Monsterklubben, Nr 2 2009 - Unga Fakta

Copyright © Unga Fakta AB 2009 www.ungafakta.se
Redaktör Richard Svensson richard@ungafakta.se
Nr 2 2009
Ett av världens mest kända och älskade monster är jätteapan Kong, stjärnan i filmen King Kong.
Originalversionen gjordes 1933 och sedan har några nya versioner och många efterapningar kommit.
Historien om Kong tar sin början i de naturfilmer som Ernest B. Schoedsack och Merian C. Cooper
gjorde under 1920-talet. Bägge männen var riktiga äventyrare. Cooper hade varit stridsflygare och
Schoedsack hade arbetat som krigsfotograf. Deras naturfilmer var också äventyrliga. De filmade mycket
råmaterial och klippte sedan ihop en egen, dramatisk handling om människor och djur i djungeln eller
på savannen.
1

Copyright © Unga Fakta AB 2009 www.ungafakta.se
Efter att deras naturfilmer blivit stora
succéer gav Cooper och Schoedsack sig in
på att göra spelfilmer. Hos filmbolaget RKO
pictures gjorde de äventyrsfilmerna The
Four Feathers (1929) och The Most
Dangerous Game (1932). Cooper och
Schoedsack delade på uppgifterna som
producenter och regissörer. Till The Most
Dangerous Game hade man på RKO byggt
upp enorma djungelkulisser inomhus. Det
fanns stora träd, lianer, ormbunkar och
tropiska växter. Filmbolaget såg gärna att
man gjorde en film till i dessa kulisser, som
varit dyra att bygga, innan man rev ner dem.
Kong tar sin form
Cooper och Schoedsack tänkte genast tillbaka på sina gamla naturfilmer. De mindes också flera bilder
från äventyrsböcker där en gorilla bär iväg på en avsvimmad vit kvinna. Också konstnären Emmanuel
Fremiét hade gjort en hel skulptur som visade detta. Det här blev uppslaget till den filmidé som Cooper
och Schoedsack kallade ”The Beast”. I deras första enkla manus hamnar en ung kvinna skeppsbruten
på en ö, där hon hotas av stora ödlor. Hon räddas av en gorilla som kämpar mot ödlorna. Från början
var planen att använda en riktig gorilla och jättelika varanödlor från ön Komodo i Indonesien. Med
hjälp av olika kameratrick skulle man få det att se ut som om djuren slogs på liv och död. Men
lösningen var långt ifrån perfekt, eftersom vilda djur är oberäkneliga och gör som de vill.
På filmbolaget RKO fanns en annan man, Willis O’Brien, som redan jobbade på ett annat
projekt, Creation. Denna film handlade om en grupp människor som blir strandsatta på en djungelö
som visar sig krylla av dinosaurier. O’Briens särskilda talang var specialeffekter och kameratrick av
olika slag. Han arbetade framför allt med animerade dockor, som han sedan klippte ihop med scener
med riktiga miljöer och skådespelare. 1925 hade han gjort effekterna till filmversionen av Arthur
Conan Doyles äventyrsroman ”En försvunnen värld”. Också i denna berättelse möts dinosaurier och
människor och när filmen kom blev den en stor succé. Ingen hade sett något liknande förr. Creation var
tänkt att bli en framgångsrik film på samma tema, men efter ett helt års förberedelser beslutade sig
cheferna på RKO att inte göra filmen. Det här var så klart en stor besvikelse för O’Brien, som hade
planerat att förbättra sina filmtrick ännu mer den här gången.
Men när han kom i kontakt med Cooper och Schoedsack förklarade han
för dem att djuren i deras film kunde göras som animerade dockor. De fick
se de animationer han redan gjort till Creation, bland annat en scen där en
jägare spetsas på hornen hos den rasande dinosaurien Triceratops. Efter det
blev de också övertygade om att de ville ha med O’Brien i projektet. Nu
ändrade de om i historien, så att de kunde använda de dockor och modellbyggen
som redan tillverkats för Creation.
Istället för stora ödlor var ön i deras film nu bebodd av dinosaurier och
gorillan hade växt till ett riktigt monster, stor nog att brottas med
Willis O´Brienmannen
som gav liv åt
Kong.
Cooper & Schoedsack med en målning av Kong i
New York.
urtidsmonstren i djungeln. Två skådespelare från The Most Dangerous
Game anställdes, Robert Armstrong och Fay Wray. Den tredje huvudrollen
spelades av Bruce Cabot. Cooper och Schoedsack anställde den brittiske
2

Copyright © Unga Fakta AB 2009
www.ungafakta.se
thrillerförfattaren Edgar Wallace för att skriva manuset
efter deras anteckningar. Men Wallace dog innan han ens
hann börja skriva något. Därför blev det olika människor
som bidrog till manuset, bland annat Ruth Rose som var
Schoedsacks fru. I filmen står bara Edgar Wallace och Ruth
Rose som ansvariga för manuset.
Ett våldsamt äventyr
Handlingen i King Kong är både enkel och fantastisk:
Filmaren Carl Denham (Robert Armstrong) har fått tag på
en karta som leder till den ökända Dödskalleön, en plats
som få sett men som alla sjömän pratar om med fasa i rösten. Det finns något på ön som sätter
skräck i alla, ett sorts vidunder och Denham tänker filma just detta. Denham ska just avsegla mot
Indiska Oceanen med ett hyrt fartyg då han stöter på den vackra Ann Darrow (Fay Wray). Hon är
utfattig och har stulit ett äpple som Denham sedan betalar. Som tack följer hon med på resan för att
medverka i Denhams film. Under resan blir Ann förälskad i en ur besättningen på fartygen, Jack
Driscoll. Efter en lång resa hittar de Dödskalleön som är insvept i dimmor. En märkligt formad
klippa på öns ena sida visar hur platsen fått sitt namn. Väl iland på ön möter Denham, Ann, Jack
och sjömännen en grupp infödingar. De tillhör ett folk som lever i en by avskild ( eller ska det vara
avskiljd?) från resten av ön genom en hög vägg byggd av stockar. En jättelik port finns i väggen.
Denham undrar vad väggen ska skydda dem från – något på andra sidan i djungeln, tydligen.
Kaptenen på Denhams fartyg kan förstå infödingarnas språk. Hövdingen är intresserad av Ann och
vill att hon stannar på ön. Denham och de andra vägrar och skjuter i luften för att skrämma iväg
infödingarna.
På natten, när Ann är tillbaka på skeppet, blir hon kidnappad av folket från ön som tagit sig
ut till havs i kanoter. Snart upptäcker besättningen att hon är borta och vilka som tagit henne. På ön
pågår en sorts ritual. Infödingarna skallar ”Kong” och Ann förs ut till ett altare utanför väggen, där
hon bli fastbunden. Efter att man slagit på en stor gonggong hörs knakande fotsteg i djungeln. Ur
nattmörkret kommer en jätteapa – Kong. Han tar Ann i handen och försvinner in i djungeln igen.
Denham, Jack och sjömännen
dyker upp just som Kong tagit
Ann. De följer efter honom i
djungeln och stöter på en
enorm Stegosaurus som står
och betar i en glänta.
Tydligen finns det förhistoriskt
liv på ön. Stegosauren
anfaller men fälls med handgranater.
Sedan följer flera
våldsamma händelser; Sjömännen
blir jagade av en Brontosaurus,
några blir nedkastade i
en ravin av Kong och Kong
räddar Ann från en Tyranno-
Kong brottas med en Tyrannosaurie för att skydda Ann i trädet.
Fay Wray, hjältinnan i filmen. Världsberömd
för sina skrik!
saurie, en plesiosaur och en
flygödla.
3

Copyright © Unga Fakta AB 2009 www.ungafakta.se
Kong kämpar med en Pteranodon på toppen av Dödskalleberget. Bägge monstren är byggda av
Marcel Delgado och animerade av Willis O’Brien.
Till slut når Kong sitt hem, som är toppen av dödskalleklippan. Här hinner Jack ifatt dem och han
lyckas fly med Ann. Kong jagar dem hela vägen genom djungeln till porten i infödingsbyns höga
skyddsvägg. Kong bryter sig igenom porten och slår sönder hela byn. Men när han når fram till stranden
där Ann och de andra finns blir han knockad av gasgranater och sövd. Denham hade ju från
början tänkt filma Kong, men nu har han en bättre idé. Han ska visa upp Kong på Broadway i New
York som världens största sensation: ”Kong – Världens åttonde underverk”.
I New York visas Kong upp inför en storpublik i en enorm teatersalong. Han är bunden med
stora bojor och kan inte göra mer än att ryta åt människorna. Denham berättar för publiken att ”Kong
var kung i sin värld, men här är han civilisationens fånge”. När Ann motvilligt leds in på scenen
förklarar Denham att just hon varit Kongs fånge och pressfotograferna börjar ta en massa bilder med
fotoblixtar. Detta och synen av Ann retar upp Kong och han sliter sig. Folk rusar ut ur salongen i
panik och Kong följer efter ut på New Yorks gator. Han letar ursinnigt efter Ann och slår sönder ett
tåg i sitt rasande sökande. Till slut fångar han in henne och klättrar upp på toppen av Empire State
Building (som då var världens högsta byggnad). Precis som han gjort på toppen av dödskalleberget slår
sig Kong för bröstet och låter sitt dundrande rytande höras över storstaden. Han är kung igen, fast nu
över en ny värld. Men polisen har skickat iväg fyra dubbeldäckade flygplan för att skjuta ner honom.
De låter kulsprutekulorna regna över Kong, som blir rasande av smärtan från kulornas stick. Han får
tag på ett av flygplanen och sliter sönder det. Under tiden har Jack tagit sig upp till toppen av byggnaden.
Han lyckas få tag på Ann och de tar skydd på en avsats under toppen på skyskrapan. Kong är
utmattad av blodförlusten från flygplanens anfall. Till slut får han nådastöten och faller mot sin död
på New Yorks gator. När en stor folkmassa samlats kring den fallne Kong anmärker en polis: ”Så
flygplanen fick honom till sist!” ”Nej...” svarar Denham. ”Det var skönheten som dödade odjuret.”
4

Copyright © Unga Fakta AB 2009 www.ungafakta.se
En nyskapande film
King Kong var ovanlig på många sätt. Det var första gången
man använde så invecklade effekter i en ljudfilm. Willis
O’Brien ritade upp alla urtidsmonstren efter de senaste
vetenskapliga rönen. Framför allt tittade han på de målningar
av dinosaurier som konstnären Charles Knight gjort
till American Museum of Natural History i Chicago.
Marcel Delgado byggde alla dockorna och började med ett
ledat stålskelett som han senare täckte med skumgummimuskler.
Till slut fick varje docka ett fjälligt skinn i latexgummi.
Kong byggdes i minst två versioner. Han täcktes
med bitar av mörk kaninpäls. Dockorna i King Kong var
väldigt stora. Kong var ungefär 50 cm hög och Stegosauren
var över 90 cm lång! O’Brien animerade alla dockorna
själv, med undantag av några scener som gjordes av hans
assistenter. Varje docka flyttades en knapp millimeter och
sedan fotograferades en filmruta. Sedan flyttades dockan
igen, fotograferades och så vidare. Det krävdes 24 filmrutor för att få till en sekund! När filmen
spelades upp verkade dockorna röra på sig.
Man byggde enorma modellbyggen med miniatyrträd som dockorna ställdes upp i. Ibland
målades djungelscener upp på glas och sattes framför kameran eller bakom modellkulisserna, för
att spara plats. Hela filmen var inspelad i en studio inomhus och därför var glasmålningarna
nödvändiga för att täcka över lampor i taket och lägga till miljöer som inte fanns på riktigt.
O’Brien kom på ett sätt att lägga in rörliga bilder på skådespelarna i modellkulisserna genom att
använda en pytteliten filmduk gömd bland miniatyrväxterna. Det finns också scener där skådespelarna
är filmade mot en filmduk som visar animerade monster i modelldjungeln, till exempel då
Stegosauren anfaller. I kameran såg det ut som om skådespelarna befann sig i samma urskog som
dinosaurien. Marcel Delgado och hans bror Victor byggde också en mekanisk jättehand som kunde
lyfta Fay Wray. Tillsammans med studioarbetare byggde de också en byst i naturlig storlek av
Kongs huvud och axlar. Bysten kunde röra på mun, ögon och läppar och användes i några scener.
Fay Wray var egentligen brunett, men i King Kong har hon en blond peruk. Hon visade sig
vara en expert på att skrika så det skär genom märg och ben och det gör hon genom större delen av
filmen. Ljudet i King Kong var också något som
biopubliken aldrig hört förr. I början på 1930talet
användes väldigt få ljud som var pålagda
efter att filmen var färdiginspelad. Det finns en
mängd ljudeffekter i King Kong, framför allt
alla monsterljuden, men också knakande träd,
explosioner, skrik och stadsljud. Ljudteknikern
Maurice Spivak trixade ihop alla ljuden med en
stor nypa fantasi. Kongs rytanden, till exempel,
var tiger- och lejonvrål hoplagda och spelade
baklänges. Den unge kompositören Max Steiner
O’Brien animerar striden mellan Kong och en
plesiosaur.
Marcel Delgado med Kongs skelett.
skrev musiken. Cooper och Schoedsack ville ha
musik genom hela filmen. Det hade aldrig
riktigt gjorts tidigare i en ljudfilm som inte var
5

Copyright © Unga Fakta AB 2009 www.ungafakta.se
en musikal. Steiner förklarade att publiken inte skulle orka
lyssna på så mycket musik, men skrev i alla fall så det räckte
till hela filmen. Idag tillhör musiken från King Kong de
riktiga klassikerna i filmhistorien.
En klassiker från början
När King Kong gick upp på biograferna 1933 blev den en
jättesuccé. Det här var mitt under den så kallade ”depressionen”,
en tid då USA gick igenom en fruktansvärd ekonomisk
kris. Miljoner människor var arbetslösa och utan
pengar. De svalt, precis som hjältinnan Ann i början av
filmen. Ändå betalade de för att gå och se King Kong. De
behövde helt enkelt en stunds flykt från den dystra verklighet
de nu satt fast i. Första helgen filmen gick på biograferna
drog den in $90 000 – en enorm summa på den tiden. Det
är kanske svårt för oss att förstå idag, men när King Kong
kom hade ingen sett något liknande förr. Några i publiken
tyckte att filmen var så hemsk att de svimmade och till slut
hade några biografägare alltid en sköterska i lokalen när
filmen visades.
När King Kong gick upp på bio en andra gång 1938
hade filmcensuren blivit strängare och flera scener klipptes bort. Dessa scener visade till exempel
när Kong tuggar på infödingar eller trampar ihjäl dem, när han drar av Anns kläder och när Kong
slänger en kvinna (som han trodde var Ann) från ett höghus i New York. Länge trodde man att
dessa bortklippta scener var borta för alltid, men man hittade dem igen på 1970-talet och klippte
in dem i filmen igen. En scen är dock spårlöst försvunnen och den klipptes bort innan filmen gick
upp på bio första gången. Kong kastar ner de förföljande sjömännen i en djup ravin när de försöker
ta sig över avgrunden på
ett nedfallet träd. Bara
Denham och Jack Driscoll
klarar sig undan. Nere i ravinen
blir de överlevande
männen slitna i stycken av
jättespindlar stora ödlor och
andra märkliga monster. Vid
en visning av filmen för en
testpublik tog folk så illa vid
sig att Merian C. Cooper
bestämde sig för att ta bort
scenen helt och hållet och
sedan dess har den varit
försvunnen. Allt som återstår
är O’Briens skisser och två
Ett av två existerande foton av den mystiska, försvunna
”spindel-grops-sekvensen”.
fotografier.
6

Copyright © Unga Fakta AB 2009 www.ungafakta.se
2005 gjorde den Nya Zeeländska
regissören Peter Jackson en
rekonstruktion av den
försvunna scenen, ofta kallad
”The Spider Pit Sequence”
(Spindel-grops sekvensen).
Jackson plockade in animatörer
som byggde och animerade nya
kopior av dockorna. Sedan
spelade animatörerna själva de
sjömän som blev uppätna av de
animerade monstren. Jackson
är en riktig King Kongentusiast
och äger nästan alla
dockorna av dinosaurierna från
filmen. Nu är modellerna
Kong sista strid på toppen av Empire State Building.
gamla och slitna. Gummiskinnen
har ruttnat och
metallskeletten har rostat, men man kan fortfarande känna igen dem som några av monstren i
King Kong. Samlaren och filmhistorikern Bob Burns i Hollywood äger det enda överlevande
skelettet från Kong-dockorna.
När man tittar på King Kong idag finns det mycket som skiljer den från moderna filmer.
För det första är den svartvit. Sedan är skådespelarnas spelstil annorlunda och mer överdriven.
Det folk oftast anmärker på är effekterna, särskilt animationen av alla monstren. De rör sig
ganska ryckigt och påminner väldigt lite om dagens slipade dataeffekter. Men till skillnad från
många moderna datamonster har Willis O´Briens animerade dockor mycket personlighet, särskilt
Kong. Man kan lätt utläsa olika känslor i hans ansikte och hans kroppsspråk. När Kong kämpar
sin sista strid mot flygplanen på toppen av Empire State Building finns ingen dialog, men vi
förstår tack vare O’Briens uttrycksfulla animation av Kong att slutet är nära. Ofta brukar folk
säga att animationen av Kong har blivit bättre framåt slutet av filmen. Det stämmer inte, men vi,
publiken, har lärt känna honom och känner för honom när han till slut blir nerskjuten av
flygplanen. Inte dåligt för en 50 cm docka av stål, skumgummi och kaninpäls! Även animationen
av de andra vidundren är fulla av små detaljer som ger dem liv. Till exempel kliar sig Tyrannosauren
i nacken när den först dyker upp och piskar otåligt med svansen när den inväntar Kongs
attack. King Kong är fortfarande en mycket sevärd film och har en stämning och atmosfär som få
andra filmer lyckats skapa. Den visas ibland på TV och finns på DVD, också i en data-färglagd
version som man helst bör strunta i!
Men historien om King Kong tar inte slut här. I nästa nummer berättar vi om Kongs son,
hans monsterkarriär i Japan (där han bland annat slåss mot Godzilla) och mycket mer!
7

Copyright © Unga Fakta AB 2009 www.ungafakta.se
Ur Bestiariet!
Konstiga djur som naturvetare på
medeltiden trodde fanns på riktigt!
Barometzen
Denna märkliga blandning av växt och däggdjur är också känt som ”Det kinesiska lycopodiet”, ”det
skytiska lammet” och ”tartariets växtlamm”. Den fantasifulle upptäcktsresanden Sir John Mendevile
skrev 1360 i sin bok ”Travels” om denna varelse att den liknade en kort buske eller ett litet
träd, där det hängde en eller flera konstiga frukter. Dessa frukter var ulliga som ett får och när
man delade på en frukt kunde man inuti hitta ett litet lamm. Växten/djuret hittades bara på ett
ställe på jorden, nämligen inre Asien, som under medeltiden kallades Tarariet. Folket som levde i
dessa trakter plockade frukterna då de var mogna, släppte ut lammen och åt upp frukten. På så sätt
gav busken människorna både mat och får. Också vargarna plockade dessa frukter för att komma
åt lammen. De underliga fruktfåren sades ha gyllene ull, vilket vävdes till garn som användes till
att göra vackra kläder. Fårens klövar var av styva borst och deras kött smakade som krabbkött.
Det finns olika teorier om var legenden om
fårbusken har sitt ursprung. Det kan hända att
resande hört talas om, eller sett, bomullsplantor
och sedan hittat på resten av den fantastiska
historien. Det finns också en sorts ormbunke
(Cibotium barometz) i Mellanöstern som fått
namn efter växtlammet, eftersom grenarna är
alldeles ulliga av växtfibrer. Dessa fibrer har i
generationer plockats och använts för att stoppa
blodsflödet ur färska sår.
8

Copyright © Unga Fakta AB 2009 www.ungafakta.se
”Nursery Bogies”
I den här avdelningen berättar vi för alla er elaka barn vad som händer om man inte uppför sig! Förr i
världen var det populärt att berätta om så kallade ”Nursery Bogies” (barnkammar-monster). De här
otäcka figurerna dök upp och straffade barn som inte gjorde som de blev tillsagda. Den här gången ska
ni få läsa om den elaka Bodachen från Skottland.
En Bodach är en sorts elak hustomte från de skotska högländerna. Namnet är på gammal skotsk
gaeliska och betyder ”gammal man”. Han ser ut som en liten naken skallig gubbe och bor uppe i skorstenen
om dagarna. När natten fallit kravlar han ut från sitt gömställe för att stjäla mat och stöka till det i
huset. Den svenske tomten hjälper ju till i hemmet och skyddar det mot brand och andra katastrofer.
Bodachen gör allting tvärtom, men ser till att inte ställa till det så mycket att huset tar för stor skada.
Han bor ju trots allt i skorstenen och vill inte bli av med sitt trygga skydd. Helst ger han sig på barn som
bråkar med sina föräldrar när det är läggdags. Han biter dem i näsan, drar dem i öronen och stirrar in i
deras ögon så de drömmer hemska mardrömmar. Det sägs att han ibland har burit iväg med dem ut i
natten, men vad som sedan hänt med dem är det ingen som vet. Ett klurigt barn kan låsa in bodachen i
skorstenen genom att kasta in en nypa salt i eldstaden. Salt fungerar för att driva bort nästan alla övernaturliga
väsen. När Bodachen ser att det finns salt i spisen vågar han inte komma ner och har man
riktig tur ger han sig av för gott.
Den svenske tomten har en massa släktingar ute i världen.
Alla dessa figurer ser nästan lika dana ut och gör samma
saker. De är alla en sorts skyddsandar i hemmet. I Danmark
talar man om Nissen, i Skottland finns Brownies och
Wag-by-the-Way, i Wales Bwbachs och Booka, i England
Draker, Churn Milk Peg och Melch Dick, i Ryssland Domoviyr,
på ön Isle of Man Fenoderee.
9