Minnen från Lunds Katedralskola - Arreskow

Minnen från Lunds Katedralskola 

under 1910-talet 

av 

Hugo Areskoug 

"Ich habe treulich aufgeschrieben, 

Was innre Lust mir offenbart". 

Novalis

Innehåll 

Förord s 

s. 3 

Folke Alin 

s 

s. 4 

Olof Bern s. 21 

Karl Enghoff 

Gustaf Forsström 

Theodor Hjelmqvist 

Pontus Leander 

Henrik Möller 

Johan Nilsson 

August Vilke 

s 

s. 28 

s 

s. 34 

s 

s. 46 

s 

s.54 

s 

s. 59 

s 

s. 63 

s 

s. 74 

2

Förord 

Min skolgång vid Lunds Katedralskola - i stadens folkspråk oftast kallad 

Latinskolan - sträcker sig från och med höstterminen 1912, då jag intogs i 

den sexåriga realskolans första klass, till och med vårterminen 1921, då 

jag - efter att ha tillbragt fyra år i gymnasiet - som student lämnade läroverket. 

Det blir 9 läsår eller 18 terminer. Antalet bevistade lektioner torde 

snarare överstiga än understiga 12.000. Om man bortser från lärarna i 

övningsämnena: musik, teckning och gymnastik, undervisades jag under 

mina nio läroverksår av omkring 30 olika lärare. Nio av dessa har jag försökt 

porträttera. Urvalsprincipen grundar sig främst på att dessa synts 

mig särskilt intressanta som personligheter, i de flesta fallen också som 

undervisare. Deras personliga särdrag satte sin prägel dels på undervisningen, 

dels på deras sätt att umgås med eleverna. 

Tiotalets Katedralskolelärare har tidigare skildrats av Hakon Hedemann- 

Gade och Ragnar Blomqvist i boken Lunds Katedralskola 1900 -1940 

(1951) och av Arne Hassler i hans självbiografiska berättelse Prästens 

Jan i Katedralskolan (1961). Med ett undantag har de lärare jag utvalt 

också, fast mindre utförligt, skildrats av Hassler, några även av Hedemann-Gade 

och Blomqvist. I några fall har jag fått värdefulla upplysningar 

av nära anhöriga till de porträtterade, ibland bygger jag min framställning 

på vad traditionen eller skolkamrater från 1910-talet haft att berätta. I ett 

fall har bilden av en lärare kunnat göras mera fullständig med hjälp av en 

tryckt uppsats av dennes hand, behandlade hans egna skolminnen, i ett 

annat fall har ett otryckt manuskript från 1920-talet, där den porträtterade 

skildrar sin barndom på 1860-talet, ställts till mitt förfogande. 

Jag har allvarligt bemödat mig om att undfly såväl panegyrikens Scylla 

som karikatyrens/nidbildens Charybdis. Min inställning till de avporträtterade 

har minst kunnat betecknas som välvillig, i några fall som högst uppskattande. 

Det stora tidsavståndet till den skildrade skolepoken har kanske 

bidragit till att minnet av en hel del av skollivets många små förtretligheter 

förträngts. 

Bedömningarna och värderingarna står givetvis helt för min egen räkning. 

Jag vet, att många av dem i allt väsentligt delas av andra tiotals-katedralskoliter, 

men jag är också fullt på det klara med att de inte accepteras av 

alla. 

Det skulle glädja mig, om boken, som ju i första hand ger personskildringar, 

också kunde förmedla något av den anda, den stämning och det kulturklimat, 

som rådde i tiotalets Katedralskola. Att denna bevarat många 

av de drag, som präglade den traditionsrika klassiska svenska lärdomsskolan, 

torde vara ovedersägligt. 

Helsingborg i febr. 1979 

Förf. 

3

Folke Alin. 

Lektor Folke Alin, född 1878, undervisade i kristendomskunskap och filosofisk 

propedeutik. Det sistnämnda ämnet omfattar både psykologi och 

logik. Praktiskt taget all gymnasieundervisning i de ämnen, som hans lektorat 

omfattade, bestreds av honom. Han var teologie doktor, docent vid 

Lunds universitet och dessutom prästvigd. Därigenom kunde han också 

ta sig an de elever vid läroverket, som skulle "beredas för sin första nattvardsgång", 

dvs. de som åstundade konfirmationsundervisning. 

I boken Prästens Jan i Katedralskolan beskrives lektor Alin av Arne Hassler 

som en "lång och stilig herre", ibland bärande cylinderhatt. Han var 

nordiskt blond; möjligen kunde det tyckas, som om det låg något apolliniskt 

över honom. Blicken bakom hans pincene' strålade av vänlighet, 

då han kom vandrande över skolgården, alltid, som Hassler uttrycker det, 

"minutiöst besvarande alla hälsningar". Då han vid ett sådant tillfälle passerade 

en stor flock realskoliter, vilka alla tog av sig mössan, styrde han 

emellertid helt oväntat stegen mot en förstaklassare i skaran och anmärkte 

på att hans mössavtagning skett alltför nonchalant. Därvid kunde jag 

iakttaga, att blicken bakom pincene'n förlorat varje spår av vänlighet; 

hans röst lät inte direkt missbelåten eller ovänlig, snarare helt uttryckslös. 

Att det vänliga leendet så snabbt kunde slockna väckte min förvåning. 

Jag frågade mig också, om en lärare, som såg så snäll ut, inte tänkte på 

att den stackars förstaklassaren måste känna sig ganska eländig, utpekad 

inför sina kamrater som han blivit. 

En liknande metamorfos kunde enligt Hassler försiggå även inom klassrummets 

väggar. Han skriver: ”Under lektionens gång såg han vänligt genom 

pincenéen på lärjungarna, så länge allt var stilla. Men så snart någon 

började störa, tystnade han. Blicken riktades mot syndaren, stelnade 

till, genomborrade och fryste ner offret på några ögonblick. All opposition 

var lamslagen.” I mitt minne har stannat kvar en episod, som bekräftar 

riktigheten av Hasslers iakttagelse. Läraren hade under lektionen råkat 

säga något som vi fann lustigt. En av klasskamraterna lät höra ett stillsamt, 

mycket behärskat skratt. Ögonblickligen stelnade lärarens blick till, 

som Hassler säger; han slog den knutna högra handen i vänstra handflatan 

och sträckte därpå ut högerhandens pekfinger mot den skrattande 

eleven under utropet: "John skrattade!" Tonfallet var starkt förebrående. 

Ingen annan av våra lärare skulle säkerligen ha brytt sig om att göra sak 

av elevens skrattutbrott. Utan tvivel insåg vår kristendomslärare lika bra 

som sina elever, att bevistandet av en kristendomslektion inte innebar 

detsamma som deltagande i religionsutövning. Eleven hade ju inte "skrattat 

åt heliga ting", vilket den fine adjunkten Örtstedt i Hjalmar Gullbergs 

diktsamling Ensamstående bildad herre råkade göra under ett besök i 

högmässan tillsammans med sin skolklass. (Örtstedts förseelse skulle väl 

enligt en äldre tids brottsrubricering ha betecknats som "kyrkobuller"). 

Varför var det då enligt lektor Alin så olämpligt att skratta under en lektion? 

Jag kan inte finna någon annan förklaring än att skrattet efter hans 

sätt att se drog uppmärksamheten från vad han ansåg som väsentligast 

under en lektion: kunskapsförmedlandet. 

4

Då jag många år senare tjänstgjorde vid ett läroverk i nedre Norrland, visiterades 

skolan under några dagar - möjligen en hel vecka - av ett undervisningsråd 

från Kungl. Skolöverstyrelsen. Det var en lång och magerlagd 

herre med asketiskt utseende. En dag steg han in i ett av de klassrum, 

där jag undervisade, i akt och mening att åhöra en lektion. Under 

hela lektionen vilade över hans drag ett så dystert allvar, att de halvprofessionella 

likbjudare, vilka i min sydöstskånska landsända ännu så 

sent som i början av detta århundrade anlitades då ett lik före avfärden 

från sorgehuset till kyrkan skulle "läsas ut", hade alla skäl att avundas 

honom. 

Stämningen i klassrummet blev också närmast betryckt; att alla leenden 

på elevernas ansikten stelnade, förvånade mig inte. Däremot förvånade 

det mig, då undervisningsrådet under det inspektionsskrutinium, varmed 

hans uppehåll vid läroverket avslutades, efterlyste skrattet under lektionerna. 

Skrattet under kristendomslektionen dök upp i mitt minne, och jag 

kunde inte undgå att göra denna reflexion: medan den skolman, vars blickar 

normalt utstrålade idel vänlighet, bryskt gick till rätta med en skrattande 

elev, betraktade den skolman, vars ansiktsuttryck var "dystert, 

mörkt som de fördömdas kval", ett skrattinslag under en lektion inte bara 

som legitimt utan som önskvärt. Här syntes föreligga en psykologisk gåta. 

Endast en enda gång inträffade det, att vår kristendomslektor verkligen 

brast ut i skratt. Tyvärr har jag totalt glömt bort vad anledningen härtill 

var. Det finns olika slags skratt: flatskratt, gapskratt, hånskratt, bullrande 

skratt, pärlande skratt, smittsamt skratt, muntert skratt, hjärtligt skratt etc. 

Vår lärares skratt kunde emellertid inte inordnas under någon som helst 

kategori; det var omöjligt att bakom skrattet spåra någon viss sinnesstämning. 

Man skulle kanske kunna tala om det fullständigt substanslösa 

skrattet. Det var inte bara jag som tyckte, att det lät ödsligt och ihåligt och 

gjorde ett kusligt intryck. 

Vår kristendomslärares sinne för humor var sannolikt inte särdeles starkt 

utvecklat. Någon sällsynt gång kunde det inträffa, att han under en lektion 

kom att beröra en händelse, som rymde ett inslag av komik. Han berättade 

sålunda, att Franciskus av Assisi vid ett tillfälle, då denne ännu var i 

ynglingaåldern, kom på sig själv med att ha begått en svår försyndelse: 

han var mycket förtjust i hönskött och hade en dag ätit en så stor portion 

av sin älsklingsrätt, att han efter måltiden klart insåg, att han gjort sig 

skyldig till den dödssynd, som kallas frosseri. Straffet för sin vanärande 

handling utmätte han själv: han band ett rep kring sin hals och anmodade 

en av sina vänner att leda honom runt i staden, ideligen utropande: "Här 

kommer det stora matvraket, som tycker så mycket om hönskött." På lärarens 

sätt att le kunde vi märka, att han föreföll road; eleverna drog väl 

också på munnen. 

En annan gång berättade vår kristendomslärare, att vissa fromma kristna 

drog sig för att läsa och sjunga psalmer av den store tyske 1600-talspsalmdiktaren 

Paul Gerhardt, detta därför att ryktet visste förtälja, att denne 

under psalmförfattandet gärna rökte pipa. Ingen av eleverna var 

5

djärv nog att ställa frågan, huruvida inte piprökningen kunde tänkas ha 

höjt psalmernas kvalitet. Om så kunde visas vara fallet, vore väl goda 

psalmer, tillkomna under piprökning, vida att föredra framför mera medelmåttiga, 

tillkomna utan piprökning. Vi anade på förhand, att vår lärare 

skulle ha känt sig irriterad av sådana frågor. 

Det var inte ofta lektionerna kryddades av någon pikant detalj. Dock kan 

jag erinra mig ännu ett tillfälle, då så skedde. Av vår kristendomslektor 

fick vi veta, att Martin Luther som motiv för sitt inträde i äktenskapet angav, 

att han ville "glädja sin fader och förarga Djävulen". Att fadern kunde 

bli glad över att sonen gick in i det äkta ståndet, var inte så svårt för oss 

att förstå, men att Djävulen skulle ta illa vid sig, kom nog som en överraskning 

för oss. På den punkten hade vi gärna önskat att få mera klarhet. 

I 1910-talets skola var det emellertid nästan alltid lärarna som frågade 

och inte eleverna. 

För lektor Alins lärjungar blev kristendomskunskap ett mycket arbetskrävande 

ämne. Läxkontrollen var ytterst grundlig. Varje lektion, bortsett från 

de få timmar, som upptogs av elevföredrag, eller de ännu färre, som anslogs 

åt diskussion av något ämne med anknytning till olika livsfrågor, innefattade 

tre huvudmoment: förhör på gamla läxan, förhör på dagens 

läxa, preparation av ny läxa. Det orubbliga fasthållandet vid detta schema 

gav lektionerna en monoton prägel. Den skoningslöst stränga kunskapskontrollen 

fick till följd, att många, kanske flertalet av oss, blev vad Harry 

Martinson kallar framstående "läxframsägare". 

Om svaren gavs dröjande och tvekande, kunde det hända, att läraren 

med ogillande kyla i blicken slungade ut ett "Raskt!" mot den elev, som 

hade frågan. Ännu större blev hans misshag, om han hos en lärjunge 

tyckte sig märka otillräcklig läxöverläsning. Då sträckte han ut högra handens 

pekfinger mot den okunnige och ropade med stegrad misslynthet 

"Bakläxa! Bakläxa!" Även till åren komna gymnasister, t.ex. sådana, som 

redan hunnit till myndig ålder, fick finna sig i att bli i bokstavlig mening utpekade. 

Vad de i sitt innersta tänkte, röjde de emellertid icke med en min. 

Skammens rodnad sågs heller aldrig färga deras kinder, men nog kunde 

man föreställa sig, att de i djupet av sin själ kände sig kränkta i sin manliga 

värdighet. Det låg väl nära till hands att tänka sig, att de ansåg sig 

behandlade ungefär som skolpiltar i de lägsta realskoleklasserna. 

Ingen annan lärare gav på samma sätt som lektor Alin uttryck för sin 

missbelåtenhet med ohågade eller misskötsamma elever. Hans kolleger 

uppträdde i liknande situationer på varierande sätt; reaktionsmönstren 

växlade. Utan kommentar, ibland med bisterhet i blicken, införde somliga 

i lärarkalendern ett tecken för underkänt förhör. Av andra varianter kan 

nämnas: "Ah, har han nu inte läst på? Vad gjorde han i går kväll? Var han 

ute och strök omkring på gatorna?" – ”Skyll dig själv! Jag kuggar.” - "Du 

slår själv spikarna i din kista." - "Hur känns det att vistas så djupt inne i 

okunnighetens mörker?" Under iakttagande av vad som med Luther 

skulle kunna kallas "utvärtes anständighet" utlät sig en av läroverkets 

6

provårskandidater en gång sålunda: "Herrarna får vara vänliga att läsa 

bättre på." Sådana ord uppskattades. Vid ett tillfälle fick en avgrundsdjupt 

okunnig elev av en lärare, som var känd för sitt stundom grovkorniga ordval, 

höra de hotfulla orden: "Ja skulle ha go lust å lägga dej på käften." 

Om ett svar var till hälften riktigt, till hälften felaktigt, kunde en av de mera 

bibelkunniga pedagogerna, dock icke teolog, med syftning på ett ställe 

hos Paulus, stundom utbrista: "Du vet endels och profeterar endels." Variantrikedomen 

var således stor, men sannolikt betraktades lektor Alins 

"Bakläxa! Bakläxa!" som i särskilt hög grad försmädligt. Lärarens indignation 

tog sig ju fyrfaldigt uttryck: genom upprepning, genom blicken, genom 

tonfallet och genom utpekningen. 

Vår kristendomslärares preparation av ny läxa kunde utan tvivel för 

mången förefalla noggrann i överkant. Det stod klart för envar, att han 

tillhörde de samvetsömma pedanternas släkte. Ofta uppmanades vi att 

med understrykning i lärobokens text markera vad som enligt lärarens 

uppfattning kunde kallas för kärnmeningar. De sanningar, som där utsades, 

ålades vi att noga begrunda. I och för sig, var det givetvis ingenting 

att säga om detta, men nog hade det synts oss mera stimulerande, om vi 

- åtminstone till omväxling, för att bryta slentrian - någon gång fått till läxuppgift 

att själva finna ut vad som var väsentligt och mindre väsentligt i 

lärobokens framställning för att sedan, under lektionerna, ges tillfälle att 

redogöra för vad vi kommit fram till. Därvid borde det ha beretts möjligheter 

för vakna och intresserade elever att ställa frågor till läraren, att begära 

"exeges", om så befunnits erforderligt. Undervisningen var emellertid, 

som det numera heter, helt och hållet "lärarledd". Vår kristendomslektor 

tycktes vara väl mycket bunden av lärobokens ordval och disposition, 

även om han lät oss komplettera vissa partier med dikterade anteckningar. 

Som Arne Hassler anmärker i skildringen av sin skoltid vid Lunds Katedralskola 

lades tyngdpunkten i ämnet kristendomskunskap på kyrkohistorien. 

Det betänkliga med den tillämpade pedagogiska metoden var, att 

den lätt kunde leda till oengagerat studium. De krav, som ställdes på lärjungarna, 

gick i ganska hög grad ut på att de noggrant skulle memorera 

en mängd fakta, ofta stort och smått om vartannat. Det gällde att samla i 

ladorna. Vår bild av vad som skedde på den kyrkohistoriska scenen: andliga 

strömningars framväxt, åsiktsbrytningar och fraktioner m.m. torde ha 

blivit ganska kaleidoskopisk. Enheten i mångfalden var inte alltid lätt att 

upptäcka. Det blev inte mycket av överblickar, av djärva svep över hela 

fältet. Vår lärare föreföll inte att vara en man, som älskade de stora linjerna 

eller de övergripande synteserna. Efter hand hopbragtes säkerligen 

en ansenlig arsenal av faktakunskaper, tillräcklig för att de flesta eleverna 

skulle kunna reda sig ganska väl eller mer än så i ett studentexamensförhör. 

Med all rätt kan man emellertid fråga sig, om detta egentligen var 

kristendomsundervisningens innersta syfte. Ämnet avverkades så att säga 

bit för bit, på samma sätt som ett klöverfält avbetas av tjudrade kreatur. 

Tjuderpålarna drogs upp ur marken, flyttades fram och slogs åter ner, 

och djuren leddes till vattenbaljan för att dricka. Det var aldrig fråga om 

7

ett fritt kringströvande på gräsrika ängar med friskt strömmande vattubäckar. 

Med ett lätt ändrat Faustcitat skulle situationen kunna ha karaktäriserats 

sålunda: "Wir hatten die Teile in unsrer Hand, / es fehlte nur, leider, 

das geistige Band." Tyvärr kunde vi inte, med en annan stor diktares ord i 

minnet, om vår mentor ha yttrat, att "av det spridda ringa fogar han / med 

konsterfarna händer hop det stora." 

Under några lektioner ägnades tiden åt diskussion av s.k. adiafora, "sedligt 

likgiltiga ting", såsom vi fått lära oss, frågor som gällde, hur man från 

etisk synpunkt skall bedöma vissa nöjen och förlustelser, bruket av starka 

drycker o.d. En gång dryftades alkoholproblemet. En av lärjungarna höll 

ett inledningsföredrag och belyste därvid frågan ur olika synvinklar: historiska, 

geografiska och frf.a. medicinska. Han underströk inledningsvis, att 

problemet är gammalt, bl.a. med citat ur Havamal: ”Ej är så gott, / som 

gott man säger, / ölet för mänskors ätt". Hans framställning utmynnade i 

en rekommendation av fullständig avhållsamhet. Föredragets sista mening 

lydde: "Jag är själv absolut absolutist." Längre torde abstinensen 

inte gärna kunna drivas. 

Diskussionen blev ganska lam. Orsaken härtill var väl, att klassens elever 

hade mycket ringa, om ens någon, praktisk erfarenhet av alkoholens 

verkningar. Vi var till all lycka inte lika avancerade som den unge Carl Mikael 

Bellman. I sin levernesbeskrivning berättar nämligen skalden, att 

han fick sitt första rus, närmare specifierat ett "pontacrus", redan vid sexton 

års ålder. Av skildringen framgår, att den blivande skaldens moder 

betraktade detta fall av ungdomsfylleri i familjen med en tolerans, som i 

våra dagar skulle väcka förvåning och undran. "Andra tider, andra seder." 

Numera är som bekant ungdomsfylleri ett brännande socialt problem; under 

1910-talet torde ordet knappast ens ha varit känt. 

Vid ett annat tillfälle diskuterades, hur dansen från sedliga synpunkter är 

att bedöma. Inledningsanförandet hölls av en yngling med frisk aptit på 

livet. Han såg bra ut, och det sades, att han var en lyckad balkavaljer 

med en överlägsen förmåga att mitt under dansens virvlar med spirituell 

konversation underhålla unga damer. Kanske kunde han senare i livet - 

han bragte det till regementsofficer vid ett anrikt artilleriregemente - med 

skollärare John Chronschough ha sagt: "Och blev jag flickornas förklarade 

gunstling på grund av min sirliga dans." Det inledningsanförande, som 

denne "damernas Jens” höll, blev ett entusiastiskt försvar för dansen. Motionssynpunkten 

underströks kraftigt men i ännu högre grad de estetiska 

aspekterna. Att se två livsglada unga människor, en av vartdera könet, 

sväva fram i en balsal till de romantiska melodierna av en wienervals eller 

till Kväsarevalsens mera folkliga men ändå eldande toner vore en oförgätlig 

skönhetsupplevelse. Alla etiska synpunkter lämnade denne dansens 

hängivne försvarare åsido. 

[Anm. Närmast följande stycke hade strukits av förf. i slutgiltigt manus 

men tas med här likväl, eftersom innehållet inte helt saknar intresse:] 

Diskussionen blev livligare än då alkoholfrågan dryftades. Den höll sig helt till saken. I 

ett sällskap, där ämnet dans avhandlades, hörde jag någon framföra den åsikten, att två 

8

människor, som ”hasar sig fram över dansgolvet”, alldeles i onödan sliter upp strumpor 

och skosulor. Här lades ju en ekonomisk aspekt på ämnet, vilken i den diskussion vi förde 

skulle ha tett sig helt irrelevant. Vid ett annat tillfälle, då ämnet var uppe till diskussion, 

anförde en av dansens försvarare som stöd för sin åsikt ett ställe i Skriften. Han 

menade, att enär konung David, enligt vad som berättas i Gamla Testamentet, en gång 

dansade framför arken, så borde väl moderna människor inte förmenas dansens nöje. 

Härtill kan ju genmälas, att det i konung Davids fall uppenbarligen rörde sig om rituell 

dans. Denna föll naturligtvis helt utanför diskussionen liksom givetvis dans kring julgranen 

och andra ringdanser, ävenså folkdanser. Klassens elever insåg, att vad som skulle 

diskuteras var enbart pardans. 

Vår kristendomslärare tycktes hysa vissa betänkligheter mot att betrakta 

pardans som ett helt oskyldigt nöje; han framhöll nämligen, att man och 

kvinna under dansen kommer i närmare kroppslig kontakt med varandra, 

"än konvenansen annars tillåter". Möjligen utvecklade han denna tankegång 

närmare genom att peka på risken för uppkomsten av ett sexuellt 

begär hos de dansande, men mitt minne sviker mig på denna punkt. Uppslaget 

fullföljdes emellertid av en elev. Med stöd av Jesu ord Matteus 

5:28: "Vilken som ser på en kvinna till att begära henne, han haver allaredan 

gjort hor med henne i sitt hjärta", ville han göra gällande, att om redan 

det blotta betraktandet av en kvinna - varvid han sannolikt förbisåg, 

att ordet kvinna i sammanhanget betyder ’gift kvinna’, - kan väcka otuktiga 

tankar till liv, hur mycket större skulle inte, under dansandets närkontakt, 

risken bli för att begärelsens brand flammade upp som en vådeld 

med oönskade följder som resultat. Lika väl som Hjalmar Gullberg var 

tydligen denne diskussionsdeltagare medveten om "att kärlek i augusti 

månad / kan bära frukt i maj på en klinik." 

Man kunde nog säga, att diskussionen fick utgöra svar på frågan. Läraren 

fick sista ordet. Hans råd till lärjungarna lydde: "Gör som jag! Jag 

dansar bara i enrum med min fru." Vad ungkarlar och änklingar tycker om 

ett sådant råd, kan man ju undra över. 

Ämnet filosofisk propedeutik lästes i de båda högsta ringarna. Innebörden 

hos ordet propedeutik klargjordes aldrig för oss, vad det kunde bero 

på. I tredje ringen studerades psykologi, i fjärde ringen logik. Först långt 

senare fick ämnet namnet filosofi, och då ingick däri under någon period 

också en översiktlig framställning av filosofiens historia. Många av Katedralskolans 

tiotalsgymnasister skulle säkerligen livligt ha önskat att få någon 

orientering häri. Att det nya ämnet väckte stort intresse berodde utan 

tvivel mest på att i våra händer sattes två utomordentligt välskrivna och 

fängslande läroböcker, den ena i psykologi, den andra i logik, båda författade 

av Hans Larsson, professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet. 

Dessa två skrifter lockade verkligen till läsning på egen hand, ty där 

berördes frågor, som en ung studerande fann både intressanta och väsentliga. 

Hade vår lärare nämnt, att Hans Larsson hade en diktsamling 

och två romaner bakom sig, är det nog inte osannolikt, att en eller annan 

elev fått lust att lära känna honom även som skönlitterär författare. 

Filosofiläraren Alin blev kanske inte i lika hög grad som kristendomsläraren 

Alin den nitiske läxöverläsningskontrollanten. Kravet på mängder av 

faktakunskaper blev på grund av det nya ämnets natur mindre. I läroboken 

i psykologi lämnades intressanta och klargörande exempel på 

9

sådana företeelser som sensationernas relativitet och olika slag av associationer. 

Kunde man vid läxförhören anföra dessa, så var läraren nöjd. 

Han kom aldrig på idén att låta eleverna lämna bidrag, hämtade ur deras 

egen erfarenhet. 

I Hans Larssons framställning av logiken skönjdes tydligt författarens 

strävan att ge bokens läsare rikliga tillfällen till "nödiga förnuftsövningar". 

Något uttömmande studium av den formella logiken med dess aristoteliska 

anor var det ju inte frågan om. Vad som togs med var framför allt sådant 

som lärde eleverna att se bättre upp, att tänka efter bättre vid dragandet 

av slutsatser ur givna premisser. I målsättningen för skolans verksamhet 

säges det numera med en kanske väl anspråksfull formulering, 

att eleverna skall vänjas vid "kritiskt tänkande". Trots att tiotalets katedralskolegymnasister 

läste logik som ett särskilt ämne, vore det en uppenbar 

överdrift att påstå, att de utvecklades till suveräna "kritiska tänkare”. Möjligen 

lärde de sig åtminstone i någon mån att tänka mera följdriktigt, att 

akta sig bättre för tänkandets fallgropar, och redan det är ju inte så dåligt. 

Man vågar nog säga, att de gymnasister, som haft lektor Alin ej blott som 

ämneslärare utan även som konfirmationslärare, fått den mest nyanserade 

bilden av honom. Som konfirmationslärare kom han ju att uppträda 

icke endast i undervisarens utan också i övertygarens och påverkarens 

roll - i indoktrinerarens roll skulle kanske motståndare till konfirmationsundervisning 

med ett modernt ord ha sagt. Att han var en djupt religiös 

människa med en egen fromhetsprofil behövde ingen av hans konfirmander 

sväva i tvivelsmål om. 

Fritiof Nilsson Piraten säger på tal om den konfirmationsundervisning han 

åtnjöt för den stränge och nitälskande prosten Hagel, att han och hans 

kamrater blev mera hemmastadda i helvetesläran än i salighetsläran. 

Med hänsyn till ordalydelsen i den syndabekännelse, som var i bruk ännu 

under min uppväxttids högmässogudstjänster: ”[…] och vet mig fördenskull 

vara värd en evig fördömelse 1) , om du skulle så döma mig, som din 

rättvisa kräver och mina synder hava förtjänt […]”, vågar man kanske förmoda, 

att det åtminstone för en del av lektor Alins konfirmander kunde ha 

tett sig nog så angeläget att få stifta en mera ingående bekantskap med 

såväl äldre som yngre teologers syn på de eviga straffen. De av oss, som 

läst Uppenbarelseboken, mindes kanske, att det där talas om "en sjö av 

eld och svavel", i vilken vilddjuret, "den falske profeten", djävulen, döden, 

dödsriket och sådana uppståndna, vilkas namn icke fanns skrivna i "livets 

bok", utan förbarmande i tur och ordning blivit nedstörtade. Det avslutande 

tillägget: "Detta, den brinnande sjön, är den andra döden", kunde 

- på samma gång som det framkallade en veritabel apokalyptisk 

skräckstämning - väcka till liv ett dunkelt begär att få tränga längre in i 

eskatologiens fantasieggande mysterier. Dylika ämnen togs emellertid 

aldrig upp till behandling. Av vår lärare betraktades de kanske som teologiska 

kuriosa, helt oväsentliga för "modern” konfirmationsundervisning. 

1) Understruket här. 

10

Om vi efter slutad undervisning blivit mera stadfästa i tron än vi var vid 

dess början, torde vara omöjligt att objektivt fastställa. Det är svårt att 

tänka sig, vilka mätmetoder som härvid skulle ha begagnats. Ett modernt 

testningsförfarande med rutor att sätta kryss i skulle nog inte ha gett ett 

tillförlitligt utslag. Vår konfirmationslärare antydde aldrig med ett ord, vilka 

resultat han själv väntade sig av sin undervisning. Min konfirmandårgång 

tycktes utgöra en ganska ordinär, tämligen homogen skara ynglingar i 

fjorton- till sextonårsåldern. Det var inte mången - kanske ingen - som 

föreföll så förandligad, att han kunde förmodas vara ”tecknad med Guds 

insegel”. Å andra sidan tyckte man sig ej heller kunna skönja vilddjurets 

märke på någons panna. De flesta av oss var väl snarast att hänföra till 

kategorien världens barn. Med professor Ingemar Hedenius´ term skulle 

vi förmodligen kunna ha karaktäriserats som "religiöst oskyldiga". Trodde 

sig vår konfirmationslärare om att på två terminer, med ett par timmars 

undervisning i veckan, kunna göra oss alla till djupt engagerade kristna? 

Hans innerligaste förhoppning måste väl ha varit, att han en gång i kretsen 

av sina forna "nattvardsynglingar" - ordet är Strindbergs - skulle komma 

att stå inför Den Högstes tron och tillsammans med dem "sjunga 

Lammets lov”. Så mycket realist var han väl dock, att han klart insåg, att 

detta vore en nåd att stilla bedja om. 

Strax före konfirmationsdagen hade lektor Alin ett enskilt samtal med varje 

konfirmand. Det kunde kanske ha synts minst lika angeläget, att konfirmationsundervisningen 

inletts med ett samtal, varunder de som anmält 

sig till denna, fått redogöra för de skäl, som förmått dem att taga detta 

steg. I de flesta fall skulle väl som motiv ha angetts, att föräldrarna önskade, 

att deras son skulle konfirmeras, att de flesta kamraterna tänkte "läsa 

sig fram" och att man ogärna ville skilja sig från mängden. Flertalet konfirmationslärare 

hade väl hellre velat höra andra bevekelsegrunder framföras, 

kanske frf.a., att konfirmationsaspiranten vore en djupt allvarlig kristen, 

som intet högre åstundade än att bli berättigad att njuta altarets sakrament, 

för vilket ju konfirmationen öppnade dörren. Naturligtvis kunde en 

konfirmationslärare alltid hoppas, att han genom sin undervisning skulle 

lyckas påverka de unga i sådan riktning, att han utan några som helst 

samvetsbetänkligheter kunde utdela nådemedlen till dem, när dagen härför 

randades. Då nattvardsfirandet för en övertygad kristen har en mycket 

djup innebörd, ligger det nära till att noga begrunda frågan, om inte sådana 

konfirmander, som hyser det allra ringaste tvivel om att de verkligen 

blivit i tron stadfästa, bestämt borde avrådas från att gå fram till nådebordet. 

Det hände ibland på den sydöstskånska landsbygden och väl även annorstädes 

i Skåne, att en konfirmand blev "avsatt", dvs. avstängd från 

konfirmationsundervisningen. Detta ansågs som en mycket stor skam. 

Den exkommunicerade föreföll stundom att ha blivit rentav märkt för livet, 

hårdare märkt än en abiturient som kuggats i studentexamen. Många år 

11

efter "bannlysningen" kunde man i socknen få höra, att den och den en 

gång blivit "avsatt". Förbannelsen följde den förbannade som skuggan 

följer kroppen. Anledningen till uteslutningen ur "nådesyskonens” gemenskap 

var nog oftast, att den utstöttes leverne varit allt för världsligt och 

syndigt. Mången minns kanske från Strindbergs roman Hemsöborna, att 

då båtsmannen Rapp som yngling förbereddes för sin första nattvardsgång, 

blev han på grund av sexuell lössläppthet av den hårdföre pastor 

Nordström avstängd från konfirmationsläsningen. I min konfirmandårgång 

var det blott en enda yngling, som hotades med uteslutning; anledningen 

härtill var emellertid ingalunda anklagelser för sedeslöshet; vad som lades 

honom till last var, att han inte kunde lära sig bönen Fader vår. (I våra 

dagar hade väl en sådan yngling kommit i åtnjutande av s.k. stödundervisning). 

Det vore givetvis - åtminstone teoretiskt - tänkbart, att han 

trots sin svagt utvecklade memoreringsförmåga hade ett mera kristligt 

sinnelag, var mera brinnande i anden än åtskilliga av de kamrater, som 

utan att staka sig utantill kunde läsa upp Herrens bön. Om det förhöll sig 

så, vore han väl mera värdig att undfå nattvarden än de medkonfirmander, 

för vilka uppläsandet av Fader vår kanske aldrig blev stort annat än 

ett tanklöst uppradande av ord. Av Chronschoughs redogörelse för sin 

tentamen i ämnet kristendom, då han sökte in vid Göteborgs folkskollärarseminarium, 

framgår, att han visste, att ”kunskap icke nödvändigt hör 

till trons väsende” och att han som stöd härför kunde anföra ett känt bibelställe, 

Matteus 18:6: ”Men hvilken som förarga en av dessa små, som 

tro på mig, honom vore bättre att en kvarnsten vore bunden vid hans 

hals, och han sänktes ned i hafsens djup.” 

Utan att överskatta mitt minne tror jag mig våga påstå, att de väsentligaste 

dragen i lektor Alins konfirmationsundervisning står ganska klara för 

min hågkomst. Om dogmer och andra trossatser talades ganska litet. 

Centrala kristna begrepp som synd och nåd, bättring, frälsning och helgelse 

kom vi väl ibland in på, men någon utförlig dogmatisk utredning var 

det aldrig fråga om. Detsamma gäller teologiska problem kring treenigheten, 

Kristi båda naturer och Andens utgående. Med dessa ting hade vi i 

någon mån blivit förtrogna redan genom undervisningen i realskolan, vilket 

vår konfirmationslärare inte var omedveten om; han kunde sålunda i 

rätt hög grad bygga på de förkunskaper vi hade. Detta gav honom möjlighet 

att koncentrera sin undervisning kring det som han tycktes anse vara 

det väsentligaste i den kristna religionen: den Jesusbild, som våra 

evangelier ställer fram för oss, och Jesu egen förkunnelse enligt samma 

källor. 

Detta grepp på uppgiften torde väl de flesta vilja betrakta som lyckat. Vår 

konfirmationslärare gav sina unga adepter normer för deras sedliga 

handlande. Studiet av Bergspredikan intog en central plats i undervisningen. 

Lärarens genomgång var grundlig och hans kommentarer utförliga. 

Möjligen hoppades han, att den märgfulla förkunnelsen skulle verka 

också genom sin egen inneboende kraft, och därvid tog han kanske inte 

alldeles miste. Som läxa över julferierna gav han oss i uppdrag att läsa 

Lukasevangeliet och anteckna alla de ställen, där ordet tro förekommer, 

12

en uppgift som, för att begagna ett nutida modeord, väl skulle kunna kallas 

för "meningsfull". Han framhävde vid en mångfald tillfällen, att kristendomen 

frf.a. är kärlekens religion, att däri ligger dess särart. Vi besvärades 

inte mycket med utantilläsning, men de berömda raderna till kärlekens 

lov i Första korintierbrevet 13:1-7 lärde sig de flesta av oss att läsa 

upp ur minnet. 

Någon lärobok användes inte; i stället fick vi göra en mängd anteckningar, 

som memorerades, av några kanske även begrundades. Däri fastslogs 

i koncentrerad form vad läraren under sina utläggningar och sina 

samtal med konfirmanderna kommit fram till. 

[Anm. Närmast föregående stycke hade i ursprungligt manus en fortsättning, 

som strukits av förf. i slutgiltigt manus. Fortsättningen tas med här 

likväl, eftersom innehållet i denna trots allt kan vara av intresse. Fortsättningen 

följer här:] 

Jag minns anteckningen: ”Människokärlek är bättre än självisk frihet.” Att mekaniskt memorera 

en sådan utsaga, vilket kanske några av oss gjorde, måste betecknas som slöseri 

med tid. Isolerad från sitt konkreta sammanhang kan nämligen innebörden i denna 

etiska princip knappast sägas ligga i öppen dag.. Dess bakgrund utgjordes i själva verket 

av resonemang kring frågan, hur en icke-absolutist bör ställa sig till bruket av alkoholhaltiga 

drycker: han kan visserligen med som det tyckes full rätt hävda, att han bör 

ha frihet att själv avgöra, om han vill njuta sådana drycker eller inte, men om han avstår 

från bruket av alkohol, så stöder han dem, som på gr. av karaktärssvaghet lätt hemfaller 

åt missbruk. Följer han konsekvent det kristna kärleksbudet, bör han alltså ålägga sig 

fullständig avhållsamhet. Det kan inte förnekas, att sådana ”maximer” gav även konfirmationsynglingar 

något att fundera över. 

Om nattvarden fick vi anteckna, att den är att karaktärisera som åminnelsemåltid, 

förbundsmåltid, frälsningsmåltid, bekännelsemåltid, brödraskapsmåltid 

och tacksägelsemåltid. Dess karaktär av åminnnelsemåltid 

var givetvis självklar för alla; däremot hade det kanske krävts ett lutherskt 

"Vad är det?" och en luthersk förklaring för full förståelse av nattvardens 

övriga karaktäristika. Hur Luthers ord "i, med och under brödet och vinet" 

skall tolkas, gick konfirmationsläraren inte in på; att han inte heller berörde 

Tegnérs nattvardsuppfattning i dikten Nattvardsbarnen: ”Den försonade 

mänskan / äter försoningens bröd och dricker försoningens vinkalk", 

bör ju knappast förvåna. (Tegnérs åsikt var tydligen, att försoningen ägt 

rum i människans hjärta redan före kommunionen; denna får blott rent 

symbolisk innebörd). Under en studentafton på Akademiska Föreningen 

omkring mitten av tjugotalet diskuterades nattvardsuppfattningen, och jag 

minns, att fil.dr Alf Ahlberg därvid hänvisade till Tegnérs nattvardssyn. I 

ganska arrogant ton bemöttes han emellertid av dåvarande docenten, sedermera 

biskopen Dick Helander, som replikerade, att Tegnérs uppfattning 

av kommunionen för modern teologi vore fullkomligt inaktuell. 

Ett av de viktigaste syftena med konfirmationsakten var givetvis, att konfirmanderna 

under det däri ingående förhöret skulle få tillfälle att visa, att 

13

de ägde så djupgående kristendomskunskaper, att de kunde anses värdiga 

att få deltaga i kommunionen. Detta förhör åhördes av anförvanter 

och bekanta, bland de senare icke minst skolkamrater, både redan konfirmerade 

och icke konfirmerade. En gymnasist, som en gång infunnit sig i 

domkyrkan för att bevittna konfirmationen av sina ett par år yngre skolkamrater, 

har berättat för mig, att han efter ungefär en halv timme tröttnade 

på förhöret och därför drog sig undan till en avlägsen vrå av templet, 

där han, dold av en pelare, satte sig ner i en bänk och slog upp en roman, 

som han tagit med sig, närmare bestämt Flauberts Madame Bovary. 

När han en god stund suttit fördjupad i läsning, hörde han bakom sig 

en upprörd röst utropa: "Läser du romaner i Guds hus? Vet hut! Ut! Ut!". 

Det var en av Lunds två "stadskomministrar", en starkt nitälskande schartauansk 

prästman, som ertappat honom med att "på heligt rum" läsa en 

"världslig" bok. Den läshungrige gymnasisten hade förstås ingenting annat 

att göra än att slokörad och "med ryggen i kut", som han med ett Frödingcitat 

uttryckte sig, skyndsammast möjligt fly ur helgedomen, förmodligen 

för att i profan miljö återuppta sin avbrutna läsning. Det är väl inte 

otänkbart, att han därvid, bibelkunnig som han var, erinrade sig de månglare 

och penningväxlare, som en gång - på ett vida hårdhäntare sätt: med 

"ett gissel av tåg" - blivit utdrivna ur templet. 

[Anm. Närmast föregående stycke hade i ursprungligt manus en fortsättning, 

som strukits av förf. i slutgiltigt manus. Fortsättningen tas med här 

likväl, eftersom denna trots allt inte är utan intresse. Fortsättningen följer 

här:] 

Då han närmare begrundade sin situation, skulle han, refererande till ett exempel i Hjalmar 

Hjorts klassiska lärobok i tysk grammatik, kunna ha utbrustit: ”Ich bin doch leichten 

Kaufes davongekommen.” Hans utdrivande ur templet hade i varje fall skett utan utdelande 

av hugg och slag. Han kunde också skatta sig lycklig därför, att romanen, som 

han uppbyggt sig med, inte hade blivit konfiskerad. 

Det var troligen en gängse uppfattning, att en under förhöret svarslös eller 

okunnig konfirmand drog skam över sig. Han fick, för att nyttja skånskt 

språkbruk, "stå där som ett varnagel inför Gud och människor". Vid förhör 

i profana ämnen brukade det betraktas som en förtjänst, om en lärjunge 

med egna ord kunde redogöra för vad han läst eller iakttagit. Konfirmationsförhöret 

blev emellertid i ganska stor utsträckning ett "tryck-på-knappen"-förhör. 

Det var så utformat, att till varje fråga fanns egentligen blott 

ett enda svar, och detta svar kände de "åtsporda" redan till från samtal 

och förhör under konfirmationsundervisningens lektioner. Förhöret hade 

inte samma karaktär av examen rigorosum som den prövning Chronschough 

hade att genomgå vid sin inträdestentamen till Göteborgs folkskollärarseminarium. 

Han berättar härom, att tentatorn, en strängt schartauansk 

kristendomslektor, "ej nöjde sig med frågor, som de inträdessökande 

rimligtvis kunde besvara efter katekesen och bibliska historien, 

utan sporde efter kristendomens och bibelkunskapens djupare sanningar." 

Att med egna ord redogöra för "kristendomens djupare sanningar”, 

14

att finna adekvata språkliga uttryck för sina religiösa erfarenheter eller sitt 

troslivs hemligheter skulle utan tvivel ha överstigit femtonåringars verbala 

förmåga. 

Det vore inte mer än naturligt, om åhörarna lätt bibragtes den uppfattningen, 

att den som flinkt kunde besvara konfirmationslärarens frågor, 

var en stadgad, allvarlig och from yngling. Som man kan vänta sig var 

emellertid detta långt ifrån alltid fallet. 

Det torde vara ovisst, om alla konfirmander har fullt klart för sig vad konfirmationsakten 

egentligen innebär. En av mina elever, som i en uppsats 

skildrat sin konfirmation, avslutade sin framställning med orden: "Härmed 

hade jag blivit upptagen i den kristna församlingen." Förmodligen hade 

han ett mer eller mindre dunkelt minne av att han hört det använda uttrycket 

i något sammanhang; det måste ju ha varit, då hans kristendomslärare 

talat om dopet och dess innebörd. 

Som redan nämnts hade lektor Alin ett enskilt samtal med varje konfirmand 

några dagar före konfirmationen. Arne Hassler ställer sig i sin tidigare 

citerade bok Prästens Jan i Katedralskolan skeptisk till metoden, 

och som präst i svenska kyrkan bör han kunna tala med en viss erfarenhet. 

Konfirmanderna frågade givetvis varandra, vad som förekommit under 

det förtroliga samtalet, och det blev snart känt, att konfirmationsläraren 

bl.a. ställde frågan, om hans samtalspartner någonsin tyckt sig ha 

mött Gud eller förnummit hans närvaro. Av samtal med konfirmander av 

olika årgångar vet jag, att ynglingarna kände sig förlägna inför en sådan 

fråga. De visste inte riktigt vad de skulle svara, och det är nog möjligt, att 

de hittade på något för att inte göra läraren besviken. Jag fick själv den 

tydligen stående frågan men minns inte riktigt vad jag svarade. Från samtalet 

i övrigt kommer jag ihåg, att min lärare varnade mig för något karaktärsfel, 

som han tyckte sig ha märkt hos mig; möjligen var det ’andligt 

högmod’, men jag är inte alls säker. Lektor Alins hjärtlighet under samtalet 

var f.ö. så översvallande, att den verkade rörande. Nog fick man det 

starkaste intryck av att han tog sin uppgift som konfirmationslärare på 

allra djupaste allvar. Kanske visade han just under detta möte med den 

enskilde konfirmanden sådana drag i sitt väsen, som på grund av skyggheten 

i hans natur annars blott sällan kom till synes. 

En tredje roll, som lektor Alin hade vid Katedralskolan, var morgonbönsförrättarens. 

Läroverkets tre kristendomslärare turades om att hålla morgonbön, 

och var och en hade under veckans sex läsdagar att svara för 

två "förrättningar". I fråga om åldersfördelningen var åhörarskaran synnerligen 

heterogen: de yngsta eleverna var nio år, de äldsta kunde ha 

uppnått myndighetsåldern. Man kan fråga sig, hur en morgonbön skulle 

vara beskaffad för att åt alla dessa lärjungar kunna ge verklig behållning, 

så olika mognadsgrad som de nått och så skiftande livserfarenheter som 

de hade. Såvitt jag kan erinra mig var lektor Alins förkunnelse frf.a. avpassad 

efter de äldre gymnasisternas förutsättningar. Någon medryckande 

eller hänförande förkunnare var han inte, lika litet som sina båda 

15

kolleger. Till väckelsepredikant skulle förvisso ingen av de tre ha dugt. 

Jag kan bara erinra mig ett enda tillfälle, då lektor Alins förkunnelse bars 

upp av inre glöd och flammande trosvisshet. Det var vid årsavslutningen i 

juni 1918. Han talade då inspirerat om den glädje och lycka som ligger i 

att ha kommit till tro på Gud. 

Lektor Alins röst hade ingen djup klang, och hans framförande blev ibland 

en smula stötigt och hackigt. Såvitt jag nu kan minnas tog han rätt ofta 

upp mänskliga problem, ibland koncentrerat uttryckta i någon känd sentens, 

och belyste dem ur en kristen människas synvinkel. Bland de gåvor 

han fått, ingick, såsom nämnts, inte förmågan att engagera och trollbinda 

sina lyssnare. Han verkade med små och anspråkslösa medel. Emellertid 

skall det inte förnekas, att åtminstone vissa av hans morgonbönsutläggningar 

gav åhörarna något att tänka på. 

Det hände, såvitt jag kan minnas, blott en enda gång, att lektor Alin under 

en morgonbön läste Guds rena och oförfalskade ord för oss i stället för 

att hålla en regelrätt betraktelse. Som text hade han valt det tjugoförsta 

kapitlet i Ordspråksboken. Om motivet för hans val vet jag naturligtvis 

ingenting. Kanske räknade han med att de märgfulla tänkespråk, som 

åhörarna fick lyssna till, hade ett visst uppbyggelsevärde, och det är inte 

helt uteslutet, att en och annan bibelkunnig gymnasist fick i tankarna Predikarens 

ord kap. 12:11: "De vises ord äro såsom uddar, / och lika indrivna 

spikar äro deras tänkespråk." 

Förmodligen skulle denna morgonbön - liksom de flesta andra - hos mig 

inte ha lämnat något som helst spår efter sig, om inte ett av de föredragna 

tänkespråken förefallit mig att ha en alldeles egen prägel. I vers 9 heter 

det nämligen: "Bättre är att bo i en vrå på taket än att hava hela huset 

gemensamt med en trätgirig kvinna." Dessa ord - som f.ö. återkommer i 

samma urkund kap. 25:24 - väckte vissa funderingar till liv. Det syntes 

som om de kastade en strimma ljus över den mans vardagstillvaro, som 

man tänkte sig som författare till Ordspråksboken. Här skymtade i bakgrunden 

en besvärlig hustru, en ragata, och man föreställde sig, att denna 

gjorde allt vad hon kunde för att förbittra livet för en kanske redan tillräckligt 

desillusionerad vördnadsvärd gammal vishetslärare. 

En nutida, i könsrollsdebatten hårt engagerad gymnasist skulle väl knappast 

ha kunnat undgå att göra den reflexionen, att Ordspråksbokens författare 

måste ha levat i ett typiskt mansdominerat samhälle, och det vore 

naturligt, om han eller hon frågat sig, var den plågade hustrun till en trätgirig 

man skulle ha tagit sin tillflykt. 

Det fanns gymnasister, som tycktes betrakta lektor Alin kanske främst 

som en blåögt naiv idealist utan djupare förankring i realiteternas värld. 

Att han var en uppriktig kristen hade emellertid varken dessa eller andra 

av hans lärjungar någon anledning att dra i tvivelsmål. Även bland dem, 

som inte delade hans tro, var det säkerligen ej få, som höll honom räkning 

för att han aldrig dagtingade med sin religiösa övertygelse, att han 

16

alltid levde som han lärde och i allt sitt handlande vägleddes av höga 

etiska ideal. Att han var "idealist" ville nog ingen bestrida, men detta kunde 

väl i och för sig inte betecknas som något fel. I själva verket kom han 

att intaga ett slags särställning bland Katedralskolans lärare; i tiotalets 

värld, där otrons vindar börjat blåsa med ökad styrka, ankom det liksom 

på läroverkets kristendomslektor att uppträda som "trons försvarare”. 

Bengt Lidforss hade visserligen gått ur tiden redan 1913, men hans andes 

vingslag kunde förnimmas ännu under tjugotalet. Åtminstone en del 

gymnasister hade läst hans bok Kristendomen förr och nu och kanske 

därigenom lagt grunden till en kristendomsfientlig hållning. Friedrich 

Nietzsche var inte heller en helt okänd författare. Antiklerikala stämningar 

hade också fått en fruktbar grogrund; hos boksynta gymnasister kunde 

de ha fått näring genom läsning av Strindberg och Hjalmar Söderberg; 

den senares roman Doktor Glas hade väl fängslat en och annan. Man 

vågar nog förmoda, att det i s.k. intellektuella kretsar i tiotalets Lund låg 

mera i linje med tidsandan att uppträda som en begabbare, förhånare, 

förnekare och otroshjälte än som ett frimodigt trosvittne. Vissa av Katedralskolans 

lärare sades f.ö. vara övertygade ateister. 

Lektor Alin var säkerligen inte okunnig om de strömningar, som rörde sig 

i tiden. I hans morgonböner kunde man ibland spåra ett apologetiskt inslag: 

han försökte övertyga sina åhörare om att även "en modern människa", 

som orden ej sällan föll, mycket väl kunde leva efter kristna normer, 

i Kristi efterföljd. Någon skarp dialektiker föreföll han knappast att 

vara; hans apologi framfördes i hovsam form; den saknade sting men var 

å andra sidan helt fri från aggressivitet och hätskhet. Mot Bengt Lidforss' 

nyss nämnda, starkt polemiska bok mot kristendomen riktade han helt 

stillsamt den anmärkningen, att den så tillvida brast i vetenskaplig objektivitet, 

som dess författare, förblindad av sitt kristendomshat, ensidigt uppehållit 

sig vid alla de skändligheter, som begåtts i den kristna religionens 

namn. Han avrådde oss dock aldrig från att läsa boken. Kritiska anmärkningar 

framförde han ibland också mot Nietzsche med anledning av dennes 

våldsamma utfall mot kristendomen. 

Även ynglingar, som i stort sett hade en välvillig inställning till lektor Alin, 

tyckte måhända ibland, att hans sätt att nå kontakt med eleverna inte alltid 

verkade helt otvunget. Härtill bidrog möjligen delvis, att han använde 

tilltalsordet ni, vilket för våra öron gärna fick en stelt formell, kanske opersonlig 

klang. (De flesta av våra lärare på gymnasiestadiet begagnade antingen 

du - vilket kanske föreföll oss mest "rejält" - eller efternamnet; om 

två eller flera elever hade samma efternamn, fick förnamnet tillgripas. Endast 

en enda lärare nyttjade stundom, alternativt, pronominet han, vilket 

för oss hade en biton av nedlåtenhet, dessutom också en viss lantlig prägel) 

. 

Arne Hassler, prästson, enligt egen uppgift redan som yngling troende, 

efterhand teologie licentiat och prästman, har i sin tidigare citerade bok 

17

skildrat sin kristendomslärare med en klart skönjbar maliciös underton. I 

en av de situationsbilder, som han fångat, framträder med iögonenfallande 

tydlighet ett drag av affektation hos den porträtterade. Om sådant kunde 

konstateras på "det friska trädet", vad skulle inte då ske med "det torra". 

Att ungdomliga bildstormare med dragning åt fritänkeri och rabulism 

kunde uttrycka sig skeptiskt, respektlöst, nedlåtande, kanske t.o.m. överlägset 

hånfullt om sin kristendomslärare, ter sig mot bakgrunden av vad 

ovan sagts ej alldeles oförståeligt. Kanske överflyttade de, mer eller 

mindre omedvetet, sin motvilja mot kristendomen och kristendomsundervisningen 

på läraren i ämnet. Det skulle nog rent av kunna tänkas, att deras 

intresse för detta blivit väsentligt större, om läraren själv varit ateist eller 

om han under lektionerna låtit dem komma till tals, så att de fått framföra 

sina egna uppfattningar om sådant som skapelseberättelsen i ljuset 

av den moderna utvecklingsläran, om den obefläckade avlelsen, om Kristi 

båda naturer och andra av kyrkans dogmer. Som jag tidigare nämnt ägnades 

emellertid det mesta av lektionstiden åt noggranna läxförhör och 

läxpreparationer, varför det blev föga tid över för diskussioner och tankeutbyte. 

Huvudsyftet för lektor Alin var, efter vad det vill synas, att eleverna 

skulle förvärva grundliga insikter i kristendomskunskap. Sådana var ju 

nödvändiga redan av det skälet, att lärjungarna en gång finge vara beredda 

att undergå det kunskapsprov i ämnet, som ingick i studentexamensförhören. 

Man vågar dock gissa, att även om tiden hade räckt till, skulle 

vår lärare dragit sig för att "förklara ordet fritt", detta bl.a. av den anledningen, 

att mera aggressiva icke-troende gymnasister kunde tänkas ha 

tagit tillfället i akt och i kanske blasfemiska ordalag vädrat sina kristendomsantipatier. 

För en allvarligt religiös person som vår kristendomslärare 

måste otvivelaktigt ett dylikt perspektiv ha tett sig övermåttan motbjudande. 

Om litterära verk och litterära riktningar kunde värdeomdömen 

fällas, filosofiska system fick nagelfaras och värderas, så också främmande 

religioners trosuppfattning och icke-lutherska kristna samfunds lärosatser. 

Svenska kyrkans trossystem, sådant det förelåg i de antagna bekännelseskrifterna, 

syntes ensamt vara höjt över all kritik. För många reflekterande 

gymnasister kunde denna tingens ordning förefalla underlig. 

I sina morgonbönsförkunnelser framhävde lektor Alin vid olika tillfällen 

bönens avgörande betydelse för en kristen människa fromhetsliv. De 

flesta av hans åhörare tvivlade nog inte ett ögonblick på att morgonbönsförrättaren 

hörde till dem, som "kämpat trons goda kamp". Om sitt eget 

troslivs hemligheter - man bör kunna förmoda, att det fanns sådana - var 

han emellertid förtegen. Dock fick man väl snarast det intrycket, att hans 

bön - med Luthers ord - fr.a. skulle kunna karaktäriseras som ”vårt hjärtas 

samtal med Gud, vår käre himmelske Fader". 

Detta utesluter inte, att man också kunde föreställa sig honom som en 

bedjare, som någon gång "ropat ur djupen". Däremot låg det mindre nära 

till hands att tänka sig, att han brottats med Gud såsom en gång Jakob 

18

vid Jabboks vad. Man fick det intrycket, att han hörde till de fromma kristna, 

som under nattens väkter håller sin lampas olja brinnande; trons låga 

tycktes hos honom lysa med ett milt stilla sken. Ingenting lät förmoda, att 

den i gudshängivenhetens stunder kunde blossa upp och förvandlas till 

en flammande eld. Man kan fråga sig, vad en man med hans kristna sensibilitet 

skulle ha känt inför den hänryckningens stormvind, som är förnimbar 

i den hedniske Verner von Heidenstams dikt Bön vid lågorna med 

dess av en överväldigande poetisk inbillningskraft burna anslag: "Helige 

Ande, dig tillbeder jag, / eld och segersång är ditt namn." Även om han 

som kristen inte kunde ha stämt in i den heidenstamska eldbegängelsebönen, 

är det måhända tänkbart, att dess bländande strålglans inte skulle 

ha lämnat honom helt oberörd. Innerst inne i lektor Alins väsen tyckte 

man sig nog ibland skymta ett drag av skygghet och oåtkomlighet; måhända 

var det detta, som mest hindrade honom från att nå spontan kontakt 

med sina lärjungar. Att det i hans lynne dolde sig vissa svårförklarliga 

och gåtfulla motsättningar har tidigare berörts. Han kunde med tydligt 

märkbart engagement tala om medeltida mystiker, och mer än en gång 

anförde han med ett innerligt tonfall Augustinus´ ord: "Du, o Gud, har skapat 

oss till Dig, och oroligt är vårt hjärta, till dess det vilar i Dig." Var för 

honom själens uppgående i det gudomliga höjdpunkten i gudsupplevelsen? 

Under en av sina morgonböner gick han ut från den kända satsen: "Ynglingen 

är mannens fader." Liksom Viktor Rydberg syntes han hysa den 

övertygelsen, att hos de unga finns en sinnets oskuld och en oanfrätt 

idealitet, vilka emellertid under livets påfrestningar lätt riskerar att gå förlorade. 

Medan Rydberg, åtminstone i pessimistiska stunder, tvivlade på 

att dessa drag kunde överleva hos de "vuxne och förvuxne", föreföll lektor 

Alin att vara så optimistisk, att han räknade med att i varje fall något 

av ynglingaårens presumerade osjälviskhet och sedliga renhet kunde 

komma att prägla även den mogne mannens tänkande och handlande. 

Det var sådana förhoppningar, han gav uttryck åt i sin morgonbönsbetraktelse 

över det ovan nämnda temat. 

Grundvalen för hans verksamhet som konfirmationslärare måste f.ö. ha 

varit hans fasta förvissning, att tonårsynglingar hade en så ideell läggning 

och var så påverkningsbara, att åtminstone vissa av de frön han sått 

skulle spira upp och växa till plantor, som gav riklig skörd. Hans innerligaste 

förhoppning var väl, att konfirmanderna påverkade av hans undervisning, 

skulle lyckas bevara så mycket av sinnets renhet, att de efter inträdet 

i de vuxnas värld försmådde att dricka ur "lastens brunnar", ej lät 

sig nedsänkas i "sinnlighetens dy" och ej dukade under för "den djuriska 

åtrån". (De med anföringstecken markerade uttrycken är Viktor Rydbergs). 

Det vore förvisso inte underligt, om en del katedralskoliter föreställde sig, 

att deras kristendomslärare en gång varit en ideellt lagd, renhjärtad 

19

gymnasist, som utan att förlora ynglingasinnets ädelhet genomgått ungdomstidens 

prövningar och burit dess ljusa förhoppningar och sedliga 

allvar ograverade med sig, då han tog steget in i mandomsårens värld. 

Då han blev vår lärare, närmade han sig fyrtioårsåldern, men ännu låg 

det något ynglingaaktigt över hans utseende. Det lät mycket väl tänka 

sig, att han för somliga gymnasister framstod som en ljusgestalt, kanske 

som en människa, "drabbad av renhet". Främst bör väl detta ha gällt de 

lärjungar, som redan vunnits för den tro, till vilken deras lärare bekände 

sig. 

Bedömningarna av lektor Folke Alin går i flera avseenden isär. Han var 

ingen medryckande lärare, han saknade den borne undervisarens uppslagsrikedom 

och fantasi. Men han var en ytterst ansvarsmedveten och 

plikttrogen arbetare i vingården, och han strävade ärligt efter att bibringa 

sina lärjungar ett så stort kunskapsmått som möjligt. Det vore grovt orättvist 

att beteckna honom som en dålig lärare. Hans förkunnelse hade visserligen 

ingenting av hänförelsens glöd, men den var långtifrån träaktig 

och snustorr och höll sig kring etiska frågor, som inte var helt oviktiga för 

ynglingar i de övre tonåren. Att många gamla katedralskoliter ännu minns 

honom och talar vackra ord om honom beror väl mest på att hans andliga 

profil var särpräglad: hos honom förenades sådana drag som högstämd 

idealitet och varm religiositet. Vad som inte minst respekterades av lärjungarna 

var säkerligen hans mod att i alla skiften stå för sin idealism och 

sin religiösa övertygelse. Han var en man med fläckfri vandel och karaktär. 

Sådana egenskaper har nog i alla tider rönt uppskattning hos skolungdomen. 

Folke Alin gick ur tiden redan knappt ett år efter vår studentexamen, hunnen 

blott ett stycke upp i fyrtioårsåldern. Under en morgonandakt rörde 

sig hans förkunnelse kring den kända sentensen: "Den gudarna älska, 

dör ung." Om man i ordet ung även inlägger betydelsen ´med ungdomssinnets 

idealitet och hänförelse i behåll´, så vågar man tro, att sentensens 

ord i dubbel bemärkelse kunde tillämpas på vår bortgångne lärare. 

Ungefär samtidigt med att budet om hans frånfälle nådde mig, råkade mina 

blickar falla på en dödsannons i en tidning; till meddelandet av dödsfallet 

var fogad vers 10 i Prudentius´ sköna dödspsalm "Nu tystne de klagande 

ljuden", mästerligt översatt av Wallin: ''En ande, som bad och som 

trodde, / där ägde sin älskade boning; / en brinnande vishet där bodde, / 

som närdes av Kristi försoning." Det slog mig, att denna psalmvers mycket 

väl kunde ha stått under Folke Alins dödsannons, ja kanske lika bra 

på hans gravvård. Hans doktorsavhandling bar titeln Försoningen. 

20

Olof Bern 

Adjunkten Olof Bern, född 1860, undervisade framförallt i kristendom. 

Några drag i hans personlighet har fångats av Hakon Hedemann-Gade i 

Lunds Katedralskola 1900 -1940 (1951) s.80: "Olof Bern [...] hade inte 

bara ett tilltalande, ja vackert yttre; hans inre personlighet stod nämligen i 

god harmoni med det fina, milda, om vissa Kristus-framställningar påminnande 

ansiktet." 

Ett något fylligare porträtt ger Ragnar Blomqvist i samma verk s. 92. 

Blomqvist framhåller riktigt, att "denne blide och saktmodige lärare" måste 

anses som mycket lämpad för undervisning i kristendom på realskolans 

lågstadium. "Hans religiositet hade en värme, som inte förfelade sin 

verkan på oss." 

Adjunkten Bern hade en överlägsen förmåga att fängsla sina unga åhörare; 

som Blomqvist framhållit, var nyckeln till hans hemlighet den, att 

han "helt och fullt levde med i det han talade om". Med arm-, hand- och 

fingerrörelser i förening med ett uttrycksfullt minspel och verkningsfulla 

röstnyanseringar kunde han effektfullt åskådliggöra en biblisk händelse; 

Blomqvist återger målande Berns dramatisering av berättelsen om den 

barmhärtige samariten. Det finns också andra exempel. I Apostlagärningarnas 

nionde kapitel berättas bl. a. om aposteln Paulus´ flykt från Damaskus. 

Hans fiender bland judarna där ville röja honom ur vägen, och 

för att hindra honom från att fly höll de vakt vid stadsportarna både natt 

och dag. Paulus´ anhängare i staden sänkte honom därför en natt i en 

korg från stadsmurens krön ner på marken, varpå han lyckades undkomma. 

I adjunkten Berns dramatiserade version skildrades förloppet sålunda: 

"De hissade honom i en korg ner från stadsmuren.” Berättarens högra 

hand med fingertopparna neråt sänktes från ett läge ungefär 4 dm över 

katederbordets skiva långsamt ner mot denna. Då fingertopparna nått 

fast underlag, fortsatte berättaren: "Därefter måste han fly från staden." 

Högra handens fingertoppar löpte i galopp över bordskivan. Därvid bar 

det sig emellertid inte bättre, än att pekfingertoppen råkade komma ner i 

ett bläckhorn utan kork i. När den åter blev synlig, kunde vi märka, att 

den färgats svart. Man skulle kunna tycka, att den lilla lustiga malören 

borde ha väckt munterhet bland de unga åhörarna, men därav märktes 

inte ett spår. Kan uteblivandet av skrattet månne förklaras så, att adjunkten 

Bern till sina lärjungar förmedlat en så stark känsla av att bibelns personer 

rörde sig helt i det sublimas sfär, att kategorier som det löjliga, det 

komiska från början finge anses fullständigt oförenliga med biblisk stämning 

och miljö? 

Då vi läste om Paulus´ missionsresor, pekade vår lärare ut i luften på en 

imaginär karta över Mindre Asien och visade läget för de tre städer där, 

som aposteln besökte under den första resan: Ikonium, Lystra och Derbe. 

21

Otaliga gånger såg jag under mina nio år vid Lunds Katedralskola Olof 

Bern komma gående över skolgården från porten mot Stora Södergatan i 

riktning mot den nya läroverksbyggnaden med fasaden vänd mot Grönegatan. 

Hans gång var vacker och ledig. Det föreföll mig, som om han 

med större eftertryck än någon annan av lärarna stötte promenadkäppens 

doppsko i marken. Mitt intryck blev, att här vandrade en frimodig 

och harmonisk människa ostraffligen sin väg fram. Under alla fem åren i 

realskolan var Olof Bern vår kristendomslärare, och allteftersom tiden 

framskred, blev vi förtrogna med en hel del religiösa uttryck, termer och 

begrepp. Jag tyckte mig finna, att vissa av dem osökt lät sig applicera på 

adjunkten Bern; omvänt kan man säga, att vår lärare föreföll mig vara en 

inkarnation av uttryck som "orubblig trosvisshet" och "oskrymtad gudsfruktan”. 

Som kristendomslärare kom det på hans lott att hålla morgonbön 

i aulan ett par gånger i veckan. Till min skam måste jag säga, att jag 

inte minns något konkret av innehållet i någon enda av hans morgonböner. 

I gengäld står bilden av en frimodig och uppriktig kristen bekännare 

levande framför mig. Under alla morgonandakterna läste han Daglig morgon- 

och aftonbön: "Jag tackar dig, Gud, min käre himmelske fader […]" 

Många av åhörarna menade kanske, att det ständiga återkommandet av 

denna bön urartat till slentrian; en gallupundersökning skulle kanske ha 

visat, att den inte ansågs bidraga till att höja andakten. För min del fick 

jag emellertid ingalunda det intrycket, att det nämnda inslaget i morgonandakten 

blev ett upprepande av "vanans nötta läxa". Det vore knappast 

riktigt att säga, att morgonbönsförrättaren läste bönen; den innerliga tonen 

i hans röst tydde på att han bad den, bad den kanske främst för sin 

egen räkning, bad den därför att han kände ett djupt behov att tacka och 

prisa sin Gud i den tidiga morgonstunden. 

I de tre första årens kristendomsundervisning var biblisk historia och studier 

i den kristna trosläran i anslutning till Luthers katekes de två huvudmomenten. 

Härtill kom inlärandet av ett ej ringa antal psalmer. Adjunkten 

Bern var minst av allt någon nitisk läxförhörare. Om en elev stakade sig 

på en psalmvers eller ett stycke i katekesen, såg han snarast förvånad ut, 

kanske ibland en smula besviken. Han riktade inga förebråelser mot den 

okunnige, han förblev alltid den vänlige och förstående läraren. Han skulle 

säkert aldrig ha kunnat komma på den ideń, att lärjungarna under kristendomstimmarna 

borde sitta med händerna knäppta. Att man under Olof 

Berns lektioner skulle uppföra sig städat och hyfsat och inte störa med 

prat var nog för de flesta eleverna något självklart. Lektionerna i kristendom 

skulle helt enkelt ha en särprägel, de skulle ha en annan grundkaraktär 

än lektionerna i profana ämnen. 

Under de lektioner, som rörde sig kring kristen trosuppfattning, föreföll 

mig adjunkten Bern uppträda som en trosviss men på samma gång vidsynt 

och human lutheran. Att han aldrig gjorde utfall mot andra trosriktningar 

låg helt i linje med hans nobla väsen, men att Luther för honom 

var den store gudsmannen var å andra sidan inte heller att taga miste 

på. Vid ett tillfälle nämnde han, att Luthers far, bergsmannen från Eisleben, 

omsider "uppnådde ett visst välstånd". Han uttalade de citerade 

22

orden på ett sätt, som antydde, att han av hela sitt hjärta unnade den store 

reformatorns fader allt det timligt goda, som fallit på hans lott. - Det sades, 

att adjunkten Bern själv var välsituerad. 

Även när vår kristendomslärare för oss sökte klargöra det religiösa livets 

förutsättningar och villkor, kunde hans framställning bli dramatiskt livfull. 

Mer än en gång slog han i bokstavligaste mening fast, att det fanns ett 

nyckelord för det rätta anammandet av den kristna religionens budskap: 

"Det är ett kort ord, det består av bara tre bokstäver, det är det lilla ordet 

TRO!" Samtidigt med att han uttalade detta ord, träffade hans knutna 

högra hand med övertygande kraft katederbordet. 

Allra mest fängslande var nog adjunkten Bern, när han invigde oss i 

Gamla testamentets fantasieggande värld. Lika luthersk som han föreföll 

mig, när han utlade den kristna trosläran, lika biblisk eller kanske snarare 

gammaltestamentlig syntes han mig, då han rörde sig på gammaltestamentlig 

mark. Redan över hans anletsdrag låg något gammaltestamentligt; 

om han hade burit ett böljande skägg, hade detta intryck ytterligare 

förstärkts; då skulle illusionen av en biblisk patriark ha varit nästan fullständig. 

Man kunde föreställa sig, att han i en hinsides värld skulle komma 

att sitta till bords med Abraham, Isak och Jakob under fromma samtal 

om upphöjda ting. Den allvarliga, ibland högtidliga rösten med sin mörka 

timbre kunde också tyckas ha en biblisk klangbotten; den föreföll att vara 

kongenial med de exotiska namn, som mötte oss i de gammaltestamentliga 

skrifterna. Det sägs, att John Wesley, metodismens grundare, i sina 

predikningar kunde uttala namnet Mesopotamien på ett så gripande sätt, 

att åhörarskaran brast i hejdlös gråt. Samma mirakulösa förmåga hade 

ju inte adjunkten Bern; dock förekom det mig, som om bibelns namn på 

berg, vattendrag, orter och personer fick sin rätta framtoning först när vår 

kristendomslärare tog dem i sin mun: Gerrisim, Hermon, Karmel, Tabor, 

Jabbok, Kidron, Kison, Gilead, Hebron, Mamre, Ahab, Ahasja, Atalja, Isebel, 

Joram, Josafat och många andra. 

Bibelns berättelser blev vi förtrogna med fr.a. genom det urval, som var 

medtaget i vår bibliska historia. Men för adjunkten Bern var detta ibland 

inte nog; då och då valde han ut en skildring ur Gamla testamentet och 

läste den högt för oss. Kanske ville han, att vi någon gång skulle få möta 

händelseförloppen i den form de hade i bibeltexten, ej bara i vår bibliska 

historias mera uttunnade framställning; vi skulle få dricka den ursprungliga 

källans friska och vederkvickande vatten. 

Vår kristendomslärare måste ha haft en utomordentligt säker känsla för 

vad det var i de åldriga urkunderna som kunde engagera gossar i tio-, 

tolvårsåldern. Jag satt trollbunden, andäktigt lyssnande till sällsamma 

ord, ord som saknade varje anknytning till vardagens värld och som kanske 

just därför gav fantasien vingar. Uppläsarens vördnadsvärda apparition, 

det allvarliga röstläget och den säregna läsrytm, som sammanhänger 

med den parataktiska meningsbyggnaden i bibliska texter, förstärkte 

intrycket, att man befann sig i en värld så fjärran från vardagens som tänkas 

kunde. 

23

I Första Samuelsbokens tredje kapitel, som vår kristendomslärare en 

gång läste för oss, berättas om hur Gud uppenbarar sig för den unge Samuel 

i templet i Silo, "där Guds ark stod”. Både Samuel och den gamle 

prästen Eli, "vilkens ögon hade begynt att bliva skumma", låg och sov i 

templet, då en röst ropade på Samuel. Detta upprepades tre gånger, och 

för varje gång skyndade Samuel till den gamle mannen i den tron, att det 

var han som ropat. Så förhöll det sig emellertid inte. Först sedan den 

hemlighetsfulla rösten för tredje gången ekat genom den nattliga tystnaden 

i templet, förstod Eli, att det var Guds röst som hörts. Detta var så 

mycket mera förunderligt som "Herrens ord var sällsynt på den tiden" och 

"profetsyner voro icke vanliga". Berättelsen bär det drag av genial naiv 

enkelhet, som är så typiskt bibliskt. Vilken intensiv förnimmelse av något 

outgrundligt mysteriöst kunde inte en sådan skildring väcka till liv i unga 

och mottagliga sinnen! 

En annan gång läste adjunkten Bern för oss det sjuttonde kapitlet i Första 

Konungaboken, ett bland de två kortaste i hela urkunden. På ett utrymme 

av föga mer än en sida berättas med en skildringskonst, som i sin episka 

raklinjighet nått det sublimas höjder, om två av de underverk, som den 

väldige profeten Elia utförde. Kompositionen är den enklast möjliga. Tisbiten 

Elia förkunnar för konung Ahab i Israel, att landet skall hemsökas av 

en svår torka; "varken dagg eller regn skall falla med mindre jag [dvs. 

Elia] säger det". På Herrens befallning beger sig profeten till bäcken Kerit, 

som österifrån faller ut i Jordan. Han får sin dryck ur bäcken, och på Herrens 

bud för korpar till honom "bröd och kött om morgonen, och bröd och 

kött om aftonen". 

Då bäcken Kerit på grund av nederbördsbristen torkat ut, fick Elia av Herren 

befallning att bege sig till staden Sarefat i Sidon. Där skulle på Herrens 

tillskyndan en änka förse honom med föda. Då Elia kommit fram till 

stadsporten, träffade han änkan och bad henne om ett stycke bröd. Änkan 

svarade, att hon bara hade en handfull mjöl i krukan och litet olja i 

kruset. Hon ämnade gå hem och tillreda en måltid härav åt sig själv och 

sin son "för att vi må äta och sedan dö". Men Elia försäkrade henne: 

"Mjölet i krukan skall icke taga slut, och oljan i kruset skall icke tryta, intill 

den dag då Herren låter det regna på jorden". Allt blev som Elia förutsagt. 

Varken änkan eller hennes husfolk eller Elia själv behövde lida någon 

nöd. 

Så hände sig emellertid, att änkans son blev så svårt sjuk, att han dog. 

Den hårt prövade kvinnan satte dödsfallet i samband med Elias ankomst 

till hennes hus och talade stränga ord till honom. Elia tog då den döde 

gossen ur moderns famn, bar upp honom i salen, där han bodde, lade 

honom på sin säng, sträckte sig därefter tre gånger över honom och ropade 

till Herren att låta gossens själ komma tillbaka in i honom. Men innan 

han gjorde detta, riktade han till Gud den hårda förebråelsen: "Herre, 

min Gud, har du väl kunnat göra så illa mot denna änka, vilkens gäst jag 

är, att du har dödat hennes son?” Den döde gossen fick liv igen, och Elia 

sade till hans moder: "Se, din son lever." Då betvivlade denna icke, att 

Elia var en gudsman. 

24

Man kan fråga sig, vad adjunkten Bern innerst inne ville uppnå, då han 

valde att läsa en gammaltestamentlig text, där en av Israels mest monumentala 

profetgestalter framträder som en undergörare av övermänskliga 

mått. Kanske hade han själv en gång i skolåldern blivit så överväldigad 

av den gamla hebreiska epikens betvingande skildringskonst, att han inte 

ville undanhålla sina unga elever en läsupplevelse av säreget slag. Vi fördes 

in i en värld med en sällsam dager över tingen, legendens overklighetsvärld. 

Frågan huruvida de händelser, som det berättades om, var 

verklighet eller fiktion, var dock nog för de flesta av oss ovidkommande. 

Det torde f.ö. vara osäkert, om den frågan överhuvudtaget aktualiserades. 

Om vår lärare så hade funnit lämpligt, kunde han ha upplyst oss om 

att två av motiven i berättelsen om Elias underverk möter även i Andra 

Konungabokens fjärde kapitel, där profeten Elisa, Elias lärjunge och efterträdare, 

uppträder som den store undergöraren. Här skildras, dels hur 

Elisa får oljan i en kvinnas smörjoljeflaska att räcka till att fylla en hel 

mängd kärl, dels hur han från de döda uppväcker en son till denna kvinna. 

De åtgärder, som vidtages vid uppväckelsen, är långt mera detaljerat 

beskrivna än fallet är i berättelsen om Elias underverk. Det mest suggestiva 

i denna rymmes väl i profetens anrop till Gud: "Herre, min Gud, låt 

denna gosses själ komma tillbaka in i honom!" och i raderna: "Och Herren 

hörde Elias röst, och gossens själ kom tillbaka in i honom, och han 

fick liv igen." 

Om Elisa heter det (2 Kon. 4:34-35): "Och han steg upp i sängen och lade 

sig över gossen, så att han hade sin mun på hans mun, sina ögon på 

hans ögon och sina händer på hans händer. När han så lutade sig över 

gossen, blev kroppen varm. Därefter gick han åter fram och tillbaka i rummet 

och steg så åter upp i sängen och lutade sig ned över honom. Då 

nös gossen, ända till sju gånger. Och därpå slog gossen upp ögonen." 

Det hade varit intressant att veta, vilken av de båda skildringarna som 

skulle ha gjort det djupaste intrycket på adjunkten Berns unga åhörare. 

Överhuvudtaget brydde sig emellertid vår lärare aldrig om att genom 

samtal eller ställande av frågor bilda sig en uppfattning om elevernas 

reaktioner vid mötet med de gammaltestamentliga berättelser de hört honom 

läsa. Jämförande motivstudier hade f.ö. kanske inte riktigt varit på 

sin plats på det skolstadium det här gällde; de skulle nog ha passat bättre 

på ett högre stadium. Måhända var det adjunkten Berns åsikt, att de skulle 

ha splittrat läsupplevelsen och förryckt det helhetsintryck han sannolikt 

ville, att de gammaltestamentliga berättelserna skulle förmedla: Guds visa 

styrning av händelserna genom särskilt benådade gudsmän, vilka han 

förlänat övernaturliga gåvor. En sådan målsättning bör kunna försvaras. 

Det är nog inte omöjligt, att vår kristendomslärare närde en förhoppning 

att med sitt textval visa sina lärjungar vägen till Gamla testamentets outtömligt 

rika skatter och locka dem till bibelläsning på egen hand. I så fall 

räknade han inte helt fel; att sådden inte enbart föll på hälleberget, är jag 

beredd att intyga, men jag kan ju endast tala för mig själv. 

25

Under en eftermiddagslektion i kristendom i ett av de klassrum, som vette 

mot väster, tyckte jag mig plötsligt se ett egendomligt ljussken kring adjunkten 

Berns huvud, där han satt och undervisade i katedern, som han 

sällan lämnade. När lektionen var slut och vi hunnit komma ut i det fria, 

förde jag min iakttagelse på tal med en skolkamrat, som suttit i samma 

vrå av lektionssalen som jag. Till min stora förvåning fick jag höra, att han 

också observerat ett märkligt ljusfenomen kring lärarens hjässa. Hur detta 

skulle förklaras, kunde vi emellertid inte nå enighet om. I Runebergs 

dikt Landshövdingen i Fänrik Ståls sägner berättas, att landshövding Wibelius, 

sedan han inför "den ryska härens övergeneral" i ett högstämt och 

märgfyllt tal hävdat rättens principer gentemot det brutala våldet, "sjönk i 

domarsätet ned" och att "en förklaring, stilla underbar", vilade över hans 

anlete. De två sekreterare, som befann sig på ämbetsrummet, var ense 

om "att detta sken var himmelskt skönt", men var oense om hur det skulle 

förklaras: "Den ene höll det för ett yttre lån/ av dagens sol, som lyste mild 

och klar;/ den andre sade: ´Det kom inifrån,/ hans samvetes det var´ ”. 

Den oenighet om ljusfenomenets förklaring, som rådde mellan mig och 

min skolkamrat, var principiellt av samma slag som oenigheten mellan 

landshövdingens båda sekreterare: jag menade, att det var "ett yttre lån 

av dagens sol", medan min kamrat inte ett ögonblick tvivlade på att han 

sett en gloria kring kristendomslärarens huvud. I hans akademiska examen 

kom att ingå ämnet fysik, och han är överhuvud till sin läggning kritisk 

och nyktert saklig. Trots detta vidhåller han ännu - mer än sextio år 

efteråt - med bestämdhet, att den ljuskrets, som svävat kring adjunkten 

Berns huvud, var en gloria. Dock nämnde han för en tid sedan, då episoden 

ånyo kom på tal, att vår lärare vid tillfället i fråga sökte förklara för 

klassen, vad som menas med en gloria, en detalj som helt fallit ur mitt 

minne. Han vore därför inte alldeles främmande för tanken, att han vid 

sin tolkning av företeelsen varit "suggererad". 

Vilken tolkning av fenomenet som än är den riktiga, så torde man med 

den kännedom man har om Olof Bern kunna utgå från att han minst av 

allt önskade att bli helgonförklarad. Han var av bondestam, en son av 

Söderslätt. Fädernegården låg i L. Slågarps socken i Skytts härad i Sydvästskåne. 

Sådana helgondygder som asketism och världsfrånvändhet 

har nog svårt för att slå rot i Skånes bördigaste jord. Det är f.ö. ej lätt att 

föreställa sig, att Olof Bern någonsin drömt om att vara en "utvald". Ett 

framträdande drag hos honom var ödmjukhet, och troligen var han mer 

än de flesta medveten om att han var "en fattig syndig människa". Han 

föreföll att trivas i människornas värld och se som sin livsuppgift att verka 

i denna efter måttet av sina krafter. 

En augustidag 1940 - Olof Bern var då åttio år - skulle han med sina närmaste 

bevista ett bröllop i Lunds domkyrka. En dotter till honom har berättat 

för mig, att både han själv och de övriga familjemedlemmarna befann 

sig i en glad och förväntansfylld stämning, då de gav sig i väg till kyrkan. 

Då han hunnit in i vapenhuset, drabbades han emellertid av en hjärtattack, 

som ändade hans liv. 

26

Det skulle knappast förvåna, om många av Olof Berns vänner och forna 

lärjungar vore benägna att se en djupare innebörd i de ovanliga omständigheterna 

kring hans bortgång. 

Gamla katedralskoliters omdöme om Olof Bern lyder ofta: "Han var en fin 

människa”, det understrukna ordet gärna uttalat med en tydligt märkbar 

känsloemfas. Adjektivet fin är givetvis en smula onyanserat. Det bör kanske 

snarast anses som en sammanfattande beteckning för vad som ryms 

i ord som enkel, okonstlad, uppriktig, värdig, vänlig, god m.m. Grundtonen 

i Olof Berns väsen var nog hans varma religiositet. Den fromhetstyp 

han företrädde var troligen förr ej så ovanlig bland allmogen i sydskånska 

slättbygder. Hans fromhet tycktes också vara väsensbesläktad med den, 

som man så ofta möter hos kända bibliska gestalter. Den var manlig och 

flärdfri, varken dogmatiskt sträng eller sekteristiskt fördömande och fri 

från all jolmighet och allt känslopjunk. Dess grundval syntes vara en fast 

gudsförtröstan. - Olof Bern var alltför försynt för att vilja påtvinga någon 

annan sin trosuppfattning. 

Att Olof Berns personlighet gjort intryck på hans elever förefaller uppenbart. 

Hur mycket han betytt som företrädare för sitt huvudämne, kristendomskunskap 

som det förr hette, har kanske många av hans forna lärjungar 

ej närmare sökt göra klart för sig. Under 1910-talet var kristendom 

vid sidan av ämnen som historia och modersmålet ännu ett viktigt s.k. 

bildningsämne. Det beror i oerhört hög grad på lärarens personliga engagement, 

på hans förmåga att leva sig in i händelser och skeenden och att 

levandegöra dessa, om han skall kunna skänka efter djupare kunskap 

och insikt hungrande elever bröd och inte stenar. Olof Bern ägde i rikaste 

mått gåvan att trycka sin personlighets prägel på kristendomslektionerna. 

Hemligheten med hans konst låg nog helt enkelt däri, att han som undervisare 

alltigenom var sig själv och aldrig någon annan. 

27

Karl Enghoff. 

Vi hade lektor Karl Enghoff (född 1860) som lärare i geografi under de två 

första gymnasieåren och som historielärare under de tre sista. I fyra hela 

år satt vi under hans färla och lärde oss nog att känna honom ganska väl. 

Utan överdrift kan man säga, att han var en av de mera färgstarka lärarpersonligheterna. 

Han var bondson från Ausås socken i S.Åsbo härad i 

Nordvästskåne. Om sina minnen från barndomstiden berättade Enghoff 

inte så värst mycket. Vi fick emellertid reda på att det "roligaste" han och 

hans kamrater visste var att "ringa svin”; man satte en järnring i svinets 

tryne för att hindra det från att böka. Han beskrev noggrant, hur det gick 

till, men alla detaljer därvidlag har fallit ur mitt minne. – Helsingborg var 

handelsstaden för en stor del av Nordvästskåne, och Enghoff kunde berätta 

om de handelsfärder dit han som pojke företagit i sällskap med sin 

far. En intressant uppgift, som han lämnade, var att innehavarna av de 

stora köpmanshusen i Helsingborg titulerades "Patron". 

Lektor Enghoff hade någon defekt i röstorganen, som medförde, att hans 

tal interfolierades av egendomliga inandningsljud, vilka påminde om de 

stönanden man kan få höra från människor som våndas under sina plågor. 

Under sena kvällspromenader, då gatorna vilade i halvmörker, kunde 

man på de egendomliga inandningsljuden sluta till att lektor Enghoff kom 

vandrande emot en, detta långt innan ögat kunde skymta hans kraftigt 

byggda gestalt, över vilken det vilade något urskånskt bondaktigt. Det sades, 

att Enghoff hade astma, och själv hyste han, som jag senare fick 

veta, samma uppfattning. Rätt allmänt troddes det också, att han hade 

”silverstrupe”. Först ungefär tjugo år efter min studentexamen blev jag av 

Enghoff själv upplyst om att den åkomma han lidit av inte var astma. Omkring 

år 1940 bodde vi båda i Helsingborg. Ej sällan hade vi bägge två 

ärende ner till Lund, och jag hade då många gånger nöjet att hamna i 

samma järnvägskupe´ som han. Att han kunde vara mycket underhållande 

som berättare visste jag från gymnasieåren, och under tågresorna förstärktes 

detta intryck. Vad som genast slog mig, då vår gamla bekantskap 

förnyades, var att Enghoffs tal numera lät fullt normalt. Alldeles 

självmant berättade han för mig, att det inte alls varit astma han besvärats 

av under sitt tidigare liv; det var en helt annan åkomma, som emellertid 

låtit sig bortoperera. 

Vårt första möte med lektor Enghoff höstterminen 1917 - vi hade då gjort 

vårt inträde i ring R I - blev nog en överraskning för oss. Innan vi visste 

ordet av, fick han ett våldsamt vredesutbrott. Jag fann detta högst egendomligt, 

ty klassen var utan ringaste tvivel en mycket städad samling 

skolynglingar, och så vitt jag kan minnas fanns ingenting att anmärka mot 

vårt uppförande. Enghoff lade ”tungt och fast sin hand i bordet" och röt 

"kungligt som ett lejon". En del av ordalagen minns jag än: "Här ska ni sitta 

som ljus. Jag har hårda nävar och jag är min själ inte rädd att använda 

dem heller". (Liksom den av honom beundrade Gustav Vasa kunde han 

"mänga sitt tal med svordomar"). En mycket fin och väluppfostrad yngling 

kallades fram, och till denne yttrades orden: "Du visar, att du ger fanken i 

28

vad jag säger". (Enghoff hade, så vitt mitt minne räcker till, inte sagt något, 

som man helt enkelt kunde "ge fanken i"). Jag tror inte man kan säga, 

att vi satt skräckslagna inför lärarens lynnesutbrott, vilket säkerligen 

tycktes oss helt omotiverat, men vi förstod utan tvivel, att mannen inte var 

att leka med, när han blev retad. 

Från säkra källor har jag erfarit, att Enghoffs första möte med en klass - 

eller kanske rättare ring - avlöpte på ungefär samma sätt som det här 

skildrade. Den ene sagesmannen berättade för mig, att hans knäkamrat 

lätt stött till honom för att etablera en försiktig muntlig kontakt. Han vände 

sig då till kamraten med ett ”Va?”. Enghoff upptäckte detta. Ynglingen 

kallades fram. ”Va menar du?" röt läraren. - ”Ja sa bara ’va’.” - "Ja ska 

min själ ’va-a’ dej! Erkänn, att du e en stor drummel!" - ”Ja". - "Erkänn att 

du e en förbannad fähund!" - ”Ja". - "Erkänn, att du e en djävla tjurskalle!" 

- "Ja". Det var många "erkännanden” min sagesman måste göra, innan 

han tilläts gå tillbaka till sin bänk. 

Den andre sagesmannens relation är lik de båda redan givna såtillvida 

som lektor Enghoff även den gången gav sin hastigt påkomna vrede luft i 

tal, med ett ordval, som sades vara förskräckligt. Skillnaden var bara den, 

att den retade historielektorn vid det aktuella tillfället gick "from sounds to 

things". En mycket skötsam elev utsågs till syndabock; han kallades fram 

och blev grundligt örfilad. Lektor Enghoff torde ha gällt som Katedralskolans 

mest fruktade örfilsutdelare. Det sades att han var stark som en 

"slagbjörn". "Rotfästad klippa hölle/ väl knappast ut att stå,/ och lummig 

järnek fölle/ för mindre tag än så", uttryckte sig en gymnasist, som kunde 

sin Frithiofs saga. Under en "exekution" av det mera grundliga slaget 

hände det understundom, att lösmanschetterna gled av och hamnade i 

en vrå av klassrummet. Andfådd efter den kroppsansträngning, som kan 

vara förbunden med intensiv örfilsutdelning, plockade Enghoff upp manschetterna 

och trädde dem över handlederna. 

Att det första mötet mellan lektor Enghoff och en gymnasiering kunde få 

formen av en våldsam konfrontation, har kanske en plausibel förklaring. 

Det vore väl knappast förvånande, om det egenartade i hans röst skapat 

ett komplex hos honom; han misstänkte kanske, att han inför eleverna 

lätt kunde komma att framstå i en löjlig dager. Risken härför torde emellertid 

ha varit ringa. Hela Enghoffs apparition tydde på att man stod inför 

en man av kärnvirke, och över en sådan kan det ju knappast falla ett löjets 

skimmer. På det hela taget måste hans språk karaktäriseras som distinkt 

kultiverad skånska. Det låter därför tänka sig, att han med sina vredesutbrott, 

vilka f.ö. inträffade mycket sällan, ville injaga en sådan skräck 

i eleverna, att blotta tanken på att skratta åt hans röstdefekt syntes dem 

orimlig. 

Vad eleverna icke minst uppskattade hos lektor Enghoff, ty uppskattad 

var han, ja populär, fastän han ingalunda fikade efter popularitet, var kanske 

hans fullständiga brist på långsinthet. Oftast kom han nog inte länge 

ihåg, vem av lärjungarna det var som han tagit i upptuktelse. Det sades 

rent av, att de som råkat ut för hans "hårda nävar", ofta fick god utdelning, 

då terminsbetyget sattes. 

29

Emellertid hade Enghoff säkerligen ett gott minne; hans huvudämne var 

historia, och den som vill förvärva grundliga insikter i denna disciplin, bör 

nog inte vara minnessvag. En gång under en tågresa till Lund frågade jag 

honom, om han under sin tid som lärare vid läroverket i Kristianstad möjligen 

haft Fredrik Böök som elev. Han bejakade detta och tillade: "Han fick 

pisk av mej två gånger; den ena gången var det åtminstone välförtjänt". 

Därefter redogjorde han närmare för de omständigheter, som förmått 

honom att bära hand på en gymnasist, som längre fram kom att taga säte 

i Svenska Akademien. Det torde vara ovisst, om det vid den tiden fanns 

någon annan person i vårt land, vars relationer till någon av de aderton 

var av samma slag som lektor Enghoffs. 

Enghoff berättade för mig, att han smått misstänkt, att han fått stå modell 

för en av de lärartyper, som Böök skildrat i sin roman Storskolan, men att 

Böök vid hans förfrågan försäkrat, att så inte var fallet. - Frans G. Bengtssons 

nyligen utkomna första del av Röde Orm fann Enghoff "lite rå". 

Frans G. Bengtssons nya, helt okonventionella grepp på sitt ämne kunde 

Enghoff med sina mera traditionella värderingar helt naturligt inte fullt 

uppskatta. 

Karl Enghoff skulle kanske med Dan Anderssons ord i den åtminstone 

förr mycket populära visan om Jungman Jansson kunna karaktäriseras 

som "hårdhänt men hederlig". Han följde strikt den maning, som C.J.L. 

Almqvist i Svenska fattigdomens betydelse riktar till sina landsmän: 

"Vredgas, om så skall vara; men kälta aldrig. Slå till jorden, men småbits 

icke." Han var aldrig pedantisk eller småkitslig, och det sades, att han 

kunde taga sina elevers parti mot andra lärare. Det fanns gymnasister 

som berättade, att de med en tänd cigarrett i munnen på gatan mött lektor 

Enghoff men att denne inte tycktes lägga märke till deras olovliga förehavande. 

Bristande observans av denna art vann helhjärtad uppskattning 

bland skolungdomen. 

Av gymnasisterna uppfattades nog lektor Enghoff bl.a. som en trivsam 

farbrorsgestalt. Till hans popularitet bidrog säkerligen hans trygga gemyt 

och hans skämtlynne, som var av det vänliga och vinnande slaget. Ironi 

och sarkasm låg inte för honom. När han stod i dörren till ett klassrum, 

där han skulle hålla lektion, kunde han fråga: "Är det här R II?". Då han 

fått svaret "Ja", kunde han fortsätta: "Det är väl här jag ska va?". När 

även denna fråga besvarats jakande, kunde han säga: "Här är ju varmt 

och gott inne." Bortsett från de enstaka vredesutbrotten var han nästan 

alltid vid ett soligt lynne. Det blev en mycket trivsam stämning i klassrummet. 

Vår lärare kunde mitt under lektionen lägga in en tobaksbuss eller 

spotta ut en redan förbrukad. Något läxförhör blev det praktiskt taget aldrig 

tal om; bara enstaka ströfrågor kastades ut. Enghoff kommenterade 

innehållet i dagens läxa, gjorde utblickar och översikter, berättade en belysande 

anekdot e.d. Följden av den bristande kontrollen av lärjungarnas 

kunskaper blev, att han knappast visste, på vilken kunskapsnivå de olika 

eleverna befann sig. Det kunde hända, att en lärjunge, som enligt kamraternas 

mening var en av de slätaste i klassen, kunde få det kanske allra 

30

högsta betyget. Mitt betyg i historia sänktes omedelbart tre steg, sedan 

jag fått Enghoff till lärare i ämnet, men jag kände ingen större bitterhet 

över detta. Det sades ibland, att Enghoff lottade ut betygen, men det saknades 

förstås varje grund för ett sådant påstående. Då han haft en klass 

några år i följd, tycktes han emellertid säkrare kunna bedöma varje elevs 

standard. 

Någon fordrande lärare var lektor Enghoff sålunda inte. Han deklarerade 

en gång: "Jag har aldrig gett någon underkänt i historia, och jag tänker inte 

göra det heller, för om di inte kan, så klår jag dom." Jag kan dock inte 

minnas, att någon fick stryk på grund av bristande insikter i något av de 

ämnen som Enghoff undervisade oss i. En gång var det i alla fall nära, 

att något sådant hänt. Okunnigheten fick inte gå alltför långt. Det fanns 

gränser för den. Vid ett tillfälle ombads en gymnasist att gå fram till kartan 

och peka ut Golfströmmen. Olyckligt nog ville han förlägga den till Stilla 

Oceanen. Detta var ju oerhört. Vreden steg upp i lektor Enghoff, men han 

avstod från handgripligheter och nöjde sig med det hotfulla yttrandet "Jag 

skulle ha go lust å lägga dej på käften." 

En dag under vårterminen 1921 skulle skolan fira fyrahundraårsminnet av 

Gustav Vasas befrielseverk. Som huvudlärare i historia kom det på lektor 

Enghoffs lott att hålla högtidstalet i skolans aula, där lärarna med rektor i 

spetsen samt alla skolans lärjungar samlats. Enghoff började sitt anförande 

i bästa oskarianska högtidstalsstil: "Här hava vi i dag samlats, lärare 

och lärjungar, för att gemensamt, såsom det höves oss, fira minnet av det 

livsverk Gustav Vasa utförde." Han nämnde sedan, att det ingalunda var 

hans mening att flytta historielektionen från klassrummet till aulan. Han 

gav en expose´ över händelseförloppet i Sverige ända sedan Kalmarunionens 

dagar och sökte därpå se Gustav Vasas insats i ett större nordiskt 

sammanhang. Troligen var de uppfattningar och värderingar han 

framförde de bland fackmännen på området gängse. Att hans syn på 

Gustav Vasa och hans roll i Sveriges historia markant skilde sig från den 

som Vilhelm Moberg långt senare gjorde sig till tolk för i sin bok Min 

svenska historia, är ju inte ägnat att förvåna. Föredragets sista mening 

minns jag ännu. Enghoff var märkbart rörd, och rösten hade ett tydligt 

fosterländskt patos, som återigen förde tankarna till den oskarianska epoken 

under det slutande adertonhundratalet: "Därför skall Gustav Vasas 

minne hållas i ära, så länge svenskt hjärta klappar och svensk tunga röres." 

Det fanns under vårterminen 1921 i ring L II, där Enghoff undervisade i 

historia, en gymnasist, som befann sig i det stadium av den språkliga utvecklingen 

varunder vissa ynglingar lätt gripes av en svärmisk kärlek till 

klangsköna ord och fraser, ett slags ordnarkomani för att använda en modern 

term. Hos ynglingar av denna typ finns nog också ej så sällan en 

ambition att uppträda som estradörer, att inför en lyssnande församling 

taga högstämda, associationsrika ord i sin mun och därigenom framkalla 

förundran och kanske beundran. Lektor Enghoff skulle från och med följande 

läsår överlämna klassen i andra händer, och ynglingen i fråga kom 

31

då på den ideń att under den sista lektionen träda fram och hålla ett tal 

till den avgående läraren. När ungefär tio minuter av timmen återstod, 

reste han sig upp från sin bänk med ett manuskript i handen. Både Enghoff 

och kamraterna i klassen såg förvånade ut. Vad tänkte den oförvägne 

gymnasisten ta sig till? Ännu mera förvånade blev de nog, då denne 

med lugn och obesvärad röst började: "Herr Lektor! Mina Herrar!". Detta 

var inledningen. Nu var nyfikenheten väckt. Så kom fortsättningen: "Tillåt 

mig, Herr Lektor, att å egna och klassens vägnar framföra de känslor av 

vördnad, tacksamhet och beundran, som besjäla oss i detta ögonblick, då 

Ni, Herr Lektor, står i begrepp att lämna vår klass. Ingen har som Ni, Herr 

Lektor, kunnat göra en historielektion medryckande och intressant. Ni 

har, Herr Lektor, under historietimmarna tagit oss ut på historiens vida 

valplatser, och vi ha därunder förnummit något av historiens eget vingsus 

kring våra öron.” Fortsättningen av talet, vilket jag fått läsa i manuskript, 

gick i samma stil. Jag bör kanske inflicka, att min redogörelse för händelseförloppet 

helt bygger på högtidstalarens egen relation. 

När talaren slutat sitt anförande, skulle lektor Enghoff ha sagt: "Ja, det 

var ju roligt, att ni tycker om mig. Ni ska få godkänt allihopa, och detta 

ska du [han avsåg högtidstalaren] minsann inte ha gjort för ingenting." Så 

frågade han: "Har du koncept?” När han fått veta, att så var fallet, tillade 

han: ”Ah, det kan du gärna ge mej, så jag kan få läsa opp det för min fru, 

född von Melen.” 

När högtidstalaren några dagar senare mottog sitt terminsbetyg kunde 

han med nöje konstatera, att hans betyg i historia höjts från Ba till litet a. 

I detta sammanhang kan nämnas, att samme yngling någon dag efteråt 

uppträdde som föredragshållare under en biologilektion. Han skulle tala 

om Carl von Linne´. Början av föredraget, vilket jag fick läsa, minns jag 

än: ”Herr Lektor! Mina Herrar! Det är med en viss tvekan som jag inför 

detta auditorium dristar mig att framträda med ett föredrag om vår vitt berömde 

landsman Carl von Linne´, enär vi ju såsom vi alla nogsamt veta, 

mitt ibland oss ha en av vårt lands onekligen allra främsta Linne´-kännare, 

lektorn, docenten, filosofie doktorn Otto Daniel Gertz." 

Enligt vad föredragshållaren berättat för mig, sög biologilektorn med välbehag 

i sig det beröm, som ströddes över honom. Kort därefter skulle 

klassen rösta om vilka betyg eleverna borde få. Då turen kommit till föredragshållaren, 

frågade läraren först, om han skulle ha B. Ingen hand 

sträcktes upp. Så frågades: ”Ska han ha Ba?” Alla i klassen tyckte, att 

detta betyg vore skäligt. Då skall biologilektorn ha gjort ett snabbt slut på 

omröstningen med orden: ”Era drumlar! Han ska ha litet a, det är han ärligen 

värd.” 

Betyget blev litet a. 

Karl Enghoff var av allt att döma ingen komplicerad natur. I hans själ 

tycktes inte finnas några dunkla skrymslen. Han tedde sig som gjuten i 

32

ett stycke. De olika karaktärsdragen hos honom föreföll att vara "oupplösligt 

och oskiljaktigt förenade". De bildade ett organiskt helt; alla inslagen i 

bilden var för helhetsuppfattningen lika oförytterliga: den häftigt uppblossande 

vreden, kraftorden, det slagbjörnsaktiga, den fryntliga skämtsamheten, 

det soliga lynnet. Allt hos honom verkade naturvuxet äkta. Det var 

väl frf.a. detta som gjorde honom till en intressant och spännande bekantskap 

för många generationer katedralskolelever. Om Karl Enghoff blev en 

avhållen lärare, så berodde detta kanske ändå mest på att lärjungarna instinktivt 

anade, att han var en verkligt god människa, en sådan, i vilken 

intet svek är. 

”He was a man, take him for all in all.” 

33

Gustaf Forsström 

Det fanns vid Lunds Katedralskola två lektorat i ämneskombinationen 

matematik-fysik. Det ena av dem innehades av lektor Gustaf Forsström 

(född 1867). Ungefär hälften av alla de gymnasister, som valt att gå reallinjen, 

kom i beröring med honom under hela sin fyraåriga gymnasietid. 

Ämnet matematik upptog många timmar på schemat, och även fysik var 

ett viktigt ämne på reallinjen. Lektionerna för lektor Forsström blev sålunda 

fler än för någon annan undervisare. Då han dessutom både som pedagog 

och personlighet kan betecknas som märklig, är det inte förvånande, 

om många gymnasister tog djupa intryck av honom. 

Lektor Gustaf Forsström, bördig från sydöstra Norrland, var en iögonfallande 

ståtlig man. Han var ovanligt högrest och bar ett välvårdat, något 

mörkrött, kortklippt helskägg. Under min skoltid hörde jag aldrig någon 

nämna honom vid annat namn än hans borgerliga efternamn, men äldre 

gymnasister ville göra gällande, att han hade två binamn: det ena var 

"Barbarossa", givet med anledning av det röda skägget, det andra var 

”Kungen”, vilket anspelade på den påstådda likheten med kung Gustaf V. 

Porträtt av denne från tiden närmast efter hans tronbestigning 1907 tyder 

onekligen på en viss likhet i utseendet; helskägget hos de båda var av 

samma typ, och den ansenliga kroppslängden var ett annat gemensamt 

drag. I viss mån kanske lektor Forsström med avseende på ansiktsuttryck 

och skäggtyp lika mycket erinrade om kung Georg V av Storbritannien, 

men denne var ju inte lika påfallande reslig. Jämförelsen med Gustaf 

V är emellertid missvisande såtillvida, som lektor Forsström i motsats 

till denne inte verkade gänglig och skranglig. Han hade en bredare statur; 

axelbredd och bröstvidd stod i vida bättre proportion till längden. Utan 

överdrift torde man kunna säga, att han föreföll mer "konungslig" än någon 

av Europas krönta monarker under 1910-talet. En med glitter och annat 

pynt behängd julgran ter sig aldrig löjlig; lika litet skulle en man med 

Gustaf Forsströms resning och värdighet synts löjlig eller förkonstlad, om 

han burit kraschaner, ordensband och ordenskedjor. 

Särskilt många egenheter i fråga om vanor och uppträdande hos vår matematik- 

och fysiklärare under gymnasieåren kunde vi knappast notera. 

Han bar så höga stärkkragar, att jag aldrig vare sig förr eller senare sett 

deras like; det måste emellertid medges, att de var klädsamma, att de 

gick helt i stil med hans personlighet, åt vilken de förlänade en speciell 

accent. Arne Hassler har i sin bok Prästens Jan i Katedralskolan lagt 

märke till en annan egenhet, som skilde honom från de övriga lärarna: 

han var den ende som hade en galge i klassrummet, på vilken han hängde 

upp sin överrock. Till skillnad från sina kollegor begagnade han inte 

klockkedja; han hade en särskild, i ett svart ripsband fäst anordning, som 

höll uret kvar i västfickan. Hans promenadkäpp var vidare betydligt smalare 

än de andra lärarnas käppar och var inte som dessa försedd med 

krycka utan avslutades upptill med silverknopp. 

34

Under mina fyra gymnasieår hade jag samma skolväg som lektor Forsström 

och kunde därför vid en mångfald tillfällen konstatera, att han var 

en otroligt snabb fotgängare. Jag kan inte erinra mig, att jag sett någon 

annan vandrare förflytta sig lika raskt som han. På grund av sin längd hade 

han vad som på militärspråk åtminstone förr kallades för "ett vägvinnande 

steg", och antalet steg per tidsenhet var nog mer än 110 i minuten, 

den gånghastighet, som under min värnpliktstid betraktades som den 

högsta, då soldater enskilt skulle förflytta sig exempelvis till en uppställningsplats. 

När han kom vandrande i sin snabba takt, tycktes det, som 

om han hade blicken riktad mot en punkt i marken ett tjugotal meter framför 

sig. Över hans ansikte låg ett drag, som tydde på stark tankekoncentration. 

Man kunde få det intrycket, att han brottades med något problem. 

Han var, för att tala Runebergs språk, en man, som ”förstod värdera tiden”, 

och det är därför inte otänkbart, att gångtiden till skolan utnyttjades 

så effektivt som möjligt. 

Den bild, som jag och mina klasskamrater fick av lektor Forsström, blev 

väl inte fullständig, förrän vi kom upp i högsta ringen. Han var ingen särskilt 

talför man och hörde inte till dem, som man kan läsa i som i en öppen 

bok. Men efterhand uppenbarades nog ändå så mycket av hans inre, 

att hans personlighet för oss kom att framstå klart och skarpt avgränsad, 

då vi lämnade läroverket. 

Ungefär hälften av de lärare, som jag här sökt porträttera, var närmare 

femtio år eller därutöver, då min klass kom under deras inflytande. De 

hade sålunda nått eller passerat livets middagshöjd, och mest troligt är 

väl, att de drag, som utmärkte dem, då hunnit till full utveckling. Hur deras 

barndom och ungdom varit kunde vi naturligtvis inte veta något om, vi 

visste inte, om de haft att utkämpa inre strider för att rädda sina själar, vi 

visste inte, om de haft att utstå prövningar på levnadsvägen. Det förhöll 

sig med dem på samma sätt som med skolans ärevördiga vårdträd, den 

väldiga boken mitt på skolgården. När jag år 1912 kom in vid läroverket, 

torde den ha varit omkring 75 år gammal. Hur många av Katedralskolans 

lärjungar ägnade en tanke åt att trädet den gången det planterades - det 

uppges ha skett den 18 februari 1857 - måste ha varit en ganska späd 

ungbok? Vem av oss tänkte på hur många vårar det lövats, hur många 

höstar det fällt sin lövskrud, hur många ljumma sommarvindar som susat 

genom dess krona, hur många hårda vinterstormar som böjt dess grenar, 

innan det blivit vad det var? Vi kunde nog inte tänka oss trädet så, som 

det måste ha tett sig för de generationer ungdom, vilkas skolgång inföll 

på 1860- och 1870-talen. 

Lektor Forsström blev vår lärare höstterminen 1917. Under detta år fyllde 

han femtio och stod sålunda "på höjden av sin levnads branter". Allt som 

allt torde vi under gymnasietiden ha varit tillsammans med honom ett tusental 

lektionstimmar. Först så småningom blev vi väl riktigt medvetna 

om den själslivets djupdimension som fanns hos honom. De dolda strömdragen, 

de underjordiska källflödena gick kanske inte så ofta i dagen, 

men när de gjorde det, hade man en så mycket starkare förnimmelse av 

att stå inför en man av ett verkligt imponerande inre format. 

35

Det låg ett drag av allvar över hans framtoning, och hans djupa, vackra 

röst hade också en allvarlig klang. Att han tog sin uppgift som uppfostrare 

och undervisare på fullt allvar blev ju snart uppenbart för hans lärjungar. 

Hans allvar syntes emellertid vara av ett särskilt slag. Det kan varken karaktäriseras 

som gravallvar, bistert allvar, kärvt allvar eller tillkämpat allvar. 

Allvarsdraget kunde lätt förvandlas i ett leende, t.ex. då ett svar på 

en fråga gavs på ett roande sätt. Hans leende var sällsynt vackert; det 

kunde komma en att tänka på en ljus sky, som hastigt drar fram över en 

blå sommarhimmel. Det kan i ens erinring väcka till liv följande rader av 

den finlandssvenske diktaren Mikael Lybeck: ”det värmande, stilla/ leende, 

gott och klokt, som blott de starka/ bland oss ha kvar.” 

Det har ibland gjorts gällande, att den stora humorn, den befriande, förlösande 

och medkännande, kanske helst väljer att ta sin boning hos dem, 

som vid ett ytligare betraktande framstår som utpräglade allvarsmän. 

Denna iakttagelse äger i hög grad sin tillämplighet på lektor Forsström. 

Den humor, som då och då gick i dagen, manifesterades ofta i ett liksom i 

förbigående fällt yttrande. Någon som helst beräkning på effekt, t.ex. 

framkallande av munterhet och skratt, förelåg givetvis aldrig; han förblev 

troligen själv ovetande om att en och annan av eleverna fäst sig vid vad 

som sagts och i livslång hågkomst skulle komma att bevara hans ord 

som dyrbara klenoder. Man kunde komma att tänka på en gnista, som 

oväntat springer fram vid ett brottställe i en strömförande elektrisk ledning. 

Hans humor var måhända delvis av brittiskt märke; den kunde 

ibland tyckas ha något av understatementkaraktär. En gång höll han i 

Folkets hus i Lund en lysande populärvetenskaplig föreläsning om elektricitet, 

beledsagad av synnerligen skickligt utvalda och utförda experiment. 

Då han under föreläsningen kom in på ämnet statisk elektricitet, rekommenderade 

han åhörarna att efter hemkomsten ta huskatten i knät 

och stryka den över pälsen för att på så sätt locka fram elektriska gnistor 

men påpekade i samma ögonblick, att somliga familjer kanske inte höll 

sig med huskatt. "Sådant kan förekomma", tillade han med orubbligt allvarlig 

röst och utan att ändra en min. 

Ibland kunde en lustig episod under en lektion eller ett kvickt svar på en 

fråga locka fram ett lätt skratt hos lektor Forsström. Hans skratt var hjärtligt 

och - med undantag för en enda gång - alltid behärskat. Denna enda 

gång brast fördämningarna, och han skrattade, så att tårarna rann. Jag 

var själv den ofrivilliga orsaken till detta ohejdade skrattutbrott. Vi skulle 

börja med studiet av rymdgeometri, och vår lärare önskade reda ut några 

grundläggande begrepp. Han frågade, om någon i klassen kunde definiera 

begreppet en plan yta. Jag räckte upp handen, fick frågan och - för att 

använda Chronschoughs ordalag - "uppläste så med stadig röst": "En 

plan yta är en sådan yta, varav ingen del är buktig." Det flög ett leende 

över vår lärares ansikte, och han ställde så nästa fråga: ”Vad är en buktig 

yta då?” Mitt svar kom lika rappt som det förra: "En buktig yta är en sådan 

yta, varav ingen del är plan." Då spred sig ett nytt leende över lärarens 

ansikte, och han frågade mig intresserat: "Var har du fått det ifrån?" Jag 

svarade, som sanningen var: "Jo, det fick vi lära oss för adjunkt Vilke i realskolan." 

Det var då skrattlusten blev vår lärare övermäktig. Varken jag 

själv eller mina kamrater hade väl i början klart för oss, vad som 

36

egentligen vållade denna uppsluppna munterhet hos honom. Vi hade aldrig 

tidigare sett honom i ett sådant tillstånd, och den våldsamma skrattexplosionen 

blev en engångsföreteelse. Han lärde oss nu omgående, att 

det finns något som kallas cirkeldefinition. Vi insåg vid närmare eftersinnande, 

att anledningen till vår lärares häftiga skrattutbrott inte var cirkeldefinitionen 

i och för sig - en dylik logisk förlöpning hos en adertonårig 

gymnasist hade han säkerligen förståelse för - utan det förhållandet, att 

jag råkat nämna min hemulsman. Det är väl knappast sannolikt, att lektor 

Forsströms munterhet blivit lika stor, om jag uppgett någon annan hemulsman, 

t.ex. någon lärare från en annan skola, eller helt undvikit 

namns nämnande. Hur som helst: vår lärare på realskolestadiet borde ju 

inte ha utspritt villoläror. Episoden inskärper vikten av att följa det klassiska 

rådet att inte svära på magisterns ord. 

När jag tänker tillbaka på gymnasieårens undervisning i matematik och 

fysik, så blir huvudintrycket, att vår studiegång letts av en lärare, som 

med metodisk noggrannhet utstakat den väg vi hade att gå. Varje etapp 

på vår vandring föreföll att vara omsorgsfullt planerad. Allt vad vår lärare 

företog sig verkade väl genomtänkt; han var inte den, som lämnade något 

åt slumpen. Han höll obönhörligt fast vid kravet på tankereda. Om det 

brast en elev härutinnan, kunde man få höra läraren citera de tegne´rska 

orden: ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.” Fanns det någon lucka i 

en härledning eller bevisföring, kunde han med sin allvarliga röst säga: 

"Du är fortfarande bevisskyldig." Man måste gå i närkamp med problemen. 

I likhet med Sokrates var lektor Forsström särskilt angelägen om att 

lärjungarna skulle bibringas ”den rätta insikten”. Rent mekaniskt kunnande 

hyste han snarast förakt för. (Dit räknades då inte ett perfekt behärskande 

av multiplikationstabellen; han såg också gärna, att vi kunde kvadraterna 

på talen i serien 11-25 och förhörde oss ibland på dessa, om någon 

minut av lektionen blivit över). 

En yngling, som avlagt realexamen, sökte en gång in till andra ringen av 

det fyraåriga realgymnasiet. Han hade för den skull måst komplettera sina 

matematikkunskaper genom att inhämta kursen i första realringen, 

vari bl.a. ingick lösandet av andragradsekvationer, ett moment, som saknades 

i kursen för högsta klassen på realskolestadiet. Eleven hade gått i 

land med alla uppgifterna i det skriftliga provet men erhöll ändå som betyg 

på sin inträdestentamen endast vitsordet B med tvekan. Motiveringen 

härför var följande: han hade utantill lärt sig en ramsa, med vars hjälp de 

båda rötterna till en andragradsekvation kunde bestämmas. Vid det muntliga 

förhöret kom det emellertid i dagen, att han inte hade den ringaste 

aning om hur riktigheten av vad som utsades i ramsan matematiskt skulle 

motiveras. Han saknade den levande insikt, som enligt lektor Forsström 

var viktigare än allt annat. 

Den inträdessökande ynglingen kunde emellertid ej ensam klandras för 

att han visat betänkliga luckor i sitt vetande. Det förelåg förmildrande omständigheter. 

Någon mera kompetent privatlärare än en medicine studerande 

hade han nämligen inte lyckats få tag i, och denne hade i minnet 

inpräntat den nämnda ramsan men fullkomligt glömt hur dess utsaga matematiskt 

skulle förklaras. Man får väl förmoda, att han en gång kunnat 

37

det. Nu gav han sin discipel som uppgift att utantill lära sig ramsan. Enligt 

vad denne för mig berättat hade han frågat sin lärare, om ramsan ändå 

inte grundade sig på någon matematisk deduktion, men därvid avspisats 

med det beskedet, att så, som det sades i denna, så förhölle det sig, och 

därmed finge man låta sig nöja; någon strikt matematisk utredning vore 

helt onödig. 

Man kommer i detta sammanhang lätt att tänka på det uttalande som 

Chronschough gör, sedan han återvunnit sin barnatro efter att inför sina 

seminariekamrater ett slag ha uppträtt som otroshjälte, närmare bestämt 

som förnekare av Kristi gudom, därvid påverkad av sitt studium av Viktor 

Rydbergs Bibelns lära om Kristus: ”Ty om även en eller annan trossats i 

början förefaller oss mer eller mindre svår att omfatta, vänjer man sig 

dock, med god vilja, så småningom vid den och finner henne slutligen 

helt nödvändig för systemet." Då privatläraren i matematik prackade på 

sin elev den omtalade ramsan, förväntade han sig tydligen av honom 

samma ”goda vilja” att ”vänja sig” vid något obegripligt, som enligt Chronschough 

gör det lättare att anamma en svårfattlig teologisk lärosats. Att 

han givit sin discipel en sten i stället för ett bröd, en skorpion i stället för 

en fisk, gick förmodligen aldrig upp för honom. 

Det är mig obekant, om matematiklärare på gymnasiestadiet brukade låta 

eleverna gå genvägen över den nämnda ramsan eller krävde en komplett 

matematisk utredning vid lösandet av en andragradsekvation. Hur därmed 

än må förhålla sig, så antydde lektor Forsström aldrig med ett ord, 

att det fanns en ”genväg”. Att vi så att säga alltid måste löpa linan ut låg 

troligen helt i linje med hans pedagogiska grundsyn: minnet skulle inte i 

onödan betungas med utantillärning, det fanns en risk för att den memorerande 

förmågan kunde svikta, och tidsvinsten kan knappast betecknas 

som avsevärd. Vår lärare framhöll f.ö., att om man under en matematikskrivning 

glömt en viktig formel, så var ingen större skada skedd, ty man 

skulle alltid vara beredd att på nytt härleda den. Om jag haft en mindre 

vidsynt lärare än lektor Forsström, skulle jag kanske i dag varit oförmögen 

att lösa en andragradsekvation, och detsamma gäller måhända också 

mina gamla klasskamrater. 

De fundament, på vilka en matematisk formel eller en geometrisk sats 

vilade, skulle ligga orubbligt fast. Vid härledningar och bevisföringar fick 

man gå fram med den yttersta försiktighet, som om marken vore minerad, 

som om ”fallets lucka” när som helst kunde öppna sig. De sanningar man 

nådde fram till skulle - liksom all annan kunskap - kunna uttryckas med 

vanliga språkliga symboler, alltså med ord, men därjämte ibland med 

icke-språkliga symboler: siffror, bokstavsbeteckningar av skilda slag, 

plus-, minus- och likhetstecken, tecken för kvadratrot etc. Somliga elever 

har kanske en förnimmelse av att under lektioner i matematik och geometri 

vandra genom ett abstraktionernas sterila landskap. Begrepp som 

punkt, linje, yta är ju i själva verket ej annat än substanslösa tanketing. 

Dock kan de i motsats till begrepp som ande, förnuft, livsåskådning, vänskap 

med hjälp av figurer konkretiseras, ”materialiseras”. Över 

38

matematikens och geometriens värld behöver sålunda inte nödvändigtvis 

välva sig en rymd av förtunnad luft. Att så inte alls var fallet för oss berodde 

kanske mest på vår lärares märkliga förmåga att ge lektionerna karaktären 

av spännande intellektuella upplevelser. Då en matematisk formel 

skulle härledas eller en geometrisk sats bevisas, fick en av eleverna gå 

fram till svarta tavlan. Läraren gav så mycken orientering som krävdes för 

att vi skulle bli varse, att det förelåg ett problem att ta ställning till. Lärjungarna 

fick avge förslag till dess lösning, vilka sedan diskuterades, och 

eleven vid tavlan översatte, med eller utan hjälp av sina kamrater, de förslag 

som kunde godtagas, till matematiskt symbolspråk eller utförde de 

geometriska konstruktioner, som erfordrades. Lösningen av problemet 

fortskred sakta men säkert under tillämpande av steg-för-steg-metoden. 

Det uppkom ett intellektuellt spänningsläge präglat av stegrad förväntan. 

Varje elev hade möjlighet att ge sitt bidrag; lektionen fick karaktär av lagarbete. 

Om det uppstod ett dödläge i diskussionen, en stunds villrådighet 

om vilket nästa steg i den diskursiva härledningen skulle bli, kunde läraren 

utbrista: "Kan ni inte själva ta ett litet tuppfjät!" 

Lektor Forsström följde i sin undervisning uppenbarligen den sokratiska 

majevtikens princip. För lärjungarna blev väl behållningen frf.a., att de 

kände sig ha deltagit i en upptäcksfärd i ett okänt land. Vad de därunder 

upplevt och förnummit tillfredsställde nog för mången inte bara intellektets 

krav utan i lika mån fantasiens. Det krävdes stundom av eleverna en 

ej ringa tankeansträngning för att nå fram till fördjupad insikt; då hindren 

besegrats, infann sig väl någon gång en befriande känsla. Stringenta bevis 

kunde tyckas stråla med en säregen glans. Den sinnesstämning de 

väckte till liv skulle kanske med en kantiansk term kunna betecknas som 

"ointresserat välbehag". 

På ett ställe i sina "memoarer" talar Chronschough om "rättskrivningens 

villosamma labyrint, där den ena regeln förefaller oss underbarare än den 

andra." Om vi på samma sätt graderade matematiska formler eller geometriska 

teorem, så att somliga av dem kom att gälla som "underbarare" 

än de övriga, torde ej vara lätt att avgöra. Några syntes oss måhända 

dock att likt snöhöljda, solbeglänsta alptoppar höja sig djärvare och stoltare 

mot skyn än genomsnittet. Till dem hörde Pythagoras' sats. Vad däri 

utsades förtjänade att noga begrundas. Här rymdes en sanning, som inte 

stödde sig på erfarenhetens vittnesbörd; det var en sanning helt artskild 

från den, som mötte oss i vår lärobok i zoologi, där det om släktet Canes, 

hunddjur, utsades, att alla hundar ha "uppåt böjd svans och skällande läte". 

Sanningshalten i denna utsaga grundar sig helt på observationer av 

tusen och åter tusen individer tillhörande hundsläktet. Om det förhåller 

sig så, som det påstås i definitionen, så vilar detta inte på något hos släktet 

Canes immanent; det kan givetvis utan svårighet åtminstone tänkas, 

att det under utvecklingens lopp funnits hunddjur, som saknat ifrågavarande 

karaktäristika. Lektor Forsström ställde ofta den synnerligen väsentliga 

frågan, varför en geometrisk sats, som demonstrerats på svarta 

tavlan, måste anses äga allmängiltighet, därvid avslöjande ett konstitutivt 

drag i sin pedagogiska metodik. Svaret var, att den geometriska figur, 

39

för vilken giltigheten av en viss sats bevisats, var godtyckligt vald. Då 

man skulle bevisa, att ytan av en parallellogram är lika med produkten av 

dess ena sida och höjden mot denna, gick det alltså inte an att välja ett 

specialfall av en parallellogram, t.ex. en rektangel. Om Pythagoras' sats 

visats gälla för en godtyckligt vald rätvinklig triangel, så måste den äga 

giltighet för alla de oändligt många rätvinkliga trianglar, som tanken kan 

föreställa sig. 

Lektor Forsströms uppträdande under lektionerna präglades av sällsynt 

klarvakenhet. Ingenting av det som försiggick framme vid svarta tavlan, 

då någon elev kallats fram för att lösa en uppgift, tycktes undgå hans 

skarpblick. Av sina lärjungar krävde han också noggrann uppmärksamhet. 

Om en elev visade sig vara för slappt engagerad, gav vår lärare 

ibland sitt misshag tillkänna med orden: "Sitter du och sover?" Någon 

gång kunde han till en yngling, som intagit en alltför vårdslös hållning i 

bänken, säga: "Sitt lite vackrare!" Den som redde sig skralt framme vid 

svarta tavlan fick stundom höra: ”Du är en stackare”. I lektor Forsströms 

tonfall kunde emellertid aldrig spåras något otåligt, ovänligt, sårande eller 

nedlåtande; den lyhörde tyckte sig kanske rent av svagt kunna förnimma 

en skämtsam underton. Under alla de fyra år vi undervisades av honom 

lät han heller aldrig undslippa sig ett enda malplacerat ord eller uttalande; 

ingenting tycktes kunna rubba hans jämna lynne. Hans strävan syntes gå 

ut på att utnyttja lektionstiden så effektivt som möjligt, och dock var han 

minst av allt någon undervisningsmaskin. Allt vad jäkt heter, föreföll att 

vara främmande för honom. Han om någon behärskade konsten att skynda 

långsamt. Jag har hört sägas, att vissa matematiklärare gärna sneglar 

på att kunna uppvisa glänsande resultat i studentexamen och därför driver 

träningen med problemlösning så hårt, att de svagare eleverna 

ohjälpligen kommer på efterkälken. Det har berättats för mig, att en matematiklärare 

av denna typ i studentexamen nått ett så enastående resultat, 

att ingen av hans abiturienter hade lägre betyg än Ba, varjämte ett osedvanligt 

stort antal toppbetyg givits. Under examensskrutiniet skulle emellertid 

en av censorerna ha undrat över var alla de elever tagit vägen, som 

i en normalklass brukar få nöja sig med betyget Godkänd (B). 

Lektor Forsström hörde inte till de lärare, som frf.a. ägnar sitt intresse åt 

de mera studiebegåvade lärjungarna. I görligaste mån sökte han undvika 

att helt lämna åt sitt öde de elever, som hade svårt att följa med undervisningen. 

Den som ej lyckats klara av någon hemuppgift, ålades att noga 

följa med på svarta tavlan, när de för problemets lösning erforderliga räkneoperationerna 

utfördes; under nästa lektionstimme fick eleven i fråga 

vid samma svarta tavla tillfälle att visa, att han lärt sig, hur man skulle gå 

till väga för att nå fram till målet. Man kan nog anta, att vår lärare räknade 

med att elevens självkänsla och självtillit därmed skulle stärkas; troligen 

stod det klart för honom, att en lärjunge, som helt lämnas i sticket lätt gripes 

av missmod och misstro mot sin egen förmåga. Det tog ibland en rätt 

stor del av lektionstiden i anspråk att kontrollera, att de elever, som kommit 

"på restlängd", fullgjort sina skyldigheter. De duktigare lärjungarna 

fick nöja sig med att som ganska passiva åskådare följa med vad som 

40

försiggick framme vid svarta tavlan. Kanske kände de en viss besvikelse 

över att de inte fick utlopp för sin lust att gå vidare, att ställas inför nya 

uppgifter, men på samma gång anade de nog, att lärarens förfaringssätt 

bottnade i hans uppfattning, att hans omsorg om klassen måste gälla alla 

eleverna; det var hans starka ansvarskänsla, som låg bakom hans pedagogiska 

metod. 

Den elev, som misslyckats med någon av hemuppgifterna, måste ovillkorligen 

anmäla detta redan vid lektionens början. Då så skett, riktade läraren 

följande ord till honom: "Får jag se på ditt försök!" Han ville tydligen 

förvissa sig om att den som kommit till korta inte gett tappt i första taget 

utan ärligen bemödat sig att ge sig i kast med svårigheterna. Om ett tillfyllestgörande 

försök kunde företes, ålades eleven att under nästa lektion 

visa, att han lärt sig bemästra sin uppgift. 

Med varje gång oförändrat ordval underströk läraren vikten av att lärjungen 

vid följande lektions början självmant gav tillkänna, att han hade en 

bakläxa att bli förhörd på: "Anmäl dig frivilligt nästa gång! Varom icke får 

ordningsman inskrida". Åtminstone hos mig väckte användningen av för 

talspråket så främmande ord som det bibliska varom icke och sakprosans 

inskrida en viss undran. De flesta lärare skulle väl ha formulerat sig ungefär 

så här: ”Om du inte själv gör det, så får ordningsmannen säga till”. Det 

något högstämda ordvalet bör kanske förklaras så, att i botten av lärarens 

väsen dolde sig ett lynnesdrag, som kanske skulle kunna betecknas 

som underfundigt skämtlynne. Att han på allvar befarade, att en elev i 

den nämnda situationen skulle försöka komma undan anmälningsplikten, 

finns det knappast någon anledning att räkna med. 

Någon sällsynt gång kunde det hända, att en elev först då han kallats 

fram till svarta tavlan för att lösa en hemuppgift anmälde, att denna överstigit 

hans krafter. Att vår lärare betraktade en dylik underlåtenhet som en 

mycket grav förseelse framgick tydligt av allvaret i hans röst, då han yttrade: 

"Detta kallas för underslev. Det blir ett fult märke i min bok". Även i 

detta fall var hans ordval individuellt präglat: han var den ende av skolans 

lärare, som vi hört använda ordet underslev. Hans moraliska indignation, 

som inte var att taga miste på, föreföll oss kanske därför så mycket djupare. 

Av sammanhanget förstod vi ju, att ordet underslev var liktydigt 

med bedrägeri; hade läraren tillgripit detta för oss välbekanta ord, skulle 

hans yttrande troligen ha mist något av sin klang och glans. 

Att lektor Forsström följde stränga etiska normer kom till synes också vid 

andra tillfällen. Under en fysiklaboration, då lärjungarna laborerade i tvåmannagrupper, 

hade en av dessa nått ett synnerligen förnämligt resultat, 

medan gruppen intill varit vida mindre framgångsrik. Den ytterst uppmärksamme 

läraren hade emellertid iakttagit, att de två eleverna i gruppen 

med det utomordentligt goda resultatet sett efter i läroboken, där det 

fanns en redogörelse för experimentet, och med ledning härav friserat figurer 

och siffror. Hans röst hade en högtidligt mörk klang, då han i kärnfulla 

ordalag, vari spårades både besvikelse och moralisk upprördhet, 

41

hårt fördömde de två laboranter, som förfarit bedrägligt, medan de båda 

andra varmt prisades för sin ärlighet. Ännu i dag, nära sextio år efteråt, 

står episoden oförglömlig för mitt minne. Troligen var jag inte den ende i 

klassen, som greps av en stark förnimmelse av att stå inför en man med 

ovanlig moralisk resning. 

Då tjugofemårsjubileet av vår studentexamen firades, år 1946, besökte 

vi, liksom vid alla följande jubileer, vår gamla skola. Läroverkets rektor 

hade till påseende låtit lägga fram våra studentskrivningar i de olika skrivämnena, 

fem till antalet. Vid konfrontationen med vårt examensprov i matematik 

kunde nog flera av oss inte undgå att förvånas över hur det överhuvud 

varit möjligt för oss att lösa sådana problem, som förelagts oss ett 

kvartssekel tidigare. "Potz Donner, haben wir das alles getan?" skulle vi 

ha kunnat utbrista. Så övermåttan svåra föreföll uppgifterna. Att kunskaper 

förflyktigas, om de inte underhålles, hade vi förvisso erfarenhet av, 

men i det aktuella fallet syntes det, åtminstone i fråga om en del av kunskapsstoffet, 

röra sig nära nog om total utplåning. Även kunskaper i språk 

och s.k. läsämnen som historia och biologi löper givetvis risk att bli allt 

bräckligare, om de inte vidmakthålles, men när det gäller dylika materier, 

ligger troligen en större reservfond av vetande lagrad i medvetandets 

bottenskikt. 

Under vår fyraåriga gymnasietid torde vi, lågt räknat, ha haft omkr. 800 

matematiklektioner, vartill bör läggas säkerligen minst 600 timmars hemarbete. 

Det var bara ett fåtal i klassen som efter studentexamen kom att 

studera matematik eller ämnen med anknytning härtill: statistik, mekanik, 

fysik, ingenjörsvetenskap e.d.; att dessa få haft verkligt utbyte av det 

myckna arbete, som ämnet matematik krävt, är väl odiskutabelt. Däremot 

vore det inte förvånansvärt, om de övriga jubilarerna ställde sig frågan, 

huruvida för deras del resultatet av studierna stod i rimlig proportion till all 

den tid och möda, som lagts ner på dem. Förhöll det sig i själva verket 

så, att vi lärt för skolan och inte för livet? Det är ovisst, vad vår matematiklärare 

skulle ha svarat, om frågan ställts till honom. Kanske hade han 

framhållit, att matematikstudier ger tänkandet en extra vehikel, som kan 

vara till stort gagn vid orienteringen i den fenomenens värld, i vilken vi 

"leva, röras och hava varelse". 

Det finns nog också andra synpunkter, värda att framhävas. I den matematiska 

lärobyggnad, som vi sett uppföras under gymnasieårens många 

matematiktimmar, hade givetvis mycket av detaljkunskaperna, de många 

byggstenarna, under årens lopp vittrat bort, men kvar stod byggnadens 

grund- och hörnstenar. Dess planritning kunde vi ännu skönja. Troligen 

hade vi en mer eller mindre klar uppfattning av att det ofta finns något för 

matematiska metoder och tillvägagångssätt principiellt gemensamt. En 

viss vana vid att upptäcka matematiska problem hade vi utan tvivel förvärvat, 

förenad med lusten att ge sig i kast med problemlösningar. Något 

av allt detta hade väl en del av oss som reskost fått med sig ut i livet; vidare 

hade vi lärt oss handskas med och uppställa tabeller samt tolka grafiska 

framställningar, allt till nytta även för blivande jurister, medicinare 

42

och humanister. Den tid, som ägnats åt matematikstudier, kan därför 

ingalunda sägas ha varit bortkastad. Man vågar förmoda, att de lagt åtminstone 

någon tum till vår andliga växt. 

Som fysiklärare tillämpade lektor Forsström så konsekvent som det var 

möjligt en strängt heuristisk metod. Tom Molls klassiska lärobok i fysik för 

gymnasiet hade eleverna skaffat sig, men det gavs sällan några läxor i 

denna. Stundom ägnades en mera flyktig uppmärksamhet åt de frågor 

hos Moll, som gällde hur vissa företeelser i vardagens värld fysikaliskt 

skall förklaras, t.ex. spörsmålet: "Varför växer draget i styrka, sedan eldningen 

pågått en stund?" Till grund för kunskapsinhämtandet låg huvudsakligen 

dels de fysikaliska experiment, som läraren själv utförde under 

lektionerna, dels försöken under laborationerna, då eleverna var uppdelade 

på laborationslag om två eller flera i varje. Från synnerligen sakkunnigt 

håll har jag hört vitsordas, att lektor Forsström var en utomordentligt 

skicklig experimentator. Såvitt jag kan minnas misslyckades heller inte ett 

enda av de talrika försök han utförde under fysiktimmarna. Allt föreföll att 

vara minutiöst noggrant förberett. Även elevlaborationerna var omsorgsfullt 

planerade och organiserade. 

Av fysikämnet särskilt intresserade elever hade åtminstone någon kännedom 

om vad Einstein, Bohr, Rutherford och andra banbrytande forskare 

från 1900-talets två första årtionden sysslade med, men av lättförståeliga 

skäl avhandlades ämnet atomfysik varken i vår lärobok eller under lektionerna. 

Undervisningen höll sig helt inom ramen för den klassiska deterministiska 

fysiken med Isaac Newton som galjonsbild. 

Under en av lektionerna löstes bl.a. ett problem ur Molls lärobok. Det var 

av allra enklaste slag: det gällde att bestämma specifika vikten för kvicksilver 

med ledning av uppgiften, att en viss volym av ämnet väger så och 

så mycket. Som svar erhölls värdet 13,6. Liksom i förbigående yttrade då 

vår lärare: "Det är ingen konst att få bra resultat, om man själv får välja 

siffrorna." Detta uttalande har outplånligt fäst sig i mitt minne. I sin Epilog 

1820 säger Tegne´r: "Allt snillrikt träffar som en blixt." Härtill skulle man 

kunna foga den anmärkningen, att ett yttrande inte nödvändigtvis behöver 

betecknas som "snillrikt" för att det skall få den nämnda effekten. Med 

sin kommentar hade vår lärare i själva verket ställt en av all experimentell 

forsknings största svårigheter i blixtbelysning: vad det inte minst kommer 

an på är att förfoga över så noggranna mätmetoder som möjligt, det må 

gälla längd, volym, vikt, temperatur eller andra mätbara egenskaper hos 

tingen. Lektor Forsström kom med sitt uttalande att framstå som en 

skarpsynt genomskådare och avslöjare av bedrägliga kulisser. Eleverna 

insåg ju omedelbart, att de uppgifter, med vilkas hjälp kvicksilvrets specifika 

vikt skulle bestämmas, saknade varje förankring i en "experimentell" 

verklighet. Sådana läraruttalanden, som kommer fjällen att falla från 

lärjungarnas ögon, torde var mycket sällsynta. 

Den största behållningen av fysikundervisningen låg väl däri att den gav 

oss åtminstone en viss inblick i de arbetsmetoder som kännetecknar 

43

empirisk naturforskning. I våra dagar talar man om "utvärdering" av resultaten; 

under 1910-talet redde man sig utan detta ord, vilket inte hindrade, 

att resultaten av de utförda experimenten ingående diskuterades. Vår 

lärare lade oss på minnet, att man alltid måste ge akt på eventuella felkällor, 

och lät oss föreslå metoder att eliminera dem. De värden man erhöll 

ordnades ofta i tabeller, och då gällde det, som han uttryckte det, att 

se efter, om det fanns "någon ’gång’ i observationerna”, om siffervärdena 

i den ena kolumnen var t.ex. direkt eller omvänt proportionella till siffervärdena 

i den andra. 

Efter varje elevlaboration hade laboranterna att avfatta en redogörelse för 

hur försöken utförts och sammanfatta de vunna resultaten. Dessa redogörelser 

ägnade läraren en ingående granskning. Bristande pregnans, 

klarhet och tankereda slog han obönhörligen ner på. 

Den fysikundervisning, som bedrevs under 1910-talet, var utan tvivel ägnad 

att öppna lärjungarnas ögon för lagbundenheten i olika fysikaliska 

företeelser. 

Av de över tiotusen lektioner, som jag bevistade under min nioåriga studiegång 

vid Lunds Katedralskola, är några få i ordets egentliga bemärkelse 

kringstrålade av ett himmelskt ljus. Under stjärngnistrande senhöstkvällar 

samlades vi ibland på skolgården, dit undervisningen i ämnet astronomi 

var förlagd. Åskådandet av stjärnhimlen kan väl sägas vara i hög 

grad ägnat att "fylla med vördnad ynglingens själ". Då vi blickade upp mot 

himlavalvets tindrande ljus, kom emellertid våra tankar, hur upphöjda de 

än må ha varit, icke att kretsa kring Immanuel Kants välkända uttalande 

om stjärnvalvet ovanför hans huvud och sedelagen i hans inre, ty den 

store tänkaren från Königsberg hade vi ännu ej hunnit stifta bekantskap 

med. Det får dock inte anses helt uteslutet, att vår lärares associationer 

leddes åt detta håll, men därom är ingenting känt. Nog hade det varit intressant 

att få veta, vilka tankar och känslor som rörde sig i hans innersta, 

där han, omgiven av en skara lyssnande efeber, lik en stjärnelärans 

överstepräst från vår kulturs gryningsålder rak och högrest skred fram i 

den sublunariska världen, "under månens vanskeliga skiva", pekande 

mot stjärnor och stjärnbilder, nämnande dem vid namn och lärande oss, 

hur de kändes igen: Perseus på sin båge, Pegasus på sin kvadrat, Cassiopeja 

på sitt dubbel-w och Svanen på sitt kors. Vi tyckte oss nog märka, 

att hans röst var lågmäldare och högtidligare än under lektionerna i klassrummet. 

Man torde kunna antaga, att "stjärnorna kvittar det lika", om de 

bär namn eller ej, men för oss var detta långt ifrån likgiltigt. Kanske föreföll 

det oss rent av, som om de lyste med klarare glans, sedan de namngivits 

av en sådan man som lektor Gustaf Forsström. 

Under en lektion i stjärnkunskap fick vi genom skolans teleskop betrakta 

planeten Jupiter, omgiven av några fullt synliga månar, och planeten Saturnus 

med dess ring. Intrycket var överväldigande. För flera av oss blev 

det kanske den sublimaste upplevelsen under hela vår skoltid. 

44

Forna lärjungar till Gustaf Forsström vill nog gärna förknippa honom med 

den platonska kardinaldygd, som kallas sofrosyne, självbesinningens, 

måttfullhetens och den själsliga jämviktens dygd. Som få förstod han att 

iakttaga det klassiska jämnmåttet; han var ytterst noggrann men aldrig 

pedantisk eller perfektionistisk, han var djupt moralisk men aldrig moraliserande. 

Han hade ett utpräglat sinne för vad som var väsentligt, mindre 

väsentligt och oväsentligt, han kunde skilja det äkta från det oäkta. Av allt 

att döma var han en människa, som - med Goethes ord - ”unterscheidet, 

wählet und richtet”. Emellertid gav han minst av allt intryck av att förkroppsliga 

abstrakta dygdeideal. Hans uppträdande kännetecknades alltid 

av en okonstlad värdighet, som tycktes vara ett med hans natur. Det 

föreföll, som om han, för att låna Karin Boyes formulering, "växt inifrån liksom 

ett träd". Grundtonen i hans väsen var nog en äkta humanitet, vari 

som väsentliga drag ingick mänsklig värme och en djupt originell humor. 

Att beteckna honom som en storslagen personlighet torde knappast vara 

att gripa till överord. En sådan lärare kan ej gärna undgå att vinna lärjungarnas 

aktning, beundran, förtroende och tacksamhet. 

Omkring mitten av 1930-talet, ungefär femton år efter studentexamen, 

såg jag ibland under vandringar på landsvägarna öster om Lund vår forne 

lärare från tiotalets år. Han var nu i sjuttioårsåldern och sedan några år 

pensionerad men lika imponerande ståtlig som i sin krafts dagar. Vid sådana 

tillfällen rann gärna i minnet upp begynnelseraderna av Runebergs 

sällsamt gripande dikt Den gamle, högt prisad av Verner von Heidenstam: 

"En konung syns den gamle mig/ vid slutet av sin levnads stig." 

Gustaf Forsströms minne hör till dem, som genom årtiondena strålar med 

ofördunklad glans. 

45

Theodor Hjelmqvist. 

Lektor Theodor Hjelmqvist var född 1866 i Växjö, där hans fader, Bengt 

Hjelmqvist, var lektor i latin och grekiska efter att tidigare ha varit lektor i 

samma ämnen vid Stockholms gymnasium. Enligt den tidens vanliga befordringsgång 

för gymnasielektorer lämnade Bengt Hjelmqvist (1870) sitt 

lektorat i Växjö för att tillträda kyrkoherdebefattningen i Härslövs och Säby 

pastorat i Landskronatrakten. Theodor Hjelmqvist blev sin nya hemprovins 

trogen alltifrån omplanteringen i skånsk jord, men enligt vad som 

berättats mig, kände han alltid en stark dragning till släkten Hjelmqvists 

"urhem", Småland, och tillhörde under sin studietid i Lund Smålands nation. 

Han tog studenten i Lund 1884 och disputerade redan 1891, vid 25 

års ålder, på avhandlingen Naturskildringarna i den norröna diktningen, 

ett verk som röjer en för en blott 25-årig forskare högst imponerande beläsenhet. 

År 1904 blev han utnämnd till lektor vid Katedralskolan i Lund. 

Med tiden blev Hjelmqvist en mäkta lärd man. Han författade viktiga arbeen 

i sitt huvudämne nordiska språk, han medverkade vid utgivandet av 

vetenskapliga texteditioner och var under en följd av år ledamot av redaktionen 

av Svenska Akademiens ordbok. Liksom några andra av Katedralskolans 

lärare var han docent vid Lunds universitet, på en gång skolman 

och vetenskapsman, en förr inte sällsynt kombination i våra universitets- 

och högskolestäder. År 1920 blev han honorärprofessor, en synnerligen 

välförtjänt utmärkelse för ett långvarigt och troget värv i Minervas tjänst. 

Lektor Hjelmqvist var vår modersmålslärare under de två sista gymnasieåren. 

Till sitt yttre motsvarade Hjelmqvist rätt väl den traditionella uppfattningen 

om hur en "riktig" professor i Lund borde se ut; det något spretiga helskägget 

och glasögonen gjorde nog sitt till. En av mina bekanta har berättat, 

att då han en dag var på väg norrut längs Stora Kyrkogatan och 

befann sig i höjd med Gamla Sparbanken, stötte han på en äldre man 

och en likaledes äldre kvinna, som blivit stående på trottoaren. Förmodligen 

var det en lantman från trakten kring Lund och hans hustru. De riktade 

blickarna mot domkyrkans västfasad; det var tydligen något där, som 

drog deras uppmärksamhet till sig. När min sagesman såg åt samma 

håll, upptäckte han Hjelmqvist, stadd på vandring förbi domkyrkotornen 

upp mot Lundagård. Han hörde då mannen säga till kvinnan: "Månna tro 

de inte e en professor?" Då de båda blivit upplysta om att så var fallet, 

hördes mannen säga: "Ja, ja kunne väl tro de.” 

Om en man, som såg så professorlig ut som Hjelmqvist, även haft sådana 

inre egenheter, som gärna brukar förknippas med mycket lärda män, 

så hade nog detta enligt mångas uppfattning varit fullt i sin ordning. Men 

46

det växte aldrig upp någon legendflora kring honom; det hördes aldrig, att 

han var världsfrånvarande, glömsk av den yttre tillvaron, att han levde 

isolerad i ett elfenbenstorn med sina vetenskapliga problem. Det saknades 

nämligen varje tillstymmelse till faktaunderlag för mytbildning. 

I början var jag nästan frestad att tro, att det var med en viss motvilja som 

Hjelmqvist lämnade sina lärda mödor uppe på Helgonabacken för att bege 

sig ner till Katedralskolan och undervisa ofta kanske mer eller mindre 

ohågade elever i svensk litteratur. Jag menade, att han måste anses i 

hög grad överkvalificerad för undervisning på skolstadiet. Men snart trodde 

jag mig kunna iakttaga, att han såg road ut, där han satt i katedern, 

och att det beredde honom ett nöje att dela med sig av sina kunskaper. 

Från flera håll har det omvittnats, att hans undervisning var intressant och 

medryckande. Det kunde synas, som om han följde en av Runebergs 

"maximer": "Vill du intressera, var intresserad!" Man upptäckte aldrig 

sömmarna i lektionernas mönster; en lektion sönderföll aldrig i skarpt från 

varandra skilda moment, t.ex. förhör på gamla läxan, förhör på dagens 

läxa, preparation av ny läxa. Varje lektion bildade ett slutet helt; den föreföll 

att ha växt fram organiskt. Det var ej någonsin fråga om pressande 

förhör eller om inpräglande av oväsentliga detaljer. Lektionen fick frf.a. 

karaktär av samtal om litteratur. Det låg lektor Hjelmqvist fjärran att söka 

påverka eleverna i en eller annan riktning. De litterära verken fick mest 

tala för sig själva; en här och var skickligt inpassad ordförklaring kunde 

ge intressanta språkhistoriska eller kulturhistoriska utblickar, en dikts motivval 

kunde ses i ett större litteraturhistoriskt sammanhang. Hjelmqvist 

var inte den som sådde med hela säcken; därtill var han en alltför omdömesgill 

pedagog. Om det var något, som han stod främmande för, så 

var det lusten att söka briljera med sin mirakulösa lärdom och med den 

imponera på sina lärjungar. Men, som det står skrivet: "Icke kan en stad 

döljas, som ligger uppe på ett berg?" Jag skulle tro, att många gymnasister 

i själva verket kände sig en smula stolta över att bli undervisade av en 

så lärd man. 

I en tidningsartikel, som skrevs i samband med Hjelmqvists sextioårsdag 

1926, nämnde en av hans forna lärjungar, sedermera professorn i litteraturhistoria 

Algot Werin, bortgången för några år sedan, att Hjelmqvist försökte 

ge en akademisk prägel åt studiet av litteraturhistoria på gymnasiestadiet. 

I detta sammanhang kan jag nämna, att då vi studerade den 

svenska romantiken, läste Hjelmqvist ibland upp utdrag ur något av de 

numera klassiska verk, som författats av de två främsta specialisterna på 

området, Fredrik Böök och Albert Nilsson. Att han höll sig à jour med de 

senaste vetenskapliga undersökningarna på den svenska litteraturens 

område, kunde det inte råda något tvivel om. 

Hjelmqvist var oerhört väl kvalificerad för undervisning i modersmålet. 

Han var förtrogen med språkets utveckling från äldsta tider fram till den 

på 1910-talet moderna litteraturen; han kände ords och uttrycks härledning 

och stilvalörer. Därjämte hade han ett starkt utvecklat sinne för 

språkets estetiska kvaliteter. Att han var lyriskt sensibel märkte man 

47

snart på röstens fina skiftningar, då han för oss läste högstämd poesi. 

Jag har aldrig hört någon läsa en psalm så vackert och med sådan inlevelse 

som lektor Hjelmqvist. Då vi sysslade med Wallins författarskap, 

försummade han inte att läsa upp valda prov på dennes psalmdiktning. 

Han kunde de psalmer han valde utantill, och detsamma gällde f.ö. stora 

delar av den profana klassiska svenska lyriken. Då han för oss läste 

psalm 484 i den wallinska psalmboken och kom till den kanske skönaste 

versen, nr 4, den som börjar: "Ej mer med blicken skum och svag", kunde 

man märka en lätt skälvning i rösten. Samma iakttagelse gjorde jag, när 

han läste sista versen av psalm 449 av Anna Maria Lenngren; hennes fader 

hade under en nattlig vandring i Stockholm råkat falla i vattnet och 

drunknat, och hon skrev med anledning härav sin dikt "Blick på graven" . 

Vår modersmålslärares reaktioner vid läsning av en dikt eller ett stycke 

prosa tyckte man sig kunna avläsa genom att iakttaga skiftningarna i 

hans ansikte. Då en humoristisk dikt, t.ex. en av Fredmans epistlar eller 

någon av Anna Maria Lenngrens satirer, föredrogs spred sig ofta ett leende 

över hans anletsdrag; då det gällde högstämd lyrik som Kellgrens 

Den nya skapelsen eller Wallins Dödens ängel, präglades hans ansikte 

av gripenhet. 

Mera sällan gav lektor Hjelmqvist i ord uttryck för sin värdering av något 

som lästs under lektionerna. En av lärjungarna högläste en gång det parti 

ur August Bondesons roman Skollärare John Chronschoughs memoarer, 

som handlar om hur Chronschough i sin stolthet över att ha blivit antagen 

som elev vid seminariet i Göteborg låter fotografera sig. Det heter härom 

bl.a.: "Och jag gladde mig i andanom över den hänryckning, min ömma 

moder skulle känna, då hon fick se mig porträtterad med seminaristmössan 

på det bord, mot vilket jag stödde min armbåge.” Jag iakttog, hur ett 

leende spelade på vår lärares läppar; han upprepade med något av munterhet 

i rösten de av mig här understrukna orden. Man kan nog inte räkna 

med att alla eleverna i klassen var lyhörda för Bondesons underfundigt 

skälmska humor, men kanske vår lärares reaktion öppnade en och annans 

ögon. 

Läsningen av Strindbergs lilla skiss Ett halvt ark papper föranledde omdömet: 

"Detta är ju ett mästerverk." Sista strofen av Ola Hanssons dikt 

Ett öppet ord gjorde också ett djupt intryck på vår modersmålslärare: "Att 

veta så innerligt fast och visst,/ att lyckan slår ögonen opp till sist,/ att 

andra skörda, där vi ha sått / den livets lycka, som vi ej fått,/ att inne i 

våndan slumrar ro,/ min enda stora tro!". Omdömet löd: "Ja, det är vackert." 

Man kunde under lektor Hjelmqvists lektioner knappast undgå att få det 

intrycket, att litteraturstudiet för honom varit en livsnödvändighet, att det 

fyllt ett djupt inre behov. Att han var vidsynt och helt odogmatisk i sin bedömning 

av de många olika författare, som vi fick stifta bekantskap med 

under de två år, då han var vår modersmålslärare, stod också klart för 

48

mig. Som de flesta andra litteraturälskare hade han förstås sina favoriter, 

sina husgudar. Viktor Rydberg föreföll nog att stå hans hjärta närmast. 

Han hade själv träffat skalden och berättade en gång om sitt besök i Rydbergs 

villa i Djursholm. - Den romantiska guldålderns stora diktare, Tegne´r, 

Atterbom och Stagnelius, fick vi lära känna ganska grundligt. Att 

Hjelmqvist själv älskat dem och hänförts av dem redan som gymnasist 

och ung student kan man säkerligen taga för givet; därpå tydde i varje fall 

hans djupa förtrogenhet med den svenska romantikens centrala diktverk. 

Att han måste ha ägnat dessa ett grundligt och hängivet studium framgick 

tydligt av det faktum, att han ur minnet kunde läsa upp långa poem eller 

utdrag ur poem av romantikens skalder. 

Av finlandssvenska diktare ägnades av förståeliga skäl Runeberg det 

största intresset, men även några av Topelius´ mera kända dikter blev vi 

förtrogna med. "Fänrik Stål måste ni kunna", lade oss Hjelmqvist på minnet, 

innan vi skulle upp i muntlig studentexamen. 

Åttiotalets och nittiotalets författare tillhörde i stort sett samma åldersgrupp 

som han själv. Att Strindberg kom i förgrunden bland de förra, säger 

sig självt, men även Geijerstam, Bååth, Ola Hansson och Ernst Ahlgren 

blev för oss vida mer än namn i litteraturhistorien, detta mycket tack 

vare Josua Mjöbergs rikhaltiga och f.ö. högst förträffliga antologi. Nittiotalets 

stora lyriker, Heidenstam, Fröding och Karlfeld tycktes särskilt vara 

föremål för Hjelmqvists uppskattning och beundran. Han nöjde sig inte 

med de dikter, som ingick i vår antologi, han tog ur sitt eget bibliotek, som 

sades vara ett av de både kvantitativt och kvalitativt förnämsta i hela 

Lund, med sig diktsamlingar av de tre skalderna och lät oss stifta en mera 

intim bekantskap med dem än den vår antologi kunde förmedla. Ej sällan 

såg man honom komma kånkande över skolgården med en bukig 

resväska av ansenliga dimensioner. Vi visste, att den innehöll skönlitteratur, 

diktsamlingar eller romaner, som han avsåg att läsa ur i någon av sina 

svenskklasser. Att väskan, som han bar i högra handen, var tung, 

kunde man märka därpå, att dess bärare måste luta kroppen ganska 

starkt åt vänster för att bibehålla jämvikten. I vänstra handen höll han 

ibland ett hoprullat paraply. Han såg snarast glad ut, där han kom släpande 

med sin tunga bokväska. Man kunde gott tänka sig, att vid sådana 

tillfällen följande välkända ord ur Havamal rann honom i minnet: "Ej bättre 

börda du bär på vägen." Ett av hans specialområden var fornvästnordisk 

litteratur. 

Det berättas, att den amerikanske författaren Thoreau, sedan han på 

vinden burit upp restupplagan av sitt klassiska verk Walden - drygt 700 

exemplar - skall ha yttrat, att han först i och med denna fysiska påfrestning 

riktigt fått känna på författarskapets mödor. Kanske skulle lektor 

Hjelmqvist på liknande sätt kunna ha sagt, att den inte minst "betungande" 

delen av hans lärargärning bestod i att forsla den med böcker fyllda 

väskan från hans hem i närheten av Tegne’rsplatsen ner till Katedralskolan 

och därifrån tillbaka till utgångspunkten, en sträcka motsvarande ungefär 

staden Lunds utsträckning i nord-sydlig riktning under 1910-talet. 

49

Enligt min egen mer än trettioåriga erfarenhet som modersmålslärare på 

gymnasiestadiet brukar det i varje klass finnas endast en ganska fåtalig 

skara, som visar ett verkligt brinnande intresse för litteratur. Många förefaller 

att vara ganska ljumt intresserade eller helt ointresserade och tycks 

betrakta modersmålet som ett läsämne bland andra läsämnen. En vanlig 

uppfattning torde vara, att det främst är fråga om faktainlärning och faktaåtergivning. 

När jag vid mitten av 1930-talet gick provår vid mitt gamla läroverk, 

varnade rektor Josua Mjöberg, en av föregångsmännen för de 

nya strömningarna inom modersmålsundervisningen, sina provårskandidater 

för att förhöra en läxa i modersmålet på samma sätt som läxor i 

andra humanistiska ämnen. Gjorde man så, skulle nämligen ett av undervisningens 

främsta mål: att väcka elevernas intresse för värdefull litteratur 

och stimulera dem till läsning på egen hand, lätt komma att undanskymmas. 

Det råder inget tvivel om att lektor Hjelmqvist också hade det nämnda 

målet i sikte. Enligt vad jag erfarit av många litteraturintresserade 

gymnasister var antalet verkliga litteraturentusiaster även i Hjelmqvists 

svenskklasser en klar minoritet. Det torde vara ovisst, om de av läraren 

betraktades som en utvald elit, men efter vad som sagts mig kom Hjelmqvists 

lektioner i viss utsträckning att få sin prägel av samtal mellan en 

eller ett par av dessa litteraturentusiaster och läraren, särskilt om denne 

märkte, att de kände till verk, som nämndes i läroboken men som ej var 

representerade i vår antologi. Det kunde även gälla romaner, noveller eller 

dikter på något främmande språk, väl oftast tyska. Att vår lärare blev 

särskilt intresserad, när han kunde konstatera en mindre vanlig beläsenhet 

hos en elev, är ju helt naturligt. 

Lektor Hjelmqvists undervisning har hos mig kvarlämnat det bestämda intrycket, 

att han var en lärare, som hann med mycket under lektionerna. 

Det blev aldrig några döda punkter. Härtill bidrog troligen dels hans suveräna 

överblick över lärostoffet, dels hans omisskänneliga entusiasm. Han 

kunde tala om en författare eller ett diktverk på ett sådant sätt, att lärjungarna 

lockades att stifta en mera ingående bekantskap. Man hörde honom 

aldrig säga, att den eller den boken tycker jag ni borde läsa, men det gick 

i alla fall ofta därhän, att intresserade elever självmant skaffade sig verket 

i fråga eller sökte sig till läroverksbiblioteket, ibland t.o.m. till Universitetsbiblioteket 

uppe på Helgonabacken, för att få sin läshunger tillfredsställd. 

Detta har jag hört omvittnas av åtskilliga gymnasister ur de klasser, där 

Hjelmqvist undervisade. 

I god tid före den muntliga studentexamen hade min klass hunnit repetera 

de två sista årskurserna av ämnet, och våra studier avslutades med ett 

längre skriftligt förhör. De frågor som ställdes var så formulerade, att svaren 

på dem borde kunna ge vår lärare en ganska god ledning vid bedömandet 

av varje elevs kunskapsstandard. Det gällde att kunna redogöra 

för var man i vår litteratur träffar på fornnordiska ämnen, bonde- och allmogeskildringar, 

provinsiella drag, bibliska ämnen, förromantiska inslag 

etc. Även mera "speciella" frågor gavs, t.ex. "Något om de olika versionerna 

av Mäster Olof" eller "Lessings åsikter om den naturbeskrivande 

poesien", väl mest avsedda för mera avancerade elever. 

50

En stor del av en modersmålslärares tid upptogs då som senare av uppsatsrättning. 

Termerna kria och kriarättning hade kommit ur bruk redan 

under min tid vid Katedralskolan och förvandlats till lärdomshistoriska kuriosa. 

Det finns och fanns säkerligen också under 1910-talet olika typer 

av uppsatsrättare. Det har väl alltid existerat närsynta, energiska felfinnare, 

trångsynta, pedantiska och dogmatiska bedömare liksom alltför välvilliga 

och överseende granskare. I en uppsats hade en gång en av mina 

elever på realskolestadiet formulerat satsen: "Huset vi bodde i var gammalt." 

En juris studerande, som av en tillfällighet råkade läsa uppsatsen, 

blev något förvånad över att jag här inte gjort något ingrepp. Då jag frågade 

honom, hur han ansåg, att satsen borde ha formulerats, så medgav 

han visserligen, att meningen var fullt klar, men tillade, att det i "vårdad" 

framställning borde heta: "Det hus, vilket vi bebodde, var gammalt". Någon 

diskussion med en person, som omfattade dylika stilideal, ansåg jag 

skulle bli föga meningsfull och avstod därför från att ingå i svaromål. 

Som lärd och erfaren filolog hade ju lektor Hjelmqvist sysslat med en 

mångfald olika skriftliga dokument från vitt skilda tider; det kunde förefalla, 

som om han betraktade också de uppsatser han hade att rätta och bedöma, 

i första hand som språkliga dokument vid sidan av alla andra. Om 

en uppsatsförfattare använt ett ord i en numera ej förekommande betydelse 

eller nyttjat en nu ej längre gängse konstruktion, kunde han påpeka, 

att företeelserna i fråga lät sig beläggas hos den eller den författaren. 

Att i språkets värld termer som riktigt och felaktigt har blott relativ giltighet 

var han säkerligen bättre än de flesta medveten om. Hans "rättelser" 

tycktes många gånger snarast ha karaktären av vänliga rekommendationer 

och goda råd. 

Hur välvillig och vidsynt Hjelmqvist än var som uppsatsrättare, så höll han 

dock, såsom man kan vänta sig av en samvetsgrann lärare, orubbligt fast 

vid vissa grundkrav. Han slog sålunda skoningslöst ner på oklarhet och 

oreda, löslighet och skvalpighet i tankegången, svammel, svulst och tomt 

prat. Emellertid var han så hänsynsfull och finkänslig, att han undvek att 

låta en misslyckad skribent schavottera "offentligt" inför kamraterna. 

Hans egen prosastil lärde jag känna först sedan jag under mina universitetsstudier 

kom att stifta bekantskap med vissa delar av hans vetenskapliga 

produktion. Hans stil kan karaktäriseras som enkel, flärdfri, kristallklar, 

vig och spänstig. Vid genomgången av ett uppsatslag gav han 

gärna sitt erkännande åt en skribent, som strävat åt detta håll. 

En lätt, kåserande stil hade han ingenting emot, om den passade för det 

valda ämnet. I samband med firandet av fyrahundraårsminnet av Gustav 

Vasas befrielseverk (1921) gav han oss ämnet: "Tal till Gustav Vasas 

minne". En elev, som gärna gav sin skriftliga framställning en skämtsam 

ton, avslutade sitt "tal" sålunda: "Mina damer och herrar! Jag uppmanar 

var och en av er, som inte har den vördade landsfaderns bild aktuell för 

sin inre syn, att noggrant betrakta framsidan av en femkronorssedel." 

Synbart road läste Hjelmqvist upp uppsatsens avslutning men framhöll 

därvid, att den med hänsyn till ämnets art finge anses som "mindre lämplig”. 

51

Det heter ibland om våra s.k. proletärförfattare, att det för dem från början 

främst kommit an på att "erövra sitt språk". I kanske varje klass på gymnasiets 

högstadium torde det också finnas åtminstone ett par tre elever, 

som så att säga söker sin "språkliga identitet", ynglingar som äger både 

stilmedvetenhet och stilvilja. Man kan nog antaga, att vår lärare själv under 

sin gymnasietid varit en sådan elev. I vilket fall som helst måste en 

modersmålslärare av hans typ ganska snart ha upptäckt sådana skribenter, 

för vilka uppsatsskrivning kanske i främsta rummet framstår som 

"andliga övningar". Att han var personligen intresserad av elevernas 

förkovran i skriftlig framställning kunde man knappast undgå att märka. 

En gång, något innan en av hans abiturientringar skulle skriva studentuppsats, 

gav han ett kortfattat omdöme om varje lärjunges förmåga av 

skriftlig framställning med angivande både av förtjänster och brister. Att 

vägleda sådana elever, som är angelägna om att förvärva en personlig 

stil, kräver från lärarens sida både grannlagenhet och finkänslighet. Det 

gäller att gå hänsynsfullt fram, att inte för hårt brännmärka sådana stilistiska 

förlöpningar, som härrör ur översvallande ungdomlig entusiasm eller 

kvardröjande språklig osäkerhet. Läraren måste använda det röda bläcket 

med urskillning; stilistiska vildskott måste visserligen skäras bort men 

med iakttagande av en viss varsamhet, en del ogräs måste rensas undan, 

utan att plantorna ryckes upp med rötterna. Läraren måste frf.a. 

uppmuntra elevernas försök till språklig emancipation. Att lektor Hjelmqvist 

fyllde de krav, som efter stilistisk förkovran strävande lärjungar ställer 

på en modersmålslärare, synes framgå av de många vittnesbörd härom, 

som jag fått av gymnasister, vilka åtnjutit hans undervisning. Intresserade 

lärjungar diskuterade hans rättelser och lade noga på minnet vad 

han yttrat i sina kommentarer till en uppsats. Han auktoritet var så självklar, 

att hans domslut accepterades utan invändningar. Det var mycket 

sällan man tyckte, att lärarens ingrepp kanske kunde diskuteras. En gång 

ingick i en av de meningar jag skrivit passusen den fest, som vi nu begå. 

Med full avsikt hade jag valt verbet begå i st.f. fira; anledningen härtill var, 

att jag funnit detta verb med ovan nämnt objekt i Heidenstams Hans Alienus, 

som jag nyligen läst. Jag menade mig nog ha gjort en stilistisk landvinning 

och blev väl en smula besviken, då jag fann, att uppsatsrättaren 

föredrog verbet fira. Efteråt har jag till fullo insett, att ändringen var mycket 

befogad. 

Sunt pedagogiskt omdöme visade lektor Hjelmqvist också vid givandet av 

s.k. fria uppsatsämnen. Han visste, hur högt bågen kunde spännas, han 

var medveten om att de krav, som ställdes på uppsatsförfattare i aderton- 

till tjugoårsåldern, inte fick vara "over Evne". Alltför magistrala ämnen, 

t.ex. av 1800-talstypen "Den slöja, som för oss döljer framtiden, är vävd 

av barmhärtighetens hand", undvek han sorgfälligt. 

Lektor Hjelmqvist ägde obestridligen förmågan att entusiasmera åtminstone 

vissa lärjungar för sitt ämne. De verkligt hänförda eleverna hade nog 

en förnimmelse av att under svensktimmarna sitta vid Mästarens fötter. 

Ingenting av vad läraren sade tycktes dem oväsentligt. Alla smulor, som 

föll från den rikes bord, samlades upp. I lärobokens eller antologiens 

52

marginal antecknades noggrant varje kommentar, som läraren gjort. Jag 

finner i mitt exemplar av gymnasieårens litteraturhistoria om Leopold den 

anteckningen, att skalden under ett kaffeförbud, som utfärdades någon 

gång på 1790-talet, erhållit särskild dispens, dock med det förbehållet, att 

han under njutandet av drycken skulle vara "innesluten i sin kammare". 

Vår lärare nämnde bl.a. också, att skalden Runeberg och den blivande 

skalden Topelius under den tid, då Topelius som skolyngling bodde inhyses 

i Runebergs familj, ibland roade sig med att kasta snöboll på varandra. 

Sådana små randanmärkningar gav en speciell färg och doft åt modersmålslektionerna. 

Hos Theodor Hjelmqvist förenades bred och djup humanistisk lärdom 

med vidsynthet, försynthet, förståelse och vänlighet. Till bilden hör också 

den fina, stillsamma humor, vars källsprång då och då gick i dagen. Hans 

kvickhet tycktes ha ett gustavianskt drag, hans infall tog gärna det uddiga 

skämtets form. De kunde erinra om solglitter över en svensk sommarsjö. 

Det låg en sällsynt nobless över hans väsen. Hans lärargärning präglades 

av hans personlighet. Då man dröjer vid minnet av en sådan människa, 

dyker lätt följande rader av Schiller upp i medvetandet: "Gemeine 

Naturen zahlen mit dem was sie thun - edle mit dem was sie sind." 

53

Pontus Leander. 

Adjunkten Pontus Leander (född 1872) var vår lärare i historia i klass 3, i 

geografi i klass 3 och 4 och i tyska i klass 4. Han var en av de få adjunkter, 

som hade disputerat för doktorsgraden; han var docent i österländska 

språk vid Lunds universitet och lämnade läroverket med utgången av vårterminen 

1916 för att tillträda en professur i detta ämne vid Göteborgs 

högskola. Han påpekade en gång: "Jag brukar låta kalla mig ’docenten’.” 

När en vårtermin närmade sig sitt slut, kunde han uttrycka sin stora glädje 

över att snart kunna fara till Tyskland för att i någon universitetsstad 

där fördjupa sig i forskningar i sitt specialämne. Han var västgöte, bördig 

från Holsljunga socken i Kinds härad, Älvsborgs län. Ett synnerligen värdefullt 

arbete är hans Ordlista över Holsljungamålet. 

Adjunkten Leander nyttjade snus, vilket intogs via näsborrarna. En gång 

betecknade han sig en smula skämtsamt som ett avskräckande exempel 

på nikotinmissbruk. Jag hörde en gång någon nämna, att då han som 

ung student låg vid universitetet fick han arbeta mycket hårt för att så 

snabbt som möjligt bli färdig med sina examina. Nattens timmar utnyttjades 

delvis för studier, och för att kunna hålla sig vaken måste den fattige 

studenten Pontus Adalbert Leander då och då stimulera sig med en pris 

snus. Detta skulle ha grundlagt en livslång vana eller ovana, vilket man 

vill. 

Ibland kunde det under en lektion hända, att Leander lade upp en rågad 

snusvall på högra tummens insida. Såvitt jag vid dylika tillfällen kunde 

iakttaga, rubbades inte ett enda av de säkerligen tiotusentals snuskornen 

ur sitt läge, något som inte undgick att väcka min förvåning. Grepp och 

handställning måste ha varit så fulländade som de kan bli endast genom 

årslång övning. Det kunde förekomma, att adjunkten, beredd till snusning, 

stod framför en elev, som han riktat en fråga till. Besvarades denna 

till hans belåtenhet, kunde han med synbart välbehag draga in snuset genom 

näsborrarna; blev emellertid svaret felaktigt, kunde läraren ge sitt 

missnöje tillkänna med en så stark fnysning, att snusvallen snabbt förvandlades 

till ett stoftmoln, som yrde fram i riktning mot den okunnig eleven. 

Nästan jämnt hälften av min tid som lärjunge vid Lunds Katedralskola 

(1912-21) föll under det första världskrigets slagskugga. De flesta eleverna 

föreföll att vara ivriga tyskvänner, och det troddes nog allmänt, att flertalet 

av lärarna också sympatiserade med centralmakterna. Endast få lärare 

lät oss emellertid genom direkta uttalanden förstå, i vilket läger de 

hörde hemma. Bland dem var adjunkten Leander. Han talade ibland om 

"de besittandes sammanslutning mot den besittningslöse", med vilken 

givetvis avsågs Tyskland. Han beundrade tysk grundlighet och perfektionism. 

Det var, sade han vid ett tillfälle, en glädje att se, med vilken flit och 

54

hängivenhet tyska studenter förberedde sig inför sina examina, medan 

engelska studenter vore mera intresserade av cricket, rodd och andra 

idrotter. 

En gång, då det återstod några minuter av en geografilektion redogjorde 

han på anhållan av en elev för det militära läget på västfronten, noggrant 

och säkerligen sakkunnigt. 

Strax efter det att utgången av det s.k. vinterslaget i Masurien blivit känd, 

trädde adjunkten Leander, synbarligen i god sinnesstämning, en februarimorgon 

in i vårt klassrum. Han frågade oss, om vi i tidningarna läst om 

hur striderna avlöpt och fann till sin tillfredsställelse, att flera av oss visste 

gott besked. Samtalet om den viktiga händelsen på östfronten avslutades 

med Leanders kommentar: "Hindenburg måste vara ett militärt snille." 

Vid början av en lektion höstterminen 1914, någon dag efter det att Turkiet 

gått med i kriget på centralmakternas sida, frågade en av eleverna i min 

klass adjunkt Leander, om han möjligen kände till den nya krigsförklaringen. 

Jo, det gjorde han. Händelsen kommenterades med följande utlåtande: 

"Turkarna, di e inte försoffade av någon hundraårig fred." Adressen 

var inte att taga miste på; de flesta av oss tredjeklassare förstod nog, vad 

vår lärare syftade på. Ju oftare jag begrundat detta uttalande, dess mer 

groteskt har det synts mig. Under perioden 1714 -1814 var vårt land invecklat 

i sex krig, medan de närmast följande hundra åren hade varit en 

oavbruten fredsperiod. Man kan ställa sig den frågan, om t.ex. småländska 

torpare och skånska husmän verkligen blivit mer "försoffade" under 

tiden 1815 -1914 än under de närmast föregående hundra åren. 

Under en geografilektion om Italien - den nedan skildrade episoden tilldrog 

sig, medan denna stormakt ännu var neutral - blev det konstaterat, 

att kartbilden av landet ganska slående erinrade om en stövel. Adjunkten 

Leander gjorde härtill följande kommentar: "Ja, italienarna är egentligen 

också några ’stövlar’. Hur så?" En yngling, som hade starka tysksympatier 

och frenetiskt studerade allt som gällde det pågående första världskriget, 

räckte upp handen och fick frågan. Han sökte motivera riktigheten av 

adjunkten Leanders påstående sålunda: Italien hade ju varit i förbund 

med Tyskland och Österrike-Ungern men trots detta inte slutit upp på 

dessa makters sida. Svaret utföll till lärarens fulla belåtenhet; han tog 

fram sin snusdosa och lade upp en försvarlig pris, som han begärligt drog 

in genom näsborrarna. I detta sammanhang kan nämnas, att han av katedralskolans 

elever ibland kallades "Dosan", detta dels därför att han var 

docent, dels därför att bland hans accessoarer ingick en snusdosa. 

Adjunkten Leanders historieundervisning var sådan, att de mera uppmärksamma 

eleverna knappast kunde undgå att få den uppfattningen, 

att han var en storsvensk patriot. Under läxfria timmar höglästes ibland 

ur Carl Grimbergs Svenska krigarbragder. Ingen av eleverna kom sig 

55

naturligtvis för att till sin historielärare rikta den runebergska frågan: "Gror 

bragdens ära blott på stridens mark?" Vid kalabaliken i Bender sände turkarna 

enligt vår lärobok i historia 10.000 man för att betvinga de femhundra 

karoliner, som Karl XII hade till sitt förfogande. "Di hade respekt 

med sig, våra förfäder", var Leanders kommentar till denna notis. 

Svenska folket var enligt adjunkten Leanders åsikt inte bara ”försoffat", 

det var också förvekligat. I början av år 1915 kunde man i tidningarna 

läsa, att japanerna höll en stor vintermanöver på den nordligaste av de 

japanska öarna, på den tiden kallad Yezo; temperaturen lär där under 

vintern kunna gå ner till -40 grader Celsius. De i manövern deltagande 

truppstyrkorna sades ha att kämpa mot fruktansvärda snöstormar. Leander 

gav sitt fulla erkännande åt de japanska soldaternas seghet, offervilja 

och fosterländskhet samtidigt som han uttryckte den uppfattningen, att 

svenska värnpliktiga vore allt för bortklemade för att kunna uthärda liknande 

strapatser. 

Hur mycket adjunkten Leander än beundrade de krigiska bragder, som 

forna tiders svenskar utfört, kunde han bli mycket uppbragt, om en elev i 

en redogörelse för ett slag gjorde sig skyldig till historieförvanskning till 

svensk förmån. En yngling, som berättat om sjöslaget vid Femern den 1 

juli 1644, hade glömt att nämna något om stridens utgång. Då läraren frågade 

honom härom, svarade han: "Danskarna led ett förkrossande nederlag." 

Detta svar framkallade ett häftigt vredesutbrott hos Leander. Han 

tog genast fram sin anteckningsbok och införde på den historieförfalskande 

lärjungens konto en "pinne", tecknet för underkänt förhör. Det blev 

dessutom bakläxa. Nästa historietimme kunde ynglingen i fråga svara 

med lärobokens ord: ”Mörkret skilde de stridande åt. Båda parter tillskrevo 

sig segern." 

Adjunkten Leander var otvivelaktigt en av de mest fruktade lärare vi någonsin 

haft. Han hade mycket lätt för att råka i affekt. Anledningen härtill 

kunde ena gången vara, att en elev mumlade fram sitt svar i stället för att 

tala högt och tydligt, andra gången, att upprepade rättelser av ett oriktigt 

uttal inte lett till önskat resultat. Hans tordönsröst hade förmodligen kunnat 

injaga skräck i en hel bataljon beväringar. Det låg något av preussisk 

junker över hans väsen. Som läxförhörare kunde han vara ytterst prövande 

för en klass. Det vilade sannerligen inte något avspänt eller rogivande 

över hans lektioner. Även rent bagatellartade felaktigheter i ett svar bedömdes 

strängt, och de flesta misslyckanden bokfördes omsorgsfullt. 

Gick förhöret bra för någon elev, så kunde denne visserligen få höra erkännsamma 

ord, men Leander noterade i sådana fall ingenting i sin lärarkalender. 

För en elev, som uttalat namnet på den sibiriska floden Irtish 

med tyskt ich-ljud i st.f. med sje-ljud, noterades tecknet för underkänt förhör. 

Den som i ämnena historia och geografi vid terminens slut inte ådragit sig 

någon enda anmärkning för okunnighet, fick betyget a; förelåg blott en 

anmärkning, blev betyget AB, hade två anmärkningar getts, reducerades 

betyget till Ba, och hade eleven antecknats för okunnighet tre eller ännu 

56

flera gånger kunde han inte påräkna högre betyg än B. I de två nämnda 

läsämnena torde Leander i min klass inte ha gett något underbetyg. 

I ämnet tyska sattes däremot åtskilliga underbetyg det läsår, då adjunkten 

Leander var vår lärare i detta språk. Bedömningen av en tysk stil var 

nästan omänskligt hård. De flesta av våra språklärare brukade gradera 

felens grovhet med markeringarna hel bock (v), Obs! och streck (-), här 

ordnade i fallande skala. Leander satte oftast hel bock även för smärre 

onöjaktigheter, sålunda t.ex. en gång för utelämnade prickar över ü i 

über. Oavsett en stils svårighetsgrad var principen för betygssättningen 

alltid obönhörligen densamma: felfritt A; 1 bock a; 2 bockar AB; 3 bockar 

Ba; 4 bockar B. Vad därutöver var, det var av ondo: 5 bockar renderade 

betyget BC, 6 bockar eller fler betyget C. Våra andra språklärare brukade 

ge ett slags barmhärtighetsbetyg, B med tvekan (B?), men en sådan tänjning 

av det lägsta godkända betyget kunde Leander aldrig förmå sig till. 

Att tillämpa en relativ betygsskala, ett påfund av senare tider, kunde det 

givetvis inte alls bli tal om. 

På den första egentliga tyska stil jag skrev höstterminen 1915 hade jag 

fått 5 bockar; betyget blev BC. Trots detta torde min prestation höra till de 

fem eller sex bästa i klassen. Nederlaget grep mig mycket djupt; ingen av 

de "lappskrivningar" vi haft under de tre föregående åren hade blivit underkänd. 

Jag satte mig före att nå ett bättre resultat på nästa stil men lyckades 

denna gång ännu sämre: i marginalen kunde jag räkna 6 bockar 

och betyget blev automatiskt C. En av de allra sämsta i klassen hade 

otroligt nog lyckats åstadkomma över 60 bockar; vi fick båda samma betyg 

och var hemfallna under samma fördömelse. 

Adjunkten Leander var ingen pedagogiskt nydanare. Han höll sig ganska 

strikt till lärobokens framställning. Man kunde inte märka några originella 

grepp, han var ingen lärare med intressanta uppslag, han var varken 

medryckande eller entusiastisk. Hans strävan tycktes huvudsakligen gå 

ut på att bibringa oss ett så stort kunskapsförråd som möjligt. Det kan 

heller inte förnekas, att vi förvärvade ganska grundliga insikter i alla de 

tre ämnen som han undervisade oss i, men om vi lärde oss mycket, så 

berodde detta nog mera på att vi offrade så lång tid på hemarbetet än på 

lärarens pedagogiska skicklighet. En del av oss drevs väl i någon mån av 

intresse och vetgirighet, men för många var nog drivfjädern frf.a. fruktan 

för att under lektionerna röja okunnighet och därmed råka ut för adjunktens 

Leanders vulkaniska vredesutbrott. Rädslan för underbetyg med 

därav ev. följande risk för kuggning spelade nog en ej oväsentlig roll. Studiemotivationer 

av denna art var säkerligen vanliga under 1910-talet, då 

"svagpresterande" elever effektivt kunde sorteras bort. 

Grundvalen för Leanders nitiska lärargärning var nog en mycket stark 

pliktkänsla. För honom var det säkerligen en självklar sak, att en lärjunge 

skulle göra sitt allra bästa. Samma krav hade utan tvivel en gång ställts 

på honom själv av de lärare, vid vilkas fötter han suttit; det var ett arv, 

57

intimt förknippat med den gamla lärdomsskolan, och detta arv ville han 

föra vidare. En av skolans många uppgifter är att grundlägga goda arbetsvanor, 

och en hög kunskapsstandard är säkert varje ambitiös lärares 

dröm. Att vistas i vad Tegne´r kallar "okunnighetens skräpkamrar" kan 

säkert inte heller vara nyttigt i längden. Enligt de rykten, som nådde mina 

öron, var Leander också under sin professorstid i Göteborg en krävande 

tantator. - När ett läxförhör gått friktionsfritt, gladde han sig och kunde 

som belöning ge klassen läxfritt till nästa gång. Han nämnde, att han 

ibland kunde ha sömnlösa nätter på grund av de dåliga resultaten i tysk 

stilskrivning. När klassen slutligen gjort avsevärda framsteg häri, dolde 

han inte sin tillfredsställelse. 

Adjunkten Leander var en viljestark natur, och viljestarka naturer blir inte 

gärna ointressanta och färglösa. Han hade vissa markerade särdrag, 

som bidrog till att stärka intrycket, att man stod inför en helgjuten människa. 

Det är svårt att säga, om eleverna kunde bedöma honom rättvist; att 

han som personlighet var imponerande, kunde nog de flesta enas om. 

Omutlig rättrådighet hos en lärare brukar skolungdom värdera mycket 

högt, och detta drag hörde också till bilden: han kunde stryka en felmarkering 

i en tysk stil, om det lät sig styrka, att lexikonets uppgifter varit vilseledande. 

58

Henrik Möller. 

Adjunkten Henrik Möller (född 1852) undervisade i engelska och franska; 

dessutom var han Katedralskolans musiklärare. Vi hade honom i engelska 

i klasserna 4 och 5, och han bibragte oss därunder de första grunderna 

i detta språk. 

När Henrik Möller höstterminen 1915 blev vår lärare, hade han bara ett 

par år kvar till pensioneringen. I yngre dagar säges han ha varit "vacker", 

och detta kan nog anses ha gällt om honom också i sextioårsåldern. Arne 

Hassler har fäst sig vid "hans själfulla förfinade anletsdrag". 

Adjunkten Möller var en lärare med distans till sina elever. I själva verket 

var han nog en välvillig natur, som minst av allt stod sina lärjungar efter 

livet, men att anslå hjärtliga eller ens vänliga tonfall tycktes inte ligga för 

honom. Hans signalement skulle kunna sammanfattas sålunda: trött, illusionslös, 

sarkastisk bildad äldre herre. Man kan inte påstå, att han hetsade 

eller jäktade sina elever. Det dröjde ungefär en kvart inpå lektionstimmen, 

som omfattade 45 minuter, innan han till någon elev, som satt närmast 

katedern, riktade uppmaningen: "Får jag en bok!" (Han var inte själv 

försedd med lärobok). Den första tredjedelen av timmen stod till lärjungarnas 

förfogande. De flesta torde därunder ha förberett sig för det stundande 

läxförhöret. Om vi hade engelska två timmar i följd, dröjde vår lärare 

dubbla tiden, dvs. en halv timme, innan han grep sig an med undervisningen. 

Medan klassen höll på med läxläsning, satt läraren och plockade 

i sin portmonnä. Hans egentliga syfte med denna sysselsättning var 

förborgat för oss. Somliga trodde sig emellertid veta, att han räknade efter 

hur mycket han vunnit eller förlorat under gårdagens viraspel. 

Henrik Möllers undervisning var klar och redig. Som gammal erfaren pedagog 

visste han utan tvivel vad som var särskilt svårt på nybörjarstadiet, 

och han lade vikten vid väsentligheter. Bl.a. var han noga med att söka 

grundlägga ett gott uttal. Texten lästes och översattes till svenska; som 

tredje moment följde tillbakaöversättning från svenska till engelska, ett 

säkerligen mycket nyttigt inslag i läxkontrollen. Även vid inlärandet av den 

engelska grammatiken tillämpades sunda pedagogiska metoder. 

Det kunde således sägas, att Henrik Möller utövade sin lärargärning 

"med minsta kraftförslösning". Hans elever hyste nog förståelse för hans 

ringa uppbåd av energi och entusiasm. Läraren var ju en gammal man 

och kunde ha åberopat ålderns rätt för sitt makliga undervisningstempo. 

De något så när studiebegåvade och intresserade lärde sig förmodligen 

en hel del; de mindre begåvade och föga "studiemotiverade" kunde nog 

ha mått väl av grundliga duvningar, av mera drill och exercis. Ibland kunde 

man få det intrycket, att de av läraren betraktades som förtappade får, 

som det knappast lönade mödan att vårda sig om. Det var frf.a. denna 

elevkategori, som blev måltavla för adjunkten Möllers sarkasmer. Till 

59

mindre framgångsrika elever, som stod där med skammen, kunde han 

säga: "Du är en höna." Stundom liknades de vid "Riddaren av den sorgliga 

skepnaden". Om en elev helt gjorde bort sig, kunde lärarens omdöme 

om hans prestation låta så här: "Det var uselt, jämmerligt, bedrövligt, 

ömkligt, fruktansvärt, gräsligt och miserabelt." Någon gång kunde en undermålig 

lärjunge tillrådas att avbryta skolgången, ju förr dess bättre. Att 

ta anställning som gåsvaktare nere på Skanörs ljung rekommenderades 

då ibland som ett lämpligt sysselsättningsalternativ: ”Nu ska gässen snart 

ut nere vid Skanör och Falsterbo. Hur vore det, om du tog plats där som 

gåsvaktare?" - Om en elev ertappades med något ofog, vilket i min klass 

hände rätt sällan, kunde det heta: ”Hade det varit i den gamla goda tiden, 

så hade din ryggtavla nu skiftat i de svenska färgerna”. 

Jag har svårt att tro, att de elever, som fick schavottera, tog särskilt illa 

upp. Adjunkten Möller framstod nog för de flesta skolgossar som en "fin" 

gammal herre, och en sådan fick lov att vara en smula excentrisk. Småsint, 

elak eller knölaktig var han minst av allt, och det var huvudsaken. 

Hans sarkasmer fick man ha överseende med; de gällde nog inte för att 

vara illa menade. Förmodligen var de ett adekvat uttryck för ett väsentligt 

drag hos honom, och de bidrog säkerligen till att hans personlighet kom 

att framstå i skarpare relief. 

Brist på vanlig hyfs hos eleverna väckte lätt adjunkten Möllers misshag. 

En lärjunge, som kom något för sent till en lektion, anförde som ursäkt: 

"Jag har talat med Björkelund." (En lärare vid skolan). Genast fick han 

följande reprimand: "Du skall säga adjunkt Björkelund." - En gång under 

höstterminen 1916 räckte en gosse upp handen och frågade vår lärare: 

"Har adjunkten läst i tidningen, att Frans Josef är död?" Även han bemöttes 

med en tillrättavisning: "Du skall säga kejsar Frans Josef. Du var 

väl inte ´Frans Josef´ med honom?" 

Det fanns lärare, som ibland klankade på den moderna ungdomen och till 

dem hörde adjunkten Möller. Den var enligt hans mening bortklemad och 

bortskämd. "Nuförtiden skall de lindas i bomull", kunde han ibland låta 

undslippa sig med syftning på dagens skolungdomar. En gång frågade 

han: "Vad tror ni vi fick till kvällsvard, när jag var i er ålder?" En elev gissade 

på vatten och bröd. "Åh nej, fullt så illa var det inte. Nej, vi fick en 

tallrik korngrynsgröt. Jag undrar vad ni skulle säga, om ni fick en tallrik 

korngrynsgröt till kvällsvard." 

Någon gång kunde adjunkten Möller ge uttryck åt djup skepsis inför vissa 

nymodigheter. Orden pappa och mamma visade enligt hans förmenande 

en beklaglig tendens att i Skåne breda ut sig på bekostnad av far och 

mor, vilka han betecknade som "språkets vackraste ord”, medan pappa 

och mamma snarast finge anses tillhöra spädbarnsspråket. - I förnämare 

kretsar i Lund var tennisspelet på frammarsch. Adjunkten Möller höll före, 

att detta var ett "fruntimmersspel". Tacka ville han gammaldags hederlig 

skånsk långboll, en boll-lek, som ännu under 1910-talet var omtyckt både 

i stad och på landsbygd. 

60

Undervisningen i engelska gick inte enbart ut på att ge eleverna kunskaper 

i detta språk; Henrik Möller lade sig verkligen vinn om att bibringa 

dem insikter också i s.k. realia. Vi fick veta en hel del om engelska levnads- 

och samhällsförhållanden och engelska seder och bruk, bl.a. i 

samband med julfirandet, och vi lärde i någon mån känna engelsk livsstil 

och engelska tänkesätt. Själv hade vår lärare besökt England och kunde 

på ett intresseväckande sätt berätta om sina upplevelser i det främmande 

landet och levandegöra de intryck han fört med sig därifrån. En karta över 

London hängdes ofta upp, och vi fick stifta bekantskap med huvuddragen 

i miljonstadens topografi. Vi blev förtrogna med namnen på de mest kända 

gatorna, offentliga byggnaderna och parkerna samt de viktigaste broarna 

över Themsen. Henrik Möller hade med egna ögon sett det han talade 

om. Med hjälp av planscher sökte han ge sina Londonskildringar 

större åskådlighet. Han gav oss en god föreställning om hur det kändes 

att vara gäst i ett engelskt boarding-house eller värdshus, han kunde i 

detalj beskriva ett engelskt vardagsrum, han hade strövat i Hyde Park 

och sett folk ur den fashionabla världen rida på Rotten Row, han hade 

mött Etongossar i deras kuriösa utstyrning och kunde ge oss glimtar av 

livet i en engelsk internatskola. 

Henrik Möller var en man med självständiga värderingar. Han hade ett 

oförvillat omdöme och såg med kritisk blick på människorna och deras 

strävanden. Predikarens illusionslösa livssyn tycktes ibland nära sammanfalla 

med hans: mänsklig ävlan är i mycket blott ett jagande efter 

vind. Han var ingalunda imponerad av allt det han mött i England. Som 

utlänning hade han kunnat betrakta landet, dess invånare och institutioner 

på avstånd; därigenom blev hans perspektiv ett annat än det landets 

egna inbyggare kunde anlägga. Av hans tonfall att döma kunde det stundom 

nästan förefalla, som om hans syn på England i vissa fall ej skilde 

sig särdeles mycket från Gullivers syn på Lilliput. En gång frågade han 

oss: "Äter man mycket kött i England?" Hur det förhöll sig med engelsmännens 

köttkonsumtion kunde vi naturligtvis inte ha någon som helst 

uppfattning om. Vi blev i alla fall upplysta om att engelsmännen var svaga 

för köttdiet. Under julfirandet, fortsatte adjunkten Möller, kunde köttätandet 

stundom nära nog få karaktären av frosseri med digestionsbesvär av 

olika slag till följd. Till all lycka fanns det emellertid skickliga läkare, som 

kunde skriva ut mycket verksamma piller mot magbesvären. Sådana läkare 

åtnjöt högt anseende; det kunde rent av hända, att de mest framgångsrika 

som belöning för sina insatser för folkhälsan blev adlade av 

konungen och kunde sätta "Sir" framför namnet. 

Adjunkten Möllers sarkastiska anmärkningar hade kanske oftast udden 

riktad mot sådana mänskliga karaktärsbrister som tillgjordhet, förställning 

och hyckleri. En gång - det var innan Förenta staterna trätt in i första 

världskriget - sade han med sin något trötta gammalmansröst om amerikanarna: 

"Om söndagarna ligger de i sina kyrkor och ber för freden, om 

vardagarna arbetar de i ammunitionsfabrikerna för att förtjäna pengar på 

kriget." 

61

Att det för Henrik Möller också fanns bestående värden i livet, framgick 

ganska tydligt av olika uttalanden. Till de dygder han syntes uppskatta 

hörde enkelhet, naturlighet, rättframhet och gammaldags tro och heder. 

Efter en morgonbön någon dag under vårterminen 1918 meddelade oss 

tillförordnade rektor, lektor Agne Wahlgren, att Henrik Möller lämnat det 

jordiska. Budet om hans bortgång kom inte helt oväntat; under någon tid 

hade han varit tärd av sjukdom. Lektor Wahlgren yttrade några vackra 

minnesord. Han nämnde bl.a., att Katedralskolans lärare och lärjungar 

kanske helst mindes den bortgångne som anförare av sången kring den 

nylövade boken på skolgården, Katedralskolans ärevördiga vårdträd. Till 

tonerna av "Vintern rasat ut" och "Glad såsom fågeln" hälsade sångarna 

vårens ankomst. 

Då gamla katedralskoliter berättar om sina forna lärare, kommer gärna 

Henrik Möller på tal. Något negativt omdöme om honom har jag aldrig 

hört fällas; det vill synas, som om han är "i tacksamt minne bevarad". 

Man får det intrycket, att hans bild hos de flesta avtecknar sig med klara 

och skarpa konturer. Han var också en man för sig, en man med särpräglad 

individualitet. Han hörde varken till dem som tjuter med ulvarna eller 

går i flock med fåren. Minnet av en sådan personlighet drunknar inte så 

lätt i "tidens våg". 

62

Johan Nilsson. 

Vi hade adjunkten Johan Nilsson (född 1885) som lärare i franska i andra 

ringen läsåret 1918-19. Han lämnade skolan vid läsårets slut för att bli 

rektor vid sedermera h.a. läroverket i Eksjö, där han tillbragte resten av 

sitt liv och dog vid 86 års ålder 1971. 

Johan Nilsson gick under binamnen "Magen" och "Mag-Johan". Dessa 

sades han ha fått av tvåfaldig anledning: han var den förste läraren vid 

Katedralskolan, som förvärvat titeln filosofie magister, förkortat fil. mag.; 

rätten härtill grundades på att han avlagt den år 1907 inrättade filosofisk 

ämbetsexamen, i hans fall med ämneskombinationen litteraturhistoria, 

engelska, franska och tyska. Att hans studieprestation måste betecknas 

som lysande framgår av att kunskaperna i de tre förstnämnda ämnena 

vitsordats med betyget Berömlig, i det återstående ämnet med betyget 

Med utmärkt beröm godkänd. - Den andra orsaken till binamnet påstås 

ha varit Johan Nilssons ganska markerade embonpoint. 

Liksom sin kollega adjunkten August Vilke var Johan Nilsson en son av 

Österlen. Fadern var lanthandlaren Per Nilsson i den lilla byn Hannas i 

socknen med samma namn. Johan Nilsson var varmt fästad vid sin hembygd. 

Hans klädsel var alltid sober, hans uttal var distinkt, hans uppträdande 

var säkert och obesvärat. Kanske mer än någon av de övriga lärarna 

gav han intrycket av världsman. Vi föreställde oss nog, att han under 

ferierna rörde sig obehindrat i kontinentens metropoler, bl.a. i Paris, i 

vars "schangtila salar/ värsta buse franska talar" om man får tro vad som 

säges i ett välbekant ABC. Det blev sålunda en egendomlig kontrastverkan, 

när Johan Nilsson, vilket ej sällan hände, tog hembygdsdialektens 

ord i sin mun: "Ja å min kvingja Karna ha varred ingje i stan i da å såålt 

en snes äggj", dvs. ett tjog ägg. Han tillhöll de elever, som hade lantligt 

ursprung, att under sommarferierna tala det gamla bygdemålet. "Håll det i 

ära!" lydde hans uppmaning. Ingen annan lärare fäste vår uppmärksamhet 

på att det fanns dialekter i vårt land och att dessa var av stort intresse 

både språkligt och allmänkulturellt. I ett brev från 1950 skrev Johan Nilsson 

till mig: "Hannasmålet tror jag ännu att jag kan tala, som det ljöd för 

mina barnaöron." 

I klassen fanns två elever från Österlen: Folke Guldstrand 1) och jag själv. 

Vi tyckte nog båda, att Johan Nilsson behandlade oss med extra välvilja. 

När Folke Guldstrand gjorde sin entre´ i ring R II höstterminen 1918 och 

Johan Nilsson fick veta, att hans hemort var Gladsax, frågade han genast: 

"Kan man plocka blommor på Gladsax´ hallar ännu?" Han kunde 

berätta, att 1700-talsskalden och -kritikern Olof Bergklint, som bl.a. varit 

informator för skalden Johan Gabriel Oxenstierna, tjänstgjort som kyrkoherde 

i Gladsax, där han dock ej trivts synnerligen väl utan önskat, att 

Gud måtte taga honom från ”denna Sorgesax” till en bättre värld. Det 

1) Född i Gladsax, Järrestads härad, 1901. Advokat i Tomelilla. 

63

måste ha varit glädjande för en nykomling i en klass att mötas av en lärare, 

som visade så stort intresse för elevens hembygd. 

Vid tolv års ålder, 1897, blev Johan Nilsson elev vid den traditionsrika 

Simrishamns pedagogi, där - ungefär trettio år tidigare - Skånes störste 

dialektförfattare, Henrik Wrane´r undervisats, innan han flyttade över till 

läroverket i Kristianstad. Skolan hade grundats 1695 och upphörde officiellt 

först år 1905, således efter en tvåhundratioårig tillvaro. I denna skola 

tillbragte Johan Nilsson två år. Han tycks ha varit en framgångsrik studiosus 

att döma av att han vid en skolavslutning som premium erhöll 

Snoilskys Svenska bilder. Därefter var han mogen för inträde vid Lunds 

Katedralskola, där han tog studenten 1904. 

I uppsatsen Minnen och hågkomster från Simrishamns pedagogi i slutet 

av 1890-talet 2) har Johan Nilsson skildrat sin skoltid vid österlens i dessa 

dagar enda högre läroanstalt. Han framhåller, att fastän hans skolminnen 

vid nedtecknandet låg endast trettio år tillbaka i tiden, tycktes de ändå så 

avlägsna. Det heter härom, "att det nu förefaller mig, som om mina skolpojksår 

i Simrishamn låge ännu längre bort i tiden, än vad de verkligen 

göra, och närmast påminde om djäkneliv från 1800-talets början." Läsaren 

får samma intryck, och man kommer lätt att tänka på Carl Fredric 

Dahlgrens skildring av livet i en svensk lärdomsskola etthundra år tidigare 

i romanen Nahum Fr. Bergströms krönika (1830-31). 

Vid pedagogien - i dagligt tal kallad "Rektorsskolan", i traktens mål "Riktorsskolan" 

- fick den unge Johan Nilsson studera en hel del ämnen, som 

av förståeliga skäl ej alls lästes i byskolan i Hannas: latin, algebra, tyska, 

franska och - inte att förglömma - botanik. Vad han säger om den tidens 

botanikstudium, är väl värt att citera: "De små (botaniska) exkursionerna 

gåvo senare upphov till långa fotvandringar kors och tvärs i Skåne. Jag 

skulle nästan våga den paradoxen, att vägen till naturen för oss gick genom 

botaniken och att ur studiet av markens blomster växte fram ett levande 

intresse inte blott för hembygdens flora utan också för dess natur i 

övrigt, för det skånska landskapets skiftande bygder, dess historia, munarter 

och människotyper. Det var en fläkt av de gamla hederliga Linneánska 

traditionerna över vårt botanikstudium [...]." Intresset för botanik 

säges ha behållit sitt grepp om honom allt framgent i livet. 

För egen del skulle jag helhjärtat vilja instämma i det citerade uttalandet, 

och jag är böjd att tro, att också många andra tiotalsgymnasister delar Johan 

Nilssons uppfattning. I hans uppsats, som skrevs i slutet av tjugotalet, 

försvaras den gamla lärdomsskolans traditionella botanikstudium, vilket 

tydligt framgår av ordalag som "den vid läroverken numera ganska 

förbisedda och ringaktade botaniska systematiken". Kanske kan man, 

med anknytning härtill, våga fälla påståendet, att tiotalets scholares var 

de sista linneanerna vid vår gamla lärdomsanstalt. 

________________________________________________________ 

2) Ingår i boken: Kring en småstad. Studier och minnesbilder från gamla 

Simrishamn av skilda pennor. Utgivna av Theodor Tufvesson och Gösta 

Ehrnberg. Lund 1929. 

64

Den i en inlandssocken födde Johan Nilsson kom sålunda att tillbringa ett 

par av sina för intryck kanske mest mottagliga ungdomsår i Österlens enda 

stad. Han fick uppleva havet och lyssna till "den eviga havsmelodin", 

han blev förtrogen med sydöstskånska stränder och fiskelägen, med doften 

av tjära och tång. Simrishamn ligger i den nordöstra utkanten av det 

”riktiga” Österlen. Norr om staden möter en helt annan landskapstyp än 

den bördiga slättbygden kring hemmabyn Hannas, det mjukt böljande Albolandskapet 

med terrasserade gräsbevuxna kullar, djupa dalar, forsande 

åar och bäckar och lummiga bokskogar. Allt detta var något nytt för 

skolynglingen från Österlensslätten. Att hans sinne var öppet för landskapets 

säregna skönhet och att hans iakttagelseförmåga präglades av en 

nästan linneansk klarögdhet, därom vittnar följande rader i hans skildring: 

"Under sång och glam travade vi till Gladsax´ hallar, där den vilda murgrönan 

blommade på klippväggarna och storblommiga malvor (Malva alcea) 

bildade skära färgklickar i det gröna gräset, eller till Brantevik längs 

kusten, där strandastrarna lyste i skrevorna och meterhöga martornsbuskar 

gjorde sitt bästa för att härma tropikernas kaktusar, ja, ibland ända till 

Stenshuvud på jakt efter sällsynta Sedumarter och romantiska scenerier." 

Av Johan Nilssons Minnen och hågkomster att döma har den unge lanthandlarsonen 

från Hannas haft öppen blick inte bara för Simrishamnsbygdens 

floristiska märkvärdigheter och de olika landskapstypernas skiftande 

estetiska stämningsvärden; hans intresse har också kretsat kring 

pittoreska drag i den gamla stadsmiljön, kring rumsinteriörer och - icke 

minst - kring de människor han mött. Han ger en träffsäker snabbskiss av 

den gamla gumma han bodde inhyses hos, en av de kvinnor i samhället, 

som - med Anders Österlings ord - "knöto stramt sjaletten/ och höllo ut i 

undanskymda lotter", och han beskriver åskådligt hennes "vitkalkade stuga, 

där det alltid luktade så gott av torkade rosenblad och enris". Det heter 

om ynglingen Johan Nilsson, att han hade "bokliga intressen", men 

han ter sig minst av allt som en världsfrånvänd bokmal eller en inåtvänd 

drömmare. Han var med om skolpojkarnas bataljer med " ´brackor´, mest 

sjömans- och fiskarpojkar", och han tycks ha haft lätt för att få kamrater 

bland pedagogiens disciplar. I sin lärarroll framstod Johan Nilsson för ej 

så få katedralskoliter som en dominerande viljemänniska, och efter vad 

jag hört av elever, som haft honom som rektor i Eksjö, uppfattades av 

många även skolchefen Johan Nilsson på detta sätt. Det är därför av 

stort intresse att läsa den karaktäristik han ger sin egen rektor vid Simrishamns 

pedagogi, Johan Ahlgren: "De vore orätt att i detta sammanhang 

ej framhålla betydelsen av vår gamle vördade rektors personlighet, hans 

oegennyttiga och faderliga omsorger om sina pojkar, inte minst dem från 

landet, hans förmåga att intressera och entusiasmera dem, hans klara 

och rediga undervisning. Det var ett i ordets bästa mening patriarkaliskt 

regemente i hans lilla skola, och den, som haft lyckan att få börja sina 

studier under hans ledning, står i den största tacksamhetsskuld till honom 

för outtröttlig välvilja och omtanke." 

65

Uttalandet vittnar vältaligt om att Johan Nilsson var så vidsynt, att han 

varmt kunde uppskatta en människotyp, som förefaller att stå honom 

själv ganska fjärran. 

Den bild Johan Nilsson ger oss av livet vid den gamla Simrishamnsskolan 

kan utan överdrift sägas vara "en tjusande idyll". Hans sammanfattande 

omdöme lyder: "Det var i stort sett ett par odelat lyckliga år, jag tillbragte 

vid Simrishamns pedagogi. Minnena från skolan och staden stå så 

levande för mig, de äro så daggfriska och morgonsoliga, att den verklighet, 

som ligger bakom, måste ha varit en nästan idealisk miljö för pojkar. 

Naturen och omgivningen, kamraterna och lärarna, allt verkade så lugnt 

och tryggt, var så fritt från överraskningar, nycker och jäkt, liksom genomträngt 

av en obekymrad och förtröstansfull harmoni." 

Ungefär tio år innan detta skrevs, berättade Johan Nilsson en gång för 

oss om en minst av allt idyllisk episod vid den ärevördiga pedagogien. Vi 

fick då höra, att den första läxa i latinsk grammatik, som gavs, omfattade 

tio sidor, ett kan man tycka oförsvarligt stort pensum. Av berättelsen 

framgick vidare, att de elever, som inte kunde läxan - och det torde ha 

varit flertalet - fick så förfärligt mycket stryk, att de fann för gott att fortast 

möjligt avbryta skolgången. Hur de två diametralt motsatta skildringarna 

av skollivet vid pedagogien skall kunna förenas, förblir en gåta, och man 

frestas att ställa samma fråga som Pilatus: "Vad är sanning?" Var månne 

skolidyllen inte alltid så ogrumlad, som den framstår i Johan Nilssons 

Minnen och hågkomster? 

Johan Nilsson härstammade både på fädernet och mödernet från österlenska 

bondesläkter, med förgreningar uppe i Färs härad. På mödernet 

var han befryndad med författaren Fritiof Nilsson Piraten, som var son till 

en av Johan Nilssons kvinnliga kusiner; närmare preciserat förhöll det sig 

med släktskapen sålunda, att Johan Nilssons mormor, en bondkvinna vid 

namn Eljena Persdotter från Löderups socken i Ingelstads härad, var 

mormor också till Piratens mor. Om denna Eljena Persdotter har det 

sagts, att hon gärna förde på tungan kärnfulla folkliga talesätt, vari mycken 

gammal allmogevisdom låg förborgad. På fotografier framträder en 

ganska tydlig porträttlikhet mellan de två fränderna. Ansiktsuttrycket tyder 

hos båda på tankeklarhet och intellektuell skärpa. På det andliga planet 

tycker man sig också kunna spåra andra väsentliga överensstämmelser. I 

Johan Nilssons livsmönster ingick visserligen med all sannolikhet betydligt 

mera av vad Goethe kallat "des Lebens ernstes Führen". Man kan 

härvidlag erinra om att han under sin Eksjötid blev betrodd med viktiga 

och säkerligen maktpåliggande offentliga uppdrag. Han kom att syssla 

med praktisk politik både på det kommunala planet och landstingsnivå 

och var under en följd av år stadsfullmäktiges ordförande. Som bekant 

hade Piraten å sin sida i översvallande rikt mått fått den gåva, som samme 

diktare betecknat som "die Lust zum Fabulieren". Han blev en av den 

svenska prosans mest benådade berättare och en överlägsen stilkonstnär. 

Utan att vara yrkesförfattare röjer även Johan Nilsson i sina Minnen 

och hågkomster en säker stilkänsla med personlig egenart. 

66

Johan Nilssons lektioner kryddades gärna av frikostigt strödda bons 

mots. De kunde taga gestalt av diktcitat eller anspelningar på sådana, av 

uddiga sentenser, märgfyllda ordspråk eller högtidliga bibelspråk, "lika 

indrivna spikar". Stundom grep han till uttryck ur Luthers katekesförklaringar. 

I sin mun tog han också ej sällan innehållsmättade lakonismer. Alldeles 

samma drag kan spåras i Piratens böcker. Det ligger frestande nära 

att förmoda, att båda från mödernesidan, kanske bl.a. från den gemensamma 

”anmodern”, allmogekvinnan från Löderup, fått del i ett verbalt 

arv, som de väl förvaltat och förkovrat. 

Det är också värt att nämna, att både Johan Nilsson och Piraten var intimt 

förtrogna med målande ord och pregnanta talesätt i sydöstskånska 

folkmål; i Piratens prosa kan man som bekant finna ett rikligt förråd härav. 

Det fanns de, som gjorde gällande, att Johan Nilsson var en av Lunds yppersta 

vältalare. Politiskt tillhörde han socialdemokratien, och det torde 

mest ha varit inför ett auditorium av politiska meningsfränder som han i 

Lund fick tillfälle att ge prov på sin elokvens. Av personer, som kände till 

förhållandena i Eksjö, har jag hört sägas, att hans skolavslutningstal och 

anföranden i stadsfullmäktige fängslade både genom sitt tankedjup och 

sin språkliga elegans. I hög grad lär han ha ägt gåvan att rycka åhörarna 

med sig. I ett par brev, som jag fått från honom, förenas spiritualitet med 

utsökt stilkonst. 

Innan Johan Nilsson 1919 lämnade Lund för att slå sig ner i Eksjö, avlade 

han licentiatexamen i ämnet litteraturhistoria. I sin licentiatavhandling 

sökte han klargöra den engelske upplysningsdiktaren Alexander Popes 

inflytande på svenska författare. Valet av ämne kan synas väl harmoniera 

med avhandlingsförfattarens intellektuella läggning. I Johan Nilssons 

andliga utrustning tyckte man sig kunna spåra ett drag, väsensbesläktat 

med 1700-talets förståndsdyrkan och dess krav på förståndsklarhet; det 

rationalistiska inslaget hos upplysningstidevarvet måste ha slagit an besläktade 

strängar i hans eget väsen. Sitt sinne för klarhet och reda, sin 

förmåga att åskådligt systematisera och konkret levandegöra visade han 

övertygande prov på i sin undervisning; sådana egenskaper måste ha 

kommit väl till pass, då han tog itu med uppgiften att spåra och kartlägga 

Popes inflytande på svenska 1700-talsförfattare. Pope var ingalunda någon 

stor skald efter vår tids krav. I en engelsk litteraturhistoria ställes 

rentav frågan: "Was Pope a poet?" Hans verskonst kan dock, som bl.a. 

Henrik Schück understrukit, med sin klarhet och pregnans vara alldeles 

mästerlig. Helt otänkbart är det väl därför inte, att detta - åtminstone i någon 

mån - påverkat Johan Nilssons val av avhandlingsämne. 

Under sin tid i Eksjö lär Johan Nilsson mest ha intresserat sig för fransk 

litteratur. Hans favoritförfattare säges ha varit Flaubert. Alldeles särskilt 

skall han ha uppskattat dennes roman Madame Bovary. Man vågar nog 

förmoda, att han hos Flaubert icke minst beundrade den fulländade prosastilen 

och denne författares oavlåtliga strävan att finna le mot juste, det 

exakta uttrycket. 

67

Gemensamt för de båda sydöstskåningarna Johan Nilsson och Fritiof 

Nilsson Piraten är inte blott ett fint utvecklat språksinne och litterär känslighet. 

Intresset för Sydöstskånes flora, naturscenerier, folktyper och folklynnen 

delar de också. 

Under sina studieår i Lund 1913 -18 bodde Piraten i samma hus vid Stora 

Södergatan som Johan Nilsson och var en ofta sedd gäst i dennes hem, 

och då han som advokat var bosatt i Tranås lär han ha gjort avstickare 

ner till Eksjö för att hälsa på den nilssonska familjen där. Enligt vad som 

kommit till min kännedom föredrog han då och då i familjekretsen muntligen 

flera av de mustiga historier, som senare kom ut i bokform och lade 

grunden till hans berömmelse som en berättare med en flödande fabuleringsgåva. 

Fränden Johan Nilsson har, som man kunnat vänta sig, fått 

alla hans böcker med dedikation. En ganska vidlyftig korrespondens mellan 

de två skall finnas i behåll, men efter vad jag hört sägas, avhandlas 

där i mindre grad litterära ting än livets praktiska angelägenheter. 

I det rikhaltiga, minst sagt brokiga porträttgalleriet i Piratens delvis självbiografiska 

roman Tre terminer (1943) stöter man bl.a. på filosofie doktorn 

Ernst Angel. Han är extralärare i latin och franska vid Lunds Katedralskola 

och går i väntan på att få ordinarie adjunktur. Skildringen av 

denne Lundaakademiker från tiotalets år är överdådigt levande och präglad 

av omisskännelig sympati. För många år sedan hörde jag den uppfattningen 

framföras, att han tecknats med Johan Nilsson som förebild. I 

sitt företal till Tre terminer säger visserligen Piraten, att ”i vidare mening 

varje realistisk berättelse” är en nyckelroman, ”eftersom författaren arbetar 

med levande material". Ernst Angel kan sålunda mycket väl ha lånat 

viktiga drag från någon person ur Piratens akademiska bekantskapskrets, 

men denne någon behöver ju inte nödvändigtvis ha varit Johan Nilsson. 

Den enda väsentliga likheten mellan honom och Ernst Angel tycks ligga 

däri, att båda är läroverkslärare med utpräglat humanistisk läggning, belästa 

och litteraturälskande språkmän med en tydligt märkbar böjelse för 

vetenskapliga mödor. Åtminstone för mig synes det föga sannolikt, att 

Johan Nilsson i sin tio år yngre släkting skulle ha inskärpt en livserfarenhet 

av det slag, som Ernst Angel förvärvat och som han för jurisstuderande 

Herman Lange, Piratens alter ego i romanen, utlägger sålunda: ”Du 

behöver visst inte försumma bägaren för boken. Tvärtom är kanske umgänget 

på krogen det bästa sättet att lära känna människorna. Men vinet 

ska tas som en nyttig stimulans och ingenting annat." Hos Ernst Angel 

kan spåras en viss benägenhet för en bohemisk livsstil, ett drag som Johan 

Nilsson helt tycks sakna. 

Vid utövandet av sin lärarverksamhet kunde Johan Nilsson tillgripa nog 

så hårdhänta metoder. I femte klass gavs möjlighet att välja bort teckning 

för att i stället läsa franska. Det brukade vara blott en tre eller fyra elever, 

som begagnade sig härav, nämligen de, som avsåg att från femte klass 

övergå ej till gymnasiet utan till sjätte klass i realskolan. Denna skolgång 

ledde fram till realexamen. På så vis fick de som tog denna examen tillfälle 

att läsa franska i två år. 

68

Till den första lektionen i franska hade emellertid infunnit sig ett trettiotal 

femteklassare. Johan Nilsson steg in, satte sig i katedern och såg mäkta 

förgrymmad ut. Så vände han sig till en elev, som han förut haft i något 

ämne och som inte gjort sig känd som någon större begåvning. Till denne 

yttrade han de föga uppmuntrande orden: "Detta är så svårt, så du kan 

aldrig lära dig det." Till alla de församlade höll han så ett ljungande strafftal 

för att de varit förmätna nog att tro, att franskundervisningen i femte 

klass varit avsedd för andra, än sådana elever, som tänkte ta realexamen. 

Därefter övergick han till undervisningen; han försökte lära ut några 

av de franska konsonantljuden, men ingenting tycktes vara honom till 

lags. Misslyckade försök att återge de främmande språkljuden föranledde 

i flera fall utdelandet av troligen kännbara örfilar. 

Den av Johan Nilsson praktiserade avskräckningsmetoden kröntes med 

fullständig framgång: till nästa fransklektion kom bara fyra elever. 

Det sades, att Johan Nilsson ibland fick tjänstgöra som utredare och förhörare, 

då elever misstänktes för "brottslig verksamhet", vid framförallt 

fusk, snatteri och stöld. Anledningen till att han anförtroddes dylika uppdrag 

är okänd. En gång, berättades det, var fyra elever misstänkta för att 

ha begått en mycket allvarlig förseelse. Johan Nilsson skulle ha förhört 

dem två och två utan att kunna leda "brottslighet" i bevis, fastän han påstods 

vara övertygad om att de var skyldiga. Han skulle då ha tillgripit följande 

strategi. En dag, då han skulle börja förhöra den ena av de båda 

grupperna, påstås han ha sagt med en röst, som antydde, att de anklagade 

nu lika gärna först som sist kunde ge spelet förlorat: "Ja, nu har de två 

andra redan erkänt, så nu kan ni två också erkänna med detsamma." 

Detta påstående sades vara osant, men de två misstänkta föll till föga 

och tog på sig delaktighet i "brottet". Därefter skulle Johan Nilsson ha gått 

till den andra tvåmannagruppen och yttrat sig på samma sätt. Denna 

gång var ju påståendet sant. Resultatet blev detsamma: de två misstänkta 

gav upp. Det är lätt att föreställa sig, att de fyra anklagade greps av 

stark förbittring mot ”förhörsledaren”, när det gick upp för dem, att de fastnat 

i en sinnrikt gillrad fälla. 

Johan Nilsson skulle alltså ha följt det råd, som hovmannen Polonius gav 

sin son Laertes, innan denne begav sig på en längre utrikesresa: "På lögnens 

bete tar du sannings karp." 

Adjunkten Nilssons undervisning var synnerligen effektiv. Som pedagog 

var han utomordentlig; hans framställning var kristallklar. Han krävde visserligen 

fulla dagsverken av oss, men vi lärde oss också oerhört mycket 

under lektionerna. Jag vet en hel del gymnasister, som redan efter två 

års studier hunnit så långt, att de kunde läsa fransk skönlitteratur på egen 

hand. 

Av gamla katedralskoliter hörde man stundom, att de fruktade, ja t.o.m. 

avskydde Johan Nilsson. Hans metoder sades vara "barbariska". En del 

betraktade honom som en hänsynslös självhärskare. Sant är, att han 

69

kunde slå hårt ner på lättja, försumlighet, nonchalans och snobberi. Det 

måste också medges, att hans kommentarer gärna fick en ironisk eller 

sarkastisk anstrykning. Efter att ha lyckats bringa en trögtänkt elev till 

ökad insikt hördes han ibland utbrista: "Pedagogiken firar sina triumfer." 

Till någon som hade svårt för att tillgodogöra sig, vad som utlärdes från 

katedern, kunde han rikta den retoriska frågan: "Du tycker väl, att det är 

en stolt och ädel uppgift att vara ungdomens handledare?" Blev svaret på 

en fråga alltför enfaldig, följdes det någon gång av ett med emfas uttalat: 

"Sancta simplicitas!" I byskolan hemma i Hannas hade han förmodligen 

blivit grundligt förtrogen med den lutherska katekesen. Han var nog den 

ende av våra lärare som i profana sammanhang citerade denna skrift, 

och det föreföll rentav, som om han älskade dess rättframma, kärnfulla 

formuleringar. En elev, som ofta ertappades med försumlighet eller okunnighet, 

kunde få höra: "Du syndar i mångahanda måtto både dagligen 

och stundligen och förtjänar intet annat än straff." 

Det hände någon gång, att Johan Nilsson i sina uttalanden om eleverna 

kom in på personliga förhållanden. Det fanns i klassen en yngling från en 

socken någon mil öster om Lund, son till en välbärgad lantbrukare. Liksom 

så många andra lantliga studerande bodde han inackorderad i staden. 

En dag uppträdde han i en snygg, av allt att döma föga använd kostym. 

Johan Nilsson misstänkte tydligen, att det var elevens helgdagskostym, 

som nu fick göra tjänst som vardagsdräkt, ty han frågade honom: 

”Får du lov att gå med den kostymen till vardags?” Då svaret på frågan 

blev "Ja", tillfogade vår lärare klen troget: "Ah, di har väl inte reda på det 

där hemma?" 

En annan lantlig studerande hade genom att gå om åtskilliga klasser råkat 

komma i det läget, att han var tre till fyra år äldre än de flesta av sina 

klasskamrater. Det sades, att han låtit byskräddaren i sin hemsocken - 

med ledning av beställarens egna anvisningar och önskemål - sy en särskild 

"fuskkostym" med lönnfickor både i kavaj-, väst-, och byxfodret. I 

dessa lönnfickor påstods han under skolskrivningarna förvara otillåtna 

hjälpmedel. När han rörde sig i skrivsalen eller böjde på kroppen, kunde 

kamrater i hans närhet ganska tydligt förnimma, att ett prasslande ljud utgick 

från hans klädedräkt. Trots att han vidtagit dylika försiktighetsmått, 

hade det, som nämnts, inte kunnat undvikas, att han under sin skolgång 

blivit avsevärt retarderad. Denne lantlige gymnasist var till lynnet sävlig 

och betänksam, dessutom också en aning småfinurlig. Han erinrade rätt 

mycket om en yngre trygg skånsk lantpatron. Till honom yttrade Johan 

Nilsson vid ett tillfälle: "Om somrarna går du väl ner till järnvägsstationen 

och promenerar på perrongen, medan du röker cigarr och väntar på att 

tåget skall komma in, så att du får se en skymt av stora världen?” Eleven 

varken bekräftade eller förnekade, att lärarens förmodan varit riktig. 

I vår klass gick vidare en yngling, som gällde för att vara bildskön. Av någon 

anledning - jag minns inte vilken - vände sig en dag Johan Nilsson till 

honom med orden: "Jag har märkt att du har en hel svans av unga flickor 

efter dig, när du går på gatan." 

70

Förmodligen kände sig de tre nämnda eleverna ej så litet generade över 

lärarens intrång på privatlivets område; att protestera mot den viljestarke 

och dominante Johan Nilsson skulle säkerligen ha varit till föga nytta och 

kanske blott fått till följd, att de kommit ur askan i elden. 

Adjunkten Nilssons läggning var sådan, att lärjungarnas inställning till honom 

i väsentlig grad kom att präglas av djup respekt. Detta gällde inte 

bara de elever, som hans ironi och sarkasmer riktades mot, utan även 

sådana, som han behandlade välvilligt eller t.o.m. lät nådens sol skina 

över. Han råkade aldrig i affekt utan uppträdde behärskat och behövde 

inte någon gång höja rösten. Att respekten för honom var djupt rotad råder 

ej det ringaste tvivel om. En av mina forna skolkamrater har berättat, 

att han vid ett tillfälle - nära fyrtio år efter vår studentexamen - bland de 

mycket talrika gästerna vid en officiell middag helt plötsligt fick syn på sin 

gamle fransklärare från läsåret 1918 -19. Den oväntade upptäckten medförde, 

att han, som han uttryckte det, omedelbart "greps av ´Stora skälvan´." 

Arne Hassler, författare till den tidigare ofta citerade boken Prästens Jan i 

Katedralskolan, hade under sin gymnasietid Johan Nilsson samtidigt som 

lärare i ej mindre än tre ämnen: modersmålet, tyska och franska. Han och 

hans klasskamrater borde sålunda rimligen ha lärt känna denne pedagog 

åtskilligt grundligare än de elever, vilka - såsom fallet var med min klass - 

hade Johan Nilsson blott i ett ämne, dessutom under så kort tid som ett 

enda läsår. Om sin forne mentor skriver Hassler: "Skickligare lärare kan 

inte tänkas. Han behärskade till virtuositet konsten att slå in kunskaper i 

elever." Det hade ingalunda varit oviktigt att få veta, vilket uttryck den 

nämnda "virtuositeten" tog sig; det förefaller nämligen naturligt att fråga 

sig, om inte Johan Nilsson utvecklat en egen pedagogisk metod. Blotta 

förmågan "att slå in kunskaper" behöver ingalunda vittna om djupare pedagogisk 

skicklighet. Även en lärare, behärskad av slavdrivarmentalitet, 

kan ofta nå ej oävna resultat. 

Hassler har fäst sig vid att Johan Nilsson var särskilt lockad av litteraturhistoria. 

I samband därmed hade det varit tacknämligt att få reda på något 

om denne modersmålslärares litterära smak och faiblesser. Därigenom 

hade kanske hans personlighet kunnat ställas i en intressant psykologisk 

belysning. 

Att Johan Nilsson som undervisare kunde tillämpa originella metoder, 

framgår tydligt av Hasslers skildring. Det berättas, att vid ett terminsslut 

hade läraren gett hela klassen underbetyg i tyska, "för att den skulle besinna 

lägets allvar och spänna alla krafter". Hans originalitet kunde också 

ta sig andra uttryck. Det heter sålunda, att han "förbjöd vissa lärjungar 

strängeligen att välja litteraturhistoriska ämnen" vid uppsatsskrivning. Säkerligen 

fanns det fog för ett dylikt förbud. Utan tvivel var nämligen Johan 

Nilsson lika väl som de flesta andra modersmålslärare klart medveten om 

att behandlingen av ett litterärt ämne ofta sätter skribentens förmåga att 

uttrycka sig på hårda prov. 

71

Enligt Hassler kunde Johan Nilsson även i hans klass göra elevernas 

personliga förhållanden till föremål för ingående kommentarer. Under lektionerna 

påstås han också någon gång ha skildrat "sina lärda mödor" vid 

akademien, ett tema som endast vid enstaka tillfällen och då mera i förbigående 

togs upp av någon lärare, i min klass dock aldrig av Johan Nilsson. 

Ett intressant och kanske ej oväsentligt drag i hans läggning kommer 

till synes, då Hassler avslöjar, att hans lärare under lektionerna stundom 

lät undslippa sig mycket antiklerikala uttalanden. Det gjordes av 

somliga elever gällande, att Johan Nilsson var fritänkare. Under en religiös 

betraktelse, som en gång följde på ett terminsupprop, talade läroverkets 

kristendomslektor om den stora betydelse för lärjungarnas dagliga 

arbete, som ett träget bedjande har, därvid stödjande sig på ett yttrande 

av Luther. Jag kunde därunder iakttaga, att Johan Nilsson, till synes starkt 

ogillande, upprepade gånger skakade på huvudet. 

Att en lärare av Johan Nilssons läggning ej gärna kunde bli populär, omtyckt, 

uppburen för att inte säga avgudad, bör efter den här givna skildringen 

knappast förvåna. I tjänstgöringsbetyg, utfärdade av rektor, bedömdes 

lärare i den gamla skolan bl.a. med avseende på sitt "sätt att behandla 

lärjungarna och sin förmåga att bland dem upprätthålla ordning"; 

som upprätthållare av ordning hade Johan Nilsson säkerligen få likar vid 

tiotalets Katedralskola; vad beträffar hans sätt att behandla lärjungarna 

torde det bland dessa ha rått delade meningar om huruvida hans metoder 

alltid var de mest lämpliga. En elev, som personligen stått honom 

mycket nära, har framfört den uppfattningen, att han var en bra lärare för 

”elitelever” men kanske inte en lika god handledare för de mera medelmåttigt 

begåvade eller för sådana, som numera med en skonsam term 

betecknas som "svagpresterande". Att han ställde höga krav på sina lärjungar 

stod helt i överensstämmelse med den stränghetens anda, som 

ovedersägligen vilade över den gamla lärdomsskolan. Åtminstone i vissa 

hänseenden framstod denna som en värld utan nåd: de för studier obekväma 

eleverna fick finna sig i kvarsittning eller i värsta fall utkuggning. 

Johan Nilssons vapen mot de lärjungar, som med avseende på flit, ordning, 

uppmärksamhet eller begåvning ej fyllde måttet, var - såsom framgått 

ur det tidigare sagda - ironi och sarkasm. Detta torde främst ha gällt 

elever på gymnasiet; om han använde samma vapen mot realskoliter är 

mig obekant. Det finns skäl att tro, att de inte skulle ha verkat lika effektivt 

på lärjungar tillhörande en lägre skolnivå som på gymnasister, vilka väl 

förutsattes ha nått en sådan språklig mognad, att de var sensibla nog att 

uppfatta ironiens förtäckta hån och sarkasmens lömska försmädlighet. 

Det godmodiga skämtet tycktes ligga Johan Nilssons natur fjärran. Av en 

tidigare relaterad episod framgår, att han i en realskoleklass kunde gå till 

handgripligheter, därvid ej skiljande sig från vissa av sina kollegor. Ett 

visst drag av brutalitet kan kanske inte frånkännas honom. 

Vad man än må tycka om Johan Nilssons vana att strö ut ironiska eller 

sarkastiska kommentarer, så måste det medges, att dessa språkligt sett 

nästan alltid låg på ett högt plan och ej sällan präglades av esprit. Förmodligen 

bidrog detta till att de fick större slagkraft och lättare etsade sig 

in i åhörarnas minne. För stilistiskt lyhörda elever kunde de kanske rent 

72

av te sig som vederkvickande inslag i lektionerna. Tiotalets katedralskolegymnasister 

stod nog lättare ut med vad skalden Johan Henrik Kellgren 

kallar för "en belevad nedrighet" än med sådana plumpa spydigheter, 

som en annan av våra lärare stundom lät utgå ur sin mun. Det undgick 

oss givetvis inte, att Johan Nilsson var en djupt och fint bildad lärare, ej 

heller att han var en överlägsen intelligens. Respekten för honom var därför 

blandad med beundran, låt vara att denna av vissa elever kanske 

skänktes något motvilligt. Det måste gottskrivas honom, att han aldrig förföll 

till kält och gnat eller obehärskat "råskäll". I själva verket var han väl 

som de flesta andra människor inte helt fri från affekter, men han visade 

oftast prov på stor sinnesjämvikt. Något voltairskt hångrin kunde man inte 

upptäcka hos honom, och han gjorde långt ifrån intryck av att vara en 

kallhamrad cyniker. Han var generös nog att oförbehållsamt berömma 

framgångsrika elever, och hans betygsättning präglades ingalunda av 

snålhet: den som gjort ett gott arbete fick full valuta härför. 

Johan Nilsson ägde i osedvanligt hög grad vad som med ett gängse modeord 

kallas för förmåga att "profilera sig". Det stod väl klart för de flesta 

elever, att en lärare, vars första fråga till en nykomling i klassen gällde floran 

i dennes hembygd och som, då något osökt tillfälle yppade sig, övergick 

från rikssvenska till det gamla Hannas-målet, omöjligen kunde höra 

hemma i de mera slätstrukna människornas kategori. För flertalet av sina 

lärjungar tedde han sig nog som en i hög grad levande och intressant 

människa. Hans andliga register var omfattande: han var litteraturforskare 

och språkman, som sådan inte minst fängslad av sin hemtrakts dialekt, 

han hade en avsevärd stilistisk talang, han var en framstående talare, 

han var en varm anhängare av den gamla klassiska botaniken, han var 

med starka rottrådar fästad i sin österlenska fädernebygd och djupt förtrogen 

med dess natur, landskapstyper, folkseder och folklynnen. Med 

sin begåvning, viljestyrka och arbetsförmåga borde han av allt att döma 

ha kunnat göra en förnämlig vetenskaplig karriär. I stället valde han att 

slå in på andra vägar. Hans arbetskapacitet var så stor, att den räckte till 

för insatser på två vitt skilda fält: undervisningens och politikens. Att han 

på båda kom att nå en ledande ställning, ter sig med hänsyn till hans 

personliga förutsättningar nästan självfallet. Som rektor kom han i kontakt 

med unga människor och lärde känna deras problem, som kommunaloch 

landstingspolitiker blev han förtrogen med vuxna människors förväntningar 

och bekymmer. Socialt engagement var förmodligen för honom ett 

medel att få utlopp för den starka verksamhetslust, som tycks ha utgjort 

ett grundläggande drag i hans väsen. Från uttalanden under hans lektioner 

minns jag, att han stundom gav uttryck för sin medkänsla med de 

fattiga och ringa, och från en mycket tillförlitlig källa har jag erfarit, att han 

under sin tid i Eksjö kunde göra personliga insatser för de utslagna i samhället. 

Huvuddelen av sin mannagärning kom Johan Nilsson att utföra fjärran 

från sin österlenska hembygd, i nordsmåländsk förskingring, men att Österlen 

för hans inre syn ständigt framstod i ett förklarat ljus, därom kan 

man vara tämligen förvissad. 

73

August Vilke 

Adjunkten August Vilke undervisade i biologi och matematik; biologi var 

huvudämnet. När han gick ur tiden, kunde man i en tidningsruna läsa, att 

han bl.a. varit "fruktad" av sina elever. Samma omdöme har jag hört av ej 

så få katedralskoliter, från årgångar både äldre och yngre än min egen. 

En dag i slutet av augusti 1914, då vi ropats upp till klass 3 b, fick vi veta, 

att Vilke skulle bli vår matematiklärare. När jag i sällskap med en klasskamrat 

återvände hem efter uppropet, frågade en äldre broder till mig intresserat, 

vilka lärare vi fått i de olika ämnena. Då han fick höra, att vi i 

matematik skulle undervisas av August Vilke, sade han med ett olycksbådande 

tonfall: "Den få ni akta er för". Redan användningen av pronominet 

den i stället för honom innebar något pejorativt. 

I fjärde och femte klass hade vi Vilke också i biologi, och han var då 

dessutom vår klassföreståndare; i första realringen var han enbart vår 

biologilärare. 

En dag - jag tror det var vid mitten av 1920-talet - stod det att läsa i någon 

dagstidning, att en målsman, till yrket ingenjör, anmält adjunkten Vilke 

för "skolastiska undervisningsmetoder". (Det är svårt att tänka sig, att 

en lärare i våra dagar löper risk att utsättas för en dylik beskyllning). Vilket 

forum den klagande målsmannen vänt sig till, kan jag inte erinra mig. 

I vilket fall som helst fick emellertid skolans rektor avge yttrande över den 

inkomna anmälan. Han försökte i görligaste mån kratsa kastanjerna ur elden 

för sin adjunkt men medgav dock, att målsmannens klagoskrift ”kanske 

inte saknade all grund". Vad det var i adjunkten Vilkes undervisning 

som kunde betecknas som "skolastiskt", framgick inte av tidningsartikeln. 

Det ligger emellertid nära till hands att antaga, att målsmannens missnöje 

bl.a. riktade sig mot adjunkten Vilkes benägenhet att låta sina elever 

utantill lära sig en hel del definitioner. I vissa fall behövs givetvis adekvata 

definitioner, t.ex. vid undervisning i geometri. Det är sålunda viktigt, att en 

elev klart och entydigt kan ange, vad som menas med en romb, en rektangel 

och en kvadrat. Att adjunkten Vilke ibland hemföll åt definitionsmani, 

kan knappast förnekas. Någon gång kunde kravet på att ge en invändningsfri 

definition av ett begrepp ställas alltför högt. En elvaårig gosse, 

som skulle tentera in i realskolans andra klass i biologi, fick av tentatorn, 

adjunkten Vilke, som första fråga: "Vad är en människa?" Han svarade 

ungefär, att en människa är ett väsen, skapat till Guds avbild, ett 

svar som naturligtvis ingalunda tillfredsställde en lärare i ett sådant ämne 

som biologi. 

Formuleringen av en definition var ibland alltför tillkrånglad för elever i realskolans 

lägre klasser. Under vårterminen 1914 hade min klass lärt sig 

att räkna med allmänna bråk, och vi hade tillägnat oss grunderna häri. 

Hela första lektionen höstterminen 1914, då adjunkten Vilke övertagit 

klassen, ägnade emellertid denne åt att lära oss definitionen på 

74

egreppet allmänt bråk; den formulerades så: "Ett allmänt bråk är ett sådant 

tal, som anger huru många av ett visst slags delar av storheten man 

tagit". Varje elev i klassen anmodades att läsa upp definitionen högt och 

tydligt. Det blev ett evinnerligt rabblande, man efter man, bänk efter bänk, bänkrad 

efter bänkrad. Vår lärare gav sig inte, förrän hela klassen hade avverkats. I 

bryska ordalag gav han sitt missnöje tillkänna, så snart en elev stakade sig på 

något ord eller uttryck. 

Ungefär åtta månader senare, under vårterminen 1915, skulle matematikkursen 

repeteras, och vår matematiklärare ställde då ånyo frågan: "Vad är ett allmänt 

bråk?" Till min förvåning fann jag, att jag var den ende i klassen, som kom ihåg 

den definition, vars inpräntande vid läsårets början krävt en hel undervisningstimme. 

Jag hade nog väntat mig att få höra ett erkännsamt ord som beröm för 

min läraktighet och blev därför ganska överraskad, när adjunkten Vilke utlät sig 

på följande sätt: "Ja, det har du kanske delvis rätt i, men jag tror dock, att vi 

skall säga på ett annat sätt." Därefter gav han en ny definition på begreppet allmänt 

bråk, vars formulering helt skilde sig från den vi hade fått lära oss föregående 

hösttermin. Varför den gamla formuleringen inte längre ansågs duga, var 

för mig ett mysterium. Hade adjunkten Vilke vid närmare eftersinnande funnit 

den vara alltför abstrakt och svårfattlig?" 

August Vilke var kanske mest känd som en biologilärare med stränga krav. Det 

sades, att han bedrev "biologiterror" och att han stundom kuggade "häradsvis". 

Under en kortare tid hade inte bara jag själv utan också mina fyra bröder Vilke 

som lärare i biologi. Betygsfördelningen utföll en gång sålunda: ett BC, tre B 

med tvekan (B?) och ett rent B; den yngste brodern lyckades bäst. Medelbetyget 

blev sålunda B med tvekan. En gammal katedralskolit har berättat för mig, 

att då han gick i klass 5 av realskolan for adjunkten Vilke vid betygsättningen 

fram som en skoningslös mordängel: av klassens knappt 30 elever erhöll 6 betyget 

C och 5 betyget BC i ämnet biologi. 

Lektionerna i biologi hade framförallt karaktären av minutiös kunskapskontroll. 

Det gällde att kunna de latinska namnen inte bara på växterna utan också på 

djuren: Scarabeus stercorarius (tordyveln), Passer domesticus (hussparven), 

Gallus domesticus (tamhönset), Sus Scrofa (tamsvinet), Talpa europaea (mullvaden), 

Elefas indicus (indiska elefanten). Det gällde att kunna ange tandformen 

hos Mus domesticus major och minor (stora resp. lilla husråttan), det gällde 

att kunna redogöra för trakéernas beskaffenhet hos honungsbiet, tarsen hos 

tamhönset, korpbenet hos gräsanden och stiplernas utseende hos växter tillhöriga 

"naturliga familjen" Leguminosae. Definitionerna på begrepp som husdjur 

och däggdjur fick man inte staka sig på: "Husdjur kallas sådana djur, som för 

något ändamål hållas tama och som under fångenskapen föröka sig." - "Däggdjur 

kallas sådana djur, vilkas ungar under någon tid däggas, dvs. uppfödas 

med moderns mjölk." Adjunkten Vilke var mycket noga med att svaret gavs i 

vad han ansåg vara korrekt språkform. Om någon på frågan: "Vad är biologi?" 

svarade: "Det är läran om alla levande varelser," möttes han genast av uppmaningen: 

"Säg vad du talar om!" Svaret borde formuleras så: "Med biologi förstår 

man läran om alla levande varelser." 

75

Det fanns i läroboken i zoologi en lång definition på hunddjur; den omfattade 

vill jag minnas ungefär en åttondedels sida. Jag kommer bara ihåg 

början: "Canes äro rovdjur" och så den sista meningen, som lydde: "Alla 

hava de uppåt böjd svans och skällande läte." Jag lärde mig den långa 

definitionen på hunddjur mening för mening; jag skulle tro att var och en 

av dem krävde ett femtiofaldigt upprepande för att stanna i minnet. Att 

just den sista meningen med den uppåtböjda svansen och det skällande 

lätet etsat sig så fast in i mitt medvetande, att jag minns den ännu efter 

mer än sextio år, kan jag inte förklara. 

Delämnet botanik studerades fr.a. under slutet av vårterminen och början 

av höstterminen, detta givetvis därför att levande åskådningsmaterial då 

lättast kunde fås. Växtbestämning utgjorde ett viktigt inslag i botanikstudierna. 

Examinationen av en växt inleddes alltid med frågan: "Vad är det 

för en växt ifråga om allmänna utseendet: träd, buske eller ört?" Denna 

fråga besvarades nästan alltid riktigt. Vid inträdet till gymnasiet krävdes 

att kunna visa upp ett herbarium på 150 fanerogama växter, däribland ett 

visst antal träd och buskar. Sommarferierna fick i rätt stor utsträckning sin 

prägel av växtinsamling, av de flesta betraktad som en tung börda. Man 

fick vara beredd på att gå fram till katedern för förhör på de i herbariet ingående 

växterna, som pressats och klistrats upp på stora, styva ark. I 

nedre högra hörnet av arket var fäst en etikett med uppgifter på växternas 

latinska och svenska namn, klass, ordning och fyndort med angivande 

av markbeskaffenheten där samt datum för insamlandet. Vid förhöret 

höll läraren ena handen för etiketten och kontrollerade, att eleven kunde 

namnge växten på latin och svenska. 

Det förekom stundom, att en elev skaffade sig åtminstone en del av det 

erforderliga antalet växter genom att helt eller delvis överta ett herbarium, 

som tillhört en yngling, som redan lämnat läroverket. Det fanns gymnasister, 

som efter slutad skolgång sålde sina herbarier till Sjöbloms antikvariat 

på hörnet av Mårtenstorget och Stora Råbygatan, oftast kallat "Prosan". 

Via detta kunde pressade växter lätt hamna i mindre nogräknade 

elevers herbarier, givetvis sedan nya etiketter utskrivits. Adjunkten Vilke 

ifrågasatte ibland, om en växt i en elevs herbarium var "laga fång", men 

det var ju inte så lätt att bevisa, att underslev förelåg. Vid ett tillfälle, då 

han tydligen misstänkte, att allt inte stod rätt till, frågade han herbarieägaren: 

"Du blev väl mycket våt om fötterna, när du tog denna växt?" Jo, det 

medgav denne, varpå Vilke fortsatte: "Ja, jag kan tänka mig det. Denna 

ört uppträder nämligen på synnerligen torra, ofta sandiga lokaler." Eleven 

blev emellertid inte svarslös utan räddade sig med tillägget: ”Jo, men det 

ösregnade den dagen jag var ute och botaniserade.” 

Till de mest fruktade förhören hörde den tentamen på "träd och buskar", 

som vi en gång om året hade att genomgå. Såvitt jag minns var kravet, 

att vi skulle känna till minst trettio arter. Utfallet av denna tentamen hade 

rätt stor betydelse, då slutbetyget i ämnet biologi skulle sättas. 

76

Det var inte alltid våra lärare kom på minuten punktligt till en lektion. Att 

de mången gång kunde ha legitima skäl att komma för sent, insåg ju eleverna. 

Om en lärare inte infunnit sig, sedan tio minuter av lektionen gått, 

ålåg det ordningsmannen att för rektor anmäla förhållandet, och då brukade 

klassen få ledigt och kunde lämna klassrummet. Det hände en gång 

en dag mot slutet av en vårtermin, att vi i väntan på vår biologilärare stod 

utanför den stängda dörren till den korridor, genom vilken man kom till 

biologisalen. Då vi stått där och väntat förgäves i mer än tio minuter, såg 

vi rektor komma gående över skolgården. Ordningsmannen skyndade 

fram mot honom, stannade, tog av mössan och sade: "Vilke har inte kommit." 

- "Jaså, ja då får ni ledigt från lektionen", avgjorde rektor. Det var 

sista lektionen för dagen, och vår glädje över rektors besked blev därför 

så mycket större. Emellertid uppenbarade sig just då adjunkten Vilke i 

skolgårdens port mot Stora Södergatan. En hel del av eleverna måste ha 

sett honom, men naturligtvis kom ingen på ideń att stanna kvar och förmå 

kamraterna att göra detsamma. Vi skingrades som agnar för vinden. 

Strax innan första lektionen följande dags morgon hunnit börja - vi skulle 

då ha en annan lärare än adjunkten Vilke - visade sig denne i klassrumsdörren. 

Det syntes på hans ansiktsuttryck, att han var djupt förnärmad, 

och hans förnärmelse märktes tydligt även på hans tonfall, då han tog till 

orda sålunda: "Jag skall be att få tacka klassen för den vänlighet ni visade 

mig i går. Nästa gång ta vi tentamen på träd och buskar." Detta besked 

kom mycket olägligt för oss, ty nu vid terminens slut väntade förhör i 

flera andra ämnen. "Där fick vi för att vi sparkade grisen", utlät sig en 

kamrat, som gärna citerade ordspråk och sentenser. 

Förhöret på "träd och buskar" blev grundligare och strängare än någon 

gång tidigare. En hel del av eleverna kom till korta, och fick se sina terminsbetyg 

sänkta. 

Adjunkten Vilke hade en egen förhörsmetod. Under varje lektion utvaldes 

kanske fyra eller fem elever, som fick undergå verkliga långförhör. På utfallen 

av dessa grundades väsentligen terminsbetyget. Ströfrågor förekom 

bara i undantagsfall; om t.ex. den som förhördes visade luckor i sitt 

vetande, kunde en fråga gå till någon annan elev. 

Vår biologilärare ville gärna, innan han började ett långförhör, förvissa sig 

om att den som skulle förhöras hade sett eller hört talas om den företeelse 

e.d., som förhöret skulle komma att röra sig om. En gång, då läxan 

gällde fiskar, riktade han sålunda till mig frågan: "Har du sett en abborr?" 

(Han nyttjade denna dialektala form av ordet). Jag svarade sanningsenligt 

"Ja". Så följde uppmaningen: "Beskriv en abborr!” Att detaljerat beskriva 

en abborre kan naturligtvis vara svårt för den som bara sett ett eller 

annat exemplar av detta fisksläkte. Min beskrivning blev delvis felaktig 

och dessutom ofullständig. Läraren yttrade i förebrående ton: "Du sa ju 

du hade sett en abborr", innan han i sin lärarkalender införde det betyg 

jag fick för förhöret. Att detta inte kunde godkännas, hade jag fullständigt 

klart för mig. 

77

En gång, då barrträden behandlades, hade en yngling från byn Ö. Torn 

något norr om Lund utsetts att genomgå långförhör. I förlitande på att han 

inte skulle få frågan den dagen hade han inte öppnat sin lärobok och ägde 

följaktligen mycket bristfälliga kunskaper om våra vanligaste inhemska 

barrträd: gran, fur och en. Han visste emellertid av erfarenhet, att om han 

svarade "nej" på den inledande fråga, varmed biologilärarens förhör ofta 

började, så skulle han bli lämnad i fred och frågan gå till någon annan. 

Då läraren frågade: "Har du sett en gran?" svarade han mot bättre vetande 

"Nej". Adjunkten tog av sig sin pincene´ och såg på eleven. Sin förvåning 

över det oväntade svaret gav han uttryck åt i orden: "Det var mig en 

baddare! Har du verkligen aldrig sett en gran?” - "Nej". - "Finns det inga 

granar i Ö. Torn?" - "Nej" - "Nej, det har du nog rätt i. Ö. Torn ligger ju i 

en typisk skånsk slättbygd, och där hör ju granen inte hemma. Men ni 

brukar väl ha julgran om jularna?" - "Nej, vi har aldrig haft julgran." Varpå 

adjunkten Vilke fortsatte: ”Du är så god, att du till nästa lektion medtager 

en gran!" Till följande biologitimme kom ynglingen bärande på en knappt 

meterhög gran. Detta ansågs emellertid vara tillfyllest. 

I sin biologiundervisning fullföljde adjunkten Vilke i det stora hela klassiska 

linneanska traditioner. Det linneanska arvet kom tillsynes också i vår 

lärares strävan att lära sina elever vilka ”nyttigheter” man kunde utvinna 

ur olika djur och växter. Bl.a. ägnades kulinariska detaljer tillbörligt intresse. 

Då vi läste om kronärtskockan, lämnade oss vår lärare den upplysningen, 

att de ätbara delarna av blomkorgarna lämpligen kunde förtäras 

"med rört eller skirat smör". I det kapitel av vår lärobok i zoologi, där fiskarna 

behandlades, gavs ofta besked om köttets beskaffenhet. "Köttet är 

gott”, hette det i regel, endast en enda gång: "Köttet är läckert." Om jag 

inte missminner mig, var det stenbitens kött, som erhöll detta mera kvalificerade 

betyg. - Under det första världskrigets dagar rådde en skriande 

brist på sulläder; då vi läste om linet, fick vi veta, att en viktig produkt, 

som kunde utvinnas ur linfrön, var linolja. Vår lärare gav oss det goda rådet 

att låta indränka skosulorna med linolja för att öka deras slitstyrka. 

Den viktiga kulturväxten kaffebusken blev föremål för en synnerligen ingående 

behandling. Sedan ämnet skärskådats från en mängd synpunkter 

och inte mycket mera syntes vara att tillägga, ställde adjunkten Vilke följande 

fråga: "Hur skall man gå till väga för att tillaga ett verkligt gott kaffe?" 

Den yngling, som fick frågan, gav följande beskrivning av proceduren: 

"Man lägger bönorna i en kaffepanna, häller på vatten och låter det 

hela koka tillräckligt länge." Härtill genmälde läraren: "Du måste väl först 

mala bönorna för att kunna extrahera det s.k. koffeinet?" Jo, det medgav 

eleven. Man skulle alltså slå vatten över de malda kaffebönorna och så 

göra en dekokt härav. Vår lärare var emellertid inte nöjd med svaret. Han 

sade: "Jag vill ingalunda bestrida, att du på detta sätt kan åstadkomma 

en dryck, som med lite god vilja skulle kunna kallas kaffe, i så fall närmast 

ett s.k. Gröna nödens kaffe, men nu sade jag ett verkligt gott kaffe." 

Han beskrev därpå, hur man hemma hos honom tillagade ett verkligt gott 

kaffe". Kaffet skulle bryggas, ej kokas, och drycken skulle, innan den serverades, 

”klaras” med hjälp av ett ålskinn. 

78

Till läroboken i zoologi var fogat ett bihang, som innehöll ett antal hälsoregler. 

Man kunde där bl.a. inhämta, att någon särskild dryck till middagsmålet 

vore helt onödig. Soppor och annan flytande föda innehölle nämligen 

så mycken vätska, att kroppens behov härav bleve mer än väl tillgodosett. 

Ville man nödvändigt dricka till maten, så anbefalldes som måltidsdryck 

friskt brunns- eller källvatten. 

Det fanns även vissa råd för badning i det fria. Ett av dem etsade sig 

djupt in i mitt minne. Man varnades för att ta ett friluftsbad alltför kort tid 

efter förtärandet av en kraftigare måltid. Minst två timmar borde ha förflutit, 

innan man utsatte kroppen för den fysiska påfrestning, som ett kallbad 

innebär. Lika skrupulöst noggrant som lagtrogna judar iakttog de många 

spisförbuden, lika benhårt strängt rättade jag mig långt upp i tonåren efter 

detta badråd. Om man inte gjorde det, påstods följden kunna bli katastrofal; 

det hette nämligen med en magnifik sinister formulering: Att gå i vattnet 

med full mage kan hava ett slaganfall till följd. Jag var fullt och fast 

övertygad om att om jag kom ut på djupt vatten bara tio eller fem minuter 

före den rekommenderade tidsgränsen, skulle jag ofelbart drabbas av 

ond bråd död och sjunka som en gråsten till botten. Så stor respekt hyste 

jag för det tryckta ordet, i synnerhet om det, såsom här var fallet, fått särskild 

auktorisation genom sin placering i en lärobok, på vars titelblad angavs, 

att den tillkommit "under medverkan av läroverksadjunkten August 

Vilke." 

August Vilke hörde till de lärare, som ibland berättade något om sin skoltid. 

Han gjorde någon gång jämförelser mellan sin egen generations skolungdom 

och dagens, och dessa utföll, såsom vanligt är i dylika fall, till 

den förras förmån. Under sin tid vid lärdomsskolan hade, enligt vad han 

påstod, han och hans kamrater varit betydligt mer aktiva än moderna elever. 

De hade deltagit i "frivillig teckning" och "frivillig gymnastik" och under 

rasterna på skolgården idkat ett spel, som han kallade "springboll". 

Tyvärr förklarade han inte närmare, vad denna lek gick ut på. Nutidens 

ynglingar, menade han, satt och ödde tiden med att fundera över om de 

skulle skaffa sig "blå eller grå bäverkaniner". Visserligen fanns det under 

det första världskrigets dagar med dess svåra köttbrist skolynglingar, som 

bedrev kaninavel som en hobby, men jag hörde aldrig, att de brottades 

med det slags problem, som enligt Vilke upptog en alltför stor del av deras 

tid. 

August Vilke sades vara en ivrig filatelist, men hans främsta intresse tycktes 

dock gälla botaniken. Han nämnde en gång, att han som skolyngling 

under en enda sommar insamlat 800 växter och dessutom skaffat sig 

"2000 poäng bytesväxter". Vad det sistnämnda innebar fick vi aldrig veta. 

"Nu vill jag ingalunda begära detsamma av er, men det visar dock, hur 

långt man kan komma", tillade han. Vid spaning efter en sällsynt ört fick 

man enligt Vilke aldrig förtröttas. En gång, berättade han, hade han i sällskap 

med en kamrat en hel dag vandrat kring stränderna av en insjö, 

sannolikt Krageholmssjön någon mil nordväst om Ystad, där en mycket 

sällsynt växt skulle finnas. Då mörkret föll på, måste de emellertid uppge 

79

sökandet. Tidigt nästa morgon begav de sig åter till sjöns stränder och 

lyckades, sedan de strövat omkring nästan hela dagen, finna den eftertraktade 

örten. "Så skall man göra", slutade adjunkten Vilke sin redogörelse 

för denna botaniska expedition. I våra dagar, då utrotningshotade 

växter fridlyses, skulle en sådan uppmaning te sig högst förkastlig, och 

en nutida kollega till vår biologilärare skulle säkerligen ha sagt: ”Så skall 

man inte göra." 

Enligt vad en gymnasist berättat för mig, skulle August Vilke en gång ha 

yttrat till en elev, vars åsikter om en viss fjällört avvek från lärarens: ”Det 

måtte väl jag veta, som själv strövat omkring i fjällen i sjutton år.” Han var 

gift med en norska, dotter till en norsk general, och det är sålunda högst 

sannolikt, att han under längre perioder vistats i vårt på fjäll rika västra 

grannland. Man har därför ingen anledning att betvivla, att han var en god 

kännare av fjällfloran. 

En annan gång skulle adjunkten Vilke ha berättat för eleverna i en klass 

om en episod under en resa i Italien och därvid uttryckt sig sålunda: "När 

jag och adjunkt Hall sommaren 1908 bereste Italien, så kom vi en dag till 

en liten stad vid kusten. På stadens torg stod en hel hop folk församlade 

kring en nyss fångad fisk. Jag såsom varande vetenskapsman gick fram 

för att närmare undersöka fisken och kom därvid att vidröra den, men ja 

minsann fick jag inte då en stöt, så att jag slungades hela åtta meter baklänges. 

Det var en s.k. elektrisk fisk jag råkat vidröra." 

Om sin akademiska karriär hade August Vilke inte mycket att berätta. Det 

enda vi fick veta var, att professorn i matematik vid ett tillfälle förelagt sina 

adepter ett ganska besvärligt matematiskt problem. Vilke skulle då ha 

förklarat, att han inte kunde garantera, att han "på rak arm" skulle kunna 

gå i land med att finna den rätta lösningen, men erbjöd sig att göra ett försök. 

"Jag lyckades verkligen lösa uppgiften. Nästa gång visade oss professorn 

en något enklare metod", slutade han. 

När vi gick i första realringen, där det ju inte lästes latin, kunde vi ibland 

av adjunkten Vilke skämtsamt bli kallade för "barbarer", om vi röjde okunnighet 

om betydelsen hos sådana vanliga latinska ord, vilka ingick i en 

del växtnamn. Han tillade en gång vid ett sådant tillfälle: "Jag var visserligen 

själv realist i skolan. Att jag sedermera kom att läsa latin berodde på 

omständigheter, på vilka jag här inte närmare kan ingå." 

Att adjunkten Vilke ställde stränga kunskapskrav på sina elever torde ha 

framgått av vad jag tidigare berättat. Han gällde även för att vara en fordrande 

tentator vid inträdes- och flyttningsprövningar. En gammal katedralskolit, 

född i början av 1890-talet, har berättat för mig, att Vilke en gång 

vid inträdestentamen till klass 2 av realskolan underkände två tioåriga 

gossar, tvillingbröder och söner till en känd landstingsman från en socken 

i grannskapet av Lund. Då han senare på dagen träffade fadern vid ett 

sammanträde, vari båda deltog, skulle han till denne ha uttryckt sig sålunda: 

"Jag fann mig i dag vid tentamen i biologi för inträde i klass 2 

80

föranlåten att underkänna dina båda söner", vartill landstingsmannen enligt 

min sagesman skulle ha svarat: ”Ah ja, så mycket biologi kan du ju 

nog, så du kan kugga ett par tioåringar.” 

Under August Vilkes lektioner rådde alltid en mönstergill ordning. Ingen 

av eleverna ens lekte med tanken att ställa till ofog eller hitta på hyss. 

Därtill var ju läraren alltför dominant. Mindre nöjaktigt uppträdande kunde 

föranleda tillsägelser, som läraren ibland bemödade sig om att formulera 

på ett sätt, som han förmodligen tyckte lät skämtsamt. En yngling vid 

namn Krok, som hade sin bänk i ett hörn av klassrummet, hade en gång 

inte hunnit till sin plats, när vår lärare gjorde sin entre´. Han fick då tillsägelsen: 

”Hör du Krok, håll dig i kroken!” (Enligt skånskt språkbruk kan ordet 

krok också betyda ´vrå, hörn av ett rum´). - En gosse, som en gång 

sträckte vänstra benet så långt fram, att fotbladet nådde fram om bänkens 

ena sidostöd, fick följande reprimand: "Hör du John, du borde bli 

clown." Hos mig väckte det en viss förvåning, att det fordrades så blygsamma 

yttre förutsättningar för att utöva clownyrket. 

I den äldre svenska litteratur, som berör förhållandena i våra gamla gymnasier, 

kan man ibland läsa, att lärare och andra av skolväsendet berörda 

personer gärna beivrade sådana företeelser bland lärjungarna som överdådighet 

i klädsel. Det vill synas, som om något av denna nitälskan för 

enkelhet i seder och bruk dröjt kvar hos adjunkten Vilke. En gymnasist, 

son till innehavaren av en större konfektionsfirma, uppträdde en vårdag i 

en utomordentligt elegant kostym, så elegant, att troligen ingen av lärarna 

och långt mindre någon av eleverna kunde visa upp maken. Vilke, som 

genast lade märke till den extravaganta habit, som ynglingen ifört sig, gav 

inför klassen sitt misshag tillkänna. Han menade, att det inte anstode en 

skolyngling att uppträda i en kostym, sydd av så exklusivt tyg och efter 

det allra senaste modet. Jag har svårt att tro, att lärjungens eleganta 

klädsel väckte avund bland kamraterna, och jag förmodar, att många av 

oss tyckte, att adjunkten Vilke med sitt yttrande trängt in på förbjuden 

mark och djupt sårat den f.ö. trevlige och omtyckte eleven. 

Såsom jag redan nämnt, höll adjunkten Vilke strängt på att svaren på frågorna 

gavs i vad han ansåg vara korrekt språkform. Ibland kunde kraven 

härvidlag te sig fullkomligt absurda. En gymnasist, som tog studenten 

1923, var liksom åtskilliga andra gamla katedralskoliter mycket observant 

i fråga om adjunkten Vilkes språkvanor. På frågan: ”Vad innehålla blommorna?” 

svarade han på ledigt och naturligt talspråk: ”Di innehåller honung.” 

Läraren gjorde då följande inpass: ”Du menar väl inte, att di innehåller 

honung?” Svaret borde ha lytt: ”De innehålla honung.” Detta torde 

man kunna kalla att märka ord. 

Adjunkten Vilkes uppfattning om vad som borde gälla som riktigt och oriktigt 

språkbruk föreföll någon gång högst befängd. Om en elev valt formuleringen: 

"Man förbinder medelst en rät linje punkterna A och B", så ändrade 

läraren omedelbart ordalydelsen till: "Man sammanbinder medelst 

en rät linje punkterna A och B", och tillade: ”Man förbinder ett 

81

´dumhetssår´.” Det behöver knappast påpekas, att därmed uppenbarades 

för oss, att språkriktighetspedanteri kan urarta i rena rama stupiditeter. 

Vad gjordes oss mera vittne behov? 

Adjunkten Vilke var, såvitt jag kan erinra mig, den ende lärare, som krävde, 

att svaren skulle formuleras enligt de kongruensregler för predikatsverbet, 

som då ännu gällde åtminstone för ren sakprosa. Möjligen kan 

detta delvis förklaras av att han kom från Skånes sydöstra hörn, Vallby 

socken på Österlen, där predikatets pluralformer först på allra senaste tid 

börjat ersättas av singularformer och där f.ö. formen de i st.f. di länge 

hållit sig kvar. Emellertid stämde ju österlenskan och skriftspråket överens 

i dessa båda fall, och man måste sålunda också räkna med att Vilkes 

mästrande av talspråkliga svar ytterst berodde på hans allmänna språksyn: 

han betraktade troligen skriftspråket som det bästa och enda riktigt 

godtagbara språket och ville därför vänja sina elever vid detta. 

Vilke var född 1868, och det språk han hört talas under sin barndom och 

ungdom lyckades han kanske aldrig helt frigöra sig från. Om man vetat 

mera om hans personliga bakgrund, skulle man måhända finna en socialt 

betingad orsak till det faktum, att just det verbalt egendomliga är så karaktäristiskt 

för de yttranden, som härrör från honom eller tillskrives honom. 

Hans situation är kanske jämförbar med skollärare John Chronschoughs 

i August Bondesons odödliga roman. Torparsonen Johannes 

Persson bytte inte bara namn, då han kommit in vid seminariet i Göteborg, 

han bytte också språk eller försökte i varje fall göra det. Av sociala 

prestigeskäl måste han frigöra sig från sitt bondska språk, sin hembygds 

dialekt. Hans enda alternativ var att övergå till en torr och nykter 1800talsnormalprosa, 

rik på nötta klichéer. Detta språk blev för Chronschough 

det enda riktiga språket. I sina "memoarer" borde han ha använt en stilart, 

som stod det lediga bildade talspråket nära både med avseende på 

ordförråd och meningsbyggnad, men något sådant språk hade han på 

grund av sitt sociala ursprung aldrig kommit i beröring med. Att konsekvent 

hålla fast vid det eftersträvade stilidealet, den nyktra, torra adertonhundratalsprosan, 

blev emellertid för Chronschough ibland en övermäktig 

uppgift. Han gör sig ej sällan skyldig till stilbrott; ena gången smyger sig 

ett ord eller uttryck från en högre stilart in i hans meningar, en annan 

gång sänker sig stilläget till vardagsspråkets nivå. I ett brev till seminariekamraten 

Tegnéhr skriver han sålunda: "Jag [...] går ut ner i dalkjusan nedanför 

mitt hem, varest jag i en där befintlig källa, vars porlande vatten 

innehåller något järn, dricker 1 à 2 glas på morgonkvisten [...]". Ordet 

"porlande" ger skildringen ett lyriskt inslag, "1 à 2 glas" skulle kunna betecknas 

som "receptsvenska", och "på morgonkvisten" hör hemma i den 

vardagliga sfärens vokabulär. 

Den stilistiska företeelse, som kallas stilblandning, får ofta en komisk effekt. 

Denna ger sin särprägel ej blott åt Chronschoughs språk utan i lika 

mån åt Vilkes. Till en elev, som gjort många slarvfel under en provräkning, 

kunde han hotfullt yttra: ”Du ska få på näbbet, om du i en nästkommande 

provräkning ådagalägger ett sådant slarv." Jag minns, att jag 

82

tyckte, att detta lät underligt på något sätt; så uttryckte sig ju ingen annan 

lärare. Begreppet stilbrott kände jag naturligtvis inte till. Varför formulerade 

inte Vilke sin varning på det enda naturliga sättet: ”Du ska få på näbbet, 

om du fortsätter att slarva på det här viset”. Var hans stilbrott avsiktligt? 

Ville han inför eleverna briljera med sin formuleringsförmåga och 

därigenom ge mera tyngd åt sin hotelse? 

I de "benämnda tal", som förelades oss under provräkningarna förekom 

inte sällan ord, som inte längre var kuranta, ord som hade en typisk 

adertonhundratalsprägel: "En fruktmånglerska tillhandlade sig ett parti 

äpplen" etc. - "En bicykelryttare tillryggalägger på 2 ½ timme 40 km" etc. 

Tiotalets realskoliter förstod ju mycket väl vad som menades, men man 

kan förstås undra över varför inte ordvalet moderniserats. (En elev som 

använt ordet bicykelryttare i en uppsats, fick av den rättande läraren det 

goda rådet att kalla en person, som färdades på fordonet i fråga, för cyklist). 

Troligen hade de formuleringar, som jag nyss gett exempel på, hämtats 

från någon äldre lärobok i räkning; det kan tänkas, att Vilke var rädd 

för språkliga moderniteter. Hans politiska åsikt säges ha varit konservativ, 

och troligen var han, som jag tidigare antytt, konservativ också i språkfrågor. 

Bara en enda gång hörde jag honom uttala sig i en politisk fråga. En vacker 

vårdag 1918 hade vår klass R I jämte L I kommenderats ut till Kungsmarken, 

ett väldigt ängsområde några km nordöst om Lund. Det var meningen 

att där anlägga en skjutbana för Södra skånska infanteriregementet. 

För att få vindskydd måste man plantera långa rader av träd, mest 

gran men även lövträd. Vi förstaringare skulle syssla med trädplantering 

en hel dag, och arbetet skulle övervakas av adjunkten Vilke och en äldre 

furir vid namn Olin som representant för regementet. Vi fick nu se Vilke i 

en annan roll än den vanliga, och jag måste säga, att han den dagen visade 

vänliga och älskvärda drag. Han var t.o.m. skämtsam. Han gav sitt 

erkännande åt dem, som arbetade träget, medan de mindre uthålliga, de 

som tog sig långa vilopauser, fick uppbära klander. När arbetet var slutfört, 

skulle vi marschera till Arendala station vid Lund-Revinge-järnvägen 

för att med tåg fara tillbaka till Lund. I täten av den långa marschkolonnen 

gick Vilke och i jämbredd med honom furir Olin. Jag gick i ledet strax bakom 

dem. Av det samtal de förde uppfattade jag följande replikskifte: 

Olin: "Nu har socialisterna fåd en bra ledare i Branting." - Vilke: "Ja, men 

Branting är dock fanatiker, och sådant duger icke i politiken." Vilke tog 

tydligen för givet, att den rustike furir Olin kände till betydelsen hos ordet 

fanatiker. Det är väl inte helt uteslutet, att han gjorde det, men försiktigast 

hade nog varit att anpassa ordvalet till den bildningsnivå, som Vilke med 

rätt stor säkerhet kunde förutsätta, att hans samtalspartner befann sig på. 

Under en biologilektion - det måste ha varit läsåret 1915-16 - öppnades 

plötsligt dörren till biologisalen, och en för oss vilt främmande herre steg 

in. Vilke ilade genast ner från katedern den inträdande till mötes och skakade 

hand med honom, varvid han yttrade: "Vad förskaffar mig den 

83

äran?" Jag, som satt helt nära dörren, kunde därvid inte undgå att märka, 

att Vilke använde ett annat r-ljud än det vi var vana vid att höra; han uttalade 

orden förskaffar och äran med starkt tremulerande tungspets-r. 

Den främmande herrn satte sig i en stol framme vid katedern och stannade 

i klassrummet lektionen ut. Tungspets-r tillhörde ju inte Vilkes naturliga 

språk, men under lektionens fortsättning fick detta r-ljud - jag skulle tro 

konsekvent - ersätta hans skånska tungrots-r: "Frukten blir vid mognaden 

en nöt." - "Spela dessa växter någon mera betydande roll i människans 

hushållning?" 

Av äldre skolkamrater fick vi höra, att den främmande besökaren var ett 

undervisningsråd. Det var första men inte sista gången jag såg en representant 

för Kungl. Skolöverstyrelsen. 

Man kan ju undra över vad som föranledde Vilke att vid undervisningsrådets 

besök byta ut tungrots-r mot tungspets-r. Jag har funderat över problemet 

och tänkt mig följande förklaring. En ordinarie lärare måste - bortsett 

från enstaka dispensfall - ha genomgått särskild s.k. provårsutbildning. 

I denna ingick en kurs i talteknik och muntlig framställning, som leddes 

av en särskild talpedagog. De flesta talpedagoger torde ha godkänt 

tungrots-r som en tillåten variant till tungspets-r, men det är ej omöjligt, att 

en del av dem gett förord åt tungspets-r, i det de ansett detta vara mera 

"riksspråksmässigt", mera "vårdat". Det kan kanske tänkas, att den förnäme 

främlingen själv använde tungspets-r och att Vilke visste om detta 

och därför bytte r-ljud för att behaga honom eller måhända rent av för att 

hedra honom. Förklaringen får gälla för vad den kan. 

Till Vilkes språkliga egenheter hörde också, att han var nästan den ende 

av mina gamla lärare som i sitt umgänge med eleverna begagnade invektiv. 

De mest brukade började alla med konsonantförbindelsen dr-; de var, 

ordnade i fallande skala med avseende på förolämpningsgraden, drul, 

drylle, drysse. Åtminstone de två senare har levat ett friskt liv på Österlen, 

Vilkes gamla hemort. De två förstnämnda betyder ´drulle drummel, 

tölp´, det tredje ungefär ´senfärdig, oföretagsam person´. Vilkes missnöjesutbrott 

inleddes sålunda ofta med: "Åh din drul/drylle/drysse!". Det har 

gjorts gällande, att de olika invektivens användning bestämdes efter den 

tilltalade elevens socialgruppstillhörighet, en term, som ju inte existerade 

på 1910-talet: drul/drylle socialgrupp 3, drysse socialgrupp 2. Till elever i 

socialgrupp 1, som ådagalade okunnighet eller bristande förståndsgåvor, 

påstods Vilke gärna vädja i ordalag som: "Nä men lille vän, det menar du 

väl inte?" 

Om en elev i sitt svar kom att staka sig, så att han inte kunde fullborda en 

med att börjande bisats utan blev hängande på detta ord: "att, att, att", så 

kunde det hända, att Vilke bryskt avbröt honom med: "atte, atte, åh din 

sjatte!" 

84

Det var inte ovanligt, att Vilke, för att använda ett modeord, "psykade" en 

elev. Det kunde påminna om kattens lek med råttan. Om någon på en 

inte sällsynt ”ifyllnadsfråga” av typen: "Och frukten blir vid mognaden?" 

svarade "En nöt" och detta svar var oriktigt, kunde Vilke tillägga: "Ett nöt, 

menar du väl?" Han avsåg tydligen att vara kvick på ett spydigt sätt, men 

sådana försök till "lustigheter" föll naturligtvis platt till marken. Att förutsätta, 

att eleverna skulle uppskatta "skämtsamheter" av detta slag, innebar i 

själva verket en grov underskattning och förolämpning av dem. 

Att ordet kvast som botanisk term betydde klaslik blomställning med alla 

blommorna i samma höjd, hade vi fått lära oss. Om någon på frågan: 

"Hur sitta blommorna hos denna växt?" felaktigt svarade "I kvast", så åtföljdes 

detta svar ofta av Vilkes tillägg: ”Vars skaft du borde smaka på din 

troligen ädlaste kroppsdel.” Det fanns därvid säkerligen ingen i klassen, 

som drog på munnen. 

Jag kan bara erinra mig ett enda tillfälle, då en av Vilkes kommentarer föreföll 

mig en smula lustig. Vi hade läst om linet, och Vilke gick därvid något 

in på de olika arbetsmomenten vid linberedningen. Säkerligen var 

han sakkunnig på området, ty under hans uppväxttid på Österlen bedrevs 

där ännu linodling i ganska stor utsträckning. Linskäktningen kom på tal 

och det därvid använda redskapet, skäktkniven. Denna var gjord av trä 

och såg ut som en kort, starkt svängd sabel med ett omkring 1 dm brett 

blad. Det visade sig vid förfrågan, att en yngling från byn Ö. Torn något 

norr om Lund hade sett en skäktkniv; det fanns nämligen en sådan i hans 

hem. Vilke lät då undslippa sig följande kommentar: ”Den brukar väl du 

använda, när du anför Ö. Torns bataljon." 

Endast ett fåtal av Katedralskolans lärare använde någon gång fysiskt 

våld som uppfostringsmedel. Oftast utdelades då en enstaka örfil, stundom 

en hel serie örfilar. De flesta lärarna begagnade promenadkäpp; den 

ende som ibland nyttjade sin käpp som tuktoredskap, var, såvitt jag kan 

minnas, adjunkten Vilke. Under rasterna hände det då och då, att två 

elever - nästan alltid från realskolan - råkade i slagsmål. Genast strömmade 

då en väldig hop kamrater till och bildade en ring kring de båda 

kombattanterna. Med ljudliga påhejningsrop eggade de dessa till uthållig 

kamp. Det hela slutade oftast med att en av de lärare, som under rasterna 

vaktade på skolgården, skyndade till, banade sig väg genom ringen 

och förmådde de två slagskämparna att sluta. I regel upphörde striden av 

sig själv, så snart dessa märkte, att en lärare var i närheten. Den fine adjunkten 

Bern var mycket noga med att de två motståndarna efter slutad 

batalj tog varandra i hand till tecken på att fred var sluten. 

Vilkes metod att göra slut på sådana skolgårdsslagsmål skilde sig markant 

från de övriga lärarnas. Tung och stark som han var, forcerade han 

med lätthet den levande muren kring de båda gladiatorerna; den av dessa, 

som hade oturen att befinna sig med ryggen vänd mot honom, fick 

mottaga ett förmodligen mycket kännbart rapp av det tjocka spanskröret, 

åtföljt av tillmälet: "Era tuppkycklingar!" 

85

Det föreföll som om adjunkten Vilke tillgrep kroppslig bestraffning i sådana 

fall då han ansåg, att ren lymmelaktighet var för handen. En elev, som 

en gång olovligt stannat hemma från skolan, hade haft oturen att bli upptäckt 

av Vilke ute i det fria, då denne gick förbi hans hem på väg till en 

lektion. Ordningsmannen ålades att genast föra det borttappade fåret tillbaka 

till fållan. Då den skolkande väl kommit inom dörren till klassrummet, 

gick Vilke med bisterhet målad i sin uppsyn emot honom; han lät honom 

inte få tillfälle att förklara sig, han yttrade inga förebrående ord utan 

överöste honom omedelbart med skurar av örfilar. Förmodligen ville han 

en gång för alla betaga honom lusten att olovligen hålla sig undan. 

En annan gång, då jag såg adjunkten Vilke utdela kroppsaga, var förloppet 

åtskilligt mera dramatiskt. Den nedan relaterade händelsen kan dateras 

till en höstdag 1916. År 1916 var ett ovanligt rikt ollonår. Marken under 

de stora bokarna nere i Observatorieträdgården var översållad med 

bokollon. Skolungdom i tonåren gick dit med stora tygpåsar, vilka fylldes 

med ollon. Bokollon ansågs för en delikatess; smaken hos de något oljehaltiga 

frukterna påminde om mandel. Katedralskolans vårdträd, den stora 

boken mitt på skolgården, bar också så rikligt med ollon det året, att 

skolungdomen under rasterna kunde få sitt lystmäte. 

En lördagseftermiddag hade vår klass av någon anledning fått en håltimme. 

I väntan, ej på Godot utan på eftermiddagens sista lektion, flanerade 

vi omkring på skolgården. Somliga fördrev tiden med läxläsning, andra 

ägnade sig åt ollonplockning i det ljuvliga brittsommarvädret. Det vilade 

en stämning av stilla frid och harmoni över sceneriet. 

En av de ollonplockande eleverna hade för att kunna komma åt ollon direkt 

från trädets grenar ställt sig på den träbänk, som gick runt dess 

stam. Det var visserligen förbjudet att stå på bänken, men förseelsen mot 

denna ordningsregel ansågs nog inte vara särskilt allvarlig, och inga lärare 

var ju inom synhåll. Ynglingen var iförd blå cheviotkostym, förmodligen 

hans till vardagshabit degraderade konfirmationskostym, den dräkt han 

alltså burit, då han - för att nyttja en äldre tids språkbruk - "bekräftade sitt 

döpelseförbund". Han var vidare kvarsittare, således troligen bland de 

äldre i klassen, och längre till växten än de övriga ollonplockarna. Från 

sin upphöjda plats kunde han nå åtskilligt flera av de åtrådda ollonen än 

kamraterna, vilka helt fick ägna sig åt de frukter, som redan fallit till marken. 

Av respekt för förbudet att stå på bänken vågade ingen följa den mera 

företagsamme elevens exempel. 

På tio till femton meters avstånd bakom den ollonplockande ynglingen på 

bänken sköt ut ett litet torn från den södra huvudbyggnaden i det byggnadskomplex, 

som bildade det gamla läroverket. Genom detta torn, fordom 

på grund av sin åttkantiga form kallat oktogonen, gick man för att 

komma till och från lärosalarna för biologiundervisningen. 

Helt oväntat uppenbarade sig nu i dörren till tornet adjunkten Vilke. Vi 

som höll oss till markplockning upptäckte honom genast, medan 

86

ynglingen på bänken, som vände ryggen mot tornet, förblev ovetande om 

den fara, som hotade honom. 

Det var intressant att iakttaga Vilkes reaktion, då han fick syn på ollonplockaren 

på bänken. Ögonbrynen rynkades, och bisterhet lägrade sig 

över hans anletsdrag. I högra handen höll han sitt spanskrör. Högerarmen 

fördes något krökt så långt tillbaka, att den befann sig i en ställning, 

lämpad som utgångsläge för utdelandet av ett förintande slag. Ljudlöst 

och med ökad steglängd närmade han sig trädet. Jag trodde mig kunna 

läsa hans tankar: "Måtte ynglingen stå kvar på bänken, tills jag hinner 

fram! Vilken triumf för den straffande rättvisan, om slaget får falla, medan 

brottslingen ännu är i färd med sin brottsliga gärning, i det psykologiskt 

riktiga ögonblicket!" 

Vi femteklassare hade sålunda blivit åskådare till ett påbörjat skeende, 

som såg ut att kunna utveckla sig i riktning mot en dramatisk klimax. 

Kanske borde vi ha visat vår solidaritet mot vår klasskamrat genom att i 

god tid varsko honom. Vi förstod ju, att han löpte uppenbar risk att utsättas 

för hårdhänt kroppslig bestraffning. Adjunkten Vilkes intentioner var 

sannerligen inte att ta miste på. Men vi befarade nog, troligen med rätta, 

att vår biologilärare skulle bli mycket misslynt, om det tilltänkta bytet i sista 

stund lyckades undkomma. Om sanningen skall fram, så var väl dock 

den främsta anledningen till vår passivitet, att vi inte önskade se en 

spänd väntan upplösas i intet. 

Spanskröret ven genom luften och träffade med ohygglig precision det 

ställe, mot vilket slaget riktats. All läxläsning och ollonplockning hade förstås 

upphört; i andlös spänning väntade vi på hur dramats slutfas skulle 

komma att te sig. De flesta av oss höll nog för mest sannolikt, att den fullständigt 

överraskade ynglingen skulle reagera på det fruktansvärda käpprapp 

han fått med ett högljutt, kanske hjärtskärande jämmerrop. Men därav 

blev intet. I stället ropade han med grov målbrottsröst, helt naturligt en 

smula irriterad: "Vim fan va de?" (Han uttalade på skånskt vis kraftordet 

med främre a-ljud). Sedan han, fortfarande stående på bänken, gjort helt 

om, behövde han inte ställa fler frågor. 

Vad han tänkte, när han stod ansikte mot ansikte med den uppretade biologiläraren, 

som hötte mot honom med spanskröret, under det han röt: 

"Åh, din drul, vill du omedelbart förfoga dig ned från bänken!" har förblivit 

en hemlighet. Att han kände sig stukad synes vara ett rimligt antagande. 

Han var emellertid en robust natur, en åboson med rötter i den skånska 

myllan, och han tycktes acceptera sitt nederlag och bära det med bibehållen 

sinnesjämvikt. Det skulle inte förvåna mig, om han tyckte, att han 

bara haft en gemen otur men att man alltid får ta med i beräkningen, att 

man inte kan ha tur varje dag. Jag tror knappast, att han i sin själ fick ett 

sår, som aldrig ville ärras. Han hade visat sig vara en god förlorare; någon 

medömkan såg han inte ut vare sig att vilja ha eller behöva. Jag är 

böjd att tro, att han bland kamraterna snarast stärkt sin prestige. 

87

Adjunkten Vilkes triumf kan synas fullständig: ingenting hade klickat, allt 

hade gått väl i lås. Jag föreställde mig, att han den vackra septembereftermiddagen 

lämnade vårdträdet och skolgården ganska tillfreds med sig 

själv och sin dag. 

Hjalmar Gullberg har skrivit en vacker liten dikt, kallad Människors möte. 

Käpprappet vid vårdträdet visar på ett "slående" sätt, att i den auktoritära 

1910-talsskolans värld människors möte kunde försiggå under former, 

som var helt annorlunda än vad den fine poeten drömde om att de borde 

vara. 

I kapitlet Skoltiden och lärarna utan skönmålning, som ingår i verket 

Lunds katedralskola 1900-1940, har Hakon Hedemann-Gade tecknat ett 

snabbporträtt av adjunkten August Vilke. Han skriver: "Johan August Vilke 

vann [...] hos oss inga sympatier att tala om. Hans sätt mot pojkarna i 

de lägsta klasserna var obalanserat, och det haglade ofta av skällsord 

och grovkalibriga spydigheter, då svaren inte var som han önskade eller 

om någon anmälde ett behov att ´gå ut´ [...]”. Riktigheten av det sist sagda 

bestyrkes av min egen erfarenhet. En gosse, som en gång bad att få 

lämna klassrummet på gr. av naturbehov, fick visserligen denna rimliga 

begäran beviljad, dock först sedan läraren uttalat sitt ogillande med orden: 

”Åh din drysse! Kan du inte hålla täppt en timme!” 

Arne Hassler lägger i sin bok Prästens Jan i Katedralskolan ytterligare 

några drag till bilden. Den porträtterade läraren nämnes visserligen aldrig 

vid namn, men för gamla katedralskolelever råder naturligtvis ej något 

som helst tvivel om vem som avses. Han kallas s.84 för "den fruktansvärde 

biologiläraren", och s.108 karaktäriseras han som "den bistre skräckspridaren". 

Samma omdöme återkommer s.60, där det säges, att han 

"ägde en ovanlig förmåga att sprida skräck och fasa omkring sig" och att 

för Jan - författarens alter ego - "kunde han mäta sig med nästan vilken 

som helst av historiens tyranngestalter." Adjunkten Vilkes yttre beskrives 

s.61 sålunda: "Han var stor och tjock, hade små och vassa ögon och ett 

bistert uttryck i ansiktet." Så särskilt storväxt var han dock inte, snarast av 

medellängd; däremot var han, åtminstone då han i fyrtiofemårsåldern 

blev vår lärare, vid tämligen gott hull och f.ö. kraftigt byggd. Hans kroppskrafter 

sades vara ansenliga. - Hassler beskriver s.63 hans sätt att tala 

sålunda: "Hans intensiva sätt att uttala en del ord gjorde, att hans språk 

blev i viss mån intressant och lockade eleverna till härmning. Några av 

dem övade sig så flitigt i denna sport, att de i sina hem till föräldrarnas 

stora förvåning talade en svenska, som förut varit okänd." Iakttagelsen är 

alldeles riktig. Adjunkten Vilkes talhastighet var påfallande låg, han var 

som en sengångare, han liksom sög sig fast vid varje ord. De enskilda 

språkljuden frambragtes med en artikulationsintensitet, som kunde synas 

överdriven. Man fick ett intryck av övertydlighet. Långa vokaler, ibland 

också långa konsonanter, fick stundom extra lång kvantitet. På gr. av 

känsloemfas erhöll ibland vissa ord en speciell melodisk accent, vilket 

gav satsintonationen en mycket individuell prägel. Vad som "lockade eleverna 

till härmning" var väl ändå inte bara dessa prosodiska drag utan 

88

lika mycket det stilistiskt egenartade i adjunkten Vilkes sätt att uttrycka 

sig, något som jag tidigare sökt belysa och exemplifiera. Jag skulle tro, 

att en del elever roade sig med att hitta på yttranden, som de tillskrev Vilke 

men som denne aldrig tagit i sin mun. Moduleringen och den stilistiska 

utformningen kunde vara så illusoriska, att uttalandet gav sken av att vara 

autentiskt. August Vilke ansågs ha sett bra ut i unga år. Enligt en gymnasist, 

som tog studenten 1924, skulle han en gång ha uttryckt sig sålunda: 

”Under min studenttid kallades jag allmänt för ´vackre August´.” Yttrandet 

återgavs med fulländad härmning av Vilkes sätt att tala. Jag är 

dock böjd att tro, att det bör betraktas som apokryfiskt. 

Det torde vara höjt över varje tvivel, att ingendera av de båda här citerade 

författarna hängett sig åt "skönmålning". Naturligtvis är det tänkbart, 

att även andra forna katedralskoliter än Arne Hassler uppfattat August 

Vilke som ”den bistre skräckspridaren". Det måste medges, att denne 

kunde se nog så bister ut, där han satt i katederstolen, vilken han fyllde 

väl upp i, tämligen fetlagd som han var. Ingen annan lärare kunde med 

samma överväldigande pondus som August Vilke "trona" i en kateder. 

Det vore inte heller förvånansvärt, om mer än en vek och försagd skolgosse 

greps av räddhåga, när läraren - vilket titt och tätt hände - uttryckte 

sitt misshag över ett felaktigt svar med orden: ”Va va de för vrövvel!” 

samtidigt som han lade armarna i kors över bröstet och stint stirrade på 

sitt "offer". Mitt eget huvudintryck är dock, att den legendariske biologiläraren 

för de flesta eleverna snarast framstod som förarglig, oberäknelig, 

småsinnad och en smula försåtlig i sitt sätt att ställa frågor. Många lärjungar 

hade nog en förnimmelse av att han gärna ville komma åt dem, att 

han stod efter deras argesta. Jag har emellertid inget minne av att det 

rådde någon skräckstämning under adjunkten Vilkes lektioner, möjligen 

en stämning av osäkerhet och en viss ängslan att bli förhörd eller utfrågad. 

Man visste aldrig riktigt, var man hade honom. Det vore emellertid 

enligt min mening en uppenbar överdrift att påstå, att han var diaboliskt 

ondskefull. Någon Caligulatyp var han inte. Man kan inte heller beteckna 

honom som hänsynslöst brutal. Om han verkligen var elak, en beskyllning 

som jag drar mig för att slunga ut, så var han det i det lilla formatet. 

Han hade något av den skånske slättbons lugn, han förlorade aldrig behärskningen, 

det blev inga vulkaniska vredesutbrott. I min skildring av en 

annan av våra lärare, lektor Karl Enghoff, har jag nämnt, att han följde 

C.J. L. Almqvists maning till dem, som vill visa prov på en sinnesart, som 

Almqvist kallar "svenskhet": "Slå till jorden, men småbits icke!" Den stundom 

hårdhänte Karl Enghoff, som verkligen ibland kunde "slå till jorden", 

var i motsats till August Vilke en uppburen lärare. Kanske var det den enligt 

Almqvist "osvenska" benägenheten att ”småbitas”, som framförallt låg 

August Vilke i fatet och mest bidrog till att göra honom impopulär. Sannolikt 

förhöll det sig så, att skolynglingar ur min generation lättare stod ut 

med ett häftigt utbrott av ett åskväder med dunder, blixt och knall än med 

ett ständigt takdropp. I så fall borde väl detta enligt Almqvist ha varit ett 

bevis på vår ”svenskhet”. 

89

I rättvisans namn måste medges, att bilden av August Vilke ej saknar 

sympatiska drag. Vi hade honom som klassföreståndare i två år, och det 

erkännandet bör han få, att han skötte detta uppdrag på ett förtjänstfullt 

sätt. I praktiska angelägenheter var det ordning och reda med honom, 

och han visade ibland en nästan faderlig omsorg och omtanke om klassen. 

Han var alltid försedd med en karta häftplåster, och om han upptäckte, 

att någon av eleverna hade t.ex. ett skrubbsår på handen, så lät han 

denne komma fram till katedern för att bli "omplåstrad". 

Med utgången av vårterminen 1917 upphörde August Vilkes klassföreståndarskap, 

och då han vid årsavslutningen tog farväl av klassen, höll 

han ett litet tal till oss, som röjde både värme och uppskattning. De elever, 

som skötte sitt skolarbete omsorgsfullt, hade inte mycket att frukta av 

honom. Han kunde efter ett lyckat förhör eller efter en strikt genomförd 

demonstration av en geometrisk sats på svarta tavlan ge ett reservationslöst 

erkännande med ord som: "Det var alldeles riktigt." 

Det kunde kanske förefalla, som om adjunkten Vilke hade lättare för att 

visa en vänlig sida av sitt väsen utanför klassrummets väggar än innanför 

dem. Om man någon gång mötte honom, då man med bleckportören på 

ryggen var på väg ut på landsbygden för att botanisera, strålade hans ansikte 

av välvilja, och han besvarade ytterst förbindligt elevens hälsning. 

Många av dem som mött August Vilke i det privata umgängeslivet, har intygat, 

att han var en mycket angenäm sällskapsmänniska. I Ystads nation 

var han hedersledamot, och av studenter, som träffat honom på nationsfester 

o.d., har jag hört sägas, att han kunde vara studentikost älskvärd 

och skämtsam. Man tyckte sig f.ö. kunna märka, att han gärna ville ge intryck 

av att vara "en sann student", även sedan han lämnat det akademiska 

livet bakom sig. 

Bedömningarna av August Vilke varierar sålunda med hans bedömare. 

De negativa omdömena härstammar frf.a. från dem, som stått i lärjungeförhållande 

till honom, som alltså sett, hur han tedde sig som undervisare 

och uppfostrare. Det är ej lätt att avgöra, vilken bedömning som är riktigast. 

Att den ena inte behöver motsäga den andra torde man dock kunna 

utgå från. Man bör komma ihåg, att August Vilke mestadels undervisade 

på realskolestadiet. Det som sagts och berättats om honom leder alltså i 

stor utsträckning sitt ursprung från realskolelever, ej minst från sådana, 

som befunnit sig i en känslig övergångsålder: pubertet eller begynnande 

pubertet. Skolynglingar på detta stadium kan vara prövande för en lärare 

genom sin okunnighet, hållningslöshet, håglöshet, slöhet och lättja. Givetvis 

blir de särskilt prövande för en lärare, som kräver goda kunskaper och 

god ordning. Det vill synas, som om adjunkten Vilke i likhet med de flesta 

andra lärarna hyste den uppfattningen, att de elever, som inte höll måttet, 

ej hade i en lärdomsskola att göra. Ibland yttrade han också de olycksbådande 

orden: ”Skyll dig själv! Jag kuggar." Att en lärjunges misslyckanden 

kunde bero på disharmoniska hemförhållanden var det nog inte 

många lärare som tänkte på. Någon intimare kontakt mellan hem och 

90

skola förekom inte och minst av allt någon samverkan. Skolpsykologer 

och skolkuratorer tillhör ett mycket sent skede i skolans utveckling. 

Adjunkten Vilke kunde ibland, då en elev gick bet på en av hans s.k. förståndsfrågor, 

vilka ej sällan inleddes med orden: "Nu ska snillet prövas", 

uttala sig sålunda: "Okunnighet kan jag förlåta, men dumhet förlåter jag 

aldrig." Jag tyckte, att detta var ett hårt tal. Med "dumhet" avsågs troligen 

bristande begåvning. "Okunnighet" kan givetvis bero på otillräckliga fattningsgåvor, 

men den kan ju förekomma också hos normalt begåvade, ja 

hos mycket begåvade lärjungar, och har väl då ofta sin orsak i försumlighet 

och lättja. Man tycker nog, att det vore humanare att ha överseende 

med en obegåvad elev, som kanske gjort sitt bästa, än med en begåvad 

lärjunge, som ej lagt manken till. "Dumhet" är väl f.ö. ej en förvärvad 

egenskap utan en nedärvd; i så fall rår den dumme inte för att han är 

"dum". 

Att adjunkten Vilke ibland försökte vara lustig och skämtsam innebär ju 

ingalunda, att han hade en humoristisk ådra. ”Lustigheterna” var ej sällan 

ansträngda och drabbade ofta lärjungarna, vilket helt naturligt föga uppskattades 

av dessa. Han föreföll att alltid ta sig själv på djupaste allvar; 

hans skämt gick aldrig ut över hans egen person. Att han liksom Rektor 

Nordstjärna i Hjalmar Gullbergs diktsamling Ensamstående bildad herre 

alltid var mån om sin värdighet var nog uppenbart för de flesta. Förmågan 

att betrakta det egna jaget med ironisk distans tycktes han helt sakna. 

Han gjorde sig aldrig någon möda att dölja sin verkliga natur, vilket kanske 

snarast bör räknas honom till förtjänst. I sitt tal, sina tonfall och åthävor 

röjde han förmodligen väsentliga drag i sitt innersta väsen. Under årslång 

samvaro med honom fick hans lärjungar rikliga tillfallen att göra 

"psykologiska" iakttagelser. Det blev i synnerhet två komponenter, som 

kom att dominera deras helhetsbild av adjunkten Vilke. För obegåvade 

eller misskötsamma elever framstod han kanske i främsta rummet som 

en besvärlig och alltför krävande lärare: han var ”farlig”. Varje elev, som 

hade ögon att se med och öron att höra med, kunde å andra sidan i längden 

knappast undgå att få ett bestämt intryck av att adjunkten Vilke under 

utövandet av sin pedagogiska gärning påfallande ofta råkade hamna i löjets 

strålkastarljus. Man behöver härvid bara erinra om sådana egenheter 

hos denne undervisare som hans konstlade sätt att tala, de uppseendeväckande 

stilistiska märkvärdigheterna i hans katederspråk, hans kuriösa 

undervisningsmetodik och hans krystade "skämtsamheter". Att han själv 

så verksamt bidrog till att det narraktiga draget klart avslöjades för eleverna, 

ägnade han förmodligen aldrig en tanke åt. En lärare av hans typ synes 

nästan predestinerad att axla narrkåpan. Det kan förefalla att vara ett 

bittert öde för en lärare att tilldelas narrens roll, men i adjunkten Vilkes fall 

var det nog inte så bittert, ty sannolikt förblev han själv livet igenom helt 

ovetande om hur han uppfattades av sina lärjungar, något som f.ö. kanske 

inte alls intresserade honom. 

Elever reagerar gärna mot för dem osympatiska lärare med trots, ofog 

under lektionerna, störande av undervisningen eller annat "subversivt" 

91

uppträdande. I 1910-talets auktoritära skola fick man emellertid vackert 

låta bli att uppföra sig ohyfsat, om man hade en så sträng och handfast 

lärare som August Vilke. Sådana effektiva korrektionsmedel som ”spön, 

tjänlige att fruktan väcka/ hos den försumliga och fräcka”, kunde den 

gången ännu tillgripas. ”Subversiteten” fick söka sig utlopp genom andra 

kanaler; de elever, som tyckte sig vara eller ha varit särskilt utsatta, kompenserade 

sig genom att för lyssnande kamrater, syskon och föräldrar 

berätta om sin lärares mer eller mindre komiska uppträdande i olika situationer, 

genom att så troget som möjligt härma hans sätt att tala och hans 

karaktäristiska åthävor f.ö. På så vis växte det kring adjunkten Vilke upp 

den yppigaste legendflora, väl ägnad för tradering. Han fick nästan samma 

ställning som en klassisk komisk romanfigur - en allbekant komisk 

seriefigur skulle man kanske säga i våra dagar. 

Med alla sina egenheter var adjunkten Vilke dock en unik lärare, en levande 

människa. Detta kan ingalunda sägas om alla de nu bortgångna i 

Katedralskolans gamla kollegium. Numera önskar kanske mången av 

hans forna lärjungar rent av, att den gamle biologiläraren inte skulle ha 

varit annorlunda. Redan i livstiden blev han en legend, vilket är få människor 

förunnat att bli. Bland gamla katedralskoliter lever hans minnesbild 

kvar med oförminskad konturskärpa, medan de flesta andra lärarnas blivit 

suddiga eller helt förbleknat. Kanske skulle många katedralskolelevers 

studiegång ha tett sig något lättsammare utan August Vilke men samtidigt 

också i någon mån fattigare och färglösare. Som fenomen betraktad 

var han onekligen intressant. 

92

Minnen från Lunds Katedralskola - Arreskow

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?