NPS 2003

NPS 2003 

– Hälso- och sjukvårdens tillgång 

på läkare och sjuksköterskor samt 

en problematisering av respektive 

grupps arbetsmarknad

Dokumentty 

Socialstyrelsen klassificerar sin utgivning i olika dokumenttyper. Detta är 

en Lägesbeskrivning. Det innebär att den innehåller redovisning och analys 

av kartläggningar och andra former av uppföljning av lagstiftning, verksamheter, 

resurser mm som kommuner, landsting och enskilda huvudmän 

bedriver inom hälso- och sjukvård, socialtjänst, hälsoskydd och smittskydd. 

Den kan utgöra underlag för myndighetens ställningstaganden och ingå som 

en del i större uppföljningar och utvärderingar av t.ex. reformer och fördelning 

av stimulansmedel. Socialstyrelsen svarar för innehåll och slutsatser. 

Artikelnr: 2003-131-6

Förord 

Socialstyrelsen har regeringens uppdrag att fortlöpande ta fram underlag för 

bedömningen av hälso- och sjukvårdens behov av läkare och sjuksköterskor. 

Årets rapport är den första resultatredovisningen. Underlaget 2003 består av 

en beskrivning av hälso- och sjukvårdens tillgång på läkare och sjuksköterskor 

samt problematiserar respektive arbetsmarknad. Utvecklingen av dessa 

underlag kommer att ske dels med en förbättrad tillgångsbeskrivning dels 

med fördjupade arbetsmarknadsanalyser. Rapporten bygger på registerstatistik 

från Socialstyrelsen, Statistiska Centralbyrån och OECD. Det huvudsakliga 

syftet med det nationella planeringsstödet (NPS) är att stödja huvudmännen 

i sin personalplanering och därmed verka för en god personalanvändning. 

Detta stöd består av flera delar. En del är att ta fram nationell 

statistik, en annan att sammanställa den regionala personalplanering som 

fortgår i sjukvårdsregioner och landsting. Vidare bidrar planeringsstödet till 

en kunskapsutveckling vad gäller metoder för att bedöma hälso- och sjukvårdens 

personalbehov. Genom att vara en nationell aktör finns även samordningseffekter 

att vinna. I sin förlängning kan NPS-arbetet användas som 

underlag för att planera omfattningen av grundutbildningen av läkare och 

sjuksköterskor. 

Rapporten har utarbetats av Klas Öberg, Hälso- och sjukvårdsavdelningen, 

Socialstyrelsen som också är projektledare för uppdraget. Anders Järleborg, 

Hälso- och sjukvårdsavdelningen, har svarat för den statistiska sammanställningen. 

Under arbetets gång har sammanträffanden ägt rum med en 

referensgrupp vid fem tillfällen. Vidare har fem sammanträffanden med en 

arbetsgrupp bestående av representanter från de sex samverkansnämnderna 

och Landstingsförbundet genomförts. Därutöver har följande personer givit 

goda råd och synpunkter: Monica Albertsson, Ann Bonair, Ingemar Eckerlund, 

Urban Göransson och Björn Montin samtliga vid Hälso- och sjukvårdsavdelningen, 

Socialstyrelsen. 

Vi hoppas att huvudmännen kommer att använda rapporten i sin personalplanering, 

men också att rapporten stimulerar till vidare utrednings- och 

forskningsarbete kring hälso- och sjukvårdens personalförsörjning. 

Gunilla Hulth-Backlund 

Enhetschef 

3

Innehåll 

Förord 3 

Sammanfattning 7 

Uppdraget 9 

Syfte 9 

Grundläggande begrepp 9 

Material 14 

Nuläge 16 

Tillgång 16 

Tillgång i Sverige 18 

Efterfrågan 21 

Prognosansats, 1–10 år, specialistläkare 23 

Inflöde 23 

Utflöde 24 

Migration 26 

Norden 26 

Övriga EU/EES 27 

Övriga länder (tredje land) 27 

Inflöde till legitimation, AT 29 

Framtidsansats, 1–20 år 30 

Aktiviteter 30 

Kunskapsseminarier 30 

Långsiktig bedömning 31 

Organisation 34 

Referensgrupp 34 

Samverkan 34 

Bilagor 37 

Bilaga 1 – Tabeller 37 

Bilaga 2 – Teknisk information 46 

5

Sammanfattning 



Underlaget 2003 beskriver hälso- och sjukvårdens tillgång på läkare och 

sjuksköterskor samt problematiserar respektive arbetsmarknad. 

Tillgången på läkare och sjuksköterskor i Sverige har ökat kraftigt under 

de senaste decennierna. Vid en internationell jämförelse ligger personaltätheten 

av läkare och sjuksköterskor i Sverige nära andra europeiska länder. 

Detta gäller både den nuvarande personalens täthet och utveckling över tid. I 

ett drygt dussin av Europas länder, inklusive Sverige, var läkartätheten år 

2000 ungefär tre läkare per 1 000 invånare. Det finns vissa svårigheter med 

internationella jämförelser, i vårt fall gäller detta framför allt sjuksköterskor. 

Stora variationer mellan länder finns när det gäller till exempel utbildning, 

arbetsuppgifter samt arbetstid. Sjukskötersketätheten i Sverige ligger på 

samma nivå som Norge och något högre än Danmark. 

Landstingen i Sverige samarbetar i regioner, när det gäller den högspecialiserade 

vården, i huvudsak genom de sex samverkansnämnderna. Enligt 

Socialstyrelsens material finns relativt små generella variationer mellan dessa 

regioner, vad gäller läkar- och sjukskötersketäthet. Undantaget är stockholmsregionen 

som har en högre läkartäthet än övriga regioner. Om man 

jämför specialistläkartätheten i dessa regioner år 2000 visar det sig att den 

sydöstra regionen hade den lägsta specialistläkartätheten med 1,9 specialistläkare 

per 1 000 invånare och stockholmsregionen den högsta med 2,5 

specialistläkare per 1 000 invånare. Dessa variationer följer i stort de generella 

regionala variationerna över läkartäthet. Beträffande variationen mellan 

regionernas läkartäthet per specialitet så finns det anledning att speciellt 

belysa situationen för specialister i allmänmedicin. Vid en regional jämförelse 

har enligt Socialstyrelses material den mellersta och norra regionen 

den högsta tätheten av läkare med allmänmedicin som specialitet med en 

allmänmedicinare per 1 800 invånare. Den västra regionen har den lägsta 

tätheten med en allmänmedicinare per 2 200 invånare. Vad gäller sjuksköterskor 

så har stockholmsregionen den lägsta sjukskötersketätheten med 7,8 

sjuksköterskor per 1 000 invånare medan den norra regionen har den högsta 

sjukskötersketätheten med 9,2 sjuksköterskor per 1 000 invånare. Detta 

material tyder således på att de rekryteringsproblem som finns i till exempel 

Norrlands inland är ett regionalt problem snarare än ett nationellt. 

Antalet läkare och sjuksköterskor bedöms öka fram till 2010. Utvecklingen 

därefter är mycket osäker och beror bland annat på rörlighet inom den 

europeiska arbetsmarknaden. När det gäller tillgången på specialistläkare i 

ett framtidsperspektiv går det i dag inte att göra några prognoser då det 

bland annat saknas uppgifter angående hur många läkare som är under specialistutbildning. 

Socialstyrelsen har ambitionen att utveckla prognosarbetet 

under 2003. Det kan dock noteras att det är troligt att utvecklingen skiljer 

sig åt mellan specialiteter eftersom de exempelvis uppvisar olika åldersprofiler 

och därmed olika mönster i förväntade pensionsavgångar. En hög ut- 

7

ildningsnivå bland 40-talisterna samt antagningsregler till läkarutbildningen 

som under en period premierade yrkeserfarenhet har lett till en ojämn 

åldersfördelning med ett glapp och en mindre andel unga specialister. Detta 

kommer troligtvis att leda till spänningar i hälso- och sjukvårdsorganisationen 

när erfarna specialister kommer att ersättas med unga specialister alternativt 

specialister utbildade utanför Sverige. 

Att beskriva tillgången räcker inte för att kunna bedöma hälso- och sjukvårdens 

behov av läkare och sjuksköterskor. Dessutom krävs bland annat 

kunskaper om hur efterfrågan på personal ser ut, hur befintlig personal används 

samt befolkningens behov av hälsa. Dessutom behövs en beskrivning 

över vilket hälsotillstånd som är önskvärd hos befolkningen. 

Viljan att rekrytera sjuksköterskor och läkare i Sverige tycks vara mycket 

stor. Vakanser är troligtvis den mest frekvent använda definitionen på efterfrågan. 

Begreppet vakans har enligt Socialstyrelsen alltför stora brister för 

att kunna användas på ett konstruktivt sätt. Det är bland annat troligt att 

vakanser framför allt speglar en historik över hur olika verksamheter har 

expanderat. När ambitionen för att öka personaltätheten höjs kan den leda 

till paradoxen att en situation med en ökad personaltäthet i vakansstatistik 

beskrivs som en ökad brist. Köer är en annan använd indikator, detta är dock 

förknippat med välkända problem som till exempel skillnaden mellan redovisade 

och reella köer. Viljan att rekrytera måste kopplas till möjligheten att 

rekrytera. Landstingen uppvisar i flera fall mycket stora ekonomiska underskott. 

Att i en trängd ekonomisk situation som nu råder nyrekrytera ett stort 

antal läkare och sjuksköterskor ter sig därmed inte helt oproblematiskt. 

Det finns idag ingen trovärdig metod att översätta befolkningens behov av 

hälso- och sjukvård till hälso- och sjukvårdens behov av läkare och sjuksköterskor. 

Personal är den helt dominerande insatsfaktorn i sjukvården. Hur personalresurserna 

används är dock ett nästintill outforskat område. Det är varje 

verksamhetschefs ansvar att leda arbetet och att fördela arbetsuppgifterna 

allt efter art och svårighetsgrad och med hänsyn till behovet av kompetens 

och yrkeserfarenhet. Å ena sidan finns förvisso bestämmelser som anger 

vilka arbetsuppgifter som får utföras endast av i författning angivna yrkesgrupper. 

Å andra sidan befinner sig större delen av hälso- och sjukvårdens 

uppgifter i en gråzon på det sättet att det inte är reglerat att en viss uppgift 

ensidigt tillkommer någon viss yrkeskategori. Möjligheterna för arbetsledaren 

att fördela arbete har i större utsträckning används för sjuksköterskorna 

än för läkarna. Ett exempel på detta är den förändring av arbetsfördelning 

som genomfördes i Sverige under 1990-talet mellan undersköterskor och 

sjuksköterskor. Mot bakgrund av landstingens ekonomi och de rekryteringssvårigheter 

som finns borde intresset och utrymmet vara stort för forskning 

och utveckling inom detta område. 

8

Uppdraget 


bedömningen av hälso- och sjukvårdens behov av läkare (Prop. 1997/98:5) 

och sjuksköterskor, både på kort och lång sikt. ”Socialstyrelsen skall, med 

anledning av sin uppgift att fortlöpande ta fram underlag för bedömningen 

av hälso- och sjukvårdens behov av läkare och sjuksköterskor, årligen senast 

den 31 januari rapportera de bedömningar myndigheten gör av den 

aktuella situationen. I rapporten skall även redovisas de bedömningar Socialstyrelsen 

gör beträffande den framtida utvecklingen” (Regleringsbrev, 

2002). 

Rapporten till regeringen 31 januari 2002 bestod av en verksamhetsplan 

som förtydligade arbetet med att ta fram metoder för ett nationell planeringsstöd 

(NPS). Årets rapport är den första resultatredovisningen. Fokus i 

årets rapport är att göra en trovärdig beskrivning över hälso- och sjukvårdens 

tillgång på sjuksköterskor och läkare. 

Syfte 

Det huvudsakliga syftet med NPS-arbetet är att stödja huvudmännen i sin 

personalplanering och därmed verka för en god personalanvändning. Detta 

stöd består av flera delar. En del är att ta fram nationell statistik, en annan 

att sammanställa den regionala personalplanering som fortgår i sjukvårdsregioner 

och landsting. Vidare bidrar planeringsstödet till en kunskapsutveckling 

av metoder för att bedöma hälso- och sjukvårdens personalbehov. Genom 

att vara en nationell aktör finns även samordningseffekter att vinna. I 

sin förlängning kan NPS-arbetet användas som underlag för att planera omfattningen 

av grundutbildningen av läkare och sjuksköterskor. 

Grundläggande begrepp 

Detta regeringsuppdrag leder per definition till en delvis normativ ansats. 

Det räcker inte med att enbart beskriva personaltillgången. För att kunna 

definiera hälso- och sjukvårdens behov av sjuksköterskor och läkare behövs 

därutöver en deskriptiv tillståndsbeskrivning av personalsituationen, liksom 

en beskrivning över vilket tillstånd som är önskvärt. Uppdraget att definiera 

hälso- och sjukvårdens behov av personal är mycket komplext och svårt. 

Kunskaper om till exempel nuvarande personaltillgång, hur befintlig personal 

används samt befolkningens behov av hälsa och därmed av hälso- och 

sjukvård krävs. Detta avsnitt innehåller ett resonemang om hur dessa begrepp 

används i NPS-arbetet. 

9

Tabell 1. En schematisk bild för att tolka vilka faktorer som avgör hälsooch 

sjukvårdens behov av personal. 

Alternativ Tillgång Resursanvändning 

Enkel lösning Legitimerade Personaljämförelser 

Optimal lös- Faktiskt ar- God och 

ningbetande samt 

prognos och 

framtidsanalys 

effektiv 

NPS 2003 Faktiskt arbetande 

(med 

antaganden) 

och viss framtidsanalys 

NPS 2005 Faktiskt arbetande 

(med 

antaganden) 

samt prognos 

och framtidsanalys 

Regionala 

jämförelser 

1) Bench 

marking 

2) Hälsoekonomiska 

studier 

10 

Behov Efterfrågan 

Patientköer Vakanser 

Utifrån befolkningens 

behov 

Kartläggning 

av hur andra 

länder definierar 

behov 

Den reella 

efterfråga 

1) SCB:s 

arbetskraftsbarometer 

2) Landstingens 

ekonomi 

Osäkert Osäkert 

Nedan kommer de olika alternativ som beskrivs i ovanstående tabell att presenteras 

i en resonerande text. 

Tillgång 

Den enkla lösningen för att beskriva tillgången på personal är att använda 

befintlig statistik över antalet legitimerade personer inom respektive geografiskt 

område. Denna lösning är dock inte tillfredsställande eftersom vi inte 

vet om vederbörande arbetar inom sitt yrke eller inte. För att få så bra underlag 

som möjligt kommer tillgången därför att beskrivas med hjälp av 

samkörningar av några befintliga register, i huvudsak Socialstyrelsens register 

över legitimerad personal (HOSP) och Statistiska centralbyråns register 

(LOUISE) samt information om läkare under specialisttjänstgöring 

(ST) från huvudmännen. 1 När det gäller läkare kommer NPS att kunna beskriva 

tillgången per specialitet. Prognoser kommer att göras på tio och tjugo 

års sikt, dock med olika detaljeringsgrad. Tillgången kommer att beskrivas 

i form av ett flöde, det vill säga inoch utflöde. Inflödet består av nyutexaminerad 

och immigrerad personal samt personer från annan arbetsmarknad 

(personer som byter yrke). Utflödet består av pensionerad och 

emigrerad personal samt personer som går till annan arbetsmarknad. För 

sjuksköterskor följer, när så är möjligt, gruppindelningen den nya specialistindelningen. 

NPS-arbetet kommer årligen, från och med januari 2003, att 

publicera beskrivningar över tillgången på personal. Denna statistik kommer 

också att ge uppgifter om balansen mellan utflöde och inflöde inom olika 

läkarspecialiteter. Det senare kommer dock inte att ingå i årets redovisning. 

1 Se under rubriken ”Material” samt bilaga 2 för ytterligare information.

Efterfrågan 

Efterfrågan på sjukvård kan dels förklaras med den ekonomiska restriktionen, 

dvs. hur stor är plånboken, dels med hur vi prioriterar sjukvård gentemot 

annan konsumtion. Då svensk sjukvård i huvudsak är offentligt finansierad 

kan dess efterfrågan indirekt beskrivas genom ekonomiska restriktioner, 

det vill säga budgetutrymmet. Inom hälsoekonomin finns ett relativt 

samförstånd om att köpviljan av hälso- och sjukvårdstjänster hos en befolkning 

är något starkare än den allmänna ekonomiska utvecklingen. Detta betyder 

att viljan att söka sig till privat vård dels beror på den allmänna ekonomiska 

utvecklingen, dels även på allmänhetens bedömning av om den 

offentligt finansierade vården utför sitt uppdrag eller inte. 

Den faktiska efterfrågan på personal bestäms därmed av den ekonomiska 

utvecklingen i stort (BNP), samt av vilka resurser som tilldelas sjukvården, 

det vill säga andel av BNP. Den faktiska efterfrågan på personal kan vidare 

delas upp i en vilja att rekrytera samt möjligheterna att rekrytera. 

Nedanstående resonemang har enbart som syfte att visa att vakansstatisktik 

har alltför stora brister för att kunna användas på ett konstruktivt sätt. 

Begreppet vakans används ofta för att uttrycka efterfrågan på personal. Begreppet 

i sig är mycket svåranvänt och speglar oftast endast viljan att rekrytera. 

Detta exemplifieras här med ett teoretiskt resonemang över utvecklingen 

av vakanssituationen för allmänmedicinare, som står för en stor del av 

vakansbeskrivningen. Med den nationella handlingsplanen för utveckling av 

hälso- och sjukvården klargjorde regering och riksdag en kraftig ambitionsökning 

av läkartätheten i primärvården. Genom att höja ambitionsnivån för 

läkartätheten ökade per definition vakanstalet kraftigt. Att utbilda en läkarspecialist 

tar minst fem år. Detta leder till att efterfrågan av allmänläkare 

kommer att vara större än tillgången under fem år. Detta förutsatt att arbetsmarknaden 

var i balans vid den ökade ambitionsnivån och att en ökad 

specialistutbildning av allmänmedicinare påbörjades samtidigt som beslutet 

fattades om att förändra ambitionsnivån. Mycket talar för att denna situation 

kommer att vara betydligt längre än så. I slutet av 1990-talet rådde en situation 

med svårigheter att rekrytera läkare till primärvården och antalet specialister 

i allmänmedicin tycks inte ha varit i paritet med den definierade efterfrågan. 

Det ökade antalet tjänster ledde i mindre attraktiva områden i princip 

enbart till en ökning av vakanta tjänster i samma omfattning som nya tjänster 

eftersom det redan fanns vakanser. Paradoxen är således att en situation 

med ökad läkartäthet i vakansstatistiken beskrivs som en ökad brist. Att en 

generellt förbättrad arbetsmarknad för arbetstagarna dessutom leder till ökade 

svårigheter att rekrytera i mindre attraktiva områden är en annan fråga. 

I årets redovisning följs i huvudsak externa experters bedömning av efterfrågan 

av läkare och sjuksköterskor. Exempel på detta är SCB:s arbetskraftsbarometer 

som ger en generell bild av efterfrågan på läkare och sjuksköterskor 

på ett och tre års sikt. I bedömningen per specialitet kan en sammanställning 

av regionernas bedömning av arbetsmarknadsläget vara en 

möjlig redovisning. 

Resursanvändning 

Det enkla förhållningssättet till frågan om resursanvändning är att arbeta 

med jämförelsetal. Utifrån sådana tal kan till exempel olikheter mellan regioner 

belysas och diskuteras med detta som underlag. En sådan ansats ger 

11

ingen anvisning om vilken nivå på exempelvis personaltäthet som är att föredra 

utan är endast ett relationsverktyg. Så kallad ”bench marking” är en 

något mer utmanande ansats. Det finns ofta en förebild som är eftersträvansvärd. 

Svårigheten är således att definiera detta normativa värde. Ett 

mer komplicerat förhållningssätt är att ställa frågan hur personalresurserna 

används. Denna ansats syftar dels på frågan om personalsammansättning 

dels på arbetsinnehållet för de olika personalgrupperna. 

Det är varje verksamhetschefs ansvar att leda arbetet och att fördela arbetsuppgifterna 

allt efter art och svårighetsgrad och med hänsyn till behovet 

av kompetens och yrkeserfarenhet. Verksamhetschefen svarar för att den 

personal som skall utföra olika arbetsuppgifter har den kompetens som behövs 

. Arbetsfördelningen skall ske på ett sådant sätt att de grundläggande 

kraven på hälso- och sjukvården som anges i hälso- och sjukvårdslagen 

(1982:763) och lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens 

område kan uppnås. I denna arbetsledning måste man dock ta hänsyn 

till att det inom hälso- och sjukvården finns vissa bestämmelser som 

begränsar utrymmet för och friheten i arbetsledningen. Således finns det 

vissa bestämmelser i olika lagar, förordningar eller bindande föreskrifter 

från myndighet som anger att vissa uppgifter kräver viss formell behörighet. 

Det kan i en författning anges att en arbetsuppgift är förbehållen en viss 

yrkesgrupp eller vissa yrkesgrupper med viss utbildning eller yrkesutövare i 

viss befattning. Sammanfattningsvis kan sägas att det å ena sidan finns bestämmelser 

som anger vilka arbetsuppgifter som får utföras endast av i författning 

angivna yrkesgrupper. Å andra sidan befinner sig större delen av 

hälso- och sjukvårdens uppgifter i en gråzon på det sättet att det inte är reglerat 

att en viss uppgift ensidigt tillkommer någon särskild yrkeskategori. 

De svenska hälso- och sjukvårdsorganisationerna är oftast hierarkiskt uppbyggda 

och arbetsuppgifterna fördelade främst utifrån olika yrkeskategorier 

och antaganden om den formella och reella kompetensen. De olika yrkeskategorierna 

slår vakt om ”sina” arbetsuppgifter vilket kan försvåra rationella 

lösningar vad avser arbetsfördelning och därmed ett effektivt resursutnyttjande 

av de samlade personalresurserna inom hälso- och sjukvården. 

Med detta regelverk som utgångspunkt har således arbetsledningen en stor 

frihet att organisera vården. Ledningen av hälso- och sjukvården skall vara 

organiserad så att den tillgodoser en hög patientsäkerhet och god kvalitet av 

vården samt främjar kostnadseffektivitet. 

En första fråga i detta sammanhang gäller vilken mix av insatsfaktorer 

som används, vilket innefattar både avvägning mellan personalintensiv och 

teknikintensiv verksamhet och mellan dessa båda faktorer och personalmixen. 

En andra fråga fokuserar på hur man använder en personalgrupp med en 

given sammansättning. I detta sammanhang kan man jämföra med hur sjukvården 

ständigt väger olika läkemedel och deras nytta mot varandra, och 

läkemedelsindustrin som framhåller att läkemedel sparar pengar. Detta är en 

diskussion om mix av insatsfaktorer, som i detta fall har lett till att personalresurser 

i vissa fall ersatts av läkemedel. När det gäller den andra frågan 

ovan, jämförs läkemedel och olika terapier med varandra. Personal är den 

helt dominerande insatsfaktorn i sjukvården. Hur personalresurserna används 

är dock ett nästintill outforskat område. Här finns mycket att göra, 

exempelvis hälsoekonomisk forsknings- och utvecklingsarbete. 

12

Behov 

Det är välkänt att tidigare använda behovsmått, t.ex. kötider, är förknippade 

med stora problem. Politiska ambitioner uttrycks i normtal, och i Sverige 

finns normtal endast för allmänläkare. En utveckling mot en mängd olika 

normtal vore dock inte lyckligt, då detta ger en mycket förenklad bild av 

problemet. Ofta sätter det även fokus på en enskild personalgrupp. Det finns 

därmed en risk för att synen på hälso- och sjukvården blir alltför fragmenterad. 

Hur detta problem skall angripas, och vilka personalresurser som är önskvärda 

är för närvarande mycket oklart. Institutet för hälso- och sjukvårdsekonomi 

(IHE) har på Socialstyrelsens uppdrag genomfört en kartläggning 

av hur behov av personal definieras i övriga Skandinavien, Storbritannien, 

Nederländerna, USA och Kanada. Studien är i huvudsak en litteraturstudie 

som har kompletterats med intervjuer i de europeiska länderna. Resultatet 

visar att begreppen behov och efterfrågan behandlas relativt ostrukturerat. 

Ibland likställs behov med efterfrågan, andra gånger förväxlas olika efterfråge- 

och behovsfaktorer med varandra. En generaliserande sammanfattning 

av uppdraget beskrivs nedan. Man kan notera följande: 

• Läkarförsörjningsproblematiken har uppmärksammats i rapportform 

främst av myndigheter (gäller alla länder) och av intresseorganisationer 

(främst USA och Kanada). 

• I Danmark, Norge och Storbritannien definieras behov utifrån efterfrågan 

på sjukvård medan man i Kanada och USA fokuserar mer på hur inoch 

utflödesproblematiken påverkar utbudet. 

• I Danmark, Norge och Storbritannien förklarar man vilka underliggande 

mekanismer eller faktorer som påverkar behovet. I dessa länder försöker 

man sedan utifrån en (förenklad) modell prognostisera det framtida behovet. 

Faktorer som påverkar utbud blir i ringa utsträckning belysta i de 

nordamerikanska dokumenten, vilket kan vara en förklaring till att man 

inte ger någon prognos över det framtida läkarutbudet. 

• De problem som verkar relevanta att lösa i de europeiska respektive 

nordamerikanska länderna är den framtida försörjningen (Europa) och 

fördelningen av läkare mellan specialiteter och regioner (USA och Kanada). 

Linköpings universitet har på Socialstyrelsens uppdrag behandlat samma 

ämne, men med ett klart uttalat uppdrag att ta fram alternativa strategier för 


Uppdraget skall slutredovisas i februari 2003, men en preliminär rapport 

redovisades i november 2002. I den konstaterar man att identifiera ett hälsorelaterat 

behov är att identifiera ett gap mellan ett aktuellt hälsotillstånd och 

behovets mål. Den övergripande modellen för bedömning av vårdbehovet 

utgår ifrån att man gör en bedömning av det aktuella hälsoläget, därefter 

fastställer behovets mål för att slutligen bedöma nödvändiga åtgärder för att 

eliminera gapet mellan aktuellt mål och behovets mål. 

Det stora problemet vid en bedömning av behov är att vi inte har en väl 

definierad målbild. Vägen från att översätta en målbild till vilka personalre- 

13

surser som krävs för detta är inte heller okomplicerad. När det gäller läkartätheten 

i primärvården har regering och riksdag formulerat målet en allmänläkare 

per 1 500 invånare, som kan sägas definiera ett genomsnittligt 

behov av allmänläkare. Att denna tydliga bild av behovet av allmänläkare i 

primärvården skulle vara baserad på ovanstående beskrivna modell är inte 

troligt. 

Ett tydligt exempel på detta komplexa problem med att knyta hälso- och 

sjukvårdens behov av personal till befolkningens behov av hälso- och sjukvård 

kan belysas genom antalet kataraktoperationer och väntetider för operation. 

Antalet kataraktoperationer har enligt det Nationella kataraktregistret 

ökat sedan 1997 från cirka 45 000 operationer till cirka 70 000 operationer 

år 2001. Samtidigt har köerna i princip varit oförändrade. 

2 3 

Material 

Det material som skall bilda underlaget för NPS-arbetet måste uppfylla vissa 

kriterier. Materialet skall vara 

• trovärdigt och hålla en hög kvalitet 

• heltäckande och kunna inberäkna samtliga personer i de aktuella grupperna 

• kvalitetsmässigt hållbara över tid. 

För att beräkna om dessa kriterier uppfylls finns det två ansatser att välja 

mellan. Det ena är att i huvudsak använda sig av befintliga register och det 

andra är att finna uppgifter via enkäter. Båda dessa ansatser har för- och 

nackdelar. Att använda enkäter till så stora grupper som det gäller i detta 

sammanhang kräver en ansenlig administration som kräver stora resurser 

både ekonomiskt och personellt. Till detta kommer en risk för hög svarsbortfall. 

Fördelen med enkäter är att det går att specialdesigna frågorna så 

att uppgifterna anpassas. Att använda sig av befintliga register ger större 

möjlighet till hög kvalitet i det som skall redovisas under förutsättningen att 

registren innehåller de uppgifter som krävs. För att få de tre uppställda kraven 

ovan uppfyllda har vi valt att i huvudsak använda oss dels av registret 

över legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal (HOSP) som administreras av 

Socialstyrelsen, dels av de register som administreras av Statistiska centralbyrån. 

Vid kvalitetsgranskning av Socialtyrelsens material har bland annat 

andra register använts, så som Landstingsförbundets register och Läkarförbundets 

medlemsregister. 

2 Se bilaga 2 för mer teknisk information. 

3 Parallellt med detta arbete ger Socialstyrelsen ut en årsbok ”Hälso- och sjukvårdstatistisk 

årsbok” där siffror över bland annat antal hälso- och sjukvårdspersonal presenteras. Denna 

årsbok hämtar material från många olika källor. Vid denna första utgivning av NPS:s årsrapport 

har inte resultatet från samkörningen använts i årsboken. Detta har medfört att siffrorna 

inte är helt överensstämmande mellan de båda publikationerna beroende bland annat 

på definitionsolikheter. 

14

Register över legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal 

Plattformen för detta uppdrag är HOSP. Detta register är ett totalregister 

över samtliga personers legitimationer inom hälso- och sjukvården. Det 

finns 17 olika legitimationsområden som i sin tur kan innehålla ett antal 

specialiseringar. Bland läkare finns det 62 specialiseringar . Uppdatering av 

detta register görs dagligen allt eftersom legitimationsärenden färdigställs. 

Statistiska centralbyråns register 

Statistiska centralbyrån administrerar databasen LOUISE som är en longitudinell 

individbaserad databas med startår 1990. Den omfattar samtliga personer 

i åldern 16–64 år, samt efter 1995 även de över 65 år. Databasen integrerar 

befintliga dataregister från den sociala sektorn och från utbildningsoch 

arbetsmarknadssektorn i Sverige. Uppdatering görs den sista december 

varje år med viss eftersläpning. För vår samkörning har det senast tillgängliga 

året i registret använts, vilket var år 2000. 

En samkörning mellan HOSP och LOUISE 

De ovan nämnda registren har samkörts till ett individregister. För detta har 

det krävts en uppsättning antaganden och beräkningar. Detta finns utförligt 

beskrivet i bilaga 2. 

SCB:s databas LOUISE omfattas av sekretess enligt 9 kap. 4 § i sekretesslagen 

(1980:100). Det innebär bland annat att uppgifter på individnivå 

inte kan lämnas ut till en enhet som inte upprätthåller den så kallade absoluta 

sekretessen. De nu aktuella uppgifterna kunde således endast erhållas på 

agregerad nivå. 

Då en samkörning av Socialstyrelsens register över legitimerad personal 

(HOSP) och arbetsmarknadsregister vid SCB (LOUISE) bedömdes som den 

i praktiken enda möjliga och rimliga arbetsmetoden, föreslog Socialstyrelsen 

i september 2002 att regeringen med stöd av 9 kap. 4 § skulle föreskriva 

om absolut sekretess för projektets uppgifter. Detta beviljades genom ett 

tillägg i 3 § 15 sekretessförordningen (1980:657). 

15

Nuläge 4 

Tillgång 

I ett internationellt perspektiv är läkartätheten i Sverige, enligt OECD:s statistik, 

relativt lika 16 andra OECD-länder. Bland dessa varierar läkartätheten 

mellan USA:s 2,7 och Danmarks 3,4 praktiserande läkare på 1 000 invånare. 

Extremländerna i denna OECD statistik är Turkiet med 1,2 och Grekland 

med 4,1 praktiserande läkare per 1 000 invånare. 5 Enligt denna OECD statistik 

finns i Sverige 3,1 praktiserande läkare på 1 000 invånare (OECD 

Health Data 2002). Enligt Läkarförbundet varierar antalet yrkesverksamma 

läkare per 1 000 invånare i Norden mellan 2,9 i Finland till 3,6 i Norge. I 

detta sammanhang kan Sverige sägas vara ett riktmärke då antalet yrkesverksamma 

läkare i Sverige per 1 000 invånare (3,2) sammanfaller med situationen 

för hela Norden (Den framtida läkararbetsmarknaden i Norden 

2002). Enligt Socialstyrelsens material finns i Sverige 3,0 praktiserande 

läkare per 1 000 invånare. Vid en jämförelse av dessa, OECD:s och Läkarförbundets 

siffror så skiljer sig siffrorna något åt beroende på olika antaganden. 

Slutsatsen blir dock densamma. I ett internationellt perspektiv intar inte 

Sverige någon extrem position vad gäller tillgången på läkare. I ett 30-årigt 

tidsperspektiv kan man konstatera att Sverige har ökat sin läkartäthet med 

en faktor 2,4. En utveckling likt många andra europeiska länder, med Storbritannien 

som undantag. 

4 Mer detaljerad data än vad som presenteras i detta kapitel finns i bilaga 1. I detta kapitel 

används i huvudsak per 1 000 invånare som jämförelsetal, observera att i bilaga 1 används 

även per 10 000 och per 100 000 invånare som jämförelsetal. 

5 Italiens 5,9 läkare per 1 000 invånare speglar troligtvis enligt OECD:s egna utredare det 

totala antalet legitimerade läkare och tas därför inte med i denna redovisning. 

16

Diagram 1. Utvecklingen av läkartätheten, uttryckt som läkare per 1 000 

invånare, i några utvalda länder 1970–1999. 

4 

3,5 

3 

2,5 

2 

1,5 

1 

0,5 

0 

Danmark 

Finland 

Kanada 

Nederländerna 

Sverige 

Storbritannien 

Norge 

1970 1980 1990 1999 

Källa: OECD Health Data 2002. 

Antalet sjuksköterskor per invånare varierar desto mer vid internationella 

jämförelser. Sjukskötersketätheten i Sverige ligger på samma nivå som 

Norge och något högre än Danmark. Stora svårigheter finns dock vid dessa 

jämförelser. En osäkerhetsfaktor är vilka sjuksköterskor som inkluderas i 

statistiken. Enligt OECD är det troligt att Norge och Sverige inkluderar en 

vidare grupp sjuksköterskor än övriga länder, exempelvis sjuksköterskor 

inom äldrevården. Ett annat problem är en kraftigt varierande arbetstid och 

svårigheten att översätta detta till heltid. Slutligen varierar sjuksköterskornas 

utbildning och arbetsuppgifter kraftigt mellan dessa länder. Jämför vi 

OECD-statistiken med Socialstyrelsens material så finner vi att sjukskötersketätheten 

enligt OECD är 10,2 sjuksköterskor per 1 000 invånare, medan 

Socialstyrelsens material ger en sjukskötersketäthet på 8,2 sjuksköterskor 

per 1 000 invånare. Detta tyder på att OECD:s antagande att deras svenska 

statistik inkluderar en bredare verksamhet än hälso- och sjukvård stämmer. 

17

Diagram 2. Utvecklingen av sjukskötersketäthet, uttryckt som sjuksköterska 

per 1 000 invånare, i några utvalda länder 1980–1999. 

16 

14 

12 

10 

8 

6 

4 

2 

0 

Danmark 

Sverige 

Storbritannien 

Norge 

1980 1990 1999 

Källa: OECD Health Data 2002 

NB. Det finns mycket stora metodproblem vid internationella jämförelser av sjukskötersketätheten. 

Att göra internationella jämförelser per specialitet är även det komplicerat 

då specialitetsindelningar skiljer sig åt mellan länderna. På grund av dessa 

svårigheter redovisas inte dessa internationella jämförelser. 

Tillgång i Sverige 

År 2000 var knappt 90 procent av den arbetande legitimerade läkarkåren 

aktiv inom svensk hälso- och sjukvård. För sjuksköterskorna var motsvarande 

siffra drygt 70 procent. Resultaten presenteras i nedanstående tabell. 

Personal som var aktiva i sitt yrke men som var verksamma utanför hälsooch 

sjukvården (t.ex. verksamma inom viss skolhälsovård) definieras som 

arbetande utanför hälso- och sjukvården. Med stor sannolikhet arbetade 

merparten av sjuksköterskorna som var verksamma utanför hälso- och sjukvården 

inom någon omsorgsverksamhet. 6 Läkare och sjuksköterskor som 

har sin huvudsakliga sysselsättning inom undervisning på universitetssjukhus 

definieras även de som arbetande utanför hälso- och sjukvården. Det har 

inte varit möjligt i årets redovisning att redovisa näringsgren för arbetande 

utanför hälso- och sjukvård. Detta kommer dock att redovisas senare under 

2003. 

6 Omsorg definieras av SCB (SNI 85.3) t.ex. som vård och sociala tjänster med boende, 

omsorg och sociala tjänster i öppen vård, äldre- och handikappsomsorg. 

18

Tabell 2: Personal fördelat efter arbetsmarknad år 2000, antal. 

Inom HS Annat än 

HS 

19 

Andel inom 

HS (%) 

Summa 

antal 

Läkare, ej leg. 2 215 2 397 48,0 4 612 

Leg. läkare 24 764 3 261 88,4 28 025 

Leg. sjuksköterskor 72 651 27 382 72,6 100 033 

Leg. barnmorskor 5 712 1 021 84,8 6 733 

Leg. röntgensjuksköterskor 

17 0 100,0 17 

Vid en regional jämförelse utmärker sig stockholmsregionen med den 

största andelen läkare utanför hälso- och sjukvården, både vad gäller legitimerade 

och icke legitimerade läkare. I stockholmsregionen arbetade 1,3 

läkare per 1 000 invånare utanför hälso- och sjukvården jämfört med till 

exempel 0,3 läkare per 1 000 invånare i den sydöstra regionen. Fördelningen 

av läkare mellan hälso- och sjukvård och annan verksamhet skiljer sig åt 

mellan olika specialiteter. Att specialister inom skolhälsovården till större 

del arbetar utanför hälso- och sjukvården än genomsnittet är dock inte speciellt 

förvånande eftersom skolan är en arbetsplats utanför hälso- och sjukvården. 

Andelen sjuksköterskor utanför hälso- och sjukvården är mer jämt 

fördelad mellan regionerna. Sydöstra regionen har en något lägre andel 

sjuksköterskor utanför hälso- och sjukvården jämfört med det nationella 

genomsnittet. I den sydöstra regionen arbetar 2,5 sjuksköterskor per 1 000 

invånare utanför hälso- och sjukvården jämfört med 3,4 sjuksköterskor per 

1 000 invånare i stockholmsregionen. 

Personaltäthet 

Antalet yrkesverksamma läkare inom hälso- och sjukvården varierar regionalt 

från 2,7 läkare per 1 000 invånare i sydöstra regionen till 3,6 läkare per 

1 000 invånare i stockholmsregionen. Vad gäller sjuksköterskor så har 

stockholmsregionen den lägsta sjukskötersketätheten med 7,8 sjuksköterskor 

per 1 000 invånare medan den norra regionen har den högsta sjukskötersketätheten 

med 9,2 sjuksköterskor per 1 000 invånare.

Diagram 3. Arbetande inom hälso- och sjukvården per 1 000 invånare fördelat 

efter region* år 2000, antal. 

10 

9 

8 

7 

6 

5 

4 

3 

2 

1 

0 

Läkare 

Sjuksköterskor 

Stockholm Sydöstra Södra Västra Mitt Norra 

* Med region avses arbetsplatsens geografiska belägenhet. 

Vid en jämförelse mellan regionerna vad gäller specialistläkartätheten hade 

år 2000 den sydöstra regionen den lägsta specialistläkartätheten med 1,9 

specialistläkare per 1 000 invånare och stockholmsregionen den högsta med 

2,5 specialistläkare per 1 000 invånare. Dessa variationer följer i stort de 

generella regionala variationerna över läkartäthet. 

Allmänmedicin 

Beträffande variationen mellan regionernas läkartäthet per specialitet så 

finns det anledning att speciellt belysa situationen för specialister i allmänmedicin. 

Den nationella handlingsplanen anger ett politiskt riktmärke för 

tillgången på specialister i allmänmedicin. Målet är att det skall finnas 6 000 

specialistläkare i allmänmedicin som är verksamma i primärvåren år 2008. 

Enligt Socialstyrelsens material arbetade i Sverige knappt 4 600 läkare med 

specialiteten allmänmedicin och som var verksamma i den svenska hälsooch 

sjukvården år 2000. För att nå målet 6 000 läkare behövs således en 

nettoökning av dessa specialister med cirka 200 personer årligen. Tillflödet 

kan ske i form av nyutfärdade specialistbevis, men tillflödet skulle också 

kunna utgöras av redan färdiga specialister i allmänmedicin som i dag antingen 

arbetar inom någon annan specialitet eller som inte arbetar inom hälso- 

och sjukvården. Enligt vår statistik arbetade 438 läkare år 2000 med 

allmänmedicin som specialitet utanför hälso- och sjukvården. Av skäl som 

redan nämnts i materialdiskussionen har vi inte kunnat beskriva inom vilka 

branscher dessa personer är verksamma. Detta kommer dock att undersökas 

under våren 2003. 

Vid en regional jämförelse har enligt Socialstyrelsens material mittregionen 

och den norra regionen den högsta tätheten av läkare med allmänmedicin 

som specialitet med en allmänmedicinare per 1 800 invånare. Den västra 

20

egionen har lägst täthet vad gäller allmänmedicinare med en per 2 200 invånare. 

Diagram 4. Antal specialister i allmänmedicin per 1 000 invånare inom respektive 

region. 7 

0,6 

0,5 

0,4 

0,3 

0,2 

0,1 

0 

Stockholm Sydöstra Södra Västra Mitt Norra 

Sammanfattning 

Socialstyrelsens material visar således på en relativt jämn fördelning av läkare 

på nationell nivå, med undantag för stockholmsregionen som har en 

generellt högre läkartäthet än övriga landet. Detta förhållande är inte förvånande 

utan bekräftar redan känt faktum. Vad som däremot inte stämmer 

med den allmänna beskrivningen är att den norra regionen har den högsta 

tätheten av både allmänläkare och sjuksköterskor. Detta material tyder således 

på att de rekryteringsproblem som ofta beskrivs i exempelvis norrlands 

inland är ett regionalt problem snarare än ett nationellt. 

Efterfrågan 

Viljan hos huvudmännen att rekrytera fler sjuksköterskor och läkare är 

mycket stor. Detta framgår dels av SCB:s arbetskraftsbarometer 

(www.scb.se) dels av hälso- och sjukvårdsregionernas egna bedömningar 

över rekryteringsläget. Enligt SCB råder en mycket stor brist på både läkare 

och sjuksköterskor, med en ökande brist på både ett och tre års sikt. Flera 

regioner kartlägger vakanssituationen i den egna regionen där stora vakanstal 

beskrivs. Den ekonomiska situationen för flertalet landsting är dock inte 

gynnsam. Enligt Landstingsförbundet är det svårt att nå balans för sektorn 

som helhet (Landstingens ekonomi, 2002). Ett underskott som överstiger 7 

miljarder för 2002 är att vänta enligt Landstingsförbundet. Arbetsgivarens 

årliga lönekostnader för en specialistläkare torde kunna uppskattas till ca 

7 

Målet i den Nationella handlingsplanen motsvarar 0,67 specialistläkare i allmänmedicin 

per 1 000 invånare. 

21

800 000–1 000 000 kr. Att i en trängd ekonomisk situation rekrytera drygt 

400 vakanta specialist- och ST-tjänster, som t.ex. rapporterades av Västra 

Götaland och Norrlandstingen år 2000, ter sig därmed inte helt oproblematiskt. 

Lönekostnaderna för sjuksköterskor är å ena sidan betydligt lägre än 

för läkare, å andra sidan är antalet sjuksköterskor som önskas rekryteras 

mycket stort. Tidigare har efterfrågan på sjukvård definierats med det allmänna 

ekonomiska utrymmet och hur vi prioriterar sjukvård gentemot annan 

konsumtion. Med denna definition är det därmed inte oproblematiskt att 

tolka den stora nyrekryteringsvilja som finns i den svenska hälso- och sjukvården. 

Den allmänna kunskap som finns från tidigare prognosarbeten är svårigheten 

med att prognosticera efterfrågan på hälso- och sjukvård och personal. 

8 Den metod som tycks ge minst fel och som dessutom är mycket enkel 

är att den nationella efterfrågan på läkare i stort följer den ekonomiska utvecklingen, 

det vill säga BNP. Hur denna efterfrågan fördelas mellan specialiteter 

tycks dock inte minst bero på politiska beslut, där exempelvis den 

nationella handlingsplanen kraftigt har ökat efterfrågan på läkare i primärvården, 

liksom den teknologiska utvecklingen. I dag finns ingen användbar 

metod för att kvantifiera efterfrågan på läkare och sjuksköterskor. Därmed 

finns det ingen metod för att beräkna skillnaden mellan tillgången och efterfrågan 

på läkare och sjuksköterskor och därmed kvantifiera ”bristen”. Även 

när det gäller sjuksköterskor kan BNP med fördel användas som utgångspunkt. 

Här skiljer sig dock efterfrågan på sjuksköterskor sig från resonemanget 

ovan. Möjligheterna för arbetsledaren att fördela arbetet har i större 

utsträckning använts för sjuksköterskorna än för läkarna. Ett exempel på 

detta är den förändring av arbetsfördelning som genomfördes i Sverige under 

1990-talet mellan undersköterskor och sjuksköterskor. Den extremt 

enkla ”BNP-metoden” tycks därmed inte vara lika användbar för att uppskatta 

efterfrågan på sjuksköterskor som den är för läkare. 

8 Se studier som refereras i kapitlet ”Framtidsansats, 10–20 år”. 

22

Prognosansats, 1–10 år, 

specialistläkare 

Det är för närvarande inte möjligt att genomföra ett prognosarbete på nationell 

nivå för specialistläkare. Vår ambition är att genomföra detta under 

2003. Arbetet med att utveckla prognoser kommer att vara prioriterat under 

2003. Information saknas bland annat om hur många läkare som är under 

specialistutbildning (ST). Befintliga register beskriver inte hur många personer 

som anställs som ST-läkare. Däremot kan man med hjälp av befintliga 

register beskriva hur många som har avslutat sin ST-tjänst, då detta leder till 

att specialistbevis utfärdas. Socialstyrelsen har sammanställt regionernas 

bedömningar av förväntat antal nya specialister. Utveckling av detta arbete 

pågår och i slutet av februari 2003 skall samtliga regioner redovisa respektive 

regions bedömning i ett femårsperspektiv. Vidare krävs ett utvecklingsarbete 

om migrationen. 

Ansatsen i NPS-arbetet är att skapa en relativt enkel statistikmodell som 

kompletteras med specialstudier av strategiska områden. En del i NPSarbetet 

är att göra information tillgänglig som är av betydelse för lokal och 

regional personalplanering. Exempel på detta är beskrivande historik och 

trendförändringar i materialet. Prognosarbetet är en annan del av NPS, som 

förvisso till stor del kommer att bygga på den ovan nämnda informationen. 

Inflöde Utflöde 

1. Utbildning 

2. Immigration 

3. Från annan arbetsmarknad 

Bild 1. Övergripande flödesschema för en personalstyrka. 

Inflöde 

Det är inte ovanligt att en läkare innehar mer än en specialistkompetens. 

Däremot är samma person i regel endast verksam inom en specialitet. För 

närvarande finns det inget heltäckande register som kan beskriva antalet 

verksamma individer vid en specialitet. Vår lösning på detta problem är att 

antaga att varje person är verksam i den specialitet som han/hon senast erhöll 

specialistkompetens för. 9 

9 Se specialstudie för vidare kommentar. 

Aktuell 

personalstyrka 

23 

1. Pension 

2. Avliden 

3. Emigration 

4. Till annan arbetsmarknad

Flödet vad gäller tillgång på personal skall beskrivas enligt följande schema. 

Inflödet av personal sker dels genom utbildning, men även av personal från 

utlandet. Utflödet från arbetsmarknaden sker dels genom ett definitivt utflöde 

(pension, död), men även genom ett osäkert utflöde (övergång till annan 

specialitet, annan arbetsmarknad, annat arbete inom HS, emigration). Detta 

osäkra utflöde kan betraktas som ett potentiellt återinflöde. Utifrån detta 

schema skall statistisk modellering ske. 

Inflöde till specialist, ST 

Som beskrivits ovan har regionernas bedömningar över beräknade nya specialister 

sammanställts. Då detta material inte är heltäckande kan inga slutsatser 

dras på nationell nivå. 

Tabell 3. Av regionerna beräknade nya specialister under respektive år. 

Region 2003 2004 2005 2006 2007 

Stockholm 

(exkl. Gotland) 

278 269 226 197 144 

Sydöstra 89 113 89 116 Ej svar 

Södra 135 136 Ej svar Ej svar Ej svar 

Västra 179 184 115 40 12 

Mitt Ej svar Ej svar Ej svar Ej svar Ej svar 

Norra 84 96 77 74 17 

Kvaliteten på ovanstående information är enligt regionerna varierande. Det 

går att konstatera att realistiska bedömningarna tycks vara svåra att göra 

redan efter två år. 

Utflöde 

Det är möjligt att med befintliga register beskriva det definitiva utflödet ur 

arbetsmarknaden, så som dödsfall, ålderspension och förtidspension. Likaså 

är det möjligt att beskriva personalflöde till annan verksamhet utanför hälsooch 

sjukvården. Det är också möjligt att med befintliga register beskriva 

utflödet till ett annat land under förutsättning att personen är folkbokförd i 

ett annat land. Begränsningarna med att använda sig av befintliga register 

vid Socialstyrelsen och SCB är att det inte går att följa personalströmmar 

mellan olika specialiteter inom samma arbetsplats, exempelvis om en person 

går från klinisk till administrativ tjänst inom ett sjukhus. 

Vid en jämförelse mellan de olika specialiteternas åldersstrukturer ser vi 

stora skillnader. För att exemplifiera detta belyses här åldersstrukturen vid 

tre olika specialiteter; allmänmedicin, anestesi- och intensivvård samt företagshälsovård. 

Dessa tre specialiteter skiljer sig åt både vad gäller centraloch 

spridningsmått. Olika åldersstrukturer påverkar det förväntade utflödet 

från olika specialiteter, inte minst ålderspension. Det skall betonas att detta 

enbart är tre exempel och att andra specialiteter kan uppvisa andra åldersfördelningar. 

24

350 

300 

250 

200 

150 

100 

50 

0 

Diagram 5. Åldersfördelningen för yrkesaktiva läkare inom hälso- och sjukvård 

vid tre olika specialiteter. 

Allmänmedicin 

Anestesi- och intensivvård 

Företagshälsovård 

31 33 35 37 39 41 43 45 47 49 51 53 55 57 59 61 63 65 67 69 

Central- och spridningsmått 

(år): 

Q1 Q2 

(Median) 

25 

Q3 Q3–Q1 

Allmänmedicin 46 50 54 8 

Anestesi- och intensivvård 

43 47 53 10 

Företagshälsovård 52 55 59 7

Migration 

Tillgången på läkare och sjuksköterskor i Sverige kommer troligtvis till stor 

del bero på arbetskraftens rörlighet mellan olika länder. Av de läkare som 

legitimerades under 2001 och 2002 i Sverige var närmare hälften utbildade 

utanför Sverige. Det är dock osäkert i vilken grad dessa personer faktiskt 

använder sig av sin svenska legitimation för att arbeta i Sverige. Orsaken till 

migration kan grovt förklaras med antingen ett tryck från ett land (push), 

eller dragningskraften till ett nytt (pull) land. Arbetskraftens rörlighet över 

Sveriges gränser kan delas in i tre grupper: Norden, övriga EU/EES länder 

samt övriga länder (tredje land). Indelningen grundar sig på att dessa tre 

områdens legala krav och/eller investeringskostnader för en individ att byta 

arbetsmarknadsområde skiljer sig åt. 

Norden 

Inom Norden är rörligheten på arbetsmarknaden oreglerad, det finns således 

inga krav från någon myndighet som skall uppfyllas av den person som vill 

immigrera till Sverige. Personer med en nordisk utbildning och en nordisk 

legitimation får vid ansökan svensk legitimation per automatik. Investeringskostnaderna 

för en arbetssökande antas vara relativt låga mycket beroende 

på likheten mellan de skandinaviska språken. Ovanstående förutsättningar 

antas leda till stor rörlighet inom den nordiska arbetsmarknaden, med 

mycket varierande grad av uppdragens längd i respektive land. Detta leder 

till svårigheter både när det gäller att göra en nulägesbeskrivning av personal 

och en prognosticering av den framtida personaltillgången. Individer 

som tar korta uppdrag registreras inte i något register. Vidare är denna 

mycket rörliga personalgrupp svårprognosticerad eftersom den troligtvis 

påverkas av omständigheter, inte minst ekonomiska, som kan skifta relativt 

fort. 

De nordiska läkarförbunden bedriver sedan år 1976 ett gemensamt prognosarbete. 

10 Det konstateras i rapporten att träffsäkerheten i tidigare prognoser 

när det gäller tillgången på läkare varit relativ god, däremot har efterfrågan 

kraftigt underskattats. Enlig den danska läkarföreningen är en situation 

med ökade rekryteringssvårigheter det mest troliga scenariot, eftersom 

det finns en kraftig ökad efterfrågan på läkare. En situation som även gäller 

för Finland och Sverige. Däremot väntas tillgången vara större än efterfrågan 

på Island och i Norge. Läkarförbundets slutsatser är att den totala nordiska 

arbetsmarknaden kommer att vara relativt balanserad under perioden 

2002–2020. 

I Norge sker ett nationellt prognosarbete i ett mycket nära samarbete 

mellan Social- och helsedirektoratet och Statistiska sentralbyrån (SSB). 

Modellering av både utbud och efterfrågan genomförs. Materialet som används 

är i huvudsak SSB:s arbetsmarknadsregister samt registret över legitimerad 

personal. Enligt detta arbete beräknar man att läkarnas arbetsmark- 

10 Den framtida läkararbetsmarknaden i Norden. 

26

nad är i balans vid år 2010. I Danmark ansvarar Sundhetsstyrelsen för ett 

liknande prognosarbete där fokus ligger på att beskriva tillgången. Det 

danska prognosarbetet ger ett antal alternativa efterfrågescenarier med stora 

variationer. 

Med detta som bakgrund gäller således frågan om huruvida ett eventuellt 

framtida överskott av läkare i Norge skulle kunna balansera underskottet i 

övriga nordiska länder. 

Övriga EU/EES 

Liksom för arbetssökande från Norden är rörligheten inom hela EU/EES 

oreglerad, om vederbörande har en utbildning samt legitimation från ett 

EU/EES land. Personer med en utbildning inom EU/EES och en legitimation 

från ett land från EU/EES får vid ansökan svensk legitimation per automatik. 

Det som skiljer denna grupp från den nordiska är att investeringskostnaderna 

antas vara större, åtminstone för de som immigrerar. En person 

som lär sig ett helt nytt språk har sannolikt tänkt använda dessa språkkunskaper 

mer än bara temporärt. Denna grupp antas således inte vara lika lättrörlig 

som den nordiska gruppen vilket således leder till mindre osäkerhet 

vad gäller både nulägesbeskrivning och prognosticering. Investeringskostnader 

när det gäller att byta arbetsmarknadsområde för emigrerande svenskar 

till exempelvis England kan dock antas vara ett mellanting mellan den 

nordiska arbetsmarknaden och denna. 

I en studie från Nederländerna har arbetsmarknadssituationen för sjuksköterskor 

kartlagts. 11 Där kostateras ett överskott av sjuksköterskor i tre 

EU-länder: Finland, Spanien och Grekland. Med tanke på utvidgningen av 

EU är det intressant att konstatera att den ovan nämnda rapporten från Nederländerna 

även beskriver ett överskott av sjuksköterskor i Bulgarien, Rumänien, 

Malta, Polen och Slovenien. 

Övriga länder (tredje land) 

Personer som har en utbildning och legitimation från ett land utanför 

EU/EES området möter krav från olika myndigheter. För att komma i fråga 

för att få sin utbildning prövad krävs ett uppehålls- och arbetstillstånd vilket 

kan beviljas av Migrationsverket av politiska, humanitära eller familjemässiga 

skäl. Socialstyrelsen skall i varje enskilt fall pröva om den sökande 

uppfyller förutsättningarna för legitimation. Villkor för att få svensk legitimation 

grundar sig på bestämmelser i 8 kap. 1–2 §§ i förordningen om yrkesverksamhet 

på hälso- och sjukvårdens område (1998:1513, FHYS). Legitimation 

skall utfärdas om den sökande 

1. har genomgått den kompletterande utbildningen och fullgjort den praktisk 

tjänstgöringen som behövs för att kunskaperna och färdigheterna 

skall motsvara de svenska kraven 

2. har för yrket nödvändiga kunskaper i svenska författningar 

11 Veer AJE de, Ouden DJ den, Francke AL (2002). Grenzen geslecht? Ervaringen van en 

met zorgpersoneel uit EU-(kandidaat) lidstaten. Tilburg: OSA. Pages 143–149. 

27

3. har för yrket nödvändiga kunskaper i svenska, danska eller norska språket. 

Vad som menas med nödvändiga kunskaper eller hur dessa skall prövas 

framgår inte av förordningen. Socialstyrelsen har dock utvecklat ett kompletteringsprogram 

för utländskt utbildade läkare och sjuksköterskor. Utöver 

att precisera krav och kontrollera den enskildes kunskapsnivå syftar kompletteringsprogrammet 

också till att vara ett stöd för den enskilde och därmed 

underlätta för personen ifråga att uppnå behörighet för yrket och att få 

en introduktion i svensk hälso- och sjukvård. Se http://www.sos.se/Hs/Bu/ 

leginfo.htm för mer detaljerad information angående kompletteringsprogrammet. 

Förordnanden inom särskilda verksamhetsområden 

Inom ett antal områden, framför allt anestesi, patologi och röntgen, så utfärdar 

Socialstyrelsen förordnanden för specialistläkare från andra länder. Dessa 

läkare har ofta inte för avsikt att söka svensk legitimation, utan arbetar på 

tidsbegränsade förordnanden. Dessa förordnanden varierar kraftigt i tid. 

28

Inflöde till legitimation, AT 

För att erhålla en svensk läkarlegitimation behöver personer som är utbildade 

i Sverige genomföra allmäntjänstgöring (AT). Övriga läkare som söker 

AT-tjänst är läkare med utländsk utbildning som vill ansöka om en svensk 

legitimation, men även andra européer som söker AT i Sverige av annan 

orsak. Nyexaminerade från läkarutbildningen varierar i Sverige, men det 

finns en ökande tendens från de drygt 700 som examinerades 1992 till ca 

850 nyutexaminerade. Antalet nyexaminerade personer var 863 år 1999 och 

831 år 2000 i Sverige. 

Vid Socialstyrelsen finns information om hur många personer som har 

antagits till Socialstyrelsens kompletteringsprogram, blivit godkända i de 

olika delmomenten som beskrivits ovan samt erhållit svensk legitimation. I 

syfte att underlätta dimensioneringen av AT-tjänster beskriver vi historiskt 

de antal personer som har antagits till Socialstyrelsens kunskapsprov samt 

blivit godkända i detsamma. Det är i huvudsak dessa personer som kommer 

att behöva genomföra AT-tjänstgöring för svensk legitimation. Hur lång tid 

det tar från att en person har fått beslut om kunskapsprov till att detsamma 

är godkänd varierar. Mediantiden var t.ex. 1997 och 2002 på tre år. För de 

personer som exempelvis godkändes i det medicinska kunskapsprovet 1997 

fick medianpersonen i denna kohort beslut om kunskapsprov 1994. Utöver 

dessa personer får vissa personer beslut om AT-tjänstgöring som legitimationsvillkor 

som tidigare bedömts endast behöva provtjänstgöring. Vidare 

söker årligen ett antal personer från något annat EU land, i huvudsak Tyskland, 

AT-tjänstgöring i Sverige. Socialstyrelsen ger dessa personer legitimationsvillkor, 

dvs. AT-tjänstgöring, vilka har varit ett 30-tal personer årligen. 

Utöver de svenskutbildade söker således cirka 100 personer AT-tjänst i 

Sverige årligen. 

29

Framtidsansats, 1–20 år 

En viktig fråga för NPS-arbetet är att belysa de mest betydelsefulla faktorerna 

som påverkar tillgången och efterfrågan på specialistläkare och sjuksköterskor 

på lång sikt. För att förstå varför och hur storleken på en yrkeskår 

varierar, är det nödvändigt att förstå vilken dynamik och vilka faktorer som 

ligger bakom sådana variationer. Ansatsen i NPS-arbetet är att bryta ner 

arbetsmarknaden i specialiteterna, en ansats som inte kommer att följas i 

detta 20-åriga perspektiv. I det långa perspektivet beskrivs läkar- och sjuksköterskekåren 

som två kollektiv. 

Det är inte ovanligt med långtidsanalyser av personalsituationen inom 

hälso- och sjukvården. Exempel på detta är AMS:s ”Den framtida personalförsörjningen 

inom vård och omsorg” (2002), Finansdepartementets 

”Kommer det att finnas en hjälpande hand” (SOU 2000:7, bilaga 8), Teknisk 

Framsyns Panel 1 ”Hälsa, medicin, vård” (2000), Läkarförbundets 

”Den framtida arbetsmarknaden i Norden” (2002), Landstingsförbundets 

”Det finns alltid behov av en till, men …” (2001) samt Svenska Kommunförbundets 

”Kommunerna i framtiden” (1998). Vid olika landsting har dessutom 

arbeten genomförts med denna tidshorisont, vilka ibland går under 

beteckningen generalplanarbete och vars syfte är att fysiskt planera sjukvården. 

Ett exempel på det senare är generalplanearbetet vid Landstinget i Östergötland 

(2002). Slutligen har SCB publicerat ”Trender och prognoser 

2002, med sikte på 2020. 

Aktiviteter 

Kunskap om vilka faktorer som är betydelsefulla kommer att inhämtas genom 

två olika metoder: 

1. Externt publicerat material. 

2. Socialstyrelsen skall agera på en nationell nivå för att skapa en gemensam 

arena för de aktörer som arbetar med dessa framtidsfrågor genom 

att varje år arrangera ett eller flera seminarier med fokus på specifika 

strategiska områden. 

Kunskapsseminarier 

Förutsättningarna för att definiera hälso- och sjukvårdens behov av personal 

är, som tidigare nämnts, kunskaper om följande faktorer: nuvarande personaltillgång, 

hur befintlig personal används, ytterligare behov av personal 

och det ekonomiska utrymmet. Exempel på omständigheter som påverkar 

var och en av dessa faktorer presenteras i följande tabell. 

30

Tabell 5. Exempel på faktorer som påverkar personalförsörjningsbalansen 

på lång sikt. 

Tillgång Resursanvändning 

Behov Efterfrågan 

Utbildning, 

ungas val 

Organisation Förväntningar BNP 

Val av specialitet 

Teknologi Politiska ambitioner Offentlig ekonomi 

Arbetstid Personalmix Prioriteringar Privat ekonomi 

Pensionstid Sjukdomspanorama 

Specialisering 

Migration 

Demografi 

Det är förändringen av dessa faktorer som skall beaktas vid framtidseminarierna. 

Ser vi några trender? 

Kunskapsseminariet 2002 

Det första kunskapsseminariet som genomfördes hösten 2002 fokuserade 

ungas val av utbildning, och läkares samt sjuksköterskors val av specialitet. 

Seminariet genomfördes tillsammans med de centrala organisationer som är 

involverade i NPS-arbetet samt med representanter från de olika sjukvårdsregionerna. 

Totalt deltog ca 60 personer från de organisationer som var representerade 

i referensgruppen och i arbetsgruppen. 

Långsiktig bedömning 

I huvudsak utgår vi ifrån SCB:s bedömning när det gäller tillgången på läkare 

och sjuksköterskor, 2000–2020. Med detta som utgångspunkt blir således 

bedömningen att tillgången på sjuksköterskor kommer att förbättras under 

denna period, där tillgången 2020 enligt SCB kommer att öka med ungefär 

10 procent år 2020 jämfört med dagens situation. Tillgången på läkare 

kommer enligt SCB att vara stabil till 2010, för att därefter försämras och år 

2020 närma sig 1995 års nivå (Trender och prognoser 2002 med sikte på år 

2020). Utifrån material som beskrivits i detta kapitel finns fog för att speciellt 

belysa ett antal punkter. 

Migration 

Det SCB inte tar hänsyn till är bland annat en möjlig ökad rörlighet på den 

europeiska arbetsmarknaden. Migration sker i huvudsak av ålderskohorter 

under 30 år. Den demografiska utvecklingen minskar sannolikheten för en 

ökad immigration från EU-länder då dessa kohorter kraftigt minskar. Samma 

demografiska situation står att finna i de baltiska länderna. Något som 

dock talar för en ökad immigration från dessa länder är den dragningskraft 

som finns i Sverige i form av exempelvis högre relativlöner. Områden som 

har en motsatt demografisk struktur, vilket skulle öka sannolikheten för 

emigration och därmed möjlig immigration till Sverige, är nordafrikanska 

länder samt Mellanöstern och Sydasien. Sannolikheten för att en immigrationsström 

från dessa länder skall bli stor är dock relativt liten. Ett tydligt 

31

exempel på detta är den marginella rörlighet som i dag råder på den gemensamma 

europeiska arbetsmarknaden. 

Regionernas finansiering 

Den demografiska utvecklingen, sammantaget med förväntade flyttmönster, 

skapar svårigheter på regionalnivå för den framtida personalförsörjningen. 

Om detta scenario skulle förverkligas leder detta till stora finansieringssvårigheter 

för den offentligt finansierade verksamheten eftersom skattebasen 

beräknas minska radikalt. Med dagens regelverk är det svårt att se hur dessa 

landsting och kommuner kommer att ha ett adekvat finansiellt utrymme. 

Ojämn åldersstruktur 

Stora pensionsavgångar förväntas blir en realitet då den stora ålderskohorten 

av personer födda under 1940-talet går i pension. Som tidigare beskrivits 

kommer inte tillgången på läkare att försämras drastiskt, men däremot 

kommer andra påfrestningar att ske. Det skall dock poängteras att en ålderskohort 

i sig inte påverkar antalet läkare i samma ålderskohort eftersom antalet 

studenter har varit reglerat. Ändå utmärker sig denna ålderskohort, vilket 

får följder för dagens läkarkårs åldersstruktur. De stora pensionsavgångarna 

beror på att medelåldern på nyantagna till läkarutbildningen kraftigt 

höjdes under en period. Detta beroende på att personer med yrkeserfarenhet 

gavs en större andel av antalet antagna studerande, de så kallade 

”25:4:orna”. Antagningssystemet ledde således till att de yngre fick en större 

konkurrens av äldre. Detta ledde till att dagens åldersstruktur inom 

läkarkåren är sådan att det är en sämre tillgång på de som idag är yngre specialister 

och som skall ta över efter de i dag erfarna specialistläkarna. Problemet 

är således inte de stora pensionsavgångarna i sig utan att det finns ett 

glapp i efterföljande ålderskohort. I en snar framtid ställs således ännu högre 

krav på organisationen. Med de stora pensionsavgångarna och det nästan 

lika stora inflödet av nya läkare skall således en erfaren yrkeskår ersättas 

med en nyutbildad yrkeskår, alternativt med specialister utbildade utanför 

Sverige. 

Efterfrågan 

Enligt Långtidsutredningen SOU 2000:7 väntas BNP i volym vara drygt 30 

procent högre 2015 jämfört med 1998. Den offentliga konsumtionen förväntas 

under samma period att stiga med 15 procent. Vid antagandet att efterfrågan 

på hälso- och sjukvård och i sin förlängning på antalet läkare leder 

Långtidsutredningens prognos till två specifika resonemang. Det första gäller 

den totala efterfrågan på läkare och sjuksköterskor. Enlig SCB var arbetsmarknaden 

i balans för nyutexaminerade läkare 1998 och för sjuksköterskor 

1997. Enligt detta resonemang som knyter an till den generella ekonomiska 

utvecklingen skulle efterfrågan öka med 7–8 000 läkare, samtidigt 

som tillgången förväntas vara i princip densamma år 2015 som år 1998. 

Vidare skulle arbetsmarknaden efterfråga ytterligare drygt 20 000 sjuksköterskor 

under perioden 1998–2015. Tillgången förväntas enligt SCB stiga 

med ca 10 000 sjuksköterskor. Samtidigt med denna ekonomiska utveckling 

förväntas den offentliga konsumtionen inte följa BNP. Detta skulle således 

leda till ännu större rekryteringssvårigheter än i dag för den offentliga sjuk- 

32

vården. Ovanstående resonemang har dock en bortre gräns. Frågan är vilket 

täthet av läkare och sjuksköterskor ett samhälle prioriterar. SCB:s efterfrågeprognos 

är något högre för läkarna, men betydligt högre för sjuksköterskorna 

än tillväxtscenariot. Denna beskrivning av en eventuell utveckling 

accentuerar vikten av en god och effektiv personalanvändning. 

33

Organisation 

NPS skall primärt vara ett serviceorgan för sjukvårdshuvudmännen och övriga 

berörda intressenter. Genom NPS skall också en ändamålsenlig dialog 

mellan lokal, regional och nationell nivå skapas. Detta ställer krav på nära 

och smidiga kontakter mellan alla berörda parter. NPS bygger i stor utsträckning 

på att kunna få underlagsmaterial från andra källor, i det avseendet 

blir den egna verksamheten av begränsad omfattning. Den 1 september 

2001 inrättades ett NPS-kansli bestående av två heltidstjänster. Vissa ytterligare 

interna personalresurser har använts inom NPS-arbetet under 2002. 

En kvalificerad utredare har rekryterats och kommer att påbörja sitt arbete i 

februari 2003, dessutom har interna personalresurser motsvarande 50 procent 

avsatts för 2003. I verksamhetsplaneringen har Ekonomiska sekretariatet 

avsatt motsvarande 30 dagars arbete i 2003 års verksamhetsplanering 

för arbete med NPS. 

Referensgrupp 

En pilotstudie, ”Personalförsörjning inom psykiatrisk verksamhet”, gjordes 

under 2002 i syfte att i en mer avgränsad omfattning utveckla en modell för 

NPS. Genom att fokusera på en enskild specialitet kan fördelar och nackdelar 

med olika registeralternativ och andra materialmetoder förtydligas. Pilotstudien 

kommer att löpa under ett år. Som stöd till utvecklingen har en referensgrupp 

skapats för ”Personalförsörjning inom psykiatrisk verksamhet” 

med representanter från Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet, 

Sveriges Läkarförbund, Vårdförbundet, Svenska Läkaresällskapet, Handikappförbundens 

samarbetsorgan och Privatvårdens arbetsgivarförbund. Fyra 

möten har genomförts under 2002. 

Samverkan 

Syftet med NPS är att skapa ett bättre beslutsunderlag för huvudmännen när 

det gäller personalplanering. En viktig faktor för att NPS skall kunna användas 

för detta ändamål är att en kontinuerlig dialog kan föras med huvudmännen. 

Som ett led i detta har som tidigare beskrivits en arbetsgrupp 

bildats. Denna arbetsgrupp består av Socialstyrelsen, Samverkansnämnderna 

och Landstingsförbundet. Under 2002 har arbetsgruppen haft fem sammanträden. 

Ambitionen med denna grupp är bland annat att skapa underlag 

för att kunna beskriva ST-volymerna på en nationell nivå. Vidare bör arbetsgruppen 

förtydliga arbetsfördelningen mellan ovan nämnda parter samt 

lyfta fram strategiska frågor. Två områden som denna grupp har en stor potential 

för att utveckla är den regionala användbarheten av NPS samt tydliggöra 

möjligheterna för alternativa materialinsamlingar som komplement till 

befintliga register. När det gäller regionernas befintliga stöd för personalplanering 

är denna av mycket varierande kvalitet. En uppgift för Socialstyrelsen 

är att arbeta med en standardisering angående materialinsamling. Ar- 

34

etsgruppen har enats om att årligen inhämta data som skall spegla regionernas 

förväntningar per 1/11 angående nya specialister per specialitet. 

Under hösten 2001 tog Socialstyrelsen initiativ till ett skandinaviskt nätverk. 

Syftet med detta nätverk är att få kännedom och dra lärdom av andra 

jämförbara länders arbete. Ett sådant samarbete kan exempelvis ge vägledning 

i strategiska metodval, men även lösningar på tekniska problem. Som 

nämnts kan en sådan information även användas för att diskutera efterfrågan 

på personal. I Danmark har Sundhetsstyrelsen genomfört långtidsprognoser 

för läkare sedan 1998, vilka publicerats årligen. Statistisk sentralbyrån 

(SSB) i Norge genomförde 1996 en framskrivning av marknadssituationen 

för hälso- och sjukvårdspersonalen till år 2030. Därefter har SSB genomfört 

mindre omfattande analyser, liknande de som görs av Statistiska centralbyrån 

(SCB) i Sverige. I Norge arbetar även Hälso- och sjukvårdsdepartementet 

aktivt med dessa frågor. Ett möte hölls i Oslo den 16 april, och ett i 

Köpenhamn den 23 april 2002. Förutsättningarna för att skapa detta nätverk 

diskuterades vid dessa möten. Samtliga tre länder träffades för ett första 

gemensamt möte i Stockholm den 10 oktober 2002. På mötet presenterade 

respektive land sitt uppdrag och sitt arbete, och i huvudsak diskuterades 

metoder för att kvantifiera efterfrågan och migrationen. Nästa möte kommer 

att hållas i Oslo under våren 2003. 

NPS-arbetet är involverat i två internationella arbeten. Det första arbetet 

är ett OECD-projekt, ”Human Resources in Health Care”, vilket är en del i 

ett större projekt som skall utvärdera hälsosystem och orsaker till prestationsvariationer 

mellan olika system. Det andra arbetet är ett holländskt 

projekt som under 2003 skall jämföra ett antal länders olika sjuksköterskebemanning. 

35

Tabeller 

Samtliga tabeller, förutom tabell 14 och 15, nedan är ett resultat av en samkörning mellan 

HOSP och LOUISE. Detta datamaterial beskrivs i bilaga 2. De personalgrupper som redovisningen 

avser är legitimerad läkare, sjuksköterskor, barnmorskor samt röntgensjuksköterskor. 

Gruppen röntgensjuksköterskor blev bara totalt 17 personer varför dessa har uteslutits i samtliga 

tabeller utom i tabell 1. Redovisningen nedan avser år 2000. Regionsindelningen som 

finns i en del tabeller finns redovisade i bilaga 2. Förkortningen HS används genomgående i 

tabellerna och står för hälso- och sjukvård. 

I en del celler är cellvärdena små nog att sekretessen kan äventyras. I dessa fall markeras 

cellen med två prickar (..) vilket anger ett icke tillräckligt stort cellvärde. Mer utförligt finns 

detta beskrivet i bilaga 2. 

Tabell 1: Legitimerad personal i riket fördelat efter arbetsmarknad år 2000, antal 

Inom HS Annat än HS Andel inom HS (%) Summa antal 

Läkare, ej leg 2 215 2 397 48,0 4 612 

Leg läkare 24 764 3 261 88,4 28 025 

Leg sjuksköterskor 72 651 27 382 72,6 100 033 

Leg barnmorskor 5 712 1 021 84,8 6 733 

Leg röntgensjuksköterskor 17 0 100,0 17 

Summa 105 359 34 061 75,6 139 420 

Tabell 2: Specialistläkare i riket fördelat efter arbetsmarknad år 2000, antal 

Specialitetsgrupper Antal inom HS Antal utanför HS Andel inom HS (%) Summa antal 

1. Opererande 5 897 573 91,1 6 470 

2. Invärtesmedicinska 2 798 397 87,6 3 195 

3. Barmedicinska 1 012 125 89,0 1 137 

4. Allmänmedicin 4 559 441 91,2 5 000 

5. Psykiatriska 1 651 283 85,4 1 934 

6. Radiologi 936 45 95,4 981 

7. Kliniska laboratoriespecialiteter 680 226 75,1 906 

8. Socialmedicin .. .. .. .. 

9. Företagshälsovård 440 179 71,1 619 

10. Skolhälsovård 27 46 37,0 73 

11. Hud- och könssjukdomar 304 39 88,6 343 

12. Neurologi 220 44 83,3 264 

13. Infektionssjukdomar 310 32 90,6 342 

14. Rehabiliteringsmedicin 136 17 88,9 153 

15. Onkologi 241 35 87,3 276 

16. Klinisk nutrition .. .. .. .. 

17. Smärtlindring 95 16 85,6 111 

18. Nukleärmedicin 102 13 88,7 115 

Summa 19 434 2 545 88,4 21 979 

37 

Bilaga 1

Tabell 3a: Arbetande inom HS fördelat efter region år 2000, antal 

Stock- Sydöstra Södra Västra Mitt Norra Saknar Summa 

holm 

region 

Läkare, ej leg 608 238 371 363 407 228 0 2 215 

Leg läkare 6 157 2 356 4 537 4 377 5 021 2 316 0 24 764 

Leg sjuksköterskor 14 630 7 880 12 830 13 360 15 740 8 211 0 72 651 

Leg barnmorskor 1 278 519 923 1 227 1 141 624 0 5 712 

Summa 22 673 10 993 18 661 19 327 22 309 11 379 0 105 342 

Tabell 3b: Arbetande inom HS per 10 000 invånare fördelat efter region år 2000, antal 

Stockholm Sydöstra Södra Västra Mitt Norra Samtliga 

Läkare, ej leg 3,2 2,4 2,4 2,2 2,1 2,6 2,5 

Leg läkare 32,7 24,2 28,8 26,5 26,2 26,1 27,9 

Leg sjuksköterskor 77,8 80,9 81,5 80,9 82,3 92,4 81,8 

Leg barnmorskor 6,8 5,3 5,9 7,4 6,0 7,0 6,4 

Samtliga 120,6 112,8 118,5 117,0 116,6 128,1 118,6 

Tabell 4a: Arbetande utanför HS fördelat efter region år 2000, antal 

Stock- Sydöstra Södra Västra Mitt Norra Saknar Summa 

holm 

region 

Läkare, ej leg 1 053 130 333 323 379 179 0 2 397 

Leg läkare 1 333 185 501 536 490 206 10 3 261 

Leg sjuksköterskor 6 296 2 429 4 859 5 363 5 686 2 690 59 27 382 

Leg barnmorskor 304 98 148 205 176 82 8 1 021 

Summa 8 986 2 842 5 841 6 427 6 731 3 157 77 34 061 

Tabell 4b: Arbetande utanför HS per 10 000 invånare fördelat efter region år 2000, antal 

Stockholm Sydöstra Södra Västra Mitt Norra Samtliga 

Läkare, ej leg 5,6 1,3 2,1 2,0 2,0 2,0 2,7 

Leg läkare 7,1 1,9 3,2 3,2 2,6 2,3 3,7 

Leg sjuksköterskor 33,5 24,9 30,9 32,5 29,7 30,3 30,8 

Leg barnmorskor 1,6 1,0 0,9 1,2 0,9 0,9 1,1 

Samtliga 47,8 29,2 37,1 38,9 35,2 35,5 38,3 

Tabell 5: Arbetande inom HS fördelat efter kön år 2000, antal och andel 

Män Kvinnor Summa Antal 

Läkare, ej leg 48,9 51,1 100,0 2 215 

Leg läkare 61,4 38,6 100,0 24 764 

Leg sjuksköterskor 8,6 91,4 100,0 72 651 

Leg barnmorskor 0,4 99,6 100,0 5 712 

Samtliga 21,4 78,6 100,0 105 342 

38

Tabell 6: Arbetande utanför HS fördelat efter kön år 2000, antal och andel 

Män Kvinnor Summa Antal 

Läkare, ej leg 53,6 46,4 100,0 2 397 

Leg läkare 72,7 27,3 100,0 3 261 

Leg sjuksköterskor 11,3 88,7 100,0 27 382 

Leg barnmorskor 1,4 98,6 100,0 1 021 

Samtliga 19,9 80,1 100,0 34 061 

Tabell 7a: Arbetande legitimerad personal i Sverige inom HS fördelat över ålder år 2000, antal 

Ålder –29 30–34 35–39 40–44 45–49 50–54 55–59 60–64 65– Summa 

Leg läkare utan specialitet 552 1 784 1 504 809 366 152 75 54 34 5 330 

Leg specialistläkare 0 164 1 441 3 098 4 323 4 842 3 336 1 637 593 19 434 

Leg sjuksköterskor 8 080 8 398 9 718 11 232 12 372 10 951 7 866 3 559 475 72 651 

Leg barnmorskor 158 420 677 1 060 1 419 991 691 273 23 5 712 

Summa 8 790 10 766 13 340 16 199 18 480 16 936 11 968 5 523 1 125 103 127 

Tabell 7b: Arbetande legitimerad personal i Sverige inom HS fördelat över ålder år 2000, andel 

Ålder –29 30–34 35–39 40–44 45–49 50–54 55–59 60–64 65– Summa* 

Leg läkare utan specialitet 10,4 33,5 28,2 15,2 6,9 2,9 1,4 1,0 0,6 100,1 

Leg specialistläkare 0 0,8 7,4 15,9 22,2 24,9 17,2 8,4 3,1 99,9 

Leg sjuksköterskor 11,1 11,6 13,4 15,5 17 15,1 10,8 4,9 0,7 100,1 

Leg barnmorskor 2,8 7,4 11,9 18,6 24,8 17,3 12,1 4,8 0,4 100,1 

Samtliga 8,5 10,4 12,9 15,7 17,9 16,4 11,6 5,4 1,1 99,9 

* Avrundningar orsakar avståndet från exakt 100 procent 

Tabell 8a: Arbetande legitimerad personal i Sverige utanför HS fördelat över ålder år 2000, antal 

Ålder –29 30–34 35–39 40–44 45–49 50–54 55–59 60–64 65– Summa 

Leg läkare utan specialitet 28 109 117 107 88 73 72 65 57 716 

Leg specialistläkare .. .. 50 246 429 626 505 354 330 2 545 

Leg sjuksköterskor 983 1 977 2 902 4 165 5 291 5 184 4 226 2 083 571 27 382 

Leg barnmorskor 13 34 78 144 243 197 179 106 27 1 021 

Summa 1 024 2 125 3 147 4 662 6 051 6 080 4 982 2 608 985 31 664 

Tabell 8b: Arbetande legitimerad personal i Sverige utanför HS fördelat över ålder år 2000, andel 

Ålder –29 30–34 35–39 40–44 45–49 50–54 55–59 60–64 65– Summa* 

Leg läkare utan specialitet 3,9 15,2 16,3 14,9 12,3 10,2 10,1 9,1 8,0 100,0 

Leg specialistläkare 0,0 0,2 2,0 9,7 16,9 24,6 19,8 13,9 13,0 100,1 

Leg sjuksköterskor 3,6 7,2 10,6 15,2 19,3 18,9 15,4 7,6 2,1 99,9 

Leg barnmorskor 1,3 3,3 7,6 14,1 23,8 19,3 17,5 10,4 2,6 99,9 

Samtliga 3,2 6,7 9,9 14,7 19,1 19,2 15,7 8,2 3,1 99,8 


39

Tabell 9: Arbetande legitimerad personal i Sverige inom HS fördelat över ålder år 2000, antal 

Ålder 64 Summa 

Leg läkare utan specialitet 5 167 22 12 17 12 12 13 7 11 16 7 34 5 330 

Leg specialistläkare: 13 868 836 807 672 583 438 398 407 337 280 215 593 19 434 

1. Opererande specialiteter 4 296 248 208 177 173 133 115 134 102 82 71 158 5 897 

2. Invärtes specialiteter 2 011 103 121 94 77 64 58 56 44 45 31 94 2 798 

3. Barnmedicinska specialiteter 670 54 43 41 24 31 29 33 22 23 14 28 1 012 

4. Allmänmedicin 3 457 241 203 156 118 81 69 69 45 39 20 61 4 559 

5. Psykiatriska specialiteter 1 060 74 85 66 53 47 53 40 39 38 30 66 1 651 

6. Radiologi 681 20 27 30 33 16 15 19 26 8 8 53 936 

7. Kliniska laboratoriespecialiteter 450 15 27 30 26 14 15 16 12 8 9 58 680 

8. Socialmedicin .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. 

9. Företagshälsovård 199 33 31 28 30 16 15 12 18 16 10 32 440 

10. Skolhälsovård 20 0 .. .. .. .. .. 0 0 0 0 0 27 

11. Hud- och könssjukdomar 205 6 12 16 15 10 6 6 9 .. .. 9 304 

12. Neurologi 154 10 8 .. 7 .. .. .. .. .. 6 13 220 

13. Infektionssjukdomar 239 9 7 6 8 .. 9 .. 10 6 0 6 310 

14. Rehabilitering 93 .. 8 .. 7 .. .. .. .. .. .. .. 136 

15. Onkologi 178 10 13 8 .. 9 .. .. .. .. .. 6 241 

16. Klinisk nutrition .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. 

17. Smärtlindring 67 .. 8 .. .. .. .. .. 0 .. .. .. 95 

18 Nukleärmedicin 69 .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. 102 

Leg sjuksköterskor 60 751 1 833 1 798 1 595 1 423 1 217 1 070 940 829 455 265 475 72 651 

Leg barnmorskor 4 725 153 158 144 124 112 80 65 64 46 18 23 5 712 

Summa 84 511 2 844 2 775 2 428 2 142 1 779 1 561 1 419 1 241 797 505 1 125 103 127 

Tabell 10: Arbetande legitimerad personal i Sverige inom HS fördelat över ålder år 2000, andel 

Ålder 64 Summa* 

Leg läkare utan specialitet 96,9 1,4 1,0 0,6 99,9 

Leg specialistläkare: 71,4 17,2 8,4 3,1 100,1 

1. Opererande specialiteter 72,9 15,9 8,5 2,7 100,0 

2. Invärtes specialiteter 71,9 16,4 8,4 3,4 100,1 

3. Barnmedicinska specialiteter 66,2 19,1 12,0 2,8 100,1 

4. Allmänmedicin 75,8 17,5 5,3 1,3 99,9 

5. Psykiatriska specialiteter 64,2 19,7 12,1 4,0 100,0 

6. Radiologi 72,8 13,5 8,1 5,7 100,1 

7. Kliniska laboratoriespecialiteter 66,2 16,5 8,8 8,5 100,0 

8. Socialmedicin 77,3 0,0 18,2 4,5 100,0 

9. Företagshälsovård 45,2 31,4 16,1 7,3 100,0 

10. Skolhälsovård 74,1 22,2 3,7 0,0 100,0 

11. Hud- och könssjukdomar 67,4 19,4 10,2 3,0 100,0 

12. Neurologi 70,0 15,0 9,1 5,9 100,0 

13. Infektionssjukdomar 77,1 11,3 9,7 1,9 100,0 

14. Rehabiliteringsmedicin 68,4 19,1 8,8 3,7 100,0 

15. Onkologi 73,9 18,3 5,4 2,5 100,1 

16. Klinisk nutrition 50,0 0,0 25,0 25,0 100,0 

17. Smärtlindring 70,5 23,2 5,3 1,1 100,1 

18. Nukleärmedicin 67,6 19,6 11,8 1,0 100,0 

Leg sjuksköterskor 83,6 10,8 4,9 0,7 100,0 

Leg barnmorskor 82,7 12,1 4,8 0,4 100,0 

Summa 81,9 11,6 5,4 1,1 100,0 


40

Tabell 11: Arbetande specialistläkare i Sverige inom HS per region år 2000, antal 

Specialiteter 

1. Opererande specialitet 

Stockholm Sydöstra Södra Västra Mitt Norra Summa 

Anestesi- och intensivvård 260 95 200 195 205 108 1 063 

Kirurgi 246 115 214 198 227 103 1 103 

Barn- och ungdomskirurgi 20 .. 10 15 13 .. 59 

Handkirurgi 13 .. 16 7 14 .. 59 

Neurokirurgi 21 10 20 20 18 10 99 

Ortopedi 179 93 174 145 170 80 841 

Plastikkirurgi 35 .. 21 12 19 .. 95 

Thoraxkirurgi 23 9 28 22 25 9 116 

Urologi 53 20 50 43 48 23 237 

Obstetrik och gynekologi 286 107 182 220 196 86 1 077 

Gynekologisk onkologi 9 9 9 7 12 6 52 

Ögonsjukdomar 122 58 109 96 127 56 568 

Öron-, näs- och halssjukdomar 102 42 107 75 98 34 458 

Hörselrubbningar 13 11 .. 11 10 .. 57 

Röst- och talrubbningar .. .. .. .. .. 0 13 

Summa 

2. Invärtesmedicinska specialiteter 

1 386 583 1 151 1 068 1 185 524 5 897 

Internmedicin 236 103 203 178 242 104 1 066 

Endokrinologi 34 13 30 22 17 7 123 

Kardiologi 84 35 66 89 74 34 382 

Lungsjukdomar 17 13 22 35 27 19 133 

Med gastroenterologi och hepa- 45 11 23 24 34 10 147 

tologi 

Med njursjukdomar 26 15 27 24 26 13 131 

Reumatologi 33 14 34 22 26 11 140 

Geriatrik 170 37 32 67 61 36 403 

Hematologi 29 8 32 25 25 14 133 

Allergisjukdomar 31 6 19 13 12 8 89 

Yrkes- och miljömedicin 11 .. 15 7 9 .. 51 

Summa 716 258 503 506 553 262 2 798 

3. Barnmedicinska specialiteter 

Barn- och ungdomsmedicin 194 79 130 175 146 62 786 

Barn- och ungdomsallergologi 16 7 18 11 11 4 67 

Barn- och ungdomsneurologi med 9 .. 13 10 18 .. 64 

habilitering 

Barn- och ungdomskardiologi .. .. 8 7 .. .. 23 

Neonatologi 20 .. 12 13 16 .. 72 

Summa 242 96 181 216 194 83 1 012 

4. Allmänmedicin 

Allmänmedicin 917 470 844 754 1 076 498 4 559 

Summa 917 470 844 754 1 076 498 4 559 

5. Psykiatriska specialiteter 

Psykiatri 438 86 259 236 232 80 1 331 

Barn- och ungdomspsykiatri 95 24 48 32 53 17 269 

Rättspsykiatri 13 .. 8 12 10 .. 51 

Summa 546 112 315 280 295 103 1 651 

6. Radiologiska specialiteter 

Medicinsk radiologi 182 83 160 140 177 77 819 

Neuroradiologi 20 .. 15 14 9 .. 65 

Barn- och ungdomsradiologi 19 .. 15 10 .. 0 52 

Summa 221 91 190 164 190 80 936 

Totalsumma för hela tabellen 4 781 1 843 3 676 3 411 3 973 1 750 19 434 

41

Tabell 11 fortsättning: Arbetande specialistläkare i Sverige inom HS per region år 2000, antal 

Specialiteter 

7. Kliniska laboratoriespecialiteter 


Transfusionsmedicin 10 6 .. 6 .. .. 33 

Klinisk bakteriologi 25 8 25 14 19 7 98 

Klinisk fysiologi 30 .. 16 16 14 .. 86 

Klinisk kemi 23 9 24 16 19 7 98 

Klinisk neurofysiologi 11 .. .. 6 11 .. 41 

Klinisk patologi 26 12 23 16 24 6 107 

Klinisk virologi 11 .. 6 .. .. .. 30 

Klinisk immunologi 15 .. .. 7 12 .. 45 

Koagulations- och blödnings- 

.. 0 .. .. 0 0 8 

rubbningar 

Klinisk farmakologi 11 .. .. .. .. .. 27 

Klinisk genetik .. .. .. .. .. 0 10 

Klinisk cytologi 20 9 21 15 13 10 88 

Rättsmedicin .. .. 0 0 .. 0 9 

Summa 193 65 138 111 124 49 680 

8. Socialmedicin 

Socialmedicin 9 6 .. .. .. .. .. 

Summa 9 6 .. .. .. .. .. 

9. Företagshälsovård 

Företagshälsovård 123 33 81 79 89 35 440 

Summa 123 33 81 79 89 35 440 

10. Skolhälsovård 

Skolhälsovård 8 .. .. .. .. .. 27 

Summa 8 .. .. .. .. .. 27 

11. Hud- och könssjukdomar 

Hud- och könssjukdomar 86 30 65 49 52 22 304 

Summa 86 30 65 49 52 22 304 

12. Neurologi 

Neurologi 66 13 44 46 37 14 220 

Summa 66 13 44 46 37 14 220 

13. Infektionssjukdomar 

Infektionssjukdomar 79 32 58 49 66 26 310 

Summa 79 32 58 49 66 26 310 

14. Rehabiliteringsmedicin 

Rehabiliteringsmedicin 38 14 21 27 22 14 136 

Summa 38 14 21 27 22 14 136 

15. Onkologi 

Onkologi 85 21 43 29 45 18 241 

Summa 85 21 43 29 45 18 241 

16. Klinisk nutrition 

Klinisk nutrition 0 .. .. .. 0 0 .. 

Summa 0 .. .. .. 0 0 .. 

17. Smärtlindring 

Smärtlindring 37 7 14 11 18 8 95 

Summa 37 7 14 11 18 8 95 

18. Nukleärmedicin 

Nukleärmedicin 29 8 20 16 20 9 102 

Summa 29 8 20 16 20 9 102 

Totalsumma för hela tabellen 4 781 1 843 3 676 3 411 3 973 1 750 19 434 

42

Tabell 12: Arbetande specialistläkare i Sverige utanför HS per region år 2000, antal* 

Specialiteter 

1. Opererande specialitet 


Anestesi- och intensivvård 46 .. 9 13 14 .. 88 

Kirurgi 43 .. 16 18 18 .. 108 

Barn- och ungdomskirurgi .. .. 0 .. .. 0 10 

Handkirurgi .. 0 .. .. .. 0 .. 

Neurokirurgi .. .. 0 0 .. 0 .. 

Ortopedi 32 6 17 13 12 9 89 

Plastikkirurgi .. .. .. .. 0 .. 11 

Thoraxkirurgi .. .. .. .. 0 0 .. 

Urologi 14 .. .. .. .. .. 26 

Obstetrik och gynekologi 36 11 21 15 16 9 108 

Gynekologisk onkologi 6 .. .. 0 .. 0 10 

Ögonsjukdomar 18 .. 12 6 7 .. 49 

Öron-, näs- och halssjukdomar 22 .. 10 8 .. .. 50 

Hörselrubbningar .. 0 .. .. .. .. 8 

Röst- och talrubbningar 0 0 0 .. 0 0 .. 

Summa 

2. Invärtesmedicinska specialiteter 

232 38 95 87 82 38 572 

Internmedicin 61 6 25 34 31 8 165 

Endokrinologi 12 .. .. .. 7 .. 25 

Kardiologi 24 .. 7 12 .. 6 53 

Lungsjukdomar 8 0 .. .. 0 .. 16 

Med gastroenterologi och hepa- 9 .. .. .. .. .. 19 

tologi 

Med njursjukdomar .. 0 .. .. .. 0 10 

Reumatologi .. 0 .. .. .. .. 18 

Geriatrik 21 0 .. .. 10 0 39 

Hematologi 10 0 .. .. .. 0 18 

Allergisjukdomar .. 0 .. .. .. .. 11 

Yrkes- och miljömedicin 13 .. .. .. .. .. 21 

Summa 165 11 56 74 63 26 395 

3. Barnmedicinska specialiteter 

Barn- och ungdomsmedicin 45 8 15 17 16 8 109 

Barn- och ungdomsallergologi .. .. .. .. 0 0 9 

Barn- och ungdomsneurologi med .. 0 .. 0 0 0 .. 

habilitering 

Barn- och ungdomskardiologi 0 0 .. .. .. 0 .. 

Neonatologi .. 0 0 0 .. 0 .. 

Summa 51 10 18 20 18 8 125 

4. Allmänmedicin 

Allmänmedicin 153 34 68 77 69 37 438 

Summa 153 34 68 77 69 37 438 

5. Psykiatriska specialiteter 

Psykiatri 110 .. 41 34 32 .. 235 

Barn- och ungdomspsykiatri 19 .. 6 6 6 .. 42 

Rättspsykiatri .. 0 .. 0 .. .. 6 

Summa 132 16 48 40 39 8 283 

6. Radiologiska specialiteter 

Medicinsk radiologi 9 .. .. 15 7 .. 41 

Neuroradiologi .. 0 .. .. .. 0 .. 

Barn- och ungdomsradiologi 0 0 0 0 0 0 0 

Summa 10 .. 6 16 8 .. 45 

Totalsumma för hela tabellen 992 163 391 417 400 174 2 537 

* 8 individer saknar regionsbestämning och utgör ett bortfall i tabellen 

43

Tabell 12 fortsättning: Arbetande specialistläkare i Sverige utanför HS per region år 2000, antal* 

Specialiteter 

7. Kliniska laboratoriespecialiteter 


Transfusionsmedicin 0 0 .. .. 0 0 .. 

Klinisk bakteriologi 6 .. .. .. .. .. 18 

Klinisk fysiologi 14 .. .. .. 7 .. 28 

Klinisk kemi 13 .. 7 6 6 .. 38 

Klinisk neurofysiologi .. .. .. .. .. .. 15 

Klinisk patologi 7 .. .. .. .. .. 24 

Klinisk virologi .. .. 0 .. .. .. 10 

Klinisk immunologi 12 0 .. .. .. .. 19 

Koagulations- och blödnings- 

0 0 0 0 0 0 0 

rubbningar 

Klinisk farmakologi 9 .. 8 8 13 .. 42 

Klinisk genetik .. 0 .. 0 .. .. 8 

Klinisk cytologi .. .. .. .. .. .. 9 

Rättsmedicin 0 .. .. .. 0 .. 12 

Summa 76 15 35 33 47 20 226 

8. Socialmedicin 

Socialmedicin 14 .. .. .. .. .. .. 

Summa 14 .. .. .. .. .. .. 

9. Företagshälsovård 

Företagshälsovård 50 18 25 35 38 12 178 

Summa 50 18 25 35 38 12 178 

10. Skolhälsovård 

Skolhälsovård 22 .. .. .. 7 .. 46 

Summa 22 .. .. .. 7 .. 46 

11. Hud- och könssjukdomar 

Hud- och könssjukdomar 18 .. .. .. 8 .. 39 

Summa 18 .. .. .. 8 .. 39 

12. Neurologi 

Neurologi 20 .. 7 7 6 .. 44 

Summa 20 .. 7 7 6 .. 44 

13. Infektionssjukdomar 

Infektionssjukdomar 12 .. 8 .. .. .. 31 

Summa 12 .. 8 .. .. .. 31 

14. Rehabiliteringsmedicin 

Rehabiliteringsmedicin 7 .. .. .. 0 .. 17 

Summa 7 .. .. .. 0 .. 17 

15. Onkologi 

Onkologi 16 .. .. .. .. .. 35 

Summa 16 .. .. .. .. .. 35 

16. Klinisk nutrition 

Klinisk nutrition 0 0 .. 0 0 .. .. 

Summa 0 0 .. 0 0 .. .. 

17. Smärtlindring 

Smärtlindring 10 .. .. 0 .. 0 16 

Summa 10 .. .. 0 .. 0 16 

18. Nukleärmedicin 

Nukleärmedicin .. .. .. .. .. .. 13 

Summa .. .. .. .. .. .. 13 

Totalsumma för hela tabellen 992 163 391 417 400 174 2 537 

* 8 individer saknar regionsbestämning och utgör ett bortfall i tabellen 

44

Tabell 13: Specialistläkare per 100 000 invånare inom respektive region år 2000 

Specialitetsgrupper Stockholm Sydöstra Södra Västra Mitt Norra Samtliga 

1. Opererande 73,7 59,8 73,1 64,7 61,9 59,0 66,4 

2. Invärtesmedicinska 38,1 26,5 31,9 30,6 28,9 29,5 31,5 

3. Barmedicinska 12,9 9,9 11,5 13,1 10,1 9,3 11,4 

4. Allmänmedicin 48,8 48,2 53,6 45,7 56,2 56,1 51,3 

5. Psykiatriska 29,0 11,5 20,0 17,0 15,4 11,6 18,6 

6. Radiologi 11,8 9,3 12,1 9,9 9,9 9,0 10,5 

7. Kliniska laboratoriespecialiteter 10,3 6,7 8,8 6,7 6,5 5,5 7,7 

8. Socialmedicin 0,5 0,6 0,1 0,1 0,1 0,2 0,2 

9. Företagshälsovård 6,5 3,4 5,1 4,8 4,7 3,9 5,0 

10. Skolhälsovård 0,4 0,3 0,3 0,2 0,3 0,3 0,3 

11. Hud- och könssjukdomar 4,6 3,1 4,1 3,0 2,7 2,5 3,4 

12. Neurologi 3,5 1,3 2,8 2,8 1,9 1,6 2,5 

13. Infektionssjukdomar 4,2 3,3 3,7 3,0 3,4 2,9 3,5 

14. Rehabiliteringsmedicin 2,0 1,4 1,3 1,6 1,1 1,6 1,5 

15. Onkologi 4,5 2,2 2,7 1,8 2,4 2,0 2,7 

16. Klinisk nutrition 0,0 0,1 0,1 0,1 0,0 0,0 0,0 

17. Smärtlindring 2,0 0,7 0,9 0,7 0,9 0,9 1,1 

18. Nukleärmedicin 1,5 0,8 1,3 1,0 1,0 1,0 1,1 

Samtliga 254,2 189,1 233,4 206,6 207,7 197,0 218,8 

Tabell 14: Regionernas uppskattning av antal fullgjorda ST-tjänster under respektive år 

Region 2003 2004 2005 2006 2007 

Stockholm 278 269 226 197 144 

Sydöstra 89 113 89 116 Ej svar 

Södra 135 136 Ej svar Ej svar Ej svar 

Västra 179 184 115 40 12 

Mitt Ej svar Ej svar Ej svar Ej svar Ej svar 

Norra 84 96 77 74 17 

Tabell 15: Tredjelandsutbildade läkare som genomfört medicinskt kunskapsprov 

1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 

Beslut om kunskapsprov 98 109 163 122 82 63 72 95 128 142 145* 

Godkänt kunskapsprov 53 53 58 60 71 77 52 48 92 107 83 

* Fram till 27 /11 år 2002 

45

Bilaga 2 

Teknisk information 

Samkörning 

Informationen i denna rapport bygger på en samkörning mellan två register: 

Registret över legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal (HOSP) och en longitudinell 

databas kring utbildning, inkomst och sysselsättning (LOUISE). 

Dessa två register administreras av Socialstyrelsen respektive Statistiska 

centralbyrån. 

HOSP 

HOSP är ett totalregister över samtliga personers legitimationer inom hälsooch 

sjukvården. Det finns 17 olika legitimationsgrupper. En person kan ha 

fler än en legitimation. Barnmorskor t.ex. har i de allra flesta fall både en 

sjuksköterske- och en barnmorskelegitimation. Några av dessa 17 grupper 

kan till sina legitimationer ha ett eller flera specialistbevis. En ägare av en 

läkarlegitimation kan även vara ägare av en behörighet i t.ex. allmänmedicinsk 

specialitet. Specialistbevisen är således kopplade till en legitimation. 

Det är möjligt att ha fler än en specialitet. Således kan flera specialistbevis 

vara kopplade till en och samma legitimation. För tandläkarlegitimationen 

och läkarlegitimationen finns det 8 respektive 62 specialiteter. Det är ytterst 

ovanligt att en tandläkare har fler specialiteter medan det är betydligt vanligare 

att en läkare har fler än en specialitet. 

HOSP är i statistisk mening inte ett individregister utan ett legitimationsregister. 

Detta innebär att registrets primära enhet är en legitimation och det 

har således lika många observationer som antalet legitimationer. 

Registret är ett s.k. online-register som uppdateras dagligen allteftersom 

nya legitimationsärenden slutbehandlats. Detta innebär att tidpunkten för när 

ett uttag görs från registret kan vara känsligt eftersom det vid vissa tider på 

året har ”påfyllningstoppar”. 

LOUISE 

LOUISE är en longitudinell individbaserad databas med startår 1990. Dess 

primära observation är således individen. Den omfattar samtliga personer i 

åldern 16–64 år, samt efter 1995 även personer över 65 år. Databasen integrerar 

befintliga dataregister från den sociala sektorn och från utbildningsoch 

arbetsmarknadssektorn i Sverige. Några för denna rapport intressanta 

delregister är registerbaserad arbetsmarknadsstatistik (RAMS), registret 

över totalbefolkningen (RTB) samt utbildningsregistret (UREG). 

Beräkningar inför samkörningen 

När de två registren skall samköras måste uttaget från HOSP omformas och 

agregeras från ett legitimations- till ett individregister. Detta kräver en del 

46

earbetningar eftersom det finns fler legitimationer än individer. I nedanstående 

definitioner för legitimation och specialitet framgår hur dessa bearbetningar 

har gjorts. 

Definitioner 

Primära observationer 

I det samkörda materialet räknas varje individ som en observation om den 

legitimerade personen är klassificerad som sysselsatt. Normalt görs denna 

klassificeringen utifrån arbetad tid i november månad. Om information om 

arbetstid saknas används information om inkomstuppgifter från skattepliktiga 

kontrolluppgifter. 

Sysselsättning 

Principen bakom definitionen sysselsatt är att alla som utfört ett inkomstbringande 

arbete minst en timme under en mätvecka skall betraktas som 

sysselsatt. I LOUISE används operationella metoder för att nå denna definition 

på sysselsättning. Mätperioden för detta är november månad. Utifrån 

uppgifterna från denna månad klassas individen genom en modellbaserad 

uppskattning där samband mellan flera variabler (lönebelopp, företagarinkomst 

m.fl.) och förvärvsarbetsstatus enligt arbetskraftsundersökningarna 

utnyttjas. 

Arbetsställe 

Om individen definierats som sysselsatt definieras även ett arbetsställe med 

tillhörande arbetsställenummer. Arbetsställe definieras som: varje adress, 

fastighet eller grupp av närliggande fastigheter där ett företag bedriver verksamhet. 

En individs arbetsställe bestäms utifrån den anställning han eller 

hon hade under november månad. Om en individ har fler arbetsställen bestäms 

det huvudsakliga arbetsstället utifrån inkomst. Till samma observation 

identifieras ett organisationsnummer för företag, där det förekommer. I dessa 

fall värderar man huvudsakligt arbetsställe utifrån november månads 

kontrolluppgiftsmaterial. 

Varje arbetsställe är klassat utifrån Standard för svensk näringsgrensindelning 

(SNI-92) som är en statistisk standard som används för att klassificera 

produktionsenheter som företag, arbetsställen etc., till näringsgrenar/branscher. 

SNI-92 har som bas EU:s näringsgrensstandard NACE 

(Nomenclature Générale des Activités Economiques dans les Communautés 

Européennes) och uppfyller de krav som EU ställer på medlemsländernas 

näringsgrensindelningar. 

Legitimation och specialitet 

För att omvandla det ursprungliga HOSP-registret till ett individregister är 

det nödvändigt att varje individ tilldelas en legitimation. I de allra flesta fall 

har individen endast en legitimation men det förekommer även att individen 

har fler. Barnmorskor t.ex. har oftast både en sjuksköterskelegitimation och 

47

en barnmorskelegitimation. I sådana fall har en tilldelning gjorts efter en 

prioriteringsordning. Denna prioriteringsorden ser ut som följer: 

1. Tiden. Tiden bestämmer vilken legitimation som är den aktiva. Variabeln 

för detta definierar enbart hela år. Den legitimation som utfärdats 

senast väljs. 

2. Status. Om tiden är lika, dvs. om fler legitimationer har erhållits under 

samma år går man efter status enligt följande ordning: Hösta status: läkare 

och tandläkare; näst högsta status: barnmorska; lägsta status: sjuksköterska 

och tandhygienist. Den legitimation som har högsta status 

väljs. 

3. Slump. Om en person har två legitimationer inom samma statusgrupp, 

t.ex. tandläkare och läkare, och har fått dem samma år genomförs en 

slumpprocedur där sannolikheten för att tilldelas den aktiva legitimationen 

är lika fördelad mellan legitimationerna. Den legitimation slumpen 

pekar på väljs. 

Tiden är utgångspunkten för att skilja legitimationer åt och i de fall detta 

inte är möjligt används status och slump som alternativ. 

Varje läkare kan ha en eller flera specialistbehörigheter. De som har en 

specialistbehörighet betraktas som aktiv inom detta område. I de fall där 

någon har fler specialistbehörigheter genomförs en tilldelning utifrån följande 

princip: 

1. Tiden. Tiden bestämmer vilken specialitet som är den aktiva. Variabeln 

för detta definieras enbart utifrån hela år. Den specialitet som erhållits 

senast väljs. 

2. Slump. Om en person har minst två specialistbevis från samma år 

genomförs en slumpprocedur där sannolikheten för att tilldelas som den 

aktiva specialiteten är lika fördelad mellan specialiteterna. Den specialitet 

som slumpen pekar på väljs. 

Även för specialisttilldelningen är tiden den huvudsakliga tilldelningsprincipen 

och när den inte är möjlig används slump. 

Region 

I många av tabellerna i rapporten finns en geografisk indelning. Den bygger 

på sjukvårdsregionernas indelning enligt följande län: 

Stockholm Stockholm och Gotland 

Sydöstra Östergötland, Jönköping och Kalmar 

Södra Kronoberg, Skåne, Blekinge samt Hylte kommun, Halmstads 

kommun och Laholms kommun 

Västra Västra Götaland samt Falkenbergs kommun, Varbergs kommun 

och Kungsbacka kommun 

Mitt Uppsala, Södermanland, Värmland, Örebro, Västmanland, 

Dalarna och Värmland 

Norra Västernorrland, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten 

48

Regionerna har skapats utifrån arbetsställets belägenhet (kommunkod). Personer 

som av olika skäl inte kan placeras på ett specifikt arbetsställe tilldelas 

bostadens kommunkod som arbetsställets belägenhet. Om personen är 

kommunanställd erhålls dock kommunens belägenhet i stället för bostadens. 

I materialet finns det 76 personer som trots att de indikerats som sysselsatta 

inte har någon arbets- eller bostadskommun. Dessa betraktas som bortfall 

vid regionsredovisningarna. 

Hälso- och sjukvård 

Inom ramen för det kodsystem som används i LOUISE (SNI-92) definieras 

hälso- och sjukvårdsverksamhet utifrån varje arbetsställes huvudsakliga 

verksamhet. Det som räknas som hälso- och sjukvård är följande: 

• Sluten sjukvård som innefattar geriatrisk vård och vård av långvarigt 

sjuka i speciella boendeformer, sjukhem o.d. 

• Öppen sjukvård som läkarmottagningar, poliklinikvård, mödra- och 

barnhälsovård, företagshälsovård. 

• Annan hälso- och sjukvård, vilket innebär medicinsk service, t.ex. laboratorieverksamhet, 

blodcentraler arbetsterapi, sjukgymnastik, ambulanstransporter 

och ambulanssjukvård. 

• Bemanningsföretag som hyr ut hälso- och sjukvårdspersonal. 

Det som inte definieras som hälso- och sjukvård är således all övrig verksamhet. 

Detta medför att all form av omsorgsverksamhet inte definieras som 

hälso- och sjukvård vilket får följder främst vad gäller antal legitimerade 

sjuksköterskor som arbetar utanför hälso- och sjukvården. 

Sekretess 

I det som presenteras har grupperna väldigt skiftande storlek. Det blir därför 

nödvändigt att i vissa fall dölja cellvärden för att vidmakthålla sekretess 

enligt 9 kap § 4 i sekretesslagen (1980:100). Av detta skäl har vi valt att 

dölja all cellinformation som har värden upp till fem individer. De tabellceller 

som har värden från en till fem markeras med två punkter (..). Det kan 

förekomma fall där det trots denna åtgärd finns risk för att äventyra sekretesslagen. 

Vi har då valt att även dölja närmast lägsta värde utöver de först 

dolda. 

Begränsningar och svagheter 

Arbetsställets definition är begränsande för att kunna ge deskriptiva beskrivningar 

av hur personalförhållanden ser ut inom hälso- och sjukvården. 

Sjukvårdens enheter utifrån definitionen av arbetsställe är väl stor och inrymmer 

allt som oftast fler helt olika verksamheter. De flesta sjukhusen är 

49

t.ex. klassade som ett arbetsställe och kan således enbart äga en näringsgrenskod 

trots att sjukhusen inrymmer en mängd olika verksamheter. 

Tilldelningen av legitimation och specialitet innehåller naturligtvis en 

mängd svagheter som måste accepteras för denna statistiska beskrivning. 

Meningen med tilldelningen är att utbildningen skall peka mot en avgränsad 

sektor inom hälso- och sjukvården som motsvarar individens faktiska yrke. I 

de fall där en person har fler legitimationer är problemet inte så stort eftersom 

det är, bortsett från barnmorskor, en ganska ringa grupp. Ett betydligt 

större problem är de fall där en läkare har fler specialiteter. Är en läkare 

specialiserad inom exempelvis allmänmedicin och psykiatri är det möjligt 

att vederbörande betraktar dessa två specialiteter som varandras komplement. 

I dessa fall är det mycket svårt att använda specifika tilldelningsprinciper 

som instrument för att härleda läkarens sektor inom hälso- och sjukvården. 

Vederbörande kan ha en psykiatrisk mottagning, arbeta inom 

öppenvården eller inom något annat. 

50

NPS 2003

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?