Saxat ur SVIF-nytt nr 2, 2010

Saxat ur SVIF-nytt nr 2, 2010
Gunder Hägg och träning
Leif Yttergren
Hur blir man egentligen världsbäst i sin idrottsgren? Den frågan har många aktiva,
tränare, idrottsvetare med flera gjort allt för att besvara under den moderna
friidrottens drygt 100-åriga historia. Svaret är som bekant fortfarande höljt i
dunkel, minst sagt, och frågan är om vi någonsin får ett svar. Kanske kan vi
historiker bidra med en liten pusselbit? Finns det vissa gemensamma faktorer hos
de absolut bästa friidrottarna vad gäller träningsmetoder, personlighet,
uppväxtförhållanden med mera? Målet skulle vara att hitta vissa generella mönster
hos topplöparna som kan användas i jakten på en ny Gunder Hägg, svensk friidrotts
bästa löpare genom tiderna. Hur tränade egentligen Hägg? Fanns det något i hans
träning som var speciellt? Var det hårdheten i träningen? Var det kosten? Den
mentala träningen eller fanns det en dynamisk tränare vid sidan av Hägg?
Individualisten Hägg
I litteratur om Hägg och i intervjuer med honom framstår han som en speciell
personlighet. Han var en stor individualist. Enligt Gunder var alla löpare individer.
Därför gick det inte enligt Hägg att kopiera en annan löpares träningsmetoder utan
varje löpare måste hitta sin egen metod och sin egen stil.
Hägg var även mot dåtidens nyhet på träningsområdet, nämligen det vetenskapliga
”maskintänkande”, vilket emanerade från fysiologerna på GCI [våra dagars GIH,
red]. Ledstjärnan för Hägg var naturlighet, att springa så avslappnat som möjligt,
gärna i naturen och därmed undvika all ”spänning” i kroppen: ”Jag sprang som det
passade mig, som det roade mig och som det kändes skönast just för mig.” Hägg
fick mycket stöd för sin ”naturliga” träning av Gösta Olander i Vålådalen, vilken var
inspirerad av samernas sätt att förflytta sig. Även internationellt fanns denna
motsättning mellan naturlighet och vetenskap i träningen, men på sikt vann
vetenskapen den kampen.
1

Träningen skulle helst ske på en stig i kuperad skogsterräng och fem till sex gånger i
veckan oavsett väderlek och årstid. Distansen som sprangs varierade i likhet med
underlaget: ”Med förkärlek höll jag också till på de stora sviktfulla mossarna.” Hägg
menade att det inte fanns någon anledning för en medel- och långdistanslöpare att
”förlägga någon del av träningen till den ogästvänliga kolstybbsbanan. Nej,
träningen skall förläggas till den fria friska skogsstigen”. Kanske nåt att tänka på för
de kraftigt skadedrabbade friidrottarna i dag? Även Häggs efterföljare, Dan Waern,
var försiktig med banträning.
Hur mycket tränade då fenomenet Gunder Hägg? Hans träningsdagbok beskriver i
detalj träningen genom karriären och det är slående hur hårt Hägg tränade, både
sommar och vinter. Han förefaller att ha varit både en träningsprodukt och en
talang av aldrig skådat slag – en till synes oslagbar kombination. Under 1945, Häggs
sista år som tävlingsaktiv, tränade han två gånger om dagen precis innan
säsongsstart enligt följande schema:
2
Förmiddag Eftermiddag
23/5 Hård löpning 4 000 m Hård löpning 4 000 m
24/5 ” Hård rycklöpning 5 000 m
25/5 ” Rycklöpning 5 000 m
26/5 ” Hård löpning 4 000 m
27/5 ” Hård rycklöpning 5 000 m
28/5 ” Rycklöpning 5 000 m
29/5 Vila
Hägg förefaller att ha kunnat konsten att plåga sig, att pressa sig maximalt under
både träning och tävling. ”Jag sparade aldrig på krutet, utan jag drog på så mycket
som jag kunde och orkade för att få ut tillräckligt…”.
Efter tävlingssäsongen slutade Hägg tvärt: ”Någon nedträning kostade jag inte på
mig, utan när sista loppet var gjort, slängde jag alla grejorna längst in i garderoben
och där fick dom ligga orörda till andra veckan i december.”

Den spartanske Hägg
Hägg menade att man inte skulle börja träna hårt och rationellt i unga år. Först vid
16 års ålder var det dags att börja träna på allvar och vid 18 skulle den rationella
träningen påbörjas i lagom utsträckning för att intensifieras efter 20. I
ungdomsåren betonade Hägg vikten av mycket sömn (10–12 timmar per dygn) och
undvikande av alkohol och rökning. Mjölk var den dryck som gällde! Hägg menade
att man skulle:
3
- sova minst 10 timmar per dygn
- aldrig dricka sprit
- aldrig röka
- bada bastu två gånger i veckan
- vara ute i friska luften så mycket som möjligt
Hägg och kosten
När det gäller kosten så föredrog Hägg fisk på tävlingsdagen. Han menade att den
gjorde att han kände sig lätt i kroppen. De tävlingsfria dagarna rekommenderades
kött, men framför allt påpekades att det var upp till individen att bestämma sin
kost: ”Magarna är ju så olika.” Hägg åt aldrig grönsaker: ”Det är nåt, som jag aldrig
förstått mig på.” I andra sammanhang banaliserade Hägg kostens betydelse: ”Min
träningsdiet? Träningsdiet, vad är det för någonting? Jag känner inte till någon
annan diet än den jag har fått hemma.”
Vidare ansåg Hägg att man absolut inte skulle hålla på med flera idrotter, till
exempel skidåkning vintertid och löpning på sommaren, för då riskerade man att
tappa ”gnistan – den [mest] betydelsefulla faktorn av alla”.
Hägg hade i likhet med andra storlöpare, t.ex. Ulf Högberg och Anders Gärderud,
ingen tränare utan tränade efter eget huvud eller som han själv uttryckte det:
När jag kom till Fridolf Westman så visade han mig ett träningsschema som
han hade fått av Gösse Holmer, och efter det schemat hade Henry Jonsson
[Kälarne, min anm.] tränat. Jag kan ju inte påstå, att jag följde de där
föreskrifterna så värst noga, för jag tyckte bäst om att springa å larva lite för
mig själv.
Vilka typdrag hade då Hägg?

4
- individualism (på gränsen till egoism)
- eget träningsupplägg, ingen egen tränare
- extremt hård träning, främst i naturen
- spartanskt leverne: husmanskost, ingen alkohol eller rökning, bastu
- ingen mental träning
- specialisering på en gren
Yağlı güreş – Oljebrottning
Karl Örsan
***
Kring år 1000 fanns flera turkisktalande stammar på det anatoliska höglandet. I
början av 1300-talet leddes en av dessa stammar av Osman, den person som gett
namn åt det osmanska riket. Osmanerna växte sig snabbt starka och redan tidigt
hade de siktet inställt på att erövra Konstantinopel, det bysantinska rikets
huvudstad. År 1361 intogs staden Edirne i den europeiska delen av nuvarande
Turkiet. Det skulle dock dröja till 1453 innan Konstantinopel föll för den osmanska
armén. Staden bytte då namn till Istanbul.
När armén vilade ut inför erövringen av Edirne tränade och roade sig soldaterna
med att brottas. Legenden berättar att två bröder, Ali och Selim, tampades
intensivt och kampen fortsatte hela natten. Morgonen därpå fann man dem bägge
döda av utmattning och de begravdes under ett fikonträd. Snart sprang en källa
upp vid brödernas grav och platsen kallades därefter för Kırkpınar, vilket betyder 40
källor. För att hedra bröderna beslöt man sig för att ordna en årlig tävling i
oljebrottning. Den egentliga platsen Kırkpınar ligger i nuvarande Grekland. När fet
osmanska riket föll samman och staten Turkiet bildades 1923 flyttades tävlingarna
till en plats strax utanför Edirne. Namnet Kırkpınar har dock behållits.
Brottning
Olika former av oljebrottning är vanligt förekommande i hela Mellanöstern och
delar av Centralasien. Under antiken var det vanligt att brottare var helt nakna. I
den turkiska varianten av oljebrottning började man dock skyla sig från naveln till
knäna enligt islamisk sed. Brottarna bär speciella byxor gjorda av skinn från
vattenbuffel eller kalv. Bak på byxan står brottarens namn eller hemstad.

Som ovan anförts förberedde sig soldaterna i den osmanska armén inför
förestående bataljer genom olika former av träning. Oljebrottning tillhörde de mer
populära. Det var ett sätt att både mäta styrkan och att upprätthålla kamratandan.
Traditionen är alltså viktig för brottarna. Att man hjälps åt att olja in varandra är ett
tecken på ömsesidig respekt. Om en yngre brottare besegrar en äldre är det
tradition att kyssa den äldres hand.
Det finns flera skäl till att brottarna smörjer in sig med olja. En orsak är traditionen,
en annan att det gör idrotten mer krävande. Oljan gör att det blir svårare att få
grepp om motståndaren, vilket gör tekniken viktigare.
För att få delta i officiella tävlingar måste brottaren vara licensierad. För yngre
brottare krävs läkarintyg och föräldrars godkännande.
Tävlingar
Årligen genomförs över 40 tävlingar i oljebrottning i Turkiet. Den största och
viktigaste tävlingen är, och har alltid varit, Kırkpınar, som pågår under tre dagar i
slutet av juni. 2010 deltog närmare 1 800 brottare från olika delar av landet. De var
uppdelade i 13 olika klasser efter ålder och vikt.
Den mest prestigefyllda och högsta klassen är Başpehlivan där minst 32 brottare
deltar. Inför publiken lottas de mot varandra efter ett rankingsystem; 16 brottare
går sedan vidare till rond två för ny lottning och så vidare tills man har en
slutsegrare. Efter lottningen ställer brottarna upp på en lång rad och introduceras
av ceremonimästaren. Musiker spelar upp och brottarna börjar en symbolisk
marsch, där de genomför vissa ritualer och värmer upp. Därefter vidtar
brottningarna över hela fältet med en domare för varje par.
Huvudmålet med oljebrottning är att "blotta motståndarens navel mot himlen".
Det finns flera sätt att göra detta på och varje grepp har sin egen benämning. Ett
sätt är att pressa motståndarens ansikte mot marken för att trötta ut honom inför
en ”rullning”, ett annat att bära motståndaren i luften i minst tre steg. Det är
tillåtet att föra in händerna innanför motståndarens byxor för att få ett bättre
grepp.
5

Matchtiden är 40 minuter. Om ingen av brottarna lyckas blotta sin motståndares
navel mot himlen under den tiden avgörs matchen efter poängberäkning. Står det
lika vid full tid förlängs matchen med ytterligare 15 minuter för att få till stånd ett
avgörande, om det fortfarande är lika även då vinner den brottare som fick senaste
poängen.
Även om det gäller att besegra en motståndare skall kampen ändå föras med
ömsesidig, kamratlig, respekt. Om någon av brottarna skadar sig är det självklart att
motståndaren ska hjälpa sin kombattant av banan. Slutsegraren i klassen
Başpehlivan blir inte bara turkisk mästare utan erhåller också ett mästarbälte samt
en större summa pengar.
Världens äldsta årligen återkommande idrottstävling
Oljebrottningarna i Kırkpınar har förklarats vara äldsta årligen återkommande
idrottstävling i Guinness Book of Records. År 2011 är det 750 år sedan tävlingarna
hölls för första gången, vilket leder oss tillbaka till 1361. Den mest framgångsrike
deltagaren är mytomspunne stormästaren Gaddar Kel Aliço (Skoningslöse skallige
Aliço) som tog titeln 26 år i rad (1868–1893).
På Riksidrottsmuseet öppnades, lagom till sommaren 2010, en utställning om
oljebrottning. Fotografen Florence Chapuis har kontinuerligt dokumenterat den
turkiska oljebrottningen. Utställningen Yagli güres visar ett urval av hennes bästa
bilder och berättar om den fascinerande idrotten, en av dem kan ses nedan. Den
pågår till 15 december.
Artikelförfattarens anmärkning. Turkiska ord i artikeln har stavats enligt det
turkiska alfabetet. Kırkpınar (uttalas ungefär kurkpunar) Yağlı güreş (uttalas ungefär
Jali gyresch) Başpehlivan (uttalas ungefär Baschpejlivan).
6