ETT ANSPRÅKSLÖST FÖRSLAG (i översättning av Bengt Anderberg)

ETT ANSP RÅKSLÖST FÖRSLAG (i översättning av Bengt Anderberg)
Av Jonathan Swift (1667­1745)
För att förekomma att fattigt folks barn i Irland blir en börda för sina föräldrar eller sitt
land; samt göra dem nyttiga för allmänheten. Skrivet år 1729.
Det är ett ämne till bedrövelse för alla som vandrar genom denna stora stads gator eller
färdas på landsbygden att se gatorna, vägarna och kyffenas dörrar fyllda till trängsel
med tiggare av kvinnligt kön, åtföljda av tre, fyra eller sex barn, alla i trasor, som
besvärar varje förbipasserande med böner om allmosor. I stället för att söka arbeta för
ett hederligt uppehälle måste dessa mödrar använda hela sin tid till att ströva omkring
och tigga mat till sina hjälplösa barn, vilka när de har växt upp antingen blir tjuvar av
brist på arbete eller lämnar sitt dyra fädernesland för att slåss för tronpretendenten i
Spanien eller sälja sig till Barbados.
Jag tror nog att alla håller med mig om att detta oerhörda antal barn i armarna eller på
ryggen eller i hälarna på sina mödrar ­ och ofta på sina fäder ­, i kungadömets
nuvarande beklagliga läge är en mycket stor extra belastning; och att därför den som
kunde fundera ut en hederlig, billig och enkel metod att göra dessa barn till goda och
nyttiga medlemmar av samhället, har gjort sig så förtjänt om det allmänna bästa att han
borde få sin staty rest, som ett minne över en samhällsbevarare.
Men jag tänker ingalunda inskränka mig till att sörja blott för yrkestiggarnas barn. Jag
sträcker mig vida längre: jag avser samtliga barn av en viss ålder vars föräldrar är lika
oförmögna att försörja dem som de vilka vädjar till vår barmhärtighet utefter gatorna.
För egen del har jag i många år haft mina tankar på detta viktiga ämne och noga
övervägt andra tänkares förslag och planer, men jag har funnit dem alla byggda på grova
felräkningar. En nyvalpad unge kan leva nästan enbart på modersmjölken i ett års tid.
Kanske behöver han annan föda för upp till två shillings: denna summa eller dess
motsvarighet i matrester kan modern säkert få ihop genom sitt lagliga näringsfång
tiggeriet. Och det är just när barnen har fyllt ett år som mitt förslag tar hand om dem
och ser till att de inte blir någon börda för sina föräldrar eller socknen. I stället för att
sakna mat och kläder under resten av sitt liv kommer de att bidra till livnärandet, och
delvis beklädandet, av tusentals människor.
En annan stor fördel med mitt förslag är att det kommer att förhindra dessa frivilliga
missfall och denna förfärliga plägsed hos kvinnor att mörda sina oäkta barn, vilka är,
ack! alltför vanligt förekommande hos oss. Jag tror att de offrar sina stackars oskyldiga
barn snarare för att undvika kostnaderna än skammen ­ kan icke detta bringa även det
hårdaste och mest omänskliga hjärta till tårar och medlidande?
Antalet själar i Irland uppskattas vanligen till en och en halv miljon. Jag beräknar att i
omkring tvåhundratusen par av dessa är hustrurna avelsdugliga. Från denna summa drar
jag bort trettiotusen par som är i stånd att underhålla sina egna barn, ehuru jag fruktar
att det knappast kan vara så många under kungadömets nuvarande trångmål. Om vi
emellertid utgår från denna siffra, så återstår etthundrasjuttiotusen avelshonor. Från
dem drar jag femtiotusen, beräknat efter de kvinnor som får missfall eller vars barn dör
av olycksfall eller sjukdom under första året. Återstår endast etthundratjugotusen barn
om året födda av fattiga föräldrar: frågan är hur dessa barn skall kunna dras upp och
hållas vid liv. Som jag redan har sagt är detta under nuvarande förhållanden totalt
omöjligt med alla hittills använda metoder. Ty vi kan varken sysselsätta dem i hantverk
eller jordbruk; vi bygger inga hus (jag menar på landsbygden) och vi odlar ingen jord.
Blott sällan kan de skaffa sig bröd för dagen genom att stjäla innan de har nått sex års
ålder, utom när de har särdeles goda anlag, fast jag måste tillstå att de lär sig yrkets
1

grunder mycket tidigare. Men under denna tid kan de egentligen blott betraktas som
lärlingar, som jag har fått höra av en framstående herre i grevskapet Cavan, vilken
försäkrade att han inte kände till mer än ett eller två exemplar under sex år ens i den del
av kungadömet som var vida berömd för den kortaste utbildningstiden i detta yrke.
Våra affärsmän har förklarat för mig att en pojke eller flicka under tolv år inte är någon
säljbar artikel, och att de när de nått denna ålder inte kan inbringa mer än tre pund eller
allra högst tre pund och en halvkrona i öppna marknaden. De kan alltså inte sägas vara
någon affär varken för föräldrarna eller kronan, eftersom kostnaden för mat och
klädtrasor har uppgått till åtminstone fyra gånger denna summa.
Därför skall jag nu i all anspråkslöshet framlägga mina egna tankar, vilka jag hoppas inte
skall kunna väcka ens den minsta protest.
En mycket erfaren amerikan i min bekantskapskrets i London har sagt mig att ett ungt,
friskt och välnärt barn vid ett års ålder är en synnerligen delikat, närande och hälsosam
föda, antingen det serveras stuvat, rostat, ugnstekt eller kokt (och jag tvivlar inte på att
det skulle göra sig lika bra i en frikassé eller ragu).
Nu är mitt hovsamma förslag att allmänheten måtte besinna, huruvida inte tjugotusen av
de hundratjugotusen barn jag kom till i min uträkning, skulle kunna reserveras för avel;
varav i så fall en fjärdedel av manligt kön, vilket är mer än vi brukar lägga på av får,
nötkreatur eller svin. Mitt skäl för detta är att dessa barn sällan är frukter av äktenskap ­
en omständighet som våra vildar inte brukar ägna någon vidare eftertanke ­, och att
därför en individ av mankön skulle kunna betjäna fyra av kvinnligt kön. Vidare föreslår
jag att resterande hundratusen måtte vid ett års ålder utbjudas till salu till framstående
och förmöget folk över hela kungadömet. Modern skulle tillhållas att låta dem dia
ordentligt under sista månaden, så att de måtte bli knubbiga och feta som det passar sig
för ett gott bord. Ett barn räcker för två rätter om man har främmande, och om familjen
dinerar ensam bör fram­ eller bakdelen förslå. Kryddad med litet peppar och salt blir den
mycket god uppvärmd, särskilt vintertid.
Jag har räknat med att ett nyfött barn i genomsnitt bör väga tolv skålpund, och om det
får tillräcklig föda öka till tjugoåtta skålpund på ett år.
Jag medger att detta livsmedel blir något dyrt; det skulle därför lämpa sig synnerligen
väl för godsägare, vilka för övrigt eftersom de redan har tillgodogjort sig större delen av
föräldrarna, bör ha förhandsrätt till barnen.
Säsongen för barnkött kommer att täcka hela året, men tillgången blir störst i mars och
under tiden närmast före och efter denna månad. Ty vi läser hos en allvarligt syftande
fransk författare (Rabelais) att fisk är en föda som mycket befrämjar fruktsamheten:
följaktligen föds i katolska länder flera barn omkring nio månader efter fastan än vid
någon annan årstid. Om vi då räknar med ett år efter fastan, blir marknaden mera
mättad än vanligt; hos oss går ju åtminstone tre papistiska barn på ett annat. Ännu en
fördel med mitt förslag blir då att det kommer att minska antalet papister i vårt land.
Jag har redan uppskattat kostnaden för att föda upp ett tiggarbarn (under vilken rubrik
jag räknar in avkomman efter alla statare och arbetare samt fyra femtedelar av
lantbrukarna) till omkring två shillings per Annum [per år], klädtrasorna inräknade. Och
jag tror inte att någon gentleman skulle knota över att ge tio shillings för ett nyslaktat,
fett och präktigt barn; som jag redan har sagt räcker det till fyra utomordentligt närande
kötträtter om han blott har någon nära vän till middagen eller äter i familjekretsen. På
detta vis lär sig godsägaren att bli en utmärkt herre över sin egendom, och hans
popularitet bland de underlydande kommer att ökas; medan modern får en nettoförtjänst
2

på åtta shillings och kommer att kunna användas för arbete tills hon producerar nästa
barn.
De som är mera om sig (vilket jag måste erkänna att tiderna kräver) kan flå kroppen. Väl
garvat kan skinnet bli till förträffliga damhandskar och sommarstövletter för fina herrar.
Här i Dublin kan slakthus för detta ändamål inrättas på de lämpligaste platserna, och vi
kan vara övertygade om att slaktare inte kommer att felas. Personligen rekommenderar
jag dock att man köper barnen levande och anrättar dem rykande färska, som vi gör när
vi helsteker grisar.
En mycket förtjänt person, en sann fosterlandsvän vars dygder jag skattar synnerligen
högt, behagade för en kort tid sedan under ett resonemang om detta ämne lägga fram
ett förslag om ett pikant tillägg till min plan. Han sade att många herrar i kungadömet på
senare år hade skjutit bort sitt bestånd av rådjur; han förmodade att bristen på villebråd
skulle kunna botas med ett förråd av gossar och flickor, ej överstigande fjorton eller
understigande tolv år; ett stort antal av båda könen stod nu i varje grevskap på gränsen
till svält eftersom de ej kunde få arbete eller anställning; de kunde levereras av sina
föräldrar om dessa voro i livet, annars av närmaste släkting. Men med all tillbörlig
respekt för en så lysande vän och förtjänstfull patriot kan jag inte helt dela hans åsikter.
Ty när det gäller dem av manligt kön, försäkrar min amerikanske bekantskap att han har
haft mycken erfarenhet av dem och att deras kött i allmänhet var magert och segt, som
våra skolpojkars, på grund av deras ständiga kroppsrörelse; ävenledes var deras smak
mindre angenäm. Och att göda dem skulle inte vara lämpligt för den tilltänkta uppgiften.
Och vad de kvinnliga beträffar vågar jag ödmjukligen framföra att det skulle vara en
förlust för allmänheten, eftersom de inom kort skulle bli avelshonor. Det är dessutom
inte osannolikt att några samvetsömma personer skulle komma med den (högst
oberättigade) invändningen mot hela företaget att det nästan gränsar till grymhet; och
jag måste säga att den invändningen alltid har synts mig vara den tyngst vägande av alla
mot varje än så välment förslag.
Men för att göra min vän rättvisa: han erkände att tanken egentligen hade ingivits
honom av den ryktbare Salmanaazor, en inföding från Formosa som kom fran denna ö till
London för omkring tjugo år sedan och samtalsvis anförtrodde min vän, att om någon
ung person i hans land råkade bli avrättad, sålde skarprättaren liket till förnämt folk som
en delikatess. Under Salmanaazors tid såldes kroppen av en rundlagd flicka på femton
år, som hade blivit korsfäst för ett försök att förgifta kejsaren, till Hans kejserliga
majestäts statsminister och andra stora mandariner vid hovet, i stycken från galgen, för
fyra hundra kronor. Och jag nekar inte till att om man använde sig på samma sätt av
åtskilliga rundlagda unga flickor i denna stad som inte äger fyra pence men ändå färdas i
bärstol och visar sig på teatern och på balerna i utländskt bjäfs som de inte har betalt:
då skulle kungadömet inte lida någon skada.
En del människor av melankoliskt sinnelag är mycket bekymrade över det stora antal
fattiga som är gamla, sjuka eller lemlästade, och man har bett mig försöka tänka ut en
plan för hur nationen skall kunna befrias från denna tryckande börda. Men här ser jag
inte den minsta svårighet ­ det är ju allmänt känt att dessa människor dagligen dör och
ruttnar bort av kyla och hunger och smuts och ohyra, så fort som man rimligtvis kan
vänta sig. Och vad beträffar de yngre arbetarna, är det nästan lika hoppfullt ställt med
dem. De kan inte få arbete, och följaktligen tynar de bort av brist på näring till den grad
att om de någon gång råkar få ett tillfälligt uppdrag har de inte kraft nog att fullgöra det;
det är alltså goda utsikter för att landet och de själva snart befrias från framtida vådor.
Min utvikning har blivit för lång; jag återvänder till ämnet. Jag tror att fördelarna med
mitt förslag är tydliga, många och av den största vikt.
3

Ty, som jag redan har påpekat, för det första skulle det betydligt minska antalet papister
som årligen prackas på oss. De är på samma gång nationens främsta avlare och
farligaste fiender, och deras avsikt med att stanna i landet är att med tiden överlämna
det till tronpretendenten. De hoppas att kunna vända till sin fördel frånvaron av de
många frikyrkliga, som har föredragit att lämna sitt land framför att stanna kvar och mot
sitt samvete betala tionden till en bilddyrkande katolsk kyrkoherde.
För det andra kommer de fattiga arrendatorerna att disponera över en viss egendom,
vilken enligt en framtida lagstiftning kan göras utmätningsbar och bidra till att betala
deras arrende till godsägaren (säd och boskap är ju redan utmätta, och pengar är för
dem en okänd sak).
För det tredje: eftersom underhållet för hundratusen barn från två år och uppåt måste
beräknas till åtminstone tio shillings per styck och år, kommer nationalförmögenheten att
ökas med femtiotusen pund om året, oberäknat förtjänsten av en ny maträtt för alla
förmögna herrar i kungadömet som är i besittning av en förfinad smak; och dessa pengar
kommer att cirkulera bland oss själva, eftersom varan är helt och hållet av inhemskt
ursprung och tillverkning.
För det fjärde kommer de jämnt producerande avelshonorna utom förtjänsten på åtta
shillings sterling om året, att befrias från besväret att underhålla sina barn efter det
första året.
För det femte: detta födoämne skulle i hög grad öka tillströmningen till våra värdshus,
vars innehavare naturligtvis kommer att vara förståndiga nog att skaffa sig de allra bästa
recept för tillagningen. Följaktligen får de besök av alla fina herrar som med rätta
smickrar sig med kännedom om god mat; och en skicklig kock som förstår sig på att
behaga sina gäster kommer att kunna göra anrättningen så dyr de kan önska sig.
För det sjätte skulle mitt förslag vara ett starkt incitament till äktenskap, vilket alla visa
nationer antingen har uppmuntrat med belöningar eller framtvingat genom lagar och
straffpåbud. Det skulle öka mödrarnas omsorg om och ömhet mot sina barn, eftersom de
skulle veta att de små liven betydde en av det allmänna garanterad årlig inkomst i stället
för utgifter. Inom kort skulle vi få se en ärlig tävlan mellan de gifta kvinnorna om vem av
dem som skulle föra det fetaste barnet till marknaden. Männen skulle bli lika ömma mot
sina hustrur under deras havandeskap som de nu är mot stona när de är med föl, mot
korna som är med kalv eller suggorna som är färdiga att grisa; och aldrig skulle de vilja
slå eller sparka dem (vilket nu alltför ofta händer), av fruktan för ett missfall.
Jag skulle kunna räkna upp många andra fördelar. Till exempel: vår export av inlagt
oxkött skulle kunna ökas med omkring tusen tunnor. Produktionen av fläsk skulle ökas,
liksom konsten att tillverka god rökt skinka skulle göra framsteg. Det sistnämnda är i hög
grad önskvärt hos oss; våra bord flödar ju över av fläsk på grund av det oändliga gris­
slaktandet; och en gris kan på inget vis jämföras varken i smak eller konsistens med ett
välfött, fett årsbarn. Helstekt kommer det sistnämnda att utgöra en förnämlig prydnad
för Lordmayorns festbord, eller vilken annan offentlig tillställning som helst. Men denna
och många andra fördelar beskriver jag inte närmare, eftersom jag framför allt vill fatta
mig kort.
Om vi antar att ettusen familjer i denna stad skulle bli stadiga avnämare av barnkött, och
att åtskilliga andra skulle vilja ha det för sina kalas, i synnerhet vid bröllop och barndop,
så kan vi räkna med att Dublin skulle konsumera omkring tjugotusen kroppar årligen,
och resten av kungadömet (där de antagligen kommer att säljas något billigare) de
återstående åttiotusen.
4

Jag kan inte tänka mig en enda invändning mot mitt förslag, utom möjligen den att det
skulle åstadkomma en betydande befolkningsminskning i kungadömet. Detta medger jag
öppet; och i själva verket var det en av grundorsakerna till att jag lade fram det inför
världens ögon. Jag ber läsaren observera, att mitt medel är avsett endast för
kungadömet Irland och inte för något annat som har funnits, finns eller (tror jag) kan
komma att finnas på jorden. Därför må ingen man tala till mig om andra utvägar: att
beskatta de frånvarande godsägarna med fem shillings på pundet; att använda varken
kläder, möbler eller husgeråd av annan härkomst och tillverkning än vår egen; att helt
förkasta alla utländska lyxvaror; att avlägsna de omkostnader våra kvinnor drar på sig
genom högmod, fåfänga, lättja och spelgalenskap; att införa sparsamhet, klokhet och
måttfullhet; att lära oss fosterlandskärlek, som vi saknar i högre grad än till och med
lapparna eller invånarna i Topinamboo; att avblåsa våra strider och gruppbildningar; att
inte längre bete oss som judarna, vilka var upptagna med att mörda varandra i det
ögonblick deras stad erövrades; att inte sälja vårt land och vårt samvete för ingenting;
att lära godsägarna att hysa åtminstone någon grad av barmhärtighet mot sina
arrendatorer; samt till sist att ingjuta en anda av hederlighet, flit och yrkesskicklighet
hos våra affärsmän, vilka, om ett beslut i dag kunde fattas att köpa endast irländska
produkter, genast skulle slå sig ihop för att lura och bestjäla oss i fråga om pris, mått och
kvalitet, och som aldrig hittills har kunnat förmås till ett enda försök till ärlig handel, hur
ofta och allvarsamt de än har uppfordrats därtill.
Jag upprepar: må ingen man tala till mig om dessa och liknande botemedel ­ inte förr än
han har åtminstone en gnista av hopp om att det någonsin skall komma att företas ett
kraftfullt och allvarligt menat försök att verkligen begagna dem.
Men jag har tröttat ut mig under åratal genom att framföra fruktlösa, fåfänga
drömmartankar; när jag till sist förtvivlade om framgång var jag lycklig nog att komma
på detta förslag. Lika väl som det är nytt, är det solitt och praktiskt, det kostar ingenting
annat än litet besvär som vi utan vidare orkar med och det utsätter oss inte för någon
risk att stöta oss med England. Ty detta födoämne tål inte att exporteras, köttet är för
mört för att länge kunna bevaras i salt (fast jag kanske skulle kunna nämna ett land som
med glädje skulle sluka hela vår nation utan denna krydda).
Jag håller emellertid inte så envist fast vid min åsikt att jag skulle förkasta ett projekt
framlagt av förnuftiga män som vore lika oskyldigt, billigt, enkelt och effektivt. Men innan
något sådant har lagts fram, motsagt min plan och erbjudande en bättre, ber jag
upphovsmannen, eller upphovsmännen, vara vänliga att noga genomtänka två saker.
För det första: som läget nu är, hur skall de kunna skaffa mat och kläder åt
etthundratusen värdelösa munnar och ryggar? Och för det andra: eftersom det finns i
runt tal en miljon varelser av mänsklig skapnad i detta kungadöme vars samlade
tillgångar består av två miljoner pund sterling i skuld ­ om man lägger tillsammans
yrkestiggarna med flertalet lantbrukare, arrendatorer och arbetare med hustrur och barn,
som i praktiken också är tiggare ­ så tar jag mig friheten att be de politiker som inte
gillar mitt förslag att fråga föräldrarna till dessa dödliga om de inte i denna dag tycker att
det skulle ha varit en stor lycka att ha blivit sålda till mat vid ett års ålder, i enlighet med
mitt förslag. Då skulle de ha sluppit det ändlösa elände som de sedan dess har
genomgått: godsägarnas förtryck, omöjligheten att betala sina arrenden (de hade varken
pengar eller arbete), bristen på mat för dagen, bristen på kläder och husrum till skydd
mot oblid väderlek; och den ofrånkomliga utsikten att vidarebefordra samma eller ännu
värre öden till sina efterkommande intill evig tid.
Jag förklarar av uppriktigt hjärta att jag inte har det minsta personliga intresse av att
försöka befordra dessa nödvändiga åtgärder. Jag har inget annat motiv än mitt lands
allmänna bästa: ökande av vår handel, omhändertagande av barnen, lindrande av de
fattigas börda och förmedlandet av ett litet nöje åt de rika. Jag har inga barn som jag
5

skulle kunna tjäna en enda penny på; mitt yngsta är nio år och min hustru befinner sig
inte längre i barnafödandets ålder.
Diskussionsfrågor
1. Redogör för innehållet i Swifts förslag? Vilka är hans huvudpunkter?
”… det är just när barnen har fyllt ett år som mitt förslag tar hand om dem och
ser till att de inte blir någon börda för sina föräldrar eller socknen. I stället för
att sakna mat och kläder under resten av sitt liv kommer de att bidra till
livnärandet, och delvis beklädandet, av tusentals människor”
2. Hur reagerade du när du läste citatet ovan första gången?
3. Vad anser Swift om att jaga barn/tonåringar i stället för rådjur?
4. På vilket sätt skulle Swifts förslag påverka antalet äktenskap?
5. Vad vill Swift egentligen?
6. Vad menar han med ”ett anspråkslöst förslag”?
7. ”Jag medger att detta livsmedel blir något dyrt; det skulle därför lämpa sig
synnerligen väl för godsägare, vilka för övrigt eftersom de redan har
tillgodogjort sig större delen av föräldrarna, bör ha förhandsrätt till barnen.”
Vad menar Swift med detta?
8. Vad tycker du om språket? Hur används det? Uppnår Swift sitt syfte?
9. Vad kännetecknar en s.k. satir?
Uppgift
Skriv ett eget ”anspråkslöst förslag”. Välj en aktuell fråga som på något sätt
engagerar dig. Det kan vara en konflikt, en orättvisa, ett missförhållande eller
liknande. Försök sedan att härma Swifts stil och upplägg.
6

Jonathan Swift
Swift, Jonathan, född 30 november 1667, död 19
oktober 1745, brittisk författare. Swift föddes i Dublin
av engelska föräldrar och kom att dela sitt liv mellan
England och Irland, som han avskydde men för vars
sak han gick i bräschen mot engelskt förtryck. Åren
1689–99 var han sekreterare åt en känd engelsk
diplomat, William Temple, med avbrott för några år på
Irland, där han prästvigdes och fick ett pastorat. Under
talrika besök i London fick han nära kontakt med de
ledande litterära kretsarna och fortsatte sin under
tiden hos Temple påbörjade litterära verksamhet, nu
också med lysande polemiska skrifter för torypartiet.
År 1713 blev han domprost (dean) vid Saint Patrick's
Cathedral i Dublin. Hans mästerverk Gulliver's
Travels ("Gullivers resor") utkom i London 1726. En
yngre kvinna som länge stått honom nära i ett något
gåtfullt förhållande dog 1728. För henne hade han
skrivit Journal to Stella (postumt utgiven 1766).
Swifts senare år fördystrades av tilltagande besvär med yrsel och dövhet (Ménières sjukdom).
Minnesförlust tillstötte och till sist senilitet. Trots plågsam medvetenhet om sitt åldrande kunde han
skämta med det i "Verses on the Death of Dr Swift", där han samtidigt försvarar sin satir och ironi.
Swift var en av världslitteraturens största satiriker. Redan från början behärskade han suveränt sina
stilmedel och sin metod: konkret ordförråd, enkel, koncis syntax och en framställning där han låtsas
finna berömvärt det han avskyr: pedantisk lärdom, hårklyverier, ostentativ religionsutövning, hyckleri
och förtal, partikäbbel, aggressionspolitik, militant patriotism, politisk och militär vinningslystnad.
Allt detta präglar en del av hans poesi och framför allt hans båda viktigaste prosaverk, den allegoriskt
utformade satiren A Tale of A Tub (1704) och "Gulliver's Travels", där den sista delen – den om de
avskyvärda människoliknande aporna och de vackra, besinningsfulla, kloka hästarna – fördjupats till
ett närmast misantropiskt blottläggande av människosläktets begränsningar.
(Källa: Nationalencyklopedin)
7
Jonathan Swift. Målning av Charles Jervas (1675–1739)