Saxat ur SVIF-nytt nr 2, 2010

Träningen skulle helst ske på en stig i kuperad skogsterräng och fem till sex gånger i
veckan oavsett väderlek och årstid. Distansen som sprangs varierade i likhet med
underlaget: ”Med förkärlek höll jag också till på de stora sviktfulla mossarna.” Hägg
menade att det inte fanns någon anledning för en medel- och långdistanslöpare att
”förlägga någon del av träningen till den ogästvänliga kolstybbsbanan. Nej,
träningen skall förläggas till den fria friska skogsstigen”. Kanske nåt att tänka på för
de kraftigt skadedrabbade friidrottarna i dag? Även Häggs efterföljare, Dan Waern,
var försiktig med banträning.
Hur mycket tränade då fenomenet Gunder Hägg? Hans träningsdagbok beskriver i
detalj träningen genom karriären och det är slående hur hårt Hägg tränade, både
sommar och vinter. Han förefaller att ha varit både en träningsprodukt och en
talang av aldrig skådat slag – en till synes oslagbar kombination. Under 1945, Häggs
sista år som tävlingsaktiv, tränade han två gånger om dagen precis innan
säsongsstart enligt följande schema:
2
Förmiddag Eftermiddag
23/5 Hård löpning 4 000 m Hård löpning 4 000 m
24/5 ” Hård rycklöpning 5 000 m
25/5 ” Rycklöpning 5 000 m
26/5 ” Hård löpning 4 000 m
27/5 ” Hård rycklöpning 5 000 m
28/5 ” Rycklöpning 5 000 m
29/5 Vila
Hägg förefaller att ha kunnat konsten att plåga sig, att pressa sig maximalt under
både träning och tävling. ”Jag sparade aldrig på krutet, utan jag drog på så mycket
som jag kunde och orkade för att få ut tillräckligt…”.
Efter tävlingssäsongen slutade Hägg tvärt: ”Någon nedträning kostade jag inte på
mig, utan när sista loppet var gjort, slängde jag alla grejorna längst in i garderoben
och där fick dom ligga orörda till andra veckan i december.”