Teneriffas historia 1400 – 1650

Club Escandinavo Sur
Teneriffas historia 1400 – 1650
Förhistoria
Kanarieöarna har varit kända långt före Kristi födelse. Men först år 999 blev öarna mer kända efter arabkaptenen
Ben Faroukhs besök. Om Nivaria (Tenerife) berättas att den ”nådde upp till molnen”. Men öarna föll i glömska
och förblev så i närmare trehundra år.
Under slutet av 1200-talet började Kanarieöarna besökas av äventyrare och sjöfarare med avsikt att plundra och
skaffa personliga vinster, men inga allvarliga försök att lägga under sig öarna gjordes. När kunskapen om öarna
ökades - om öarnas sällsamma natur och människor - blev de också intressanta för erövring. Flera expeditioner
företogs från den iberiska halvön, t ex från Portugal år 1341, men även från Mallorca och Genua. Öarna fick
namnet ”De lyckliga öarna”.
Ett av de stora intressena bland europeiska äventyrare, som besökte Kanarieöarna, var att skaffa slavar. Slavarnas
”produktkapacitet” var stor och de infångades med skoningslös hårdhet. En affärsman berättar följande om
Teneriffa: där bor många människor som är de djärvaste av alla som bor på öarna och de har aldrig attackerats
eller förts i fångenskap som de på de andra öarna.
Kartografiskt kom Teneriffa, La Gomera och El Hierro på kartan år 1367 och år 1375 utkom den s k Catalan
Atlas - gjord av aragoniern Cresques Abraham - som är en av de mest berömda och vackraste kartorna från
medeltiden. På den senare kartan finns t o m Teide utmärkt på ett iögonfallande sätt.
Erövring av öarna.
Med 1300-talets utgång inleds Kanarieöarnas erövringsepok. Den som började var den normandiske adelsmannen
Jean de Bethencourt och landsmannen Gadifer de la Salle som intog Lanzarote år 1402. Vid sin död 1425 hade
Bethencourt underkuvat Lanzarote, Fuerteventura och El Hierro. Bethencourt hade erbjudit Spanien herraväldet
över öarna mot att han fick ekonomiskt och militärt bistånd. Han försökte även invadera Teneriffa och La
Gomera, men de öarnas befolkning slog tillbaka hans attacker. Det var inte förrän omkring 1440, som dåvarande
huvudmannen Fernán Peraza kände sig så säker på att besittningarna Lanzarote, Fuerteventura och El Hierro var
hans, att han kunde fortsätta erövringen.
På 1460- och 1470-talen gjorde Peraza-familjen flera strandhugg på Teneriffa, bl a år 1464 och på La Palma,
men utan framgång. På klanhuvudmannens, Diego de Herrera, gravsten framgår att han 1444 efter äktenskap med
en Perazadotter blev herre över hela Kanarieöarna. Till namnet regerade han alltså över hela den kanariska
arkipelagen, trots att Gran Canaria, Teneriffa och La Palma de facto ännu behärskades av guancherna. På grund
av klagomål ”friköpte” Ferdinand och Isabella av Spanien Gran Canaria, La Palma och Teneriffa.
Teneriffa har även försvarat sig tappert mot portugisen Henrik Sjöfararen som 1443 intagit La Palma. Han var
en god exponent för den iberiska världserövringslustan. Traktaten vid Alcovas år 1497 satte emellertid punkt för
portugisernas vidare anfall mot De Lyckliga Öarna, som därmed förvandlades till en del av Spanien. Guvernören
Maldonado på La Palma gjorde också fruktlösa erövringsförsök på Teneriffa, där han besegrades av
guancherkungen av Anaga.
År 1477 skedde en strukturförändring i erövrandet av öarna. Nu skedde det på direkt order av spanska kungaparet.
Juan Rejón inledde erövringen av Gran Canaria. Han gjorde även erövringsförsök av Teneriffa, men han dödades
efter att ha drivit i land på La Gomera. Erövringen av La Palma och Teneriffa överläts därefter till privata
grupperingar för finansiering och rekrytering. I stället för löner lovades conquistadorerna landområden i det
erövrade landet. Finansiärer var främst italienare i Sevilla, som bl a såg fram mot investeringar i sockerindustrin.
Alonso Fernández de Lugo blev den som kom att leda spanjorerna till slutlig seger över guancherna. Redan år
1492 förlänades de Lugo av de katolska regenterna Ferdinand och Isabella överhögheten över Teneriffa - om och
när han hade lagt denna ö under sig. Men han fick göra detta utan ekonomiskt understöd av kungaparet. De Lugo
framstår i historieböckerna som prototypen för en spansk conquistador: ädel och grym, högsint och illistig, trogen
och svekfull - allt efter lägets krav. Han deltog även i erövringen av Gran Canaria.
1

Erövringen av Teneriffa
På våren 1494 anlände en flotta från Spanien under ledning av Fernandes de Lugo för att inta Teneriffa. Med sig
hade han en styrka på ca 1.200 infanterister. Han landsteg i Añazo och reste symboliskt ett kors på stranden, som
gav namn åt dagens Santa Cruz.
Teneriffa styrdes vid den här tiden av 9 småkungar, menceyer. De Lugo hade genom ett vänskapsförbund med
några av småkungarna, bl a Güimars och Anagas, fått ett fotfäste på ön. Menceyerna på öns norra sida var starkt
emot spanjorerna, speciellt kungen av Taoro, Bencomo. De Lugo ville få ett vänskapsfördrag med de övriga
guancherkungarna och att Teneriffa bl a blev en del av Spanien. Bencomo förkastade detta och slöt istället
förbund med sina grannkungar från Tegueste, Tacorente, Icod och Daute om att driva bort spanjorerna.
De Lugo tågade västerut från La Laguna för att möta guancherna. När de kommit till Acentejoravinen upptäckte
de en mängd herrelösa kreatur i denna, som de tog som krigsbyte. Detta var ett bakhåll och de blev instängda och
utsattes för ett förödande regn av stenblock, pilar etc från guancherna samt ett angrepp. Det blev stor förvirring
och ca 900 soldater stupade. T o m de Lugo blev sårad i munnen, men undkom. Platsen i Acentejoravinen bär
idag namnet Matanza, slakten.
De Lugo drog sig tillbaka till Santa Cruz och sedan till Gran Canaria för att skaffa mer pengar och soldater. Den 2
november 1495 var han tillbaka i Santa Cruz med ungefär lika stor styrka som förra gången. Bencomo och hans
allierade grupperade sina män vid La Laguna. Det blev en öppen strid mellan härarna som var jämnstarka. Tack
vare att de Lugo fick förstärkningar förlorade guancherna såväl slaget som många stupade. Guancherarmén ska
enligt uppgift ha mönstrat 5.000 man, vilket troligen var väl i överkant. Bencomo dödades och hans huvud sattes
upp på en påle i Taoro till allmän beskådan och varnagel.
Segern gav genljud i hela Spanien och mängder med soldater anslöt sig till de Lugo. Man försökte förhandla med
guancherna, men Bencomos son gick i stället till anfall mot spanjorerna och ett våldsamt slag utkämpades ej
långt från Acentejo. Den spanska segern blev klar, guancherna flydde. Många av de spanska soldaterna hade
denna gång skjutvapen, vilket avgjorde. Segern skedde på själva juldagen 1495. Platsen där segern vanns döptes
till La Victoria.
Fred med de besegrade kungarna (av Anaga, Tegueste, Tacorente och Taoro) och några närstående menceyer
slöts sedan i Los Realejos i början på 1496. Och på våren 1496 landsteg Alonso Fernández de Lugo vid Los
Cristianos och mottog menceyernas hyllning där. Den 27 juli inlemmades Teneriffa officiellt med Spanien och
erövringen av Kanarieöarna hade då pågått i nära ett sekel.
Guancherna efter erövringen
Många av urinvånarna föll i striderna mot spanjorerna och än fler blev slavar åt invandrarna - de flesta av
guancherkrigarna. Dessutom flyttades många guancherfamiljer till angränsande öar för att minska risken för
uppror o dyl mot sina nya herrar.
Guanchernas primitiva och inåtvända kultur blev krossad av invandrarnas civilisation och ersatt av ett nytt
spanskt samhälle. Urbefolkningen hade svårt att acceptera erövrarnas livsstil - ett ”stadsliv” och ett nytt
ekonomiskt system. Många guancher drabbades av alkoholismen p g a kulturkrocken och många dog i nya
sjukdomar. För några gick det bättre, för andra var det svårare, vilket man kan förstå av följande beslut. År 1500
lät t ex Cabildo de Tenerife (den lokala administrationen) besluta att ingen guancher kunde bli fri utan att först
ha arbetat 16 år åt sin herre. År 1507 kom dock en lag som gav guancherslavarna tillåtelse att röra sig utanför
sina herrars områden och en annan medgav att alla fria guancher skulle sättas i arbete mot betalning.
Det kan antas att de få kolonisatörerna inte kunde kontrollera det stora antalet infödda öbor. Trots nidingsdåd och
orättvisa från kolonisatörernas sida, var det de infödda, både slavar och fria, som bidrog till skapandet av en ny
social och ekonomisk struktur på öarna. Bara några få år efter segern hade många infödda blivit integrerade i det
nya samhället. De som blivit integrerade gifte sig med andra integrerade, antingen slavar eller fria och de som
bodde i bergen gifte sig med andra bergsfolk. En sak som också påskyndade integrationen till spansk kultur var
Inkvisitionen. Guancherna hade enligt den inte samma rättigheter som spanjorerna, utan fick en andraklass status.
Därför bytte många frivilligt sina familjenamn och klädde sig som spanjorer och förnekade sitt guancherursprung,
för att få vara jämbördiga med spanjorerna.
En bidragande orsak till guanchernas relativt smärtfria assimilering med erövrarna var deras religion. Det var lätt
att byta ut den osynlige Achaman mot Kristus. Genom dopet fick guancherna också spanska namn och när de så
småningom lärt sig tala det nya tungomålet löstes banden helt med den gamla primitiva kulturen. Att konvertera
2

till kristendomen var mer en fråga att formellt acceptera den kristna religionens riter och gudstjänstordning än att
förstå dess dogmer.
Spanjorerna på denna tid var mer känsliga för klasskillnader än för ras. Behandlingen av det besegrade folket på
Teneriffa och La Palma var olika beroende på om man bodde i s k fredade områden (bandos de pazes) - t ex
Anaga, Adeje, Abona och Güimar - eller inte. De som bodde i de fredade områdena blev fria, medan folket från ej
fredade områden fördes till fångenskap som slavar, främst till Spanien.
Många av de guancher som kom tillbaka efter landsförvisning och slaveri klädde sig i sin gamla klädedräkt och
blandade sig med de som levde i bergen och försökte påverka slavarna att stjäla sina herrars kreatur. En åtgärd av
Cabildo var då att byta ut guancher-herdar mot spanjorer för att minska stölderna. En del av de spanjorer som
senare kom som kolonisatörer var troligen också guancher.
Ett av de allra första blodsbanden mellan guancher och conquistadorer knöts när guancherprinsessan Dacil,
guancherhövdingen Bencomos dotter, gifte sig med Don Gonzalo de Castillo, en ridderlig officer i den
kastillianska hären.
Förläningar åt segrarna
La Laguna blev omedelbart efter den avgörande segern säte för administrationen på Teneriffa. Den 5 november
1496 utsågs de Lugo till adelantado eller guvernör över Teneriffa.
När så lugnet återställts och de flesta soldaterna återvänt till Spanien fick de som ville stanna kvar
bosättningsrätt och ett landområde i förläning som ersättning för sina tjänster. Fördelningen av land började redan
år 1497 och skedde i stort efter principen av mottagarens rang. Efter nästan 20 år hade man inte fördelat alla de
1900 förläningar, inklusive de på La Palma, som avsågs. Detta trots att de Lugo haft befäl och inflytande över en
stor mängd människor – såväl kolonisatörer från de andra öarna, främst portugiser, som finansiärer, främst
italienare. I korsets tecken drevs urbefolkningen bort från de bördiga slättbygderna. Deras jord delades främst
mellan conquistadorer och kolonisatörer, alla med goda vattentillgångar och från dessa förläningar växte de
storgods fram som än idag dominerar Teneriffas slättbygder. Men landområden gavs ej enbart till segrande
spanjorer och finansiärer, utan även till guancher från de andra öarna som deltagit på segrarmaktens sida eller
som väl tjänat sina herrar. Trots förläningarna ägdes den största delen av den odlingsbara marken av kyrkan,
klostren och aristokratin.
Omkring 300 av segrarna föredrog att stanna på Teneriffa och om man antar att hälften av dessa gifte sig med
gauncherkvinnor får vi kvar en elit som senare förde över sin släkt, möbler etc. Deras palats finns delvis kvar i La
Laguna och i Orotava och majoriteten av de första spanska kolonisatörerna var från Extremadura och Andalucien.
Senare följdes de av portugiser för att sköta deras egendomar och av italienska affärsmän. Varje kolonisatör hade
vidare ett antal billiga slavar, som arbetade för honom.
De Lugo respekterade dock dåligt synsättet avseende fredade områden. Han tillfångatog mer än 1.000 man från
dessa områden, varav ca 300 behölls på Teneriffa. När kungen och drottningen av Spanien fick reda på detta
beordrade de att alla som hade kristnats skulle släppas fria. Guancherna på Teneriffa blev snabbt fria, medan det
för de som överförts till fastlandet tog längre tid. De som levt som slavar i Spanien eller varit landsförvisade
kunde senare återvända till sina hemöar med värdefulla yrkeskunskaper, t ex inom sockerindustrin.
Den första administrationen
Som redan nämnts utsågs de Lugo till guvernör år 1496. Till skillnad från övriga guvernörer blev han det på
livstid.
På kunglig order (år 1496) skulle det på varje ö finnas en institution för folkstyre, concejo, för att begränsa
guvernörernas makt. En annan funktion att granska guvernörernas styrelse var residencias, s k förhör, som gjordes
av besökande jurister (1526). Mellan guvernören och örådet (concejo) fanns östyrelsen/öförvaltningen, cabildo,
för att administrera överksamheten och genomföra fattade beslut. Cabildot bestod av guvernören, åldermannen
(rådmannen) och ötjänstemännen.
På Teneriffa gällde inte denna ordning helt på grund av de Lugos speciella ställning. Han utsåg själv den första
östyrelsen 1497 bestående av 6 personer och de verkställande tjänstemännen i öförvaltningen. På så sätt kunde
han kontrollera både vilka som bosatte sig på ön och domstolen, men han kunde också fatta egna beslut. Detta
ledde till många dispyter och missförhållanden. Redan 1507 hade kung Ferdinand fått ett brohuvud på Teneriffa
3

och kunde genom detta kontrollera hur de Lugo skötte sitt fögderi. Efter kungligt ingripande år 1510 fick valet av
juridiska tjänstemän göras om och göras av örådet och därefter utsågs alla rådsmedlemmar av kronan. De Lugos
styrelse blev även granskad av kungens jurister vid tre tillfällen (residencias).
Fram till år 1526 var guvernörerna ansvariga för att rättvisa rådde på öarna. Detta år inrättades en kunglig
domstol på Gran Canaria.
Befolkningsuppgifter
Det finns inga korrekta uppgifter om hur många människor som bodde på Kanarieöarna vid den här tiden.
Omkring 1490 beräknar man att det på Teneriffa bodde omkring 30.000 människor - andra författare stannar vid
ca 15.000 eller ännu färre - och på hela arkipelagen omkring 70.000 människor. Teneriffa blev efter erövringen
den folkrikaste av öarna med La Laguna och Orotava som de folkrikaste platserna följda av Los Realejos, Icod,
Daute och Abona.
Antalet dödade i krigen är troligen betydligt färre än vad man trott, om man bortser från de två stora slagen vid La
Laguna och Acentejo på Teneriffa. Hur som helst, de flesta av guancherkrigarna togs till fånga och blev slavar
och många flydde upp i bergen. Några föredrog att döda sig själva. En farsot drabbade dessutom guancherna i
krigets slutskede, vilket decimerade en stor del av försvararna.
Klart är att många fler blev slavar än som dog i krig eller av egen hand. Att ta och sälja slavar var en urgammal
institution - även hos de kristna. Enligt en påvlig doktrin hade påven obegränsad makt över alla människor och
erkände endast de som utgjordes av de troende. De som vägrade omvända sig till kristendomen kunde alltså bli
slavar. Författaren M Marrero anser dock att antalet guancherslavar minskade avsevärt fr o m 1505 – då de
ersattes med morer, berber eller svarta.
Enligt Teneriffas öråd fanns år 1513 blott 600 infödda guancher kvar enligt en gjord beräkning. Men då ingår
säkert inte alla de guancher som konverterat och blivit spanjorer. Inga rena urinvånare påstods ha funnits i livet år
1700. Trots detta hävdar fler författare att den guanchiska rasen fortfarande finns kvar, t ex på Teneriffa dels i de
södra regionerna och dels uppe i bergen.
De befolkningssiffror som redovisats ovan var troligen i högsta laget, ty en senare uppskattning av Agustin
Millares Torres avseende år 1522 anger att endast 25.000 personer - lågt räknat, då de fredlösa uppe i bergen inte
ingick - bodde på Kanarieöarna och på Teneriffa ca 8.000. Den siffran hade år 1540 visserligen ökat till 40.000,
men de låga siffrorna kan förklaras av att många spanjorer - främst ättlingar till de ursprungliga öborna och de
första nybyggarna - emigrerade till den lovande nya världen. Kanarieöarna var ju en viktig omlastningsplats för
amerikafärderna. Den intensiva immigrationen till öarna upphörde omkring 1525.
Ser man på den sociala strukturen på öarna kan den indelas i 3 grupper: den dominerande, den beroende och
slavarna. Till den första gruppen hörde aristokratin, kyrkan och handelsmännen, den beroende bestod av mindre
landägare, bönder, hantverkare, arbetare etc. Beroende på ursprung skilde man på européer, urinvånare och
afrikaner.
Andra länders intressen över Kanarieöarna
Inte bara Portugal drömde om att lägga under sig den kanariska övärlden. Frankrike utgjorde under långliga tider
ett gissel för invånarna på de spanska besittningarna. Franska pirater opererade med den franska kronans goda
minne. Fransmännen de Saintonge och de Cabanne anföll bl a Teneriffa utan större framgångar under 1540 och
1550-talen och år 1554 led t ex de Villegaignog ett nederlag vid intagningsförsök av Santa Cruz.. Kanarieöarna
var också föremål för en mängd angrepp från engelska pirater, bl a blev markisens av Adeje fästning Casa Fuerte
plundrad av engelska pirater år 1556.
Men även berberpirater var fruktade liksom morerna. Bl a drabbades Lanzarote och Gran Canaria av de senares
härjningståg.
I slutet av 1500-talet var det holländarnas tur att anfalla Kanarieöarna, dock utan framgång. Sedan var det åter
engelsmännens tur. Amiral Blake fick snöpligt dra sig tillbaka 1657 då hans skepp bombarderades av kulorna från
Santa Cruz de Tenerifes kanoner. Den spanske kommendanten hade gett order om att fartygen skulle sättas i
brand. Institutionen ”huvudkommendant” över öarna infördes i slutet av 1500-talet just för att minska främmande
länders och piraters härjningar på Kanarieöarna och för att skapa ett gemensamt lantvärn (Militia).
4

Sockerepoken
Sockerröret är en gröda som funnits på östra Kanarieöarna en tid. De Lugo hade redan på 1480-talet på Gran
Canaria sett hur sockret växte och gav rikedomar. Han introducerade därför grödan på Teneriffa och La Palma så
snart segern var vunnen och senare även på La Gomera. Det producerade sockret gick huvudsakligen till länderna
i norr, främst England, Flandern och Tyskland. På 1530-talet skrev en historiker att sockerframställningen på
Teneriffa ”är den mest lönsamma verksamhet man kan finna i världen”. Tyvärr för Kanarieöarna blev
sockerepoken kortvarig - i praktiken knappt 100 år - då den i Brasilien och på Antillerna kopierade
sockerframställningen kom att ge en mer lönsam avkastning. Sockerindustrin dominerades av italienare från
Genua och av flamländarna.
På Teneriffa byggde de Lugo två raffinaderier i El Realejos, ett i Daute och ett fjärde i Icod. Allmänt sett var de
Lugo outtröttlig i gynnandet av sockerindustrin, i det att han gjorde landförläningarna villkorade på så sätt att
mottagarna antingen skulle plantera sockerrör eller sätta upp en sockerfabrik. De fick då bevattningsbara
landområden. Genom landförläningarna blev Orotavadalen och den närliggande kusten samt Güimardalen
övervägande använda för odling och framställning av socker för export. Vid 1500-talets mitt var även Adeje en av
de viktigaste orterna för sockerproduktionen. Här låg vid den tiden en av Teneriffas troligen 15 sockerfabriker.
Det tyngsta arbetet utfördes av negerslavar. Taganana hade en av de äldsta sockerplantagerna och fick även en
sockerfabrik, som hårt kom att brandskatta traktens pinjeskogar.
Sockerindustrin var kapitalintensiv. När ett raffinaderi var byggt behövdes stort kapital för att klara bl a
eldningen av ”reningsrummen” och för att betala den specialiserade arbetskraft, ofta portugiser, som behövdes.
Även skörden av sockerrör krävde många arbetare. I slutet av 1500-talet noterade en besökare att Teneriffa
huvudsakligen var befolkad av portugiser. De större sockerfabrikerna hade även logimöjligheter för såväl
sockerrörslevererande bönder som sockeruppköpare.
Den första generationen av nybyggare, som ägde land och kontrollerade sockerindustrin, var utlänningar, t ex
italienarna Matteo Vigna och T Giustiani. Dessa två och andra liknande personer satt under långa perioder i öns
styrelse, vilket gav dem politiska fördelar. De Lugo försvarade sig mot favoriseringen av utlänningar med att ön
behövde dem och deras kapital.
Övrigt jordbruk
Även om sockerindustrin blev den ledande verksamheten efter segern får man inte glömma andra
jordbruksverksamheter. En stor del av de invandrade portugiserna var småbönder med inriktning på veteodling
och vinframställning. De kvarvarande guancherna var sällan involverade i sockerindustrin utan fortsatte med sitt
traditionella herde- och jordbrukarliv samt insamling av färglaven orchil.
De europeiska nybyggarna försökte exploatera allt från den växande jorden; virke och beck från skogen,
kreatursskötsel, foder- och veteproduktion, grönsaker och trädgårdsproduktion samt vin. Stort inflytande på det
jordbrukstekniska området tycks de italienska kolonisatörerna ha haft. I början av 1600-talet introducerades hirs
och i slutet av århundradet potatis.
Ett problem som mycket snart blev akut var avverkningen av skog, främst då för sockerindustrin och för
träexport, vilket bl a ledde till förbud mot export av virke. Mycket vete odlades på norra Teneriffa, dock inte
tillräckligt för att klara den stora immigrationen. Detta resulterade i exportförbud även av säd år 1502 och ett
förnyat exportförbud av bröd och säd 1506.
De flesta kanariska conquistadorer fick endast små förläningar, och ofta endast lämpliga för traditionellt jordbruk
t o m utan möjlighet till riklig bevattning. Guancherförläningar var ofta utan vattenförsörjning.
Ett problem under de första decennierna var betalningssätten. Man saknade en enhetlig valuta och betalningar fick
därför ske i många valutor. När dessa inte räckte fick betalning ske i säd, ost och läder eller i socker eller bröd.
Vad man främst behövde pengar till var för inköp av tyg och kläder, metallvaror och färdigprodukter.
Vattenproblem
Kanarieöarna var bättre försedda med vatten på 1500-talet än de är idag. På norra Teneriffa fanns år 1590 ”många
källor, strömmar och vattenfall”. År 1505 gav de Lugo en jordägare mark med villkoret att vattenkällans vatten
5

skulle vara tillgängligt även för övriga nybyggare. De uppväxande samhällena, t ex La Laguna, var också i stort
behov av dricksvatten.
Ganska snart uppstod problem mellan ägarna till vattenresurser och jordägarna i deras behov av vatten för sina
sockerodlingar. I några fall löstes detta genom kooperativ mellan distributörer och konsumenter. Vid mitten av
1550-talet hade man nått en balans i fördelningen av användarrättigheterna till vattnet. Små odlare var ofta
skyddade av stabila organisationer med myndighet att lösa dag-till-dag problem
Trots den stora tillgången på vatten var det ibland problem för dem som hade ringa tillgång. Att distribuera
vattnet likformigt eller att dra bort en del vatten från de stora odlarna och sockerfabrikerna gjorde kungarna och
deras representanter motstånd mot. Mordet på en av de största vattenmonoplisterna 1513 ledde till att arvingarna
erhöll fördubblat skydd från kungen och styresmännen. Många rättstvister om vatten förekom, bl a en år 1514
mot menceyen av Abora.
Ett intressant ekologiskt konstaterande gjordes redan på 1590-talet av en författare nämligen att avverkningen av
skog på det tidigare så skogrika Teneriffa starkt hade minskat nederbörden på de västra delarna av ön.
Juridiska frågor
Det tidiga kolonialsamhället var paradoxalt nog både laglöst och processlystet. Till öarna hade kommit många
kriminella - t ex våldsamma brottslingar och förskingrare - samt förrymda personer. Dessa stod som individer
utanför det normala samhället. Om man ser till de olika brotten tycks bigami ha varit det mest spridda hos
bosättarna. Skattebrott var också mycket vanliga liksom rättsliga processer. Professionella advokater fanns på
Teneriffa redan år 1505. Samma år infördes f ö bordeller på ön efter beslut av örådet.
Åtal och utkrävande av rättvisa var mycket svårt att nå på grund av det långa avståndet till Spanien. Vendettor
med ursprung i familjer i Sevilla kunde således fortsätta på Kanarieöarna. Starka individer som de Lugo kunde
hyra banditer för sina egna syften och inte bry sig om lagen. Han använde t ex sin auktoritet till att förklara att alla
skulder till honom och hans hustru skulle betalas före alla andra skulder på ön (1500). Behandlingen och
avrättningen av massor med La Gomeraguancher på 1480-talet ledde till att jurister och teologer på kung
Ferdinands och drottning Isabellas order gjorde en utredning, vilken resulterade i att många slavar släpptes.
Även efter skapandet av en permanent kunglig domstol på Gran Canaria år 1526 för de västra öarna kvarstod
spänningen mellan de boende.
Den spanska kronans politik (mitten på 1500-talet) var att all handel med Nya Världen endast skulle ske via
spanska undersåtar och endast via två hamnar i Spanien. Detta ledde till att Kanarieöarna förlorade sin
direktkontakt med Amerika och i stället blev brännpunkten för varje försök att bryta Spaniens handelsmonopol
mot nya världen: smuggling, bedrägerier och sjöröveri som utövades från dessa öar. År 1560 försökte spanska
kronan minska problemen genom att införa strikta handelsregler och en ökad vaksamhet över arkipelagens
handel med Amerika. Tyvärr drabbades de infödda affärsmännen på samma sätt som utlänningarna.
Den kanariska hunden är känd under namnet Verdina. Conquistadorerna fruktade dessa djur så mycket att det
blev en lag (maj 1499) att alla hundar på Teneriffa skulle dödas, bortsett från en till varje herdes flock. År 1507
drogs lagen tillbaka då den spanske styresmannen Casellano blivit kär i en guanchisk prinsessa.
Vinepoken
Handeln med nya världen öppnade också nya ekonomiska strategier för Kanarieöarna och särskilt för Teneriffa.
Det starka vinet blev en eftersökt produkt, speciellt i de växande amerikanska kolonierna redan från mitten av
1500-talet. Både Teneriffa och La Gomera med sina många oceanhamnar drog nytta av detta. De första
vinodlingarna kom till år 1507 och vinepoken varade sedan i ca 200 år.
Speciellt malvasiadruvan visade sig vara mycket anpassningsbar på Teneriffa och odlades främst i de norra
delarna av ön. Den kom från Sicilien och introducerades på Madeira och de östra Kanarieöarna redan i slutet av
1400-talet. Vinet lämpade sig för långdistanshandel – främst till de nya områdena i Amerika men även till
England - då det var sött och alkoholstarkt och gav en bättre avkastning än det torra vinet. Redan år 1533 fick
Icod tillnamnet ”de los Vinos” på grund av sin framstående produktion av malvasiavin. Den vinodlande marken
blev så omfattande – man bytte vinstockar mot sockerrör som var mindre beroende av markförhållanden m m - att
man led brist på mark för framställning av andra grödor.
6

Ingen av Kanarieöarna drog sådan nytta av lindringen i spanjorernas monopol på handeln med Nya Världen (på
1620-talet) som Teneriffa. Santa Cruz hamn hade byggts ut redan år 1604 och Teneriffas vinproduktion översteg
klart de andra öarnas. Välståndet återspeglades i växande förmögenheter och skapandet av en aristokrati -
bourgeois gentilhommes. Många engelsmän och holländare tillhörde denna. Garachico på norra Teneriffa var
under 1600-talet en stor exporthamn mot England, främst för vin. Detta förhållande stärktes i och med skapandet
av the British Company, som skulle ha monopol på handeln med Kanarieöarna.
Sockerepoken bröts av billigare socker från bl a Brasilien, vinepoken började drabbas när Portugal och Madeira
kunde framställa lika bra och billigt vin som Kanarieöarna – vid mitten av 1600-talet. Vin-boomen varade fram
till 1680. Man kan då säga att en begynnande ekonomisk nedgång var på väg. 1700-talet blev sedan knapphetens
århundrade.
Kyrkans inflytande
I korsets och kyrkans tecken skedde erövringen av bl a Teneriffa. Som en konsekvens av detta startades direkt
efter fredsavtalet med guancherna byggandet av kyrkor och andra kyrkliga byggnader. Den äldsta bevarade
kyrkan på Teneriffa sägs vara Iglesia de Santiago i Los Realejos som troligen är byggd redan 1498. Den första
prästen var portugisen Ferán García. Icod de los Vinos grundades år 1501, men redan då fanns delar av kyrkan
San Marcos. Iglesia de la Concepción i La Laguna är också en av Teneriffas äldsta kyrkor och uppfördes 1502.
Även Buenavista har en församlingskyrka från början av 1500-talet. Årtalen för de första kyrkornas tillkomst
varierar mellan olika författare, kanske beroende på att man ibland menar församling, ibland kyrkobyggnad, men
klart är att även Adeje och Vilaflor fick sina första kyrkor omkring år 1500.
Redan från början av krigen tog kyrkliga förespråkare - speciellt franciskanerna - upp frågan om de fångna
infödingarnas öde bl a som slavar. Det blev schism mellan munkar och andra kyrkliga förespråkare å ena sidan
och den styrande makten å den andra. Kyrkans inställning att skydda den infödda befolkningen från dålig
behandling av kolonisatörerna stärktes och fick även kungamaktens välsignelse. Så fick t ex Beatrice de Bobadilla
efter våldsamt mördande av La Gomeraguancher betala 500.000 maravedies till guancherna på La Gomera. De
Lugo tillfångatog en av menceyernas söner men fick efter kyrkans ingripande frisläppa honom 1501. År 1508 fick
han även betala sönerna till kungen av Adeje 40.000 maravedies med anledning av en bosättningsdispyt. Den
juridiska makten (kyrkan/domarna) stoppade redan år 1499 en jakt på alla guancher som flytt upp i bergen.
Det bör dock påpekas att på många av öarna , bl a Teneriffa och La Palma, fanns en spirande kristendom redan
innan spanjorerna tog över den politiska makten. I Güimar och Candelaria utfördes ett betydande
missionärsarbete av fransiscanerna redan på 1460-talet. Den i slutet av 1300-talet (1391 enligt traditionen)
ilandflutna madonnabilden vid Güimar blev föremål för guanchernas vördnad och tillbedjan och tillskrevs många
undergörande krafter av de ännu hedniska urinvånarna. Den stals till Lanzarote av S de Herrera, men måste
lämnas tillbaka då den inte förde med sig de krafter som den tillskrevs. En av de kristna guancherna från
Teneriffa, Antón, kristnad på Lanzarote, fick under senare delen av 1400-talet se madonnabilden som föreställde
Maria de la Candelaria. Historien berättar att Antón därefter ägnade resten av sitt liv som själasörjare åt sina
landsmän i Güimar. Kunskapen om den nya läran spred sig bland de övriga guancherna, som från denna tid
började hysa ett visst intresse för de kristna främlingarna som landsteg på deras stränder. Många konverterade
öbor och immigranter gav vid sin död gåvor till madonnan. Och många av kyrkorna främst i La Laguna fick via
testamenten stora gåvor från conquistadorerna.
Genom de kyrkliga ordnarna kom de första sjukhusen till. År 1509 öppnades i La Laguna sjukhuset Nuestra
Señora de la Antigua, i stort byggt av portugisiska pengar för portugiser. Det finns inte längre kvar, däremot San
Sebastian, som grundades något år senare. Det första officiella sjukhuset för spetälska byggdes i Santa Cruz
1518.
.
Lokala notiser
La Laguna eller som den egentligen heter San Cristobal de la Laguna grundades 25 juli 1495 av de Lugo. La
Laguna har ett rutmönster av gator som motsvarar renässansens krav. I La Laguna bosatte sig conquistadorer och
här byggde de vackra palats . Hit sökte sig också munkar och kyrkliga dignitärer. Katedralen i La Laguna är från
1515 och hette tidigare Los Remedios. Iglesia de la Concepción, som är en av Teneriffas äldsta kyrkor, har en
dopfunt från 1400-talet i majolika som användes vid döpandet av 1000-tals guancher. Brasiliens apostel,
jesuitpatern José de Anchieta, föddes i La Laguna 1533 men utvandrade till Brasilien och blev dess apostel. Han
är förevigad i en staty vid motorvägsavfarten till flygfältet på norra Teneriffa.
7

Santa Cruz de Teneriffa grundlades år 1494 av Fernández de Lugo. Vid den plats som nu kallas Barrio del Cabo
placerade han det kristna kors, som kom att ge staden dess namn. Redan på 1500-talet fick hamnen stor betydelse
för det nyupptäckta Amerika och i staden samlades betydande förmögenheter men de lockade också många
angripare. Iglesia de la Concepción byggdes i början av 1500-talet men förstördes av brand 1642. Den
återuppfördes på 1700-talet. Dess äldsta sakralfigur är Virgin de la Consulacion, som fördes till Teneriffa av
conquistadorerna.
Puerto de la Cruz hade under 1600-talet en betydande hamn från vilken utskeppades socker och vin. Den äldsta
byggnaden i staden är från 1620 - Casa de la Real Aduana. Staden fick stadsrättigheter 1648.
Orotava besöktes år 1594 av den spanske munken A Espinosa och han var eld och lågor över detta område när
han skrev: Runt La Orotava finns en 5 km lång sträcka av det finaste, mest bördiga land på öarna och även i
hela Spanien, ty på denna mark kan växa och förädlas allting man kan önska sig. Orotavas äldsta byggnad är från
1590.
Los Realejos har i 1500-talskyrkan Nuestra Señora de la Concepción fragment av det kors de Lugo placerade på
den plats som markerade segern över guancherna. Kyrkan har även ett barockaltare från 1600-talet och en klocka
som donerats av de katolska regenterna Ferdinand och Isabella. Iglesia de Santiago är troligen byggd 1498 och
således den äldsta kyrkan på Teneriffa.
Garachico hade en naturlig hamn och blev efter krigsslutet försedd med behövliga hamnanordningar. Den var
under 1500- och 1600-talen den mest betydande hamnen på Teneriffa främst för utskeppning av socker och under
1600-talet en stor hamn mot England, för export av vin. Garachico var i realiteten en av de viktigaste städerna i
den kanariska övärlden. Bl a drog staden till sig förmögna italienare (genuesare). År 1706 förstördes staden
nästan helt vid ett utbrott av Teide. Kvar av det forna Garachico är endast borgen Castillo San Miguel uppförd
1575 och kyrkan Santa Ana och ett kloster, som ej nåddes av lavamassorna
Hamnen i Güimar anlades i början av 1500-talet för den stora sockerexport som utgick därifrån.
Kungar över Kanarieöarna
Redan tidigare i denna uppsats har framgått att de katolska monarkerna Ferdinand (från Aragonien) och Isabella
(från Kastilien) regerade över Spanien i slutet av 1400-talet när Teneriffa lades under spansk hegemoni. De var
mycket aktiva regenter för Kanarieöarnas del. När Isabella dog 1504 lämnade hon över Kastilien (Spanien) till sin
dotter Johanna. Om hon inte kunde styra landet, skulle Ferdinand vara Spaniens regent, vilket han också blev.
Johannas gemål var Filip den sköne.
När Ferdinand dog 1515 övertog arvprinsen Karl helt ledningen av Spanien. Mor och son fick samma titel som
Ferdinand och Isabella, titeln katolska monarker. Karl V var egentligen regent bara ett år. När han abdikerade
1556 hade han, bl a genom arv, blivit herre över ett enormt landområde som förutom Spanien och Kanarieöarna
omfattade bl a Österrike, Ungern, Nederländerna, Belgien, del av nya världen, Navarra och Valencia, Sardinien,
Sicilien och kungariket Neapel.
Karl V efterträddes av Filip II som regerade mellan 1565 och 1598 och han efterträddes av Filip III som var
regent till 1621.
Övrigt
Fernández de Lugo gifte sig med härskarinnan på La Gomera Beatriz de Bobadilla, hon som tidigare uppvaktats
av Columbus under hans två första resor till Nya Världen. På så sätt blev de Lugo herre även över La Gomera.
Teide hade ett utbrott 1492, enligt Columbus. Men redan omkring 1430 hade ett utbrott stört Orotavadalen och
ytterligare ett utbrott lär ha skett omkring 1484.
En av Kanarieöarnas största poeter Antonio de Viana föddes i La Laguna 1578. Han är främst känd för sitt
historiska ode Antigüedades de las Islas Afortunades.
Den kanariska brottningen ”lucha canaria” förbjöds av spanjorerna. Det hindrade dock inte att år 1527 hölls
brottningskamper på Teneriffa som en del av festligheterna för födelsen av blivande Filip II av Spanien.
Thor Heyerdahl har bevisat att pyramiderna i Güimar inte är stenrösen utan byggnadsverk gjorda av soltillbedjare.
Detta betyder att de är äldre än de kristnas inträde på Teneriffa. Hur gamla de är och vilka som byggt dem har inte
kunnat fastställas. Under den ena pyramiden har man konstaterat att guancherna haft en boplats.
8

Källor:
Pallin Ingemar Tenerife1 1966
APA publications Tenerife and the Western Canary Islands 1989
Concepcíon J L The guanaches survivors and their descendants 1998
Fernández-Armesto The canary Islands after the Conquest 1982
Casellano Gil/Marcías Martín History of the Canary Islands 1993
Denna artikel är sammanställd av Bengt Sjöberg och Brita Olin.
© Copyright Club Escandinavo Sur, 1999-11-25
9