om bananare, miljö och konsumentmakt - Tobias Lilja

17,6 kilo 

–- om bananer, miljö och konsumentmakt 

Innehållsförteckning 

Världsmästare i bananer ........................................ 3 

En svensk 90-åring ................................................. 5 

Det gula guldet ....................................................... 7 

Att odla snygga bananer .........................................11 

Vattentribunal försvarar miljön ..............................23 

Plantagearbetare betalar priset ............................... 26 

Chiquita – mer än bara bananer .............................34 

Bananen – en politisk hetpotatis .............................42 

Bananer i paradiset ................................................ 49 

Växande marknad för schyssta bananer ................. 57 

Svenska Naturskyddsföreningen 

och bananerna ....................................................... 64 

Ordförklaringar ..................................................... 66 

Intressanta länkar .................................................. 67 

Litteraturförteckning ............................................. 68 

1

Världsmästare i bananer 

I Sverige äter vi i genomsnitt 17,6 kilo bananer per person och 

år. Det gör oss till världsmästare i banankonsumtion bland de 

länder som inte själva producerar bananer. Och visst är bananen 

fantastisk: god och nyttig snabbmat i en genial förpackning, 

lika uppskattad av gammal som ung. 

Men den så omtyckta bananen har en dyster historia. För att 

kunna odla billiga och kosmetiskt perfekta bananer – utan 

fläckar, lagom stor och lagom böjd – betalar både människor 

och miljö ett högt pris. Jättelika regnskogsområden skövlas, 

stora mängder bekämpningsmedel används, plantagearbetare 

riskerar sin hälsa. 

Bananer handlar även om storpolitik. Det så kallade banankriget 

mellan EU och USA är i praktiken en dragkamp om 

marknadsandelar mellan en handfull stora bananbolag. Priset 

betalas av tusentals småodlare som riskerar att slås ut – och av 

bananarbetarna på plantagerna i Latinamerika, som ständigt 

ser sina rättigheter urholkas. 

Som regerande världsmästare i bananätande har svenska konsumenter 

möjlighet att påverka utvecklingen. Genom att handla 

ekologiskt odlade bananer bidrar vi till en mer hållbar utveckling 

som både människor och miljö tjänar på. 

17,6 kilo – det ger oss makt att förändra. 

3

En svensk 90-åring 

Bananen har en lång och brokig historia. Den härstammar från 

Sydostasien och finns omnämnd i buddistiska texter redan 600 

år f. Kr. Vid 650-talet fördes bananplantan in i Palestina och 

Egypten. Genom arabiska slavhandlare vandrade bananen sedan 

vidare till Afrika där odlingen bredde ut sig tvärsöver kontinenten. 

De första odlingarna i västvärlden anlades av portugiserna 

under 1400-talet på Kanarieöarna. Panamas biskop Tomas de 

Berlanga förde med sig bananplantan till Haiti år 1516, där 

den senare spreds vidare till Central- och Sydamerika. 

År 1866 anlände den första bananbåten från dåvarande 

Colombia till hamnen i New York, USA. Frukten blev mycket 

populär och en intensiv handel utvecklades med bananer från 

Centralamerika och Karibien. De europeiska länderna hämtade 

sina bananer från Kanarieöarna, där den engelska bananfirman 

Elders & Fyffes drev en omfattande produktion. Till 

Sverige kom de första bananbåtarna redan 1909. 

5

Fakta om bananer 

Ett 40-tal arter, med upp till 180 kända sorter, ingår i familjen bananväxter. 

De olika arterna skiljer sig i färg, form och smak. Trots denna 

mångfald tillhör den största delen av de bananer vi äter endast ett par 

högavkastande sorter som smakar mer eller mindre likadant. 

Cavendish är den mest odlade exportbananen i Latinamerika. 

I Cavendish-familjen finns en mängd olika sorter, några är: 

Valéry, Robusta, Giant Cavendish och Grand Nain (Gran 

Enano). 

Det vetenskapliga namnet för bananväxter, musaceae, kommer 

från det arabiska ordet för frukt, muuz. 

Själva bananplantan är en av världens största örter. Det som 

ser ut som en stam på ett bananträd är i själva verket tätt ihoprullade 

blad som växer upp från en rotklump. 

Bananer innehåller vitaminerna A, B2, B3, B6, C samt 

mineralerna kalcium, magnesium, järn, kalium och selén. 

Enligt arabisk mytologi var det inte ett äpple som skapade 

problem i Edens lustgård. Det var en grön banan. 

6

Det gula guldet 

Under 1997 exporterades drygt 14 miljoner ton bananer till 

främst EU-länderna, USA och Japan. Det motsvarar inte mindre 

än 776 miljoner bananlådor (en låda väger 18,14 kilo) som 

skeppades över världshaven för att slutligen hamna i den rika 

världens snabbköp. Denna handel genererade drygt 39 miljarder 

kronor i exportintäkter 1997. 

Det säger sig självt – bananer handlar om stora affärer. 

Bananer odlas i hela Afrika, Asien, Latinamerika och i Karibien, 

men de flesta bananer som säljs i Sverige kommer från 

Latinamerika. Medan andra världsdelar huvudsakligen producerar 

för sin egen marknad, odlas de flesta latinamerikanska 

bananer för export. De latinamerikanska bananerna kallas 

ofta för ”dollarbananer”, då det traditionellt varit de stora 

amerikanska företagen som dominerat marknaden. 

Omkring 15 procent av världens bananer odlas för export. 

Denna handel domineras huvudsakligen av tre multinationella 

företag*: Dole Foods, Chiquita Brands och Fresh Del Monte 

Produce. Dessa företag kontrollerar 65 procent av världens 

bananhandel och äger flera led i produktionskedjan, från odling 

och transport, till mognadsanläggningar och distribution. 

I praktiken betyder det att företagen har makt att påverka allt 

från plantagearbetarnas arbetsvillkor till de priser vi betalar i 

mataffären. 

Bananer som produceras för den egna marknaden odlas 

främst av mindre odlare och enligt traditionella metoder. 

* alla kursiverade ord finns i ordlistan på sid 66. 

7

Exportbananer produceras huvudsakligen på stora, industriella 

plantager. 

Exportinriktade storplantager 

På stora plantager, som kan omfatta flera tusentals hektar (en 

hektar motsvarar två normalstora fotbollsplaner) , används ett 

produktionssystem där olika delar av plantagen befinner sig i 

olika faser av tillväxt och mognad. På så sätt kan företaget 

leverera bananer året om. På de moderna plantagerna finns 

mycket avancerade bevattnings- och transportsystem som bidrar 

till att höja produktiviteten. 

Bananplantagerna är monokulturer, där en enda genetiskt 

enhetlig sort av samma planta odlas i stora mängder. Bristen 

på mångfald leder till att odlingarna är mycket känsliga för 

olika sjukdomar och insektsangrepp. Användningen av konstgödsel 

och bekämpningsmedel är omfattande och miljöbelastningen 

är mycket stor. 

Stora volymer och industriella odlingsmetoder gör plantagebananer 

billigare att producera än traditionella bananer. Men 

det är viktigt att komma ihåg att miljökostnaderna inte ingår i 

priset. De stora exportföretagen bär inte sina miljökostnader. 

De stora exportinriktade plantagerna ägs främst av ”dollarföretagen” 

och finns huvudsakligen i Centralamerika, Colombia 

och på Filippinerna. I andra exportländer, som Ecuador, är 

plantagerna normalt sett mindre. Under senare år har de stora 

bananföretagen utökat sin verksamhet i Afrika, bland annat i 

Kamerun och Elfenbenskusten, för att konkurrera om exporten 

till Europa. Flera nyetableringar har även gjorts i Indonesien, 

främst på grund av de låga lönekostnaderna. 

Traditionella jordbruk 

Det är framförallt mindre odlare som producerar bananer enligt 

traditionella metoder. De allra flesta odlar för den inhemska 

markanden. Undantaget är de små önationerna i Karibien, 

där upp till 80 procent av bananerna går på export. 

Öarna i Karibien består mestadels av kuperad och svårodlad 

terräng, vilket naturligtvis påverkar produktionen. Det regnar 

8

också mindre än i många andra länder med odling av exportbananer. 

Traditionella bananer odlas tillsammans med andra 

grödor. Detta minskar behovet av bekämpningsmedel och innebär 

en mindre belastning på miljön. Småodlarna producerar 

även flera olika sorters bananer till skillnad från plantagerna, 

som odlar en och samma sort. 

Odlarna i Karibien tjänar bättre än arbetarna på plantagerna 

i Centralamerika. Men bättre betalt är inte detsamma som tillräckligt 

betalt. De flesta småodlare är fattiga och har inte råd 

att modernisera produktionen genom att anlägga bevattningssystem 

eller köpa olika insatsvaror. 

De traditionella odlarna producerar färre bananer per hektar 

än plantagerna och har svårare att leva upp till de rådande 

normerna på exportmarknaden. Eftersom bananerna växer i 

en mer naturlig miljö, har de också naturliga skönhetsfel – de 

har fläckar, är böjda och av olika storlek. 

I strikta ekonomiska termer kostar bananer som odlas enligt 

mer traditionella metoder i Karibien 2-3 gånger mer att producera 

än bananer som produceras på storskaliga plantager i 

Centralamerika. Skillnaden beror på flera saker, som olika kostnader 

för insatsvaror och löner. Men framförallt handlar det 

om helt olika sätt att odla bananer. 

Avkastningen på de stora plantagerna är hög; i genomsnitt 

mellan 2 000-2 500 lådor per hektar och år. På de mest moderna 

anläggningarna i Costa Rica produceras 3 700 lådor per 

hektar. På de traditionella småjordbruken i Karibien ligger avkastningen 

i genomsnitt på mellan 200-300 lådor och upp till 

1 000 lådor per hektar och år, beroende på jordar, klimat och 

odlingsmetoder. 

Källor: 

FAO 1999 

Financial Times, van de Kasteele 1998 

9

Dahlerus 1996 

Så mycket bananer äter vi per person och år: 

Fd Östeuropa 2 kg 

EU 10 kg 

USA 13,5 kg 

Sverige 17,6 kg 

Källor: 

FAO och SCB, siffror för 1998 

Exportländer (miljoner ton/år) 

Ecuador 4,5 

Costa Rica 1,8 

Colombia 1,6 

Filippinerna 1,1 

Guatemala 0,66 

Panama 0,5 

Honduras 0,49 

Dominica 0,35 

Elfenbenskusten 0,21 

Kamerun 0,16 

Källa: FAO, siffror för 1997 

De största importörerna (miljoner ton/år) 

USA 3,8 

EU 3,2 

Japan 0,9 

Kina 0,6 

Kanada 0,42 

Källa: FAO, siffror för 1997 

10

Att odla snygga bananer 

Exportbananer odlas på jättelika plantager med mycket intensiva 

odlingsmetoder. Bananbolagens jakt på ständigt högre 

avkastning har ett högt pris för människor och miljö. Omkring 

hälften av de bananer vi äter i Sverige kommer från Costa 

Rica. Landet får därför stå som exempel på hur industriell 

bananproduktion går till. 

Costa Rica har den högsta produktiviteten i världen för bananer. 

Avkastningen har ökat i takt med att nya, resistenta och 

högavkastande banansorter har introducerats. 1998 slogs nya 

rekord i produktionen och exporten ökade med hela 15 procent. 

1 Costa Rica är idag världens näst största exportör av bananer, 

efter Ecuador. 

När United Fruit Company (Chiquita) grundades i slutet av 

1800-talet hade företaget huvuddelen av sina plantager i Costa 

Rica. Företaget kom sedan att kontrollera större delen av den 

costaricanska produktionen och exporten i mer än ett halvt 

sekel. Bananföretagets strategi handlade om oreglerad exploatering 

med maximal produktion och minimala insatser. Regeringarna 

var tjänstvilliga och nöjde sig med en liten skatt på 

fruktexporten; bananproduktionen gav viktiga arbetstillfällen 

och välbehövliga exportintäkter. 

I början av seklet var United Fruits plantager nästan uteslutande 

lokaliserade på Atlantkusten. Men en bit in på 1900talet 

drabbades plantagerna av panamasjukan, ett svampangrepp 

som associeras med hög fuktighet och jordutarmning. 

11

Bakgrunden till sjukdomens snabba framfart och förödande 

spridning var att hela produktionen var baserad nästan uteslutande 

på en enda klon, Gros Michel. Genetisk enformighet 

hade gjort plantagerna oerhört sårbara. 

I ett försök att undkomma sjukan övergavs tusentals hektar 

odlingar och bananproduktionen flyttades till andra landsändar. 

Men även de nya odlingarna drabbades. 1956 hade regeringen 

fått nog av övergivna odlingar och inbjöd därför Standard 

Fruit (Dole) att etablera sig i landet. Företaget förde med 

sig en ny banansort, Cavendish, som var resistent mot panamasjukan. 

Med ankomsten av Standard Fruit bröts det monopol 

som United Fruit tidigare haft i Costa Rica. 

Den nya bananen gav dubbelt så stor avkastning som den 

tidigare Gros Michel-sorten, men den krävde även nya produktionsmetoder. 

Plantorna var förvisso resistenta mot panamasjukan, 

men de var mycket känsliga för andra sjukdomar och 

angrepp. Därför introducerades allt större mängder bekämpningsmedel 

i produktionen. Det var även under denna tid som 

kartonger och plastpåsar började användas för att öka hållbarheten 

och förbättra bananernas utseende. 

I början av 1980-talet introducerades ännu en ny sort, Gran 

Enano, och åter igen fördubblades avkastningen. Liksom föregångaren 

är den känslig för sjukdomar och angrepp och mycket 

beroende av bekämpningsmedel. Dagens höga avkastning på 

plantagerna i Costa Rica kan endast uppnås med avancerad 

teknologi och en omfattande användning av konstgödsel och 

bekämpningsmedel. 

Skövling av regnskog 

I mitten av 1980-talet beslutade regeringen i Costa Rica att 

utöka bananproduktionen. På elva år har den odlade arealen 

mer än fördubblats, från 20 535 hektar 1985 till 49 400 hektar 

19962 . Det motsvarar en procent av hela landets yta. 

Bananer växer bäst i områden som tidigare varit låglänt regnskog 

– ett ekosystem med världens största biologiska mångfald. 

De costaricanska skogarna ger hem åt mer än en halv 

miljon olika arter av både växter och djur. Det innebär att 

12

Costa Rica är ett av de mest artrika länderna i världen. Utbredningen 

av bananplantager hotar denna mångfald och flera 

arter har antingen försvunnit helt, bland annat vrålapor, eller 

blivit utrotningshotade. 

Vid anläggning av en bananplantage avverkas först all skog, 

ofta även längs floder och vattendrag – något som är förbjudet 

enligt skogsvårdslagen i Costa Rica. Bananföretagen hävdar 

att de mestadels planterar på övergivna betesmarker, men miljöorganisationer 

menar att markerna kalhuggits strax innan eller 

i samband med att småbönder sålt sin mark till storföretagen. 

Bananbolagen har trissat upp markpriserna för att ytterligare 

locka småbönder att hugga ner sin skog och sälja marken 

till fruktföretagen. 3 

Landets skogsvårdsmyndighet har dålig kontroll över de illegala 

avverkningarna. Det saknas äldre flygfoton att kunna jämföra 

dagens situation med och det är svårt att få fram andra 

konkreta bevis på hur mycket skog som fallit för att ge utrymme 

åt bananindustrin. Flera miljöorganisationer arbetar 

med att dokumentera skövlingen och få fram bevis för att kunna 

dra företagen inför domstol. Skogsavverkningstakten i Costa 

Rica är bland den högsta i världen. 4 

Utarmade jordar 

Bananen är en kräsen art som kräver det allra bästa för att 

växa riktigt bra. Den kräver höga temperaturer, hög fuktighet, 

mycket regn och intensivt ljus. Den är känslig för dålig dränering, 

torka och konkurrens från andra plantor. Dessa ideala 

odlingsförutsättningar kan skapas i områden där det växer låglänt 

tropisk regnskog – om man hugger ner den. 

Om bananer odlas på samma mark i monokultur utan rotation, 

utarmas jorden inom loppet av några år. Det är anledningen 

till att bananplantager kräver stora arealer – de behöver 

utrymme för ständig expansion för att kompensera den 

minskade avkastningen på den jord som börjar bli utarmad. 

Högavkastande bananplantager i Costa Rica anläggs på mark 

som tidigare varit tropisk regnskog. Att producera bananer på 

marker som tidigare varit skogsbeklädda och haft hög omsätt- 

13

ning av organiskt material leder till svår erosion då marken 

lämnas oskyddad och utsätts för konstant bevattning och solbestrålning. 

Det organiska materialet bryts ner och jorden spolas 

efter hand ut i angränsande vattendrag och vidare ut i havet 

tillsammans med bekämpningsmedelsrester och överflödig 

växtnäring från konstgödsel. 

Eftersom kombinationen av erosion och intensiv kemikalieanvändning 

reducerar allt liv i och omkring plantagerna kallas 

dessa områden ibland för ”biologiska öknar”. Markens brukbarhet 

och bördighet offras för långa tider framöver. 1985 övergav 

United Fruit sin produktion vid Stillahavskusten och lämnade 

6 500 hektar av tidigare högavkastande jord, förgiftad 

med koppar och oanvändbar för jordbruksproduktion. 

Stora mängder bekämpningsmedel 

Costa Rica använder åtta gånger mer bekämpningsmedel än 

världsgenomsnittet, eller fyra kilo per person och år. Det är 

även dubbelt så mycket som i övriga Centralamerika. Bananindustrin 

använder de i särklass största mängderna, hela 44 

kilo per hektar och år. 5 Det är 16 gånger mer än vad som normalt 

används vid intensiv jordbruksproduktion i den industrialiserade 

världen. 

Regeringen reglerar tillstånd för användningen av kemikalier, 

men företagen bestämmer själva volym, sorter och hur 

ofta de skall användas. Och även om regeringen skall godkänna 

vilka typer av bekämpningsmedel som används så är 

själva blandningen av olika medel en företagshemlighet. Företagen 

anser att kunskap om ”recepten” skulle påverka deras 

konkurrenskraft. 

Olika typer av bekämpningsmedel som används inom bananproduktionen 

är nematicider (maskmedel), fungicider (svampmedel), 

herbicider (ogräsmedel) och insekticider (insektsmedel). 

Exempel på hur kemikalierna kan appliceras och med 

vilken frekvens, anges i tabellen på nästa sida. 

Nematicider är mycket giftiga kemikalier. De används för 

att döda rundmask och appliceras i jorden för att förhindra 

skadeangrepp på rötterna. Herbiciderna sprutas på marken för 

14

Bekämpningsmedel som används i bananodling 

Använda pesticider* 

Nematicider 

(maskmedel) 

Terbufos 

Cadusafos 

Femamiphos 

Ethoprophos 

Carbofuran 

Oxamyl 

Insekticider 

Chlorpyrifos 

Herbicider 

(ogräsmedel) 

Paraquat 

Glyphosate 

Fungicider 

(svampmedel) 

Mancozeb 

Chlorothalonil 

Benomyl 

Tridemorph 

Propioconazole 

Thiabendazole 

Imazalil 

Aluminiumsulphate 

Appliceringsmetod 

Manuel besprutning 

genom en tub som bärs 

på arbetarens rygg 

Impregnering av de blå 

plastpåsar som omsluter 

bananstockarna 

Manuell besprutning 

genom en tub som bärs 

på arbetarens rygg 

Flygplansbesprutning 

Manuellt vid packningen 

Källa: Wesseling 1997 *engelska, ISO-stavning 

att ta död på ogräsen. Insektsmedlen impregneras i plastpåsar 

som skyddar de växande bananklasarna. Fungicider sprutas 

från flygplan mot den fruktade svampsjukdomen Sigatoka, som 

är bananplantagernas värsta fiende. Om den bryter ut på allvar, 

kan sjudomen ödelägga en hel plantage. 

Många skadedjur utvecklar med tiden resistens mot kemikalierna, 

vilket leder till så kallade sekundära skadeangrepp 

som måste bekämpas med nya medel – och så vidare. 

15 

Frekvens 

2-3 gånger per år under 

4-8 veckor 

Konstant 

Konstant 

47 gånger per år 

Konstant

Omkring tre fjärdedelar av alla kemikalier som används är 

olika blandningar av svampmedel som sprutas från flygplan. 

Flera av medlen klassificeras av IARC – det internationella 

cancerforskningsorganet – som ”möjligen cancerogena” för 

människor. 

Enligt lantbrukshögskolan Earth College i Costa Rica, försvinner 

uppemot 90 procent av de svampmedel som appliceras 

genom flygbesprutning varje år ut i terrängen. Enligt studierna 

försvinner 15 procent med vinden, 40 procent hamnar i jorden 

snarare än på plantorna och 35 procent sköljs bort med regnen. 

Andra beräkningar visar att omkring en fjärdedel av kemikalierna 

inte träffar bananplantorna överhuvudtaget, utan istället 

människor, djur, floder och arbetarbostäder, som ofta ligger 

inne i plantageområdena. Flygbesprutningar sker även när arbetare 

är ute i fälten och jobbar. 

Mask- och insektsmedel appliceras manuellt från en handspruta 

som arbetare bär på ryggen. Det är inte ovanligt att 

behållarna läcker och att kemikalierna rinner ut på kroppen. 

Ett flertal av dessa bekämpningsmedel anses så farliga att de 

är förbjudna i industrialiserade länder. 

Förgiftningar stort hälsoproblem 

Människor som förgiftas av bekämpningsmedel är ett stort hälsoproblem 

i Costa Rica liksom i många andra länder i tredje 

världen. WHO uppskattar att omkring tre miljoner bönder och 

lantarbetare drabbas av akut bekämpningsmedelsförgiftning 

årligen. Den övervägande majoriteten lever i tredje världen. 

220 000 fall har dödlig utgång. 6 

Enbart i Costa Rica rapporterades 444 fall av akut förgiftning 

bland bananarbetare 1996-97. I ett av fyra fall orsakades 

förgiftningen av ogräsmedlet paraquat. 7 Medlet förbjöds i 

Sverige 1983 med motiveringen ”hög akut giftighet, risk för 

irreversibla effekter och stor risk för olycksfall vid hantering”. 

En tredjedel av de drabbade var yngre än 25 år. 

De stora bananbolagen, som Chiquita och Dole, slutade använda 

paraquat för flera år sedan. Problemet är att dessa företag 

även exporterar 70 procent av de bananer som odlas av 

16

nationella företag. Nationella odlare måste förvisso leva upp 

till vissa miljökriterier för att få sälja sina bananer till de stora 

företagen, men miljöorganisationer menar att det i praktiken 

är omöjligt att kontrollera om så sker. Paraquat är fortfarande 

ett av de billigaste ogräsmedlen på marknaden. 8 

Det verkliga antalet förgiftningar antas vara betydligt högre 

eftersom den drabbade ofta inte förstår den verkliga orsaken 

bakom hälsoproblemen. Många som blir utsatta söker inte läkarvård. 

Ofta visar sig sjukdomssymptomen eller den kroniska 

förgiftningen först efter lång tids exponering av bekämpningsmedel. 

Viss förbättring 

Av de bananarbetare som arbetade med att sprida bekämpningsmedel 

mot ogräs och rundmaskar hade 9,8 % hälsoproblem 

orsakade av bekämpningsmedlen under 1996 . Detta innebar 

visserligen en förbättring sedan 1993, då motsvarande siffra 

låg på 12,5 % 9 

, men fortfarande är det alarmerande höga siffror. 

Skyddskläder är ofta dåligt anpassade till tropiska förhållanden 

och trots att rutinerna förbättrats, har många bananarbetare 

fortfarande ofullständig utrustning, eller ingen alls 10 

. 

Många arbetare får lite eller ingen utbildning i kemikaliehantering. 

Enligt en rapport från World Resources Institute kan hälsovådliga 

bekämpningsmedel inom jordbruket slå ut immunförsvaret 

och därmed utsätta miljoner lantarbetare för svåra, 

livshotande infektionssjukdomar. Många av de kemikalier som 

används inom bananproduktion kan orsaka cancer, fosterskador 

samt skador på lever, njurar och det centrala nervsystemet. 

En undersökning som presenterades 1998 av forskningscentret 

INISA i Costa Rica visade att kvinnor som arbetar vid 

bananplantagernas packningsstationer i högre grad drabbas av 

cellförändringar till följd av överexponering för bekämpningsmedel. 

Kvinnorna löper också högre risk att få vissa former av 

cancer och att föda barn med missbildningar. 11 

Enligt Dr Catharina Wesseling som under många år forskat 

kring bekämpningsmedel i Costa Rica, har kemikaliekontrollen 

17

förbättrats på bananplantagerna sedan 1990. Några kemikalier 

har tagits bort, säkerhetsregler har införts på vissa håll och 

metoderna för besprutning och behandling med kemikalier har 

förbättrats. Men även om medvetenheten har ökat bland såväl 

allmänhet som bananbolag återstår ännu mycket att göra. 

Effekter på floder och vattendrag 

Plantagerna genomkorsas av dräneringsdiken som forslar ut 

slam och bekämpningsmedelsrester till floderna och ut i havet. 

För drygt tio år sedan konstaterade miljömyndigheter att skador 

på korallrevet i nationalparken Cahuita var ett resultat av 

att jord och slam runnit ut från bananplantager. 

Sedan dess har det kommit allt fler rapporter om svåra skador 

på miljön. Ett stort antal giftiga restprodukter, såsom tungmetaller 

och farliga kemikalierester, har hittats i mark, vatten, 

sediment och fisk i områden som angränsar till bananplantager. 

Omfattande fiskdöd har konstaterats vid flera tillfällen. 

Vid packningen sköljs bananerna för att få bort rester av 

bekämpningsmedel. 1997 saknade fortfarande 34 % av dessa 

anläggningar helt någon form av rening. Endast 17 % hade 

reningsverk eller återanvände avloppsvattnet. Detta är dock 

en klar förbättring sedan 1992, då över 80 % av plantagerna 

släppte ut vattnet helt orenat 12 

. 

Ett ton bananer - två ton avfall 

Varje ton bananer ger upphov till 400 kilo avfall som består av 

plastpåsar som omger bananklasarna för att förhindra insektsangrepp, 

plastrep som används för att hålla bananplantorna 

uppe, förpackningsmaterial och tomma kemikalietunnor. Till 

det kan läggas ett och ett halvt ton biologiskt nedbrytbart avfall 

för varje ton bananer. Enligt Earth College ger bananproduktionen 

i Costa Rica upphov till 13 procent av allt avfall 

i landet. 

Under senare år har de flesta bananföretag förbättrat rutinerna 

kring avfallshanteringen. Tidigare kastades de kemikalieindränkta 

plastpåsarna direkt på marken och återfanns ofta i 

18

vattendrag och ända ute i havet där de skadade korallrev och 

djurliv. Många sköldpaddor kvävdes till döds då de misstog 

plastpåsarna för maneter. Plastpåsar återfinns fortfarande på 

sina håll, men allt fler samlar dem på soptippar eller smälter 

ner dem för att tillverka nya produkter, som exempelvis grindstolpar. 

Plastrepen som används för att binda upp plantorna kan fortfarande 

ses slängda på marken, vilket med tiden påverkar såväl 

markstrukturen som bananplantornas rotsystem. Insamlingen 

har dock förbättrats under senare år. Plastrep är betydligt 

billigare och lättare att använda än biologiskt nedbrytbara 

produkter. 

Tomma kemikaliebehållare utgör en fara för både människor 

och miljö. Behållarna rengörs inte och förvaras direkt ute i 

plantagerna där de orsakar problem med spill och läckage. 

Bananbolag känsliga för opinion 

1991 upptäcktes små resthalter av den giftiga kemikalien aldicarb i 

latinamerikanska bananer som importerats till den amerikanska marknaden. 

Myndigheter och konsumentorganisationer slog larm – och 

inom en vecka hade bananföretagen slutat använda preparatet. 

Under flera år hade forskare i Costa Rica varnat för farorna med 

aldicarb, som orsakade många förgiftningar av bananarbetare och 

bland annat bidrog till fiskdöd. Men det var först när företagen hotades 

av köpbojkott som något hände. Och då gick det snabbt. 

Flera av de bekämpningsmedel som idag används inom bananproduktionen 

har som främsta syfte att skapa kosmetiskt perfekta bananer, 

det vill säga lika stora och utan fläckar. Om konsumenter kunde 

acceptera en lite fläckig banan, som smakar likadant, skulle mängden 

bekämpningsmedel kunna minskas drastiskt. 

19

Plantagearbetare använder ofta de tomma behållarna i sina 

bostäder för att lagra dricksvatten och säd, som soptunnor, 

stolar eller blomkrukor. 

Det organiska avfallet är allt som inte behövs längre när 

bananerna har skördats: bananplantor, löv och bananer som 

sorteras bort på grund av skador eller för att de inte klarar 

exportnormerna. Bananplantorna består av ett fibermaterial 

med lång nedbrytningstid, vilket gör den naturliga komposteringsprocessen 

långsam. Nedbrytningen går än långsammare 

i materialet från plantagerna på grund av kemikalieresterna. 

Organiskt material är egentligen inget avfall, utan en 

resurs som kan återföras till jorden som näring och jordförbättringsmedel. 

Detta sker också i allt större utsträckning på 

plantagerna. 

Omkring fem procent av alla bananer sorteras bort. Dessa 

kan antingen säljas på den lokala marknaden, kastas eller användas 

för andra produkter, exempelvis barnmatspuré. Hur 

dessa bananer används skiljer sig från företag till företag. 

Källor: 

1 La Nación 1999 

2 Astorga 1998 

3 Foro Emaús 1999 

4 UNDP 1998 

5 Astorga 1998 

6 Wesseling 1997 

7 Ministerio de Salud, Costa Rica (Registro de 

intoxicaciones, Ministerio de Salud), 1998 

8 Al Día 1998 

9 Wesseling et al 1999 

10 Ministerio de Salud, Costa Rica 1998 


12 Ministerio de Salud, Costa Rica 1998 

20

Bekämpningsmedel en global storindustri 

Bekämpningsmedelsindustrin har sitt huvudfäste i USA och Västeuropa. Där finns 

de tio största företagen, som samtliga är multinatiionella och kontrollerar över 80 

procent av marknaden. I topp ligger schweiziska Novartis, nordamerikanska Monsanto 

och engelsk-svenska Astra Zeneca. 

Sammanlagt omsatte handeln med bekämpningsmedel 30,9 miljarder dollar 1997 

(cirka 260 miljarder kronor). Många av de kemikalier som säljs på export är förbjudna 

i tillverkarländerna. Inte ett enda land har nämligen förbjudit tillverkning och 

export av dessa medel. 

Ett första steg mot en reglering av handeln togs 1985 då en internationell 

uppförandekod (Code of Conduct) med frivilliga riktlinjer antogs av FNs jordbruksorgan 

FAO. Den anger hur kemikalieindustrin bör marknadsföra och distribuera sina 

produkter. Syftet är att minska miljöförstöringen och hälsoriskerna. Uppförandekoden 

föreskriver bland annat att förpackningar skall märkas med informations- och varningstexter 

och att säkrare metoder för lagring och försäljning skall införas. 

Fyra år senare kompletterades uppförandekoden med förhandlingar kring det så 

kallade PIC-förfarandet (Prior Informed Consent). Det innebär i korthet att ett lands 

regering har rätt att vägra import av de kemikalier som bedöms som allra farligast. 

Kemikalier kan hamna på listan av två skäl: att medlet är förbjudet eller belagt 

med stränga restriktioner i minst två länder på grund av dess inverkan på miljö och 

hälsa samt att medlet orsakat miljö- och hälsoskador under de speciella förhållanden 

som råder i utvecklingsländerna. 

1998 hade ett hundratal länder enats om att upphöja PIC-förfarandet till en internationellt 

bindande konvention under FAO och FNs miljöprogram UNEP. Den kallas 

för ”Konventionen om handel med farliga kemikalier och bekämpningsmedel”. 

PIC-listan omfattar för närvarande 22 bekämpningsmedel, till exempel aldrin, 

dieldrin, metamidophos, parathion och DDT. Över 50 kemiska medel är med i processen 

och kan hamna på listan i framtiden. Klassificeringen stöds av kemikalieindustrin, 

som också deltar i utformningen av listan. 

Den internationella miljöorganisationen Pesticide Action Network påpekar dock 

att fortfarande pågår handeln med medlen på PIC listan obehindrat. Dessutom hävdar 

de att listan ännu är långt ifrån fullständig. 

Pesticide Action Network driver en egen kampanj mot handeln med 18 av de 

farligaste bekämpningsmedlen, de så kallade ”Dirty Dozen”, som orsakat förgiftningar 

och allvarliga hälsoproblem över hela världen. Pesticide Action Networks krav går 

längre än att enbart reglera handeln med dessa medel. Man anser att själva tillverkningen 

helt enkelt måste förbjudas. 

Källa: Forsberg och Mannergren, 1998. 

21

Sterila bananarbetare stämmer kemiföretag 

I drygt 15 år har flera tusen bananarbetare försökt driva en rättslig process mot 

kemiföretagen Dow Chemical Company och Shell Oil, liksom mot Standard Fruit 

(Dole) och Chiquita. Arbetarna har blivit sterila sedan de arbetat med besprutning av 

bekämpningsmedlet DBCP på bananplantager under 1960- och 70-talet. 

De första upptäckterna gjordes i Costa Rica i mitten på 1980-talet, när en läkare 

konstaterade att ett stort antal manliga bananarbetare var antingen helt sterila eller 

hade fertilitetsproblem. Läkaren inledde en undersökning och fann att arbetarna 

hade jobbat med bekämpningsmedlet DBCP, en nematicid (maskmedel) med varunamnet 

Nemagón. 

Preparatet totalförbjöds på den amerikanska hemmamarknaden 1979, men förbudet 

berörde inte exporten. Tillverkaren Dow Chemical Company, ett av världens 

största kemiföretag, fortsatte att tillverka och exportera DBCP, främst till tredje världen. 

Medlet förbjöds på Filippinerna 1980, men enligt flera miljöorganisationer fortsatte 

bananbolagen att använda produkten fram till 1990. 

Bananarbetarna hävdar att de anklagade storföretagen kände till att preparatet 

var extremt giftigt och att det bland annat kunde påverka den mänskliga reproduktionsförmågan. 

Arbetarna fick vare sig information om detta eller tillgång till skyddsutrustning. 

Arbetarna menar att de även riskerar cancer och för tidig död till följd av långvarig 

kontakt med bekämpningsmedel. 

Bananarbetarna har stämt Dow Chemical, Shell Oil, Standard Fruit och Chiquita 

inför en domstol i Texas, USA. Den juridiska processen har pågått i drygt 15 år och 

företagen har gjort allt för att ständigt förhala en rättegång. Bland annat har de försökt 

flytta processen till de drabbade arbetarnas hemländer, vilket skulle splittra 

arbetarnas gemensamma slagkraft och intressen. 

Redan 1992 erbjöds den första gruppen costaricanska arbetare förlikning: 700 

arbetare fick 60 000 kronor var mot att de skrev på papper om att aldrig driva processen 

vidare. En annan grupp om 50 arbetare fick vid ett senare tillfälle 120 000 kronor 

vardera – och så har det fortsatt genom åren. 

Den juridiska processen har gett eko på andra håll där arbetare tagit skada efter 

användning av DBCP. 1995 anslöt sig tusentals bananarbetare på Filippinerna i 

stämningen av storföretagen. 

1997 erbjöd Dow Chemical förlikning: 25 000 arbetare i tolv länder erbjöds dela 

på 180 miljoner kronor. Det blir ett par tusen kronor per man sedan advokatkostnaderna 

är betalda. Många accepterade erbjudandet, men några tusen arbetare 

fortsätter träget att försöka dra företagen inför domstol. 

Källor: 

La Extra, IPS 1998 

Dahlerus 1996 

22

Vattentribunal 

försvarar miljön 

Det är en mänsklig rättighet att ha tillgång till rent vatten. Det 

är grundprincipen för arbetet inom den Centralamerikanska 

vattentribunalen, som grundades sommaren 1998 av en rad 

miljöorganisationer och universitet i regionen. Vattentribunalen 

tar emot anmälningar om nedsmutsning och annan 

miljömässigt ohållbar användning av vattenresurserna i Centralamerika. 

Vattentribunalen utreder anmälda fall av misshushållning som 

leder eller har lett till svåra ekologiska och sociala effekter i 

den centralamerikanska regionen. I juni 2000 skall tolv av fallen 

granskas av en expertpanel bestående av internationella 

forskare och andra experter inom vatten- och miljöområdet. 

Panelen kommer att utfärda såväl utlåtanden som rekommendationer 

över hur situationen kan förbättras. Flera anmälningar 

finns mot bananbolag som anklagas för att förstöra vattendrag 

och hota befolkningens tillgång till rent vatten. 

Vattentribunalen har inget juridiskt mandat, utan syftar 

främst till att uppmärksamma omvärlden på vattenföroreningar 

genom att presentera bevis, forskningsresultat och oberoende 

expertutlåtanden. Bedömningarna av olika fall stödjer sig på 

en rad internationella avtal som berör miljö och vattenresurser, 

liksom lagstiftningen i de berörda länderna. Ett fall som granskas 

av en vattentribunal kan mycket väl gå vidare till rättslig 

prövning. 

– Vi kan inte tvinga företag och myndigheter att ändra sitt 

beteende, men vi kan granska verksamheten och skapa inter- 

23

nationell opinion genom att informera om situationen. Detta 

kan i sin tur leda till starkare påtryckningar utifrån, förklarar 

Javier Bogantes, som samordnar verksamheten inom Vattentribunalen. 

Själva konceptet med en oberoende tribunal som bedriver 

expertgranskning har hämtats från andra länder med liknande 

verksamhet. I Brasilien grundade miljörörelsen en vattentribunal 

1992. Den har lyckats uppmärksamma flera allvarliga problem 

i landet och i vissa fall har situationen förbättrats. 

Den mest kända är Internationella vattentribunalen i Amsterdam, 

som finansieras av regeringar och organisationer från 

flera EU-länder samt Kanada. Tribunalen befann i ett utslag 

1992 Standard Fruit Company (Dole) skyldigt till att allvarligt 

förorena Costa Ricas Atlantkust genom bananplantagerna i 

Valle de la Estrella. 

Den Internationella vattentribunalen slog fast att företaget 

bör upphöra med användningen av farliga bekämpningsmedel, 

ombesörja återbeskogning och ta hänsyn till lokalbefolkningens 

rättigheter. Den dåliga publiciteten för företaget ledde 

till några konkreta förbättringar för de drabbade i Costa Rica. 

Saknar rent vatten 

Trots att Centralamerika har omfattande vattenresurser saknar 

omkring en tredjedel av befolkningen tillgång till rent dricksvatten. 

Bristen på vatten drabbar främst de allra fattigaste familjerna, 

som bor i städernas utkanter eller isolerade på landsbygden. 

Många vattendrag är starkt förorenade av industrier 

och jordbruksverksamhet, såsom banan- och kaffeplantager. 

Under 1999 har den centralamerikanska vattentribunalen 

tagit emot en lång rad anmälningar som berör omfattande 

miljöproblem. Organisationer i flera länder har anmält den 

växande räkodlingsindustrin, som bland annat skadar mangroveträsk 

och hotar den framtida försörjningen för små 

räkodlare. 

I Guatemala har intressegrupper lämnat in en anmälan mot 

oljeutvinning i flera djungel- och kustområden. En anmälan 

från Panama berör den omfattande gruvdriftens effekter på 

24

Nätverk mot exploatering 

Foro Emaús är ett nätverk av 25 organisationer i Costa Rica som gjort gemensam 

sak i bananfrågan. Nätverket består av miljörörelsen, kyrkor, människorättsgrupper, 

fackföreningar, småbönder och indiangrupper. Den breda samlingen bakom Foro 

Emaús har i hög grad bidragit till att skapa en nationell och stundtals hetsig debatt 

om problemen kring bananodlingen i Costa Rica. 

Foro Emaús är inte motståndare till bananindustrin som sådan, utan ställer en rad 

krav som handlar om respekt för såväl miljö som bananarbetare. Organisationen 

värnar även om rättigheterna för småbönder och indiangrupper, vars traditionella 

försörjning hotas av bananbolagen. Foro Emaús har en egen hemsida på Internet 

med en presentation på både spanska och engelska. 

Adressen är: http://members.tripod.com/foro_emaus/ 

livsviktiga vattenresurser. I Costa Rica har anmälningar lämnats 

in mot såväl kaffe- som bananindustrin för den omfattande 

användningen av bekämpningsmedel. 

Vattentribunalen har till uppgift att undersöka vilka tolv fall 

som skall lämnas vidare till granskning av expertpanelen. Detta 

avgörs genom att ställa bevisen mot lagstiftningen i det aktuella 

landet. Tanken är att inkalla en oberoende expertpanel 

vartannat år – dock alltid med olika medlemmar. 

– En viktig del av tribunalens arbete handlar om utbildning 

och stöd. För att kunna göra en anmälan måste drabbade samhällen 

och grupper gå samman och utreda problemen. Vår roll 

är att bistå med kunskap och finansiering, säger Javier Bogantes. 

Uppgifter från den panamerikanska hälsoorganisationen, 

PAHO, ger en dyster bild av vattensituationen för många 

centralamerikaner. Den dåliga kvaliteten på vattnet fortsätter 

att vara en av de främsta orsakerna till spädbarnsdöd. Enligt 

PAHO dör i genomsnitt tre spädbarn i timmen till följd av svår 

diarré orsakad av förorenat dricksvatten. Bristen på rent dricksvatten 

har krävt fler dödsoffer än alla regionens inbördeskrig 

och naturkatastrofer tillsammans. 

Källor: 

Tribunal Centroamericano del Agua, 

IPS, PAHO 1999 

25

Plantagearbetare 

betalar priset 

De arbetar från tidig morgon till sen kväll för några tior om 

dagen. De är ständigt utsatta för giftiga kemikalier. Den som 

vänder sig till en fackförening kan mista jobbet. Så ser verkligheten 

ut för tiotusentals arbetare på bananplantagerna i Centralamerika. 

Många bananplantager ligger långt ute på landsbygden, i isolerade 

områden som tidigare dominerats av regnskog. I Centralamerika 

finns vidsträckta banandistrikt, områden där bananföretagen 

helt dominerar samhällslivet. Bolagen äger ofta transporter, 

driver lanthandel, skolor och annan grundläggande service. 

De håller sig även med egna vaktstyrkor; uniformerade 

och tungt beväpnade. 

Bananarbetarna är fattiga med liten eller ingen utbildning. 

Många bor direkt på plantagerna i särskilda arbetarbostäder, 

ofta under miserabla förhållanden. Bananbolaget är den största 

– ibland den enda – arbetsgivaren i området och de flesta börjar 

jobba redan vid tidig ålder. 

Ungdomarna har inte mycket till val. De kommer från fattiga 

familjer där alla inkomster behövs. Och eftersom skolundervisningen 

på landsbygden i Centralamerika ofta är av undermålig 

kvalitet, saknar många unga människor tillräckliga 

kunskaper – och ekonomiska resurser – för att kunna studera 

vidare inne i städerna. Alternativet är därför att arbeta. 

Bananarbetarna tjänar i regel bättre än lagstadgad minimilön, 

men detta är långt ifrån tillräckligt att försörja en familj. 

Under senare år har arbetarna i Costa Rica tvingats jobba allt 

26

längre dagar, oftast 12-14 timmar, utan att få högre lön eller 

övertidsersättning. 1 

Bananarbetarna utsätts ständigt för giftiga – och ibland förbjudna 

– bekämpningsmedel som leder till skador på hälsa och 

miljö. Många arbetare saknar sjukförsäkring och tvingas därför 

betala för läkarbesök och vård – oavsett om problemet är 

arbetsrelaterat eller inte. På en del plantager finns sjukstugor, 

som drivs av företaget. 

Det finns omkring 40 000 bananarbetare i Costa Rica. Drygt 

70 procent har korttidskontrakt, vilket innebär att de var tredje 

månad tvingas söka arbeta på en ny plantage. Tre månader 

motsvarar tiden för en provanställning enligt lagen i Costa Rica. 

Genom att endast provanställa arbetare slipper företagen bland 

annat betala socialförsäkringsavgifter. Systemet försvårar även 

facklig organisering. 2 

300 arbetsuppgifter 

På en bananplantage utförs mer än 300 olika arbetsuppgifter, 

från plantering, besprutning och skörd till att packa klasarna i 

bananlådor. Arbetet är intensivt och vissa moment går på ackord, 

det vill säga att man får betalt enligt hur snabbt man arbetar. 

Arbetsdagarna är långa och det är ofta mycket varmt och 

fuktigt. 

Kvinnliga arbetare tjänar i regel sämre än manliga arbetskamrater 

som utför samma uppgifter. I Costa Rica är majoriteten 

av de kvinnliga arbetarna ensamstående mödrar som själva 

bär ansvaret för att försörja sina barn. På landsbygden är 

jordbruksindustrin ofta den enda möjligheten för kvinnor att 

få arbete. 

En särskilt utsatt grupp i Costa Rica är de tusentals migrantarbetarna, 

framförallt från det fattiga grannlandet Nicaragua. 

Många är illegala invandrare. De har lägre löner och utför ofta 

de tyngsta arbetsuppgifterna. Den som vågar protestera riskerar 

att bli utkastad ur landet. 

Migrantarbetarna anställs ofta genom förmedlingar, som i 

sin tur skriver kontrakt med bananbolagen. På så sätt slipper 

företagen undan ansvaret för att anställa illegala invandrare. 

27

Enligt vittnesmål från nicaraguanska migrantarbetare behåller 

förmedlingarna upp till 60 procent av arbetarnas löner i 

”förmedlingsavgift”. 3 

Enligt rapporter från flera internationella fackliga organisationer 

har situationen ytterligare förvärrats sedan orkanen 

Mitch ödelade stora områden i Centralamerika hösten 1998. 

Tiotusentals flyktingar från Nicaragua och Honduras har tagit 

sin tillflykt till Costa Rica och många har fått arbete inom 

bananindustrin. Enligt rapporterna har detta lett till att bananföretagen 

ytterligare pressat lönerna och försämrat arbetsvillkoren 

för bananarbetarna. 4 

Facken i hård motvind 

Fackföreningsrörelsen har under vissa perioder varit förhållandevis 

stark i flera av de bananproducerande länderna i Latinamerika. 

Facken har aldrig haft någon lätt uppgift, men 

många har lyckats kämpa sig till grundläggande rättigheter, 

såsom rätten till kollektivavtal, sjukförsäkring och själva rätten 

att arbeta fackligt. 

Dessa och andra rättigheter är inskrivna i ländernas lagstiftning 

och regeringarna har ratificerat en rad internationella 

konventioner om arbetarnas villkor. Men i praktiken har situationen 

gravt försämrats i takt med att konkurrensen har 

ökat inom bananindustrin. Idag finns många dokumenterade 

fall där det har räckt med att en arbetare har uttryckt sympati 

för en fackförening för att han eller hon skall få sparken. 

– Stora multinationella företag som Chiquita, Del Monte och 

Fyffes tvingar regeringar att bli deras allierade i en brutal kamp 

för att öka marknadsandelarna. Priset betalas av bananarbetarna, 

som ständigt ser sin situation förvärras, säger Ron 

Oswald, ordförande i den internationella federationen för livsmedels- 

och lantarbetare, IUF, i ett uttalande. 5 

Utvecklingen i Costa Rica är ett talande exempel. Hundratals 

bananarbetare gick 1984 ut i strejk för att protestera mot 

att United Fruit (Chiquita) övergav sina bananplantager i södra 

delen av landet. Regeringen, som ville öka exportintäkterna 

samtidigt som politikerna var oroliga för att bananföretagen 

28

skulle tappa intresset för Costa Rica, svarade med en särskild 

plan för att utveckla landets bananindustri. 

Utvecklingsplanen syftade till en total omstrukturering av 

landets jordbrukssystem till förmån för plantageodling och 

innehöll bland annat en rad lättnader i arbetsrättslagstiftningen. 

Utvecklingsplanen är bakgrunden till den kraftiga expansionen 

inom bananindustrin – en expansion som gjort Costa Rica 

till världens näst största bananexportör efter Ecuador. 

En konsekvens av nyordningen var att företagen allt mer öppet 

började motarbeta fackföreningarna, som istället ersattes med 

så kallade solidaristas, eller företagskontrollerade fackföreningar. 

I och med detta upphörde kollektivavtalen och relationen 

mellan arbetare och arbetsgivare mer eller mindre avreglerades. 

Medlemmar blir svartlistade 

På många plantager i Latinamerika får arbetare som är medlemmar 

i vanliga fackföreningar, eller som uttrycker stöd för 

dessa, sparken och blir svartlistade. Därmed är det omöjligt 

att få jobb även hos andra bananföretag. Fackföreningarna 

försöker organisera arbetare i smyg, inte sällan med ett högt 

pris: fackliga ledare lever ofta under hot, trakasserier och vissa 

riskerar livet. 

Enligt en rapport från den Fria fackföreningsinternationalen, 

FFI, spelar de multinationella bananföretagen ut de 

centralamerikanska arbetarna mot varandra och struntar i 

arbetslagstiftningen. Rapporten presenterar dokumenterade fall 

av avtalsvidriga avskedanden och polisförtryck av arbetare i 

Costa Rica, Honduras, Guatemala och Panama. Bananbolagen 

anklagas för ’’massavskedanden, förtryck av fackföreningar, 

brott mot de mänskliga rättigheterna, brott mot kollektivavtal 

och gripanden av arbetare och fackföreningsledare.’’ 

Gilberth Bermúdez sitter i ledningen för den Latinamerikanska 

federationen av bananarbetare, CTCR. 6 Han menar att den 

grundläggande rätten att organisera sig idag inte existerar i 

flera länder. Enligt Bermúdez har situationen försämrats så 

dramatiskt under senare år att arbetarna idag arbetar och le- 

29

ver under förhållanden liknande situationen i början av seklet. 7 

Bananbolagen förnekar anklagelserna och många hävdar att 

arbetarnas situation i själva verket har förbättrats under senare 

år. En representant för Chiquita säger i ett nyhetstelegram 

att företagets 6 300 arbetare i Costa Rica tjänar dubbelt 

så mycket som medellönen inom jordbrukssektorn. Vidare sägs 

arbetarna ha tillgång till hälsovård, försäkringar, dagis, skolor 

och annan service. 8 Talesmannen nämner dock inget om rätten 

till facklig organisering. 

Situationen för bananarbetarna i Centralamerika skiljer sig 

från företag till företag och från land till land. Det som alla har 

gemensamt är att facklig verksamhet motarbetas och att företagen 

– både nationella och multinationella – gör stora ansträngningar 

för att ständigt pressa kostnaderna. 

Samtliga berörda regeringar har undertecknat internationella 

avtal om respekt för arbetarnas grundläggande rättigheter. 

Många länder har samma rättigheter inskrivna i sin egen lagstiftning. 

Men i praktiken efterföljs inte lagarna; fruktbolagen 

har stor ekonomisk och politisk makt, bananindustrin genererar 

viktiga exportinkomster och myndigheterna vill inte stöta 

sig i rädsla för att fruktbolagen flyttar produktionen till något 

annat land där förhållandena är mera gynnsamma för företaget. 

Källor: 

1 Bermúdez 1998 



4 FFI, IUF 1999 

5 International Union of Food and Agricultural Workers, IUF, 1999 

6 Coordinadora de Sindicatos Bananeros de America Latina 

7 Bermúdez 1998 

8 IPS 1999 

30

Hot mot småbönder och indianbefolkningar 

Banandistrikten lägger ständigt under sig ny jungfrulig mark för att 

kunna expandera. Fattiga lantbrukare som råkar ha sin jord i närheten 

av en bananplantage utsätts för hårda påtryckningar för att sälja 

sin mark till fruktbolagen. Många lantbrukare har inget val och förvandlas 

därmed till plantagearbetare på sin egen mark. 

Indianbefolkningar trängs undan i takt med att bananbolagen odlar 

arealer som tidigare varit traditionella jaktmarker. Den stora mängden 

bekämpningsmedel som används inom bananindustrin påverkar 

även miljön för lantbrukare och indianbefolkningar som lever i 

omgivningarna. 

Regeringarna i de olika länderna satsar stora resurser på att utveckla 

exportjordbruket. En konsekvens är att små och mellanstora 

lantbrukare får mycket svårare att odla traditionella produkter för hemmamarknaden. 

De får inga krediter och har inte råd med teknisk utveckling. 

I Costa Rica råder på vissa håll förbud mot att odla traditionella 

banansorter då de stora bananbolagen är rädda för att sjukdomar 

skall spridas. 

Källa: 

Foro Emaús 1999 

31

Fackföreningsledare hotas till livet 

Det finns hundratals anmälningar om hot, trakasserier och till och med mord 

på bananarbetare som försöker arbeta fackligt i Centralamerika. Flest fall 

har dokumenterats i Costa Rica, varifrån Sverige importerar omkring hälften 

av alla bananer. Här följer ett axplock av de senaste konflikterna i de 

olika länderna. 

Guatemala: Banandistrikten i Guatemala skadades svårt av orkanen Mitch 

i oktober 1998 och enbart Chiquita avskedade 6 000 bananarbetare som 

följd. Mer än 80 arbetare arresterades för att ha organiserat en omfattande 

protestmarsch mot företagets vägran att betala avgångsvederlag. 

I mars 1999 arresterades två fackföreningsledare av säkerhetspolisen, 

anklagade för att ha saboterat bananodlingar. Männen arbetar för bananföretaget 

COBSA, som är underleverantör till multinationella Dole. En tid 

innan gripandet hade facket vunnit ett överklagande i en lokal domstol mot 

att företaget avskedat 465 fackligt anslutna arbetare. 

I Guatemala rapporteras många fall av hot och trakasserier mot fackligt 

organiserade arbetare. Ett växande problem är uppkomsten av företagsstyrda 

fackföreningar. Multinationella Del Monte hotade våren 1999 att flytta 

sin produktion till Indonesien om inte bananarbetarna gick med på att begränsa 

sina rättigheter till bland annat facklig organisering och kollektivavtal. 

Honduras: I maj 1998 mördades fackföreningsledaren Mendardo Reyes 

Varela under oklara och ännu outredda omständigheter. Reyes Varela gjorde 

sig känd för sin envetna kamp mot den omfattande användningen av bekämpningsmedel 

i bananindustrin. Han var även talesman i rättsprocessen 

mot Standard Fruit (Dole), som drevs av tusentals honduranska bananarbetare 

som blev sterila efter att ha arbetat med bekämpningsmedlet DBCP. 

I februari 1999 hotade Chiquita att lämna landet om arbetarna inte accepterade 

företagets förslag till anställningsavtal, där grundlagsstadgade rättigheter 

till facklig organisering har tagits bort. Efter påtryckningar från den 

internationella fackföreningsrörelsen gick Chiquita med på att inleda nya 

förhandlingar med arbetarna. 

Drygt 7 500 arbetare avskedades sedan orkanen Mitch ödelagt bananplantagerna 

i landet hösten 1998. Efter omfattande fackliga protester fick 

arbetarna rätt till avgångsvederlag. Företagen gick med på kraven sedan 

landets parlament godkänt en sänkning i bananskatten, från motsvarande 

fyra kronor till 80 öre per låda exporterade bananer. 

32

Costa Rica: En koalition av bananarbetarfack, COSIBACR, har vädjat till 

den internationella fackföreningsrörelsen om stöd för den fackliga ledaren, 

Adrián Herrera Arias, som utsatts för flera dödshot. Herrera valdes 1997 till 

ordförande i det nybildade facket Sitrasur, vid bananföretaget Cobasur. När 

facket började ställa krav på bättre arbetsvillkor och högre löner, fick samtliga 

ledare sparken. 

De sparkade fackledarna fortsatte att organisera arbetare i hemlighet och 

Herrera har sedan dess utsatts för flera attentat. Under ett besök ute på en 

bananplantage greps han av två maskerade män som band honom till händer 

och fötter. Därefter blev han upphängd i en transportlina avsedd för 

bananer. Männen avlossade flera skott mot Herrera och skrek att han skulle 

sluta arbeta fackligt om han var rädd om livhanken. Herrera lämnades hängande 

i linan innan arbetare som kunde vittna om händelsen kunde skära 

loss honom. 

Fallet har vid flera tillfällen anmälts till nationella myndigheter, men ingen 

utredning har ännu tillsatts. Costa Rica har vid upprepade tillfällen fått skarp 

internationell kritik för att inte följa nationell och internationell arbetslagstiftning. 

I maj 1999 avskedades 16 arbetare vid en av Chiquitas plantager i Costa 

Rica, anklagade för att ha försökt bedriva facklig verksamhet. Enligt uppgift 

hade några av de avskedade arbetarna tjänat så lite som 280 kronor i månadslön, 

vilket är flera gånger lägre än den genomsnittliga lönen på plantager 

i Costa Rica. Arbetarna fick inget avgångsvederlag och saknade socialförsäkring. 

Panama: Polis stormade i januari 1999 en plantage som tillhör ett dotterbolag 

till Chiquita. Bananarbetarna tvingades visa id-handlingar varpå sex av 

dem fördes bort och misshandlades. 

En månad tidigare hade ett annat dotterbolag till Chiquita avskedat 28 arbetare 

på grund av facklig organisering. Företaget, Armuelles Fruit Company, 

har vid flera tillfällen dömts att betala böter för att vägra samarbeta med 

myndigheter som försöker undersöka anklagelser. I Panama finns även rapporter 

om en facklig ledare som dödats under oklara omständigheter. 

Källor: 

COSIBACR, FFI, IUF, ILO, IPS 1999 

TT-DPA 1998 

33

Chiquita 

– mer än bara bananer 

Alla känner till namnet, alla har sett de blå klisterlapparna på 

bananerna. Chiquita är ett av världens starkaste varumärken – 

och världens genom tiderna mäktigaste bananbolag. Få företag 

har spelat en sådan avgörande roll för en hel regions utveckling 

som just Chiquita. 

Det började med en äventyrslysten amerikansk sjökapten, 

Lorenzo Dow Baker, som för drygt 100 år sedan lade till i 

hamnen Port Antonio i Jamaica. Under en vandring genom 

den lokala marknaden provsmakade kaptenen för första gången 

en banan. Förtjust köpte han 160 klasar omogna bananer för 

en spottstyver. Elva dagar senare återvände han till New Jersey 

med bananerna i lasten. Köpmännen på kajen slogs om att få 

köpa den märkliga frukten och sjökaptenen gjorde en ansenlig 

vinst. 

Kapten Bakers handelsresa blev början till världens ledande 

bananföretag: Chiquita Brands International. Sedan Baker och 

en handfull investerare bildade United Fruit company 1 1899 

har företaget spelat en avgörande roll för utvecklingen i stora 

delar av Centralamerika och Karibien. Företaget har än idag 

stor ekonomisk och politisk makt i regionen. 

Chiquita har sedan dess bildande dominerat världens handel 

med bananer. Det är också ur Chiquita, eller United Fruit som 

företaget hette under många år, som övriga ”dollarföretag” är 

sprungna. Företaget delades första gången 1909 – då Standard 

34

Fruit bildades (som numera heter Dole Fruit Company). Nästa 

delning kom på 1930-talet och ledde till grundandet av Del 

Monte. 2 

Bananrepubliker 

United Fruit etablerades i Centralamerika kring sekelskiftet. I 

Honduras fick företaget enorma markområden i utbyte mot 

att det byggde järnvägar. Dessa områden bestod av djungel, 

som röjdes för att anlägga enorma plantageodlingar för exportindustrin. 

United Fruit ägde järnvägar, telefonbolag, elbolag, tidningar 

och hamnar. Samtidigt gjorde lokala regeringar stora eftergifter 

för att företaget skulle kunna fortsätta att expandera. I 

Honduras betalade United Fruit ett par öre i skatt för varje 

bananklase som exporterades – samtidigt som företaget fått 

mer än hälften av sin marktillgångar helt utan kostnad. 3 

Bananbolaget tillhandahöll enkla bostäder och viss sjukvård 

för plantagearbetarna. Arbetarnas barn fick gå i skolan – vilket 

var mer än tidigare generationer haft tillgång till. United 

Fruit byggde vägar och drog in el- och telefonledningar till 

områden som tidigare varit helt isolerade. 

Det stora och mäktiga bananföretaget såg sig själv som en 

slags landsfader, medan kritikerna kallade företaget för en korrupt 

parasit. 4 Politiska ledare som var tjänstvilliga fick bra betalt 

för sitt stöd, medan de som motarbetade företagets intressen 

förlorade makten genom statskupper med finansiering från 

United Fruit. De arbetare som vågade protestera blev förföljda 

eller mördade – för att sedan begravas i företagets egentillverkade 

träkistor. 5 

United Fruits hårda kontroll över den ekonomiska och politiska 

utvecklingen i flera länder i Centralamerika ledde till 

myntandet av begreppet bananrepublik. I Centralamerika myntades 

samtidigt ett namn för företaget: el pulpo – bläckfisken. 

Några månader efter börskraschen i New York 1929, köpte 

United Fruit upp en av sina största konkurrenter, Cuyamel Fruit 

Company. Efter sammanslagningen blev United Fruit den 

största enskilda arbetsgivaren i Centralamerika. Företagets 

35

flotta av bananfartyg var en av de största i världen. År 1932 

exporterade United Fruit 58 procent av alla bananer från 

Centralamerika, Sydamerika, Kuba och Jamaica. 6 

Efter andra världskrigets slut växte den amerikanska ekonomin 

snabbt, liksom banankonsumtionen. Under denna tid lanserades 

namnet Chiquita, som skulle visa sig bli ett av de mest 

framgångsrika i marknadsföringshistorien. Försäljningen fortsatte 

att öka explosionsartat. 1949 rapporterade bananbolaget 

en vinst på drygt 440 miljoner kronor och hade 83 000 anställda. 

7 

Statskupper och mygel 

1950-talet var en orolig tid i Centralamerika. Strejker blev allt 

vanligare i takt med att fackföreningar växte fram och krävde 

bättre villkor för plantagearbetarna. I vissa länder började 

politiska partier tala om att nationalisera marktillgångar för 

att genomföra jordreform. Det talades även om att höja skatterna 

på bananexporten. 

Situationen nådde sin kulmen i Guatemala 1953. Den demokratiskt 

valda presidenten Jacobo Arbenz hade inlett en jordreform 

och till ändamålet konfiskerat jordbruksmarker som 

låg i träda. United Fruit erbjöds drygt åtta miljoner kronor i 

kompensation. Företaget, som hade köpt marken för en mindre 

summa, hävdade dock att marken nu hade ett mycket högre 

värde. Den amerikanska regeringen hävdade att konfiskeringarna 

var olagliga. 

President Arbenz erbjöd en kompromiss; United Fruit kunde 

få tillbaka delar av den konfiskerade marken i utbyte mot att 

företaget betalade skatt för sina marktillgångar. Bananbolaget 

godkände förslaget, men började samtidigt bearbeta den 

amerikanska kongressen. Företaget hävdade att president 

Arbenz var kommunist och att han därför måste avsättas från 

8 9 makten. 

United Fruit hade mäktiga vänner. Den amerikanska utrikesministern 

John Foster Dulles och dennes bror, Allen Dulles, 

som var direktör för CIA, hade nära affärer ihop med fruktbolaget. 

John Cabot, som ansvarade för interamerikanska frå- 

36

gor var före detta ambassadör i Guatemala och en stor aktieägare. 

I juni 1954 började attackplan, som flögs av CIA-personal, 

bomba strategisk infrastruktur, bland annat presidentpalatset. 

Omkring 450 exilguatemalaner som fått träning av CIA transporterades 

till Guatemala på United Fruits bananfartyg. Denna 

lilla armé exilguatemalaner tog makten i en militärkupp under 

ledning av general Carlos Castillo Armas. 

Kuppgeneralen upphävde jordreformen och United Fruit fick 

sina marker åter. Minst sju fackföreningsledare som arbetat 

för United Fruit mördades under mystiska omständigheter strax 

efter kuppen. 10 

Under samma tid som CIA hjälpte United Fruit att återfå sin 

maktposition, bedrev det amerikanska justitiedepartementet 

en undersökning om huruvida United Fruit hade en olaglig monopolställning. 

11 Företaget förnekade alla anklagelser, men sålde 

under kort tid stora delar av sina tillgångar i Guatemala – 

samma tillgångar man tidigare varit beredd att störta regeringen 

för att kunna behålla. 

Nytt invasionsförsök 

1961 var det dags för CIA och United Fruit att åter förena sina 

intressen. United Fruit hade fått sina tillgångar konfiskerade i 

samband med den kubanska revolutionen, bland annat sockerrörsodlingar. 

Företaget ställde därför två transportfartyg till 

förfogande under grisbuktsinvasionen. Invasionsförsöket misslyckades 

och blev en stor skandal för den amerikanska presidenten 

John F. Kennedy. CIA direktören och United Fruit-vännen 

Allen Dulles fick sparken. 

I början av 1970-talet ändrade företaget namn till United 

Brands, samtidigt som den amerikanska regeringen hade inlett 

nya undersökningar om företagets misstänkt illegala monopolställning 

inom livsmedelsindustrin. Fruktbolaget ägde ett 

stort antal företag som producerade allt från kapsyler till kött. 

United Brands nekade till anklagelserna, men började samtidigt 

sälja av många av de dotterföretag som köpts upp under 

de senaste åren. I och med detta lades förundersökningen ner. 

37

Hett om öronen för Chiquita 

En artikelserie i den amerikanska dagstidningen Cincinnati Enquirer våren 

1998 avslöjade stora skandaler inom bananföretaget Chiquita Brands International 

i Centralamerika och Karibien. Men journalisten använde olagliga 

arbetsmetoder och fick därför sparken. 

Avslöjandena har generat Chiquita. Men de har också blivit obekväma för 

Cincinnati Enquirer, som publicerat en avbön och betalat 120 miljoner kronor 

i kompensation till företaget. Journalisten Michael Gallagher har erkänt 

att hans undersökningsmetoder varit olagliga. Han har genom en kontakt 

inne i företaget fått kopior på omkring 2 000 voicemail-meddelanden, där 

olika affärshemligheter avhandlas. Journalisten dömdes i juli 1999 till villkorligt 

fängelsestraff och 60 000 kronor i böter. 

Gallaghers artiklar bygger på omfattande undersökningar, varav de olagligt 

införskaffade meddelandena bara är en liten del. Han avslöjar en rad 

lagbrott begångna av Chiquita gällande allt från mutor och skalbolagsaffärer 

till olaglig besprutning av bananer i bland annat Colombia, Honduras och 

Ecuador. 

Chiquita kontrolleras av mångmiljonären Carl Lindner sedan 1984. Lindner 

är, förutom bananbolagsledare, en ifrågasatt bidragsgivare till både det 

demokratiska och det republikanska partiet. Han ägde tidigare tidningen 

som avslöjat Chiquita, the Enquirer, och var näst största aktieägare i tidningskedjan 

Gannett, där the Enquirer ingår, fram till 1985. Det har medfört spekulationer 

om hur stort inflytande han haft i uppgörelsen med tidningen. 

Gannets advokater har granskat artiklarna före publiceringen. Gannett äger 

också USA Today och en rad andra tidskrifter. Artiklarna om Chiquita har 

dragits tillbaka från samtliga arkiv och bibliotek. 

38

Under 1974 började det jättelika företaget få ekonomiska 

problem. Dels hade orkaner i Centralamerika skadat bananodlingarna, 

dels förlorade ett viktigt dotterbolag inom köttindustrin 

pengar på grund av höga priser på djurfoder. Ett annat 

huvudbry var att de bananexporterande länderna 1974 

bildade en kartell, UPEB (Unión de Paises de Exportadores de 

Banano). 

Syftet med UPEB var att få större nationellt inflytande över 

handel och produktion. Bland annat enade man sig snabbt om 

att kraftigt höja skatten på varje exporterad bananlåda. Beslutet 

inom UPEB kunde dock aldrig tillämpas i praktiken. Den 

främsta orsaken var att världens största exportör, Ecuador, där 

bananodlingarna kontrollerades av nationella företag, valde 

att lämna kartellen, som då försvagades kraftigt. 

Bananagate 

Amerikanska myndigheter började undersöka rykten om att 

United Brands hade mutat honduranska regeringstjänstemän. 

Huvudägaren i fruktbolaget, Eli Black, begick självmord 1975 

genom att hoppa från sitt kontorsfönster i New York och störta 

40 våningar till sin död. Strax därefter anklagades United 

Brands officiellt för att ha betalat 20 miljoner kronor i mutor 

till den honduranska finansministern, Abraham Bennaton 

Ramos, i syfte att förhindra skattehöjningar inom bananindustrin. 

Fruktbolaget anklagades även för att ha mutat tjänstemän 

i Europa i syfte att öppna upp den europeiska marknaden 

för latinamerikanska ”dollarbananer”. 12 

Skandalen, som döptes till Bananagate, ledde till ännu större 

förluster för fruktbolaget. Aktiekurserna föll dramatiskt och 

företaget stämdes av sina ägare. Den honduranska presidenten 

avsattes i en militärkupp och United Brands ställdes inför rätta. 

1978 erkände United Brands att man betalat mutor. Företaget 

dömdes att betala 120 000 kronor i böter. 13 

Under de följande åren köpte ägaren till ett försäkringsimperium, 

Carl Lindner, allt fler aktier i United Brands. 1984 

blev han majoritetsägare och tog över kontrollen av företaget. 

Lindner började sälja dotterbolag och sidoverksamheter och 

39

koncentrera sig allt mer på att förbättra bananproduktionen 

och öka exporten. Företaget expanderade både i USA och i 

Europa. Aktiekurserna steg. 

1990 bytte företaget namn till Chiquita Brands International. 

Företaget hade moderniserat produktionen och etablerat 

sig i Asien. 1991 hade företaget upplevt sju år av ständig tillväxt 

och aktieägarna hade fått god utdelning. 

Men redan året därpå började företaget gå med förlust. Resten 

av 1990-talet har varit en ekonomisk mardröm för Chiquita, 

som endast noterat mindre vinster 1995 och 1997. Orsakerna 

är flera, bland annat felsatsningar i forna Östeuropa, försenade 

investeringar i AVS-länder och bristande marknadsföring. 

Bananer utgör cirka 60 procent av Chiquitas verksamhet. 

Företaget hade 1996 omkring 35 000 anställda, varav 30 000 

i Centralamerika. Från att ha varit världens ledande bananföretag 

har Chiquitas andel av marknaden successivt minskat, 

framförallt i Europa, till förmån för Dole Food Company. 14 

Ett närliggande exempel är att Dole gick in som majoritetsägare 

i Svenska Banankompaniet AB i november 1998. 

I siffror räknat har Chiquita gått med 1,3 miljarder kronor i 

förlust mellan 1993-97. Under samma tid har Dole gått med 

3,8 miljarder kronor i plus och därmed nästan fördubblat sin 

vinst sedan 1988. 15 

Bananföretagen 

Fem företag kontrollerar världshandeln med bananer: Dole Food (USA), 

Chiquita Brands (USA), Del Monte Fresh Produce (Förenade Arabemiraten), 

Noboa (Ecuador) och Fyffes (Irland). De första tre är ”dollarföretag” 

och kontrollerar tillsammans 65 procent av världshandeln med 

bananer. Noboa och Fyffes kontrollerar tillsammans omkring 20 procent 

av världshandeln. 

40

Källor: 

1 Boston Fruit company bildades 1855, men ombildades 1899 till United 

Fruit company. Företaget har sedan dess bytt namn flera gånger. 1990 

antogs namnet Chiquita Brands International. 

2 I bägge fall efter anklagelser om olaglig kartellbildning enligt den 

amerikanska antitrustlagstiftningen, Sherman-lagen. 

3 Krauss 1991 

4 Cincinnati Enquirer 1998 

5 The Econominst 1997 


7 ibid 

8 Den amerikanska presidenten Dwight Eisenhower godkände CIA-operationen 

i Guatemala med motiveringen om att ”en kommunistisk regering 

hade tagit makten”. I själva verket hade kommunistpartiet endast 5 av 

58 platser i parlamentet. Arbenz tillhörde ett socialdemokratiskt parti. 

9 Reding 1997 

10 Schlesinger, Kinzer 1982 

11 Enligt Sherman-lagen om antitrustbildning. 


13 120 000 kronor var det högsta straffet ett företag kunde dömas till enligt 

amerikansk lagstiftning under denna tid. 

14 van de Kasteele 1998 

15 Hoover Company Profiles 12/98 

41

Bananen 

– en politisk hetpotatis 

Innan Sverige blev medlem i EU kunde svenska importörer 

köpa bananer från vilka länder som helst. Efter inträdet och 

införandet av en gemensam marknad 1993 är importen från 

länder utanför Europa begränsad genom ett mycket komplicerat 

system av kvoter, krav på licenser och olika tullar. 

Detta regelsystem kallas för EUs bananförordning. 

För svenska importörer innebär bananförordningen att det har 

blivit svårare att köpa in de billigare latinamerikanska bananerna. 

Reglerna gynnar EU-länder som har tillgång till ”egna” 

bananer i sina forna kolonier. Bananförordningen skyddar samtidigt 

europeiska företag från konkurrens av ”dollarföretagen” 

som dominerar handeln med latinamerikanska bananer. En 

konsekvens av bananförordningen är därför att det har blivit 

dyrare att köpa bananer i svenska matbutiker. 

Bakgrunden till de nya reglerna var att EU hade hamnat i ett 

dilemma. Å ena sidan hade EU undertecknat internationella 

avtal om frihandel (GATT), å andra sidan hade EU lovat att 

ge handelsfördelar till sina forna kolonier (Lomékonventionen). 

Dessa fördelar gällde i allra högsta grad handeln med bananer. 

När EUs gemensamma marknad blev ett faktum 1993 var man 

tvungen att hitta ett gemensamt system för medlemsländernas 

handel med bananer. 

42

Bananförordningen har flera syften: 

att främja import av bananer från nuvarande och forna 

kolonier, de så kallade AVS-länderna 

att skydda bananer som odlas inom EU (Kanarieöarna, 

Madeira, Kreta, Martinique och Guadeloupe 

att stödja europeiska importörer gentemot de stora amerikanska 

företagen i branschen. 

EU importerar 30 procent av alla bananer på världsmarknaden 

och är därför en mycket viktig – och lönsam – marknad. 

EU är den marknad där bananföretagen får bäst betalt. 1 

Banankriget mellan EU och USA 

Införandet av EUs bananförordning 1993 blev startskottet för 

ett utdraget och hätskt handelskrig mellan EU och USA. Bakgrunden 

till konflikten är att USA anser att EUs regler diskriminerar 

amerikanska företag som exporterar bananer från odlingar 

i Latinamerika. 

Enligt amerikanerna bryter detta mot principerna för frihandel. 

De stora multinationella bananbolagen hävdar att de förlorar 

stora summor pengar på reglerna, eftersom deras bananer 

får svårare att ta sig in på den europeiska marknaden. 

USA har anmält EU till tvistlösningssystemet inom Världshandelsorganisationen, 

WTO, (och till företrädaren GATT) 

flera gånger. Och varje gång har USA fått rätt. Expertgrupper 

inom WTO anser att EUs importregler för bananer bryter mot 

gällande regler för frihandel. 

Efter varje dom har EU gjort justeringar i bananförordningen 

och försäkrat att problemen rättats till. Den senaste justeringen 

började gälla i januari 1999 och innebar bland annat att licenssystemet 

förenklades och att importkvoterna bättre anpassades 

till faktisk efterfrågan. Men även om det blev lite enklare, 

så menar svenska importörer att systemet fortfarande är mycket 

krångligt, tidskrävande och ovisst. 

En annan viktig förändring från årsskiftet 1999 var att exportkvoterna 

för enskilda AVS-länder klumpades ihop till en 

gemensam kvot. Detta har fått negativa konsekvenser för de 

43

små önationerna i Karibien, som nu tvingas konkurrera med 

de multinationella bananbolagens plantageodlingar i Afrika. 

USA lät sig inte nöjas med justeringarna och införde därför i 

mars 1999 strafftullar på flera europeiska varor som säljs på 

den amerikanska marknaden. Det innebär att dessa varor i 

praktiken blir dubbelt så dyra och följaktligen inte går att sälja. 

I en dom från april 1999 godkände WTO amerikanska strafftullar 

för cirka 1,6 miljarder kronor – ett belopp som WTO 

anser motsvara den förlust amerikanska företag har lidit sedan 

bananförordningen infördes. 

Detta innebär att EU nu står inför att utforma ytterligare en 

ny version av bananförordningen som medlingsförslag i kriget. 

Den svenska linjen 

Jordbruksverket uppskattar att en tredjedel av det pris vi betalar 

för bananer i svenska snabbköp i själva verket är kostnader 

för bananförordningen, det vill säga olika tullar och avgifter. 

Den svenska regeringen vill avskaffa den krångliga bananförordningen, 

men behålla tullarna. 

– Sveriges linje är att omfördela, utan att det skall drabba 

konsumenten i form av högre priser. Pengar som EU får in 

genom tullavgifter kan satsas på utveckling i AVS-länderna, 

förklarar Ingela Pihl, bananhandläggare vid Jordbruksverket. 

Tanken är alltså att europeiska importörer skall fortsätta 

betala tullar – med undantag för bananer från AVS-länderna. 

Inkomsterna från tullarna kan sedan omvandlas till bistånd 

för att stödja den ekonomiska utvecklingen i bland annat Karibien. 

Regeringarna i AVS-länderna anser dock att bistånd inte 

kan lösa deras problem på längre sikt. Samtidigt är medvetenheten 

mycket stor om att EUs skyddsregler inte kommer att 

vara för evigt. De bananproducerande länderna i Karibien vet 

att de måste kunna konkurrera på marknadsmässiga villkor. 

Problemet är att marknadens spelregler bestäms av de stora 

multinationella företagen. 

Enligt ett förslag från EU-kommissionen i november 1999 

skall de nuvarande reglerna för bananimport avvecklas under 

44

en sexårsperiod och ersättas med en rak tullösning år 2006. 

Detta förslag är nu i skrivande stund ute på remiss hos medlemsländerna 

och EU-parlamentet väntas yttra sig i frågan under 

våren 2000. Förhoppningen från EUs sida är att förslaget skall 

lösa det pågående banankriget. 

I ett nyhetstelegram kommenterar den svenska handelsministern 

Leif Pagrotsky förslaget med att det är ett steg i rätt 

riktning, men menar att sex år är alldeles för lång tid att vänta: 

– Vi har efterlyst ett rakt tullsystem från första början. Det 

kravet finns kvar, säger Pagrotsky till TT. 

Vinnare och förlorare 

Europeiska företag, som irländska Fyffes, har tjänat allra mest 

på bananförordningen. De har kunnat växa explosionsartat i 

skydd av EUs regelsystem. De har till och med lyckats slå sig in 

på den latinamerikanska produktionsmarknaden, om än med 

varierande resultat. Det ökade priset för bananer i Sverige beror 

till viss del på EU-tullarna och på spekulation och handel 

med licenser och kvoter. Odlarna får inte mer betalt än tidigare. 

2 

Trots allt tal om förluster, har det visat sig att även de stora 

amerikanska företagen har gynnats av regleringen. Eftersom 

import- och exportlicenserna är begränsade har en särskild 

licensmarknad uppstått. Enbart handeln med licenser beräknas 

uppgå till drygt 8 miljarder kronor per år. 3 Detta har gjort 

bananerna dyrare för konsumenterna utan att ett öre extra går 

till producenterna. Vinsten tas istället hem av de stora multinationella 

bolagen, som är de huvudsakliga licensinnehavarna. 

Bananförordningen har även bidragit till att öka ägarkoncentrationen 

inom bananhandeln eftersom systemet gynnar 

de företag som äger flera led i produktionen. För att komma 

över allt fler licenser och därmed förbättra sin situation på den 

europeiska marknaden, har de multinationella företagen köpt 

upp eller blivit delägare i importföretag, mognadsanläggningar 

och distributionsföretag över hela Europa. Utanför Europa har 

företagen vidgat sin produktion; ”dollarföretagen” har byggt 

upp nya plantager i AVS-länder och europeiska företag har 

investerat i Latinamerika. 

45

De stora förlorarna är bananarbetarna på plantager i Latinamerika 

och de kontrakterade småproducenterna. De multinationella 

bananbolagen har använt den komplicerade marknadssituationen 

i Europa som argument för att försämra arbetsvillkoren 

och pressa kostnaderna. Bananarbetarna har fått allt lägre löner, 

utsätts för ökad konkurrens och är i princip förbjudna att organisera 

sig fackligt. 

Trots att världens konsumtion av bananer ökar, har Världsbanken 

räknat ut att realpriset på bananer har sjunkit på världsmarknaden 

med 24 procent mellan 1980-1994. Därför försöker bananbolagen 

minska kostnaderna för produktionen. Plantagearbetarna 

och miljön får betala priset. 

Mäktiga intressen 

Man kan fråga sig varför bananer är en så viktig fråga för USA, 

som inte har någon egen bananproduktion och då inga amerikanska 

arbetstillfällen hotas. Dessutom rör det sig om relativt lite 

pengar i globala handelssammanhang. Eller varför EU fortsätter 

att försvara sina forna kolonier till priset av försämrade handelsrelationer 

till USA. Ett svar är att det delvis handlar om andra 

intressen. 

Det multinationella företaget Chiquita har varit mycket drivande 

bakom USAs agerande i banankonflikten. De andra stora bolagen, 

Del Monte och Dole, har förvisso protesterat, men de har 

inte på lång väg varit lika hätska som Chiquita. Enligt amerikanska 

nyhetskällor togs bananfrågan upp först sedan den amerikanska 

regeringen blivit utsatt för påtryckningar av Chiquitas ägare 

och styrelseordförande Carl Lidner. Lidner har givit stora ekonomiska 

bidrag till både det republikanska och det demokratiska 

partiet, som president Bill Clinton tillhör. Ett faktum som ökar 

Chiquitas chanser att få politiskt stöd oavsett vilken regering som 

sitter vid makten. 4 

Bakgrunden till Chiquitas agerande är att företaget hade börjat 

gå med stora förluster, som i sin tur bottnade i dåliga affärsbeslut. 

Bland annat hade företaget gjort gigantiska investeringar i transporter 

och mognadsanläggningar i syfte att erövra den europeiska 

marknaden, både i EU och före detta Östeuropa. 

46

Men det gick inte som Chiquita hade tänkt. Ryssar och andra 

östeuropéer hade inte råd att äta så mycket bananer, samtidigt 

som EU införde bananförordningen, delvis för att skydda sina 

egna företag mot Chiquitas planer. Medan Del Monte och Dole 

hade hittat andra strategier för att sälja i Europa, började Chiquita 

plötsligt gå med minus. 5 

I den officiella retoriken hävdar EU att försvaret av de forna 

kolonierna handlar om politiska och moraliska intressen. Det var 

européerna som startade bananodlingarna och därför har man en 

moralisk skyldighet att fortsätta stödja dessa länder, vars ekonomier 

riskerar att slås ut helt utan förmånliga handelsvillkor. 

Annars riskerar länderna att istället övergå till odling av narkotika, 

menar EU. 

Men även här handlar det om delvis andra intressen. De europeiska 

bananföretagen – irländska Fyffes, franska Pomona med 

flera – har stora ekonomiska intressen investerade i AVS-länderna. 

Företagen vill inte se sina marknadsandelar minska och söker 

därför politiskt stöd hos sina egna regeringar som i sin tur använder 

EU för att skapa en skyddande mur mot omvärlden. 6 

Bananbråket mellan världens största ekonomiska makter bidrar 

till att urholka trovärdigheten för WTO och organisationens tvistlösningssystem. 

En lösning av banankonflikten är principiellt viktig 

för att slå fast vilken roll WTO skall spela och hur relationerna 

över Atlanten skall hanteras. Detta är särskilt viktigt då 

flera pyrande handelskrig väntar på sin lösning, bland annat EUs 

vägran att importera hormonbehandlat kött från USA. 

Osäker framtid 

Vad som kommer att ske med EUs regler för bananimport och 

hur detta kommer att påverka situationen för de tusentals småbönder 

som är beroende av bananproduktionen i framförallt Karibien, 

är långt ifrån klart. Däremot står det klart att flera fattiga 

länders ekonomier står och faller med bananexporten. 

Efter det senaste utslaget från april 1999 då WTO godkände 

höga amerikanska strafftullar gentemot EU på grund av bananförordningen, 

förbereder EU ännu en ny version av förordningen. 

Det nuvarande Loméavtalet, som bland annat reglerar EUs han- 

47

del med AVS-länderna, löper också ut i februari 2000. När detta 

skrivs, i december 1999, pågår ännu förhandlingar om hur de 

framtida handelsrelationerna mellan EU och AVS-länderna skall 

utformas. 

Förhandlingarna är mycket komplicerade. Framtiden för bananhandeln 

är bara en fråga av många, samtidigt som få frågor är så 

invecklade. Förutom att komma överens med AVS-länderna och 

WTO, måste EU även komma överens internt. När det gäller bananer 

finns stora och vitt skilda intressen bland olika medlemsländer. 

Grekland och Spanien vill skydda sina egna bananproducenter, 

Tyskland kräver frihandel, samtidigt som Storbritannien 

och Frankrike vill skydda sina nuvarande och forna kolonier 

och sina egna ekonomiska intressen i dessa länder. 

Källor: 


2 ibid 

3 ibid 

4 Financial Times 1996 Cincinnati Enquirer 1998 

5 The Economist 1998; Time 1999. 


Aktörerna i banankriget 

AVS-länder* Dollarländer 

Karibien Dominica, Grenada Central- och Guatemala, Honduras 

Jamaica, St Lucia, Latinamerika Nicaragua, Costa Rica 

St Vincent Panama, Colombia 

Ecuador 

Central- och Belize, Surinam Asien Filippinerna 

Latinamerika 

Afrika Kamerun, Kap 

Verde, Elfenbenskusten, 

Madagaskar 

Somalia 

*Här räknas endast traditionella AVS-länder. Dominikanska Republiken, 

som bland annat exporterar ekologiska bananer till Sverige, är ett s k icketraditionellt 

AVS-land. Det innebär att Dominikanska Republiken endast 

får del av vissa av de förmånligare handelsvillkoren i EUs bananförordning. 

48

Bananer i paradiset 

Karibien är för många själva sinnebilden av paradiset: varmt, 

vackert och vänligt. Turism är också en viktig inkomstkälla i 

regionen. Men på flera öar finns något som är ännu viktigare, 

nämligen bananer. De små önationerna Dominica, St Lucia, 

St Vincent och Grenadinerna är beroende av bananer för drygt 

hälften av sina exportintäkter och omkring en tredjedel av alla 

arbetstillfällen. 1 

För människorna här är historien om bananer en historia om 

kolonialism. Det var när britterna fått smak på bananer som 

Storbritannien introducerade ”egna” odlingar i de dåvarande 

kolonierna i Karibien. Tanken var att garantera en egen tillgång 

till den populära frukten. På öarna har det odlats bananer 

sedan seklet var ungt och många lantbrukare vet inget annat. 

Det positiva med bananproduktionen i Karibien, bland annat 

ur miljösynpunkt, är att den bedrivs i liten skala. Bananer 

odlas på små familjejordbruk, sällan större än två hektar, och 

tillsammans med andra jordbruksprodukter. De går bra att odla 

under de förutsättningar som råder i Karibien; de kan odlas i 

svår och kuperad terräng och växer relativt snabbt, vilket är 

en fördel i en region hårt ansatt av orkaner och andra naturkatastrofer. 

Bananer går dessutom att odla året om, vilket innebär 

att odlarna får en regelbunden inkomst. 

Detta kan jämföras med socker, som utgör en viktig näring 

på andra håll i Karibien. Sockerplantage kräver stora arealer 

49

och en central administration. Arbetstillfällena erbjuds huvudsakligen 

under skördesäsongen och ofta under mycket dåliga 

förhållanden. 

Men små bananodlingar räcker inte – inte ens under goda år 

– för ett rikt liv. De flesta lantbrukare är fattiga och producerar 

under mycket enkla förhållanden. De har inte råd med bevattningssystem 

eller bekämpningsmedel. Avkastningen är låg 

och bananerna har fler fläckar, är mera böjda och är olika i 

storlek jämfört med de ”perfekta” dollarbananerna. Karibiska 

bananer svarar idag för omkring 8 procent av EUs totala banankonsumtion. 

2 

Det är 2-3 gånger dyrare att producera bananer i Karibien 

än i Latinamerika. Orsakerna är främst de naturliga handikapp 

som nämnts ovan. Bananodlare i Karibien får dessutom 

bättre betalt än arbetare på de latinamerikanska plantagerna. 

Odlarna äger oftast sin jord och säljer själva sina bananer till 

exportören. Förutom högre produktionskostnader, är det även 

dyrare att frakta bananer från Karibien eftersom fartygen måste 

stanna i långt fler hamnar för att fylla sin last. 

Det är inte särskilt svårt att räkna ut att bananer från Karibien 

inte kan konkurrera med de som odlas på jätteplantager i 

Centralamerika, där oändliga bananodlingar växer på slättlandet, 

där plantagearbetare får sämre betalt och där produktionen 

helt domineras av multinationella företag som inte betalar 

sina miljökostnader i produktionen. 

Osäker framtid 

Bananodlarna i Karibien har hittills producerat i skydd av förmånliga 

handelsvillkor med sina forna kolonialmakter. Småodlarna 

har därför inte behövt konkurrera på en helt öppen 

marknad. 

Sedan EU införde en gemensam marknad 1993 – och därmed 

gemensamma importregler – har det blivit allt mer uppenbart 

att systemet inte kan vara för evigt. 

Den kontroversiella bananförordningen infördes bland annat 

för att skydda bananodlarna i Karibien från konkurrens 

från de stora multinationella bananbolagen. 

50

Men efter det senaste utslaget i WTO från april 1999 då man 

godkände höga amerikanska strafftullar gentemot EU på grund 

av bananförordningen, förbereder EU nu ännu en ny version 

av förordningen. Loméavtalet, som reglerar EUs relation till 

AVS-länderna löper också ut i februari 2000. Vad som kommer 

istället är i skrivande stund oklart, men det utdragna banankriget 

har tydligt visat att USA inte tänker acceptera särbehandling 

inom världshandeln – åtminstone så länge en sådan 

behandling missgynnar USAs egna intressen. 

Är det någon som bryr sig? 

Småodlarna i Karibien vet mycket väl att framtiden är osäker. 

Situationen har också gradvis försämrats under senare år. Mellan 

1993 och 1997 har minst en tredjedel av småodlarna i 

Karibien tvingats lämna bananproduktionen, främst på grund 

av lägre priser på världsmarknaden, ökad osäkerhet och hårdare 

konkurrens. 3 

I januari 1999 ändrades bananförordningen efter en dom i 

WTO. EU slopade de individuella exportkvoterna för AVSländer 

och införde en gemensam kvot. Det betyder att småodlarna 

i Karibien nu tvingas konkurrera med andra AVS-länder, 

bland annat Kamerun och Elfenbenskusten där de multinationella 

bananföretagen driver plantageodlingar. 

– Utlåtandet i WTO är ett försvar för de som blint förespråkar 

frihandel till vilket pris som helst. Det handlar om ren girighet. 

Vi som hoppades att världssamfundet skulle respektera 

sociala och ekonomiska förutsättningar för små och sårbara 

ekonomier är djupt besvikna, deklarerade premiärministern i 

St Lucia, Kenny Anthony. 

– Våra banankrämpor blir allt mera smärtsamma och diagnosen 

allt mer dyster. Kan vi överleva? Är det någon som bryr 

sig? uttalade utrikesministern på St Vincent, Allen Alpian. 4 

Småskaliga lantbrukare kan inte konkurrera med multinationella 

bananbolag. Alltså säljer småodlarna i Karibien färre 

bananer – och till sjunkande priser. Lantbrukarna får lägre inkomster, 

familjerna får allt svårare att klara sig. Redan idag 

lever en fjärdedel av befolkningen i St Lucia under fattigdomsstrecket. 

5 

51

– Jag är ingen sentimental man, men om vi förlorar bananerna, 

förlorar vi landet, förklarade Dominicas jordbruksminister 

Peter Carbon i en amerikansk tidningsintervju. 6 

Turism eller droger? 

Frågan är vad de små önationerna som St Lucia skall hitta på 

istället. Befolkningen är inte tillräckligt högt utbildad för att 

kunna locka utländska investeringar, särskilt på landsbygden 

är läs- och skrivkunnigheten fortfarande låg. Turistindustrin 

ger viktiga inkomster, men är både osäker och miljömässigt 

ohållbar. Medan bananindustrin genomsyrar hela ekonomin, 

försvinner de rosafärgade turisterna oftast direkt från kryssningsfartygen 

till isolerade shoppingkomplex. 

Brittiska parlamentsledamöter konstaterade i en rapport 1997 

att de små önationerna i Karibien står inför en svår framtid. 

Försämrade handelsvillkor kommer, enligt rapporten, att leda 

till ökad fattigdom, hög arbetslöshet och instabilitet i hela 

Karibien. Låga priser och osäkerhet inför framtiden har redan 

lett till att odlare överger sina jordar och bland annat söker 

lyckan som illegala invandrare i USA. 7 

På öarna finns goda förutsättningar för lokalt anpassad odling 

och ett fantastiskt klimat. Många småodlare experimenterar 

med en mängd olika grönsaker. Samtidigt är medvetenheten 

stor om att vad som än växer här, kan växa större och 

billigare under industriell produktion i Centralamerika, där 

företagen inte heller betalar sina miljökostnader. Småodlarna 

vet att de måste förbättra sina förutsättningar för att kunna 

konkurrera, men få har resurser för att göra detta. 

Regeringarna i regionen arbetar hårt för att öka konkurrenskraften 

för sina bananer. I St Lucia får odlarna utbildning i 

bevattningsteknik och andra åtgärder som förbättrar produktiviteten. 

Odlare som förbättrar sina odlingar blir certifierade och får 

därmed tillgång till statliga bidrag för olika insatsvaror. 

Flera biståndsorganisationer finansierar projekt för att diversifiera 

jordbruksproduktionen. Men trots att stora summor 

lagts ner på att försöka hitta alternativ, har inga stora framsteg 

52

apporterats. En alternativ produkt möter samma naturliga 

handikapp som bananer när det gäller svårodlade marker, orkaner 

med mera. 

En ny produkt måste dessutom hitta en marknad. Många av 

de frukter som skulle kunna fungera, som mango och ananas, 

är redan utsatta för mycket hård konkurrens på världsmarknaden. 

Att hitta en lyckad produkt tar tid. Tid som odlarna 

inte har. 

Ett alternativ har därför blivit narkotika. Att odla marihuana 

ger 30 gånger mer inkomster än att odla bananer på samma 

areal. På St Vincent och Grenadinerna har bananproduktionen 

minskat kraftigt under senare år – för att till stora del ersättas 

med marihuana, som idag räknas som öns största jordbruksprodukt. 

8 

Oroliga amerikaner 

Enligt den amerikanska narkotikapolisen DEA passerar uppemot 

40 procent av all kokain och heroin som smugglas in till 

USA via Karibien. Arbetet för att bekämpa narkotikaodling i 

Karibien är redan så omfattande att det bedrivs med hjälp av 

amerikansk militär. 9 

Även amerikanerna är oroliga. General John Sheehan, militärchef 

för drogbekämpning i Karibien, deklarerade inför den amerikanska 

kongressen 1996 att bananindustrin måste behållas 

intakt i Karibien – det är en fråga om amerikanska utrikesoch 

säkerhetspolitiska intressen. 10 Detta samtidigt som det är 

just USA som bekämpar de handelsregler som skyddar bananer 

i Karibien. 

Många av EUs medlemsländer, däribland Sverige, menar att 

AVS-länderna skall få bistånd för att kompensera sina förluster. 

Men många odlare, däribland Caribbean Banana Exporters 

Association, CBEA, menar att bistånd vare sig är ett önskvärt 

eller hållbart alternativ. Odlarna vill hellre kunna delta i 

världshandeln på rimliga villkor. 

Trots alla problem finns det också positiva saker som händer. 

Samtidigt som ”dollarbananerna” blivit mer populära har 

även intresset för ekologiska och rättvisa bananer växt kraf- 

53

Den perfekta bananen erövrar världen 

En konsekvens av EUs gemensamma marknad är att latinamerikanska 

dollarbananer gjort stark entré även på den spanska, 

engelska och franska marknaden. Tidigare importerade dessa länder 

nästan uteslutande bananer från sina forna och nuvarande kolonier. 

Men de latinamerikanskaka bananerna är billigare – och anses 

snyggare … 

Under senare år har konsumenter i dessa länder nämligen ändrat 

uppfattning om hur bananer bör se ut. Tidigare kunde exempelvis 

engelsmän nöja sig med en banan så länge den var gul och inte 

mosad. Idag kräver många konsumenter att bananer skall se likadana 

ut – ha perfekta skal, vara lika stora och inte för böjda, inga 

fläckar … 

Saken blev inte bättre av att EU 1994 införde en norm för hur en 

banan skall se ut för att få kalla sig banan: den skall vara minst 27 

mm bred, 14 cm lång och utan ”onormal” böjning. Dessa till synes 

”perfekta ” bananer växte inte i Karibien, eller i någon annan naturlig 

miljö – utan på industriella jätteplantager där naturlig mångfald bekämpas 

med gifter och högteknologi. 

Sedan normen infördes har odlarna på ön Grenada haft mycket 

stora svårigheter att producera bananer som, enligt EU, ser ut som 

bananer. Landet lyckades få igång exporten igen 1998 efter att under 

flera års tid inte ha kunnat exportera en enda banan då de inte 

uppfyllde den fastställda normen. 

54

tigt på flera håll i Europa. Många menar att detta är hoppet 

för små bananodlare i Karibien; om de inte kan konkurrera i 

pris med de billiga dollarbananerna, kan de konkurrera i kvalitet. 

Att odla ekologiska och/eller rättvisemärkta bananer skulle 

kunna garantera att småodlare fick större del av vinsten, en 

säkrare inkomst och mer att säga till om i handeln med sina 

bananer. Många goda förutsättningar finns – utom den politiska 

viljan hos ländernas regeringar. 

– Det finns stora internationella ekonomiska intressen inom 

turistindustrin och många satsar hellre på golfbanor än på att 

utveckla landets jordbrukssektor i ekologisk riktning. Den 

ökande narkotikahandeln innebär också ett hinder för andra 

ekonomiska initiativ, säger John Gerhard vid Biodynamiska 

produkter, som importerar ekologiska bananer till Sverige. 

Källor: 

1 EUs databas Eurostat, siffror för 1998 

2 ibid 

3 Banana Trade News Bulletin, no 17, 1999 

4 Bägge citat hämtade från Caribbean Banana Exporters 

Association, CBEA, hemsida på Internet: www.cbea.org 

5 UNDP, siffror från 1997 


7 Godfrey 1998 

8 The Economist 1997 

9 DEA/NNICC 1997 


55

Röda, små och tjocka - 

stor mångfald bland bananer 

För de flesta människor i den rika världen är bananer gula och något böjda. 

Men de bananer vi hittar i matbutikerna tillhör nästan uteslutande samma 

sort, nämligen Cavendish-familjen. Denna sort motsvarar endast 38 procent 

av världens bananproduktion. Samtidigt som det finns minst 180 olika 

sorters bananer i världen. 

Cavendish-familjen har med tiden ersatt andra sorter av bananer för 

exportodling. Cavendish har planterats i nästan alla världens tropiska områden, 

främst för sin höga avkastning – upp till 60 ton per hektar och år. Dessutom 

är den snabbväxande och lagom stor enligt de normer som fastställts 

av den internationella marknaden. De ekologiskt odlade bananer vi äter i 

Sverige tillhör också Cavendish-familjen. 

Andra så kallade ”dessert-bananer” är Figue Pomme, som är något syrlig 

i smaken. Den odlas och äts framförallt i Brasilien. Figue Sucree är den 

sötaste av alla bananer, men är liten och svår att transportera. Figue Rose 

är en mindre uppskattad sort, men har ett vackert vinrött skal. Figue-bananer 

växer i de flesta bananodlande länder. 

I samma kategori kan nämnas Prata eller Pomme, en banan som kan 

sägas vara en blandning av Cavendish och Figue Pomme. Prata odlas i 

Brasilien, Indien och på Afrikas västkust. Dessa sorter är känsliga för en 

lång rad sjukdomar. 

Gros Michel har minskat i omfattning på grund av panamasjukan, men är 

fortfarande den mest omtyckta bananen bland människorna i odlingsländerna. 

Det finns fortfarande en omfattande produktion i Latinamerika och 

i Västafrika. När den odlas enligt traditionella metoder och tillsammans med 

andra grödor, som kaffe, är den tålig. Gros Michel-familjen har en rad medlemmar 

med annan form, storlek och smak. 

Sist men inte minst finns matbananerna, som utgör en viktig basföda i 

många länder. De innehåller kolhydrater och används ungefär som potatis. 

Den största gruppen är plantains som odlas enligt traditionella metoder främst 

i Latinamerika, Karibien och Västafrika. Andra matbananer är Bluggoe, som 

växer i de flesta länder med rätt klimat och slutligen Pisang awak, som 

huvudakligen odlas i Asien. 

Källa: 

CIRAD-FLHOR, 12/98 

Banana Trade News Bulletin no 15 och 16. 

56

Växande marknad 

för schyssta bananer 

Under 1994 importerades knappt 30 ton ekologiska bananer 

till Sverige. I november 1996 hade importen ökat till 20 ton – 

per vecka. Den ökade försäljningen var ett direkt resultat av 

Svenska Naturskyddsföreningens kampanj ”Miljövänliga 

veckan”, där föreningen gick ut på bred front och informerade 

om bananfrågan. 

Sedan kampanjveckan har försäljningen av ekologiskt odlade 

bananer fortsatt att öka med omkring 30 procent per år. Allt 

fler konsumenter väljer att handla KRAV-märkt för att stödja 

miljön. 

– Men också för att många upptäckt att de ekologiska bananerna 

är mycket godare, säger Björn Hacklou, som ansvarar för 

bananimporten vid Ica Frukt och Grönt. 

Björn Hacklou tror att den ökade försäljningen är en kombination 

av större medvetenhet om miljöproblem kring industriell 

bananodling och krav på god kvalitet. 

Men även om försäljningen ökar, så handlar det fortfarande 

om små volymer. Mindre än en procent av alla bananer som 

säljs i Sverige är ekologiska. Idag finns KRAV-bananer i de 

flesta välsorterade matbutiker – nu handlar det om att få fler 

att köpa dem. 

Banankompaniet, Ica Frukt och Grönt och Biodynamiska produkter 

i Järna importerar internationellt godkända ekologiskt 

odlade bananer, främst från kooperativa odlare i Dominikan- 

57

ska Republiken. Ekologiska bananer odlas även på andra håll, 

bland annat i Mexiko, Ecuador och Colombia. 

Det finns många fördelar med bananodling i Dominikanska 

Republiken. Liksom på andra håll i Karibien är det framförallt 

småodlare som producerar bananer. Det betyder att odlarna 

själva får bättre betalt för sina bananer, eftersom de slipper 

sälja till flera mellanled. Några stora företag, som Dole och 

Fyffes, har försökt etablera sig på ön, men har lämnat verksamheten 

då den ekonomiska situationen har upplevts som 

alldeles för osäker. 

Ett tidigare problem med ekologiskt odlade bananer var den 

osäkra tillgången och en varierande kvalitet. Detta har dock 

förbättrats avsevärt, menar John Gerhard, som ansvarar för 

bananimporten vid Biodynamiska Produkter i Järna. 

– Idag skulle vi kunna importera tre gånger så mycket utan 

problem. Generellt producerar odlarna mer än vi lyckas sälja, 

förklarar han. 

EUs bananförordning fortsätter att vara ett stort problem 

för svenska importörer. Trots att reglerna förenklades något i 

januari 1999, tvingas importörerna fortfarande köpa importlicenser 

för att täcka sina behov. De stora bananbolagen tjänar 

stora pengar på denna licenshandel. 

Men bananförordningen har även fört med sig positiva effekter 

för ekologiska bananer, menar John Gerhard. Vanliga 

bananer har som bekant blivit dyrare, samtidigt som priserna 

på de ekologiska har varit relativt stabila. Den minskade prisskillnaden 

har gjort att fler konsumenter har ”tagit steget” till 

att börja köpa de dyrare KRAV-bananerna. 

Än så länge klarar de ekologiska småodlarna en ökad efterfrågan. 

Men vad händer på sikt, om efterfrågan ökar? Kommer 

de multinationella företagen att börja odla ekologiskt? 

– Det är som att sitta fast i en rävsax. Jag köper helst mina 

bananer från fattiga lantbrukare eftersom jag vill stödja deras 

utveckling till en bättre livssituation. Men om ett stort företag 

kan producera samma ekologiska bananer till ett lägre pris, då 

blir det genast mer komplicerat. Detta är ett generellt problem 

för hela den ekologiska marknaden, förklarar John Gerhard. 

58

Sålda ekologiska bananer i Sverige 1) 

1996 500 ton 

1997 1 100 ton 

1998 1 500 ton 

Sålda ekologiska bananer i Europa 1998 2) 

Tyskland 6 000 ton 

Storbritannien 3 000 ton 

Frankrike 2 000 ton 

Sverige 1 500 ton 

Sålda rättvisemärkta bananer 3) 

Land/ton 1997 1998 

Schweiz 6 300 7 221 

Nederländerna 5 800 4 168 

Tyskland - 2 018 

Belgien 180 586 

Danmark 230 627 

Sverige - 33 

Totalt 12 510 14 655 

Källor: 

1) Jordbruksverket 

AB Banankompaniet 

Biodynamiska produkter 1999, 

uppskattade siffror 

2) FAO 1999, uppskattade siffror 

3) FAO/FLO 1999 

59

Därför kostar bananer olika 

För varje krona vi betalar för bananer hamnar omkring 13 öre 

i producentländerna, enligt FNs handelsorgan UNCTAD. I siffran 

ingår kostnader för arbete, inhemska transporter, skatter 

och odlarens vinst (i den mån det handlar om nationella odlare). 

I själva verket är siffran ännu lägre. Odlarna måste nämligen 

köpa insatsvaror som till största delen är importerade. 

På så vis hamnar ännu större del av pengarna utanför landet. 

Så mycket som 30 öre – en tredjedel av priset – går till att 

finansiera EUs bananregler, det vill säga priset som exportörer 

och importörer betalar för licenser och tullar. De drygt 50 öre 

som är kvar går till transporter, kostnader för mognad, moms 

och detaljhandelns påslag. Eftersom de stora multinationella 

företagen kontrollerar flera led i produktionen, som just transporter 

och mognadsanläggningar – tar de hem vinst även i dessa 

led. 

Ekologiskt odlade bananer är ofta flera gånger dyrare än 

vanliga bananer. Dels kräver ekologisk odling mer skötsel – 

men framförallt handlar det om de låga volymerna. Sverige 

importerar ekologiska bananer huvudsakligen från Dominikanska 

Republiken, som delvis skyddas av EUs bananregler. 

Importörerna behöver inte betala tull för dessa bananer, medan 

kravet på licenser är lika för alla. Genom att undanta ekologiska 

bananer från EUs importregler skulle priset kunna sänkas, 

samtidigt som det skulle löna sig att sätta människor och 

miljö främst. 

I pengar räknat producerar Ecuador ett ton bananer för motsvarande 

1 350 kronor. I Karibien kan ett ton kosta så mycket 

som 4 300 kronor att producera. Skillnaden beror på en lång 

rad faktorer, som olika kostnader för insatsvaror och löner. 

Men framförallt handlar det om helt olika sätt att odla bananer. 

En viktig förklaring till att latinamerikanska dollarbananer 

är billigare är att de stora multinationella bananbolagen inte 

betalar sina sociala- och miljökostnader. Företagen tjänar 

pengar på att pressa löner och urholka arbetarnas rättigheter. 

60

Detta förnekas av företagen som menar att arbetarna på 

bananplantagerna ofta tjänar något bättre än minimilön. Men 

minimilöner i utvecklingsländer är låga och räcker inte för att 

försörja en familj. 

I Costa Rica har de stora bananföretagen minskat sina lönekostnader 

genom att anställa arbetare på korttidskontrakt. På 

så vis slipper företagen betala avgifter för exempelvis sjukförsäkring 

och pensioner. 

Genom att odla med industriella och miljöbelastande metoder 

kan företagen producera fler bananer till en lägre kostnad. 

Miljölagstiftningen i producentländerna är ofta svag samtidigt 

som den sällan fungerar i praktiken. I grunden handlar det om 

stora ekonomiska intressen – producentländernas behov av 

ekonomisk tillväxt och bananföretagens jakt på högre vinster. 

Varför KRAV? 

Svenska Naturskyddsföreningen anser att det enda långsiktigt 

hållbara alternativet är ekologiskt odlade bananer. De ekologiska 

bananerna i din butik är KRAV-märkta. KRAV är miljömärkningen 

för mat. 

KRAV-bananer kommer från plantager där bekämpningsmedel 

är bannlysta, vilket gynnar den biologiska mångfalden. I 

stället för konstgödsel används naturlig gödning, exempelvis 

kompost och olika kvävefixerande växter, som odlas tillsammans 

med bananplantorna. Att odlingen sköts enligt KRAVs 

regler garanteras av ekologiska kontrollorganisationer som liksom 

KRAV är godkända av IFOAM, International Federation 

of Organic Agriculture Movements. Kontrollanter besöker regelbundet 

odlingarna och kontrollerar att produktionen uppfyller 

de ekologiska kriterierna. 

Rättvisa bananer 

Rättvisemärkt garanterar att odlarna alltid får mer betalt än 

världsmarknadspriset och aldrig mindre än produktionskostnaden. 

I övrigt bygger märkningen på en rad sociala kriterier. 

Det finns även vissa minimikrav vad gäller miljöpåverkan. 

Märkningen garanteras av Föreningen för Rättvisemärkt, 

61

Sverige. Kontrollen utförs av Fair Trade Labelling Organizations 

International, där Rättvisemärkt är medlem. Alla Rättvisemärkta 

bananer som säljs i Sverige är ekologiskt odlade. 

Better Banana ett steg i rätt riktning? 

Better Banana (som tidigare hette ECO OK) är ett projekt som 

arbetar för bättre produktionsmetoder för bananer. Projektet 

drivs av ett antal amerikanska naturskyddsorganisationer som 

arbetar tillsammans med bananföretagen för att reducera miljöpåverkan. 

De bananproducenter som följer vissa riktlinjer 

blir certifierade och får sätta små klisterlappar med ”Better 

Banana” på sina bananer. 

Det är viktigt att påpeka att projektet inte handlar om ekologisk 

odling, utan om att minska miljöbelastningen inom ramen 

för de industrialiserade odlingsmetoderna. Genom projektet 

har flera bananbolag blivit bättre på att exempelvis samla 

ihop plastpåsar och plastsnören, som tidigare kastades på marken 

och ofta hamnade i vattendrag. 

Enligt uppgifter från maj 1999 har de 145 plantager (Costa 

Rica, Panama och Colombia) som är godkända Better Banana-producenter 

helt upphört med användningen av de allra 

farligaste bekämpningsmedlen. Detta gäller samtliga Chiquita 

plantager i både Costa Rica och Panama. De godkända 

plantagerna uppges även helt ha upphört med användningen 

av ogräsmedel och minskat användningen av farliga nematicider 

(maskmedel) med hälften genom att tillämpa mer integrerade 

bekämpningsmetoder. 

Chiquita marknadsför projektet för att få företaget att framstå 

som mer miljövänligt än konkurrenterna. Samtidigt har 

initiativet tidigare fått skarp kritik för att endast uppfylla en 

rad tämligen lågt satta minimikrav på en förbättrad produktion. 

Enligt koalitionen Foro Emaús har ”Better Banana”-projektet 

i Costa Rica presenterat få konkreta bevis på att alla 

förbättringar verkligen har genomförts. Ett annat grundläggande 

problem är att projektet utgår ifrån de nuvarande 

odlingsmetoderna. 

62

Foro Emaús menar att det enda riktiga är att ändra strukturen 

i produktionen, och att få konsumenterna att acceptera 

mindre kosmetiskt perfekta bananer, vilket drastiskt skulle 

minska kemikalieanvändningen. 

Källor: 

Financial Times, van de Kasteele och UNCTAD 1998 

Jordbruksverket 1999 

Banana Trade News Bulletin 

Foro Emaús 

Banankompaniet AB 1999 

63

Svenska Naturskyddsföreningen 

och bananerna 

”Innan du ätit upp din frukost i morse, hade du 

redan varit beroende av halva världen.” 

Martin Luther King 

Bananer har blivit storpolitik. Regleringar och avtal lägger sig 

som en dimridå mellan oss konsumenter och verkligheten i de 

länder på andra sidan jordklotet där vår populäraste frukt odlas. 

Men som konsumenter har vi rätt att veta hur produktionen 

av vår mat går till. Vi har rätt att kunna välja mat som är bra 

för din hälsa och för vår miljö – och som inte skadar den som 

odlar maten. 

I en globaliserad värld är också miljöproblemen globala, vi 

måste därför arbeta för att lösa dem tillsammans. Därför samarbetar 

Svenska Naturskyddsföreningen – SNF – med miljöorganisationer 

i Asien, Afrika, Latinamerika och Oceanien. 

Genom det samarbetet fick vi för drygt fem år sedan idén att 

starta en banankampanj, med syfte att öka tillgängligheten och 

efterfrågan på ekologiska bananer i Sverige. 

SNFs årliga kampanj ”Miljövänliga veckan” 1995 och 1996 

hade bananer som tema. Kampanjen gav effekt. Under 1994 

importerades cirka 30 ton ekologiska bananer till Sverige. I 

november 1996 hade importen ökat till 20 ton – per vecka! 

Sedan dess har försäljningen av ekologiskt odlade bananer ökat 

med cirka 30 procent per år. 

Det är en viktig seger för både människor och miljö – och ett 

bevis på att vi konsumenter har makt att förändra. 

Trots den ökade försäljningen, så handlar det fortfarande om 

små volymer. Det är en av orsakerna till att ekologiska bana- 

64

ner är dyrare. Men ju fler som väljer att handla ekologiskt, 

desto fler kan odla ekologiskt. 

Vanliga bananer är billigare därför att de odlas med metoder 

som skadar såväl människor som miljö. De stora bananbolagen 

betalar helt enkelt inte sina miljökostnader. SNF anser att det 

inte kan vara rätt att konsumenter skall betala mindre för en 

produkt som i själva verket kostar mer för människor och miljö 

att producera. Det är bara det att andra får betala priset. Den 

som väljer ekologiska bananer borde inte behöva betala mer 

för ett miljövänligt alternativ! 

Endast 13 procent av det slutliga försäljningspriset för bananer 

stannar hos odlarna och i producentländerna. Upp till 30 

procent går till att finansiera EUs regler för bananimport, det 

vill säga priset som importörer betalar för licenser och tullar. 

En tredjedel av priset handlar alltså om storpolitik och byråkrati. 

Svenska Naturskyddsföreningen kräver därför att ekologiskt 

odlade bananer undantas EUs importregler. Det skulle sänka 

priset. Och det skulle göra det mera lönsamt att sätta människor 

och miljö främst. 

Detta gör SNF 

SNF arbetar sedan 1995 för att öka efterfrågan på ekologiskt 

odlade bananer. I Sverige arbetar vi med information och opinionsbildning 

gentemot konsumenter, myndigheter och detaljhandel. 

Vi samarbetar även i bananfrågan med en rad organisationer 

i de bananproducerande länderna som Foro Emáus 

och Guilombé i Costa Rica. Inom Europa samarbetar vi med 

nätverken EUROBAN och Banana Link. 

Detta kan du göra 

Välj KRAV-märkt nästa gång du köper bananer. Om din butik 

inte säljer ekologiskt odlade bananer – be din handlare ta hem. 

Stöd Svenska Naturskyddsföreningens arbete genom att bli 

medlem. Ett medlemskap kostar 230 kronor som sätts in på 

postgiro 90 19 09 - 2. 

65

Ordförklaringar: 

AVS-länder: Förkortningen står för Afrika, Västindien och Stilla havsområdet 

och syftar på 71 länder i dessa områden som har ett särskilt avtal med EU 

(Lomékonventionen), om bland annat förmånliga handelsvillkor. De flesta 

AVS-länder har historiska band till någon medlemsstat, exempelvis som före 

detta koloni. 

Bananrepublik: En nedsättande eller skämtsam beteckning på de centralamerikanska 

länder där bananodling är en viktig näring, där den politiska 

situationen är instabil och där beroendet av USA är stort. Numera används 

termen för att beteckna länder i tredje världen som är starkt beroende av en 

enda exportnäring och som står i ekonomiskt beroende till den gamla kolonialmakten 

eller till ett fåtal industriländer. 

GATT: Står för engelskans General Agreement on Tariffs and Trade och 

heter på svenska Allmänna tull- och handelsavtalet. Benämningen GATT 

avsåg tidigare både ett internationellt avtal om handelsregler och den institution 

som tillsattes för att övervaka att avtalet efterföljdes. 1995 bildades 

Världshandelsorganisationen, WTO, som fick i uppgift att utveckla och övervaka 

GATT-avtalet, liksom flera andra handelsavtal, bland annat avtal för 

handel med jordbruksprodukter och med tjänster. 

Lomékonventionen: Ett avtal om handel och bistånd mellan EU och AVSländerna. 

Det första Loméavtalet ingicks 1975 och har sedan dess förnyats 

ett flertal gånger. Avtalet garanterar bland annat förmånligare handelsvillkor 

för ländernas export till EU. Det nuvarande Loméavtalet kallas för Lomé IV 

och löper ut i februari 2000. 

Martinique och Guadeloupe: Öar i Karibien. Räknas som franska departement 

och ingår därför i EU. 

Migrantarbetare: En person som har lämnat sitt hemland för att söka arbete 

utomlands. Tiotusentals människor, främst från det fattiga grannlandet 

Nicaragua, lever som illegala invandrare i Costa Rica. Många arbetar inom 

bananindustrin. 

Multinationellt företag: En internationell koncern med dotterbolag i flera 

länder. Produktionen bedrivs oftast utanför det egna hemlandet. 

66

Intressanta länkar: 

AB AB Banankompaniet 

Banankompaniet 

Banankompaniet 

www.banan-kompaniet.se 

Caribbean Caribbean Banana Banana Exporters Exporters Exporters Association Association (C (CBEA) (C EA) 

www.cbea.org 

Drug Drug Enforcement Enforcement Enforcement Administration Administration (D (DEA) (D EA) 

www.usdoj.gov/dea 

European European Banana Banana Banana Action Action Network 

Network 

http://bananas.agoranet.be 

EUROS OS OSTAT OS T (E (EUs (E Us databas) 

databas) 

www.europa.int 

FNs Ns utvec utvec utvecklingsprogram utvec utvec klingsprogram (U (UNDP) (U P) 

www.undp.org 

Food ood and and Agriculture Agriculture Agriculture Organization Organization Organization (F (FAO) (F O) 

www.fao.org 

Foro oro Emaús 

Emaús 

http://members.tripod.com/foro_emaus/ 

Fria ria fac fackföreningsinternationalen fac kföreningsinternationalen (F (FFI) (F I) 

www.icftu.org 

International International Union Union of of F FFood, 

F ood, Agricultural, Agricultural, Hotel, Hotel, Restaurant, Restaurant, Catering, 

Catering, 

Tobacco obacco and and Allied Allied W WWorkers 

W orkers Associations Associations (I (IUF) (I F) 

www.iuf.org 

Oxfam Oxfam Storbritannien 

Storbritannien 

www.oxfam.org.uk 

Pesticide esticide Action Action Network 

Network 

www.igc.apc.org/panna 

Third hird W WWorld 

W orld Network 

Network 

www.twnside.org.sg 

Tribunal ribunal Centroamericano Centroamericano del del Agua 

Agua 

www.tragua.com 

UN N Office Office for for for Drug Drug Control Control & & & Crime Crime Crime P PPrevention 

P revention (O (ODCCP) (O (O P) 

www.odccp.org 

Utrikesdepartementet 

Utrikesdepartementet 

www.ud.se 

Världsbanken 

ärldsbanken 

www.worldbank.org 

Världshandelsorganisationen ärldshandelsorganisationen (WT (WTO) (WT O) 

www.wto.org 

Världshälsoorganisationen ärldshälsoorganisationen ärldshälsoorganisationen (WH (WHO) (WH (WHO) 

O) 

www.who.int 

67

Litteraturförteckning: 

· Astorga, Y. (1998) The Environmental Impact of the 

Banana Industry: A Case Study of Costa Rica (Conference 

Paper 2). Bryssel; International Banana Conference. 

· Bermúdez Umaña, G, (1998) Working conditions in Latin 

American Banana Plantations. (Conference Paper 3). 

Bryssel; International Banana Conference. 

· Bogantes, J. (1998) Una alternativa productiva para un 

nuevo comienzo: El Banano Orgánico. San José; Aportes. 

· Chambron, A., Smith, A. (1997) Bananas - towards 

sustainable production and trade. Paris; FPH, Banana 

Link, Rongead. 

· Dahlerus, A. (1996) Det gula guldet. Stockholm; 

Naturskyddsföreningen förlag AB. 

· Drug Enforcement Administration (1998) DEA/NNICC 

årsrapport 1997. Washington; DEA. 

· Dosal, P. (1993) Doing Business with the Dictators: A 

Political History of United Fruit in Guatemala, 1899- 

1944. (Latin American Silhouettes) Wilmington; SR 

Books. 

· Dunlop, A. 1999. What Future for Lomés Commodity 

Protocols? (ECDPM Discussion Paper 5). Maastricht; 

ECDPM. 

· ECDPM (1988) What Place for Small Island States in a 

Successor Lomé Agreement? (Lomé Negotiating Brief No. 

2). Maastricht; ECDPM. 

· Europakommissionen (1988) Proposal for a Council 

Regulaton amending EEC 404/93 on the common 

organisation of the market in bananas. 

· Europakommissionen, DG1 (1999) The European 

Commission outlines options for a new banana regime 

990527. 

· European Communities, Appellate Body (1997) Regime 

for the importation, sale and distribution of bananas. WT/ 

DS27/AB/R; WTO. 

· FAO (1998) Commodity Market Review. Rom; FAO. 

68

· Foro Emaús (1998) Racimos de Problemas - Un vistazo a 

la problemática social y ambiental en las plantaciones 

bananeras de Costa Rica. Limón; Foro Emaús. 

· Foro Emaús (1999) The secret accounts of a banana 

enclave. San José; Foro Emaús. 

· Galeano, E. (1971) Latinamerikas öppna ådror. 

Översättning av Bengt Hellgren 1988. Finland; Prisma 

Magnum. 

· Godfrey, C. (1998) A future for Caribbean Bananas, The 

importance of Europes Banana market to the Caribbean. 

Oxford; Oxfam. 

· Hernandez, C., Witter, S. (1996) Evaluating and 

Managing the Environmental Impact of Banana 

Production in Costa Rica: A Systems Approach. Ambio, 

vol 25, no 3 (9603). Stockholm; Royal Swedish Academy 

of Sciences. 

· ILO (1999) 314 th Report of the Committee on Freedom of 

Association, GB.274/8/2. Geneve; ILO. 

· Kennan, J., Stevens, C. (1997) From Lomé to GSP: 

Implications for the ACP of Losing Lomé Trade 

Preferences. Institute for Development Studies. 

· Kommerskollegium (990414) WTO/Bananpanelen: 

förslag till reformering av EUs importregim. 

· Kox, H. (1998) An international banana agreement to 

reconcile market benefits, development and ecological 

sustainability. Amsterdam; Free University. 

· Krauss, C. (1991) Inside Central America. New York: 

Summit Books. 

· Lapper, R., Painter, J. (1985) Honduras - state for sale. 

London; Latin American Bureau. 

. Osório-Peters, S. (1998) The goals of sustainable 

development and the reform of the EU banana trade 

regime. Mannheim; ZEW. 

· Reding, A. (1997) Democracy and Human Rights in 

Guatemala. World Policy Institute. 

· Schlesinger, S, Kinzer, S. (1982) Bitter Fruit: The Untold 

Story of the American Coup in Guatemala. New York: 

Doubleday. 

· The International Peoples Tribunal on Human Rights and 

the Environment (1998) Case of the banana industry in 

69

Costa Rica. New York; Foro Emaús. 

· Tribunal Centroamericano del Agua (1999) El Agua: 

realidad y utopía. San José; Editorial Fundación 

Güilombe. 

· UNDP (1998-99) Human Development Report. Oxford, 

New York; Oxford University Press. 

· van de Kasteele, A. (1998) The Banana Chain: The macro 

economics of the Banana Trade. IUF; Amsterdam. 

· Wesseling, C., Karolinska Institutet (1997) Health effects 

from pesticide use in Costa Rica. Stockholm; Gotab 

Tryckeri. 

. Wesseling et al (1999) Pesticide-related occupational 

illness among banana workers in Costa Rica: A 

comparison between 1993 and 1996. Heredia (Costa 

Rica): IRET, Universidad Nacional. Unpublished 

document 

. Banana Trade News Bulletin no 9, 13&14, 15&16, 17 

(1997-99). Banana Link/BananaWatch. 

· Coordinadora de Sindicatos Bananeros de Costa Rica 

(COSIBACR), pressmeddelande 990330, internationellt 

upprop 990503, San José. 

· EUs databas Eurostat, http://europa.eu.int/ 

· Foro Emaús 990202, pressmeddelande. Limón; Foro 

Emaús 

· Gallagher, M., McWhirter, C. (9805) Artikelserie om 

Chiquita Brands International. Cincinnati Enquirer. 

· ICFTU OnLine 084/990429/DD, 050/990309/DD, 052/ 

990311/LD, 146/990802/DD. Bryssel; FFI. 

· Internationella perspektiv, nr 40 (9812). Stockholm; LRF 

Näringspolitik. 

· La voz del Manatí, no 15 (9812). Limón; Foro Emaús. 

. Ministerio de Salud, Costa Rica(1998) Registro de 

Intoxicaciones. 

· Ministerio de Salud (1998) Diagnostico o de aspectos 

ocupacionales y ambientalet de la actividad bananera de la 

Zona Atlantica de Costa Rica, 1997 

· Third World Economics, no 205 (9903). Penang; Third 

World Network. 

70

· Tidskriften Latinamerika, nr 5/97. Stockholm; UBV. 

· UD info nr 1 (9902). Inför nya WTO-förhandlingar. 

Stockholm; UD. 

· AM Newspapers 980415 

· Associated Press 990630, 990705. 

· DN 941024, 990403 

· Financial Times 980116, 980623, 980701. 

· IPS telegram 980925, 990109, 990112-13, 990130, 

990214, 990304-05, 990308-09, 990312, 990320, 

990330, 990403, 990407, 990409-10, 990413, 990417, 

990427, 990509, 990512, 990515-16, 990522, 990529, 

990605, 990622. 

· Svenska Dagbladet 990314. 

· The Economist 970531, 971220. 

· Tico Times 990125 

· Time 990208. 

· TT 980108, 980626. 

· Washington Post 990622. 

71

om bananare, miljö och konsumentmakt - Tobias Lilja

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?