Läs artikeln om verklighetens CSI - Skl - Polisen

Kriminalteknik 1-2009
Verklighetens CSI:
Kontamineringsrisker
Min bakgrund inom forensik har gjort att
jag alltid tittat på CSI, CSI: Miami och
CSI: New York med ett visst mått av humor
eftersom dessa serier visar en mycket
snedvriden bild av kriminaltekniskt arbete.
Risken att kontaminera en brottsplats är
ett stort problem som kan ha förödande
konsekvenser i verkligheten, men i alla
CSI-serierna är det vanligt att kriminalteknikerna
kliver runt på brottsplatsen i
dyra designerkläder.
På sätt och vis kan man förstå det eftersom tittarna förmodligen
hellre tittar på attraktiva skådespelare i snygga
kläder än på de betydligt mer form- och könsneutrala
tekniker som man ser på brottsplatser i till exempel
Sverige och Storbritannien. CSI har gjort kriminalteknik
sexigt! Med det i bakhuvudet trodde jag att de civilklädda
teknikerna i CSI var ren fiktion och absolut inte
återspeglade verkligheten.
Men efter att ha tillbringat fyra månader med att
granska fall på California Innocence Project blev jag
medveten om att i Kalifornien (och i övriga USA) ignoreras
kontamineringsrisken ofta, med tekniker som befinner
sig på brottsplatsen i timmar utan skyddskläder. Det
här kom som en chock för mig eftersom kontamineringsrisken
har varit känd i nästan 100 år och är ett problem
som tas på största allvar i andra delar av världen.
I den här artikeln beskrivs två mordfall, ett från Kalifornien
och ett från Sverige, för att demonstrera hur olika man
behandlar kontamineringsrisken och för att försöka
finna svaret på frågan varför inget ändras i till exempel
Kalifornien trots att kontamineringsrisken numera är
välkänd.
Mordet på Stephanie Crowe, Escondido, Kalifornien
Tolvåriga Stephanie Crowe hittades mördad i sitt sovrum
en tidig januarimorgon 1998. Hon blev knivhuggen i
sin säng, men hade tagit sig till sovrumsdörren där hon
kollapsade och dog. Obduktionen visade att två av de nio
knivhuggen mot hennes bröst var dödliga.
Det fanns inga bevis för att någon brutit sig in i
familjens hus, och polisen misstänkte från början att
Stephanies bror, 14-årige Michael, hade mördat Stephanie
med hjälp av två jämnåriga vänner när den övriga
familjen sov. Åtalen mot de tre pojkarna lades ner då
det framkom att polisen intervjuat pojkarna upp till
tio timmar i sträck och polisen blev anklagad för att ha
framtvingat pojkarnas medgivanden och en av pojkarnas
erkännande. Medan denna skandal pågick gjordes även
en märklig upptäckt – Stephanies DNA fanns på en tröja
som Richard Tuite burit på morddagen.
Grannar till Crowefamiljen hade sett 28-årige Tuite
uppföra sig underligt i området dagarna innan mordet.
Tuite var hemlös, mycket klumpig och svårt medtagen
av schizofreni. Samma dag som Stephanies kropp hittats
hade polisen tagit in Tuite för förhör, tillvaratagit och
dokumenterat hans kläder och sedan släppt honom. Över
ett år senare ”hittades” Stephanies DNA på hans tröja.
Tuite åtalades 2004, fälldes och dömdes till 13 års
fängelse trots att försvarsadvokaterna visade på hur
bristfällig bevisningen mot honom var.
Marika Henneberg är forensisk arkeolog och jurist med ett starkt
intresse för frågor som rör mänskliga rättigheter. Hon har tidigare arbetat
med identifiering av civila dödsoffer och dokumentation av tortyr i
Kosovo. Hon medverkade även vid undersökningen av den nedskjutna
DC3:an och tillhör Arbetsgruppen För Forensisk Arkeologi, AFFA.
I nästa nummer av tidningen skriver Marika om risken för kränkning
av mänskliga rättigheter när en åtalad fälls på grund av kriminalteknisk
oaktsamhet.
9

10
När man ser hur många misstag polisen i Escondido
begick på brottsplatsen och med bevismaterialet efteråt
är det mycket troligt att DNA:t på Tuites tröja var resultatet
av kontaminering. DNA bevisningen bestod av:
•
•
Röd tröja. 1999 upptäcktes Stephanies DNA i en
1 mm stor fläck. Flourescein hade inte indikerat blod
1998.
Vit t-shirt. 2003 upptäckte man två mikroskopiska
fläckar med Tuites och Stephanies DNA. Proverna
förbrukades i processen.
En blodexpert vittnade om att pricken på den röda
tröjan såg ut som blod av fysiskt förändrad form. Antingen
att en torr blodprick kommit i kontakt med ett blött
tyg eller att en torr blodprick hamnat på tyg som senare
blivit blött, men i båda fallen som ett resultat av kontaminering.
Experten analyserade även bilder på den vita
t-shirten som tagits 1998 och 2003. På dessa bilder ser
man hur bläck som använts för att markera fläckar på
vänster ärm 1998 även gjort ett perfekt ”spegelavtryck”
på höger ärm 2003. Detta kunde enligt experten bara
ha hänt om plagget varit vått eller fuktigt, till exempel
genom kondens.
Är det möjligt att fläckarna var resultatet av kontaminering?
Här följer en sammanställning av hur vårdslöst
och oprofessionellt Escondidopolisen hanterade brottsplats
och bevismaterial:
•
•
•
•
•
•
En mordutredare böjde sig över Stephanies kropp
och kände på hennes arm för att se om kroppen var
kall. Hans fötter var nära offrets huvud. Heltäckningsmattan
runt kroppen var genomdränkt med
blod som ännu inte torkat. Mordutredaren hade
varken skyddskläder eller skoskydd utan bar samma
civila kläder hela dagen. Senare på dagen hade han
kontakt med Tuite vid två tillfällen, då Tuite hämtades
av polisen och i häktet.
En utredare videofilmade brottsplatsen den första
dagen, utan vare sig skyddskläder eller skoskydd och
även han bar samma kläder hela dagen. Direktkontakt
med Tuite skedde i häktet. När Tuite klädde av
sig tog utredaren emot plaggen och placerade dessa
i separata påsar. Påsarna stod sedan öppna på golvet
innan de tillslöts.
Man vet att blod överfördes från en plats till en
annan på brottsplatsen, när en av teknikerna klev i
Stephanies blod och gjorde ett avtryck på ett pappersark
som låg på golvet. En annan person knäade på
golvet och fick blod på byxknät. Flera utredare var på
brottsplatsen utan skyddskläder eller skoskydd och
var senare i häktescellen med Tuite.
Escondidopolisen hade bara ett kamerastativ som
användes till allt, både på brottsplatsen och för att
fotografera Tuites kläder. Man använde aldrig skydd
på stativets fötter/ben. Enligt blodexperten var kamerastativet
en möjlig kontamineringskälla. Samma linjaler
användes på flera ställen och för flera ändamål.
Brottsplatsen var mycket överbemannad och inga
försök gjordes att begränsa antalet människor eller
för att skydda brottsplatsen från kontaminering.
Escondidopolisen hade inte utrymme för allt bevismaterial.
En metallcontainer köptes in och placerades
på polisstationens parkering. Det blev väldigt varmt
i containern. Bevismaterial togs ut, fotograferades,
Kriminalteknik 1-2009
analyserades och sattes tillbaka flera gånger. Den
röda tröjan låg i containern, medan den vita t-shirten
låg i en frys på en annan plats.
Förutom prickarna på Tuites tröjor fanns ingenting
som kunde binda honom varken till Stephanie eller till
brottsplatsen trots att 600 timmar lades ner på att analysera
spår från brottsplatsen. Inte heller fanns spår under
Tuites naglar när han först omhändertogs.
Mordet på Anna Lindh, Stockholm, Sverige
I januari 2004, månaden innan Tuites rättegång i Kalifornien,
påbörjades en mycket uppmärksammad rättegång i
Stockholm. Mijailo Mijailović, en 25-åring med psykiska
problem, stod åtalad för att ha knivhuggit utrikesminister
Anna Lindh i en klädaffär i september 2003.
Lindh hade blivit knivhuggen i bröstet sju eller åtta
gånger och hon avled följande dag av sina skador. Den
kriminaltekniska bevisningen emot Mijailović var mycket
stark. Han fälldes och dömdes till livstids fängelse för
mordet.
Till skillnad mot Kalifornien så håller Sverige en
mycket hög kvalitetsstandard när det gäller brottsplatsundersökningar
och bevishantering. Man gjorde från
början allt för att undvika kontaminering av brottsplats
och bevismaterial, vilket naturligtvis inkluderade att all
personal bar skyddskläder! Följande steg togs:
•
•
•
•
•
•
•
•
Brottsplatsen spärrades av och undersöktes. Kläder
som hängde där Lindh blev anfallen tillvaratogs för
undersökning. Blod på golvet analyserades, men
tillhörde Lindh. Skoavtryck samlades in men var inte
användbara då så många människor varit i affären.
Ett vittne hade sett Mijailović slänga en kniv som
tillvaratogs och analyserades. Lindhs DNA fanns på
kniven. Ytterligare prover från kniven skickades till
England för DNA LCN-undersökning som även den
bekräftade Lindhs DNA på kniven, samt Mijailovićs
eget DNA. På kniven fanns även gröna fibrer.
En keps tillvaratogs som man misstänkte att
Mijailović hade burit. Fibrer från Lindhs jacka fanns
på kepsen, tillsammans med flera gröna fibrer.
Mijailovićs DNA fanns på kepsen.
På sjukhuset hade personalen lagt Lindhs kläder i en
papperspåse. Kläderna förvarades sedan i ett separat
rum hos polisen där bara ett fåtal personer hade
tillträde. Gröna fibrer hittades på Lindhs jacka.
Annat bevismaterial, som kniven och kepsen, förvarades
också i separata rum för att undvika kontaminering.
På grund av kontamineringsrisken skickades inga
hela kläder till SKL, utan endast mindre prover.
Mijailovićs mor visade polisen var sonen försökt
elda upp kläder, skor och andra föremål. Allt detta
tillvaratogs.
Ett par gröna byxor låg gömda under en sten i området.
Det var från dessa byxor de gröna fibrerna kom.
Lindhs DNA fanns i blod runt högra fickan.
Mijailović kunde bortom rimligt tvivel knytas till
både brottsplatsen (övervakningsbilder och vittnen),
mordvapnet (DNA och fibrer) och till Lindh (DNA och
fibrer).

Kriminalteknik 1-2009
Varför är det sådana skillnader?
Ordet kontaminering betyder att nedsmutsa, förorena eller
infektera genom kontakt. Kontaminering av bevismaterial
kan ske när som helst under en undersökning; på
brottsplatsen, genom oaktsam hantering, bristfällig förvaring
och under själva analysen. Risken ökar ytterligare
om skyddskläder inte används, eller om utrustning inte
skyddas. Risken för kontaminering har varit känd i 100
år, inte minst genom Locards princip. Så varför är det sådana
skillnader mellan hur problemet hanteras i Sverige
och i Kalifornien? Och varför förbättras inte situationen i
Kalifornien?
I Sverige har vi en lång tradition av brottsplatsundersökningar
och en väl utarbetad standardstruktur följs.
Dessutom styrs kriminalteknikernas utbildning centralt,
utbildningen är mycket omfattande och det tar flera år
att bli färdig kriminaltekniker. I Sverige försöker man
ständigt öka kvaliteten på det kriminaltekniska arbetet
ytterligare.
Man eftersträvar även att all polispersonal ska ha god
kunskap, och poliser informeras om kontamineringsrisken
på ett tidigt stadium i utbildningen. Detta är viktigt
då även den förste polisen på plats måste följa samma
regler för att inte kontaminera en brottsplats. Redan på
andra sidan i Fälthandbok för kriminaltekniska platsundersökningar
(2007) finns en ordentlig checklista för att
undvika kontaminering. Om Escondidopolisen hade följt
denna checklista hade kontamineringsrisken eliminerats
och jag tvivlar på att Tuite skulle sitta i fängelse idag.
Fibersamband i Anna Lindh-fallet
I USA finns det ingen standardstruktur – delstater och den
federala polisen arbetar på mycket olika vis. Inte ens
inom samma stat finns det något standardstruktur eller
protokoll att rätta sig efter.
I månader sökte jag efter tydliga instruktioner hur
man undvek kontaminering på brottsplatser och laboratorium
– men lyckades inte hitta någonting. Efter att
ha läst flertalet manualer och fälthandböcker syntes ett
tydligt mönster. Även fast ordet kontaminering nämndes
i förbifarten ett par gånger skrev man aldrig om hur problemet
kunde undvikas. Skyddskläder nämndes aldrig i
den litteratur jag läste. Bara en enda gång hittade jag en
referens till att laboratoriepersonal skulle bära rockar och
engångshandskar.
The Coverdell Program ger ofantliga summor pengar till delstater
för att förbättra arbetet på USAs laboratorier. Men
jag vill påstå att det inte spelar någon roll hur mycket
laboratorierna förbättras eftersom problemen med kontaminering
börjar redan på brottsplatsen och under hanteringen
av bevismaterial. Det vore klokare att använda
en del av Coverdell pengarna till att ge polisdistrikt stora
mängder skyddskläder och extra utrustning.
Det kanske aldrig sker någon förbättring i Kalifornien
eftersom det är politiskt känsligt att erkänna så stora
brister inom rättsväsendet. Inte blir situationen bättre
av att rättsväsendet är sammanlänkat med politiska ämbeten.
Om man medgav sådana systematiska fel skulle
man även riskera att mängder av rättegångar måste göras
om, och de civila domstolarna skulle vara upptagna med
skadeståndsmål i många år framöver.
Marika Henneberg
11