Dödens palm

Colombia. krigsslitet och fattigt. behöver en ny
exportprodukt. Landets bördiga jord är per~fektför
oljepalmen. som ger just ett sådant ))ekobränsle« som
världens törstiga bilflotta söker för att undkomma
klimatpåverkan. Men oljepalmen odlas på jord som
den blodbesudlade högermilisen stulit från fattiga
bönder under inbördeskrigets folkfördrivningar.
Ska världens rika tanka bilarna med fruhten
från fördrivna fattigbönders åkrar?
Magnus Linton har besökt människorna
som kämpar mQt;on

nder ett träd han hatar står
Elias Lopez och gråter
medan en fjäril fladdrar
omkring i det som är kvar:
några stockar, en betongklump,
tre bitar plåt. Hans
hus ligger som en hög vrakdelar i lerig grönska
och bara ett stenkast bort pekar han ut
positionerna får sånt som nyss var byn Andalucia:
affåren, skolan, kyrkan, dansbanan.
Och de övriga 50 familjernas hem. Skolruinen
har väggarna kvar men allt annat är
dränkt i milslånga korridorer av det som
snabbt blivit nytt ekonomiskt hopp får tredje
världens regeringar, framfår allt Colombias:
oljepalmer.
För tio år sedan producerades inga biobränslen
i landet, men med den eskalerande
klimatpaniken har enorma arealer röjts, och
redan 2020 hoppas ekonomiska strateger att
palmolja ska vara en viktigare exportprodukt
får Colombia än de mer emblematiska succeerna
kaffe och kokain. Varje dag odlas nya
palmkilometrar och de 188000 hektar som
fanns 2003 har redan passerat 300 000,2001
blev Colombia Amerikas största palmoljeproducent
och i dag är man redan fjärde
störst i världen. Men att startskottet får biobränsleracet
i Syd skulle sammanfalla med ett
traumatiskt moment i landets historia hade
få tänkt sig, och nu har Colombia - eller världen
- fått ännu en humanitär skandal på halsen.
Elias Lopez petar av svamp som satt sig
på en rutten golvbalk och säger att det var
1996 ryktena om palmerna började gå.
- Sen kom halshuggarna.
•••
ANDA LuciA S UNDERGÅNG ltR historien om en
by som blivit offer får det fenomen världen
hört mycket om, men vars sofistikerade dynamik
få lyckas förstå: paramilitarismen i Colombia.
Av de väpnade konflikter som i dag
pågår i världen är Colombias den äldsta och
med 3,8 miljoner människor på flykt i eget
land - baraSudanharfler- har landetnujordens
andra största internflyktingpopulation.
Medan fredsprocesser i andra latinamerikanska
länder - Nicaragua, El Salvador, Guatemala
- ledde till fredsavtal under 1990-talet
gick utvecklingen i Colombia i motsatt
riktning; kommunistiska gerillan Farc, i särklass
störst av landets gerillagrupper, växte
sig allt starkare och med kokainboomen tap-
20
pade staten all kontroll över utvecklingen och
konflikten skärptes. Den gängse fårklaringen
till explosionen av paramilitära grupper,
en sorts högermiliser, lyder att landsbygdens
eliter och all slags företagsamhet i Colombia
på grund av statens frånvaro var tvungen att
bygga sitt eget väpnade skydd mot gerillans
attacker. Sedan blev skyddet stor business i
sig, och staten - kontrollerad av få men mäktiga
familjer - lät med ett informellt medgivande
den privata gerillabekämpningen
blomma då militärens och paramilitärens
ärende var gemensamt; att avväpna det väpnade
upproret.
Så lyder standardhistorien. Ingen gerilla,
inga paragrupper. Men med utbredningen av
palmoljeproduktionen har berättelsen om
den colombianska paramilitarismen - åtminstone
enligt bönderna här - fått en ny dimension.
Andalucia var en av tusentals byar
i Bajo Atrato, mer känt som »the Darien
Gap«, den attraktiva landremsa några tiotal
mil söder om Panama-kanalen som knyter
ihop Syd- och Nordamerika, en region som i
alla globala styrelserum sagts ha »great economic
potential«.
Området präglas av miljoner hektar av
världens mest artrika regnskog, ett enormt
utbud mineraler och inte minst en strategisk
position av stort geopolitiskt intresse; Pan
American Highway, tänkt att länka ihop kontinenternas
vägnät, har ännu inte lyckats beveka
den här djungelns krafter men drömmar
lever vidare om ett framtida interkontinentalt
bilflöde här. Om långtradarna lär dröja så
är planerna på fartygstrafik mer framskridna;
i Colombia projekteras nu får fullt får att
bygga en andra interoceanisk kanal, ett megaprojekt
som skulle konkurrera med Panama-kanalen
och potentiellt generera enorma
summor pengar. Utveckling, med en regerings
ord.
Men än så länge är det en mer jordnära
kvalitet som skapar de hetaste tankarna kring
regionen: mark. Blandningen av sol, regn,
värme och bördig jord gör hela området till
ett slags naturligt växthus. Multinationella
bolag har i årtionden plockat dyra träslag ur
djungeln, flera av världens största bananplantager
ligger här och de oljepalmer som
sattes i marken får sju år sedan är redan stora.
I dag producerar Colombia dagligen
200000 liter bio diesel, det bränsle palmoljan
ger, och under 2008 beräknas produktionen
öka med 17 procent. Var och varannan
månad inviger presidenten Alvaro Uribe ett
nytt biobränsleraffinaderi. Men vad som saknats
i marknadens kalkyl- och som lär bli en
hård rekyl- ärpalmbolagens allt mer avtäckta
relation till paramilitära grupper. När EU
just nu diskuterar fårbud mot import av
palmolja står de negativa ekologiska konsekvenserna
i fokus. Men i den kontrovers som
råder om den colombianska palmoljan är det
våld och mänskliga rättigheter som står i centrum
- det vill säga palmernas roll i landets
humanitära kris, en av världens största flyktingkatastrofer.
•••
MED MACHETE I HAND går Luis Alberto Renteria
från palm till palm och hugger huvudet
av träden. Hans farfar mördades i blodbadet
1997, men resten av familjen lever och nu har
de efter tio år som flyktingar återvänt får att
fårsöka ta tillbaka vad de förlorat. Ägorna är
helt begravda i palmodlingar, men på ett par
hektar har de dödat ett hundratal träd och i
stället odlat sånt som går att äta: yuca, banan,
ris, majs.
- Mat, säger han. Att få ihop mat till barn,
fåräldrar, en själv. Allt här rör sig kring det.
Inte bra mat, men mat.
Varje palm är värd tusentals dollar men bolagen
vågar inget göra får i Colombias största
tidningar är rubrikerna just nu feta om palmskandalen
i Bajo Atrato, och mycket tyder på
att de fårdrivna kan få rätt. Det här är flyktinglägret
Cetino och Rosa Mosqueda, mamma
till åtta barn, står med höns och hundar
runt benen och rör i en gryta medan hon fräser
fram en fråga. Av denna jord, säger hon,
levde 650 familjer innan massmördarna kom
och röjde väg åt bolagen.
- Samtliga familjer, flera tusen personer,
tvingades fly.Nu har oljepalmen givit jobb åt
400 personer. Är det utveckling?
Vid en fårsta blick är Rosa, Luis Alberto
och Elias bara tre av nu över tre miljoner civila
colombianer som hamnat i kläm i det
brutala kriget mellan gerillan och paramilitären.
Bajo Atrato var i decennier kontrollerat
av olika gerillor och till följd av statens
frånvaro en plats där befolkningen - majoriteten
afrocolombianer, ättlingar till frigivna
slavar - tvingats in i ett närmast organiskt fårhållande
med framfår allt Farc. Gerillan kontrollerade
in- och utflödet av »cosas«, vanligen
vapen i en riktning och kokain i andra,
ORDFRONT MAGASIN APRIL/MAJ 2008

Elias Lopez bland resterna av familjens hem.
Det som nyss var byn Andalucia är nu del i en
vidsträckt oljepalmsplantage.
))Samtliga familjer.
flera tusen personer.
tvingades fly.
Nu har oljepalmen
givit jobb åt 'tOO
personer.llr det
utveckling? «
Rosa Mosqueda,
åttabal'nsmol' och bonde.
ORDFRONT MAGASIN APRIl/MAJ 2008
men området var ingen stridszon utan en
plats dit gerillan retirerade för att vila och fylla
på förråd. Då var det, säger alla här, lugnt.
I mitten av 1990-talet inledde emellertid
de allt starkare paramilitära grupperna med
statens inofficiella medgivande en offensiv -
Operation Genesis - för att rensa Colombias
nordvästra hörn från gerillan. Det började
1996 och fortsatte sedan enligt den logik som
skapat den colombianska flyktingkatastrofen;
eftersom befolkningen i Bajo Atrato var
»smittad« av så många års liv med gerillan i
trakten var den tvungen att bytas ut i sin helhet,
området skulle tömmas. Liknande offensiver
har både före och efter utförts i många
delar av landet och det unika med Genesis var
bara brutaliteten. Från by till by och hem till
hem drog ökända paramilitärer fram och
gjorde klart att valet stod mellan att dra eller
dö. Bönderna tvingades under hot sälja sina
marker till bråkdelar av marknadsvärdet, och
de som vägrade fick ett menande svar att begrunda:
»Okej, då säljer nog änkan billigare«.
Offensiven ackompanjerades av massakrer
i många byar, och under åren som följde flöt
kroppsdelar runt i floderna som statuerande
exempel för den som trilskades. Bajo Atrato
tömdes, och bönderna flydde till större samhällen
och byggde kåkstäder i dess utkanter.
Så långt påminde allt om en generell process
som allt mer präglar colombiansk landsbygd;
så länge en väpnad grupp - gerillan, ett paramilitärt
förband eller reguljär militär - kontrollerar
ett område är livet någorlunda drägligt,
men så fort en grupp börjar utmana en
annan blir civilbefolkningen primärt mål och
massakrerna börjar,
Det speciella med den här regionen var synen
flyktingarna möttes av när några av dem
gjorde trevande försök att återvända: palmer
överallt. Andalucia och Cetino är bara två av
alla byar som jämnats med marken, och inte
bara befolkningen utan hela landskapet är utbytt;
hundratals små jordbruk har begravts
aven gigantisk monokultur, palmkronor med
exakta mellanrum dominerar varje synfält,
bevattningskanaler skär genom regionen, spikraka
vägar har dragits fram där lastbilar och
21
-- -----

grävmaskiner kör omkring för att hantera
palmfrukterna. Inte ens kyrkogården i Andalucia
har skonats; trädens expanderande rötter
har sprängt flera gravar och nu ligger små
krucifix och skelettdelar som slängt skräp i
skuggan av palmkronorna.
I dag är Farc i princip krossat i norra Colombia,
och i takt med att ny hegemoni råder
- den paramilitära - har inte bara enskilda
utan också organiserade grupper börjat återvända.
Från egenhändigt hopkomna flyktingläger
runt städerna har fördrivna kommit
tillbaka och några har huggit ut små flyktingläger
- zonas humanitarias - ipalmlandskapet
där de i dag bor i hopp om upprättelse.
Men det är i den processen det paramilitära
komplexet visat sina nya dimensioner: kontroll
av territorium behöver inte längre betyda
att patrullera områden med vapen utan
kan också, mer sofistikerat, skötas med odling
och försvar aven viss sorts näringar -
stödda av staten.
22
•••
VAD SOM MED PALMOLJAN som reliefnu framträder
är det paramilitära fenomenets kliv
från militär till politisk och ekonomisk verksamhet.
I mitten av 199O-talet hade så många
paragrupper vuxit fram i olika delar av landet
att det blev dags för konsolidering. Så kallade
autodefensas, självfårsvarsgrupper, slöt sig
samman under ledning av storgodsägaren
Carlos Castafio, en karismatisk högerman
som börjat ge colombiansk gerillabekämpning
en mer intellektuell ram.
En nationell paramilitär organisation,
AUC, bildades och det var då ett första kliv
togs från reaktion till proaktion. För Castafio
och hans krigare blev fienden allt mindre de
beväpnade rebellerna och allt mer civilbefolkningen.
Farc kontrollerade under vissa
delar av 1990-talet så mycket som 40 procent
av landsbygden, och med Castafios besatthet
av att »torka ut vattnet där fisken rör sig« förvandlades
en stor majoritet av Colornbias civilbefolkning
till militära mål.
Detta krig - där vinsterna från knarkexport
är båda sidors bränsle - spårade under 1990-
I skydd av internationell humanitär rätt har
flyktingfamiljerna börjat hugga ut små
läger i palmlandskapet varifrån de nu
- med framgång - driver sin sak gentemot
palmbolagen.
Vad palmskandalen
visar är
det paramilitära
komplexets förskjutning
från
militär till ekonomiskmaktutövning
ORDFRONT MAGASIN APRIl/MAJ 2008

talets sista år helt ur, bara mellan 1997 och
2000 fårdubblades antalet väpnade män i
paramilitära grupper, och sedan dess har siffrorna
får Colombia blivit röda i världens alla
rapporter om brott mot mänskliga rättigheter.
När gevärspiporna flyttades från uniformerade
gerillakrigare och i stället riktades
mot fackföreningar, lokalpolitiker, folkrörelser
och framfår allt mot vanliga småbönder
blev massakrer vardag och i dag finns knappt
en colombian som inte har en son, vän, syster,
granne eller far som blivit mördad. Ll.Irabå,
ett område mindre än Uppland i vilket Bajo
Atrato är en del, mördades 1 200 personer
bara 1996.
Länkarna mellan de illegala grupperna och
narkotikaproduktionen har länge varit kända
- utvecklingskurvan får antal odlade hektar
kokaplantor och antal aktiva paramilitära
grupper är nästan identiska - men kopplingarna
mellan de illegala armeerna och mer respektabel
ekonomisk och politisk verksamhet
har inte varit lika tydliga. Förrän nu.
När regeringen 2002, då över 30000 colombianer
hade mördats av paramilitära
grupper, startade ett avmobiliseringsprogram
sattes en snöboll i rullning som inte stannat
än. Mot löfte om att lämna in vapen och att
»samarbeta med rättvisan« kan de organiserade
yrkes mördarna, höga som låga, återgå
till civila liv efter så korta fångelsestraff att
både FN och hundratals människorättsorganisationer
protesterade när politiken lanserades.
Carlos Castafios lik hittades 2006, men
hans kollega Salvatore Mancuso lever och har
accepterat programmets villkor och kommer
om åtta år att vara en fri man - även om han
befinns skyldig till de över 7000 mord han
anklagas får. Liv, särskilt fattigas, har aldrig
värderats högt i Colombia och den stora frågan
är om den här processen innebär en bestående
nedmontering av landets paramilitarism
eller om den tvärtom kommer leda till
ett slags ny injektion av det fenomen som födde
den; straffriheten.
Oavsett svaret på den frågan är alla överens
om att processen - i rätten berättar de avmobiliserade
ledarna hårresande historier om
vad de gjort -lett till att information kommit
fram som annars inte hade sett dagens ljus,
och det gäller även palmodlingarna. I takt
med att det självpåtagna militära uppdraget,
att driva gerillan ut ur attraktiva regioner, i
mycket var slutfört inleddes på nollnolltalet
en ny fas i den paramilitära dynamiken. I dag
har Farc förlorat hela norra Colombia, och vapen
är inte längre den effektivaste metoden
att garantera att de aldrig kommer tillbaka.
ORDFRONT MAGASIN APRIL/MAJ 2008
- --- ------------------------------------.-
Runt millennieskiftet blev Colombia därtill
utsatt får en veritabel invasion av enskilda
utländska organisationer, så kallade
NGO:s, med mänskliga rättigheter på agendan
och sedan dess har det blivit svårt får alla
parter att verkställa massakrer utan att världen
reagerar. Fokus i det paramilitära komplexets
tre pelare - militär, politik, ekonomi -
fårsköts därfår från det förra till de senare och
den militära apparatens civilisering har på
många sätt varit framgångsrik. För några år
sedan fårklarade Salvatore Mancuso att målet
var att AUC via partipolitik skulle flytta in
i kongressen och hävdade efter det senaste valet
att hela 35 procent av landets demokratiskt
valda toppolitiker redan var »hans folk«.
Få tog det på allvar, men efter en tid av utpekanden
och politiska skandaler stod det
klart att det låg mycket i hans ord; redan har
två ministrar tvingats på fall och 44 av kongressens
medlemmar sitter nu ijuridiskt klister
får samröre med massmördare. Precis
som det får 20 år sedan stod klart att många
partier, fackföreningar och sociala projekt var
frontorganisationer får gerillan visade sig nu
stora delar av det demokratiskt valda etablissemanget
vara ett slags sofistikerade representanter
får AUC, en av USA och EU terroriststämplad
organisation.
Men det är på det ekonomiska området
palmoljan spelar roll i den paramilitära fårnyelsen.
Och fonden till den strid som nu fårs
bland palmerna i Bajo Atrato finns sannolikt
att hämta i Carlos Castafios självbiografi från
2001, där han tackar sin intellektuelle mentor
Hernån Hernåndez får några lärdomar:
»Det var han som fick mig att inse det grundläggande
i detta krig: kontroll av territorium.«
000
SUCIOFLODENS BRUNA VATTENMASSOR skär
fram i två produktiva landskap; till höger banan,
till vänster oljepalm. Båda i oändliga odlingar.
Men på en halvö i områdets trassel av
flodgrenar sitter fyra personer runt ett bord
flankerat av skjul och nyfikna och diskuterar
vems ide om produktivitet som ska gälla här,
bolagens eller de boendes.
- Upprättelse, säger en kvinna och slår näven
i bordet. Återlämnande.
Hon heter Maria Chaverra och bryter i
glänsande klänning av mot männens skitiga
t-tröjor när hon lägger uttexten om var fokus
från och med nu måste ligga. Det här är Cetino,
flyktinglägret, en av de humanitära zonerna,
och diskussionen rör hur man snab-
-------- ------- - ----
bast ska få tillbaka mark man förlorat. I tio år
har de som blev flyktingar sökt gehör får sin
version; marken är deras, den tvingades av
dem med våld, bolagen är paramilitära kulisser,
och - inte minst - det enorma palmprojektet
i Bajo Atrato är ett resultat av massiva
subventioner från staten.
Det senare, statens 1'011, håller just nu på att
växa till den här historiens största problem.
När Colombia 1991 fick sin nya progressiva
konstitution - en av världens modernaste -
var minoriteters rätt till traditionellt bebodda
landområden ett huvudnummer. Colombia
hyllades världen över får att ha formulerat
en genuint multietnisk stat och indianer
och svarta fick, efter 180 års statlig rasism,
äganderätten till viss väl definierad mark,
bland annat den här.
Ur palmbolagens perspektiv är fårloppet
emellertid alls ingen skandal utan en konspiration
ledd av Farc i samarbete med utländska
NGO:s och med lokalbefolkningen som
slutligt offer. Marken, menar Carlos Rodriguez,
vd får ett av bolagen, har odlats efter
samtycke med de boende i syfte att utveckla
ett efterblivet hörn av landet: »Vårt enda intresse«,
fårklarade han nyligen i tidningen El
Espectador, »harvarit att göra området till en
tillväxtregion. och vårt redskap har varit odling
av palmolja får att producera biodiesel,
ett på marknaden allt mer efterfrågat bilbränsle.«
Det är ett perspektiv regeringen länge stått
bakom, men problemet är att allt fårre fakta
stödjer det. I januari 2008 offentliggjordes
riksåklagarens utredning om odlingarna i
Bajo Atrato och det är läsning som ger bönderna
rätt och i mycket handlar om triangelmakten
stat, företag och paramilitära grupper.
Markens ägare, hävdar åklagarna, är de
minoriteter som bebodde den före den paramilitära
attacken och palmbolagen har inte
bara olagligen invaderat de områden som
övergavs i och med flyktingkatastrofen, utan
de har också uppmanats därtill - av staten:
när massakerna verkställts och folkfårdrivningen
var ett faktum gavs bolagen statliga
krediter på 6 miljoner dollar får att utveckla
näringen och därefter har militär och polis
tjänstvilligt agerat vaktbolag åt den olagliga
verksamheten.
000
MARIA CHAVERRA HALLER en fisk i ena handen
och skriver på ett dokument med andra.
Hon är snart 80 år - »dubbel sjua«, med egna
ord - och har levt i Bajo Atrato i 50. Hennes
23

~------------------------------------------------------------_.--- .. .
Av ledarna i kampen mot bolagen har flera mördats, och den stora frågan är
nu om Maria Chaverra ska överleva.
hem är i dag begravt av palmer och som fysiskt
övergrepp liknar det, säger hon, att ha
sin tomt full avbeväpnade män - permanent.
Liknelsen är medveten och med den vill
hon ge sin bild - böndernas - av det parami -
litära fenomenets utveckling. Grovt sett finns
i dag tre ideer om vad som hänt med de grupper
som under 90- och OO-talen satte skräck
i stora delar av Colombia: regeringens, böndernas
och akademikernas. Enligt regeringen
är paramilitarismen historia; avmobiliseringsprocessen
har varit extremt lyckad, tusentals
vapen har lämnats in, de stora ledarna
sitter i fängelse och vad som återstår nu är
bara att också ha ihjäl Farc. De enorma subventionerna
till odlingen av oljepalmer är ett
led i utvecklingen av landet, en politiskt okontroversiell
möjlighet som skulle kunna spela
samma ekonomiskt revolutionära roll i Colombia
som etanolet i Brasilien. Och, helt
följdriktigt, om riksåklagarens utredning har
regeringen varit tyst. Än så länge.
För bönderna i Bajo Atrato är bilden diametralt
motsatt och oljepalmen är deras bevis;
flera paramilitäragrupper har på ytan avmobiliserats,
men eftersom ägarkoncentrationen
på den colombianska landsbygden
ökat i stället för minskat de senaste åren har
efterfrågan på väpnat försvar av de nya egendomarna
gjort att nya grupper hela tiden bildas.
De heter inte längre Ave och männen
bär inte lika ofta uniform, men lever kvar med
handeldvapen överallt där Carlos Castafio och
andra strateger» planterat« dem, särskilt i anslutning
till statligt initierade megaprojekt.
24
Nytt guld. Ny guldrush.
Den historiska dynamiken mellan militär,
paramilitär och polis är i stort sett samma
som tidigare - samarbete - och att försök att
organisera fattiga inte lika ofta straffas med
gerillastämpel och död beror uteslutande på
den internationella närvaron, det vill säga
NGO:ernas ankomst.
Forskarnas perspektiv, framfört av bland
andra Mauricio Romero, författare till flera
böcker om det den colombianska paramilitarismen,
är mer ekonomiskt, men inte mindre
dramatiskt; regeringen har rätt i att allt inte
är som förr, men fel i att saken är löst. Vad
palmskandalen visar är det paramilitära komplexets
förskjutning från militär till ekonomisk
maktutövning där ett historiskt mål är
konstant; att med alla medel, oftast olagliga,
inte bara hindra gerillan att slå rot utan även
eliminera varje frö till demokratiska reformprojekt.
Arbetarna på odlingarna är ofta unga
avmobiliserade paramilitärer, boende direkt
på plantagerna, formade i auktoritär struktur
och aktivt rekryterade från områden
under lång paramilitär kontroll. Det vill säga
vaccinerade mot fackligt tänkande.
När Carlos Castafio i sin självbiografi förklarar
hur hans krigare drivit iväg gerillan från
bananregionen Urabå, en näring med stark
facklig tradition, är det heller inte militära segrar
han är mest stolt över, utan politiska: »Nu
råder harmoni mellan fack och företagsledningar
i Urabå. De anställda jobbar för att
rädda bolagen, inte för att ruinera dem som
på tiden då gerillan fanns i området. Visst
kostade det blod, men det var det värt.«
Den akademiska tanken är att blodet blivit
onödigt sedan makten hittat nya vägar, en
ide som stöds av det uttalande Carlos bror
Vicente Castafio, också dokumenterad massmördare,
gjorde 2005 i tidningen Semana:
»1 Urabå driver vi palmodlingar. Jag har själv
tagit dit de företagare som investerat i dessa
projekt.«
Maria Chaverra avslutar fisken och sveper
ett glas regnvatten. Framtiden, säger hon, är
den tid som kommer och som firmatecknare
för humanitära zonen upprepar hon: »Återlämnande.«
Bland skjulen drar lägrets barn
omkring med svällda magar och efter en blick
över landskapet är det svårt att se hur det ska
gå till; palmerna är snart tio år gamla och
även om de inte blivit mer än några meter
höga är stammarna metertjocka och det
handlar inte om några få hektar utan tusentals.
Miljoner träd. Att gräva upp vart och ett
vore ett ekonomiskt projekt större än Öresundsbron,
men med tanke på den rättsliga
utvecklingen är det ändå svårt att se en annan
lösning. Fast vem skulle ta det ansvaret?
Staten?
Maria skrattar till. Staten räknar ingen
med här.
- Gud, säger hon. Han måste hjälpa oss. 0
Magnus Linton är journalist och författare, bosatt i
Colombia, och före detta chefredaktör för tidskriften
Arena.
ORDFRONT MAGASIN APRIL/MAJ 2008
-