Sverige genom Arjas ögon (publicerad i Ny Tid 11.12.2010) länk?

Sverige genom Arjas ögon (publicerad i Ny Tid 11.12.2010) länk?
Arja Kajermo är en doldis. I över 10 år har hon ritat serien om Tuula och Seppo i Dagens
Nyheter på söndagar. Saktmodigt men skoningslöst beskriver hon i sina strippar
Invandrarsverige. Serien har retat en del och fått andra att dra på munnen. Den här finnjäveln,
med en egen integrationsprocess som inte har varit smärtfri ,ser ändå på Sverige utan att
fördöma.
-Jag är född i Kiuruvesi i norra Savolax. Min far hade ett litet jordbruk där. På vintrarna for
han till Lappland för att jobba i skogen.Det var där i skogen, på vintern, som han kom till
slutsatsen att familjen skulle emigrera, berättar Arja. Han hade sett hur alla dom längsta och
bästa träden lastades och märktes för transport till Sovjetunionen ,som en del av
krigsskadeståndet.Senare motiverade pappa beslutet att emigrera med att vi inte skulle vara
kvar och träla för ryssarna.
Familjen flyttade in i en Stockholmsförort år 1955. Det var mamma och pappa, två bröder, 9
och 3 år gamla, och Arja som var 6 år. Den äldste brodern, som var 10 år, blev kvar hos
farmor i Finland.
Den första kontakten med svenskarna var positiv, minns Arja. Vid den tiden på 50-talet fanns
det fortfarande en rest av välvilja mot finnar. En generös grannfarbror gav henne och
syskonen en fin gammal kälke när vintern kom . -Han märkte att vi inte hade någon och hans
barn var vuxna.
I lekskolan och senare i skolan gällde det att försöka förstå och smälta in så gott det gick.
- En dag i lekskolan när det var dags att gå hem tog läraren mig avsides och pratade
länge och obegripligt. Till slut förstod jag att hon ville säga någonting om "kläder" och det
slog mig att hon försökte säga att jag borde hjälpa dom mindre barnen med ytterkläderna. Jag
marcherade ut och trädde kappor och halsdukar och mössor på treåringarna.
Nästa dag kom fotografen och alla barn kom in i finkläder. Jag har därför en mängd gamla
foton av synnerligen välpressade och finklädda svenska barn med nystrukna rosetter och
vattenkammade benor medan jag sticker ut i mina vardagskläder och slokande rosett.
I skolan fick Arja höra en hel del gliringar gällande sitt namn, också från läraren.
- Här i Sverige är vi inte "arga" , sade fröken. Begreppet fastnade.
- Jag var aldrig direkt mobbad men det hände att jag blev jagad runt flaggstången på
skolgården med ett gäng grabbar efter mig. Dom kallade mig "finnpajsare" eller "finnkoling"
och så "finnjävel" förstås.
Jag märkte att dom andra barnen ibland fick hämnd, eller rättvisa, genom att skvallra för
fröken. Så jag försökte med det en gång när jag blivit jagad tills jag föll och fick skrubbsår på
knäna. Fröken tittade på mina knän och sa leende "Arga katter får rivet skinn".
Klasskamraterna hade "bara retats" medan jag "blivit arg". Det var allmänt vedertaget att
finnar hade "hetsigt humör" vilket jag också tydligen hade. Men man måste visa förståelse
för den saken eftersom jag inte kunde rå för det- jag var ju född sån. Jag accepterade själv
det som en bra förklaring.

Att vara finsk betydde att man var annorlunda. Det var inte bara språket och det påstått
”hetsiga humöret”. Det var också Kriget, som i Arjas familj var en del av vardagen.
- Hemma hos oss var de flesta dagar en årsdag av händelser under kriget. Mina föräldrar
pratade om krigets början, dom döda och var och hur dom stupat, fredsslutet och hur många år
som gått och vad dom mindes av det. Av den anledningen kändes kriget som en påtaglighet
och vi barn trodde oss nästan minnas vi också. Svenska barn visste inte att det varit krig
överhuvudtaget och deras föräldrar verkade inte minnas nåt heller.
Men det skulle dröja ganska många år innan Arja satte sig ner och började rita serien om
Tuula och Seppo. Då hade hon lämnat Sverige och bodde i Dublin, fullt upptagen med sitt livs
andra integrationsprocess. Den som skandinav i Irland.
- När jag började rita Tuula och Seppo ville jag göra dom spektakulärt och högljutt "finska".
Fräckt finska, uppkäftigt finska, tokfinska helt enkelt! Seppo var byggd lite i samma genre
som en skotsk komisk figur "Rab Nesbitt" och Tuula skulle vara lite som Pippi
Långstrump. Dom var "superfinnarna".
Då spelade jag väldigt mycket på hur man bryter som finne. Det var ju något som jag hade
funderat väldigt mycket på. Hur svårt det är när man bryter. Jag bryter ju själv när jag pratar
engelska här. Det händer ju att om nån frågar efter vägen och jag säjer att det är till höger och
vänster, så vänder dom sig om och frågar nån annan.
Så det var därför jag lät mina figurer prata med finsk brytning. Det var ju väldigt roligt, tyckte
jag, men det fanns en och annan som tog illa vid sig. Folk som bröt, som själva hade fått utstå
den här lite nedvärderande attityden. Men jag tyckte att nu tar vi tag i det här, nu kör vi fullt
på. I stället för att låtsas att det här inte finns.
Men Arja håller inte med om att serien skulle utgöra ett slags hämnd för det hon själv har fått
utstå.
- Jag är så dämpad, jag känner inte aggression, säjer hon. Det skulle i så fall vara aggression
mot människans situation, hur vi bedömer varandra. Det är inte så att svenskar är särskilt
fördomsfulla. Alla är fördomsfulla.
Idag har Arja Kajermo ingen som helst kontakt med Finland. - Men om någon frågar här
säger jag att jag är från Finland. I Sverige har jag flera gånger presenterats som
"finlandssvensk". Svenskar vill inte gärna säga ordet "finne". Ordet gör dom generade.
Bara sportjournalister kan säga "finne" utan att rodna. Så det är nog därför dom inte gärna
använder termen "sverigefinne".
- Som barn tog jag för givet att jag skulle återvända till Finland. Jag tyckte mig minnas en
lycklig tid där med mycket solsken och smultron (mansikka!) och doft av klöver (apila!) och
hö (timotei!) och farmor (mummu!) som jag hade svår hemlängtan efter. Men jag vet inte om
det passat mig att bli vuxen där. Jag hade nog ylat efter månen där också.
Serien om Tuula och Seppo har getts ut i bokform på förlaget Nisses böcker:
En pillig sol i Särholmen (2005)
Underbar, underbetald undersköterska (2008)
Tuula och Seppo (2010)
Text: Henrietta Clayhills
Foto: Stefan Evans