Den tidiga hypertoniforskningen i Sverige - en medicinhistorisk ...

Den tidiga hypertoniforskningen i Sverige
- en medicinhistorisk översikt
Peter Nilsson och Lars Werkö
Författarpresentationer
Peter Nilsson, docent, universitetslektor, Enheten för medicinens historia 1 , samt Avdelningen
för medicin 2 , Lunds universitet, 1 Lund och 2 Malmö.
Lars Werkö, professor, SBU, Stockholm
Korrespondens
Peter Nilsson, docent
Enheten för Medicinens historia
Lunds universitet
Universitetssjukhuset, 221 95 Lund
Tel. 046/33 24 15
Fax. 046/92 32 72
e-mail Peter.Nilsson@medforsk.mas.lu.se
1

Hypertoni historia
Ingress
Hypertoniforskning har bedrivits i Sverige i mer än 100 år, ända sedan Tigerstedt och
Bergman 1898 påvisade njurens effekter på blodtrycket via renin. En lång rad svenska
forskare har gjort sina insatser inom hypertoniområdet under 1900-talet. Det kan finnas
anledning att uppmärksamma dessa insatser nu när vi börjat ett nytt sekel. Hypertoni har
kunnat behandlas farmakologiskt endast i 50 år. Under det millenium som just inletts
kommer forskningen kring blodtryckets roll för hälsan säkert att fortsätta. Förr eller senare
kommer bakgrunden för blodtryckssjukdomarna att bättre förstås liksom vi kommer att finna
än bättre och mer tolerabla läkemedel eller andra behandlingsformer inom detta viktiga
kliniska område.
2

Man kan inte förstå hur behandlingen av högt blodtryck utvecklats och de insatser som gjorts
av svenskar utan att i viss utsträckning också betrakta den internationella arenan. Detta gäller
såväl tillståndet som sådant som de möjligheter till behandling som erbjudits under större
delen av 1900-talet.
Förutsättningar för hypertoniforskningen
Det var egentligen den amerikanska försäkringsindustrin som först uppmärksammade
betydelsen av blodtryckets höjd för livslängden. Redan ett blodtryck uppmätt vid ett
läkarbesök visade sig kunna förutsäga hur stor risken var för en förtidig död. Ett stort antal
mer eller mindre väl kontrollerade undersökningar av hela befolkningar (Bergen) eller delar
av dem (Framingham, Göteborg, Uppsala) har sedan bekräftat detta samband. Hur mycket
blodtrycket var förhöjt spelade stor roll, vilket bland annat visade sig i de mycket höga
blodtrycksvärden som under mitten av 1900-talet uppmättes hos patienter med malign
hypertoni – diastoliska blodtryck över 150 mm Hg – medan patienter med vad som då
kallades benign hypertoni endast hade diastoliska tryck kring 120 mm Hg.
Uttrycket benign hypertoni hade sin grund i att man ansåg att blodtrycket måste vara förhöjt
för att försörja hjärnan (och eventuellt även hjärtat) med tillräcklig genomblödning. Det stod
också relativt tidigt klart att blodtrycket varierade under dygnet, vilket först påvisades av
Sven Hammarström som lät sjuksköterskor mäta blodtrycket på hypertonipatienter dygnet
runt. Blodtryckets variabilitet såväl vid normalt som för högt blodtryck har sedan bekräftats i
många studier med automatiska blodtrycksmätare.
Att en del av patienterna med högt blodtryck också hade njursjukdom stod också tidigt klart,
men relationen mellan njurarna och blodtrycket började inte få sin förklaring förrän först
Tigerstedt och sedan Goldblatt påvisade att inskränkning av njurgenomblödningen stegrade
trycket. Härvidlag hade också Erik Ask-Upmark en roll när han påvisade samband mellan
missbildning av en njure och högt blodtryck.
Hämodynamiska undersökningar
Under lång tid var det osäkert hur den bakomliggande hämodynamiken såg ut, framförallt
förhållandet mellan hjärtats minutvolym och trycket i pulsådrorna samt hur det reglerades.
Berodde tryckstegringen på att hjärtat pumpade ut för mycket blod eller var trycket förhöjt
3

därför att det perifera motståndet i kärlen var stegrat? Först när nya metoder
(hjärtkateterisering, direkt blodtrycksmätning, spädningskurvor) möjliggjorde exakta
bestämningar av hjärtats minutvolym hos patienter med hypertoni kunde denna fråga
besvaras. Hämodynamiska studier visade också att blodtrycket i lungkretsloppet initialt var
normalt, men stegrades när vänster kammare började svikta. Här bidrog svenska forskare
väsentligt till de ökade kunskaperna, fr.a. Lagerlöf, Werkö och Varnauskas. Studier av hur
arbetsbelastning påverkade hämodynamiken hos patienter med högt blodtryck gjordes initialt
av dessa samt senare av Sannerstedt och Lund-Johansen, där i synnerhet den senare har gjort
en stor insats genom långtidsstudier av patienter under olika typer av behandling för det höga
blodtrycket.
En speciell fråga har varit hur cirkulationen vid hypertoni förändrats med åldern. Högt
blodtryck hos unga individer sammanhängde ibland med förhöjd hjärtminutvolym och tecken
på en labil blodtrycksförhöjning. Utvecklingen mot definitiv hypertoni har studerats särskilt
av Stevo Julius (med tidigt deltagande av Lennart Hansson) och av Jan Brod. Jiri Widimsky,
tjeck med svensk forskarutbildning i Göteborg, har sedermera följt upp de patienter som Brod
studerade.
Dessa studier i relativt begränsade patientmaterial har utgjort förutsättning för användningen
av de många läkemedel med olika angreppspunkter som senare kommit fram. Innan dessa
medel använts brett i kliniken har deras effekter studerats först i mindre fysiologiska studier
och senare i stora och representativa patientserier över hela världen. I bägge dessa fall har
flera grupper av svenska forskare bidragit till utveckling av ny kunskap.
Undersökningar av metabolismen
På samma sätt som hämodynamiken vid hypertoni länge var oklar, har sambandet mellan
hypertoni och metabola förändringar först på senare år fått den uppmärksamhet den förtjänar.
Det är då av intresse att Eskil Kylin, lasarettsläkare i Jönköping, redan tidigt hade avancerade
funderingar om ett sådant samband. I likhet med cirkulationsstudierna är det emellertid först
när bättre metoder för exakta metaboliska studier kommit fram som det varit möjligt att
närmare definiera dessa samband. Liknande förhållande råder för övrigt i fråga om det
samband som föreligger i relation till olika hormonella substanser, där framförallt Ulf von
Eulers insatser i fråga om noradrenalin måste betonas. Dennes insatser gjorde det möjligt för
4

Artur Engel, lasarettsläkare i Falun, att använda bestämning av noradrenalin i blod för att
diagnostisera patienter med feokromocytom, en sällsynt anledning till förhöjt blodtryck.
Behandlingen
En enorm flora av studier i djurmodeller har bidragit till förståelse av blodtryckets reglering,
men det har inte funnits någon modell som exakt avspeglar förhållandena vid
blodtryckssjukdom hos människa. Läkemedelsföretagens insatser i fråga om nya medel med
blodtryckssänkande effekt har därför nått framgång först när det blivit möjligt att studera hur
olika substanser påverkat tillståndet hos patienter med högt blodtryck. Kliniska forskare med
skärpt iakttagelseförmåga har sällan varit så betydelsefulla som när det gällt den fortsatta
utvecklingen av behandlingen av patienter med högt blodtryck.
De framsteg som gjorts i behandlingen av patienter med högt blodtryck har åstadkommits
dels genom detaljerade studier i små patientmaterial, dels genom stora välkontrollerade
studier vid många kliniska centra. De förra har varit nödvändiga för förståelsen av bland
annat verkningsmekanismer, de senare för att visa i vilken utsträckning behandlingen
verkligen lett till en sådan förbättring att den varit betydelsefull för patienten. Majoriteten av
bägge dessa typer av undersökningar hade inte varit möjliga utan samarbete mellan forskande
läkemedelsföretag och kliniska forskare. Detta har i allmänhet inneburit omfattande stöd för
klinisk forskning från olika läkemedelsföretag; i allmänhet det eller de företag som tagit fram
läkemedlet i fråga. I detta sammanhang har svenska forskare och svenska företag aktivt
deltagit i denna utveckling.
Betydelsen av kirurgisk sympatektomi
Den första behandling som var direkt inriktad på blodtrycksregleringen, var den kirurgiska
sympatektomi som angavs av Smithwick och Peet. I den senare utvecklingen av den
kirurgiska behandlingen använde sig Smithwick till och med av adrenalektomi i kombination
med avlägsnandet av den sympatiska gräns-strängen. En av de bästa studierna av effekterna
av sympatektomi presenterades av Sven Hammarström i dennes avhandling 1947. Han kunde
också tillsammans med dansken Bechgaard något senare jämföra effekten av denna operation
med enbart medicinsk övervakning i förhållandevis stora kliniska patientserier, ett av de
första försöken till en kontrollerad studie av behandlingseffekten. De visade då att
behandlingen hade ökat överlevnaden i förhållande till en obehandlad kontrollgrupp.
5

Den huvudsakliga betydelsen av de resultat som erhölls vid kirurgisk sympatektomi,
framförallt vid malign hypertoni, var att de pekade fram mot möjligheten till sympatektomi
med användning av läkemedel – farmakologisk sympatektomi. Försök med sådana infördes i
Storbritannien i slutet av 1940-talet med en rad från början starkt toxiska substanser, vilken
måste ges i injektion. Så småningom framställdes mindre toxiska ganglieblockerare som
kunde användas peroralt (hexamethonium). De gav samtliga svåra biverkningar, vilka dock
tolererades eftersom den tidigare urusla prognosen (död inom ett halvt år efter diagnos)
förbättrades betydligt med en femårsöverlevnad över femtio procent. Utvecklingen leddes här
från Storbritannien men med väsentliga bidrag från Bertil Hood, Stina Björk och deras
medarbetare i Göteborg.
Den vidare utvecklingen av farmakologisk behandling av hypertoni är en långvarig
framgångshistoria kännetecknad av stora upptäckter omväxlande med besvikelser, de senare
framförallt genom upptäckten av allvarliga biverkningar vid användning av från början till
synes gynnsamma läkemedel. Sådana har varit reserpin (rauwolfia-drogens verksamma
substans), alfa-metyl-dopa, och i viss mån hydralaziner och alfa-adrenerga blockerare. Dessa
har efter en period av stor framgång inte längre någon klinisk betydelse. Även i denna
utveckling har svenska kliniska forskare, framförallt Bertil Hood och hans medarbetare spelat
stor roll.
Den senare hälften av 1900-talet kan delas in i decennier i fråga om vilka blodtryckssänkande
medel som kom fram eller dominerade under respektive decennium (Tabell 1). Dessa har
utvärderats i en SBU rapport 1994 om behandling av måttligt förhöjt blodtryck (1).
Vetenskapliga möten och sammanslutningar
Den internationella hypertoniforskningen har befrämjats av bildande av det Internationella
Hypertonisällskapet, där svenska forskare deltagit på olika sätt under olika tider. Första
gången som internationellt samarbete inom detta fält diskuterades var i Prag 1960, där ett
möte hölls på initiativ av WHO och med svenskt deltagande av Folkow, Hood och Werkö.
Detta följdes av ett liknande i Siena 1965, där dessa personer likaledes deltog tillsammans
med Arvid Carlsson. När väl Sällskapet bildats har Lennart Hansson tagit en aktiv del i detta,
bland annat som ordförande under åren 1982-84. En svensk motsvarighet har blivit Svenska
Hypertonisällskapet, där PN för närvarande är ordförande.
6

Som ett tecken på det långvariga och konsekventa intresset för hypertoniforskning i Sverige
ett 100-tal akademiska avhandlingar som försvarats i Sverige där den huvudsakliga
frågeställningen rörde patienter med hypertoni. De äldsta arbetena illustrerar de tidiga
intressena, de senare vilka konsekvenser detta haft för nästa generation forskare (denna lista
av avhandlingar kan återfinnas på Svenska Hypertonisällskapets hemsida:
www.hypertoni.org).
Korta biografier av svenska hypertoniforskare under tidigt 1900-tal samt seklets mitt
Robert Tigerstedt (1853-1923)
Denne finlandsvenske fysiolog beskrev 1898 tillsammans med sin medarbetare Bergman
förekomst av renin i njuren (2), en peptid med blodtrycksstegrande egenskaper. Den har
senare visats vara viktig del i renin-angiotensin-aldosteron-systemet (RAAS). Tigerstedt var
vid denna tid professor i fysiologi vid Karolinska Institutet i Stockholm, men återvände
senare till Finland. Denna fundamentala upptäckt följdes upp. av amerikanen Goldblatt som
genom avstängning av cirkulationen till ena njuren åstadkom stegring av såväl reninhalt i
blodet som blodtryck (1934). Flera farmaka är baserade på kunskaper om RAAS, framförallt
aldosteronantagonister, ACE-hämmare, angiotensin-II-receptor antagonister samt
reninhämmare.
Eskil Kylin (1889-1975)
Kylin var under- eller överläkare i Eksjö, Jönköping och Stockholm, från 1920-talet till slutet
av 1940-talet. Han studerade mikrocirkulationen vid hypertoni (3) men även metabola (4) och
endokrina rubbningar (5) i samband med hypertoni. Redan 1923 beskrev Kylin det s.k.
metabola syndromet - hypertoni kombinerat med nedsatt glukostolerans och flera andra
metabola rubbningar, bl.a. hyperurikemi (6). Han studerade också relationen mellan
kalciumomsättning och blodtrycksreglering (7). Kylin påvisade den dubbla konsekvensen av
att injicera adrenalin subkutant med stegring av puls och blodtryck åtföljt av reaktiv
hyperglykemi. Dessa fynd motsvarar dem som senare gjorts av Stevo Julius. Denne hävdar
att sympatikusaktivering ligger bakom det kardiovaskulära riskfaktorsyndrom där hypertoni
ingår (8). Kylin sammanfattade sina kunskaper om högt blodtryck och samhörande
medicinska rubbningar i Sveriges första monografi om hypertoni, ett pionjärarbete (9).
Ulf von Euler (1905-1983)
7

Professor i fysiologi vid Karolinska Institutet och Nobelpristagare. Baserat på djurexperimentella
studier framlade von Euler 1945 noradrenalinets fysiologiska roll, bl.a. för
reglering av blodtryck och perifer cirkulation (10). Genom att mäta katekolaminer i urin och
blod lades en grund för diagnostik av feokromocytom, en binjuremärgtumör med
hypersekretion av katekolaminer utgörande en av de klassiska endokrina orsakerna till
sekundär hypertoni, som kan behandlas med operativt avlägsnande av tumören. I samarbete
med invärtesmedicinaren Artur Engel, överläkare i Falun, publicerades de första kliniska
arbetena med denna metod.
Hilding Berglund (1887-1962)
Berglund var professor i medicin i Minneapolis och Peking, men återvände till Sverige mot
slutet av 1930-talet, där han verksam vid S:t Eriks sjukhus i Stockholm och initierade mycket
av den kliniska hypertoniforskningen i Sverige. Hans viktigaste publikation var ”The kidney
in health and disease”, en antologi med alla ledande njurforskare. Han skrev en rad artiklar
om hypertoni, dess klinik och behandling i början av 1940-talet (11) samt den första breda
läroboken på svenska om "Hjärt-, kärl- och njursjukdomarnas behandling" (1946) före
början av modern farmakoterapi (12). Han nämnde där kalium-thiocyanid (rhodankalium), ett
medel med "obetydlig terapeutisk bredd" och allvarliga, ibland dödliga, biverkningar (12).
Mer användbart ansågs barbiturater vara, framförallt Amytal, Isomyl, (pentymal), vid
hypertoni med starka "emotionella" komponenter. Vid framförallt malign hypertoni användes
kirurgisk sympatektomi, där Berglund och Herbert Olivecrona initierade en svensk klinisk
studie, vars resultat analyserades av Sven Hammarström. Starkt saltrestriktiv diet, den s.k.
Kempnerska risdieten, introducerades i slutet av 1940-talet. Långtidskompliance med denna
rigorösa diet var dålig. Berglunds största betydelse var genom den forskarskola han
etablerade.
Sven Hammarström (1909-83).
Hammarström var underläkare hos Berglund när han disputerade på en avhandling 1947 (13)
rörande blodtryckets variationer samt effekten av sympatektomi i ett svensk material. I de
första försöken att genomföra dygnsmätningar av blodtrycket med hjälp av konventionell
teknik visade han att blodtrycket varierade lika mycket procentuellt oavsett dess höjd.
Tillsammans med dansken Bechgaard publicerade han en jämförelse mellan effekten av
sympatektomi och medicinsk övervakning vid hypertoni, ett av de första försöken till
8

kontrollerade studier. Hans fortsatta karriär blev som överläkare i medicin i först Sundsvall,
sedan Nyköping.
Erik Ask-Upmark (1901-1985)
Denne särpräglade professor i internmedicin vid Akademiska Sjukhuset i Uppsala med rötter
i Lund var framförallt anatomiskt intresserad och hade påvisat sambandet mellan
njurmissbildningar och hypertoni (Ask-Upmark-njure - hästskoformad njure). Han anger i sin
bok "A primer of High Blood Pressure", den andra svenska monografin speciellt ägnad
hypertoni som utkom 1967 (14), att han före Goldblatt publicerade data (1929) till stöd för
tanken att ensidig skada av ena njuren kunde leda till hypertoni (15). Ask-Upmark
publicerade en viktig sammanfattning av dåtidens kunskapsläge om den arteriella hypertonins
förekomst och kliniska betydelse, dess patofysiologi och terapi redan 1942 (16).
Bertil Hood (1917-1991)
Bertil Hood började intressera sig för högt blodtryck under sin utbildning i Falun som
underläkare hos Artur Engel, samt i Göteborg under Martin Odin. Han disputerade på ett
arbete om njuren vid hypertoni som gjordes i Falun. Därefter var han en kort tid professor i
medicin i Uppsala och i njurmedicin i Lund innan han slutligen som professor i medicin i
Malmö utvecklade befolkningsstudier där från 1972 till dess han gick i pension.
Med början i avhandlingen om njurcirkulationens reglering vid hypertoni (17) blev Hood
pionjären i Sverige för behandlingsstudier. Han introducerade modern, kontinuerligt bedriven
hypertonibehandling. Hoods avgörande insatser kom framförallt att bli i Göteborg och
Malmö. Tidigt introducerade han farmakologisk ganglieblockad på Sahlgrenska sjukhuset
1950 då några få patienter med malign hypertoni behandlades med hexametonium. Hood
hade som förste svensk fått tillgång till denna substans genom det brittiska företaget
May&Baker. Ganglieblockad gav besvärande biverkningar, men trots detta kunde Hood och
medarbetare visa en drastisk förbättring av den förut usla prognosen vid malign hypertoni
(18,19). De nya substanser som sedermera successivt introducerades utnyttjades i
kombinationsbehandling av ökande patientserier.
Bertil Hood samlade kring sig en grupp medicinare med intresse för behandling av hypertoni
(Stina Björk, Gunnar Angervall, Thomas Falkheden). Kontakter med den stora grupp som
initierade befolkningsstudier i Göteborg (Gösta Tibblin, Lars Wilhelmsen, Göran Berglund
9

och deras många disciplar) samt njurmedicinarna Mattias Aurell och medarbetare ledde till
att Hoods intresse för hypertonins konsekvenser fick en västsvensk fortsättning även sedan
han lämnat Göteborg. Det ledde också till andra hälsoprojekt med riskfaktorscreening som i
projektet Förebyggande Medicin i Malmö 1974 -1992 (20,21).
Med sin stora kunskapsbas och dynamiska ledarstil placerade Bertil Hood Sverige på kartan
över betydelsefulla initiala insatser i utvecklingen av farmakologisk behandling av hypertoni.
Bertil Hood var den som först fick en av författarna (PN) intresserad för hypertoni genom
hans betoning av sambandet hypertoni, njurprocesser och renin. Då detta knappast kunde vara
enda förklaring sporrade det till ett fortsatt kritiskt intresse för mekanismerna bakom högt
blodtryck.
Stina Björk (1907-1989)
Som enda kvinna i denna sammanställning bör Stina Björk omnämnas. Hon tillhörde den
grupp i Göteborg som under Hoods ledning studerade hypertonibehandling och kom senare
som njurmedicinare till Medicinkliniken vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Björk skrev
tillsammans med Hood ett flertal artiklar där man summerade gemensamma erfarenheter från
klinikerna i Göteborg och Uppsala (19,22).
Björn Folkow (1921-)
En av de idag internationellt mest kända svenska forskarna inom hypertoniområdet är Björn
Folkow. Han utbildades i Lund under Georg Kahlson men har gjort sin största insats vid
Institutionen för fysiologi i Göteborg sedan slutet av 1940-talet. Folkow har speciellt studerat
de morfologiska och funktionella kärlförändringar som tidigt i hypertoniförloppet uppträder i
artärvägg och i arterioler (23). Den kompensatoriska kärlhypertrofin kan efterhand ta över
den tryckförstärkande rollen även om processen primärt börjar med någon annan mekanism.
Detta kan ha särskild betydelse genom de effekter av psykosocial stress på hormonella
system som leder till hemodynamiska reaktioner (24). Björn Folkow är dessutom unik genom
att han i sina hypertonistudier kombinerar djupgående kunskaper inom neurofysiologi och
cirkulationsfysiologi. Björn Folkow är en av de fysiologer som betonat vikten av studier på
intakta djur som kontrast mot molekylärbiologi (integrativ fysiologi).
Vid internationella hypertonikongresser hålls numera hedersföreläsningar uppkallade efter
Björn Folkow som en uppskattning av denne svenske forskares insatser för förståelse av det
höga blodtryckets fysiologi.
10

Lars Werkö (1918-)
Lars Werkö var en av Hilding Berglunds mer framgångsrika adepter. Han inrättade 1947 ett
av de första hjärtkateteriseringslaboratorierna i Europa efter att ha studerat hos André
Cournand i New York. Tillsammans med Henrik Lagerlöf gjordes i slutet av 40-talet de
första studierna av hämodynamiken vid hypertoni. Tryckförhållandena i lungkretsloppet och
deras förändring vid vänster kammarsvikt klarlades, liksom den akuta effekten av
digitalisglykosider vid svikt av vänster kammare. En större serie patienter med högt blodtryck
analyserades i den avhandling som Ed Varnauskas lade fram 1953. Dessa följdes senare av
kliniska och hämodynamiska studier av olika blodtryckssänkande substanser både vid
essentiell hypertoni och hypertoni under graviditet. Som professor i internmedicin i Göteborg
mellan 1957 och 1975 etablerade Werkö samarbete med Hässle. Detta ledde bland annat till
kliniska studier med betablockerarna alprenolol, vars blodtrycksänkade effekt Gösta Tibblin
påvisade, och metoprolol vars kardiella effekt särskilt studerades av Åke Hjalmarsson.
Werkö lämnade 1975 den akademiska medicinen för att leda forskningen vid AB Astra till
1985. Som forskningschef och vice koncernchef i AB Astra blev han bland annat ansvarig för
det fortsatta arbetet med beta-blockerare vilket ledde till utvecklingen av metoprolol. I
fortsatt arbete som ordförande för SBU, Statens Beredning för Utvärdering av Medicinska
Metoder, till 1995 var Werkö bland annat ansvarig för den kritiska granskningen av
behandling av måttligt förhöjt blodtryck som SBU publicerade 1994 (1).
Vid Sahlgrenska sjukhusets Medicinska Klinik I kom en stor grupp av medarbetare att
studera hypertonisjukdomens epidemiologi och behandling med många av de substanser som
successivt kom fram. Arvet efter både Hood och Werkö medförde upprepade banbrytande
insatser i fråga om hypertonisjukdomens behandling.
Flera avhandlingar tillkom i detta arbete, bland annat Gösta Tibblins om blodtrycket i
befolkningen, Rune Sannerstedts om effekten av arbete vid hypertoni och Göran Berglunds
om saltkänslighet vid hypertoni.
Gösta Tibblin (1929-1997)
Tibblin började som internmedicinare vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, men blev efter
en period i Kanada senare verksam som en av Sveriges första professorer i allmänmedicin i
11

Uppsala. Han startade en av de första stora screeningstudierna i Sverige, den som berörde
1913 års män i Göteborg. Den omfattade en tredjedel av de män som var födda i Göteborg
1913 och vid 50-års ålder undersöktes första gången 1963. Dessa har sedan följts var tionde
år fram till de fyllt 80 år. Denna banbrytande epidemiologiska studie följdes sedan av flera
andra. Resultaten gällande män med högt blodtryck i denna undersökning utgjorde Tibblins
doktorsavhandling i mitten av 60-talet (25). Han beskrev där prevalens för hypertoni i
befolkningen samt påverkan av plasmaviskositet, plasma proteiner och plasmavolym vid
hypertensiva tillstånd (26).
Calle Bengtsson (1934-)
Calle Bengtsson utbildades som underläkare vid Sahlgrenska Sjukhusets Med Klin II och
blev liksom Tibblin professor i allmänmedicin, fast i Göteborg. Calle Bengtsson följde under
många år en kohort av kvinnor i olika åldrar som första gången undersöktes i slutet av 1960talet.
Prevalens av hypertoni och dess komplikationer studerades (27,28) liksom
behandlingseffekter. Calle Bengtsson visade att det förelåg en skillnad i prevalens för
hypertoni mellan män och kvinnor. Detta tillsammans med en selektiv manlig mortalitet i
högre åldrar leder till att det sammantaget finns fler kvinnor än män med hypertoni. Det är
därför viktigt att svenska epidemiologiska data för blodtryckets fördelning för bägge könen
finns tillgängliga. Calle Bengtsson har genom sina studier också bidragit till att frågor om
kvinnors hälsa fått ett faktiskt underlag.
Den fortsatta utvecklingen
De arbeten och forskare som nämnts i denna beskrivning av utvecklingen utgör en
genomgång som ej är komplett men lyfter fram några av de personer och personligheter som
skapat och stimulerat det stora intresse för frågor rörande blodtryckets reglering och risker
som kommit att prägla de senaste decenniernas medicinska debatt i Sverige och
internationellt. Inte minst har intresset därvid stimulerats av en intensiv internationell och
nationell verksamhet med specialmöten inom det kardiovaskulära området. Utvecklingen har
också möjliggjorts av att ett stort antal mer anonyma praktiker bidragit med kunskaper om
hypertoni. Ett exempel på detta är I. Holmgren som följde utveckling av blodtryck hos 4864
patienter vid en privatläkarpraktik i Stockholm under perioden 1909-1953 (29). Han
konstaterade att medelblodtrycket föreföll att sjunka bland patienterna inom olika
ålderskategorier från 1900-talets början till dess mitt samt satte detta i samband med bättre
allmänna levnadsvillkor (29). Dessutom har de stora behandlingsstudierna baserats på att
12

många läkare varit villiga och intresserade av att förena sin dagliga läkarverksamhet med
exakt registrering av patienternas kliniska tillstånd på ett vetenskapligt sätt.
Svenska Hypertonisällskapet (SHS) är idag en organisation med runt 2.200 medlemmar, både
bland läkare i öppen och sluten vård samt bland hypertoniintresserade sjuksköterskor. Det
stora intresse som finns kring hypertoni, och den debatt som utlöses av förslag om olika
terapiformer (30), skall ses mot en bakgrund av att det trots allt bara gått ett halvt sekel sedan
Bertil Hood först i Sverige introducerade en för den tiden modern farmakologisk behandling.
Sverige har även kommit att spela en viktig internationell roll för genomförandet av en rad
stora randomiserade behandlingsstudier under senare år (STOP-1, STOP-2, CAPPP, HOT,
NORDIL) där fr.a. Lennart Hansson spelat en tongivande roll.
Modern hypertoniforskning har ställt patienten i centrum både i försök att finna tillståndets
bakgrund som för att undersöka faktorer som befrämjar en god följsamhet till råd om
livsföring samt insatt medikamentell behandling (33). I detta sammanhang har relationen
mellan den enskilde läkaren och patienten haft stor betydelse. Dessa strävanden vilar på den
grund som den tidiga hypertoniforskningen lagt i vårt land och som här skildrats.
Utvecklingen för att nå en bättre förståelse av hypertoni som delfenomen i en multipel
organpåverkan, sannolikt programmerad av såväl genetiska om fetala faktorer (31,32), pågår
således även i Sverige, liksom strävan att finna nya och bättre läkemedel med mindre
biverkningar.
13

Referenser
1. Behandling av måttligt förhöjt blodtryck. SBU-rapport Nr. 121. Stockholm, 1994.
2. Tigerstedt R, Bergman PG. Niere und Kreislauf. Skand Arch f Physiol 1898;8:233.
3. Kylin E. Kann das Kapillarsystem als ein peripheres Herz gesehen werden ? Zentralblatt f.
Innere Medizin 1922;43:297-303.
4. Kylin E. Hypertonie und Zuckerkrankheit. Zentralblatt f. Innere Medizin 1921;42:873-7.
5. Kylin E. Uber die Adrenalin-Blutdruck- und Blutzuckerreaktion bei verschiedener Formen
von Diabetes Mellitus. Zentralblatt f. Innere Medizin 1924;45:745-51.
6. Kylin E. Studien uber das Hypertoni-Hyperglykemie-Hyperurikemisyndrom. Zeitschrift
Innere Medizin 1923;7:105-12.
7. Kylin E. Der Gehalt des Blutes an Calzium und Kalium. Acta Med Scand 1927 (suppl.
XIX):1-112.
8. Julius S. Autonomic nervous dysfunction in essential hypertension. Diabetes Care
1991;14:249-59.
9. Kylin E. Die Hypertonikrankheiten. Verlag von Julius Springer. Berlin, 1926. Zweite
Auflage 1931.
10. von Euler US. A specific sympathomimetic ergone in adrenergic nerve fibres (sympathin)
and its reation to adrenaline and noradrenaline. Acta Physiol Scand 1946;12:73.
11. Berglund H. Hypertoni. Nordisk Medicin 1942.
12. Berglund H. Hjärt-, kärl- och njursjukdomarnas behandling. Bonniers Förlag.
Stockholm, 1946.
14

13. Hammarström S. Arterial hypertension. I. Variability of blood pressure. II. Neurosurgical
treatment. Indications and results. Acta Med Scand 1947 (suppl. 192).
14. Ask-Upmark E. A primer of high blood pressure. Svenska Bokförlaget (Scandinavian
University Press). Bonniers. Stockholm, 1968.
15. Ask-Upmark E. Uber juvenile maligne Neprosklerose und ihr Verhältnis zu Störungen in
er Nierenentwiklung. Acta Patht et Microbiol Scand 1929;6:383-445.
16. Ask-Upmark E. Den arteriella hypertonins förekomst och kliniska betydelse, dess
patofysiologi och terapi. Nordisk Medicin 1942;13:472, 552.
17. Hood B. Studies on renal function. The effect of inhalation of carbon dioxide on renal
clearances in normals, in essential hypertension and in various kidney disorders. Thesis.
Department of Internal medicine, Falun, 1949.
18. Hood B, Aurell M, Falkheden T, Björk S. Analysis of mortality and survival in actively
treated hypertensive disease. Antihypertensive therapy, a symposium edited by F. Gross,
Basle. Springer-Verlag, Berlin, Heidelberg, New York, 1956.
19. Hood B, Björk S, Sannerstedt R, Angervall G. Analysis of mortality and survival in
actively treated hypertensive disease. Acta Med Scand 1963;174:393.
20. Trell E. Community-based preventive medical department for individual risk factor
assessment and intervention in an urban area. Preventive Medicine 1983; 12, 397-402.
21. Berglund G, Nilsson P, Eriksson K-F, Nilsson J-Å, Hedblad B, Kristensson H, Lindgärde
F. Long-term outcome of the Malmö Preventive Project: Mortality and cardiovascular
morbidity. J Internal Med 2000; 247, 19-29.
22. Björk S. Haemodynamic factors and retinal changes in hypertensive diseases. Thesis.
Acta Med Scand Suppl. 174, 1946.
15

23. Folkow B. Hypertensive structural changes in systemic precapillary reistance vessels:
how important are they for in vivo haemodynamics? J Hypertens 1995;13 (12 Pt 2):1546-59.
24. Folkow B. Psychosocial and central nervous influences in primary hypertension.
Circulation 1987;76:I10-I19.
25. Tibblin G. High blood pressure in men aged 50. Acta Med Scand 1967 (suppl. 470).
26. Tibblin G, Bergentz GE, Bjure J, Wilhelmson L. Hematocrit, plasma protein, plasma
volume and viscosity in early hypertensive disease. Am Heart J 1966;72:165.
27. Sigurdsson JA, Bengtsson C. Prevalence and management of arterial hypertension in a
population sample of Swedish women. Scand J Soc Med 1981;9:41-7.
28. Sigurdsson JA, Bengtsson C. Symptoms and signs in relation to blood pressure and
antihypertensive treatment. Acta Med Scand 1983;213:183-90.
29. Holmgren I. Studies in arterial tension in 4864 patients from private practice. Acta Med
Scand 1955;151:237-310.
30. Nilsson P. Vilka hypertonimedel är bäst? Resultatet av två nya metaanalyser berikar men
avslutar inte debatten. Läkartidningen 2001;98:1082-3.
31. Pratt RE, Dzau VJ. Genomics and hypertension: concepts, potentials and opportunities.
Hypertension 1999;33(1 Pt 2):238-47.
32. Nilsson P. Increased weight and blood pressure in adolescent male offspring to mothers
with pre-pregnancy diabetes - a genetic link? J Hum Hypertens 2000;13:793-5.
33. Kjellgren KI, Ahlner J, Dahlöf B, Gill H, Hedner T, Saljo R. Perceived symptoms
amongst hypertensive patients in routine clinical practice – a population-based study. J
Internal Med 1998;244:325-32.’
16

Tabell 1
Tidpunkt Substanser/studier Svenska insatser
1940-talet Kirurgisk sympatektomi Hammarström
1950-talet ganglieblockerare, apresolin,
reserpin/rauwolfia
Framingham-studien
Hood (Werkö)
1960-talet thiazider, alfa-metyldopa
VA-studierna
Hood, Werkö,
1913 års män Tibblin
1970-talet beta-blockerare
Australiensiska Hjärtfonden
MRC-studien
Tibblin
1980-talet kalciumantagonister
många multicenterstudier Flera
1990-talet ACE-hämmare Hansson,
Studier på äldre Lindholm, m.fl.
17