Vättlandsbro med omgivningar 1890-1940

Vägar och folk kring Vättlandsbro 1890-1940
Av Allan Hansson med bidrag från Ivan Hansson, Bengt Johansson, Arvid Carlsson,
Märta Fagrell och Conny Hansson
Kompletterad 2009-04-02, 2009-04-14
Södra
infartsvägen till
Strömstad
En av Bastekärrgårdarna
Vättlandsån
Smedjan
Ångsågen
Älvhem
Till Skär och
Båleröd
Vättlandsbro
Gamla Kungsvägen
Mejeriet
Vättlandsbro med omgivningar 1890
Skansen, Grålös
Berget, som
en gång hyst
en skans
Gamla Kungsvägen
Till Vättland
Till Folkestad,
Valex, Bullaren
N
Till Skee
kyrka
Bild 1. Översikt över Vättlandsbro med omgivningar 1890
Det har säkert funnits en bro vid Vättland sedan 1300-talet. Då anlades
Kungsvägen från Oslo till Bohus Fästning vid Kungälv för att säkerställa att
det inte bara fanns en sjöväg, utan också en landförbindelse. Än idag kan
man här och var se spår efter den gamla kungsvägen. Men det är inte
troligt att spåren härstammar från 1300-talsvägen. Vägen kan ha
förbättrats och flyttats och fått en ny bana många gånger under 600 år.
De första broarna var träbroar, som hade begränsad livslängd, och då och
då ersattes med nya. Några har också förstörts i krig. 1857 byggdes den
nuvarande stenbron vid Vättland.

2
I synnerhet under 1900-talet har vägen breddats och förbättrats. Där
sträckningen är densamma som tidigare är spåren efter den gamla vägen
utplånade. Men vid Vättland fick vägen 1937 en ny sträckning på en
viadukt över älven och järnvägen och vidare norrut i ett nersprängt schakt.
Stenvalvbron från 1857 finns kvar, liksom de anslutande grusvägarna.
Ur kommunikationssynpunkt var Vättlandsbro en centralpunkt i Skee
socken. Dit gick inte bara kungsvägen från norr och söder – åt norr gick
också på åns västra sida den södra infartsvägen till Strömstad, och från
väster anslöt en väg från Båleröd, Skär och Tjärnö. Mot nordost gick trafik
till trakterna kring Skee kyrka, och om man vek av åt sydost vid Grålös
kom man till Folkestad, Valex och Bullaren.
Sedan länge fanns i området gården Bastekärr– ett hemman låg vid vägen
intill ån, och de båda andra längre västerut vid berget. Under det höga
berget vid Vättlandsbro låg sedan 1820-talet torpet Skansen under Grålös
(förmodligen uppkallat efter en befästning på berget). Stället kallades
senare backstuga, och från 1860 kallades innehavaren förpantare. Det
brukar betyda att tomten mot en engångssumma arrenderats för viss tid,
oftast 50 år. Sedan 1868 bodde smeden Carl Pettersson på Skansen. Vid
ån nedanför vägen på Bastekärrsidan låg tidigare ett garveri – att det var
god tillgång på vatten avgjorde nog den placeringen. Men det är osäkert
hur länge garveriet fanns kvar.
De goda kommunikationerna gjorde förstås att det var fördelaktigt att
lokalisera andra verksamheter dit. Från 1890 fanns ortens postkontor i
Älvhem alldeles väster om Vättlandsbro. Där var Johanna Maria
Andreasdotter (André) föreståndare. På Sågbacken norr om Älvhem
bodde sågägaren August Theodor Tomasson alldeles intill sin ångsåg.
Sågen hade startats av två bönder: Alfred Reinholdsson i Grålös
Kronostuga (född 1855) och Alfred André i Vik (född 1844). Och norr
därom låg en smedja. Det är dock inte känt om Carl Pettersson någonsin
hade med denna smedja att göra.
Och borde det inte finnas en butik i detta goda läge? Jo, i bottenvåningen
på Skansen verkar det ha funnits butikslokaler åtminstone från ca 1890.
Kommunikationerna begränsades inte till vägarna. Det fanns ett litet rederi
i Skee, som drev båttrafik mellan Vättlandsbro och Strömstad, och som
ägdes av två Skee-bönder – desamma som startade ångsågen. 1890
trafikerades sträckan av båten Olle, och senare samma år sjösattes den
lilla ångbåten Elfhem. Denna båt byggdes av en av redarna, Alfred
Reinholdsson. Reinholdson hade dessutom behörighet att vara maskinist
på båten.
1896-1898 trafikerades sträckan av ångslupen Alma, som sommartid gick
två turer i vardera riktningen på vardagarna, och tre turer på söndagarna.

Bild 2. Vättlandsbro 1894
3
I älven (bild 2) ligger ångbåten Elfhem beredd med hissade segel. Båtens
längd torde ha begränsats av att den måste kunna vända i den inte särskilt
breda ån. Bilden domineras av ett elegant och ganska nybyggt hus. Det är
mejeriet, det förnämsta beviset på modernitetens intåg. Till vänster framför
huset står tre kvinnor i vitt. De är förmodligen arbetarskor på mejeriet –
ännu några år var mjölkhantering en kvinnlig angelägenhet. Dessvärre
hamnade mejeriet just där järnvägen snart skulle fram. Övrig bebyggelse
är bara ett smalt tvåningshus med en lägre tillbyggnad till vänster. Det är
Skansen under Grålös, som ägdes av smeden Carl Pettersson.
Bild 3. Räkning från Carl Pettersson till mejeriet 1890

Carl Petterssons räkning i renskriven form:
Till mejeriet januari 90
lagat 1 lås 50
lagat pumpen 25
en ? axel till separatorn 50
4 gångjärn med krokar 60
järn till en stege 67
ett långt järn med hål i 50
2 j(ärn) hakar med gängor 80
Betalt C Pettersson
Bild 4. Vättlandsbro 1904
Kro 3:82
4
Denna bild är troligen tagen 1904. Några ångbåtar går inte längre från
Vättlandsbro – de är utkonkurrerade av järnvägen, som invigdes 1903.
Mejeriet revs för järnvägen, eller snarare delades i två hus – det ena
hamnade på Björnhagen vid Hjältsgård, och andra halvan på Hjälmstad. I
centrum i bildens nedre del ligger Skansen. Smeden Carl Pettersson dog
1903, och hans son Emil Carlsson övertog huset. Det är Emil som låtit ta
fotografiet. Han bodde med hustru och en fosterdotter på övervåningen.
Dörren som tagits upp i ena hörnet leder rakt in till butikslokalen. Det finns
också en lägre utbyggnad åt vänster. Sedan bottenvåningen blev
handelsbod behövdes kanske en bostad åt handlanden? En stig leder till
den långsträckta boden till vänster, där det står tunnor och lådor utanför.

5
Kanske magasin till handelsboden? Det står också två små pålar på
planen vid huset. Att binda hästar vid, kanske?
Bilden är tagen från berget söder om Emils hus i riktning mot norr, och
man ser Strömsvattnet mellan de båda bergen tre kilometer bort. Till
vänster om ån ligger först Bastekärrs åkrar, och bortom dem Kollekinds.
Öster om ån syns Grålös åkrar, och norr om dem Hjältsgårds. Det syns
parallella ränder på några meters avstånd, särskilt tydliga på Grålösåkrarna.
Det är dräneringsdiken, vilket man ofta hade före täckdikningens tid.
De två små husen närmast järnvägen är nybyggda banvaktstugor.
Trädgårdarna är ännu inte i ordning. Det går stigar från stugorna rakt ut på
banvallen, och mannen på banvallen är kanske en av banvakterna. I Skee
stationssamhälle ingår bara två hus till. Det ena närmast Emils hus kallas
nog också Skansen, och det andra (med markiser åt väster) skall om 18 år
bli postkontor.
Bilden i övrigt visar många intressanta detaljer. Det nyaste elementet i
landskapet är järnvägen, som går spikrakt genom bilden parallellt med
diagonalen. Skee järnvägsstation syns upptill i bilden, och snett upp till
vänster bakom stationen skymtar ett torn, där vatten pumpades från
Grålösbäcken, och där ångloken kunde fylla på vattenförrådet. Järnvägen
fortsätter norrut, men svänger sedan västerut mellan Kollekindfjället och
Strömsvattnet.
Åns stränder har nyligen rensats från alar, och man ser mycket av
vattenspegeln. Kungsvägen löper söderifrån längs åns västra strand, och
passerar ån på Vättlandsbron (utanför bild), och fortsätter norrut längs åns
östra strand. Vägen är en grusväg, och i vägbanan finns rejäla hjulspår.
En bit fram syns något som först ser ut som en hästdragen kärra. Men
figuren är så liten – kanske är det en fotgängare.
Vägen mot Skee kyrka skymtar bakom boden längst till höger i bilden.
Väster om ån löper en annan väg. Det är Strömstads östra infartsväg. Den
passerar en Bastekärrgård och följer ån fram mot Kollekindsfjället, där den
viker av och bildar en brant backe rakt upp över berget. På norra sidan av
Kollekindfjället möter sedan en lika brant utförsbacke.
Längs järnvägen står stolpar med telefonledningar. De kan vara för
järnvägens egna behov, men förefaller vara fler än vad järnvägen
behöver. Skee fick en telefonväxel vid denna tid. Från1905 står Johanna
Maria André, ägare av fastigheten Elfhem, som föreståndare för
telefonstationen. Poststationen har flyttat till järnvägstationen.

Bild 5 Vättlandsbro ca 1920
6
Bild 5 är tagen från en plats några meter mer åt väster jämfört med den
förra. Kameran är riktad något mer åt väster. Tidpunkten är kanske 15 år
senare. Trädgårdarna vid banvaktstugorna har uppvuxna träd. Man ser
bara den nordvästliga gaveln på Emil Carlssons hus, och väster om det
har byggts ett magasin. En häst spänd för en vagn står bunden vid
staketet. Kanske en kund i affären som parkerat medan han handlar?
Strömsvattnet syns i bildens övre högra hörn. Nedanför det största kala
stupet på Kollekindfjället ligger gården Kollekind, som 1734-1885 var
gästgivaregård. Ännu en Bastekärrgård syns nedanför berget längst till
vänster.
Alarna längs ån har fått växa upp igen, och man ser bara enstaka blänk av
vattenspegeln.
Längst till vänster ligger Sågbacken. Där bor sågägaren August Teodor
Tomasson med hustru och sex barn, samt hans bror Alfred Tomasson
med familj. De drev ångsågen bredvid – huset med den höga skorstenen.
Och på nästa tomt står smedjan. Mellan vägen och älven i höjd med
smedjan skymtar ett hus, Älvdalen 1. Det byggdes av Carl Olausson
omkring 1905. Han var tidigare bonde på Bäcke Rogstad, men blev smed
och snickare på Bastekärr. Möjligen övertog han smedjan efter Carl
Pettersson. Han flyttade dock tillbaka till Bäcke Rogstad, och 1922 sålde
en smed K. A. Karlsson smedjan till bröderna Olof och Jörgen Hansson.
Bröderna Hansson hyrde också Alfred Tomassons bostadshus på
Sågbacken, och köpte det så småningom. Tomasson flyttade till Vik, men
behöll sågen. I en annons i Strömstads Tidning 1922 tillkännager bröderna
Hansson att de övertagit smedjan, och lovar att utföra smides- och
snickeriarbeten, samt reparera motorcyklar, cyklar och symaskiner. De
unga smederna vill ha fokus på det moderna. Huvuddelen av uppdragen,
vilket torde ha varit reparation av harvar, plogar och vagnar, behövde de
inte nämna.

7
Huset Älvdalen 1 övertogs så småningom av Selma och Amanda
Hansson, som hade strykinrättning där. Elektriska strykjärn använde de
inte. De hade en särskild vedspis för strykningen, där det stod ett tiotal
strykjärn på värmning. En strykerska använde ett strykjärn åt gången. När
det blivit för svalt, ställdes det på spisen och ersattes med ett varmare.
Stärksaker var deras specialitet.
Telefontrådarna längs järnvägen har fått sällskap av fler, som dock viker
av alldeles norr om bron, och passerar älven. De skulle nog inte så mycket
längre – alldeles söder om smedernas hus låg ju Skees telefonstation, där
Vilhelmina Andersson (1888-1953) efterträtt Johanna Maria André som
telefonist vid den manuella växeln. (Växeln stängde klockan nio på
kvällen, utom för nödsamtal, men Mina fick nog sova ostörd de flesta
nätterna.)
Längs kungsvägen norrut har två hus byggts. Det främre kallades
barnmorskehuset, och där bodde (förutom barnmorskan) smeden K. A.
Karlsson, som hade smedjan till 1922.
Det bortre huset kallades Älvhagen, och ligger där vägen kröker åt väster
och försvinner bakom alarna. Älvhagen byggdes och ägdes av Gerda
Hansdotter, född 1882 på Stora Åseröd. Hon var caféägare i Kristiania,
som Oslo fortfarande hette. Varför byggde en caféägare i Oslo ett hus i
Skee? Det var för att hon måste hjälpligt lösa sitt livspussel. Gerda, som
var ogift, hade en son Fritjof, och hon kunde inte ta hand om honom,
eftersom hon hade ett café att sköta. Fritjof tillbringade barndomen hos sin
moster Bernhardina (kallad Berna) Hansdotter, först i Bernas föräldrahem
på Stora Åseröd, och därefter i det nybyggda huset Älvhagen. Berna
bodde med Fritjof i en av husets fyra enrumslägenheter – de övriga var
uthyrda och bidrog till att Gerda kunde få ekonomin att gå ihop. Berna
försörjde sig som stickerska, och hade en stickmaskin i hemmet. Hon
hade Fritjof som fosterbarn tills han konfirmerats. Fritjof arbetade sedan på
Gerdas Café, och drev så småningom själv ett café i Oslo.
Bild 6-8. Till vänster Gerda Hansdotter med Fritjof, i mitten Berna vid stickmaskinen,
till höger Berna framför det nybyggda och ännu omålade
Älvhagen.

Bild 9. Tätklungan vid Vättlandsbro
8
De förbättrade vägarna under 1920-talet kunde bland annat användas för
cykeltävlingar. Här passerar tätklungan i etapploppet Oslo-Stockholm
1929 Vättlandsbro. Cyklisterna kommer med sådan fart att de främsta
blivit suddiga, och klungan drar upp ett moln av vägdamm. Det syns att de
inte kom norrifrån på kungsvägen. Hade de tagit den vägen så skulle de
tvingats ta färjan vid Svinesund. I stället har de cyklat via Halden och
Håvedalen.
Emils hus är är som vanligt i bild, och man ser att boden till höger försetts
med skyltar – alltså fler spår av handelsboden. (Möjligen sitter två av
skyltarna på staketet. Emil lär ha haft en skylt med texten PARKERING
FÖRBJUDEN – det gäller även dig Herr Gustavsson! Gustavsson var
en bonde i Grålös som Emil tydligen inte var bästa vän med.)
Vättlandsbro kunde också utnyttjas för andra tävlingar. Märta, dotter till
smeden Olof Hansson, berättar att traktens barn brukade springa ikapp
över bron. Det var två som tävlade, och de sprang på de låga murarna
som utgjorde brons räcken. Och när de tröttnade på att springa, så kunde
de cykla på räckena. Dessa tävlingar upphörde 1934, när stenmurarna
försågs med järnräcken.

Bild 10. Emils far och syskon omkring 1890.
9
Bakom Carl Pettersson, som bodde i Skansen i trettiofem år, står hans
son Axel Carlsson. Axel flyttade till Arendal i Norge och blev smed. Till
vänster dottern Emma Charlotta Carlsdotter med tre barn och maken,
handelsmannen Carl Johan Carlsson. Emma Charlotta flyttade snart med
familjen till Hvaler, där Carl Johan blev stenhuggare. En annan son till Carl
Pettersson var Johan Fredrik Carlsson. Han var mjölnare i Gilltorp. Han
hade två söner, Carl Teodor och Oskar. Carl Teodor Johansson blev
mjölnare på Valex, och Oskar Johansson var mjölnare på Mörkebacka.
Bild 11. Emils hus i slutet av 1930-talet.
Det smala tvåvåningshuset har funnits med på de flesta fotografierna
ovan. Kanske byggdes det 1860 när husets innehavare började kallas
förpantare. Det hyste troligen i femtio år en affär med ingång genom
dörren i hörnet. Carl Johan Carlsson var förmodligen den förste
handelsmannen vid Vättlandsbro. Av församlingsboken framgår att fram till
1910 fanns ytterligare tre handlande, som bodde på Skansen. Men det

10
verkar ha varit svårt att få ekonomin att gå ihop. Ingen blev långvarig.
Först med köpmannen Albert Olausson tycks det ha blivit en stabil och
lönsam handelsbod vid Vättlandsbro. Han öppnade sin affär 1915, troligen
i Skansen. Sedan han så småningom byggt hus på andra sidan järnvägen,
och flyttat sin affär dit, övertog kooperationen lokalerna i Emils hus.
Men sedan viadukten öppnades 1937 och trafiken försvann från
Vättlandsbro, så var Vättlandsbro inte längre ett bra affärsläge, utan en
avkrok. Kooperationen flyttade sin affär till den nya vägen, och ett café
öppnades i stället. Namnet – Café Centrum – låter som en förhoppning om
återgång till det gamla. Huset låg ju inte längre i centrum.
Fastigheten hade bytt namn och hette inte längre Skansen utan
Vättlandsbro. Emil Carlsson sålde Vättlandsbro 1942. 1947 dog han på
Ålderdomshemmet i Skee, 85 år gammal.
Den nye ägaren till Vättlandsbro hette Hans Mattsson. Han rev det smala
tvåvåningshuset, men behöll den lägre tillbyggnaden, och förlängde den.
Och så byggde han ett bageri framme vid vägen, vilket så småningom
flyttades mot Vättland och byggdes om till bostadshus.
Bild 12. Den nybyggda affären vid Vätteby
1915 startade köpmannen Albert Olausson en affär vid Vättlandsbro. Han
hade sedan 1906 drivit affär vid Valex, och den hade han kvar till 1935.
Affären vid Vättlandsbro var alltså till att börja med en filial. Troligen fanns
hans butik i Emils hus – särskilt många alternativ fanns inte. Där var den
kvar många år. Men 1925 bebyggde Albert Olausson den smala tomten
mellan järnvägen och älven. Fastigheten kallades Vätteby, och den
innehöll både affärslokaler och bostad, och dessutom rejäla magasin.
Emils hus syns mitt i bilden. Det har fått sällskap av ytterligare två bodar.
Men bodarna ser övergivna ut – dörrarna står på glänt, och en bräda står
lutad mot den ena boden. Ungefär som det ser ut om någon just flyttat ut.

11
Handlanden Albert Olausson var en stor historieberättare. Huvudsakligen
berättade han jakt- och fiskehistorier, gärna ordentligt överdrivna. T.ex.
hävdade han att han fångat väldiga gäddor i Vättlandsälven, med ögon
stora som tallrikar! En annan historia handlade om hans försök att fånga
tomtar. Olausson var i sin ungdom dräng på en gård, där tomtenissar gick
omkring på kvällarna och lyste sig med små lyktor. Han bestämde sig för
att fånga en nisse, och lade sig i försåt bakom en husknut. Där kom en
nisse, och Olausson kastade sig fram. Men nissen var för kvick och
sprang iväg allt vad tygen höll. "Och herregud så de små benen gick!" Men
lyktan lyckades Olausson alla fall få tag på.
Bild 13. Köpman Olausson med hustru, sju barn och två mågar.
Köpman Albert Olausson (född 1879 i Björke, Skee, död 1948 i Vätteby,
Skee) med hustru Alma Augusta (född 1879 i Hagen, Naverstad, död 1953
i Skee). Stående till vänster sonen Oskar Ingvald Bolin (född 1909, död
1978 i Ljungskile). Stående längst till höger yngste sonen Ernst Villiam
Torén (född 1915, död 2008 i Skee). Det högra av de båda stående paren
är dottern Gunda Augusta (född 1906, död 1997 i Skee), och hennes man
John Johansson (född 1904, död 1999. John var son till mjölnaren Oskar
Johansson, och alltså brorsonson till Emil Carlsson). Övriga är troligen de
fyra döttrarna Hildur Josefina född 1904, död 1980 i Alingsås, Elin
Gunborg, född 1905, död 1960 i Lundby, Rut Elvira Viktoria, född 1908,
Dagny Maria, född 1911, död 1995 i Lerum. Andre mannen från vänster i
bakre ledet är troligen en måg.
I bildens bakgrund syns det räcke bron fick 1934.

12
Bild 14. Smederna vid Vättlandsbro ca 1934. Från vänster Jörgen
Hansson, hans son Leo Jörgensson, Jörgens bror Olof, Olofs son Gunnar
Hansson (som blev handelslärare i Stockholm och tog namnet Hellebro),
Jörgens bror Axel, smeden Knut Hansson (som bodde i Kollekind) samt
Jörgens söner Alf och Henning.
Smedjan är utbyggd, och kompletterad med snickeriverkstad. Man ser att
de båda husen är sammanbyggda i bortre änden.
Framför husen syns en vagn med järnskodda trähjul. Sådana hjul
nytillverkades på smedjan åtminstone in på 1950-talet. Jag såg själv en
gång det sista momentet, när järnringen sattes på plats. Järnringen skulle
vara aningen för liten för att passa på trähjulet. Men järn utvidgas sig när
det värms. Ringen upphettades tills den var rödglödgad, och bars till det
färdiga trähjulet, där två man raskt slog den på plats med släggor, medan
röken pyste från träet som kom i kontakt med det heta järnet. Sedan slogs
vatten över så att ångan fräste. När järnringen kallnat satt den fast, och
den gick inte att rubba.
Att tillverka järnskodda trähjul var ett hantverk, som krävde stor skicklighet
och speciella verktyg. I boken De gamla hantverken – redskap och
metoder från självhushållningens tid av Johan Seymour beskrivs hur
hjulen var konstruerade och hur de tillverkades.
Smedjan vid Vättlandsbro var inte beroende av ett gott läge. Den drevs av
Jörgen till 1965. Olof dog redan 1939, bara 35 år gammal.

Älvhagen
Södra
infartsvägen till
Strömstad
En av Bastekärrgårdarna
Vättlandsån
Barnmorskehuset
Älvdalen
Smedjan
Ångsågen
Telefonstationen
Till Skär och
Båleröd
Vättlandsbro
Gamla Kungsvägen
Vätteby
Bild 15. Centralortens förvandling sedan vägen flyttats 1937.
13
Järnvägsstationen
Nya vägar och
hus 1937 i rött
Nya viadukten
Till Vättland
(ca 500 m)
Nya Riksväg 2
Gamla Kungsvägen
Gundas affär
När viadukten och den nya vägen invigdes 1937 ändrades de kommersiella
förutsättningarna. Socknens centrum försköts till den nya vägen, och
en ny tätort byggdes (dock fortfarande högst blygsam). Olaussons affär i
Vätteby lades ner. Konsumbutiken i Emils hus flyttade till det nya läget.
Caféet som tog dess plats blev inte långvarigt, inte heller bageriet som
N
Väg till järnvägsstationen
1903-
1937
Leos cykelverkstad
Ernsts radioaffär
Konsum
Postkontoret
Vättlandsbro (f.d.
Skansen)
Gustavs café
Till Folkestad,
Valex, Bullaren
Till Skee
kyrka

14
etablerades där. Flera av dem som etablerade sig i det nya läget hade
ändå band till Vättlandsbro. Köpman Olaussons son Ernst startade en
radioaffär, och hans dotter Gunda etablerade en pappers-, godis- och
färgaffär mitt emot järnvägstationen. Gustav Hansson, som startade café,
var bror till smederna Jörgen och Olof. Leo Jörgensson, som startade en
verkstad för cykelreparationer, var son till smeden Jörgen Hansson.
Postkontoret flyttade redan 1922 från järnvägstationen, och övertogs av
den då 22-årige skogseleven Carl Jansson från Folkestad. Han byggde så
småningom ett stenhus – förmodligen socknens första sedan kyrkan
byggdes 800 år tidigare – vid den nya vägen, och var postföreståndare tills
han pensionerades.
Strömstads södra infart gick ännu några år över Kollekindsfjället. Först
efter mitten av 1940-talet drogs vägen från Vik till Båleröd vidare mot
Strömstad.
Bild 16. 10 april 2009.
Det gula huset närmast kameran är det som återstår av Skansen/-
Vättlandsbro. De båda banvaktstugorna har fått tegeltak, och trädgårdarna
är mer tuktade än 1920. Barnmorskehuset har fått sällskap av ännu ett
hus, men Älvhagen syns inte för uppväxta träd. Järnvägsstationen är
också skymd. Det är väl lika bra – huset står oanvänt och är svårt förfallet.
Det finns mycket ny bebyggelse vid Beateberg långt borta till höger. 2009
är det inte mycket kommersiell verksamhet kvar i stationssamhället i Skee.
I den gamla konsumbutiken finns en klädaffär, och borta vid järnvägsstationen
finns en bensinmack. Det är allt.

15
Den lilla centralorten har sedan länge förlorat de flesta av sina
verksamheter, och den nya sträckningen för E6 kommer knappast
medföra någon förändring.
Med motorvägsbygget, som nu är i full gång, kommer E6 att dras över
Bastekärrs och Kollekinds åkrar, och dess bro över Vättlandsån hamnar
borta vid Beateberg. Södra avfarten till Strömstad börjar också nära
Beateberg, och kommer att gå på nordsidan av Kollekindfjället nära
järnvägen.
Bild 17. Motorvägen kommer krypande från söder. (Viadukten är av
senare datum än 1937.)