsplatån. 

Glittrande vatten skeno emot dem mellan lummiga lundar, floder slingrade sina silverskimrande band mellan höga 

trädstammar, och här och där syntes i skogen en fläck, som var bar och utan träd eller buskar. 

Doft avlöste doft --- kamomillens övervägde, så tog kanel, lavendel, rosmarin och jasmin vid, eller i alla fall dofter, 

som erinrade dem om liknande på jorden. 

114 av 140 2005-05-08 13:45


Floran blev rikare. 

De egendomliga »rotträden» passade tydligen ej här nere, de försvunno snart och allehanda fullständigt okända lövträd 

togo vid. Här nere behövdes ej någon väckning med blommors klang, ty ingen sådan kyla existerade att organismerna 

behövde gräva ned sig. 

Och där, där nere, då de nått det heta bältets horisontala zon, sågo de den underbara, heliga Jebdrablomman. 

Stor som en vuxen mans huvud i tvärsnitt stege dess cirkelformiga terrasser upp till en tvärhands höjd, och djupast, i 

mitten var det mystiska hålet. Där nere dolde sig pistillen, vars stift vände sig nedåt och således ej kunde mottaga 

ståndarnas pollenstoft på annat sätt än flytande på stigande vatten och där, en och ett par terrasser högre stodo dess 

ståndare med sitt gröna frömjöl på sina gröna stänglar. Ja, i sanning, doftlös och grön som denna heliga blomma var, 

kunde den ej draga insekter till sig, det begrep Carl Modig. Doftlös mitt i en värld av dofter. 

Den heta gördeln var ej het. 

Luftlagret hade nu en oerhörd höjd under översta platån, den med snön. 

De beräknade denna sluttning till dubbelt så hög som den från snöplatån ned till skogsterrassen, således till omkring 

20,000 meter. 

115 av 140 2005-05-08 13:45 

* 

Men det var, som om doften hjälpte till att fördela luftens tryck --- det förefanns knappast någon märkbar skillnad, 

givetvis någon, men på långt när ej den, som man med siffror och tal, vilka undandraga sig dofternas inflytande, skulle 

hava beräknat. 

Temperaturen var emellertid behaglig --- kanske var den blodets. 

Där nere blommade träd och buskar i alla färgnyanser och tävlade med morgon- och aftonrodnaden i att ödsla 

färgprakt i detta paradis. 

Här och där skymtade en mänsklig gestalt fram, men försvann på ett tillrop från Abtra. 

Varför skrämmer du dem, Abtra? 

--- Mästare, tror du, att seleniternas ord: »Tsfj» skrämmer dem. Det betyder ert: »mästaren» och ordet: »Skstj» rädas 

de ej heller. Det betyder: »har kommit». Och det andra jag sade var: »kalla alla till Jebdraberget». 

Nina skrattade. 

--- Skspklmnp, sade hon, ett sådant språk. 

--- Jag sade »tsfj» och »skstj», upplyste Abtra. Och det är ren svenska. 

---Vad! 

--- Det finns i zoologien. 

--- Nej, Abtra. Där sviktar ditt minne för första gången --- 

--- Nej. »Tsfj» står mitt i ordet strutsfjäder och »skstj» mitt i fiskstjärt, sade Abtra och log hjärtligt. 

Han hade ånyo visat prov på en intelligens av ovanlig smidighet. Ty att göra denna fonetiska kombination efter ett så 

kortvarigt språkstudium var fenomenalt. 

--- Detta språk, sade Nina, är svårare än något jordiskt. 

--- Säger du det, svarade Carl, men vad menar du då om gatan i Paris som heter: Rue des prêtes-saint-Germain 

l'Auxerrois och brysselgatan med namnet Rue de la Montagne aux herbes-potagères? För att nu inte tala om en strax


utanför Bryssel framstrykande gata, som heter: Ongeschildezilverenoekernovotjstraeat --- i ett ord, min vän. 


Ja, då är selenitiska i alla fall kortare om ock vokalfattigare, sade hon. 

Allt flera och flera under de lummiga stammarna framdykande seleniter, alla fullständigt nakna, tillropade Abtra sitt: 

Tsfj skstj, och alla skyndade i en bestämd riktning. 

Plötsligt stannade de tre framför en trädrotshydda och en välväxt kvinna med två små barn vid handen tittade ut mellan 

bladen. 

--- Min hustru och tvillingarna, sade Abtra. 

Han visade sin unga hustru de bägge främlingarna och sade på sitt egendomliga språk: 

Se, Inkra, min dröm har gått i fullbordan. Tsfj skstj! 

Både kvinnan och barnen sträckte upp ena armen och spärrade ut fingrarna. 

De båda jordemänniskorna gjorde likasa. 

Kvinnan var en fullkomlig skönhet. 

Liksom Abtra hade Inkra en kaukasisk ansiktsläggning, och ett fint, ädelt ansikte. 

Barnen med sina pigga ögon verkade vakna och kvicka. 

De sällade sig till sällskapet. 

Och färden fortsattes. 

Abtras enkla hydda var egendomlig att se. Där fanns absolut intet av något slag av husgeråd. Ej en vävnad, en dräkt, 

en skål --- absolut intet. 

--- Dricka ni aldrig något? undrade Nina. Vatten till exempel. 

--- Vatten! Ånej. Äro vi törstiga suga vi våxternas sav. Den är kyligare och mera välsmakande. 

Äntligen glesnade skogen --- framför dem låg en stor öppning och i dennas mitt en kulle eller ett berg, som Abtra 

älskade att kalla den. 

Nyheten: 

--- Tsfj skstj, hade spritt sig som en löpeld --- det var nästan, som vore seleniterna utrustade med ett sjätte sinne --- att 

kunna direkt överföra sina tankar på vilket avstånd som helst från hjärna till hjärna --- ty på den öppna platsen stodo 

och lågo tusen och åter tusen mörkhyade män, kvinnor och barn. 

Särskilt tvingades Carl och Nina att lägga märke till kvinnorna. Dessa seleniternas feminina element voro i sanning 

underverk av härlig skaparekonst, välformade, smidiga. 

Då Abtra och de andra trädde ut ur skogen, gick det som ett sorl genom mängden, detta mystiska, susande, 

egendomliga: 

--- Tsfj skstj! Tsfj skstj! 

Mästaren har kommit --- mästaren har kommit. 

Som en blixt drog genom Carl Modigs hjärna en känsla av medömkan. 

116 av 140 2005-05-08 13:45


Här stodo dessa människor --- de levde i paradiset, hade fått allt vad de önskade sig, och dock, han kunde våga sitt liv 

på det --- dock var ingen av dem lycklig. 

Pingvinen det var symbolen för dem. Ty pingvinen är en fågel på dekadans. En gång har den haft vingar, som den lyftat 

till flykt --- för att söka sin föda. Men förhållandena ha gjort, att denna föda kunde fås utan en ansträngande flykt, blott 

genom att dyka direkt från det ställe, där den för tillfället satt sig ned. Och vingarna blevo för besvärliga; var 

generation, som kom, använde dem mindre och mindre och till slut blevo de till de tvenne läderlappar, som tjänade 

som åror och } hängde utefter djurets sidor. 

Men Carl Modig trodde sig också veta botemedlet. 

Hans nya religion, som skulle ge dessa varelser på dekadans med deras höga intelligens, men obetydliga energi, livet 

och lyckan låg klart och skarpt utkristalliserad i hans hjärnas drusrum. Som idéer som kommit, liksom insipprande från 

osynliga källor, hade hans hjärnas geod färdigbildats, skikt efter skikt och de bärande tankarna, de sista idéerna, 

kronan på alltsammans, sutto som kristaller kring drushålet i mitten. För var ny tankeblixt, som ögat bar till hjärnan, 

lyste dessa idékristaller i alla fasetter, glänste och blänkte, liksom radiums strålar mot zinkblendeskärmen i ett nutidens 

spintarioskop. 

En mycket gammal selenit med alldeles vitt hår och skägg trädde fram, räckte upp armen med de utspärrade fingrarna 

och sade något. 

Abtra översatte: 

--- Du bedes tala --- med mig som tolk --- uppe från bergets topp. Man är beredd att lyssna --- man är villig att 

mottaga var förnuftig åskådning, som du framställer --- men förbereder dig på, att i Jebdras religion finnes ingen lucka 

--- och den gamle mannen här --- en av de äldsta seleniterna --- vill försvara Jebdras läror --- hans namn är Otpti och, 

tillade han ur egen fatabur, du får en svår motståndare. 

Carl Modig höll upp armen. 

Han var beredd. 

Och, i det han lade märke till, att hans och Ninas kroppar började antaga samma orangegula ton som alla de andras 

just nu ägde, gick han med Abtra och Otpti fram mot kullen. 

Han grep Ninas hand. 

Så sammetslen den blivit --- det var följden av den starka solbrännan, antog han. 

Han såg på henne. 

Hennes ögon strålade med sällsam glöd. Det var stoltheten över den man hon ägde och tanken på den triumf, som 

denne man nu om några korta ögonblick skulle fira, i det han besegrade, erövrade en hel värld. 

Ty att Carl Modig komme att lyckas, det tvivlade hon ej ett ögonblick på. 

Project Runeberg, Fri Aug 3 12:51:43 2001 (aronsson) (diff) (history) (download) > 






TRETTIOFJÄRDE KAPITLET. 

117 av 140 2005-05-08 13:45


Arbetets religion. 

Carl Modig stod på kullens topp och allt framgent strömmade nya skaror till från alla håll där nere på slätten. 

Det såg egendomligt ut med alla dessa tysta, rödgula gestalter i den halvt uppstigna solens strålar. De bröto sig bjärt i 

det skarpa ljuset med den evigt gröna skogen till bakgrund och den djupa, blåa himmeln över sina huvuden. 

Den unge jordbon sträckte upp sin ena arm, och alla där nere på slätten runt omkring honom gjorde samma rörelse 

utan att ett ord yttrades. Det var tydligt, att deras intresse och nyfikenhet övergick alla gränser. 

Så började Carl Modig --- men plötsligt höll han inne, vände sig till Abtra och frågade: 

--- Bara en sak! Hur förklarar Jeb dra livet efter döden? 

--- Varje kvinna får två barn, tvillingar eller trillingar. Föräldrarnas själ delas till barnen och fortlever i dem. 

--- Tack! 

Nu vände sig Carl Modig ånyo till mängden. 

--- Vänner! började han och Abtra översatte ordet. Och så kom, i korta meningar, översatta av tolken, Carl Modigs 

stora tal. 

--- Jebdra, sade jordbon, var en genial man och har lyckats i långa, långa tider inbilla er, att jebdrablomman är ert lands 

trogna avbild, att ni leva på kronbladen av en jättelik, himmelsk blomma. 

--- Ps, ps, ps, susade det, underligt vaggande, från mängden. 

Detta var seleniternas ja. Det surrade som av en myggsvärm det underliga ljudet. 

--- Detta är fel --- det är en religion, som passar små barn. 

Ahtra översatte: 

--- Ri, ri, ri, mumlade mängden. Det betydde »nej». 

Och man hörde även utrop som: 

--- Tsfj-ri, vilket var en negation av »mästaren» och var liktydigt med »icke mästaren» eller dylikt. 

Jag känner Jebdras åsikter, fortsatte Carl Modig oberörd av det ovilliga sorlet. I terrasser likt blomman höjer sig detta 

land från insjon i mitten. Detta är mycket vackert och korrekt. Men --- var äro ståndarna, som meddela sitt pollenstoft 

till pistillen i insjöns sköte? 

Abtra översatte. 

--- Det är träd och buskar, som äro dessas symboler, svarade Otpti. 

--- Och frömjölet? Och ni, seleniter? Nej, där är ett grundligt fel begånget. Äro träden ståndare, så sakna de frömjöl till 

pistillens befruktande. Äro ni själva ståndarna, så borde era huvuden genom tankar utså de osynliga pollenkornen --intet 

av detta sker och Jebdras liknelse försvinner. I ären intet annat än skadliga löss på jebdrablommans kronblad. 

Som dessa äta ni det gröna men göra ingen nytta. 

Abtra översatte. 

Otpti teg. 

Carl Modig fortsatte: 

--- Liknelsen med Jebdrablomman haltar --- på bägge benen. Hela den geniala liknelsen strandar på --- att 

118 av 140 2005-05-08 13:45


Jebdrablomman icke är en avbild av edert land. 

Det blev ett sus och brus efter översättningen av dessa ord och Otpti sade. 

--- Låt honom hållas. Han måste bevisa sina påståenden. 

--- Ja, utbrast Carl Modig, det är mycket lätt. Antag, att ert land under den mörkblåa himlen verkligen är en 

terrassblomma så är det en doftande sådan. 

--- Ps, ps, ps, surrade mängden. 

--- Allt doftar --- allt, allt och doften gör att hela ert land kan behålla den värme under natten som solen strålar in om 

dagen, och att ej dagens stjärna bränner allt till en förtärande eld beror också på att doften i er luft skyddar mot hettan. 

Detta, det viktigaste av allt det saknar Jebdrablomman. En blomkalk som skall likna ert land måste --- främst av allt --dofta. 

Dessa ord väckte en våldsam oro i församlingen och gamle Otpti kunde ej svara annat än: 

--- Men vem är då du, vise man från Östern? 

--- Jag, svarade Carl Modig oförskräckt, jag är den första insekten ur eterns djup, som, lockad av denna blommas 

väldoft, vågat mig hit för att befrukta den --- jag ser i edra hjärnor ståndarnas knoppar --- jag ser, djupt nere i 

centralsjöns djup, den längtande pistillen --- jag är den insekt, som kommit till blomman för att väcka dess dödande, 

olycksaliga ro och ur lättjans gift i dess kalk söka fram arbetets välsignelse och lycka --- 

Verkan av dessa ord var alldeles oväntad. 

Icke förr hade Otpti uppfattat dem, innan han föll ned, raklång på marken --- och nästa ögonblick hade alla nere på 

slätten följt den gamles exempel. 

Carl Modig och Nina förblevo stående --- under dem låg en hel värld i stoftet. 

Det var ett stolt, ett oförgätligt ögonblick. 

Och nu hände något som ofrivilligt kom de båda jord borna att minnas Pilatus' ord till Kristus: 

--- Quid est veritas --- vad är sanning. 

Ty den gamle mannen reste sig och framstötte på selenernas språk frågan: 

Vad är arbete, mästare? 

Carl Modig såg på honom --- länge. 

Han ville i det längsta kvarhålla den poetiska blomliknelsen --- innan han störtade hela denna vackra men falska 

konstruktion i spillror. 

Han hade redan vunnit slaget --- detta, att Selenedalen doftade, och icke Jebdrablomman, idealet, tycktes, så 

märkvärdigt det än förefaller, ingen hava tänkt på. Nå --- man bör ej kritisera seleniterna för denna deras brist på logik. 

Tänk, vad vi själva gått och snubblat över solklara saker och ting utan att begripa dem --- alla Columbiägg äro svåra 

att finna. Franklin blev utskrattad i Royal College i London, då han påstod att en järnstång kunde avleda luftens 

elektricitet. Och de lära nekat att låta trycka handlingen om saken. De första försöken med våra jordiska järnvagar 

gjordes med kugghjul och skenorna voro försedda med hakar. Ty matematikerna bevisade, att glatta hjul ej kunde 

arbeta på --- glatta skenor. Den store fysikern Arago motsatte sig införandet av den nya uppfinningen. Han anförde 

som motbevis materiens tröghet, metallens seghet och luftens motstånd. Och när Robert Mayer förfäktade energins 

omvandling i värme --- inspärrades han på dårhus. Han påvisade, att vatten, som inneslöts i en flaska och skakades 

länge, blev varmare av rivningen mot flaskans väggar, och man hånade honom, trots det att tusentals människor långa, 

långa tider framställt eld genom gnidning, och hundratals bönder i nordens skogar genom en kraftig »åkarbrasa» fått 

bevis för att arbete alstrar värme. Så i den omständigheten att seleniterna ej märkt felet i Jebdras liknelse får man ej se 

något bevis på bristande intelligens --- vi skulle därigenom alltför mycket kritisera oss själva för alla våra fåter. 

119 av 140 2005-05-08 13:45


Till seleniternas beröm kan sägas att de, i olikhet mot oss jordbor, som med en envis stupiditet hänga kvar vid en 

gammal åsikt bara av slentrian --- i stället handlade som deras förstånd föreskrev dem. Och Carl Modigs ord hade i ett 

slag avskakat från deras sinnen en tro som --- de i detta nu upptäckte vara felaktig --- och onaturlig. 

Jebdras månghundraåriga makt över allas sinnen var i ett slag bruten --- nu gällde det, det förstod erövraren, att smida 

medan järnet ännu var varmt, och han svarade Otpti: 

--- Arbete, mina vänner, arbete är den blomma, vari musklernas jord, handlingens vatten och tankarnas luft nå sin 

högsta fullhet. Blomman är endast en förädlad form av jord, vatten och luft. Arbete är detta för de levande varelserna. 

Arbete är det hemlighetsfulla, omedvetna något, som genompyr all naturen. När vattnet i jorden stiger genom trädens 

stammar, utföres ett arbete. När solen --- bildlikt --- stiger i öster och majestätiskt skrider fram över himlavalvet för att 

dala bland västerns purpurskyar utför den ett oerhört arbete. Dess värme är arbete. Allt, allt --- allt i naturen arbetar 

--- allt --- utom ni. Denne Jebdra har sänkt er i ett elände utan like, ett fängelse i den fria, härliga rymden. Ty tanke, 

intelligens och till slut känslor trubbas av och bli platta och små utan arbete --- 

Men vad är arbetets mål? undrade Otpti. 

Nina ryckte till. Vad skulle väl Carl kunna svara på en sådan fråga!? Själv visste hon det ej, hade för resten aldrig 

vetat, vad arbete tjänade till om ej för framställande av brödet --- och här ägde de ju brödet i överflöd --- vartill då 

arbete? 

Men nu hördes hennes mans starka stämma: 

--- Arbete, sade han, har liv och bestående till mål. Utan arbete består intet. Det sjunker. Se på stjärnhimmelns 

vandrande myriader av lysande klot. Varje klot utför ett arbete. Varför kloten gå, varför de kretsa, varför de lysa och 

värma, strålande heta --- se där frågor, som intet väsen, med förgängelsens tecken tryckt på sin panna, någonsin skall 

kunna besvara. Att tyda målet med det oändliga universum --- det är ej en uppgift för oss dödliga stoftkorn i det 

odödligas värld. Men vi hava vår hjärna, våra tankar, vår intelligens. Och med våra ögon kunna vi se, att hela den 

stjärnsådda rymden sjunger en harmoni till arbetets ära. Utan arbete intet bestående. Atom kretsar om atom. De bliva 

molekyler. Molekyl kretsar om molekyl. De bliva till världskroppar, dessa till system och alltjämt kretsande, arbetar 

allt. Och system kretsa om system så länge, intill vårt förstånd står stilla vid den hisnande tanken --- att nu börjar 

oändligheten. Och världen --- universum består. Lika härlig är skapelsen i dag som på dess första dag --- lika underbart 

stor och skön. Vi hava på himmeln det schema, efter vilket vi skola inrätta vårt liv --- arbete och ordning --- vi äro 

barn av natnren --- naturen vår moder och vad vår moder säger sina barn --- det är gott. Och hennes vaggsång var 

arbete, hennes panorama, när hon drog nattens slöja för dagens stjärna, visade oss rymdens stilla, tysta, väldiga arbete 

--- 

--- Men vilan --- mästare? 

--- Vilan är arbetets belöning, Otpti. Vilan är natt och mörker. Arbetet dager och ljus. De gå som två systrar genom 

rymden. Det finns intet ljus utan skugga. Alla klot i rymden som hysa levande varelser hava ljus på sin ena sida just då 

när mörker behärskar dess andra. 

Så talade han, uppeldande sig själv med sitt tal, eektriserande seleniterna med Abtras fint formade översättning av det 

svårfattliga temat och när han slutat steg sorlet som en mäktig, brusande ocean i svallning upp mot bergstoppen där de 

fyra stodo. 

Carl Modig hade erövrat Selenedalen. 

--- Tsfj skstj --- mästaren har kommit, brusade det mäktigt uppåt mot den unge jordbon. 

Och med dessa rop blandade sig nu andra: 

--- Krpk sv yi, krpk sv yi! 

--- Vad säga de? frågade ingenjören. 

--- Lär oss arbeta! svarade Abtra --- samt tillade: Hav tack att dn kom, mästare. Se Selenedalen är din. 

120 av 140 2005-05-08 13:45


Och under det att Carl Modig talade, steg solen sakta, och både han själv och Nina märkte huru de, liksom alla 

seleniterna allt mera och mera svärtades av dess strålar --- hur de när middagstiden sent omsider kom --- voro 

kolsvarta av det mörknande pigmentet. 

il 







TRETTIOFEMTE KAPITLET. 

Förvandlingen. 

Tack vare seleniternas oerhört smidiga intelligens kunde Carl Modig mycket lätt gå framåt med deras utbildning. 

De fattade genast vad det innebar när han sade dem, att den stora röda stjärnan, som lyste starkast om natten av alla 

stjärnor himlapällen ägde, var ett världsklot --- han nämnde den Mars --- som kretsade runt omkring solen. Men 

planetens månar, Phobos och Deimos, kunde de ej upptäcka med sina obeväpnade ögon. Dessa äro också band 

stjärnhimmelns minsta kroppar --- deras diaeter är knappast en mil. Han visade dem då på Jupiter som med sällsam 

klar glans förskönade natthimmeln och omtalade att också den var en till vårt solsystem hörande planet, i fast och 

bundet lopp kring solen. Och denna planets 4 månar kunde seleniterna se med blotta ögat. 

--- Någon av dessa månar är en avbild av er värld, förklarade Carl Modig. En sådan måne är Selene, bunden vid min 

födelseplanet, den väldiga jorden. 

--- Är den så stor? undrade en selenit. 

--- I stället för svar tog Carl Modig honom om livet och kastade honom högt upp i luften och tog sedan emot honom. 

--- Försök nu med mig. 

Men seleniten kunde ej röra den bronstunge jordbon en tum. 

--- Nå --- nu förstår du? 

--- Ps --- ps! svarade seleniten, medan de andra, runt omkring skrattade. 

Att döma av Carl Modigs muskler trodde han säkert att vår jord var minst dubbelt så stor, som den i verkligheten är 

--- 

Och så började arbetet. 

Seleniterna visade sig vara ovanligt villiga. 

När de först en gång fått klart för sig, att arbetet var målet för alla skapade väsen, att på vår jord, ehuru det finnes 

plats för alla dess människor runt ekvatorn där all mat är så gott som färdig, dess människor ändå resa så långt mot 

polen, som till exempel upp till Sverige och frysa och slita »endast för att slippa att gå lättjefulla» --- som Carl Modig 

tillät sig att lögnaktigt nog påstå --- då kände seleniternas beundran inga gränser. 

Och nu gjordes intressanta exkursioner, malmer upptäcktes i bergens sidor, både järn och koppar och till och med 

121 av 140 2005-05-08 13:45


blymalmer, och Carl Modigs förundran över, hur månen kunde äga den lilla specifika vikten av 3,34 då jordens var 

5,52, steg, och han klädde i ord, vad han en gång förut tänkt: 

--- Det måste vara något besynnerligt med den där centralsjön --- orsaken till dess stigande och fallande måste jag 

snarast undersöka. 

Han hade från den heta terrassens kant sett Centralsjön --- ett stort, glittrande blått hav. Han hade konstaterat, att den 

hastigt svann och höjde sig --- men ej ännu hunnit till dess strand eller närmare iakttagit det egendomliga fenomenet. 

--- Om natten vore den alldeles borta, sades det av seleniterna, och det fanns till och med ett ordspråk bland dem som 

sade: 

--- Så oberäknelig som Mittsjön. 

Faktum var emellertid, att ingen av den nu levande selenitiska generationen någonsin korsat deras enda Ocean eller 

Atlant, »Kibstre», som dess namn var på selenedalens språk --- och betydde Mittsjön. De hade alla en viss 

förskräckelse för den, och ibland hände det, att ett dovt, besynnerligt ljud steg upp ur sjön så häftigt, att de slumrande 

seleniterna väcktes mitt under Orions och Aldebarans, Sirius' eller Sydkorsets stilla vandring på nattens mörkblåa dok. 

Då räddes de och trodde sig däri höra rösterna av vissa bortgångnas andar. De döda nämligen, som dött barnlösa och 

ej överlåtit sin själ till något efterlevande väsen. Dessa andar befolkade underjorden --- dit Kibstre sjönk för att om 

morgonen återvända. 

Men arbetet tog Carl Modig fången till hela hans själ, och han tyckte sig aldrig kunna offra något av sin tid till detta --han 

--- kungen, kejsaren, hövdingen --- eller vad han skulle kallas --- av Selenedalen hade var minut av den långa 

dagen helt och fullt upptagen och endast ordspråket: 

Kl mtrk ka Kibstre --- så oberäknelig som Mittsjön, påminde honom till slut om denna ocean, som han förr eller senare 

borde giva sig tid till att noga undersöka. 

Tillsammans med Nina satt han en kväll i det första hus, hans residens, som han låtit de nu så flitiga seleniterna uppföra 

av soltorkad lera, inmängd med rotträdets vattenbeständiga sav och vid skenet av en lampa, fylld med pingvinfett, en 

utmärkt lysolja, ritade han något på ett papper. 

--- Se här, min Nina, här är vårt rike på ett ungefär. 

Hon betraktade ritningen, som var gjord i relation till jordiska trakter och han fortsatte: 

--- En halv cirkelring, bestående av två terrasser och början till den tredje vid isgränsen. En bredd hos cirkelringen som 

avståndet från Vänerns södra spets till Sassnitz eller från Stockholm till Malmö, vilket du vill. Yttre gränsen är hela 

2,000 kilometer lång mot käglan och den inre gränsen samt den åt norra och södra bergskedjorna tillsammans 1,800 

kilometer. Det har en löjlig form, mitt rike. Precis som en äppleskiva från vilken man skurit bort kärnhuset. 


Karta över riket överlagrad på Europa. 

--- Vid X i öster kommo vi neddalande, fortsatte hennes man. Och längre tyckas vi knappast komna än hit --- i alla fall 

inte ännu på en tid. De där bergskedjorna i norr-söder, som skära alla terrasserna, får jag vänta med. Ingen selenit 

orkar bestiga dem, ensam vill jag ej göra försöket, och du, du skall ju snart skänka Selene en ny mänsklig varelse --återstår 

då havet --- Kibstre. 

--- O, nej, utbrast Nina förtvivlad. Jag har hört så förskräckligt om Kibstre --- res ej. 

--- Men på andra sidan bergen och sjön finnes ett lika stort land som här --- precis lika stort. 

--- Och det vill du också lägga under din spira? 

--- Ja visst. 

--- Men räcka då ej dessa 60,000,000 seleniter, som här finnas, till för oss? 

122 av 140 2005-05-08 13:45


Carl skrattade. 

--- Åjo, det kan ju tyckas så, sade han. Och jag får väl giva mig till tåls så länge. 

I residenset fanns allt, som kvarlämnats på skogsplatån, nu samlat på lager. 

Och härifrån ledde Carl allt arbete. 

Hur det gjordes? 

Hur seleniterna blevo gruvarbetare, snickare, jägare, metallurger, husbyggare, ja, till och med sångare och 

skådespelare, målare och diktare --- ja --- slå upp i de äldsta av jordens kulturhistoriska skrifter --- där står det att läsa. 

Carl Modig började med små medel, primitivt och enkelt. 

Han smälte till exempel järumalm i gropar i jorden, som jordens vilda stammar ännu göra det --- men 60 millioner 

villiga, intelligenta människor samlades om en enda sats, den, att arbete befordrar trevnad och glädje, och allt gick fort 

och hastigt framåt. 

Lilla Luna föddes, och Carl och Nina kände sig hava nått högt på lyckans stege. 

Åren svunno --- tolv måndagar och tolv månnätter voro ett jordeår, en tidräkning, man även här måste följa, ty 

zodiaken var ju densamma, och Orion i zenit inledde varje nytt års ankomst. Sedan följde man Djurkretsen runt intill 

dess att Orion åter stod i zenit. 

--- Så tacksamma människor för arbete har vår jord aldrig ägt. 

De hade insett det förnedrande i sin förra tillvaro mitt i en värld där allt arbetade och verkade --- och de fruktade nu i 

sin nya lycka, i arbetets, intet annat än att åter falla i nirvana. 

Och Carl Modig gav sina undersåtar en ny religion. Så talade han ibland i sina föredrag: 

--- Alla jordens religioner hava ett mycket naivt begrepp om livet efter detta. Jag kan bedöma det, ty endast jag har 

besökt en av deras »himlar». De säga alla, utan undantag, att det efter jordelivet kommer en tillvaro av evig frid och 

evigt enahanda, och vissa religioner kalla det nirvana, andra himmel eller giva det andra namn. Och dock är intet 

säkrare, än att den ledande kraften, den ende Guden, som härskar över allt, icke önskar latmaskar i sin himmel, och att 

han helt säkert heller ej har i den grad gott om utrymmet, att han håller en hel stor rymd för de sysslolösa själarna. Gav 

Han dem tankens himlaborna gåva, muskelus krafter och de fem sinnenas förmåga att uppfatta och njuta av allt skönt, 

som av arbetet dubbelt förskönas, så låg det en mening bakom. Och denna den Högstes mening står skriven bland 

stjärnornas myllrande härar, där de tåga i gnistrande majestät på den kristallklara rymdens bakgrund. Han vill genom 

kunskap om naturens hemligheter och arbete efter vars och ens anlag --- dana själen för det behov, Han har av den för 

den oändliga evigheten. Men detta arbete kan vara stort eller smått. Den, som fått stora gåvor, har ett stort ansvar. 

Den som fått de mindre ett mindre. Det finns de som kunna göra ett stort arbete utan händers verk såsom en glad min 

åt de sorgsna och tusen andra slag av arbete --- var stjärna på himlapällen har sitt arbete --- det kan läsas ur den gyllne 

skriften, skriven av glimmande stjärnor på rymdens oändliga dok. 

Så talade Carl Modig. 

Och folket trodde hans ord. 

Ty de föreföllo honom som sprungna ur deras egen själ, så fulla av förstånd och klokhet voro de. Tiden gick framåt. 

Uppe i skogsterrassen bodde seleniter. Och där reste sig hus efter hus, by efter by, stad efter stad. 

Med hänsyn till byggnadsarbeten hade man i Selenedalen en oerhörd fördel mot vad vi hava på jorden: tyngden och 

terrasserna. 

Genom vikt och motvikt ordnades mellanstationer nere vid terrassfoten och uppe vid brantens början tågbanor, som 

automatiskt förde personer och varor ned och upp. Ett par tåg, anordnade på samma sätt som Carl, Nina och professor 

Lowell gjort vid nedfrakten av deras effekter från övre snöterrassen till skogsplatån, åstadkommo ett ypperligt 

123 av 140 2005-05-08 13:45


samfärdsmedel. 

Vattenfallen uppdämdes och reglerades, och, allt eftersom tekniken inom arbetet skred fram, kunde allt fabriceras som 

vid ingenjörens avresa från jorden var honom bekant. 

Men då hade 10 hella år gått under ivrigt arbete av 60 millioner seleniter. 

På årsdagen meddelade Abtra, som fått sig ett viktigt arbete anförtrott: 

--- Mästare, Tsfj, tunneln blir färdig i morgon. 

Carl Modig jublade. 

Det var tunneln som han givit order om skulle sprängas genom norra bergskedjan alldeles där bergskedjan höjde sig 

vid den heta terrassen --- på tre år hade således detta arbete fullförts --- ty för så länge sedan påbörjades det. 

Den stora dagen var just nu inne, då han äntligen finge beträda Selenedalens västra del och fördubbla sitt rike som han 

trodde. 

Så lata, så litet kunskapstörstande, så förslappade hade dessa seleniter fordom varit, att ingen tänkt på att söka sig 

över bergskedjorna och se in i det andra landet och nu, sedan deras energi väckts, hade de ej haft tid. De hade arbetat 

utan en dags uppehåll i 10 års tid. 

Carl Modig hade glömt den sjunde dagen --- som erfarenheten visat vara en välbehövlig vilodag. 

Han hade glömt, att medan sommaren, ljusets tid, på jorden är all naturens stora arbetsdag, så är vintern med dess 

snötäcke vilans, och denna är nödvändig. 

Men Carl Modigs rastlösa själ hade aldrig kunnat fördraga söndagar. 

Både Nina, han själv och lilla Luna, nu 9 år gammal, talade emellertid nu seleniternas språk fullkomligt flytande. 

Kibstreoceanen hade Carl Modig flera gånger besökt. 

Dess vatten var salt, oerhört salt, och det visade sig vara sant, att havet verkligen drog sig tillbaka mot aftonen, stod 

högst om middagen och om kväll och morgon tycktes vara alldeles försvunnet. 

Ibland mitt på middagen, då vattnet stod som högst hände det att väldiga, ohyggliga svallvågor alldeles oberäkneligt 

uppstodo och att de sköljde långt in över land. 

På detta sätt gjordes en stor sträcka av stranden alldeles obeboelig. 

Och här gjorde Carl Modig samma upptäckt, som författaren av denna bok gjort i jordiska hav --- beträffande den 

mystiska sjöormen: helt enkelt svallvågor sedda på tvären, när solen står bakom åskådaren och havet i övrigt är 

spegelblankt. 

Dessa väldiga »sjöormar» som alltid, liksom de jordiska, sågos på tvären, hade väckt mycken fasa hos selenitema, vilka 

döpt fenomenet till Kibstrejiskt --- mittsjöodjuret. 

Nu rustade sig emellertid Carl Modig till att besöka tunneln i norra bergen. 

Han beslöt sig för att välja den dag, då han beträdde Selenedalens terra incognita, den västra halvan av heta gördeln till 

att rätta på missförhållandet mellan arbete och vila --- han skulle proklamera att årets första luniad skulle vara vilans. 

Detta innebar en vilodag var tolfte dag. Det kunde sannerligen räcka för varelser som slöat och drömt ett helt, långt 

liv. 

Enda svårigheten vore antagligen, att seleniterna själva icke ville --- --- 

Sådan kärlek hade de fått till arbetet som sådant. 

124 av 140 2005-05-08 13:45


Var och en selenit, som utförde ett honom anförtrott arbete, var så stolt över att vara en kugge i världsmaskineriet, 

som hade han trott, att hela världen med alla dess rullande klot skulle stanna om just hans lilla kugge ej var riktigt 

smord och inpassad i maskineriet. 

Seleniternas höga intelligens, som sade dem att brott och fel straffa sig själva, gjorde att sådana ej alls förekommo i 

Selenedalen, och det varma bältet blev snart nog, med åren, de gamla svagas uppehållsort liksom de som i arbetet 

tillskadekomnas rekreationsplats --- Selenedalen började starkt att närma sig något, som kunde benåmnas »himmel 

redan på jorden». 

Nativiteten hade ökats betydligt, sedan de sköna selenitiska kvinnorna funnit, att deras arbete i hög grad kunde 

fördelaktigt användas till barnens uppfostran. Men mera land behövdes för det uppväxande släktet --- gott, tänkte Carl 

Modig, det finns på andra sidan bergen. 

Den jordiske ingenjören genomgick än en gång i tankarna de svårigheter, som en gång, för många år sedan, varit för 

honom förknippade med att få en förklaring på varför Selenedalen avskars av denna besynnerliga bergskedja, gående i 

norr och söder. 

Månen hade ju i alla fall den likheten med jorden, att den vände sig om sin axel, som stod norr-söder, och vände sig 

från väster mot öster 12 gånger om året medan jorden vände sig omkring sin axel som också stod norr-söder, med en 

hastighet av 365 gånger om året. 

Och jordens flesta höga bergskedjor gå verkligen norr-söder. Uralbergen, Kölen, de väldiga bergskedjor som från 

Alaska i norr genomdraga både norra och södra Amerikas västliga kuster mot Stilla oceanen. 

Ja, kunde man se jorden från månens jordvända sida, skulle man helt visst se dessa väldiga berg likt en 

sammanhängande linje dela jorden från pol till pol. 

Nå, detta var en förklaring. 

Men det gavs också en annan. 

Uppe i norra Ishavet, långt uppe i nordliga Norge, visste Carl Modig, att det mångenstädes sticker ut sandrev rätt över 

en fjord. I sådana fall --- dessa näs benämnas ofta »öskarnäs» på grund av deras likhet med ett jättestort, upp- och 

nedvänt öskar --- i sådana fall flyter alltid en flod ut i den innersta delen av fjorden. Och näset sticker ut tvärs över 

fjordriktningen. Det är här den inrusande havsfloden mötes av det utfallande flodvattnet - en död linje. På samma sätt 

måste det hava varit i Selenedalen. När Kibstreoceanen, stor och väldig, övertäckte hela ytan, alstrade solen vid sin 

gång en väldig ebb och flod, och där, just på linjen norr --- söder --- tvärs över Kibstre, där var det lugn, som svarade 

till de nordeuropeiska »öskarnäsen». Just efter denna linje hade faktiskt bort bilda sig en bergskedja --- och den fanns 

där även. 

Det hade varit en timme, fylld av triumfens söta glädje, när Carl Modig bevisat detta förhållande --- hans teorier om 

instörtningarnas relation till varandra på jorden och månen vann allt mera och mera i styrka. 

Nina hade, när hon hörde, att Carl skulle draga genom tunneln och äntligen nå »Västerselene», haft en underlig dröm. 

Hon drömde, att hennes man där borta skulle undfå en idé, som skulle göra det möjligt för henne att meddela sin gamle 

far, som väl ännu sörjde henne som död --- att hon icke bara levde, utan även befann sig utmärkt väl. 

Då hon berättade sin man denna dröm, skrattade han och sade: 

--- Ja, du kära, det skulle vara en underlig idé! Att begiva sig härifrån till den kalla isöknens mitt på andra sidan först 

och främst, att sedan därifrån utslunga en projektil --- vilket förslag. 

--- Slunga den i båge härifrån, så att den susar runt månen och på dennas andra sida fortsätter mot jorden --- 

--- Det sättet är i alla fall otänkbart, Nina. Men din tanke skall jag ej glömma --- kanhända yppar det sig snart ett eller 

annat tillfälle att realisera den --- vi hava ännu ej kraftigare sprängämnen än det vanliga krutet --- och jag vill icke, för 

att ej inleda seleniterna i krigets frestelse, heller framställa sådana --- men vi få se, vi få se. 

125 av 140 2005-05-08 13:45


En sak hade Carl Modig, bland många andra, fullständigt tillämpat i Selenedalen, något som ej hade sin motsvarighet 

på jorden: han styrde sin värld ensam. 

Hela Selenedalen var världens förenade stater, en själ, som ledde, en vilja, som rådde. 

Han hade insett, hur slätt jorden skulle stå sig om en invånare från en annan planet ankomme till Tellus och bad att bli 

»förd inför jordens överhuvud». Det fanns intet. Jordborna ha glömt det viktigaste, att anskaffa en representant utåt. 

Den främlingen från en annan planet skulle framkalla ett världskrig, ty varje monark ville vara jordens översta chef och 

varje monark ville förhindra samtliga andra att bliva det. Ännu har ingen kommit till jorden med denna fråga men ve 

telluriterna när han kommer. 

I Selenedalen skulle han visas till Carl Modig. 

Och av honom få veta mycket om jordens dumma administration. Hur skogarna avverkas i vinningslystnadens tjänst 

och göra klimatet kallare, hur gruvorna tömmas med vansinnig hast, hur allt utan beräkning förödes. 

Intet av allt detta lät Carl Modig komma sig till last. 

Skogarna sparades så mycket som möjligt, ty försvunno dessa med sin aromatiska doft, var Selenedalen dömd till en 

snar undergång genom kylan. Bergens metaller användes med förstånd --- och den femtonårige Plkti, en selenit med 

fenomenala gåvor uppfostrades redan nu till Carl Modigs blivande efterträdare --- om detta skulle behövas förrän 

dödliga beräknade det. 

Allt var ordnat på bästa sätt i Selenedalen, vårt planetsystems sannskyldiga paradis. 







TRETTIOSJÄTTE KAPITLET. 

Trollkarlen. 

In genom den långa tunneln i Norra bergen gick färden raskt i vagnar på de inlagda skenorna. 

Man hade överskurit ett par malmådror inne i tunneln och bland annat funnit en så betydande järnmalmsfyndighet, att 

det stora Kirunavara förbleknade vid sidan av Selenedalens väldiga malmmassor av den präktigaste svartmalm. 

Denna omständighet, liksom den att det överallt i terrassluttningarna visat sig, att Selenedalen var ett rent Eldorado 

beträffande metallers förekomst, gjorde att Carl Modig blev allt mera och mera säker på, att hans teori om månens 

lätthet måste besanna sig --- en teori, som måste draga med sig betydelsefulla konsekvenser i sin tillämpning på andra 

himlakroppar, ja, kanske en revolution i många åskådningar, som nu härskade om mångt och mycket. Men, han ville 

först noga undersöka Kibstre --- oceanen --- sedan! 

Där ute åt väster öppnade sig terrassen --- i mångt och mycket lika dem i den östliga --- nästan samma växter, ungefär 

samma djur, och, efter ett rätt långt framträngande --- samma seleniter som i österlandet. 

Deras språk var, som resenärerna senare erforo, något olika seleniternas i öster. Dialekten var något annorlunda, en 

slags läspning och skorrning gjorde sig märkbar --- men språket var dock ej mera olika än att de inträngande 

österseleniterna mycket gott gjorde sig förstådda av västerns urinvånare. 

126 av 140 2005-05-08 13:45


Dessa hade tydligen något märkvärdigt att omtala men när de fingo syn på Carl Modig pekade de vilt på honom och 

skreko, i det de löpte sin väg: 

--- Zodiaken tjumbr! Zodiaken tjumbr! 

--- Vad mena de, Abtra? 

--- Zodiaken, sade Abtra, det är ett alldeles nytt ord. Tjumbr är, som du vet, mästare, broder. Således säga de 

zodiakens broder. Men vad i alla dagar zodiaken betyder --- det förstår jag icke. Emellertid tyckas de vara rädda för 

oss --- eller --- eller --- i alla fall för dig, mästare. 

Och på liknande sätt gick det överallt, var de drogo fram. 

Västerseleniterna flydde dem. 

--- Detta är löjligt, sade Carl Modig. Gå ensam, Abtra! Dig äro de väl dock ej rädda för. 

Abtra närmade sig en selenit. 

Denne flydde ej. 

Med ett fast grepp drog han honom med sig till det ställe, där Carl Modig väntade. 

Darrande som ett jordiskt asplöv betraktade han Modig. 

Förvånad såg denne selenitens rändsla. 

Varför är du rädd för mig? frågade han. 

--- Zodiaken tjumbr, svarade seleniten, du är zodiakens broder --- ja, det är du. 

--- Och vem är zodiaken? 

--- En främling. 

--- Vad säger du? En främling? 

--- Ja, en främling. För många dagar sedan, fortsatte han på sitt språk, vars ord hade samma stam som österseleniskan, 

hördes ett hemskt rop från Kibstre en middag. 

--- Ett rop? Vad ropades det? 

--- Jag minns det som i går: Karl! Nina! Karl! Nina! 

Carl Modig blev alldeles blek. 

--- Ett mystiskt eko, sade han, liksom på jorden ljuset alstrar de bilder vi kalla fata morgana så måste Selenedalens doft 

tillåta ljudet göra på samma sätt --- ett eller annat brännpunktsfenomen sådant som inträffar i ovala rum. Det var nog 

Abtras rop, som burits hit --- och sedan? 

--- Vi vågade ej röra oss. Men när ropen tystnat gingo vi ned till stranden. Och när havets vatten drog sig tillbaka 

visade sig en underlig frukt på havsbottnen. 

--- En frukt? 

--- Ja, en väldig, rund frukt --- stor som ett berg. 

--- Och sedan? 

--- Den var alldeles tom --- ett skal. 

127 av 140 2005-05-08 13:45


--- Mera? 

--- Den var --- trollkarlens. 


--- Jo, sedan började han grassera. Vi kunde aldrig få gå i fred. Han var lik dig, Tsfj! Men hans hår och skägg voro 

vita. 

Som en blixt slog det Carl. 

Denne trollkarl måste vara Lowell. 

Professorn måste hava på ett eller annat sätt, underbart och mystiskt räddats. Det var han som ropat på sina bägge 

kamrater --- men huru hade detta tillgått? Och 10 hela år! Ja, livsmedel fanns det nog av. 

--- Berätta! Lever han? 

Carl Modig var blek av spänning. 

--- Ja. 

--- Mera! Tala om allt! Den där jättelika frukten var en båt. Men berätta! 

--- Han syntes ibland. Vi ville gå fram till honom. 

--- Då räckte han ut ett långt, svart finger, och det sköt en eldstråle ur fingret och en förskräcklig knall hördes. 

--- Vi flydde. 

--- Revolvern, tänkte Modig. 

--- Vi lade märke till honom om natten. Då stod han på höjderna, såg mot himmeln och sade: zodiaken. 

--- Professorns teori om zodiakalljuset, tänkte ingenjören. 

--- Var finns han nu? tillade han högt. 

--- Säkert nere vid frukten. 

--- Vid båten? 

--- Ja. 

--- Är den ännu hel efter denna långa tid? 

--- Ja. Han bor i den. 

--- Låt oss gå. 

--- Jag törs icke. 

--- Å --- han är inte farligare han än jag. 

--- Jo, mycket. 

--- Visa du vägen så skall jag nog reda mig med honom. 

Till Abtra sade han: 

--- Det är professor Lowell, vår följeslagare från jorden. Han försvann som du vet i det stora fallet uppe på östra 

128 av 140 2005-05-08 13:45


skogsterrassen. Han tycks alldeles hava missuppfattat seleniterna. Trott att de voro farliga --- 

--- Tsfj! sade Abtra. 

--- Tala. 

--- Tillåter du mig en anmärkning? 

--- Tala du! 

--- Hade du och Nina ej träffat mig, så kanske du också skjutit på seleniterna --- 

Carl Modig teg. 

De närmade sig terrassens sluttning. 

Där nedanför låg verkligen den stora runda tingesten. 

--- Hallå --- Lowell, skrek Modig. 

Efter en stund tittade ett ansikte fram. 

--- Lowell! 

--- Carl! Carl Modig! 

Den gamle professorn tog ett par steg framåt --- så stupade han omkull på den bortrunna oceanens mörka strandfåra. 

Modig och de andra skyndade fram, västerseleniten dock med mindre mod än Abtra. 

--- Att du ej sökte upp oss, sade Carl Modig. 

--- Mycket enkelt förklarat --- jag trodde, att selenitema skulle sprida ryktet om min ankomst, så att det skulle nå dina 

öron. Du skulle då söka mig. Jag beslöt därför att vänta --- du sökte mig ej --- 

--- Jag har ej hört ett ord om din räddning förrän nu --- höga berg skilja östra och västra Selenedalen åt och ingen har 

bestigit dem --- 

Han omtalade nu sitt väldiga verk. Professorn hade däremot intet företagit sig utom att vänta samt tittat på stjärnorna, 

för att söka zodiakalljusets ursprung --- samt försvarat sig mot de intet ont viljande seleniterna. 

--- Men ditt äventyr --- och räddning? 

--- Ack --- snart berättat. Däruppe på östra skogsterrasserna fanns i en av insjöarna, som du såg, ett vattenfall. Bruset 

hörde vi ej, emedan de där egendomliga rotträden just då slogo klingande ut. Jag drogs nedåt --- med en svindlande 

hastighet och förlorade sansen --- nu förstår jag emellertid, att den där håligheten måste vara en lång, sluttande, vid 

kanal, som för från skogsterrassen under den heta gördeln i öster helt ned till den stora insjön --- 

--- Kibstre --- 

--- Kibstre? 

--- Ja, dess namn. 

--- Jaså, heter den Kibstre. Ja, jag kan inte ett ord av språket --- inte ett. 


--- Nå, och vidare? 

129 av 140 2005-05-08 13:45 

*


--- Jag befann mig, når jag vaknade till liv igen, på Kibstres yta. Båten låg högt, Kibstres vatten är mycket tungt på 

grund av alla de salter det löst ur bergarterna. Nå --- när jag vaknade, var det middag. Plötsligt började vattnet röra på 

sig. Det drogs med förfärlig hastighet mot väster, således mot Kibstres mitt. Och denna rörelse kunde knappast vara 

ebb heller. Visserligen gick solen åt väster men ändå --- jag har sett havet här i väster. också dragas och det åt öster 

fast solen gått åt väster --- nej, det var en veritabel sugning, och jag i min båt drogs med. Allt fortare och fortare 

brusade vattenfloden i väg. Bakom mig blev havsbottnen bar allt längre och längre. Och till slut --- ungefär i mitten av 

oceanen blev jag stående på grund --- vattnet var slut. 

--- Slut!! 

--- Totalt! 

--- Men? 

--- Ja, detsamma sade jag. Jag stod på sjöbottnen med min båt och runt omkring mig en hel, oändlig natt på 15 långa 

dagar låg den svarta bottnen --- den natten var den mörkaste natt jag sett i Selenedalen och så hemsk, sedan --- 

--- Hemsk? 

--- Ja, tusen ljud, det röt och dånade i utdragna jämmertjut som av osaliga andar --- ja, Carl, hade ej mitt hår varit vitt 

redan förut, så skulle det vitnat på denna enda, ohyggliga natt. Omsider steg solen i öster --- men redan därförut hade 

min båt lyckats höja sig. Jag greps av en virvel och i stället för att av den stigande floden bäras åt öster, tillbaka till 

stranden där du och Nina vistades som jag trodde --- så bar mig det stigande vattnet mot väster --- och här är jag nu 

och här hår jag vistats i dessa tio, långa år. 

--- Att du inte blev vansinnig! 

--- Jag hade ju min teori om zodiakalijuset att leva för. 

--- Nå, har du löst gåtan. 

--- Icke ännu, Carl, icke ännu. Men snart. Du har ju dina instrument kvar? 

--- Ja visst. 

--- Nå, då skall det gå som en dans. 

--- Men den andra gåtan? 

--- Vilken? 

--- Vart vattnet i Kibstre tar vägen. 

--- Det sjunker undan. 

--- Javisst --- men vart? 

--- I ett stort hål i månens inre. 

--- Ja, det är klart nog --- men hur i all världens dagar kommer det tillbaka --- där ser du, Lowell, är en oerhörd gåta 

--- lös den om du kan. 

--- Nej, jag förklarar mig bet. 

--- Gott --- men det anar mig, att vi här stå inför en ny teori om himlakropparnas inre i allmänhet --- det där att vattnet 

kommer tillbaka, Lowell, det tyder på, att det är något på tok med begreppet tyngdpunkt --- ja, jag sätter hela 

begreppet ifråga. 

--- Att det inte finns en tyngdpunkt? 

130 av 140 2005-05-08 13:45


--- Just det. 

--- Har du blivit galen? 

--- Nej. Det finns nog ingen tyngdpunkt hos någon himlakropp --- endast en inom deras massa liggande tyngdsfär, 

jämnlöpande med ytan --- 







»Lilla» Luna fanns ej mer. 

Stora Luna var hela tjugufyra år gammal. 

TRETTIOSJUNDE KAPITLET. 

Femton år. 

Ty femton hela år hade svunnit sedan professor Lowells ankomst från västerns vildmarker till österns civilisation. 

På en bergsplatå stod Luna och lät sina vackra ögon blicka ut mot havet, den underliga, nyckfulla Kibstre, som badade 

i solljus i den underliga middag, som endast Selenedalen ägde inom hela vårt solsystem. 

Man skrev, eller rättare knappast skrev, utan upp levde, samma dag, som på vår jord var den 1 januari år 1915. 

Luna var, vad vi på jorden skulle kalla gudaskön, moderns guldgula hår och undersköna drag hade gått i arv till 

dottern, född i kärlek och utan att hava upplevat en sorg -- jo, en: gamle professorn var död. 

Hans sista tanke ägnades hans kära teori om zodiakalljuset och hans sista ord voro: 

--- Du Carl --- undersök vid lägligt tillfälle, om inte zodiakalljuset är bundet vid månen och beror på den slöja doften 

ger henne --- 

Så slöt han sina ögon. 

Luna såg nu utåt havet --- likt en annan Ingeborg --- det var snart middag och hon väntade ett skepp, som oförtövat 

borde glida in i hamnen. 

Carl Modig hade även här utfört ett mästerverk. 

Havet trafikerades av pråmar, utan all drivande kraft. 

Det var som ett fenomen och dock så oerhört enkelt --- som alla verkligt stora uppfinningar. 

Carl Modig hade, så fort han, tillsammans med professorn, återvände till östern, på allvar tagit itu med att undersöka 

den senares påstående om Kibstres egendomlighet. Själv hade han låtit sig bäras ut av en stor flotte och, precis som 

professorn förutsagt, strandat mitt på sjöns botten. Men utrustad med elektriska, starkt lysande lampor, hade så han 

och hans följeslagare undersökt bottnen och verkligen funnit ett stort, mörkt hål djupast i Kibstre och ur dettas djup 

uppsteg ett sus och brus, ett dånande och pustande, som var ohyggligt att åhöra. 

131 av 140 2005-05-08 13:45


Modig hade kastat en sten ned i djupet med väldig kraft --- rakt ned. Han väntade att höra hur lång tid det förflöte 

innan stenen rörde vid bottnen eller den undansjunkna vattenytan. Han väntade länge förgäves. Men som han stod där 

slungades samma sten, som han nyss kastat ned --- upp igen för att åter försvinna. 

Detta var en fullständig gåta --- för alla --- utom Modig. 

Men bekräftelsen på att hans teori var riktig kom så oväntat --- han bleknade. Han visste på ett ungefär vad det 

betydde. Strax under dem låg månens tyngdsfär. Dit hade stenen dragits, skjutit över sfären och dragits mot den men 

av farten den haft hade den ånyo slungats upp. 

Nu kunde Ninas önskan att sända ett bud till jorden kanske också realiseras --- så småningom. 

Och nu hade han själv ett oerhört stort mål --- undervattensbåten skulle han bygga och med den undersöka månens 

inre hav. 

Till att börja med kom emellertid det rent praktiska. 

På flottar fördes manskap och material var dag till Kibstres vatten. Under natten lades så en väg runt det stora hålet. 

Och så var allt färdigt. 

Pråmar byggdes. 

Och så hade världsbavstrafiken börjat på följande sätt: 

En pråm gled från östra stranden ut med vattnet, lastad med varor, som ej västerlandet ägde. Den gled med vattnet och 

stannade på östra sidan om det stora hålet. Nu fraktades dess varor ombord i en pråm, som samtidigt avseglat från 

västra stranden --- och lastade med ombytta varor seglade båda, när tidvattnet ånyo steg, till samma strand igen --enkelt 

och simpelt. 

Nu, år 1915, närmade sig Carl Modigs undervattensbåt äntligen sin fullbordan, och han hade gjort flera lyckade försök 

med den, ehuru aldrig det stora --- betydelsefulla. 

Luna såg ut mot havet --- nu, äntligen syntes skeppet hon väntade, och en friskare färg övergöt hennes kinder och 

ökade glansen i hennes underbart vackra ögon. 

Plkti, den nu trettioårige duktige seleniten, hade för ett halvt år sedan viskat till henne: 

Jag reser till Västerlandet, Luna. När jag kommer hem igen har jag något att fråga dig om. 

Nu undrade hon storligen, vad detta kunde vara. 

Där kom han --- svart som Luna, Carl, Nina och alla seleniterna under middagshettans skarpa strålar. 

Han tog den låga platån i några språng och hälsade med handen höjd. 

--- Luna! sade han. Har du väntat mig? 

--- Ja. 

--- Och längtat? 

--- Har du? 

--- Ja, oändligt. 

--- Och du ville säga mig något? 

--- Ja. Men det är så svårt --- ser du, du är en värdig ättling av din mor, vår drottning, men jag, som skall övertaga 

mästarens värv, när han blir gammal --- jag är ej värdig honom --- 

--- Vem har sagt det? 

132 av 140 2005-05-08 13:45


--- Jag känner det själv. 

--- Men så känner icke jag det, sade Luna enkelt. För mig är du kunnig och klok. 

--- Tror du --- tror du, Luna --- å, jag vet ej hur jag skall uttrycka mig --- att du kan älska mig? 

--- Ja, svarade hon och såg honom djupt in i hans trofasta ögon, ja --- 


De växlade den första kyssen, ren som Auroras fläkt på blommorna i skogsterrassen och Lunas kärlek slog ut i blom 

liksom de. 

--- Detta hade vi önskat hela tiden, sade Carl och Nina med en mun, då de två unga omtalade för dem, att de beslutat 

sig för att tillsammans leva livet. 

Och Carl Modig tillade: 

--- Och nu, i morgon, den dag, då jag ser Selenedalens framtid tryggad och min dotter lycklig, nu sänker jag mig i 

djupet för att undersöka månens inre. 

--- Jag följer dig, sade Nina. En gång förr följde jag dig mot okända öden, mot livet och lyckan --- jag följer dig även 

nu om det ock är mot döden --- 








Carl Modig såg från sin hustru på de båda unga. 

Så viskade han till Nina: 

133 av 140 2005-05-08 13:45 

* 

TRETTIOÅTTONDE KAPITLET. 

I månens innandömen. 

--- Egentligen borde mitt arbete här nu vara ändat. Jag hyser fasa för att överleva mig själv --- kan jag, så vill jag gå 

bort, medan ännu min fulla kraft varar. 

Nina grep sig åt hjärtat. 


--- Jo, att det kunde vara på tid just nu att återvända till jorden. Vi hava gjort vår insats, en god och stor sådan, i 

Selenedalens liv och kultur. Plkti är en god efterträdare, Luna komma vi i alla fall att mista, hon går med honom --och 

slutligen tror jag, att jag ännu skulle kunna utföra en hel del nyttigt arbete på jorden genom att påvisa de många 

missgrepp som begås där --- tänk vad vi lärt här under hela långa tjugufem år.


Dessutom är min mission fulländad --- stark kom jag stark skall jag gå härifrån --- mitt minne här skall för evärdliga 

tider vara styrkans och kraftens --- det är vad dessa seleniter behöva. 

Nina tryckte hans hand. 

Regnet, som varje dags eftermiddag föll i Selenedalen, hade Carl Modig först trott orsakas av avkylningen från de 

höga bergens översta terrasser runt dalen. Men redan i början, när han unders6kt Kibstreoceanen, kom han till en 

annan slutsats. 

Dess vatten var ovanligt kallt. Ibland kunde han rent av förundra sig över, att det icke frös. Men dess stora salthalt 

höll det flytande. 

134 av 140 2005-05-08 13:45 

* 

Det var detta kalla vatten, som var dag översvämmade Kibstres svarta botten, som gjorde, att regnet bildade sig; i alla 

fall var denna kalla sjö i mitten av hans rike en i hög grad bidragande orsak. Samtidigt värmdes Kibstres kalla vatten av 

den heta solen, och det vatten som drog sig tillbaka var alltid betydligt varmare än det, som fyllt den väldiga 

bassängen. 

--- Men hur tänker du återvända till jorden? frågade Nina. 

Ja --- det vet jag ännu ej säkert, vår exkursion ned i djupet i dag får visa, om en aning, jag har, är riktig. I alla fall resa 

vi ej denna gång. Nu gäller det blott en rekognoscering av djupets innandömen. Det kanske, när allt kommer omkring, 

alls inte finnes en tillstymmelse till möjlighet att nå jorden --- från bottnen av det hål, dit Kibstre drar sig tillbaka. 

Men tänkbart vore det ju --- nå, vi få ju se. 

Några timmar senare börjades förberedelserna till färden med undervattensbåten, och det spred sig som en löpeld, att 

Carl och Nina skulle på allvar våga sig ned i djupet under Kibstre, detta djup, som nu alla kände såväl, sedan trafiken 

på oceanen blivit ordnad. 

Nästa dags middag skedde avfärden. 

Med stark fart sköt »Tittsjett», som undervattensbåten kallats --- det betydde »havets Gud» på seleniternas språk --- ut 

från stranden. Uppe på däck stodo Carl och Nina, och över dem fladdrade Selenedalens flagga i hela dess färgprakt. 

Denna flagga symboliserade Selenedalen. På ett fyrkantigt, avlångt fält i vitt kom först en stor grön cirkelring, inne i 

den en himmelsblå ring och innerst en brandgul punkt. Det var Selenedalen denna flagga symboliserade ytterst den 

eviga, vita snön, innanför denna den gröna cirkelringen, de gröna terrasserna. Den blåa ringen var Kibstre och den gula 

cirkeln i mitten middagssolen. 

Men det blågula hjärtat av flaggan var för Carl och Nina en erinran om Sverige, deras gemensamma, telluriska 

fädernesland. 

Med stark fart satte »Tittsjett» av mot centrum. 

Snart försvunno terrasserna, allt var hav runt omkring dem. 

Och nu nådde de den gurglande motströmmen i mitten --- de befunno sig rakt över avgrunden. 

En mäktig sugning gjorde sig gällande, och solen närmade sig sin nedgång i väster. 

De kastade en sista blick på den strålande skivan. 

Så slötos alla luckor och »Tittsjett» sjönk i djupet. 

Ett larm så oerhört och bullrande, att de aldrig hört dess make, förnams runt omkring båten. Den skakade och virvlade 

runt, runt. 

De kände sig falla och åter stiga.


Och till slut var allt stilla. 

»Tittsjett» låg på bottnen av ett vatten --- ett vatten i rörelse. 

Sakta fyllde Carl Modig tankarna med luft och steg mot ytan. 

I en oerhörd spänning drog han ifrån de vattentäta låsen. 

Så steg han upp på däck. 

Men den syn, som mötte honom, trotsar varje beskrivning. 

Hur skulle Carl Modig, som år 1890 lämnat jorden kunna hava en aning om, hur Röntgen år 1895 upptäckte sina 

egendomliga strålar. Hur Becquerel år 1896 lade märke till, att vissa preparat svärtade den fotografiska plåten, ehuru 

denna inlindats i svart, för ljuset ogenomträngligt papper? Aktiviteten hade upptäckts. Och hur skulle Carl Modig 

kunna känna till, att madame Curie år 1897, således 7 år efter hans ankomst till månens bakre sida, hade fortsatt 

Becquerels experiment och slutligen upptäckt radium. 

Nej --- det var omöjligt. 

Utan ett ord gick Carl Modig under däck och fattade sin hustrus hand. 

--- Kom, Nina! Undret har skett --- efter 25 långa år har jag sett något totalt oförklarligt --- vattnet lyser med kall eld. 

Nina följde honom upp på däck. 

Runt omkring dem lyste vattnet som av mareld, blott ännu ljusare. 

Det var en underbar syn. 

Och det besynnerligaste var, att detta ljus tydligen ej trängde upp genom Kibstreoceanens avgrundsdjup. 

Det var givetvis doften, eller i alla fall den doft, som Selenedalens blommor ägde, som band dess strålningskraft, en 

sak, som Carl Modig aldrig kunde komma underfund med, alldenstund han ej kände radium. 

Han sade till Nina: 

Min aning besannade sig, min älskade. Jag måste lämna Selenedalen. Jag står inför något, som ej kan förklaras. Jag ser 

en eld utan värme, hela min teori, hela mitt arbete håller på att kastas över ända --- jag är ej så stark som förr --- Nina, 

vi resa. 

--- Men varför inte i stället undersöka vad det beror på. 

--- Det skulle taga ett liv i anspråk --- och jag kommer ändå aldrig längre. --- Gåtan, Nina, en eld utan värme, skall 

alltid spöka --- låt oss lämna den och söka komma till insikt om hur detta månens inre hål är beskaffat. 

Strömmen förde dem vidare och vidare. 

Och med ens stannade »Tittsjett». 

Den stod på bottnen. 

Denna botten lyste och sprakade med härlig glans, medan vattnet mer och mer drog sig tillbaka. 

Genom noggranna mätningar kom Modig till ett resultat, som han förgäves sökte förklara för Nina. 

Hon fattade det ej. 

Han måste tillgripa papper och ritbestick. 

Och nu förstod hon allt. 

135 av 140 2005-05-08 13:45


--- Se här, Nina, sade Carl. Här är en genomskärning av månen och överst ligger bucklan --- Selenedalen. 

--- Denna ritning säger dig allt. Månen är ihålig och vattnet i Kibstre cirkulerar inne i håligheten med solens gång. Vi 

stå nu i X och hava vattnet hängande över oss, jorden är under oss, även den. 

--- Men tyngdpunkten? Den skall ju ligga i mitten. 

--- Tyngdpunkten är en friktion inom världskroppar. 

Skiss av månen i genomskärning. 

Ty om man tänker sig en sådan kula delad i tvenne, på varandra liggande halvor, så drages ju var halva mot dess mitt. 

Och för hela klotet blir detta en sfär av tyngdpunkten. Som du ser dragas vi nu nedåt mot bottnen fast denna pekar 

upp sedd från månens yttersida. Mellan denna inre botten och månytan --- där välver tyngdsfären sig. Därför kom 

stenen, som jag kastade ned i Kibstres hål, tillbaka. Den hade nått tyngdsfären. Trycket i en världskropps centrum är 

en galenskap. Trycket tilltager till tyngdsfären, sedan avtar det mot centrum. Därför tror jag att alla himlakroppar äro 

ihåliga. De, som man funnit nedfallna på ett bälte runt jorden, de så kallade moldaviterna, äro ihåliga, lätta kroppar av 

obsidian. 

--- Men meteorerna äro icke ihåliga. 

--- Nej, ty de äro skärvor av söndersprungna, förr ihåliga himlakroppar. 

--- Är då också jorden ihålig? 

--- Alldeles säkert. Månens dragningskraft har åstadkommit det, men vår jord är alldeles säkert icke vattenfylld som 

månen. --- Därför är jordens specifika vikt ej mer än 5,52 gånger vatten och månens ej mer än 3,34, ehuru ytan har 

beståndsdelar som äro mycket tunga. Varifrån jordemänniskan fått den absurda tron på trycket i centrum, de begriper 

jag ej. Ty det är vanvett. Trycket i jordens mittpunkt är så gott som intet. Åt alla håll drages den jordhalva som är åt 

öster österut, den västra västerut, den norra åt norr, den södra åt söder. Så alla dessa hålla varandra i jämvikt och 

trycket är noll. Så inverka sol, måne och planeter. Och om vi befunne oss i jordens medelpunkt, skulle endast dessa 

påverka oss. Därför äro också vulkanutbrott talrikast, när sol och måne verka med samlad styrka --- och tusen andra 

bevis finnas för denna teoris sannolikhet. 

Nina häpnade. 

Det innebar ju en helt och hållet ny världsåskådning detta. 

Så småningom återvände emellertid vattnet. 

Det lyfte dem, och med tidvattnet sögos de nästa dag åter ut genom Kibstres avgrundshål. 

--- Jag har löst gåtan. 

--- Vilken av dem, Carl? 

--- var>Om sättet att nå vår jord --- vi resa så fort jag fått allt färdigt för färden. 







136 av 140 2005-05-08 13:45


TRETTIONIONDE KAPITLET. 

Jordmänniskornas farväl. 

Ett gränslöst jubel hälsade »Tittsjett», då dess fana åter dök upp i närheten av österlandets strand. 

Millioner människor voro samlade och bringade mästaren och Nina sin intensiva hyllning. 

Jublet ville inte taga någon ända. 

Från en bergsplatå höll Carl ett stort tal till mängden, som ljudlöst lyssnade. 

--- Vänner! började han. Vänner och undersåtar. I tjugufem år har jag lett era öden. Minnens i mitt första tal till eder? 

»Från öster har jag kommit för att befrukta likt en insekt denna blomma i universums oändliga örtagård,» sade jag. Jag 

har nått målet. 

Nu omtalade han sin resa och slutade: 

--- Vänner! Selenedalen, som var blomman, är nu befruktad. Månen är en frukt. Alla, ännu icke söndersprängda 

himlakroppar, äro frukter på universums stora, oändliga träd. Men var äro trädets blommor på gren! Ack, barn, 

nebulosorna äro blommorna på trädet. De bära blommans alla former och frukterna: solarna och planeterna i sitt sköte. 

Jorden, Månen, Mars och andra äro kokosnöten med dess hårda skal och öppna inre. Kometen, som flyger mellan de 

vandrande världarna, är flygfrukten, maskrosens frukt eller lönnens näsa, som på jorden bäres av vinden, och Saturnus 

med sina ringar är almens vindfrukt, vilken med en kärna i mitten förbinder en denna omgivande kretsformig skiva. 

Ni se --- att jag är färdig. 

Jag går att lära min jord dessa himmelns under, okända där nere --- 

Ett oerhört larm avbröt honom. 

--- Ri, ri, ri, ri! Nej, nej! skreko, tjöto, rasade seleniterna. 

De voro alldeles förtvivlade över att mista sin tsfj --- mästare. 

Carl bjöd tystnad. 

--- Jag har ej än brutit mitt ord! Jag går. Och Nina med mig. Vi lämna kvar hos er det bästa vi äga, vårt allt --- vår 

Luna --- 

--- Jag vill ej föra henne till jorden --- ty jordebarnens intelligens är ej så --- hög som eder, och synd och mord och rån 

härska där --- kriget torde möjligen vara ett minne blott --- men Luna skall ej se jorden med dess uselhet --- Luna, 

namnet på månens gudinna, skall bli det namn, som alltid minner er om oss. --- Tack! 

Rörelsen blev honom övermäktig --- den starke mannen grät som ett barn --- --- --- 

Tre eller fyra luniader senare skedde avfärden, och svarta fanor smyckade varje hus, var flaggstång, och ej ett enda 

leende sågs i hela den sörjande Selenedalen. 

Till och med naturen hade anlagt sorg. Tyngre moln än i mannaminne hängde över den grönskande dalen i Nineleus 

vård. 

Nina var fast st, men djupt gripen. Carl Modig vemodig. Luna bar sorgen med styrka --- hon visste, att millioners ögon 

riktades mot henne och att i samma ögonblick det hemska skottet från djupet ljöd --- det skott, som skulle föra Carl 

och Nina till jorden --- då komme samma mängd att tilljubla henne, den blivande härskarinnan: 

--- Konungen är död, leve konungen! 

Nu gled »Tittsjett» ut ur hamnen --- ned mot det glänsande djup, vars natur endast Carl och Nina kände. 

137 av 140 2005-05-08 13:45


--- Ty »Tittsjett» var så konstfärdigt och praktiskt inrättad, att två personer voro nog för dess skötsel. Vid förra 

besöket i månens inre hade heller ingen följt dessa båda. 

--- Vad gör du, älskade? 

Det var Nina som frågade. 

138 av 140 2005-05-08 13:45 

* 

Deras undervattensbåt stod nu vid punkten X å skissen, som Carl sista gången gjort upp --- under sig hade den jorden. 

--- Jag? Jag avslutar mitt testamente. Jag kan ju tänka mig möjligheten av, att vi ej levande komma till jorden. Då har 

jag i denna brandsäkra tub inneslutit en redogörelse för vårt liv i Selenedalen, dessa tjugufem år: i världsrymden, 

utanför jorden. Ända till detta ögonblick --- nu skall jag endast avsluta det hela med en beskrivning över hur jag tänkt 

mig själva avfärden. 

--- Och han skrev: 

Den 11 juli 1915 efter jordisk tideräkning låter jag, Carl Modig, som med min hustru befinner mig ombord på 

»Tittsjett» en stark laddning driva ut denna genom den sida av månen som vetter mot jorden. För att i alla fall bevara 

något av vårt liv åt jorden, till den nytta det hava kan, innesluter jag en beskrivning av Selenedalen och våra öden till 

dato i en tät tub, som har förmågan att flyta på vattnet. Skulle jordens atmosfär visa sig vara för tät, skulle vårt skepp 

brännas, så hoppas jag dock, att mitt testamente når fram. Bara det, att det är skrivet på ett papper 6 gånger lättare än 

det tunnaste silkespapper på jorden kan framställas skall bevisa dess kosmiska ursprung. 

Nu --- enligt svensk räkning klockan 12 middagen den 11 juli 1915 --- nu slutar jag mitt testamente och låser tuben. 

Inom en timme sker explosionen, som skall bära oss bort från denna sällsamma himlakropp. 

--- Skall den lyckas --- eller skall hela månen i stället sprängas av påfrestningen av det väldiga »carlitit»-skottet, som 

nu är lagrat runt omkring oss? Ingen vet det --- jag slutar med ett: Leve Selenedalen! 

Carl Modig inneslöt det dyrbara dokumentet i den eldfasta, lufttäta tub han beskrivit --- --- 







FYRTIONDE KAPITLET. 

Den 11 och 12 juli 1915 --- på jorden. 

Den 11 juli 1915 är en dag som jag, Otto Witt, aldrig skall glömma och den följande dagens natt ännu mindre. 

Den 11:te juli råkade jag att betrakta månens nästan osynliga skåra. Det var sista dagen i nedan, nästa dag var nymåne. 

Askmånen stod där, blek och nästan osynlig, och jag vet ej alls vad det var som magiskt drog mina blickar mot den. 

Själv har jag ju i flera av mina böcker framhållit den synpunkten, att det torde vara rätt tänkbärt, att månens bakre sida 

har en buckla --- men framsidan, denna både kalla och varma, atmosfärlösa blanka bergöken, som vi ej se från jorden 

--- den har sannerligen endast föga intresserat mig. Den är död och kall.


Men i dag drogs mitt intresse oavbrutet dit upp. 

Då tyckte jag mig plötsligt se ett vitt, litet moln bilda sig på månytan, ungefär mitt inne i den gråsvarta askmånen. 

Jag undrade ej vidare över detta --- men nästa natt, den 12:te juli, då jag fördröjd strövade genom en furuskog, 

upplystes helt plötsligt firmamentet av ett starkt sken. 

--- En blixt, tänkte jag och påskyndade mina steg. 

Men skenet kom igen. 

Och om en stund slog en lysande meteor fräsande ned alldeles invid mig. 

Jag har aldrig sett en meteor annat än på avstånd, när den fallit genom rymden, och i museerna sedan de kallnat. Aldrig 

en meteor strax efter fallet mot jorden. Där låg emellertid nu en lång, smal tingest, rykande varm. 

Jag bar vatten i min täta mössa från en källa strax bredvid och slog det över meteoren. 

Jag kan nu meddela vad det fanns i dess inre: 

Carl Modigs och Ninas testamente. 

Papperets fenomenala lätthet sade mig allt. Det var interplanetariskt. 

En andning var nog att blåsa det över halva golvet, där jag i mitt arbetsrum till ytterlighet intresserad studerade det 

enastående aktstycket. 

I föregående kapitel har jag sökt tolka vad jag läste. 

Jordemänniskan vill kanske se manuskriptet från månen. 

Ack! 

Regnväder ute --- ett öppet fönster --- en häftig vindil --- papperen blåste ut i regnet; och detta jordiska vatten tålde de 

icke; i ett ögonblick --- och innan jag hann springa ut, hade de förvandlats till ett vitt, flingliknande mos. 

En dröm, säger någon. 

Vad vet jag --- i så fall en rätt lång och intensiv dröm. 

Med vemod skiljes jag från mina kära seleniter --- och återvänder till vår jord och ser i dess papper. 

Det utgöres av tidningar, och spalter upp och spalter ned läser jag endast om krig och nöd och hat och skuld. 

Jag vänder då ofta min blick mot månen undrande, om verkligen Carl och Nina lyckats rädda sig --- om denna min bok 

skall kunna vittna om att manuskriptet verkligen en gång fanns till, eller om illasinnade jordbor skola utsätta dem för 

spott och spe. Jag undrar, hur tillvaron gestaltat sig för den älskliga Luna, om stöten vid explosionen varit våldsam där 

uppe --- ja, tusen saker kommer mig den tysta månen nu i nattens timmar att tänka. Men framför allt är det detta jag 

tänker: 

Månens andra sida skall evigt bli den enda punkt i universum, dit aldrig ett nyfiket människoöga skall nå från 

jorden. 

Jag säger mig då: 

Härligt, att det någonstädes finns en sådan plats. 

Och då är det, som skulle månen förstå mig. 

Dess gubbe ser mot mig genom den oändliga, kristallklara världsrymden, ler mot mig och alla jordbor ett leende som 

jag vill tyda så: 

139 av 140 2005-05-08 13:45


Ignorabimus. 

Project Runeberg, Mon Apr 2 15:20:12 2001 (aronsson) (diff) (history) (download) > 


140 av 140 2005-05-08 13:45

Hur månen erövrades - Esplanaden

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?