Det blå plåstret - Bildstugan i Lund, Berit Jardevall

© Berit Jardevall
1

Det var en sådan där riktigt varm och stilla sommardag.
Markus hade ingen att leka med. Alla hans kompisar var på semester. Mamma
läste en bok och pappa vilade sig.
Markus suckade. Han gick en sväng runt trädgården medan han funderade på
vad han skulle göra. Cykla, kanske? Eller öva på att göra mål med fotbollen?
Snickra? Ingenting lockade. Markus gick en sväng till. Han ställde sig intill
mammas solstol.
- Jag har inget att göra, sa han.
- Hmm. Va?
Mamma var långt inne i sin bok, det märktes, så Markus försökte en gång till.
- Jag har inget att göra!
- Inget att göra? Hmm. Nähä. Jag kan packa en korg så du kan göra en utflykt,
sa mamma. Skulle du vilja det?
© Berit Jardevall
Det tyckte Markus var en bra idé. Han följde med mamma in och hjälpte till
att packa. Ett litet ritblock, några färgpennor och boken om Lejonkungen
packade han ner. Mamma la ner en ask kakor och hans vattenflaska med hallonsaft
i. Några kolor la hon också dit. Överst i korgen la hon ner utflyktsfilten.
- Du vet att du inte får gå så långt bort, sa mamma när de kom ut på trappan.
- Jag vet, sa Markus. Jag ska bara gå till min koja.
Kojan fanns under Stora Granen, längst bort i trädgården. Markus gick dit
med sin korg. Han kröp in och bredde ut sin filt på marken. Sen dukade han
fram flaskan med saft och den lilla asken med kokoskakor. Kolorna lät han
ligga kvar i korgen så länge. Till slut satte han sig med ryggen mot granstammen
och kikade ut genom ingången till kojan.
Det var precis som att vara upptäcktsresande i djungeln. Satt man bara stilla
kunde det komma ett stort lejon därute. Eller en flock elefanter! Markus mumsade
sakta i sig en kokoskaka medan han väntade. Tusse, familjens katt gick
sakta förbi. Några lejon eller elefanter syntes inte till. Markus tog en kaka till
och bet en liten bit.
Det började prassla alldeles förskräckligt bakom granstammen.
Markus höll andan och satt alldeles stilla. Var det ett lejon därute?
- Åh, en igelkott, tänkte han och vågade andas igen när han såg vad som prasslade.
Igelkotten steg in i kojan och gick med snabba steg rakt fram till asken med
kokoskakor i. Han luktade på kakorna och tittade på Markus med sina pigga,
svarta ögon.
- Hej, sa Markus. Vill du ha en kaka?
- Ja tack, sa igelkotten. De ser goda ut.
- De är goda. Jag har själv hjälpt till att baka dem, sa Markus.
- Puh vad det är varmt idag, sa igelkotten medan han sakta mumsade i sig en
kokoskaka. Vem är du förresten? Själv heter jag Igor. Igor Igelkott.
- Jag heter Markus. Jag bor i det röda huset där borta. Det här är min koja, sa
Markus.
2

Igor satte sig tillrätta på filten. Det rasslade om hans taggar när han rörde på
sig.
- Där borta bor jag, sa han och nickade mot häcken bakom potatislandet.
Markus sträckte på sig för att se var igelkotten bodde, men han kunde bara se
potatislandet och häcken.
- Jag måste gå nu, sa Igor när han ätit upp kakan. Min fru börjar säkert sakna
mig. Jag lovade henne att plocka några smultron till eftermiddagsteet. Vill du
följa med och dricka te hemma hos oss?
- Gärna, svarade Markus.
Igor reste sig och travade iväg med snabba steg. Markus följde efter längs
stigen in i skogen.
Det var en konstig skog. Det var höga träd med stora blad och gröna stammar.
© Berit Jardevall
Allesammans växte i rader uppe på höga vallar.
- Vilken konstig skog, sa Markus.
Igor kastade en blick över axeln och skulle precis säga något när en underlig
varelse kom rusande rakt emot dem. Igor rullade blixtsnabbt ihop sig med
taggarna åt alla håll och Markus kastade sig åt sidan. Varelsen for förbi dem.
Markus hann bara se att den hade blå löparskor på fötterna och ett tidtagarur i
ena handen.
- Puh, sa Igor och rullade
upp sig. Den där
haren! Han kunde träna
någon annanstans och inte
springa ner hederligt folk.
Bara för att han ska vara
med i Skogsmästerskapen
nästa lördag tror han visst
att han kan göra precis
som han vill!
Igor lät riktigt arg.
- Kom nu Markus, så
fortsätter vi, sa han medan han la taggarna tillrätta.
Markus reste sig upp och borstade av sig. Sedan fortsatte de framåt längs stigen,
Igor först och Markus några steg efter.
- Nu svänger vi av här. Här är vår smultronbacke, sa Igor och plockade snabbt
några smultron, som han fäste på taggarna på ena sidan.
Markus spärrade upp ögonen.
- Varför sätter du smultron på taggarna? frågade han.
- Då kan jag bära många på samma gång, sa Igor. Det är väldigt bra!
I nästa ögonblick spärrade Markus upp ögonen ännu mera. En halvstor igelkott
med ilsken min och bara en rad lilafärgade taggar mitt på ryggen stormade
förbi på stigen.
- Vad var det där? sa han.
3

Igor tittade upp.
- Det är Iggy. Vår äldste son. Han vill tvunget ha taggarna så där. Han ser
hemsk ut. Vi kan inte få honom att ändra sig, sa Igor med låg röst. Han såg
bekymrad ut.
- Han ser ut precis som en punkare, sa Markus. Punkare brukar ha håret så där.
Det har jag sett i en tidning.
- Punkare? Det låter hemskt. Svårt att bära smultron också.
- Det är inte så farligt. Det går över, säger mamma.
- Jag hoppas verkligen det, sa Igor. Nu får jag inte plats med fler smultron. Nu
går vi hem.
Markus fick småspringa för att hinna med. Igor gick väldigt fort.
- Nu är vi framme, sa Igor och öppnade en dörr i kullen framför sig.
- Jag har en gäst med mig, ropade han inåt huset.
© Berit Jardevall
- Så trevligt, hördes en vänlig röst inifrån och en litet mindre och ljusare igelkott
blev synlig innanför dörren.
4

- Det här är min fru, sa Igor, och det här är Markus. Det är han som har kojan
under Stora Granen.
- Välkommen, sa mamma Igelkott. Ni kommer precis lagom till teet. Pigge,
kan du ta fram en mugg till, sa hon sen till en halvstor igelkottpojke som såg
snäll och trevlig ut.
Pigge ställde fram en mugg på bordet. Han och Markus nickade åt varandra.
Då hördes häftig gråt utanför dörren. Två igelkottflickor kom in.
- Jag har skurit mig i tassen, snyftade den mörkaste igelkottflickan. Det låg en
glasbit i gräset och jag satte tassen rakt på den. Titta så det blöder!
Mamma Igelkott gick fram till henne.
- Stackars lilla Mimmi. Får jag se, sa hon. Oj, här behövs det plåster. Kan du
hämta ett plåster, Minna?
© Berit Jardevall
Minna rusade iväg in i det andra rummet.
- Plåsterna är slut, hördes hennes röst strax efteråt. Vad ska vi göra?
- Jag har ett plåster i fickan, sa Markus. Ett blått. Varsågod!
Markus räckte fram plåstret, och Mamma Igelkott satte det på Mimmis fot.
Mimmi slutade genast gråta. Hon tittade upp och fick syn på Markus.
- Vad är du för en, sa hon med förvånad röst.
- Markus, sa Markus.
- Är du en markus? Vad är en markus? frågade Mimmi.
- Jag heter Markus, sa Markus. Jag är en pojke. En människa.
- Är du en människa? Varför är du så liten då? Människor brukar vara stora.
Markus hade inte tänkt på att han var så liten.
5

Det här var underligt! Igelkottarna kunde prata och han var ungefär lika stor
de! Det var väldigt konstigt men det kändes trevligt.
- Varsågoda och sitt, hördes Igors röst. Alla satte sig ner runt bordet. Igor
hällde upp te i muggarna. Smultronen hade han lagt upp på blad. Det såg riktigt
festligt ut.
- Mmm, vilket gott te, sa Markus och tog en stor klunk.
- Varsågoda och ta smultron till, sa Mamma Igelkott.
Markus bet en stor bit av sitt smultron. Han hade aldrig kunnat tänka sig att
det kunde vara så gott med smultron till te.
- Synd att jag inte tog mina kokoskakor med, sa Markus när alla smultronen
var uppätna. Då hade jag kunnat bjuda på dem.
Precis då öppnades dörren och Iggy kom in. Han hade nog haft bråttom hem
för han var alldeles andfådd.
- Titta! Jag hittade kakor, sa han. En hel ask!
- Där är ju kakorna. Så
bra! sa Markus. Då äter
vi upp dem också.
© Berit Jardevall
Alla tog var sin kaka.
Iggy satte sig längst in
vid fönstret. Han småsjöng
litet för sig själv.
- Är du på bättre
humör nu, Iggy? sa
Mamma Igelkott.
Iggy nickade så taggarna
rasslade.
- Jag vet inte varför
jag var så arg, sa han.
Förlåt, mamma, att jag
skrek åt dig.
Mamma reste sig och gick bort och gav Iggy en liten kram. Sedan hämtade
hon tekannan och hällde upp mer te i deras mugggar.
Markus satt och tittade sig omkring medan han bet en bit av sin kaka. Det var
trevligt här med igelkottfamiljen som satt runt det dukade bordet och drack
te och småpratade med varandra. På golvet låg stora löv utbredda som mattor
och genom fönsterna sken solen in. I det inre rummet syntes en hel rad bäddar
med mossa och torrt gräs. Det såg väldigt mysigt ut. Markus blev nästan
sömnig när han tittade på dem och fick skärpa sig ordentligt för att inte sitta
och nicka till.
Då hördes en massa röster utanför. Det lät som en hel skolklass. En musnos
stack in genom dörren.
- Kommer ni med och spelar fotboll?
- Får vi det? skrek alla igelkottbarnen i kör. Spela fotboll nere på ängen med
barnen Åkersork och Skogsmus?
6

- Ni kan duka av först, sedan får ni gå, sa Igor. Jag ropar på er när det är dags
att komma hem. Du vill kanske också följa med? frågade han Markus. Men
Markus tyckte det var litet för varmt för att spela fotboll.
Två minuter senare var bordet avdukat och de fyra igelkottbarnen hade sprungit
iväg med sina vänner. Markus kunde höra deras röster en bit bort. Sedan
hörde han en annan röst. Det var pappa som ropade på honom. Visst ja! Pappa
och mamma hade pratat om att åka och bada på eftermiddagen.
- Jag kommer! ropade Markus. Så vände han sig mot Igor och Mamma Igelkott.
- Tack för att jag fick komma och hälsa på hos er, sa han. Och tack för teet!
Jag måse springa hem nu. Min pappa ropar på mig.
- Jag kan följa dig en bit på vägen, sa Mamma Igelkott. Jag ska ändå åt
samma håll.
De gick ut genom dörren, förbi smultronbacken och följde stigen in i skogen.
Markus kände igen sig efter en liten stund. Det var precis där haren nästan
sprungit på honom och Igor.
© Berit Jardevall
-
Hittar du resten av vägen själv nu, undrade Mamma Igelkott. Jag skall gå
ditåt, sa hon och pekade mot en mindre stig som försvann in mellan träden.
- Inga problem, sa Markus. Det är väl bara att fortsätta rakt fram.
- Det stämmer, sa Mamma Igelkott. Du kan inte gå vilse. Ha det så bra nu.
Hoppas vi ses fler gånger!
Sen vek hon av in på sin stig. Hon vände sig om och vinkade med sin ena tass.
Markus satte upp farten. Han höll sin tomma kakburk i ena handen när han
sprang. Både pappa och mamma ropade på honom nu. De lät ganska otåliga.
- Jag kommer, ropade han. Jag skyndar mig allt vad jag kan.
Han sprang fortare och fortare. Men vad var det där? Det lät som om någon
sprang efter honom! Han vände på huvudet medan han sprang och såg en stor,
mörk skugga inne i skogen. Markus
hejdade sig. Skuggan hejdade
sig också. Ett par stora, alldeles
gröna ögon tittade på Markus
inifrån skogen. Markus började
springa igen. Fort, fort. Plötsligt
kom han inte längre! Någon höll
fast honom.
- Hjälp, skrek han.
Då blev han upplyft, nästan
ända upp till trädtopparna. Han
blundade hårt med båda ögonen
och sprattlade och skrek tills han
blev nersläppt och landade på
marken. Ingenting mer hände, så
efter en stund vågade han öppna
ögonen och titta sig omkring.
Försiktigt, försiktigt!
De stora, gröna ögonen tittade
rakt på honom.
7

- Hjälp, skrek han igen.
- Vad skriker du för, tror du jag är farlig?
- Ja det tror jag, sa Markus och snyftade.
- Jag ville bara leka med dig, men du tål visst inte skoj. Känner du inte igen
mig?
Då vågade Markus titta ordentligt. Han såg de gröna ögonen, ett par spetsiga
öron, en skär nos, präktiga vita morrhår och ett grårandigt ansikte. Det var
Tusse! Katten! Markus behövde inte vara rädd längre.
- Markus, hörde han pappas röst. Han lät riktigt arg nu!
- Jag måste springa. Jag ska hem, sa Markus. Han reste sig upp och sprang det
fortaste han kunde med Tusse efter sig. Han slog emot trädstammarna då och
då. Bladen svischade förbi hans panna och kinder och plötsligt var hans huvud
över trädtopparna! Han tvärstannade och såg att han blev längre och längre.
Träden nådde honom bara en bit över knäna nu.
- Vad gör du i mitt potatisland Markus, hörde han pappas arga röst. Kom genast
ut därifrån, och trampa inte ner någonting!
- Jag går ju på stigen, sa Markus. I skogen.
Markus kunde inte riktigt förstå det här.
Han tittade sig omkring och såg att han
verkligen stod precis mitt i potatislandet.
Han klev försiktigt mellan potatisplantorna
och gick fram till mamma och pappa.
Pappa såg fortfarande arg ut.
- Vad gjorde du egentligen i potatislandet,
frågade mamma.
- Jo ni förstår, började Markus, jag har
varit och hälsat på hos Igor Igelkott och
hans familj.
Han berättade hela historien, hur han följt
med Igor hem och allt som hänt sedan dess.
© Berit Jardevall
- Du har drömt, sa pappa. Du har suttit och somnat i din koja och drömt alltihop!
Markus började fundera. Allt hade varit så verkligt. Kunde han ha drömt
alltihop? Han följde med pappa och mamma in i köket. Där stod en stor väska
fullpackad med badgrejor.
- Jag har brett några smörgåsar, sa pappa. Vi äter innan vi cyklar till sjön.
De gick ut och satte sig på bänken bredvid trappan medan de åt. Mamma la
upp rester av kall pannkaka och pytt-i-panna på ett fat som hon ställde ner på
marken bredvid en liten skål med vatten.
- Ifall dina vänner är hungriga eller törstiga, sa hon till Markus.
Det prasslade ibland blommorna i rabatten, och hela familjen Igelkott kom
fram och samlades runt faten. Alla åt ivrigt.
8

- Men titta, sa pappa. Vad är det för något blått som den där lilla mörka igelkotten
har på baktassen?
- Det är ett plåster, sa Markus. Hon skar sig ju på en glasbit.
Mamma och pappa tittade på varandra, men de sa inget. Sedan spärrade
mamma upp ögonen.
- Men den där andra igelkotten, hur ser den ut egentligen, sa hon. Vad har den
råkat ut för? Den har ju bara en enda rad taggar mitt på ryggen! Lila taggar.
- Det berättade jag ju, sa Markus. Sedan blev han alldeles tyst. Han funderade.
© Berit Jardevall
Drömde han fortfarande? Markus visste varken ut eller in. Han satte sig på
huk och tittade på medan igelkottarna åt. Så sträckte han ut handen och rörde
vid den största igelkotten.
- Igor, sa han tyst.
Igelkotten tittade på honom med sina pigga, svarta ögon.
Så blinkade han med ena ögat mot Markus innan han försvann in mellan rosenbuskarna
i rabatten tillsammans med hela sin familj.
9

© Berit Jardevall
Text och bild: Berit Jardevall
Bildstugan i Lund
Mailadress: berit.jardevall@bildstugan.se
Webbadress: www.bildstugan.se
10