Hovgården - dess ägare och historia.

Hovgården - dess ägare och historia.
Ur en märklig mans levnad.
Hovs sockens historia är intimt förbunden
med den man, vars anletsdrag vi här skönja,
Joh. Gustaf Swartz. Han var i mångt
och mycket en föregångare, särskilt inom
jordbrukets område, där han gjort många
betydelsefulla uppfinningar. Det må därför
ej, anses ogrannlaga, att i en beskrivning
som denna Swartz minne bringas i en tacksam
hågkomst.
Några biografiska upp gifter.
Johan Gustaf Swartz föddes i Norrköping
den 7 jan. 1819, son till Petter Swartz och
hans maka, född Peresvetoff-Morath. Farfadern
var den. bekante fabrikören John
Swartz i Norrköping. Student i Uppsala vid
14 års ålder vistades han. där endast ett år,
arbetade sedan under ett års tid på faderns
kontor och därefter på köpmanskontor i
Antwerpen från okt. 1835 till januari 1839.
Sedan han därefter några månader vistats
hos en skicklig jordbrukare i Skottland,
återvände han samma år till Norrköping
och idkade under några år tobaksfabrikation
och kvarnrörelse, men arrenderade
En levnadsteckning av Joh. Gustaf Swartz -
mannen med det ädla hjärtat och varma sinnelaget
samtidigt (och ända till år 1853) en fadern
tillhörig egendom, Herstaberg, nära Norrköping.
Vid faderns död 1853 fick han
genom arv Hovgården, som blev platsen
för hans långvarigaste och mest betydelsefulla
verksamhet, ehuru han icke nedslog
sina bopålar därstädesförr1867.
År 1854 ingick han äktenskap med Sophia
Carolina. Lovisa Hülphers, vars dopvittne
han varit och som överlevde honom efter
att i 31 år troget hava stått vid hans sida
och förljuvat hans liv icke minst genom sitt
varma intresse för de mångsidiga strävanden,
i vilka hans rika begåvning sökte och
fann uttryck.
Den Schwartzsa ismetoden
När Swartz började idka jordbruk, stod
denna vår modernäring ännu på en ganska,
låg ståndpunkt. Bland dem som kraftigast
bidragit till det svenska. jordbrukets höjande
intager Swartz obestridligen .ett av de
allra främsta rummen: vid sidan av t. ex.
Edvard Nonnen på Degeberg. Liksom denne
ivrade Swartz särskilt för foderväxt- och

otfruktsodling samt förbättrad ladugårdsskötsel.
Men i synnerhet verkade han för
mejerihanteringens tidsenliga utveckling.
Hans upptäckt att mjölkens gräddsättning
kunde väsentligt påskyndas genom avylning
med is blev av epokgörande betydelse
för ifrågavarande jordbrukets binäring; och
om också den ett par tiotal år senare konstruerade
s. k. separatorn under vissa förhållanden
utgör ett ytterligare väsentligt
framsteg i mejeri skötselns teknik, har
»den Swartzska ismetoden» fortfarande en
ytterst vidsträckt användning. Sedan ismetoden
1860 blivit införd på. Hovgården,
kommo från de flesta civiliserade länder
dit på besök personer, som dels för egen
räkning, dels i officiella, uppdrag önskade
och fingo studera inrättningarna, i; Hovgårdens
mejeri. Också har den Swartzska
ismetoden i utlandet och särskilt i Tyskland
blivit föremål för en. mängd tidskriftsuppsatser
och även särskilda avhandlingar.
Bettågen från Hov till Vadstena.
När i början av 1870-talet sockerbetsodling
började försökas, i Östergötland, kastade
Swartz sig med hela, styrkan av sin livliga,
jordbrukarehåg på denna för vårt land nästan
nya. och föga försökta, kultur. Han
uppoffrade också betydliga summor så väl
på själva, odlingen som på de åtgärder han,
vidtog för att underlätta transporten av
betor- från- Hovgården till den över tre
kvarts mil därifrån i. Vadstena belägna
fabriken. Han lade ut rälsspår ända från
Hov till staden och »bettågen» gingo vanligen
två gånger om dagen i vardera riktningen.Än
i dag synes spår vid sidan om
vägen efter den gamla, banvallen. Att fabriksföretaget
i Vadstena, i vilket S. var en
av de första och största delägarna väl
egentligen till följd av en mängd sammanstötande
olyckliga tillfälligheter alldeles
misslyckades, gick honom djupt till sinnes,
mindre på grund av de likvisst högst kännbara
förluster, som därigenom, drabbade
honom själv, än emedan han i sockerbetsodlingen
sett en kraftig och välbehövlig
hävstång för jordbruket i mellersta Sveriges
slättbygder.
En man med hjärtat på rätta stället.
Över huvud nedlade Swartz betydliga pekuniära
offer på jordbrukets altare, ett faktum
som han själv aldrig sökte förneka
utan fast mer vid många tillfällen öppet
framhöll stundom i ganska, humoristisk
form, såsom t. ex. när det i en tryckt redogörelse
for jordbruket på Hovgården (vi
minnas ej årtalet) heter ungefär så: »jordbruket
har även i år här visat sin stora förmåga
att absorbera kapital». Men förklaringsgrunden
till nyssnämnda förhållande,
för så vitt det i Swartz hushållning framträdde
starkare än i mången annan jordbrukares,
var helt enkelt den, att Swartz aldrig
i främsta rummet tänkte på ekonomisk
vinst för egen räkning. Visst anställde han
talrika, och grundliga beräkningar rörande
bästa sätten att göra, jordbruket räntabelt;
men i sin egen hushållning tillät han sig
aldrig någon egoistisk användning av den
ekonomiska grundregeln »att söka största
fördel med minsta uppoffring». Han sökte
ej nedtrycka arbetslönerna, så lågt som.
Möjligt, han ville ej kasta orkeslösa, arbetare
eller avlidnas änkor och barn »på
socknen»; han ansåg sig hava plikter med
avseende på de å, godset uppväxande arbetarebarnens
uppfostran ; han sökte ej. ens
sälja sitt jordbruks produkter så dyrt som
möjligt utan tog hellre lägre pris för att ej
köparen skulle förlora, han sålde ej kreatur
för »felfria» utan: snarare tvärtom framhöll
allt ofördelaktigt som rimligtvis kunde
sägas om dem för att köparen ej skulle
finna sig bedragen. Vid slikt »opraktiskt.»
men för hans karaktär hedrande förfaringssätt
är det självklart, att Swartz skulle av
sitt jordbruk hava fått jämförelsevis lågnettobehållning,
även om han icke hade använt
några, nämnvärda kostnader på en
mängd olikartade experiment. Men i själva
verket offrade han betydligt på sådana, för
andra mer än för honom själv gagnande
försök: (särskilt på växtkulturens och på
mejeridriftens område) och dessa försök

levo så mycket kostsammare, som Swartz
av princip sällan experimenterade i liten
skala, emedan han fruktade att resultaten i
sådant fall lätt kunde bliva, vilseledande
S. var en varm vän av skolundervisningen,
vilket närmare omnämnes å annat ställe.
Hans ålderdom och död.
När Swartz nalkades sitt 60 :e år och ålderdomskrämpor
åtminstone tidtals började
hindra honom att med full kraft följa och
övervaka sitt stora jordbruks gång, sålde
han Hovgården till N. von Reedtz från
Danmark och flyttade tillbaka till
.Norrköping. Snart drog han sig också helt
och hållet tillbaka från de offentliga värv
han beklätt (såsom t. ex. ordf. för Norrköpings
stadsfullmäktige, vice ordf. i Linköpings
läns landsting och i Östgöta hushållningssällskaps
förvaltningsutskott m. m.).
Däremot sysselsatte han sig ivrigt med
studier och arbeten för en omorganisation,
av den s. k. Swartziska friskolan (stiftad i
Norrköping" 1772 av fabriksidkaren Petter
Swartz). Även fortsatte Swartz — med
framgång — sina bemödanden att förekomma,
e-n ifrågasatt men enligt hans
åsikt för en vidsträckt, trakt fördärvlig urtappning
av sjön Tå,kern.
Sista året av sin, levnad företog sig Swartz
att på en välbelägen plats i. Norrköping
bygga, ett vackert hus »icke för egen räkning
utan till hem för sin maka». Han
gladde sig åt arbetets fortgång, besökte ofta
bygget och njöt av den vackra utsikten
därifrån över, staden och dess omgivningar.
Kort efter ett sådant besök insjuknade
han, ett gammalt hjärtlidande kom ånyo till
utbrott och efter några dagars sjukdom
inträdde en hjärtförlamning som: den l dec.
ändade hans verksamma och välsignelserika,
levnad.
En nitisk stadsfullmäktigeordförande.
Swartz var en god lokalpatriot. Såsom bevis
härför må anföras att han, under hela.
den tid han var bosatt på. Hovgården, såsom
ordförande för stadsfullmäktige i
Norrköping i .regeln för varje sammanträ-
de reste fram och tillbaka den 8 mil långa
vägen mellan, nämnda stad och
.Hovgården — en i sanning dryg uppoffring,
i synnerhet innan det fanns järnväg-
mellan Norrköping och Mjölby.
Ej svag- för yttre utmärkelser.
Swartz avskydde offentliga utmärkelser —
i det hänseendet lik sin fader, också, hade
han aldrig för sin person mottagit något
annat hederstecken än den stora guldmedalj,
som tilldelades honom (och samtidigt,
hans broder, Erik Swartz) av konung Oscar
II år 1873, då konungen på sin Eriksgata
genom länet gästade Hov. Ett. karakteristiskt
drag må, här anföras: När Swartz på
enskild väg fått veta, att han med anledning
av den sändning, som väntades från
Hovgården till den internationella mejeriutställningen
i Hamburg 1877, sannolikt
skulle erhålla det förnämsta hederspriset,
underlät han att sända .något till nämnda,
utställning! Då han emellertid måste, i
egenskap av kommissarie för lantbruksakademien,
bevista utställningen, blev han
nödsakad att, antaga en inbjudning till den
stora festmåltiden och där intaga hedersplatsen
vid sidan av utställningens president,
greve Schliffen.
Några karaktärsdrag.
I sitt enskilda, liv var Swartz enkel och
vänlig, gästfri utan. allt prål, men sträng
emot allt som han ansåg vara. flärd och
humbug. Vissa små egenheter — t. ex. att
han tämligen konsekvent, även gent emot
högt uppsatte män, begagnade tilltalsordet
»herre» — kunde stöta blott en och annan,
som endast flyktigt kom i beröring med
eller ytligt kände honom. Han var utpräglat
humoristiskt anlagd och hane ypperligt
berättade historier, t. ex, om upplevda
äventyr på resor, voro ofta oemotståndligt
lustiga. Men han var en verklig humorist
även i det avseendet, att den glättighet varåt
han stundom — helst i trängre umgängeskretsar
vid den husliga härden. — gav
fritt lopp, vilade på en grundval av det djupaste
allvar.

Härmed avsluta, vi vår biografi över denne
märklige man. Mycket mera vore att tillägga,
men, vi. ha, som synes, redan hårt anlitat
denna tidnings begränsade utrymme.