3. Teoretiska perspektiv - Uppsatser och examensarbeten vid JMG ...
3. Teoretiska perspektiv - Uppsatser och examensarbeten vid JMG ...
3. Teoretiska perspektiv - Uppsatser och examensarbeten vid JMG ...
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
Abstract<br />
Titel: Min Hest – En genrebeskrivning av en nutida kröniketyp<br />
Författare: Christian Egefur & Einar Sundgren<br />
Handledare: Tomas Andersson Odén<br />
Kurs: Journalistikgranskning, Journalistprogrammet 100 poäng, <strong>JMG</strong><br />
Termin: Vårterminen 2006<br />
Syfte: Syftet med vår uppsats är att analysera <strong>och</strong> beskriva den subgenre till tidningskrönikan<br />
som vi valt att kalla hest-genren. Hest står för den hobbykanoniserande, egocentriska,<br />
slentrianrefererande tabloidkrönikan <strong>och</strong> karakteriseras, förutom nämnda termer, av en blasé<br />
attityd, postmodernt förhållningssätt <strong>och</strong> ett återkommande fastslagande av vad som är rätt<br />
<strong>och</strong> fel.<br />
<strong>Teoretiska</strong> <strong>perspektiv</strong>: Genreteori <strong>och</strong> postmodernism<br />
Metod: Silanalys utifrån ett genreteoretiskt <strong>perspektiv</strong><br />
Material: Svenska tabloidkrönikor mellan åren 1975-2006<br />
Huvudresultat: Vi har identifierat de drag som särskiljer hest-krönikan från övriga<br />
kolumntexter i kvällstidningarna. Vidare har vi tittat på vilka svenska nutida krönikörer som<br />
ingår i genregemenskapen.
Innehållsförteckning<br />
1. INLEDNING......................................................................................................................... 2<br />
2. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR............................................................................. 2<br />
2.1. FRÅGESTÄLLNINGAR........................................................................................................ 3<br />
2.2. SAMHÄLLELIG RELEVANS................................................................................................. 4<br />
2.<strong>3.</strong> VETENSKAPLIG RELEVANS ............................................................................................... 4<br />
2.4. REFLEXIVITET .................................................................................................................. 4<br />
<strong>3.</strong> TEORETISKA PERSPEKTIV........................................................................................... 6<br />
<strong>3.</strong>1. GENRETEORI .................................................................................................................... 6<br />
<strong>3.</strong>2. POSTMODERNISM ............................................................................................................. 8<br />
<strong>3.</strong><strong>3.</strong> SAMMANFATTNING ........................................................................................................ 10<br />
4. GENREBESKRIVNING ................................................................................................... 11<br />
5. METOD............................................................................................................................... 12<br />
5.1. STILISTIK SOM VETENSKAPLIG METOD ........................................................................... 12<br />
6. MATERIAL........................................................................................................................ 16<br />
7. HISTORISK ÖVERSIKT ................................................................................................. 18<br />
8. ANALYS ............................................................................................................................. 21<br />
8.1. NUTIDA KRÖNIKOR......................................................................................................... 22<br />
Per Bjurman –Aftonbladet ........................................................................................... 22<br />
Quetsala Blanco – Expressen ....................................................................................... 22<br />
Filip Hammar – Aftonbladet ........................................................................................ 23<br />
Andres Lokko – Expressen .......................................................................................... 24<br />
Jan Guillou – Aftonbladet ............................................................................................ 24<br />
Cecilia Hagen – Expressen........................................................................................... 25<br />
Fredrik Virtanen – Aftonbladet.................................................................................... 25<br />
Johan Hakelius – Aftonbladet ...................................................................................... 26<br />
Ebba von Sydow – Expressen ...................................................................................... 27<br />
Anders Nunstedt – Expressen ...................................................................................... 27<br />
8.2. GENREÖVERSIKT ............................................................................................................ 28<br />
8.<strong>3.</strong> FRAMVÄXTEN AV GENREN ............................................................................................. 29<br />
8.<strong>3.</strong>1. Personligt <strong>och</strong> superpersonligt .............................................................................. 30<br />
8.<strong>3.</strong>2. Fastslående av åsikter <strong>och</strong> namedropping............................................................. 31<br />
8.<strong>3.</strong><strong>3.</strong> Blasé ironi <strong>och</strong> distans ........................................................................................... 33<br />
8.<strong>3.</strong>4. Sammanfattning av framväxten.............................................................................. 34<br />
9. VALIDITET ....................................................................................................................... 36<br />
10. SAMMANFATTNING AV RESULTAT....................................................................... 37
1. Inledning<br />
Min hest är kanske inte så mycket min eller vår hest, som sin egen. Förkortningen står för den<br />
hobbykanoniserande, egocentriska, slentrianrefererande tabloidkrönikan, <strong>och</strong> är en<br />
samlande beskrivning av vissa kvällstidningskolumner. Dessutom tyckte vi det var skojigt att<br />
döpa den så då titeln i sig är en pastisch, vilket är en vanlig ingrediens i dessa texter.<br />
Föreliggande uppsats handlar om denna speciella krönikestil, vanligt förekommande på 90-<br />
<strong>och</strong> 2000-talet <strong>och</strong> oftast funnen i kvällstidningarna. Vi ämnar att med vetenskapliga<br />
argument <strong>och</strong> resonemang identifiera denna subgenre till tidningskrönikan, samt klargöra<br />
vilka stiltypiska drag som utgör dess genregemenskap. Det har bedrivits försvinnande lite<br />
forskning om krönikan som helhet <strong>och</strong>, vad vi kunnat finna, inga som helst genredefinitioner.<br />
I stort sätt allt som publiceras i tidningarna med subjektivt tyckande <strong>och</strong> stor bildbyline<br />
klassas idag kort <strong>och</strong> gott som ”krönika”. Ändå krävs inget tränat öga för att upptäcka<br />
skillnader mellan, låt oss säga, Jan Guillou <strong>och</strong> Ebba von Sydow.<br />
Vårt intresse för ämnet väcktes av just denna allmänna ”vetskap” om att många krönikor<br />
inte har mycket mer gemensamt än namnet. Tittar man på andra kulturella texter eller verk<br />
vimlar det av genredefinitioner. Inom såväl film, litteratur, musik <strong>och</strong> konst finns det mesta<br />
klassificerat i både genrer <strong>och</strong> subgenrer. Att kalla alla olika sorters krönikor endast för<br />
krönikor är lite som att kalla all amerikansk film för Hollywoodfilm oavsett om det är science<br />
fiction eller film noir. Eller varför inte all gitarrbaserad musik för gitarrmusik istället för pop,<br />
rock, punk etc. Då tid <strong>och</strong> storlek på uppsatsen naturligtvis spelar stor roll kan vi inte<br />
kartlägga alla olika subgenrer till krönikan. Vi har därför fått nöja oss med att lyfta fram en<br />
utmärkande stil, <strong>och</strong> klargöra dess innehållsmässiga attribut samt vad som särskiljer just den<br />
från övriga krönikor.<br />
2. Syfte <strong>och</strong> frågeställningar<br />
Krönikor, kåserier, ledare <strong>och</strong> kolumner utgör en relativt stor del av både kvälls- <strong>och</strong><br />
morgontidningar idag, men genreindelningarna är långt ifrån lika självklara som inom film,<br />
musik eller litteratur. Syftet med vår uppsats är att analysera <strong>och</strong> beskriva den subgenre till<br />
tidningskrönikan som vi valt att kalla hest-genren. Vid en första, överblickande analys av<br />
olika krönikor lade vi märke till en viss slags stil som är tämligen vanligt förekommande i<br />
2
framförallt kvällspressen. Denna har en stark populärkulturell anknytning <strong>och</strong> utmärkte sig<br />
genom att vara mycket oformell i sitt förhållande till läsaren, gärna fastslå ”sanningar” utan<br />
att argumentera för varför <strong>och</strong> ha starka postmoderna drag i form av ironi, egen-refererande<br />
<strong>och</strong> pastischer. Syftet är därför att identifiera denna form av krönikestil genom att fastslå<br />
vilka stilmässiga drag som är talande för den. När subgenren är identifierad är syftet att<br />
genom innehållsanalys av krönikor som har <strong>och</strong> inte har dessa gemensamma drag, ytterligare<br />
definiera genren.<br />
2.1. Frågeställningar<br />
Vårt arbete bygger på två huvudfrågor:<br />
1. Kan man identifiera en hest-genre i svenska kvällstidningar?<br />
2. Hur ser hest-genren ut?<br />
Förutom dessa båda huvudfrågor ämnar vi få svar på en rad underfrågor:<br />
A. Vilka av dagens svenska kvällstidningskrönikörer ingår i genren?<br />
B. På vilka sätt är de olika krönikorna av dessa journalister lika respektive olika?<br />
C. På vilket sätt är genren i förändring?<br />
Genom att först överskådligt studera nutida krönikor kommer vi välja ut ett empiriskt material<br />
för analys. Genom att blanda krönikor som till en början synes ha <strong>och</strong> inte ha de stilmarkörer<br />
vi satt upp som gemensamma för subgenren, avser vi kunna frilägga dess ingredienser. Detta<br />
betyder i realiteten att vi först får arbeta med en ganska vag bild (det den första överblickande<br />
analysen ger) av genrens komponenter för att sedan i mer ingående analyser klargöra vad som<br />
faktiskt är de gemensamma dragen. Då kommer det även att bli klarlagt vilka krönikor i vårt<br />
material som ingår i genren, <strong>och</strong> vilka som faller bort.<br />
3
2.2. Samhällelig relevans<br />
Krönikor <strong>och</strong> kåserier i olika former läses av många människor varje dag. Formen får även<br />
stort utrymme i tidningarna <strong>och</strong> dess opinionsbildande funktion är inte att underskatta. 1 Det är<br />
därför intressant att identifiera <strong>och</strong> beskriva en subgenre som kan klassas som modern, i den<br />
bemärkelsen att den tycks vara ett stilistiskt nutidsfenomen.<br />
2.<strong>3.</strong> Vetenskaplig relevans<br />
Vetenskapligt är ämnet intressant då genrebeskrivningar av krönikor saknas i tidigare,<br />
anknytande forskning. Detta tycks vara talande för hela krönikan som grundgenre, men av<br />
utrymmesskäl har vi riktat in oss på en viss del av den. Då denna uppsats är skriven av <strong>och</strong> för<br />
journaliststudenter finns en ytterligare relevans då krönikor som journalistisk form får relativt<br />
stort utrymme i dagens tidningar.<br />
2.4. Reflexivitet<br />
I en kvantitativ undersökning förväntas man kunna uppnå objektiva sanningar <strong>och</strong><br />
subjektiviteten i bedömningen försöks göras så minimal som möjligt. I kvalitativa<br />
undersökningar är det subjektiva dock oundvikligt. Intryck <strong>och</strong> tolkningar kan aldrig bli<br />
objektiva sanningar utan måste alltid ses som just tolkningar av en människa med sina egna<br />
erfarenheter <strong>och</strong> preferenser. Reflexivitet är en metod för att handskas med subjektiviteten<br />
<strong>och</strong> ens egen roll som undersökare genom att kritiskt granska en själv <strong>och</strong> ens handlingar,<br />
samt hur detta kan komma att påverka undersökningsresultaten. Genom att vara medveten om<br />
problematiken kan man försöka vända det till något konstruktivt. Om man genom hela arbetet<br />
försöker se saker <strong>och</strong> ting från ett annat <strong>perspektiv</strong> <strong>och</strong> kontinuerligt ifrågasätter sina egna<br />
tolkningar <strong>och</strong> val av tillvägagångssätt, kan man få ett tydligare <strong>och</strong> mer insiktsfullt resultat.<br />
Detta kommer förhoppningsvis leda till att man bättre redogör <strong>och</strong> argumenterar för sina val.<br />
1 Fernberg 2003: 35.<br />
4
I vårt fall är vi bägge två både konsumenter <strong>och</strong> till viss del producenter av de slags texter<br />
vi ska analysera. Båda två studerar på journalistprogrammet <strong>och</strong> skriver själva, <strong>och</strong> båda<br />
konsumerar sen tidigare den här sortens journalistik. Detta skulle kunna betyda att vi har en<br />
viss föreställning om hur en krönika bör se ut. Vi är båda två även födda i slutet av 70-talet,<br />
vilket skulle kunna medföra att vi tolkar äldre eller yngre krönikörer på fel sätt. Särskilt de<br />
postmoderna dragen ironi, pastish <strong>och</strong> refererande skulle kunna gå oss förbi ifall vi inte ingår i<br />
tänkt målgrupp. För att kringgå problemen har vi båda två studerat alla krönikörer samt<br />
diskuterat dess innehåll innan vi dragit några slutsatser. Risken att båda skulle feltolka på<br />
samma sätt är mycket mindre än om vi delat upp materialet <strong>och</strong> tolkat var för sig. Även det<br />
faktum att vi är medvetna om problematiken gör att vi analysen igenom försökt tänka i olika<br />
vinklar <strong>och</strong> på så sätt minimerat riskerna. 2<br />
2 Stycket bygger på Fogelberg 1995.<br />
5
<strong>3.</strong> <strong>Teoretiska</strong> <strong>perspektiv</strong><br />
Vi har lagt grunden för vår undersökning i två olika teoretiska <strong>perspektiv</strong>; genreteori <strong>och</strong><br />
postmodernism. Genreteorin faller sig naturlig efter ämnesvalet. Vi kommer även att använda<br />
oss av den i utformningen av vår analysmodell som finns närmre beskriven i metodkapitlet.<br />
Då vår intention med arbetet är att kartlägga vissa krönikors genretillhörighet blir det även<br />
viktigt att närmre studera vad det textmässiga innehållet i dessa faktiskt är. Bästa verktyg för<br />
detta bör vara en stilanalys. Hur denna blev utformad finns som sagt beskrivet i metodkapitlet,<br />
men det kan vara värt att redan här poängtera att vi kommer kombinera våra teoretiska<br />
<strong>perspektiv</strong> med en kvalitativ analys av själva texterna.<br />
Ganska snabbt i arbetets process stod det även klart för oss att många nutida krönikor bar<br />
starka postmoderna drag, <strong>och</strong> att detta kunde vara den ingrediens som mest särskiljde dem<br />
från tidigare texter. Därför har vi valt att ha även denna teori som en grund.<br />
<strong>3.</strong>1. Genreteori<br />
”When we examine works of litterature from the perspective of genre, we engage in a very<br />
particular enterprice: we discover a principle operative in a number of texts, rather than what<br />
is specific about each of them.” 3<br />
Ordet genre härstammar från det latinska ordet genus som betyder “släkt” eller “familj”<br />
<strong>och</strong> det är ganska precis vad teorin handlar om. 4 Genom att identifiera olika gemensamma<br />
karaktärsdrag <strong>och</strong> attribut i medietexter, placerar man in dem i olika grupperingar, eller olika<br />
familjer. Fiske beskriver det som ett försök att ordna en struktur bland ett vitt spann av texter<br />
<strong>och</strong> andra företeelser i vår kultur, till fördel för både producenter <strong>och</strong> publik. 5 Todorov delar<br />
in begreppet i historiska <strong>och</strong> teoretiska genrer. 6 De historiska genrerna delas då in utifrån<br />
kollektiva överenskommelser <strong>och</strong> konventioner i samhället. Genrekonventionerna är outtalade<br />
överenskommelser mellan producenter av texter (författare, filmskapare, musiker, förlag med<br />
3<br />
Todorov 1973: <strong>3.</strong><br />
4<br />
Gripsrud 2002: 156.<br />
5<br />
Fiske 2003: 109.<br />
6<br />
Gripsrud 2002: 157.<br />
6
mera) <strong>och</strong> dess publik. 7 Denna överenskommelse gagnar bägge parter. Producenten har hjälp<br />
av konventionerna i skapandet av texterna. Dels kan man förutsäga i vilken kontext <strong>och</strong> av<br />
vilken publik texten kommer att läsas, <strong>och</strong> dels kan den användas som en mall i den kreativa<br />
processen. Publiken kan i sin tur kategorisera det den är på väg att ta del av utifrån vilken<br />
genre det tillhör. Exempelvis väntar man sig lite pang-pang i en västernfilm eller lite<br />
mysterielösning då man läser en deckare. Detta gör det lättare för en publik att välja bok, film<br />
eller skiva i ett annars oöverskådligt medieutbud.<br />
<strong>Teoretiska</strong> genrer har, när eller om de blir etablerade, samma funktion. Men till skillnad<br />
från de historiska har de inte uppkommit i samma interaktion mellan producenter <strong>och</strong> publik,<br />
utan är efterkonstruktioner av forskare eller andra teoretiker. 8 Ett populärt exempel på sådan<br />
är filmgenren film noir. För sin samtid (40-50-tal) var dessa filmer endast amerikanska<br />
deckare, om än lite tuffare <strong>och</strong> mer ”hårdkokta” än annars. I efterhand blev det populärt bland<br />
franska filmforskare att teoretisera över dessa <strong>och</strong> man hittade gemensamma nämnare som<br />
den mörka suggestiva stämningen, den hårda ljuskontrasten, det ständigt ödesdigra slutet med<br />
mera <strong>och</strong> de fick ett gemensamt släktnamn. Ett annat exempel är uttrycket tabloidjournalistik.<br />
Tabloid är från början ett visst tidningsformat, men uttrycket har i medieforskningen kommit<br />
att bli synonymt med en viss typ av lättsam <strong>och</strong> förenklad text.<br />
En genres stiltypiska drag är dock aldrig konstanta utan i ständig förändring. Detta kan<br />
förklaras med att varje ny text, även om den ingår i en tydlig genre, måste tillföra något nytt<br />
för att inte uppfattas som en upprepning eller ett plagiat. En genremässig text innehåller alltså<br />
för sin stil typiska karaktärsdrag, men inte nödvändigtvis alla. Lacey uttrycker detta med att<br />
en text är ”the same and different” det vill säga både likadan <strong>och</strong> olik den genre den tillhör. 9<br />
Även Fiske tar upp problematiken med att precisera specifika texters genretillhörighet på<br />
grund av detta. Han menar på att man blir tvungen att välja ut de karaktärsdrag som är av<br />
störst betydelse i texten för at kunna placera den korrekt. 10 Men det är det nya, det som är<br />
olikt, som banar väg för en genres utveckling. Om förändringen blir väl mottagen av publiken<br />
kommer det genom kommersiellt intresse med stor sannolikhet dyka upp fler med samma<br />
förändring. På så sätt skapas även nya genrer eller subgenrer. 11 Ett tydligt nutida exempel på<br />
7<br />
Ibid.<br />
8<br />
Ibid.<br />
9<br />
Lacey 2000: 226.<br />
10<br />
Fiske 2003: 111f.<br />
11<br />
Gripsrud 2002: 156.<br />
7
detta är de så kallade ”dokusåporna” eller ”reality shows”. Från ett första trevande försök som<br />
kanske skulle kategoriseras under genren ”lekprogram” har den idag en stor plats i våra TV-<br />
tablåer under eget genrenamn.<br />
Även förändringar i samhället har stor inverkan på genrers utveckling <strong>och</strong> uppkomst.<br />
Exempelvis omvälvande politiska händelser eller tekniska framsteg kan påverka eller vara<br />
grunden för en ny genre. Inom musiken har nya tekniska hjälpmedel spelat stor roll. Varken<br />
pop eller rock hade funnits om inte elgitarren, förstärkaren <strong>och</strong> senare en rad olika effekter<br />
uppfunnits. Hip hopen som genre växte fram ur discjockeykulturen, där man använder<br />
skivspelaren som skapande instrument. 12<br />
I vårt fall, tidningskrönikor, är det mindre troligt att tekniska framsteg varit med <strong>och</strong><br />
förändrat genren. Mer troligt är det däremot att exempelvis nutida texter är mer uppblandade<br />
med andra genrer som kåserier <strong>och</strong> recensioner. Vi har valt att fokusera på förändring, snarare<br />
än uppkomst av genren. Detta kommer vi göra genom att utföra en innehållsanalys av utvalda<br />
tidningskrönikor från olika tidsperioder.<br />
<strong>3.</strong>2. Postmodernism<br />
För att förklara postmodernismen måste man först beskriva modernismen. Det förstnämnda är<br />
nämligen en, eller snarare ett antal reaktioner mot den senare. Modernismen strävade på det<br />
kulturella planet mot saker som renhet, unikhet <strong>och</strong> neutrala stilideal. Postmodernismen kan<br />
betraktas som en direkt reaktion mot detta. André Jansson beskriver det genom en rad begrepp<br />
<strong>och</strong> teorier som utvecklats inom semiotik, narrativ teori <strong>och</strong> genreteori. 13 :<br />
Från renhet till eklekticism: Modernismens renodlade stilmässiga ideal byts i<br />
postmodernismen ut mot en benägenhet att plocka element från olika texter <strong>och</strong> genrer för att<br />
sammanföra dem till något nytt.<br />
Från autencitet till reproduktion: Från synen att varje enskilt verk är unikt för den enskilde<br />
konstnären eller författaren, <strong>och</strong> värdesättande av det autentiska, blev reaktionen ett ökat<br />
intresse för återanvändning genom till exempel parodi eller pastish.<br />
12<br />
Lacey 2000: 142f.<br />
13<br />
Vi går inte in närmre på semiotik <strong>och</strong> narrativ teori i denna uppsats utan hänvisar till Jansson 2002.<br />
8
Från internationalism till kulturell särart: Där modernismen hade som vision att uppnå en<br />
slags universialism, ett neutralt stilideal som kunde appliceras oberoende av kulturella<br />
gränsdragningar, bejakar postmodernismen kulturell olikhet <strong>och</strong> särart.<br />
Från narrativitet till intertextualitet: Här handlar det om berättarlogik. Inom modernismen<br />
skall en berättelse bestå av klara logiska samband <strong>och</strong> en stor tydlighet. Inom<br />
postmodernismen bryts detta ner på det eklektiska vis som är genomgående i hela begreppet.<br />
Istället för att skapa en rak, logisk berättelse etableras en mer flytande meningsstruktur genom<br />
att låna in, referera <strong>och</strong> kombinera brottsstycken från andra texter. 14<br />
Postmodernismen kan även ses i ett flertal olika dimensioner <strong>och</strong> olika beroende på vilket<br />
akademiskt ämne man kommer ifrån, eller vilket samhälligt fenomen man vill betrakta. Olika<br />
teoretiker hävdar olika förhållningssätt <strong>och</strong> argumenterar för det ena eller andra. 15 För oss är<br />
det kulturella synsättet det som är aktuellt <strong>och</strong> relevant, så därför nöjer vi oss med att belysa<br />
begreppet ifrån den vinkeln.<br />
Postmodern kultur tenderar att vara reflexiv <strong>och</strong> egen-refererande. Det finns en stor<br />
medvetenhet om vad man knyter an till men det görs nästan alltid på ett distanserat <strong>och</strong><br />
ironiskt sätt. 16 Det vanligaste stilgreppet i till exempel TV-program <strong>och</strong> reklamfilmer är dock<br />
inte parodi utan pastish. Man leker så att säga med konventioner för ”gamla”, kulturella<br />
utryck. Den amerikanske pratshowvärden Da<strong>vid</strong> Letterman bygger till exempel ständigt sina<br />
skämt kring aktuella händelser. Förhållandet till händelsen i fråga finns endast till för att dra<br />
ett skämt om det i avslappnad, neutral ton <strong>och</strong> med en ganska självgod ”yeah, whatever”<br />
respons till det som refereras till. I en film som Pulp Fiction finns en nästan obeveklig<br />
reflexivitet men med ett nästan absurt distanserat, ironiskt <strong>perspektiv</strong>. 17<br />
”High theory was simply not equipped to deal with multilayered pop” Skriver Angela<br />
McRobbie. 18 Även andra teoretiker som Huyssen 19 är inne på samma sak, nämligen att<br />
postmodernismen växte fram ur popen. I denna stil fanns ingen plats för modernismens förakt<br />
14 Stycket bygger på Jansson 2002: 183-184.<br />
15 Stam 2000: 300-301.<br />
16 Stam 2000: 30<strong>3.</strong><br />
17 Ibidf.<br />
18<br />
McRobbie 1994: <strong>3.</strong><br />
19<br />
Refereras till av McRobbie 1994: 3f .<br />
9
av masskultur, <strong>och</strong> ett av postmodernismens mest framstående drag blev att utmana högt- <strong>och</strong><br />
lågt-teorin om kulturen. 20<br />
I detta arbete kommer vi i vår analys av krönikor titta efter just ingredienser som ironi,<br />
reflexivitet, <strong>och</strong> refererande i ”lek” med läsaren. Vi har en föraning om att det i framförallt<br />
90-talet <strong>och</strong> framåt finns många postmoderna drag. Genom att titta efter dessa stilgrepp<br />
hoppas vi kunna se hur mycket postmodernismen eventuellt varit med om att förändra genren<br />
<strong>och</strong>/eller skapat en egen subgenre.<br />
<strong>3.</strong><strong>3.</strong> Sammanfattning<br />
Genreteori <strong>och</strong> postmodernism är de teorier vi bygger vårt arbete kring. Tillsammans med de<br />
kriterier för stilanalys vi sätter upp i metodkapitlet kommer de även utgöra basen för vår<br />
innehållsanalys. Genreteorin är ju direkt relevant för att undersöka den subgenre av krönikan<br />
vi valt att kalla hest-krönikan <strong>och</strong> även för att från början definiera denna. Det genreteoretiska<br />
<strong>perspektiv</strong>et är även ett bra verktyg för att titta på hur dessa krönikor förhåller sig i likhet eller<br />
skillnad mot äldre varianter, samt vilken utveckling dessa genomgått med tiden. Postmoderna<br />
drag visade sig vara ett viktigt innehåll i senare krönikor. Därför blev det närmast omöjligt att<br />
handskas med material från det senaste årtiondet utan att blanda in begreppet.<br />
20 McRobbie 1994: 14.<br />
10
4. Genrebeskrivning<br />
Vår modell för vad som beskriver hest-genren har vi gjort i två steg. Först tittade vi<br />
överskådligt på alla krönikor vecka 20 år 2000-2005 i kvällstidningarna. Sedan satte vi upp<br />
punkter som utifrån dessa första resultat, <strong>och</strong> även vår tidigare erfarenhet (krönikor vi läst<br />
privat utanför analys) särskiljde vissa krönikor från mängden. Utifrån dessa punkter plockade<br />
vi ut ett empiriskt material för mer djupgående analys från Expressen <strong>och</strong> Aftonbladet. Vi<br />
valde medvetet att ha med vissa som inte alls passade in i vår första beskrivning av genren,<br />
för att på så sätt kunna tydliggöra vad som var gemensamt <strong>och</strong> typiskt för de andra. Efter<br />
analys av dessa krönikor kunde vi förtydliga vår genrebeskrivning utifrån de svar vi fått.<br />
Namnet ”hest” står som vi nämner redan i inledningen för den hobbykanoniserande,<br />
egocentriska, slentrianrefererande tabloidkrönikan. Namnet är beskrivande för dessa<br />
krönikors innehåll, men förklarar inte helheten.<br />
Hest-genren har ett relativt stort krav på läsarens förkunskaper. Krönikören lägger sig ofta<br />
på en nivå över sin läsare där han eller hon kan raljera med sina kunskaper på ett skrytsamt<br />
sätt. Vi har valt att kalla detta ”von oben-nivån” i analysen. Vidare har den starka<br />
postmoderna drag som refererande, pastischerande eller ironiserande utan källa. Detta hör<br />
ihop med ”von oben-nivån” på så sätt att man måste vara insatt i ämnet eller krönikörens<br />
tidigare texter för att kunna förstå vad som syftas på. I metodkapitlet har vi satt upp fyra<br />
nivåer av pragmatisk hållning. Det vill säga på vilket sätt texten framför sin åsikt. Hest-genren<br />
hamnar under ”oargumenterad kanonisering” vilket betyder att krönikören fastslår sina egna<br />
subjektiva åsikter så som ”de rätta” utan att förklara varför. Stilnivån i dessa krönikor är ett<br />
oformellt tilltal direkt till läsaren. Detta passar dock in på många krönikor även utanför<br />
genren, men inom hest har man tagit ett steg till <strong>och</strong> skriver ofta som till en vän eller<br />
familjemedlem <strong>och</strong> drar sig inte för att bli i det närmsta privat. Genren behandlar ofta ett<br />
populärkulturellt ämne på ett distanserat sätt.<br />
11
5. Metod<br />
För att skapa oss en överblick av utbudet av krönikor i kvällspressen gick vi igenom samtliga<br />
krönikor som publicerats i Aftonbladet <strong>och</strong> Expressen under en specifik vecka (vecka 20)<br />
mellan 2000 <strong>och</strong> 2005. Det resulterade i en lista på skribenter som stilistiskt i större eller<br />
mindre grad stod ut från de övriga.<br />
Genom sökningar på mediearkivet <strong>och</strong> presstext på dessa skribenters namn breddades<br />
underlaget för undersökningen. Ur det stora material (sammanlagt några tusen träffar) som vi<br />
därigenom fick fram valde vi några som bra exemplifierar den genre vi vill illustrera. 21<br />
Genom stilanalyser på materialet både beskrivs en subgenre såväl som skillnaden mellan den<br />
<strong>och</strong> andra närliggande genrer.<br />
Tidningsprosa <strong>och</strong> kvällstidningsprosa är breda begrepp som omfattar flera olika genrer<br />
<strong>och</strong> stilar. Det gör även de texter som mer explicit uttrycker åsikter <strong>och</strong> som ryms inom<br />
tidningsprosan som krönikor, kåserier, recensioner <strong>och</strong> ledare.<br />
För att undvika att beskriva hestgenren i så generella ordalag att den blir för inkluderande<br />
<strong>och</strong> allmän ställer vi upp fem punkter där denna tydligt kontrasterar sig mot åsiktstexter i<br />
allmänhet <strong>och</strong> krönikor i synnerhet.<br />
5.1. Stilistik som vetenskaplig metod<br />
I Stil stilistik & stilanalys drar Peter Cassirer upp den definitionen av stil som hans<br />
stilanalysmetod baseras på. Han anger där stilen det som förhållandet mellan form, innehåll<br />
<strong>och</strong> effekt. Stilen omfattar då både vad som sägs, hur det sägs <strong>och</strong> vilken effekt det kan få på<br />
läsaren. 22 Metoden utgår från ett antal variabler i texten som systematiskt undersöks.<br />
Hur vet man då vilka variabler som är relevanta att beakta <strong>och</strong> vilken vikt de ska ges i<br />
förhållande till texten? Cassirer menar att det bara går att avgöra genom resultatet. Ger<br />
analysen tillfredsställande svar på de frågor man ställt till texten har man undersökt relevanta<br />
fenomen. 23<br />
21 För en mer grundlig genomgång av material <strong>och</strong> urval se kapitlet ”material”.<br />
22 Cassirer 2003: 32.<br />
23 Ibid s. 44.<br />
12
Stilistik som vetenskap har många förgreningar. Vilken man väljer att använda sig av beror<br />
på vad man vill åstadkomma med analysen. Det som är aktuellt här är framförallt två<br />
områden. Dels den distinktiva stilistiken där syftet är att särskilja texter från varandra <strong>och</strong> dela<br />
in dem i genrer <strong>och</strong> stilarter.<br />
Skillnaden mellan de två inriktningarna är inte särskilt stor. ”Den distinktiva stilistiken är<br />
till sin natur jämförande. Dess uppgift är att etablera vissa kategorier i vilka en viss text skiljer<br />
sig från (eller liknar) en viss annan text eller flera texter.” 24 Medan den deskriptiva stilistiken<br />
beskriver en enskild text <strong>och</strong> därför inte nödvändigtvis tar till vara på samma faktorer som den<br />
distinktiva.<br />
I sin metod för stilanalys beskriver Cassirer ett stort antal nivåer i texten som alla i viss<br />
mån skapar stilen. Oavsett om det gäller en deskriptiv eller distinktiv stilanalys är<br />
nivåindelningen relevant. 25<br />
Det som skiljer analyssätten åt är inte vilka nivåer i texten som undersöks utan snarare<br />
skälen till att man finner den ena eller andra nivån intressant. Genom att innehålla många ord<br />
som rör bilar skiljer sig inte en artikel i en motortidning från de övriga där, eller från<br />
motorjournalistik som genre. Om den däremot är skriven på ett sätt som skulle göra att min<br />
mormor klarade av att laga sin bil särskiljs den från genren i övrigt, rimligtvis genom bland<br />
annat språk, tydlighet, attityd till ämnet <strong>och</strong> ordval. För en mer generell stilbeskrivning är alla<br />
dessa drag relevanta. Därför är Cassirers analysnivåer tillämpbara oavsett vilken gren av<br />
stilistiken man ägnar sig åt.<br />
Den metod som används i uppsatsen baseras på en förenklad variant av Cassirers modell.<br />
Vissa stildrag, som en enkelhet i språket <strong>och</strong> att texten uttrycker en personlig hållning i fråga<br />
om något är sådant som förutsätts finnas i de personliga åsiktstexter som omfattar bland annat<br />
krönikor kåserier <strong>och</strong> ledare. För att särskilja hest från övriga krönikor <strong>och</strong> kvällspresstexter i<br />
allmänhet har vi riktat in oss på fem områden där dessa skiljer sig stilistiskt från varandra.<br />
1. Kravet på läsarens förkunskaper <strong>och</strong> skribentens inställning till ämnet<br />
Hur stort kunnande kräver texten av läsaren för att bli helt tillgänglig, <strong>och</strong> inom vilka<br />
områden? Det visar sig ofta på den lexikala nivån där vissa ord inte alltid är sådana att<br />
24 Cassirer 1970: 78.<br />
25 Cassirer 2003: 234-249.<br />
13
man kan förutsätta att de förstås av flertalet läsare. Orsaken till det är ofta ämnesvalet<br />
<strong>och</strong> hur skribenten förhåller sig till detta. Det skulle kunna sammanfattas med frågan<br />
om skribenten är förklarande eller ej? Det går att urskilja tre generaliserbara nivåer.<br />
Dels den elitistiska ”von oben”-nivån där skribenten snarast skryter om hur<br />
mycket han kan <strong>och</strong> vet. Det handlar inte att upplysa läsaren om ett svårt ämne utan att<br />
skribenten visar vad han vet <strong>och</strong> kan.<br />
Dels ser vi den variant där skribenten lägger sig på samma nivå som läsaren <strong>och</strong><br />
endast diskuterar det som går att förvänta sig att flertalet är bekanta med. Om något<br />
inte faller inom den ramen så ger skribenten en kort beskrivning av ämnet.<br />
förklarande.<br />
2. Kåseriska drag<br />
Sist kan man också tänka sig, en kategori där innehållet är överdrivet enkelt <strong>och</strong><br />
Det är ett område som kännetecknas av skämtsamma, lite raljerande drag. Trots att<br />
skribenten mycket väl kan se seriöst på sitt ämne så skrivs det på ett sätt som<br />
signalerar att inget går att ta på allvar. Det kåseriska omfattar också sådant som ett<br />
mycket oformellt språk. Det kan kännetecknas av att välja ord med lägre stilvalör som<br />
dom i stället för de eller dem. Skribentens egna mer okonventionella<br />
sammansättningar går också att räkna dit.<br />
<strong>3.</strong> Postmoderna drag<br />
En stor grupp av de stildrag som vi uppmärksammar är sådant som beskrivs som<br />
typiskt postmoderna i kapitlet om postmodernismen. I korthet är dessa huvudsakligen<br />
den refererande ”leken”, ironin <strong>och</strong> själreflektionen.<br />
4. Pragmatik<br />
Att krönikor är en typ av åsiktstexter gör att de alla förhåller sig personligt till sina<br />
ämnen. De ger explicit uttryck för en åsikt. Däremot finns många sätt att göra detta.<br />
Hur skribenten går till väga för att uttrycka sin åsikt <strong>och</strong> påverka andra är sådant som<br />
hamnar under den här punkten. Återigen går det att urskilja några generaliserbara<br />
varianter.<br />
En ledare utgår ofta från en politisk ståndpunkt i sin argumentation. En krönika<br />
är gärna argumenterande <strong>och</strong> försöker framföra sin åsikt genom att visa på alla små<br />
delar <strong>och</strong> indicier som pekar mot att åsikten är ”rätt”.<br />
14
Det hestgenren ofta använder är ett fastställande av ståndpunkter som inte går att<br />
argumentera emot. Skribenten påstår något utan att argumentera för det utan att hävda<br />
att åsikten är förankrad i något annat än honom själv. Då ämnet ofta är<br />
populärkulturella fenomen kan åsikten ses som en snabbkanonisering 26 eller ett<br />
förkastande av detta.<br />
Att det är på det sättet förklaras delvis av ämnet. I en postmodernt relativistisk<br />
värld är det svårt att argumentera för rätt eller fel utifrån givna ståndpunkter som delas<br />
av hela samhället <strong>och</strong> alla läsare. Då argumentationen rör sig runt populärkulturella<br />
fenomen där det inte finns någon helt ovedersäglig kanon ännu slås åsikten fast bara<br />
utifrån recensentens personliga åsikt.<br />
5. Det oformella tilltalet<br />
Även om vissa skribenter glömmer det har texter som publiceras oftast en läsare. Hur<br />
en skribent riktar sig till läsaren kan dock variera mycket.<br />
Tidningstexter i allmänhet <strong>och</strong> därför också många krönikor håller en viss<br />
distans till läsaren. De är mer formella i sitt språk <strong>och</strong> tilltal även om ämnet som<br />
behandlas är lättare.<br />
Hest vänder sig i tonen i tilltalet ofta direkt till läsaren. Eftersom den inte är<br />
direkt argumenterande utan väldigt ofta förutsätter ett medhåll <strong>och</strong> en igenkänning<br />
från läsaren har den ofta karaktären av att rikta sig till vänner. Språket <strong>och</strong> tilltalet får<br />
ofta karaktären av ett informellt samtal mellan bekanta.<br />
26 Kanonisering betyder i sammanhanget är ett upptagande i kanon, den samling av text eller musik som anses<br />
vara normerande <strong>och</strong> utgör den nödvändiga kulturella bakgrunden.<br />
15
6. Material<br />
Det urval av krönikor undersökningen baseras på uppfyller två grundkriterier. De är<br />
publicerade mellan 1/1 2000 <strong>och</strong> 1/5 2006 i Expressen eller Aftonbladet. Skälen är dels att<br />
genren är relativt sentida. Många av de skribenter som ingår har varit aktiva under hela<br />
perioden, andra bara under en kortare tid. Valet av tidningar är gjort på grundval att det är i<br />
kvällstidningarna som genren är livaktigast. Att inte GT eller Kvällsposten är representerade<br />
under egna namn beror på att de huvudsakligen publicerar samma krönikörer som Expressen.<br />
Tidningarna <strong>och</strong> perioden var en enkel gränsdragning. Vad som räknas som en krönika <strong>och</strong><br />
inte är svårare? Som framgår av det historiska kapitlet är kvällstidningstexter i hög grad<br />
personligt hållna <strong>och</strong> flera av de skribenter som finns med i undersökningen skriver också i<br />
andra personliga genrer framför allt musikrecensioner (Bjurman, Virtanen, Nunstedt <strong>och</strong><br />
Lokko).<br />
Det som skiljer ut krönikan från recensionen är ofta vinjetten. Stilistiskt skiljer sig<br />
recensioner <strong>och</strong> krönikor av samma skribent huvudsakligen genom att recensionerna<br />
behandlar en skiva en konsert eller motsvarande. I krönikan är det ett något bredare ämne. I<br />
övrigt kan skillnaden vara minimal.<br />
Att söka gemensamma drag mellan allt i kvällspressen vars vinjett säger ”krönika” är<br />
visserligen genomförbart men skulle inte särskilja en genre utan bara generalisera stildragen<br />
hos de samlade kröniketexterna.<br />
Genom en översiktsläsning av krönikor som publicerats under vecka 20 alla åren fick vi<br />
namnen på ett antal skribenter som passar väl in i genren <strong>och</strong> vilka kan sägas skriver inom<br />
den. Dessutom resulterade det i några namn som har tydliga influenser <strong>och</strong> spår av genren<br />
men som på det ena eller andra sättet avviker på ett betydande sätt. Till sist gav det också ett<br />
stort urval av namn som visserligen skriver sådant som har likheter med Hest men bara genom<br />
att de är explicita uttryck för personliga åsikter på redaktionell plats i kvällspressen.<br />
Av de som passar bra in i genren finns Fredrik Virtanen, Per Bjurman, Anders Nunstedt,<br />
Andres Lokko <strong>och</strong> Filip Hammar. De vars krönikor har stora likheter med genren men som<br />
ändå inte riktigt passar syns Ebba Von Sydow, Quetzala Blanco <strong>och</strong> Johan Hakelius. De är väl<br />
värda att få ingå i undersökningen då de utgör gränsområdet för genren.<br />
För att kunna visa att uppsatsens metod är relevant <strong>och</strong> resulterar i en genreindelning som<br />
inte inkluderar för mycket finns även Cecilia Hagen <strong>och</strong> Jan Guillou med i undersökningen.<br />
16
De får kontrastera mot de andra. Att de är med ska inte på något sätt förstås som att vi<br />
försöker inkludera dem i genren, tvärt om. Att ta med dem resulterar också i en mer<br />
läsarvänlig framställning då de många gånger får exemplifiera vad som inte menas med Hest.<br />
Bara att göra urvalet av material innebär en gränsdragning mellan genrerna eftersom det<br />
redan där dras upp flera genregränser. Därför är det första urvalet viktigt <strong>och</strong> utgör de möjliga<br />
ramarna för det fortsatta arbetet.<br />
17
7. Historisk översikt<br />
Att skissa den historiska bakgrunden till det som i dagligt tal går under benämningen krönika<br />
är av flera skäl ett svårt <strong>och</strong> osäkert projekt. För det första är forskningen på området relativt<br />
tunn <strong>och</strong> den här uppsatsen inte platsen för den omfattande presshistoriska forskning som<br />
skulle behövas. För det andra framgår av det som ändå finns skrivet att de ”lättare” texter som<br />
krönikan hör till benämns olika under olika historiska perioder. Det som kallas krönika vissa<br />
år har stora likheter med det som under en annan period kallas kåseri eller till <strong>och</strong> med<br />
kolumn. Den beteckning som använts <strong>vid</strong> de olika tillfällena speglar inte innehållet tydligt.<br />
För diskussionen nedan är det viktigt att veta att som framför allt Fernberg 27 använder<br />
orden kåseri <strong>och</strong> kåsera omfattar de i någon mån alla lättare, mer personligt hållna<br />
tidningstexter.<br />
Precis som framgår av analysavsnittet förändras också typen av innehåll i krönikorna över<br />
tiden. Är skvaller populärt under en viss epok blir kanske politik eller kultur populära ämnen<br />
några år senare. Det stämmer också överens med påståendet att genrer inte är statiska över tid.<br />
Följande avsnitt är skrivet utifrån premisserna att linjerna i framställningen blir grova <strong>och</strong><br />
att det inte enbart går att följa det som <strong>vid</strong> ett godtyckligt tillfälle kallas krönika för att föra<br />
den historiska diskussionen.<br />
Som med mycket annan historieskrivning är också nutiden det minst utforskade. Därför<br />
blir sambanden otydligare <strong>och</strong> bristen på grundligare forskning större <strong>och</strong> större ju mer vi<br />
närmar oss idag.<br />
I Kåseristil redogör Magnus Fernberg för kåseriets bakgrund. 28 I den franska tidningen<br />
Journal de Débats skapades år 1800 en speciell avdelning för lätt material, som kåserier <strong>och</strong><br />
kultur, men genren går längre tillbaka. I början av 1700-talet publicerades kåseriliknande<br />
essäer i dagstidningar i Storbritannien. I Sverige var Olof Von Dahlins essäer i Then Swänska<br />
Argus tidiga föregångare för det som skulle utvecklas till kåseriet. 29<br />
27<br />
Fernberg 2004: 36-38.<br />
28<br />
Fernberg 2004: 33f.<br />
29<br />
Ericsson 1974: 7ff.<br />
18
Den som av Ingemar Unge utses till ”[D]et svenska kåseriets fader” 30 är dock Oscar Patric<br />
Sturtzen-Becker med signaturen Orvar Odd i Aftonbladet från 1860. Han raljerade måndagar<br />
över aktuella händelser under rubriken Memoir öfver den förlidna veckan. 31<br />
Nationalencyklopedin beskriver krönika som en ”översikt över händelser <strong>och</strong> företeelser i<br />
samtiden” 32 . Sturzen-Beckers kåserier som alltså rör aktuella händelser ”den förlidna veckan”<br />
har därigenom klara likheter med en renodlad krönika enligt NEs definition.<br />
Fernberg hävdar dock att det är först efter 1870 som krönikan som form verkligen får fäste<br />
i Svensk press. Han diskuterar krönikan som en form av ”kåseri utan humor” <strong>och</strong> beskriver<br />
den som att ”[m]an registrerade det som hänt under senaste tiden, ofta utan djupare analys<br />
eller sammanhang. I allmänhet handlade det om nöjen, stadsliv <strong>och</strong> skvaller.” 33 Gränsen<br />
mellan kåseriet <strong>och</strong> krönikan var oskarp <strong>och</strong> kända kåsörer fungerade också som krönikörer. 34<br />
Under 1900-talets första decennier utkristalliserade sig den moderna kåserigenren med<br />
inslag av ironi, satir <strong>och</strong> crazyhumor <strong>och</strong> skiljde sig ytterligare från krönikan som saknade<br />
humor. Av Fernbergs framställning framgår att den typen av kåseri <strong>och</strong> krönikor är den<br />
huvudsakliga platsen för en explicit författarnärvaro <strong>och</strong> ett personligt/privat språk i den<br />
svenska pressen fram till slutet av 60-talet.<br />
Strömningarna i det sena 60-talet förde med sig att tidningsprosan blev mer personligt<br />
hållen <strong>och</strong> reportrarna i större utsträckning närvarade även i nyhetstexterna. Kåseriernas<br />
position som de enda personligt hållna texterna blev utmanat. Det område de hade som tydligt<br />
särskiljde dem från den övriga nyhetstexten minskade <strong>och</strong> de sjönk sakta i popularitet.<br />
Under 80-talet införde svenska tidningar det som Fernberg efter amerikansk förebild kallar<br />
kolumner. 35 Som begrepp betraktat är kolumn besvärligt. Fernberg menar att dessa är<br />
personliga <strong>och</strong> kåserande till sin stil <strong>och</strong> regelbundet återkommande men skrivs av personer<br />
utan journalistisk bakgrund. 36<br />
Nationalencyklopedin i sin tur beskriver kolumn snarare som ett samlingsnamn för<br />
regelbundet återkommande åsiktstexter i dagspress med ursprung i den amerikanska<br />
30<br />
Unge 1999: 9.<br />
31<br />
Ericsson 1974:. 7.<br />
32<br />
Nationalencyklopedin ”Krönika”.<br />
33<br />
Ericsson 1974: 25f.<br />
34<br />
DSHP II 2001: 313f <strong>och</strong> 336f.<br />
35<br />
Fernberg 2004: 38.<br />
36<br />
Fernberg 2004: 39.<br />
19
pressen. 37 Med Fernbergs definition riskerar man att exkludera en stor grupp skribenter som<br />
inte har det raljerande <strong>och</strong> humoristiska inslaget.<br />
Även påståendet att det var på 1980-talet som kolumnerna infördes i svensk press är<br />
tveksamt. 1975 hade expressen spalter där regelbundet återkommande skribenter som Olle<br />
Svenning 38 , Stig Sjölin 39 <strong>och</strong> Åsa Moberg 40 uttryckte åsikter om aktuella händelser.<br />
Oavsett vilket sätt man ser på kolumner, som en ny form eller som ett anglosaxiskt<br />
inspirerat ord för det som dittills hetat krönika eller kåseri går huvudpunkten i Fernbergs<br />
argumentation fram. Textmängden med ett personligt innehåll i den svenska pressen ökar mer<br />
<strong>och</strong> mer under 1980-talet. Det innebar en ökning av det personliga innehållet i tidningarna<br />
med flera nya röster men det han kallar för ”professionella kåsörer” 41 fick en allt mindre<br />
betydelse.<br />
Idag talas det sällan om kåserier utan snarare om krönikor. Definitionen av krönikan som<br />
ett kåseri utan humor har idag också mist lite av sin relevans. Många av de texter som<br />
förekommer i undersökningen innehåller en god dos humor. Däremot syns inte den<br />
amerikanskinspirerade crazyhumor som Fernberg nämner som karaktäristiskt för kåseriet. 42<br />
Ett rimligt antagande är att det är bland annat i reaktion mot den som det, humor till trots, idag<br />
kallas för krönikor.<br />
Det är vanskligt att följa texttypens historiska utveckling längre fram i tiden än så. Det visar<br />
ändå den grund ur vilken det som i den här uppsatsen kallas för krönika växt fram. Väljer man<br />
att se det ur ett lite större historiskt <strong>perspektiv</strong> skulle termen lika gärna kunna vara kolumn<br />
eller kåseri.<br />
37<br />
Nationalencyklopedin ”Kolumn”.<br />
38<br />
Expressen 12/5 1975 & 5/5 1975.<br />
39<br />
Expressen 8/5 1975 & 15/5.<br />
40<br />
Expressen 13/5 1975 & 4/5 1975.<br />
41<br />
Fernberg 2004: 39.<br />
42<br />
Fernberg 2004: 39.<br />
20
8. Analys<br />
Vi kommer att inleda detta kapitel med att relativt kortfattat gå igenom de krönikörer som vi<br />
valt att ha med i analysen en <strong>och</strong> en. Dessa är:<br />
Per Bjurman – Aftonbladet<br />
Quetsala Blanco – Expressen<br />
Filip Hammar – Aftonbladet<br />
Andrés Lokko – Expressen<br />
Jan Guillou – Aftonbladet<br />
Cecilia Hagen – Expressen<br />
Fredrik Virtanen – Aftonbladet<br />
Johan Hakelius – Aftonbladet<br />
Ebba von Sydow – Expressen<br />
Anders Nunstedt - Expressen<br />
Stiltypiska drag, vad som skiljer, binder samman krönikorna med andra i urvalet, pragmatisk<br />
nivå, postmoderna drag <strong>och</strong> på vilken nivå till den gemene läsarens kunnande texterna ligger,<br />
är saker vi tittat på. Detta finns noggrannare beskrivet i metodkapitlet. Andra steget i analysen<br />
blir att titta på dessa resultat i en helhet. Det vill säga vad de här krönikorna gemensamt säger<br />
om genren, <strong>och</strong> då framförallt hest-krönikan som subgenre. Sista steget i analyskapitlet blir att<br />
härleda hest-krönikan bakåt i tiden genom att göra nerslag en bestämd vecka 1975, 1985 <strong>och</strong><br />
1995.<br />
21
8.1. Nutida krönikor<br />
Per Bjurman –Aftonbladet<br />
Bjurman är i grund <strong>och</strong> botten en musikrecensent, <strong>och</strong> det märks. Hans stil är något av ett<br />
typexempel på den subgenre vi valt att skriva om. Den har starka postmoderna drag,<br />
oargumenterade, fastslagna åsikter <strong>och</strong> ett ovanifrån<strong>perspektiv</strong> till den gemene läsarens<br />
kunnande. Stilnivån är ett mycket oformellt tilltal, på sina ställen nästan som brev till bekanta<br />
där han skriver både om, <strong>och</strong> till, vänner eller familj. Detta gör att du som läsare inte bara<br />
behöver ha koll på de musiker som ”namedroppas” allt som oftast, utan du behöver även vara<br />
väl bekant med Bjurmans tidigare krönikor för att veta vem som är vem, eller vad, när han<br />
refererar till dessa personer, ofta endast med deras smeknamn. Recensentdelen märks tydligt i<br />
hans sätt att fastslå, eller hobbykanonisera, sina egna subjektiva åsikter om musik eller annan<br />
populärkultur, utan att argumentera för varför. Det som om möjligt skiljer sig från att vara<br />
mitt-i-prick på hest-krönikan är just blasédelen. Bjurman tar musiken på största allvar <strong>och</strong><br />
”von oben” <strong>perspektiv</strong>et tar sig snarare uttrycket av allvetande musiknörd som inte har tid <strong>och</strong><br />
plats att i varje krönika underrätta den oinvigde. Vi har i de texter vi analyserat inte märkt av<br />
någon ”yeah, whatever” förhållning i övrigt. Förutom refererandet finns gott om andra<br />
postmoderna drag som: pastish <strong>och</strong> igenkänning. Bjurman bygger till exempel <strong>vid</strong> ett antal<br />
tillfällen upp sin krönika kring någon låttext eller trycker in enskilda rader som är tagna från<br />
någon film- eller TV-seriereplik.<br />
Quetsala Blanco – Expressen<br />
Detta utrymme i analysen skulle lika väl kunna behandla Karolina Fjällborg 43 i Aftonbladet.<br />
De skriver om precis samma saker <strong>och</strong> på ungefär samma sätt, nämligen kändisar, dokusåpor<br />
<strong>och</strong> övrigt så kallat skvaller. ”Krönikorna” är inte så mycket krönikor som en tillhörande bit<br />
brödtext med subjektiva åsikter till den topplista (inne eller ute, barometer på de för tillfället<br />
mest uppskattade doku-såpadeltagarna) som står i fokus. Det är relativt svårt att fastställa<br />
genre på detta. Måhända för att det är en ganska så ny stil. Det finns vissa likheter med hestgenren<br />
men här saknas den ryggsäck av kunskap i ämnet som är tydlig hos de krönikörer som<br />
kommer från musikrecensentavdelningen. Detta gör att det inte finns möjlighet till någon<br />
43 Se exempelvis Aftonbladet 16/5 2006<br />
22
”von oben” nivå i förhållande till läsarens kunskaper. Den enda förkunskap du behöver är att<br />
ha sett gårdagens avsnitt av exempelvis ”Big Brother”. Det tar även bort de postmoderna<br />
dragen av pastish <strong>och</strong> refererande. Självklart refereras det till TV-programmet eller<br />
”kändisen” som texten behandlar, men inte på ”lek med läsaren” sättet som vi beskriver som<br />
postmodernt i teorikapitlet. De drag som finns kvar är: blasédelen, ämnet behandlas inte som<br />
något viktigt, <strong>och</strong> den oargumenterade kanoniseringen (exempelvis att X i ”let’s dance” är<br />
sämst). Dessa krönikor framstår därför som en lightversion av hest-krönikan. De lodar aldrig<br />
djupet på sitt ämne utan blir till små subjektiva åsiktsparanteser med kort bäst-före-datum.<br />
Filip Hammar – Aftonbladet<br />
Philip Hammar skriver till skillnad från många andra vars krönikor vi undersökt inte så tydligt<br />
i en tradition av musikrecensioner. Visst syns en god del av populärkulturella referenser i<br />
vissa krönikor, exempelvis när han diskuterar Michael Moores Bowling for Columbine 44 eller<br />
när Elvis fetma får utgöra basen för ett skämt. 45 Dock är båda dessa företeelser så pass<br />
omtalade <strong>och</strong> kända att det inte är en liten ”elit” förunnat att förstå syftningarna.<br />
Det som är starkt hos Hammar är däremot ironin <strong>och</strong> de kåseriska dragen. Ironisk är han<br />
nästan hela tiden. Ett exempel är där han beskriver vilken ”höjdarproduktion” en musikal<br />
måste vara genom att räkna upp alla halvt bortglömda, men aldrig ansedda skådespelare som<br />
är med i den. 46 Ett annat bra exempel är en krönika där han med utgångspunkt i<br />
”pizzakulturen” försöker belysa skillnader mellan småstäder (Köping) <strong>och</strong> storstäder<br />
(Stockholm). Ironin blir dubbeleggad <strong>och</strong> det är svårt att vara riktigt säker på om han hånar<br />
småstäderna <strong>och</strong> deras ”uppgivenhet” eller faktiskt tar deras parti.<br />
I sin ton vänder han sig ofta direkt till läsaren <strong>och</strong> det som skrivs bygger ofta på ett<br />
igenkännande från läsarens håll. I de mer själrefererande delarna så använder sig även<br />
Hammar av mediehändelser som en bas för skämt.<br />
44<br />
Aftonbladet 30/5 200<strong>3.</strong><br />
45<br />
Aftonbladet 18/4 200<strong>3.</strong><br />
46<br />
Aftonbladet 24/1 200<strong>3.</strong><br />
23
Andres Lokko – Expressen<br />
Lokkos krönikor är ett bra exempel på vad vi menar med hest-krönikan fast minus blasédelen.<br />
Han har ett enormt kunnande om musik <strong>och</strong> hållningen är snarare att ämnet är viktigt. Fast på<br />
postmodernt manér får det inte behandlas på för stort allvar. Detta gör att hans krönikor oftast<br />
går mer på djupet på det de behandlar, utan att för den sakens skull analysera. På sina ställen,<br />
oftast de musikrelaterade, finns mycket refererande utan källor <strong>och</strong> en tämligen stor portion<br />
ironi. Det sistnämnda är även det något som särskiljer Lokko, nämligen humorn. Även om<br />
andra krönikörer i denna analys kan komma med humoristiska tilltag de med, så är det mycket<br />
mer genomgående hos Lokko. Han ingår ju även i humorgruppen ”Killinggänget” <strong>och</strong> har<br />
bland annat producerat det kanske mest postmoderna musik-humor-programmet i svensk<br />
television; ”Rock” 47 . Texterna ligger på en diskuterande nivå med läsaren, men då de,<br />
återigen postmodernt, lägger sig på en hög nivå som kräver diverse förkunskaper av läsaren<br />
får man ändå betrakta dem som det vi kallar ”von oben”. Den pragmatiska nivån kan bara<br />
hamna under oargumenterad kanonisering. Även om texterna ibland kan argumentera för<br />
varför den artisten, eller den TV-serien, är bra så finns det lika många exempel då detta anses<br />
som självklart. Summerande <strong>och</strong> exemplifierande finns det tre genomgående punkter i Lokkos<br />
krönikor: Musik, postmodernism <strong>och</strong> humor.<br />
Jan Guillou – Aftonbladet<br />
Jan Guillou skiljer sig kraftigt från de övriga <strong>och</strong> hör inte till hest-krönikörerna. Det finns<br />
dock vissa likheter, men att hans krönikor diskuteras här är framförallt för att de ska belysa<br />
skillnaderna.<br />
Guillou diskuterar även han gärna mediehändelser (Dit räknas här även bokproduktion)<br />
men hans krönikor kopplar mycket starkare samman sakfrågan med dess samhälleliga<br />
konsekvenser. Man skulle kunna säga att frågan om vilken effekt det publicerade får i<br />
samhället är genomgående.<br />
Han använder sig också av en mer traditionell argumentation för den sak han driver. Han<br />
utgår från en ganska allmän åsikt för att sedan gå <strong>vid</strong>are med mer svårsmälta argument som<br />
följer av det som lagts som grund. Att Guillou tar ställning för eller emot något kommer mest<br />
fram genom hans användande av öppna positionsmarkörer som ”Vilket är nys”. Att han slår<br />
fast saker som att ”den journalistik som bedrivits kring Tumbamålet <strong>och</strong> Knutbyhärvan är ett<br />
47 Blomqvist & Egefur 2004.<br />
24
ent hån mot pressetiken” visar på likheten mellan positionen till ämnet, läsaren <strong>och</strong><br />
skribenten med hest-krönikan. Skillnaden är snarast i ämnesval där, återigen, Guillous bas<br />
finns i samhällsfrågorna.<br />
Tonen mot läsaren är inte så direkt <strong>och</strong> väldigt sällan familjär. Den kan snarast beskrivas<br />
som målinriktat argumenterande. Det han däremot gärna gör är att framhålla den egna åsikten<br />
som bäst <strong>och</strong> gärna bättre än ”folk” <strong>och</strong> ”medier” eller en ”stolle” 48 , men även en doktor i<br />
statskunskap. 49<br />
Cecilia Hagen – Expressen<br />
Cecilia Hagens texter skiljer sig på många sätt från övriga vi har analyserat, just för att inte<br />
heller hon inte passar in i subgenren. Hennes stil är mer klassisk krönika <strong>och</strong> det finns vare sig<br />
postmoderna drag, ovanifrån<strong>perspektiv</strong> eller oargumenterad hobbykanonisering. Hennes<br />
pragmatiska nivå är snarare ”berättande” än de vi letat efter <strong>och</strong> förvisso har även hon ett<br />
oformellt tilltal till läsaren, men på en mycket mindre utbredd nivå än de inom hest-krönikan.<br />
Det som är intressantast i analysen av Hagens texter är det fallet då hon skriver om teater 50 .<br />
Denna kulturform är på många sätt jämförbar med musik, film <strong>och</strong> TV som andra av våra<br />
krönikor behandlar, men här är hela förhållningssättet annorlunda. Det finns inga spår av<br />
recenserande eller de postmoderna dragen refererande/pastisherande. Om detta är ett resultat<br />
av Hagens stil på att skriva krönikor eller skulle kunna förklaras med högt- <strong>och</strong><br />
lågtteoretiserande av kultur låter vi vara osagt. Det faller utanför ramen av den här uppsatsen<br />
<strong>och</strong> vi kan därför bara konstatera att det skiljer sig från förhållningen som står att finna hestgenren.<br />
Fredrik Virtanen – Aftonbladet<br />
I sina krönikor håller Fredrik Virtanen en uttalat elitistisk linje. Ett gott exempel är krönikan<br />
”Snobbar bär landets kulturliv” 51 . Referenserna är hit <strong>och</strong> dit, personliga <strong>och</strong> opersonliga, täta<br />
<strong>och</strong> ofta kryptiska <strong>och</strong> svårdechiffrerade. Det finns gott om enskilda rader som ”Barn har<br />
48 Aftonbladet 16/05 2004 <strong>och</strong> 22/2 2004.<br />
49<br />
Aftonbladet 21/8 2005.<br />
50<br />
Expressen 20/12 2001.<br />
51<br />
Aftonbladet 22/4 2006.<br />
25
ingen känsla för kvalitet” 52 som refererar till mer eller mindre välkända ”one-liners”. 53 Men<br />
även hälsningar av mer personlig karaktär som ”På måndag börja Olla jobba. Skönt” 54 finns<br />
det gott om. Virtanen slänger sig med en hel del populärkulturellt ”namedroppande”,<br />
exempelvis då han redogör för den långa lista av mer eller mindre kända svenskar som<br />
kommer att få vackra nekrologer när de dör. 55<br />
Att Virtanen inte drar sig för att oargumenterat berätta vad som är rätt <strong>och</strong> fel är hans<br />
återkommande ”inne”- <strong>och</strong> ”utelistor” goda exempel på. Där listar han i huvudsak kulturella<br />
fenomen som utan omsvep betecknas som ”rätt” eller ”fel”.<br />
Som man kan ana av de personliga hälsningarna i texten är den också väldigt personligt<br />
riktad till läsaren. Det finns inte ett ”du”-tilltal men att så mycket utgår från Virtanen själv <strong>och</strong><br />
hans familj <strong>och</strong> vänner gör att innehållet, trots att det ofta handlar om kulturella fenomen får<br />
en tydligt familjär prägel. Dessutom har han mycket av vad man skulle kunna kalla för<br />
”vardagsbetraktelser”. Det är ett monologliknande samtal till en nära vän. Virtanen har idag<br />
en av Sveriges mest besökta bloggar men även hans krönikor har känslan av dagbokskaraktär<br />
där man bäst förstår vem eller vad som syftas till om man hängt med en stund.<br />
Johan Hakelius – Aftonbladet<br />
Hakelius skriver snarare kåserier än krönikor. Hans stilgrepp är att behandla något litet, ibland<br />
minimalistiskt, dagsaktuellt ämne från ett ”tjurig gubbe”-<strong>perspektiv</strong>. Förvisso refererar han<br />
därför ofta till andra mediehändelser eller populärkulturella fenomen, men i skenet av<br />
kåseriskt raljerande snarare än som ett postmodernt grepp. Stilnivån <strong>och</strong> tilltalet är direkt till<br />
läsaren, men då det känns som att Hakelius ständigt skriver genom ett påhittat alter-ego (den<br />
tjuriga gubben) 56 skapas ändå en viss distans till både läsare <strong>och</strong> ämne. Hakelius krönikor<br />
ingår alltså inte i hest-genren även om där finns gemensamma nämnare som att han ibland<br />
ironiserar eller fastslår subjektiva åsikter oargumenterat.<br />
52<br />
Aftonbladet 22/2 2004.<br />
53<br />
Denna mening sades av dam ur borgarklassen angående barnarbete, <strong>och</strong> har blivit flitigt spridd.<br />
54<br />
Aftonbladet 21/9 2002.<br />
55<br />
Aftonbladet 18/12 2006.<br />
56<br />
Detta kan vi naturligtvis inte ta för givet. Måhända är Johan Hakelius precis såhär.<br />
26
Ebba von Sydow – Expressen<br />
Att Ebba von Sydow finns med i den här uppräkningen kan ses som oväntat. Stilmässigt har<br />
hon vissa likheter med hest-krönikan medan hennes läsekrets troligtvis är något yngre är de vi<br />
har diskuterat hittills.<br />
Von Sydow är återigen en vän av att lista bra <strong>och</strong> dåliga saker utan att argumentera för vad<br />
som egentligen placerar dem i respektive kategori. 57<br />
Det rör sig om ämnen som mode, populärmusik <strong>och</strong> mediahändelser. Däremot försöker<br />
hon inte tillhöra den lilla skara av konnässörer som känner till filmerna, kläderna eller banden<br />
långt innan de får sitt genomslag. Hon nischar sig snarare som den som talar om vad som är<br />
trend. ”Tänker jag ta upp tennisen bara för att det är trendigt? Självklart, för trender är kul” 58 .<br />
Det övergripande ämnet för von Sydow är livvstil, på samma sätt som för huvuddelen av hestkrönikörerna.<br />
Det är dock en annan sorts livsstil. Inte desto mindre är hennes del av referenser<br />
till populärkultur stort. Skillnaden är att det rör det sig om sådant som är mer allmänt känt<br />
som exempelvis Paris Hilton (Simple life), Britney Spears <strong>och</strong> Beverly hills 90210.<br />
Anders Nunstedt – Expressen<br />
Anders Nunstedt visar tydligt sin bakgrund som musikrecensent. Han slår ofta fast bra eller<br />
dåligt, bättre eller sämre än tidigare. Men förhåller sig väldigt personlig till sina läsare.<br />
Hans ämnen är samlade kring populärmusik fast tendenserna till att namedroppa okända<br />
artister är svagare än hos till exempel Virtanen, Lokko eller Bjurman. Mycket av det han<br />
nämner är sådant som, i stunden det publiceras, kan antas vara välkänt för de flesta.<br />
Exempelvis artister som deltagit i melodifestivalen.<br />
Kombinationen av att vara personlig med läsaren <strong>och</strong> att diskutera allmängods gör att<br />
Nunstedt håller sig på en nivå mycket nära sina läsare. Hans lite snällare stil innehåller dock<br />
inte den skrytsammare ”von oben”-nivån till läsarens kunnande som återfinns hos mera<br />
precisa exempel på denna slags krönika. Han slänger sig inte heller med referenser,<br />
ironiserande eller pastisher till, för den genomsnittlige läsaren, udda saker som är svåra att<br />
relatera till. På det stora hela befinner sig Nunstedt lite i utkanten av hest-krönikan, <strong>och</strong> han<br />
har med nöd <strong>och</strong> näppe kvalat in där.<br />
57<br />
Expressen 11/04 200<strong>3.</strong><br />
58<br />
Expressen 09/07 2004.<br />
27
8.2. Genreöversikt<br />
En genremässig text är alltså både likadan <strong>och</strong> olik den genre den tillhör, som vi skrev redan i<br />
teorikapitlet. 59 Detta stämmer väl in även på hest-krönikan. Bland de undersökta krönikörerna<br />
kan vi fastställa vissa stilgrepp som är talande för genren, men de har alla olika mycket <strong>och</strong><br />
lite av dessa ingredienser. För att exemplifiera så har Filip Hammar ont om musikreferenser<br />
men istället gott om ironi. Andrés Lokko mycket av båda dessa saker, men går djupare in i<br />
sina ämnen <strong>och</strong> förhåller sig inte alls lika ytligt till dem som exempelvis Blanco eller von<br />
Sydow. Virtanen har mer av blasédelen än Bjurman, annars är dessa två de som står varandra<br />
närmast i stil. De är, vilket framgår i deras texter, även nära vänner, så likheterna kan kanske<br />
härledas till det. Exemplen kan göras många, men det dom pekar på allihop är att dessa<br />
krönikor är både likadana <strong>och</strong> olika. Cecilia Hagen, Jan Guillou <strong>och</strong> Johan Hakelius ingår inte<br />
i denna genre men var givande att ha med som förhållningspunkter för de övriga..<br />
En bit in i analyserandet blev det tydligt att recensionsjournalistik var en stor komponent<br />
av hest-krönikan. Många av de krönikörer som passar in i genren är, eller har varit,<br />
musikrecensenter, <strong>och</strong> krönikorna handlar påfallande ofta om musik. Detta stämmer bra<br />
överens med den starka förekomsten av postmodernism då den vanligtvis går hand i hand med<br />
populärkulturen. 60 Men varför det är just musikjournalister som är i majoritet i denna<br />
subgenre <strong>och</strong> inte till exempel filmrecensenter har vi inte funnit något svar på.<br />
Hest-krönikan påminner mycket, med sitt direkta tilltal <strong>och</strong> ibland nästan dagboksaktiga<br />
form, om nutidsfenomenet bloggar. Tittar man till exempel på Fredrik Virtanens blogg som är<br />
en av de mest lästa i Sverige så återkommer många av de stildrag han använder sig av i sina<br />
krönikor. Då bloggar bygger just på att vara som små subjektiva vardagsbetraktelser är<br />
likheterna inte förvånande. Förvisso finns det förmodligen lika många olika stilar på bloggar<br />
som det finns människor som skriver dem, men på det stora hela är likheterna i uppbyggnad<br />
ganska träffande.<br />
Alla genrer är i ständig förändring, så även hest-krönikan. Två exempel visar tydligt på<br />
detta. Det första är att de postmoderna inslagen blir mindre <strong>och</strong> mindre. Filip Hammar <strong>och</strong><br />
Andrés Lokko hade båda tydliga sådana i form av ironi <strong>och</strong> pasticherande, men ingen av<br />
dessa skriver kontinuerligt krönikor längre. Både hos Bjurman <strong>och</strong> Virtanen fanns det både<br />
fler <strong>och</strong> tydligare sådana inslag i äldre texter. Det finns fortfarande relativt gott om<br />
59<br />
Lacey 2000: 226.<br />
60<br />
Se bl.a McRobbie 1994: 3 eller gå tillbaks till teorikapitlet.<br />
28
efererande utan hänvisning, men i de äldre texterna var det mer genomgående <strong>och</strong> en större<br />
stilmarkör att slänga sig med namn, händelser med mera <strong>och</strong> den som förstod, förstod. Det<br />
andra exemplet är de yngre <strong>och</strong> nyare krönikörerna. De texter vi har analyserat, Blancos <strong>och</strong><br />
von Sydows, saknar tydlig postmodern stil. Bägges ämnen är vad man skulle kunna benämna<br />
som ”superytliga” (dokusåpor, kändisar <strong>och</strong> överklassmode) <strong>och</strong> där tycks inte finnas någon<br />
plats för ”namedropping”, pastich eller refererande. Däremot har blasédelen fått en större<br />
plats. Det är en stor stilmarkör på dessa krönikor att det ska vara så lättsamt som möjligt. Den<br />
pragmatiska nivån, oargumenterad kanonisering, <strong>och</strong> det oformella tilltalet finns dock kvar.<br />
Eventuellt bryter den här sortens krönika av så mycket från de andra att det är, eller kan bli,<br />
en egen subgenre. Men den är ännu så pass ny att det får framtiden utvisa.<br />
Hest-krönikan är mer vanligt förekommande i Aftonbladet än i Expressen. Den enda<br />
Expressen-krönikör som passar väl in i genren är Andrés Lokko, medan den är representerad i<br />
Aftonbladet av både Virtanen, Bjurman <strong>och</strong> Hammar. Även i den tillbakablickande delen av<br />
analysen på 80- <strong>och</strong> 90-tal syns det tydligt att genren har större spelrum i Aftonbladet.<br />
8.<strong>3.</strong> Framväxten av genren<br />
Vi gör med det här kapitlet inget anspråk på att hitta den absolut första förekomsten av olika<br />
stildrag vare sig i kvällspressen, eller någon annan stans. Frågeställningen som är vägledande<br />
för kapitlet är när är det möjligt att påstå att ett drag är tydligt som en del av tidningsspråket.<br />
Därmed syns också ungefärligt hur genren växt fram.<br />
Metoden har varit att undersöka Expressen <strong>och</strong> Aftonbladet från tre olika veckor, 1 – 7 maj<br />
1975, 1985 <strong>och</strong> 1995. Om något beskrivs som ett återkommande eller generellt inslag i någon<br />
tidning antas det utifrån förekomsten den veckan. Då något enskilt inslag varit av större<br />
intresse som Aftonbladets bilaga ”Ung” har flera veckor samma år dragits in i<br />
undersökningen. Då hänvisas särskilt till det datum det gäller. Det huvudsakliga intresset för<br />
undersökningen är om det varit möjligt att se tendenser till något av de stildrag som definierar<br />
genren.<br />
Kapitlet är disponerat så att det är möjligheten att följa dessa drag som fått styra texten. I<br />
det första avsnittet beskrivs var den personliga stilen <strong>och</strong> det familjära tilltalet kommer från.<br />
Nästa avsnitt behandlar tendensen att fastslå <strong>och</strong> kanonisera saker utan någon argumentation<br />
eller förklaring <strong>och</strong> även den återkommande ”namedroppingen”. Det sista avsnittet tar upp de<br />
29
postmoderna dragen. Framför allt ironin <strong>och</strong> distansen till ämnet, den blasé hållningen, blir<br />
centrala.<br />
Precis som man idag kan se att Aftonbladet är den tidning där hest-krönikan förekommer<br />
mest är det också där som det tydligast går att se hur genren vuxit fram. Intentionen i följande<br />
kapitel är att exemplifiera med avsnitt ur både Aftonbladet <strong>och</strong> Expressen. Det framgår därför<br />
inte tydligt att tendenserna finns i god mängd i båda tidningarna men, så vitt det gått att se,<br />
något rikligare i Aftonbladet.<br />
8.<strong>3.</strong>1. Personligt <strong>och</strong> superpersonligt<br />
Den personliga stilen är lätt att följa <strong>och</strong> dyker upp på flera platser. I veckan från 1975 finns<br />
signaturen Cellos kåseri som exempel. 61 Han skrev där om latrinavgifter <strong>och</strong> hur onödigt det<br />
är att solen skiner när Björn Borg spelar match. Tidningarna innehöll <strong>vid</strong> alla<br />
undersökningstillfällen sidor med lättare material som rykten, skämt, skvaller <strong>och</strong> småsaker.<br />
Detta samlades under några olika vinjetter. I Expressen 1985 var den ”Folk”. Lättare<br />
lokalnotiser blandades där med kuriosa. Under vinjetten ”Bekantas bekanta” i samma tidning<br />
förekom ett liknande material 1975. Sidorna var nöjesinriktade <strong>och</strong> skvallertäta.<br />
I Aftonbladet fanns motsvarande utrymmen både 1975 <strong>och</strong> 1985. ”Innerspalten” var en<br />
blandspalt i början av tidningen, strax efter ledarsidan. Där förekom ett flertal kortare inlägg<br />
av varierande karaktär. Vissa kommenterade någon politisk händelse medan någon annan tog<br />
upp något kuriöst. Nöjes <strong>och</strong> skvallersidan hette både 1975 <strong>och</strong> 1985 ”Folk i farten”. Det som<br />
är noterbart är att den i sitt innehåll gått från att 1975 bestå av både skvaller, nöjesartiklar,<br />
korta kåserande texter <strong>och</strong> liknande material, till att tio år senare vara en mer renodlad<br />
skvallersida där kändisskandaler var det huvudsakliga ämnet.<br />
Aftonbladet hade även 1985 en insändarsida med ett ledarliknande kåseri under vinjetten<br />
”Ett ögonblick redaktörn”. Där skrev Ingemar Lyshag med ett väldigt personligt tilltal. Det<br />
kunde röra sig om en monolog riktad direkt till en enskild läsare. Visserligen var ämnet<br />
intressant för en större grupp men tilltalet var ofta riktat till den enskilde. 62<br />
61<br />
Expressen 7/5 1975.<br />
62<br />
Aftonbladet 4/5 1985.<br />
30
Det sidorna, trots sitt ganska blandade innehåll, har gemensamt är en liknande stil. Den är<br />
företrädelsevis enkel, lite pratig <strong>och</strong> med en låg stilnivå. Ibland syns också det<br />
superpersonliga där skribenten verkar tala till en nära vän om någon liten sak som just<br />
inträffat. Sidorna är dagligen återkommande <strong>och</strong> varken innehåll eller stil varierar mycket<br />
mellan dagarna. Anmärkningsvärt ofta är innehållet dessutom osignerat eller bara signerat<br />
”redaktionen”. Det går utifrån det undersökta materialet att sluta sig till att dessa stildrag är<br />
väl etablerade i kvällspressen redan för 30 år sedan.<br />
8.<strong>3.</strong>2. Fastslående av åsikter <strong>och</strong> namedropping<br />
Fastslåendet av åsikter utan att argumentera för dem går även det att följa bakåt i tiden.<br />
Eftersom flera av de skribenter som tydligast skriver inom hest-genren har sin bakgrund som<br />
populärmusikskribenter faller det sig naturligt att söka bakgrunden i recensioner av<br />
populärmusik. En översiktlig undersökning av sådana recensioner visar också att det är ett<br />
möjligt ursprung till den stadigt återkommande ”namedroppingen”.<br />
1975 syntes Jan Gradvall som poprecensent i Expressen. 63 Han talade om vad som var bra<br />
<strong>och</strong> dåligt samtidigt som han exemplifierade det han försökte förklara med hjälp av andra mer<br />
kända band <strong>och</strong> skivor. På ett liknande sätt skrev Tommy Rander samma år i Aftonbladet. 64<br />
Tidningen hade <strong>vid</strong> den tiden en regelbundet återkommande sida ”popsidan” som behandlade<br />
populärkultur, främst musik. Randers krönika är pratig <strong>och</strong> refererar mycket till olika musiker.<br />
Här har refererandet inte alls samma tydligt pragmatiska funktion som hos Gradvall utan<br />
Rander har referenser som mer visar på hans egen pålästhet än hjälper läsaren att förstå. Han<br />
nämner exempelvis Buddy Miles för att i förbifarten säga att det är Jimi Hendrix trummis.<br />
I recensionsgenren finns inbyggt att det fälls värderande omdöme. Det var inget nytt eller<br />
anmärkningsvärt 1975. 65 Tomas Forser menar dessutom att recensionen i sig är ”inskriven i<br />
massmediernas dramaturgiska krav <strong>och</strong> järnhårda lönelag” 66 Det visade 1975 <strong>och</strong> 1985 sig<br />
genom att populärkulturrecensioner i båda tidningarna var mycket korta, i extremfallen bara<br />
någon spaltcentimeter. Med recensionen kom nästan alltid ett sifferbetyg. På ett så litet<br />
63<br />
Expressen 8/5 1975.<br />
64<br />
Aftonbladet 5/5 1975.<br />
65<br />
Jfr Forser 2002:13-20 för en diskussion om vad en recension är.<br />
66 Forser 2002:20.<br />
31
utrymme är det av förståeliga skäl svårt att göra en nyanserad <strong>och</strong> djuplodande analys av det<br />
som recenseras. Innehållet anpassades till utrymmet <strong>och</strong> tidningens krav. Därmed begränsades<br />
recensionen också till ett omdöme <strong>och</strong> ibland en jämförelse med något annat, en referens. Det<br />
fanns inte utrymme att argumentera eller förklarande belägga den egna åsikten på något annat<br />
sätt. Det slogs helt enkelt fast hur bra eller dåligt något var på en skala, oftast mellan ett <strong>och</strong><br />
fem.<br />
Det är få skillnader man kan skönja i recensioner av populärkultur mellan 1975 <strong>och</strong> 1985.<br />
Det mest markanta är att utrymmet för ämnet ökar. Från en sida 1975 hade båda tidningarna<br />
1985 flersidiga nöjesavdelningar där populärkulturen gavs ett stort utrymme. I Aftonbladet<br />
från1985 märks också bilagan ”Ung”. 67<br />
”Ung” är värd att återkomma till senare i kapitlet. För stunden räcker det att notera att<br />
fastslagandet av åsikter utan argumentation växer där. Det finns till exempel en ”innelista”<br />
<strong>och</strong> en ”utelista”, något som är rikligt förekommande idag. Dessa listor slog enkelt fast vad<br />
som var bra <strong>och</strong> dåligt bland olika fenomen som inte nödvändigtvis var musikrelaterade<br />
Vid nedslaget 1995 märks att tidningarna visat ytterligare intresse för populärkulturen.<br />
Expressen hade då infört en ”spalt” som varje dag hade en populärkulturell krönikör som<br />
framhävdes som specialist på sitt ämne. Där dök Anders Nunstedt upp varje måndag under<br />
vinjetten ”pop”. 68 Aftonbladet hade i sin tur Per Bjurman som även han skrev om ”pop”. 69<br />
Under samma vecka försökte tidningen med en helsidespresentation dra uppmärksamheten till<br />
sina varje vecka återkommande krönikörer. Bland dessa syntes Robert Aschberg, Göran<br />
Skytte, Anette Kullenberg <strong>och</strong> Jan Guillou. Att döma av veckans urval är dessa långt ifrån<br />
hest-krönikan. Det man kan ser är att tidningen tog sina krönikörer på stort allvar <strong>och</strong> till <strong>och</strong><br />
med marknadsförde sig med dem.<br />
Forser menar angående kritikerns trovärdighet att ”[d]et är kritikerns referenssystem som<br />
gett honom auktoritet att värdera <strong>och</strong> rangordna” 70 . För att sammanfatta diskussionen om<br />
populärkultur i tidningen finns det i recensionen som genre ett värderande <strong>och</strong> kritikern får sin<br />
pondus som värderare av att ha ett stort ”bibliotek” av referenser. Med ett så litet utrymme för<br />
recensionen som 1975 <strong>och</strong> 1985 finns det bara plats för värderingen <strong>och</strong> för recensenten att<br />
visa att han är kompetent att fälla omdömet. När populärkulturen fick större utrymme i<br />
67<br />
Aftonbladet 3/5 & 10/5 1995.<br />
68<br />
Expressen 1/5 & 8/5 1995.<br />
69<br />
Aftonbladet 1/5 & 8/5 1995.<br />
70 Forser 2002:116.<br />
32
tidningarna var den korta formen inarbetad <strong>och</strong> skribenterna fortsatte i en liknande stil. Lästa<br />
skribenters stil får rimligtvis efterföljare <strong>och</strong> nästa generation kritiker skrev även de på ett<br />
liknande sätt.<br />
I Tommy Randers spalt i Expressen 1975 syns också den ”von oben”-attityd som finns i<br />
hest-krönikan. Det är dock inte möjligt att säkert hävda att Rander <strong>och</strong> hans text är annat än<br />
ett undantag 1975. Den attityd Rander där visar i förhållande till läsaren <strong>och</strong> ämnet syns inte<br />
tydligt igen förrän i början av 2000-talet.<br />
8.<strong>3.</strong><strong>3.</strong> Blasé ironi <strong>och</strong> distans<br />
Det som i uppsatsen lagts samman under benämningen postmoderna drag är i sig<br />
problematiskt att följa. Postmodernismen som kulturellt fenomen började bryta fram på 60talet.<br />
Tidiga svenska exempel är Torsten Ekbom <strong>och</strong> Öyvind Fahlström som båda<br />
återkommande syntes på bland annat Expressens 71 <strong>och</strong> Dagens Nyheters 72 kultursidor. De<br />
postmoderna strömningarna har varit en allmänkulturell trend under de senaste decennierna<br />
<strong>och</strong> att spåra den är ett för stort projekt för uppsatsen.<br />
En linje som förhållandevis framgångsrikt går att följa i tidningsvärlden är det distanserat<br />
ironiska. Med det kommer också användandet av aktuella händelser lösryckta ur sina<br />
sammanhang, bara som bas för ett skämt eller en poäng.<br />
Ironi var en betydande ingrediens även i äldre kåserier. 73 Men att påstå att den<br />
postmoderna distanserade ironin härstammar ur denna vore ohistoriskt då ironityperna skiljer<br />
sig åt. Den som kåsörerna använder torde vara snällare <strong>och</strong> udden riktas mot det som det<br />
ironiseras över. Den postmoderna riktar inte den ironiska udden mot något särskilt, även om<br />
den ibland träffar. Ironins syfte är bara att få fram ett skämt eller en punchline.<br />
Ironisk eller ej, är den distansering <strong>och</strong> världsfrånvändhet som utmärker hest-krönikan svår<br />
att finna i kvällspressen före nedslaget 1995. Då var den däremot tydligt förekommande. Den<br />
dök därför rimligtvis upp någon gång i slutet av 80-talet eller början av 90-talet. Perioden var<br />
i övrigt fylld av omvälvande händelser i Sverige <strong>och</strong> resten av världen (Berlinmurens fall,<br />
71<br />
Expressen 29/1 1962, 21/5 1962, 15/3 1962.<br />
72<br />
Dagens Nyheter 18/10 1962, 16/2 1962, 27/2 1964, 10/3 1964.<br />
73 Fernberg 2004: 37.<br />
33
operation desertstorm, estoniaolyckan m.m.) <strong>och</strong> att ett sådant annorlunda förhållningssätt till<br />
omvärlden <strong>och</strong> världshändelserna slår igenom i masskulturen just då framstår inte som särskilt<br />
förvånande.<br />
I Expressen saknades det renodlat ironiserandet så sent som 1995. Nunstedts<br />
krönikor är inte idag särskilt ironiska <strong>och</strong> var inte heller det 1995.<br />
Det ironiska däremot syntes tydligare i Aftonbladet. I ”Ung”, den tidigare nämnda bilagan,<br />
fanns redan 1985 ett embryo till det ironiserande som växt till sig ordentligt <strong>och</strong> flyttat in i<br />
tidningen tio år senare. Jakob Dahlin skrev 1985 i ”Ung” en raljerande krönika om sex. 74 Till<br />
formen var det en filmrecension som han använde för att ironisera över den fåniga sexualsyn<br />
som filmen förmedlade. Exemplet är svagt då han faktiskt engagerar sig tydligt i en sakfråga,<br />
synen på sex. Trots det är hans hållning blasé <strong>och</strong> slutsatsen mest att de beter sig fånigt i<br />
filmen.<br />
När ironin 1995 flyttat från ungdomsbilagan in i tidningen hade den blivit hårdare <strong>och</strong> mer<br />
oengagerad i annat än att just skämta. Det var framförallt texter av Tom Hjelte som kom med<br />
exempel efter exempel. Under vinjetten ”Tom tycker” skrev han en sorts kortkrönikor (bara<br />
några spaltcentimetrar) på nöjessidan. Det mest talande exemplet var då han använde<br />
Estoniaolyckan som bas för ett skämt. Han jämför olyckan med det bråk som varit mellan<br />
programledaren Lydia <strong>och</strong> Thabo i tv-programmet Svart eller vitt. Med tanke på de känslor<br />
som förlisningen fortfarande rör upp <strong>och</strong> att publiceringen skedde 1995, mindre än ett år efter<br />
att den inträffat måste texten ses som mycket vågad. 75<br />
8.<strong>3.</strong>4. Sammanfattning av framväxten<br />
Från det <strong>perspektiv</strong> som ges ovan är det av flera skäl inte märkligt att hest-krönikan växt fram<br />
under det sena 90-talet.<br />
Krönikor där välkända skribenter med en viss regelbundenhet på ett seriöst <strong>och</strong> engagerat<br />
sätt skriver om händelser från den senaste tiden får mycket utrymme i tidningarna.<br />
Aftonbladet lyfter även tydligt fram <strong>och</strong> marknadsför dem med en helsida.<br />
74 Aftonbladet ”Ung” 10/5 1995.<br />
75 Aftonbladet 6/5 1995.<br />
34
Båda tidningarnas avdelningar för populärkultur växte likaså. Som resultat av detta fick<br />
den stil som utvecklats där med ”namedropping” <strong>och</strong> ett fastslående av åsikter utan argument<br />
en större utbredning <strong>och</strong> därmed ett större inflytande som stilförebild.<br />
Den superpersonliga, pratiga, nästan intimt dialogartade stilen har varit möjlig att se <strong>vid</strong><br />
alla de historiska nedslagen. Det som skiljer är vilket ämne som avhandlas <strong>och</strong> under vilken<br />
vinjett, ibland var det kuriositeter, ibland skvaller <strong>och</strong> ibland insändare. Stilmässigt är det<br />
möjligt att se en tydlig kontinuitet i det pratiga i kvällspressen. Ingen enskild undersökt<br />
tidning har saknat det helt.<br />
Den mest senkomna ingrediensen är den världsfrånvända <strong>och</strong> blasé ironin som ser<br />
omvärlden som något man skojar om <strong>och</strong> som inte påverkar en själv. Den är svårfunnen i<br />
Expressen så sent som 1995 men där är också hest-krönikan minst representerad.<br />
35
9. Validitet<br />
Ett relativt stort problem dök upp tidigt arbetet. Det var den historiska förankringen.<br />
Ursprungstanken var ett relativt stort historiskt kapitel som redde ut <strong>och</strong> förklarade krönikans<br />
uppkomst, dess olika utseende genom tiderna <strong>och</strong> dess ursprungliga skillnad gentemot<br />
kåserier <strong>och</strong> ledare. Detta visade sig vara lättare sagt än gjort då det finns lite litteratur, <strong>och</strong><br />
inte bedrivits så mycket forskning i ämnet. Det visade sig senare även att begreppen var<br />
mycket vagare än att krönikan uppfanns då <strong>och</strong> då, <strong>och</strong> har sett ut så här <strong>och</strong> så här. Detta<br />
förklaras närmre i det historiska kapitlet. Något som kan uppfattas som ett ytterligare problem<br />
är den subjektiva bedömningen som krävs i ett kvalitativt arbete med innehållsanalys.<br />
Svårigheterna med detta försöker vi reda ut i kapitlet reflexivitet. I övrigt har inga större<br />
problem uppstått. Material var lätt att få tag på genom kurs- <strong>och</strong> tidningsbiblioteket <strong>och</strong> så<br />
snart vi bestämt vilka krönikörer vi skulle analysera närmre var det bara att söka på dessa i<br />
mediearkivet <strong>och</strong> presstext. I de fall där nutida krönikörer varit verksamma en längre tid<br />
försökte vi sprida ut deras material över hela 2000-talet för att få en så nyanserad bild som<br />
möjligt. Sättet vi har analyserat texterna på <strong>och</strong> de komponenter vi letat efter som talande för<br />
en genregemenskap är väl förankrade i vedertagna begrepp <strong>och</strong> teorier. Vi gör inga anspråk på<br />
att generalisera över krönikan som journalistisk form i dess helhet, men anser vår analys av<br />
den subgenre vi identifierat vara giltig <strong>och</strong> bära validitet.<br />
36
10. Sammanfattning av resultat<br />
Huvudfrågeställningen för den här uppsatsen har varit om det finns något som hest-krönika<br />
<strong>och</strong> vilka som skriver inom genren. Dessutom frågades om dess bakgrund <strong>och</strong> om hur<br />
utvecklingen framåt kan komma att te sig.<br />
Genom en granskning av ett stort antal krönikor i tidsperioden 2000-2006 framkom att det<br />
går att se en genre som definieras av ett idogt <strong>och</strong> slentrianmässigt refererande till<br />
populärkulturella fenomen, en snabbkanonisering <strong>och</strong> en tendens till att enkelt <strong>och</strong> utan<br />
egentliga argument slå fast bra <strong>och</strong> dåligt. Den innehåller också en stor del av det vi kallat<br />
postmoderna drag som ironi <strong>och</strong> självreferens. Språkligt håller den ofta en pratig stilnivå <strong>och</strong><br />
är direkt riktad till läsaren, som i sin tur behandlas som en nära vän.<br />
Några skribenter som Andres Lokko, Fredrik Virtanen, Per Bjurman, Filip Hammar<br />
skriver/skrev regelbundet med tydliga inslag av det som definierar genren. Även Anders<br />
Nunstedt får ingå fast han inte är lika utpräglad som de andra. Andra som Quetsala Blanco,<br />
Ebba Von Sydow <strong>och</strong> Johan Hakelius har många beröringspunkter med hest-krönikan men<br />
gör samtidigt stora avsteg från genren.<br />
Två krönikörer av det traditionella slaget, Jan Guillou <strong>och</strong> Cecila Hagen, är med i<br />
undersökningen för att tjänstgöra som kontraster mot Hest <strong>och</strong> visa att genreavgränsningen är<br />
relevant.<br />
En trend 2006 verkar vara att von Sydows <strong>och</strong> Blancos varianter får ett allt starkare<br />
fotfäste med ytliga reflektioner kring masskulturella – snarare än populärkulturella –<br />
händelser. En annan trend som är växande är det personligt pratiga dagboksaktiga, som har<br />
likheter med <strong>och</strong> skulle kunna härledas ur ett ökande bloggande.<br />
Den historik som ingår i uppsatsen visar också i någon mån framväxten av krönikeformen i<br />
svensk press från kåserier under 1800-talet fram till införandet av ”kolumner” under sent<br />
1900-tal <strong>och</strong> den svårplacerade mix som uppstått. Den mer ingående spårningen av de för<br />
hest-krönikan konstituerande stildragen visar hur genren kunnat hämta sina beståndsdelar ur<br />
redan existerande delar av tidningsprosan.<br />
37
Källförteckning<br />
Litteratur<br />
Cassirer, Peter: (2003) Stil stilistik & stilanalys, Natur <strong>och</strong> kultur: Stockholm<br />
Cassirer, Peter: (1970) Deskriptiv stilistik : en begrepps- <strong>och</strong> metoddiskussion, Göteborgs<br />
universitet institutionen för svenska språket: Göteborg (Diss.)<br />
Den svenska pressens historia II, (2001) Dag Nordmark, Eric Johannesson, Birgit Petersson<br />
(Red.) Ekerlid, Stockholm<br />
Fernberg, Magnus: (2004) Kåseristil, Göteborgs universitet Institutionen för svenska språket:<br />
Göteborg (Diss.)<br />
Fiske, John: (2003) Television culture, London: Routledge<br />
Forser, Tomas: (2002) Kritik av kritiken: 1900-talets svenska litteraturkritik, Anthropos:<br />
Gråbo<br />
Gripsrud, Jostein: (2002) Mediekultur, mediesamhälle, Göteborg: Daidalos AB<br />
Jansson, André: (2002) Mediekultur <strong>och</strong> samhälle Lund: Studentlitteratur<br />
Lacey, Nick: (2002) Key concepts in media studies, New York: St. Martins Press, Scholary<br />
and Reference Division<br />
McRobbie, Angela: (1994) Postmodernism and popular culture, London: Routledge<br />
Nationalencyklopedin: (1999) [Cd-rom], Bra böcker: Höganäs<br />
Stam, Robert: (2000) Film theory – An introduction, Oxford: Blackwell publishers inc.<br />
Todorov, Tzvetan: (1975/1995 6.e upplagan) The Fantastic – a structural approach to a<br />
literary genre, New York: Cornell University Press<br />
Unge, Ingemar: (1999) Att skriva kåseri, Ordfront: Stockholm<br />
<strong>Uppsatser</strong>, artiklar<br />
Fogelberg, Karin: (1995) Reflexivity – A Methodological concept in etnographic research,<br />
Uppsats, doktorsutbildning, Göteborgs Universitet<br />
Ericsson, Anita: (1974) ”Det svenska tidningskåseriet 1850-1900”, s. 7-58 I: Press &<br />
litteratur 2: Åtta presshistoriska studier, Litteraturvetenskaplig institutionen Lund, Lund<br />
Presskällor<br />
Enskilda krönikörer<br />
Bjurman, Per: Aftonbladet, 14/5 2001, 18/5 2001, 12/11 2001, 3/2 2003, 27/4 2003, 4/5 2003,<br />
11/5 2003, 16/5 2003, 27/2 2004, 25/4 2004, 24/7 2005, 8/4 2006, 23/4 2006<br />
Guillou, Jan: Aftonbladet, 19/8 2002, 30/11 2003, 22/4 2004, 16/5 2004, 30/11 2004, 21/8<br />
2005<br />
Hakelius, Johan: Aftonbladet, 22/11 2004, 30/11 2005, 22/4 2006<br />
Hammar, Filip: Aftonbladet, 24/1 2003, 4/4 2003, 18/4 2003, 30/5 2003, 3/7 2003<br />
Virtanen, Fredrik: Aftonbladet, 18/5 2001, 21/9 2002, 21/5 2005, 18/9 2005, 18/2 2006, 22/4<br />
2006<br />
Blanco, Quetzala: Expressen, 9/6 2005, 9/12 2005, 21/1 2006, 24/4 2006<br />
Hagen, Cecilia: Expressen, 8/2 1996, 20/12 2001, 6/4 2006<br />
Lokko, Andres: Expressen, 8/8 2001, 24/12 2001, 28/6 2002, 27/6 2003, 26/9 2003, 2/1 2004,<br />
6/2 2004, 19/3 2004, 16/4 2004, 30/4 2004, 8/11 2005, 6/12 2005<br />
Nunstedt, Anders: Expressen, 3/12 2001, 14/10 2002, 28/10 2002, 13/1 2003, 20/2 2004, 26/7<br />
2004, 20/11 2004, 10/3 2005, 17/2 2006<br />
38
Von Sydow, Ebba: Expressen, 10/5 2002, 25/10 2002, 11/4 2003, 2/5 2003, 16/1 2004, 11/6<br />
2004, 18/6 2004, 9/7 2004, 4/2 2005, 22/4 2005, 7/10 2005<br />
Övrigt<br />
Expressen<br />
1-7/5 1975, 8/5 1975, 12/5 1975, 13/5 1975, 15/5 1975<br />
1-7/5 1985<br />
1-7/5 1995<br />
Aftonbladet<br />
1-7/5 1975, 10/5 1975,<br />
1-7/5 1985<br />
1-7/5 1995<br />
18/5 2001, 14/5 2001, 16/5 2001, 25/4 2001, 16/5 2003, 11/5 2003, 4/5 2003, 27/4 2003,<br />
39
Per Bjurman – Aftonbladet<br />
Nästan inget är mer själfullt än cajun-pop<br />
Aftonbladet 2004-04-25<br />
Sida: 38<br />
Det är här, på en gisten veranda by the bayou, jag inser varför cajun-samlingarna aldrig låter som de ska hemma<br />
i Stockholm. Dragspelet i en Balfa Brothers-stänkare får rätt svikt i steget först när luften är fuktig, vindarna<br />
doftar av het gumbo <strong>och</strong> alligatorerna rör sig ute i träsket.<br />
Har under ett antal besök i New Orleans <strong>och</strong> de omgivande träskmarkerna blivit väldigt kär i den speciella musik<br />
som görs här.<br />
Särskilt zydecon <strong>och</strong> cajun-popen ni vet den rustika, våldsamt svängiga musik som ofta framförs på dragspel<br />
<strong>och</strong> tvättbräda <strong>och</strong> gärna sjungs på klagande franska har gjort djupt intryck på Biffen.<br />
Det finns nästan ingenting jag upplever som mer själfullt.<br />
Följaktligen har jag köpt på mig en försvarlig samling skivor med namn som Austin Pitre, Balfa Brothers,<br />
Rockin Sidney, Maurice Barzas & The Mamou Playboys, Iry Lejune <strong>och</strong> Doug Kershaw.<br />
Jag älskar dem alla.<br />
Men:<br />
Hemma på Södermalm låter de aldrig riktigt, riktigt lika bra som jag minns från jukeboxarna i franska kvarteren.<br />
Det är alltid nåt som saknas. Nån dimension. Nån nyans.<br />
Här, på verandan på en av Rocky Sonniers suveräna bayou cabins i Breaux Bridge mitt i hjärtat av cajun-landet,<br />
inser jag varför.<br />
Stockholm är för kallt.<br />
För doftfritt.<br />
För okryddat.<br />
Här för de fuktiga vindarna med sig heta, lockande, okända dofter från den fräsande gumbon, de stöddiga<br />
andoullie-korvarna <strong>och</strong> de röda kräftorna de tillreder på Mulate"s några hundra meter söderöver.<br />
I bäcken som flyter trög under verandan kväker en groda slött.<br />
Och när skymningen faller <strong>och</strong> cikadorna börjar sjunga sin symfoni i cypressträden <strong>och</strong> moskitos stora som<br />
talgoxar dyker mot våra vinterbleka armar vet vi att alligatorerna rör sig ute på träsket.<br />
Då, plötsligt, börjar Austin Pitres "Bosco stomp", svänga med magisk hetta igen.<br />
Då, plötsligt, börjar dragspelet i Balfa Brothers "Lacassine brothers" lysa igen.<br />
Då, plötsligt, sjunger Papa Link Davis som en gud igen.<br />
Se det som en rekommendation.<br />
Åk till Breaux Bridge, sätt dig på en träveranda <strong>och</strong> lyssna på vinda dragspelsstänkare.<br />
Livet blir inte mycket större.<br />
Minns ni Virtanen? Den hippe electroclash- <strong>och</strong> drum "n" bass-konnässören som låg i själva fronten på<br />
Stureplan?<br />
Han lyssnar numer bara på modern country & western à la rustik Toby Keith.<br />
Men skratta ni.<br />
Det är så den fan knäcker mig i det klassiska bland-cd-kriget den här gången.<br />
Just andouille-korvarna ... herregud, att mat får vara så god. Det borde inte vara tillåtet.<br />
Kärleken till den här cajun-musiken har fått mig att tro att jag ska trivas ute i Louisianas träsk.<br />
Men när Marcus de la Houssaye ränner sin rangliga plåteka rakt in i ett cypressträd <strong>och</strong> en stor alligator börjar<br />
snegla hungrigt åt mitt välgödda håll inser jag att jag är <strong>och</strong> förblir en city boy.<br />
Rocky Sonnier, legenden som hyr ut Bayou cabins, kommer fram med en cd <strong>och</strong> undrar om jag känner igen det<br />
svenska band som gett ut den.<br />
Och visst. Det är ju den svenske banjobaronen Jesper Lindbergs band.<br />
De har bott här <strong>vid</strong> tre tillfällen, berättar Rocky.<br />
Jesper Lindberg har alltid haft koll.<br />
The highway goes on for-ever, sjunger Rodney Crowell.<br />
Den gör ju det.<br />
Och därför kommer jag aldrig, aldrig att sluta älska det här landet.
Jan Guillou - Aftonbladet<br />
Nazismens retorik riktas mot muslimerna<br />
Aftonbladet 5x 2005-08-21<br />
Sektion: Nyheter Del: ab Sida: 26<br />
För en vecka <strong>och</strong> en dag sedan predikades det rena <strong>och</strong> vitglödgade rashatet på en helsida i Dagens Nyheter. Det<br />
var en text som innehöll de flesta kända klangerna från den nazistiska antisemitismen på 1930-talet.<br />
Men det som framställdes som den judiska faran då hade nu blivit den muslimska faran, annars allt lika.<br />
Nazisterna menade ju till exempel att alla världens judar var anslutna till en hemlig konspiration som syftade till<br />
judiskt världsherravälde. Judarna hade för avsikt att stjäla alla våra tekniska landvinningar, alla våra rikedomar<br />
<strong>och</strong> förinta all vår kultur. Och man kunde aldrig lita på en jude ens om han bedyrade att han var icke troende<br />
eller till <strong>och</strong> med lömskt gift sig med en kristen kvinna. Ty inom sig bar alla judar ett outsläckligt hat mot den<br />
kristna civilisationen <strong>och</strong> närde all tid en öppen eller dold lojalitet med den judiska konspirationen för att nå<br />
världsherravälde.<br />
För en vecka <strong>och</strong> en dag sedan framfördes hela denna tankefigur på den debattsida i morgontidningen som<br />
vanligtvis tjänstgör som en sorts överhetens anslagstavla.<br />
Skribenten slog inledningsvis fast att den muslimska konspirationen syftade till att "med alla medel ta över<br />
västvärlden <strong>och</strong> införa ett världskalifat". Och vår fiende fanns "överallt i Europa, från norr till söder, från väst till<br />
öst".<br />
Och denna muslimska fiende bestod inte av några små enskilda galningssekter utan av alla muslimer ty "oavsett<br />
vad de otaliga islamistiska församlingarna kallar sig så är de förenade i sin strävan (efter världsherravälde)" <strong>och</strong><br />
ville således "göra sig till herrar över de landvinningar som västvärlden gjort under flera århundraden utan att<br />
själva behöva anstränga sig".<br />
Och <strong>vid</strong>are i resonemanget var fienden oerhört svår att identifiera, eftersom "deras infiltrationsteknik går så långt<br />
att de inte ens skyggar för äktenskap med en icke-muslim. Men under ytan är de fanatiska islamister ..."<br />
Dessutom var det av största vikt att inte inleda någon form av dialog med fienden ty "denna dialogberedskap från<br />
islamister <strong>och</strong> deras sympatisörer är ännu en villfarelse" eftersom det bara är en lömsk krigslist, nämligen "den<br />
islamistiska vilseledande strategin" som bara skenbart syftar till dialog "mellan den långsiktiga strategin är<br />
raserandet av de västliga demokratierna".<br />
Slutligen hade skribenten, som heter Lisbeth <strong>och</strong> konstigt nog är filisofie doktor i statskunskap, en del praktiska<br />
förslag om hur vi borde handskas med den muslimska världskonspirationen, exempelvis vi-<br />
deoövervakning av något hon kallade "misstänkta moskéer" samt en intensifierad takt i deportationerna av<br />
muslimer ut från Europa.<br />
Som framgår av denna lilla citatsamling ovan har vi i dr Lisbeth att göra med antingen en kristen<br />
högerfundamentalist eller en svårt störd paranoiker, i båda fallen dock en stolle.<br />
Även stollar har yttrandefrihet. Skinnskallar skall exempelvis, liksom allehanda religiösa fundamentalister,<br />
bemötas med argument <strong>och</strong> inte med åsiktsförbud. Och att det finns en <strong>och</strong> annan person som dr Lisbeth är i <strong>och</strong><br />
för sig inte så märkligt.<br />
Det märkliga, <strong>och</strong> rent av skrämmande, är att dessa klassiskt rena rashatarteorier stod att läsa på<br />
morgontidningens debattsida utan att någon reagerade under en hel vecka. En debattredaktör på<br />
morgontidningen måste dessutom ha läst igenom detta stollebidrag <strong>och</strong> funnit att det höll sådan kvalitet att det<br />
kunde sorteras in i den minoritet av många inlägg som faktiskt skulle in i tidningen. Citaten ovan har alltså gått<br />
igenom debattredaktörens hjärna <strong>och</strong> då måste man ju fråga sig vad den hjärnan hade för sig, eller haft för sig<br />
kvällen innan. Nazistliknande teorier om judisk eller muslimsk världskonspiration borde ju annars få även trötta<br />
eller små hjärnor att piggna till.<br />
Den mer oroväckande förklaringen till publiceringslapsusen i Dagens Nyheter är dock att det som kallas kriget<br />
mot terrorismen håller på att avtrubba oss alla till den grad att inte ens nazistisk retorik känns igen om den riktas<br />
mot muslimer.<br />
En sådan mental förslappning är ett större hot mot vår demokrati än ens justitiemister Thomas Bodströms<br />
vildaste förslag till antidemokratiska lagar. Kriget håller på att äta sig in i våra huvuden. Och då gäller det att stå<br />
emot.DEN mer oroväckande förklaringen till publiceringslapsusen i Dagens Nyheter är dock att det som kallas<br />
kriget mot terrorismen håller på att avtrubba oss alla till den grad att inte ens nazistisk retorik känns igen om den<br />
riktas mot muslimer.<br />
"Det märkliga, <strong>och</strong> rent av skrämmande, är att dessa klassiskt rena rashatarteorier stod att läsa på<br />
morgontidningens debattsida utan att någon reagerade.
Johan Hakelius - Aftonbladet<br />
Om vi ska flukta borde vi få recensera showen<br />
Aftonbladet 2004-11-22<br />
Sida: 40<br />
Hur hinner folk med all denna gruppsex? Ni som läst tidningar det senaste halvåret måste undra. För tydligen<br />
har, för att tala klarspråk, knullandet blivit en folkrörelse. Ordvitsar undanbedes. Jag menar det inte som en<br />
liknelse.<br />
Ska man tro reportagen är det bokstavligen sant. Folk går med i gruppsexföreningar. De dricker kaffe<br />
tillsammans, iklädda höfthållare, kedjor <strong>och</strong> latexkalsonger. De har styrelser <strong>och</strong> årsmöten <strong>och</strong> voteringar.<br />
Kanske har de bak- (ordvitsar undanbedes igen) <strong>och</strong> städveckor, som vilken hembygdsförening som helst.<br />
Allt för att få till det.<br />
Jo, jag vet vad man måste säga. "Att vara en, två eller flera är upp till varje enskild indi<strong>vid</strong>", som Sören<br />
Andersson, förbundsordförande i RFSL, uttryckte det här i tidningen häromsistens. Det är alltid rätt svar. Oavsett<br />
om det handlar om gruppsex, transsexuell strypsx med gummistövlar eller ormgropar i sockerkakssmet.<br />
Men när varje vecka innehåller ett nytt reportage om orgier i landets radhuslängor, verkar det lite krystat att<br />
respektera privatlivets helgd. Har vi tvångsrekryterats som fluktare borde vi åtminstone få recensera showen.<br />
Så därför: Den är inget <strong>vid</strong>are.<br />
Erkänn att det är något konstigt med denna blomstrande klubb- <strong>och</strong> föreningssexualitet, utan tvivel snart<br />
organiserad i ett riksförbund. Genitalier gnids mot varandra, andra kroppsdelar eller utvalda ting. I formell<br />
mening är det sex. Men är sex fortfarande sex om det organiseras som en syförening? Är det sexigt att ha nästa<br />
orgasm införd i fickkalendern?<br />
Och det här tjatet om att "våga leva ut sina fantasier". Varför ska man göra det? Det innebär bara att man drar ut<br />
fantasierna i en värld av snöglopp, skavsår, folkpartister <strong>och</strong> räkskal. Där dör de förstås. Och sedan står man där,<br />
utan sina fantasier, som en tråkigare människa.<br />
Är inte gruppsexföreningar dessutom den trista jämlikhetens slutliga triumf? Något som får allsång att framstå<br />
som en elitidrott. För alla kan inte tralla, men alla kan dra en tralla. Gruppsex är ett sätt att mötas där ingen<br />
behöver kunna något, veta något, ha en personlighet eller en historia. Allt som krävs är en kropp <strong>och</strong> lite instinkt.<br />
Med Viagra <strong>och</strong> en aning uppfinningsrikedom behövs inte ens en kropp att tala om. Instinkt räcker.<br />
Ni gör förstås som ni vill, därute i radhusen. På så sätt har alla Sören-utan-synpunkter rätt. Men man kan väl få<br />
fråga, ändå?<br />
Hur sexigt är det att pippa i demokratisk folkrörelseordning? Egentligen?
Filip Hammar - Aftonbladet<br />
Resignationen gör mig ledsen<br />
Aftonbladet 2003-04-18<br />
Sida: 7<br />
Jag var i min hemstad förra helgen. Köping heter den, <strong>och</strong> är mest känd för att Jan Guillou en gång i tiden - <strong>och</strong><br />
helt oförtjänt - utsåg den till Sveriges tråkigaste stad i ett elitistiskt tv-program.<br />
Hursomhelst: Min korta visit blev<br />
som de brukar bli. Ett intensivt festande på lördagen, <strong>och</strong> sen hem på söndag<br />
eftermiddag, efter ett snabbt stopp på pizzeria "Verona", där jag <strong>och</strong> Henke<br />
sopade i oss var sin gigantisk kebabtallrik, med "rödsås" <strong>och</strong> extra "vitsås"<br />
(majonäsbaserad!).<br />
En hint om volymen på denna portion är svår att <strong>vid</strong>areförmedla. Det handlar om<br />
så mycket mat att till <strong>och</strong> med Elvis hade blivit mätt, om han nu - mot förmodan<br />
- hade vågat lämna det bisarra köttfärslimpsuniversum han svävade runt i mot<br />
slutet av sitt liv.<br />
Ingen annanstans är pizzakulturen, så utbredd som i svenska småstäder, <strong>och</strong> det<br />
går inte att värja sig. Visst, det finns många pizzerior i Stockholm också, men<br />
antalet ställen per capita är betydligt högre i det som i folkmun - <strong>och</strong> lätt<br />
föraktfullt - brukar kallas "hålor". I storstäderna ser de platta anrättningarna<br />
dessutom annorlunda ut. De bakas i vedugn <strong>och</strong> bagarna älskar att slänga på<br />
ruccola, färsk basilika <strong>och</strong> lufttorkad skinka. I Köping har man kebab på<br />
pizzorna. Eller tacokrydda.<br />
Jag hade dåligt samvete när jag hoppade på tåget för att åka hem. Det hade<br />
blivit lite väl mycket fett inom loppet av alldeles för få timmar <strong>och</strong> med tanke<br />
på min redan runda karaktär är det inte direkt av godo att vräka i sig skräpmat.<br />
Men jag reflekterade åtminstone över konsekvenserna av min dålig karaktär. Det<br />
tycks man inte göra i Köping. Det gör man säkert inte i andra småstäder heller.<br />
Och det var den insikten som satte djupast spår efter helgen på hemmaplan.<br />
Varenda människa jag såg kliva in på "Verona" gjorde sina beställningar med en<br />
sorglig uppgivenhet i rösten, som signalerade att varenda partikel i deras<br />
kroppar hade gett upp alla drömmar om att betraktas som snygga. De var<br />
överviktiga, de flesta hade träningsoverall på sig, förmodligen för att jeansen<br />
inte är så bekväma längre, <strong>och</strong> de sa inte ens "en kebabtallrik, tack", de sa<br />
bara "en tallrik, tack", <strong>och</strong> när den generösa portionen serverades kastade de<br />
sig i maten på ett par minuter, för att sen susa hem. Fulla i magen. Men tomma i<br />
blicken. Som sagt: Jag ska inte säga nåt. Jag är också småtjock. Jag äter också<br />
kebab. Men uppgivenheten, jag tror inte att jag utstrålar den. Resignationen.<br />
Den gjorde mig ledsen. Måste det verkligen bli så i en liten stad bara för att<br />
man har bestämt sig för att stanna kvar?
Fredrik Virtanen – Aftonbladet<br />
Aftonbladet 2006-04-22<br />
Sektion: Nöje Del: ab Sida: 36<br />
Att vara snobb har ansetts fult <strong>och</strong> därför har folkets kultur blivit medioker. Det är inte fult att vara snobb.<br />
Snobbar bär landets kulturliv.<br />
Det mediokra har på ett obehagligt sätt fått breda ut sig under 2000-talet. Kommersiell succé har på ett alltmer<br />
självklart sätt blivit ett sätt att mäta kvalitet även bland kritiker.<br />
Finkulturen har ignorerats medan vulgär Stureplanskultur <strong>och</strong> märkeshysteri blivit trendnorm.<br />
Det har lett till att mediokratin brett ut sig i den stora mittenfåran.<br />
En helg med tv betyder för majoriteten "Så ska det låta", "Rampfeber", "Högsta domstolen", nåt skit med Martin<br />
Timell, "Tv-huset" <strong>och</strong> "Bingolotto".<br />
Etta på hyrfilmslistan ligger ännu en beige Kurt Wallander-film, på bio gör ännu ett inställsamt halvpekoral med<br />
Colin Nutley succé <strong>och</strong> lätt debilt bonnkomiska "Pistvakt" köps på dvd i vansinniga mängder. Och i radion<br />
dominerar hemmafrurock av Da<strong>vid</strong> Gray, James Blunt <strong>och</strong> Daniel Powter.<br />
Dessa exempel är inte alltid usla, bara mediokra.<br />
Men mainstream behöver per definition inte vara medioker. Den blir medioker om spjutspetsarna sviker.<br />
Tyvärr har recensenterna på 2000-talet gett upp. Kritikerna har fått barn <strong>och</strong> tycker om sånt som deras barn<br />
tycker om (<strong>och</strong> barn har ingen känsla för kvalitet).<br />
Kanske är recensenterna inte ens recensenter. Kanske är de människor som gillar att titta lite på tv <strong>och</strong> som också<br />
råkar kunna skriva. Kanske anpassar de sig till kommersiella krav.<br />
Klart är att snobbismen har gått förlorad på 2000-talat. Underklassunderhållning <strong>och</strong> överklassvurm fick plötsligt<br />
fäste som godkända ytterligheter <strong>och</strong> mitt i den skiten sitter en ledig brevbärare på lördagskvällen utan bättre val.<br />
Saknas gör den bildade övre medelklassen <strong>och</strong> kreddpajasarna som vill något vackert med vår kultur. 90talssnobbarna<br />
som var så besvärligt pretto behövs igen.<br />
Bara snobbens goda smak kan ge ringar på vattnet <strong>och</strong> rädda oss från den här sövande, kommersiella<br />
mediokratin som gör folk till mindre lyckliga kulturkonsumenter.
Quetzala Blanco - Expressen<br />
050609<br />
Coldplay-hysterin på väg till Sverige<br />
I Storbritannien säljer bandet 105 skivor i minuten.<br />
Är Coldplay-hysterin på väg till Sverige?<br />
Från att vara ett halvstort popband i samma skola som Travis <strong>och</strong><br />
Radiohead har nu brittiska Coldplay förvandlats till en<br />
arenarockgrupp med osannolikt stora framgångar.<br />
När bandets kritikerrosade album "X & Y" (som släpptes i Sverige i<br />
går) i måndags släpptes i England såldes, enligt The Sun, 105<br />
exemplar i minuten.<br />
I USA har singeln "Speed of sound" nått åttonde plats på Billboards<br />
topplista, en lista brittiska band haft klara problem att ta sig<br />
högt på de senaste åren.<br />
Coldplays pampiga sound har tydliga influenser från arenarockgenrens<br />
giganter U2 <strong>och</strong> REM, vilket bandets sångare Chris Martin heller inte<br />
förnekar.<br />
Skivan fick fyra getingar<br />
- Jag älskar idén om flera människor som samlas <strong>och</strong> sjunger samma<br />
sak, säger han till tidningen Entertainment Weekly.<br />
I går fick nya skivan fyra getingar av Expressens musikrecensent<br />
Anders Nunstedt.<br />
I höst kommer Coldplay till Sverige på sin stora Europa-turné.<br />
Datum är ännu inte bestämt.
Cecilia Hagen – Expressen<br />
060406<br />
Lena Endre får agera gisslan<br />
Jag går ganska ofta på teater. Jag vet, jag tillhör målgruppen. Även om jag är emot att behöva tillhöra någon som<br />
helst förutsägbar, av smarta krafter uträknad grupp.<br />
Medelålders, hyfsat bildad kvinna i storstad. Sådan är jag <strong>och</strong> det är kvinnor av min typ som bär upp kulturen.<br />
Även om vi inte tycks vara många nog, det pågår en blodig kamp om oss teaterbesökare out there.<br />
Att gå på teater är inte alls alltid upplyftande, det finns ett mentalt tuggmotstånd hela tiden men det känns nyttigt<br />
att utsätta sig. Ofta är man frestad att gå i pausen. Men ibland snuddar man inte ens <strong>vid</strong> tanken. Ungefär så är<br />
det.<br />
Det blir mycket Dramaten <strong>och</strong> en hel del Stadsteatern om man bor i Stockholm <strong>och</strong> för ögonblicket är det som<br />
om just Stadsteatern har ett försprång.<br />
En "Midsommarnattsdröm" där är hur bra som helst. Och snart är det dags för den nya versionen av "Jösses<br />
flickor", kvinnopjäsernas kvinnopjäs, det kan bli succé.<br />
Dramaten då? Tja, ingen "Fröken Julie" mer, ingen lysande Persbrandt-Bonnevieduo som fått draghjälp vad<br />
biljettförsäljningen anbelangar av oss inom skandalpressen.<br />
Det är ingen officiell kamp mellan de båda teatrarna som pågår, men utifrån kan man inte låta bli att betrakta<br />
dem som huvudkonkurrenter. Dramaten är lite finare av hävd <strong>och</strong> marmor <strong>och</strong> kristallkronor <strong>och</strong> Ingmar<br />
Bergman. Men kan ibland just därför bli sig själv väl nog, tycks det.<br />
"Dramaten gynnar vita män" stod det i en rubrik i en morgontidning häromdagen. Och då blir man, eller i alla<br />
fall jag, nyfiken <strong>och</strong> tänker att jojo, så är det säkert.<br />
Och nu sätter de upp Shakespeares "Macbeth" <strong>och</strong> alla kvinnoroller är strukna sånär som på själva den mordiska<br />
lady Macbeth. Lena Endre har fått agera kvinnogisslan här. Skrev någon <strong>och</strong> då tänkte jag åter att minsann,<br />
minsann. Som de gör, gubbarna. Och att hon ställer upp!<br />
Satt där i salongen i lördags, på första raden närmare bestämt så att jag kunde skåda ner på parketten, på bland<br />
andra Lena Endre. Gisslankvinnan var lös. Hon som dessutom skulle ha varit dragplåstret i den pjäs som nu hade<br />
premiär, men hon hoppade av ett antal veckor i förväg. Smart drag, skulle det visa sig.<br />
"De sju städerskorna" hette dramat <strong>och</strong> är, spekulerades det konspiratoriskt mellan bänkraderna, Dramatens svar<br />
på Stadsteaterns "Jösses flickor". Men redan i början av första akten kändes det att här var det bäddat för en<br />
flopp på självaste Stora Scenen, ojoj, Endre hade förstås insett varthän det barkade innan hon beslöt sig för att<br />
hon inte ville vara med där längre.<br />
Vilken teatersoppa. Vilka intrigändar. Så jag ringde jag upp Lena Endre för att få alla härliga spekulationer<br />
bekräftade. Men tji fick jag. Och hon var arg som ett bi.<br />
Att hon hoppat av "De sju städerskorna" berodde, vilket meddelats, på att hon fått en blödning på stämbanden<br />
<strong>och</strong> därför talförbud, inte på att hon lämnade ett sjunkande skepp, en läckande skurhink. Att "De sju<br />
städerskorna" kommer just nu beror inte alls på politisk korrekthet, sådant sysslar man inte med på Dramaten.<br />
Regissören Åsa Kalmér <strong>och</strong> Lena har slagits för projektet i två års tid.<br />
Dramaten gynnar förresten inte alls vita män, de som skriver i tidningarna tycks ha drabbats av tunnelseende,<br />
före Kalmér satte Hilda Hellwig upp den aktuella Ibsenpjäsen med Malmsjö-Göranzon. Till exempel.<br />
Och hur kommer det sig att ingen någonsin påpekade att Ingrid Dahlberg, förra Dramatenchefen, bara lät unga<br />
män regissera? För så var det. Dags för tv-debatt om allt detta!<br />
- Och dessutom, sa Lena Endre, är jag ingen gisslan i "Macbeth". Det finns nog många som går <strong>och</strong> drömmer om<br />
att ha min roll där. Och just detta är väl det enda man som förvirrad, knappt halvinitierad utanförstående kan vara<br />
fullständigt övertygad om.
Andres Lokko – Expressen<br />
051206<br />
om Svullo <strong>och</strong> alla andra stora humorister: Det finns inga lyckliga komiker<br />
Det finns inga lyckliga komiker. Jag har aldrig träffat någon glad humorist. Inte ens hört talas om någon.<br />
Min vän Jonas Inde, till alldeles nyligen medlem i Killinggänget, sade en gång att alla som pysslar med humor<br />
är, jag citerar, fullkomligt jävla stukade i huvudet. Jag tror att han har rätt.<br />
På ett eller annat sätt är humor som uttrycksform alltid något som börjar som en ren försvarsmekanism <strong>och</strong> sakta<br />
utvecklas till ens enda sätt att ta sig igenom livet, den enda metod man känner till. I vissa olyckliga fall blir det<br />
också ens yrke.<br />
Jag vet att det må låta som en klyscha att humorn är en sköld, ett oftast verbalt vapen mot mobbare i skolan, mot<br />
idioter <strong>och</strong> överhet, men det är likväl förbannat alldeles sant.<br />
Fast det är vad som händer senare i livet med oss maniska skämtare som är intressant.<br />
Varför en del av oss väljer att droppa sarkasmer, avväpnande trams <strong>och</strong> tvetydiga ironier omkring i oss i stället<br />
för att lära oss att slåss med knytnävarna "som riktiga män" är kanske inte så underligt, men det växer nästan<br />
ofelbart upp till en destruktiv reflex – där det enda som betyder något är att vara roligast. I hela världen <strong>och</strong><br />
hela tiden. Det är en konstant tävling som pågår i ens inre dygnet runt, år in <strong>och</strong> år ut. Allt som sker i ens liv, allt<br />
du ser <strong>och</strong> upplever ska förvandlas till comedy.<br />
Om humorn föds ur en försvarsmekanism redan i ens barndom har den i vuxen ålder blivit säcken man stoppar<br />
all sin ångest i. Och så knyter man igen den <strong>och</strong> rusar <strong>vid</strong>are. Vi skrattar åt det vi är rädda för. Ju närmare,<br />
personligare <strong>och</strong> privatare, desto längre skratt.<br />
Humoristens är ett ensamt yrke. Här är ett tomt papper. Fyll det med kul. Här är en publik. Fyll dem med kul.<br />
Ingen annan konstform har heller så hårda kritiker. Om publiken inte skrattar så är du dålig. End of discussion.<br />
Och du får aldrig en andra chans. Tåget har gått. Komiker är livrädda hela tiden. De må inte alltid vara det innan<br />
de gör sitt yrkesval men sedan blir de det ofelbart.<br />
Min terapeut sade en lika klok som paradoxal sak för sex år sedan när jag efter tio års komediförfattande brakade<br />
ihop - sluta ta med dig jobbet hem.<br />
En sann men motsägelsefulll diagnos att idissla. Humor är ju roligt. Även på ens fritid. Kan man tycka.<br />
Det finns inget svårare än att få folk att skratta. Jo, en sak. Att få folk att fortsätta skratta. Komiken förändras<br />
ständigt <strong>och</strong> inget har en mer uppenbar datumstämpel tatuerad i pannan.<br />
Vi har alla sett komedikaraktärer bli omoderna, passé <strong>och</strong> omåkta. Inte minst Micke Dubois en gång så geniala<br />
Svullo. Men man måste upp i sadeln igen. Detta är ju vad jag kan <strong>och</strong> gör. Och bekräftelsen från en publik som<br />
applåderar <strong>och</strong> skrattar är en drog starkare än heroin.<br />
Och vad är det vi skrattar åt? Andra människors olycka? Ja, ofta. Oavsett om det är en elak polis som halkar på<br />
ett bananskal eller världens ensammaste mellanchef i brittiska Slough, <strong>och</strong> någonstans måste detta bottna i<br />
komikern själv.<br />
Läs Jonas Indes bok "Too fast for love" om hans resa mot en psykos som drev honom att hoppa ut genom sitt<br />
fönster på tredje våningen. Läs allt som någonsin skrivits om Bill Hicks, Richard Pryor <strong>och</strong> Peter Sellers. Eller<br />
om Moltas. Det är en plågsamt mörk lektion att lära sig komikens mekanik genom dess främsta utövare.<br />
Alla genuint roliga människor har ett avgrundsdjupt mörker som de öser sitt existensberättigande ur. Och de går<br />
längre <strong>och</strong> längre in i det för att överleva. Hyran måste ju betalas. Micke Dubois var en av dem.<br />
Det är inte speciellt förvånande att Ing mar Bergman skrev sina klassiska komedier när han mådde som sämst,<br />
medan de ångestladdade dramerna författades i nyförälskad harmoni. Slutresultaten är olika men<br />
tillvägagångssättet detsamma.
Det förklarar också hur så många komiker i mogen ålder har en förmåga att bli så framstående<br />
dramaskådespelare. Carl-Gustaf Lindstedt <strong>och</strong> Gösta Ekman, för att nämna några svenska exempel.<br />
De kan desperation <strong>och</strong> mörker som sin egen bakficka, på ett sätt som man aldrig kan lära ut på scenskolan, de är<br />
ju komiker. Och det är först när man i efterhand studerar så till synes enkla komedikreationer som Gösta Ekmans<br />
stela Papphammar eller Rowan Atkinsons Mr Bean som man inser att de är komplexa porträtt av ensamhet.<br />
En logisk följd av detta är just möjligheten att lära oss av tidigare komedigenerationer. Därför är det år 2005 inte<br />
så konstigt som det först verkade att många av vår tids mest uppmärksammade komedier för bara några år sedan<br />
aldrig hade sorterats in på humor-hyllan hos din lokala <strong>vid</strong>eouthyrare, utan snarare i facket för "kolsvart drama".<br />
En tv-serie som "The office" är ett uppenbart exempel på humor som har betydligt närmare till Lars Norén än till<br />
Helan & Halvan. Eller till "Vänner" för den delen.<br />
Humorns framtid ser väldigt mörk ut. Fast det har den alltid gjort. Det är bara <strong>vid</strong> sådana här sorgliga tillfällen<br />
den blir synlig för oss alla.
Anders Nunstedt - Expressen<br />
050310<br />
För lite dagisrefränger<br />
Totalt antal barnbidrag när schlager-SM avgörs i Globen: 0.<br />
Kommer kidsen att bojkotta schlagen i år?<br />
Tävlingens eldsjälade överhuvuden Christer Björkman <strong>och</strong> Thomas Hall samt jurybossen Jovan Radomir har<br />
under de fyra långa veckor som schlager-SM hittills pågått försökt trumma in att de haft som mål att bredda<br />
tävlingen i år.<br />
Well done grabbar, i finalen ryms ju stilar som disco, schlager, folkrock, gitarrpop, vegas-stomp, bossa <strong>och</strong> rock.<br />
Sedan är det förstås en smaksak om schlager-SM blivit bättre – rent låtmässigt. Och frågan är vad tävlingens<br />
mest hängivna fans - barnen - egentligen tycker.<br />
I fjol lärde sig alla dagisbarn texten till After Darks "Dolce vita" över en natt. Året innan var det Sareks folkvise<br />
euro som småttingarnas oskuldsfulla små hjärtan bultade så passionerat för. 2003 föll alla yngre tittare pladask<br />
för de tokroliga brändmännen i Brandsta City Släckers. Listan går att göras lång.<br />
Ovan nämnda låtar var inga slutvinnare, fast de skakade liv i sina respektive finaler. Men vad finns det<br />
egentligen för ungarna att engagera sig i den här gången?<br />
Det ser oroväckande tunt ut. Min egenproducerade expertpanel, som redan innan han fyllt tre kunde gasta "Det<br />
gör ont", "Min kärlek", "Olé olé" <strong>och</strong> "Dolce vita", har varit avmätt inför årets underhållning. Visserligen gjorde<br />
han tummen upp för Date <strong>och</strong> Rickard Engfors, men jag är rädd för att det är på grund av att han såg dem<br />
genrepa live. Och de är hur som helst fett utslagna.<br />
Men några bidrag med möjlighet att fånga landets mäktiga barnaskara finns det ändå. o Jimmy Jansson, finalens<br />
ena söta tonåring (Caroline Wennergren är den andra) har en rivig gitarrpoptrudelur som borde tilltala alla<br />
ungar som älskar Gyllene Tider. Vilket alla ungar gör, väl? o Linda Bengtzing, som fick låten Christer Björkman<br />
& co ansåg att Pernilla Wahlgren var för rynkig för. Linda är glad. Jätteglad. Till <strong>och</strong> med jättejätteglad. Som<br />
Pippi på rymmen.<br />
o Nanne Grönwall är förvisso klassad som tant av såna som inte hunnit lära sig cykla, men hon ser nog ändå<br />
häftig ut i kidsens ögon. Och "Håll om mig" låter förmodligen precis lagom tuff <strong>och</strong> annorlunda för att de ska<br />
orka tjata på mamma <strong>och</strong> pappa på att få rösta lite.<br />
Men några klockrena barnbidrag är de inte. Det är för lite kostymer, buskis <strong>och</strong> dagisrefränger helt enkelt.<br />
schlager-SM<br />
Anders Nunstedt
Ebba von Sydow - Expressen<br />
051007<br />
SHOPPING Rätt i rosett<br />
Få stiltrick får en att känna sig så söt, så snabbt <strong>och</strong> med så enkla medel som att knyta en rosett av ett sidenband<br />
runt tofsen, midjan eller över kavajen.<br />
I helgen avslutas den sista internationellt viktiga modeveckan,<br />
nämligen den i Paris. Nu dröjer det till februari innan modepressen<br />
reser världen över igen, då för att spana in höstmodet 2006 <strong>och</strong><br />
trenderna för vintern 2007...<br />
VECKANS HIT<br />
o Huva på toppen blir en trend våren 2006, konstarerar Fredags Ebba<br />
efter att ha spanat in Milanovisningarna. Coolt!<br />
!"Jag älskar vackra kläder <strong>och</strong> jag har det stora privilegiet att få tillgång till dem... Men de är inte mina, jag<br />
måste lämna tillbaka dem nästa dag", sa Sarah Jessica Parker till Vogue i veckan. Skönt, nu blev vi lite mindre<br />
avdunsjuka.<br />
Lite, alltså. De ser ut som hemlösa!<br />
Modeskaparen Valentino tycker inte att Julia Roberts <strong>och</strong> Cameron Diaz kan mäta sig med de klassiska<br />
filmstjärnorna!<br />
Handväskan fortsätter att sno uppmärksamhet i modet i vår, men på Milanovisningarna lyste väskorna i rött,<br />
grönt <strong>och</strong> klarblått. Vilket inte betyder att din bruna höstväska är long gone nästa säsong, de finns också där.<br />
Däremot köper vi kanske en budgetvariant av färgklicken som komplement.<br />
Ebbas topp-3 favoritrouge för höstrosiga kinder<br />
1. Clarins multiblush i Raspberry ger en frisk vardagslook.<br />
2. Nars puderrouge i Orgasm eller rosatonade Angelicka för party...<br />
<strong>3.</strong> Face Stockholms puderrouge i hot pink fejkar mina promenadrosor<br />
lätt som en plått!