Djarfurbladet 3/2005 i pdf-format

Litla.
backaridning och körning i hög fart med
slängiga fordon!
När shettisen dog blev jag fodervärd på en
c-ponny som stod i grannbyn, 1,5 mil från
vårt hem. Det var en bister vinter med
mycket snö men fem dagar i veckan cyklade
jag och tog färjan över Umeälven till
ponnyn. I längden blev detta för jobbigt
så jag letade upp Holmsunds enda hästar
istället. Det råkade vara två islänningar och
första gången jag såg dem tölta ville jag att
de som red skulle sluta för det såg så jobbigt
ut för hästarna! Den ene hästen var
Lokkur frá Austvadsholt, en fyrgångare
som gått EM –85. Den andre, Fjalar var
en mer ”normalbegåvad” femgångare, och
dessa två, inklusive ägarinna, blev mitt
bananskal in i Umeå–Skellefteå–
Bygdsiljums livfulla islandshästvärld.
Via föreningsliv och kontakter fick jag
som tjugoåring jobb på en isländsk gård,
Ásólfsstadir som ligger på södra delen av
ön, inte långt från Selfoss. Den underbare
DJARFURPORTRÄTTET
mannen, Siggi, som äger gården har lärt
mig det viktigaste inom hästträning- och
filosofi: Ha tålamod och ha inte för bråttom
(man hinner alltid ta tre koppar kaffe
och stoppa pipan i evighet innan man
rider iväg, även om hästarna står på tårna
eller ett tjugotal grannar väntar på en…)
Efter Island hamnade jag i Åretrakten där
jag både jobbade som turledare och allt-iallo
på Åre Ridcenter samt körde hundsläde
i ett turistföretag under vintersäsong.
Tiden i Östersundstrakten var fantastisk,
det var ett aktivt förenings- och tävlingsliv
i lokalklubben Gneisti, men inte på så
avancerad nivå. Jag kunde glatt lasta två
turhästar på morgonen, rida lite klubbtävlingar
under dagen och komma hem med
rosetter på kvällen. Det var under denna
tid jag uppnådde mitt bästa tävlingsresultat
hittills, 2:a i V1 på Gneistis KM på en
fin ledar– och tävlingshäst som hette
Garpur frá Hemlu.
Sedan flyttlasset gått till Göteborgstrakten
kom jag att börja på Barbro Bäckströms
ridskola i Stenkullen. Där stod det plötsligt
en dag ett underbart litet brunt sto i
en ridskolespilta, alldeles nyinköpt från
Danmark och jag greps av förälskelse! Hon
var dock inte speciellt bra att rida, knappt
inriden och hon orkade nästan inte tölta
alls, men på något konstigt sätt fick Barbro
mig att förstå att det var Litla jag ville
köpa och så blev det. Trots att hon i mina
tankar varit till salu MÅNGA gånger så är
jag Barbro evigt tacksam att vi nu äger
världens underbaraste häst! Då vi flyttade
till Vallda var det självklart att gå med i
den lokala klubben som turligt nog var
Djarfur. En trivsam och aktiv klubb som
inrymmer många trevliga och kunniga
människor och deras fina hästar.
Djarfur Bladet Nr 3/05 • Sid 23