medlemsbrev nr 3 2006 - SAK

Marie-Louise Ekman
Den förtjusta förvåning över sakernas tillstånd som Marie-
Louise Ekman erfarit under hela sin livstid är permanent, lyckligtvis.
Var det exempelvis inte märkvärdigt att när man som
ung flicka glatt går iväg för att äntligen få teckna modell, alltså
modeller av hus, bilar och annat roligt, så står det istället en
naken tant på ett bord, blickstilla, var inte det underligt, en
naken tant i full skala, var är modellen?
Man förstår ju att hon blev förvånad och att det sitter i.
Vi, alla andra människor, är ju som nakna tanter på ett bord
allihop, mest hela tiden och intar under buller och brak de
mest underliga poser (med eller utan kläder) vilka hon efterhand
petar in i sitt underbara kalejdoskop, eller är det en vanlig spegel?
I hennes kalejdoskop finns målningar, teckningar, skulpturer,
filmer, scenografier, texter m.m. som oupphörligen speglar
varandra och parar sig med varandra och med hela världen
Nedan:
Vernissage 1 juni 2006: 400 x Mamma, på SAK:s galleri, Linnégatan 19
i Stockholm. Dan Wolgers samtalar under 45 minuter med
Marie-Louise Ekman kring fem frågor i fönstret: 1. Vad är mänskligt tal?
2. Vad är huden? 3. Vilka djur är farliga? 4. När måste man få sova? 5. Hur
ska man bo? Samtalet filmades och svaren kommer att återges i i videoklipp
på SAK:s hemsida. Fem frågor i fönstret återkommer under hösten,
torsdagar ca kl 18.00 på SAK:s galleri: 31/8, 28/9, 26/10, 16/11, 7/12.
inför betraktaren. Ur den kalejdoskopiska verksamheten lösgörs
ett myller av mammor som slår ner i SAK:s lotteri. Det är
400 numrerade och signerade anonyma porträtt av Mamma
inneslutna i venetianska glasbubblor. 350 st lottas ut till SAK:s
medlemmar i höst, resten är till salu omgående till föreningsmedlemmarna
till överkomligt pris, som ett led i SAK:s nya
multipelserie som nu inleds.
Med mammor är det så, att mammas ansikte är också spädbarnets
ansikte, spädbarnets spegel. Utan den spegeln uppfattar
inte barnet sig självt. Om mamma är borta är också barnet
borta. Barnet upplyser mamma och mamma upplyser barnet.
Så småningom dröjer sig ljuset av mamma kvar, barnet
förmår hålla mamma kvar, i minnet, fastän hon gått iväg med
sitt reflekterande ansikte. Till sist har nu mamma ändå kommit
tillbaka, för att fylla handen och omslutas av minnet. Mamma
och barn speglar sig båda i glaset som likt en daggdroppe
snart lyfts av solen. / Dan Wolgers
43