SJÄLAVÅRDSKURS MED ELLEL MINISTRIES - Tro och teologi

SJÄLAVÅRDSKURS MED ELLEL MINISTRIES
Anteckningar från påskhelgen 2008 på Kåfalla Herrgård
FÖRLÅTELSE
Något väldigt viktigt att praktisera för att bli fri i sitt inre. Jesus berättade en liknelse
om den obarmhärtige tjänaren (Matt 18:21f) som blev förlåten en skuld på 10 000
talenter (= 200 ton silver, halva statsbudgeten) men sedan inte förlät sin medtjänare
100 denarer (= ett par månadslöner). Då lät hans Herre honom lida straffet för hela
den skulden som tidigare hade blivit förlåten, och det står att han överlämnade
tjänaren åt ”bödelsdrängarna” eller ”torterarna” (basanistais, Matt 18:34).
Redan här i detta livet är det verkligen plåga och tortyr av själen att hålla kvar sitt
agg mot någon man inte förlåtit. När man förlåter någon annan och släpper honom
fri, ”let off the hook”, så är det egentligen sin egen själ man släpper fri. (Läste en
gång om en kvinna som berättade hur hennes man hade varit otrogen och ångerfullt
kommit och vädjat om förlåtelse, men hon vägrade utan tog ut skilsmässa. Han
fortsatte vädja om förlåtelse och försoning i flera år, men hon vägrade släppa sitt agg.
Till slut gav han upp och blev ihop med en annan, och kvinnan berättade att de
verkade lyckliga och livet gick vidare för dem medan hon själv nu ångrade att hon
vägrat förlåta sin man utan slutat som en ensam och bitter kvinna.)
Oförlåtelse är synd. Jesus varnar tydligt (Matt 6:15) att den som inte förlåter sin
medmänniska inte heller får förlåtelse för sina synder från Fadern.
Detta förringar inte den oförrätt man blivit utsatt för, det kan vara fruktansvärda
händelser man fått gå igenom på grund av människors ondska – övergrepp av olika
slag, med ord eller fysiskt våld eller känslomässiga eller sexuella kränkningar. Att
förlåta innebära inte att säga att det var rätt att man blev utsatt för övergreppet – det
är ytterst destruktivt för själen att på så sätt böja sig, och det är inte Guds mening.
Nej, en illustration kan vara denna: om man genom övergreppet får ett smärtsamt
och blödande sår i hjärtat, så innebär oförlåtelse och agg att lägga en svart massa
över detta sår så att det infekteras och drar åt sig skadedjur – djävulens inflytande.
En vrede man håller fast vid innebär ett fotfäste för djävulen (Ef 4:27), ett
”brohuvud” eller en bas för hans invasion av själen så att han kan sprida mer ondska
och synd därinne i sin strävan att ta över den helt.
Oförlåtelse stryper livets flöde i både själ och kropp och kan vara en grogrund för
psykosomatiska sjukdomar, “bittert sinne är röta i benen” (Ords 14:30). Livet känns
tungt om man bär på sådan bitterhet, man förlorar den glädje och frihet som är Guds
barns arvedel (Rom 14:17)
Vägen till frihet är alltså att förlåta. Förlåtelse är ALLTID ett viljebeslut. Känslan
känner aldrig för att förlåta. Själen består av tanke, känsla och vilja, och vägen är

alltså att tanken inser att det är rätt att förlåta (utifrån Guds ords undervisning),
sedan bestämmer sig vilja för att förlåta, ett beslut som kan behöva förnyas gång på
gång. Till sist, med tiden, tinar känslan upp och man får tillbaka sin kontakt med
den.
Det är inte alltid man KAN förlåta. Smärtan och agget kan ligga som en hög över
viljan här. Då kan en första bön vara: ”Gud, skapa i mig viljan att förlåta. Ge mig ditt
sinnelag, beskydda mig, och ta domen i dina händer.” Jesus är barmhärtig, han har
blivit prövad i allt som vi (Heb 4:15-16), ingen har haft mer att förlåta än han som
blev missförstådd, avvisad, beskylld, förföljd, förrådd, falskeligen anklagad,
frihetsberövad, misshandlad, torterad, hudflängd, hånad, avklädd, uppspikad,
avrättad och därtill övergiven av Gud. Mitt i allt detta bad han: ”Fader, förlåt dem,
för de vet inte vad de gör.” (Luk 23)
Förlåtelse är en process. Vreden kan ligga som lager i en lök, när ett lager har
bearbetats och förlåtits och allt verkar bra kan det komma upp ett lager till efter ett
tag.
Förlåtelse innebär att döma – ”det var fel, det han gjorde” – och frikänna – ”men jag
förlåter”. Det innebär att önska personen gott och ”be för sina fiender”, man kan
gärna be Gud att han hjälper personen bli fri från den synd han begått mot en, och be
om välsignelse och framsteg i den människans liv.
De sårade känslorna kan också behöva komma ut på något sätt (förslagsvis inte i
första hand med den som sårat, ifall inte en försoning är förhållandevis lätt att nå),
exempelvis genom att prata av sig, gråta, skrika, slå omkring sig, skriva av sig, etc.
Sedan är det en annan sak att söka eventuell försoning med personen. Det är inte
alltid möjligt. Ett förtroende bör inte återupprättas förrän personen visat att han
förtjänar det igen, det är den personens ansvar att återvinna det.
Så vem behöver man förlåta? Alla som någonsin sårat en, som man känner agg mot.
Man kan också behöva BE om förlåtelse från vissa, men man får be om vishet inför
detta så att inte konfrontationen gör mer skada än nytta.
Man kan behöva ”förlåta Gud” – även om han är helig och inte gör några misstag,
vilket vi kommer att se när våra liv runnit till sitt slut och vi står hemma hos Gud och
ser tillbaka på dem, så kan man dock känna sig förfördelad och förorättad av honom
pga törnar man fått i livet. Att förlåta Gud innebär att uttrycka vreden – han lyssnar
inkännande! – men komma fram till sanningen att han är Gud.
Sedan kan vi behöva förlåta oss själva. Kan vara mkt svårt! Vi har verkligen inte rätt
att behandla oss själva, våra kroppar och själar, hursomhelst – det är att ”synda mot
sin egen kropp” som otukten kallas i 1 Kor 6. En väg: be om förlåtelse och
barmhärtighet från Gud för de aktuella synderna, och sedan ge den förlåtelsen till sig
själv.
2

SJÄLSBAND
Med en materialistisk världsåskådning verkar våra fysiska kroppar vara det enda
påtagliga som finns av oss. Men när man får sina ögon öppnade till att betrakta
tillvaron också på det andliga planet, ser man att vi inte bara består av kroppar utan
också av själ och ande. Våra inre människor, där själen och anden finns, kan sitta
ihop med andra själar i så kallade själsband.
Detta är Guds avsikt, att vi ska höra samman i goda och positiva själsband – dels
med honom, som ser på oss med kärlek, och dels med varandra i familj, vänkrets och
församling. Ps 133 talar om hur ljuvligt det är med endräkt bröder emellan, där
beskär Gud sin välsignelse.
Pga synden i världen är dock inte alla själsband positiva, utan det finns också
negativa själsband som begränsar våra liv – eller negativa trådar i ett annars positivt
själsband. Ett konkret exempel är oförlåtelse som nämndes innan – den man vägrar
förlåta har man ett negativt själsband till.
Ett annat exempel gäller vid sexuella förbindelser då man blir ”ett kött” med
varandra (1 Kor 6). Detta är något positivt i äktenskapet, som är Guds välsignade och
skyddade plats för det sexuella livet, men vid utomäktenskapliga förbindelser har
orättfärdiga själsband upprättats som håller en tillbaka. Andra exempel kan gälla vid
maktutövning, där en dominant ledare genom maktmissbruk kan knyta människor
till sig med orättfärdiga själsband, och ockulta invecklingar som kan skapa ett
demoniskt själsband.
De gudagivna och skapelsegivna relationerna i äktenskap och föräldraskap kan
också ha negativa trådar. Ett bra sätt att utvärdera är att se om där finns fruktan eller
trygghet. Där fruktan finns, där finns inte fullkomlig kärlek (1 Joh 4). Där
föräldrarelationen kännetecknas av dominans och manipulation eller man-kvinnarelationen
av girighet och kroppsfixering, där finns negativa trådar som behöver
behandlas för att parterna ska bli fria att resa sig upp i trygghet.
Ellel brukar vid förbön ”klippa” negativa själsband för att göra personen fri.
GENERATIONSPÅVERKAN
Även när det gäller det arv vi får av våra föräldrar finns det en fysisk och en andlig
del. Vi kan ärva utseende och fysik och benägenhet för vissa sjukdomar, och på
samma sätt ärver vi ofta en livsstil och tankemönster och en benägenhet för vissa
dygder eller synder.
Arvet är tänkt som något positivt från Guds sida, att den uppväxande generation inte
ska behöva uppfinna hjulet igen och lära känna från scratch vad livet handlar om,
utan få med sig goda redskap för livet som en god start. Denna uppfostran i vad livet
3

handlar om är ett ansvar från föräldrarnas sida – 5 Mos 6:4f, ”Vänj den unge vid den
väg han ska vandra” (Ords 22:6).
Tyvärr fungerar denna föräldrapåverkan också negativt efter syndafallet. Fädernas
synder kan hemsökas på barnen i tredje och fjärde led (2 Mos 20:5). Vi får inte bara
skörda det vi själva sått, utan kan också få skörda vad far- och morföräldrar sått och
dragit på sig. Detta innebär inte att vi straffas och går evigt förlorade för våra
förfäders synder (Hes 18) – vad vi ärver är en benägenhet att falla för en viss synd,
men när vi växer upp är det vårt ansvar att bemästra den och hålla oss borta från den
(1 Mos 4:7).
Det är som att vi får en stafettpinne när vi växer upp och börjar vårt lopp här i livet,
lätt av föräldrarnas välsignelse eller tung av deras synd. Det är vår uppgift att under
livet behandla denna pinne och göra den lätt och rak tills vi själva ska lämna över
den till våra barn eller de yngre människor vi kommer att utöva ett inflytande på.
En god sådan påverkan ser vi i Bibeln hos Timoteus, som ärvde tron av sin mor
Eunice och mormor Lois (2 Tim 1:5). Annars är det mer i GT, som spänner över
många fler generationer än NT, som vi ser generationspåverkan:
Abraham svek och utlämnade Sara i Egypten (1 Mos 12:10f)
Abrahams son Isak svek och utlämnade Rebecka i Gerar (1 Mos 26)
Isaks son Jakob svek och lurade sin bror Esau på förstfödslorätten (1 Mos 25:29f)
Jakob och Rebecka svek och lurade Isak på välsignelsen (1 Mos 27)
Rebeckas bror Laban svek och lurade Jakob på hans älskade Rakel (1 Mos 29:23)
Jakob lurade sin arbetsgivare Laban (1 Mos 30:25f)
Jakobs son Juda svek och lurade sin sonhustru Tamar (1 Mos 38)
MEN: Jakobs son Josef valde bort svekets väg med Potifars hustru (1 Mos 39)
SÅ: om man brottas med en svaghet för en viss synd, kan det vara värt att fråga sig
om den eller en liknande tendens går i släkten? När Ellel ber med människor för
helande, söker de upprätta ett ”släktträd” för att se om det finns synd eller skador
som går i släkten. Exempel: ockulta band med frimureri, sexuell lösaktighet, tidiga
dödsfall och självmord, depressioner.
Detta kan inte bara hjälpa personen att förstå varför han hamnat i den situation han
gjort, utan också ge möjlighet att bekänna och behandla inte bara sin egen synd utan
även fädernas synd. Detta är en biblisk princip, så bad både Esra, Nehemja och
Daniel (Esr 9, Neh 1, Dan 9) och bekände sina fäders synder, trots att de själva var
rättfärdiga människor som inte själva hade syndat på dessa sätt.
Det kan gå genom dessa steg:
Bekänna förfädernas synder som synd inför Gud
Förlåta sina förfäder för det lidande de tillfogat en genom sina synder
Ta ansvar för sin EGEN synd, ångra den och omvända sig från den
Ta emot Guds förlåtelse (1 Joh 1:9) och rätten att vara hans barn (Joh 1:12)
4

SANNINGSSYSTEM
Jesus sade: Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar. Ni ska lära
känna sanningen, och sanningen ska göra er fria (Joh 8:31).
Själen kan vara kluven – huvudet kan veta sanningen, medan hjärtat tror en lögn
ändå. ”Jag är värdelös, ingen tycker om mig”… och även om vänner insisterar ”jo!”,
så rinner det ändå av som vatten på en gås.
Vad har hänt? Något som raserar många relationer är när människor inte har satt i
proppen i sitt kärleksbadkar. Även om vännen häller i generöst med kärlek, rinner
det snart ut igen. Hålet är lögnen som vi tror på – om Gud, om människor, om oss
själva.
Ett sanningssystem innehåller det som vi håller för sant, även om det finns osanna
ting i det som vi håller för sanna. Lögnen sitter ofta djupt inom en.
Sanningssystemen sitter djupt nere i anden.
Om det ligger ”ingen vill ha mig” inne i ”håller för sant”-lådan, blockerar detta
omedvetet inkommande budskap av ”jag älskar dig” från människor och Gud.
Hur behandlas då detta? Det är inte enkelt att själv bara öppna sin inre låda och
plocka ut de osanna budskapen. Jesus sade: ”Förbli i mitt ord – lär känna
sanningen”. Vi kan behöva idissla hans ord, utvalda verser som bemöter just de
problem som vi brottas med – tugga på dem dag och natt, sätta upp dem på
badrumsspegeln, etc.
Och därtill söka helande nära gemenskaper – bönegrupp, sanna vänner, etc – där
mänsklig kontakt motsäger budskap av förkastelse man fått in.
Men som förutsättning att allt detta ska fungera krävs ett viljebeslut från den egna
själen, ”jag väljer mitt liv och inte min död”. Om någon gett sig den på att tycka synd
om sig själv eller förakta sig själv för att man satt sin identitet i offerrollen och inte
vill lyssna på kärlekens och livets röst utifrån, så finns det ingen – vare sig Gud eller
människa – som kan vända på den personens vilja.
FÖRSVARSMEKANISMER
Försvarsmekanismer är reaktioner som man utvecklat för att undvika situationer där
man blir sårad. Ibland kan detta vara befogat, men om vi sitter fast i ett
försvarsmönster kan det hindra oss från att verkligen möta livet och bli sanna mot
oss själva och komma ut i det liv som Gud har tänkt för oss att leva tillsammans med
honom.
Några exempel på försvarsmekanismer som stelnat till beteendemönster:
5

Mr Fine – jag mår bara fint, är aldrig sårad, säger aldrig emot. Lugnast så.
Mrs Vrede – får ett utbrott så fort det inte blir som hon vill. Kanske såg sin far bli arg
ofta och lade sig till med mönstret som naturligt.
Ms Gråtmild – blir ledsen när det går henne emot, har lärt sig att människor kommer
och tröstar och ger henne vad hon vill ha då.
Andra exempel: surmulenhet, lynnighet, tillbakadragenhet, passivitet, självömkan,
självcentrering, kritiserande, sarkasm, blyghet, envishet, dominans, manipulation,
eskapism, förnekelse, perfektionism, from mask, inställsamhet. Orättfärdiga
försvarsmekanismer som blivit vanemönster och hindrar tillit är synd – för ”allt som
inte sker i tro är synd” (Rom 14:23).
Sårbarhet inbjuder till närhet, självförkastelse sänder en signal att hålla avståndet.
Avvisar andra i förebyggande syfte, för att själv inte bli avvisad.
Förkastelse kan börja redan i moderlivet. Om mamman går och tänker ”inte ett barn
till nu, jag som hade det så bra!”, kan barnet uppfatta detta och ta in det djupt i sin
ande. Om pappan utsätter mamman för övergrepp – verbalt, känslomässigt, fysiskt –
kan det skada inte bara mamman utan också barnet.
Sårande kommentarer fälls av sårade människor. Gud accepterar och erkänner våra
sår, men han accepterar inte att vi tar dem som förevändning att såra andra.
Ett ganska vanligt försvarsmönster är passivitet – att inte sticka ut, att snigeln inte
blottar sin känsliga hud utan håller sig innanför sitt skal. Man säger inte vad man
innerst inne tänker, känner eller tycker, av rädsla för att det ska komma en sårande
dom. Grundläggs ofta genom ett sådant dömande klimat därhemma hos
föräldrarna?
Ett annat vanligt är att söka fylla sin inre tomhet genom något skapat – sprit och sex,
arbete och ansvar, skaffa partner och barn som man klamrar sig fast vid eftersom de
är ens livsmening. Allt detta är goda gåvor från Gud, men upphöjda till avgudar som
livets enda mening blir de något som begränsar ens ande från att komma fram så att
man lever fullt ut.
Om vi vankar på i våra mönster och fortsätter trycka ner vårt inre, kan det till slut
komma fram i en överreaktion eller explosion – kanske av vredesutbrott, kanske av
utbrändhet, kanske i mental ohälsa.
Frihetens väg kan innefatta att inse vilka försvar man lever med, förstå när de kom
till och vilka ev sårande händelser de har sin grund i, och söka ett helande i förbön
och samtal utifrån detta. Trons sköld (Ef 6:15) är ett bättre försvar än en
egentillverkad sköld.
6

Gud kallar oss till frihet, till barnaskap hos honom, till flödande liv ur vår ande. Om
vi släpper vårt krampaktiga tag om vårt liv och låter honom vara Fader, får vi
uppleva den frihet han tänkt för oss. ”For it is only in Your will that I am free”.
Om vi låter Gud vara Gud för oss, så begår han inte övergrepp mot oss. Om vi låter
hans vilja för oss ske, så leder han oss inte till något som är främmande för oss – t ex
att skicka ut oss som missionärer till Afrika bland ormar och spindlar. ”Gud är den
som verkar i er både vilja och gärning för att hans goda vilja ska ske” (Fil 2:13) –
vår djupvilja och våra drömmar är lagda där i vår ande från Gud, och för att finna en
indikation på hans vilja bör vi söka inte bara i Guds Ord, för att finna hans allmänna
vilja, utan också i vår inre ande där hans vilja för våra liv finns nedlagd. Då kommer
vi ut till att ”vandra i Anden” (Rom 8, Gal 5) i det liv som Kristus har kallat oss till.
7