4. En gnista kan starta en skogsbrand!

Upp i bussen igen efter en rök och vidare mot nya djärva mål.
Efter en vacker färd genom ett grönt och blomstrande landskap, kom vi
fram till Zonianagrottan vilken var resans huvudmål. En våldsamt brant
backe ner till grottorna gjorde att jag avstod från ett besök i den nedre
delen. Ute var det sommarvärme så det var behagligt att komma in i den lite
kyliga grottan. Tillsammans med en guide gick vi och några andra lösa
turister in i berget längs en specialbyggd träspång med räcken på bägge
sidor. Stalaktiter och stalagmiter ”som vi nu alla vet att de heter” hängde
från grottans tak, och växte upp från golvet. Vi fick lära oss att det tar ca:
100 år för en centimeters stalaktit eller stalagmit att bildas (hmm… hoppas
nu jag minns rätt). Under tidigare år har tyvärr mycket förstörts, då många
av stenarna har brutits av och tagits med som souvenirer, vilket förstås är
strängt förbjudet idag. Det var en spännande och imponerande tur, och inte
många av oss i gruppen hade varit här tidigare, men jar tror nog att vissa av
oss kan tänka sig att återvända. Tillbaka i bussen och vidare färd till byn
som har ett oförtjänt dåligt rykte.
Hungriga och törstiga gjorde vi så entré i Anogia på en mycket trevlig
restaurang. Mat till alla och inte lite av den varan. Jag trodde jag skulle
spricka efter maten. Smårätter först med Saganaki och tzatziki samt grekisk
sallad. Jag länsade de flesta skålar på sallad och ost. Sedan ett grillspett till
huvudrätt, snarare tre stycken. Inga Lill fick hela påsen full med mat till
djuren och allt avslutades med frukt och baklava. Jag älskar baklava men
den är tyvärr för söt för mig. Men man lever bara en gång så jag tog för mig
och åt. Hemfärden med bussen gick fortare och fortare allt eftersom
fotbollen närmade sig. Hemma vid halv sju i stället för kl. fem, men skit
22