Ung och hängiven. Personporträtt om Sofia Pekkari av Cecilia Burman

1
porträtt
Möbelhandlarens dotter har blivit vuxen.
Sofia Pekkari spelar i Strindbergs Dödsdansen
på Dramaten och är en skådespelerska
med höga ambitioner. För Sofia är teater är
inte bara ett yrke - det är en identitet.
Text och foto: Cecilia Burman

Strindbergs Dödsdansen har
precis spelat sin 70:e föreställning
på Dramaten. Under
närmare fyra timmar briljerar
Örjan Ramberg och Stina Ekblad
i sina roller som ett kyligt äkta
par inför stundande silverbröllop
. Först i andra delen ”Dödsdansen
del II” dyker barnen upp. En
ung flicka gör entré som sin fars
ostyriga dotter och oviljan att bli
vuxen är tydlig hos denna fröken.
Trots Dramatens teatraliska språk
och ton har Sofia Pekkari inte lagt
undan sin göteborgsdialekt helt
och hållet. Hon har en mjuk och
följsam röst. Vem är denna blonda
skönhet, varför känner jag igen
henne? frågar jag min vän där vi
sitter på balkongen. Hon har varit
med i en hel del tv, svarar han. Möbelhandlarens
dotter till exempel. Aha.
n å g r a v e c k o r s e n a r e får jag chansen
att träffa Sofia. Jag sitter i logen
på Dramaten och tittar på när hon
Jag har alltid sett det som en identitet.
Jag vill absolut fortbilda mig.
Jobba med min röst och lära mig
använda kroppen mer, jag är mycket
en ansiktsskådis, förklarar hon.
Sofia ser ut som en skådespelerska,
det är något i hållningen,
med lång smal hals, markerade
kindben och öppet ansikte. Hon
platsar bland de andra höghalsade
på Dramaten, där det råder en viss
utseendefixering erkänner Sofia.
Det är ont om ”tjockisar och fula
ansikten” och tyvärr skiljer sig inte
Dramaten från övriga verklighetens
skönhetsideal.
- Det är lite gubbvälde, många
söta flickor och manliga män – även
om män har tillåtelse att vara lite mer
olika. Det är tråkigt att teatern följer
samma mall som övriga samhället då
teater ska våga provocera, vara seende,
sminkar av sig, systematiskt och noga.
3 Hon smörjer sedan in ansiktet med
upp som ett insiktsfullt barn när hon och ifrågasätta. Där fegar man, det är Ett kontrollbehov som verkar hänga 4
lätta rörelser. Sofia har precis spelat
upp en föreställning av ungdomspjäsen
H2O + NaCl + Au = LOVE! på
Lejonkulan. Hon och hennes logeväninna
pratar om ovanlig respons från
barnpubliken. En liten pojke på åtta
år hade kallat logeväninnan för sexig.
- Herregud! utbrister Sofia samtidigt
som hon byter om framför oss.
Sofia Pekkari är bara är 22 år gammal,
men har hunnit med att medverka
i en hel del pjäser och filmproduktioner.
Mest känd är förmodligen SVTproduktionen
Möbelhandlarens dotter
som sändes 2006 med Jakob Eklund i
huvudrollen. När Sofia fick rollen som
dottern Sanna visste hon inte vem som
skulle spela pappan, och Jakob Eklund
var knappast någon besvikelse.
- Jag tog till mig Jakob jättemycket,
han är grym, säger Sofia. Hennes ljusa
ögon ler mot mig, avslappnat och nyfiket.
Möbelhandlaren var inte första
gången Sofia stod framför kameran.
I den nyskapande miniserien Kniven i
hjärtat (av Agneta Fagerström Olsson
och Peter Birro) spelade Sofia tonåriga
Miriam. Hennes mamma spelas av
Maria Lundkvist som är en av Sofias
»Stina är en jäkla cool kvinna! Hon kan säga
saker till en som öppnar för en hel rolltolkning.«
// Sofia Pekkari om Stina Ekblad
främsta förebilder.
- Jag har alltid gillat Maria Lundkvist,
redan innan jag själv började
med teater. Jag såg henne i Sally och
Änglagård. Även Viveka Sehldal är en
favorit. De har båda en väldig bredd,
de kan vara både fula och vackra och
är förankrade i det de gör. De har allt!
- En ny förebild är Stina Ekblad.
Hon har hjälpt mig jättemycket inför
Dödsdansen. Det är första gången jag
spelar sådan teater. Jag viftade bort det
som ”teater-teater” bara för att texten
var gammal. Jag var van vid samtidstexter.
Stina har lärt mig göra konst
av text, en förhöjning av verkligheten.
- Stina är en jäkla cool kvinna! Hon
kan säga saker till en som öppnar för
en hel rolltolkning.
s o f i a h a r s t o r r e s p e k t för sina äldre
kollegor, och kände tidigt till teaterscenen.
På den tiden jag stod framför
spegeln och mimade till Ace of Base
spelade Sofia upp scener från Kristina
från Duvemåla för sig själv. Teater var
en naturlig del av vardagen. Intresset
höll i sig upp i tonåren och på gymnasiet
valde hon teaterinriktning på
Angereds gymnasium i Göteborg. Efter
studentexamen blev hon anställd
på Angereds teater. Det är det som
gör Sofia till något unikt. Hon har
varken gått scenskola eller teaterskola
på högre nivå, hon har haft fullt upp
med att jobba. Jag frågar försynt om
det inte är ovanligt att bli upplockad
från ”lilla” Angereds teater till Sveriges
främsta scen?
- Det finns olika vägar att gå. Jag vet
inget annat själv i och med att jag har
jobbat sen jag var arton, vilket är en
lyx som gör att man växer i sig själv.
- Jag är verkligen tacksam mot
Ulrich Hillebrand (chef på Angered
teater) som vågade satsa på mig, säger
Sofia ödmjukt.
a t t på s t å a t t hon inte har någon
utbildning är en tolkningsfråga, då
hon själv menar att hon just nu har
världens längsta och roligaste praktik.
Sofia fick rollen i Dödsdansen efter
en nervös audition då självaste John
»Jag önskar att jag vågade släppa lite på
kontrollen fastän jag tycker det är jobbigt.
Och skratta lite mer åt mig själv.«
Caird och Stina Ekblad satt och tittade
på provspelningen. Sofia minns
Stina som rätt kylig och skrämmande.
- Ibland är det bra att vara ung och
naiv för jag fattade inte att John var
den han var – han är ju en jätteregissör.
Stina satt där också, jag var livrädd
men det gick jättebra! De ringde efter
några timmar och sa att jag fått rollen.
Jag skrek rakt ut, det var ett ögonblick
i livet, berättar Sofia och skakar på huvudet
åt minnet. Leende.
i l o g e n s o m h o n delar med två andra
skådespelerskor finns förutom den
klassiska loge-spegeln inramad av
lampor också massvis med kläder och
utspridda attiraljer. Här förbereder
de sig och avslutar sina arbetspass
som Dramaten-anställda. Unga och
framtidstroende? Lyckliga? Sofia lyser
berättar om sin passion skådespeleri.
- Jag älskar mitt jobb, men jag har
aldrig känt att det är det enda jag vill.
en manlig, vit norm som är satt för
kvalitetsbedömningen.
Försöker man inte förändra?
- Det pågår ju en diskussion,
det är ingen död teater. På initiativ
av Stina Ekblad och Irene
Lindhe har Dramaten ett projekt
som kallas ”Förlåt mig – var tog
de kvinnliga dramatikerna vägen”.
De anordnar läsningar på
pjäser av Viktoria Benediktsson
och Alfhild Agrell, dramatiker
samtida med Strindberg som är
superkända utomlands, medan
man här i Sverige knappt ens vet
vilka de är.
Sofia har en strålande retorik
och jag börjar nästan undra;
finns det något Sofia Pekkari är
dålig på?
- Dans är inte min starka sida
skrattar hon förläget.
- Jag är otålig och har ett kontrollbehov.
Det är en nackdel i
jobbet när man måste kasta sig
ut och hitta olika sidor hos sin karaktär.
Jag önskar väl att jag kunde släppa
lite på kontrollen och våga fast man
tycker att det är svårt eller jobbigt.
Och skratta lite mer åt sig själv.
kvar sedan tonåren, då Sofia för att
väga upp sin äldre brors stökighet blev
den ”duktiga flickan” med höga ambitioner.
Hon pluggade sig till toppbetyg
samtidigt som hon jobbade fyrdubbelt
med teater.
- Det var ett under att man inte fick
magsår då, säger Sofia.
t i l l va r d a g s är Sofia en hemma-människa
som gillar att pyssla i lägenheten
som hon har ihop med pojkvännen
Micke. Hennes dolda talang är att hon
lagar goda köttbullar. Astrid Lindgren-filmer
och en stund vid pianot är
hennes bot mot stress och omvärldens
tunga ok. Förra året flyttade
Sofia till Stockholm från Göteborg,
där hennes familj och gamla vänner
finns. Det tog henne ungefär ett år att
finna sig tillrätta med det nya livet och
hitta sina egna vägar i huvudstaden.
- Göteborg är ändå hemma, precis
som det beskrivs i filmer och böcker,
man känner alla vägar och alla män-
»Min pappa sa alltid till mig ”om du ska spela teater måste du veta hur vanliga
människor har det”, det ligger en poäng i det. Jag har det väldigt lyxigt med ett
jobb jag tycker om. «

5
niskor. Jag är väldigt stolt för att jag
vågade flytta till Stockholm och från
familjen, jag är väldigt familjär.
Nu är Micke och teaterensemblen
hennes ”nya” familj. Hon beskriver
stämningen på Dramaten som god
och sammanhållningen familjär. Jag
kan inte låta bli att fråga hur det är att
jobba med ökände Örjan Ramberg, är
han så skrämmande som ryktet säger?
- Jag tycker jättemycket om Örjan,
han är en filurig gubbe. Mot mig är
han väldigt varm och rolig – vad som
än sägs om honom. Vi har ingen scen
ihop i Dödsdansen, det är lite tråkigt, jag
hade gärna spelat mot honom.
De agerade emellertid mot varandra
tidigare i Claes Erikssons långfilm
Den enskilde medborgaren, 2005. Sofia är
inte en renodlad teaterapa, utan gillar
även att jobba med film och tv. Men
skulle hon tvunget välja blir det teater.
Hur är känslan av att stå på scen?
Sofia tänker efter innan hon svarar.
- Det är roligt och lekfullt i bästa fall.
Det är livet, att få en chans att gestalta
och lära sig förstå människor som man
annars inte skulle förstå. Man slåss ju
alltid för sin roll även om det skulle
vara en massmördarkaraktär. Det är
också en chans att kanalisera ut sig
själv, och känslan av att vara i nuet ger
en enorm kick! ■
Röd eller blå?
RÖD
Film eller Teater?
TEATER
10 s n a b ba m e d so f i a Pekkari
Strindberg eller Shakespeare?
STRINDBERG
Potatisgratäng eller sushi?
POTATISGRATÄNG
Poker eller Trivial Pursuit?
TRIVIAL PURSUIT
DN eller GP?
GP
Tågluff eller Segling?
TÅGLUFF
Madicken eller Ronja Rövardotter?
RONJA RÖVARDOTTER
David Lynch eller Lasse Hallström
HALLSTRÖM
Fixa fest eller gå på fest?
GÅ PÅ FEST
Drömroll: Fattiga mamman i Willy Russels Blodsbröder,
en klassisk musikal egentligen, som gjorts i London och
spelats i många år.
Framtid: I vår kan man se Sofia i Den tatuerade mamman, i
regi av Malin Stenberg, efter en bok av Jaqueline Wilson,
på Dramaten.