Kristendom - religion-slotte - home

Innehåll 

Artiklar 

Kristendom 1 

Islam 22 

Judendom 41 

Buddhism 54 

Hinduism 64 

New Age 71 

Referenser 

Artikelkällor och författare 74 

Bildkällor, -licenser och -bidragsgivare 75 

Artikellicenser 

Licens 77


Kristendom 

Denna artikel är en del i serien 

→ Kristendom 

Jesus Kristus 

Jesu liv enligt Nya testamentet · Återuppståndelsen · Påsk 

Grundande 

Kyrka · Apostlarna · Guds rike · Evangelium · Tidsaxel · Paulus · Petrus 

Bibeln 

Gamla Testamentet · Nya Testamentet · 

Kanon · Apokryferna 

Teologi 

Frälsning · Dop · Treenighetsläran · Fadern · Sonen · Den Helige Ande · Teologihistoria · Mariologi · Apologetik 

Historia och traditioner 

Kyrkofäderna · Konstantin · Koncilier · Trosbekännelserna · Mission · Stora schismen 1054 · Korståg · Reformationen · Motreformationen 

Katolska 

Riktningar 

Romerska katoliker · Anglikaner · Gammalkatoliker · Liberala katoliker 

Protestantiska 

Lutheraner · Reformerta · Anabaptister · Baptister · Metodister · 

Adventister · Evangelikala · Helgelserörelsen · Pentekostala 

Östliga 

Östortodoxa · Orientaliskt ortodoxa · 

Assyriska 

Antitrinitariska 

Jehovas vittnen · Sista dagars 

heliga-rörelsen · Reformationsrörelsen · 

Unitarianer · Kristadelfianer · Branhamiter · 

Oneness-pentekostala · Messianska judar


Allmänt 

Predikan · Bön · Ekumenik · Musik · Konst · Liturgi och riter · Kalender · Symboler 

Kristendomsportalen 

RELIGION 

Mer information, 

se Religionsportalen. 

• Antal troende 

• Religionsgrundare 

• Mystiker (lista) 

• Teologi 

Kristendom (grekiska: Χριστιανισμός, från ordet Xριστός (Christós, Kristus) är den religion som utgår från tron på 

Jesus från Nasarets lära, liv, död och uppståndelse så som det återges i Nya Testamentet, andra delen av 

kristendomens heliga skrift, Bibeln. Kristendomens anhängare anser att Jesus är den utlovade Messias/Kristus. 

Kristendomen uppfattar sig som en gemenskap i Kristus, sammanhållen av tron, sakramenten och bönen. 

Kristendomen är idag världens största religion med omkring 2,1 miljarder anhängare, eller 33% av världens 

befolkning år 2007 (Av jordens befolkning är 17,33 % katoliker, 5,8 % protestanter, 3,42 % ortodoxa och 1,23 % 

anglikaner). 

Precis som → judendomen och → islam rankas kristendomen som en abrahamitisk religion. Genom missionsarbete 

och kolonisering spred sig kristendomen för det första i Mellanöstern, Nordafrika, Europa och delar av Indien, och 

senare till hela världen. Den är idag statsreligion i sexton länder. 

Kristen tro 

Trots vägande skillnader mellan tolkningar och uppfattningar delar de kristna en mängd föreställningar som menas 

vara essentiella för deras tro. 

Jesus Kristus 

Centralt i den kristna tron är tron på Jesus som "Guds son" och Messias eller "Kristus" och som person i 

Treenigheten. Titeln "Messias" kommer från det hebreiska ordet ַחיִׁשָמ (māšiáħ) med betydelsen "smord". Det 

grekiska ordet Χριστός (Christos) är en direkt översättning från hebreiskan. 

Kristna tror att Jesus som Messias blev utsedd av Fadern till härskare och frälsare av mänskligheten, och menar att 

Jesu ankomst fullbordade messiasprofetiorna i Gamla Testamentet. Den kristna föreställningen av Messias skiljer sig 

avsevärt från det samtida judiska begreppet. Kärnan i kristen tro är att de syndiga människorna genom Jesu död och 

uppståndelse kan bli försonade med Gud och till följd erhålla nåd och löftet om evigt liv. Genom att bekänna Jesus 

Kristus som Herre och tro på hans uppståndelse från de döda (Romarbrevet 10:9) får den troende frukterna av Jesu 

frälsargärning. 

De kristna tror att Jesus kommer att återvända till jorden inför domedagen, för att hämta hem de frälsta och för att 

styra över jorden som den konung han är. Han skall komma på himmelens skyar och "skilja de onda från de goda". 

Enligt Matteusevangeliet och Lukasevangeliet avlades Jesus av Den Helige Ande, och föddes av Jungfru Maria. 

Ringa är känt om Jesu barndom i de kanoniska evangelierna. Jämförelsevis är hans vuxna liv, och i synnerhet


sjudagarsperioden innan hans död väldigt väldokumenterad i Nya Testamentets evangelier. De bibliska 

redogörelserna för Jesu verksamhet inbegriper dopet, mirakel, predikan, liknelser, budskap och gärningar. 

Jesu död och uppståndelse 

Jesu död och uppståndelse är en för den absoluta majoriteten av alla 

troende kristna central händelse som, enligt Nya testamentet, ägde rum 

under påsken, sannolikt runt år 30. 

Jesus korsfästes klockan 9 mitt emellan två brottslingar. Klockan 12 

föll ett mörker, som varade ända till Jesu död klockan 15. För att 

förvissa sig om att Jesus verkligen var död, genomborrade en romersk 

soldat honom med en lans. (Matteusevangeliet 27:32-56; 

Markusevangeliet 15:21-41; Lukasevangeliet 23:26-49; 

Johannesevangeliet 19:17-37). En högt uppsatt man vid namn Josef 

Jesu uppståndelse. 

från Arimataia begravde Jesus i en klippgrav och rullade en sten för ingången. Pontius Pilatus beslutade på begäran 

av de judiska religiösa ledarna att graven skulle förseglas och vaktas (Matteusevangeliet 27:57-66). 

På söndagens morgon besökte några kvinnor graven, och fann den då öppen och tom. De mötte änglar som sade att 

Jesus lever. Fler än 500 lärjungar fick enligt uppgift sedan se honom levande (1 Korinthierbrevet 15:3-8). De fick 

tillfälle att ta i honom och se honom äta (Lukasevangeliet 24:36-43) och de fick se honom vid flera olika tillfällen 

under fyrtio dagar (Apostlagärningarna 1:3). (Uppståndelsen beskrivs i Matteusevangeliet 28; Markusevangeliet 16; 

Lukasevangeliet 24; Johannesevangeliet 20-21; Apostlagärningarna 1:1-11; 1 Kor. 15:3-8.) 

Det är Paulus som först talar om den uppståndne Kristus (breven skrevs före evangelierna). Han nämner inte den 

tomma graven,(I 1 Kor 15:3-7 använder Paulus en gammal trosbekännelse som bland annat säger att "han blev 

begravd och uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna". Judarna syn på uppståndelsen var fysisk och det 

första tecknet på uppståndelse för dem var benen. Man samlade, sedan köttet ruttnat bort, de avlidnas ben och lade 

dem i lådor som skulle bevara dem till uppståndelsen vid världens slut. Alltså vore det för Paulus en motsägelse om 

han skulle ha sagt att Jesus var kvar i graven och ändå uppstod.) och hans infallsvinkel förefaller mera renodlat 

andlig. Evangelierna beskriver en gestalt av "kött och ben" (Lukasevangeliet 24:39) som själv ber om något att äta 

(och äter det) och som Tomas kan vidröra (Johannesevangeliet 20:27, Lukasevangeliet 24:41-43). 

I och med Jesu död på korset slöts ett nytt förbund mellan Gud och människan – nu kunde var och en personligen 

komma till Gud och få gemenskap med honom. När Jesus dog och uppstod igen, öppnade han en ny levande väg till 

Gud åt människan. Han dog och fick liv igen för att härska över både döda och levande, och var och en som tror på 

honom får syndernas förlåtelse genom offret. 

Frälsning 

Frälsning är ett grundbegrepp inom kristen teologi. Det beskriver hur människan till kropp och själ räddas från synd, 

lidande och död till evigt liv i gemenskap med Gud i himmelen. Detta skedde genom att Jesus dog för människornas 

synder och uppstod igen. 

"Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt 

liv". (Johannes evangelium 3:16, även kallat Lilla Bibeln.) 

Olika kristna traditioner betonar även sakramenten - främst dopet och nattvarden - samt goda gärningar som medel 

att ta emot frälsningen. Frälsningen kommer att fullbordas på yttersta dagen. 

Människan har i alla tider lidit under sjukdomar, naturkatastrofer, sin egen och andras ondska och svagheter - det 

som kristen tro kallar synd, och ytterst sett döden. Kristendomen har ett hopp om att vi kan befrias från detta. 

Människans lidande uppstod enligt kristen tro genom att människan vände sig bort från Gud, all godhets källa. 

Vänder man sig bort från honom, blir det mörkt. Guds vilja är god, och vänder man sig bort från hans vilja, gör man


det onda. Detta var just vad som skedde i människosläktets urhistoria - en händelse som kallas syndafallet. 

Syndafallet fick alltså genomgripande och ödesdigra konsekvenser för hela världen alltsedan dess. Detta beskrivs i 

Första Mosebok och i Romarbrevet - ett kapitel som tolkas olika bokstavligt av olika kristna. 

Gud har alltså på ett objektivt sätt förvärvat frälsning åt alla människor. Det är genom Guds nåd som människor kan 

räddas/bli frälsta. 

Synd 

Kristna kategoriserar många former av mänskligt beteende som "synd"; en term som används för att beskriva en 

handling som bryter mot Guds bud. I enlighet med Jesu ord refereras synden redan till en sinnesförfattning snarare 

än en specifik handling – någon tanke, ett ord eller en handling bedömd som omoralisk, skamlig, vådlig eller 

fjärmande kan benämnas som syndfull. Det är alltså inte i de synliga gärningarna som synden - det som avviker från 

det heliga och fläckfria - uppstår, utan redan i vad människan beslutar sig för i hjärtat, om detta avviker från lagen - 

de tio budorden. 

Treenigheten 

Huvudartiklar: Treenighetsläran och Trinitarisk teologi 

Treenighetsläran är läran om kristendomens Gudsföreställning. Enligt 

den är Gud en enda till sitt väsen, men samtidigt tre hypostaser eller 

personer — Fadern, Sonen (Jesus Kristus enligt sin preexistenta natur) 

och Anden (Den Helige Ande). Principen om tre hypostaser 

möjliggjorde för Jesus att nedstiga till jorden samtidigt som Gud var 

kvar i himlen, även om det ändå finns en enda Gud i första budets 

mening. Treenighetsläran stöds av de flesta kristna kyrkor och 

samfund, både de västliga (katolska och protestantiska) och de östliga 

kyrkorna (Ortodoxa kyrkan) liksom de förkalcedonensiska eller 

orientaliska kyrkorna, men förnekas av andra rörelser som också 

åberopar Bibeln som sin inspirationskälla. I antiken främst Arianer, 

och i nutid exempelvis Jehovas vittnen, Jesu Kristi kyrka av sista 

dagars heliga och Unitarismen. Från de andra abrahamitiska 

Treenigheten, målning av Botticelli, 1465-1467. 

religionerna, → judendom och → islam, kritiseras treenighetsläran för att undergräva den för alla dessa tre religioner 

mycket grundläggande monoteistiska bekännelsen. 

Treenighetsläran växte fram successivt under de första århundradena, med anspråk på att uttrycka och sammanfatta 

apostlarnas och profeternas, alltså Bibelns, lära om Gud. De bibliskt orienterade kritikerna av läran menar dock att 

man dragit felaktiga och alltför långtgående slutsatser av materialet. 

Antitrinitarism 

Huvudartiklar: Antitrinitarism och Kritik mot Treenighetsläran 

Ett antal rörelser förnekar treenighetstanken, däribland Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga, Jehovas vittnen, 

swedenborgianismen och unitarismen, på grund av en sträng tolkning av första budet. Den anses vidare bryta mot 

judendomens och Gamla Testamentets strikta monoteism, som Jesus själv bekände sig till (”Hör, Israel! Herren är 

vår Gud, Herren är en,” (Mark. 12:29) och "Gud har förhärligat sin tjänare Jesus,"(Apostlagärningarna 3:13). 

Kritiker menar att vad Jesus och de första kristna trodde skiljer sig mycket från treenigheten, som lärs ut i kyrkorna i 

dag. Vissa avvisar även tron på Jesus som Gud, och tror istället på honom som en stor profet, en perfekt skapad 

människa eller som Messias. Enligt arianismen är Sonen (Jesus Kristus) ett skapat väsen, den första och högsta av 

alla skapade varelser, men inte en gud (även om han kunde uppfyllas av Den Helige Ande för att utföra under). Det


har funnits en tid när Guds Son ännu inte skapats. Fadern (Gud) har skapat Sonen ur intet, senare än vid tidens 

början. Även om Sonen är Faderns fullkomligaste verk är de väsensskilda och Guds Son kallas Son endast i samma 

mening som människorna kallas Guds folk. 

Treenigheten nämns inte explicit i Bibeln. The New Encyclopædia Britannica säger: ”Varken ordet treenighet eller 

den uttryckliga läran förekommer i Nya testamentet.” Enligt bibelforskaren, professor Bart D. Ehrman, uppfattar inte 

flertalet författare av Nya Testamentet att Jesus själv var Gud. Det finns flera verser i Nya Testamentet som vid 

första anblicken kan framstå som motsatta treenighetsläran. De har på olika vis förklarats eller tolkats av 

kyrkofäderna och andra under historiens lopp, ofta som svar på heretiska tendenser och med hänvisning till den ovan 

nämnda spänningen mellan motsatser. 

Redan i den äldsta kyrkan (100-talet och 200-talet) uppträdde åtskilliga som i strid med den kyrkliga treenighetsläran 

som då utvecklades påstod antingen att endast Fadern är Gud, men Sonen och Anden endast opersonliga krafter 

(dynamism), eller att Fadern i egen person blivit människa och lidit döden för människornas synder 

(patripassianism). Med ett gemensamt namn kallades de monarkianer, eftersom deras valspråk var ”monarchiam 

tenemus” (vi håller fast vid Guds enhet). 

I reformationstidevarvet uppträdde (i synnerhet i Italien, Sydtyskland och Schweiz) en hel rad av protestantiska 

antitrinitarier, även kallade unitarier (av latin unitas, ’enhet’), som också försökte bekämpa den kyrkliga 

treenighetsläran. De förnämsta bland dem var Hetzer, Denck och Campanus samt Miguel Serveto, som brändes på 

bål 1553. Den mest utbildade antitrinitariska unitarism finns dock hos socinianerna. Under 1800- och 1900-talen har 

unitarismen brett ut sig särskilt i Nordamerika och Storbritannien. 

Bibeln 

Bibeln (latin Bíblia), av grekiska (τα) βιβλία ’böcker(na)’, är de 

kristnas heliga skrift, vilken utgörs av en samling böcker vars skrifter 

tillkommit under en tidsrymd av omkring 1600 år, från cirka 1500 f.Kr. 

till cirka 100 e.Kr. (enligt religionsvetenskapen från cirka 1000 f.Kr.). 

Bibeln är indelad i två delar; dels Gamla Testamentet som handlar om 

världens uppkomst, det judiska folkets historia, en del poesi och många 

profetior om vad som ska hända (eller som redan har hänt, eftersom det 

var länge sedan som det skrevs ned), dels Nya Testamentet som 

handlar om Jesu liv och förkunnelse samt de första kristna 

församlingarnas tillväxt och utbredning i det romerska riket. Även i 

Nya Testamentets sista bok är profetior nedskrivna, gällande bl a 

Bibeln, King James Version. 

Yttersta domen och Jesu återkomst. Gamla Testamentet utgörs av judendomens heliga skrift, Tanach. 

Förutom de av samtliga samfund och judendomen godkända 39 böckerna i den hebreiska Bibeln (GT), finns även 

"tillägg till Gamla Testamentet", som betecknas på skiftande sätt av kristna trossamfund, och varav elva böcker finns 

med i Bibel 2000. Reformatoriska kyrkor kallar dessa skrifter för "Gammaltestamentliga apokryfer" (apokryf = 

’fördold’), medan den Katolska kyrkan kallar tio av dem för deuterokanoniska böcker (deutero = ’andra’). Antalet 

skrifter i detta tillägg varierar inom Ortodoxa kyrkan och kyrkorna i Orienten. Dessa skrifer fanns med i den kanon 

som fastslogs av koncilierna i Hippo och Kartago år 393 och 397, och bekräftades av Katolska kyrkans koncilium i 

Trient år 1545-1563. 

Förutom Nya Testamentet finns det ett antal böcker från efterapostolisk tid, som av kristna samfund räknas som 

"apokryfer" i meningen att de inte är normativa för kristen tro och liv. Flertalet av dessa är av gnostisk härkomst, det 

vill säga de härrör ur en inriktning som inom kristendomens dominerande grenar kom att bedömas som irrlärig. En 

sådan är Thomas barndomsevangelium. Några av apokryferna var föreslagna att godkännas när man i slutet av 

300-talet skulle slå fast Bibelns kanon, bland andra diskuterades Petrusapokalypsen och Hermas Herden. Den äldsta


kristna förteckningen över auktoritativa skrifter, den så kallade Muratoriska kanon från slutet av 100-talet, 

överensstämmer med Nya Testamentet som vi känner det idag, förutom att några av de kortaste breven saknas. 

Romersk-katolsk tolkning 

Under antiken utvecklades två skolor inom bibeltolkning i Alexandria och Antiochia. Alexandrinsk tolkning, 

exemplifierad av Origenes, tenderade att läsa Skriften allegoriskt, medan Antiochisk tolkning höll fast i en 

bokstavstrogen bemärkelse. De menade att andra betydelser (theoria) inte kunde accepteras om de inte baserades på 

en bokstavlig betydelse. [1] 

Romersk-katolsk teologi skiljer på två bemärkelser av den heliga skriften: den bokstavliga och den andliga. [2] 

Den bokstavliga bemärkelsen av att förstå skriften syftar till 

innebörden förmedlad genom skriftens ord. Den andliga bemärkelsen 

är underindelad i: 

• den allegoriska bemärkelsen, vilken inkluderar typologi. Ett 

exempel är att delandet av Röda Havet kan förstås som ett "tecken" 

på dopet. 

• den moraliska bemärkelsen, som förstår att skriften innehåller vissa 

etiska läror. 

• den mystiska bemärkelsen, vilken behandlar eskatologi, evighet och 

världens undergång (fullbordande). 

Petersplatsen (Piazza S. Pietro) i Vatikanstaten. 

Rörande bibeltolkning och att följa reglerna för förnuftig tolkning, anser Romersk-katolsk teologi: 

• föreläggandet att alla andra bemärkelser av den heliga skriften baseras på den bokstavliga [3] 

• att evangeliernas historicitet måste anses fullständigt och konstant 

• att skriften måste läsas inom den "levande traditionen av hela Kyrkan" [4] och 

• att uppgiften att tolka skriften har överlämnats till biskoparna i samfundet med Petri efterträdare, Biskopen av 

Rom. 

Protestantisk tolkning 

Klarhet i doktriner 

Protestantiska kristna tror att Bibeln är en självtillräcklig uppenbarelse, den slutgiltiga överheten av alla kristna 

doktriner, och innehållande all sanning nödvändig för frälsning. Detta koncept är känt som Sola Scriptura. 

Protestanter tror karaktäristiskt att vanliga troende kan få en fullvärdig förståelse för Skriften eftersom den är klar 

(eller "åskådlig") med Den Helige Andes hjälp. Martin Luther trodde att Skriften utan Guds hjälp skulle "inlindas i 

mörker". Han förespråkade "en bestämd och enkel förståelse av Skriften." Jean Calvin skrev: "Alla som...följer Den 

Helige Andes vägledning, finner i Skriften ett klart ljus." 

Urprunglig avsedd mening 

Protestanter understryker meningen förmedlad genom Skriftens ord, den historisk-grammatiska metoden. Den 

historisk-grammatiska metoden är en metod inom biblisk hermeneutik för att försöka finna den avsedda, 

ursprungliga meningen i texten. Den ursprungliga passagen tros bara innehålla en enda mening eller bemärkelse. 

Vissa protestantiska bibeltolkare använder sig av typologi.


Nicaenska trosbekännelsen 

Den nicaenska (nicenska) trosbekännelsen - också kallad Credo, eftersom den på latin inleds med detta ord - är, sånär 

som på två ord, gemensam för både västliga och östliga kyrkor. Trosbekännelsen, som antogs vid det första konciliet 

i Konstantinopel 381 heter egentligen den nicaeno-konstantinopolitanska trosbekännelsen och är i västkyrklig 

tradition en av de tre huvudsymbola. 

Formulering 

1. Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och 

jord, av allt vad synligt och osynligt är; 

2. och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av 

Fadern före all tid, (Gud av Gud,) ljus av ljus, sann Gud av sann 

Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom 

genom vilken allting är skapat; som för oss människor och för vår 

salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom 

genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa; 

som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och 

blivit begraven; som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna, 

och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida; 

därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, 

på vilkens rike icke skall varda någon ände; 

3. och på den helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av 

Fadern (och Sonen), på honom som tillika med Fadern och Sonen 

tillbedes och äras och som har talat genom profeterna; och på en 

Första konciliet i Nicaea. 

enda, helig, allmännelig/katolsk och apostolisk kyrka. Jag bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse, och 

förväntar de dödas uppståndelse och den tillkommande världens liv. Amen. 

Se även den apostoliska och Athanasianska trosbekännelsen. 

Eskatologi 

Eskatologi är läran om de yttersta tingen, inom kristendomens teologi i princip detsamma som förutsägelser om 

apokalypsen, eller "uppenbarelsen" av Jesu makt vid sin återkomst, fullbordandet av Guds rike och världens 

undergång. 

Inom kristendomen är Uppenbarelseboken i Nya Testamentet det mest kända eskatologiska resonemanget. I denna 

beskrivs Guds slutgiltiga seger över Ondskan, världens förnyelse och Ondskans motstånd före Guds dom. 

Uppenbarelseboken använder en mängd symboler, som t ex Vilddjurets tal, "666". Eskatologisk undervisning finns 

även i evangelierna, där Jesus undervisar om sin återkomst vid historiens slut (se Matteusevangeliet 24-25; 

Markusevangeliet 13; Lukasevangeliet 21) , och i Nya testamentets brev (exv. 1 Thessalonikerbrevet 4-5; 2 

Thessalonikerbrevet 2; 2 Petrusbrevet 3). Gemensamt för Nya testamentets syn är att "den yttersta tiden" börjar med 

Jesu första ankomst, och att detta är Jesu egen undervisning. När han förkunnar att "Guds rike är nära" (Mark 1:15), 

syftar Jesus bl a på att tiden nu är inne för Guds ingripande i världens historia. Från Nya testamentets perspektiv är 

allt som händer efter Jesu liv och död en del av "den yttersta tiden". 

Kristna rörelser ägnar sig i varierande grad åt eskatologi. Fenomenet är kanske mest utmärkande för stora delar av 

pingströrelsen, sjundedagsadventisterna och andra frikyrkor. Hos religioner som ligger nära kristendomen utmärker 

sig Jehovas vittnen och Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga för att ha ett starkt eskatologiskt fokus.


Liturgi 

Gudstjänst och Mässa 

Gudstjänsten eller mässan har stark ställning inom kristendomen och är 

delvis en fortsättning av den judiska synagogsgudstjänsten med inslag 

från den judiska tempelkulten. I de flesta trossamfund eller kyrkor leds 

gudstjänsten av en präst eller pastor. Beroende på trossamfund 

understryks i gudstjänsten antingen läsningarna ur skriften och 

undervisningen av församlingen eller gudstjänstens karaktär av 

tillbedjan av Gud. 

Viktigast av gudstjänsterna är söndagens huvudgudstjänst (vanligen på 

förmiddagen) eller högmässa. I ortodoxa kyrkan och romersk-katolska 

kyrkan firas då alltid mässa, varunder man i de protestantiska 

Kyrka i Geilo. 

samfunden antingen firar nattvard eller predikogudstjänst (i Svenska kyrkan kallad högmässo-, söndags- eller 

familjegudstjänst beroende på utformningen). Viktiga moment i gudstjänsten är bön, lovsång, bibelläsning, predikan 

och nattvardsfirande. I romersk-katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna utgörs höjdpunkten av mässoffret och 

kommunionen. 

Sakrament 

Med begreppet sakrament betecknas kristendomens mest centrala heliga handlingar. Termen myntades tidigt av 

västkristna teologer, då ordet sakrament (latin sacramentum ’edgång’) fick tjäna som översättning av det grekiska 

mysterion, ’hemlighet’, som återfinns i Nya Testamentet. Detta är också bakgrunden till att sakramenten kallas 

mysterier i de ortodoxa kyrkorna. 

Enligt romersk-katolsk och ortodox teologi efterlämnade Jesus åt den kyrka han grundat dels den kristna 

uppenbarelsen (läran), dels nådemedel (sakramenten). Sakramentet är en helig handling som genom att symboliskt 

gestalta nådens verkan på ett hemlighetsfullt sätt förmedlar denna nåd till människorna. Så till exempel dopets vatten 

(vattnet är ett ämne som renar) som symboliserar nådens renande från synd och därigenom åstadkommer denna 

verkan. De olika protestantiska samfunden ansluter sig i skiftande grad till denna definition. 

I Romersk-katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna är sakramenten till antalet sju: dopet, konfirmationen, bikten, 

äktenskapet, de sjukas smörjelse (även kallad sista smörjelsen), prästvigningen samt eukaristin (intimt förbunden 

med mässan). De protestantiska samfunden erkänner vanligtvis bara två sakrament – med olika definitioner och 

varianter av dem. I bland annat pingstkyrkan beskrivs således dopet inte som ett sakrament utan som en 

trosbekännelse.


Liturgisk kalender 

Romerska katoliker, anglikaner, östortodoxa kristna och traditionella 

protestantiska församlingar formar gudstjänsten kring en liturgisk 

kalender. Denna inkluderar religiösa helgdagar, såsom solenniteten 

vilken firar minnet av en händelse i Jesu eller ett annat helgons liv, 

perioder av fasta såsom fastlagen, och andra fromma evenemang 

såsom betänkande eller mindre festspel för att fira ett helgon. De 

viktigaste högtiderna är julen, som firas till åminnelse av Jesu födelse, 

påsken som firas för att minnas Jesu död, och uppståndelsen, pingsten, 

som firas för att minnas den första gång då lärjungarna fick del av den 

Helige Ande, vilket ledde fram till Kyrkans födelse. Andra viktiga 

högtider är Kristi himmelsfärdsdag och Alla helgons dag. Dessutom 

firas varje söndag, Herrens dag, till åminnelse av Jesu uppståndelse. Ett 

fåtal kyrkor använder sig inte alls av en liturgisk kalender. 

Symbolik 

Korset är en kristen symbol för religionens grundare, Jesus från 

Nasaret, vilken enligt Bibeln skall ha avrättats genom att bli korsfäst på 

Golgata i Jerusalem av den romerska ockupationsmakten på begäran av 

Jesu korsfästelse. 

Sanhedrin. Även flera andra av kristendomens ledare, bland andra Petrus, skall ha blivit korsfästa. 

En Ikon, av grekiskans εικων, eikon - "bild", är en helig avbildning inom den ortodoxa kyrkan, vanligtvis i form av 

en på trä målad bild, men andra media såsom mosaik, textilier och även skulpturer förekommer. Ofta framställs 

Madonnan med Jesusbarnet. Avbildningen betraktas inte bara som en ren illustration utan utgör en del av det 

religiösa budskapet och uppfattas ofta som en fysisk manifestation av det den representerar. I de ortodoxa kyrkorna 

sitter ikoner uppsatta på ikonostasen, och i hemmen kan man finna familjeikoner samlade i en speciell rumshörna, ett 

"fönster mot himlen" eller "vackra hörnet", tillsammans med en brinnande oljelampa. 

Historia 

Den kristna religionens, församlingslivets och kyrkliga organisationens historiska utveckling kallas traditionellt 

kyrkohistoria. 

Urkyrkan och kyrkomötena 

Kristendomen uppstod ur → judendomen under första århundradet e.Kr. Till en början betraktades kristendomen 

som en liten gren inom judendomen. Den nya tron spred sig dock snabbt kring Medelhavet även bland icke-judar 

tack vare flitig mission, inte minst av aposteln Paulus. Redan tidigt bestod urförsamlingen i Jerusalem av både 

arameisktalande och grekisktalande judar. Den heliga gravens kyrka i Jerusalem finns skriftligt omnämnd på 

300-talet, men det var då en väl etablerad tradition att anse att detta var platsen för Jesu grav. Den första biskopen 

över församlingen där var aposteln Jakob. 

På grund av förföljelser och krig lämnade många kristna Palestina och flyttade till andra delar av det romerska riket, 

bland annat till Antiochia, där patriarken sedan dess räknar apostolisk succession från Petrus som skall ha fört 

kristendomen till staden. Enligt Apostlagärningarna var det där som den nya trons bekännare började kallas för 

kristna (efter Kristus).


Mindre Asien (nuvarande Turkiet) övertog snart tillsammans med 

Syrien rollen som kristendomens kärnområden. Kristendomen spriddes 

västerut och nådde snart rikets huvudstad Rom. Dit sändes även Petrus 

som anses ha blivit den romerska församlingens förste ledare (biskop), 

vilket är grunden till dagens påveämbete. Aposteln Markus begav sig 

enligt traditionen till Alexandria, och grundade den Koptiska kyrkan. 

Det är möjligt att Filippus kristnade Kush. Andreas skall ha kristnat 

Konstantinopel och predikat längs Svarta havet. Tomas skall ha 

grundat de Tomaskristnas kyrka i Indien och Österns assyriska kyrka. 

Judas Taddeus förde kristendomen till Armenien omkring år 40, vars 

urförsamling ligger till grund för Armeniska apostoliska kyrkan. 

Paulus martyrdöd. 

På 90-talet e.Kr. skedde en definitiv brytning mellan judendom och kristendom. De kristna slutade att delta i 

judarnas gudstjänster och romarna insåg skillnaden mellan judar och kristna vilket ledde till att de kristna inte längre 

behandlas med den tolerans som var bruklig mot judarna. 

Under 100-talet byggdes organisationen ut, och varje församling blev självständig under en biskop. En grupp tidiga 

teologer, apologeterna, försökte försvara kyrkans tro mot förföljelser och knöt an till tidens filosofi och retorik. Flera 

grupper bröt med den kristna huvudtraditionen och bildade tidvis framgångsrika närbesläktade religioner. Bland dem 

fanns gnosticismen, markionismen och montanismen. 

Under 200-talet ökade antalet kristna kraftigt vilket ledde till att de tidigare sporadiska förföljelserna från den 

romerska staten tilltog i styrka. De svåraste förföljelserna inföll under kejsarna Decius och Diocletianus. Under 

kejsar Konstantin den store (tidigt 300-tal) förändrades situationen för de kristna i Romerska riket som fick 

religionsfrihet och ökat inflytande. År 325 samlades biskopar från hela riket till det första ekumeniska kyrkomötet i 

Nicaea. Avsikten med konciliet (även kallat synod) var att lösa konflikter i kyrkan i Alexandria rörande 

gudomlighetens natur, i synnerhet frågan om likvärdigheten mellan Treenighetens första och andra person (Fadern 

och Sonen). Alexander, biskop i Alexandria, betraktade dem som likvärdiga i polemik mot presbytern Arius, som 

givit arianismen dess namn. Mötet tog ställning mot arianerna, som lärde att Sonen (Jesus Kristus) var ett skapat 

väsen, den första och högsta av alla skapade varelser, men inte Gud. Treenigheten blev dock kyrkans åsikt, och 

arianismen, som bestred detta synsätt, avvisades som kätteri. Konciliet var historiskt betydelsefullt eftersom det var 

det första försöket att uppnå konsensus i den kristna världen genom att sammankalla representanter för alla kristna, 

teologiska läror. Därmed lades grunden för en rikskyrka. På 380-talet är situationen omvänd då är det de kristna som 

börjar förfölja andra oliktänkade, man river ner flera tempel [5] . År 391 lät Kejsar Theodosius den store som själv var 

kristen, avskaffa religionsfriheten och införde kristendomen som statsreligion [6] . Omkring år 400 var riket kristnat. 

Sedan 300-talet var kristendomen statsreligion i Armenien och Etiopien. Guldmynt från riket Aksum, som senare 

blev Abessinien, från 300-talet har kristna kors; den etiopiska kyrkan har sedan dess fortlevt. En viktig kristen 

knutpunkt var Nubien som hade biskopssäte i Faras från omkring 500-talet och synes ha haft en katedral under tidig 

medeltid. Kolonierna i Nordafrika kristnades norrifrån av romarna, om vilket basilikan i Cuicul från 411 vittnar, men 

många av dessa koloniförsamlingar konverterade senare till → islam.


Under slutet av 700-talet bröts det sista organiserade motståndet i de 

germanska rikena ner av Karl den store. Skandinavien övergick till 

kristendomen från 900-talet och framåt. 

Medeltida kristendom 

Kyrkan före 900- och 1000-talet var en relativt löst sammansatt 

institution. Det påvliga ämbetet var svagt, i synnerhet under saeculum 

obscurum, och centralstyret inom kyrkan mycket begränsat. Enskilda 

kloster och biskopsstolar var autonoma och hade mycket nära 

samarbete med lokala kungar och godsägare, som de ofta var starkt 

beroende av. Den teologiska renlärigheten bland kyrkans män var 

tveksam. Idealet var att kyrkan inte skulle blanda sig i världsliga 

angelägenheter utan överlåta detta till kejsare, kungar och adel att 

sköta. Verkligheten var en helt annan; många präster levde inte i 

celibat, biskopar agerade som världsliga adelsmän och kunde dra ut i 

strid som suveräna krigsherrar och agera vasaller åt kungar. Påvestolen 

var under en lång period i händerna på italiensk adel utan större 

ambitioner att se till det kristna samhällets andliga behov. 

Under 900-talet föddes en reaktion mot vad man betecknade som en 

moralisk förslappning bland de troende. Stora kloster som det i Cluny i 

dagens Frankrike beredde vägen för en kyrka med större trovärdighet 

och inflytande som åtnjöt respekt från såväl allmoge som elit. Dock 

ledde kyrkans hävdande av sin ställning som en maktfaktor till 

Ett tidigt vikingatida krucifix funnet i Lund, 

Skåne. 

Påve Vitalianus. 

konflikter med den världsliga makten. Under slutet av 1000-talet och början av 1100-talet ledde detta till en 50 år 

lång maktkamp mellan påvar å ena sidan och kungar och kejsare å andra sidan. Konflikten har senare fått namnet 

investiturstriden, och gällde vem som hade rätten att tillsätta kyrkliga ämbeten. 

Under medeltiden räknades varje avvikelse från katolska kyrkans lärosystem som kätteri.


Stora schismen 1054 

Den stora schismen 1054 var den händelse som permanent separerade den östliga ortodoxin från den västliga 

katolicismen. De två kyrkoorganisationerna söndrades doktrinärt, teologiskt, språkligt, politiskt och geografiskt. 

Trots allt tätare ekumeniska kontakter under 1900-talet kvarstår den fullständiga brytningen dem emellan. 

I det romerska riket flyttade kejsaren och den politiska makten från Rom till Konstantinopel, något som medförde 

förändringar även i det andliga klimatet i riket. Traditionen hade ditintills bjudit att kejsaren skulle ha auktoritet i 

såväl världsliga som andliga frågor. De som starkast höll fast vid denna princip kom att befinna sig på den ortodoxa 

sidan i konflikten, medan de som höll fast vid biskopen av Rom (påven), vilken hela tiden varit den främste kyrklige 

potentaten, kom att befinna sig på den katolska sidan i konflikten. De utlösande faktorerna till schismen 

(splittringen) var bl.a. tillägget av filioque i Nicaenska trosbekännelsen av kyrkan i Rom, bruket av osyrat bröd i den 

västliga kyrkan, och bruket av syrat bröd i den östliga kyrkan vid utdelandet av Nattvarden samt utnämnandet av 

patriarken av Konstantinopel till ekumenisk patriark och skillnaderna i utformningen av liturgin. 

Schismen ledde till utbytandet av exkommunikationer (ung. bannlysningar av respektive patriark) från dels påven 

Leo IX, dels Michael Cerularius, patriark av Konstantinopel, under året 1054. Nattvardsgemenskapen kvarstod fram 

till turkarnas erövring av Konstantinopel 1453, men organisationsmässigt var brytningen ett faktum 1054. 

Reformationen 

Reformationen påbörjades som en process inom kyrkan vars mening 

var att reformera, ombilda, kyrkan till något modernare och mer 

tidsenligt. Den började under andra hälften av 1200-talet men nådde 

sin kulmen först 250 år senare. Det som börjat som något internt hade 

då förvandlats till en splittring, där delar av den kristna kyrkan brutit 

helt med påvedömet. 

Orsakerna till reformationen är omstridda. Den latinska kyrkan hade på 

sina håll förfallit, renässanspåvarnas vandel påminde stundtals mera 

om de världsliga furstarnas än om det för andliga ledare passande. Inte 

sällan påverkade världsliga intressen biskopsutnämningarna samtidigt 

som alltför många biskopar begagnade sig av sin ställning för att gynna 

släkt och vänner. 

De ekonomiska och politiska orsakerna var naturligtvis också viktiga. 

Kungar och furstar kunde genom reformationen övertaga kyrkans 

rikedomar. En växande kungamakt såg heller inte alltid med blida ögon 

på kyrkomännens (eller för den delen adelns) konkurrerande 

maktställning. 

Martin Luther 

Martin Luther. 

Reformationen började med att augustineremitmunken och professorn Martin Luther 1517 i Wittenberg publicerade 

95 teser som angrep den dåtida handeln med avlat. Vidare kom Luther att hävda att människan blir rättfärdig enbart 

genom tro och inte genom gärningar. Dessutom menade han att enbart Bibeln var bindande för kyrkan och avvisade 

därmed läror och bruk som han inte kunde finna stöd för i Bibeln. Han betonade även det allmänna prästadömet, 

avvisade transsubstantiationsläran och mässofferläran, förkastade klosterlivet, reducerade antalet sakrament till tre 

(senare två) och kallade påven för antikrist.


Jean Calvin 

Juristen Jean Calvin publicerade 1527 i Basel Institutio religionis Christianae, efter att ha tvingats fly från sitt 

hemland Frankrike. Calvin anslöt sig till Luthers lära om rättfärdiggörelse genom tro och Bibelns auktoritet, men 

intog en ståndpunkt mellan Luther och Zwingli (sekularpräst och humanist)i nattvardsläran. Calvin menade att Jesus 

inte var fysiskt närvarande i nattvarden, men att det ändå skedde en andlig kommunion. Han avfärdade allt materiellt 

i gudstjänsterna, men tillät sång och användandet av enkla kors, dock inte krucifix. 

Calvin lärde även ut att Gud förutbestämt (predestinerat) vilka som skulle bli frälsta och vilka som inte skulle bli det. 

De utvalda skulle styra, inte bara över kyrkan, utan över hela samhället. Staden Genève blev modell för denna lära. 

Den radikala reformationen 

Den radikala reformationen eller anabaptismen var en rörelse under 

1500-talet. Anhängarna kallades anabaptister eller "vederdöpare". Man 

förkastade barndopet och förkunnade i stället dop vid medveten ålder 

och blev på så sätt pionjärer för den frikyrkliga uppfattningen att den 

kristna tron kräver ett medvetet ställningstagande. 

Många anabaptister var ivriga förespråkare av en livsstil präglad av 

pacifism, församlingsfostran, omsorg, egendomsgemenskap och 

enkelhet, något man såg som en självklar konsekvens av en spiritualitet 

baserad på evangeliernas Jesus. Ett mycket stort antal anabaptister 

förföljdes på grund av sina övertygelser och sin praxis, både 

"revolutionärer" och fredliga företrädare. 

Reformationen i Sverige 

Jean Calvin. 

Reformationen pågick i Sverige under Gustav Vasas styre under 1500-talet, och innebar att Sverige bröt med 

romersk-katolska kyrkan och grundade den svenska kyrkan, som därefter styrdes av svenska staten ända fram till den 

1 januari år 2000. Reformationen markerar medeltidens slut i Sverige. 

Sverige blev genom reformationen protestantiskt. I samband med reformationen utgavs Gustav Vasas bibel. 

Kristendomen i modern tid 

I modern tid har kristendomen blivit konfronterad av diverse former av skepticism och av vissa moderna politiska 

ideologier såsom liberalism, nationalism och socialism. Detta inkluderade antiklerikalismen under franska 

revolutionen, det spanska inbördeskriget och generell fientlighet bland marxistiska rörelser, speciellt under den ryska 

revolutionen. 

Kristna förpliktelser i Europa dämpades då modernism och sekularism uppkom i Västeuropa, medan religiösa 

åtaganden i Amerika har varit generellt höga i jämförelse med Västeuropa. Sent nittonhundratal visade utväxlingen 

av kristna anhängare i tredje världen, då den västerländska civilisationen inte längre är den ledande innehavaren av 

kristendomen.


Kyrkliga riktningar 

Romersk katolicism 

Romersk-katolska kyrkan, eller Katolska kyrkan, består av de olika 

kristna kyrkor av såväl östliga som västliga riter som erkänner påvens 

(biskopen av Rom) överhöghet och står i kommunion med honom. 

Katolska kyrkan tillhör tillsammans med de ortodoxa kyrkorna de 

äldsta kristna kyrkorna. Katolska kyrkan har 1 131 000 000 

medlemmar (2006) runt om i världen, vilket är en ökning med 1,4 

procent från 2005 och som även gör den till världens största kyrka. 

Katolska kyrkan betraktar påven som efterföljare till aposteln Petrus 

(apostolisk succession), vilken enligt katolsk lära av Kristus tilldelades 

överhöghet över de övriga apostlarna - en överhöghet som påvestolen 

än idag menar sig förvalta. Den nuvarande påven heter Benedictus 

XVI. 

Katolska kyrkan lär att Jesus Kristus (som ses som sann Gud och sann 

människa) under sin tid på jorden samlade lärjungar omkring sig. Av 

dessa utsåg han tolv män till apostlar. Detta är den "urcell" som sedan 

blev Hans kyrka. Helig Ande utgöts på den första pingsten, vilket 

Den nuvarande påven, Benedictus XVI. 

innebar kyrkans egentliga grundande. I apostlaskaran hade Petrus ett särskilt uppdrag, ett uppdrag som biskopen 

(påven) av Rom, i egenskap av Petri ställföreträdare, för vidare. 

Jungfru Maria vördas i hela Katolska kyrkan som det främsta av helgonen. I Katolska kyrkan finns sju sakrament. 

Gammalkatolska kyrkor 

Gammalkatolska kyrkor är ett samlingsnamn för katolska kyrkor som står utanför kyrkogemenskapen med den 

Romersk-katolska kyrkan varav några tillhör Utrechtunionen men flertalet står utanför unionen. Den äldsta av dessa 

uppkom 1723 i Nederländerna i samband med striden om jansenismen och då den Romersk-katolske ärkebiskopen 

av Utrecht Peter Codde avsattes 1702. Under de följande decennierna skärptes spänningsförhållandet mellan Rom 

och Utrecht. En definitiv brytning kom det till då domkapitlet i Utrecht mot Roms vilja valde C. Steenhoven till 

ärkebiskop 1723. Namnet gammalkatolska kyrkan syns inte kunna beläggas före 1870 och striden kring dogmen om 

påvens ofelbarhet. Den gammalkatolska kyrkorna är episkopala, d.v.s. leds av biskopar som gör anspråk på att ha del 

i den apostoliska successionen. I Sverige finns sedan 1976 några små gammalkatolska församlingar som är anslutna 

till Utrechtunionen samt ytterligare några som står utanför Utrechtunionen. Även den Liberala katolska kyrkan har 

sin successionslinje från den gammalkatolska kyrkan men har tidvis stått läromässigt långt ifrån denna, på den tid då 

LKK starkt betonade en teosofiskt inspirerad syn. 

Östortodox kristendom 

De östligt ortodoxa kyrkorna är en samling östligt kristna oberoende nationalkyrkor. Den leds av patriarken av 

Konstantinopel. Nuvarande patriark är Bartholomeus I av Konstantinopel. 

Redan tidigt under kristendomens historia uppstod skillnader mellan den grekiska kristenheten i östra Romarriket 

och den latinska kristenheten i den västra rikshalvan. Romarrikets uppdelning, Västroms fall och en allt större 

okunskap i grekiska i västerlandet kom att fördjupa klyftorna och ledde till schismer mellan öst och väst. 

Stridsfrågorna mellan Rom och Konstantinopel har framför allt varit två: 

• Påvens jurisdiktionella anspråk 

• Frågan om filioque


Se vidare Grekisk-ortodoxa kyrkan, Rysk-ortodoxa kyrkan med flera. 

Orientaliskt ortodoxa kyrkor 

Orientaliskt ortodoxa kyrkor är östligt kristna kyrkor som avsöndrade sig från majoritetslinjen vid Konciliet i 

Chalcedon under de kristologiska striderna. Förutom teologiska skillnader fanns även politiska motiv till splittringen. 

Kristna utanför Romarriket hade problem med att de betraktades som femtekolonnare av sina egna länder om de 

hade för stort samröre med representanter för Romarrikets statsreligion. Om de av Romarriket betraktades som 

irrläriga hade de lättare att bli erkända i sina egna länder. 

Se vidare Koptiska ortodoxa kyrkan, Syrisk-ortodoxa kyrkan med flera. 

Österns apostoliska och katolska assyriska kyrka 

Österns apostoliska och katolska assyriska kyrka är en kristen kyrka som även ibland kallas Österns kyrka, Österns 

assyriska kyrka, Österns apostoliska kyrka eller Nestorianska kyrkan. Den assyriska kyrkan skiljer sig från de flesta 

andra kristna kyrkor när det gäller kristologin och vilka bibelböcker den erkänner. Kyrkan bejakar diofysitismen, 

eller tvånatursläran. Den menar att Jesus föddes som en människa men att han fick gudomlig kraft genom att den 

Helige Ande var närvarande vid dopet. Maria ska kallas "Kristusföderska" och inte "Gudaföderska", eftersom Maria 

inte kan föda Gud - Gud är Gud och Jesus är Guds son. Därför har inte Maria lika stor status hos de assyriska kristna 

som hos katoliker. 

1964 övergick den assyriska kyrkan från julianska kalendern till gregorianska kalendern och kallas sedan dess även 

katolsk. 

Assyriska kyrkan har egen patriark och hans officiella titel är "The Reverend and Honoured Father of Fathers and 

Great Shepherd, the Catholikos and Patriarch of the East". Påven erkänns följaktligen inte som en överhöghet, såsom 

i katolska kyrkor. 

Protestantism 

Protestantism är en gemensam beteckning för de lutherska och de reformerta kyrkorna, det vill säga de kyrkliga 

riktningar som utgår från Luthers och Calvins brytning med den katolska kyrkan. Understundom räknas också 

anglikanska kyrkan hit. Bland protestanterna finns också många andra grupper. Till dessa hör bland annat reformerta 

(kalvinister), anglikaner, baptister och metodister. Svenska kyrkan är en evangelisk-luthersk kyrka. Protestantismen 

infördes officiellt i Sverige efter riksdagen i Västerås år 1527 (under Gustav Vasas tid som regent). 

Bland protestanterna finns många andra grupper. Till dessa hör bland annat reformerta (kalvinister), anglikaner, 

baptister och metodister. Se vidare Metodism, Evangelism, Nyevangelism, Pietism, Puritanism och Adventism. 

Lutherdom 

En av de viktigare grenarna av protestantismen är den evangelisk-lutherska rörelsen, även kallad lutherdom. 

Personen bakom denna var Martin Luther från Tyskland. Hans avsikt var en reformering av den romersk-katolska 

kyrkan, inte att åstadkomma en ny kristendomsriktning. Han ville bland annat ta bort delar av de läror denna kyrka 

hade, som han inte ansåg hade någon härkomst i Bibeln. De människor som anslöt sig till Luthers protester blev 

kända som protestanter. I den evangelisk-luthersk läran betonas vikten av Bibeln som Guds ord och att det är endast 

genom tron och Guds nåd som man blir rättfärdig. 

Luther kritiserade på flera punkter den dåtida romersk-katolska kyrkan. Under åren 1516-1517 gjorde han upp med 

flera av dess föreställningar, exempelvis quadriga (den fyrfaldiga bibeltolkningen) och den skolastiska teologin.


Baptism 

Baptister, nedsättande vederdöpare, är en kristen riktning där man i dopfrågan tar avstånd från barndop och istället 

anser att endast den som tagit ställning i trosfrågan och gör ett medvetet val enligt Bibeln och kristen tro rätteligen 

kan döpas. 

Baptismen har sin bakgrund i den radikala reformationen (anabaptister). Dessa grupper hävdade den enskilde 

kristnes rätt att själva tolka bibeln, avvisade ämbetet och införde troendedop. Den första egentliga 

baptistförsamlingen grundades av engelsmannen John Smyth i Nederländerna 1607. Under 1600-talet växte 

baptismen i England, och spreds därifrån främst till Amerika och senare till andra länder. 

Baptismens historia i Sverige börjar i september 1848 då den första baptistförsamlingen bildades i Borekullastugan i 

Landa socken, nära Frillesås vid Hallandskusten, under ledning av den nydöpte F O Nilsson. 

Se även Anabaptism. 

Pentekostalism 

Pentekostalism, av grekiskans pentekoste "pingst", är en teologi inom 

de religiöst extatiska rörelser som har sitt ursprung i väckelserörelser i 

Los Angeles och Wales under 1900-talets första årtionde, ofta kallad 

pingströrelsen eller pingströrelser. Rörelsen var ursprungligen 

inter-denominell, det vill säga att anhängarna kom från de flesta 

kyrkobildningar och samfund, även om en majoritet av dessa främst 

hade bakgrund i helgelserörelsen eller de metodistiska eller baptistiska 

samfunden. Under 1900-talets första hälft kom emellertid en rad egna 

samfund och rörelser att formeras, däribland den svenska 

pingströrelsen. 

Den Helige Ande brukar användas som symbol 

för pentekostalismen 

Under 1960-talet började även traditionella kyrkor såsom katolska kyrkan ta till sig rörelsens yttringar. En breddning 

och vidare spridning av rörelsen tog fart. Denna gång var acceptansen inom de etablerade kyrkorna större och 

medlemmarna blev i högre grad kvar i de samfund som var deras ursprung. Därtill bildades en stor mängd kyrkor, 

samfund och rörelser som hämtade inspiration både från pentekostalismen och de sammanhang de kom från, den 

blandrörelse som uppstod, med stor mångfald i teologier och uttryck kom att kallas neo-pentekostala eller 

karismatiska rörelser. 

De pentekostala och karismatiska rörelserna räknar över hela världen ca 590 miljoner anhängare (därav ca 80 

miljoner i traditionella pentekostala rörelser) och är därmed efter katolska kyrkan den näst största kristna rörelsen. 

Reformert kristendom 

Den reformerta kristenheten (av "reformera") är en beteckning för de kyrko- och samfundsbildningar, som leder sitt 

ursprung tillbaka till de kristna reformationsrörelser som leddes av Huldrych Zwingli och Jean Calvin i Schweiz på 

1520-talet. Den utgör en av huvudfårorna, vid sidan om luthersk och anglikansk tradition, inom protestantismen. 

Ofta talar man om den som "kalvinismen". 

Den reformerta protestantismen skiljer sig från lutherdomen på flera sätt. Presbyterianism, även kallad 

synodalförfattning, är en kyrkoförfattning som praktiseras av bland andra de reformerta kyrkorna i engelskspråkiga 

delar av världen, där de vanligen kallas presbyterianska kyrkor. Man förkastar episkopalismen, uppfattningen att 

kyrkans högsta ledning ligger hos biskoparna (och till exempel inte hos påven).


Anglikanska kyrkan 

Anglikanska kyrkogemenskapen, omfattar huvudsakligen den 

Engelska kyrkan och dess dotterkyrkor i de före detta brittiska 

kolonierna. Ärkebiskopen av Canterbury är kyrkogemenskapens 

främste biskop. 

Anglikanismen tillkom när Henrik VIII av England bröt med påven 

1534, och själv började utnämna biskopar. Sedan Elizabeth I:s tid är 

den engelska monarken den engelska kyrkans Supreme Governor, men 

den engelska kyrkan är sedan 1920 den anglikanska 

kyrkogemenskapens enda statskyrka. 

Den teologiska bredden och mångfalden inom den anglikanska 

kyrkogemenskapen är mycket stor, men på följande punkter skiljer sig 

anglikansk teologi från kalvinism: Anglikaner skiljer mellan 

"Evangeliets två stora sakrament" (dop och eukaristi) och vad som 

vanligtvis kallas för de fem små sakramenten (konfirmation, bikt, 

äktenskapet, ordination och förbön för sjuka). Det tredelade 

apostoliska kyrkliga ämbetet som diakon, präst och biskop betraktas av 

anglikaner sedan 1550 som en urkyrklig ordning som skall förbli i bruk 

för alltid. Biskopens utdelande av konfirmationens sakrament har 

behållits. Dopet betraktas i Den Allmänna Bönboken 1662 som en 

verklig pånyttfödelse. Kristi verkliga kropp och blod är 

Rowan Williams, Engelska kyrkans primas och 

den anglikanska kyrkogemenskapens främste 

biskop (Ärkebiskop av Canterbury). 

altarsakramentets "osynliga och inre nåd" enligt 1604 års katekes, som fortfarande hör till 1662 års bönbok. 

Anglikaner läser apokryferna i den gemensamma gudstjänsten. Den kalvinska predestinationsläran avvisades 1595. I 

anglikanska sångböcker, exempelvis New English Hymnal förekommer förbön för de hädangångnas själar och anrop 

av helgonens förbön. Många anglikaner finner beteckningen protestantisk missvisande för att beteckna deras 

kyrkoidentitet, och föredrar "katolsk och reformerad". 

Reformationism 

Reformationism, som ibland även kallas kristen primitivism, innefattar de religiösa rörelser som lär att en 

återställelse av kristendomen har blivit nödvändig, eftersom katolska, ortodoxa och protestantiska kristna infört 

allvarliga brister i kristen tro och praxis och därmed förlorat en viktig del av den rena eller "sanna" kristendomen. 

Dessa olika grupper tror ofta att den ursprungliga kristendomen till en betydande grad är återställd i deras egna 

kyrkor. 

Reformationism förknippas främst med Reformationsrörelsen, men också med bland annat Sista Dagars 

Heliga-rörelsen, som ofta kallas mormonism, med hänvisning till den period som började med Joseph Smith och 

offentliggörandet av Mormons bok. 

Andra grupper som hör till reformationismen är bland andra kväkare, radikala baptister, Jehovas Vittnen, 

Swedenborgianer, universalister, kristadelfianer och flera frikyrkor, såsom Iglesia ni Cristo. 

Unitarism 

Unitarismen (av lat. unitas "enhet", unus "en"), är en rörelse som uppstod på 1500-talet och avvisade läran om 

treenigheten, jfr antitrinitarism. Rörelsens anhängare, unitarierna, ville förena en sträng monoteism med en kristen 

humanism. Därför förnekade de Jesu gudomlighet och framhöll honom i stället som en människa som Gud utsett till 

budbärare. Unitarierna hänvisar ofta till den romerska statsmaktens påtryckningar under koncilierna åren 325 - 451. 

Då bestämdes dels att Jesus var Gud själv och hans mor Maria upphöjdes till att vara Guds Moder – en av


världshistoriens mest förödande förfalskningar, enligt unitarierna. 

På det europeiska fastlandet skapade de s.k. socinianerna en unitarisk kyrka i Polen, men de förtrycktes under 

motreformationen och fördrevs till andra länder. I 1600- och 1700-talens England förenades unitarismen med 

deismen till en förnuftsreligion. I USA grundades på 1800-talet ett unitariskt samfund som senare har förenats med 

de besläktade universalisterna. I Sverige grundades på 1800-talet några unitariska samfund. Det finns 0,8 miljoner 

unitarier världen över. 

Släktträd för kristna riktningar 

Kyrkliga samfund kan indelas efter deras kultur och tradition, och en distinktion uppställs då mellan västlig 

kristendom och östlig kristendom, vilkas brytning blev fullständig vid den stora schismen. 

Ett mycket förenklat släktträd skulle istället se ut som nedan. Förhållandena har förenklats för att en illustration skall 

var möjlig, och utgör i första hand under nyare tid efter samfundsbildningen i Sverige. 

• Den tidiga fornkyrkan 

• Fornkyrkan 

• Västlig kristendom 

• Romersk-katolska kyrkan 



• Sedevakantister 

• Gammalkatolska kyrkan 

• Evangelisk lutherdom 

• Lutherska bekännelsekyrkan 

• Evangelisk-lutherska bekännelsekyrkan 

• Laestadianerna 

• Svenska kyrkan 

• Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland (avskild till följd av Sveriges delning 1809) 

• Bibeltrogna Vänner, Evangeliska Fosterlandsstiftelsen 

• Svenska Alliansmissionen 

• Anglikanska kyrkan 

• Anglikanska kyrkan 

• Metodistkyrkan 

• Metodistkyrkan 

• Frälsningsarmén 

• Reformerta kyrkor 

• Svenska Missionskyrkan 

• Anabaptisterna 

• Baptistkyrkan 

• Evangeliska frikyrkan 

• Pingströrelsen 

• Engudsläran 

• Trosrörelsen 

• Östligt ortodoxa kyrkor 

• Grekisk-ortodoxa kyrkan


• Rysk-ortodoxa kyrkan 

• Nestorianer 

• Armeniska kyrkan 

• Monofysiter 

• Koptiska kyrkan 

• Georgiska kyrkan 

• Syrisk-ortodoxa kyrkan 

• Sjundedagsadventister 

• Adventistkyrkan 

• Mormonkyrkan 

• Jehovas Vittnen 

• Arianer 

• Markioniter 

• Manikéer 

• Pelagianer 

• Unitarister 

• Montanister 

Ekumenik 

Ekumenik är strävan efter att uppnå enhet i tron på Kristus, en enhet som inte i sig förutsätter likriktning eller 

konformism, men som däremot räknar med en både dogmatisk och ämbetsmässig försoning mellan de nu splittrade 

kristna kyrkorna. Enheten skall vara synlig och i någon grad också strukturell. Internationellt finns det flera 

ekumeniska samarbetsorgan och mötesplatser för samtal och samarbete inom olika områden. Många är specifikt 

inriktade på enskilda frågor, såsom mission, diakoni eller bibelöversättning, medan andra arbetar bredare för samsyn 

och/eller förståelse mellan kyrkor. I Sverige finns ekumeniska samarbetsorgan på såväl nationell som lokal nivå. Det 

bredaste nationella organet är Sveriges kristna råd där de flesta kristna samfunden finns representerade. 

Det största enskilda hindret för enhet mellan kristna är frågan om auktoritet. Vem, vad eller vilka det är som har sista 

ordet i kyrkan leder därpå till frågan om vad kyrkan egentligen är. 

Ekumeniken är ett relativt nytt fenomen, även om strävan efter att bevara den kristna kyrkans enhet har funnits med 

allt sedan apostlarnas tid (jfr Paulus brev till i Nya testamentet). Den tidigare strävan tog sig först uttryck i verbala 

strider som mynnade ut i konciliära beslut där en grupp eller en alternativ strömning inom kyrkan förklarades för 

kättersk och därmed uteslöts. Många är de grupper som helt har försvunnit efter detta, långsamt eller snabbt – till 

exempel arianer, messalianer, donatister och så vidare. Redan i den tidiga kyrkan uppstod emellertid den 

problematiska situation där det fanns två eller flera fungerande, levande kyrkor som vägrade att erkänna varandra. 

Kritik 

Kritik mot kristendomen har förekommit genom hela kristendomens historia. Ett vanligt tema gäller kristendomens 

syn på vetenskap och hur kristen doktrin har hindrat utvecklingen av ny kunskap. [7] En doktrin som kritiserats starkt 

av forskare och många andra är den kristna idén om kreationism; att världen är skapad av Gud såsom anges i 

Genesis. [8] Forskare från en mängd discipliner menar att kreationism liksom dess omformulering intelligent design 

är felaktig, vilseledande och i strid med den kunskap som finns om hur världen kommit till. [9] Kristna brukar 

försvara sig med att den som använder kristendomen till maktmissbruk, utövar våld och förtryck och därmed kränker 

religionsfriheten inte kan räkna sig som hederlig kristen eftersom det i bibeln står strikta regler mot detta, men att 

bibeln går att tolka så att den stämmer överens med vetenskapen beroende på hur pass bokstavligt man tar skrifterna.


Ett annat kritiskt tema gäller kristendomens etik. [10] Kritiker menar att kristna trosföreställningar har legitimerat och 

resulterat i krig, våld och förtryck. [11] [12] Kristendomens syn på kvinnor har bidragit till att upprätthålla kvinnors 

underordning i förhållande till män. Många kritiker, inte minst filosofer, har kritiserat kristendomens moraliska 

utgångspunkter, dess moralisk-etiska system. [13] Genom att säga att moraliska förhållningssätt bestämts av den egna 

guden, anger man ett felaktigt skäl till varför människor bör handla moraliskt. Om motivet för att inte döda enbart är 

att Gud bestämt detta, så faller skälen mot att döda bort om man skulle finna att Gud inte finns eller att kristendomen 

inte är sann. [11] Många filosofer menar istället att vad som är rätt och fel bör avgöras genom att bedöma 

handlingarnas konsekvenser. [14] Kristna brukar då svara att den som inte samtycker med de kristna reglerna inte hör 

hemma i kristendomen. 

Helvetet och djävulen som medel till att skrämma människor att göra det rätta har kritiserats. Idén om arvssynd har 

kritiserats som grym och orimlig; hur kan det vara möjligt att människor bär på synd redan innan de fötts? En kritisk 

synpunkt gäller föreställningen att människor som inte tror på Gud hamnar i helvetet. Varför är det rätt att döma 

människor med utgångspunkt i om de tror på Gud eller inte? Hur kan människor som aldrig hört talas om 

kristendomen göras ansvariga för att de inte tror på den kristna guden? Liberala kristna tror dock att alla får en chans 

att höra talas om kristendomen efter döden, och att ingen religion är den enda sanna, utan att var och en väljer sin 

egen väg. 

Den kristna urkunden Bibeln har varit föremål för omfattande kritik. Några ämnen som tagits upp gäller Bibelns stöd 

för slaveri, Bibelns syn på kvinnan såsom underdånig mannen [10] , Bibelns stöd för auktoritära regimer samt Bibelns 

stöd för krig och våld mot oskyldiga. [11] Bibelns syn på homosexuella har kritiserats för att vara inhuman och 

förneka homosexuella deras rättigheter. [10] Den del av Bibeln som kritiserats hårdast är det Gamla testamentet, 

särskilt tredje och femte Mosebok. [12] Kristna försvarar sig med att i och med Jesus nedkomst på Jorden så ändrades 

de gamla lagarna. Men kristendomens kritiker pekar på de stycken i Bibeln där Jesus säger att det gamla testamentets 

regler fortfarande gäller, även om Jesus tydligt poängterade att dessa regler inte längre måste följas till punkt och 

pricka eftersom han ansåg att det är omöjligt för människan, med undantag för den gyllene regeln och det dubbla 

kärleksbudet. 

En annan kritisk angreppsvinkel gäller inkonsekvenser och felaktigheter i den kristna läran. En mängd stycken i 

Bibeln motsäger varandra. [11] [12] Detta är dock ofta inte sant, utan beror på felaktiga översättningar från originalet. 

Treenigheten har kritiserats för att vara logiskt omöjlig. På grund av treenigheten, förhållandet Gud - Jesus, liksom 

dyrkan av helgon, har det även framförts att kristendomen inte är den monoteistiska lära som den utger sig för att 

vara. Här försvarar sig kristna med att monoteism enbart handlar en ensam gud, och att denne ensamma gud delat 

upp sig själv i tre delar. Läs vidare Kritik mot Treenighetsläran. 

Ett ytterligare kritisk synpunkt på kristendomen är att kristna ídéer har tagits från andra läror. Gudar som Mithras, 

Dionysos, Buddha och egyptiska gudar uppvisar alla så stora likheter med Jesus att den senare sannolikt har 

kopierats från dessa. Kritiker av kristendomen, särskilt icke-troende sådana, menar att de påståenden som 

kristendomen gör mer eller mindre helt saknar bevis och logisk koherens. Detta, menar kritikerna, är ett av skälen till 

varför kristendomen inte kan vara sann. Kristna brukar då fråga sig varför Jesus inte får inspireras av andra, eller 

kanske rent av råka ha samma likheter då ingen kan ha patent på en livsstil, samt att det inte är meningen att någon 

religion ska vara bevisad, utan ändå samla trogna anhängare.


Se även 

• Frikyrka 

• Kloster 

• Kristendomen i Afrika 

• Nicaenska trosbekännelsen 

• Svenska kyrkan 


• Ortodoxa kyrkorna 

• Religionskritik 

• Kristen ateism 

Externa länkar 

• På Bibelsajten [15] Finns en mängd frågor och svar om kristen tro. Där kan man också ställa egna frågor. 

• Katolska kyrkans katekes [16] 

• Lausannedeklarationen - en internationell evangelikal trosbekännelse med sikte på mission [17] 

• De lutherska bekännelseskrifterna [18] 

• Kristendomens historia. En kronologisk redovisning av de viktigaste händelserna i kristendomens utveckling [19] 

ace:Kristen mwl:Crestianismo 

Referenser 

[1] Kelly. Early Christian Doctrines. sid. 69-78. 

[2] Katolska kyrkans katekes, The Holy Spirit (Den Helige Ande), Interpreter of Scripture § 115-118 (http:/ / www. vatican. va/ archive/ 

catechism/ p1s1c2a3. htm#III,) (engelska) 

[3] Thomas av Aquino, "Whether in Holy Scripture a word may have several senses" (http:/ / www. newadvent. org/ summa/ 100110. htm) 

(engelska) 

[4] Katolska kyrkans katekes, "The Holy Spirit (Den Helige Ande), Interpreter of Scripture" § 113 (http:/ / www. vatican. va/ archive/ catechism/ 

p1s1c2a3. htm#III) (engelska) 

[5] Alla Tider, Henrikson Alf, Berg Björn 380-talet 

[6] Tidens - Världshistoria, Herman Kinder, Werner Hilgemann, ISBN 91-550-3318-0, sid 103 

[7] Dawkins, Richard (2007). Illusionen om Gud. Leopard förlag. ISBN 978-91-7343-176-7 

[8] Dennett, Daniel (2002). Darwins Dangerous Idea. 

[9] Dawkins, Richard (1986). Den blinde urmakaren. Wahlström och Widstrand. ISBN 91-46-15474-4 

[10] Zetterholm, Magnus (2005). Bibelns fördömanden är moraliskt orimliga (http:/ / www. svd. se/ kulturnoje/ mer/ kommentar/ artikel_389829. 

svd). Svenska Dagbladet 26 Januari 2005. 

[11] Harris, Sam (2004). The End of Faith: Religion, Terror, and the Future of Reason. W.W. Norton. ISBN 0-7432-6809-1 

[12] Harris, Sam (2006). Letter to a Christian Nation. Random House. ISBN 978-0-307-26577-7 

[13] Dennett, Daniel (2006). Breaking the spell. 

[14] Singer, Peter (1993). Praktisk Etik. 

[15] http:/ / www. bibelsajten. nu/ index. asp 

[16] http:/ / www. katekesen. se/ 

[17] http:/ / www. lausanne. org/ sv/ lausanne-1974/ lausanne-covenant. html 

[18] http:/ / www. logosmappen. net/ bekskrifter/ index. html 

[19] http:/ / web. telia. com/ ~u38013568/ kristendomens-historia/

Islam 22 

Islam 

Denna artikel är en del i en serie om 

→ Islam 

– en abrahamitisk religion 

Wikipedia: Projekt islam 

RELIGION 






• Teologi 

Islam (på arabiska: مالسإلا , al-'islām, med betydelsen "underkasta sig (åt Guds vilja)", "att ge sig (åt Gud)", från 

ordstammen s-l-m som betyder "frid"), är en monoteistisk, abrahamitisk religion som räknar Muhammed (ca. 570 – 

632) som den sista i en lång rad av profeter och Koranen som sin uppenbarade heliga skrift. En som bekänner sig till 

islam kallas muslim [1] , vilket ungefär betyder "en som ger sig åt Gud av tillit och förtröstan". Islam är idag världens 

näst största religion (efter → kristendomen), med omkring 1,5 miljarder utövare. 

Muslimer tror att Gud (arabiska: هللا, Allāh) uppenbarade Koranen för Muhammed, den siste profeten, och ser 

Koranen och sunna (redogörelsen för hur Muhammed levde och vad han yttrade) som de grundläggande källorna för 

islam. De betraktar inte Muhammed som grundaren av en ny religion, utan som en återskapare av Abrahams, Moses 

och Jesu ursprungliga monoteistiska trosåskådning. 

Islam innesluter många religiösa övningar. Anhängarna måste i allmänhet följa islams fem pelare, fem plikter som 

förenar muslimer med gemenskapen. Vid sidan av detta har de islamiska lagarna (sharia) utvecklat en tradition av 

stadgor och rättsregler som praktiskt taget berör alla samhällsaspekter och avseenden i ett muslimskt liv. Denna 

tradition omger praktiska frågor som kan beröra anhängarens liv. 

Nästan alla muslimer tillhör någon av de större riktningarna inom islam, sunni eller shia. Schismen utvecklades 

mellan 600-700 utifrån meningsskiljaktigheter angående det religiösa och politiska ledarskapet för det muslimska 

samhället. Ungefär 90 procent av alla muslimer är sunni och 10 procent är shi'a. Islam är den dominerande religionen 

i Mellanöstern, såväl som i delar av Afrika och Asien. Större muslimska grupper finns även i Kina, på Balkanhalvön 

(nära hälften av Bosnien och Hercegovinas befolkning är etniska muslimer) och i Ryssland. Det finns också ett 

relativt stort antal muslimska grupper i resterande delar av världen. I Västeuropa är antalet muslimer totalt fler än 20 

miljoner [2] .

Islam 23 

Etymologi och innebörd 

Islam är ett (arabiskt ord (مالسإلا), al-'islām, med den ungefärliga betydelsen "överlåta sig", "att ge upp "). Det är 

besläktat med verbet aslama, som ofta översätts med "underkastelse", men egentligen betyder det "islamisering" 

Ordet "islam" och dess mening kan blandas med ordet"salam" som betyder frid./läs nedan/ Muslimer brukar använda 

ordet "slam" i sin hälsning som("Alsalamo Alikom") som betyder ("frid vare med er") vilket har sitt ursprung i de 

Semitiska språken. 

I Muhammad Asads Koran-kommentar skriver han att ordet salām kan översättas med ordet "räddning", men att det 

är svårt att finna ekvivalenta uttryck på andra språk. Det betecknar olika aspekter av sinnesro, hälsa och säkerhet mot 

fara och ont, samt uppnående av det som med en kristen term kallas "frälsning". Det finns dock en skillnad i 

betoning då islam inte delar den kristna frälsningslärans uppfattning om arvsynden. Enligt Asad ligger 

begreppsinnehållet i ordet salām snarare närmare tyskans Heil ("hälsa", "lycka") eller det franska salut ("hälsning", 

"frälsning"), som båda uttrycker nyanser av inre ro och uppfyllelse utan att inbegripa den specifikt kristna 

innebörden av frälsning. [3] 

Ordet islām i infinitivform förekommer åtta gånger i Koranen. [4] I Koranen som sådan förekommer dock ingen 

"institutionalisering" av ordet och dess avledningar, det vill säga att dessa enbart skulle beteckna profeten 

Muhammeds efterföljare, utan de används i generell och bokstavlig bemärkelse. Termerna muslim och islām syftar i 

Koranen på det allmänna tillståndet hos var och en "som underkastar [eller 'har underkastat'] sig" respektive 

"underkastelse under Guds vilja". [5] I sura 3:19 heter det till exempel "För Gud är [den sanna] religionen 

underkastelse under Hans vilja" (Innad-Dīna 'indallāhil-'Islām). 

Islam som naturligt tillstånd och som religion 

Enligt Koranen kan inte en enda varelse, eller någonting annat som existerar, undgå att i en mening underkasta sig 

Guds vilja. Detta är islam i sin allra mest generella bemärkelse, det vill säga islam som ett naturligt, universellt 

tillstånd som utgör förutsättningen för existensen som sådan. Men det är bara de som erkänner och frivilligt bejakar 

detta (enligt Koranen) oundvikliga existentiella faktum, som räknas som muslimer i religiös bemärkelse. Muslim är 

med andra ord den som aktivt och medvetet har antagit islam som sin religion (ar. dīn), därför att han eller hon funnit 

dess budskap vara överensstämmande med sanningen och verkligheten, och därmed också med människans 

ursprungliga och innersta natur (ar. fitra) [6] . Denna islams så grundläggande ontologiska förståelse (syn på 

verkligheten) uttrycks bland annat i en retorisk fråga i Koranen, vers 3:83: [7] 

• "Önskar de en annan [religion] än den som Gud har gett dem? [Gud] som alla i himlarna och på jorden 

underkastar sig av fri vilja eller nödda och tvungna, och till vilken de skall återbördas." 

Till detta är också knutet den antropologiska uppfattningen (människosynen) om varje enskild människas fria vilja 

och personliga ansvar för sina handlingar: 

• "Tvång skall inte förekomma i trosfrågor." (2:256) 

• "Handla som ni vill; Han ser vad ni gör!" (41:40) 

• "Det är för människornas skull som Vi har uppenbarat Skriften för dig med sanningen. Och den som låter sig 

vägledas [vägleds] till nytta för sig själv, och den som går vilse, går inte vilse till skada för någon annan än sig 

själv. Du [Muhammed] har inte satts att vaka över dem." (39:41) (Det vill säga, enligt Muhammad Asads 

kommentar, "du är inte ansvarig för deras handlingar".) [8]

Islam 24 

Islams troslära 

Den viktigaste läropunkten i islam är monoteismen, att Gud eller den Allsmäktige (Allah på arabiska) är en och att 

han ska dyrkas ensam, utan mellanhänder. Islams trosbekännelse (shahadan) lyder: "Det finns ingen gud utom Gud, 

och Muhammed är hans profet." Gud är enligt Koranen helt suverän, ständigt närvarande och fullkomlig (varken 

enbart manlig eller kvinnlig). Gud beskrivs först och främst som "den Barmhärtige, den Nåderike" och kan som 

sådan endast lära kännas genom en attityd av öppenhet och ödmjukhet. [9] 

Profeten Muhammed anses inte ha instiftat en ny religion. Koranens budskap är istället en bekräftelse av alla 

föregående profeters budskap till världens alla folk, en återgång till den rena, ursprungliga monoteismen hos Adam, 

Abraham (Ibrahim) och Noa (Nuh). Människorna är satta att förvalta skapelsen till den evige Gudens ära, men är 

glömska och förtränger gärna varför de befinner sig på jorden. Istället börjar de ofta dyrka sina egna skapelser, 

irrläror och förgängliga ting. Detta beskrivs på flera ställen, bland annat i den kända berättelsen om Guldkalven i 

Koranen 20:88, liksom i Bibelns Andra Mosebok 32. 

Som kompensation för människornas glömska och "förhärdade hjärtan" får de med jämna mellanrum tillsänt sig 

profeter som påminnare och varnare (sura 16:36). Enligt islams lära är Muhammed den siste av alla dessa sändebud 

och Koranen har därför ställningen som det "Sista testamentet". 

I islam anses Koranen vara själva uppenbarelsen "nedsänd" till Profeten Muhammed genom ärkeängeln Jibril 

(Gabriel) under en period av 23 år från och med år 610. Profeten själv anses inte vara gudomlig, utan endast en 

förmedlare av uppenbarelsen. Han prisas därför som den högst benådade och renhjärtade bland människorna 

(Muhammed betyder "den prisade"). Som mottagare och förmedlare av det gudomliga Ordet – trots sin analfabetism 

– motsvarar hans ställning i islam närmast Jungfru Marias i → kristendomen. [10] Även Maria (Maryam) och Jesus 

(Isa) omtalas som speciellt utvalda i Koranen (se till exempel sura 19, uppkallad efter Maryam/Maria). 

Muslimer tror, i likhet med kristna och judar, att en slutgiltig bedömning av människors handlingar kommer att ske 

på den Yttersta dagen, men att vetskapen om när denna dag infaller endast ligger hos Gud. När den slutgiltiga 

bedömningen infaller kommer alla människor som har levt, lever samt skall leva att bedömas utifrån om deras 

handlingar följt Guds väg. Beroende på hur en människa levt sitt liv och i vilken grad man haft goda avsikter 

kommer hon eller han antingen till himlen eller helvetet. Men eftersom Gud är nådig så kan även den som felat och 

tillslutit sitt hjärta för Guds Sanning och Verklighet (ar. Ḥaqīqah) få komma till Himmelriket. 

Koranen föreskriver tron på Gud och på hans uppenbarelser, på hans änglar, hans sändebud och på Domedagen. 

Muslimer tror att Gud uppenbarade sitt slutliga budskap till människorna genom den islamiska profeten Muhammed 

via ängeln Gabriel (arabiska: ليربج; Jibrīl). För dem är Muhammed den siste profeten och Koranen är alla de 

samlade uppenbarelser som denne mottog. Inom islam är profeter sändebud utvalda av Gud. De är mänskliga och 

inte gudomliga, även om en del av dem har haft förmågan att kunna utföra vissa mirakel för att påvisa sina anspråk. 

Islamiska profeter anses vara närmast fullkomliga. Koranen nämner ett flertal personer betraktade som profeter inom 

islam, bland dem Adam, Noa, Abraham, Mose och Jesus. Islamisk teologi menar att alla Guds sändebud sedan Adam 

har predikat samma budskap; överlåtelse av sig själv till Guds vilja. Islam framställs i Koranen som "den 

ursprungliga naturen uppå vilken Gud skapat mänskligheten".

Islam 25 

Gud 

Allah i enkel arabisk kalligrafi. 

Koranen 

Islams mest väsentliga teologiska koncept är tawhīd – tron på en enda gud 

(monoteism). Den första av islams fem pelare är den islamiska trosbekännelsen, 

shahadah, vilken förklarar att "det inte finns någon annan gud utom Gud och 

Muhammed är hans profet." I den traditionella islamiska teologin är gud så stor att 

människan inte kan omfatta honom med sitt förstånd; muslimer förväntas inte 

försöka föreställa sig Gud, utan dyrka och beundra honom som beskyddare. 

Fastän muslimer tror att Jesus var en profet, förkastar de den kristna 

treenighetstanken och jämför den med polyteism. Inom islamisk teologi var Jesus 

blott en man och inte Guds son; Gud beskrivs i ett kapitel i Koranen (Al-Ikhlas, 

den 112:e suran) som "Gud den ende, Gud, den Evige; ej har han fött och ej är han 

född och ingen är hans like." 

Muslimer tror att Koranen är Guds oförvanskade ord och därmed islams 

centrala heliga skrift. Muslimer tror att alla Koranens verser uppenbarades 

för Muhammed av Gud via ängeln Gabriel under många tillfällen mellan år 

610 och fram till Muhammeds död år 632. 

Koranen delas in i 114 suror, kapitel, vilka sammanställda omfattar 6 236 

āyāt eller verser. Koranen berör moralisk rådgivning snarare än 

instruktioner om lagar och ses som "källskriften för islamiska principer och 

värderingar". 

Ordet koran betyder "recitation". När muslimer talar om Koranen menar de 

vanligtvis skriften som den reciteras på arabiska snarare än den tryckta 

versionen eller någon annan översättning av den. För muslimer är Koranen 

fulländad endast såsom den uppenbarades på arabiska. Översättningar av 

Koranen betraktas därför som kommentarer eller "förklaringar om 

Koranens innebörd", och inte som den själva Koranen. 

Änglar 

Tron på änglar är viktig för den islamiska trosläran. Det arabiska ordet för 

änglar är malak och betyder "sändebud" (jfr. hebreiska malakh). Enligt 

Den första suran i ett manuskript av 

Koranen av Hattat Aziz Efendi. 

Koranen har inte änglar fri vilja, och dyrkar Gud i idealisk lydnad. Änglarnas tjänster innefattar att överföra 

uppenbarelser från Gud, prisa Gud, dokumentera varje människas handlingar samt att hämta en människas själ vid 

hennes död. 

Profeten Muhammed 

Muhammed var en arabisk religiös, politisk ledare som grundade religionen islam som ett historiskt fenomen. 

Muhammed har enligt Koranen ställningen som Guds sista profet och Guds lag är med honom slutgiltigt uppenbarad. 

Muslimer betraktar inte Muhammed som grundaren av en ny religion, utan som en återskapare av Abrahams, Moses 

och Jesu ursprungliga och oförvanskade monoteistiska trosåskådning. Den islamiska synen på Muhammed är att han 

är en vanlig människa, men utvald av Gud. De tidigare profeterna Noa (Nuh), Abraham (Ibrahim), Mose (Musa) och 

Jesus (Isa) med flera anses enligt Koranen alla vara muslimer (det vill säga "de som överlåter sig till Gud", vilket 

ordet muslim betyder). Deras uppenbarelser anses ha blivit förvrängda eller förlorade över tid, vilket resulterat i

Islam 26 

förvrängning av den ursprungliga monoteismen som profeterna förkunnat och det var därför som Gud sände en ny 

profet, Muhammed, som skulle ta emot en uppenbarelse och predika monoteism. Detta skedde bland annat genom att 

han tog emot Koranen (som betyder recitation och anses vara Guds ord), vilken givits Muhammed av Gud genom 

ärkeängeln Gabriel (Jibril) när Muhammed var cirka 40 år. Dessa uppenbarelser kom i korta sekvenser under en 

period av 23 år. Innehållet i dessa uppenbarelser, kända som al-Qur'an ("recitationen"), memoriserades av 

antecknades av hans följeslagare. Muhammeds familj och släkt anses vara de första som följde Guds ord. Det dröjde 

dock till efter hans död innan Koranen kom till i bokform, eftersom Muhammed påstås vara analfabet, som levde i en 

kultur där det främst fanns en muntlig tradition. Dessförinnan hade den koranska uppenbarelsen spritts med hjälp av 

memorisering av verserna, som sedan spreds från person till person och genom att de skrevs ned på djurskinn, 

palmer, ben från döda djur etc. 

Återuppståndelse och dom 

Tron på "Återuppståndelsens Dag", yawm al-Qiyāmah (även yawm ad-dīn, "Domedagen" och as-sā’a, "Den sista 

timman") är också avgörande för muslimer, eftersom den utgör svaret på den kanske viktigaste frågan för 

människorna, nämligen "vad händer efter döden?". Muslimer tror att tiden för Qiyāmah är förutbestämd av Gud men 

okänd för människan. Rättegångarna och utfrågningarna under Qiyāmah beskrivs i Koranen och i hadith. 

Ödet 

I överensstämmelse med den islamiska tron på ödet eller gudomlig ödesmakt (al-qadā wa'l-qadar), har Gud full 

vetskap och kontroll över allt som sker. 

Sammanfattning av islams troslära 

• Monoteism: Gud (Allah på arabiska) är en och den enda som är värd dyrkan. Det arabiska begreppet för 

monoteism är tawhīd (En). Allah är allsmäktig, allvetande och evig. 

• Det finns flera profeter och den främsta och slutgiltiga av dessa profeter är Muhammed som har sänts till 

människorna av Allah. 

• Tron på änglar som en viktig förbindelselänk mellan Gud och människornas själar. 

• Koranen är given oförvanskad från Allah till Muhammed. Andra skrifter sändes till tidigare profeter men 

människor har över tiden förvanskat dessa. Gamla och Nya Testamentet (Injil) är skrifter som muslimer tror 

sändes av Gud till Musa (Moses), Daud (David) och Isa (Jesus). Dessa kom dock att ändras av människor, men 

delar av det ursprungliga budskapet finns kvar. 

• Qadr, ödet, är också en trosprincip. Tron på qadr innebär att allting som sker, sker med Allahs tillåtelse och vilja 

och att han i förväg känner till allting. Detta bör dock inte tolkas så att människor inte skulle ha en fri vilja. 

• Det finns ett liv efter döden där man antingen hamnar i paradiset eller helvetet, beroende på ens handlingar i 

jordelivet.

Islam 27 

Religiösa plikter och övningar 

Islams fem pelare 

Islams fem pelare (arabiska: نيدلا ناكرا) är fem väsentliga plikter 

inom sunni-islam. Shiamuslimer instämmer till åtta rituella 

övningar vilka avsevärt sammanfaller med de fem pelarna. Dessa 

är: 

• Shahadah eller Tawhid, den enkla trosbekännelsen och 

grundsatsen inom islam: "'ašhadu 'an-lā ilāha illā-llāhu wa 

'ašhadu 'anna muħammadan rasūlu-llāh", eller "Jag bekänner att 

det inte finns någon gud utom Allah, och Muhammed är hans 

profet." Muslimer måste repetera shahadah i bön, och 

icke-muslimer som önskar konvertera till islam måste recitera 

trosbekännelsen. 

• Salah är ritualbönen (tidebönen) inom islam, vilken skall 

förrättas fem gånger om dagen. Man vänder sig i bönen mot Mekka. 

Bland ritualerna i vallfärden ingår att gå sju gånger runt 

Kaba i Mekka. 

• Zakat eller allmosan är en plikt som innebär att man ska dela med sig av det man har fått från Gud till de fattiga. 

Zakat ska ges i allt från pengar till kunskap. 

• Sawm, att fasta under månaden ramadan är vad sunnimuslimerna beskriver som den fjärde pelaren i Islam. 

• Hajj är vallfärden inom islam. Det är en plikt för varje frisk vuxen muslim som har medel därtill att en gång i 

livet vallfärda till Mekka och närliggande områden under den sista månaden i det islamiska månåret. Väl i Mekka 

skall pilgrimen utföra vissa ritualer av vilka några är individuella och några kollektiva. Till de individuella riterna 

hör att gå in i ett renhetstillstånd, ihrâm. Kringvandringen, tawâf, runt Kaba sju gånger motsols är också en 

individuell rit, liksom att sju gånger tillryggalägga sträckan mellan de två små kullarna Safâ och Marwa inne i den 

stora moskén i Mekka. Till de kollektiva ritualer som alla vallfärdande skall genomföra samtidigt hör "ståendet", 

wuqûf, på slätten Arafât under en halv dag, från middag till solnedgång. 

Islamisk lag och rättslära 

Sharia (ordagrant "vägen till vattenkällan") brukar definieras som 

islams religiösa lag eller yttre levnadsregler för de troende. Sharia 

berör åtminstone i princip alla aspekter av det mänskliga livet, från 

detaljerade renhetsregler till föreskrifter om relationer mellan 

människor och hur samhället ska styras. Sharia är uppdelad i två delar: 

ibadat som berör privata frågor särskilt rörande gudstjänstlivet, samt 

muamalat som omfattar sociala frågor. Sharia har historiskt fått sin 

uttolkning i en rik rättstradition som kallas fiqh på arabiska. 

Det finns fyra huvudsakliga källor till islams lagar: Koranen, sunna 

(Muhammeds föredöme), qiyas (analogier) och ijma (de rättslärdas 

Den islamiska trosbekännelsen (Shahada). 

konsensus). Dessa fyra källor kan i sig delas upp i tre nivåer. Koranen och sunna är den första och viktigaste nivån, 

eftersom det är i dessa Guds uppenbarelser till Muhammed återfinns. Dessa texter måste ofta tolkas, då de i sig inte 

innehåller så mycket lagmaterial. Allt lagmaterial i sharia kan på ett eller annat sätt härledas tillbaka till Koranen. Av 

Koranens 6200 verser anses ungefär 350 innehålla lagtext, varav nästan hälften handlar om religiösa ritualer. Sunna 

innehåller fler berättelser som berör människors liv och leverne, och Koranen påpekar ofta att människorna ska följa 

profetens exempel. Genom haditherna och sunna tolkas Koranens lagverser utifrån Muhammeds levnadsexempel.

Islam 28 

Islamiska rättslärda delar in alla handlingar i fem typer: påbjudna (fard eller wajib), rekommenderade (mandub), 

neutrala (inte rekommenderade men inte otillåtna, mubah, otillåtna (makruh) samt absolut förbjudna (haram). De 

första fyra går under samlingsnamnet halal, tillåtna. Endast de som är fard eller wajib och de som är haram är 

intressanta ur rättslig synvinkel; de övriga nivåerna är endast till för att vägleda den enskilde i dennes relation med 

Gud. En handling kan placeras i olika nivåer beroende på vilken rättslärd som tillfrågas. 

Endast 30 av Koranens verser handlar om brott och straff. Där presenteras fem brott där Koranen påvisar speciella 

straff. Dessa kallas hudud och är följande fem: stöld, rån, drickande av alkohol, otrohet och falskt vittnesmål om 

otrohet. Förutom dessa slår Koranen fast vissa saker om exempelvis äktenskap och arv, men resten lämnas åt 

samhället att avgöra. Eftersom Koranen innehåller få lagar, är haditherna (som utgör sunna) viktiga lagkällor. 

Haditherna presenterar levnadsexempel kopplade till Muhammed och personer som stod honom nära. 

Sunna och Koranen sammanställdes under tiden efter Muhammeds död 632. Därför innehåller texterna exempel från 

det samhälle Muhammed levde i och inte alltid sådant dagens muslimer vill och behöver veta om hur man ska leva. 

Därför har det gjorts tolkningar av Koranen och sunna för att komma fram till fler lagar, bland annat genom 

analogier, qiyas. 

Tolkningar genom analogier utgör sharias andra nivå. Genom dessa tolkningar kan nytt lagmaterial skapas, genom 

att nya händelser jämförs med de som redan presenteras för att komma underfull med om detta är tillåtet eller inte. 

Drickande av alkohol är ett exempel. Det är haram (definitivt förbjudet) att dricka vin enligt Koranen (5:90). Hur är 

det med andra alkoholhaltiga drycker? Är de lika förbjudna? För att ta reda på detta tar man reda på varför det är 

otillåtet att dricka vin. Denna anledning (illa) ansågs av de rättslärda vara berusning. Om Gud har förbjudit berusning 

så har Gud även förbjudit andra ämnen som ger samma effekt. Detta gör att även andra drycker/ämnen som ger 

denna effekt är haram. 

Ibland kan det råda oenigheter om dessa tolkningar. Då träder den tredje nivån in, de rättslärdas konsensus, ijma. Att 

tolka Koranen och sunna (ijtihad) är påbjudet för muslimer och därför är det tillåtet med olika tolkningar. När olika 

tolkningar står mot varandra är det den tolkning som det råder konsensus om som ska vara den gällande. Det som det 

råder konsensus om är det som Gud vill ska gälla. Detta har debatterats mycket efter Muhammeds död. Vem får vara 

med och besluta om konsensus? Hur många måste det vara? Det ansågs snart vara de rättslärda, ulama, som får vara 

med i diskussionerna om konsensus, och att konsensus måste råda i hela den muslimska gemenskapen (umma), 

förslagsvis genom representanter. Idag råder olika konsensus inom de olika rättsskolorna. 

Sharia vänder sig till den enskilde troendes personliga samvete, etik och rättspatos och liknar på så sätt i mångt och 

mycket talmud, den → judiska lagen. Befogenheten att tillämpa sharia har traditionellt sett inte vilat på statens 

ansvar, utan på det civila samhället, den muslimska trosgemenskapen. 

Källor: Vikör, Knut S. 2005. "Between God and The Sultan - A History of Islamic Law. London: Hurst & Company. 

Tillämpning av islamisk rättslag 

De senaste hundra åren har den islamiska lagen i de flesta muslimska 

länder påverkats av västvärldens rättsmodell. Detta har medfört en viss 

modernisering av lagarna som dock inte varit helt enkel eftersom islam 

och västvärlden har olika utgångslägen i sitt grundläggande synsätt. I 

de europeiska länderna gäller lagarna till exempel efter territoriella 

gränser, en lag i Sverige och en annan i Danmark medan många 

muslimer skulle önska att samma lag gällde alla muslimer oavsett i 

Länder med sharia-lag. 

vilket land de bodde. Samtidigt har islamisk lag en individualistisk syn på rättsväsendet. Samma rättsregler gäller 

inte för en kvinna som för en man, för en troende muslim som för en jude och så vidare. I väst är det självklart att 

alla ska behandlas lika inför lagen oavsett kön eller religiös tillhörighet. Dessa problem har bearbetats på olika sätt i 

olika länder men generellt sett har en stor del av rättsväsendet sekulariserats och kodifierats. Allra mest inflytande i 

processen har engelsk och fransk lagstiftning haft eftersom de var de stora kolonialmakterna under 1800-talet.

Islam 29 

I de flesta länderna behandlas numera brottmål i domstolar under litet eller inget inflytande av sharia. På samma sätt 

har ägandemål och ekonomiska transaktioner förlagts till sekulariserade domstolar. Detta gäller speciellt i de länder 

med större internationell handel. I kontakten med européer krävde dessa att behandlas enligt västerländsk lag framför 

sharia. De länder med mindre ekonomiskt utbyte med Europa har tillåtit sharia bibehålla ett större inflytande över 

dessa lagar. Det lagområde som mest styrs efter sharia idag är familjerätten. Det kan gälla äktenskapsfrågor, 

skilsmässor, arv eller barnomsorg. De sharialagar som tillämpas inom vissa rättsområden (till exempel familjerätt) 

kan se olika ut från land till land, beroende på vilken eller vilka rättskolor sharialagarna är baserade på. Det finns 

alltså inte en shariarätt på familjerättsområdet, utan många olika. 

Källor: Vikör, Knut S. 2005. "Between God and The Sultan - A History of Islamic Law" London: Hurst & Company. 

Sid 222-229 

Familjerätten i islamisk lag 

Familjerätten är den del av traditionell islamisk lag som fortfarande på många håll styrs av sharia. I några områden 

har visserligen lagen kodifierats men baseras ändå på regler som är uppställda av sharia. De olika rättsskolorna 

divergerar något inbördes men gemensamt för alla är den individualistiska synen på män och kvinnor. Man har alltså 

olika rättigheter respektive skyldigheter om man är man eller kvinna, gift eller ogift, son eller dotter. Sett ur ett 

historiskt perspektiv hade en kvinna inom islam relativt stora rättigheter gentemot mannen jämfört med en kvinna 

från det medeltida Europa. Men ur ett modernt, västerländskt, perspektiv kan man reagera på olikheterna mellan 

könen, samt kvinnor och mäns olika rättigheter och skyldigheter. Mannens och kvinnans roller uppfattas i enlighet 

med ett mer traditionellt sätt, som att de kompletterar varandra. 

Arvslagar 

Dessa lagar kan vara avancerade och svåra att förstå sig på, speciellt de sunnitiska lagarna. Alla har rätt att ge 1/3 av 

sin egendom till vem som helst utom till dem som han/hon enligt lagen redan måste testamentera till. Resten av 

hans/hennes kvarlåtenskap delas sedan mellan släktingar. Det finns två olika slags släktingar som man testamenterar 

till: släktingar enligt Koranen, fara'id och alla andra, 'asaba. Släktingarna enligt Koranen får alla varsin, enligt 

Koranen, specificerad del av dödsboet medan de andra släktingarna får vad som blir över. Faderns sida av familjen 

ärver mer än moderns när det gäller den sistnämnda gruppen. Hur mycket var och en får beror mycket på hur många 

släktingar som är med och delar. Det kan ofta vara mer fördelaktigt att vara en del av den andra gruppen då dessa 

delarna inte är förutbestämda. 

Uppdelningen mellan släktingar är enligt Koranen: 

• Döttrar: 1/2 om det finns en, 2/3 om det finns fler 

• Fadern: 1/6 

• Modern: 1/6 om hon har andra barn som också ärver, annars får hon 1/3 

• Systrar: samma som döttrarna 

• Make: 1/2 om de ej har barn eller 1/4 om de har barn 

• Maka: 1/4 om de ej har barn eller 1/8 om de har barn. Om det finns fler än en fru delar de lika mellan varandra. 

Halvsyskon, far-och morföräldrar och barnbarn kan även de få ärva enligt Koranen vid vissa speciellt tillfällen. 

Källor: Vikör, Knut S. 2005. "Between God and The Sultan - A History of Islamic Law" London: Hurst & Company.

Islam 30 

Äktenskap 

Äktenskap räknas som förtjänstfullt, mandub, men inte en plikt, wajib. 

Äktenskapet lagfästs av en qadi. Det är ett juridiskt kontrakt mellan två parter, och gäller från och med att parterna 

skrivit på kontraktet. Brudparet representeras av en wali, vanligtvis den närmste manliga släktingen, men oftast kan 

vuxna män själv vara wali. Det är endast inom den hanifitiska rättskolan som en vuxen kvinna kan vara sin egen wali 

och gifta sig utan sina släktingars medgivande. 

Äktenskapskontraktets innehåll är helt upp till de båda parterna, men det är vanligt att det krävs någon form av 

hemgift (mahr) till kvinnan. Det är inte ett brudpris, utan kvinnans egendom. Brudgåvan gav alltså kvinnan en viss 

ekonomisk frihet, samtidigt som den bevisade mannens förmåga att försörja henne och en familj. Mahr är ofta 

uppdelat i två delar, dels en hemgift som betalas ut direkt till kvinnan, dels en andel som betalas ut när kvinnan blir 

änka. Den andra utbetalningen av mahr kan också ses som ett skadestånd i de fall mannen begär skilsmässa (talaq). 

Brudpengens andra del kan betalas ut även om den inte är specificerad i äktenskapskontraktet. 

Islam rättfärdigar visst månggifte på så sätt att en man under vissa villkor får gifta sig med upp till fyra hustrur. Han 

måste dock kunna behandla alla sina hustrur lika, rättvist och han skall kunna försörja dem alla, vilket noga 

poängteras. Sura 4 vers 3 i Koranen verkar mena att detta i praktiken är en omöjlighet, hur mycket man än försöker 

är det omöjligt att behandla sina fruar lika. Idag har detta uppfattats som en uppmaning till att idealet är att man skall 

leva monogamt. 

Enligt sharia bör både brud och brudgum samtycka till bröllopet, men samtidigt förväntas det av bruden att hon ska 

acceptera sin fars val av brudgum. Detta skapar komplikationer speciellt om äktenskapskontrakt görs upp när det 

blivande brudparet fortfarande är barn. Ingen förväntar sig att ett barn ska kunna uttala sig om en framtida partner 

men kontraktet är ändå gällande från den dag det upprättas. 

I sunnimuslimsk tradition är mut'a den gåva mannen ger kvinnan om han vill skiljas. Mut'a utbetalas särskilt om 

äktenskapet inte fullbordats (vilket sker genom samlag). I shiitisk rätt avser begreppet mut'a (persiska sighe) ett 

tillfälligt, tidsbegränsat äktenskap. Det kan vara en timme eller under många år. Parterna skriver i vissa fall ett 

kontrakt, i andra fall räcker det med en muntlig överenskommelse. Kritiker betecknar mut'a som legaliserad 

prostitution. Det finns dock en bred variation inom shiaislam om hur mut'a (arabiska "nikah mut'a) bör gå till. Man 

försöker skilja på den form som utövas lagligt i Iran och den form som de arabiska shiamuslimerna ofta framför. 

Skilsmässa räknas som klandervärt, makrun. Äkta makar uppmanas till dialog om osämja uppstår. Skilsmässa är i 

första hand förbehållet mannen, som genom att tre gånger uttala ordet talaq (ungefär ”Jag skiljer mig från dig”) kan 

upplösa äktenskapet. De första gångerna är det möjligt att återgå in i äktenskapet igen, men tredje gången blir 

skilsmässan irreversibel, om inte kvinnan gifter sig med en annan man emellan. 

I en del muslimska traditioner är det endast möjligt för kvinnan att kräva skilsmässa om mannen är impotent eller 

psykiskt sjuk. Enligt andra rättstraditioner kan kvinnan begära hos en qadi (domare) att äktenskapet upplöses (khul) 

mot att hon avsäger sig sina ekonomiska rättigheter. Någon forskare [11] uppskattar att var tredje muslimsk skilsmässa 

är en form av khul. Liksom vid äktenskapets ingående är upplösning enligt khul en förhandlingsfråga, men ofta 

innebär det att kvinnan avsäger sig sin mahr. 

Föräldraskap 

Alla barn födda inom ett äktenskap betraktas som äkta och det anses vara mannens barn. De är därför en del av 

mannens släkt, inte kvinnans. Mannen kan även acceptera att ta på sig faderskapet för barn födda utanför 

äktenskapet. Han kan även avsäga sig faderskapet, li'an. En graviditet kan enligt lagen vara allt mellan sex månader 

upp till två år. Mannen har fullt ekonomiskt ansvar. Söner blir försörjda fram tills de börjar arbeta och döttrar tills de 

gifter sig. Kvinnor som skilt sig eller blivit änkor blir försörjda av sin närmaste manliga släkting igen. 

Om man och hustru skiljer sig har mannen fortfarande ekonomiskt ansvar för barnen upp till en viss ålder (ofta sju år 

för pojkar och nio år för flickor) medan hustrun är skyldig att uppfostra barnen under samma tid. Efter denna ålder

Islam 31 

flyttar barnen normalt sett till sin far men kan efter överenskommelse mellan båda parter också fortsätta bo kvar hos 

sin mor fast nu utan ekonomisk hjälp från fadern. 

Källa: Vikör, Knut S. 2005. Between God and The Sultan - A History of Islamic Law, London: Hurst & Company. 

Kap 15. 

Mannen är familjens förmyndare, och det är han som har ansvar för familjens underhåll. Muslimsk rätt skiljer på 

omvårdnad (hadana) och vårdnad (vilaya). och det är mannen som är barnens förmyndare (wali). Kvinnan har ansvar 

för barnens omvårdnad till det att barnen är sju respektive nio år (i iransk rätt när pojken är två och flickan sju år). 

Barnen följer faderns släkt och i samband med skilsmässa tillfaller i normalfallet vårdnaden mannen och hans familj, 

utom i den malikitiska rättsskolan. 

(Källor: Johanna Schitatzki, Muslimsk familjerätt, Amina Wadud, Inside the gender jihad) 

Etikett och kosthållning 

Många av islams religiösa övningar hamnar under kategorin adab, islamisk etikett. Detta inkluderar att hälsa andra 

med as-salamu ʿalaykum ("Guds frid"), säga "bismillah" ("i Guds namn") innan måltider, samt att använda enbart 

den högra handen för att äta eller dricka. 

Begreppet halal förknippas bland annat med reglerna om tillåtna livsmedel. Muslimer har en reglerad livsföring och 

all mat skall vara halal (tillåten). Förbjuden (haram) mat är bland annat griskött, blod, kadaver och alkoholdrycker. 

Allt kött måste komma från ett växtätande djur slaktat i Guds namn med undantag för om man jagat eller fiskat själv. 

I extrema undantagssituationer, som att man till exempel riskerar att dö av svält, så kan dock annars otillåtna 

livsmedel räknas som halal. 

Jihad 

Jihad (ǧihād, "strävan" eller "kamp"; ytterst från jahada (ǧhd), "att 

anstränga sig"; "Guds högsta strävan") är inom islam självrannsakan 

och striden mot frestelsen. Den som utför jihad kallas mujahid. Jihad 

kan i vissa avseenden anses som motsvarigheten till det kristna 

korståget. Likheten ligger i det att båda av sina protagonister uppfattas 

som rättfärdiga och Gudi behagliga gärningar. Många muslimer tolkar 

jihad framför allt som ett försvarskrig, vilket syftar till att försvara det 

islamiska samfundet och religionen mot militärt eller annat angrepp. 

Jihad-flagga. 

Med stöd i uttalanden av Muhammed talar många muslimer idag om två olika typer av jihad: jihad akhbar ("stora 

jihad") och jihad asghar ("lilla jihad"). Jihad akhbar är kampen mot sin inre ondska, djävulen inom sig, egoism, 

rädsla och är strävan till att bli en god muslim som hjälper och gör gott och lever i fred och harmoni. Jihad asghar är 

kampen mot det orättvisa och oacceptabla i samhället eller nationen. Enligt tradition kan jihad asghar vara att som 

en sista utväg gå över till ett försvarskrig, men endast när alla andra försök till fredlig lösning misslyckats. 

Den "heliga striden" mot de otrognas angrepp påbjuds uttryckligen på flera ställen i Koranen och betraktas därför av 

vissa som en religiös plikt. Dessa koranversers uppmanande riktade sig till muslimerna under tiden i Medina då flera 

fientliga strömningar bildats mot muslimerna. Dessa bestod främst av judiska stammar som gått ihop med den 

ledande arabiska stammen quraysh (som även Muhammed själv tillhörde). Qurayshiterna hade herrväldet i Mekka 

och det var deras fientliga inställning till islam som fick Muhammed och hans följeslagare att tvingas utvandra från 

Mekka till Medina år 622, den muslimska hijran. Var och en, som stupar i striden för islams sak, betraktas som 

martyr (sahid) och anses därför säker om en plats i paradiset. Vissa teologer räknar varje krig mot icke-islamiska 

trosbekännare, även om anledningen varit av uteslutande politisk och icke av religiös art, som jihad. Under islams 

tidiga historia startade de "rättrogna kaliferna" angreppskrig mot Iran, Bysans och Egypten. Under dessa begicks 

krigsförbrytelser mot kvinnor och barn, trots att såväl angreppskrig samt stridshandlingar som drabbar kvinnor och

Islam 32 

barn uttryckligen förbjuds i Koranen. Dessutom förstördes zoroastriska eldtempel och bibliotek i Iran. [12] Vissa 

militanta islamistiska organisationer har utlyst jihad mot till exempel USA och Israel. Dock är det tydligt i Koranen 

att anfallskrig inte är tillåtet om det inte först föregås av ett försvarskrig och att kvinnor, barn samt gamla (civila) 

skall skonas. Vad som är försvarskrig råder det dock delade meningar om. 

Historia 

Muhammeds tid: Kalifatens 

uppkomst 

Enligt den islamiska läran blev Muhammed 

omkring år 610 förvissad i en uppenbarelse 

av ärkeängeln Jibril (Gabriel) om att bli 

profet. Muhammed förde först fram sitt 

budskap för sin egen stam, quraysh. Enligt 

Muhammed borde folket erkänna Gud som 

sin skapare, som ska dyrkas ensam och som 

man ska överlåta sig till. Polyteismen 

kritiserades hårt. Han varnade för Yttersta 

Länder med en islamisk befolkningsandel på mer än 10% 

Grön: sunniter, Röd: shia, Blå: ibadi (Oman) 

dagen när människorna ska stå till svars inför Gud och antingen hamna i helvetet eller paradiset. 

Muhammed mötte hårt motstånd i det polyteistiska Mekka, och år 622 flydde han med sina anhängare till Medina, 

som på den tiden kallades Yathrib. Denna händelse kallas hijra, "emigrationen", och är utgångspunkten för den 

islamiska tideräkningen. 

De olika stammarna i Yathrib var i strid med varandra, och eftersom Muhammed inte tillhörde någon av stammarna 

fick han bli skiljedomare och ledare. Dessutom var han i konflikt med sin egen stam, quraysh, och kunde därför inte 

betraktas som agent för de styrande i Mekka. 

Under striderna mot Mekka fick Muhammed inflytande över de omgivande arabstammarna. Judarna i Yathrib 

accepterade inte Muhammed som profet, och det ledde till att islam mer och mer kom att betraktas som en egen 

religion. Relationen med judarna förvärrades över tid och nådde sin kulmen då quraysh, tillsammans med andra 

arabiska stammar, planerade att utplåna muslimerna. Muslimerna ingick förbund med judarna att de gemensamt 

skulle försvara Medina, men många judar bröt avtalet och slöt sig till polyteisterna. De stridande judiska männen 

som vänt sig emot muslimerna fördrevs då eller avrättades. Till slut segrade muslimerna, och kunde inta Mekka 

nästan utan blodspillan och ta kontrollen över helgedomen Kaba som, med undantag för en ikon på insidan av Kaba 

föreställande Jesus och Jungfru Maria som Muhammed personligen skyddade och som sades ha målats av 

Abraham [13] , rensades från avgudabilder från de tidigare kulterna.. Yathrib döptes nu om till Madīnat an-Nabī, 

"Profetens stad" eller al-Madīna al-munawwara, "Det strålande Medina". 

Före sin död kunde Muhammed uppleva att praktiskt taget hela arabiska halvön erkänt honom som ledare. Samtidigt 

hade slutfasen inträtt i striderna mellan den tidens två stormakter, det bysantinska kejsardömet och det sassanidiska 

persiska imperiet. De gav inget effektivt motstånd mot den arabiska utbredningen.

Islam 33 

Efter Muhammed 

När Muhammed dog år 632 utan söner erkändes hans 

svärfar Abu Bakr av Medina-samhället som 

ställföreträdare, kalif, för Muhammed även i politiskt 

avseende. 

Redan år 634 dog Abu Bakr, och ny kalif blev Umar 

ibn al-Khattab, en av Muhammeds tidiga följeslagare. 

Under hans tid som kalif (634–644) skedde den första 

stora utvidgningen av det nya väldet. Det är också 

Umar som anses ha skapat den nya statens 

grundläggande administration och organisation. Under 

Umar inleddes invasionen av Iran och Bysans som var 

kraftigt försvagade av krig och inbördes stridigheter. I 

persiska riket inleddes förföljelse på anhängare av den 

Utsikt över Klippdomen på Tempelberget i Jerusalem, en helig plats 

både inom islam och → judendomen. 

inhemska religionen zoroastrism. [14] Den sassanidiska huvudstaden Ktesifon hyste ett av antikens främsta bibliotek. 

Enligt historikern al-Tabari, skrev befälhavaren Sa'd ibn Abi Waqqas till kalifen Umar ibn al-Khattab och frågade 

vad han skulle göra med boksamlingarna i palatsen i den sassanidiska huvudstaden. Umar skrev tillbaka: 

"Om böckerna motstrider Koranen är de blasfemiska, men om de överensstämmer så är det ingen fara." Biblioteket 

plundrades och alla böckerna brändes eller kastades i Eufrat. På så sätt gick en stor del av perserrikets bokskatter 

förlorade för eftervärlden. [15] 

Umar mördades år 644 av en perser vid namn Piruz och efterträddes av Uthman (644–656), en annan av 

Muhammeds tidigare efterföljare. I och med att Uthman tog över återgick makten till den gamla aristokratin i 

Mekka. Uthman var medlem i den umayyadiska familjen, en av de ledande i det gamla Mekka. Han anklagades för 

nepotism av bland annat Muhammeds kusin Ali, och när Uthman föll offer för ett attentat 656 utsågs Ali till ny kalif. 

Efter ett uppror flyttade Ali till Kufa i Irak. Uthmans släkting Muawiya var guvernör i Damaskus. Som ledare för 

den umayyadiska familjen krävde han hämnd för mordet på Uthman. Det blev krig mellan Muawiya och Ali, med 

slaget vid Siffin år 657. Ali gick med på att lösa tvisten med skiljedom men det gick honom emot och en del av hans 

anhängare lämnade honom och vände sig emot honom (kharijiterna). Han återvände till Kufa där han mördades av 

en kharijit år 661. 

Alis död innebar att Muawiyas maktställning stod fast. Den shiitiska gruppens imam, Alis son Hasan, accepterade att 

dra sig tillbaka, och levde resten av sitt liv i Medina. Nu blev Damaskus rikets huvudstad, och den umayyadiska 

familjen innehade kalifatet i närmare ett århundrade. Expansionen fortsatte och statens administration fick fasta 

former. 

Anhängare av de religioner som uttryckligen tilläts i Koranen (främst kristendomen och judendomen) behöll sina 

religioner och hade ett visst självstyre. Dessa betalade en särskild skatt, jizya, till kalifen. 

När Muawiyas dog år 680 tog hans son Yazīd över. Nästan samtidigt dog Hasan och hans efterträdare som shiitisk 

ledare blev hans yngre bror (och alltså Alis och Fatimas yngre son) Husayn. Husayn ville att shiiterna skulle få 

tillbaka makten så han begav sig till Irak, där han väntade sig få stöd i Kufa. Det visade sig att han hade fel. Han och 

hans anhängare omringades av provinsguvernörens soldater vid orten Karbalā (Kerbela), och de flesta av dem dog 

("de 72 martyrerna"). Detta ägde rum den tionde i månaden Muharram (den första månaden i hidjra-året). Dagen 

kallas Aashura och är en stor sorgehögtid inom shiitisk islam. 

Husayns uppror slogs alltså ner. Under umayyadisk tid fortsatte riket att utvidgas. Hela Nordafrika erövrades, och år 

711 gick man över sundet till Iberiska halvön. I öster gick man in i Centralasien och Indien. Kritikerna menade att 

riket hade blivit ett kungadöme (mulk), vilket var främmande för islam, och att icke-araber diskriminerades. Det blev 

väpnat uppror, främst från shiitisk sida. Makten hamnade nu hos abbasiderna, ättlingar till profetens farbror Abbas.

Islam 34 

Maktskiftet var klart år 750, och den umayyadiska familjen utplånades, förutom en av prinsarna som blev stamfader 

till umayyaderna i Spanien där ett nytt kalifat grundades. 

I Spanien tappade kalifatet mark genom århundradena på grund av reconquistan, den kristna återerövringen 

norrifrån. Det sista muslimska fästet i Spanien föll år 1492 (samma år som Christofer Columbus ankom till 

Amerika). 

Islamisk filosofi, framför allt Averroës (Ibn Rushd) texter kom att spela en stor roll för Europa ända in på 1600- och 

1700-talet. På matematiska områden kan fortfarande inflytande från den muslimska världen ses tydligt då man 

använder arabiska siffror och decimalkommat och räknar med algebra. 

Modern historia 

Under 1900-talet kunde man se många nya islamiska religionsspridare och väckelsepredikanter som olika försök att 

formulera alternativa samhällslösningar på kolonialismen och den postkoloniala situationen. Grupper som det 

Muslimska Brödraskapet i Egypten och Jamaat-e Islami i Pakistan förespråkade ett fundamentalistiskt alternativ till 

sekulära politiska ideologier. Dessa så kallade islamister vänder sig ofta mot de traditionellt skriftlärda och 

kombinerar istället ett modernt västerländskt politiskt tankegods med en puritansk syn på religionen som ett sätt att 

försöka utmana västvärldens kulturella och ekonomiska dominans över den muslimska världen. De eftersträvar en 

exklusivistisk politisk-ideologisk tolkning av islam som en omfattande lösning på alla allmänna och privata frågor av 

betydelse. I länder som Iran och Afghanistan ersattes sekulära regimer med islamistiska ställningar medan 

transnationella extremistgrupper som Usama bin Ladins al-Qaeda engagerade sig inom terrorism. Islamismen har 

under 1900-talets sista decennier varit mycket framgångsrik i att i den offentliga diskursen likställa den 

fundamentalistiska synen på religionen med "islam" som sådant. [16] 

Huvudsakliga inriktningar 

Majoriteten av alla muslimer, cirka 90 %, är sunniter. Övriga 10 % 

utgörs huvudsakligen av den näst största inriktningen shiaislam. Såväl 

sunniter som shiiter kan även tillhöra sufismen, som är en 

samlingsbeteckning för den andliga eller esoteriska aspekten inom 

religionen. 

Inriktningar inom islam

Islam 35 

Islam i världen 

Demografi 

Den muslimska populationen i världen uppskattas vara i 

storleksordningen 1-1,8 miljarder. Omkring 90 procent av dessa är 

sunni och cirka 10 procent är shia. I cirka 30-40 länder är majoriteten 

av befolkningen muslimer. 20 procent av alla muslimer bor i 

arabländerna. I Indonesien, Indien, Pakistan och Bangladesh är mer än 

100 miljoner av invånarna muslimer. Islam är den näst största 

religionen i världen, efter kristendomen. 

Familj och könsroller 

Islams utbredning. 

Islam, liksom de flesta andra världsreligioner och österländska läror såsom taoismen, utgår från att det finns en tydlig 

skillnad mellan kvinnans och mannens uppgifter i samhället. I det traditionella muslimska samhället är ansvaret för 

skötseln av hemmet och barnen kvinnans uppgift, medan mannen är skyldig att ordna med ekonomisk försörjning. 

Dessa familjens inre respektive yttre angelägenheter anses komplettera varandra, och behöver med andra ord inte 

nödvändigtvis innebära en ojämlikhet. I Koranen betonas starkt att islam är jämviktens och den balanserade 

medelvägens religion. [17] Inom islam betraktas den mänskliga sexualiteten som en av gudomlig gåva och som 

symbol för paradisets fullkomlighet, snarare än syndfull [18] och detta bekräftas genom den äktenskapliga 

förbindelsen mellan man och kvinna (som under normala omständigheter kan sätta nytt liv till världen): 

"Men de troende, männen såväl som kvinnorna, är varandras sanna vänner och fasta stöd; de anbefaller det som är 

rätt och förbjuder det som är orätt/...Gud har lovat de troende männen såväl som kvinnorna, ett paradis vattnat av 

bäckar, där de skall förbli till evig tid, och sköna boningar i denna Edens lustgårdar..." (Koranen 9:71–72) 

Se också bland annat: 4:19; 34; 123; 128; 130, samt 33:35 där likheten inför Gud inskärps: 

"För de män och de kvinnor som har underkastat sig Guds vilja, de troende männen och de troende kvinnorna, de 

män och de kvinnor som visar sann fromhet, de män och de kvinnor som älskar sanningen, de män och de kvinnor 

som tåligt uthärdar motgång, de män och de kvinnor som visar ödmjukhet, de män och de kvinnor som ger åt de 

fattiga, de män och de kvinnor som fastar, de män och de kvinnor som lägger band på sin sinnlighet, de män och de 

kvinnor som alltid har Gud i tankarna - [för dem alla] har Gud i beredskap förlåtelse för deras synder och en rik 

belöning." 

Moskéer 

En moské (arabiska: دجسم, masjid) är en muslimsk helgedom avsedd för bön, predikan och undervisning. Troende 

muslimer antas be i moské minst en gång i veckan, på fredagen. Bönen leds av en imam. I likhet med flera andra 

religioners helgedomar inrymmer moskékomplexet ofta mer än bara gudstjänstlokal. Exempelvis finns ofta bibliotek 

och bespisning, samt i större moskéer ibland även härbärge, sjukhus och teologisk skola (madrassa). 

Islamiska kalendern 

Den muslimska kalendern (förkortat AH, anno hegirae) är en månkalender. Tideräkningen börjar med den dag (16 

juli 622) då profeten Muhammed flydde från Mecka till Medina. Det arabiska ordet för flykt är hijra och den 

muslimska kalendern kallas därför även hijrakalendern. I vissa islamiska länder används den gregorianska kalendern 

parallellt med den muslimska kalendern för att få tideräkningen i överensstämmelse med den övriga världens. 

Ett år i den muslimska kalendern omfattar i enlighet med Koranen (9:36) tolv månader. Varje månad motsvarar 

månens synodiska omloppstid, vilket innebär att de är 29 eller 30 dagar, och att ett år är 354 dagar. Eftersom ett 

muslimskt år är kortare än jordens omloppstid förskjuts månaderna gradvis i förhållande till årstiderna. Efter 30 år

Islam 36 

har förskjutningarna ackumulerats till ca ett helt år, och det muslimska nyåret infaller då vid ungefär samma årstid 

som för 30 år sedan. 

Ursprungligen var skillnaden mellan den muslimska och västerländska kalendern 622 år, men det har nu minskat till 

omkring 579 eftersom ett muslimskt år är kortare. 

Anledningen till att islam använder en månkalender är att ett tillförande av en extra månad då och då för att anpassa 

till ett solår fördöms som hedniskt av Koranen (9:37). I exempelvis den hebreiska kalendern, som ursprungligen var 

en ren månkalender, läggs en extramånad in med jämna mellanrum för att ett år i genomsnitt skall motsvara jordens 

omloppstid. 

Nyårsdagen infaller den första dagen i månaden muharram. Fredagen är muslimsk helgdag och torsdag–fredag är 

veckohelg. 

Högtider 

• Aashura 

• Arba'in 

• Eid al-Fitr 

• Eid ul-Adha 

• Laylat al-Qadr 

• Ramadan 

Islam i Sverige 

Enligt Samarbetsnämnden för Statsbidrag till Trossamfund (SST) finns det cirka 100,000 registrerade muslimer 

(2007) i Sverige, men det finns inofficiella siffror på uppemot 350,000. 

Den första registrerade gruppen muslimska invandrare var tatarer, som startade den första muslimska församlingen i 

Stockholm år 1949. Fram till 1980-talet var det de etniskt turkiska muslimerna som var flest. Det vände när många 

irakiska och kurdiska muslimer i började komma till Sverige i slutet av 1970-talet, och under 1980-talet var denna 

grupp tillsammans med den iranska den störst växande muslimska gruppen i Sverige. Sedan dess har Sverige tagit 

emot många muslimska invandrare från bland annat Bosnien-Hercegovina och Etiopien. 

Förenade Islamiska Församlingar i Sverige (FIFS) blev 1973 den första rikstäckande muslimska organisation att 

skapas i Sverige. 1982 startades Svenska Muslimska Förbundet (SMuF), och 1984 den Islamiska Centerunionen. 

Alla tre representeras i sin tur av Islamiska Samarbetsrådet (IS) i SST. År 2000 skapades Svenska Islamiska 

Akademin (SIA) som bland annat har som mål att främja studier i och om islam i Sverige. SIA publicerar tidskriften 

Minaret. 

IslamGuiden, som bildades 1997 är en av de största muslimska organisationerna som informerar om Islam via 

Internet. Den har en besöksfrekvens på ca 40 000 besökare /månad. IslamGuidens senaste islamiska informations 

projekt i Sverige är publicering av den svenska koranöversättningen på Internet: http:/ / www. koranensbudskap. se. 

IslamGuiden ansvarar också för: http:/ / www. konvertitguiden. com och http:/ / www. sahihalbukhari. se. 

IslamGuiden har hemsidan: http:/ / www. islamguiden. com.

Islam 37 

Kultur och vetenskap 

Islamisk konst 

Den islamiska konsten förenar på många sätt 

miljoner människor från vitt skilda kulturer 

över hela världen. Motiv och stildrag 

återkommer överallt och korsar gränser, 

epoker och discipliner. Den rika kultur som 

skapats i medelhavsområdet och i Främre 

Orienten av greker, romare, sassanider, 

kristna och judar gav förutsättningarna för 

den islamiska konsten. Den islamiska 

världen blev arvtagare till dessa kulturer när 

araberna på 600-talet spred den nya läran 

längs Medelhavets södra och östra kuster 

och österut in i Asien. Främre Orienten fick 

då också ökade kontakter med områden i 

Centralasien och ända bort i Kina genom 

karavanhandeln utmed Sidenvägen. 

Muslimer vid Kaba, Mekka, Saudiarabien. 

Förbudet att avbilda djur och människor, anikonism, syftar till att motverka avgudadyrkan och har funnits hos många 

grenar av islam. Däremot har arkitektur, dekorationer och kalligrafi blivit vitala uttryck för konsten. Moskéer och 

minareter har oftast en typisk byggnadsstil. Mycket av mönstret och dekorationerna i traditionell islamisk konst 

återfinns i orientaliska mattor. 

Den islamiska konstens karaktär och formspråk utvecklades genom påverkan av islams världsuppfattning där bilden 

av en Gud i mänsklig gestalt ersattes av ett abstrakt gudsbegrepp. Detta symboliserades främst av Allahs heliga ord 

nedtecknat med arabisk skrift i Koranen. Den världsliga och andliga tillvaron kunde också återspeglas i abstrakta 

mönster, ornamentik och geometriska stjärnformer som symboler för Guds skapelse. Det var främst ornamentiken, 

som i västerlandet fick namnet arabesk, samt kalligrafin som gav den islamiska konsten dess karakteristiska uttryck. 

Islamisk arkitektur 

Den islamiska arkitekturen har av tradition, liksom den islamiska konsten i allmänhet, varit orienterad mot det 

abstrakta och geometriska. 

Den islamiska kulturtraditionen har en kontinuerlig historia på omkring nästan 1400 år och en geografisk spridning 

från Spanien till Indonesien, från centrala Afrika till södra Ryssland. Den rymmer således ett stort antal socialt, 

kulturellt, politiskt och även religiöst mycket heterogena traditioner, epoker och kulturer som, på olika sätt och i 

varierande grad, påverkats av den gemensamma muslimska kulturtraditionen. Denna diversifiering i den islamiska 

arkitekturen visar sig dock främst geografiskt och kronologiskt. Gemensamt med konsten har arkitekturen, förutom 

det nonfigurativa, flera grunddrag i form av symmetri, yttäckande geometriska mönster, arabesker, kalligrafiska 

ornament och klara färger. Arkitektoniska drag som återkommer över hela den islamiska världen är den riktningslösa 

hypostylen, gården med sina fontäner och omgivande välvda nischer, iwan, den av minareter omgivna kupolen och, 

inte minst, den rikt dekorerade nischen i moskén, mihrab, som anger böneriktningen mot Mekka (qibla).

Islam 38 

Islamisk vetenskap 

Det unika med islam, till skillnad från de andra abrahamitiska religionerna, är att någon officiell motsättning mellan 

tro och vetande aldrig har existerat förrän nu, i modern tid. I detta tog man stöd i profeten Muhammeds uttalanden: 

"Sök kunskap från vaggan till graven" samt "Det är obligatoriskt för varje man och kvinna att söka kunskap, om de 

så måste bege sig till Kina för att finna den." Astronomi kom att dominera, till en början oskiljbar från astrologi, tätt 

följd av matematik och filosofi med etik. Muslimska astronomer kom att förvalta arvet från den antika grekiska 

vetenskapen och under sen medeltid återbörda denna glömda kunskap till Europa. 

Muslimsk filosofi 

Den muslimska filosofiska traditionen är idag väldigt stark trots västs dominerande ställning. Under medeltiden 

verkade de två kanske mest betydande muslimska filosoferna, Avicenna och Averroës (Ibn Rushd). Att samtidigt 

vara filosof och muslim är kontroversiellt för somliga, vilka hävdar att islam är en "uppenbar" religion. Enligt andra 

behöver ingen konflikt mellan filosofi och islam uppstå. 

Inriktningar 

Under 600-900-talen lade muslimska filosofer grunden för en vetenskaplig logik med tillhörande funderingar. Under 

tidig islamisk tid var profeten Muhammed den enda auktoriteten, och tänkandet baserar sig på sunna. Från cirka år 

1200 delades den muslimska filosofin i två grenar, kalam och falasafa. 

Inom kalam intresserade man sig för ijtihad, en metod att granska islamisk lag med grund i Koranen och sunna. 

Diskussioner uppstod bland annat om den fria viljan. En viktig riktning inom kalam var mutakallamin, med idéer 

som ligger mellan det ortodoxt muslimska och icke-muslimska. 

Falasafa påverkades av andra kulturer, främst grekisk filosofi, och gjorde en stor insats genom att förmedla asiatisk 

litteratur till Europa. Dess företrädare kritiserade mutakallamin. 

Senare muslimsk filosofi 

Efter det politiska skiftet (från islam till kristendomen) i Europa, närmare bestämt i Spanien och Portugal, avtog den 

muslimska filosofiska aktiviteten märkbart. Förbindelsen mellan 'väst' och 'öst' bröts på många punkter - även det 

tankemässiga utbytet smalnade. 

Förmodernistiska idéer levde under den här tiden starkt i Iran och Indien; logiken var ett ofta diskuterat och populärt 

ämne. 

Post-klassisk islamisk filosofi är ofta indelad i två huvudkategorier, shi'a och sunni. Det finns samtida tänkare och 

filosofer som inte är ense om denna indelning. Man kan dela in filosoferna i de som talade om shi'a-tron och de som 

inte gjorde det. 

Förhållande till andra religioner 

Enligt islamiska doktriner var islam från begynnelsen mänsklighetens ursprungliga religion, utövad av Adam. Vid 

något tillfälle splittrades religionen och Gud började sända profeter till jorden med uppenbarelser till folket. Ur 

denna synvinkel är Abraham och Mose, Jesus samt alla hebreiska profeter också profeter inom islam. Vissa uttolkare 

hävdar att föreskrifterna och texterna ur Torah och Evangelierna (Injil) förvanskats av judar och kristna. Enligt denna 

tolkning föds alla barn i icke-muslimska familjer som muslimer, men uppfostras i en annan tro av deras föräldrar.

Islam 39 

Litteratur på svenska 

• Vid det klara morgonljuset: Essäer om islams andliga liv, av Seyyed Hossein Nasr, 2006, ISBN 91-7118-929-7. 

• Islam och västerlandet : möten, myter och motsättningar, av Christer Hedin, 2006, ISBN 91-7504-485-4 

• Islam : Historia, tro, nytolkning, av Anne Sofie Roald, 2005, ISBN 978-91-27-10788-5 

• 99 frågor om islam : och något färre svar, av Jan Hjärpe, 2004, ISBN 91-7343-055-2 

• Islam, av Karen Armstrong, 2004, ISBN 91-37-12142-1 (inb) 

• Islam, av John L. Esposito, 2001, ISBN 978-91-44-01716-7 

• Profetens folk : stat, samhälle och kultur i islam under tusen år av Michael Nordberg, 2001 (ny utgåva, Pan), 

ISBN 91-7263-216-X. 

• Blågul islam? Muslimer i Sverige av Ingvar Svanberg & David Westerlund (Nya Doxa) 1999 ISBN 

978-91-578-0308-5. 

• Muhammed. Hans liv och hans tro, av Tor Andrae, 1930 

Referenser 

Källor 

Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från engelskspråkiga Wikipedia [19] . 

• Arnold, T. W.: H. A. R. Gibb: Shorter Encyclopaedia of Islam, E. J. Brill, Leiden [1953] "Islām",, J. H. Kramers, 

sid. 176ff. 

• Hedin, Christer: Islam enligt Koranen, Alhambra, Furulund [1996], Religionshistoriska forskningsrapporter från 

Uppsala; 7 / Alhambras pocket encyklopedi; 51. ISBN 91-87680-94-7. 

• Hedin, Christer: Bibeln och Koranen, Verbum, Stockholm [2002]. ISBN 91-526-2863-9. 

• Hjärpe, Jan: Karin Ådahl: Sverige och den islamiska världen: ett svenskt kulturarv, Wahlström & Widstrand, 

Stockholm [2002] "Islam, Sverige och svensk islam",, Suzanne Unge Sörling, Viveca Wessel, sid. 36–49. ISBN 

91-46-20095-9. 

• Koranens budskap, Proprius, Stockholm [2000]. ISBN 91-7118-887-8. 

• Lings, Martin: Muhammed: hans liv enligt de tidigaste källorna, Semazen Publications, Skövde [1983] 2008, 

Nilsson, Ann-Catrin. ISBN 978-91-977090-0-2. 

• Murata, Sachiko; William C. Chittick: The Vision of Islam, Paragon House, St. Paul, Minnesota [1994], Visions 

of Reality: A Series on Religions as Worldviews (engelska). ISBN 1-55778-516-3. 

• Murata, Sachiko (2007). ”Islams Tao”. Minaret (Uppsala: Minaretsällskapet) (Årgång 7, nr 4-2007): 26–31. 

• Nasr, Seyyed Hossein: Islam: Religion, History, and Civilization, HarperOne, New York [2002] (engelska). ISBN 

9780060507145. 

Islam-portalen

Islam 40 


• Wikimedia Commons har media som rör [/wiki/Commons:Category:Islam?uselang=sv ]. 

• Muslim i Europa [20] Utbildningsradions sameuropeiska faktabank och programserie om islam i gemensam 

produktion med tv-bolag i elva europeiska länder inom ramen för EBU. 

ace:Éseulam mwl:Eislan 

Referenser 

[1] Äldre benämningar för muslim är bland annat muselman och muhammedan, där den senare kan uppfattas missvisande då den har hävdats 

implicera att man tillber Muhammed. 

[2] Nasr (2002), s. 22 

[3] Koranens budskap (2000), s. 138 

[4] Arnold (1953), s. 176 

[5] Koranens budskap (2000), s. 847) 

[6] Murata & Chittick (1994), s. 137 

[7] Murata & Chittick (1994), s. 3 

[8] Koranens budskap (2000), s. 676 

[9] Hedin (2002), s. 126 

[10] Hedin (2002), s. 49 

[11] L Rosen, Justice of Islam 

[12] Ehsan Yar-Shater (ed) "The History of al-Ţabarī", in 40 volumes, State University of New York press 1989-2007 

[13] Lings (2008), s. 353 



[16] Hjärpe (2002), s. 40 

[17] Murata (2007), s. 27ff 

[18] Hedin (1996), s. 96f 

[19] http:/ / en. wikipedia. org/ wiki/ Islam 

[20] http:/ / www. ur. se/ Serie/ Muslim-i-Europa/ Startsida/

Judendom 41 

Judendom 

Denna artikel handlar om den judiska religionen. För etniska, historiska och kulturella aspekter av den 

judiska identiteten, se judar. 


→ Judendom 

Skrifter 

Torah - Tanach 

Mishna - Mekhilta - Midrash 

Talmud - Jerushalmi - Bavli 

Tosefta - Emunot vedeot 

Mishné Torá - Moré nebuchim 

Shulchan aruch - Mappa 

Sefer jetzira - Bahir - Zohar 

Haggada - Siddur 

Helger 

det judiska året 

pesach - omer - shavuot 

tisha beav - selichot 

rosh hashana 

jom kippur 

sukkot - sheminí atzeret 

simchat Torah - chanukka 

tu bishvat - purim 

Händelser i Livet 

berit mila 

pidjon habbén 

zebed habbát

Judendom 42 

bar mitzva - bat mitzva 

kiddushin 

Gudstjänst och bön 

Templet i Jerusalem 

synagoga - minjan 

Modé ani - Shema Jisrael 

toraläsning - kaddish 

amida - aronitiska välsignelsen 

kiddush - birkat hammazon 

havdala - nusach 

Religiösa ämbeten 

rabbin - chazzan - daján 

gabbaj - sofer - shochet 

Dagligt liv 

halacha - bet din - cheder 

mat - kosher - shechita 

mikvé - tevila - shabbat 

tallit - tefillin 

Etniciteter 

sefardisk - ashkenazisk 

italienisk (bené Roma) 

romaniotisk 

mizrachisk - jemenitisk 

Beta Esrael (etiopisk) 

Bene Israel (indisk) 

Teologiska riktningar 

samaritansk - karaitisk 

chasidism - mitnagdim 

kabbala 

ortodox

Judendom 43 

konservativ - reform 

rekonstruktionistisk 

renewal - human-etisk 

Judendom (av grekiska Ιουδαϊσμός, Ioudaïsmos, härlett från hebreiskans הדוהי, Yehudah, "Juda", [1] hebreiska: 

תּודֲהַי, Yahedut) är judarnas religion; en trosuppfattning innehållande flera praktiseringar som härrör från de antika 

israeliterna, vars historia finns nedskriven i Gamla testamentet (Tanach) och som utreds och förklaras ytterligare i 

Talmud och andra texter. 

Judendomen har en av de äldsta religiösa traditionerna som finns och som utövas än idag, och många av dess texter 

och traditioner är centrala även för andra abrahamitiska religioner. Judisk historia och handlingslinjer har på så sätt 

påverkat andra religioner såsom → kristendomen, → islam och bahá'í. 

År 2007 uppskattades antalet bekännande judar vara cirka 13,5 miljoner, varav 41 procent bosatta i Israel. [2] 

Judisk tro 

Judendomen presenterar sig själv som relationen eller förbundet mellan Israels barn (den judiska nationen) och Gud. 

Som sådan anser många att det är den första monoteistiska religionen, även om många aspekter av judendomen 

motsvarar de som omfattas av de västliga begreppen etik och civilrätt. Judendomen har en av de äldsta religiösa 

traditionerna som finns och som utövas än idag, och många av dess texter och traditioner är centrala även för andra 

abrahamitiska religioner. Judisk historia och handlingslinjer har på så sätt påverkat andra religioner såsom → 

kristendomen, → islam och bahá'í. 

Gamla testamentet eller Tanach berättar hur Gud kallade patriarken Abraham bland kaldéerna och upprättade ett 

förbund med honom. Likafullt bestämmer Gamla testamentet tron på den enda guden till tiden för själva 

begynnelsen, såsom den skildras i Första Mosebok 1, och framställer en universell medvetenhet om Abrahams Gud 

bland äldre samhällen, och andra personers dyrkan av densamme. 

Medan judendomen sällan, om någonsin, varit monolitisk, har den alltid varit kraftigt monoteistisk, teologiskt sett - 

fastän Bibeln och Tanach skildrar ansenliga perioder av avfall bland många israeliter från judendomens tro. Somliga 

uppmärksammar att närbesläktade trosläror inrymmande gott och ont varit utbredda bland anhängare av den 

uråldriga zoroastrismen, vilken israeliterna törhända blivit utsatta för under den babyloniska fångenskapen. 

Historiskt sett har judendomen betraktat tron på den gudomliga uppenbarelsen [3] och godkännandet av den skriftliga 

och muntliga Torahn som sin grundläggande och mest centrala övertygelse. Judendomen har dock ingen 

centraliserad auktoritet som dikterar religiösa dogmer, och inga religiösa doktriner eller trosprinciper i kristen 

bemärkelse. Judendomen baseras på handling, och alla människor - judar och icke-judar - kan uppnå en plats i 

himlen genom sina handlingar här på jorden. Judar har 613 bud att följa, icke-judar sju stycken av dessa. Dessa 

kallas för den noahidiska buden, efter Noah som G-d slöt ett förbund med i första Moseboken.

Judendom 44 

Maimonides trosprinciper 

Genom århundradena har ett flertal tydliga 

formuleringar av de judiska trosprinciperna framträtt 

och även om de vördnadsfullt avviker från enskilda 

detaljer, markerar de en stark samhörighet med 

kärnideologin. Av dessa betraktas de mest auktoritativa 

vara Maimonides 13 trosprinciper. Dessa principer var 

kontroversiella när de först föreslogs men anses idag 

vara obligatoriska av de mest ortodoxa judiska 

auktoriteterna, och judar som inte fullt accepterar 

varenda grundsats döms som potentiellt kätterska. 

Maimonides 13 trosartiklar, vilka kan ha formulerats 

för att definiera judendomens särart vid en tid då 

tvångskonverteringar till → kristendom och → islam 

ägde rum. Maimonides trosprinciper: 

1. Tron på att Gud existerar som alltings Skapare. 

2. Tron på att Gud är En enda Enhet (monoteism). 

3. Tron på att Gud är okroppslig. 

4. Tron på att Gud till sitt väsen är evig. 

5. Tron på att Gud är den ende som är värdig att 

tillbedjas. 

6. Tron på att allt som talats av profeterna är sanning. 

7. Tron på att Mose var den störste av profeterna. 

Sabbatsljusstakar, handtvättsskål, Humash och Tanach, 

Torah-pekpinne, shofar och etrog-låda. 

8. Tron på att Toran (de 5 Moseböckerna) såsom den finns idag, är densamma som gavs åt profeten Mose. 

9. Tron på att Toran aldrig kommer att bytas ut mot någon annan uppenbarelse. 

10. Tron på att Gud känner människans handlingar och tankar. 

11. Tron på att Gud belönar och bestraffar den som håller eller överträder Hans bud (mitzvot). 

12. Tron på att Messias skall komma. 

13. Tron på att de döda skall återuppstå. [4] 

Maimonides trosartiklar skrevs i ett kritiskt skeende när judar befann sig under svåra förföljelser i kristna och 

muslimska länder. Att slå vakt om judendomens troslära ansågs viktigt. Maimonides avsåg också att gå i teologisk 

polemik mot de judar som ifrågasatte den rabbinska traditionen, t ex karaiter. Polemiken mot både kristendom och 

islam är tydlig. Maimonides förkunnar att Gud är den ende skaparen. Att Gud är en enda enhet och inte har någon 

kropp är en tydlig markering mot kristendomens treenighetslära och läran att Jesus är Gud. Toran är sann och 

oföränderlig. Åsikten att Toran kan inte bytas ut mot någon annan uppenbarelse är en tydlig markering mot islam 

som lär att Koranen är den sista uppenbarelsen. Maimonides trosläror fick sådan stark ställning att den införlivades i 

siddur (bönboken). 

Vem är jude? 

Judendomens anhängare kallas judar (fast många judar erkänner deras ursprung och identitet utan att tro på eller 

praktisera religionen) och medan judendomen är öppen för konvertiter betraktas i allmänhet det judiska kollektivet 

som en etno-religiös grupp, främst på grund av anledningar härrörande från de heliga skrifter som beskriver det 

judiska folket som en nation, snarare än som anhängare av en trosuppfattning. År 2007 uppskattades antalet 

bekännare vara cirka 13,5 miljoner, varav 41 procent bosatta i Israel, [2] även om hur många människor som är 

praktiserande judar är oklart.

Judendom 45 

Enligt de traditionella judiska lagarna är den jude, som är född av en judisk mor eller som konverterat till 

judendomen i enlighet med den judiska lagen. Alla huvudinriktningar inom judendomen är idag öppna för uppriktiga 

konvertiter. Konverteringsprocessen utvärderas av en auktoritet, och konvertiten förhörs angående hans uppriktighet 

och kunnande. [5] Karaiter och samaritaner följer endast den patriarkala linjen där faderns ursprung avgör frågan. 

Traditionell judendom håller fast vid att en jude, oavsett född eller omvänd, är en jude för all tid. Sålunda anses den 

jude, som hävdar sig vara ateist eller som konverterar till en annan religion, fortfarande vara jude. Enligt halacha går 

det inte att avsäga sig religionen eller sin etnicitet. Enligt reformjudendom och liberal judendom anser man att den 

judiska lagen, Halacha, inte är bindande när det kommer till att definiera vem som är jude. Dessa former av 

judendom accepterar ett barn som jude oavsett vem av föräldern som har det judiska ursprunget i familjen. 

Judisk efterlevnad 

Religiös klädsel 

Kippa 

En kippa är en huvudbonad, en form av huvudduk eller kalott, som 

judar bär i synagogan och vid andra religiösa tillfällen som ett tecken 

på aktning. Observanta judar bär den jämt, då det står i Talmud att 

ingen bör gå ens fyra steg utan att täcka sitt huvud. Kippan kan ha alla 

möjliga färger, former och mönster, huvudsaken är att den täcker 

hjässan. Ortodoxa judar bär ofta en mörk eller svart kippa, medan 

reformerta och liberala judar använder mer färgglada och stickade 

huvudbonader. 

Tefillin 

Kippot. 

Tefillin (av tefilla, hebr. 'för bön') är två svarta kapslar som med hjälp av läderremmar fästes på den nedre delen av 

biceps, närmast hjärtat, och på pannan. I kapslarna finns fyra stycken ur den judiska Torahn. På huvudkapseln är 

dessa skrivna på fyra pergamentbitar. På armkapseln är samma stycken samlade på en enda rulle. Det finns specifika 

böner som bes i samband med att tefillin sätts på som står i den judiska böneboken. Till exempel uppmaningen att 

"binda dem (dessa ord) som ett tecken på din arm" och att "de skall tjäna som ett märke mellan dina ögon". 

Tidigare bars tefillin under dagtid, men eftersom man inte får tala om saker som inte är heliga när man har den på 

sig, bärs den idag enbart under morgonbönen på vardagarna. Det räknas som ett tecken, och andra tecken, såsom 

shabbat, behövs inte komplementeras. Tefillin används inte av pojkar innan deras bar mitzvah. 

Böner 

Traditionellt läser judar upp böner tre gånger om dagen, med även en fjärde bön under shabbat och helgdagar. Den 

mest kända bönen är Amida eller shemoneh esrei, vilken sägs ha utformats under profeten Esras tid (cirka 444 f.Kr.). 

Den judiska trosbekännelsen, Shema Yisrael, har en central plats i den judiska gudstjänsten. På hebreiska lyder den: 

"Shema Yisrael Adonai Eloheinu Adonai Echad". Översatt till svenska blir det: "Hör Israel! Herren är vår Gud! 

Herren är En!" (5 Mos. 6:4). Övriga böner är bland annat sådana ur Psaltaren, hela psalmer eller sammansatta verser. 

Under sabbaten minskas antalet välsignelser (berakhoth) till sju och kallas för sheva' berakhoth. Denna bön anses 

vara en ersättning för djuroffret i templet. Principen är att nu, när det judiska templet är förstört och inte längre står, 

får bön läst genom läpparna ersätta djuroffret. De ortodoxa judarna väntar på att templet en dag skall återuppstå och 

för att vara förberedda lär de sig redan nu riterna, för att kunna genomföra dem när så ske.

Judendom 46 

Tahor och Tameh är tillstånd av rituel renhet respektive orenhet. För att få komma in till templet måste man vara i 

rent tillstånd, vilket man exempelvis kan bli genom att ta ett bad. Likheter med denna rituella renhet finns inom 

islam och även bland → hinduer och vissa → kristna (se till exempel fottvagning). 

Toraläsning 

Enligt judisk tradition mottog Mose en uppenbarelse på berget Sinai 

som han förde vidare till det judiska folket och det är från denna som 

Torah har kommit. Tora är ett vittnesbörd om hur Gud har gripit in för 

att straffa eller hjälpa judarna genom historien och handlar alltså i 

grund och botten om förhållandet mellan Gud och det judiska folket. 

Höjdpunkten i Tora finns i Andra Mosebok där det beskrivs hur Mose 

tar emot de tio budorden från Gud på berget Sinai. 

Enligt rabbinsk tradition består Torah bara av den skriftliga läran, 

Torah she-bi-khetav. Det är den ena delen av det som kallas den 

tudelade Torahn. Den andra delen är den muntliga läran, Torah 

Toraläsning. 

she-be-al peh, som fungerar som en förklaring till den skriftliga delen. Alla delar av läran är lika viktiga enligt den 

rabbinska traditionen, eftersom man inte enbart kan gå till den skriftliga Torahn för att tolka lagarna i praktiken. Då 

behöver man den muntliga, förklarande delen också. 

Synagogan 

En synagoga är en judisk samlingslokal avsedd för tillbedjan och 

religiösa studier. 

Synagogor har byggts i alla möjliga stilar och storlekar. På traditionella 

synagogor ses ofta just tolv fönster, som skall symbolisera de tolv 

judiska stammarna. En synagoga är på intet sätt någon nödvändighet 

för en judisk gudstjänst, som kan hållas nästan varsomhelst, givet att en 

minjan - 10 vuxna judar (judiska män i ortodoxa församlingar) - finns 

närvarande. 

Varje synagoga har en Bimah (läspulpet) och ett Aron Hakodesh, ett 

skåp där torah-rullarna förvaras. En synagoga är alltid byggd så att 

Aron Hakodesh står åt öster, mot Jerusalem. I ortodoxa synagogor 

finns också en Mechiza, en avskiljare som skiljer kvinnor och män åt 

under gudstjänsten. 

Kashrut 

Kosher (רשכ), är den mat som av kashrut (תורשכ, en del av halakha) 

Synagoga i Prag. 

angivits som tillåten ur religiös synpunkt. Mat som är religiöst otillåtlig är däremot treifah (treif, הפרט). Sistnämnda 

term härstammar från ett ord för djur som slaktats efter att ha blivit slagna av rovdjur. 

De grundläggande lagarna inom kashrut finns i Tredje Mosebok. Slakten regleras i den munliga tradition som toran 

hänvisar till i Femte Mosebok 12:21.

Judendom 47 

Händelser i livet 

Berit mila 

B'rit mila (hebr. הָליִמ תיִרְּב 

[bərīt mīlā]), även kallad bris (utt. med kort [i]) bland ashkenaziska judar, är den 

omskärelse som enligt judisk tro ska äga rum på varje judiskt gossebarn på hans åttonde levnadsdag. Brit står för 

förbund och mila står för omskärelse, dessa två ord betyder tillsammans "omskärelsens förbund". Omskärelsen är en 

symbol för förbundet mellan Abrahams folk och Gud. 

Pidjon haben 

Pidjon haben är hebreiska för "friköpande av sonen". Den judiska sedvänjan pidjon habben härstammar från 

händelsen när Gud skonade den förstfödde av hankön både hos människa och hos djur bland israeliterna. Allt annat 

förstfött av hankön i Egypten lät han dö för att förmå Farao att ge israeliterna tillåtelse att lämna slaveriet i Egypten 

(2Mos, 11:1-7). Som tack för att Gud besparade israeliterna denna olycka så skulle man offra alla förstfödda av 

hankön till Gud (2Mos, 13:11-16). Hos människan så bestod offret av att den förstfödde sonen skulle tjäna Gud som 

präst eller tempeltjänare, en mycket hedrande uppgift. 

Bar mitzva 

Bar mitzva (från hebreiska, הווצמ רב, "budets son") kallas det tillfälle då en judisk pojke uppnår sin religiösa 

myndighetsålder, vilket för pojkar sker vid 13 års ålder. Bar mitzva sker automatiskt, men det är dock brukligt att 

hedra tillfället genom att delta i en gudstjänst och att då kallas fram att välsigna Torahn, samt ibland att läsa ett 

avsnitt av Torah. 

Bat mitzva 

Bat mitzva, budets dotter, kallas det tillfälle som en judisk flicka uppnår sin religiösa myndighetsålder inom vissa 

judiska riktningar. För flickorna sker det vid 12 års ålder. Bat mitzva har under 1900-talet införts som en 

motsvarighet till pojkarnas bar mitzva. Mer traditionella inriktningar, exempelvis många ortodoxa, har dock inte 

accepterat bat mitzva eftersom det saknar grund i religiösa urkunder. Bat mitzva sker automatiskt, men det anses 

dock brukligt att hedra tillfället genom att delta i en gudstjänst och, i huvudsak icke-ortodoxa församlingar, att läsa 

ett avsnitt av Torah på hebreiska. Bat mitzva föregås av ett års studier då barnet får elementär undervisning i 

bibelkunskap och hebreiska. 

Helgdagar 

Sabbaten 

Shabbat, även shabbos eller shabbes, på svenska sabbat, är beteckningen på den judiska vilodagen. Shabbat firas 

varje vecka, från solnedgången fredag kväll tills "tre stjärnor syns" på lördag kväll, för att ge möjlighet att begrunda 

världens skapelse. [6] Shabbat har mycket stor vikt i den judiska religionen, vilket gör den till den näst viktigaste 

högtiden efter Jom Kippur. 

Under Shabbat får - enligt traditionell judisk uppfattning - inget arbete utföras. Det är heller inte tillåtet att resa, att 

bära saker utomhus, eller att tända och släcka eld. Eftersom elektricitet anses som en form av eld är det enligt 

ortodox judendom heller inte tillåtet att sätta på eller stänga av ström. Dessa förbud får endast brytas för att rädda 

människoliv ("pikuach nefesch"). Konservativ och i synnerhet progressiv judendom har mildrat dessa regler kraftigt. 

Shabbatsfirandet inleds med att någon av de närvarande kvinnorna (i en familj hustrun) tänder levande ljus och läser 

en välsignelse över dem. Finns inga kvinnor närvarande utförs ritualen dock av en man. I en familj välsignar därefter 

fadern barnen och läser den aronitiska välsignelsen. Att tända shabbatsljusen är en av de få religiösa handlingar som 

traditionell judendom ålägger kvinnor.

Judendom 48 

Under fredagskvällen äter man också en liten festmåltid, som inleds med kiddusch, ett helgande av Shabbat, genom 

att man läser välsignelser över vinet, det särskilda sabbatsbrödet challah samt Shabbat. 

Lördagsmorgonens gudstjänst anses som veckans viktigaste i de flesta riktningar av judendomen. Det är då man läser 

veckans parasha, ett avsnitt ur Torah. Efter läsningen ur Torah läses också en haftarah, en profettext. 

Shabbat avslutas med en ceremoni som kallas Havdala. En bägare med vin hålls upp och ett ljusarrangemang 

bestående av minst två sammanflätade ljus tänds. Sedan läses en text där gränsen mellan Shabbats helighet och den 

övriga veckan markeras. En liten dosa med väldoftande kryddor räcks runt bland de församlade, som sedan håller 

upp händerna mot havdalahljuset och låter det reflekteras på naglarna. Sedan dricker man ur vinbägaren. På vissa 

håll finns en tradition att spara en sista del av vinet för att släcka ljuset i. Till sist sjungs sångerna Elijahu Hanavi om 

profeten Elias, och Shavuah Tov, "en god vecka". 

De tre pilgrimshögtiderna 

Pesach 

Pesach (hebr. חַסֶּפ), 

den judiska påsken, "det osyrade brödets högtid", 

firas till minne av uttåget ur Egypten och är en av de viktigaste judiska 

högtiderna. Det firas samma dag varje år i den judiska kalendern, 

nämligen den 15:e Nisan (se Andra Mosebok 12:6). 

Det hebreiska ordet pesach betyder "passera förbi" och på engelska 

brukar termen "passover" användas. Detta syftar på Andra Mosebok 

12:23, där Gud meddelar Moses att han kommer döda den förstfödde 

sonen i varje egyptiskt hem, men passera förbi de dörrar som insmorts 

med blod från ett lammoffer. Genom blodmarkeringen kunde därmed 

de judiska gossebarnen överleva. 

Judiskt påskbord. 

Pesach inleds vid första fullmånen efter vårdagjämningen, oftast i april, och firas under sju dagar i Israel och i åtta 

dagar av judarna i diasporan. Anledningen till detta var att man var tvungen att bryta upp hastigt och ge sig iväg från 

slaveriet i Egypten så man hann inte jäsa brödet, och till minne av detta äter man ojäst bröd. 

Shavuot 

Shavuot, veckofesten, firas sju veckor efter pesach och varar under två dagar. Shavuot betyder just veckor. 

Ursprungligen var shavuot en skördefest men har under årens lopp fått en djupare mening som en helg som firas till 

minnet av den dagen då Israels folk fick Torahn av Gud vid berget Sinai. 

Liksom alla andra judiska fester har Shavuot ett samband med naturen. I Toran kallas Shavuot chag hakkatsir, som 

betyder veteskördens fest. Den kallas även chag habbikkurim som betyder förstlingarnas fest. Man firar att vårens 

löften har gått i uppfyllelse på Shavuot. Shavuot Pesach är ett tecken på att kornskörden börjar. Under sju veckor 

mellan Pesach och Shavuot, under omerdagarna, börjar veteskörden, och kornskörden avslutas med veckofesten 

Shavuot. Detta handlar om vår som övergår till sommar. 

Sedan Templet i Jerusalem förstörts år 70 behövde man fira på ett annat sätt. 

"Tiden för givandet av Toran" kallar judarna denna helg, inte mottagandet av Toran utan givandet. Det finns två 

förklaringar till det: För det första blev Toran given till det judiska folket en gång, på Shavuot, på Mose tid. Och 

varje gång en jude läser, studerar, Toran får den alltid in något nytt i huvudet. För det andra, trots att Toran har givits 

till varje jude på samma sätt, så tar inte alla judar emot den på samma sätt. En del judar följer den bättre än andra och 

en del judar förstår den bättre än andra — och även judar som förstår lika mycket ser olika aspekter av Toran. På så 

sätt firas givandet och inte mottagandet.

Judendom 49 

Man kan säga att Shavuot är judarnas födelsedag. Shavuot var från början en endagsfest, men den firas i 

konservativa och ortodoxa synagogor utom Israel i två dagar. 

Sukkot 

Sukkot (hebreiska תוכוס) el. lövhyddohögtiden är en judisk högtid som årligen infaller den 15 tishri i den judiska 

kalendern, vilket motsvarar sent i månaden september eller tidiga oktober, och varar sju dagar, samt avslutas med 

ytterligare två helgdagar, shemini atzeret och simchat Tora. Sukkot är plural av hebreiskans "sukka", hydda, vilket är 

högtidens viktigaste symbol. 

Varje familj som kan, bygger hyddor med tak bestående av löv under bar himmel för att fira och minnas israeliternas 

ökenvandring ur Egypten till landet Israel i bibeln. Hyddorna måste vara placerade under bar himmel, vare sig de 

placeras på en större balkong utan tak direkt ovanför, eller i trädgården. Däri äter man dagens huvudmål varje dag 

under högtiden och om vädret tillåter sover man även där varje natt. Förr i tiden firades den samtidigt som 

vinskörden. 

Andra centrala högtider och minnesdagar 

Simchat Torah 

Simchat Torah (hebreiska הרות תחמש) är en judisk högtid, då man firar att man läst ut Torah för det förra året och 

börjar om på nytt. 

Rosh HaShana 

Rosh ha-shana (hebreiska: הנשה שאר, roš haššaná, ung. "årets huvud") är den judiska högtid då judarna firar sitt 

nyår. Rosh hashana firas på första och andra dagen av den judiska månaden tishri, dvs i september eller oktober. Den 

kallas även åminnelsedagen eller shofar. 

Enligt judisk tradition skapades jorden på denna dag och det är vid Rosh Hashana Gud bedömer vad människorna 

har gjort under det gångna året, och beslutar vad som skall hända dem under det kommande. Under de tio dagar som 

sedan följer, mellan Rosh Hashana och Jom Kippur, finns tid för eftertanke och botgöring innan domen slutligen 

fastslås. Det är en tid för försoning.

Judendom 50 

Jom Kippur 

Jom Kippur el. Jom hakippurim (hebr. םיִרּוּפִּכַה 

םֹוי [jōm 

hakkippūrīm]), med engelskbaserad stavning Yom Kippur och Yom 

hakippurim; Försoningsdagen, är en helg inom judendomen, som 

infaller tio dagar efter den judiska nyårsdagen. Det är den viktigaste 

och allvarligaste högtiden för de troende. 

Efter att Templet i Jerusalem förstörts firas försoningsdagen genom att 

fasta, be böner, samlas till gudstjänster och be sina medmänniskor om 

förlåtelse. Under djupt allvar tänker man tillbaka på det år som gått och 

vad man kan ha gjort för fel och misstag. Samtidigt lovar man Gud att 

försöka bli en bättre människa och att försöka leva som Gud har tänkt 

att människan bör leva. 

Helgen börjar i synagogan kvällen innan med att man ber Kol Nidre, en 

bön om tillgift för de uppriktiga löften till Gud som man kommer att ge 

under året men inte lyckas hålla. 

Under Jom Kippur förväntas man försonas med sina ovänner, bära vit 

skrud och kippa samt tända ljus för avlidna. Under Jom Kippur avstår 

Judar ber i synagogan under Jom Kippur. 

Målning av Gottlieb. 

man även från mat och dryck. Liksom under Rosh hashana blåser man i ett vädurhorn, en shofar, vilket skall väcka 

människorna till eftertanke. 

Helgen avslutas med Neila, en bön om försoning. 

Chanukka 

Chanukka (hebreiska הכונח eller הכנח ḥănukkā) är den judiska högtid som varar i åtta kvällar från 25 kislev till 3 

eller 4 tebet – det vill säga vid nymåne i november-december. Chanukka kallas ibland för ljusets fest, ibland för 

invigningsfesten. 

Chanukka firas till minne av Judas Mackabeus återinvigning av Jerusalems tempel år 164 f.Kr. sedan det under 

maccabéerupproret befriats från de seleukidiska härskarna . Enligt traditionen fanns olja till templets lampor för en 

enda dag, men Herren såg till att oljan räckte i de åtta dagar som behövdes för att få fram ny tempelolja. Channukka 

varar därför i åtta dagar, och varje kväll tänds ljus till minne av detta under - ett ljus den första dagen, två den andra, 

och så vidare. Dessa åtta dagar är dock inte helgdagar så till vida att sabbatsbuden gäller, utan snarare en utdragen 

fest. 

Purim 

Purim är en annan judisk högtid. Ordet betyder "lott" eftersom Haman tänkte dra lott om vilken dag judarnas 

utrotning från Persien skulle ske. Historien återberättas i Esters bok, där det berättas att drottning Ester förrådde 

Hamans planer inför kung Ahashveros. Haman blir hängd, men Hamans påbud om att judarna får dödas kan inte 

stoppas. Ahashveros utfärdar då ett nytt påbud som tillåter judarna att lyfta vapen mot sina fiender, vilket de också 

gör. Enligt Esters bok dödades 75 000 perser. 

Dagen före festen fastar man; sedan läser man ur Esters bok (Megillat Ester) i synagogan på kvällen och morgonen. 

När Hamans namn läses skakar barnen i skallror och för oväsen så man slipper höra hans namn. I synnerhet brukar 

barn klä ut sig på purim, ofta till någon av gestalterna i Esters bok.

Judendom 51 

Judisk filosofi 

Judisk filosofi avser associationen mellan uppriktiga studier av filosofi och judisk teologi. Betydande judiska 

filosofer innefattar Solomon ibn Gabirol, Saadia Gaon, Maimonides och Gersonides. Större förändringar inträffade 

som gensvar till Upplysningen (sent 1700-tal till tidigt 1800-tal). Modern judisk filosofi omfattar både ortodox och 

icke-ortodox inriktad filosofi. Framstående bland de ortodoxa judiska filosoferna är Eliyahu Eliezer Dessler, Joseph 

B. Soloveitchik och Yitzchok Hutner. Välkända icke-ortodoxa judiska filosofer innefattar Martin Buber, Franz 

Rosenzweig, Mordecai Kaplan, Abraham Joshua Heschel och Emmanuel Lévinas. 

Judendomen och andra religioner 

Kristendom och judendom 

→ Kristendomen är den religion som utgår från tron på Jesus från 

Nasarets lära, liv, död och uppståndelse såsom det återges i Nya 

testamentet, andra delen av kristendomens heliga skrift Bibeln, som 

består av den hebreiska bibeln (Tanach) samt det grekiska Nya 

testamentet. Benämningen Nya testamentet kommer från Paulus idé att 

Torahn var förlegad (varför kristna kallar den för Gamla testamentet) 

och att Jesus var en ny lagstiftare i rang med Moses, och att det Nya 

testamentet då skulle ersätta det Gamla som en lag och ett förbund för 

kristna. 

Kristendomens anhängare (med undatag för den etiopisk-koptisk 

kyrkan som avböjer Paulus variant av kristendomen) anser att Jesus är 

den utlovade Messias/Kristus. Kristendomen är en abrahamitisk 

religion, vilket innebär att kristna ber till samma gud som Abraham 

identifierade och ingick ett förbund med. Men även Noa hade ett 

förbund med Gud och inom judendomen anser man att sju noakitiska 

Jesus på Olivberget. 

lagar gäller för hela mänskligheten. Det var dessa som Paulus hade uppdrag att göra mission för bland hedningarna. 

Paulus anses av judar vara kristendomens grundare på grund av att han avböjde Torahn och den rabbiniska lagen. 

Förbundet mellan människan och Gud utgörs inom judendomen av omskärelse, vilket Paulus ersatte med 

nattvardsceremonin, baserad på den judiska kiddush med vin och bröd, som utförs under sabbater och på helger. 

Jesus 

Inom judendomen har Jesus inte någon religiös funktion. Vissa judar betraktar i allmänhet Jesus som en historisk 

person, andra förnekar hans existens. De flesta judar anser att Jesus och hans lärjungar inte var kristna, inte kände till 

någonting om kristendomen och inte grundade någon kristen religion, utan att Paulus var kristendomens grundare. 

Alla Jesu uttalanden i Nya testamentet utgör för judarna redan kända grundprinciper och tillägger inte något 

väsentligt till Torahn. Forskare anser att de äldsta delarna av Nya testamentet skrevs på hebreiska och arameiska. 

Maccoby anser att den retoriska strukturen i Jesu lagtolkningar följer Rabbi Ishmaels 13 tolkningsprinciper (baserade 

på sju stycken av Hillel) och moderna forskare anser att de delar av Nya testamentet där Jesus talar inte skiljer sig 

från samtida fariséiska skrifter. Maccoby anser att Pauli retorik däremot baseras på grekiska retoriska principer och 

att Paulus inte var jude och farisée, såsom han utgav sig för att vara. Moderna judar är ättlingar till fariséerna, och 

vissa av Jesu uttalanden är identiska med Hillels, som levde cirka 100 år tidigare. 

Judenheten tror på de löften som finns i Tanach (Gamla Testamentet) om en Messias, men avvisar bestämt att denne 

skulle ha varit Jesus. Istället väntar de ännu på Messias, som enligt judisk lära inte kommer att vara gudomlig utan 

mänsklig. Specifikt avvisar judendomen vidare treenighetsläran (med hänvisning till bland annat Femte Mosebok

Judendom 52 

6:4) och tanken att Jesu död sonade människornas synder, samt läran om Jesu uppståndelse. En liten grupp etniska 

judar delar kristendomens tro på Jesus som den judiska Messias. Dessa är judiska kristna som inte avsäger sig sitt 

judisk ursprung eller sin judiska identitet. Se vidare Messiansk judendom. 

Islam och judendom 

Enligt → islamiska doktriner var islam från begynnelsen mänsklighetens primitiva religion, utövad av Adam. Vid 

något tillfälle splittrades religionen och Gud började sända profeter till jorden med uppenbarelser till folket. Ur 

denna synvinkel är Abraham och Mose, Jesus samt alla hebreiska profeter också profeter inom islam. Deras 

föreskrifter och texter ur Torah och Evangelierna förvanskades av judar och kristna. (Idéen att judarna hade förändrat 

toran förekom först bland kristna.) Sålunda tror muslimer att alla barn i icke-muslimska familjer föds som muslimer, 

men uppfostras i en annan tro av deras föräldrar.Judendomen (och islam) skiljer sig från många av vår tids (t 

ex?)religioner då deras centrala auktoritet inte består av en enda person eller grupp, utan av heliga skrifter, gamla 

traditioner och lärda rabbiner vilka tolkar dessa skrifter och lagar. Enligt den judiska traditionen börjar judendomen 

med det eviga förbundet mellan Gud (JHVH) och Abraham (omkring 2000 f.Kr.), patriark och det judiska folkets 

stamfader. I alla tider har judendomen anslutit sig till ett antal religiösa principer, av vilka den viktigaste är tron på 

en enda, allvetande, allsmäktig, välvillig och transcendent Gud, som har skapat världen och upprätthåller den, styr 

historien och griper in närhelst han önskar. Enligt den judiska traditionen etablerade den Gud som skapat världen ett 

förbund med israeliterna och deras ättlingar, och gav sina lagar och budord till Mose på Sinai berg i form av både 

skriftlig och muntlig Torah. Det traditionella utövandet av judendomen kretsar runt studier och observationer av 

Guds lagar och bud såsom det står skrivet i Torah och tolkat i Talmud. 

Judendom och zoroastrism 

Som världens äldsta monoteistiska religion har judendomen konkurrens av Zoroastrismen (man vet inte om 

Zarathustra levde före eller efter Mose). Zoroastrismen är också monoteistisk, och där finns en dualism på 

individuell nivå, vad forskare kallat "etisk dualism" med ett motsatsförhållande mellan sanning och lögn, mellan gott 

och ont, mellan ljus och mörker. 

Zoroastrismen var statsreligion i det persiska riket i antikens Iran. När araberna erövrade landet och omvände landet 

till islam på 650-talet flydde zoroastrismerna, i synnerhet prästerskapet ('mager' eller 'magis') till Indien för att slippa 

bli konverterade till Islam. 

Se även 

• Tetragrammaton 

• Religion 

RELIGION 






• Teologi

Judendom 53 

• Det heliga landet 

• Judar 

• Synagoga 

• Judiska kalendern 

• Israels historia 

• Judendomens historia 

• Ortodox judendom 

• Reformistisk judendom 

• Konservativ judendom 

• Judendom i Kina 


• Wikimedia Commons har media som rör [/wiki/Commons:Category:Jews?uselang=sv ]. 

• Judaism by Kaufman Kohler. Artikeln i Jewish Encyclopedia 1905 [7] 

• Judiska församlingen i Stockholm [8] 

• Jewish encyclopedia [9] 

• The Jewish Virtual Library [10] 

• Civil Hebrew Calendar [11] 

Källor 

Noter 

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia [12] 

[1] Compact Oxford English Dictionary: Judaism (http:/ / www. askoxford. com/ concise_oed/ judaism?view=uk) 

[2] Pfeffer, Anshel: "Percent of world Jewry living in Israel climbed to 41% in 2007" (http:/ / www. haaretz. com/ hasen/ spages/ 942009. html) 

Haaretz.com 

[3] Rietti, Rabbi Jonathan. How Do You Know the Exodus Really Happened? 

[4] http:/ / en. wikipedia. org/ wiki/ Jewish_principles_of_faith#Maimonides. 27_13_principles_of_faith 

[5] Weiner, Rebecca (2007). "Who is a Jew?" (http:/ / www. jewishvirtuallibrary. org/ jsource/ Judaism/ whojew1. html). Jewish Virtual Library. 

Hämtat 2007-10-06. 

[6] "Shabbat" (http:/ / www. jewfaq. org/ shabbat. htm), Judaism 101 (12 april 2006). 

[7] http:/ / www. jewishencyclopedia. com/ view. jsp?artid=666& letter=J 

[8] http:/ / www. jf-stockholm. org/ 

[9] http:/ / www. jewishencyclopedia. com/ index. jsp 

[10] http:/ / www. us-israel. org 

[11] http:/ / www. diatheke. org/ Religions/ JavascriptHebrew-CivilCalendar. htm 

[12] http:/ / en. wikipedia. org/ w/ index. php?title=Judaism& oldid=205577611 

mwl:Judaísmo

Buddhism 54 

Buddhism 

Buddhastaty i Hong Kong. 

RELIGION 






• Teologi 

Buddhism, även stavat "buddism", eller Buddhadharma (Buddhas lära) är en religion som har sitt ursprung i 

Indien. Buddhismen grundades för cirka 2 500 år sedan av Siddhartha Gautama (kallad Buddha; den upplyste, eller 

den vakne). Buddhismen betraktas av de flesta som en religion eller en familj av religioner; [1] [2] den omfattar tro på 

övernaturliga händelseförlopp, dyrkan av Buddha som en allvetande, gudalik gestalt och i många fall även tro på 

andeväsen . Vissa varianter av Buddhism beskrivs dock oftast som en filosofi av teologer och filosofer . 

Efter Buddha har läran utvecklats ytterligare på de religiösa, filosofiska och psykologiska domänerna av lärjungar till 

Buddha och deras efterföljare. Buddhismen betonar starkt att en människa, som önskar omintetgöra återfödelsen och 

få frid i Nirvana, måste lära sig att släcka sina känslor av otillfredsställelse och göra sig fri från sina begär och sin 

[3] [4] 

livshunger. 

Idag är buddhismen majoritetsreligion i nästan hela Sydostasien (Indokinesiska halvön, inklusive Thailand) samt i 

Mongoliet, Tibet och i andra centralasiatiska områden som kontrolleras av Kina och i Sri Lanka (ön Ceylon). Större 

buddhistiska minoriteter finns i egentliga Kina, i Japan och på den Koreanska halvön, i Malaysia, Singapore och i 

Indonesien. Buddhismen har även spridits till Europa, Amerika och Australien, medan den inte har fått något fotfäste 

i Afrika eller i Mellanöstern och den övriga muslimska världen. Antalet buddhister i världen uppskattades år 2000 

till mellan 230 och 500 miljoner. [5]

Buddhism 55 

Theravada och Mahayana 

Ordet "buddhism" började användas i Europa. I Asien talar man om "dharma" eller namnger olika former av 

buddhism. Det finns två stora grenar inom buddhismen: theravada, "de äldstes lära", som troget håller sig till den lära 

som presenteras i Palikanon, och som representeras av sydsanghan på Sri Lanka och i Thailand; och mahayana, "den 

stora vagnen", som är förhärskande i nordsanghan, det vill säga i Nepal, Tibet, Kina, Korea och Japan. En mindre 

gren är den ritualspäckade och mystiska tantriska buddhismen. Theravada benämns ofta som Hinayana, vilket 

betyder "den lilla vagnen". 

Sedan 1970-talet finns även västerländsk buddhism som sedan dess utvecklats till självständiga dharma-skolor i 

Europa och USA. Bland dessa var Sangharakshita, den engelske grundaren till "Friends of the Western Buddhist 

Order",FWBO(i Sverige Västerländska Buddhistordens Vänner, VBV), Robert Aitken roshi, som bildade Zen 

Diamond Sangha på Hawaii, och Philip Kapleau roshiy grundaren av Rochester Zen Center i "New York". I dag 

finns det flera hundra västerländska buddhistiska lärare i många tusen buddhistiska centra som vuxit upp i Europa, 

USA, Australien, Nya Zeeland och Sydafrika. 

Det finns ca 320 miljoner buddhister i dagens samhälle. Den högst uppsatta munken heter Gutmerilan Yankoshui. 

Han är ledare över det största templet i Thailand 

Buddha 

Buddha är den titel som alla upplysta förvärvar. Den historiska personen Buddha syftar på religionsgrundaren 

Siddharta Gautama. Han är även känd som Śākya-muni Buddha, "den vise vakne av Śākya-klanen". 

Tiden för hans liv är omdebatterad. En traditionell syn från 1100-talet, den s.k. långa kronologin, förlägger Buddhas 

liv till 623 f.Kr. - 543 f.Kr.. Under andra halvan av 1900-talet har 563 f.Kr. – 483 f.Kr. (med några års felmarginal i 

båda riktningar) varit en förekommande bedömning. I äldre indiska källor förekommer uppgiften om 448 f.Kr. - 368 

f.Kr. [6] Ett internationellt forskarsymposium vid 1990-talets början daterar Buddhas parinirvana till en tidpunkt 420 

f.Kr. - 380 f.Kr., vilket skulle innebära en födelse någon gång 500 f.Kr. - 460 f.Kr. [7] . Enligt den officiella 

buddhistiska tideräkningen firades 2500-årsminnet av hans död år 1956. 

Det finns många legender om Buddha, men säkra fakta om hans liv är få. Enligt den gängse legenden - som till 

största delen inte finns i Tipitaka, utan har författats senare - föddes han i Śākyafamiljen (Shakyafamiljen), en 

välbärgad aristokratfamilj, i dess arvland i trakten av nuvarande Gorakhpur i gränstrakterna mellan Nepal och Indien, 

norr om Ganges. Det finns nu ett tempel på platsen i byn Rummindei (pali Lumbini) i Nepal. 

Det är framförallt fyra händelser/platser i Buddhas liv som har framhållits framför andra när buddhister har berättat 

om hans liv: hans födelse och ungdomsår i Lumbini/Kapilavastu, hans upplysning under bodhiträdet i Bodhgaya, 

hans första predikan i Sarnath och hans död eller uppgång till nirvana i Kusinagara. De fyra platserna förknippade 

med dessa händelser var redan under härskarkejsaren Asokas tid (273-232 f.Kr.) viktiga pilgrimsmål. Buddhas liv 

som det berättas genom otaliga litterära och konstnärliga verk är religiösa berättelser (hagiografier) som har varit 

viktiga för buddhismens framgångsrika historia. 

Buddhas mål var att hjälpa kännande personer att göra slut på sitt lidande i överensstämmelse med Karma-lagarna, 

genom att inse den sanna naturen av fenomen och därigenom undgå cykeln av ofrivilligt pånyttfödelse 

(reinkarnation). Bland de metoder buddhister använder för att uppnå detta mål är etiska regler, altruistiskt beteende, 

avsägelse av världsliga frågor, träning av förnuftet genom inlärning och meditation samt åkallan av heliga varelser 

och att söka deras hjälp med att nå upplysningen. Anhängare till buddhismen tar sin tillflykt till "de tre juvelerna": 

Buddha ("den upplyste"), Dharma ("läran") och Sangha ("gemenskapen").

Buddhism 56 

Viktiga begrepp 

Inte alla riktningar inom buddhismen delar samma filosofiska åskådning eller ger alla begrepp samma centrala 

betydelse. Varje riktning har inte desto minde ett huvudbegrepp, och några jämförelser kan göras mellan dem. 

Mahayana uppvisar en stor dogmatisk variation och förändras över tiden. Övningarna är ännu mer varierande. 

Enigheten är stor om de allmänna grundsatserma samtidigt som det finns betydande oenighet om vilka skrifter som 

är mer auktoritativa. 

Karma och pånyttfödelse 

Karma är ett begrepp som kan spåras tillbaka till Upanishaderna. Enligt denna tanke genererar goda gärningar god 

karma och onda gärningar ond karma, vilket i sin tur bestämmer vad en människa återföds som i nästa 

"återtillblivelse". Det slutliga målet i buddhismen är att uppnå ett upplyst stadium, buddhaskapet, och genom detta 

innerlig enhet i Nirvana. När individen har kommit dithän kommer ingen mer karma att produceras och ge upphov 

till ytterligare återfödelser. 

Många buddhister tror att det inte finns någon världsfrånvänd räddning från ens egen karma. Lidandet orsakat av 

karmans effekt av tankar, ord och gärningar kan mildras genom att buddhisten följer den åttafaldiga vägen. 

De fyra sanningarna 

De fyra sanningarna är de uttalade satserna om lidandets (dukkha) orsak och dess upphävande. Enligt skrifterna 

undervisade Buddha om de fyra ädla sanningarna i sin första predikan. [8] De anses ofta innehålla det väsentligaste 

och den innersta naturen i Buddhas läror. 

De fyra sanningarna är: 

1. Allt leder till otillfredställelse-lidande 

2. Orsaken är begäret 

3. Släck begäret så slipper du otillfredställelse och lidandet i livet 

4. Gå den åttafaldigavägen så släcker du begäret 

Den åttafaldiga vägen 

Den ädla åttafaldiga vägen är namnet på det livssätt som enligt 

buddhisterna släcker källan till lidandet och livstörsten och som därmed 

leder till nirvana. De ingående åtta dygderna delas upp i tre 

huvudavdelningar, vishet/kunskap, etik och meditation. Dessa tre delar 

skall praktiseras samtidigt, inte enskilt var för sig. [9] 

Vishet/kunskap (sanskrit: prajñā, pali: paññā) 

• Rätt uppfattning 

• Rätt tanke 

Etik (pali: sila) 

• Rätt tal: Innebär att du inte får ljuga, håna eller förtala någon. 

• Rätt handlande: (Se rätt livsföring) 

• Rätt livsföring: att inte leva på ett sådant sätt att det skadar andra. 

Meditation (pali: samādhi) 

• Rätt strävan 

De åtta ekrarna i hjulet representerar den 

åttafaldiga vägen inom buddhismen. 

• Rätt uppmärksamhet (engelska: mindfulness): Innebär en noggrann självkontroll, så att man alltid är medveten 

om vad man gör. Man ska vara medveten om sina känslor och bevara sin sinnesro. 

• Rätt koncentration

Buddhism 57 

Uppfattningar om den högsta verkligheten 

Enligt skrifterna vägrade Buddha under sin livstid att svara på ett flertal metafysiska frågor. Angående ämnen 

huruvida världen är evig eller förgänglig, begränsad eller obegränsad, om enhet eller separation av kropp och själ 

eller liknande, var Buddha bestämt stum. De flesta buddhister är överens, till en högre eller lägre grad, att ord är 

otillräckliga för att beskriva målet. [10] 

Upplysning 

Alla traditionella buddhister håller med om att Gautama Buddha inte var den ende Buddha; det lärs generellt ut att 

det funnits många tidigare 'Buddha' och att det kommer träda fram andra 'Buddha' i framtiden också. 

Inom Mahayana tenderar man att inte se Buddha som blott mänsklig, utan som en jordisk återgivning av en evig, 

ändlös och allestädes närvarande varelse, utöver området och räckhåll för eftertanke, och som inte kan omfattas med 

mänskligt förstånd. I vissa Mahayana-skolor betraktas Buddha, Dharma och Sangha som ett; alla tre ses som den 

evige 'Buddha' . 

Utövande av buddhism 

Hängivenhet 

Tillflykt till de tre juvelerna 

Det första steget inom de flesta former av buddhism fordrar traditionellt att ta sin tillflykt - som underlag för sitt 

religiösa utövande - till de tre juvelerna. Tibetansk buddhism lägger ibland till en fjärde tillflykt, till Laman. 

De tre juvelerna är: 

• Buddha – titeln för de som funnit upplysning liknande Gautama Buddha. 

• Dharma – läran och lagen förklarad av Buddha. 

• Sangha – den gemenskap som buddhistiska klostermunkar eller nunnor upprätthåller, den enhet som råder mellan 

människor sida vid sida anstränger sig för de olika stadierna av upplysning. 

Buddhistisk etik 

Etiken i buddhismen skiljer sig nämnvärt från den i de abrahamitiska religionerna (→ kristendom, → judendom och 

→ islam) då dess mål är att ge levnadsråd till människor. Detta för att de ska kunna generera så bra karma som 

möjligt. Det är alltså inte fråga om rätt eller fel, snarare om konstruktiva eller destruktiva handlingar - de som leder 

till lycka och de som leder till det motsatta. Dessa råd är också självpåtagna och praktiseras endast av dem som åtagit 

sig att göra det, för sitt eget och alla levande varelsers bästa. 

De fem vanligaste föreskrifterna (reglerna) är : 

1. Att inte döda - utan värna allt liv 

2. Att inte ta det som inte är givet - utan respektera andras ting 

3. Att inte ägna sig åt olämplig sexualitet - utan vara omtänksam och ansvarsfull 

4. Att inte ljuga - utan att tala sanning 

5. Att inte orsaka att andra människor missbrukar droger, eller själv missbruka dem - utan hålla sinnet klart 

Sedan finns även: 

1. Att inte tala om andras fel - utan vara förstående och medkännande 

2. Att inte upphöja sig själv och nervärdera andra - utan övervinna egna brister 

3. Att inte undanhålla andlig och materiell hjälp - utan fritt ge när så behövs 

4. Att inte hänge mig åt vrede - utan vara överseende 

5. Att inte smutskasta de tre juvelerna - utan upprätthålla dem

Buddhism 58 

De fem första är traditionellt avsedda för lekmän, men man kan även ta till sig de fem senare, då de som är monaster 

praktiserar så många som 227 regler. De tio reglernas främsta egenskap är att den som praktiserar dem väl förr eller 

senare får ett tankeliv fritt från lidande eftersom de handlingar som undviks är de vanligaste orsakerna till lidande. 

Ett sinne fritt från lidande är ett sinne som har en bättre meditativ förmåga, en bättre förmåga att någon gång uppnå 

nirvana. Moral på pali heter sila och betyder disciplin. En disciplin är här menat som förmågan att följa övningen 

som man bestämt sig för att praktisera. 

Det skall också noteras att reglerna i grunden inte är dogmatiska, det finns undantag från de flesta, fast det är 

rekommenderat att så gott som möjligt följa dem då de så gott som alltid leder till det bästa så länge sinnet är fritt 

från negativa handlingar när reglerna följs. 

Klosterliv 

Pratimoksha (sanskr., motsvarande pali pati-mokkha) är 

en buddhistisk religiös text innehållande vissa 

ordensregler för munkar och nunnor. 

Ordet betyder väl egentligen (som adjektiv avledning 

av ett substantiv pratimoksha "befrielse, absolution, 

avlösning") "hörande till avlösning", som substantiv 

"avlösningsformulär". Ursprungliga anordningen av 

texten var egentligen ett frågeformulär (biktformulär), 

enligt vilket de buddhistiska munkarna och nunnorna 

på vissa regelbundna tider skulle utfrågas om 

iakttagandet av vissa för dem gällande regler, på grund 

varav de kunde erhålla avlösning. 

Nunnor och munkar måste följa alla buddhismens 227 

klosterregler, så som de författades av Buddha. Till exempel får de inte: 

1. äta efter middagstid, 

2. ägna sig åt musik, dans eller andra världsliga nöjen, 

3. pryda sig, 

4. sova i en bred säng 

5. ta emot guld, silver eller annat av värde. 

De enda ägodelar de får ha är: 

1. två livklädnader, 

2. en nål och ett bälte av tyg, 

3. en matskål, 

4. en rakkniv 

5. en vattensil 

Munkar vid en bröllopsceremoni i Thailand.

Buddhism 59 

Meditation 

Meditation är en systematiskt använd psykisk och kroppslig teknik som innebär fokusering och koncentration 

kombinerad med avspänning. Det finns olika former av meditation men meningen är att man ska få stopp på sina 

tankar, lyssna inåt och att stilla sitt sinne. 

Vipassanā (pāli) eller vipaśyanā (विपश्यना, sanskrit), 'insikt', är en meditationsteknik som sägs härstamma från Buddha 

och ha utövats i 2 500 år. 

Väl meditatören uppnår en stark och kraftfull koncentration (Dhyana) är hans sinne redo att framtränga och vinna 

insikt om den ultimata verklighetens natur, för att sedan slutligen frigöras från allt lidande. 

Visdom 

Prajña (sanskrit) eller paññā (pāli) är den visdom som kan utsläcka lidandet och medföra bodhi (uppvaknande). 

I början nås visdom på en föreställningsmässig nivå genom att lyssna på predikningar, läsa, studera och ibland 

recitera buddhistiska texter och engagera sig i samtal. 

Zen 

Zen (kinesiska/kanji/hanja: 禅) är en gren 

av Mahayana som uppstod i Kina på 

500-talet, enligt traditionen av den indiske 

munken Bodhidharma vid Shaolintemplet, 

och därifrån spred sig till närliggande 

länder. Till övriga delar av världen har zen 

spritt sig framförallt från Japan efter andra 

världskriget och ordet zen är just det 

japanska uttalet av det kinesiska tecken, 

chan 禅, som användes för att översätta 

sanskritordet dhyāna, "meditation". 

Zenbuddhismen menar att man kan nå satori 

(”upplysning” på japanska) genom zazen 

(zenbuddhismens sittande meditation), men 

Zenbuddhistiskt tempel i Kyoto, Japan. 

även andra metoder finns, exempelvis suizen (flöjtspelsmeditation). Zenmästare kallas de andliga ledare som ska 

vägleda zenbuddhistiska utövare till upplysning. Två berömda japanska zenmästare är Hakuin och Dogen. 

Målet med zen är att finna sin Buddhanatur, vilket för enkelhetens skull kan liknas vid upplysningen inom 

buddhismen. Detta stadium uppnås när man ser in i sin ursprungliga natur, varpå man automatiskt ser det sanna i 

hela universum och i naturen. Men för att nå detta mål krävs en hel del ansträngning, både fysisk och mental. 

Tantra 

Tantra (sanskrit, eg. "varp", "ränning" till en väv; sedan "grundlag", "norm", slutligen "lära", "lärobok"), är namnet 

på en del religiös-litterära verk, i vilka mystik och magi spelar huvudrollen. De bildar en huvudgrupp av de 

ritualböcker, som tillhör den senare → hinduismens mystik. Fr.o.m. 600-talet fick denna mystiska praxis insteg i den 

så kallade nordliga → buddhismen (mahayana) och därmed även i den form därav, som benämns den tibetanska 

lamaismen. Det tibetanska tantra (tib. rgyud) bildar den sjunde avdelningen av lamaismens kanoniska skrifter 

(Kanjur, äldre Kaigyur) omfattande 22 band, som innehåller beskrivningar av olika gudomliga väsen, anvisning till 

anordnande av mandalas (cirklar) till att motta eller uppfånga dessa gudomar, vidare offer, böner, hymner, 

trollformler samt avhandlingar om astronomi, astrologi, kronologi, medicin och naturfilosofi. Tantraläran studeras 

vid de tibetanska högskolorna i förbindelse med de filosofisk-metafysiska lärorna.

Buddhism 60 

Historia 

Buddhismen leder sitt ursprung från en av de många 

frälsningslärare och ordensstiftare, som uppstod i 

Indien i världssmärtans tidevarv, när den högre andliga 

kulturen och den djupare självkunskapen gjort den 

gamla offerreligionen och den spekulation, som anslöt 

sig därtill, otillräcklig för andens behov. De flesta av 

dessa ordensstiftares verk ha spårlöst försvunnit. Av de 

mer betydande har jaina-sekten, som fanns före Buddha 

och ännu fortlever, för Indiens religionshistoria haft en 

med buddhismen jämförlig vikt. Buddhismen ensam 

har fått världshistorisk betydelse. Förklaringen därtill 

torde till stor del böra sökas i stiftarens personlighet. 

Buddhismens utveckling kan delas in i tre tidsperioder. 

1. 550 f.Kr–450 f.Kr. Buddhas livstid. 

Buddhistisk proselytism vid tiden för Indiens första kejsare, Ashoka 

den store (273-232 f.Kr.). 

2. 450 f.Kr–100 e.Kr. Ashoka krigade och tog alla kungadömen och enade Indien. Han fick då samvetskval och 

bestämde att Indien skulle vara buddhistiskt och han bildade buddhistiska skolor. 

3. 100 e.Kr–700 e.Kr. Under denna period sprids buddhismen. 

Buddhismen växte hastigt, och fanns redan under Buddhas tid i stora delar av norra Indien. Buddhismen vände sig 

redan under Siddhartha Gautamas levnad till både kvinnor och män vilket var ytterst ovanligt i kastsamhällets 

Indien. Även utan att bli munk eller nunna kunde man sluta sig till orden och understödja den, liksom förhållandet är 

med tertiarierna inom franciskanerorden, den företeelse inom → kristendomen, som erbjuder de flesta 

jämförelsepunkterna med buddhismen. 

Buddhismen dog under 1100-talet praktiskt taget ut i de trakter där den uppstått. Flera samverkande orsaker bidrog 

till detta; dels tillhörde det ledande skiktet i Guptariket i allmänhet Vishnusekten inom → hinduismen; dels 

inkorporerade den mycket anpassningsbara hinduismen snart Buddha i sin gudalära, så att Buddha omnämndes som 

en av Vishnus avatarer (inkarnationer); dels gav den turkiska muslimska invasionen och förstörelsen av Nalanda år 

1193 under ledning av Bakhtiyar Khilji den slutliga dödsstöten till buddhismen i norra Indien. 

Men samtidigt som buddhismen sakta dog ut i sitt ursprungsland spred den sig runt om i Asien. I länder som Tibet, 

Kina, Mongoliet och Japan i norr och Burma, Thailand, Kambodja, Sri Lanka och Vietnam i söder blev buddhismen 

en ledande religion, om än inte ensam. 

Sedan den indiska självständigheten från Storbritannien 1947 har buddhismen sett ett starkt återuppvaknande i 

Indien. De kastlösas ledare, tillika den indiska författningens huvudförfattare, Babasaheb Ambedkar, avsvor sig då 

hinduismen och övergick till buddhismen. Många andra kastlösa följde hans exempel och antalet buddhister i landet 

steg snabbt från några hundratusen till flera miljoner. 

Buddhalegenden 

Siddharta Gautama föddes troligen 563 f.Kr. i ett litet nordindiskt rike. Hans far var en furste så Siddharta Gautama 

växte upp i lyx och överflöd. Men vid 29 års ålder fick han för första gången se en åldring, en sjuk och en död. Han 

hade inte sett något sådant förut, då hans far skyddat honom från obehagliga upplevelser. Det var vid denna tidpunkt 

han insåg att varken livet eller rikedom är något som finns för evigt. Efter detta träffade han en munk som tog 

avstånd från livets förgängliga värden. Siddharta Gautama beslöt sig för att följa munkens exempel och lämnade sitt 

hem, fru och son för att leva i askes. Efter sex år av umbärande tyckte han att han ändå inte fick någon visdom. Så 

han lämnade sina lärare och vänner för att ensam ägna sig åt meditation. Efter en tid när han satt och mediterade 

under ett fikonträd vid floden Ganges förstod han livets mening. Han blev ”upplyst” (Buddha). När han hade blivit

Buddhism 61 

Buddha kom han underfund med att han inte kunde behålla all sin kunskap för sig själv. Så han började predika för 

sina vänner. Denna predikan höll han nära Benares vid Ganges. De munkar som hörde på Buddhas predikan blev 

även hans första lärjungar. Efter en tid fick han fler och fler lärjungar och detta blev det första munksamfundet. 

Den senare traditionen utrustade Buddhalegenden med allt flera underbara drag och indelade den i tolv stycken: 

• 1-3. Hans övernaturliga födelse och dess förhistoria (hans mor hette Maya, fadern Suddhodhana). 

• 4. Barnets underbara begåvning. 

• 5. Äktenskap med Yasodhara och sonen Rahulas födelse. 

• 6. I känslan av livets lidande och förgänglighet lämnar Siddharta hemmet för att bli eremit. 

• 7. Han besöker berömda lärare, sedan asketerna i skogen vid floden Neranjara i Magadha, där han hänger sig åt 

stränga späkningar. 

• 8. Mara den onde frestar honom. 

• 9. Upplysningen (bodhi) om frälsningen gick upp för hans själ, där han satt under ett träd vid Neranjaras strand, 

som därefter kallas Bodhiträdet. 

• 10. Predikan i Benares inleder hans långa förkunnelse, lärjungar sluter sig till honom. 

• 11. Buddhas sista månader och död i Kusinara, norr om Ganges. 

• 12. Likbegängelse; reliker uppsamlas och fördelas. 

Den senare legenden inklämmer i punkt 11 hela den offentliga verksamheten, som omfattade mer än fyrtio år och 

som samlade tusenden i uppmärksamhet eller rent av i hängiven anslutning omkring hans persons och hans ords 

tjusningskraft. Trots den legendariska utsmyckningen kan man i berättelsen om Buddhas liv urskilja det, som 

utgjorde hans originalitet. 

Buddhistiska texter 

Tipitaka, pali, "De tre korgarna", är beteckningen på theravadabuddhismens textkanon. Andra buddhistiska 

riktningar har liknande skriftsamlingar, som bland annat innehåller Tipitakas andra korg [11] : 

1. Palikanon Tipitaka, som är helig för theravadaskolan. 

2. Den buddhistiska sanskritkanon (sanskr. Tripitaka), som är helig för mahayanaskolan. Denna har sedan länge gått 

förlorad, men hann innan dess läggas till grund för 

1. Ta tsang ching (Den kinesiska Tripitaka), som är helig för kinesisk och japansk buddhism, och 

2. Kanjur (den tibetanska Tripitaka), som är helig för tibetansk buddhism. 

Den palispråkiga Tipitaka består av tre delar: 

1. Vinaya-pitaka - disciplinkorgen; innehåller, förutom en biografi över Buddha och annat berättande material, 

främst munkarnas och nunnornas disciplinregler. 

2. Sutta-pitaka - sutrornas korg; innehåller Buddhas och hans främsta lärjungars undervisning i form av 

föreläsningar och samtal, samt verser, aforismer och liknande. 

3. Abhidhamma-pitaka - den rena lärans korg; innehåller en detaljerad analys av buddhismens psykologi, framställd 

i torr stil utan de båda första korgarnas litterära utsmyckningar.

Buddhism 62 

Se även 

• Tipitaka, angående skriftkanon 

• Kinesiska buddhismens skriftkanon 

• Kanjur 

• Tanjur 

'Buddhism-portalen 

• Sthaviravada, Mahasanghika, Pudgalavada, Sarvastivada, Sautrantika, Vibhajavada, Mahisasaka, Dharmaguptaka, 

Theravada, Hinayana, Mahayana, Madhyamika, Yogacara, Rena Landet, Satyasiddhi, Zen, Tendai, Kegon, 

Vajrayana, Shingon, tibetansk buddhism, Nichiren angående buddhistiska inriktningar 

• De tre juvelerna 

• Trossamfund 

• Sri Dalada Maligawa 

• Shorinjikempo 

• Buddhologi 

• Buddhism i Sverige 

Litteratur 

• Bornstein, A.C. (1988) Dalai lama och den buddhistiska vägen. Täby: 

Larsons Förlag. 

• Einhorn, S. (1998) En dold Gud. Stockholm: Bokförlaget Forum. 

• Ewald, S. m. fl. (1996) Religionslexikonet. Stockholm: Bokförlaget 

Forum. 

• Gombrich, Richard F. (2006), Theravada Buddhism. A Social History 

from Ancient Benares to Modern Colombo. 2nd ed. London: Routledge. 

• Jacobsen, Knut A. (2002), 'Buddhismen. Kultur, historia, tradition. 

Stockholm: Natur och Kultur. 

• Jensen, T, Rothstein, M. & Sørensen, J. (red) (1996) Religionshistoria. 

Nora: Nya Doxa. 

• Kulananda (1998) En vägledning till buddhismen. Stockholm: Svenska Förlaget. 

• Ohlmarks, Å. (1963) Buddha talade och sade. Stockholm: Forum. 

• Sirander, M. (1973) Dharma, Sangha. Budhistiska förlaget. 

• Strong, John S. (2001), The Buddha. A Short Biography. Oxford: Oneworld. 

Den buddhistiska flaggan skapades av den 

amerikanske journalisten Henry Steele Olcott 

1880 och hissades för första gången på Sri 

Lanka 1885. 

• Williams, Paul (2000), Buddhist Thought. A Complete Introduction to the Indian Tradition. London: Routledge. 

• Williams, Paul (red.) (2005). Buddhism: Critical Concepts in Religious Studies, 8 volymer. London: Routledge.

Buddhism 63 


• Wikimedia Commons har media som rör [12] . 

mwl:Budismo 

Referenser 

[1] Numen, vol 49, sid 388; omtryckt i Willams, Buddhism, vol III, sid 403. 

[2] Minst en auktoritet betraktar Buddhism som en familj av religioner snarare än en enda religion: Robinson et al., Buddhist Religions, 

5:upplagan, Wadsworth, 2004, sid xxi. 

[3] Einhorn, Stefan (1998) En dold Gud. Stockholm: Bokförlaget Forum; (2005) Bokförlaget Månpocket. 

[4] Kulananda (1996), (1998) En vägledning till Buddhismen., Stockholm: Svenska förlaget 

[5] Religioner per storlek (http:/ / www. adherents. com/ Religions_By_Adherents. html#Buddhism) 

[6] Nationalencyklopedin vol. 3 s. 406. Bokförlaget Bra Böcker AB, Höganäs 1990 

[7] (http:/ / indology. info/ papers/ cousins/ node4. shtml) 

[8] Thera, Piyadassi: Dhammacakkappavattana Sutta – The Book of Protection (http:/ / www. accesstoinsight. org/ tipitaka/ sn/ sn56/ sn56. 011. 

piya. html), Buddhist Publication Society, 1999. 

[9] Förklaring av den åttafaldiga vägen. (http:/ / www. dhamma. se/ buddha/ 35. html) 

[10] Philosophy East and West, volym 26, sid. 138 

[11] Richard H. Robinson & Willard L. Johnson: The Buddhist Religion: A Historical Introduction, 3d ed, Wadsworth Publishing Company, 

Belmont 1982, s. 270ff 

[12] http:/ / en. wikipedia. org/ wiki/ Commons%3Acategory%3Abuddhism

Hinduism 64 

Hinduism 


→ Hinduism 

Gudomar 

Hinduisk mytologi 

Riter 

Antyesti · Japa 

Puja · Änkebränning 

Skrifter 

Shruti · Smriti 

Veda · Yajurveda · Rig Veda 

Bhagavad-Gita · Mahabharata 

Puranas 

fler skrifter... 

Högtider 

Diwali · Ganesh-Chaturthi · Holi 

Kumbh Mela · Raksha Bandhan 

Rathjatra · Sankranthi 

Kastsystem 

Brāhmaṇa · Kṣhatriya 

Vaishya · Shūdra 

Daliter 

Personligheter 

Akshapada Gotama 

Vallabha · Valmiki 

Swami Vivekananda 

Riktningar och rörelser 

Arya Samaj · Brahma-samaj 

Vishwa Hindu Parishad 

Vaishnavism 

Hare Krishna 

Relaterade ämnen 

Yoga · Transcendental meditation · Pranayama 

Vinyasa-yoga · Sahaja yoga · Bhakti yoga · Jivamukti 

Yoga 

Mantra · Mudra · Moksha 

Dharma · Karma 

Ashram · Chakra 

Ahimsa · Tempel

Hinduism 65 

Hinduism (även Sanatana Dharma eller Vaidika-Dharma, sanatana dharma betyder evig plikt eller evig 

religion)och är en av de äldsta kvarlevande religionerna, och till antalet utövare världens tredje största. Enbart Veda 

skrifterna uppskattas datera tillbaka till 1500 år fKr, men traditioner och riter tros vara ännu äldre. Hinduismen har 

många och stora inriktningar, som lika gärna kan betraktas som olika religioner, men brukar karaktäriseras som ett 

polyteistiskt system. 

Hinduismen rymmer flera gudar, och det är upp till var och en att avgöra vilken gud eller gudinna man vill tillbedja. 

Varje gud hör ihop med en gudinna, och dessa har i sin tur möjlighet att anta olika skepnader (kallas Avatarer). Till 

de tre största förkroppsligade gudarna räknas Vishnu, Shiva och Kali. Ingen gud är högre än den andra, men Brahma 

beskrivs som en mer abstrakt, frånvarande och filosofisk gud som inte är förkroppsligad. Han är i en annan 

dimension än de andra gudarna, som lever bland människor och under samma förutsättningar. Att hinduer så lätt 

accepterar andra religioner förklaras ofta med att andra religioners gudar uppfattas vara en del av dessa 

förkroppsligade gudar och en del av världssjälen, precis som allt annat som lever. Det finns utrymme i det hinduiska 

systemet för främmande gudar som man inte själv tillber. Förenande för hinduism är bl.a hur man tillber sina gudar 

(ikonisering), ritualer och synen på Brahma (världssjälen, alltså inte guden Brahma). Hinduismen har drygt 900 

miljoner anhängare i Indien. Fram till 1100-talet var den dominerande även i Sydostasien, där hinduerna nu utgör en 

minoritet. Hinduer finns även genom utflyttning, främst i de länder som haft historia som kolonier under det brittiska 

imperiet; i Indonesien, i Afrika (framför allt i östra Afrika), på olika karibiska, melanesiska, mikronesiska och 

polynesiska öar, i Nord- och Sydamerika, samt i Europa. Då främst i Storbritannien. 

Hinduismen brukar associeras med ett kastsystem (fyra huvudgrupper kallade Varna som i sin tur indelas i Jatis. 

Detta kastväsende innebär en mycket fast social skiktning och påverkar ännu det indiska samhället, trots att det 

officiellt är avskaffat (1950), och diskriminering på grund av kasttillhörighet är förbjuden i indisk lag. Man föds in i 

sin kast, gifter sig inom sin kast och förblir där genom hela livet. Kvinnor kan dock gifta sig med någon från en 

högre kast (men alltså inte från någon ur ett lägre), barnen hamnar i faderns kast, liksom kvinnan. Hinduism är 

patriarkal och kvinnor övergår till sin makes familj vid giftermålet, och blir kvar där även som änkor. Däremot kan 

män inte gifta sig med en kvinnor ur ett lägre kast, vilket gör att giftermål mellan kasten i verkligheten är svårt. Olika 

yrken förknippas med olika kast, de fyra huvudgrupperna (Varna) är präster, krigare, bönder och tjänare. Utanför 

systemet står de kastlösa. Präster bemöts med stor respekt för sin moraliska renhets skull och de kastlösa eller 

oberörbara sköter bland annat sophanteringen. Detta ses inte som en orättvisa utan det kast man tillhör beror på 

vilken karma man fått genom sitt tidigare liv. Den ledande gestalten inom Indiens självständighetskamp och den 

store samhällsreformatorn under 1900-talet, Mahatma Gandhi, gjorde mycket för att förbättra de kastlösas ställning 

och han kallade dem för harijans - Guds barn -. Idag är den benämningen utbytt mot Dalit som betyder ung. de 

nerkastade. ' 

Huvudkasten, speciellt de tre lägsta, differentierades så att man i dag kan räkna med ca 2200 kast, många av dem 

yrkesbundna. Kasten spelar i dag stor roll i det sociala livet, man umgås snävt inom sin kast. 

Varje kast rymmer många olika yrkesgrupper i sina underkaster. Under historiens lopp har många nya yrken 

uppstått. Genom analogislut har de passats in i de olika kasten. Följande uppdelning bygger på: Ringgren, Ström, 

Religionerna i historia och nutid 

prästkastet 

präster, religionslärare, övriga lärare, skådespelare, kockar, likbärare m.m. 

krigarkastet 

militärer, poliser, järnvägsmän m.m. 

näringsidkare 

köpmän, åkerbrukare, herdar och vissa hantverkare m.m.

Hinduism 66 

tjänare bättre tjänare 

vävare, krukmakare, smeder och snickare 

sämre tjänare 

tvättare, fiskare och skomakare 

kastlösa 

sopare, garvare och trumslagare (sysslar med kohud), tjuvar och barbarer (t. ex. kristna och muslimer) 

Problematisering av denna syn på kastväsendet 

När man närmar sig en annan kultur gäller det att inte se på den med glasögon från sin egen. Vi har redan när det 

gäller själva beteckningen hinduism kunnat konstatera att den är en europeisk beteckning. När vi människor möter en 

mångfald av upplevelser ter det sig nödvändigt för oss att kategorisera. Vi gör detta genom att klassificera och 

beteckna de olika klasserna. När européerna mötte den indiska mångfalden försökte de förstå den genom att förenkla 

- all klassificering är förenkling. Att tala om hinduismen som en enda religion är en förenkling som har visat sig 

seglivad. I själva verket är spännvidden mellan de olika former av religionsutövande som ryms under begreppet 

hinduism större än mellan till exempel judendomen, kristendomen och islam. Hade dessa kulturer underkuvats och 

klassificerats av någon annan kultur kanske de alla skulle ha blivit betecknade som en enda religion. Ibland gör vi 

det själva genom att kalla dem de abrahimitiska religionerna. 

När det gäller kastväsendet stöter vi på ett liknande problem. Det är européernas version vi ännu lär ut, åtminstone 

till stor del. Som en korrigering av beskrivningen i Ringgren, Ström bygger denna framställning på Torvald Olssons 

beskrivning av kastväsendet i Världsreligioner i vardagen. Det svenska ordet "kast" är ett direktlån från engelskans 

"caste", som i sin tur kommer från portugisiskans "casta". Den källa 

Mångfald är ett nyckelord för vad som idag benämner hinduism. Hinduismens mångfald tar sitt uttryck i att 

människor tillber olika gudar, fäster sig vid olika lärosystem och texter, följer olika religiösa lärare och besöker olika 

tempel. Detta förklaras med att människan är en tänkande och social varelse med olika läggning. Knut A. Jacobsen 

beskriver den som en pluralistisk religiös tradition. Han menar att denna mångfald främst har fyra orsaker: 

• Det är en religion som inte har någon specifik religionsstiftare. 

• Det är en religion utan någon övergripande kyrkoorganisation. 

• Religionens geografiska område kännetecknas av kulturell, språklig och etnisk pluralism. 

• Religionen har kunnat ta till sig en rad religiösa traditioner genom att erkänna att människor är olika och därför 

behöver olika vägar till frälsning. 

Den hinduiska världsbilden utgår från en evig och oföränderlig absolut gudomlig verklighet – Brahman. Människans 

atman (som på sanskrit bokstavligen betyder "andedräkt", men som kan översättas som "liv" eller "själ") är en liten 

del av brahman. Karma är ett ord som kan sägas betyda "handling" eller "gärning", och summan av människans 

samtliga handlingar under ett liv bestämmer hennes nästa reinkarnation. Hinduerna tror att själen efter döden 

kommer tillbaka till en ny kropp (själavandring) och har individen till största delen samlat på sig god karma så blir 

nästa liv bättre. Hinduerna ser liksom till exempel buddhisterna (som tror på återfödelse, men inte av atman) dessa 

ständiga återfödelser som något ont och målet är att bryta detta kretslopp. Befrielsen från återfödelsernas kretslopp 

kallar hinduerna för moksha, vilket samtidigt innebär enhet mellan atman och brahman.

Hinduism 67 

Definitioner 

RELIGION 






• Teologi 

Termen "hinduism" är en västerländsk konstruktion. Ordet kommer från persiskan och är en form av sanskrit 

"sindhu" som står för Indusfloden. Ordet "Hindu" användes för att beteckna ett geografiskt område och folket som 

bodde där. Därför kan vi även finna benämningen "Hindu Christians" och "Hindu Muslims" i europeiska texter från 

1700-talet. Beteckningen förändrades i början av 1800-talet till att beteckna den religion och de människor som i 

Indien inte var muslimer eller kristna. Användningen av hinduism och hindu som religiösa begrepp har sitt ursprung 

i en västerländsk akademisk "orientalism" som sysslade med översättningar till västerländska språk från främst 

sanskrit. Dessa texter bidrog till att kärnan i religionen söktes i texter. Hinduism definierades som en religion också 

utifrån en kristen protestantisk mall vad en religion bör vara för något. Detta resulterade i att den populära, muntliga 

traditionen blev ignorerad eller beskriven som en nutida degenererad form av det innehåll som fanns i religionens 

ursprungliga kärna. 

I en dom i Indiens högsta domstol 1966 definierades hinduism på följande sätt: 

1. Accepterande av Vedaskrifterna som högsta religiösa och filosofiska auktoritet. 

2. Tolerans för andra trosriktningar med hänsyn till att sanningen är mångfacetterad. 

3. Accepterande av ett cykliskt världsförlopp med återfödelse. 

4. Erkännande av att frälsning kan nås på många sätt. 

5. Ett erkännande av att en hindu kan tillbe många gudar, eller ingen gud alls. 

6. I motsats till andra religioner och trosriktningar är inte hinduismen fast förbunden med någon särskild filosofisk 

åskådning. 

Andra har försökt definiera hinduismen utifrån det som anses vara gemensamt för alla hinduer: 

• respekt för den heliga kon 

• tron på karma 

• tron på återfödelse 

• delaktighet i kastväsendet

Hinduism 68 

Hinduismens utbredning 

Hinduismens utbredning 

Nation Antal hinduer I % av befolkningen Nation Procent 

Indien 918 397 000 80,0 procent 

Nepal 23 615 000 80,0 procent 

Bangladesh 13 540 000 9,0 procent 

Indonesien 4 224 000 1,8 procent 

Sri Lanka 3 001 000 15,0 procent 

Pakistan 1 862 000 1,1 procent 

hinduer 

Antal hinduer 

Hinduismen utövas i framför allt Indien, Nepal och bland tamilerna på Sri Lanka, där den är den största religionen. 

Enligt vissa källor är 80% av Indiens invånare hinduer (muslimerna utgör 11% och bland de övriga är 6% kristna, 

sikher eller buddhister). Hinduismen är världens tredje största religion (efter → kristendomen och → islam) med sina 

762 miljoner troende (13% av världens befolkning). Bland övriga länder kan man nämna USA och Kanada där det 

finns 1,1 miljoner respektive 157 000 hinduer. I Sverige bor det omkring 6 000 hinduer och det finns hinduiska 

tempel i Mariestad, Jönköping, Stockholm, Borås och Trollhättan . 

Gudar och religiösa riktningar 

Den vediska religionen i Indien under det andra årtusendet före vår tideräknings början var nära släkt med forniransk 

religion, och frambringade hymner som samlades i de fyra Samhita-vedaskrifterna. Dessa hymner försågs under 

900-600-talen fvt med offertekniska och mytologiska kommentarer, Brahmanas, och privatritualer med filosofiska 

inslag, aranyakas. Till skillnad från senare elithinduism var den vediska religionen polyteistisk. Medan 

reinkarnationstanken saknades i vedisk religion, förekom föreställningen om dödsriken. 

En ytterligare kommentargenre, Upanishaderna, började växa fram på 600-talet fvt, där delar förespråkade 

monoteism och själavandringstanken, och stimulerade förekomsten av asketiska rörelser, sramanas, som dock kan 

vara något århundrade äldre. De heterogena sramana-rörelserna förespråkade egendomslöshet och meditation, och 

kritiserade de vediska djuroffren. Ur dessa rörelser utvecklades både buddhismen, jainismen, den numera utdöda 

ajivika-rörelsen, och hindismens yoga-darshana. Den sistnämnda ville, till skillnad från de tre förstnämnda, hålla fast 

vid vedas hymner och tre kommentargenrer, och fick ett klassiskt uttryck i Patanjalis Yoga sutra. Hinduismens 

övriga fem darshana-sutror från vår tideräknings början är 

• Mimamsa sutra (som vidareutvecklar den filosofiska reflektionen kring offerhandlingarna, betraktar gudomarna 

som dödliga men Veda som evig) 

• Samkhya karika (som behandlar narturfilosofi)

Hinduism 69 

• Nyaya sutra (som behandlar logik) 

• Vaishesika sutra (som behandlar empiri) 

• Brahma sutra (som vidareutvecklar Upanishadernas monoteism) 

Under årtusendet före vår tideräknings början framväxte sexton samlingar med rituella och moraliska föreskrifter 

och lagar, smriti. Efter 300 fvt och långt in på medeltiden skrevs kommentarer till dessa, som försökte anpassa de 

äldre lagsamlingarna till ett mindre enhetligt samhälle som nu rymde bl.a. buddhister, greker och parser. Under 

perioden 800 fvt-200 vt växte ett antal episka berättelser, itihasa, fram. 

Under det första årtusendet enligt vår tideräkning utvecklades flera sorters vedanta-filosofi på grundval av 

Upanishaderna och Brahma Sutra, samt ett stort antal bhakti-riktningar, var och en hängiven en särskild gudom. 

Vishnu och Shiva (som i den vediska religionen sågs som gudomar av mindre betydelse i skuggan av Varuna, 

Brahma och Indra) växte avsevärt i betydelse, medan många äldre gudomars betydelse minskade. Denna historiska 

utveckling gjorde med tiden fyra läroriktningar, sampradayas, dominerande, vilket är fallet idag: 

• Vishnuism (som inkluderar grenar som är hängivna någon avatar av Vishnu) 

• Shivaism 

• Shaktism 

• Smartism, som är renodlad advaita-vedanta 

De flesta hinduer, runt 80 procent, är vaishnaviter (vaishnavas), det vill säga dyrkare av den ende guden Vishnu. Den 

teologiska grunden för vishnuismen bygger på Vedanta. Somliga vaishnavas betraktar Brahma och Shiva som två av 

de sätt Vishnu tar gestalt. Andra vaishnavas betraktar Shiva som en halvgudomlig asket. På grundval av 

Mahabharata dyrkar en rörelse med rötter i både vishnuvördnad och shivavördnad dem båda under den gemensamma 

formen Harihara. 

Shaivas dyrkar den ende guden Shiva som är förgörelsens och återskaparens gud. Han är källan till både gott och ont. 

Shaktas dyrkar någon kvinnliga gud, vanligen Mahadevi/Devi/Kali (samma karaktär med olika namn). 

Smartas utövar renodlad advaita-vedanta, och utövar en puja som behandlar Vishnu, Shiva, Mahadevi, Surya och 

Ganesha (i sydindien även Skanda-Murugan) som likvärdiga manifestationer av Brahman. 

Kvinnan i hinduismen 

Det kan tyckas att kvinnor är utestängda från det religiösa livet inom hinduismen, speciellt om man ser till religiösa 

texter. Manus lag beskriver till exempel kvinnors roll enbart i förhållande till männen. En kvinna kan vara en dotter, 

en maka och om mannen avlider; en änka. Kvinnor deltar dock mycket aktivt i det religiösa livet. Det är de som utför 

de dagliga riterna i hemmet. Det finns också specifika riter som kvinnor gör. Kvinnor har även fungerat som 

karismatiska religiösa ledare. Inom hinduismen intar gudinnor en framträdande plats. Gudinnan (Devi) är mycket 

dyrkad och näst efter Vishnu och Shiva är Devi den viktigaste gudomen. Anhängare till kulten av Devi, kallas Saktis. 

Men det är inte bara Saktis som dyrkar Devi. Både Vaisnavism och Saivism har inkorporerat gudinnan i sin kult som 

Shivas eller Vishnus gemål och representerar hans livsenergi. Varje hinduisk gud behöver en gemål, en gudinna, som 

representerar hans livsenergi. Utan sin shakti (kvinnliga energi) skulle Shiva vara kraftlös och inte förmå någonting. 

Gudinnan (Devi) är en motsägelsefull gestalt i hinduismen. Å ena sidan är hon livets källa, den goda modern som ger 

liv. Å andra sidan är hon en fruktad onskefull kraft som kräver offer av blod, alkohol för att hennes vrede skall 

stillas. De visar på balansen mellan två pooler. Att hinduiska gudinnor är viktiga i indisk kultur har dock ingen direkt 

inverkan på indiska kvinnors liv. Under senare år har massmedia rapporterat om "hemgiftsmord", "änkebränningar" 

(sati) och mord på flickebarn, något som genom historien varit vanligt, men nu är starkt fördömt i Indisk lag. En 

accentuering av det gudomligas feminina sida innebär givetvis alltså inte automatiskt att kvinnor värderas högt och 

behandlas väl.

Hinduism 70 

Symboler och seder 

Den färgade prick som hinduer, särskilt kvinnor, har i pannan 

kallas tilaka, bottu, bindiya, bindi eller kumkum. Pricken signalerar 

att personen ifråga är hindu. Pricken symboliserar också det tredje 

ögat, det öga som ser inåt, mot Gud. Idag (2009) är det mindre 

vanligt att män har denna prick. Ogifta kvinnor brukar bära en 

svart prick, medan gifta kvinnor har ett rött streck (sindoor) ristat 

vid hårbottnen. 

De fyra huvudkasterna är präster (Brāhmaṇa), krigare (Kṣhatriya), 

bönder (Vaishya) och tjänare (Shūdra). 

Det finns även folk som inte har något kast. De kallas för kastlösa 

(Daliter). 

Kultens hierarki i modern hinduism 

Ishta Devata ("familjeguden") kan förekomma flera nivåer: 

• Hushållets gudom, greeha devata 

• Familjens (släktens) gudom, kula devata 

Mat 

• Byns gudom, grama devata 

• Kosmisk gudom, param ishwara 

Tre hinduiska asketer gör mudra 

Enligt hinduismen är det inte lämpligt att äta kött. Religionen förkunnar icke-våld (ahimsa) och respekt för allt 

levande, vilket gör att många är vegetarianer. Allt liv är heligt och en del av världssjälen. Varför det är en stor synd 

att döda andra levande varelser. Det enda kastet som kan ursäktas att döda är krigarkastet i samband med att försvara 

territoriet. 

Kon är ett heligt djur för hinduer och därför äter man absolut inte nötkött. Det beror dels på att kon blivit en symbol 

för liv och rikedom och dels för att kons mjölk anses väldigt nyttig och ren (sāttvika). Kon symboliserar även de fyra 

tidsåldrarna. 

Mjölk ifrån en ko som blivit illa behandlad anses dock syndig att dricka. Många hinduer äter ägg, fisk och kött (utom 

nötkött). 

Referenser 

• Jacobsen, Knut A. (2004) Hinduism: Historia, tradition, mångfald. Stockholm, Natur och Kultur. 

• Woodhead, Linda (red)(2002), Religions in the Modern World. Traditions and Transformations, Routledge, 

London. 

Se även 

• Den klassiska indiska litteraturen 

• Fornindiska språk 

• Gud 

• Hinduisk mytologi 

• Indisk mytologi

Hinduism 71 

• Karma 

• Religionstillhörigheten i Indien 1991 

• Upplysning 

• Varna 

• Traditionella skolan 

mwl:Hinduísmo 

New Age 

New Age är i dagligt tal ett samlingsbegrepp för nyandliga tankar. Ordet New Age syftar på Vattumannens tidsålder 

mellan åren 2000-4000, på engelska Age of Aquarius. 

Bakgrund 

RELIGION 






• Teologi 

Begreppet myntades år 1932 av Alice Bailey, en utbrytare ur teosofiska sällskapet, läran är därför nära besläktad 

med teosofin. Kopplingarna till → hinduism, zoroastrianism och → buddhism är också uppenbara. Många impulser 

kommer också från traditionell kinesisk medicin och daoism. När New Age-anhängare uttalar sig om kopplingar 

mellan den andliga och den fysiska världen tar sig utsagorna ofta uttryck i olika former av proto- och/eller 

pseudovetenskap. En annan stor inspirationskälla är "positivt tänkande" som växte fram i USA under 1800-talet och 

som växte under 1900talet genom populärpsykologiska böcker på temat "selfhelp" (självhjälp). Grundtanken med 

postitivt tänkande är att individen skapar sin egen verklighet. 

New Age och de människor som influeras av dess tankesystem är ytterst heterogent (synkretiskt), det finns inget 

sammanhängande och logiskt paradigm som anammas av alla dess anhängare. Av anhängarna ses detta oftast som en 

styrka. Emellertid tror de flesta som är nyandliga med New Age-inriktning på någon eller några av dessa saker: 

• Astrologi, speciellt Vattumannens tidsålder 

• Själavandring 

• Auror och astralkroppar

New Age 72 

Grundtankar i New Age 

New Age-anhängare menar ofta att vetenskap inte är en tillräcklig källa till kunskap, utan att de personliga 

erfarenheterna bör komma före vetenskapliga rön. Framför allt hävdas att New Age skulle ta fram en urgammal 

visdom från till exempel Asien (akupunktur), medeltidens Sverige (örtmedicin) eller 1800-talets Österrike 

(homeopati), och att den visdomen blivit överkörd av kyrka och andra auktoriteter. Vissa anhängare menar att 

kunskap från egna erfarenheter inte behöver stå i strid med logiskt tänkande, utan att det endast handlar om att 

individen ska avgöra vad som känns värdefullt för egen del. 

Medvetandets kraft över kroppen och de fysiska lagarna, i form av till exempel Transcendental meditation, är en 

annan vanlig tanke. Vissa metoder förespråkar tankens läkande och positiva kraft. Den röda tråden är att människan 

själv kan påverka sin hälsa, ofta med hänvisning till att skolmedicinen bara behandlar symptom, medan New Age 

och alternativmedicin botar den bakomliggande orsaken. Olika behandlingar tar även fasta på "energimedicin", som 

påstås främja kroppens egen förmåga till självläkning, till exempel genom att applicera kristaller på kroppen. 

Vissa "anhängare" anser att "mänskligheten är redo för ett högre medvetande". Sådana uttalanden kan kopplas till 

både Buddhism och nyandliga frontfigurer som Eckhart Tolle eller Osho. Människor som är intresserade av denna 

del av sina personliga (eller, som Eckhart Tolle skulle säga, opersonliga) utveckling, skulle förmodligen fortfarande 

tituleras som New Age, men inte nödvändigtvis befatta sig med varken "auror" och "astralkroppar". 

Kritik mot New Age 

New Age är ett komplicerat begrepp, bl.a. beroende på de disparata ämnesområdena som samlas under New Age. 

Ändå finns det vissa saker som hela New Age-rörelsen då och då kritiseras för. (Den kritik som framförs mot 

enskilda områden finns angiven under respektive rubrik.) Några av de mest framträdande punkterna är: 

• New Age innehåller egentligen inget nytt, utan är bara en återgång till tiden före modern vetenskap. Många 

trossatser bygger på myter, vidskepelse eller pseudovetenskap. [1] 

• Många New Age-företrädare vars läror testats vetenskapligt, och befunnits overksamma, fortsätter ändå att arbeta 

för att tjäna pengar på människors godtrogenhet (se placebo, blåsning och pseudovetenskap), därför att de påstår 

sig stå över vetenskapen, vilket omöjliggör alla logiska resonemang. [1] 

• New Age uppmuntrar till ett jag-tänkande där egna erfarenheter väger tyngre än logiskt tänkande. [1]

New Age 73 

Några saker New Age ofta associeras med 

• Kanalisering (chaneling) 

• Swedenborgianism 

• Alternativmedicin 

• Magi 

• Healing (Helande) 

• Jordstrålning 

• Scientologi 

• UFO:n 

• Konspirationsteorier 

• Asatro 

• Mayansk mytologi 

• C.G. Jung 

• Schamanism 

• Transcendental meditation 

New Age-musik 

Begreppet New Age används också som beteckning på en musikgenre 

från 1970- och 80-talen som är speciellt omtyckt av New 

Meditation är ofta en del av new age. 

Age-anhängare. Bland andra Enya, Jean Michel Jarre, Mike Oldfield och Tangerine Dream brukar räknas dit. 

Litteratur 

• Res Publica nr. 2/98 tema "New Age/Gnostisk renässans" (1998) 


• FINYAR: Föreningen Forskning och Information om Nya Religiösa Rörelser [2] , Religionshistoriska 

institutionen, Stockholms universitet 

• New age [3] i "An Encyclopedia of Claims, Frauds, and Hoaxes of the Occult and Supernatural" på James Randis 

webbplats 

Referenser 

[1] Tord Wallström: Handbok för skeptiker, Gondolin förlag, Stehag 1999, Förstaupplaga, sid. 86-89. ISBN 91-88820-57-2. 

[2] http:/ / www. finyar. se/ 

[3] http:/ / www. randi. org/ encyclopedia/ new%20age. html

Artikelkällor och författare 74 

Artikelkällor och författare 

Kristendom Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=10421625 Bidragsgivare: -nothingman-, Ace90, Aguila, Ainali, Andejons, Andersbr, Andreas Rejbrand, Ankara, Apollonios 

Molon, Arbitrage, Axelv, Beaukarpo, Bero, BjörnF, Bopper93, Buggwiki, Caesar, Carrot, Caspiax, Chadi357753, Christer Johansson, CommonsDelinker, Conty, DFKMAS, Daniel Blomqvist, 

Daniel777, DavidS, Dcastor, Desnobo, Dh8b, Diavo92, Diupwijk, Dubbelosix, E.G., EXt, EliasAlucard, Elinnea, Enar Nordvik, Erak, Eriatlov, Fenrir, Fernbom2, Fluff, Frankmannen, Fred J, 

Frisko, Fyrfatet, Galarenkid, GeMet, Godfellow, Grillo, Grön, Gunnar Gällmo, Hakanand, Hallabro, Hedning, Hjälp, Håkan Fransson, Höstblomma, IP, ImJustLoffe, J 1982, JavelinX, Jehoash, 

Jlundqvi, Joang006, Jonatan Lindström, Jordgubbe, Josephus, Jsdo1980, Karpeth, Klefbeck, Klunsat, Knuckles, Koios, LA2, LX, Lars Törnqvist, Law, Livlinan, Lrtz, MagnusA, Markus a, 

Mathew, Matteus, Micke, MickeLundin, Mighty FlameZero, MoRsE, Mr. President, N00b2EvEr, Natanael L, Necator, Nicke L, Njaelkies Lea, Notwist, Oridnary cookie, Paracel63, Peterhamrin, 

Petter Strandmark, Pjotr'k, Pontiak, Poxnar, Pratchett, RaSten, Rfyt, Rhodo, Riggwelter, Robingoos, Rudolf 1922, Rursus, Ryxez, Scooba, Sekreterare, Sendelbach, Sjö, Skistar, Sofokles, 

StefanB, Stora Kogha, Strangnet, Surveillance, Svanen93, SweJohan, Taxelson, Testus, Theophilus, Thoasp, Thuresson, Tolkemolkemoli, Torvindus, Tournesol, TovaN, Ulftomas, Vatten, Vict9r, 

Vivo, Wanpe, Wasell, XXStreckgubbeXx, Xakoq, Yog, Yvwv, Zaphod, Zephiana, 319 anonyma redigeringar 

Islam Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=10400307 Bidragsgivare: -nothingman-, 123.timmy, AHA, Aaker, Abduhassen, Ace90, Act, Adri, Agalos, Aguila, Ainali, Aktalo, 

Alexflink, Alexlund, Andreas Rejbrand, Annika64, Anton123456789, Apollonios Molon, Auc, B****n, Babur, Baltazaren, Bananenuk, Bergfredrik, Bero, Berthold Werner, Bever7, BjörnF, Blåa 

himlen, Boivie, Brainz, Bruno Rosta, Calle, Caspiax, Chrizz, CommonsDelinker, Csforlife, DCP, Daedalus, Danne 940722, David Johansson, Dcastor, Den fjättrade ankan, Dh8b, Dommie222, 

Donyc, EMW, Ean, Ehsan, Elinnea, Elsa123, Entheta, Ergo, Eriki, Evalowyn, Exostor, Fenix, Fluff, Friends007, Fyrfatet, FöredettaMH, Greger999, Greverod, Grillo, Grimler, Grön, Gthyni, 

Gärdhemmar'n, HIBratt, Habj, Hakanand, Hamdi, Hapsiainen, Heldum, Hisham albaldawi, Hxasmirl, Höstblomma, IP, ISL 73, ISL02, ISL04, ISL12, ISL77, ISL98, ISL999, ISLXX1, Idunius, 

Irony, Isl54, Isl83, Islamshia, Jacob Lundberg, Jallow, Jebur, Jlundqvi, Johsan, Jonnyx, Jorchr, Jorva, Josephus, Joses, Jsdo1980, Juliaa, Kaci12, Karmaka, Karmosin, Khadimu, Khalidherat, 

Kildor, Klunsat, Knuckles, Kurtan, LX, Laccotsi, Lamré, Lars Törnqvist, Lavallen, Law, Liftarn, Litany, Livlinan, Lolroflmao, Lord Pelle, Lord baver, Lord of Konrad, Lovanski, Lrtz, Magol, 

Majtuss, Marcustisk, Marek Pola, Markmc, Markus a, Mason, Matteus, McDuck, Mehmet, Melo man, Micke, MickeLundin, Mickeman90, MikaelLindmark, Mike, Mikhailov Kusserow, 

Mimarob, Mippzon, Mr Bullitt, Mr. President, Mshi5a, Mubahala, Munchausen, Muneyama, Mux, NH, Narcissist, Necator, NerdBoy, Nicke L, Nishmat, Nitramus, Njaelkies Lea, Notwist, 

Oblaserad, Oskarf94, Owlrug, PJ, Parre1, Peterhamrin, Pettern, Piddasbajs, Pralin, Pratchett, Quadrigarius, RE, RaSten, Rb0ne, Regge robban2, Riggwelter, Rogper, Ronny Fröwall, Ronny W, 

Rrohdin, Rudolf 1922, Sandzaklija, Sannab, Scooba, Scuzzer, Seriös klottrare, Sharkrash, Sjö, Skryinv, Skåningiexil, Slartibartfast, Sofokles, Spaceflower, Stigfinnare, Strangnet, Sven Eriksson, 

SweJohan, SzymonSpengler, TKU, Tegel, Theophilus, Thoasp, Thuresson, Tide, Timmy.rosen.1.2.3, Tooga, Torvindus, Tournesol, Trill, Tubaist, Tulpan, Usman Omid, Vatten, Vicke1337, 

Viktor dal, Vivo, Waakii, Wasell, Weirdo, Wisher, Wvs, Xenus, Ynnox, Yvwv, Zaphod, Zman, Ztaffanb, conversion script, Åke Persson, 581 anonyma redigeringar 

Judendom Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=10417214 Bidragsgivare: -nothingman-, Agalos, Ainali, Alers, Algot93, Andreas Rejbrand, Ankara, Annika64, Apollonios Molon, 

Backstr, Baqu11, Beaukarpo, Beefjerk, Bero, Bjorkcr, BjörnF, Caknuck, Calandrella, Calle, Caspiax, Castrup, Chrizz, Dcastor, Dewil, Dillinger, Diupwijk, Donyc, Dpol, Dubbelosix, E23, 

Ekoman, Elinnea, EnDumEn, Entheta, Ergo, Eriatlov, Evalowyn, Fenix, Fluff, Fred J, Grey ghost, Grillo, Grön, Hakanand, Hallabro, Heldum, Höstblomma, IP, Idunius, Innerligt, JamesVamp55, 

Jenkoo, Jlundqvi, Johan zhe, Jorchr, Jordgubbe, Jsdo1980, Kallerdis, Kantola, Kurtan, LX, Lamré, Lars Törnqvist, Law, Lelle1987, Liftarn, Lord Pelle, M9chba0900, Micke, MickeLundin, 

MikaelLindmark, Mimarob, Mnemo, Mr. Spock, Nagy, Natox, Nicefinger, Nicke L, Niklo, Nishmat, Nn, Novidius, Oddjob, Odjuret, Olve Utne, Orvar the skoggelkonk, PJ, Parre1, Philip Ashton, 

Pratchett, PuTTeeEN, RE, RPSM, RaSten, Rafiee-lotia, ReDefiner, Rhodo, Riggwelter, Ronny Fröwall, Rosp, Rrohdin, Rudolf 1922, Satanperkele, Schekinov Alexey Victorovich, Scooba, 

Scuzzer, SebastianGS, Sjunnesson, Sjö, Skistar, Skizzik, Skorpan, Slema, Sofokles, Softssa, Sten André, Stenas, Stigfinnare, Strangnet, Svanen93, Sven Eriksson, Svenji, SweJohan, Tegel, 

Theophilus, Thuresson, Tippz, Torvindus, Tournesol, Tubaist, Tulpan, Twincinema, Tysen, Urbourbo, Vatten, Wakuran, Wanpe, Wasell, Wikkie, Yinandjang, Yonah18, Yvwv, conversion script, 

Сэртион, 341 anonyma redigeringar 

Buddhism Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=10403481 Bidragsgivare: Abduhassen, Ace90, Aktalo, Alexflink, Andreas Rejbrand, Annika64, Appan, B****n, Bbonkihuvud, 

Bero, Bruno Rosta, Caesar, Caknuck, Calle, Caspiax, Castrup, Crocuta, Cäepee93, DavidS, Dcastor, Den fjättrade ankan, Denniss, Dillinger, Diupwijk, Do2ge, E23, Ean, Ekstroom, Elinnea, 

Ettrig, Exostor, Fenix, Fluff, Frisko, Fvxlpu, FöredettaMH, G.Jiffer, Gamnacke, Ganesha123, Goombah, Grape, Grillo, Grundin, Gunnar Gällmo, Gurre, Hahaha, Hakanand, Hashar, Hejkompis, 

Hubba, Hurucaan, Höstblomma, IP, Inteloutside2, Jacob Lundberg, Janm67, Jlundqvi, Jojan, Jordgubbe, Jorva, Joshua414, Jsdo1980, Kerstin Jönhagen, Kess, Koios, Kruosio, Kstaden, Kurtan, 

LX, Lamré, Lanna, Lars Törnqvist, Liftarn, Lokal Profil, Lord Pelle, Marcus2717, Markmc, Marsve, Mats Kindahl, Mekis, Melo man, Metaur, Micke2, MickeLundin, Middag1000, Mimarob, 

Mippzon, Mnemo, Mr. President, Mr. Spock, Mustaschen, Natox, Necator, NerdBoy, Nicke L, Njaelkies Lea, Nlu1990, Oden, Oskaroskar1, Oyvindftw, Pellaj, Pettern, Phildub, Phra Malai, Pieter 

Kuiper, Pontus, Pontus rosen, Popperipopp, Qucksilver, RaSten, Ranveig, Riggwelter, Ronny Fröwall, Rosp, Rotsee, Rudolf 1922, Samuel.m, Sannab, Scuzzer, Sekreterare, Servant Saber, 

Sgagner, Sharkrash, Shayo, Simme93, Sjunnesson, Sjö, Skalman, Skistar, Skolnissen, SmygEmo, Sofokles, Softssa, Solkoll, Sollentuna, Sovtek, StefanB, Sten André, Stigfinnare, Strangnet, 

Stroke, Svanen93, SweJohan, TJ, Tatlikiz, Th0rnvall, The jobe, TheEngineer, Thuresson, Torvindus, Tournesol, Tsujigiri, Tubaist, Tulpan, Tvillingsjäl, Vatten, Vinterfrid, Vivo, WaP, Wanpe, 

Wasell, Weee, Xenus, Ynnox, Yoyoyoyo, Zaphod, Ztaffanb, conversion script, 490 anonyma redigeringar 

Hinduism Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=10403302 Bidragsgivare: -nothingman-, 911029, Abduhassen, Abraxax, Ace90, Ainali, Aktalo, Ankara, Annika64, Apollonios 

Molon, Baronnet, Bero, Blurg, Bomkia, Bongoman, Bruno Rosta, Caesar, Caknuck, Callegg, Caspiax, Chrizz, CommonsDelinker, Copy112, Crabbofix, Crocuta, Dcastor, Dh8b, Diupwijk, 

Donyc, E23, E70, Eliashedberg, Elinnea, Essin, Ettrig, Evalowyn, Fagrell, Fenix, Fluff, FredrikLähnn, Gemini1980, Grundin, Gthyni, Habj, Hakanand, Herr X, Höstblomma, IP, Iche, 

Indianarrow, Inteloutside2, Jalla, Jlundqvi, Joe Ice, Joses, Kallakalle, Kalleanka21, Klemen Kocjancic, Knuckles, LX, Lajm, Lamré, Lars Törnqvist, Liftarn, Litany, Lovanski, Mankash, Mason, 

Meh, MickeLundin, Moijn001, Moralist, Moraäger, Mux, NH, Nekromensis, Nicke L, Nicke Lilltroll, Njaelkies Lea, Oskila, Phra Malai, Pralin, Pratchett, Qlql, ReDefiner, Riggwelter, Ronny 

Fröwall, Rudolf 1922, Scooba, Scuzzer, ShineB, Sjö, Skistar, Sofokles, Soman, Srra7, Staffan Jacobson, StefanB, Stigfinnare, Surveillance, Sven Eriksson, SweJohan, TJ, Tegel, TheEngineer, 

Thuresson, Tjongen, Torvindus, Tournesol, Tubaist, Tåggas, Vatten, Vicke1337, Wasell, Xenus, conversion script, 304 anonyma redigeringar 

New Age Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=10322859 Bidragsgivare: Achird, Andre Engels, Annika64, Apollo, Arnef, ArnoLagrange, Bero, BjörnF, CNB, Caspiax, 

CommonsDelinker, Evalowyn, Flink, Hadar Svan, Hannibal, Hedning, Irony, Jlundqvi, Johan, Jojan, Kurtan, Lomax, Mosa, Mrund, Nicke Lilltroll, Nixdorf, Rudolf 1922, Scooba, Scuzzer, Sjö, 

Skagedal, SuperDupe, TKU, Thuresson, Torvindus, Tournesol, Vatten, Wasell, Wvs, Yvwv, conversion script, Сэртион, 51 anonyma redigeringar


Bildkällor, -licenser och -bidragsgivare 

Image:Golgothakreuz (cropped).jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Golgothakreuz_(cropped).jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: Michael Hammers Studios 

Image:P christianity.svg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:P_christianity.svg Licens: GNU Free Documentation License Bidragsgivare: Booyabazooka, NuclearWarfare, 

Rocket000, Wst 

Bild:Religious_syms.svg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Religious_syms.svg Licens: Public Domain Bidragsgivare: User:Rursus 

Fil:CzechowiczSzymon.1758.Zmartwychwstanie.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:CzechowiczSzymon.1758.Zmartwychwstanie.jpg Licens: okänd Bidragsgivare: 

DocentX, G.dallorto, Infrogmation, Mattes, Umherirrender, Wames, Wolfmann, Wst, 1 anonyma redigeringar 

Fil:Botticelli Trinity.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Botticelli_Trinity.jpg Licens: okänd Bidragsgivare: Attilios, Italiamoderna, Mac9, Shakko, Thuresson 

Fil:Bible-KJV.JPG Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Bible-KJV.JPG Licens: okänd Bidragsgivare: User:Hi540 

Fil:081PzaSPietro.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:081PzaSPietro.jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: User:MarkusMark 

Fil:Nicaea icon.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Nicaea_icon.jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: unknown 

Fil:Geilo church.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Geilo_church.jpg Licens: Creative Commons Attribution-Sharealike 2.0 Bidragsgivare: Finnrind, Jorunn, Svens Welt, 

Wknight94 

Fil:Sorrow5crop.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Sorrow5crop.jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: Original uploader was Jtdirl at en.wikipedia 

Fil:Saint Paul's martyrdom.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Saint_Paul's_martyrdom.jpg Licens: okänd Bidragsgivare: Hendrik Goltzius 

Fil:Viking age christian cross found in Lund sweden.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Viking_age_christian_cross_found_in_Lund_sweden.jpg Licens: okänd 

Bidragsgivare: User:Hedning 

Fil:Pope Vitalian.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Pope_Vitalian.jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: Frank C. Müller, G.dallorto, Mattes, Schimmelreiter 

Fil:Martin-Luther-1543.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Martin-Luther-1543.jpg Licens: okänd Bidragsgivare: AndreasPraefcke, CTSWyneken, Torsten Schleese, Wst 

Fil:Jean Calvin.png Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Jean_Calvin.png Licens: okänd Bidragsgivare: Gabor, Jamin, Kürschner, Phrood 

Fil:BentoXVI-30-10052007.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:BentoXVI-30-10052007.jpg Licens: Agência Brasil Bidragsgivare: Fabio Pozzebom/ABr 

Fil:Gian Lorenzo Bernini - Dove of the Holy Spirit.JPG Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Gian_Lorenzo_Bernini_-_Dove_of_the_Holy_Spirit.JPG Licens: Public Domain 

Bidragsgivare: Airelle, Andreagrossmann, G.dallorto, Goldfritha, Kalki, NormanB, Ramac, Skipjack, Winterkind, 1 anonyma redigeringar 

Fil:Rowan Williams - by Brian.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Rowan_Williams_-_by_Brian.jpg Licens: Creative Commons Attribution-Sharealike 2.0 

Bidragsgivare: Brian from Toronto, Canada 

Image:Shahada.svg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Shahada.svg Licens: okänd Bidragsgivare: AnonMoos, Eyrian, OsamaK, خالد حسني 

Bild:Wikim.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Wikim.jpg Licens: okänd Bidragsgivare: Joey-das-WBF, Lvova, Muslimstr, Pieter Kuiper, 2 anonyma redigeringar 

Fil:Allah-green.svg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Allah-green.svg Licens: okänd Bidragsgivare: User:AnonMoos, User:Darwinek, User:Guanaco, User:Mattes, 

User:Ttog 

Fil:FirstSurahKoran.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:FirstSurahKoran.jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: Baba66, Dbachmann, Denniss, Grenavitar, Izehar, 

Meno25, 8 anonyma redigeringar 

Fil:Kabaa.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Kabaa.jpg Licens: Creative Commons Attribution 2.0 Bidragsgivare: "Al- Fassam" Original uploader was Irishpunktom at 

en.wikipedia 

Fil:Arabic Plaque, Great Mosque, Xian.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Arabic_Plaque,_Great_Mosque,_Xian.jpg Licens: okänd Bidragsgivare: User:Daduzi 

Fil:Countries with Sharia rule.png Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Countries_with_Sharia_rule.png Licens: okänd Bidragsgivare: Based on 

Fil:Flag of Jihad.svg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Flag_of_Jihad.svg Licens: okänd Bidragsgivare: Aua, Herbythyme, Körnerbrötchen, Lexicon, Mattes, Oren neu dag, 

Skipjack, Túrelio, Überraschungsbilder, 4 anonyma redigeringar 

Fil:Islam by country.svg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Islam_by_country.svg Licens: okänd Bidragsgivare: Aude, Baba66, Davepape, Diti, Herbythyme, Jamesofur, 

Jodo, Lencer, Petr Dlouhý, Str4nd, Timeshifter, Wknight94, Xhienne, 30 anonyma redigeringar 

Fil:Jerusalem Dome of the rock BW 1.JPG Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Jerusalem_Dome_of_the_rock_BW_1.JPG Licens: Public Domain Bidragsgivare: 

User:Berthold Werner 

Fil:Divisions of Islam.png Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Divisions_of_Islam.png Licens: okänd Bidragsgivare: User:BenAveling 

Fil:Muslim distribution.png Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Muslim_distribution.png Licens: Public Domain Bidragsgivare: TheGreenEditor 

Fil:Kaaba Mirror like.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Kaaba_Mirror_like.jpg Licens: okänd Bidragsgivare: Original uploader was Muhammad Mahdi Karim at 

en.wikipedia 

Bild:Allah-green.svg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Allah-green.svg Licens: okänd Bidragsgivare: User:AnonMoos, User:Darwinek, User:Guanaco, User:Mattes, 

User:Ttog 

Fil:commons-logo.svg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Commons-logo.svg Licens: logo Bidragsgivare: User:3247, User:Grunt 

Fil:Star of David.svg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Star_of_David.svg Licens: Public Domain Bidragsgivare: ABF, Bachrach44, Cirt, Dbc334, Ekeb, Erin Silversmith, 

Fibonacci, Fs, Gjyaj, Huhsunqu, Humus sapiens, Korg, Madden, Margriet, Mormegil, Nagy, Nickjbor, Ogre, Rocket000, Rugby471, Shalom, Stratford490, Thivierr, Wildfeuer, Zscout370, 42 

anonyma redigeringar 

Fil:Lukhot Habrit.svg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Lukhot_Habrit.svg Licens: Creative Commons Attribution-Sharealike 3.0 Bidragsgivare: User:Oren neu dag 

Fil:Menora.svg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Menora.svg Licens: Creative Commons Attribution-Sharealike 2.5 Bidragsgivare: Marcin n® ☼ 

Fil:Judaica.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Judaica.jpg Licens: Creative Commons Attribution 2.5 Bidragsgivare: Original uploader was Gilabrand at en.wikipedia 

Fil:Kippot.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Kippot.jpg Licens: GNU Free Documentation License Bidragsgivare: Jona, Man vyi, Olve Utne 

Fil:Torah Reading Sephardic custom.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Torah_Reading_Sephardic_custom.jpg Licens: Creative Commons Attribution-Sharealike 2.0 

Bidragsgivare: Sagie Maoz from Ashdod, Israel 

Fil:Prague - Jerusalemer Synagoge.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Prague_-_Jerusalemer_Synagoge.jpg Licens: okänd Bidragsgivare: Maros M r a z () 

Fil:Seder-tablo.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Seder-tablo.jpg Licens: Creative Commons Attribution-Sharealike 2.0 Bidragsgivare: FlickreviewR, Robert Weemeyer 

Fil:Gottlieb-Jews Praying in the Synagogue on Yom Kippur.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Gottlieb-Jews_Praying_in_the_Synagogue_on_Yom_Kippur.jpg Licens: 

okänd Bidragsgivare: Berrucomons, Dr. Marcus Gossler, G.dallorto, Grendelkhan, Gryffindor, Gveret Tered, Husky, Javierme, Jon Harald Søby, Ksinnott, Olivier2, Petr K, Ranveig, Semnoz, 

Talmoryair, Wst, Zirland, 7 anonyma redigeringar 

Fil:Meister von St. Severin 001.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Meister_von_St._Severin_001.jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: EDUCA33E, Jastrow, 

Joseolgon, Mattes 

Fil:Buddha lantau.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Buddha_lantau.jpg Licens: GNU Free Documentation License Bidragsgivare: Andrew Lih/ 

Fil:Dharma wheel.svg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Dharma_wheel.svg Licens: okänd Bidragsgivare: Original uploader was Viniciuscb at en.wikipedia 

Fil:11 Monks Chanting.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:11_Monks_Chanting.jpg Licens: okänd Bidragsgivare: User:Kborland 

Fil:Koshoji.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Koshoji.jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: Kstigarbha 

Fil:Asoka Kaart.gif Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Asoka_Kaart.gif Licens: Public Domain Bidragsgivare: Original uploader was Dhammajoti at nl.wikipedia 

Bild:Dharma wheel.svg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Dharma_wheel.svg Licens: okänd Bidragsgivare: Original uploader was Viniciuscb at en.wikipedia 

Fil:Flag of Buddhism.svg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Flag_of_Buddhism.svg Licens: Public Domain Bidragsgivare: User:Jhs 

Image:om.svg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Om.svg Licens: Public Domain Bidragsgivare: AnonMoos, Bdk, Davin7, Editor at Large, Exact, Gregory Orme, 

Herbythyme, Marshie, Mystical Sadhu, Nilfanion, Nishkid64, Rugby471, Toyboy84, Wutsje, Xhienne, 43 anonyma redigeringar 

Image:HinduSwastika.svg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:HinduSwastika.svg Licens: Public Domain Bidragsgivare: User:Masturbius


Fil:Hindu distribution.png Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Hindu_distribution.png Licens: Public Domain Bidragsgivare: TheGreenEditor 

Fil:Three saddhus at Kathmandu Durbar Square.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Three_saddhus_at_Kathmandu_Durbar_Square.jpg Licens: okänd Bidragsgivare: 

User:Dilaudid 

Fil:Snoqualmie Moondance meditation 02.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Snoqualmie_Moondance_meditation_02.jpg Licens: okänd Bidragsgivare: User:Jmabel

Licens 77 

Licens 

Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported 

http:/ / creativecommons. org/ licenses/ by-sa/ 3. 0/

Kristendom - religion-slotte - home

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?