kung bores rike – mysteriet med planeten lukluj - Bangsiland.com

2010
Bangsiland.com
Anna Maria Hedman
[KUNG BORES RIKE
– MYSTERIET MED PLANETEN LUKLUJ]
Det här är det fjärde äventyret med flickorna Anna och Karin. De innehar en speciell kraft och blir
ibland tillkallade till Kung Bore och hans rike för att lösa vissa gåtor och mysterium. Den här gången
lovar vi ett hissnande äventyr långt från vår egen verklighet. Historien är en fiction blandad av fakta
och påhitt.

Kung Bores Rike
– mysteriet med planeten lukluj
Innehåll
DEL 1 – POJKEN MED DEN MÖRKA KALUFSEN. ........................................................ 3
DEL 2 – BREVET. ................................................................................................................... 4
DEL 3 – KALDAMELAR ....................................................................................................... 6
DEL 4. – TILLBAKA TILL RIKET ...................................................................................... 8
DEL 5. – EN ANNAN TIDSAXEL, EN ANNAN GALAX ................................................... 9
DEL 6. – ANDROMEDAGALAXEN. .................................................................................. 10
DEL 7. – ORION OCH NEBULOSAN ............................................................................... 12
DEL 8. – SKORPIONEN ....................................................................................................... 13
DEL 9. – TVILLINGARNA OCH DET GYLLENE SKINNET ....................................... 15
DEL 10. – MEDUSA .............................................................................................................. 16
DEL 11. – PEGASUS ............................................................................................................. 17
DEL 12. – ORFEUS ............................................................................................................... 19
DEL 13. – HADES .................................................................................................................. 21
DEL 14. – HERAKLES ......................................................................................................... 22
DEL 15. – DRAKEN .............................................................................................................. 23
DEL 16. – IKAROS ................................................................................................................ 24
DEL 17. – POSEIDION ......................................................................................................... 26
DEL 18. – ATLAS ................................................................................................................. 27
DEL 19. – APOLLON ............................................................................................................ 29
DEL 20. – GALATEA OCH POLYFEMOS ....................................................................... 30
DEL 21. – HERA .................................................................................................................... 31
DEL 22. – KUNG ZEUS ........................................................................................................ 32
DEL 23. – CIRKELN SLUTS ............................................................................................... 33
DEL 24. – DET SVARTA HÅLET – KUL JUL OCH GOD JUL ..................................... 35

Del 1 – Pojken med den mörka kalufsen.
Anna har börjat skolan. Hon lär sig bokstäver och siffror och varje dag efter skolan sitter hon vid
matbordet och övar. A, b, c och a, f och g läser hon högt ur sin fina skolbok. Länge, länge sitter hon
vid matbordet. Alldeles för länge tycker Karin som fortfarande går på lekskolan och inte har hemläxor
som Anna har. Visserligen har Karin också börjat läras sig bokstäverna och siffrorna men hon tycker
inte alls det är särskilt roligt att sitta och öva dem jämt och ständigt. Någon måtta får det allt vara,
säger hon till mamma och rycker henne i byxbenet och tycker att hon ska säga till Anna att inte öva
riktigt fullt så mycket. Mamma stryker henne över håret och säger att hon kan gå ut och cykla en
stund så kan Anna komma ut till henne när hon är färdig med hemläxan.
Det tyckte Karin var en riktigt bra idé och snabbt hade hon klätt sig i både skor, jacka och hjälm. Så
springer hon fram till Anna och försöker få kontakt med henne genom att skrika henne i örat. Anna
lyfter huvudet från boken och kliar sig i örat. Skrik inte så där, unge! Väser hon och tittar sedan ner i
boken igen.
Ååååå, grymtar Karin, vänder på klacken och är utanför dörren inom loppet av ett par sekunder. När
hon kommer ner till cykelförrådet får hon jobba ett bra tag för att få ut sin cykel. Någon dum tant
hade ställt sin cykel framför hennes och det är inte alla gånger så lätt för en fyraåring att baxa fram
bakom alla de andra cyklarna. Väl ute är hon varm. Hon sparkar till en sten i frustration och stiger
sedan upp på cykeln. Hon cyklar ner för backen med ett illtjut och vips är alla onda tankar borta.
Cykla är nog bland det roligaste jag vet, tänker Karin högt för sig själv.
När hon cyklat en bra stund stannar hon och vänder sig om. Huset där hon bor är pyttelitet och så
här långt hemifrån har hon aldrig cyklat förut. Jo, med mamma förstås, men ensam har hon aldrig
cyklat längre än nedför backen. Hon biter sig i underläppen och tänker att hon borde vända om nu.
Mamma har sagt att hon inte får cykla så här långt bort utan att någon vuxen är med. Å andra sidan
så är det en cykelväg och den går långt ifrån där alla bilarna kör. „Det kan väl ändå inte vara så farligt“
säger hon högt till sig själv och kliver upp på cykeln igen. Tankarna på mamma och hennes regler är
vips som bortblåsta och Karin cyklar och njuter av den härliga vinden som stryker hennes kinder. Hon
sjunger högt för sig själv medans hon trampar av fulla krafter.
Plötsligt stannar hon. Hon vänder sig om och ny syns inte hennes hus längre. Hon får kisa ordentligt
för att överhuvudtaget kunna se taket på det höga huset borta långt i periferin. Nu blir hon rädd. Så
här långt bortifrån hemma har hon aldrig varit. Inte ens med mamma. Hon vänder cykeln för att
börja trampa hemåt. Nu är det uppför och hon får jobba ordentligt med de små pedalerna. Det spelar
ingen roll hur hårt Karin tar i, cykeln vill ändå inte gå framåt i den branta uppförsbacken. Svetten
pärlar sig i pannan och hjälmen börjar klia av all svett. Hon stannar, kliver av cykeln och sätter sig i
gräset i pustar. Förtvivlan och med gråten som nu trycker på i halsen börjar hon snyfta lätt. Varför
cyklade hon så långt? Och varför är mamma så långt borta? Nu gråter Karin högt av förtvivlan.
Tårarna rullar ner för hennes kinder och både kläder och hjälm kliar nu rejält av all svett och tårar.
Hon river av sig hjälmen och den rosa fleecetröjan och slänger dem ifrån sig så att de hamnar en bra
bit från där hon sitter. Även skorna sparkar hon av sig som flyger all världens värld. Åh, livet är inte
rättvist! Muttrar hon och sätter armarna i kors över magen. Mungiporna åker ner och hon tittar
under lugg på den röda lilla cykeln. „Dumma cykel!“
Mer hinner hon inte säga då hon plötsligt hör någon som viskar. Tårarna slutar tvärt och hon vänder
sig förvånat mot det håll som viskningarna kom. Vad, var det? Tänker hon och hon koncentrerar sig

ordentligt för att höra bättre. Så hör hon viskningarna igen och hon reser sig upp för att se vem som
lurar bakom henne. Hon ser ingenting. Hon vrider på huvudet både åt höger och vänster men det
enda hon ser är gräs, tuvor och några buskar. Plötsligt ser hon en mörk kalufs som sticker fram
bakom en av buskarna. Den kalufsen känner hon igen. Mungiporna åker upp igen och hon utbrister:
„Nej men, är det du?“
Kalufsen fnittrar till och vips har den lille pojken med den mörka kalufsen hoppat fram och satt sig
bredvid henne. Tomas! Utbrister Karin och ger pojken med den bruna kalufsen en stor bamsekram.
Vad gör du här? Tomas fnittrar igen och tar Karin i handen. Du ska inte vara ledsen, säger han och
stryker bort en tår från Karins kind. Tomas är som alla de andra gångerna de setts klädd i sina gröna
kläder och sina röda skor och han ser ut precis som han alltid gjort.
Karin berättar för honom om Anna, att hon börjat skolan och har inte längre tid att leka med sin lilla
syster, och hur hon fick jobba själv för att få ut cykeln och hur lätt det sedan gick att cykla. Men nu
orkar jag inte cykla hem igen, utbrister hon och tårarna börjar återigen rulla ner för hennes kinder.
Kom, säger Tomas och reser sig. Jag ska hjälpa dig! Sätt dig på cykeln så ska jag putta.
Karin hoppar upp på cykeln och Tomas ger henne en ordentlig knuff i ryggen. Det tar inte lång tid
förrän hennes hus syns igen och efter en stund har de kommit fram till huset där Karin bor. Tomas
hjälper Karin att sätta tillbaka cykeln in i förrådet och de tar varandra i handen och springer upp för
de tre trapporna, öppnar dörren med ett häftigt ryck och ropar högt in till Anna: „Anna, Anna, vet du
vad! Vet du vem som har kommit hit?!
Anna är så djupt inne i sin bok att hon inte ens märker Karins burdusa inträde i lägenheten. Karin
rusar fram och ruskar om henne hårt. Anna! Titta! Anna lyfter blicken och nu lyser ögonen upp.
Tomas, utbrister hon och rusar fram och ger honom en stor kram. Tomas rodnar och vet inte riktigt
hur han ska bete sig. Det var visst så att förra gången de sågs blev allt Tomas lite förtjust i Anna. Fast
bara i smyg och han ville inte erkänna att det var så.
De går in till Annas och Karins rum och sätter sig på sängen. Vad kul att du kommer hit och hälsar på
säger Anna uppriktigt. Sen tystnar hon tvärt och tar Tomas i handen medans hon allvarligt säger „Du
har ett ärende?“ Tomas ansikte stelnar och försiktigt nickar han. „Jo, det är ju så“ säger han tyst.
„Nog har jag ett ärende“ Sen får inte Tomas fram något mer. De mörka ögonen är så svarta av sorg
att han förmår sig inte att säga ett ord till.
Flickorna tittar på varandra och de nickar mot varandra. Det är dags igen. Och de förstår vad de nu
måste göra.
Del 2 – Brevet.
Tomas är tomtenissen från Kung Bores rike. De lärde känna han i första avsnittet då de blev kallade
till Kung Bores Rike.
Flickorna är glada över att se sin käre vän Tomas igen och nu sitter de inne på flickornas rum och
berättar om de tidigare äventyren de varit med om. De pratar, fnissar och skrattar högt åt alla
tokigheter och förfasar sig över de spännande och till och med lite läskiga sakerna de varit med om.
Som när de skulle befria Prinsessan Esmeralda från Tant Grylas klor eller när de skulle rädda själva
jultomten från trollen eller när till och med hela julen var i fara. Ja, det hade varit förfärligt om hela

julen skulle försvinna sådär utan vidare. Just den gången hade de haft sällskap av Mamma Mu och
Kråkan och de hade färdats vida kring och genom olika tidsramar för att hitta alla de där ledtrådarna
som de behövde för att kunna ta tillbaka julen.
Ja, de sitter länge och pratar om gamla minnen att de helt enkelt glömmer bort vilket ärende det är
som Tomas har den här gången.
Nu får du allt ta och berätta! säger Anna plötsligt och de tre blir allvarliga igen.
Tomas tar de båda i händerna och viskar tyst. Som alla andra gånger vet ni att jag är bara er
budbärare som ska förvarna er om att Kung Bore snart är på intågande och att ni måste förbereda er
att vara redo att inta era positioner. Ni vet att jag inte får säga någonting till er än och att det som
alla andra gånger är mycket viktigt att ni verkligen kommer. Någonting är i fara och det verkar vara
en slags planet det här gången som ställer till problem för oss. Mer kan jag inte säga, som ni säkert
redan förstått.
Flickorna nickar. Jodå, de vet att de inom en snar framtid kommer att bli hämtade av Kung Bore och
att han har ett viktigt uppdrag till dem. De första gångerna hade mamma varit med men nu när de
börjar bli så pass stora förstår de att de måste klara av det här på egen hand. Förra året hade
mamma inte varit med utan de hade fått Mamma Mu och Kråkan som guidade dem. Vem ska det bli i
år eller blir de helt ensamma lämnade till sitt öde?
De försöker fråga ut Tomas och efter en liten stund förstår de att det är lönlöst att tjata på honom.
Han tiger som muren och slår bort frågorna som om han viftade bort husflugor. Du kan väl
åtminstone säga NÄR han kommer. Men inte ens det vill Tomas svara på. Istället reser han sig upp
och tar farväl av flickorna. Lika hastigt och plötsligt som han dykt upp vid Karin då hon var ute och
cyklade lika fort var han borta. Kvar sitter flickorna och stirrar på varandra. De bestämmer sig för att
gå ut till mamma och höra med henne om hon fått något budskap från Kung Bore.
Mamma står i köket och gör saft. Hela föregående helg hade hela familjen varit ute och plockat
blåbär och kråkbär och nu stod alltså mamma i köket med sin trevåningskastrull, eller saftmaja som
det också kallas, och gjorde saft på hela kalaset. Karin rycker henne i förklädet och mamma vänder
sig om och stryker henne över huvudet. Hej min lilla vän, var det skoj att cykla ute? Karin nickar och
lyfter upp händerna i ett tecken om att hon vill bli upplyft. Mamma lyfter henne men sätter ner
henne lika snabbt igen. Huvva, du är alldeles för tung för att gå och bära omkring på.
Mamma, nu är det Anna som gör ett försök hos mamma. Har du märkt något konstigt på sistone.
Mamma ler åt henne och svarar „mer än att Karin har blivit jättestor och jättetung?“ säger hon och
skrattar. Mamma! suckar Anna och fortsätter. Jag menar, har du SETT eller HÖRT något på sistone,
du vet vad jag menar. Mamma blir allvarlig i blicken och tar båda flickorna i handen och för dem bort
till soffan där hon sätter sig ner och drar flickorna intill sig. Så tar hon fram ett brev ur
förklädesfickan som hon vecklar upp och pekar på orden, så att Anna ska kunna hänga med i texten,
samtidigt som hon läser:
„Min kära vän,
Ett år har gått. Du ska veta att jag är dig evigt tacksam för att jag får låna av din kraft. Hade det inte
varit för dina flickor skulle vi här i Landet långt bort om fjärran inte finnas längre. Jag vet att du vet

det och jag vet också att du känner samma stolthet som jag. Det är en gåva vi måste ta till vara på
och när plikten kallar är det så. Jag vet att du vet.
Och när du läser det här vet du också att det snart är dags igen. Jag har sänt min budbärare som
borde vara hos er inom de närmsta dagarna. Den här gången måste du vara stark. Du måste lova mig
att vara stark för den här gången har vi att göra med krafter som är långt bortom min förmåga. Jag
har försökt att klara av det här själv men jag har insett min begränsning. Kraften räcker inte till och
nu tillkallar jag din hjälp och jag vill att du ger mig din välsignelse och tillåtelse att flickorna än en
gång kan ställa upp och hjälper oss att ställa allt till rätta igen. De är de enda som kan.
När du läser brevet har ni en vecka på er att förbereda flickorna. Och ja, de måste komma ensamma
den här gången. Jag förstår att det kommer kännas svårt för er men om det känns något tryggare för
dig så ska jag be tomtemor hämta dig då tiden gör sig an.
Din för evigt gode vän
Kung Bore“
„Budbäraren har redan varit här“ säger flickorna tyst i mun på varandra. Mamma kramar deras
händer än hårdare och hon säger med ett vemod i blicken:
„Jag vet.“ Hon tar sina flickor i famnen och kramar dem hårt en bra stund. Sen släpper hon taget och
drar dem båda i näsan. Och jag vet också att ni klarar av det! Den här gången får ni åka utan mig och
det vet jag nu att ni klarar av. Ni är stora och duktiga flickor! Eller hur? Flickorna nickar till svars och
de känner en betryggande känsla av att om mamma vet och känner sig lugn. Då är det så.
De reser sig upp och går in på deras rum kryper in under sängarna och drar fram var sin stor trälåda
som har stått gömt därunder i snart ett år nu. De öppnar lådorna och tar fram det väsentliga och
stoppar det i sina ryggsäckar. Sen ger de varandra Hi five! Och blinkar med ena ögat.
Klart för start och vi är redo! utbrister de med tuffa röster.
Del 3 – Kaldamelar
Kommer inte den där kungen Bore snart? suckar Karin och som vanligt har hon ett dåligt tålamod.
Du, har du tänkt på en sak, säger Anna till sin syster. Nä, vaddå? Jag har funderat på det där brevet
som Kung Bore skickade till mamma. Det är något konstigt med det. ”Vaddå konstigt” svarar Karin.
Jo, men som han skrev fortsätter Anna och håller upp ena fingret medans hon rabblar ur minnet: ”
Du ska veta att jag är dig evigt tacksam för att jag får låna av din kraft.” DIN kraft, betonar Anna.
Vaddå din, säger hon en gång till. Det är väl ändå VI som har kraften och inte hon. Eller? Anna biter
sig i underläppen medans hon sätter sig ner på sängkanten. ”Tänk om det är så att mamma också har
kraften och att hon har fört den vidare till oss?” säger hon sedan och för upp handen över munnen.
Är det mamma som är den egentliga kraften?!? Flickorna rusar ut i köket för att ta reda på fakta.
Mamma står fortfarande och gör saft i sin ”saftmaja”. Karin rycker henne i förklädet och går som
vanligt rakt på sak. Är det du som är kraften, eller vad menade Kung Bore egentligen i sitt brev?
Mamma böjer sig ner till Karin och ger henne en stor kram och en puss i pannan. Sen återgår hon till
saftkokandet. Mamma! Nu är det Anna som envisas. ”Är det så?” Mamma ler mot henne och smeker
henne över kinden. Sen säger hon; ”Vet ni vad vi ska göra i helgen?” Nää, säger båda flickorna

nyfiket. Vi ska åka på lamminsamling. Jippie, ropar flickorna av förtjusning och har redan glömt bort
vad det var de nyss diskuterat.
Nästa dag packar de sina väskor och hela familjen sätter sig i den stora röda jeepen för att bege sig
upp till myrarna och farfar. När de kommer fram till farfar rusar de in och finner han som vanligt
sittandes i tv-fåtöljen. Jasså, ni är här nu, säger han och ger de båda flickorna en stor kram. De får
köttsoppa till kvällsmat och så berättar farfar för dem att i morgon blir det en lång dag. De ska få
vandra uppe bland bergen för att ta ner alla fåren och lammen. Både Anna och Karin har varit med
om lamminsamling förut så de vet att det är både jobbigt och roligt att få se när alla fåren vallas in
och delas upp mellan de olika gårdsägarna.
Efter maten sitter de och leker med sina Barbiedockor. Plötsligt känner de en kall vind dra in genom
rummet. De ser på varandra och nickar. Den kalla vinden är visst ett tecken på att han borde vara här
snart. Flickorna klär sig i nattkläderna och kryper ner tätt intill varandra. De ska bege sig i väg snart så
det är bäst att de lägger sig i tid.
Morgonen därpå vaknar de extra tidigt. De klär på sig sina varma kläder och går ut till bilen som ska
ta dem upp till bergen. Pappa kör och mamma sitter som vanligt bredvid och stickar. Det gör hon
alltid. De får köra en bra bit innan pappa stannar och säger att härifrån måste de gå till fots. Hela
familjen kliver ur bilen och börjar gå emot den riktning där lammen kommer ner ifrån. När de gått en
bra stund sätter sig Karin ner och tjurar. Nu vill jag inte gå längre! Jag är trött i benen och så är jag
törstig. Mamma tar fram en vattenflaska och ger Karin lite vatten. ”Vi kan vila en stund” säger
mamma och fortsätter att förklara för flickorna att sedan måste de gå vidare. Det är viktigt att
lammen kommer in i tid, säger pappa som nu först lägger sig i diskussionen och försöker få Karin på
ett bättre humör. Han lyckas sällan bra med det men den här gången lyssnar Karin noggrant på sin
pappa och reser sig efter att hon druckit ett par stora klunkar vatten. Det var som om hon visste att
det här var en del av uppdraget.
Det är ett fasligt liv på lammen som bräker mer eller mindre hela tiden. De bildar en jättestor flock
och lammen kommer från både höger och vänster. Flickorna är duktiga på att samla och de går i rask
takt bakom flocken och driver den framåt och mot Kaldamelar där lammen ska vara över natten. I
morgon ska de delas upp mellan de olika gårdarna.
När de vallat en bra stund möter de en äldre man. Han ser bekymrad ut. ”Vad är det som står på”
undrar Anna. ”Jag har räknat mina får” säger han och kliar sig i huvudet. ”Och jag saknar tio stycken”
fortsätter han. ”Och det är flera av de andra bönderna som också saknar sina lamm. Vi har letat hela
dagen men de är som bortblåsta” Anna och Karin tittar på varandra och nickar. Så, då är det så som vi
tror. Lamminsamlingen är inte bara ett nöje att vara med på utan en del av vårt uppdrag.
Mer än så hinner de inte tänka förrän en iskall vind hård vind sveper fram och Anna och Karin dras
med in i virveln. Det snurrar ordentligt och flickorna blir yra av allt snurrande. Efter en lång stund
stannar virveln och flickorna ser sig omkring. Det är ungefär som att de befinner sig i ett slags
mellanland mellan två världar. Flickorna kryper tätt intill varandra och håller händerna hårt. Att det
alltid ska vara så brutalt, tänker Anna. Mer hinner hon inte…

Del 4. – Tillbaka till riket
Det är som om att de befinner sig i något slags vakuum. Allt runtomkring dem är vitt och de har svårt
att se för allt det ljusa ljuset. Plötsligt stiger en välbekant figur fram ur det vita och med ens känner
sig flickorna lugna. ”Kan du inte välja en lugnare väg någon gång” säger Anna och sätter armarna i
sidorna. Kung Bore sätter sig ner framför dem och ler. ”Ja, det kanske jag skulle prova någon gång,
talar han med en djup stämma och tar sedan flickornas händer. Ni ska veta att jag är glada att se er.
Vad är det som står på tok, fortsätter Anna. Rösten är klar och hon låter både vuxen och bestämd ut
på rösten. Karin, som hittills suttit helt tyst lite bakom Anna, masar sig nu fram och lägger sin andra
hand på Kung Bores arm. Berätta för oss vad det är som har hänt, fortsätter hon.
Kung Bores ansikte stelnar. Så börjar han berätta om alla försvinnanden. Att det än det ena, än det
andra helt plötsligt är borta, som om det skulle vara någon jättestor damsugare som suger upp olika
saker. Och inte nog med det, säger han och tar fram ett brev ur ena rockfickan.
Han läser upp brevet och flickorna sitter tysta och lyssnar med häpnad när de hör den mäktige
kungen läsa upp brevet. Hans röst är mörk och grov men nu har den ett visst darr. Kung Bore är rädd,
tänker Anna. ”Det var det värsta, en planet som skapat ett svart hål som suger upp julen” säger Anna
sedan när Kung Bore läst klart och stoppat ner brevet i rockfickan. Jag förstår att vi är de enda som
kan rädda situationen. Som vanligt har jag ingen aning om hur det ska gå till men jag antar att det
löser sig med tiden. Kung Bore skakar på huvudet. Ja, mina flickor. Om jag det visste så hade jag inte
bett er om hjälp. Måtte ni finna vägen och lösningen.
Flickorna nickar och kryper sedan upp i famnen på Kung Bore. De känner sömnen i ögonen och inom
ett par sekunder sover de djupt.
När de vaknar ligger de i en varm skön säng och de hör en sprakande eld som inger en hemtrevlig
känsla. Anna och Karin gnor sina ögon och sätter sig upp i sängen. Rummet är helt i trä och har i en
gammaldags stil med handgjorda bonader på väggen. De ler mot varandra för här är ingen
främmande plats de kommit till. Tomas! Utropar de i mun på varandra och vips är de uppe ur sängen,
påklädda och rusande ut mot den sprakande elden. Tomas, ropar de en gång till och nu sticker den
brunhåriga pojken fram ur ett hörn. Så ni har vaknat nu, era sömntutor. Jösses vad ni har sovit, säger
han retsamt och petar Anna i sidan. Äh, muttrar hon till svar. Berätta nu vad du har pysslat med
medans vi varit borta.
Tja, inte så mycket faktiskt. Ni vet att vår tid befinner sig i en annan tidsram så att när ni kommer hit
så har det inte gått särskilt lång tid från det ni var här sist. Ja visst ja, svara Anna som minns första
gången när de varit i Landet långt borta och räddat Esmeralda från Tant Grylas klor. Det äventyret
som kändes som en hel evighet, var mer eller mindre ingenting i deras egen värld och pappa hade
inte ens förstått att de varit borta. Ungefär som att tiden egentligen står helt stilla.
Nja, replikerar Tomas, så är det inte riktigt men eftersom vi befinner oss på en annan tidsaxel än ni så
betyder det att du och Karin hoppar helt enkelt in på vår axel för att sedan gå tillbaka till er egna. Och
då hamnar ni ungefär där ni slutade. Anna vet inte riktigt vad hon ska tro men nickar till svars. Nu
känner hon lukten av grötfrukost och magen säger till att det vore gott att äta nu.
De tre barnen går bort till tomtemor som mycket riktigt har kokat gröt. Det här är till dig, säger
Tomtemor och vänder sig till Karin. Jag har gjort en specialgröt till dig eftersom du inte tål mjölk

längre. Karin ser häpen ut och skulle precis fråga men blir avbruten av tomtemor som stryker henne
över kinden. Vi ser och hör allt, det borde du väl veta vid det här laget. De sätter sig till bords och alla
äter med god aptit. Det här var smaskens, utropar Tomas, som nu tycker att de ska gå ut en sväng.
Sagt och gjort går de tre vännerna ner till ladugården för att hälsa på de skönsjungande renarna
Klipp, Klapp och Klang. De står som vanligt och klappar takten till en trudelutt och visan går i en
svängig dur. De övar till julkonserten, viskar Tomas och petar flickorna i sidorna som ett tecken på
att de ska gå längre in i ladan.
Där står hon, säger Karin beundrande och går fram och stryker Prinsessan Esmeraldas sto över
nosryggen. Hon är den vackraste hästen jag vet, fortsätter hon och suckar drömmande. De klappar
henne en lång stund och stoet får både vatten, lite hö och bröd. Hon frustar till och puffar Karin så
hon nästan trillar omkull. Karin lägger sin hand på stoets panna och då tystnar allt och hästen stannar
upp.
Vad säger hon? Anna avbryter tystnaden och Karin vänder sig till dem.
Hon har sett dem svarar Karin.
Vilka då? Sch, Karin lägger ansiktet mot mulen och stoet andas tungt gentemot hennes kinder. Så
lyfter Karin på huvudet.
Jo… mer hinner hon inte säga för de blir avbrutna av en ljus glättig stämma.
Hej tjejer! Det är Esmeralda själv som kommer skuttande och som vanligt är hon på ett strålande
humör. Det blir ett evigt kramkalas och alla är så glada över att de är samlade igen.
Plötsligt stannar Anna och Karin tvärt och ser allvarligt på både Tomas och Esmeralda som nickar
tillbaka…
Del 5. – En annan tidsaxel, en annan galax
Barnen sätter sig ner i höet och tar varandra i handen. Esmeralda och flickorna kan inte låta bli att
fnittra åt Tomas allvarliga min men de blir snart avbrutna; ”Nu ska jag berätta för er”, säger Tomas
och spänner ögonen i flickorna. De tystnar tvärt för att sedan bubbla igång allt fnitter igen. Det är
ungefär som att hela kroppen fyllts av fnitter som bara måste få komma ut. Och det smittar visst av
sig och snart skrattar barnen så det får ont i magen. Efter en lång stund är fnittret som bortblåst och
de sätter sig allvarliga och vänder sig mot Tomas.
Jo, så här är det, säger han och tar fram en liten
gyllene kula. Han stryker över den och klappar
två gånger med händerna. Framför dem reser sig
en virtuell bild av olika planeter och galaxer.
Tomas reser sig upp och pekar på en rund
blågrön planet och förklarar att det här är
jorden. Den heter egentligen inte jorden utan
Tellus och det är där ni bor, förklarar Tomas och
det är den enda beboeliga planeten i ert

solsystem. Han pekar vidare på kartan och radar upp Merkurius, Venus, Tellus, Mars, Ceres, Jupiter,
Saturnus, Uranus, Neptunus och Pluto. Flickorna lyssnar andaktigt och tycker det är mycket
spännande. Okej, säger Anna och vart befinner vi oss nu då? Vilken planet är vi på nu? Tomas klappar
återigen med händerna och kartan över planeterna försvinner. Vi befinner oss på sätt och vis också
på Tellus, fast i en annan tidsaxel. Vad?! Det där får du allt förklara lite tydligare, säger Anna som nu
inte kan låtsas förstå längre.
Jo, det som ligger runtomkring oss kallas egentligen för rymden. Och rymden har på sätt och vis olika
tidsrymder. En vanlig människa märker aldrig av de olika tidsrymderna men för att förklara det på ett
enkelt sätt så är det som så att när du är vaken befinner du dig i en tidsrymd och när du sover och
drömmer är du i en annan. Det är lite svårt att förklara och det spelar egentligen inte så stor roll om
ni inte förstår. Så egentligen befinner vi oss i ett s.k. drömstadiet nu eftersom vi inte är hemma med
mamma och pappa. Tja, så kan vi kanske säga att det är, svarar Tomas.
I alla fall, det som vi nu har märkt här är att vi har fått kontakt med en annan galax och en annan
tidsrymd. Eller rättare sagt, de har tagit kontakt med oss. Hur vet du det? Frågar Karin. Jo, först
förstod vi ingenting men när fler och fler tecken gavs till oss så förstod vi att något var på tok. Vad var
det för tecken då? Frågar flickorna i kör. Först försvann olika saker för oss och vi började skymta olika
varelser som vi inte sett tidigare. Flickorna häpnar. Sen fick vi det här, avslutar Tomas och räcker över
ett meddelande till flickorna.
De tar meddelandet i handen och vecklar upp det. Det är samma brev som Kung Bore visade dem
häromdagen. De nickar. De förstår..
Del 6. – Andromedagalaxen.
Nu hänger jag inte riktigt med, säger Anna, du menar alltså på fullaste allvar att någon från en annan
galax har varit här? Som kommer från en planet som ligger i Andromedagalaxen? Och att brevet som
både du och Kung Bore visade oss är skriven av en utomjording? Ett UFO! Nja, jag vet inte om det ska
kallas för UFO, media har myntat det uttrycket. De är inget konstigt med dem som det är med oss,
eller hur?
Låt mig nu förklara det här lite tydligare. Så börjar Tomas berätta att helt plötsligt skedde det
konstiga saker runtomkring dem. Först försvann julgranen – för ni vet väl att i Kung Bores rike står
julgranen alltid klädd – och därefter julbocken och sen alla de andra julsakerna. Tyckte ni inte att
allting såg så mycket annorlunda ut när ni kom hit? Jo, nog gjorde vi det, svarade flickorna och
nickade. Tomtefar kallade till ett extramöte med oss som bor här och sen blev Kung Bore informerad.
Kung Bore vet, som ni säkert redan vet, mer eller mindre allting och han tog kontakt med sin gamle
vän som bor i en annan galax. Den är det mest avlägsna objektet man kan se med ögat och heter
Andromedagalaxen. Den kan ses på hösthimlen som en diffus ljusfläck. Eftersom den är två och en
halv miljoner ljusår från oss, har ljuset som vi ser en klar natt färdats till vårt öga i två och en halv
miljoner år, vilket är lika länge sedan människans förfäder uppenbarade sig på planeten jorden.
Vad heter vår galax, undrar Karin. Tomas förklarar att vår galax heter Vintergatan. Logiskt, fyller Anna
in. Vaddå, hur kan du säga så, undrar Karin? Jamen vinter, Kung Vinter, dvs. kung Bore... klart att det
ska vara vintergatan då! Tomas fortsätter, vår galax Vintergatan är ungefär 100 000 ljusår tvärs över

och innehåller över 400 miljarder stjärnor. Det betyder 44 444 stjärnor var till var och en av Sveriges
nio miljoner invånare, vilket faktiskt är fler stjärnor än du kan se en klar natt.
Galaxer finns i tre huvudformer:
1.spiralformade galaxer – de är formade som vindsnurror, som de flesta föreställer sig när de tänker
på hur en galax ser ut
2.elliptiska galaxer – tunna spolar eller sfäriska till formen
3.oregelbundna galaxer – precis som namnet avslöjar, kallas de oregelbundna eftersom de inte har
någon klar form.
En klar natt kan vi se Vintergatans spöklika band passera ovan oss. Galileo, en känd forskare som
levde för länge sen, använde sitt teleskop mot dess ljus och kunde se att bandet i själva verket bestod
av 1000-tals stjärnor, alltför avlägsna för att med ögat uppfattas som enskilda stjärnor. Galileo trodde
att han var den första människan som förstod vad som orsakade Vintergatans utseende, men han
förekoms av två forntida greker; Anaxagoras från Klazomene (500– 428 f Kf) och Demokritus från
Abdera (460 f Kr till 370 f Kr). Båda dessa greker trodde att Vintergatan var sammansatt av ljus
kommande från ett oöverskådligt antal stjärnor.
Galaxen Vintergatan uppskattas vara en av 100 miljarder
galaxer i universum, varav 30 miljarder är spiralgalaxer.
Föreställ dig ett skepp som väger 90 000 ton, om du jämför
Vintergatan med resten av universum är det som att jämföra
den med en liten skruv som en del av det enorma skeppet.
I alla fall. Kung Bore tog kontakt med sin vän Kung Zeus och
som precis som Kung Bore gjort samma upptäckter. Det är
nämligen så att emellan våra galaxer har det bildats ett så
kallat svart hål. Ett hål som består av ingenting men som har
en slags insugningsförmåga och när något kommer in i dess
atmosfär så försvinner det. Och som det ser ut nu så är det en
planet som kallas för lukluj som har skapat det här hålet och det har inriktat sig på julen men vem
vet, hela vår framtid kanske är på väg att sugas in i hålet.
Men vi förstår inte riktigt hur vi ska gå till väga och vad vi kan göra för att få tillbaka alla sakerna?
Tomas gas dem ytterligare en lapp. Det var en lista på en massa olika namn som flickorna aldrig hört
talas om. Och hur ska vi få tag på alla dessa personer? Tomas fortsätter att berätta att från toppen av
berget som leder in till landet långt bortom fjärran finns det en magisk stjärnkikare. Det är aldrig
någon av oss här nere som har fått använda den förut. Han tar fram en liten bok som han haft
nedstoppad i fickan och visar flickorna. På framsidan av
boken stod det ”Humble” med stora feta bokstäver. När
Tomas öppnar boken finner de en gammal ritad bild på en
stor kikare och två flickor. ”De skulo koma och rädda det
stora svarta. När dagen är kommen skulo de två på berget de
gå och all makt föres in i framtiden” Jag begriper inte ett ord

av det där, säger Karin och skakar på huvudet. Tomas vänder blad i boken. ”Den ene så morsk och
den andre så djurisk, tillsammans de ginge in i och stoppa det svarta”
Ja.... jo... det måste nog allt vara vi, säger Anna och tänker på den magiska kraften som de båda har.
Vänd blad igen, uppmanar Karin och Tomas vänder sakta på bladet i boken. Sidan är tom! Betyder
det att vi inte kommer att lyckas. Då känner de en skarp iskall vind svepa över deras huvuden.
Framför dem står Kung Bore. Båda flickorna gör åkarbrasor och huttrar. Jasså, du är här nu igen? Sen
tystnar de för Kung Bores respekt leker de inte med.
Kung Bore ber dem att sätta sig ner och säger: I natt ska jag ta er upp till toppen av berget där
stjärnkikaren står. Därefter får ni klara er själva. Men var inte oroliga Humble består av samma
krafter som ni har och den kommer att vägleda er till det svarta hålet. Måtte den magiska kraften
vara med er, avslutar Kung Bore, lägger hans stora hand på deras huvuden och är med ens borta
igen.
Barnen tittar på varandra och nickar. Det är nog dags att gå in till Tomtemor och göra sig redo inför
kvällen och natten...
Del 7. – Orion och nebulosan
Anna och Karin packar sina ryggsäckar och
tomtemor ger dem varsin påse med
”nödvändiga saker” som hon kallar dem. De får
vänta länge innan Kung Bore behagar sig att
dyka upp. Att vänta, det är nog bland det
jobbigaste som Karin vet. Hon pustar, suckar
och vrider sig av otålighet. När kommer han?
Nu orkar jag inte vänta längre! Men Karin då, sa
Anna lugnande och tog sin syster i handen.
Rätt vad det är så känner flickorna den iskalla
vinden och de förstår att Kung Bore anlänt. De
tar sina ryggsäckar, kramar om Tomas och
Tomtemor och beger sig ut till Kung Bore. De sätter sig i hans stora släde och vips är de på väg upp
mot bergets topp.
Väl uppe på toppen ser de ett gigantiskt teleskop som är lika stort och långt som både Anna och Karin
tillsammans. De tar farväl av Kung Bore och går fram till den gigantiska stjärnkikaren. Oh my god!
Säger Anna och Karin härmar efter ”oh my god” Det är en av de engelska fraser flickorna lärt från
filmen ”Mamma Mia” och tv-serien Hannah Montana… Den frasen använder Anna så ofta hon kan
och hennes lillasyster är inte sen att hänga på.
Vad det är stort, säger Anna och stryker med handen över teleskopet. Då hör de en röst.
”Välkommen flickor, jag har väntat på er.” De ser sig omkring men kan inte se något. De inser att det
är teleskopet själv som talar.

Och mycket riktigt, det är teleskopet. Jag heter Humble, men det vet ni redan, om ni sätter er nu
tillrätta så ska vår resa in i det mörka börja. Flickorna sätter sig ner och lyssnar andaktigt på vad
Humble har att berätta. Han ber dem att kika in genom teleskopet och hålla varandra i händerna.
Sagt och gjort och de båda flickorna kan inte låta bli att hänföras av vad de ser. Humble fortsätter att
berätta att nu är de på väg mot Orions bälte till en av stjärnorna som kallas för Nebulosor. Men det
vet ni kanske inte vad det är, frågar Humble och båda flickorna skakar på huvudet.
Jo, det är nämligen så att stjärnor bildas i gigantiska moln av gas och rymdstoft som kallas nebulosor.
Den mest kända av dessa är Orion-nebulosan, dit vi är på väg, som kan ses med ögat på vintern. Den
ser ut som en suddig ljusfläck som hänger från Orions bälte och den består av tillräckligt med materia
för att bilda 10 000 stjärnor som solen. Jag har fotograferat några av dessa mycket unga stjärnor
under bildandeprocessen.
Nebulosor är mycket färgrika objekt, ett direkt resultat av den gas de består av och avståndet till en
stjärna. Den vanligaste färgen är rosa eller röd och kommer från vätgas som tänds som ett lysrör av
ultraviolett ljus från närbelägna stjärnor. Den näst vanligaste färgen är blå, vilket betyder att gasen
reflekterar ljuset från en stjärna. Ibland kan olika delar av samma nebulosa vara både rosa/röd och
blå.
När en nebulosa kondenserar och blir en stjärna kan en skiva av materia bildas, likt en frisbee. Denna
skiva kan en dag utvecklas till ett planetsystem som vårt eget solsystem. Före 1995 fanns inga bevis
för att planeter skulle kretsa kring andra stjärnor men idag känner astronomerna till minst 150 andra
planeter utanför solsystemet. Ingen av dessa planeter, de flesta stora som Jupiter, visar dock något
tecken på liv eller att ens vara beboelig.
Nebulosor kan vara ganska stora. Om avståndet mellan solen och jorden motsvaras av 2,5 centimeter
så är Orion-nebulosan över 20 kilometer i diameter.
Nebulosor kan beskrivas som nästan perfekta vakuum då gasen inuti dem är så glest utspridd. Om du
befann dig inne i en nebulosa skulle du inte ens veta att du var där. Enda anledningen till att de ser så
"solida" ut när vi tittar på dem på ett astronomiskt foto är på grund av att vi tittar genom hela
nebulosan så att materian summeras. Jämför med om du skulle titta genom ett rum fyllt av dimma,
den skulle inte se så tjock ut som från ena sidan av en fotbollsplan till den andra med samma dimma.
Okej, då förstår vi fast vad har det med vårt uppdrag att göra?
Humble berättar att flickorna är på väg mot en annan galax. Andromedagalaxen, fyller Karin i, och
Humble nickar. Javisst helt korrekt. Nu är det så här att först måste vi passera Orion och det är inte
helt lätt.
Vem är Orion? Humble berättar att Orion är en grym varelse och är den elakaste av de elakaste. Usch
då, säger flickorna och ruskar på sig. Han är grym mot både människor och djur. Och hur har du tänkt
att vi ska lyckas besegra honom. Med listighet, svarar Humble...
Del 8. – Skorpionen

Flickorna har nu kommit till Nebulosan som ligger i Orions bälte. Teleskopet Humble har berättat för
dem att för att komma igenom det svarta hålet måste de besegra Orion. Flickorna har förstått att
denne best är så stor och elak att den magiska kraften måste användas på precis rätt sätt annars går
de förlorade.
Humble ber dem att ta kontakt med Callisto som bor inne i skogen. Sagt och gjort och efter en liten
stund stöter de på en björnhona med sina två ungar. Anna blir jätterädd men Karin är som vanligt
lugn och trygg med djuriska krafter. Hon går fram till björnhonan och klappar henne på sidan.
Björnhonan grymtar lugnt och lägger sig ner. Karin vänder sig om till Anna och vinkar att hon ska
komma. De båda flickorna sätter sig ner vid björnhonan och till deras stora förvåning börjar honan
att prata med dem.
Mina kära flickor, ni döttrar av Atlas, är ni äntligen här. Döttrar av Atlas? Anna och Karin tittar
frågande på varandra. Björnhonan ler mot dem och förklarar för dem att deras inre jag lever igen och
igen. Deras själar är gamla och kommer med sitt ursprung döttrarna till Atlas. Vem är han då? Undrar
Anna. Atlas är guden som håller upp himlavalvet, förklarar Callisto. Jag är egentligen ingen björn utan
en vacker flicka. Jag heter Callisto men blev förvandlad av Hera. Nå, nu vet ni förstås inte vem det är
heller, men Hera är Kung Zeus fru. Inom sinom tid kommer ni att förstå vilka de är men nu har jag
inte tid att berätta det för er. Tiden är knapp och snart är Orion här. Då måste vi vara vaksamma.
Mer hinner hon inte säga förrän de hör ett förfärligt dunder och brak och när flickorna vänder sig om
blir de stela av förskräckelse. Framför dem står en högväxt stor man med en stor påk i handen. Med
sig har han två hundar som skäller förskräckligt åt de båda flickorna. Karin vänder sig först mot
hundarna och lägger huvudet på sned. Då gör hundarna det också och sen lägger de sig ner. Anna
pustar för ett ögonblick ut för att sedan ta ett stort skutt åt sidan. Hon öppnar sin ryggsäck och tar
fram pilbågen. Hon skjuter snabbt två pilar som träffar Orions ögon. Den store besten skriker högt
och illsint. Han tar sig för ögonen. Anna har lyckats.
De vänder sig till björnhonan som ligger helt stilla. Karin börjar snyfta och
lägger handen på den lurviga pälsen. Hon är död, konstaterar hon. Då
lyckades vi inte i alla fall då. Anna tar sin systers hand. Natten börjar ta
slut och gryningen närmar sig. Igenom gryningen ser de hur en vacker
flicka träder fram. De hör Humble viska: ”Se upp nu flickor! Det här är
morgonrodnandes gudinna Eos, göm er!” Flickorna kryper ner i ett hål i
marken och följer gudinnan med vaksamma ögon. Gudinnan går fram till
Orion och stryker hans ögon. ”Hon läker hans ögon” viskar Anna till
Karin. Ja, jag ser det, vad ska vi nu ta oss till?” Mer hinner de inte säga
förrän Orion, nu än vresigare och argare, slår med sin stora påk på
träden och ursinnigt ropar han efter flickorna.
Anna börjar bli ordentligt orolig. Karin kryper ner i hålet och kommer strax upp igen. I handen håller
hon en skorpion. Vad ska du nu hitta på? Karin ler mot sin syster. Jodå, nu ska du få se och så viskar
hon till skorpionen, sedan släpper hon i väg den och den börjar så sakta maka sig bort mot den ilskne
Orion. Efter en liten stund har den kommit fram till Orion och lyfter då upp sin vassa giftiga tagg. Och
sticker Orion i hälen! Det tar inte lång stund förrän den store besten faller ner och skakar kraftigt av
skorpionens gift. Orion är besegrad, utropar Anna och Karin och de hoppar båda två av förtjusning...

Del 9. – Tvillingarna och det gyllene skinnet
Anna och Karin är lyckliga över att de besegrat Orion. De befinner sig i ytterkanten av Nebulosan och
teleskopet Humble pekar mot höger och visar dem att nu hänger både björnen och dess unge på
himlen. Ja, titta! ropar Karin förtjust. Sen fortsätter han att berätta att nu ska de gå längre in med
riktning mot det svarta hålet. Flickorna kisar och långt, långt borta ser de en svart fläck. De ryser till
av tanken av att de måste närma sig det som suger upp både julen och kanske tillochmed deras
framtid. De lyder dock Humble och går sakta framåt. När de gått ett tag stöter de på två pojkar. ”De
är tvillingar” säger Karin högt. Pojkarna går fram till Anna och Karin och tvillingbröderna presenterar
sig som Kastor och Polydeukes, vi är tvillingar fast vi har olika fäder.
Vi har väntat på er, säger så Tvillingarna. Med hjälp av vårt skepp Argos ska vi ta oss igenom
Hellespontens trånga sund. Flickorna följer medvilligt med tvillingbröderna som börjar berätta att de
har som sagt samma mamma men olika fädrer. Hur kan det egentligen vara möjligt undrar Karin. Vår
mor heter Leda, sa de båda bröderna i mun på varandra men kom underfund med att det var bäst att
en av dem berättade. Jag är den odödlige av oss båda, säger Polydeukes, och det beror på att Kung
Zeus är min far. Och min far är den spartanska kungen Tyndareos, fyller Kastor i. Det var nämligen så
att Kung Zeus kom till vår mor i form av en svan och älskade med henne. Nio månader senare hade
vår mor fött två ägg, ur vilka vi sedan kläcktes. Anna och Karin tittar på varandra och vet inte riktigt
vad de ska tro. Å andra sidan har vi stött på så mycket konstigt att det här är säkert helt fullt normalt
i den här världen.
Just nu har vi fått det här uppdraget av Kung Zeus men för övrigt är vi riktigt skickliga kämpar och
idrottsmän. Det finns ingen som kan klå oss i vagnskapplöpning eller boxning. Vi brukar kalla oss
”dioskurerna”, vilket betyder Zeus pojkar, berättar Kastor.
Nu har de fyra kommit fram till skeppet Argos som ska ta dem genom Hellespontens trånga sund. Vid
skeppet tar en pojke emot dem som kallar sig för Jason. Han rullar fram en karta framför dem och
pekar på ett land som heter Kolkis. Det är där som det gyllene skinnet finns. Det var nämligen så att
skinnet var magiskt och skänkte välstånd åt det rike eller land som ägde det. Er uppgift är att föra det
gyllene skinnet till Kung Zeus och inte förrän då kommer
ordningen bli återställd hos både er och Kung Bore.
Efter att ha seglat genom Hellespontens trånga sund började
färskvattnet ta slut ombord. Därför stannade de till vid den
vackra Björnön för att hämta vatten. Flickorna beundrade ön
och undrade varför ingen hade slagit sig ner på en sådan
vacker ö. Mer än så hann de inte säga förrän svaret kom från
Jason. Han hade fått syn på en hop sexarmade jättar som
kom springande mot skeppet. I varje hand bar de ett
stenblock som de kastade mot dem. Deras långa armar
vevade som kvarnhjul och stenarna haglade över Argo. Snart
skulle skeppet vara allvarligt skadat. Anna handlade som
vanligt snabbt och tog upp sin magiska pilbåge ur ryggsäcken
och skickade pil efter pil mot monstren. En efter en föll
jättarna och de som ännu inte blivit träffade började backa. De drog upp ankaret och gav sig av så
fort de kunde.

Efter en lång seglats var de äntligen framme i Kolkis och de gick i land. Jaha, och hur gör vi nu? Vart
finns det gyllene skinnet? Jason förklarar att de
måste hitta en flicka som heter Nefele och när de
väl gjort det kommer allting att ordna sig. Jasså,
det var lätt som en plätt, sa Karin och höjde på
ögonbryna. Hon behövde dock inte oroa sig särskilt
länge för rätt vad det var kom en flicka gåendes
längs med stranden.
Jasså, ni kommer nu, säger flickan. Jag heter
Nefele, men det vet ni förstås redan. Kom ska jag
visa er det gyllene skinnet. De fick gå en bra bit tills
de kom fram till en grotta. Nefele vinkar åt dem att
följa efter och väl inne i grottan se de något som
lyser upp. Det gyllene skinnet. Flickorna dansar i
ring och är överlyckliga att de hittat skinnet.
De tar farväl av Nefele och med skinnet ihoprullat
går de ombord igen.
Del 10. – Medusa
Skeppet rullar ut och flickorna sätter sig på däck och pustar ut. Så här långt verkar allt ha gått bra. De
har fått tag på det gyllene skinnet och även om de inte riktigt förstår sammanahanget med skinnet,
det svarta hålet och vad Kung Zeus kan göra åt saken, så känner de sig riktigt nöjda. De blir trötta av
vågorna och inom ett par minuter har både Anna och Karin slumrat till. De hinner inte sova särskilt
länge förrän de hör en av tvillingarna gasta om skepp i sikte. Båda flickorna sätter sig spikraka upp
och kikar yrvaket sig omkring. De ser Kastor stå längst fram i fören och peka mot en liten prick som
skymtas i horisonten.
Jason springer upp i utkiksmasten och griper tag i en kikare för att kunna studera det främmande
skeppet. Lika snabbt som han sprungit upp lika snabbt kom han ner i gen. Han var kritvit i ansiktet
och med darrande röst viskar han fram: „det är Medusa“. Flickorna vet inte vem den där Medusa är
men de har en svag aning av det inte blir särskilt angenämnt.
Och nog har de rätt. Anna blir stel som en pinne när skeppet mer eller mindre lagt sig sidledes vid
deras egna skepp. Ombord på skeppet visas en av de mest fasansfulla skapelse de någonsin sett. Det
såg först ut som en vanlig kvinna med långt hår men när de sett nämare ser de att håret består av
väsande ormar!! Först riktar hon sin blick mot Jason som direkt förvandlas till sten. Hon vänder sedan
blicken mot de båda tvillingarna som krampaktigt håller upp händerna för att inte bli drabbade av
hennes blick så som Jason precis hade blivit. Det var lönlöst. De båda tvillingarna var som förlorade
och bleknar bort i en vit, kall statymassa. Nu är goda råd dyra, viskar Anna, som hade tagit sin syster i

handen och krypit in under en av livbåtarna. Vad ska vi ta oss till, den här Medusa verkar vara helt
fasansfull. Hon får inte ta oss och inte det gyllene skinnet. Då är både vi, julen och framtiden
förlorade!! Karin, kan inte du tala med „hårormarna“? Karin kryper fram och håller händerna för
ögonen. Anna är så rädd och gråten trycker på i halsen. Tårarna börjar strila ner för hennes kinder
och hon förstår att om inte Karin lyckas så är hennes syster förlorad.
Karin börjar rabla en ramsa som Anna hört förut. Det verkar lugna ormarna men gör Medusa än
rasande. Hennes ögon skjuter skarpa pilar mot Karin men som verkar gå helt oberörd mot varelsen.
Karin håller upp handen mot Medusa och rablar ramsan som om hon vore i trans. Ormarna som
tidigare väst har somnat runt Medusas huvud. Nu är Karin nästan framme vid Medusa och då vinkar
hon åt Anna att krypa fram. Anna är så rädd att hjärtat dunkar hårt innanför hennes bröst, benen
darar och hon får kämpa för att tvinga sig framåt mot den hemska Medusa. Ur ryggsäcken drar hon
upp en lång sabel. Hon höjer den högt upp i luften, blundar och litar på sin inre instinkt. Måtte hon
rikta sabeln rätt, tänker hon medans hon
kraftigt svingar den mot Medusa. Hon hör
först hur Medusa vrålar av smärta och sen
hör hon dunset då huvudet slår skeppets
durk. Med en kraftfull spark måttar hon
huvudet över rellingen som slår i vattnet
med ett jätteplask. De båda flickorna snyftar
och kramar om varandra. Vad ska vi göra
nu? Och hur ska vi ta oss härifrån?
Mer hinner de inte fundera förräns de hör
ett förfärligt dån och plaskande. De ser på
varandra och går sedan fram emot rellingen
och ser ner i vattnet. Och de tror inte sina
ögon men upp ur djupet kommer en stor ståtlig vit häst. Och den har vingar på ryggen!
Hästen tar ett gigantiskt skutt upp ur vattnet och landar med alla fyra fötterna på skeppets durk. Den
ristar av sig allt vatten och vänder sig mot de båda flickorna. Anna fattar noll men Karin som med sin
magiska djurkraft går fram emot hästen och styrker den över mulen. Hästen luktar på hennes hand
och frustar emot den. Karin vänder sig emot sin syster och säger; „hästen heter Pegasus“...
Del 11. – Pegasus
Pegasus, den bevingade hästen, föddes när Medusas blod blandades med havsskum. Nu stod han där
framför de båda flickorna. Han frustade lätt åt dem och Karin förklarar att han ska hjälpa dem att
komma tillbaka. Anna kastar en blick upp emot skyn och ser bilden av de båda tvillingarna. Hon
känner en stor sorg i hjärtat men inser att de fått en hederlig plats på himlavalvets mörka tavla.
Flickorna kryper under livbåten där de förut gömt sig och drar fram det gyllene skinnet. Genom att
hoppa upp på livbåtens rygg kan de åla sig upp på den ståtliga vita hästen som genast börjar flaxa
iväg mot den riktning de förut kom ifrån.
De flyger inte så högt utan hör vågornas brus i kombination med hästens starka och enorma vingar.
De känner de fasta muskleran arbeta under deras kroppar och Anna måste erkänna för sig själv att

hon är lättad över att sin syster finns där bakom hennes rygg. Vad skulle hon ta sig till om inte Karin
hade sin magiska djurkraft. Hon har räddat livet på oss många gånger tänker hon och ler vid tanken
på att hennes lilla gulliga lillasyster är så modig och så duktig. Hon kramar hennes hand och får
gensvar och Karin kramar tillbaka.
Nu gäller det att vara kvicktänkt, fortsätter Anna att tänka. När nu när vi förhoppningsvis kommer
tillbaka till stranden, där vi förut sa adjö till teleskopet Humble, så måste vi ta reda på vart vi ska föra
det gyllene skinnet! Kan det vara så att det är det gyllene skinnet som är lösningen till gåtan om det
svarta hålet? Fast å andra sidan, hur skulle det gå till? Om vi bara kunde få tag på Kung Zeus och
överlämna skinnet till honom så skulle han säkert kunna klara resten och rädda julen och deras egna
framtid.
„Kruxet var bara att jag har inte den blekaste aning om hur jag skulle få tag på Kung Zeus än hellre
vart vi ska ta vägen när vi väl är framme vid stranden“ säger Anna högt för sig själv.
Plötsligt avbryts Anna i sina tankar när den stora vita bevingade hästen slutar flaxa med sina vingar.
Istället seglar den ljudlöst genom den tomma luften.
Vad är det som händer, viskar Anna bakåt åt sin syster.
Det verkar som att hästen gör sig redo för någonting men jag vet inte riktigt vad, viskar Karin tillbaka.
Kan du inte fråga honom, du som kan prata med alla djur.
Karin böjer sig fram över Annas axel och säger något helt obegripligt enligt Annas öron. Hästen
frustar tillbaka och Karin viskar i Annas öra. Han ber oss att hålla oss fast, det är fara i färde.
Ja, det fattades bara det, tänkte Anna. Mer hann hon inte för framför sig ser de ett gigantiskt
monster. Pegasus frustar igen och Karin försöker tolka till sin syster.
Det är Chimaira, säger hon. Nedanför dem börjar monstret bli allt tydligare och Anna urskiljer en
lejons kropp med tre huvuden. De såg att Chimaira andades eld, hade ett lejons kropp och tre
huvuden på olika delar av kroppen: ett främre som ett lejon, ett stort (vilt) gethuvud på ryggen och
istället för svans stack det ut en orm med kluven tunga.
Pegasus frustar och berättar att monstret var en avkomma till Tyfon och Echidna, ”moder till alla
monster”.
Herrejösses, säger Anna och drar efter andan. Karin stryker sin syster över kinden. Sen börjar hon att
maka sig över Annas axlar och snart har hon satt sig framför Anna. Hon lyfter ena handen mot
monstret som med ens tystnar och slutar att spruta eld. Hon håller handen stadigt mot monstret.
Därefter styker hon Pegasus över halsen och kan ni tänka er! För varje gång som Karin stryker hästen
kommer det en blixt. Karin styrker allt snabbar och blixtrarna smäller ilsket runtomkring dem
Monstret står som förstenat av Karins trollbindande hand och Pegasus flyger närmare och närmare.
När de befinner sig rakt över monstret slår Karin till Pegasus i sidan som av rena förskräckelsen avger
en blixt så skarp att Anna måste kisa för att inte bli helt förblindad. Den skarpa blixen träffar
monstret som exploderar och försvinner in i intet.
De har lyckats.

De ger sig i väg i gen med Pegasus och efter en liten stund hör de musik. Det låter som en slags gitarr
fast ändå inte, säger Karin. Då upptäcker Anna ett nytt skepp och Pegasus flyger mot skeppet. Där
står en pojke och spelar på ett konstigt instrument som de aldrig sett förut...
Del 12. – Orfeus
Pegasus flyger ner till skeppet och pojken, som presenterar sig som Orfeus. Vad är du spelar på,
undrar Anna. Det är en lyra förklarar Orfeus. Vill du prova? Anna tar tag om lyran. Den är tung, säger
hon. Hon får sätta ner den på durken och ställer sig på knä och börjar fingra på lyran som avger ett
vackert ljud.
Orfeus berättar att hans far är Kung av Trakien. Hans mor är musan Kalliope. Jag bor egentligen på
berget Parnassos tillsammans med min mor och de andra åtta muserna. Vi får ofta besök av guden
Apollon och det är han som lärt mig spela på den här lyran. Jag är på väg för att leta efter min gode
vän Jason. En budbärare berättade för mig om er och att tvillingarna och Jason skulle föra er till det
gyllene skinnet. Anna och Karin tittar ner och med stor sorg i rösten berättar de att Medusa
förvandlat både tvillingarna och Jason till sten. Och att ur havets skum föddes den här bevingade
hästen som heter Pegasus.
Ja, då var sägnen sann, svarar Orfeus. Nu är det min tur att ta vid och jag ska föra er tillbaka till
stranden.
De tar farväl av Pegasus, som flyger högt upp i luften, vänder om och flyger tillbaka mot där de
tidigare lyckades besegra Medusa.
Orfeus vänder sig nu till flickorna och ber dem att sätta sig ner. Det är många faror som lurar på oss
på vägen. Det är tur att vi har den här lyran, säger han och fortsätter berätta att det är en magisk
lyra. Med min musik kan jag få folk att sluta slåss och jag kan bota sjuka. Kan du stoppa svarta hål
också, undrar Anna. Nej, det kan jag tyvärr inte men ni har det gyllene skinnet och så snart ni har fört
det till Kung Zeus så kommer allt att ordna sig.
Det kändes betryggande att Orfeus var med dem, tyckte
Anna. Riktigt stilig var han också och hon kom att tänka på
Tomas. Hon rodnade vid tanken, visst hade han blivit ännu
sötare än förra året? Karin upptäcker att sin syster rodna
roch petar henne i sidan och viskar. Vad är det du går och
funderar på då? Säger hon retsamt. Äsch, väser Anna
tillbaka och blir halvsur.
Nu hinner inte flickorna retas mera för Orfeus utropar ett
skepp i sikte. Inte nu igen, säger Anna och Karin i mun på
varandra och skuttar fram till Orfeus. Titta, säger han och
pekar åt väster. Och mycket riktigt, långt bort i periferrien
ser de ett skepp och de hör vackra röster. Nu får vi passa
oss ordentligen, det här är nämligen sirenerna och det
sägs att deras vackra röst får människor att dränka sig.

Anna och Karin ser förskräkta på varandra. Ska det här aldrig ta slut? Var inte rädda, vänta ska ni få
se. Min lyra ska hjälpa oss.
Efter en liten stund har skeppet kommit dem riktigt nära. Och mycket riktigt, deras röster är
förtrollande och parallyserar både Anna och Karin. Som i trans går de sakta mot rellingen och de
lyfter upp benen. De är på väg att hoppa i vattnet! Då spelar Orfeus än kraftigare på sin lyra och kan
ni tänka er! Den överröstar sirenernas röstar och Anna och Karin väcks ur sin paralysering.
Serenernas skepp seglar vidare och flickorna sätter sig ner av ren utmattning.
Ja, det där var nära ögat!
Nu är de nästan framme vid stranden och de kan se att telskopet Humble väntar på dem. De är
mycket glada att se han igen.
De tar farväl av Orfeus, hoppar i land och går fram till Humble. Är ni trötta undrar han? Jo, nog var
de allt trötta efter den långa båtresan och Humble förklarar att de ska gå en liten bit för att sedan slå
läger för natten.
Väl framme gör de iordning en eld som värmer dem i kvällens kyla. Humble har gjort i ordning
flickornas favoritmat, köttbullar och makaroner med ketchup. Snart är de både mätta och trötta. De
berättar om det stora äventyret de varit med och och Humble suckar djupt när de är färdiga.
Varför suckar du? Vi är här nu, allt har gått och bra och framförallt; vi har det gyllene skinnet!
Jo, jag kom just att tänka på Orfeus öde och vad som väntar honom.
Vaddå, berätta!
Och Humble berättar att en dag kommer han att möta den vackra skogsnymfen Eurydike och ha
kommer att bli förälskad i henne. Orfeus kommer att ta med henne still sitt hus och de kommer att
gifta sig. Eurydike kommer att avguda sin man och trivas med sitt nya liv bland människorna. Men
ibland kommer hon att längta tillbaka till skogen och så snäll som Orfeus är kommer han att låta
henne gå och vara borta så länge hon ville.
Under en av sina utflykter kommer Eurydike möta halvguden Aristaios. Han är son till Apollon och
vakar över de jordbrukare som jagar eller håller sig med husdjur. Aristaios kommer att genast bli
betagen i Eurydike och han kommer inte hålla fingrarna borta från henne. Eurydike är en god kvinna
och kommer att förklara för honom att hon redan har en man i sitt liv, men Aristaios kommer inte
lyssna på det örat. Han kommer att jaga Eurydike, som då flyr in i skogen. Där kommer hon att
trampa ner i ett ormbo med giftormar. De kommer att bita henne och hon dör och blir hämtad av
Hades inom kort.
Orfeus kommer att bli så sorgsen och spela så sorgsna sånger att hela naturen kommer att stanna
upp.
Har det att göra med vårt svarta hål? Kan vi hjälpa honom på något vis?
Jo, det finns en sak som ni kan göra och det är att föra Orfeus till Hades och se till att han får hämta
hem sin Eurydike.

Flickorna får så brottom att de hör inte Humbles förvarning: „tänk på att han får inte se sig om“.
Humble skrockar och skakar på huvudet. Det här bådar inte gott, säger han och drar ännu en djup
suck.
Del 13. – Hades
Flickorna kommer rusande till Orfeus som sitter på en sten. Tiden har tagit ett kast framåt och nu
sitter han där på stenen och spelar sorgliga sånger på sin lyra.
Vi har hört vad som hänt och du hjälpte oss så nu är det vår tur att hjälpa er!
Vi ska bege oss till Hades och se till att vackra Eurydike blir befriad från själva dödsriket. Orfeus
slutade spela och titta upp mot flickorna. Ja, ni har rätt. Vi ska inte ge oss. Flickorna tog Orfeus i
handen och de tre begav sig i väg i riktning mot de de ingångar som ledde till denna dystra värld. De
vandrade de tusen trappstegen ner till floden Styx strand.
När de kom fram till stranden mötte de färjkarlen som visade sig heta Karon. De visste inte riktigt hur
de skulle göra men när Orfeus började spela vackert på sin lyra frågade mannen om de ville ha skjuts
över. Vilken tur, sa Karin och ryckte Anna i armen. När de väl var över väntade underjordens
trehövdade vakthund Kerberos. Orfesus tvekar, den här vakthunder låter aldrig någon levande
passera, förklarar han. Anna blir jätterädd men
egentligen visste hon att hon inte borde vara orolig.
Orfeus börjar spela en vaggvisa och Karin håller upp
sin magiska hand.
Kerberos somnar.
Till slut kommer de fram till Hades palats. Allt är
mörkt runtomkring dem och flickorna håller
varandra hårt i handen.
Ja, de hade inte riktigt tänkt sig att de skulle hamna
på dödens kant redan nu. De såg på Orfeus som
stämde upp en sorgsen sång som berättar om hans
och Eurydikes kärlek och om hur mycket han nu
saknar henne. För första gången, någonsin, veknar
Hades kalla hjärta och han påmindes om den glödande kärlek som en gång hade fått honom att bli
galen i Persefone.
När Orfeus spelat färdigt kunde Hades inte säga nej till hans bön om att få ta med sig Eurydike
tillbaka. Men han måste komma ihåg en sak; på deras vandring tillbaka upp till människornas värld
skulle Eurydike gå några steg bakom Orfeus och inte en enda gång får han vända sig om och se på
henne. Då skulle hon återvända till dödsriket och vara förlorad för honom för evigt. Orfeus tackade
Hades och hans drottning och han får äntligen möta Eurydike igen.
De börjar vandra de mörka och vindlande trappgångarna tillbaka upp mot solljuset igen och Eurydike
går hela tiden bakom honom. Han spelar stilla melodier för att få tiden att gå, men kan inte låta bli
att tänka på Hades märkliga regler. Varför skulle han inte få titta på sin älskade? Var det inte hon som

gick bakom honom ändå? Han hör hennes lätta fotsteg och när han frågar om hon var där svarar hon
med en röst som ekade underligt i grottgångarna. Till slut kan han skymta solen genom en öppning i
berget och hans hjärta gladdes. Men hans funderingar hade gjort honom orolig. Tänk om han i själva
verket har en ond ande med sig tillbaka? Till slut kan han inte hålla sig. Han vänder sig om och stirrar
på Eurydike, som står där lika vacker som när hon levde. Men ett uttryck av oändlig sorg korsar
hennes ansikte och sakta tynar hon bort i mörkret och försvinner.
Eurydike var för evigt förlorad. Orfeus blev så förtvivald att han inte fann någon anledning att leva.
Han sa adjö till flickorna. Anna och Karin gick tillbaka till Humble som berättar för dem vad som
hände sen med deras vän Orfeus.
Jo, han sökte upp de vilda kvinnor som kallas Maeneider och som följer guden Dionysos. Han kunde
ha tämjt dem med sin musik men han rörde inte sin lyra. Istället överföll de honom och slet honom i
stycken. Hans huvud sjöng fortfarande när det flöt nerför floden Hebrus. Några nymfer hittade
huvudet och byggde ett tempel kring det, där förbipasserande kunde vila och lyssna på sångerna. Till
slut kom Apollon en dag förbi och tystade huvudet. Han hade funnit Orfeus lyra och kastade upp den
på stjärnhimlen. Sedan ledde han Orfeus vilsna själ ned i dödsriket där han äntligen fick återse
Eurydike.
Titta där, pekade Humble och flickorna såg lyran lysa vackert på himlavalvet.
Del 14. – Herakles
Flickorna är sorgsna över att deras vän valde att gå tillbaka till Hades. De sitter nu tillsammans med
sin vän Humble och äter varm köttsoppa. Humble hade tänt en eld som värmde gott i nattens mörker
och kyla. De satt där tysta och såg ut över himlen och de beskådar den vackra lyran. Brevid lyran ser
de en anna bild visa sig.
Vem är det där, undrar Anna, och pekade mot gestalten som visade sig brevid lyran.
Det där är Herakles, svarade Humble. Flickorna tittar på varandra och nickar. Ska det här äventyret
aldrig ta slut någon gång?
När ska vi få träffa mamma igen, undrar Karin.
Humble försöker tala lugnande med Karin. Det får ni ganska snart, säger han och fortätter berätta att
det är några saker till som ni måste uträtta. Och ni måste föra det gyllene skinnet till Kung Zeus.
Så börjar Humble berätta.
Historien om Herakles börjar liksom så många andra hjältesagor med Zeus otrohet mot Hera.
Överguden Zeus blev förälskad i människokvinnan Alkmene från landet Argolis. Han förvandlar sig till
en kopia av hennes make Amfitryon. Alkmene hade just blivit gravid med Amfitryons eget barn när
Zeus älskade med henne. När hon sedan födde fick hon tvillingar. Den ene, Ifikles, var Amfitryons
son. Den andre, Alkides, var Zeus son.

Redan samma natt som hon fött pojkarna fick Alkmene besök av Hermes, gudarnas budbärare. Han
var där på uppdrag av Zeus och hämtade den lille Alkides. Hermes flög upp med babyn till Olympen
och lade honom vid den sovande Heras bröst. Där diade Alkides av gudadrottningens mjölk tills hon
vaknade och knuffade undan honom. Alkides blåste ut en munfull mjölk över himlen, där den lade sig
i form av den galax vi nu kallar vintergatan (eller på engelska ”The Milky Way”). Innan Hera hann låta
sin vrede gå ut över den lille gossen fick Hermes tag i honom och flög tillbaka till Alkmene med
honom. Han förklarade att Herakles genom att dia från Heras bröst nu fått övermänskliga krafter.
Men han varnade också för att Hera snart skulle försöka hämnas på honom. Alkides föräldrar döpte
om honom till Herakles (som betyder Heras stolthet) i ett försök att blidka Zeus hustru, men det
hjälpte föga.
Ett par månader senare skickade Hera två giftormar för att bita ihjäl Herakles. Men den lille pojken
kramade lätt ihjäl ormarna med sina små händer. När Alkmene och Amfitryon hittade honom lekte
han med de döda ormarna som ett par leksaker.
Allt eftersom åren gick blev Herakles allt starkare. En dag ställde hans styrka till det för honom rejält.
Herakles och Ifikles hade en musiklärare som hette Linus. Herakles avskydde att studera och musiken
roade honom inte särskilt. En dag råkade Herakles och Linus i gräl med varandra. Herakles grep tag i
Linus lyra och slog sin lärare så hårt i skallen med denna att han genast dog. Amfitryon blev tvungen
att skicka iväg Herakles för att arbeta som herde uppe i bergen. Detta var faktiskt ett liv som passade
Herakles bättre. Här träffade han bönder och jägare och blev snabbt vän med många. En gång blev
hans flock med getter överfallna av ett lejon, men Herakles dödade vilddjuret med sina bara händer.
En dag fick han besök av två nymfer. Den ena hade makten att erbjuda honom ett behagligt och lätt
liv. Den andra erbjöd honom ett hårt liv som också kunde ge honom ära och berömmelse. Herakles
valde det sista.
Nu tystnade Humble och vände sig mot de båda flickorna. Sen sa han:
„Det är till Herakles ni ska vända er till i morgon. Det är han som ska hjälpa er komma förbi draken“
Del 15. – Draken
Flickorna tittade storögt på Humble och sa i kör: „Draken?!?“ Vilken drake? Finns det drakar?
Humble förklarar: Vi har nu suttit kring den här elden i ett dygn. Vi har gjort det så att eldens makt
har kunnat ge er den extra kraft som ni behöver för att lyckats. Det plus extra vila har gjort er redo
för att fortsätta er färd längre ut i Andromedagalaxen. Jag kan glädja er med att ni nu inte har så
långt kvar tills ni har nått målet. Däremot är det en jobbig bit ni har framför er.
Humble fortsätter berätta att de nu ska ta riktining åt väster och gå i riktning mot sjön Lerna. Han
visar flickorna på en karta som nickar tillbaka. Här ser ni, strax innan sjön kommer ni att komma till
ett träsk. Och det är här som ni också kommer att träffa Herakles. Annas kraft och hans styrka behövs
för att kunna besegra draken. Seså, skynda er nu, ni har ingen tid att förlora. Jag möter er så efter
sjön.
Varför kan du inte komma med oss hela vägen? Humble skakar på huvudet och berättar att det är
aldeles för riskfyllt och farligt. Humble förklarar att det är bara han som bär på nyckeln till gåtan och
om han gick förlorad så skulle inte flickorna ta sig fram till målet. Men om vi går förlorade så är allting

förlorat ändå, eller hur? Och om det är ett djur då både väl Karin vara mer lämplig än jag? svarar
Anna. Humble ler mot henne och stryker henne över kinden. Oroa dig inte, svarar han bara. Sen är
han borta.
Jaha, det här var just snyggt. Hur ska vi få tag på den där Herakles då?
Då hör de någon harkla sig bakom dem. De vänder sig om och ser en gigantiskt gestalt. Karin har
aldrig sett någon så stor förut. Om det nu var så att Orion var stor så var denne en gigant utöver dess
like. Goddag mina flickor hör de hur gestalten mullrar. Trots sin dova lite rossliga stämma så verkar
den store giganten vara vänlig. Han böjer sig ner til flickorna och presenterar sig. Jag heter Herakles,
säger han. Jo, vi kunde nog lista ut det sa Anna. Karin tycker att giganten ser lite läskig ut och
gömmer sig bakom Anna.
Herakles räcker dem sina stora händer och Karin tar ett tag om hans lillfinger. De börjar vandra mot
den riktning som Humble berättat för dem de skulle gå.
Så var de då framme vid träsket. I träsket stod ett jättelikt dött träd. Det var bland dess rötter som
draken sades ha sitt bo och snart fann Herakles ett stort hål under trädet. Det dröjde inte länge
förrän vidundret kom ringlande ut. Draken spottade eter och giftiga ångor ur alla sina huvuden, men
Herakles svepte sig i sin lejonmantel och började hugga av huvudena med sitt svärd. Men till sin fasa
kunde han se att för varje huvud han högg av växte det ut två nya! Ju mer han högg, desto värre blev
motståndet. Men då kom Anna på att bränna en halsstump med sin fackla och se; då växte det inte
ut några nya huvuden. Allteftersom Herakles kapade av monstrets huvuden brände Anna halsarna
med sin fackla.
Draken var besegrad!
Del 16. – Ikaros
Nu när draken var borta kunde Herakles hjälpa flickorna över den svarta sjön. Vid stranden
på den andra sidan av sjön tog de farväl av den store hjälten. Och de tackade han för att han
funnits där till deras hjälp.
Med ens kände de sig ensamma och
villrådiga. De önskade att mamma var
här och att hon kunde trösta dem lite
och ge dem lite extra mod och styrka.
Anna tog Karins hand och sakta gick de
längs med vägen, enligt de
instruktioner de fått av Herakles som
han gett dem innan de sagt farväl.
De hinner inte gå särskilt länge förrän
de kommer fram till en ung pojke.
Först kan varken Anna eller Karin lista
ut vad det var som han håller på med,
men efter ett tag såg de att han hade

en hel säck med fjädrar. Karin går fram till den unge pojken och frågar vad det är han pysslar
med. Pojken tittar upp mot Karin och säger „jasså, ni är här nu?“ Det var bra för jag har allt
bra länge fått vänta länge nu. „Jaha, svarar Anna tillbaka och rynkar på ena ögonbrynet. Och
vad är det du har väntat på då?
Jasså, ni vet inte, svarar pojken retsamt. Anna tittar misstänksamt på pojken. Av någon
konstig anledning känns han igen på någotvis. Han liknar någon som hon känner mycket väl.
„Tomas!“ utbrister hon varpå pojken tittar frågande på henne. Tomas? Vem är det? Sen
förstår pojken vad det var hon menade. Han ruskar på huvudet och säger:
Nej, jag heter Ikaros, förklarar pojken och Anna blev högröd i ansiktet. Nog är han på pricken
lik Tomas men så förstår hon. Hon nickar hon för sig själv. Inte kunde det vara Tomas för de
befann sig i en helt annan tidsrymd i en helt annan galax.
Det hade Humble så noggrant berättat för dem tidigare. Fast å andra sidan så kan det nog
vara så att det här är Tomas, fast i en annan skepnad bara. Och nu när de befinner sig i den
här tidsrymden heter han Ikaros. Nåväl, sa Anna och log mot pojken. Vad gör du för något?
Och vad ska du med alla fjädrarna till?
Ikaros berättar att han suttit här i dagarna långa och väntat på det uppdrag som hans
överherre Daedalus berättat för honom. Att det ska komma två flickor som har ett viktigt
uppdrag till Kung Zeus. Anna och Karin nickar instämmande och visar upp det gyllene skinnet
för Ikaros. Pojken häpnar av förtjusning och han stryker det sakta medhårs. Tänk det är ännu
vackrare än vad jag har föreställt mig, säger han och ler emot flickorna.
Nej, nu är det bråttom. Vi har ingen tid att förlora för om Kung Minos får tag på oss så är det
kört. Ikaros berättade om Kungen, som styrde just den här delen av världen. Han är en bitter
fiende till Kung Zeus, förklarar Ikaros. Han försöker allt i sin makt för att stoppa honom. Och
nu är det nära att han har lyckats, viskar Ikaros. Det är Kung Miro som skapat det svarta
hålet och som suger ut all mänsklig och omänskligt levande runtomkring oss, viskar Ikaros
som om han var rädd att någon skulle höra han. Och som ni säkert vet så är det bara det
gyllene skinnet och Kung Zeus som kan stoppa allt. Flickorna nickar och ser med stora ögon
på när Ikaros klär in ett par tjocka grenar med fjädrar.
Men vad är det som han gör? Anna frågar Karin eftersom det har med djur att göra så borde
hon kunna svara. „Jag vet inte riktigt men jag tror han gör en fågel av något slag.“ Fast vad
han ska med detta till har jag faktiskt ingen aning.
„Så, nu är det klart, säger Ikaros och beskådar sitt verk. Men vad är det för någonting, undrar
Anna. „Begriper ni ingenting?“ säger Ikaros retsamt. Han fortsätter att berätta att flickorna
måste ta sig över havet därborta. Han pekar mot ett stort hav och fortsätter berätta att just
nu finns det ingenting annat som de kan använda sig utav, förutom dessa vingar. Jag ska
spänna fast dem på er och visa er hur ni ska göra. Det enda ni måste tänka på är att flyga i
rätt höjd.

„I rätt höjd? undrar Anna“ Ja, det är det som är kruxet, svarar Ikaros, för om ni flyger för
högt kan solen smälta vaxet som vingarna är ditsatta med. Däremot om ni flyger för långt
kan vingarna bli för tunga av vattnet.
Efter en kort men intensiv utbildning av Ikaros är flickorna färdig för flygfärd. De håller
varandra i handen och springer framåt samtidigt som de vevar med armarna. Vips är de upp i
luften och flyger likt en stor örn uppe i luften. De tar sikte mot det stora havet och det dröjer
inte länge förrän de båda flickorna njuter av tystnade uppe luften...
Del 17. – Poseidion
När de flygit en bra stund börjar de se land. Det var länge sedan de pratat med Ikaros och den under
bara känslan de kännt medans de flygit har gjort att der totalt glömt bort Ikaros förmaningar om att
varken flyga för lågt eller för högt. Flickorna sjunger högt och klart och de tar i med all sin kraft.
därför som alla fjädrarna trillar av! Vad ska vi göra nu?
De flyger högre och
högre, gör looping för att
sedan flyga än högre upp.
Förmaningarna från
Ikaros är totalt borta.
Plötsligt känner de att
någonting droppar ner på
deras kroppar. Flickorna
ser förskräkta på när den
ene efter den andre
fjädern trillar av.
Så minns Anna och
utbrister.
Snart hade alla fjädrar trillat av och flickorna faller handlöst ner mot det svarta havet.
Nej, hjälp! Vi har flygit för
högt och solens strålar
har smält vaxet! Det är
Vågorna är gigantiska och de får kämpa ordentligt för att hålla sig ovanför ytan. Det är tur vi har gått
på simskola, ropar Anna till Karin men hon ser hur Karin får kämpa ordentligt för att hålla huvuet
över vattenytan. Karin orkar inte och hennes huvud åker som ett fiskeflöte upp och ner under
vattenytan. Hon hostar kraftigt av alla kallsuparna hon åtdrar sig av vågorna.
Tårnarna svider i ögonen på Anna för hon inser att nu är slutet snart nära. Varför kunde de inte
lyssnat bättre på Ikaros. Nu är allt förbi med både dem och världsligheten! Vad ska vi ta oss till?
Hon vänder sig emot sin syster och försöker ta henne i handen. Under den andra armen håller hon
krampaktigt fast i det gyllene skinnet. Hon känner Karins lilla hand och de stretar med alla krafter
gentemot vatnets vrånga och brusande vågor. Deras krafter börjar så sakta ebba ut. Anna känner att

hon orkar inte mycket längre nu. Hon vänder sig om mot Karin och hon ser att även hennes krafter i
stort sätt är helt slut. Hon blundar och tårarna svider än mer bakom ögonlocken. Om ändå mamma
varit här!
Vattnet omringar dem och till slut orkar de inte kämpa emot längre. De ger upp och sakta dalar de
ner under ytan. Vågorna ilskna brusande har nu slutat och allting blir tyst runtomkring dem. Och på
ett konstigt sätt känner sig Anna lugn. Hon håller stadigt i sin systers hand och även hon flyter
rörelselös brevid henne. Sakta, sakta dalar de neråt i djupet. Det känns nästan som att de skulle segla
omkring på moln. Anna tänker tillbaka på det äventyr de hittills varit med om och det var då ändå lite
väl snopet att allt skulle sluta så här. Tänk vad mamma och pappa nu kommer att sakna sina flickor.
Det blir tyngre och tyngre att tänka och Anna börjar känna sig riktigt dåsig. Hon sluter ögonen och
snart är allt svart...
Plötsligt rycks Anna upp ur det svarta när en stark arm kommer och griper tag i de båda flickorna.
Anna öppnar sin ögon och hon ser en gigantiskt stor människoliknande varelse. Denne har långt vitt
skägg och påminner omnågon som Anna sett många gånger. Ariels pappa! Och jodå, även om det
inte var just disneyfilmen och Ariels pappa så var det här ingen annan än havets härskare Poseidon.
Han hade följt händelsen på avstånd men trott att flickorna skulle klara sig själva. När han sedan
insett att det var fara på färde simmade han emot dem och med sina starka armar lyfte han upp dem
över ytan och gav dem luft igen.
Efter ett tag hade Poseidon simmat i land med flickorna som nu huttrande satt sig ner i den vita
sanden. Poseidon förklarar för dem att han är bror till Kung Zeus och att han redan tidigare fått
budskapet om att de två flickorna skulle komma förbi hans vatten. Att de har ett viktigt uppdrag och
Kung Zeus hade särskilt bett honom att hålla ett vakande öga över dem .
„Och jodå, nog behövdes det alltid. Nu har ni lärt er en läxa“ sa Poseidon och höll upp ett pekfinger
åt dem.
Karin och Anna skämdes. Här var de på väg med det gyllene skinnet och höll på att spela bort hela
mänskligeheten bara för att de tyckte det var så roligt att flyga.
De tackade Poseidon för att han räddat deras liv och de stod länge kvar på stranden och såg när den
mäktige havsguden simmade ut till sitt rike.
Del 18. – Atlas
Det där var nära ögat!
Ja, hade det inte varit för havets gud så hade vi varit borta nu. Usch, jag törs inte tänka på det! svarar
Anna med en rysning. Hur har det gått med skinnet? Jag tror det har klarat sig rätt bra, svarar Karin
och känner på skinnet som precis som tidigare är lika lent och fint. Det var då en himlans tur, suckar
Anna av lättnad.

Nu har vi ingen tid att förlora och nu måste vi se oss om efter den rätta vägen. Till höger om dem ser
de den smala stig som Poseidon sagt åt dem att ta när de kommit upp för stranden. Stigen är slingrig
och det är en aning svårt att gå på den utan att trampa utanför. Och det vill inte Anna för hon ser
framför sig än den ena än det andra odjuret som kan dölja sig bland det djupa gräset. Jag har fått nog
av hemska omänskligheter för ett bra tag nu.
Istället för hennes tankar till Tomas. Hon var ett
år äldre nu än sist och både han och hon själv
hade vuxit en bra bit sen sist. Och han hade blivit
ännu stiligare än förra gången. Anna rodnar vid
tanken men det är en glad känsla att gå och bära
på medans de traskar vidare på den slingriga
stigen.
magen och de båda skrattar hjärtligt åt varandra.
När de gått en bra bit stannar Karin och klagar
över att hon är hungrig. Det hade de totalt glömt
bort och i och med att de störtade ner i havet så
gick deras matsäck förlorad. De ser sig omkring
för att se om det finns några fruktträd i närheten
och jodå, mycket riktigt. En bit längre fram hittar
de ett bananträd som de klättrar upp i. Karin äter
friskt och tar sig sedan på magen. Nu har jag ätit
så många bananer att de snart kommer att krypa
ut genom öronen på mig. Anna petar sin syster i
De hoppar ner från bananträdet och fortsätter sin vandring. Anna pekar mot det stora höga berg som
skymtar vid horisonten och säger att dit borde de hinna innan det blir natt. Det är Atlasberget
förklarar hon och där ska vi slå läger över natten. Atlas låter bekant, svarar Karin och Anna nickar till
svar.
Ja, vänta lite här nu? Var det inte Humble som sa det när vi kom „vi döttrar av Atlas“ Inte kan han väl
ändå mena att vi är döttrar av ett berg? Eller vem var den där Atlas egentligen.
Ja, jag vet inte, svarar Anna. De lär säkert få reda på det här förr eller senare.
Och jodå, mycket riktig får de det.
När de gått mer eller mindre hela dagen kommer de fram till det stora berget som kallas för Atlas.
Vid bergets fot slår de läger. Anna gör upp en eld medans Karin går på jakt efter något ätbart. Hon
kommer tillbaka med famnen full av söta goda frukter och några rötter som hon fått lära sig är ätbara
av tomtefar. De sätter sig vid elden och äter med god aptit.
Efter maten lägger de sig ner vid elden, som gör dem ordentligt trötta. De slumrar in och sover gott
av eldens värme. De hinner dock inte sova länge förrän de väcks av en dundrande mörk stämma.
„Kom får jag se på er, ni döttrar av Atlas.

Flickorna sätter sig upp spikrakt och ser sig omkring. Det finns ingen här? säger de i mun på varandra.
Då hör de den mörka stämman igen. De ser upp och förstår då att det är berget själv som talar.
Berget förklarar att han är en förtrollad gud och heter Atlas. „Jag är jordens skapelse och ni är en
frukt av mitt levene“ förklarar Atlas. Det är jag som håller uppe världen och himlen på mina axlar.
Utan mig kan inget leva, fortsätter han. Jag ser och hör allt och jag är er evigt tacksam att ni nu
äntligen har kommit hit. Ni har inte så lång väg eller så många hinder kvar på er resa. Snart är ni
hemma hos mamma och pappa igen.
Det tyckte flickorna lät mycket betryggande och de tackar Atlas för sin godhet. De lägger sig ner vid
elden igen och somnar direkt och sover tills solen sticker i deras ögon. De äter lite av de frukterna
som finns kvar sen kvällen innan. Därefter beger dig sig iväg igen...
Del 19. – Apollon
Tänk vad vi är bra, sa Karin och sträckte på
sig när de gick längs med stigen. Tänk, jag
kan faktiskt allting. Jag är så duktig att jag
tror det finns ingen som är bättre än jag.
„Nu tycker jag nog att du börjar bli en
riktig skrytmåns! Det kan jag inte tänka
mig var Tomtefars syfte, då han gav oss
den här extra kraften. Karin ruskar på
huvudet och vill inte alls tillkännagiva
Annas anklagelse. Istället visslar hon en
trudilutt samtidigt som hon småsjunger.
Hallå vad jag är bra. Hallå vad jag är bra.
Tänk det finns ingen som är så bra som jag
Hurra!
Anna skakade på huvudet åt sin systers
fasoner och sa tyst för sig själv att det här
bådar inte gott.
Mer hann hon inte tänka förräns det
hoppade fram en mycket vacker man framför dem. Anna stannar och ser upp till mannen. Karin
däremot studsar vidare och trallar högt och klart sin egna hejaramsa. „Karin!“ utropar Anna, du ska
nog ta och komma hit nu. Men Karin lyssnar inte utan hoppar vidare som ingenting hade hänt. Då tar
mannen fram en pilbåge och skjuter den mot Karins håll. Den styker längs med Karins hår och sätter
sig sedan fast i intilliggande träd. Karin tvärnitar och vänder sig om. Hennes ögon är stora som tefat
och först vet hon inte riktigt vad hon ska säga. Det blir tyst en lång stund sedan utbrister Karin ett av
sin välkända illtjut. Och det är inte lite hon skriker. Hon blir så arg att hon sätter sig ner på marken
och river i gräset som finns runtómkring henne.
Anna skäms för sin syster. Tänk att hon alltid ska låta på det där viset. Mannen går fram till Karin och
sätter sig på huk vid hennes sida. Så styrker han henne över håret och säger lugnt: „Du skall vara

måttfylld“ Både Anna och Karin stirrar nu frågande på mannen och har inte den blekaste aning om
vad det betyder att „vara måttfull“
Mannen presenterar som guden Apollon och även han är en son av Zeus. Att vara Att vara måttfull
betydde att inte drabbas av övermod. Annars kan Nemesis komma och ta er. Hon är en hämnande
rättvisegudinna, och straffade särskilt människorna för övermod, hybris, gentemot gudarna. Nemesis
är hård men rättvis, och ser till alla tings mått.
Karin tittar ner i marken och vet att hon inte betett sig bra. Efter en liten stund tittar hon upp på
Apollon igen och säger nyfiket. Men vad betyder egentligen „hybris“ ? Jo det betyder vilja efterlikna
och/eller överträffa gudarna. Hybris kan användas som en synonym till storhetsvansinne.
Det är förstås viktigt att lära känna sig själv, säger Apollon, och det tycker jag att ni har gjort riktigt
bra. Och ni är fantastiskt duktiga som har klarat av att föra det gyllene skinnet så här långt. Nu har ni
inte långt kvar och enbart ett stort hinder kvar.
Vem då eller vad ska jag kanske fråga, undrar Anna.
Drottning Hera, svarar Apollon och flickorna känner en kall il
gå genom luften.
Del 20. – Galatea och Polyfemos
Drottning Hera, sa Anna och smakade på orden. Det låter
inget vidare det. „Nej, det ska gudarna veta, svarade Apollon
och tog flickornas händer. Jag ska hjälpa er så gott jag kan.
De vandrade vidare längs med stigen och efter ett litet tag
kom de fram till en flod. Det här är Galatea förklarade
Apollon. Den har en tragisk berättelse.
Vilken då, undrade flickorna och Apollon började berätta:
„Runtom på den här tidsaxeln fanns det många nymfer av olika slag, framför allt neirider som hör till
havet. De var alla vackra, men en av dem, Galatea, var skönare än någon annan. Alla som såg henne
och hörde hennes sjungande röst blev berörda. Det kunde förstås vara till problem när man får friare
man inte vill ha.
Här levde också cyklopen Polyfemos, en enögd jätte som var son till Poseidon. Han avskydde oftast
allt som var vackert och levde på att föda upp getter och att fånga in människor som han sedan
slukade. Men när han en dag fick se Galatea vid en vattenkälla brast hans hjärta för första gången
och han blev besatt av den vackra nymfen. Polyfemos gjorde allt han kunde för att fånga hennes
uppmärksamhet och vinna hennes förtroende. Han gav henne de vackraste saker hans klumpiga
händer kunde skapa och gav henne både blommor och vin. Men Galatea ville inte veta av jätten. Hon
visste att han var en människoätande otäcking.
En dag var det Galateas tur att bli träffad av Amors pilar. Hon fick se ynglingen Acis vandra genom
landskapet och blev genast betagen i honom. Eftersom Galatea var det vackraste han sett besvarade
han givetvis hennes kärlek och från den dagen kunde de inte slita sig från varandra. Polyfemos var

först helt ovetande om Galateas och Acis lycka, men till slut fick han se dem omfamna varandra
under ett träd. Jätten blev utom sig av raseri och sorg och gav upp ett vrål som fick marken att skaka.
Galatea insåg vad som hade hänt och flydde med Acis. Men Polyfemos plockade upp ett stort
stenblock som han med dödlig pricksäkerhet slungade mot sin rival. Acis hamnade under det fallande
stenblocket och krossades omedelbart.
Polyfemos återvände till sin grotta i vildmarken och svor att aldrig låta sitt hjärta vekna igen, och det
gjorde det heller aldrig. Galatea kunde inte rädda den döde Acis, men hon förvandlade honom till en
flod som sedan dess burit hans namn. I denna flod badade Galatea varje dag för att på så sätt ändå
känna sin älskades omfamning.
Vad sorgligt! Sa Anna som nu hade gråten i halsen. Varför är livet så orättvist ibland!
Under tiden som Apollon berättat om Galatea och hennes tragiska kärleksöde har de gått längs med
floden. Nu har de kommit till en bro och Apollon berättar att de måste ta sig över bron och att bakom
nästa kulle nalkas de slott som Kung Zeus och Drottning Hera bor i.
Så vi är nästan framme nu då?
Ja, svarar Apollon
Del 21. – Hera
Och mycket riktigt, när de väl var över bron och rundade nästa kulle ser de ett magnifikt slott. Vi är
framme! utropar Karin och rusar fram till porten. Sen hejdar hon sig och minns Apollons ord om den
fasanfulla Drottning Hera. Hon vänder sig om till Apollon men han ger henne tecken att knacka på.
Sagt och gjort och efter en liten stund öppnas den tunga porten och flickorna möts av en av slottets
betjänter. Anna presenterar sig och sin syster och att de söker Kung Zeus. Betjänten svarar dem inte
utan vinkar istället med ena handen om att de ska följa efter. Apollon viskar att han finns med dem
men måste hålla sig på ett litet avstånd bakom dem.
Flickorna lyder betjänten och de går snällt efter honom in
i slottet. Plötsligt hör de en gäll kvinnoröst och flickorna
stelnar till. „Jasså, ni kommer nu?“ Nå, det var nog allt på
tiden för här är ingenting sig likt längre. „Har ni med er
det som behövs?“ Anna, som burit skinnet genom hela
resan håller krampaktigt i det och något säger henne att
inte ge det till kvinnan som ska vara den där Drottningen.
Nej, uppdraget är att lämna det till Kung Zeus och ingen
annan ska få komma emellan dem nu. Har de lyckats
klara av både mänskliga och omänskliga odjur ska inte en
viss madam få äventyra hela uppdraget.
Drottning Hera har sträckt ut en hand och viftar
nonchalant med ett finger. „Jag vill ha skinnet“ sa hon
med gäll stämma. Och jag menar att det får du inte, säger

Anna . Det är Kung Zeus och ingen annan som ska få skinnet.
Drottning Hera blir först rasande ilsk och ber sina vakter att föra barnen till ett av tornen. Där kan ni
allt få sitta en stund och beakta ert beslut. Här är det ingen som kommer och driver med Drottning
Hera minsann!
De blir förda till ett av slottets torn och de hör hur vakterna låser den tunga porten. Jahop, det här
var just snyggt! Sa Karin till sin syster. „Vad ska vi göra nu?“ Anna sätter sig ner och funderar.
„Apollon“ utbrister hon och fortsätter att han skulle finnas i bakhåll. Han måste ha sett alltihopa så vi
ska bara vara lugna. Apollon för säkert budskapet vidare till Kung Zeus som i sin tur ser till att vi blir
räddade!
Och jodå mycket riktigt. Efter en liten stund så hör de hur någon arbetar med de stora låsen och
dörren går upp. Det är dock inte Kung Zeus som kommit utan Apollon själv som öppnat för dem.
Han berättar att Drottning Hera är inget att leka med men är trots allt ganska bra ändå. Hon anses
vara en hämndlysten och straffande gudinna mot dem som förargat henne och dem som begick
trohetsbrott, och förföljde ständigt sin otrogne makes älskarinnor. Bland annat lät hon dem få
veckolånga förlossningar, förvandlade dem till djur eller tog dem av daga.
För övrigt är hon äktenskapets och barnafödelsens beskyddarinna, och gav därför även skydd åt kon
och dennas mjölk. Och det är just kvinnor som tillbeder Hera.
Jaha, på så vis men hon borde väl inte vara arga på oss. Vi har inte gjort något ont!
Lugn, bara lugn, snart kommer Kung Zeus hem och då blir allt i sin ordning igen.
Del 22. – Kung Zeus
Vem är den där Kung Zeus egentligen? Vi vet att han är en god vän till Kung Bore och att de två har
bett oss om hjälp med att föra det gyllene skinnet till Kung Zeus. Fast så mycket mer vet vi faktiskt
inte? Apollon börjar berätta:
Zeus är gudarnas konung och himlens härskare. Han kallas ibland för Dias, Dias kommer från dyaus
som är det santikristiska ordet för
himmel.
Zeus attribut är en åskvigg, som
han kunde kasta mot sina
motståndare och en örn, som
symboliserar styrka, mod och
rättvisa. Han avbildas dessutom
ofta med en lotusblomma, en spira,
eller en krans av eklöv. Hans heliga
djur är den gyllene örnen och
vargen. Hans heliga växter är eken
och sellerin. Fåglarna anses vara

hans budbärare, så prästerna tittade på flygande fåglar för att se framtiden.
Zeus är bland annat känd för sitt häftiga humör och sin förkärlek för kvinnor, både jordiska och
gudomliga.
Zeus föddes som yngste son till Kronos och Rhea, båda barn till Uranos och Gaia. Då ett orakel sagt
att en av hans söner skulle ta makten av honom, åt Kronos upp sina fem första barn levande. Men
det sjätte gömde Rhea undan i en grotta på Kreta. När Zeus vuxit upp tog han strid med sin far.
Striden mellan Zeus och Kronos och de äldre gudarna antas symbolisera kampen mellan de
förgrekiska folken och de invaderande grekerna. Liksom grekerna avgick Zeus med segern. Zeus
tvingade Kronos att spy upp hans syskon. Därefter delade Zeus makten med sina bröder. Zeus
härskade över himlen, medan havet härskades av Poseidon och underjorden av Hades. Efter striden
så delade Zeus sin fars kropp i en miljon bitar och slängde ner honom i Tartaros avgrund. Det var
Zeus som gav människorna deras öde.
„jaha, det är mig du talar om hör jag, säger plötsligt en mörk kraftfull stämma bakom dem. Anna och
Karin tar snabbt varandra i handen och de känner hur deras hjärta slår allt fortare i bröstkorgen.
De vänder sig om och ser en ståtlig gestallt med vitt skägg. „Han liknar Kung Bore“ viskar Karin till
Anna som nickar till svars.
„Jasså, ni tycker det?“ säger gestalten och kliver in i rummet och sätter sig brevid flickorna.
Jag är Kung Zeus! Förklarar han och han fortsätter med att be om ursäkt för sin fru. Hon kan vara lite
burdus emellanåt och är otroligt misstänksam. Och med tanke på vad Apollon nyss berättat för er så
är det kanske inte så konstigt, säger Kung Zeus och gnider sitt vita skägg med handen.
„Du är faktiskt riktigt lik Kung Bore, är ni släkt på något vis?“ Kung Zeus skrattar och ler mot flickorna.
Jodå, nog är vi släkt alltid. Vi är blodsbröder och är egentligen en och samma person. Fast vi...“agerar
i olika tidsrymder“ fyller Anna i.
Ja, just det, säger Zeus och nickar. Så kan man säga, som sagt, vi hör i hop men ändå inte. I alla fall är
jag mycket glada att se er. „Har ni med er skinnet?“
Karin tar fram det gyllene skinnet och överlämnar det till Kung Zeus. Han strycker skinnet medhårs
och flickorna ser en rörd Kung Zeus som tillochmed verkar få en liten tår i ena ögat.
Ja, det här var i grevens tid, säger han och suckar djupt. Kom nu mina barn så ska vi gå över till den
andre delen av slottet.
Del 23. – Cirkeln sluts
Slottet är stort och de måste gå en bra bit för att komma upp i tornet som ligger på andra sidan av
slottet. Det dröjer inte länge förräns Karin börjar klaga högljudt om att hon har inte lust att gå en
meter till. Hon sätter sig ner och tittar under lugg, så som hon alltid gör när hon börjar bli på dåligt
humör. Kung Zeus lyfter upp henne och sätter henne på sina breda starka axlar. Det hoppar i Karin
när de går framåt och det tycker Karin är jättekul! Hon skrattar av förtjusning och Anna kan inte låta
bli att småle åt sin syster. Tänk, att hennes humör kan svänga så där drastiskt fram och tillbaka, säger

hon till Kung Zeus. Nå, det har hon fått av er mor, säger han och blinkar
med ena ögat. Känner du min mamma, frågar hon tillbaka. Jodå, nog
känner jag din mamma.
Kung Zeus sätter ner Karin på golvet och hukar sig ner till de båda
flickorna. Sedan börjar han berätta:
Som ni säkert har fått höra av både Kung Bore och Humbles befinner ni
er nu i en annan tidsaxel och en annan galax.
Andromedagalaxen fyller Karin och Anna i.
Ni har den men det var er mamma som hade den först.
Ja, just det. Och det är nämligen så att bara de som har den speciella
kraften som har möjligheten att kunna färdas mellan de olika
tidsaxlarna.
Och hon har många gånger blivit tillkallad av Kung Bore och mig för att lösa olika gåtor och
mysterium tidigare. När hon sedan födde er bestämde hon sig för att hon inte ville resa iväg mera.
Vi var förstås bestörtade och förtvivlade av hennes beslut men någonstans förstod vi att hon fört
kraften vidare till er. Därför blev ni tillkallade till Kung Bore. Tomtefar fick uppgiften av Kung Bore att
se efter om ni bar på den.
Och det gjorde ni på sätt och vis.
Er mamma bär på båda krafterna och vi hade först hoppats på att ni skulle ha båda två. Det som
Tomtefar kom underfund med var att kraften hade muterat sig.
Mutera vaddå?
Det betyder att kraften delade på sig. Dvs kraften muterade sig till nästa led i arvsmassan. Dvs ni är
arvsmassan från er mor. Hennes gener går vidare till er.
Först blev vi ordentligt oroliga eftersom vi testade dig Anna först. Vi såg att du hade modet och tron
på dig själv men att det inte fanns en gnutta djurkraft i dig. Det gjorde oss mycket förbryllade
eftersom i våra uppdrag behövs, som ni säkert redan förstått, båda krafterna. Vi blev mycket lättade
när vi förstod att du Karin hade fått den andra kraften. Det slöt cirkeln så att säga.
Jaha, det förklarar brevet till mamma.
Ja, just det svarar Kung Zeus och ler mot Anna.
Nej, nu måste vi traska vidare. Vi måste hinna till tornet innan det blir kväll. Kung Zeus sätter upp
Karin på sina axlar igen och de går vidare in i slottet.
Väl framme öppnar de den stora porten och där möter de någon de känner igen. Och det blir mycket
glada. Mamma, har nämligen kommit och flickorna rusar fram och ger henne stora bamsekramen.
Mamma, mamma, mamma, du anar inte vilket äventyr vi varit med om. Jag vet, säger mamma och

ler . Och ni har varit så duktiga! Men vi är inte riktigt klara än. Nu måste vi sätta stopp på det svarta
hålet.
Vid sidan av mamma ser de Humble och flickorna går fram och hälsar artigt på teleskopet. Humble
berömmer dem för deras mod och deras framgång. Flickorna tar upp det gyllene skinnet och ger det
till Kung Zeus. Han lägger det på golvet och ber dem alla att komma närmare.
De tar varandra i händerna så att de bildar en cirkel runt skinnet. Då händer något mycket märkligt.
Det är som att skinnet får en extra glöd och det lyser likt en sprakande eld. Kung Zeus börjar rabla en
ramsa på något konstigt språk som varken Anna eller Karin förstår men mamma viskar till dem att
det kallas för grekiska. Skinnet glöder än mer och det är som att deras gemensamma kraft trycks ut i
rummet och plötsligt lyfter skinnet från golvet...
Del 24. – Det svarta hålet – kul jul och God Jul
Kung Zeus, mamma, Anna, Karin och teleskopet Humble står och håller varandra i händerna. Kung
Zeus rabblar en viss ramsa på grekiska och den ramsan tillsammans med deras gemensamma krafter
får de det gyllene skinnet att glöda och lyfta sig från golvet. Sakta, sakta lyfts det högre och högre och
inom loppet av ett par minuter har skinnet nu kommit ovanför deras huvuden. De lyfter sina blickar
mot skinnet och det är som att Anna och Karin får ett slags inre besked. Båda två säger på samma
gång:
Luk luj bli nu jul kul! De får upprepa ramsan flera gånger och
mamma ser emot dem med varma ögon. Anna tycker tillochmed
hon ser en tår i mamma ögonvrå. I alla fall så fortsätter de att följa
den inre rösten och ramsan rablas än fortare.
Skinnet tar nu en helt omvändning och börjar snurra runt. Upp ur
skinnet strömmar nu bokstäver. Anna får kisa för att kunna urskilja dem. Hon har slutat rabbla
ramsan och säger högt för sig själv. K, L, U, J. Bokstäverna snurrar runt och till slut bildar de ordet Jul
Kul.
Karin utropar. Jaaaa, kul jul ska det vara. Den dumma planeten har kastat om bokstävern och det är
på så vis som det svarta hålet har bildats. Det gyllene skinnet tar en djupdykning för att sedan åka
upp i luften igen och ut igenom den lilla glugg som sitter bakom den. Kung Zeus lyfter sina händer
och pekar mot det håll som det gyllene skinnet begav sig. „Gå, gå, gå, täck, täck, täck. Du svarta hål
försvinn. „ De ser det gyllene skinnet flyga emot det svarta hålet och efter ett par minuter ser de hur
det gyllene skinnet på något vis sätter sig fast och liksom täcker över det svarta. Hålet är borta.
De har lyckats!! Det svarta hålet är övertäckt och julen och all framtid är räddad. Anna och Karin blir
så glada att de dansar runtomkring mamma en lång stund. Efter ett tag sätter sig mamma ner och
Karin och Anna känner att det är riktigt sömninga. De kryper upp i mammas famn och somnar.
När de vaknar sätter de sig upp yrvakna. De ser sig omkring och upptäcker att de har kommit tillbaka
till de vackra träsängarna hos tomtemor och tomtefar i Kung Bores rike. De ser på varandra och tar
sedan en rejäl sats och studsar ur sängarna på en gång. De springer in i det stora köket och de finner
tomtemor och mamma stå och steka ägg.

Är det jul nu, frågar Karin. Mamma vänder sig om och kryper ner och kramar om sina båda flickor. Ja,
mina små gullvippor, nu är det jul. Vart är pappa? Anna ser allvarligt på sin mamma. Vi är väl inte här
utan pappa? Mamma skakar på huvudet, hur kan du tro något så tokigt. Pappa och tomtefar är ute i
boden och samlar ved. Vi ska förstås som vanligt bege oss ut i skogen och äta vår julfrukost.
Mmmmm, stekta äggmackor, varm choklad och en tänd brasa, säger Anna och ler. Det är nog bland
det bästa med julen. Att just åka ut till skogen och äta julfrukost har Anna gjort sedan hon var riktigt
lilliten och mamma har berättat att hon har också gjort det med mormor och morfar sedan hon var
lilliten.
Anna och Karin får en himla fart och springer in till sovrummet igen. De klär sig så fort de kan och
rusar sedan ut i farstun och tar på sig jackorna, vantar, mössor och de stora vinterkängorna. Sen
springer de ut till vedboden och mycket riktigt. Där står pappa och tomtefar. De håller på att fyllla en
stor säck med ved. När pappa hör sina små änglar blir han såg glad att han släpper säcken och veden
flyger all världens väg. Han böjer sig ner och håller ut armarna som flickorna rusar rakt in i. Han lyfter
upp sina flickor och både pussar och kramar dem länge. Vad jag är glad att se er igen mina
underbara, underbaraste flickor. Jag har saknat er så mycket. Pappa vet du vad? Vet du vad vi har
gjort? Pappa skakar på huvudet, „nä vad har ni gjort“ Vi har, pappa vi har, vi har räddat julen och all
framtid. Pappa tittar allvarligt på dem. Men det var duktigt av er. Har jag så duktiga flickor? Anna och
Karin nickar till svars så blir det stora kramkalaset igen.
Hmmmm, tomtefar harklar bakom dem och de vänder sig om och tar upp säcken med veden.
Nu ska vi fira jul! Ropar både Anna och Karin.
Hela familjen, tomtefar, tomtemor och Tomas åker ut i skogen. De tänder en eld och mamma och
tomtemor ger dem smörgåsar med stekt ägg, varm choklad och sen sitter de där och tittar på elden
som sprakar så mysigt framför dem.
När elden börjar brinna ut, släcker de den med lite snö och hela gänget åker tillbaka till stugan. De
dukar upp ett jättelångt julbord och maten smakar så gott. Det här är svensk mat, säger Anna till
Tomas. Det har vi alltid till lunch på julafton. Om en stund börjar Kalle Anka och klockan sex ska vi gå i
kyrkan. Det gör vi alltid, fyller Karin i. Sen ska vi äta mer mat, säger då mamma och pappa fortsätter
„isländsk mat“. Anna himlar med ögonen. Ja, vi gör visst inget annat än äter idag. Tomas rycker Anna
och undrar vad det är för mat, den där isländska maten. „Det är hamborgarhryggur, eller kassler då,
viskar Anna tillbaka, och det äter vi med potatis, brunsås, ärtor, majs och rödkål. Okej, nickar Tomas
tillbaka.
Ja hela julafton är så mysig och Anna och Karin är så glada över att de klarat av uppgiften och att nu
åter igen är och firar jul med mamma och pappa.
GOD JUL till er alla och tack för att ni följt vårt äventyr. Vi får väl hoppas att det blir ett nytt äventyr
även nästa år.

http://astronet.se/wiki/index.php/Stj%C3%A4rnbilder#Vinterstj.C3.A4rnbilder