Budgetprocessen - Tentaplugg

TENTAPLUGG.NU 

AV STUDENTER FÖR STUDENTER 

Kurskod R0005N 

Kursnamn Grundkurs i industriell ekonomi 

Datum 

Material Sammanfattning 

Kursexaminator Håkan Björkman 

Betygsgränser 

Tentamenspoäng 

Uppladdare 

Övrig kommentar

Företag och ekonomi 

Effektivitet 

Begreppet effektivitet definieras som grad av måluppfyllelse. Det är med andra ord ett uttryck 

för i vilken utsträckning ett företag uppnår sitt mål. Effektivitet kan därför säga hur ”bra” eller 

”dåligt” ett företag bedriver sin verksamhet. Ett företags effektivitet bestäms som förhållandet 

mellan värdet av vad som åstadkommits, utflödet, och värdet av resultatet, inflödet, i 

förhållande till ett mål. 

EFFEKTIVITET = VÄRDET AV UTFLÖDE / VÄRDET AV INFLÖDE. 

Inre effektivtet 

Inre effektivitet kan sägas handla om ”att göra saker rätt”. En hög inre effektivitet förknippas 

ofta med hög produktivitet, kostnadseffektivitet, ”ordning och reda”, samt välutvecklade 

system och rutiner. Den inre effektiviteten handlar alltså om företagets hushållande med 

resurser ur ett internt perspektiv 

Yttre effektivitet 

Yttre effektivtet kan sägas handla om ”att göra rätt saker”. Den yttre effektiviteten rör 

företagets relationer till sin omvärld. Yttre effektivitet förknippas ofta med termer som 

affärsmässighet, tillväxt, kvalitet och service. 

Produktivitet 

Begreppet avser samma förhållande som i effektivitetsbegreppet, men vad som har 

åstadkommits och den resursinsats som satts in och de prestationer som utförts för att 

åstadkomma resultatet uttrycks i fysiska termer, d.v.s. kvantiteter. 

PRODUKTIVITET = KVANTITET UTFLÖDE / KVANTITET INFLÖDE

Inbetalning och utbetalning 

Begreppen inbetalning och utbetalning är knutna till tillfällen då överföringar av likvida 

medel sker, d.v.s. när betalningstransaktioner äger rum. Betalningen kan ske på olika sätt; 

kontant, med check eller via bank- och postgiro. Tidpunkten för inbetalningen sammanfaller 

emellertid inte nödvändigtvis med att varorna levereras till kunden, utan inbetalningen kan 

ske såväl före som efter att inkomsten och intäkten uppkommit. 

Utbetalningar uppkommer när det köpande bolaget betalar för anskaffade resurser. 

Utbetalningar kan äga rum såväl före som efter leveranser och såväl före som efter 

uppkomsten av utgifter och kostnader. Utbetalningar är därmed knutna till de tidpunkter då 

betalningen faktiskt görs. 

Inkomst och utgift 

Begreppen inkomst och utgift är knutna till företagets affärstransaktioner med externa parter. 

Det rör sig om tidpunkter för avyttring av varor och tjänster samt anskaffning av resurser. 

När ett företag avyttrar resurser, uppstår inkomster för det säljande företaget. Enligt 

redovisningspraxis uppstår inkomsten vid det datum fakturor för sålda varor och tjänster är 

daterade. Oavsett när fakturorna skickas, är det deras datering som avgör när inkomsten 

uppkommer. 

När ett företag anskaffar resurser uppstår utgifter för det köpande företaget. I en strikt 

företagsekonomisk mening uppstår utgiften när anskaffade varor levereras och tjänster utförs. 

Intäkt och kostnad på bokföringsmässiga grunder 

I ett företags externa redovisning bestäms intäkter och kostnader för tidsperioder. Intäkterna 

utgör värdet i pengar av de prestationer som utförts under en tidsperiod gentemot företagets 

kunder, d.v.s. värdet av periodens försäljning av varor och tjänster. 

Kostnaderna utgörs av de resurser som åtgått för att kunna åstadkomma de prestationer som 

utförts gentemot kunderna under en tidsperiod. 

Bokföringsmässiga grunder innebär att inkomster och utgifter är grunden till de perioder 

under vilka prestationer utförs och resurser förbrukats 

Intäkt och kostnad på kalkylmässiga grunder 

Med intäkter på kalkylmässiga grunder menas värdet, oftast uttryckt i finansiella termer, av de 

prestationer som utförts. Intäkterna på kalkylmässig grund bestäms med utgångspunkt i vad 

som presterats oberoende av om någon försäljning ägt rum eller ej. 

Med kostnader på kalkylmässiga grunder menas värdet, oftast uttryckt i finansiella termer, på 

den resursförbrukning som krävs för att kunna producera varor och tjänster. Dessa är inte 

heller knutna till någon viss periods försäljning

Rörliga och fasta kostnader 

Övergripande distinktion mellan rörliga och fasta kostnader 

Distinktionen mellan rörliga och fasta kostnader görs med avseende på hur känsliga de är för 

förändringar i företagets verksamhetsvolym. 

RÖRLIGA KOSTNADER + FASTA KOSTNADER = TOTALA KOSTNADER 

Verksamhetsvolym 

Det finns inget givet uttryck för verksamhetsvolym, utan det kan uttryckas på flera olika sätt. I 

varje företag finns det flera uttryck för verksamhetsvolym. I de flesta fall är det dock ett 

uttryck för ett företags output; t.ex. antalet framställda enheter i tillverkande företag och 

antalet betjänade kunder i ett tjänsteföretag. 

Rörlig kostnad 

Med en rörlig kostnad avses en kostnad vars totalsumma förändras kontinuerligt när 

verksamhetsvolymen förändras. Det är totalsumman som står i fokus. 

Proportionellt rörlig kostnad 

Kostnader vars totalsumma förändras proportionellt med förändringar i verksamhetsvolymen 

kallas för proportionellt rörliga kostnader. En egenskap hos proportionellt rörliga kostnader är 

att även om totalsumman förändras är styckkostnaden konstant, dvs lika stor oavsett 

verksamhetsvolym. 

Ett exempel är provision, t.ex 25% på omsättningen. 

Progressivt rörlig kostnad 

Progressivt rörliga kostnader är kostnader vars totalsumma förändras i snabbare takt än 

förändringar i verksamhetsvolymen. De ökar mer än proportionellt vid stigande och minskar 

mer än proportionellt vid sjunkande verksamhetsvolym. 

Exempel på progressivt rörliga kostnader är lönekostnader vid övertidsersättning och 

skiftarbete. 

Degressivt rörlig kostnad 

Degressivt rörliga kostnader är kostnader vars totalsumma förändras i långsammare takt än 

förändringar i verksamhetsvolymen. De ökar mindre än proportionellt vid stigande och 

sjunker mindre än proportionellt vid sjunkande verksamhetsvolym. 

Fast kostnad 

Med en fast kostnad avses en kostnad vars totalsumma är oförändrad när 

verksamhetsvolymen förändras eller som förändras i vissa intervall med förändringar i 

verksamhetsvolymen. Fasta kostnader delas vanligen in i två kategorier; Helt fasta kostnader 

och Halvfasta kostnader 

Helt fast kostnad 

Kostnader vars totalsumma är oförändrad vid förändringar i verksamhetsvolym. Det är 

totalsumman som står i fokus. Typexempel på helt fasta kostnader är lokalhyreskostnad, 

lönekostnader för administration och försäljning, leasingavgifter för fordon, 

försäkringspremier och avskrivningar.

Halvfast kostnad 

Halvfasta kostnader är kostnader vars totalsumma förändras med vissa av verksamheten 

beroende intervall. De är helt fasta i vissa intervall men ”hoppar” till en ny nivå när 

verksamhetsvolymen överstiger eller understiger en kritisk gräns. Man kan säga att företag 

ökar och minskar sin kapacitet språngvis. 

Typexempel på halvfasta kostnader i ett tillverkande företag är lokalhyra, löner till t.ex. 

förmän, vissa utrustningskostnader och kostnader för fordon. 

Blandad rörlig och fast kostnad 

Det finns kostnader som innehåller både en rörlig och en fast kostnadskomponent. De 

benämns blandade rörliga och fasta kostnader, eller blandade kostnader. Totalkostnaden 

består då av summan av den rörliga och den fasta kostnaden. 

Ett exempel på en blandad rörlig och fast kostnad är kostnaden för en hyrbil. Man betalar en 

fast dygnshyra och utöver den för varje kilometer man kör.

Resultatplanering 

Resultatplanering 

I resultatplanering studeras samband mellan intäkter, rörliga kostnader, fasta kostnader och 

volym. 

Matematisk ansats för totalanalys 

Ett företags totala kostnader kan delas upp i rörliga och fasta kostnader. Följande samband 

gäller därmed: 

RÖRLIGA KOSTNADER + FASTA KOSTNADER = TOTALA KOSTNADER 

Storleken på de rörliga kostnaderna beror på verksamhetsvolymens storlek. Därav kan 

ovanstående samband skrivas som: 

RÖRLIG KOSTNAD PER STYCK * VOLYM + FASTA KOSTNADER = 

TOTALA KOSTNADER 

Storleken på intäkterna beror på hur mycket företaget lyckas sälja, dvs på 

försäljningsvolymen. Följande gäller: 

PRIS PER STYCK * VOLYM = TOTALA INTÄKTER 

Skillnaden mellan totala intäkter och kostnader utgör resultatet. Sambandet mellan totala 

intäkter och totala kostnader uttrycks enligt följande: 

TOTALA INTÄKTER – RÖRLIGA KOSTNADER – FASTA KOSTNADER = 

RESULTAT 

Storleken på såväl intäkterna som de rörliga kostnaderna beror på volymen. Därav gäller 

följande samband: 

PRIS PER STYCK * VOLYM – RÖRLIG KOSTNAD PER STYCK * VOLYM – 

FASTA KOSTNADER = RESULTAT 

Grafisk ansats för totalanalys 

Rörliga kostnader, fasta kostnader och totala kostnader i resultatdiagram:

När kostnaderna är på plats är nästa steg att lägga in intäkterna. Intäkterna per styck antas vara 

konstant. 

För att erhålla ett fullständigt resultatdiagram ska de rörliga kostnaderna, de fasta kostnaderna 

och intäkterna kombineras. Ett fullständigt resultatdiagram framgår ur figuren nedan: 

Kritisk punkt 

Den kritiska punkten anger vid vilken volym och vid vilken total intäkt resultatet är noll 

kronor. Den kritiska punkten består av två komponenter; den kritiska volymen och den 

kritiska intäkten. Med den matematiska resultatplaneringsansatsen gäller följande samband 

för den kritiska punkten: 

PRIS PER STYCK * VOLYM – RÖRLIG KOSTNAD PER STYCK * VOLYM – 

FASTA KOSTNADER = 0 

I resultatplaneringsansatsen med diagram avläses den kritiska intäkten och den kritiska 

volymen enligt nedanstående diagram:

Säkerhetsmarginal 

Både den faktiska volymen och den faktiska intäkten kan avvika från den kritiska volymen 

respektive den kritiska totala intäkten. Skillnaden mellan dem benämns säkerhetsmarginal. 

Säkerhetsmarginal uttryckt i volym: 

Absoluttal: FAKTISK VOLYM – KRITISK VOLYM 

Procenttal: (FAKTISK VOLYM – KRITISK VOLYM)/FAKTISK VOLYM 

Säkerhetsmarginal uttryckt i total intäkt: 

Absoluttal: FAKTISK TOTAL INTÄKT – KRITISK TOTAL INTÄKT 

Procenttal: (FAKTISK TOTAL INTÄKT – KRITISK TOTAL 

INTÄKT)/FAKTISK TOTAL INTÄKT 

I ett resultatdiagram avläses säkerhetsmarginalen enligt följande: 

Resultatplanering med totalanalys för flervaru- och tjänsteföretag 

Resultatplanering kan även tillämpas på företag som har ett flertal varor och/eller tjänster. 

Man får då göra flera beräkningar. En förutsättning är att mixen av varor och/eller tjänster är 

given för den period resultatplaneringen avser. 

En enkel metod som kan användas bygger på utnyttjandet av vägda medelvärden. 

Bidragsanalys 

Bidragsanalys utförs såväl med matematik som med diagram. Bidragsanalys är väldigt lik 

totalanalys. 

Bidragsanalys matematisk ansats 

I bidragsanalysen är man primärt intresserad av rörliga kostnader. De rörliga kostnaderna 

antas vara proportionellt rörliga. Skillnaden mellan totala intäkter och totala rörliga kostnader 

benämns täckningsbidrag eller bidrag. 

PRIS PER STYCK * VOLYM – RÖRLIG KOSTNAD PER STYCK* VOLYM = 

TOTALT TÄCKNINGSBIDRAG

Bidragsanalys grafisk ansats 

Linjen för fasta kostnader behandlas på precis samma sätt som i fallet med totalanalys. 

Skillnaden mellan bidragsanalys och totalanalys är att bidragsanalysen inte inkluderar linjer 

för vare sig intäkter eller rörliga kostnader. Istället används en bidragslinje, d.v.s. en linje som 

anger skillnaden mellan intäkter och rörliga kostnader vid olika volymer. 

Täckningsgrad 

Täckningsgraden anger hur stort täckningsbidraget per styck eller totalt är i förhållande till 

priser per styck respektive den totala intäkten. Täckningsgraden anger det bidrag varje 

försäljningskrona ger i procent. 

TÄCKNINGSBIDRAG PER STYCK/PRIS PER STYCK = TÄCKNINGSGRAD 

Eller 

TOTALT TÄCKNINGSBIDRAG/TOTALA INTÄKTER = TÄCKNINGSGRAD 

Kritisk punkt, bidragsanalys 

Den kritiska punkten anger vid vilken volym och vid vilket totalt täckningsbidrag resultatet är 

noll kronor, d.v.s. den volym vid vilken det totala täckningsbidraget är lika stort som den fasta 

kostnaden. 

PRIS PER STYCK*VOLYM – RÖRLIG KOSTNAD PER STYCK*VOLYM – 

FASTA KOSTNADER = 0 

FASTA KOSTNADER / TÄCKNINGSBIDRAG PER STYCK = KRITISK 

VOLYM 

Även den kritiska totala intäkten, d.v.s. det läge i vilket totala intäkter uppgår till samma 

belopp som totala kostnader, kan enkelt beräknas vid bidragsanalys. 

FASTA KOSTNADER / TÄCKNINGSBIDRAG PER STYCK* PRIS PER 

STYCK = KRITISK TOTAL I NTÄKT

Produktkalkylering 

Produktkalkyl 

En produktkalkyl är en sammanställning av intäkter och/eller kostnader för ett visst 

kalkylobjekt i en viss kalkylsituation. 

Produktkalkylering 

Produktkalkylering är den process i vilken produktkalkyler tas fram. 

Produktkalkylsystem 

Produktkalkylsystem utgör produktkalkyleringens formaliserade och rutinbundna delar. 

Produktkalkylsystem kan sägas stå för produktkalkyleringens tekniska aspekter. 

Kalkylobjekt 

Kalkyler upprättas för många slag av s.k. kalkylobjekt, eller kostnadsbärare. Det finns inga 

restriktioner för vad som kan utgöra kalkylobjekt, utan intäkter och kostnader kan 

sammanställas för i princip vad som helst. 

Kalkylsituationer 

Profuktkalkyler används i många situationer, s.k. kalkylsituationer. De är av varierande slag. 

De kan gälla t.ex. beslutsfattande och uppföljning av beslut, vara av strategisk, taktisk eller 

operationell karaktär, vara regalbundet återkommande eller tillfälliga samt vara av såväl större 

som mindre ekonomisk betydelse. 

Rutinmässig produktkalkyl 

I praktiken görs inte alltid särskilda kalkylutredningar i varje kalkylsituation. Istället arbetar 

företag med på förhand bestämda regler och rutiner för kalkyleringen i de kalkylsituationer 

som är mest frekvent förekommande. Det är möjligt att arbeta med sådana när de ekonomiska 

konsekvenserna är tämligen lika från kalkyltillfälle till kalkyltillfälle. Detta kallas för 

rutinmässiga kalkyler. 

Icke-rutinmässig produktkalkyl 

I situationer som inte är frekvent förekommande och i situationer där de ekonomiska 

konsekvenserna i stor utsträckning skiljer sig åt från kalkyltillfälle till kalkyltillfälle, upprättas 

särskilda kalkyler, s.k. icke-rutinmässiga kalkyler. 

Omständigheter som påverkar utformningen av produktkalkyler 

Många faktorer påverkar utformningen av en produktkalkyl. Den utformning en kalkyl får 

beror på såväl objektiva fakta som subjektiva uppfattningar. En kalkyls uppställning är i 

praktiken en funktion av flera faktorer, bl.a. vad som anses vara väsentliga och relevanta 

ekonomiska konsekvenser, vilka ekonomiska konsekvenser som kända, kalkyens betydelse 

relativt andra slag av underlag, krav från användare samt tillgång på indata. 

Kostnad under bokföringsmässiga grunder och kalkylmässiga grunder 

Den externa redovisningen är kringgärdad av lagar och rekommendationer som måste följas. 

De behöver inte följas i den interna redovisningen. Skillnaden mellan bokföringsmässiga och 

kalkylmässiga kostnader kan sorteras in i tre rubriker; urval, värdering och periodisering.

Bokföringsmässiga merkostnader 

De kostnader som endast finns i den externa redovisningen. 

Kalkylmässiga merkostnader 

De kostnader som endast finns i kalkyleringen. 

Kapitalkostnad 

Kapitalkostnader består dels av kostnader för förbrukning d.v.s. avskrivningar, dels av den 

ersättning företagets finansiärer kräver på det satsade kapitalet, d.v.s. räntekostnader för lånat 

kapital och avkastningskrav på eget kapital. 

Kalkylmässig avskrivning 

Anläggningstillgångar, t.ex. maskiner, inventarier och byggnader, utmärks av att de anskaffas 

i en tidpunkt men används under flera perioder. Över tiden minskar tillgångarna i värde på 

grund av slitage, förstörelse, teknisk utveckling och minskat nyttjande. Via kalkylmässiga 

avskrivningar beaktas denna värdeminskning genom att det investerade kapitalet fördelas ut 

på flera perioder, de perioder under vilka tillgångarna används. Kalkylmässiga avskrivningar 

kan därför sägas utgöra en kostnad för att förbruka kapital, som tas ut genom avskrivningar. 

Kalkylmässig ränta 

För att kunna bedriva verksamhet behöver företag olika slag av resurser. För att kunna 

anskaffa resurser krävs kapital. Kapitalet indelas i sammanhanget i lånat kapital och av ägarna 

satsat kapital. På det lånade kapitalet måste företaget betala ränta och ägarna kräver 

avkastning på sitt satsade kapital. Företaget har därmed en kostnad för att få utnyttja kapitalet 

i verksamheten. I produktkalkyleringen beaktas det genom inkluderandet av kalkylmässig 

ränta. 

SYSSELSATT KAPITAL = ANLÄGGNINGSTILLGÅNGAR + 

OMSÄTTNINGSTILLGÅNGAR – RÄNTEFRIA SKULDER 

SYSSELSATT KAPITAL = EGET KAPITAL+RÄNTEBÄRAN DE SKULDER 

AT kan indelas i monetära tillgångar och ickemonetära tillgångar. Monetära AT värderas 

vanligtvis tillnominellt värde, medan ickemonetära värderas till bruksvärde 

(nuanskaffningsvärde – avskrivningar; marknadsvärdet således). För OT värderas de ej om, 

utan man använder värdena från balansräkningen. Detta gäller vid prisförändringar. Vid 

tillfällen utan prisförändringar bör AT värderas till planenligtrestvärde (anskaffningsvärde – 

avskrivningar). OT skall tas upp till det värde de noterats i den externaredovisningen.Nivån på 

räntan kan man beräkna på flera sätt. I praktiken bestäms räntesatsen som ett genomsnitt 

avkostnaden för lånat kapital och eget kapital. Vid fastställande av räntenivån måste en 

distinktion göras mellan nominell och real ränta: 

NOMINELL RÄNTA= REAL RÄNTA + INFLATION 

REAL RÄNTA = NOMINELL RÄNTA - INFLATION 

Anskaffningsvärde och nuanskaffningsvärde 

Anskaffningsvärde är de kostnader som uppstår när någonting införskaffas. Det kan vara 

inköpspriset, men även andra kostnader som har uppkommit kan räknas in. 

Nuanskaffningsvärde speglar hur mycket det skulle kosta att idag återinskaffa samma 

prestanda som en äldre tillgång har.

Ekonomisk livslängd 

Den ekonomiska livslängden är den tid under vilken det är ekonomiskt försvarbart att använda 

tillgångarna alternativt den tid fram till vilken det är ekonomiskt fördelaktigt att byta ut en 

tillgång. 

Linjär avskrivning, degressiv avskrivning och progressiv avskrivning 

Linjär avskrivning innebär att tillgångar skrivs av med ett lika stort belopp varje period. Den 

största fördelen med metoden är att den är enkel att använda. Nackdelen med metoden är att 

ingen hänsyn tas till att kostnader för drift, reparationer och underhåll ofta ökar med 

tillgångars ålder. På grund av det kommer totalkostnaden, d.v.s. summan av 

avskrivningskostnaden och kostnaderna för drift, underhåll och reparationer att stiga över 

tiden. 

Degressiv avsrkivning innebär att tillgångar skrivs av med efter hand sjunkande belopp över 

den ekonomiska livslängden, d.v.s. mycket i början och mindre i slutet. Det finns mycket som 

talar för degressiva avskrivningar. Den innebär att strävan att göra summan av 

avskrivningskostnader, driftkostnader och kostnader för reparationer och underhåll lika stor 

under varje period över den ekonomiska livslängden. 

Progressiv avskrivning innebär att tillgångarna skrivs av med efter hand stigande belopp över 

den ekonomiska livslängden. D.v.s lite i början och mer i slutet. Denna metod används väldigt 

sällan då det är ovanligt att drifts-, reparations- och underhållskostnader sjunker ju längre 

tiden går.

Självkostnadskalkylering 

Självkostnad 

Självkostnadskalkylering utmärks genom att företags samtliga kostnader tas med i kalkylen. 

Man säger att självkostnadskalkylering utmärks av en fullständig kostnadsfördelning, till 

skillnad mot bidragskalkylering som utmärks av en ofullständig kostnadsfördelning. Man ser 

det som att företagets kalkylobjekt, t.ex. varor, kundorder, projekt, och tjänster orsakar 

kostnaderna och därför ska bära sin andel av dem. Företags samtliga kostnader inkluderas 

alltså i kalkyleringen och fördelas ända ner på enhetsnivå, t.ex. kostnaden för en varuenhet 

eller en konsulttimme. 

Periodkalkylering 

Vid periodkalkylering beräknas självkostnaden för varor och tjänster för en viss tidsperiod, 

t.ex. för ett år, ett halvår eller för en månad. Periodkalkylering lämpar sig bäst när företag 

tillhandahåller endast en vara eller tjänst eller flera varor eller tjänster av helt eller någorlunda 

likartad karaktär. 

Periodkalkyler är särskilt vanligt förekommande vid massproduktion, d.v.s. när företag 

framställer eller erbjuder varor och tjänster i stora kvantiteter utan att rikt sig till någon 

speciell kund. Typexempel på branscher är; olje-, bryggeri-, textil-, och kemibranschen. Det 

finns tre metoder av periodkalkylering: 

Divisionsmetoden 

Normalmetoden 

Ekvivalentmetoden 


Divisionsmetoden är den enklaste kalkylen av självkostnadstyp. Självkostnaden för en 

produktenhet eller tjänst beräknas med divisionsmetoden enligt följande: 

TOTALKOSTNAD FÖR EN TIDSPERIOD / VERKSAMHETSVOLYM = 

SJÄLVKOSTNAD PER STYCK 

Med verksamhetsvolym menas här företagets output, t.ex. antalet framställda produktenheter i 

ett tillverkande företag, antalet in-, och utbetalningstransaktioner i en bank, antalet meter rör i 

ett stålföretag osv. 

Divisionskalkylen förekommer i två varianter; en utan uppdelning på kostnadsställen och en 

med uppdelning på kostnadsställen. 

Nackdelen med den som inte delar upp på kostnadsställen är den inte ger information 

kostnadskontroll, eftersom kostnaderna endast redovisas som en totalsumma. En uppdelning 

av kostnaderna på kostnadsställen kan i många situationer vara viktig för t.ex. kontroll av var i 

företaget kostnader uppstår och deras utveckling över tiden. 

En stor nackdel med divisionsmetoden är att sysselsättningsnivån inte beaktas. Med metoden 

fördelas samtliga kostnader på verksamhetsvolym oavsett dess storlek. 

Normalmetoden 

För att komma till rätta med sysselsättningseffekten kan normalmetoden användas. Fördelen 

med den är att självkostnaden beroende på skillnader i sysselsättning inte fluktuerar mellan 

tidsperioder och kalkyltillfällen. Kostnaderna indelas med normalmetoden i rörliga och fasta.

Rörliga kostnader divideras med verklig verksamhetsvolym och fasta kostnader med normal 


RÖRLIGA KOSTNADER/VERKLIG VOLYM + FASTA 

KOSTNADER/NORMAL VOLYM = SJÄLVKOSTNAD PER STYCK 

Med verklig verksamhetsvolym avses den volym som faktiskt framställs eller som beräknas 

framställas under en viss tidsperiod. Med verklig verksamhetsvolym avses den 

verksamhetsvolym som, över tidsperioder betraktat, oftast framställs. 

När den verkliga verksamhetsvolymen avviker från den normala uppstår en av två saker; 

över- eller undertäckning. Övertäckning uppstår då företaget tillverkar mer än den normala 

volymen, tillverkningen täcker då de fasta kostnaderna. Övertäckningen beräknas genom att 

först ta fram styckkostnaden, sedan multipliceras denna siffra med antalet producerade 

enheter som överstiger det normala. Undertäckning är således det motsatta, företaget tillverkar 

mindre än normalt. 

Den enda skillnaden mellan normalmetoden och divisionsmetoden ligger i indelningen av 

kostnaderna i rörliga och fasta 


Om ett företag har fler än t.ex. ett varu- och tjänsteslag är det inte säkert att de är identiska i 

samtliga avseenden. Man behöver då ta hänsyn till skillnader i kalkylobjektets resurskrav vid 

beräkningen av självkostnaden för att objekten ska kunna belastas med sin kostnadsandel. 

En metod som då kan användas är ekvivalentmetoden. Man kan vid beräkningen av 

självkostnaden ta hänsyn till skillnader i resurskrav avseende bl.a. materialförbrukning, 

arbetstider osv. 

För att kunna ta hänsyn till skillnader i kalkylobjektets resurskrav vid 

självkostnadsberäkningen används s.k. ekvivalenttal. De fastställs genom studier av 

verksamheten, t.ex. tidsåtgång och materialförbrukning. Ett företag som framställer två 

produkter i samma slag av process har fastställt att en av produkterna kräver dubbelt så 

mycket bearbetning m.m. som den andra produkten. Den mer resurskrävande produkten ska 

då bära en dubbelt så stor kostnad som den andra produkten. Ekvivalenttalet för den mer 

resurskrävande produkten är då 2, medans för den mindre resurskrävande är det 1. 

Ekvivalenttal kan uttryckas på många olika sätt. Det enda krav som ställs på dem är att de 

anger skillnader i resursförbrukning 

De andelar av kostnaderna som ska påföras kalkylobjekten beror, utöver ekvivalenttalen, även 

på volymen per objekt. Ekvivalenttalen multipliceras därför med volymen per kalkylobjekt. 

Då erhålls den s.k. ekvivalentvolymen per objekt. Den kommer vid beräkningen av 

självkostnaden att fånga upp de skillnader i resurskrav som förekommer. 

Orderkalkylering 

Vid orderkalkylering beräknas självkostnaden för företagets kalkylobjekt oberoende av 

tidsaspekten, t.ex. självkostnaden för en kundorder, ett projekt, en tjänst eller en 

tillverkningsserie. Orderkalkylering kan även upprättas för vissa tidsperioder, t.ex. den 

beräknade självkostnaden för företagets tjänster för en kommande period eller den faktiska 

självkostnaden för en förfluten period. 

Orderkalkylering är lämplig då kalkylobjekten väsentligt skiljer sig åt när det gäller 

resursförbrukning.

Typexempel på företag som arbetar med orderkalkylering är verkstadsföretag, konsultföretag, 

revisionsbyråer, försäkringsbolag, restauranger, byggbolag och banker. 

Särkostnader: Kostnader som orsakas av endast ett visst givet kalkylobjekt i en viss 

kalkylsituation. Exempel är i tillverkande företag när man ska framställa en kundorder. 

Materialkostnaderna är då en särkostnad eftersom den orsakats unikt för detta fall. 

Särkostnader kan inte anges generellt. 

Samkostnader: Kostnader som har orsakats av gemensamt två eller flera kalkylobjekt i en viss 

kalkylsituation. Exempel är lokalkostnad, eller underhållskostnader i verkstäder. Sär- och 

samkostnader är de teoretiskt korrekta begreppen vid orderkalkylering. Men när kalkyleringen 

görs rutinmässigt används istället begreppen direkta kostnader och omkostnader. Direkta 

kostnader registreras direkt på kalkylobjekt. Omkostnaderna däremot registreras på 

sammanhang eller på det ställe i företagen vilket de uppstår. 

Direkta kostnader = Kostnader som påförs kalkylobjekt direkt 

Omkostnader = Kostnader som påförs kalkylobjekt via fördelning 

Kostnader bör i så stor utsträckning som möjligt och kostnadsmässigt försvarbart behandlas 

som direkta kostnader. Ju större andel av kostnaderna som behandlas som direkta, desto bättre 

blir precisionen i kalkyleringen. 

Påläggsmetoden 

Vid orderkalkylering indelas kostnaderna i direkta kostnader och omkostnader. Att bestämma 

kalkylobjektens direkta kostnader är inte något stort problem. Däremot är det betydligt svårare 

att bestämma kalkylobjektens andelar av omkostnaderna. 

Fördelade omkostnader kan uttrycka olika förhållanden. Man talar om att det finns olika 

kriterier för fördelning av omkostnader. 

Orsak/Verkan: Det dominerande kriteriet för fördelning av omkostnader är orsak/verkan. 

Strävan är att fördela kostnaderna på basis av hur kalkylobjekten orsakar kostnader. 

Nytta: Ett andra kriterium för fördelning av omkostnader är nytta. Det tillämpas på fasta 

kostnader eller, med andra ord, kapacitetskostnader. Sådana kostnader är bl.a. kostnader för 

lokaler, reklamsatsningar, gemensam utrustning och interna tjänster. Denna nytta kan utgöra 

en utgångspunkt för fördelningen av kostnaderna. Lokalkostnader kan då fördelas i 

förhållande till det lokalutrymme kalkylobjekten kräver, kostnader för gemensamma maskiner 

i förhållande till antalet utnyttjande maskintimmar och kostnader för reklam i förhållande till 

den effekt reklamsatsningen har på försäljningen. 

Bärkraft: Kostnader som är relaterade till bl.a. administration, försäljning, företagsledning och 

säkerhet är exempel på kostnader där det inte är möjligt att tala om orsakande på varken kort 

eller lång sikt. Ett fördelningskriterium som då kan nyttjas är bärkraft. Omkostnaderna 

fördelas med utgångspunkt i hur stora andelar kalkylobjekten klarar av att bära. 

Bärkraftsgrunder är t.ex. kalkylobjektens lönsamhet, omsättning, totala tillverkningskostnader 

i tillverkande företag. Ju lönsammare en vara eller tjänst är, desto mer klarar den av att bära. 

Det är bara omkostnaderna som går via en fördelningsnyckel till kalkylobjekten via pålägg. 

Påläggen beräknas med just fördelningsnycklar. Påläggen kan uttryckas i både procenttal och 

absoluttal. Principen för fastställande av pålägg är: 

OMKOSTNADER / FÖRDELNINGSNYCKEL = PÅLÄGG

Fördelning i tillverkande företag: 

Materialomkostnader (MO): I materialomkostnader ingår kostnader för bl.a. inköps- 

och förrådspersonal (lön), lokaler, utrustning, ränta på lager och energi. Det är 

kostnader som är relaterade till främst inköp av material och hantering av 

materiallager. De fördelningsnycklar som brukar användas är: 

o Direkt materialkostnad 

o Kvantitet direkt material 

Tillverkningsomkostnader (TO): Tillverkningskostnaderna är i många företag 

hänförliga till flera slag av aktiviteter. I tillverkningsomkostnader ingår kostnader för 

bl.a. indirekt produktionspersonal, lokaler, utrustning och energi. Det är kostnader som 

är relaterade till bl.a. produktionsplanering, underhåll, reparationer, interna transporter 

och arbetsledning. De fördelningsnycklar som brukar användas är: 

o Direkt lönekostnad 

o Direkt arbetstid 

Administrations- och försäljningsomkostnader (AO & FO): Här ingår kostnader för bl.a. 

personal, lokaler, utrustning, försäkringar, och diverse material. Det är kostnader som är 

relaterade till bl.a. företagsledning, administration och personalavdelning. I 

försäljningsomkostnader ingår bl.a. kostnader för personal, lokaler, utrustning, reklam, 

resor, och diverse material. Kostnaderna är relaterade till bl.a. marknads- och 

orderaktiviteter. Den fördelningsnyckel som helt dominerar är: 

o Tillverkningskostnad 

Tillverkningskostnaden utgör summan av direkt lönekostnad, direkt materialkostnad, 

materialomkostnader, tillverkningsomkostnader och speciella direkta kostnader. 

Fördelning i tjänsteföretag 

Tjänsteomkostnader (TJO): Här inkluderas kostnader för t.ex. lön, lokaler, utrustning och 

diverse material. De är relaterade till bl.a. diverse stödaktiviteter, tjänsteutveckling och 

tjänsterum. De fördelningsnycklar som brukar användas för att fördela tjänsteomkostnader 

är: 

o Direkt lönekostnad 

o Direkt arbetstid 

Administrations- och försäljningsomkostnader (AO& FO): I praktiken tillämpas 

bärkraftskriteriet vid fördelningen. Man kan då tänka sig några olika fördelningsnycklar, 

t.ex. tjänstekostnaden, försäljningsintäkt och lönsamhet. 

Fördelning i handelsföretag 

Varuomkostnader (VO): Här ingår kostnader för t.ex. personal (lön), lokaler, 

utrustning, energi, transporter och försäkring. Kostnaderna är relaterade till bl.a. 

inköp, mottagning, uppackning, prismärkning, försäljning, svinn och kassationer. 

Följande fördelningsnyckel används: 

o Varupris

Administrations- och försäljningsomkostnader (AO & FO): I denna post ingår 

kostnader för bl.a. lön, lokaler, utrustning, försäkring och diverse material. 

Kostnaderna är relaterade till företagsledning, administration och personalavdelning. I 

försäljningskostnaderna ingår bl.a. kostnader för personal, lokaler, utrustning, reklam, 

resor och diverse material. Det är kostnader som är relaterade till marknads- och 

orderaktiviteter. 

Fördelning av omkostnader, utan och med kostnadsställen 

Fördelning utan kostnadsställen är den enklare av de två varianterna. Den är, ur ett strikt 

kalkylperspektiv, lämplig när kalkylobjektens krav på gemensamma resurser är tämligen 

likartade. I regel förekommer det i mindre företag som för begränsade varu- eller 

tjänsteprogram. Följande steg förekommer i denna typ av fördelning: 

1. Bestäm direkta kostnader 

2. Gruppera omkostnaderna i poster 

3. Välj fördelningsnycklar 

4. Beräkna påläggssatser 

5. Fördela omkostnaderna till kalkylobjekten 

6. Beräkna självkostnaden 

Många företag, särskilt stora företag, har stora produktprogram och komplicerade samband 

mellan sina tjänster eller varor och resursförbrukningen. Ett sätt att fånga upp dessa 

komplicerade samband vid fördelningen av omkostnader är att arbeta med kostnadsställen. 

Följande steg förekommer i denna typ av fördelning: 

1. Bestäm direkta kostnader 

2. Fördela omkostnaderna till kostnadsställen 

3. Gruppera omkostnaderna i poster 

4. Välj fördelningsnycklar 

5. Beräkna påläggssatser 

6. Fördela omkostnaderna till kalkylobjekten 

7. Beräkna självkostnaden

Aktivitetsbaserad kalkylering (ABC) 

ABC-kalkylering innebär mer än ett förfinat sätt att fördela omkostnader. ABC-kalkylen är 

inte en kalkyl av självkostnadstyp, såsom påläggsmetoden. Vid ABC-kalkylering strävar man 

efter att omkostnader endast ska fördelas till kalkylobjekten i de fall då kostnaderna 

orsakslogiskt kan knytas till kalkylobjekten. 

Den kalkylinformation som produceras utgör inte kalkylinformation i traditionell mening. 

Istället produceras s.k. uppmärksamhetsinformation, vilken riktar uppmärksamheten mot 

problem, t.ex. olönsamma eller inte tillräckligt lönsamma varor, tjänster och kunder. Denna 

uppmärksamhetsinformation kan sedan ligga till grund för beslut om förändrad prissättning, 

ändringar i kunderbjudanden, förändringar i kundmix och varu- och tjänstesortimentet. 

Andra fördelat med ABC-kalkylering är: 

Centrala begrepp 

Aktivitet 

Kostnadsdrivare 

Möjlighet till många slag av analyser 

Stark begreppsapparat (skapar förutsättningar för att många ska förstå 

kalkylen) 

Aktivitetsbaserad styrning (kan förbättra företagets aktiviteter och 

processer) 

Aktivitet: I ABC-kalkylering betraktar man företaget som bestående av en uppsättning 

aktiviteter. En aktivitet är en arbetsuppgift eller ett arbetsmoment. Aktiviteter är alltså uttryck 

för olika slag av fysiskt arbete, arbete som utförs när företaget t.ex. producerar en 

tillverkningsserie eller utför en kundorder eller ett konsultuppdrag. 

Företag är olika, vilket innebär att det finns en given uppsättning aktiviteter. Exempel på 

aktiviteter i ett tillverkande företag: Produktutveckling, Inköp av material, 

Mottagningskontroll, Produktionsplanering, Manuell bearbetning, Kvalitetskontroll, Leverans 

av produkter. 

Exempel på aktiviteter i konsultföretag: Tjänsteutveckling, Planering av uppdrag, Upprättande 

av dokument, Tjänsteutförande, Kvalitetssäkring, Uppdragsprestation, Uppdragsföljning. 

Exempel på aktiviteter i butik: Sortimentutveckling, Inköp av varor, Uppackning av varor, 

Prismärkning, Försäljning över disk, Kassaservice, Leverans av varor. 

Aktiviteter kategoriseras i s.k. aktivitetshierarkier. En sådan består av ett antal nivåer på vilka 

aktiviteterna klassificeras med avseende på olika slag av kostnadsdrivare och/eller 

aktivitetsattribut. 

Kostnadsdrivare 

För att kunna mäta kalkylobjektens konsumtion av företagets aktiviteter krävs en länk mellan 

aktiviteter och kalkylobjekt. Denna länk kallas kostnadsdrivare. En kostnadsdrivare utgör 

alltså en fördelningsnyckel. 

Kalkylering med ABC-kalkylen 

När en ABC-kalkyl ska upprättas, följer man en viss arbetsgång. Det finns vissa 

kalkyltekniska likheter med påläggsmetoden. Exempelvis bestäms direkta kostnader enligt 

samma princip och omkostnaderna fördelas i två steg. Följande steg ingår i ABC-kalkylen: 

1. Bestäm direkta kostnader

2. Välj aktiviteter och fördela omkostnaderna till aktiviteterna. 

3. Välj kostnadsdrivare. 

4. Fastställ kostnadsdrivarvolymer och beräkna aktivitetssatser 

5. Beräkna kostnader för kalkylobjekt. 

Bestäm direkta kostnader: Som framgått tidigare, bör kalkylobjektets särkostnader, så långt 

det är ekonomiskt försvarbart, påföras kalkylobjekten direkt. Ju större andel av kostnaderna 

som behandlas som direkta, desto större blir precisionen i kalkyleringen. 

Välj aktiviteter och fördela omkostnaderna: I princip kan allt arbete som utförs i ett företag 

aktivitetsbestämmas. Men det är uppenbart att kalkyleringen skulle bli alldeles för 

komplicerad och kostsam. 

Det centrala kriteriet är skillnader i de proportioner i vilka kalkylobjekten konsumerar 

aktiviteter. De aktiviteter där proportionerna skiljer sig kraftigt åt bör inkluderas. 

Om antalet aktiviteter anses för stort efter att proportionalitetskriteriet tillämpats, kan de 

reduceras på två sätt; Aktiviteter som drivs av samma kostnadsdrivare kan slås ihop. 

Aktiviteter vars kostnader inte är betydande slås ihop. 

Välj kostnadsdrivare: Kostnadsdrivarna kan delas in i tre kategorier; kostnader som fokuserar 

på transaktioner, tid respektive intensitet. Transaktionsrelaterade kostnadsdrivare mäter 

antalet förekomster, t.ex. antalet inköp, kundbesök, order, kunder, fakturor, restauranggäster 

etc. 

Tidsrelaterade kostnadsdrivare mäter den tid det tar att utföra aktiviteter, t.ex. inköpstimmar, 

maskinbearbetningstimmar, faktureringstimmar, servicetimmar, reparationstimmar etc. 

Intensitetsrelaterade kostnadsdrivare är lämpliga att använda när kalkylobjekten kräver 

speciella aktivitetssatser. Exempel på sådana är när vissa kalkylobjekt kräver arbetsinsatser 

från personal med högre eller lägre lön än normalt och/eller speciellt dyrbar eller billig 

utrustning. 

Fastställ kostnadsdrivarvolymer och beräkna aktivitetssatser: När ABC-kalkylen används 

beräknas aktivitetssatserna vid förhållanden som råder vid praktisk volym. Metoden bygger 

på att man bestämmer varje aktivitets praktiska volym. Aktivitetssatser beräknas såhär: 

AKTIVITETSKOSTNADER VID PRAKTISK KOSTNADSDRIVARVOLYM / 

PRAKTISK KOSTNADSDRIVAR VOLYM = AKTIVITETSSATS 

Beräkna kostnader för kalkylobjekt: När de direkta kostnaderna, aktivitessatserna beräknade 

och kostnadsdrivarna valda, kan kostnaderna för kalkylobjektet beräknas. Kan 

aktivitetskostnaderna inte orsakslogiskt relateras till det aktuella kalkylobjektet, ska 

kostnaderna inte fördelas till objektet. ABC-kalkylen är en s.k. resursutnyttjandemodell. Med 

ABC-kalkylen mäter man för kalkylobjektet kostnaden för att utnyttja aktivitetsresurser, inte 

kostnaden för att tillhandahålla dem. Den praktiska volymen anger hur stor aktivitetsvolym 

som finns tillgänglig för utnyttjande. 

Tidsdriven ABC-kalkylering 

Över tiden har företag som arbetat med ABC-kalkylering upplevt olika slag av praktiskt 

orienterade kalkylproblem, som kan sammanfattas i följande punkter: 

Höga implementeringskostnader och långa implementeringstider 

Höga kostnader för att underhålla och uppdatera kalkylen när förändringar sker. 

Att fastställa hur personalens arbetstid fördelar sig mellan olika aktiviteter innefattar 

ett stort inslag av subjektivitet. 

Personalen tenderar att underskatta eller exkludera ledig eller outnyttjad arbetstid.

I stora företag ställer ABC-kalkylering stora krav på hantering av stora datamängder. 

För att övervinna eller mildra dessa problem har en modifierad ABC-kalkyl, benämnd 

tidsdriven ABC-kalkyl, presenterats. Tidsdriven ABC-kalkyl är enklare och går snabbare att 

implementera, den kostar mindre att underhålla och uppdatera och medför att 

aktivitetskostnader relaterade till outnyttjad aktivitetskapacitet separeras och datamängden 

reduceras. 

Det praktiska arbetet inleds med att aktiviteter väljs. Därefter fördelas omkostnaderna till 

dem. Omkostnaderna kan fördelas antingen till individuella aktiviteter eller aktivitetsgrupper. 

I nästa steg ska aktivitetskapaciteten fastställas. Det kan ske på olika sätt. Ett första är att göra 

en erfarenhetsbaserad uppskattning av den. Ett andra sätt att fastställa aktivitetskapaciteten är 

via studier av de nivåer som kapacitetsutnyttjandet legat på under tidigare tidsperioder. 

Aktivitetsbaserad självkostnadskalkylering 

Den ursprungliga versionen fokuserar helt och hållet på fördelning av omkostnader. I 

praktiken innebär det att kostnader för varor, tjänster och kunder beräknas på i princip samma 

sätt som med påläggsmetoden, med skillnaderna att omkostnaderna grupperas på ett annat sätt 

och att fler slag av fördelningsnycklar används. Denna ABC-version bygger på 

självkostnadskalkyleringens grundläggande idé och benämns därför aktivitetsbaserad 

självkostnadskalkylering. Utmärkande för den är, som tidigare omnämnts, att samtliga 

kostnader inkluderas i kalkyleringen och fördelas ända ner på enhetsnivå, till exempel 

kostnaden för en enhet eller en timme. I dagens ABC-version accepteras dock inte denna 

fördelning längre. Bakgrunden till den aktivitetsbaserade självkostnadskalkyleringen är 

densamma som för dagens ABC-kalkyl, att företagen ändrat sitt arbetssätt vilket lett till att 

produkt-kalkyleringen måste förändras.

Bidragskalkylering 

Bidragskalkyleringens utgångspunkter 

Bidragskalkylering utmärks av en ofullständig kostnadsfördelning. Strävan är att endast 

inkludera de kostnader som förorsakas av kalkylobjekten, s.k. särkostnader. Särkostnader är 

kostnader som kommer till eller faller bort för ett visst handlingsalternativ, t.ex. tillverkningen 

av en vara eller utförandet av ett konsultuppdrag. Särkostnader kan vara både rörliga och fasta 

Argument för bidragskalkylering 

Två huvudargument brukar anföras bidragskalkylering. Det första är att omkostnader är svåra 

att fördela på ett rättvisande sätt. Genom att inte fördela dem, minskar godtyckligheten i 

beräkningarna. Det andra huvudargumentet för bidragskalkylering är att företag har kostnader 

för viss grundläggande kapacitet som på kort sikt inte påverkas av företagets handlande. 

Samband mellan centrala begrepp 

Begreppet bidrag i bidragskalkylering är ett resultatmått, d.v.s. det uttrycker skillnaden mellan 

intäkter, benämnda särintäkter, och särkostnader. Bidragskalkyler innehåller i sin huvudform 

därmed både intäkter och kostnader. Företagets totala täcknigsbidrag, d.v.s. bidragen från 

samtliga kalkylobjekt, utgör ett överskott som ska bidra till täckandet av företagets övriga 

kostnader, d.v.s. samkostnader, och till vinsten. 

SÄRINTÄKTER – SÄRKOSTNADER = TÄCKNINGSBIDRAG 

TOTALT TÄCKNINGSBIDRAG – SAMKOSTNADER = RESULTAT 

Tillämpning av bidragskalkylering 

I praktiken används bidragskalkylering ofta som en förenklad variant av självkostnadskalkyl. 

Ett behov för sådana förenklade kalkyler föreligger ofta när snabba kostnadsuppskattningar 

behöver göras, t.ex. vid resultatberäkningar. 

I en välkänd detaljhandelskedja beräknas först varornas täckningsbidrag genom att 

försäljningspriset minskas med särkostnaderna. Därefter ställs varje varas täckningsbidrag i 

förhållande till särintäkten, d.v.s. försäljningspriset. Då erhålls den s.k. täckningsgraden. 

TÄCKNINGSBIDRAG / SÄRINTÄKT = TÄCKNINGSGRAD 

Bland de kalkylsituationer i vilka bidragskalkyler mest frekvent används i praktiken finns 

följande: 

Resultatuppföljning för kunder och kundgrupper 

Resultatuppföljning för marknader 

Resultatuppföljning för produkter och produktgrupper 

Prissättning inom marknaden

Periodkalkylering 

Periodkalkylering innebär att kostnaden beräknas för företagets kalkylobjekt för en viss 

tidsperiod, t.ex. för en månad, ett halvår eller ett år. En förutsättning för användandet av 

periodkalkyler är att företagets kalkylobjekt, t.ex. varor eller tjänster, är identiska eller 

likartade avseende de sätt på vilka de framställs och erbjuds. 

Man skiljer vanligtvis på två metoder för periodkalkylering: 



Divisionsmetoden: För att erhålla kostnaden för t.ex. en produktenhet eller tjänsteenhet 

dividerars företagets totala rörliga kostnader för en viss tidsperiod med samma tidsperiods 


TOTALA RÖRLIGA KOSTNADER FÖR EN TIDSPERIOD / 

VERKSAMHETSVOLYM = RÖRLIG SÄRKOSTNAD PER STYCK 

När särintäkten och den rörliga kostnaden för ett kalkylobjekt är kända, kan täckningsbidraget 

beräknas. 

+ SÄRINTÄKTER 

- RÖRLIGA SÄRKOSTNADER 

_____________________________ 

= TÄCKNINGSBIDRAG 

Men det räcker inte att endast beakta rörliga särkostnader. Även samkostnaderna måste på sikt 

täckas. Skillnaden mellan företagets särintäkter och rörliga särkostnader, d.v.s. det totala 

täckningsbidraget behöver därför beaktas. 

+ TOTALA SÄRINTÄKTER 

- TOTALA RÖRLIGA SÄRKOSTNADER 

_____________________________________ 

= TOTALT TÄCKNINGSBIDRAG 

- SAMKOSTNADER 

_____________________________________ 

= RESULTAT 

Divisionsmetoden med uppdelning på kostnadsställen: När kostnaderna delas upp på 

kostnadsställen divideras kostnadsställenas totala rörliga särkostnader med den aktuella 

verksamhetsvolymen. 


Ekvivalenttal används för att ta hänsyn till de skillnader i resurskrav som finns mellan 

kalkylobjekten. Ekvivalenttal fastställs genom särskilda studier av verksamheten. 

De andelar av företagets kostnader som ska påföras kalkylobjekten beror utöver de 

fastställda ekvivalenttalen, även på volymen per kalkylobjekt. När ekvivalenttalen 

multipliceras med volymen per kalkylobjekt erhålls den s.k. ekvivalentvolymen. 

Vid beräkningen av kostnaden per kalkylobjekt divideras den framräknade 

ekvivalentvolymen per kalkylobjekt med den totala ekvivalentvolymen. Då erhålls 

andelar av totalkostnaden som varje kalkylobjekt belastas med.

De framräknade delarna multipliceras med periodens totalkostnad. Då erhålls varje 

kalkylobjekts totalkostnad. När totalkostnaden per kalkylobjekt divideras med den 

verkliga volymen erhålls styckkostnaden. 

Orderkalkylering 

Orderkalkylering innebär att kostnaden för företagets kalkylobjekt beräknas oberoende av 

tidsaspekten. Man kan då beräkna kostnaden för t.ex. en kundorder, en utförd tjänst, en 

tillverkningsserie, en produktenhet eller för en eller flera varor i ett handelsföretag. 

Följande slag av metoder för bidragskalkylering vid orderkalkylering, behandlas: 

Bidragskalkyl med rörliga och fasta särkostnader 

Stegkalkyl 

Bidragskalkyl med rörliga och fasta särkostnader: Vid ordetkalkylering enligt 

bidragskalkylering är de centrala begreppen; kostnader och samkostnader. Typexempel på 

rörliga särkostnader kan i ett tillverkande företag vara kostnader för material och lön, i ett 

tjänsteföretag kostnader för lön och i ett handelsföretag kostnader för varor. Exempel på fasta 

särkostnader kan vara kostnader kan vara kostnader för reklam och omställning av maskiner. 

Först bestäms kalkylobjektets särintäkter och särkostnader. Därefter beräknas 

täckningsbidraget. 

+ SÄRINTÄKTER 

- RÖRLIGA SÄRKOSTNADER 

- FASTA SÄRKOSTNADER 

_______________________________ 

= TÄCKNINGSBIDRAG 

Företagets totala täckningsbidrag, d.v.s. täckningsbidragen från företagets samtliga 

kalkylobjekt, ska täcka företagets samkostnader och ge vinst. 

+ TOTALA SÄRINTÄKTER 

- TOTALA RÖRLIGA SÄRKOSTNADER 

- TOTALA FASTA SÄRKOSTNADER 

__________________________________ 

= TOTALT TÄCKNINGSBIDRAG 

- SAMKOSTNADER 

__________________________________ 

= RESULTAT

Stegkalkyl 

Om man har en bidragskalkyl med fler än ett täckningsbidrag kallas detta för en stegkalkyl. 

Idén är att man identifierar särkostnader på olika nivåer och på varje nivå beräknar ett 

täckningsbidrag. En kostnad som utgör en samkostnad på en nivå, utgör en särkostad på en 

annan nivå. När stegkalkyler är fullt utbyggda inkluderar de företagets intäkter och samtliga 

kostnader. På sista raden i stegkalkylen kommer då företagets resultat att framgå. Men 

stegkalkylerna behöver inte vara helt utbyggda, det är nämligen själva syftet med kalkylen, 

den får den utformning som krävs för det ändamål man har med kalkylen. Det finns inte heller 

några givna stegkalkyler, utan de varierar i nivåer beroende på företagets verksamhet och det 

informationsbehov man har i företaget. Stegkalkylen har många användningsområden och ger 

information som är värdefull för flera syften. Stegkalkylen… 

•…ger överblick över särintäkter, särkostnader och täckningsbidrag för olika kalkylobjekt och 

för särkostnader och täckningsbidrag på olika nivåer 

•…ger information om vilka intäkter och kostnader som faller bort om en produkt eller 

produkt-grupp i ett tillverkande företag läggs ner. Man kan säga att stegkalkylen ger en grov 

uppskattning av vilka kostnader som kan falla bort med en nedläggning, men inte fullt ut dock 

…ger på ett enkelt sätt information om vilka effekterna blir på företagets resultat vid 

ändringar iförutsättningar, till exempel försäljningspriser, kostnader och TB på olika nivåer. 

Om en kalkyl består av ett stort antal varor versus ett litet antal förändras inte kalkylens 

principiella uppbyggnad, det är bara det att det tillkommer fler kolumner

Kalkyler för särskilda beslut 

Beslut handlar om att göra val mellan alternativ, s.k. handlingsalternativ eller 

beslutsalternativ. Beslut är framtidsinriktade. Man kan inte fatta beslut som påverkar det 

förgångna, d.v.s. redan fattade beslut. För att kunna ta ställning till olika handlingsalternativ 

behövs information, som uttrycker konsekvenserna av de alternativ som föreligger. Ur 

kalkylsynpunkt är endast framtida intäkter och kostnader beslutsrelevanta. 

Endast framtida intäkter och kostnader som skiljer sig åt mellan handlingsalternativ är 

beslutsrelevanta. 

En alternativkostnad utgör en speciell typ av särkostnad. Beslut handlar inte bara om att välja 

ett handlingsalternativ. Det handlar även om att välja bort. Denna uppoffring har ett värde. 

Det kallas alternativkostnad och kan definieras som det överskott, t.ex. täckningsbidrag, som 

det bästa offrade alternativet ger. Man kan även definiera begreppet alternativkostnad som det 

överskott man förlorar vid den bästa alternativa användningen av en knapp resurs. 

Alternativkostnaden utgör en särkostnad och ska därför inkluderas i kalkylen som en 

kostnadskomponent. 

+ SÄRINTÄKT 

- SÄRKOSTNAD 

- ALTERNATIVKOSTNAD 

__________________________ 

= OPERATIONELL VINST ELLER FÖRLUST 

Ej återvinningsbara kostnader är kostnader för redan anskaffade resurser som inte kan 

påverkas oavsett vilken besultssituation företaget än befinner sig i. Kostnader för maskiner, 

produktutveckling och konsulter är exempel på sådana. Företaget har då spenderat pengar på 

maskiner, produktutveckling och konsulter, pengar som är omöjliga att få tillbaka. Ej 

återvinningsbara kostnader är därför aldrig beslutsrelevanta. 

Beslut vid ledig kapacitet 

Företag kommer inte alltid att använda sin fulla kapacitet. Man kommer därför under vissa 

tider ha ledig, d.v.s. outnyttjad, kapacitet. Beslut vid ledig kapacitet handlar om hur man ur 

intäkts- och kostnadssynpunkt bäst ska utnyttja denna kapacitet. 

I ett tillverkande företag innebär ledig kapacitet att man inte har tillräckligt med order för att 

kunna fylla sin kapacitet. På en reklambyrå innebär det att man inte har tillräckligt med 

uppdrag för att fylla sin kapacitet. 

I situationer med ledig kapacitet kan det vara fördelaktigt för det tillverkande företaget att 

acceptera order och för reklambyrån att ta uppdrag, trots att de intäkter man får inte täcker 

självkostnaden eller täckningsbidraget plus ett täckningsbidragskrav. Förklaringen till det är 

att företaget på kort sikt hr kostnader som inte påverkas av om order accepteras eller inte. 

Man säger ibland att företaget har kapacitetskostnader. De är relaterade till t.ex. redan 

anskaffad utrustning, redan anställd personal och redan uppbyggda distributionskanaler. 

De kostnader som är relevanta vid beslut vid ledig kapacitet är de som tillkommer om t.ex. 

order eller uppdrag accepteras, d.v.s. särkostnaderna. Så länge särintäkterna överstiger 

särkostnaderna är det fördelaktigt att t.ex. order och uppdrag. 

Följande är några aspekter att beakta vid ledig kapacitet: 

• Det kan vara svårt att höja priserna när kunder väl en gång betalat ett lågt pris. 

• Andra kunder kan få reda på att de betalar högre än andra och kan kräva samma priser 

• Om företaget reserverar sin kapacitet för varor och tjänster enligt särintäkts- och

särkostnadsregeln löper man risk att inte kunna acceptera mer lönsamma order och uppdrag 

som inkommer. 

• En prishöjning av en vara kan påverka företagets försäljning av andra varor negativt. 

• Hur kommer konkurrenterna att reagera på det lågt satta priset? 

Företag kan istället för att belägga sin verksamhet utifrån särintäkts- och särkostnadsregeln 

välja att syssla med annat, exempelvis underhåll och kompetensutveckling, sånt man inte har 

tid med när företaget har full kapacitet. Man kan även överväga att fylla sin lediga kapacitet 

med att fylla upp lagren, att tillverka och lagerhålla således. 

Acceptera när särintäkterna överstiger särkostnaderna 

Beslut vid full kapacitet 

Vid full kapacitet finns det begränsningar i hur mycket företaget kan tillverka eller erbjuda på 

kort sikt. Det som orsakar denna begränsning kallas trånga sektorer. Det kan t.ex. vara 

företagets maskinkapacitet som begränsar tillverkningen, försäljningsavdelningen som 

begränsar försäljningen, tillgången på material som begränsar tillverkningen eller tillgången 

på varor som begränsar försäljningen. Beslut vid full kapacitet handlar därför om vilken eller 

vilka varor och tjänster som ska produceras och erbjudas på kort sikt. Det finns två sätt att 

bestämma det mest fördelaktiga alternativet på. 

Alternativ 1: Det mest fördelaktiga alternativet är det där täckningsbidraget per ianspråktagen 

enhet av den trånga sektorn är störst 

TÄCKNINGSBIDRAG / ANTAL IANSPRÅKTAGNA ENHETER AV DEN 

TRÅNGA SEKTORN = TÄCKNINGSBIDRAG PER IANSPRÅKTAGEN 

ENHET AV DEN TRÅNGA SEKTORN 

Alternativ 2: Det mest fördelaktiga handlingsalternativet är det som uppvisar det största totala 

täckningsbidraget. 

Det totala täckningsbidraget per handlingsalternativ erhålls genom att dess täckningsbidrag 

per styck multipliceras med dess möjliga kvantitet. 

Följande aspekter bör även beaktas vid beslut vid full kapacitet: 

• Kalkyler vid beslut vid full kapacitet visar endast vilket eller vilka handlingsalternativ som 

är mest vinstrika för företaget. Men företag kan inte bara välja att inrikta sig mot vinstgivande 

segment utan att beakta kundsidan. Man måste ha god kännedom om efterfrågan på 

markanden. Allt måste sedan vägas samman. 

• Vad som utgör ett företags trånga sektor ändras med tiden, till exempel genom att man 

investerar i den trånga sektorn. En kalkyl för en viss trång sektor resulterar i en viss 

rangordning av till exempel varor eller tjänster, medan en kalkyl för en annan trång sektor kan 

resultera i en annan rangordning. 

• Man skall inte heller lämna konkurrenterna oaktade. Konkurrenter kan vinna 

markandsandelar om man väljer att dra ner på sin produktion, baserat på kalkyldata. Det kan 

sedan vara svårt att återvinna den förlorade marknadsandelen. 

Man kan sammanfatta det som att: välj det/de mest vinstrika alternativet/en.

Beslut om att köpa in eller producera själv 

Beslut om att köpa in eller producera själv handlar om huruvida företag ska köpa in alternativt 

producera själv. I ett tillverkande företag kan det handla om att avgöra ska tillverka 

komponenter för sina produkter på egen hand eller om något annat företag ska anlitas för 

uppgiften. I ett tjänsteföretag kan det gälla om man ska tillhandahålla tjänsten själv till sina 

kunder eller om man ska anlita andra företag för det. 

Vid beslut om att börja köpa in eller fortsätta producera själv jämförs särkostnaderna för att 

köpa in med särkostnaderna för att producera själv. Det alternativ som uppvisar lägst 

särkostnader är mest fördelaktigt och ska således väljas. Grundprincipen är fortfarande att 

endast framtida kostnader som skiljer sig åt mellan handlingsalternativen, d.v.s. köpa in eller 

producera själv, är beslutsrelevanta. 

Kostnaden för att köpa in utgörs av det pris företaget får betala för t.ex. komponenten eller 

tjänsten och eventuellt tillkommande kostnader. I ett tillverkande företag kan de 

tillkommande kostnaderna relateras till t.ex. mottagningskontroll, transporter och lagring. 

Kostnaderna för handlingsalternativet att producera själv utgörs då av de kostnader som 

tillkommer för att fortsätta med tillverkningen. 

Man kan sammanfatta de relevanta kostnaderna, det vill säga särkostnaderna, för 

komponenten bestämmas enligt följande: 

Köpa in komponenten: De relevanta kostnaderna för att köpa in komponenten utgörs av det 

pris företaget får betala för den plus eventuellt tillkommande kostnader. 

Fortsätta tillverka komponenten: De relevanta kostnaderna för att fortsätta tillverka 

komponenten utgörs av de kostnader som faller bort om den upphör att tillverkas samt de 

relevanta kostnaderna för att fortsätta tillverka komponenten utgörs av de kostnader som 

kommer till för att fortsätta tillverka den. 

Beslut om nerläggning 

Ibland måste man överväga att lägga ner ett eller fler segment. Ett segment kan bestå av varor, 

fabriker, tjänster, kontor eller butiker. Nedläggningen kan ha flera skäl, bland annat att 

marknaden för ett segment håller på att dö ut, företaget ligger för långt från sina konkurrenter 

gällande produktutveckling, konkurrenterna lanserar nya och ur markandssynpunkt mer 

intressanta produkter eller att något segment är förlustbringande. 

När ett företag har identifiera ett olönsamt segment med hjälp av exempelvis en 

självkostnadskalkyl behöver man ta ställning till om segmentet skall läggas ned. Det kan 

verka vara ett enkelt beslut, men det kan visa sig att det är mer lönsamt att behålla ett 

olönsamt segment än att lägga ner det. För att kunna ta ställning till om segmentet skall läggas 

ned behöver de intäkter och kostnader som faller bort vid nedläggningen beaktas. Företaget 

skall således bestämma de kostnader som faller bort om segmentet läggs ned, det vill säga 

segmentets särkostnader. De beslutsrelevanta intäkterna, särintäkterna, är de som faller bort 

om segmentet läggs ned. Om särintäkterna överstiger särkostnaderna för det aktuella 

segmentet är det lönsamt att ha kvar segmentet i företaget.

Budgetering 

Budgetering är en särskild form av planering som fokuserar på den närmaste framtiden, t.ex. 

det kommande året indelat i månader och veckor. Budgeteringens form är att planeringen görs 

för olika delar, t.ex. som en delbudget för personalen, en för materialet en för investeringar 

o.s.v. 

Sedan sammanställs dessa delbudgetar till huvudbudgetar. Det finns tre typer av 

huvudbudgetar: resultatbudget, likviditetsbudget och budgeterad balansräkning. 

Resultatbudget: Detta är en plan för hur intäkter och kostnader för verksamheten leder 

till ett resultat. Den säger däremot inget om ifall likviditeten räcker eller inte. 

Likviditetsbudget: Detta är en plan för hur pengar ska anskaffas och användas. Den 

visar vilka medel som finns till förfogande, vilka medel som kommer in och vilka 

medel som betalas ut. Däremot säger den inget om hur lönsam en viss verksamhet är. 

Budgeterad balansräkning: Denna visar vilka tillgångar och skulder och vilket eget 

kapital ett företag eller en del av ett företag planeras ha vid en viss tidpunkt. 

Huvudbudgetarna är inte oberoende av varandra, utan hänger samman på olika sätt. Uppgifter 

från resultat- och likviditetsbudgeten påverkar varandra, och dessa två huvudbudgetar 

resulterar i direkta konsekvenser för den budgeterade balansräkningen. Uppgifter från den 

balansräkning som föreligger när budgetperioden börjar behövs även för att man skall kunna 

upprätta både likviditets- och resultatbudget. Om man inte framställer några delbudgetar 

framställs är även uppgifterna ur likviditetsbudgeten nödvändiga för att sammanställa 

resultatbudgetarna. Innehållet i huvudbudgetarna uttrycks i de flesta fall i finansiella termer. 

De tre huvudbudgetarna bygger i sin tur på ett antal delbudgetar. Dessa delbudgetar upprättas 

för olika funktioner eller avdelningar inom ett företag. En sådan funktionsbudget beskriver då 

således verksamheten för organisatoriska enheter, till exempel avdelningar och divisioner. 

Dessa visar då utfallet på respektive enhet och summeras sedan genom att delar plockas ut till 

respektive huvudbudget. Exempel på vanliga funktionsbudgetar är bland annat inköp, förråd, 

produktion, lager, försäljning och driftsbudget. Det finns dock även andra typer än 

funktionsbudgetar: 

• Projektbudget, är en form av budget som upprättas för de olika projekt som bedrivs inom 

företaget. Man använder dessa för att samla information och planer om ett visst projekt i en 

budget. Investeringsbudget är en speciell typ av projektbudget, där projektet syftar till att 

anskaffa något som kommer att bli en del av verksamhetens balansräkning. Det kan gälla 

införskaffande av ett ritningssystem, att bygga en fastighet eller köpa in nya datorer. Således 

att man införskaffar något för en tid framöver, en investering. 

• Produktbudgetar beskriver vad man tänker sig för utfall för olika produkter, eller oftast 

produktgrupper, för en kommande period. Dessa budgetar blir främst aktuella om företaget 

har ett stort sortiment av produkter, eller om de produkter man har skiljer sig åt. 

• Kundbudgetar eller försäljningsbudgetar, det är planer för olika kategorier av kunder. Dessa 

är aktuella främst om man arbetar med ett fåtal stora kunder, eller om de kunder man jobbar 

med är spridda geografiskt. 

• Resursbudgetar är snarlika funktionsbudgetarna och avser exempelvis materialbudget, 

arbetskraftsbudget, konsultbudget och så vidare. Denna typ av budget brukar användas för att 

få ett samlat grepp om de viktigaste resurstyperna, och vad som är viktigast skiljer sig från 

verksamhet till verksamhet. I handelsföretag är det oftast personalbudget medan det i 

tillverkande företag är materialbudgeten som oftast är viktigast.

Resultatbudget 

I resultatbudgeten budgeteras intäkter och kostnader för en bestämd tidsperiod. Intäkterna 

bedöms ofta för sig i delbudgetar, som försäljningsbudgetar, och marknadsbudgetar. Intäkter 

kan i delbudgetar härröra från intern försäljning men är i resultatbudgetar för hela företaget 

från externa kunder. Totalt för företaget är det enbart externa kunder som kan ge intäkter. 

Kostnader bedöms för sig i andra typer av delbudgetar, t.ex. personalbudgetar, 

kapitalbudgetar och i budgetar för olika organisatoriska enheter. I resultatbudgeten läggs 

delbudgetarna samman och intäkter ställs mot kostnader för att ge bedömningar av resultatet. 

Budgetmodellen för en resultatbudget kan variera. Utgångspunkten är dock alltid förväntade 

intäkter, ofta specificerade i en eller flera dimensioner, t.ex. per produkt, per order, per projekt 

per kund eller per geografisk marknad. Från intäkterna dras de förväntade kostnaderna. 

Exempel på intäkter och kostnader som kan ingå i en resultatbudget: 

INTÄKTER 

- Nettoomsättning 

KOSTNADER 

- Varukostnad 

- Diverse kostnader 

- Personalkostnader 

- Avskrivningar 

- Räntekostnader 

Likviditetdsbudget 

Bedömningar av framtida in- och utbetalningar, d.v.s. kassaflödet, är mycket viktiga för alla 

företag. I en likvidtetsbudget görs sådana bedömningar. Underlaget för likviditetsbudgeten 

hämtas från balansräkningen vid budgetperiodens början och från resultatbudgeten och dess 

delbudgetar som försäljnings- och inköpsbudgetar. Till likviditetsbudgeten hämtas också 

uppgifter från andra delbudgetar som investerings- och kapitalbudgetar. 

In- och utbetalningar är av olika slag. Nedan följer några exempel på in- och utbetalningar 

från olika intressenter. 

Likvida medel påverkas: 

Positivt av inbetalningar, ex: Negativt av utbetalningar, ex: 

Från kunder Till leverantörer 

Kontantförsäljning, betalda kundfordringar, förskott Kontanta inköp, betalda leverantörssk. 

Från ägare Till ägare 

Aktiägartillskott, nyemission Utdelning 

Från långivare Till långivare 

Lån Räntor, amorteringar 

Till anställda 

Lön 

Till myndigheter 

Skatter, avgifter

Inledningsvis har företaget en viss mängd likvida medel. Dessa medel fylls på genom 

inbetalningar och tappas av genom utbetalningar. Kvar står sedan likvida medel vid periodens 

slut. Följande samband gäller. 

LIKVIDA MEDEL VID PERIODENS BÖRJAN 

+ INBETALNINGAR 

- UTBETALNINGAR 

_____________________________________________ 

= LIKVIDA MEDEL VID PERIODENS UTGÅNG 

Genomsnittliga kundfordringar 

NETTOOMSÄTTNING * ANDEL KREDITFÖRSÄLJNING / 360 * LÄMNAD 

KREDITTID I DAGAR = GENOMSNITTLIGA KUNDFORDRINGAR 

Genomsnittliga leverantörsskulder 

INKÖP PÅ KREDIT / 360 * ERHÅLLEN GENOMSNITTLIG KREDITTID PÅ 

KREDITINKÖP = GENOMSNITTLIGA LEVERANTÖRSSKULDER 

Med utgångspunkt i dem kan sedan beräkningar av inbetalningar från försäljningen och 

utbetalningar för inköp göras. 

+ Kundfordringar vid periodens början 

- Kundfordringar vid periodens slut 

__________________________________________ 

= Inbetalningar från försäljningen 

+ Leverantörsskulder vid periodens början 

- Leverantörsskulder vid periodens slut 

___________________________________________ 

= Utbetalningar för inköp 

Budgeterad balansräkning 

Till skillnad mot resultatbudgetar och likviditetsbudgetar, vilka avser perioder, avser en 

budgeterad balansräkning förväntade tillgångar, skulder och eget kapital, d.v.s. företagets 

ställning, vid en specifik tidpunkt. För att upprätta en budgeterad balansräkning behöver man 

en tidigare balansräkning att utgå ifrån och uppgifter från resultat- och likviditetsbudgetar för 

perioden mellan denna balansräkning och den som man avser ställa upp. Genom att se hur 

resultat- och likviditetsbudgetarna påverkar posterna i den ingående balansräkningen från 

periodens början, kan den budgeterade balansräkningen vid budgetperiodens slut 

sammanställas.

Budgetprocessen 

I grunden är budgetering kvantifierade bedömningar av framtida ekonomiska utfall. 

Skillnaden mellan hur budgetprocessen går till i stora och små företag är tämligen stor, inte 

minst beroende på att det i små företag är så att budgeteringen syftar till att uppnå planering. I 

större företag ger budgeteringen många tillfällen att gå igenom företaget för att på det sättet 

skapa insyn och förståelse för verksamhetens villkor. Den bidrar även till bättre 

kommunikation vertikalt mellan olika enheter inom företaget. Många betraktar även 

budgeteringen som den kanske viktigaste processen för den ekonomiska styrningen. I stora 

företag kan budgetering inbegripa allt från en till flera tusen medarbetare och man kan dela 

upp arbetet i två faser: budgetuppställande samt budgetuppföljning. 

• Budgetuppställandet är själva processen att arbeta fram budgetar. Man brukar särskilja tre 

olika typer här, nedbrytningsmetoden, uppbyggnadsbudgetering samt den iterativa metoden. 

• Budgetuppföljning innebär att man jämför budgeten med utfallet när perioden är över. 

Man kan även se en till fas, budgetanalys. För att markera återkopplingen mellan 

budgetuppföljning och uppställande av budgetar talar man ibland om budgetanalys som en 

särskild fas i budgetarbetet. Att se budgetanvändandet som en fjärde fas kan med ske 

Budgetuppställande 

När det gäller hur man ställer upp sin budget finns det många olika sätt. För de företag som 

budgeterar utan att lägga för mycket krut vid arbetet kan man utgå från hur verksamheten för 

närvarande bedrivs och sedan räkna om kostnader, investeringsbehov etcetera enligt kända 

avtal och prognoser. Därefter beräknar man intäkter efter marknadsbehov och liknande. Detta 

är dock ingen fördelaktig metod, risken är att man glider ifrån sina kunder då man inte utgår 

från kundernas behov utan snarare i vad företaget självt vill. Ett annat sätt att göra det på är att 

istället börja med bedömningar av marknadssituationen och efterfrågan på företagets 

produkter. Efterfrågan måste då relateras till företagets resurser, kapital och kostnader. Enligt 

detta alternativ börjar man med intäkter, och i den första varianten börjar man med kostnader. 

Grovt sett kan man säga att företagets samtliga medarbetare är involverade i arbetet med 

budgetuppställandet i någon mening, detta för att alla skall förstå hur själva helheten samt att 

alla skall kunna få föra fram sina åsikter och idéer om verksamheten. Även för att man skall 

förstå verksamheten, om man inte jobbar med ekonomi i det dagliga arbetet. I början är det 

ledningens roll att ange de förutsättningar som skall gälla för budgetarbetet, och det är även 

ledningen som i slutet skall godkänna budgeten. Ofta är det styrelsen, VD eller en speciell 

budgetkommitté som upprättar budget. Fördelen med en budgetkommitté är att budgetarnas 

roll inte ses lika rigid som om styrelsen eller VD fastställt den. I medelstora och stora företag 

brukar det finns en person eller en grupp som driver själva budgetprocessen. Ofta brukar 

dessa benämnas controller. De som jobbar med detta ser till att de olika delbudgetarna tas 

fram enligt anvisningarna som är föreliggande. Controllern skall ta fram modeller och regler 

för budgetarbetet och skall även bistå med att samla in uppgifter, information, förklara 

ekonomiska samband med mera under uppställandet. För det konkreta arbetet med 

budgetering ansvarar de olika cheferna på olika nivåer i verksamheten. Man kallar dessa 

personer i detta sammanhang för budgeterare. De är sedan ansvariga för de framtagna 

budgetarna för sin enhet och står till svars för dem.

Metodik för uppställande 

När det gäller själva metodiken för budgetuppställande talar man om tre metoder: 

• Uppbyggnadsmetoden 

• Nedbrytningsmetoden 

• Den iterativa metoden 

De två första metoderna är egentligen teoretiska konstruktioner. I praktiken har man en 

blandning av dessa två. I många företag har man under goda år mer av uppbyggnadsmetoden 

medan man i tider av lågkonjunktur använder nedbrytningsmetoden. Den iterativa metoden 

innebär att man går från nedbrytningsmetod till uppbyggnadsmetod och så vidare under en 

och samma budgetprocess. 

• Uppbyggnadsmetoden innebär att man låter bygga upp huvudbudgetarna underifrån av 

delbudgetarna. Huvudbudgeten sammanställs således senare av de olika delbudgetarna via 

summering. Man träffas i olika grupper och diskuterar sig fram till hur delbudgetarna skall se 

ut, och sedan byggs huvudbudgeten upp. Den är dock inte slutgiltig, utan ledningen kommer 

med synpunkter och omarbetningar som sedan går tillbaka till budgeterarna. De gör i sin tur 

revideringar och slutligen godkänns huvudbudgeten av ledningen. Fördelen med denna metod 

är att man kan se budgetprocessen som en lärprocess för företaget, man tar till sig olika 

intryck o samordnar dessa. Nackdelar är att mycket tid måste läggas på budgeteringen. 

• Nedbrytningsmetoden är motsatt uppbyggnadsmetoden. Man upprättar då först en 

huvudbudget för företaget som helhet och utifrån dem definieras sedan krav på underliggande 

nivåer som i sin tur upprättar krav på enheter under dem. De övergripande mål som 

formulerats som helhet bryts då ner till mål för de olika enheterna. Det börjar med att 

ledningen ger förslag till huvudbudgetar som lämnas till budgeterarna med anvisningar för 

budgetarbetet. Budgeterarnas delbudgetar går sedan uppåt i hierarkin som förslag till 

ledningen, vilka kommer med invändningar eller accepterar dem. En stark fördel med denna 

metod är att man utgår från helheten innan delarnas budgetar arbetas fram. Dock är arbetet 

väldigt auktoritärt, ledningen talar om hur det skall vara och man kan inte påverka mycket. 

• Ingen av dessa två metoder är dock vanlig i praktiken i dess renodlade former. Snarare sker 

en mix av de två. Budgetering sker i allmänhet som en iterativ process där ledningens 

överordnade mål möter de förutsättningar som arbetats fram på underordnade, lokala enheter. 

Den iterativa processen går varv på varv igenom budgeteringens olika steg oberoende av var i 

verksamheten de utförs, att man arbetar om budgeten beroende på förändringar i mål och 

förutsättningar. 

Skillnaderna mellan de tre olika sätten kan sammanställas likt följande 

1. Om uppbyggnadsmetoden tillämpas sker det huvudsakliga budgetarbetet decentraliserat 

men det sker på central nivå om nedbrytningsmetoden tillämpas. Uppbyggnad innebär lokal 

förankring och nedbrytning förståelse för helheten. 

2. Antalet personer som är involverade i budgetarbetet är stort om uppbyggnadsmetoden 

tillämpas, medan färre involveras vid nedbrytningsmetoden. Uppbyggnad har ju som syfte att 

engagera samtliga medarbetare. Nedbrytning handlar om att anpassa sig till givna ramar. 

3. Kommunikationsströmmarna går olika i de tre metoderna. Vid uppbyggnad går 

kommunikationen nerifrån och uppåt i organisationen; tvärtom vid nedbrytning. Om den 

iterativa metoden tillämpas går kommunikationen åt båda hållen. Budgetprocessen ser som 

bekant olik ut mellan olika företag, men även inom ett och samma företag. Det finns ett stort 

antal situationsbetingande faktorer som påverkar hur budgetprocessen faktiskt utformas. 

En viktig sådan är vilka beroenden som finns mellan olika enheter i företaget. I de enklaste

formerna av verksamhet finns inga beroenden alla mellan enheterna, varje del sköter sig själv. 

Exempel på det är bolag inom ett konglomerat. Man kan däri budgetera helt olikt för varje 

verksamhet. Det kan också vara så att man delar ett antal resurser. Det kan gälla att man i ett 

konsultföretag använder samma konsulter till de olika uppdragen inom olika delområden. I 

detta fall delar man på resurserna. I budgeten måste man då ange hur mycket en enhet tänker 

använda den delade resursen. Nästa nivå är det seriekopplade 

beroendet, när man är i ett flöde som är sammanlänkat; inköp köper material till 

svararenheten; svararen levererar artiklar till lackering; lackering till lager; lager till 

försäljning; försäljning till kund. Man är då i budgeteringen beroende av hur den andra 

enheten budgeterar vilket man löser genom dialoger med de andra enheterna. 

Det mest komplexa förhållandet är att ett antal enheter är beroende av varandra på ett korsvis 

sätt. Man kallar det för ett ömsesidigt beroende, och detta innebär att man får ett slags iterativ 

process. Det en enhet gör påverkar en annan som i sin tur påverkar det den första enheten gör. 

Detta är en anledning till att den iterativa budgetmodellen är så vanlig i praktiken; det är 

mycket svårt att praktiskt särskilja samband av orsak/verkan utan man får arbeta med att 

stegvis lägga in förutsättningar och räkna om tills man kommer till en acceptabel helhet. 

I de flesta företag har man budgetåret likställt med räkenskapsåret, det vill säga den period 

som företaget är skyldig till att upprätta ett externt bokslut. Det finns dock inget krav på att 

dessa två måste ha ett samband, men det blir ofta så att de stämmer överens ändå. Det faller 

sig naturligt att jobba med kalenderår. Dock kan budgethorisonten vara kortare, om det råder 

osäkerhet inför framtiden eller liknande. 

Tidsplanen är som i regel följande. De flesta beslutar om budgetar strax för årsskiftet och 

lägger in budgetvärdena i sina system för att vid nya året kunna ta ut rapporter med 

budgetjämförelser. Man inleder sedan året med ett strategiskt arbete. Man försöker sedan ha 

budgetanvisningar och direktiv klara inför semestern. Det reella budgetarbetet startar i 

månadsskiftet juli/augusti och pågår sedan mer 

eller mindre intensivt fram till som sagts ovan, slutet av december. Arbetet pågår således 

under hela året. 

Budgetuppföljning 

Vid budgetuppföljningen ställer man de budgeterade värdena mot faktiskt utfall för samma 

värden. Man måste inte göra detta, men värdet av budgeteringen ökar om man även gör 

uppföljning avbudgeten. Uppföljningen bör ske i samma dimensioner som de ställts upp i, det 

vill säga i enheter, projekt eller liknande. Budgetuppföljningen är alltså den process i vilken 

budgeterade värden ställs mot verkliga värden. Eftersom budgetarna täcker en viss period, 

exempelvis räkenskapsår, sker budgetuppföljning i princip ständigt. Ett viktigt begrepp i 

sammanhanget är avvikelser, vilket innebär skillnader mellan budget och utfall eller mellan 

standard och utfall. Följande definition gäller således: 

Avvikelse = budgeterat värde - utfall 

Syften med budgetuppföljning 

• Ge underlag för nya budgetar 

• Analysera avvikelser för åtgärder. Om en negativ avvikelse har uppstått är det bra om man 

så snart som möjligt analyserar orsakerna till detta och vidtar åtgärder. Man får på detta sätt 

en kultur att jaga intäkter, minska kostnader och reducera kapitalbindningen. 

• Att utkräva ansvar för avvikelser 

• Att ge information och diskussionsunderlag. Avvikelser kan vara underlag för diskussioner 

om förbättringsarbeten i företagen. 

• Att vara grund för belöningssystem

Eftersom det är budgeterarna som står som ansvariga för sin budget strävar de efter att få så 

små avvikelser som möjligt uppåt men neråt finns ingen gräns; de skall vara positiva sålunda. 

Den riktiga budgetuppföljningen sker i form av diskussioner baserat på olika rapporter som 

sammanställs med avvikelser. 

En grundprincip vid avvikelsearbete är dock att den bör vara selektiv på så att den skall 

inriktas på de viktigaste posterna i budgeten. Det gäller att tänka på detta under arbetet: om en 

analys av en avvikelse inte kan ge en nytta som överstiger den kostnad vi har för analysen så 

är den inte meningsfull. Det är således inte intressant att analyser små poster, även om de kan 

ha en tämligen hög avvikelse. Hur 

ofta budgeten skall följas upp är olika, men för vissa budgetar sker det månadsvis och för 

andra kan de ske på veckobasis. Varje analys av budgeten skall föra med sig något positivt, 

det är således ingen idé att ta fram dem om man inte lär sig något utifrån dem. 

De budgetrapporter man tar fram skall vara: 

• Relevanta för användarna 

• Begripliga för dem de är till för 

• Aktuella och ges så snabbt som möjligt 

• Budgetrapporterna skall innehålla någon form av jämförelsedata 

• Budgetrapporterna skall kunna kvitteras av dem de är ställda till, att den ansvariga lämnar en 

kommentar om utfallet. Ett bra sätt att kontrollera om den används är att vänta några dagar att 

skicka ut den för att se om någon efterfrågar rapporten. 

Analys av budgetavvikelser 

Ingen budget kommer att överensstämma exakt med budgetperiodens utfall. Budgetar görs i 

förväg och baseras på en mängd antaganden om den framtida utvecklingen. En analys av 

avvikelserna kan ske på olika sätt och vara mer eller mindre genomgripande. Ett syfte med 

analysen av avvikelser är att få en förklaring till varför budgeterade värden och utfall skiljer 

sig åt. Den enklaste formen av avvikelseanalys är att man helt enkelt beräknar hur mycket 

utfallet avviker från budgeten i absoluta tal. Även beräkningar av avvikelsen i procent av 

budgeterade värden är vanligt förekommande. Vid en fördjupad avvikelseanalys måste man ta 

hänsyn till totala volymavvikelser och avvikelser i produktmix. 

Föränderlig budget 

Hittills har redogörelse skett för så kallade fasta budgetar, det vill säga att inga ändringar görs 

av budgeten sedan den är fastställd. Detta sätta är dock inte det som gäller för alla företag. Det 

finns även föränderliga budgetar. I praktiken påverkar tankarna om denna typ av budget i 

första hand sättet att arbeta med resultatbudget och olika former av delbudgetar till denna. 

Självfallet påverkas även de andra budgetarna inom företaget av att man har en föränderlig 

budget. De vanligaste typerna av föränderliga budgetar skall här gås igenom. 

Rörlig budget 

Ett alternativ till att använda en fast budget är att man låter de budgeterade värdena vara 

beroende av verksamhetsvolymen. Den rörliga budgeten visar då vilka intäkter och kostnader 

den faktiska verksamhetsvolymen borde medföra. De volymberoende intäkterna och 

kostnaderna multipliceras med den verkliga volymen medan de fasta intäkterna och 

kostnaderna har fasta belopp i budgetarna. Denna 

typ är vanlig att använda inom företag som är beroende av volymen, en motorverkstad 

exempelvis. Där ökar de rörliga kostnaderna vid högre volymer. Budgeten för en sådan 

avdelning blir således att avdelningen i sin budget har fasta belopp för täckandet av fasta 

kostnader och ett rörligt belopp som

multipliceras med volymen för att täcka de rörliga kostnaderna. Vid uppställandet av en rörlig 

budget bestäms den totala intäkten av hur många enheter som skall säljas eller produceras: 

Budgeterad intäkt = verksamhetsvolym x budgeterat styckpris På samma sätt hanteras de 

rörliga kostnaderna som blir beroende av producerad volym: 

Budgeterade rörliga kostnader = verksamhetsvolym x budgeterad rörlig kostnad per enhet 

I en rörlig budget görs således en justering för volymförändringar i efterhand. Förändringar i 

övriga förutsättningar som antogs när intäkter och kostnader per styck samt totala fasta 

kostnader budgeterades föranleder dock inga förändringar. Rörliga budgetar är främst 

användbara när det råder stor osäkerhet om framtida volymer. Det kan vara när företaget ger 

sig in på nya marknader, nya produkter lanseras eller när verksamheten expanderar. Rörlig 

blir fast vid avvikelserapport. Fördelar: budgetering kan vara 

ändamålsenlig, man låser sig inte vid en volym. Nackdelar: det kan vara arbetsamt att räkna 

om samt att de inte kan användas som åtagande för att uppnå en viss verksamhetsvolym. 

Flexibel budget 

Med en flexibel budget försöker man ta hänsyn till mer än enbart verksamhetsvolymens 

inverkan. Budgeten justeras för andra faktorer som till exempel order, produktmix, antal typer 

av kunder och andra faktorer som ligger utanför produktionsenheternas möjligheter att direkt 

påverka, men som påverkar deras prestationer. De är en vidareutveckling av rörliga budgetar 

och gemensamt är att de innebär en justering i efterhand av budgeten för att jämförelsen med 

utfallet skall bli mer rättvisande.’ 

Reviderad budget 

Ett annat alternativ till fast budget är att ändra budgetarna för hela perioden allt eftersom tiden 

framskrider. Genom att budgetar revideras löpande hålls de hela tiden aktuella och mer 

levande. I praktiken brukar detta ibland benämnas prognos. Den reviderade budgetens syfte är 

egentligen något annorlunda och den brukar ofta komplettera den fasta budgeten. Den fasta 

budgeten behålls som jämförelseobjekt, men man jämför också med den reviderade budgeten. 

Den ursprungliga budgeten ligger ofta relativt långt ifrån utfallet medan den sista reviderade 

budgeten brukar ligga betydligt närmare. Vanligt är att budgeten revideras en gång per kvartal 

men det behöver inte ske så ofta. Det kan också ske om det 

inträffar några stora förändringar, att exempelvis den största konkurrenten går i konkurs och 

man får en större marknad. Fördelar med denna typ av budget är att budgetarna löpande hålls 

aktuella och mer 

levande, budgetarnas motiverande roll kan bättre uppfyllas, möjligheterna att göra goda 

bedömningar av kommande perioders utfall ökar. Nackdelar är att budgetarnas roll som 

åtagande minskar eftersom 

ingen fast referenspunkt finns, samt att det är svårare att koppla belöningar och sanktioner till 

utfallet av prestationerna i förhållande till budget. 

Rullande budget 

Det som skiljer en rullande budget från en reviderad budget är att den reviderade budgeten har 

samma sluttidpunkt som den ursprungliga. Vid en revidering flyttas inte den period som 

budgeten avser framåt 

i tiden. Om rullande budget tillämpas flyttas budgethorisonten hela tiden framåt, samtidigt 

som man lämnar perioder som redan inträffat. Inför varje kommande kvartal eller annan vald 

period upprättas en ny budget som täcker den kommande fyrkvartalsperioden. Detta arbetssätt 

medför att budgeten blir mer realistisk eftersom den hela tiden vilar på de erfarenheter man 

dragit så långt i verksamheten. Vidare innebär arbetssättet att man hela tiden har en budget för 

åtminstone tre kvartal framåt.

En rullande budget har den reviderade budgetens fördelar, men åtgärdar också mycket av dess 

nackdelar. 

Man får en budget för den kommande fyrakvartalsperioden oavsett vilken tidpunkt på året 

man befinner sig i. Andra fördelar är att man slipper den externa redovisningens räkenskapsår 

samt att budgeten hela tiden kan hållas aktuell med revideringar och planer. Den främjar även 

långsiktighet 

eftersom enskilda år inte fokuseras, den ger mindre budgettaktiskt agerande då årsskiftet inte 

blir lika viktigt samt att den även ökar medvetenheten och kunskapen om ekonomiska frågor 

hos berörda befattningshavare, då budgeten inte är något man raskar av en gång om året utan 

något man regelbundet arbetar med. 

Nackdelar är att den fasta referenspunkt som en årlig budget ger försvinner, det känns som 

om man aldrig når fram utan bara fortsätter. Det finns även en risk för merarbete då införande 

av rullande budget kan uppfattas som att kompletta budgetar skall upprättas flera gånger per 

år. 

Budgetsimulering 

Ett förfarande som är besläktat med rörlig och flexibel budgetering är att göra 

budgetsimuleringar och känslighetsanalyser av olika slag. Släktskapet ligger i tanken att det 

inte går att upprätta en fast budget utan att den måste anpassas till förutsättningarna. Vid 

budgetsimulering brukar man utgå från en mest trolig budget. Simuleringar av vad som skulle 

ske vid olika händelser, exempelvis vikande eller ökande 

efterfrågan och analyser av hur känslig budgeten är för förändringar av antaganden om bland 

annat löneökningstakten görs sedan utifrån denna

Investeringsbedömning 

Grundinvestering 

Grundinvesteringen består av samtliga utbetalningar av engångskaraktär som uppstår vid 

starten. Exempel på poster som kan ingå är: inköp av byggnader, mark, maskiner, reservdelar 

och verktyg, planerings- och ändringsarbtete, utbildning. 

Restvärde 

För vissa investeringsobjekt finns en välkänd andrahandsmarknad, t.ex. för fordon och vissa 

fastigheter. I dessa fall bör restvärdet beaktas. I andra fall sätter man ofta restvärdet till noll. 

Livslängd 

Man brukar skilja mellan ekonomisk och teknisk livslängd. Med ekonomisk livslängd menas 

tiden fram till den tidpunkt som ger investeringen maximal lönsamhet. Teknisk livslängd är 

den tid som investeringsobjektet kan brukas med hänsyn till fysisk förslitning etc. 

Kalkylränta 

I investeringskalkylen uppnås nedvärderingen av framtida in- och utbetalningar genom att en 

kalkylränta används. Idealt ger kalkylräntan uttryck för tidspreferensen, d.v.s. hur stor 

nedvärderingen ska vara. Kalkylräntan uttrycks per år och kan därför sägas vara ett mått på 

”hur starkt företaget föredrar att få 1 kr idag jämfört med 1 kr om ett år”. 

Omräkning framåt 

Antag att man har möjligheten att välja mellan att antingen erhålla en inbetalning på B kr i 

dag eller att erhålla en viss inbetalning först om ett år. För att visa hur belopp vid olika 

tidpunkter kan jämföras frågar vi: Hur stor ska inbetalningen om 1 år vara för att utgöra ett 

lika bra alternativ som B kr idag? 

Det belopp som erhålls idag kan placeras så att förräntningen på r % erhålls. Efter ett år har 

man dels beloppet B kr, dels den erhållna förräntningen som uppgår till r% av B kr. För att 

vara ett lika bra alternativ bör alltså den inbetalning som utfaller om ett år uppgå till; B*(1+r) 

kr. 

Beloppet kan flyttas ytterligare ett år framåt genom att det multipliceras ytterligare en gång 

med omräkningsfaktorn (1 + r). Generellt kan en betalning flyttas ett godtyckligt antal år 

framåt genom att den multipliceras med faktorn: 

(1 + r) n 

Där n, är antalet år. 

Omräkning bakåt 

På motsvarande sätt kan belopp beräknas bakåt i tiden. Antag att man har att välja mellan att 

erhålla antingen B kr om ett år eller ett visst belopp betecknat X, idag. Frågan blir här: Hur 

stort ska beloppet X vara för att utgöra ett lika fördelaktigt alternativ? 

Om beloppet X erhålls nu kan det placeras till r%:s förändring. Eftersom alternativen ska vara 

lika fördelaktiga ska beloppet X efter 1 års förräntning ha stigit till B kr. Beloppet X ska alltså 

beräknas fram ett år. Följande villkor gäller: 

X * (1 + r) = B 

X = B/(1 + r)

Även här kan förflyttningen ske ett godtyckligt antal år bakåt. Då multipliceras beloppet med 

faktorn: 

1/(1 + r) n 

Räntetabeller 

Dessa omräkningsfaktorer, som tagits fram i föregående stycke, finns sammanställda i s.k. 

räntetabeller. 

Slutvärdefaktor: Omräkningsfaktor för beräkning av slutvärdet av en enstaka betalning. 

Denna omräkningsfaktor innebär att betalningen multipliceras med (1 + r) för varje år som 

den flyttas framåt i tiden. 

Nuvärdefaktor: Omräkningsfaktor för beräkning av nuvärdet av en enstaka betalning. Denna 

omräkningsfaktor innebär att betalningen multipliceras med 1/( 1+r) varje år den flyttas bakåt 

i tiden. 

Nusummefaktor: Omräkningsfaktor för beräkning av summa nuvärde för årligen 

återkommande lika stora belopp. En serie årligen återkommande lika stora betalningar brukar 

vanligen kallas annuitet eller annuiteter. 

Nuvärdemetoden 

Nuvärdemetoden går ut på att investeringsalternativets alla förväntade in- och utbetalningar 

omräknas till en och samma tidpunkt – tidpunkten för grundinvesteringen. Denna omräkning 

sker till den valda kalkylräntan och på det sätt som beskrivits tidigare. Efter det att 

betalningarna på detta sätt gjorts jämförbara summeras de. Denna summering av 

investeringsalternativets samtliga betalningar benämns investeringens nuvärde. Om detta 

nuvärde är positivt, d.v.s. inbetalningarna överväger utbetalningarna, bedöms investeringen 

som lönsam. 

Beslutsregler: 

En investering är lönsam om nuvärdet är större än noll. 

Om flera lönsamma investeringsalternativ föreligger, rangordnas de efter storleken på 

nuvärdena. Det alternativ som ger det högsta nuvärdet anses som lönsammast. 

Nuvärdekvot: Ofta är det kapital som finns tillgängligt för investeringar begränsat. Kapitalet 

kan sägas vara en ”generellt trång sektion” och investeringsalternativen konkurrerar om detta 

kapital. Alternativen bör då rangordnas efter hur väl de utnyttjar det tillgängliga kapitalet. 

Detta görs med måttet nuvärdeskvot: 

NUVÄRDESKVOT = NUVÄRDE / GRUNDINVESTERING 

Nuvärdekvoten visar ett alternativs totala avkastning i form av nuvärde per investerad krona. 

Vid rangordning föredras det alternativ som har högst nuvärdekvot. 

Annuitetsmetoden 

Annuitetsmetoden går ut på att investeringsalternativets samtliga betalningar omräknas till 

årligen lika stora belopp, s.k. annuiteter. 

Beslutsregler: Ett projekt anses lönsamt om projektets annuitet är större än noll. Vid 

jämförelse anses det projekt som har den högsta annuiteten som det lönsammaste. 

Annuitetskvot: Om tillgången på kapital är begränsad är det lämpligt att rangordna 

alternativen med hjälp av annuitetskvoterna.

Internräntemetoden 

Metoden går ut på att bestämma den räntefot vid vilken investeringens nuvärde är lika med 

noll. Denna räntefot kallas för investeringens internränta och ger uttryck för den årliga 

avkastning eller förräntning som investeringsalternativet i fråga ger på det satsade kapitalet. 


En investering är lönsam om internräntan är högre än kalkylräntan. 

Om flera lönsamma investeringsalternativ föreligger, rangordnas de efter storleken på 

internräntorna. Det alternativ som har högsta internräntan anses som lönsammast. 

Vid beräkning av ett alternativs internränta söker man efter den räntefot vid vilken nuvärdet 

blir noll. Det kan ske analytiskt men det enklaste sättet är att söka internräntan genom 

prövning. 

Pay-off metoden 

Metoden går ut på att beräkna den tid som förflyter innan investeringsalternativet betalat 

tillbaka det kapital som satsats i alternativet i fråga. Denna tid kallas pay-off-tid eller 

återbetalningstid. 


Ett investeringsalternativ är lönsamt om dess återbetalningstid är kortare än en på 

förhand bestämd återbetalningstid. 

Vid rangordning av flera lönsamma alternativ anses det alternativ som har den kortaste 

återbetalningstiden, som lönsammast.

Prestationsmätning 

Lönsamhet 

Lönsamhet utgör ett relationsmått där ett resultatmått sätts i förhållande till till något 

uttryck för det kapital som finns och används i företaget. 

RESULTAT/KAPITAL = LÖNSAMHET 

Räntabilitet på totalt kapital 

Räntabilitet på totalt kapital (Rt) definieras som: 

(RESULTAT EFTER FINANSIELLA POSTER + 

RÄNTEKOSTNADER)/TOTALT KAPITAL = RÄNTABILITET PÅ 

TOTALT KAPITAL 

Räntabilitet på totalt kapital utgöt ett räntabilitetsmått ur ett rörelseperspektiv. 

Räntabiliteten på totalt kapital utgör ett mått på hur väl företaget lyckas förränta hela sitt 

kapital. 

Räntabilitet på sysselsatt kapital 

TOTALT KAPITAL – RÄNTEFRIA SKULDER = SYSSELSATT KAPITAL 

EGET KAPITAL + RÄNTEBÄRANDE SKULDER = SYSSELSATT 

KAPITAL 

Räntabilitet på sysselsatt kapital definieras som: 

RESULTAT EFTER FINANSIELLA POSTER + RÄNTEKOSTNADER / 

SYSSELSATT KAPITAL = RÄNABILITET PÅ SYSSELSATT KAPITAL 

Räntabilitet på eget kapital 

Räntabilitet på eget kapital definieras som: 

RESULTAT EFTER FINANSIELLA POSTER / EGET KAPITAL = 

RÄNTABILITET PÅ EGET KAPITAL 

Räntabilitet på eget kapital utgör ett mått på hur väl företaget lyckas förränta det av ägrna 

satsade kapitalet. 

Kapitalomsättningshastighet 

Kapitalomsättningshastighet är ett mått som visar hur mycket kapital en verksamhet 

kräver., d.v.s. mäter hur kapitalintensiv verksamheten är. Formeln för måttet är: 

KAPITALOMSÄTTNINGSHASTIHET = OMSÄTTNING / TOTALT 

KAPITAL 

Vinstmarginal 

Vinstmarginal är ett nyckeltal som anger företagets vinst i förhållande till omsättning. De 

vanligaste varianterna är:

VINSTMARGINAL = VINST FÖRE RÄNTEKOSTNADER / 

OMSÄTTNING 

VINSTMARGINAL = ÅRETS RESULTAT / OMSÄTTNIG 

Alternativ 2 räknar alltså efter skatt. 

Soliditet 

Soliditet är ett nyckeltal som anger hur stor andel av tillgångarna som är finansierade med 

eget kapital, d.v.s. hur förmöget företaget är. Soliditet räknas ut genom: 

SOLIDITET = EGET KAPITAL / SUMMAN AV TILLGÅNGAR 

Rörelsemarginal 

Rörelsemarginal anger hur stor del av varje omsatt krona för en rörelse som blir kvar till 

att täcka räntor, skatt och eventuell vinst. Den beräknas på själva resultatet för rörelsen. 

RÖRELSEMARGINAL = INTÄKTER / RÖRELSERESULTAT

Budgetprocessen - Tentaplugg

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?