Man saknar inte kon förrän båset är tomt - Reaktion.nu

Man saknar inte kon
förrän båset är tomt
Tal i Köpenhamns kulturhus den 4 april 2007
av John Järvenpää
Vissa av de längre parenteserna samt de flesta fotnoterna är sådant som togs upp i frågestunden,
efter talet. Texten får spridas under förutsättning att copyright och källa anges:
© John Järvenpää och Reaktion punkt nu 2007 ─ www.reaktion.nu

Jag vill börja med att tacka Den Danske Förening för denna inbjudan, som känns både
smickrande och utmanande. Jag har blivit ombedd att tala om situationen i Sverige efter
att den borgerliga alliansen vann valet i höstas. Denna allians består av moderaterna,
folkpartiet, centern och kristdemokraterna. Jag kommer att ta upp invandringsfrågan för
att se om det finns några skillnader i synen på denna mellan den borgerliga regeringen
och den förra, som leddes av socialdemokraterna med stöd av vänsterpartiet och miljöpartiet.
För två år sedan var jag här i Köpenhamn och talade på ett möte arrangerat av Trykkefrihedsselskabet
af 2004 1 . Då hade jag inte tid att presentera mig själv. Idag har jag det
och tänker ge en kort bild av mig själv, innan jag ger mig i kast med det som jag är här
för. Jag börjar med att poängtera att jag är sociologiskt skolad, och mitt främsta intresse
är att granska makt och maktmissbruk. Som sociolog vill man gärna väva in de fenomen
man granskar i ett större sammanhang. Utöver att granska svenska förhållanden
kommer jag att ge en inblick i hur tendensen verkar vara inom EU och globalt sett, vad
gäller invandringsfrågan. Jag talar i generella termer om tendenser och avser inte att
presentera exakta siffror och detaljkunskaper.
När jag var här för två år sedan presenterade jag en modell som jag kallar Den politiska
korrekthetens logik, en modell som låg till grund för en magisteruppsats som jag samtidigt
skrev i sociologi vid Lunds universitet. Modellen låg även till grund för den bok
som jag skrev om pk-fenomenet med titeln Politisk korrekthet. Likriktning, åsiktsförtryck
och dikotomisering (Reson Produktion 2006). I den delar jag upp politisk korrekthet
dels i en åsikt, som anses vara god, sann och korrekt, dels i en metod som grundar
sig i första hand på associering, moralisering och begreppsmissbruk. Som vi ser i modellen
är metodens uppgift att försvara och sprida den politiskt korrekta åsikten. Detta
leder till en dikotom – svartvit och förenklad - uppdelning av synen på invandringen,
och i boken ger jag konkreta exempel på hur detta går till. Sammantaget kan man säga
att åsikten och metoden samspelar med varandra i syfte att uppnå hegemoni över debatten
och kontroll över samhället.
Sedan min bok publicerades i januari 2006, har jag haft mycket svårt att komma till tals
i etablerade media. Vid universiteten har man underkänt min forskning på politiskt korrekta
grunder. Det gäller två magisteruppsatser i sociologi. Den första 2001 tog upp
etniska aspekter vid personrån, och den ovan nämnda handlade alltså om politisk korrekthet.
Examinatorn underkände denna med ”motiveringen” att den var för lång – fast
det fanns andra uppsatser som var lika långa.
Jag är nu inte ensam om att drabbas av den här sortens repressalier och jag ska snart ge
fler exempel. Hursomhelst har repressalier som dessa blivit en drivkraft för mig. De
visar ju att något är fel i de etablerade förklaringarna, ja i själva systemet som sådant. I
en öppen demokrati, i ett öppet samhälle behövdes nämligen ingen censur eller underkännanden,
ja såvida uppsatserna inte var så dåliga att de förtjänade det.
Första gången trodde jag att min uppsats var dålig, även om det var konstigt att handledaren
lät den gå vidare till examination. Jag tog då kontakt med några forskare, som jag
inte kände personligen, men visste hade gått emot den politiska korrektheten. Dessa,
liksom flera andra initierade bedömare, ansåg att uppsatsen var mycket bra och att den
1 Jyllands-Posten skrev på sin kultursida om detta möte (050430). Trykkefrihedsselskabet arrangerar
möten för dissidenter från olika länder såsom Iran.
2

inte alls borde ha underkänts (detta finns bl a redovisat på hemsidan www.reaktion.nu
och länken Personrån och etnicitet). Det gav mig kraft att kämpa vidare mot maktens
anspråk på att monopolisera sanningen.
Detta med sanningen, eller kanske snarare själva sanningssökandet, är nog den främsta
drivkraften för mig. Underkännandena visade att sanningssökandet inte är så fritt som
man vill göra gällande. Och den nesliga behandlingen av mig, och andra systemkritiker,
sporrade mig som sagt att forska vidare, skriva böcker, artiklar och driva en hemsida –
vid sidan av familj och ett heltidsarbete.
Jag vill också framhålla att det inte bara är sanningssökandet som driver mig. Sedan
snart två år är jag far till en underbar son, nyfiken och kreativ. Och jag och min kära
fästmö väntar ett till barn, en av livets absolut främsta grundpelare och glädjespridare.
Som för varje förälder är min ambition att trygga mina barns och i förlängningen mina
barnbarns framtid. I ett vidare perspektiv är mitt engagemang tillägnat allas våra förfäder,
de som kämpat och slitit för att skapa fred, frihet, stabilitet och välstånd i Norden,
det Norden som jag ser som mitt hemland. Att tänka på detta vis är förkastligt i Sverige
där alla nuvarande riksdagspartier är mer eller mindre oikofobiska (ett begrepp myntat
av den brittiske filosofen Roger Scruton, 2005). Förenklat handlar oikofobi om fientlighet
mot det egna, i detta fallet mot den traditionella västerländska och svenska värdegrunden.
Jag ska snart visa på riksdagspartiernas oikofobi men först ett par ord till om mig själv.
Jag är nyfiken av naturen och vill gärna veta vad som döljer sig under det som vi tar för
givet. Det finns många saker som svenskarna lärt sig att ta för givet. Invandring och
mångkultur är typexempel på detta. Den etablerade sanningen, den politiskt korrekta
sanningen är att mångkulturen är det sanna, korrekta och goda. Och visst låter det fint
på papperet, att människor med olika etniska och kulturella bakgrunder kan leva i fred
och harmoni med varandra. Men verkligheten har visat sig vara annorlunda. Lagen om
oavsedda konsekvenser, som innebär att goda avsikter kan få oavsedda eller oönskade
följder, är det som generellt har kommit att prägla det mångkulturella experimentet.
Etniska spänningar är idag en del av vardagen i Europa. Detta yttrar sig i att tusentals
européer varje dag hånas och trakasseras av invandrare som kommit hit. Det yttrar sig i
kravaller och upplopp. I t ex Frankrike bränns varje år upp omkring 28 000 bilar i
främst invandrartäta förorter, och i Sverige vågar sig räddningspersonal inte in i vissa
områden utan poliseskort, eftersom de attackeras av invandrarungdomar. I krig är räddningspersonal
fredad, men inte i dagens Sverige, i fredstid. Och det yttrar sig i att européer
varje dag misshandlas och utsätts för etniskt relaterat våld - misshandel, personrån,
gruppvåldtäkter mm - av invandrare, invandrare som egentligen borde vara tacksamma
för att Europa hjälpt dem, gett dem en fristad undan förtryck och förföljelse. Till stor
del beror allt detta på en oikofobisk politik, där politikerna manat fram bilden av att
invandrare är förtryckta och diskriminerade, och att de har rätt att förlita sig på sina
känslor av att vara det.
Vi ser också att för varje dag växer européers frustration, en motreaktion skapas till
detta otacksamma beteende. Hade invandrarna tagit till sig de västerländska traditionerna
och sederna och haft arbeten i större utsträckning, dvs hade reciprociteten varit ömsesidig,
så hade européerna antagligen varit mer välvilligt inställda till mångkulturen.
3

Emellertid kompliceras bilden av evolutionära och genetiska aspekter som de politiskt
korrekta har undvikit, och undviker. Den moderna genforskningen visar oss att skepsis
mot den andre, mot främlingen, tycks vara genetiskt rotad i oss; etniska känslor och
etnisk altruism, där man favoriserar den egna gruppens medlemmar, är biologiskt latenta,
enligt denna forskning (Vanhanen 1999; MacDonald 2002, de Waal 2006). Ett starkt
stöd för detta är att uppemot 90 procent av alla förhållanden i liberala, multietniska
samhällen, grundar sig på rasendogami, dvs vita väljer vita partners, svarta väljer svarta,
asiater asiater osv.
Till detta kan läggas socialpsykologiska studier som gränsar till evolutionspsykologisk
forskning. Vanligtvis går sådana studier ut på att deltagarna får se på positivt respektive
negativt laddade ord vilka sedan, snabbt och muntligt, kopplas ihop med bilder av personer
från olika rasgrupper. Om det, för exempelvis vita deltagare, tar längre tid att
koppla ihop ett positivt laddat ord med en bild på en svart person än på en vit, så anses
det vara uttryck för implicita, omedvetna attityder som har att göra med stereotypisering
och skepsis mot den andre (genetikens magnetkameror visar att här aktiveras hjärnans
mellersta/bakre subcorticala regioner, t ex amygdala som är starkt knuten till känslor). I
USA har man gjort omfattande studier av detta slag. De visar att omkring 80 procent av
de vita reagerar på beskrivna sätt (McDonald, winter 2006/07). 2
Det har även gjorts tester där deltagarna har betydligt längre tid på sig att tänka igenom
svaren, och exempelvis skriva ner dem. Då pekar resultaten på det omvända, dvs en klar
majoritet uppger att man inte hyser några negativa tankar mot den andre. Detta ringar in
explicita, medvetna attityder, man skulle kunna säga politiskt korrekta attityder, där
prefrontala cortex är aktivt för att trycka ner det omedvetna på samma sätt som när vi
undertrycker sex- och våldsorienterade känslor och attityder (ibid).
Den mångkulturalistiska eliten trodde att ju fler invandrare som Europas urbefolkningar
tvingades möta, desto mer tolerans och förståelse skulle bli följden. Istället har närvaron
av den andre väckt till liv tankar och känslor om vem man är, etniskt och kulturellt. Den
latenta skepsisen mot den andre väcks till liv i mötet med den andre. Detta gäller generellt
för alla jordens folkslag och visar oss att arv och miljö samspelar med varandra. 3
2 Svarta såväl som andra icke-vita rasliga och etniska grupper reagerar på ungefär samma sätt som vita,
när undersökningar av detta slag görs. I Sverige har socialpsyklogiska experiment visat att invandrare har
stereotypa och diskriminerande attityder i samma grad som etniska svenskar (Esaiasson/Westholm/
Ribbhagen, DN-Debatt 060709)
3 I den efterföljande diskussionen togs följande resonemang upp: Inom evolutionspsykologisk forskning
råder bred enighet om att klimatförhållanden spelat en avgörande roll för hur människan har utvecklat
sina kognitiva förmågor och andra egenskaper. Så har karga och hårda klimat tvingat i synnerhet nordliga
folk att vara kreativa och utveckla kognitiva förmågor på ett sätt som skiljer sig från folkslag som bott i
mer behändiga klimat. En följd av det senare, generellt sett, är att speciellt folken i Afrika söder om Sahara,
inte tycks ha utvecklat intelligensen i samma omfattning som de förra, enligt bl a psykologiprofessor
Richard Lynn (2006), en av de främsta inom fältet. Allt som oftast ligger dessa folkslag, när de testas i
intelligenstester, även de som anpassats till deras respektive kultur, minst en standardavvikelse under de
förra, vilket inverkat menligt på utvecklingen i deras länder (Lynn 2006; Lynn/Vanhanen 2002; jfr Rushton/Skuy/Fridjhon
2003). En ytterligare iakttagelse är att svarta män i allmänhet verkar ha en något högre
halt av testosteron än nordfolk som japaner och skandinaver (Rushton 1995). För mycket testosteron är
kopplat till aggressivitet, vilket tycks bidra till att undertrycka intelligens såväl som tolerant beteende.
Följaktligen verkar det rimligt att den latenta skepsisen mot den andre väcks till liv snabbare hos många
svarta än hos västerlänningar och nordasiater. Jag vill komplettera resonemanget med att främst färgade
invandrare har rätt att förlita sig på sina känslor av att vara diskriminerade och kränkta, bl a enligt svensk
lagstiftning som är i paritet med flera EU-länders, samtidigt som de vita uppmanas att hålla sina känslor i
schack. Detta visar sig i att exempelvis etniska (heterosexuella) svenskar inte kan åberopa lagparagrafen
4

Man saknar inte kon förrän båset är tomt
Biologin och genetiken är alltså viktiga faktorer, och runtom i Europa börjar människor
att fundera på vilken etnisk grupp man tillhör. Närvaron av den andre får vårt identitetstänkande
att blomma ut. Att tänka ”etniskt” var inte något som gemene man behövde
göra förut, för sådär 40 år sedan, då invandringen, särskilt från utomeuropeiska länder,
var nästintill obefintlig jämfört med idag. Britten, dansken eller svensken behövde inte
fundera på vem man var, utan det var alltså något som väcktes till liv med massinvandringen.
Denna paradox återkommer ofta i det mänskliga beteendet. Så sägs det att man
inte lär sig uppskatta livet ordentligt förrän man sett döden i vitögat. Eller att man inte
saknar friheten förrän man är på väg att förlora den. I Sverige finns ett gammalt ordspråk
som lär oss att ”man saknar inte kon förrän båset är tomt”. Innebörden är att man
inte märker hur självklart något var, eller hur mycket något betydde, förrän det har försvunnit,
och är borta.
Detta ordspråk ringar egentligen in vad det hela ytterst handlar om, eller rättare sagt vad
som blir konsekvensen av det mångkulturella/multietniska projektet: att svenskarna och
de vita befolkningarna riskerar att raderas ut från världens karta av mångfald (även om
genetiska faktorer alltså talar emot detta). I Sverige beräknar forskare att svenskarna
blir en minoritet i mitten av 2050, alternativt kring 2100, beroende på graden av invandring
och födelsetalen hos svenskarna, som i många år varit betydligt lägre än hos invandrarna
(Björkman/Elfverson/Friedman/Wedin 2005; Wedin 2006). I alla händelser
kommer inslaget av blonda och blåögda att ha minskat kraftigt kring 2050, till förmån
för nordafrikanska och muslimska invandrare (Thoma Lind vid institutet för framtidsstudier,
Metro 050929). Tendensen är likartad i de flesta västeuropeiska länder liksom i
USA, där de vita garanterat kommer att bli en minoritet under detta århundrade (se t ex
Patrick Buchanan 2006).
Likriktningen i Sverige
I kvällens tal har jag alltså ombetts att tala om situationen i Sverige sedan den borgerliga
alliansen vann regeringsmakten i höstas. I min redogörelse utgår jag från ett pragmatiskt
(realistiskt, ändamålsenligt) och nationalistiskt synsätt. Detta innebär att jag granskar
i vilken grad politikerna driver en politik som gynnar det svenska folket, dess kultur
och det svenska samhället. 4 Omvänt kan man säga att jag granskar graden av oikofobiska
tendenser hos makthavarna. Som jag nämnde tidigare handlar oikofobi om fientlighet
mot den egna värdegrunden. Detta i sin tur ger negativa effekter på det svenska
hets mot folkgrupp. Att invandrare med lagens hjälp har rätt att förlita sig på sina känslor och upplevelser
av att vara kränkta bidrar sannolikt till att ”trigga” latent frustration och ilska (jfr kognitiv/kognitionspsykologisk
teori; se även Järvenpää 2006, s 166f). Psykologiprofessor Kevin MacDonald
(winter 2006/07) menar, utöver de nämnda evolutionära och genetiska faktorerna hos vita och andra
nordfolk, att liberala och toleranta ideologier såsom mångkulturalismen har socialiserat västerlänningen, i
synnerhet tiden efter andra världskriget, mot än mer tolerans. Härtill är individualismen och självcentreringen
betydligt starkare i Västerlandet än i flertalet icke-vita kulturer; där har man ofta en traditionell
syn på kollektiva identiteter såsom religionen, (stor)familjen, stammen, folket, etniciteten - och hotas
dessa så sluter man upp bakom dem. Detta förklarar sannolikt, enligt MacDonald, att det så att säga krävs
mer utlösande faktorer för att hos vita väcka den latenta skepsisen mot den andre.
4 I diskussionen som följde efter talet, påtalade jag åter att stora delar av frågan kan hänskjutas till det
pragmatiska synsättet. Lagen om oavsedda konsekvenser - på det sociala, ekonomiska, demografiska,
rättsliga planet etc - samt den genetiska faktorn med latent skepsis mot den andre leder sannolikt till att
resultatet av det mångkulturella experimentet blir katastrofalt. Detta pragmatiska synsätt ska inte förväxlas
med rasism. Däremot kan även rasisten ha vettiga synpunkter. Kommer han eller hon fram till att två
plus två är fyra, så bör vi lyssna.
5

samhället, den svenska urbefolkningen, som utgörs av etniska svenskar och samer, men
också för nya medborgare.
Den borgerliga alliansen vann valet genom att göra anspråk på typiska vänsteråsikter.
Moderaterna förklarade sig vara det nya arbetarpartiet. Samtidigt har socialdemokraterna
gått mer åt höger. Statsvetare pekar på att tendensen är att de ideologiska skillnaderna
mellan höger och vänster suddas ut alltmer. Likriktning, eller ensretning som det
heter på danska, är ett viktigt begrepp som jag använder i min bok om politisk korrekthet.
Ensretningen kan sägas prägla det svenska debatt- och samhällsklimatet i invandringsfrågan,
även om vissa öppningar har skett det sista året.
Social utfrysning av invandringskritiska politiker
I frågan om det mångkulturella är riksdagspartierna oerhört likriktade. Mångkulturalismen
är sedan några år en ny överideologi, där demokrati och mångfald jämställs med
varandra (prop1997/98:16 som samtliga riksdagspartier antagit). Demokratiska principer
har frångåtts för att förverkliga mångkulturalismen. Någon öppen och saklig debatt
har inte förts. Det finns många exempel på hur folk inom riksdagspartierna blivit utfrysta
och utslängda ur sina partier när de tagit upp frågan. Ett av de främsta fallen gäller
centerpartisten Sven-Olle Olsson som 1998 drev fram en folkomröstning om flyktingmottagande
i Sjöbo kommun. För detta blev han utfryst ur sitt parti och i massmedia
kallad för Svin-Olle.
I min bok ger jag flera andra exempel. Ett av de senaste exemplen gavs i höstas, i samband
med valet. Det gäller det moderata kommunalrådet Agneta Östman-Wenger i Nykvarn,
som är en liten stad i mellersta Sverige. Hon hade läst ett reportage från skolstarten
i Länstidningen i Södertälje, och reagerade på att i första hand barn med invandrarbakgrund
exponerades. I ett brev till tidningens redaktion, med rubriken Omvänd rasism,
uttalade hon sig positivt om dem, då hon skrev: ”Idel mörkhåriga, söta barn med
främmande namn.” Hon tog också upp det faktamässigt riktiga att etniskt, svenska barn
nästan helt saknades på bilderna och skrev: ”Jag älskar att se små lintottar; är det fel i
ett land som ursprungligen kryllade av dessa?”
När moderaternas dåvarande partisekreterare, Sven-Otto Littorin som nu är arbetsmarknadsminister,
fick höra detta, sade han: ”Jag blir så förbannad att jag kokar…Man säger
inte så, man skriver inte så och man tänker inte så om man är moderat” (Aftonbladets
nätupplaga 060831). Agneta Östman-Wenger tvingades dra in sin kandidatur och hon
riskerade att uteslutas ur partiet, men hon valde själv att avgå. Det ironiska är att moderaterna
säger sig stå för frihet, men man får tydligen inte tänka fritt i frågan om man
tycker om sitt eget folk.
Ett annat exempel gäller folkpartiet, som ingår i den borgerliga alliansen. I sitt kampanjarbete
hade partiet tryckt upp en tidning på 300 000 exemplar. Den drogs dock in
eftersom man i en mening uttryckte sig positivt om den svenska befolkningen. I tidningen
hade man nämligen listat ”tio bra saker” som fp ”har kvar” i framtiden. Det
gällde sådant som bra lärare och lingon. På åttonde plats kom det som gjorde att man
drog tillbaka tidningen. Fp hade där nämligen skrivit att en bra sak som skulle finnas
kvar i framtiden var ”svenskar”. ”Några har uppfattat det som om man genom att säga
att Sverige och svenskar är bra, skulle ha en annan uppfattning om något annat land
eller folk”, kommenterade folkpartiets dåvarande partisekreterare Johan Jakobsson
(Svenska Dagbladet 060902).
6

Efter valsegern reste Sveriges nye statsminister, moderaten Fredrik Reinfeldt, runt på
turné i olika städer, orter, skolor osv. I november besökte han Ronna, en av Sveriges
mest invandrartäta stadsdelar. Ett år dessförinnan, hösten 2005, omtalades Ronna i alla
nyhetssändningar, efter att kravaller startats av ett invandrargäng. Gänget hade kallat en
svensk tonårsflicka för ”hora” och på andra sätt trakasserat henne och hennes kompis.
När polisen kom till platsen för att reda ut händelsen svarade gänget med sin egen lag:
stenkastning och upplopp. Tre personer greps och fördes till Södertälje polisstation,
som senare samma dag besköts med ett automatvapen. När Reinfeldt nu besökte Ronna
kunde han tagit tillfället i akt och poängterat att i Sverige gäller svensk lag. Men inte.
Istället sade han: ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån”
(TT 061115). Regeringschefen tycks alltså mena att svenskarna och deras kultur
inte duger.
Kampen mot (påstådd) diskriminering
Parallellt med detta instämmer den nya regeringen i den politiskt korrekta beskrivningen
av Sverige som ett mot invandrare diskriminerande samhälle, särskilt på arbetsmarknaden.
Att Sverige tagit emot för många invandrare i förhållande till antalet arbeten,
och att företag flyttar produktionen utomlands, vilket bidrar till färre arbeten, den förklaringen
vill regeringen inte kännas vid. I Regeringsförklaringen talar man istället om
krafttag mot diskriminering (s 7). Och när Reinfeldt för första gången debatterade med
Mona Sahlin (Aktuellt, SVT 19/3) efter att hon valts till ny partiledare för socialdemokraterna,
så invände han inte mot hennes beskrivning, eller snarare smutskastning, av
Sverige som ett samhälle präglat av strukturell diskriminering.
Moderaterna har antytt att man är emot kvotering av invandare på arbetsmarknaden.
Man har också gjort klart att det är viktigt att invandrare får jobb. Vecka 13 framförde
regeringen därför ett alternativt förslag för detta. Det går ut på att subventionera för
kommuner och arbetsgivare som anställer invandrare. Detta innebär att skattemedel i
praktiken kommer att användas för att betala (delar av) invandrares löner alternativt
arbetsgivarens kostnader för dessa anställda. (I DN-debatt 070405 klargör regeringen
att förslaget kostar uppemot 4 miljarder under mandatperioden.) I valet mellan svensken
och invandraren är det inte svårt att lista ut vem arbetsgivaren kommer att anställa.
Tilläggas kan också att den nya regeringen gett Diskrimineringsombudsmannen, DO,
ytterligare anslag om flera miljoner för att fortsätta slåss mot väderkvarnarna. Alltså det
diskriminerande svenska samhället, där DO anser det vara diskriminering att sjunga
Den blomstertid nu kommer vid skolavslutningarna, för att ta ett bland otaliga exempel.
I såväl min bok som i en efterföljande uppsats visar jag hur DO konstruerar diskriminering,
dvs definierar allt möjligt, även neutrala lagar och regler som just diskriminerande.
Parentetiskt kan sägas att den förre DO, Margareta Wadstein, precis som statsminister
Reinfeldt, har förklarat, att ursvenskt är endast barbariet. 5
Invandrare har mer yttrandefrihet än svenskarna?
När man sysslar med dessa frågor får man ibland intrycket av att de enda som tycks få
tala någorlunda öppet om mångkulturens baksidor är invandrare. Folkpartisten Mauricio
Rojas, med rötter i Chile, har lyft fram att utomeuropeiska invandrare är kraftigt
överrepresenterade vid grova brott. Regeringens nya jämställdhetsminister, folkpartis-
5 När Kuba i mars 2007, inför FNs generalförsamling anklagade Sverige för att vara ett rasistiskt samhälle,
tog utrikesminister Carl Bildt inte upp sakfrågan och invände mot denna lögn, utan han svarade bara
att det är ett ”oacceptabelt språkbruk”.
7

ten Nyamko Sabuni, härstammar från afrikanska Burundi där hon växte upp i en s k
hederskultur. Hon går till skarpt angrepp mot delar av islam, och har för detta blivit
mordhotad och uthängd som främlingsfientlig. Nyamko Sabuni har mörk hudfärg, så ni
kan tänka er vilket liv det blir när en etnisk svensk, med vit hudfärg, tar upp dessa saker.
Då är man inte bara främlingsfientlig, utan rasist och t o m nazist, effektiva stämplar
för att tysta kritik. Etniska svenskar har alltså väldigt svårt att yttra sig i dessa frågor.
Det verkar som om ju mörkare hudfärg man har, desto mer yttrandefrihet tillförsäkras
man.
Nu ligger ju Sverige långt efter andra länder i dessa avseenden. Debatten är ganska livlig
runtom i Europa, och jag vet att det inte längre bara är holländskan Ayan Hirsi Ali
som tillåts kritisera mångkulturalismen, utan att även vita européer nu får vara med och
diskutera.
De borgerliga vill ha än mer öppna gränser
Men trots att viss kritik tillåts även i Sverige, så är det ingen av nuvarande riksdagspartier
som berör kärnfrågan, d v s antalet invandrare i förhållande till de etniska svenskarna
(och hur detta på sikt inverkar på det svenska samhället, socialt, ekonomiskt, kulturellt,
demografiskt). Förra året slogs nytt rekord, då invandrade drygt 96 000 personer
invandrade till Sverige. I år beräknar man att omkring 40 000 kommer, varav flertalet
utomeuropeiska asylsökande.
I Regeringsförklaringen och därefter har alliansen inte sagt ett ord om att minska invandringen.
Istället talar man om vikten av än mer öppna gränser (Rf, s 7). Vidare klargörs
att man ska arbeta mot EU-länder som driver en mer restriktiv invandringspolitik. 6
Regeringen räknar alltså med en stor invandring även i år och man gör inget för att politiskt
sätta stopp för det, vilket vore naturligt med tanke på den höga arbetslösheten
bland såväl svenskar som invandrare. Sverigedemokraterna, det enda parti som har
chans att nå riksdagen, vill kraftigt minska invandringen för att lösa befintliga problem
och hindra att svenskarna blir en minoritet. Utöver att partiet nästintill konsekvent bemöts
med anklagelser om främlingsfientlighet, så har moderaternas nya partisekreterare
Per Schlingmann, kommit med det löjliga påståendet att sd ”vill isolera Sverige från
omvärlden”.
Moderaterna, som leder den nya regeringen, har inte skiljt sig från de andra partierna
ifråga om invandring. Liksom alla riksdagspartier anser man den vara god och berikande.
När partiet sist hade makten 1991-1994, under Carl Bildt, tog man beslut om att låta
60 000 kosovoalbaner stanna permanent. Detta till skillnad från flera andra EU-länder
som gjorde klart att de fick stanna tills förhållandena i ex-Jugoslavien blivit bättre varpå
de repatrierades.
6 Beträffande EU-samarbetet vore det naturligt om medlemsländerna kom överens om att använda sig av
varandras arbetskraft i de områden där det behövs. Områden med ett stort utbud av arbeten kunde använda
sig av den arbetskraft som finns i områden där det är hög arbetslöshet. Istället tycks EU-eliten mån om
att få hit fler utomeuropeiska invandrare. Detta får två effekter: 1) det ökar konkurrensen och driver ner
reallönerna (så även för den svenska medelklassen, enligt TCO-rapport DN-Debatt 070314); 2) Det bidrar
till att många utvecklingsländer dräneras på kompetent folk, humankapital. Dessa länder hamnar
därmed än mer på efterkälken, se t ex WHOs rapport Migration of healthworkers
(http://www.who.int/mediacentre/factsheets/fs301/ en/index.html).
.
8

Utfrysning inte bara på det politiska planet
Jag nämnde tidigare att personer som kritiserat invandringen uteslutits ur sina partier.
Detta är en strategi som även flera fackförbund har antagit på senare år. Man har helt
enkelt börja utesluta folk som den politiska vägen arbetar mot riksdagspartiernas syn i
frågan. Samtidigt finns många exempel på hur folk som begått kriminella handlingar på
sina arbetsplatser tas i försvar av facket. Ofta får de behålla sina jobb och får samtidigt
ganska stora skadestånd. Facket tycks anse att ”fel” åsikt är värre än en kriminell handling.
Folk riskerar också att bli av med sina arbeten om de kritiserar den förda invandringspolitiken.
Sverigedemokraten Kenneth Sandberg är nog det främsta exemplet. Han arbetade
tidigare på Invandrarverket, nuvarande Migrationsverket, och blev efter en lång
process sparkad från sin tjänst, inte p g a att han var inkompetent utan p g a sina åsikter
(Björkman m fl 2006). Hans partikamrat Rickard Jomshof har flera gånger blivit av
med sin lärartjänst, efter att det uppdagats att han är aktiv i sd. Jomshof har inte pratat
politik i klassrummen och eleverna har ansett honom vara en bra lärare. Han har hållit
sina åsikter utanför jobbet (ibid).
Att han, Sandberg och andra sparkas kan väl inte ges någon annan tolkning än att de,
genom sin blotta uppenbarelse, tros kunna smitta människor som de möter i sina arbeten,
smitta dem med (deras förmenta) främlingsfientlighet, som ju numera har förklarats
vara en sjukdom. Skämt åsido, att de sparkas handlar om att signalera till folk om vilka
åsikter man ”får” ha.
Det tycks dock finnas lite ljus i mörkret. Nyligen beslutade Arbetsdomstolen att polismannen
Bengt Lindström ska ha tillbaka sitt jobb som polis. Han hade nämligen avskedats
för att han häromåret skickade ett privat brev med invandringskritik till ett par av
Malmös ledande politiker. Istället för att bemöta synpunkterna i brevet gjorde politikerna
som i DDR, man angav Lindström och polisanmälde honom för hets mot folkgrupp,
ett tankebrott som kan ge upp till fyra års fängelse. 7 Vilket är värre än normalgraderna
av misshandel, dråp och narkotikabrott. Lindström åtalades och fälldes i tingsrätten men
friades i hovrätten. Trots frikännandet beslöt hans arbetsgivare att avskeda honom. Att
han hade 17 års prickfri tjänst bakom sig ansågs ovidkommande. Samtidigt finns exempel
på hur polismän som begått brott fått behålla sina jobb. Återigen ser vi hur ”fel”
åsikt anses vara värre än allvarliga kriminella handlingar.
Viss kritik tillåten, men inte på den politiska arenan (om hetsparagrafen och ramlagstiftning
inom EU)
Med en välvillig tolkning skulle Arbetsdomstolens utslag som sagt kunna ses som ett
ljus i mörkret, om man jämför med fallen Sandberg och Jomshof. Men, det finns en
väldigt viktig skillnad här: polismannen är inte politiskt engagerad i invandringskritiska
sammanhang, till skillnad från Jomshof och Sandberg. Detta, menar jag, bör sättas
in i ett större perspektiv, EU, där tendensen är att frågor som rör sig inom begreppet
mångfald inte ska få ifrågasättas den politiska vägen.
7 Man kan ha invändningar mot beteckningen tankebrott, inte minst eftersom det med juridiska termer
handlar om ett yttrandefrihetsbrott. Ur demokratisk synvinkel låter det sistnämnda dock absurt, men det
är inte mitt främsta skäl till användandet av begreppet ”tankebrott”. Skälet är logiskt: eftersom tanken
föregår själva yttrandet så är det – i grunden – ett tankebrott.
9

Inom EU diskuteras en ramlagstiftning, som ska gälla för alla medlemsländer. Det gäller
inte bara historiska skeenden, där granskare som visar på brister i den officiella versionen
av förintelsen redan nu döms till fängelse inom flera EU-länder - nyligen dömdes
Ernst Zundel i Tyskland till fem års fängelse, och i februari 2006 historikern David
Irving till tre år för att han 17 år tidigare, i Österrike, kritiserat delar av den officiella
förintelseversionen. Inom politiken har tidigare den franske politikern Jean-Marie le
Pen dömts till böter. I januari i år dömdes hans partikamrat tillika universitetsläraren
Bruno Gollnisch för att han i en intervju i oktober 2004 sagt att antalet dödade i förintelsen
kan vara lägre än vad som gjorts gällande. Han ansåg vidare att historikerna borde
få bedöma frågan 8 (Expo hemsidan 061111).
Förintelsen, eller snarare det sätt som den används på, är inte oviktig för invandringskritiker.
I kapitel 9 i min bok visar jag att förintelsen används för att kollektivt skuldbelägga
Europas folk som medskyldiga, för att på så sätt få oss att okritiskt acceptera
massinvandringen (som ett sätt att sona förintelsen). Med pk-termer används förintelsen
som ett moraliskt instrument. Det finns också många exempel på hur invandringsförespråkare
gjort gällande att invandringskritikern är en potentiell anhängare av en ny förintelse,
d v s man associerar för att knyta an till den politiskt korrekta metoden.
Alla medlemsländer har redan nu krav på sig att instifta s k hetslagar. I praktiken används
dessa endast mot de vita urbefolkningarna eftersom endast vita per definition
anses vara rasister. EUMCR, EUs center mot rasism och främlingsfientlighet, har klargjort
att rasism utgår från de vita majoritetsbefolkningarna. Hursomhelst, hetslagarna
kväver en fri diskussion inom frågor som rör sig inom mångfaldsspektrat. Näraliggande
till detta är att Högsta domstolen i Belgien 2004 förbjöd landets största parti, det invandringskritiska
Vlaams blok, med motiveringen att det var rasistiskt. Emellertid fortsatte
partiet sin verksamhet efter att det bytt namn till Vlaams belang.
Frågor inom mångfaldsspektrumet handlar inte bara om invandring. Sexuella minoriteter
har under senare år lyckats åtnjuta status som folkgrupp. På så sätt kan de åberopa
hetslagen för att tysta kritiker, som i grunden vill bevara den traditionella synen på
kärnfamiljen. Häromåret stoppade EU-kommissionen den italienske regeringspolitikern
Rocco Buttiglione från att bli ordförande för kommissionen. Orsaken var att han privat
anser att homosexualitet är en synd och att äktenskapet ska vara förbehållet mannen och
kvinnan. Nyligen dömdes den franske parlamentspolitikern Christian Vanneste till böter
och skadestånd på 120 000 kronor, för att han sagt att heterosexualiteten är ”moraliskt
överlägsen” den homosexuella livsstilen. Detta är i enlighet med en lag mot homofobi
som antogs i Frankrike 2004 (Världen idag 070131). Dessa exempel, där försvar för den
traditionella synen på kärnfamiljen undergrävs, ger en vink om att ”homofoblagarna”
används som oikofobiska instrument.
8 Gollnisch leder den i EU-parlamentet nybildade (vintern 2006/07) gruppen Identitet, Tradition, Suveränitet.
På socialdemokraternas hemsida (070123) kommenterar riksdagspolitikern Inger Segelström domen,
som hon knyter till denna grupp: ”Det är en stor besvikelse och en skam att en sådan politisk grupp
har bildats men det känns bra att det nu inte råder några tvivel om vem Gollnisch är och vad han står för.”
Vad gäller antalet dödade i förintelsen så har flera (icke-revisionistiska) forskare, även med judisk bakgrund,
såsom professor Raul Hillberg, reviderat siffrorna för exempelvis Auschwitz. Fram till 1990 hade
lägret uppsatt skyltar på 19 olika språk, på vilka det stod att fyra miljoner människor mördades där. Skyltarna
togs ner och ersattes av nya som gjorde gällande att 1,5 miljoner mördades. D v s utan förklarings
ströks 2,5 miljoner mördade.
10

I Sverige har hetslagen uppmärksammats kraftigt de senaste åren i samband med två
fall. Det ena gällde pastor Åke Green, som i en predikan häromåret yttrade sig negativt
om den homosexuella livsstilen. Han åtalades i tre rättsinstanser och friades slutligen av
Högsta domstolen, HD, i november 2005.
I min bok jämför jag denna dom med fyra ungdomar, som tillhör en politiskt inkorrekt
organisation med s k högerextrema åsikter. Utifrån ett politiskt perspektiv hade de spridit
ett flygblad med ett innehåll som var ganska likt (men mildare än) Greens predikan,
som bl a talat om homosexualitet som en ”abnormitet”. Ungdomarna fälldes i tingsrätten
men friades av hovrätten, som hänvisade till HDs friande av Green. Ungdomarnas
fall togs upp av HD. I juli 2006 fällde en oenig HD, tre mot två justitieråd, dem för hets
mot folkgrupp. Straffet blev skyddstillsyn, villkorlig dom och böter. Det förhållandevis
milda straffet förringar inte på något sätt konsekvenserna av domen. HDs utslag är prejudicerande
och innebär en kraftig begränsning av yttrandefriheten, en hörnsten i varje
demokratiskt samhälle.
Vad var det då som ungdomarnas blad innehöll? Riksåklagare Stefan Johansson, som
drev ärendet, ansåg att följande ordalydelser utgjorde missaktning för gruppen homosexuella
och därmed också hets mot folkgrupp:
Samhället har på några få årtionden svängt från ett avståndstagande från homosexualitet och andra
sexuella avarter till ett omfamnande av denna avvikande sexuella böjelse. Din antisvenska lärare
vet mycket väl att homosexualitet har en moraliskt nedbrytande effekt på folkkroppen och kommer
villigt att försöka framhäva det som något normalt och bra. [---] Berätta att HIV och AIDS tidigt
framträdde hos de homosexuella och att deras promiskuösa leverne har varit en av dom främsta orsakerna
till att denna moderna pest fått fäste. [---] Berätta att homosexlobbyn i sina organ även
försöker avdramatisera pedofili och fråga om denna sexuella avart borde legaliseras (HD-dom,
Mål nr B 119-06).
RFSL, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, ett av de mäktigaste organen för
homosexlobbyn, har under många år strävat efter att inskränka yttrandefriheten. I anslutning
till domen uttalade sig dess vice ordförande Anna-Karin Skantz. Hon påstod att
det är ”bara att byta ut ordet ’homosexuell’ mot till exempel ’jude’ eller ’svart’ så ser
man genast att uttalandena är lögnaktiga och kränkande…” (DNs nätupplaga 060706).
Skantz påståenden om lögn har inget stöd vare sig av HD eller av riksåklagaren. De
hade nämligen inte förnekat att flygbladets innehåll skulle vara osant. Inte heller har
Skantz stöd av faktiska förhållanden. Det är ett faktum att hiv och aids tidigt spreds
bland homosexuella, som enligt många rön har en promiskuös livsstil. Därmed kan det
inte uteslutas att homosexuella bidragit till att sprida smittan. Att homosexualitet är en
sexuell avart är likaså sant, statistiskt sett. Vad gäller frågan om pedofili finns det
forskning som visar på en kraftig överrepresentation från homosexuellas sida (Järvenpää
2006, s 119, 211f).
I min bok visar jag att i princip vad som helst subjektivt kan uppfattas som missaktande
och därmed hetsande, och att man inte kan ta fram några objektiva kriterier för att avgöra
vad som är det. Härvidlag citerar jag juridikprofessor Jacob Sundberg. Han menar att
bestämmelsen hets mot folkgrupp har ”påfallande parallellitet” till ”den rättsteknik som
odlades i DDR”. Där tillämpades bestämmelsen ”hets mot staten” för att döma och
fängsla kritiker av det kommunistiska systemet. Denna lag var ”helt godtycklig” i händerna
på myndigheterna. Den svenska hetsparagrafen med dess uttryck ”missaktning”
11

skapar enligt Sundberg en liknande godtycklighet, varför den kritik ”som brukade riktas
mot DDR låter sig tydligen lika väl riktas mot Sverige” (ibid, s 218).
Följaktligen är det rimligt att tolka HD-domen som så, att Sverige har avskaffat en av
de mest grundläggande demokratiska rättigheterna: rätten att utifrån ett politiskt orienterat
perspektiv sprida fakta, upplysa om och kritisera vissa företeelser knutna till specifika
kollektiv. Detta medan man i opolitiska sammanhang, såsom religiösa och akademiska,
får kritisera (undantaget förintelsefrågan där all kritik bestraffas). Vi ser också,
med de exempel jag gett ovan, att denna tendens finns inom EU-organet, som därmed
verkar ha anammat en oikofobisk profil. De fyra ungdomarna har överklagat domen till
Europadomstolen, och kanske kommer dess utslag att avgöra yttrandefrihetens framtid i
Europa.
Tendensen globalt sett
Om vi går vidare från EU till global nivå, så kan vi notera att ”globalisering” är ett viktigt
begrepp i den mångkulturalistiska propagandan. Det påstås att globalisering i form
av öppna gränser är närmast en naturkraft, som vi inte kan göra något åt. Detta synsätt
underkänner den demokratiska styrelseformen och tekniken, enligt vilken man mycket
väl kan fatta beslut som på olika sätt motverkar delar av globaliseringen.
Vi ser också att globaliseringen har påståtts leda till mer förståelse och öppenhet. Men
det är inte svårt att peka på saker som visar att i globaliseringens spår har världen blivit
mer osäker och sluten, många gånger som en följd av terrordåd utförda av islamister,
vilka invandrat till relativt fria samhällen såsom Europa. Vi kan också se att gatorna och
vardagen blivit osäkrare, delvis p g a invandrarrelatared brottslighet såsom gruppvåldtäkter
och personrån, som bara i Sverige drabbat tusentals vita svenskar de senaste åren.
(Invandrare förutan ser vi att normer och ytterst människovärdet sätts ur spel i och med
den okritiska inställningen till abort, samt våld i tv, dataspel och filmer. Vilket bidrar
till ett allt grövre samhällsklimat.)
Som ett svar på bl a detta våld, som inskränker vår frihet, håller ett nytt övervakningssamhälle
på att växa fram. Vi ser det i försöken att driva igenom lagar som kontrollerar
våra åsikter i form av avancerade avlyssningssystem, som lagrar vår e-post och våra
telefonsamtal. Vi ser även att den mer fysiska kontrollen av oss blir alltmer påtaglig.
Fingeravtryck och biologiska pass är på väg att bli en realitet liksom miljontals övervakningskameror
och mikrochip som kontrollerar våra vanor, och ytterst våra liv. En
del bedömare varnar för att vi slutligen får ett chip opererat i oss vid födseln. Och allt
sker i namn av (att bevara) friheten. Sammantaget tyder detta på att människor gentemot
varandra utvecklar minskad tillit, det som anses vara grunden för ett normalt fungerande
samhälle. 9
I det mer homogena och enkla samhället, som de politiskt korrekta kallar ”inskränkt”
och ”tråkigt”, litade man på varandra. Cykeln och dörren kunde stå olåst. Organiserad
brottslighet med gränsöverskridande förgreningar fanns knappast. Grova brott såsom
åldringsrån och gruppvåldtäkter förekom nästan inte, som begrepp fanns de inte. I sko-
9 Den amerikanske statsvetaren Robert Putnams studier visar att ju högre grad av mångfald, desto mindre
tillit mellan människor, kunskap som den svenske statsvetarprofessorn Bo Rothstein har tagit upp (se t ex
DN-debatt 050306; Järvenpää 2006, s 41). Som jag nämnde tidigare så bidrar sannolikt den politiskt
korrekta bilden av att svenskarna på ett slags rasistiska grunder diskriminerar till att minska tilliten än
mer.
12

lan kunde eleverna plugga i lugn och ro, 100-tals skolor sattes inte i brand varje år såsom
görs idag. Begreppet ”hora” användes knappt och knark- och våldsinslagen i media
var få. Hederlighet och ärlighet var högt värderade egenskaper, fusk med socialförsäkringssystemen
var förenat med social skam. Solidariteten med välfärdsstaten var stor
och de allra flesta försökte dra sitt strå till stacken. Tilliten var alltså större, och därmed
också tryggheten. Denna trygghet innebar att även friheten, i någon mån, var större än
idag, i globaliseringens tidevarv.
Tendensen är alltså den motsatta till den officiella bilden. D v s globaliseringen såsom
vi idag känner den frammanar otrygghet och osäkerhet, den inskränker vår frihet och
stimulerar genetiskt betingat identitetstänkande, där etnisk-kulturella faktorer blir alltmer
viktiga. Lagen om oavsedda konsekvenser gäller. Den amerikanske statsvetarprofessorn
Samuel Huntington (1996) tycks få alltmer rätt i sin teori om civilisationernas
kamp. Den torde medföra en resning även för den vita nationalismen. Carol Swain,
svart forskare om ”vit nationalism” vid Vanderbilt University i USA, anser att grunden
har lagts för långvariga raskonflikter. Den dagen de vita blir en minoritet i USA kommer
de, förutspår Swain, att se sig själva vara ”under attack. Och det är logiskt. Om jag
vore vit skulle jag känna mycket rädsla och ovisshet.” (Swain i den amerikanska tidningen
The Nation 060826, www.thenation.com/doc/20060828/moser).
Vi ser redan nu hur vita i olika delar av världen är under attack på rasligt och etniskt
motiverade grunder. I Zimbabwe och Sydafrika har tusentals vita, främst farmare,
trängts undan och mördats de senaste tio åren, utan att ländernas regeringar eller regeringarna
i väst har reagerat. I åtminstone Zimbabwe har detta skett med statsmaktens
stöd. Initierade bedömare har alltmer börjat likna situationen vid ett folkmord
(www.africancrisis.org; se även http://groups.msn.com/censorbugbear.)
Västliga medier rapporterar knappt om dessa händelser, ett mönster som känns igen då
invandrare här begår rasistiska brott, t ex gruppvåldtäkter mot medlemmar av den vita
befolkningen. Då döljer media medvetet etniciteten. Det har blivit något bättre i många
länder, men i Sverige gäller mörkläggning i de flesta fall. I min bok argumenterar jag
för att en orsak till denna mörkläggning och andra former av orättvis behandling av de
vita är att ”vitheten” i den politiskt korrekta världen har kommit att betraktas som närmast
ond, där diskriminering och den kollektiva skulden för förintelsen kan ses som de
främsta symbolerna för detta.
Sammanfattning och slutsats
Jag har gett en kort beskrivning av Sverige under den borgerliga regeringen. Sammantaget
kan man säga att det inte är någon skillnad mellan riksdagspartiernas syn på invandringen
– de är likriktade. Vi har sett att den borgerliga regeringen, liksom den förra,
erkänner att man är skeptisk till den svenska värdegrunden och ytterst till det svenska
folket som sådant. Och framför allt, man fortsätter driva en politik som leder till att
svenskarna blir en minoritet i sitt eget land.
Historiskt sett är det unikt att ett lands ledarskikt på detta sätt går emot sin egen befolkning.
Riksdagsvalet 2010 blir därför ett ödesval. Väljaren har då att ta ställning för
svenskarnas vara eller icke vara. Om varat ska gälla krävs emellertid att svensken
kommer till insikt om det gamla ordspråket ─ och börjar sakna kon, innan båset är tomt.
Referenser
13

Björkman, I., Elfverson, J., Friedman, J., Wedin, Å. 2005. Exit Folkhemssverige. En
samhällsmodells sönderfall. Cruz del Sur.
Buchanan, P. 2006. State of Emergency: The Third World Invasion and Conquest of
America. Thomas Dunne Books.
de Waal, F. 2006. Primates and Philosophers: How Morality Evolved. Princeton Uni-
versity press.
Huntington, S. 1996. The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order. Si-
mon & Schuster.
Järvenpää, J. 2006. Politisk korrekthet. Likriktning, åsiktsförtyck och dikotomisering.
Reson Produktion.
Lynn, R. 2006. Race Differences in Intelligence. An Evolutionary Analysis. Washington
Summit Publishers.
Lynn, R., Vanhanen, T. 2002. IQ and the Wealth of Nations. Praeger.
MacDonald, K. 2002. The Culture of Critique. An Evolutionary Analysis of Jewish In-
volvement in the Twentieth-Century Intellectual and Political Movements. 1stBooks.
MacDonald, K. Paper winter 2006/07. Psychology and White Ethnocentrism. Från tid-
skriften The Occidental Quarterly, nr 4 winter 2006/07. Finns utlagd på
www.reaktion.nu och länken Uppsatser.
Proposition Sverige, framtiden och mångfalden, prop 1997/98:16.
Rushton, J. P. 1995. Race, Evolution, and Behavior: A Life History Perspective (2nd
Special Abridged Edition). Charles Darwin Research Institute.
Rushton, J. P., Skuy, M., & Fridjhon, P. 2003. Performance on Raven's Advanced Pro-
gressive Matrices by African, East Indian, and White engineering students in South
Africa. Intelligence, nr 31, s 123-137.
Regeringsförklaringen 2006, från regeringens hemsida. www.regeringen.se
Scruton, R. The Need for Nations. Civitas.
Vanhanen, T. 1999. Ethnic Conflicts Explained by Ethnic Nepotism. JAI Press.
14