Dubbelt upp_inlaga.indd - Sten Falk

Filip Collins förgängliga miljoner
– Har ni inga billiga cigarrer? Jag kan betala imorgon. Eller i övermorgon.
Den storväxte småtjuven John-Erik Silver stod framför disken på
servicebutiken Hassans Hörna, tjatade och var otrevlig. Hans smutsiga
hand sträckte sig darrande mot en knippa smala cigarriller av märket
Havanna 2, som stod och spretade som en liten blombukett i ett dricksglas
på disken.
Föreståndaren Hassan plockade undan stinkpinnarna med en snabb
och van rörelse.
– Det är sista gången jag säger åt dig, Silver! Har du inga pengar, så
får du inget röka! Ge dig iväg! Nästa gång jag ser dig så åker du ut!
Det skulle nog vara ganska svårt för den kortvuxne och spinkige
Hassan att kasta ut bjässen mitt emot honom. Han mätte gott och väl
två meter i strumplästen och vägde 140 kilo.
Men den lille pakistaniern var arg som ett bi, och då var han inte
att leka med.
John-Erik försökte le lite rart och bevekande, men han såg bara
fånig ut.
När Silver uppgivet lommade ut ur affären, knuffade han till Sten Falk
så att han nästan ramlade i en slaskig snödriva. Men detektiven återfann
5
Dubbelt upp_inlaga.indd 5 05-07-11 15.15.55

snabbt balansen, tränad som han var, och gick in och ställde sig mitt
på butiksgolvet. Han tittade sig omkring och funderade, samtidigt som
han drog lite i sin skarpskurna näsa som ibland fick honom att likna
en falk.
Vad ska jag ta? Pengarna räcker inte till både lakritsstänger och kaffe,
tänkte Falk.
Han väcktes ur sina funderingar av ett
slafsande ljud från andra sidan hyllan.
Falk kikade mellan en sockerkartong
och några mjölpåsar. Då såg han ett
långt och mycket lortigt långfinger,
som långsamt sträckte sig ner i
en burk med sviskonpuré.
Falk tog sex snabba kliv
över till andra sidan hyllan.
– Collin, så där får du
inte göra! Det vet du, sa
han till mannen som njutningsfullt
smaskade i sig
av barnmaten, utan att använda
sked.
Filip Collin var välkänd på
Hamngränd och de angränsande
gatorna. Även om man begav sig så långt bort som till Societetsparken,
kunde man säkert hitta människor som också kände igen Filip Collin.
Han bar nämligen alltid en massa kassar under sina vandringar genom
staden, eftersom han levde på att panta tomglas. Det ryktades att fattige
Filip egentligen var förmögen, men så snål att han ändå plockade
burkar och flaskor. Fast denna dag hade han tydligen ont om kontanter,
eftersom han stod hos Hassan och tjuvåt barnmat.
6
Dubbelt upp_inlaga.indd 6 05-07-11 15.15.55

– Om jag inte gör så här, svälter jag ihjäl, sa Collin. Jag har blivit
bestulen! Mina pengar är borta!
– Nej nu får det vara nog! Hassan hade upptäckt tjuvätaren och rest
sig från kassan.
– Lugn, lugn, jag är en gammal man!
– Det är andra gången idag han kommer in och äter. I morse var
det morotsmos, nu är det sviskonpuré! Och grisigt blir det i butiken,
suckade Hassan och började fösa Filip Collin mot ytterdörren.
I nästa ögonblick sjönk den gamle mannen ihop och föll raklång på
golvet.
Nu dör han, tänkte Falk och lutade sig över Filip Collin. Det hördes
bara ett svagt väsande när den gamle mannen andades.
– Jag ringer efter ambulansen! Hassan sprang in till sitt lilla kontor
där det fanns en telefon.
Falk tittade på när sjukvårdarna lyfte upp Filip Collin på båren och
sprang ut till ambulansen.
Vad var det han hade dillat om? tänkte detektiven. Bestulen, sa han.
Pengarna borta … ja, man sa ju att han var miljonär …
– Vet du var han bor?
Hassan klev ut på trottoaren och pekade på ett eländigt ruckel bredvid
butiken, som svar på Sten Falks fråga.
– Det var vedaffär för länge sen. Nu är det bara gubben Collin som
bor där.
Falk tittade misstänksamt på skjulet. Flera fönster var utslagna och
överspikade med brädor. Kunde någon verkligen bo där, mitt i vintern?
– Dom skulle ha rivit det för länge sen, men Rubens Nilsson föddes
där och hade sin ateljé i vindskupan förr i tiden. Nu vill Konstföreningen
att det ska bli Nilsson-museum.
7
Dubbelt upp_inlaga.indd 7 05-07-11 15.15.55

Falk nickade. Målaren Rubens Nilsson var känd över hela landet,
och det var mer än vad man kunde säga om de flesta andra av stadens
konstnärer.
På det förfallna husets dörr fanns en kartongskiva, fastsatt med häftstift.
stod det skrivet med röd vaxkrita.
Den gamla dörren var trög, men gick upp när Falk ryckte till.
Huller om buller på golvet låg plastkassar, brädstumpar, konservburkar
och tygtrasor. Här och där fanns det dessutom små illaluktande
svarta kluttar. Detektiven petade på en av dem med revolverpipan.
Råttlort, konstaterade han med avsmak. En av råttlortarna fick honom
att haja till. Den verkade komma från en monsterråtta, stor som en tax
eller möjligen en liten bulldog. Falk lyssnade uppmärksamt efter ljudet
från riktigt stora råttor, men ingenting hördes. Han vände försiktigt på
den väldiga råttlorten. Lättad konstaterade Falk att han tagit fel, det var
i själva verket en cigarrfimp av märket ”Fidel”.
Skönt, tänkte detektiven, eftersom han innerst inne var en smula
rädd för råttor.
I mitten av rummet låg två tjocka och mycket solkiga madrasser.
Falk böjde sig ner på knä och studerade det som måste vara Filip Collins
sovplats. Någon hade sprättat upp madrasserna, troligen med en
8
Dubbelt upp_inlaga.indd 8 05-07-11 15.15.56

vass kniv. Stoppningen var utriven och låg spridd i stora tussar bland
allt annat skräp. Kanske hade det funnits något gömt inuti? Något som
en tjuv varit ute efter? Detektiven stack in handen i revan och fick tag i
ett litet hopknycklat papper. Han vecklade försiktigt upp den lilla pappersbollen
och studerade noga det han hittat genom förstoringsglaset.
– Var det inte det jag trodde, muttrade han bistert.
Avdelning åtta på Centrallasarettet var ganska tom, höstinfluensan var
över och vårförkylningarna hade ännu inte satt in på allvar. Därför
hade Filip Collin fått ett enkelrum. När Sten Falk kom in låg han där
och såg ynklig ut. På bordet bredvid honom fanns en tallrik som bar
spår av havregrynsgröt.
– Hur står det till? Falk räckte över en liten påse ”Kungen av Danmarks
bröstkarameller”.
– Tackar som frågar, sa Filip Collin och flinade. Galopperande
hjärtsvikt och undernäring. Men jag blir bra om jag får vila lite, och
äta ordentligt med gröt. Fast pengarna kommer ju inte tillbaka.
– Jag vet att du har blivit bestulen, men kan du säga precis vad som
har hänt?
Den gamle mannen sneglade ängsligt mot dörren. Falk stängde den,
så att ingen kunde tjuvlyssna.
– Jag var cowboy i Amerika, you know, sa Collin och berättade att
han hade levt på att sälja skrot och lump ända sen återkomsten från det
stora landet i väster. Det blev sånt som jag hittade och sålde, kläder,
möbler, lite av varje. Och jag tjänade en del pengar. Vet du var jag
gömde dom?
Detektiven skakade på huvudet.
– I madrassen, väste den gamle mannen och tog ett förvånansvärt
kraftigt grepp om Falks kavajslag. Jag har hållit på i över trettio år. Det
var över en miljon kronor!
9
Dubbelt upp_inlaga.indd 9 05-07-11 15.15.56

I den här staden kan vad som helst hända om en miljon står på spel,
tänkte Falk och skrev en etta med sex nollor efter i sin svarta anteckningsbok.
– Fast senast Riksbanken bytte sedlar slutade jag att gömma undan
pengar. Dom nya sedlarna var så fula! Kungen var ju inte med på bild
längre, och jag är rojalist, sa Collin värdigt.
– Rojalist?
– Ja, en sån som beundrar kungligheter, fortsatte Collin och torkade
bort lite havregrynsgröt ur mungipan med ett hörn av lakanet.
Förresten var färgerna också förskräckliga. Den vackraste sedeln av
alla, det var den gamla hundralappen, med Moder Svea på ena sidan.
Vilken kvinna! Collin fick något drömmande i blicken.
– Hur var det nu med pengarna?
– Jo, igår när jag kom hem från en av mina rundor, hade någon
brutit upp låset och sprättat upp madrasserna. Min förmögenhet var
borta!
Falk studerade den skrynkliga femkronorssedel han hittat hemma
hos Collin. Den var tryckt på gulaktigt papper och pryddes med en
bild på gamle kungen. Längst
upp i högra hörnet stod det ett
årtal i röd skrift: 1961.
– Vad har du gjort av
pengarna du tjänat de senaste
åren då?
– Levt upp dom! Det
kostar på att leva som en
gentleman, sa Filip Collin och strök
med handen över sitt långa vita skägg.
– Jag ska försöka ta fast skurken som stulit dina pengar. Lovar du att
sluta snatta mat av Hassan då?
10
Dubbelt upp_inlaga.indd 10 05-07-11 15.15.56

Filip Collin stirrade surt upp i taket.
– Nå, hur blir det?
– Okej då, muttrade Collin och stoppade en ”Kungen av Danmark”
i sin tandlösa mun.
När Falk kom ut från sjukhuset hade tunga grå moln tornat upp sig
över staden. Detektiven hann inte upp på spårvagnen förrän snön började
vräka ner. Flingorna stod som en vit vägg utanför rutorna och på
gatorna klafsade allt frusnare medborgare fram genom snögloppet.
När spårvagnen stannade till vid Tidningstorget klev han av. Tur att
det inte är långt till kontoret, tänkte detektiven, när ett skrik plötsligt
hördes från Södra Kyrkogatan.
– Hjälp, polis, ett rån! Hjälp!
Falk slet omedelbart fram tjänstevapnet. Nu handlade det om liv
eller död!
– Stopp, i lagens namn! ropade Falk och rundade hörnet med revolvern
i högsta hugg. I samma ögonblick insåg han att det var Hassan
och hans affär som blivit rånad. I dörren till butiken stod Hassan själv
och skrek på hjälp.
– Jag har blivit rånad! Hela dagskassan är borta!
– Ta allt i tur och ordning, tack, sa detektiven och tog fram anteckningsboken
med svarta vaxdukspärmar.
Det var när Hassan skulle stänga för dagen som en maskerad rånare
kom in i butiken. Med en stor kniv som vapen tvingade han till sig alla
pengar i kassan. Dessutom snodde rånaren åt sig alla cigarrerna som låg
i en låda på disken.
– Men gatan måste ha varit full med folk?
Hassan skakade på huvudet och förklarade att det hade hänt just när
snön föll som mest. Då sökte de flesta skydd någonstans undan ovädret.
Han hade inte haft en enda kund den sista halvtimmen innan rånet.
– Signalement?
11
Dubbelt upp_inlaga.indd 11 05-07-11 15.15.56

Dubbelt upp_inlaga.indd 12 05-07-11 15.15.57

– Han var stor, förklarade Hassan, riktigt
stor. Svart skinnjacka, mörka byxor,
hatt och en snusnäsduk över ansiktet. Det
var för tio minuter sen, eller kanske en
kvart. Jag ringde polisen, men det är ju
snökaos på gatorna. Polisbilen sitter fast
i en kö vid Stadshotellet och kan vare sig
komma framåt eller bakåt.
– Vi har ingen tid att förlora! Sten Falk lät
upplivad och slet upp butiksdörren.
Det rimliga var att rånaren flytt in i hamnkvarterens
virrvarr av gator, gränder och bakgårdar,
så Falk och Hassan skyndade ner
längs Koksgatan och vidare bort mot
Hamngränd. Det var bitande kallt, och
detektiven stoppade ner handen i
rockfickan för att värma sig. Där låg den
skrynkliga sedeln som han hittat i Filip Collins madrass.
– Jag har det! ropade Falk.
– Vad då?
Detektiven svarade inte. Han tänkte att det var sorgligt att Filip
Collin för alltid förlorat sin förmögenhet och kastade en lömsk blick
på hamnkrogen Svettpärlans skylt.
– In här! Han slog upp dörren till den flottiga restaurangen.
Bakom bardisken stod Grogg och torkade den repiga zinkdisken.
Detektiven slängde fram en sedel.
– En kalasmust!
Hassan stirrade förvånat på Falk. Här jagade de en rånare och han
tar sig tid att köpa must! Vad var detta, egentligen?
13
Dubbelt upp_inlaga.indd 13 05-07-11 15.15.57

Vad var det som detektiven hade förstått?
Ledtråd: Vad var det för speciellt med de gamla sedlarna? Och hur såg
det ut utanför Hassans Hörna efter rånet? Finns det möjligen
långa knivar och cigarrer på flera ställen i denna historia?
L Ö S N I N G :
– Tar inte emot dom. För gamla, sa Grogg surt och tittade på sedeln.
– Är det fler som har försökt med gamla sedlar?
– John-Erik Silver hade en. Men han fick inget för den han heller,
så det så.
– Tack, sa detektiven och vände sig om. Hans skarpa blick svepte
över lokalen. Det var gott om folk som flytt undan ovädret, men här
och var satt också representanter för stadens undre värld. Frasse Med
Fingret satt i ett hörn över en kopp varm choklad och drog i sina långa
fingrar så att det knäppte i lederna. Vid ett fönsterbord satt fifflaren
Evert Bluff och blandade en kortlek. Bakom honom firade Kurre Kofot
sin frigivning ur fängelset genom att vällustigt vräka i sig en stor
portion fläskkorv med rotmos. Mitt bland alla skurkar satt kriminalreportern
Basse Blask och försökte tjuvlyssna för att få tips till sina
tidningsartiklar. Men ingenstans syntes Silvers resliga gestalt.
Falk vände på klacken och gick runt hörnet och tvärs över gatan till
Nappflaskan. Det var stadens värsta gangsterbar, ett hål i väggen där
allehanda skurkar sörplade kalasmust och knaprade pepparnötter till
långt in på nätterna.
Alla samtal stannade av när Hassan och Falk klev in genom dörren.
Falk stack ner handen i rockfickan, där han hade sin tjänsterevolver.
14
Dubbelt upp_inlaga.indd 14 05-07-11 15.15.57

Var det någonstans den behövdes, så var det i denna rövarkula.
John-Erik Silver var inte svår att känna igen, hans huvud stack upp
som ett fyrtorn över alla de andra gästernas oborstade skallar. Falk
gick lugnt fram till bordet där Silver satt och spelade tärning med Vera
Vamp och Lasse Dynamit.
– Jag tror vi har fått löss i lokalen, muttrade Lasse Dynamit och
reste sig från stolen.
– En råtta i regnrock, väste Vera vasst och stirrade på detektiven
med två mörkgröna ögon.
– Den här stan är inte stor nog för oss båda, sa Falk och ställde sig
mot väggen. Vänd dom aldrig ryggen, tänkte han och plockade diskret
fram sin revolver, så att de andra kring bordet kunde se den.
– Nu sätter vi oss, stilla och försiktigt, sa Falk med stål i rösten.
Lasse Dynamit morrade mellan tänderna, men satte sig i alla fall.
– Så du är ute igen, Lasse liten? Detektiven log vänligt mot Lasse
Dynamit men gangsterkungen log inte tillbaka.
De tre hade spelat tärning om pengar, och sedlarna låg i en hög på
bordet. Försiktigt lyfte Falk upp en sedel. Den luktade mögel.
– Hassan! Ring efter polisen! Vi har en dubbelrånare här!
Det hördes ett distinkt buller, och på en knapp minut hade nästan
alla Nappflaskans gäster lämnat lokalen. Det berodde på att polisen inte
var särskilt populär på den krogen. Den enda som satt kvar var John-
Erik Silver, och det berodde på att han hade Falks tjänsterevolver tre
centimeter från naveln.
– Vad har du i fickorna, Silver? Bäst att plocka fram det! Ser bättre
ut när polisen kommer, sa detektiven och petade försiktigt i rånarens
mage med revolverpipan.
Tigande lade Silver upp näve efter näve med mögliga och fuktiga
sedlar på bordet. Högen av papperspengar spred en odör av förruttnelse
omkring sig.
15
Dubbelt upp_inlaga.indd 15 05-07-11 15.15.57

– Resten också!
– Du är hopplös, Falken, sa den storvuxne tjuven och fiskade fram
en bunt färska sedlar ur kavajfickan.
– Och så cigarrerna!
John-Erik Silver tog suckande fram en bunt cigarrer ur innerfickan.
I detsamma plingade det till i ytterdörren och en genomblöt kommissarie
Krydda borstade snön av axlarna.
– Kom så snabbt jag kunde! Fick höra att du jagade rånaren. Och
här sitter han?
Detektiven nickade och Krydda satte ett par handbojor kring Silvers
handleder. De gick i lås med ett solitt klickande.
– Nå, låt höra! sa Krydda när han stoppat nycklarna till handbojorna
i fickan.
Sten Falk förklarade att det hade börjat med stölden av Filip Collins
pengar. Det som hade gjort honom fundersam var en cigarrfimp
på golvet i Collins lilla krypin. Den som bryter sig in för att stjäla ger
sig inte tid att röka cigarr. Så han måste ha gjort något mer där, som
att spana inför ett rån, till exempel. Och spåren utanför Hassans Hörna
visade att rånaren hade gömt sig i Collins skjul innan han rånade
butiken.
– Men vad är det här då?
Krydda vecklade ut en blå tiokronorssedel som låg på bordet.
– Det är en del av Filip Collins miljoner! Han växlade aldrig in
pengarna till nya sedlar, utan sparade dom i madrassen. De har varit
ogiltiga i mer än 30 år. Men det fattade inte herr Silver här, sa Falk och
vände sig mot bjässen vid spelbordet.
– Du sprättade upp madrasserna, samtidigt som du spanade på Hassan
och hans hörna, eller hur?
– Jo, så var det väl, grymtade Silver.
16
Dubbelt upp_inlaga.indd 16 05-07-11 15.15.58

– Och sen var du dum nog att försöka köpa kalasmust för pengarna.
Stjäla från hederligt folk, skäms du inte?
– Jo, muttrade Silver svagt. Kurt Krydda ledde bort honom i snömodden.
Falk och Hassan gick tillbaka till affären.
– Jag vet inte hur jag ska tacka dig, sa Hassan och lade tillbaka cigarrerna
i lådan.
– Men det vet jag, sa detektiven.
Tre dagar senare, när snön hade smält bort och det åter var en alldeles
typisk gråkall januaridag i staden, tog Falk spårvagnen till Centrallasarettet.
Filip Collin låg fortfarande på avdelning åtta, men han såg
friskare ut än på länge.
Detektiven överlämnade en plastkasse med Filip Collins samlade
förmögenhet i små skrynkliga sedlar, men förklarade att de tyvärr var
helt värdelösa. De var för gamla, Riksbanken hade slutat lösa in dem.
Och Collins sedlar var alldeles för lortiga och mögliga för att intressera
en myntsamlare.
– Spelar ingen roll. Jag har inga arvingar, sa Filip Collin. Allt är
ändå förgängligt!
Han såg inte alltför ledsen ut.
– Men, förklarade Falk, Hassan har lovat att du ska få gå till hans
hörna varje dag och hämta en barnmatsburk gratis. Då slipper du stå
och tjuväta inne i butiken. Det är bäst för alla.
– Låter utmärkt, sa Filip Collin. Om jag inte stannar kvar här på
sjukhuset. Maken till god havregrynsgröt har jag inte ätit på år och
dag.
17
Dubbelt upp_inlaga.indd 17 05-07-11 15.15.58