I SKUGGORNA FINNS MINNENA - Silvekliniken

I SKUGGORNA 

FINNS MINNENA 

Roman 

Av Ulla Silve

1 

Morgonluften var sval och klar som kristall. Det skulle bli en strålande varm och solig dag, 

tänkte Isabella, där hon satt på det trånga båtdäcket bredvid vintunnorna. Drömmande lät hon 

handen glida i det skummande vattnet medan blicken stundtals svepte över kullarna som låg 

grönskande likt smaragder i morgonsolen. Våren hade kommit ovanligt tidigt och medförde nya 

arbetsinsatser för familjen på storgodset strax utanför den vackra staden Silves. 

Familjens vinodlingar låg till största delen i dalsänkan där floden Rio Arade flöt fram, bred och 

mäktig. Vinodlingarna uppe på de mjuka kullarna ovanför dalen hade Isabellas far tillskansat sig 

genom ett arv från en avliden släkting. Tvisten om arvet hade pågått i två år och under tiden hade 

odlingarna hunnit förfalla. Misskötta och vanvårdade förvandlade don José Ramiro da Silva 

terrassodlingarna till en riktig guldgruva. Det hade inneburit mycket tungt arbete särskilt för de 

importerade slavarna från Afrika. 

Don José var ingen bedragare som ville lura någon egentligen, men Isabella tyckte att han tagit 

till lite fula knep för att erövra det han så hett eftertraktade. Hon kunde förstå sin fars planer, hans 

tankesätt och hans handlande därför att hon älskade honom. Hans goda sidor var många och han 

var alltid mån om familjen. Även arbetarna brydde han sig om, lika mycket som han kunde driva 

dem i hårt arbete. 

Isabella beundrade sin fars envisa optimism och hans nästan outtömliga energi, men hans 

ärelystnad gick lite väl långt ibland. Han kunde blivit en verkligt stor ledargestalt, tänkte hon och 

drog den hemvävda sjalen tätare om sin späda kropp. 

Morgonluften blev kyligare ju närmare havet de kom. Vinden friskade i och fyllde seglen till 

svällande ballonger. Isabella njöt av anblicken och av naturens vidunderliga skönhet längs 

flodstränderna. Under flera år hade hon en gång i veckan haft uppdraget att ta sig till den stora 

hamnstaden Portimão vid sydkusten för att handla fisk. Antingen for hon med en av sin fars 

vinbåtar, som ibland lastades med frukt och mandel eller fikon och oliver, eller så red hon sin 

käraste ägodel, hästen Domingo som betydde söndag. Hon hade fått hästen av sin far på 

tjugoårsdagen som inföll på en söndag. 

Dona Ana, Isabellas mor, ville helst att dottern skulle ta diligensen till staden eller åtminstone 

det gamla pålitliga stoet med förspänd vagn. Isabella tyckte det gick alldeles för långsamt och

kunde bara acceptera det under vintersäsongen. En så fin vårdag valde hon båten trots att 

besättningsmännens närgångna blickar irriterade henne under nästan hela resan. Hon förstod inte 

riktigt själv varför hon tog illa vid sig. Hon ville inte på något sätt verka utmanande, men samtidigt 

kittlades hennes fåfänga av de beundrande ögonkasten. Hon var nöjd med sitt utseende och med 

sig själv i stort sett. Det hon inte var nöjd med var utbildningen. Att vara hemmadotter räckte inte 

för henne. Hon ville studera liksom äldre brodern Manuel fått göra. Men föräldrarna hade ännu 

inte gått med på det, något som hon hade svårt att förstå. 

Isabella var tjugotvå år och hade långa välformade ben under kjolen, var smärt och graciös. Det 

böljande håret föll fritt ner över raka axlar och skiftade mellan kopparrött och svart, inramade ett 

ovalt ansikte med mjuka linjer och persikohy. Hon utstrålade sundhet och styrka, var intelligent 

och alltför självständig i sina åsikter tyckte föräldrarna. Skrattrynkor och rådjursögon, som för det 

mesta gnistrade av glädje kunde vid andra tillfällen spruta eld, beroende på vilket humör hon var 

på. Temperament hade hon, men det kom sällan till uttryck. Alla uppfattade henne som lugn, 

balanserad med stort självförtroende. Den smala näsan pekade något uppåt och visade, tillika med 

den frikostiga munnen, på envishet och generositet. En het sommardag 1698, föddes hon i det stora 

vita huset på kullen med utsikt över den gröna dalen, floden och staden Silves. Skönare miljö och 

vackrare plats kunde man inte tänka sig att slå sig till ro på. 

Dona Ana hade sett många sköna platser då hon som liten följde med sin far som var köpman 

och handlade med tyger, kryddor och majs. Hennes mor dog i barnsäng och många år senare 

förmäldes fadern med en annan kvinna som Isabella aldrig kunde betrakta som sin mormor. Dona 

Ana var vanligtvis en mild natur, försynt och klok, glad och uppmuntrande, stark men inte lika 

dominant som maken. Hetsiga gräl kunde uppstå då don José framlade synpunkter som inte 

behagade henne. De var lika envisa båda två, lika arbetsamma och plikttrogna. 

Isabella log vid tanken på föräldrarna som visserligen var stränga men synnerligen rättvisa. 

Hon tyckte synd om sin mor som fick stå ut med faderns vilda intresse för kvinnor, men dona Ana 

förlät honom villigt och ofta på grund av hans manlighet och fagra utseende. På äldre dagar hade 

han dock lugnat ner sig. Familjen stod honom närmare än någonsin men vinodlingarna var och 

förblev hans skötebarn. 

Isabella tyckte, om hon skulle vara riktigt kritisk mot sin far, att han rörde ihop för mycket. 

Han borde inte lägga näsan i blöt i allting. Det orsakade familjegräl, släktgräl och ovänskap med 

grannar i provinsen. Men don José var en fantastisk person som höll isär begreppen antingen det 

gällde båtar, barnens problem, arbetarnas problem eller andra bekymmer. Bekymmer hade han, det 

visste Isabella. Far och dotter brukade, varma sommarkvällar, sitta ute på den stora terrassen som 

vette mot floden och samtala om dåtiden och framtiden. Hans öppenhet gjorde henne ibland 

undrande och skrämd, ty hon hade lagt märke till att det var bara henne sin äldsta dotter och sin 

hustru som han delgav sina tankar. 

De andra två systrarna, mellandottern Francisca och yngsta dottern Rosalba, hade han inget 

gemensamt med. Han tyckte de var enfaldiga och för mjuka, viljelösa och överkänsliga. Yngste

sonen Dinis, som fått sitt namn efter kung Dinis på tolvhundratalet, hoppades fadern mycket på, 

men han var inte så gammal ännu att det gick att utläsa eller utstaka hans framtid. Som den 

fjortonåring Dinis var, verkade det att kunna bli något stort av honom. Han hade gott gry i sig och 

liknade fadern i framåtanda och styrka, men han var en glömsk slarver, något som irriterade 

föräldrarna emellanåt. 

Isabella skuggade ögonen med högerhanden och spanade ut över floden. Med vänsterhanden 

höll hon sjalen tätt om sig men fick då och då gripa tag i den låga relingen för att inte ta 

överbalansen då båten krängde till. Stäven klöv det klara flodvattnet till forsande skum och 

hastigheten ökade något. 

Trafiken på floden var livlig denna morgon. Det var som om alla handelsmän och båtägare 

hade vaknat efter vintersömnen och bestämt sig för att forsla sina varor just denna dag. Isabella 

hyste stor respekt för vatten och hoppades att inget skulle gå galet. Förhoppningsvis visste hennes 

far vad han gjorde när han lät de tre unga pojkarna och den äldre mannen ta hand om båten. De 

verkade pålitliga och kunniga och hade fullt upp att göra under hela resan med att hålla undan för 

både stora och små farkoster. 

I det klara solskenet dök plötsligt konturerna av hamnstaden Portimão upp vid högra stranden 

av Arades mynningsvik. Isabella fylldes av varm glädje och spänning. Staden var inte märkvärdig. 

Inga historiska monument men det sjöd av liv i hamnen. Det fascinerade henne. Hon längtade efter 

resorna som blev ett välkommet avbrott i de annars så rutinmässiga och slentrianmässiga dagarna 

på godset. Att handla fisk var inte hennes starka sida. Egentligen avskydde hon fisk, speciellt 

lukten men hon förlikade sig med det för att få träffa sin farbror, den store bullrige fiskaren Eliseo 

som allmänt kallades piboca. 

Eliseo hade gjort sig en förmögenhet genom att våga satsa stort, orädd som han var och hans 

klokhet var allmänt känd över hela Algarvekusten. Han blev respekterad och hyllad för en hel del 

hjältedåd på havet och han berättade mycket och gärna för Isabella om förfädernas historia på 

femtonhundratalet. Om hur spanjorerna intog hans älskade land och om hur inkvisitionen skördade 

sina offer. Han var enormt kunnig i Portugals historia och Isabella älskade att lyssna på hans 

berättelser. Han var en äkta piboca och en riktig karl men rädd för kvinnfolk. Den bredaxlade 

Eliseo med det yviga grånande skägget och den gråsprängda vilda kalufsen, som alltid doldes 

under den bredbrättade hatten, var rädd för kvinnor. 

Isabella brukade reta honom ibland och föreslog honom med jämna mellanrum att gifta om sig. 

Han tog hennes små gliringar och pikar med humor men låtsades bli arg. Isabella skrattade så hon 

skrek, när han demonstrerade sina upprörda känslor mitt på fisktorget i hamnen. Alla som såg på 

skådespelet visste att brorsdottern var på besök och att det berättades historier. Eliseo bekymrade 

sig inte om åhörarna, han njöt av att spela ut hela sitt register och efter applåderna från nyfikna 

stadsbor och kolleger blev han som vanligt. Lugn, mjuk och med ögon mörka som kol, brukade han 

betrakta sin hängivna brorsdotter.

Hans egen son Anauto hade tagit skepparexamen i Sagres vid den sjöfartsskola som Henrik 

Sjöfararen grundade år 1421. Anauto hade förstås inte fått hela sin utbildning på den platsen utan 

fick skaffa sig ytterligare kunskaper i sjöfartskunnande både i Lisboa (Lissabon) och i Porto på 

Portugals västkust. Isabella avundade kusin Anautos studier och resor kors och tvärs över haven, 

men hon gillade definitivt inte hans personlighet. Överlägsen, hård och känslokall som han var 

eller kanske blivit genom att förlora sin mor vid unga år. Han var i alla fall raka motsatsen till sin 

far. Isabella påminde sig själv att hon måste fråga lite mer om sin avlidna faster. Det var något 

gåtfullt och mystiskt med hennes frånfälle som gjorde Isabella nyfiken och vetgirig. 

Besättningen rev seglen och båten gled sakta in genom hamninloppet. Man ankrade upp 

bredvid de tätt liggande skeppen som var i full färd med att lasta eller lossa sina varor. 

Första gången Isabella såg de utländska skeppen och försökte tyda deras namn, föll hon nästan 

i trance över allt det exotiska hon upplevde. Från den gången hade hon en ständig dröm i sitt 

hemliga hjärterum, att en gång få segla ut över havet och se andra länder. När hon berättat för sin 

mor blev hon utskälld och utskrattad av sina systrar som trodde att hon tappat både vett och sans. 

Dona Ana förfasade sig över dotterns vilda drömmar och försökte få henne att förstå varför man 

inte fick tänka så vällustigt syndigt utan vara nöjd med att få se sitt eget land. Det skulle räcka mer 

än väl. 

- Men Manuel kan få resa ut. Det gör ingen något väsen över, hade Isabella försvarat sig med. 

- Han är ju man och du är flicka. Dessutom är det påven i Rom som sänder iväg honom, hade 

dona Ana påpekat och försökt dölja sin oro och besvikelse över att äldste sonen gjorde sig redo för 

en lång resa ända bort till Brasilien. 

Isabella blev kall och stel vid tanken att hennes älsklingsbror skulle försvinna ur hennes liv. 

Tårarna brände bakom ögonlocken så snart hon tänkte på det. Hennes Manuel, hennes bäste vän 

och förtrogne, hennes allt i livet förutom hästen Domingo. Vad skulle det bli av henne när han 

åkte? 

Manuel var jesuitpräst, mycket älskad och omtyckt av alla. Han älskade Isabella och hon 

dyrkade honom. Deras kärlek var platonisk, så ren och andligt högtstående i Isabellas oskuldsfulla 

hängivenhet, att det aldrig fallit henne in att hysa fysiska begär. Men känslorna var, för dem båda, 

mycket svåra att bära. 

Nej, hon ville inte tänka på det! Dumma påven som beordrat honom till världens ände. Varför 

kan han inte hitta på en ursäkt och stanna kvar i sin kyrka i Silves? tänkte hon förtretat och klev 

med raska steg i land med kjortlarna uppdragna över knäna. Hon såg inte de hänförda och nyfikna 

männen som lade sig på knä på marken för att få en extra titt lite högre upp under tyget. Hon styrde 

sina steg mot farbroderns hus och kände olustkänslorna avtaga i den svalkande vinden. Hon blev 

varm om kinderna av promenaden och bar den färgglada fransförsedda sjalen på armen. I korgen 

hade hon hembakat bröd, frukt och annat gott som farbrodern skulle få som gåva från hennes hem 

Vila Vicosa.

2 

De vitkalkade husen med sina röda tegeltak låg i en jämn rad längs vägen vid hamnen. Somliga 

hade två våningar andra hade tillbyggnader på gårdssidan och alla var bländade vita. Isabella 

räknade husen varje vecka hon passerade där och beundrade de vackra skorstenarna, som alla var 

olika i utseende. Även de var vitkalkade och konstfullt ornamenterade och härstammade från tiden 

då araberna överförde sina kunskaper till Portugals befolkning. Skorstenarna var karakteristiska för 

hela Algarvekusten - Al Gharb - Trädgården, som araberna kallade området. 

Farbror Eliseo hade berättat om det främmande inflytande som avspeglat sig i byarnas och 

städernas byggnadsstilar och han tyckte själv att Algarves charm bottnade i ett fascinerande 

historiskt förflutet där romare, morer, araber, fenicier, kelter och greker lämnat spår efter sig. 

Isabella såg på långt håll Eliseo där han satt på sin pall framför huset. Fisknäten hängde i 

girlander längs vägen och stranden. Han hade alltid nät att laga. Ett stort drakblodsträd skuggade 

ena halvan av huset. Det var det enda trädet i staden, därför drogs många till Eliseos hus för att 

sitta och prata i skuggan, dricka något eller röka en pipa och samtidigt laga näten. 

Hon skyndade på stegen. Glädjen bubblade inom henne och sista biten halvsprang hon rakt in i 

famnen på den store nallebjörnen. Den lilla folksamlingen tittade roat på det spontant ömsinta 

mötet. Det var inte brukligt att visa känslor öppet, men Isabella gjorde alltid det hon kände, 

antingen det var brukligt eller ej. Hon rodnade djupt vid applåderna och rättade till det långa 

mörka håret som ostyrigt föll ned i ansiktet. 

Eliseo gjorde en gest med handen och folket avlägsnade sig makligt. Han satte sig i en bekväm 

karmstol, tände sin pipa och lutade sig bakåt i stolen. Isabella sjönk ner på marken framför hans 

fötter och tittade med glittrande ögon på tingesten han rökte på. Ett nytt påfund som hon inte sett 

honom göra förut. Det var väl andra fiskare och bekanta som lockat honom till ett nytt 

njutningsmedel. Han såg ut att vara nöjd, tänkte hon och undrade inom sig hur det smakade. Eliseo 

luktade vin, öl, fisk och nu tobak också, men det fick hon stå ut med. 

- Nu min pombo, min allra ljuvligaste duva, måste du få något i magen så du inte tynar bort. 

Du är ju mager som en sparris, sa Eliseo och lutade sig mot henne och strök sin nariga hand över 

hennes mörka hjässa. 

- Jag är lite törstig men jag kan själv hämta. Du brukar ju ha citrondricka?!

Båda reste sig och gick in i huset där man först passerade en trång hall för att komma in i köket 

som var nystädat och skinande rent. Gardiner var upphängda framför de små fönsterna och det 

slitna trägolvet med breda sprickor var skurat, bordet likaså. Isabella såg sig förundrat omkring och 

kände med handen på bordets nötta yta. Insöp den friska doften av renhet och konstaterade att 

skåpen, byrån och kopparsakerna också hade blivit uppsnyggade. 

- Nej, vad fint du har det i dag! Du måste ha städat hela natten! Är det därför du går så dåligt? 

Du haltar ju Eliseo! Isabella tog tag i hans grova arm för att stötta honom. 

- Äsch, jag råkade halka när grannfrun skurade golvet åt mig, så jag har inte överansträngt mig. 

Det var på tiden att få lite ordning i oredan. Jag ville inte att du skulle behöva städa den här veckan 

också, sa han och skar upp några skivor av brödet från korgen. 

- Du vet att jag gärna hjälper dig, men var har du fått de fina gardinerna ifrån? Isabella nöp 

nyfiket i det vita tyget, tog sedan fram två stora kycklinglår från skåpet och lade dem på 

tenntallrikarna som Eliseo ställt fram på bordet. 

- Juana, grannfrun har förärat mig dem. Hon tyckte jag behövde något som skylde mot insyn, 

sa han belåtet och hällde upp vin i bägarna. 

De satte sig till bords i det svala rummet och åt under tystnad. Flugor och andra insekter kröp 

fram ur vrårna när det vankades mat och Isabella fäktade frenetiskt bort dem. Eliseo log mot henne 

när deras ögon möttes. Plötsligt frågade han: 

- När reser Manuel? 

- Om en månad. Den tredje april avseglar han från Lagos med Pride. Kaptenen är Philip 

Dalton, engelsman. Känner du till honom Eliseo? 

- Nja, lite grand. Han är en bra karl, har inte hört något illa om honom. Men han seglar ju på 

Nordafrika, slavar du vet, sa Eliseo lugnt utan att röra en min. Men Isabella kände hans tankar 

sticka i henne som synålar. Hon blev rädd och undrade om något var fel. 

- Farbror, du vet något som inte jag vet och jag vill att du berättar ärligt vad dina tankar säger, 

sa hon och försökte låta lugn och samlad. 

- Min kära lilla amigo, jag har hört att Manuel skulle segla med en portugisisk båt, Caricia, 

hundra ton, präktigt skepp, arton till tjugo mans besättning och kapten Ferdinand Cavaco som 

befäl. Varför har det blivit ändrat tror du? Eliseo tittade allvarligt med sina svarta ögon på den lilla 

uppenbarelsen framför honom. Han hade blivit en aning konfunderad och mer än en orostanke dök 

upp i hans fiskarehjärna. 

stund. 

Isabella skruvade sig på pinnstolen som om hon hade klåda i stjärten och tänkte efter en lång 

- Har du inte hört det, du som har så stora öron Eliseo?! 

- Nej verkligen inte och det retar mig, sa han och torkade sitt stora skägg med en rutig duk han 

hade i byxfickan. 

- För det första ville Manuel inte åka så tidigt som Caricia avgår och det är delvis mitt fel. För 

det andra far kapten Cavaco bort om Afrika och hämtar etthundrasjuttio slavar med sig till

sockerplantagen i Brasilien och det är nåt konstigt med det för han brukar inte ha sådan last eller 

hur? Isabella drog djupt efter andan. Eliseo nickade lugnt och lyssnade. 

- För det tredje så var det nog inte min övertalning som gjorde att Manuel väntar till april utan 

påvens påhitt och det är jag naturligtvis tacksam för. Manuel har fått nytt namn, har du hört det? 

fortsatte hon glatt och glömde bort att Eliseo inte besvarat hennes fråga. 

- Jo jag har nog hört, men att heta det ena eller andra kan gå på ett ut. Att namnet skall spela så 

stor roll kunde jag inte gissa. De stackars vildarna i sydamerika får kanske större respekt för fader 

Jeronimus än de får för fader Manuel, sa Eliseo och reste sig för att hämta mer tobak till pipan. 

De gick ut och satte sig i karmstolarna utanför huset. Eliseo sög tyst på pipan och ögonen var 

smala som springor. Han tog av sin stora svarta hatt och kliade sig i håret, sedan tryckte han 

bestämt ner den över huvudet och harsklade sig. 

- Min pombo, det jag oroar mig för är att Pride ligger inne för sanering. Det är bäst jag talar om 

det för du slutar väl inte fråga annars. Det har funnits och finns kanske fortfarande pestråttor 

ombord på skeppet. Då förstår du varför jag blev fundersam, sa han och väntade på reaktionen från 

Isabella. 

- Det hinner väl bli undanstökat tills april, tror inte du det Eliseo? 

- Låt oss hoppas och be om det. Han vinkade till Juana som iakttog dem från sitt fönster. 

- Berätta om Juana! Är ni bara vänner eller... 

- Bara amigos. Hon är snäll, hjälpsam och omtänksam om mig. Jag undrar varför? Eliseo strök 

handen över skägget och log klurigt. 

- Berätta då! Vem är hennes man, har hon barn? 

- Hon är bra på att baka bröd och mandelkaka. Jag tror faktiskt hon är bra på det mesta. Hon 

blev änka för ett år sedan. Flyttade hit strax efter. Hon har alltså inte bott här så länge. Det är 

hennes fars hus. Han bodde här men drunknade. Föll omkull på kajen full som en alika, slog 

förmodligen hål i huvudet och hamnade i vattnet, men någon kan ha sparkat ned honom. Jag har 

mina misstankar, sa farbrodern och böjde sig ner efter fisknätet. 

- Vet Juana om det? Hur träffades ni? Isabellas frågor haglade över Eliseo men det var han van 

vid. Han älskade hennes vetgirighet och tyckte om att kalla henne för olika saker. Att ge henne 

smeknamn var hans sätt att visa sin tillgivenhet utan att överdriva. 

- Juana vet och känner på sig saker men frågar aldrig. Det är jag glad för, så slipper jag ljuga. 

Som svar på andra frågan så träffades vi här utanför huset redan innan hon tog sig inom dörren till 

sin nya bostad. Hon hade ett sjukt barn på armen. En flicka, bara två år gammal, som dog efter 

några veckor. Jag tröstade modern, men annars hade vi ingen kontakt med varandra förrän nu. Det 

kom sig av att hon skulle ha släktingar på besök och hade bakat, fejat och handlat mat och förberett 

för kalaset men ingen kom. Det blev så mycket mat över att hon bjöd in flera av familjerna på 

gatan till kalas dagen efter. Senare fick hon höra att båten, från Lisboa med gästerna, hade förlist i 

stormen vid Sines udde söder om Lisboa. Du vet Sines där Vasco da Gama föddes?

Isabella nickade och tyckte det var en förfärlig tragedi för Juana. Ett stort medlidande sköljde 

genom henne. Hon försökte dölja det genom att förstrött plocka bort några vissna och torra 

blommor på den frodiga bougainvillean invid husgaveln. Busken var översållad av stora röda 

blommor som stod vackert, likt en brinnande fackla, mot den vita väggen. 

- Stackars kvinna. Först mista mannen, sedan barnet och hela familjen. Det skulle jag aldrig 

klara, sa hon spontant och vinkade vänligt mot Juana som gjorde sig ärende utanför sin dörr. 

- Ja det kan nästan bli för mycket ibland även om man är stark och tål en hel del, suckade 

Eliseo. Men hon är ung, fortsatte han. Jag är gammal och rädd att hon för olycka med sig. 

- Nej vet du vad Eliseo, nu är du bra skrockfull! Du har inte fyllt femtio och hon är väl snart 

fyrtio gissar jag. Isabella låtsades bli förtretad. 

- Ja inte vet jag hur gammal jag är egentligen. Ibland känns det som hundra år i kroppen och 

ibland känns det som tjugo. Sedan jag mött Juana är jag nog bara trettio, skrattade han förläget och 

begrep inte själv varför han pratade så mycket strunt med Isabella som inte ville förstöra den 

trevliga och uppsluppna stunden med att fråga om sin faster. Det hade plötsligt blivit betydelselöst 

just då. Den frågan kan alltid komma vid ett annat tillfälle, tänkte hon och flyttade sin stol en bit ut 

i den glödande solen. Hade solen en gång stigit upp på morgonen över Algarvekusten så försvann 

den inte förrän på kvällen när den gick ner, så hon behövde inte befara att det skulle bli regn, 

tunnklädd som hon var. 

Hon njöt och värmde sig lutad mot den vita husväggen och tänkte på fisken hon skulle hämta, 

på Manuel som nu hette Jeronimus och på kapten Ferdinand Cavaco. Varför i hela friden tänker 

jag på honom, frågade hon sig men blev avbruten av Eliseo som undrade om hon skulle fara hem 

med samma båt eller åka med någon annan. 

- Jag har vidtalat Paulo, han som lastar kork. Jag har gjort mig till för honom förstår du, 

skrattade Isabella. 

- Jag tycker inte om att du far runt ensam. Jag begriper inte heller att din mama tillåter det. 

Hade du varit min dotter skulle du inte fått gå utanför stugknuten ensam, muttrade han. 

- Pyttsan du store Pargo, jag är gammal nog att ta vara på mig själv. Något förkläde vill jag inte 

veta av. Möjligtvis om du, käre havsbrax följde mig hem skulle jag känna mig mycket trygg och 

privilegierad. Paulo är ingen farlig man om du fått det för dig. Han är bara rolig och skojig och ful 

som en kamel, sa hon skämtsamt och flyttade åter stolen in i skuggan. 

Eliseo försvann in i huset och kom strax tillbaka med nylagat kaffe. En stor mugg till dem var. 

Men det smakade så illa att Isabella frågade om han möjligtvis hade lite grädde eller mjölk att spä 

ut den kolsvarta drycken med. 

Han ilade genast in till Juana som diskret kom utglidande bakom farbrodern med en kanna i 

handen. Juana slog sig försynt ner på en annan stol en bit bort och fick en mugg kaffe. Med 

kisande ögon iakttog Isabella henne i smyg. Hon var vacker och hade en drottninglik hållning. 

Klara snälla ögon och håret hade redan fått några grå strimmor i de mörka lockarna. Hennes leende

var blygt och återhållsamt men det syntes att hennes hjärta klappade för mannen med det stora 

skägget och de starka armarna. 

Isabella undrade hur kusinen Anauto mådde och var han tillbringade sin tid och fick veta att 

han väntades hem från Nederländerna vilken dag som helst och att han då skulle hjälpa Eliseo att 

laga vagnen så de kunde fara till Albufeira österut i Algarveprovinsen. 

- Vad skall ni göra där? undrade Isabella och önskade att hon kunde följa med. 

Eliseo tittade på Juana och kliade sig i skägget, tände en ny pipa och lät Isabella nästan spricka 

av nyfikenhet. 

- Vi skall köpa höns till Juana och en åsna så hon kan rida runt och visa upp sig. Kanske det 

finns någon krake som friar till henne. Han blinkade finurligt mot båda kvinnorna. 

- Fy på dig piboca, sa Isabella stridbart. Inte skall du göra denna fina dam generad... såvida hon 

inte känner till ditt burdusa sätt! 

- Ack nej sköna dam. Grannfrun vet precis vad jag menar och det är ett skämt mellan oss som 

inte kan förklaras, skrattade Eliseo. 

- Nå då så. Hoppas utflykten blir riktigt givande och trevlig, men jag kan inte förstå varför ni 

måste åka så långt bort. Det måste finnas både höns och åsnor här omkring att köpa. Jag ser flera 

stycken på torget, upplyste hon och pekade mot fisktorget där det stod en klunga med folk. Men 

hon fick bara ett bubblande skratt till svar. 

Solen höll på att sjunka i väster. Det hade blivit kyligt då den ännu inte uppvärmda havsluften 

svepte fram mellan husen. Isabella väntade att Paulo skulle dyka upp vilket ögonblick som helst. 

Han hade lovat hämta henne. I detsamma dök hans gängliga gestalt upp. Han visslade glatt och 

sparkade ivrigt en sten framför sig som om det varit en boll. Isabella tog ömt farväl av Eliseo som 

fyllt korgen med fisk. Juana tryckte hennes hand hårt till adjö, som ville hon meddela något genom 

en hemlig kod. Hennes ögon glittrade och hennes vita jämna tänder lyste i ett brett leende.

3 

Paulo styrde med säker hand sin färgglada båt i flodens strida strömmar. Vinden friskade i 

seglen och Isabella kröp ihop i aktern där skummet yrde ända upp på däck. Hon drog sjalen om sig 

och huttrade till i sin tunna klänning. 

- Skall du sitta där och bli genomvåt? På det sämsta stället på hela båten? undrade Paulo som 

tittade till henne då och då. Han fick inget svar utan fortsatte: 

- Kom och sätt dig hos mig istället, så får du lä för vinden, tiggde han envist. Isabella följde 

hans råd till slut och sjönk ner på en bänkliknande tingest bredvid honom. Hon tittade i smyg på 

hans stora aristokratiska näsa som var alldeles för stor för det lilla pojkaktiga ansiktet. Hans drag 

var mjuka och munnen såg känslig ut men tänderna var bedrövliga. Usch, om man blev kysst av 

den munnen skulle man må illa med tanke på de trasiga tänderna och gluggarna, tänkte hon och 

rös. 

Solskivan sjönk allt snabbare och färgade flodvattnet rött. Båten skuttade framåt, som vore den 

en hare och krängde till så att Isabella föll rakt på Paulo. 

- Du får hålla i dig ordentligt min fröken! Trillar du runt så här kommer folk att tro att du är en 

fallen kvinna, skrattade han då Isabella bad om ursäkt och såg skamsen ut. Kjolen hade åkt upp och 

visade en bit av de välskapta benen. Den vita underkjorteln med spets nertill hade blivit ordentligt 

nedsmutsad av det lortiga däcket. Paulo gav henne en filt att svepa om sig, sedan sänkte sig en 

stunds tystnad över deras resa. 

Dona Ana stod vid terrassbalustraden och såg solen sjunka bakom staden. Silves låg som en 

sagostad i skenet från den dalande solen. Det rödfärgade skimret lyste ovanligt intensivt och de 

vita husen färgades rosa. Den stora gedigna borgen av röd sandsten stod som en fästning för att 

beskydda innevånarna från alla faror och reste sig mäktigt högt över hustaken. Borgen var fem 

hundra år gammal och byggdes av morerna som skydd mot spanjorerna. Dona Ana var mycket 

förälskad i byggnaden och kände trygghet i att den fanns där som ett tecken på att Silves hade varit 

ett starkt fäste och huvudstad i provinsen. Hon var stolt över sin stad och varje dag kunde hon 

överblicka landskapet från sitt hem uppe på den grönskande kullen. 

Hon var trött efter dagens slit. Hennes lite överviktiga gestalt bars upp av starka ben men knäna 

började svikta. Oron över Isabellas försenade hemkomst skapade rynkor i det finmejslade ansiktet

och de vanligtvis glada ögonen såg dunkla och ledsna ut. Hon rättade till den svarta yllesjalen 

kring sitt mörka tjocka hår som vinden gärna grep tag i. Den välgjorda stora knuten i nacken satt 

bastant med nålar och ett vackert silverspänne. 

Var blir flickan av, tänkte hon. Snart är det mörkt och hon har inte mycket kläder på sig. Tusen 

beskyddande tankar kretsade runt Isabella som hon både var stolt över och orolig för. Men hon 

lugnade ner sig då hon kom att tänka på att Paulo säkert tog väl hand om henne. 

Med små trippande steg tog modern en promenad över gården bort till de avskilt liggande små 

husen där arbetarna och deras familjer bodde. Det hördes barnskrik och skratt om vartannat. Svaga 

ljussken från oljelampor och talglyktor lyste från några av de små fönsterna och rök steg som 

pelare från skorstenarna. 

Mycket hade ändrats på gården sedan Manuel och Isabella föddes, tänkte dona Ana, rätade på 

ryggen av tillfredsställelse och blickade bort mot vinterrasserna. De såg ut att ha klarat vintern, 

men hur var det med apelsinlundarna? Dinis skötte nästan helt ensam den biten av ägorna och så 

ville fadern att han skulle börja studera. Vem skulle då ta hand om allt det där? Hon slog bort 

tankarna och vandrade förbi husen där vinet producerades. Tittade som hastigast in i lagerlokalerna 

och konstaterade att allt var tyst och fridfullt. Alla hade gått var och en till sitt. Hon stannade upp 

vid ett ljud från stallet. En svag lykta lyste därinne. Det var Manuel som sadlade Domingo för att 

rida och möta Isabella vid flodkajen. 

Hans mor tackade honom för omtänksamheten och kramade sin prästklädde son och bad 

honom dra upp kapuschongen om sina känsliga öron. 

- Mama, det är inget fel på mina öron, jag har bara lyssnat på för mycket elände så snart vissnar 

de som kålblad och faller av, sa han och kysste moderns kind. 

Dona Ana log åt sin skämtsamme son och skakade på huvudet, sedan gick hon åter mot 

balustraden och kisade mot floden. Manuel hoppade vigt upp på sin svarta häst och tog den vite 

Domingo vid betslet. Sakta red han nedför den sluttande vägen. 

Rio Arade slingrade sig mjukt fram genom dalgången, snart var skymningen ett faktum. 

Isabella förstod att modern var orolig, men båten flög fram över vattnet och alla visste att segling 

fick ta sin tid. Det bildades lätta svallvågor som skummande slog mot strandkanten. 

Vattendropparna liknade små pärlor, skiftande i regnbågens alla färger då den röda solens sista 

strålar belyste dem. 

- Jag har en gåva till dig, sa Paulo plötsligt och böjde sig ner och rotade i sin ränsel. Två saker 

har jag. Han räckte fram en liten målad tupp och en broderad börs med pärlor, snäckor och vackra 

glasbitar. 

- Åh så vackra Paulo! Jag kan inte ta emot något av det, förstår du det!? Isabella tittade 

beundrande på sakerna och blev osäker. Det var inte bra att ta emot gåvor av män. Folk kunde tro 

att de förlovat sig där i båten. Hur skulle hon klara av detta?

- Jag är bara din amigo, ingenting annat än din vän. Jag förstår att du tvekar men du brukar inte 

bry dig om vad folk tror och tänker. Paulo lät besviken och kliade sig fundersamt i nacken. 

- Nej men jag kan bara inte ta emot så stora generösa gåvor. Inte ens av en vän. Varför ger du 

mig det? 

- Isabella, börsen har min mormor sytt av material som min far bytt sig till i Afrika och tuppen 

köpte jag på en marknad i Barcelos. Du vet vad tuppen symboliserar? frågade han leende och höll 

upp den färgglada skulpturen som hade en ilsket röd kam, gult näbb, rött hjärta omgivet av gula, 

vita och röda ringar på stjärten och lite blå prickar här och där. 

- Jag vet att det är Portugals symbol ända sedan medeltiden och att det var en rik markägare 

från Barcelos som ställde till med en stor festmåltid. Under måltiden försvinner en del av 

bordssilvret. En av gästerna får skulden och döms av en närvarande domare som yrkar på 

dödsstraff. Den oskyldigt dömde får domaren att gå med på, att om den stekta tuppen på matbordet 

återuppstår och börjar gala, så skall det vara bevis på att den dömde är oskyldig. Plötsligt rör 

tuppen på sig och börjar gala och den dömde friades. 

Isabella berättade med stor inlevelse och vida gester varefter hon föll tillföga och tog emot 

tuppen som gåva. Muito obrigada amigo, tack så mycket min vän, sa hon mjukt och tryckte hans 

hand. 

Isabella kände sig djupt rörd över gåvan och fick förklarat att Paulo ville ge henne något bara 

som bevis på vänskapen mellan dem. Han högaktade och satte stort värde på henne. Inte bara för 

att hon var rik utan för att hon var modig, stark, klok och snäll mot honom. 

- Börsen skall du bevara och vårda till minne av din mormors flinka arbete med sina händer, sa 

hon glatt och viftade bort några myggor som trasslat in sig i luggen. 

- Min mormor har mer än flinka fingrar. Nyporna är hårda när hon bestraffar mig eller drar mig 

i håret, sa han och ögonen fick en beslöjad glans. 

- Är det vackert i Barcelos? Vad gjorde du där förresten, undrade Isabella som aldrig varit 

längre norrut än upp i bergskedjan Serra de Monchiques. 

- Åh det är vidunderligt vackert, sa han drömskt. Barcelos ligger på en höjd vid floden Cávado. 

Där finns imponerande ruiner av grevarnas gotiska palats, som man har utsikt över från bron. 

Barcelos var huvudstad i landets första grevskap på 1200-talet, vet du om det? 

- Du har visst läst på ordentligt! Isabella blev mycket imponerad över hans kunskaper. Han 

verkade mycket äldre och klokare än han såg ut. 

- Jag är lika fascinerad av vårt lands våldsamma historia som du, skrattade han. Man har väl 

läst böcker! 

- Så bra att du kan läsa. Det är minsann inte många som kan skryta med det, sa hon och blev 

glad åt deras gemensamma intresse. 

- Vad gjorde du i staden? Isabella väntade fortfarande på svar då plötsligt Silves dök upp 

bakom kullen i den allt mörkare kvällningen.

- Jag forslade portvin från Lamego till Porto under några månader och tog då en avstickare till 

Barcelos som bara ligger en liten bit norröver. Där hälsade jag på min syster som är gift med en 

smed. Så var det med det och nu är vi framme min sköna fröken, sa han högtidligt och styrde sakta 

in mot kajen strax före bron. 

Isabella samlade ihop kjortlarna och klev försiktigt upp på torra land där hon till sin glädje såg 

en mörk gestalt på en mörk häst bredvid hennes Domingo, som nästan tycktes vara självlysande i 

det skumma ljuset. 

Hon tog adjö och vinkade åt Paulo som fortsatte sin resa ett stycke uppåt floden där han bodde 

med sina föräldrar. 

Manuel tog hand om fiskkorgen och Isabella hoppade vigt upp på hästen. Deras händer möttes 

i en öm hälsning och sakta skrittade de längs vägen under tystnad upp till Vila Vicosa. 

Dona Ana stod i dörröppningen och välkomnade dem sedan drängen tagit hand om hästarna. 

Den omtänksamma modern hade, vid infarten, tänt två facklor vars ljus vibrerade lätt i den svaga 

kvällsbrisen. Två oljelampor hade hon placerat på gården och inne i huset kastade den öppna elden 

från spisen ett varmt rogivande sken. Kvällsmaten stod framdukad på det långa stabila bordet i 

köket och från spisen spred sig härliga dofter av kokt fläsk. 

Don José tog sina båda barn i famn och hurtigt förde han dem direkt till bordet. Familjen hade 

väntat länge och alla var hungriga. Systrarna och brodern Dinis hade redan bänkat sig på sina 

platser och väntade otåligt. Nittonåriga Franciscas mungipor hängde som vanligt nedåt. Hon tittade 

avundsjukt på Isabellas gracila gestalt och glada anlete. Ännu mer tillknäppt blev hon då gåvan 

från Paulo uppvisades. 

Rosalba, sextonåringen, kände ingen svartsjuka eller avundsjuka mot någon. Helt fri från 

baktankar satt hon lite hopsjunken, blek och med svettiga händer i knät. Hon log milt när hon 

mötte Isabellas glittrande ögon och fogade sig i att inte få någon större uppmärksamhet. 

Bredvid Rosalba satt fjortonårige Dinis. Han hade dåligt bordsskick och smaskade ljudligt 

under måltiderna. Francisca som satt mitt emot honom irriterades nästan till vansinne. 

Manuel satt mellan Francisca och Isabella. Han hade lagt av sina prästkläder och bytt till 

ledigare hemmakläder. Den öppna skjortlinningen runt halsen var inte hopknuten med banden så 

det håriga bröstet framhävdes och visade hans manlighet som man inte ens kunde ana under 

prästkläderna. Rak som en pinne, världsvan och vacker åt han under tystnad. 

Föräldrarna satt på var sin kortsida av bordet. Don José pladdrade livligt och ville veta allt som 

Isabella upplevt under dagen. Han åt glupskt och deras eget gröna vin gjorde honom extra gladlynt 

och pratsam. 

- Eliseo anförtrodde mig att Pride, som Manuel skall segla med, ligger inne för sanering. Visste 

du inte det? sa Isabella lugnt vänd mot sin bror.

Alla tittade frågande och bestörta på varandra och stannade upp mitt i tuggandet. Tankarna 

snurrade i Manuels huvud. Skulle han erkänna att han visste? Han tog en klunk vin och svetten 

bröt fram på hans höga panna. 

- Jag måste erkänna att jag fått höra om pestråttorna ombord på Pride. Anledningen till att jag 

inte sagt något, är att jag inte ville oroa er i onödan. Papa skulle ha handlat på precis samma sätt, 

om jag känner honom rätt, sa Manuel myndigt med prästmin vänd mot sin far. 

Dona Ana tog sig för bröstet med darrande hand och kunde inte få fram ett ljud. 

- Du har rätt min pojke, men det är inte bra att få informationerna från annat håll, så vi ber dig 

att anförtro oss både obehagliga och behagliga händelser i fortsättningen. Du vet att du kan lita på 

oss lika mycket som på Gud Fader, förmodligen mer, sa fadern. 

- Vi skall inte hetsa upp oss i onödan. Manuel är utsänd och Gud får se till att inget händer 

honom. Jag föreslår att vi bordlägger detta samtalsämnet och oron över vad som kan hända och 

inte hända, sa dona Ana som hämtat sig. Men inom henne kändes det inte riktigt övertygande.

4. 

Familjen bänkade sig i det stora allrummet där brasan sprakade hemtrevligt och skänkte en 

angenämt varm atmosfär. Don José tände oljelampan som stod mitt på bordet för att döttrarna 

skulle kunna se då de sydde eller broderade. Skenet från lampan och eldstaden, tog sig inte fram 

till rummets övriga ytor. Det gedigna linneskåpet, bokhyllorna tungt belastade med böcker, en del i 

franskt skinn, byrån i ädelträ med sina fem bastanta lådor, stod som tysta statyer i det skumma 

ljuset. Ovala spegeln med förgylld ram ovanför skänken med marmorskiva, lyste röd och kastade 

reflexer från eldstaden. Den persiska mattan täckte golvet där tre soffor och ett bord med klaffar 

stod placerat en bit från den öppna spisen. En mindre soffa, två karmstolar och ett trebent bord, 

stod mellan två av fönsterna på långväggen. Alldeles intill den i grå sten uppbyggda spisen, stod 

dona Anas och makens karmstolar med hemvävt tyg på rygg och sitsar. 

Dona Ana anslöt sig till övriga familjen sedan hon stökat färdigt i köket, men sparade disken 

till pigan som fick ta hand om den dagen efter. Modern serverade kaffe till dem som så önskade, 

satte sig sedan vid knyppeldynan intill spisen. Lugnt och metodiskt och med ett svagt rasslande 

förde hon de olika spolarna i rätt position. Den vackra spetsen hade hon tänkt ge till den av 

döttrarna som först gifte sig. Hon antog att det borde bli Isabella men samtidigt betedde sig flickan 

lite underligt i sällskap med manfolk. Den ende som Isabella tycktes bry sig om var Manuel. 

Modern tyckte det var ett ovanligt kärt förhållande mellan bror och syster. Det verkade dock inte 

normalt och det oroade henne sporadiskt. 

Tankarna for och flaxade i takt med spolarnas dans på knyppeldynan. Hon längtade upp i 

bergen, att få andas den friska härliga doften av eukalyptus i de stora skogarna och fröjdas åt den 

blommande gula ginsten och den gula mimosan. Mandelträdens blomning och pinjernas ståtliga 

grönska. De bördiga floddalarna skulle snart översållas av blomprakt och bönderna ta fram sina 

oxförspända träplogar. En tid som dona Ana älskade och kände stark passion för. Det betydde 

mycket arbete utomhus men också liv och hälsa. Hon skulle redan i morgon börja rensa i 

trädgården och klippa rosorna, tänkte hon förnöjsamt. 

Trädgården var prunkande och stor med särskild avdelning för grönsaker. Blomrabatterna 

skötte hon alltid själv. Ingen kunde få det ansvarsfulla uppdraget att ansa hennes hibiskusbuskar, 

lavendelplantor eller de ömtåliga cyklamenpartierna i trädgården. Hon hade sett att kaprifolen hade 

stora knoppar och fick nog be Pedro, allt i allon, binda upp den slingrande växten lite bättre så den

inte dog för henne. Några av cypresserna såg hängiga ut. Vintern hade farit fram lite ovarsamt och 

inte skonat dessa undersköna träd. Stora bruna partier i den täta grönskan måste klippas bort så fort 

som möjligt, tänkte hon vidare. 

Dona Ana stannade upp mitt i en nyss påbörjad fundering om sin bror i Lagos och lyssnade 

uppmärksamt till sin mans storvulna planer angående Dinis skolgång. 

- Antingen måste du välja universitetet i Coimbra eller så skickar vi dig till England. 

- Ja men papa, det är ju så långt bort båda delarna. Finns det ingen utbildning på närmre håll 

för mig? sa Dinis trumpet. Han ville egentligen inte läsa vidare. Klosterskolan i Silves tyckte han 

räckte men den hade inte givit honom mer än de nödvändiga grundkunskaperna. Framtiden kunde 

inte påbörjas med så futtigt elementära ämnen. Det måste fyllas på med mer vetenskapliga studier. 

Dinis visste precis vad fadern syftade på och höll med om att något mer kunde ju behövas för att 

komma lite längre än till apelsinlundarna. 

- Det finns inget annat universitet än det i Coimbra, tyvärr. Det låg tidigare i Lisboa men blev 

flyttat för flera hundra år sedan. 

- Så ovanligt dumt och fånigt att flytta det från Lisboa, utbrast Dinis som satt på golvet framför 

spisen och kelade med sin hund. 

- Nu är det bara så och du får skynda på att tänka över saken så jag kan åtgärda vad som behövs 

före apelsinskörden, sa don José strängt men med omtanke och värme i rösten. 

- Kan han inte få vänta ett år till? Jag tycker han är för ung att resa så långt hemifrån, sa dona 

Ana som tyst åhört diskussionen. 

- Coimbra kommer att göra pojken gott och varför uppskjuta till morgondagen det han kan göra 

i dag! anförde fadern bestämt. 

- Jaha, suckade Dinis. Var skall jag bo om jag väljer Coimbra? 

- Manuel, du har en kollega som studerar i staden, tror du att han kan ge några tips angående 

bostad eller inhysning? frågade Isabella diskret. Manuel nickade och lovade undersöka saken. 

Kanske kunde det vara till hjälp för Dinis att bestämma sig. 

- Var ligger Coimbra papa? frågade Francisca som var dålig i både historia och geografi. Det 

berodde troligtvis på bristande intresse. Det som hon mest drömde sig bort i, var fantasier om den 

vackre prinsen som kommer och friar till henne och för henne till sitt slott i den stora staden 

bortom bergen. Hon trivdes inte i den lantliga idyllen. Det skulle varit hälsosammare för henne att 

göra något konstruktivt av sina drömmar och fantasier istället för att hänge sig åt dem, hade hennes 

mor påtalat vid flera tillfällen. 

- Coimbra ligger mellan städerna Tomar och Porto i de rika vindistrikten, uppe på utlöparen av 

Serra de Lavarão vid floden Mondego. Det är ett betagande blickfång med de vita husen uppåt 

sluttningarna, särskilt när blomsterprakten är som störst. Högst upp över stadens hustak reser sig 

universitetet. Gränderna är branta och trapporna är många och långa. Husen är pittoreska och 

utsikten är grandios. "Mondegos pärla." Don José slog ut med handen för att påtagligt visa sin 

berättareglädje och sitt stora intresse för natur och skönhet.

- Hur kan du veta allt det där papa? undrade Francisca som inte förstått var staden fanns. Hade 

man talat om för henne att det låg en bra bit norr om Lisboa, skulle hon kanske kunnat räknat ut 

ungefär var och hur långt hennes lillebror måste färdas. 

- Min lilla ganso, jag har själv sett allt det underbara med egna ögon och din mor kan intyga att 

det är sant för hon var med i bagaget, skrattade fadern så bullrande att hunden, som för 

ovanlighetens skull fick vara inomhus, for upp och skällde ut honom. 

- Kalla mig inte gås papa! Det låter inte snällt, uppmanade Francisca. 

Manuel satt djupt försjunken i sina egna tankar och stirrade in i elden. Vad har jag gett mig in 

på egentligen? tänkte han. Hur skulle han kunna lämna denna sköna plats, familjens omsorger, sin 

älskade syster och sin kyrka? Frågorna pockade på starkare än någonsin och han visste bara att han 

var tvungen och att det måste ske. Han försökte hitta olika utvägar för att slippa, men han kom 

fram till att det var Guds mening och det kunde han inte ändra på. Att trotsa Gud och påven var 

straffbart så han skyndade sig att tänka på annat. 

Hans känslor för Isabella blev varmare och starkare för varje år som gick. Kanske det var 

nyttigt att komma bort från banden som knutits hårt samman mellan dem. Samtidigt gjorde det ont 

i hjärtat att tänka så. Om han inte varit präst och Isabella inte varit hans syster... Tanken svindlade 

och han insåg att det verkade sjukt att fundera i de banorna. Manuel var så upptagen med sitt inre, 

att han inte hörde frågan som ställdes till honom. Med ett ryck vaknade han som ur en förtrollning 

och blev medveten om verkligheten. 

- Jag talar till dig min son, sa fadern för andra gången. Du som studerat i Coimbra har kanske 

något att tillägga om verksamheten och platsen i övrigt? 

- Det var ju bara en kort tid jag vistades där. Att uppleva en sommarnatt när månen står full och 

kastar sitt silverljus över stadens tak och gränder och höra mjuka gitarrklanger och vemodiga 

fadosånger i bakgrunden är något helt fantastiskt. Då blir man romantisk och då verkar livet 

bekymmersfritt och lätt. Det vimlar ju av studenter som ger stadslivet den extra prägel som andra 

platser saknar. Det är svårt att beskriva för den som inte upplevt det och det är kanske inte alla som 

trivs med att leva så. Man kan inte veta förrän man provat, sa Manuel med sin mjuka lugna röst. 

- Jag föredrar att du stannar i landet Dinis. Ha det i beaktande när du bestämmer dig, sa dona 

Ana och reste sig för att gå till sängs. 

- Tror du inte att jag kan räkna ut det kära mama! Hålla ett öga på mig, det är spionage och 

övervakning, skrattade Dinis och reste sig lojt för att släppa ut hunden. 

- Vi kan komma och hälsa på dig lättare än om du bor i England, ropade Isabella efter honom 

innan han försvann ut genom bakdörren i köket. 

Alla gick till sängs utom Isabella och Manuel. De behövde lufta sina känslor och gick därför 

tyst ut genom stora entrédörren sedan de svept in sig i var sin yllefilt. De vandrade hand i hand 

genom pelargången där rosorna klängde sig uppåt mot ljuset. Manuel skulle inte få se dem

lomma, inte få ge sin syster den första röda utslagna rosen som var ett traditionellt bevis på hans 

tillgivenhet. 

- Vad tänker du på amigo? frågade Isabella lågmält. 

- Jag får nog gå och bikta mig endera dagen. Jag har så många konstiga tankar och tvivlar 

ibland på att jag gör rätt. 

- Det är väl rädslan för det okända där borta som hemsöker dig. Inte för att jag vill bli av med 

dig, det vet du, men det blir ju både spännande och äventyrligt att få resa ut och hjälpa till. Jag vet 

ju att du tycker synd om indianerna. Säkert kan du vara till stor hjälp om de har det svårt. Du gör 

säkert mer nytta där än här, sa hon tröstande och smekte hans mörka lockiga hår där de stod vid 

balustraden under trädgårdens enda fikonträd. 

- Veckorna går så fort. Jag vet inte hur jag skall hinna med allt innan det är dags att fara iväg, 

sa han och suckade tungt. 

- Hinna med vad? Kan jag hjälpa dig med något så måste du låta mig få veta! Isabella kunde 

inte motstå frestelsen utan kröp keligt in i hans famn för att känna hans värme. 

Manuel drog sig hastigt undan. Hela hans själ längtade efter att få trycka henne intill sig och 

känna den friska doften av hennes mörka hår. Hålla hennes späda kropp och känna hennes 

bultande hjärta... 

- Mår du inte bra? Vad är det Manuel? Gråter du? Isabellas strupe snördes samman i förtvivlan. 

Hon tog hans hand och kysste den. 

- Nej, jo jag gråter för att jag är så vek och känslig. Jag får inte ta dig i min famn, om någon ser 

hur vi står här omslingrade skulle jag få ett elände. Begriper du inte att vi måste vara försiktiga. Du 

måste också bikta dig Isabella, lova det! 

- Bikta? Jag har ingenting att anförtro Gud mer än det han redan vet. Jag har inga hemligheter 

och jag tvivlar på att vår käre biktfader kan göra något åt mina känslor för dig. Vi har inte gjort 

något fel eller hur, Manuel? sa Isabella med brysk ton och lutade sig över balustraden i den mörka 

natten. Den lilla oljelampan flämtade till i vinden och lyste knappast sig själv men tillräckligt 

mycket för att ungdomarna inte skulle snava då de långsamt vandrade tillbaka mot huset. 

- Du gör som du vill Isabella. Jag vet ju din inställning till kyrkan, men för vad du gör så behåll 

den för dig själv annars råkar du illa ut. Jag respekterar dina åsikter men håller inte med dig, så var 

försiktig i dina uttalanden! 

- Ja ja, jag lovar tänka mig för men det är ett rysligt hyckleri att behöva låtsas och ändå är jag 

Gud lika trogen som du är. Hon stack sin svala hand i hans varma och kramade den hårt. 

- Det blir många brev mellan oss Manuel, som kommer att färdas över vida vatten. Jag kommer 

att skriva ofta och det hoppas jag du också gör, sa hon uppmuntrande innan de tog godnatt av 

varandra.

5 

Inkommen i sin kammare på övre våningen, kastade sig Manuel raklång ner på sängen utan att 

tända sitt vaxljus. Tankarna malde som en kvarn inom honom. Då han inte kunde få kontroll över 

dem reste han sig och klädde hastigt av sig i mörkret, drack en mugg vatten för att skölja bort olust 

och munnens torrhet. Därefter kröp han ner mellan svala linnelakan och försökte somna. 

Hela sitt tjugofemåriga liv hade han vigt åt den orden som Ignatius av Loyola instiftade på 

1500-talet. Den mäktiga jesuitorden hade spritt sig över hela världen och Manuel var stolt och 

ödmjuk över att få tillhöra de utvalda. 

Den kompakta utbildningen hade upptagit all hans energi och psykiska styrka. Oavbrutet höll 

han balansen mellan känslorna på plats med bön och meditation då konflikter uppstod inom 

honom. Problemen som hopade sig nu, hade han aldrig tidigare känt av. Inte på samma påtagliga 

vis. De hade säkerligen funnits men varit lätta att förtränga och vifta bort. Men förträngda känslor 

kommer förr eller senare upp i det medvetna och då blir de genast svårare att mota bort. 

Hade han kommit in i en religiös kris? Gav syndaångesten sådana känslor? Eller var det som 

Isabella sa, rädsla? Manuel vred sig runt i sängen. Genom fönstret kunde han skymta den 

stjärnbeströdda himlen. Han klev av bädden, gick bort till fönstret där han föll på knä och knäppte 

händerna i en innerlig bön: 

Lär oss, gode Herre, att tjäna dig som det tillkommer dig: 

att ge utan att beräkna kostnaden, 

att kämpa utan att bry sig om ifall man blir sårad, 

att slita ut sig utan att begära vila, 

att arbeta utan att vänta någon annan belöning än att veta att vi gör din vilja. 

Genom Jesus Kristus vår Herre. 

Bönen var Loyolas och fanns djupt inpräntad i Manuels sinne. Han genomfors av en häftig 

rysning som av feber. Rummet kändes kallt så han antog att det var säkrast att krypa till sängs igen 

innan han blev alltför avkyld. 

Redan som mycket ung hade Manuel bestämt sig för att som Loyola, viga sin vapenutrustning 

åt Gud och ta på sig Kristi kors. Han väntade på att Gud skulle visa honom vägen. Han gick 

igenom en nykter och kritisk självrannsakan och läste allt han kunde komma över i religionsväg.

Denna period i Manuels liv var oerhört betydelsefull och kunde jämföras med Luthers 

klosterupplevelser med den skillnaden, att Luther fann sin frid genom att förkasta 

medeltidskyrkans traditioner och söka sig till en biblisk grundad ursprunglig kristendom. Manuel 

fann sin frid genom att viga sig åt denna medeltida kyrkas vedertagna uppfattningar. 

Manuel framträdde snart som en säregen blandning av soldat, mystiker och munk. Han hade 

avgett fyra heliga löften: fattigdom, kyskhet och lydnad samt absolut lydnad mot påven och den 

romersk-katolska kyrkan. 

Ordens syfte var att sprida tron med alla medel som stod till buds. Man måste återspegla den 

andlighet som stiftaren åsyftade och bejaka den stora vikt han lade vid ordens militärpräglade 

organisation. Prästkandidaten måste ha stark fysik och ett tilltalande utseende, ha lätt att uttrycka 

sig och vara intelligent. Ingen med dålig karaktär eller minsta antydan till icke ortodoxa åsikter 

fick antas. 

Manuel log vid tanken. Han hade varit en perfekt lärjunge och hoppades förbli det i 

fortsättningen också. Hans mål var att få en högre post inom kyrkan i framtiden. Eventuellt övergå 

till undervisning i de högre skolorna som var mycket högt ansedda genom den gedigna kunskap 

och utbildning som de förmedlade. Ingen skola var så berömd och uppskattad som just där 

jesuiterna verkade. De ökade bildningsnivån hos troende katoliker och även bland framstående 

protestanter som anlitade jesuiterna som pedagoger. 

En annan huvuduppgift för en jesuitpräst var att motarbeta protestantismen samt att missionera 

inom nya områden och länder. I Europa fick enligt vad Manuel hade hört, jesuiterna rykte om sig 

att vara motreformationens skräckinjagande stormtrupper. Manuel kunde inte tro att ryktet talade 

sanning. Han antog att det var falsk propaganda. 

Han visste att varhelst jesuiterna drog fram så motverkade de, speciellt i Europa, köpmännens 

och soldaternas snikna imperialism. Manuel gjorde då en jämförelse med jesuiternas erövraranda 

för kyrkans räkning. Deras omåttliga jakt på och erövring av själar, skatter av guld och annat som 

kunde komma kyrkan till gagn. 

Han suckade och svettades i det svala rummet. Nyss hade han känt sig frusen. Konflikten 

mellan hans sunda förnuft och bibelns ord var det problem som han måste lösa. Han kunde inte 

delge detta till någon, inte ens till Isabella. Ju mindre hon visste desto bättre och lättare skulle hon 

klara sina kriser. Han önskade att det fanns någon annan än biktfadern som han kunde anförto sig 

åt, någon att dela sina innersta tankar med, någon som skulle förstå hans känslor. 

Inkvisitionen eller den heliga tjänsten, som den kallades officiellt, hade förnyats som ett medel 

till reformer och motreformer. Från början var den teologiskt måttfull men blev allt grymmare. 

Inkvisitionen utnyttjade både tortyr och terror. Från att ha varit spansk blev den snart romersk och 

stod helt under påvedömets kontroll. Manuel visste att någon kardinal som satt i 

inkvisitionsdomstol ville han absolut inte bli. Det var sannerligen inget att sträva efter och hans 

personlighet var inte lagd åt det hållet att straffa kättare. Han kunde inte förstå att en kättare var en 

förrädare mot Gud och att det skulle vara den värsta sortens förbrytelse. Hans förnuft menade att

det fanns många andra sorters brott som var värre och att folk skulle få ha sina åsikter utan att 

straffas. Men han förstod samtidigt att det var ett bra medel att tillgripa för att göra sig av med 

obekväma personers idéer och åsikter. 

Ännu en djup suck arbetade sig upp från Manuels innersta. Han tyckte att hans tankar ekade i 

rummet. Huvudet värkte och suset och bruset i öronen stegrades. 

Kättarna, det var för deras eget bästa och för kyrkans bästa som man letade upp dem och drog 

dem inför domstol. Om inte "den heliga tjänsten" förmådde återföra dessa förvillade individer till 

kyrkan, så borde de utplånas innan de hann smitta ner andra med sin andliga farsot. För att få fram 

bekännelserna togs det till vilka hemskheter som helst. Men var det så att det yrkades på 

dödsstraff, fick de civila myndigheterna överta problemet. Kyrkan befattade sig inte med 

blodsutgjutelse. Under tvåhundra år hade inkvisitionen verkat effektivt och ännu syntes inte något 

slut på eländet. 

Manuel hade hört rykten, men han visste inte om de var sanna eller påhittade. Ett rykte kom 

med brev från en mycket god och nära vän, också jesuitpräst och studiekamrat. Fader Garcia 

verkade i det tyska Bayern och hade blivit helt betagen i den nya barockkonsten. Han berättade i 

brev om kyrkor och kloster som byggdes i barockstil men också mycket ingående om människor 

som brändes på bål för sin tros skull. 

Manuel tröstade sig med att det var trots allt inte så underligt att en samvetskonflikt uppstod. 

Det var ju otroligt hemska saker som hände. Han bad en bön och mediterade sig till sömns i 

förhoppningen att morgondagen skulle kännas lättare och ljusare.

6 

Mässingsklockan ljöd och splittrade tystnaden i en kaskad av klingande oväsen. Manuel 

öppnade långsamt sina mörka ögon. De långa ögonfransarna var hopklistrade och ögonlocken 

svullna av nattens gråt och vaka. 

Solen stod högt på himlen och han kisade mot fönstret som badade i ljus. Han skulle varit uppe 

för länge sedan, tänkte han och när nu klockans gälla klang väckte honom till frukost fick han 

bråttom. Man hade seder i huset som don José infört av olika skäl. Det betydde att hade man inte 

stigit ur sängen vid soluppgången fick man väckas av klockan och då förstod alla att det var sista 

chansen att få frukost. 

Den andra seden var att vistades man på sitt rum skulle dörren vara stängd annars skulle den 

alltid stå öppen. Alla i familjen respekterade don Josés många påhitt. För det mesta visade de sig 

vara bra och användbara men det fanns också seder som en del av familjen inte kunde eller ville 

anpassa sig till. 

Manuel hann inte längre i tankegången. Han hade tvättat sig, klätt sig i prästkläderna, och lade 

sig nu på knä vid sängen och bad en hastig bön. Kysste krucifixet ovanför sängen och skyndade 

nerför den breda trappan. 

Isabella var färdigklädd och håret var samlat i en tjock fläta på ryggen. Hon höll just på att 

bädda sängen då hon hörde mässingsklockans kallelse. Fönsterluckorna var öppna och solen 

flödade in genom det lilla fönstret. Hon tog några djupa andetag av den friska luften och kände sig 

våldsamt hungrig. Hastigt vände hon sig mot krucifixet på väggen ovanför sängen. 

- Hej då lilla gubben! Häng nu inte och ha det tråkigt! sa hon och stegade ut genom den låga 

dörröppningen. Kjolarna frasade runt hennes fötter och i några skutt var hon nere på 

bottenvåningen. 

Det var full verksamhet i omgivningen. Pigorna höll på med sitt i köksregionen. Don José hade 

varit uppe med tuppen och syntes inte till. Dona Ana var i full färd med rabatterna i trädgården 

iklädd sin halmhatt medan Pedro hjälpte henne med kaprifolen så som hon hade bestämt kvällen 

innan. Francisca lämnade hastigt det vitkalkade frukostrummet, som låg intill köket och stötte ihop 

med Isabella.

- God morgon, hälsade hon leende för ovanlighetens skull mot Isabella, varefter hon fortsatte 

ut i trädgården för att bistå sin mor som kallat på henne. 

Frukostrummet var ett enkelt möblerat rum, som vette mot öst och morgonsol. Möblerna, 

målade i lindblomsgrön färg, bestod av ett stort bord mitt på golvet, stolar, serveringsskåp och 

skänk. Solljuset flödade frikostigt in genom två höga fönster där tunna bomullsgardiner i 

lindblomsgrönt vajade långsamt i morgonbrisen. Men det märkte inte Rosalba som satt och hängde 

med huvudet vid bordet, ovanligt blek och okammad. Hennes aptit tycktes ha svikit henne. Hon 

petade förstrött i maten då Isabella stannade upp vid hennes stol och undrade hur det var fatt. 

- Jag får ont i magen och mår illa så snart jag äter något och så är jag väldigt trött som du 

säkert har märkt, sa flickan matt. 

- Har du feber också? Isabella smuttade på teet och rördes av systerns ängsliga blick. 

- Det tror jag inte. Kan du be mama komma in, jag måste tala med henne, bad Rosalba och 

reste sig från stolen. 

- Gå upp på ditt rum så länge! Jag går genast efter mama. Isabella skyndade ut. 

Dona Ana torkade pannan med utsidan av handen. Det var ovanligt hårt och torrt i örtagårdens 

jord och hackandet gjorde henne svettig. Isabella redogjorde snabbt för Rosalbas tillstånd och 

undrade om inte det vore bäst att gå till Belinda med flickan. 

- Jag får kanske skicka bud efter henne istället för att ta flickstackarn dit, sa modern och 

borstade av sin svarta klänning med ett kläde. Tillsammans återvände de in i huset. 

Manuel hade anlänt och satt ensam vid frukostbordet. Isabella förklarade situationen och kunde 

fortsätta sin påbörjade frukost. Han tittade forskande på sin syster. 

- Har du sovit gott i natt? undrade han med tjock röst. 

- Ja men jag har drömt om dig, sa hon och gav honom en snabb kyss på kinden. 

- Har du lust att följa med och hjälpa mig i stan idag? frågade han utan att se på henne. 

- Javisst. Vad har du för uppdrag åt mig? 

- Medan jag tar bikten kanske du kan se om några av mina sjuklingar och gamla behöver stöd 

från en gladlynt person. Jag har sedan några rapporter att skriva men efter det kan vi hämta mamas 

nya krukor som hon beställt. De står färdiga. Mama blir glad att få dem, sa han och nu var rösten 

mjuk och ögonen spefulla. 

- Javisst fader Jeronimus, som ni befaller. Men då måste vi ha vagnen och hur går det om 

Pedro skall hämta Belinda? 

- Belinda får väl åka finare än vanligt. Vintunnorna är lastade och rullar strax i väg förmodar 

jag. Vi kan hämta vagnen när de lastat båten i eftermiddag. 

- Det var ju ingen dum idé för att ha kommit från dig, skämtade Isabella. Om nu papa går med 

på att Belinda åker i "kungliga" vagnen. 

- Vi får höra med mama. Inte skall vi behöva fråga honom om allting eller hur, sa Manuel och 

blinkade förtroligt mot systern.

- Precis min uppfattning! Papa får säga vad han vill. Det gäller ju Rosalbas välbefinnande, sa 

hon och reste sig från bordet. Just då kom dona Ana andfådd in i rummet och tog en klunk av sin 

hjärtmedicin som stod i hörnskåpet. Manuel lämnade sitt förslag angående vagnen och redogjorde i 

korthet för vad han och systern skulle företa sig, men nämnde ingenting om krukorna. Dona Ana 

lyssnade tyst och nickade instämmande. Hon tog på sig ansvaret om maken hade något att invända. 

Skyndsamt gick de till vinlagringshuset där vagnen stod lastad och färdig för avgång. Kusken, 

den lille livlige och sprallige Miguel, vinkade kamratligt åt sin husbondes ungdomar och förstod 

att de ämnade lifta med ner till floden. 

I en annan del av godset höll Pedro på att spänna hästarna för vagnen så att Belinda kunde ta 

sig en titt på yngsta dottern. Belinda var allmänt känd och mycket uppskattad för sin skicklighet 

både vad det gällde förlossningar och läkekonst. Hon använde gamla beprövade huskurer, en del 

komna från arabiskt och indianskt håll. Hon var inte ensam om att kurera folket i Silves. Det fanns 

två andra "kloka gummor" och en läkare. Läkaren befann sig mest i Sagres där han bistod en annan 

doktor med råd åt de sjöfarande befälen. Han var också mycket aktiv i Lagos där slavarnas hälsa 

kontrollerades före auktionerna. 

Dona Ana odlade sina örter omsorgsfullt och ömsint. Hon levererade ofta sina skördar till 

Belinda som gjorde medicin på växterna. De båda damerna hade mycket gemensamt och stod 

varandra mycket nära. 

Don José stod bredbent och myndig och betraktade arbetet med uppförandet och 

omändringarna av gavelrummet. Han hade fått för sig att ha en terrass uppe på det platta taket, 

samtidigt som han ville ha ett större gavelrum. Därför byggdes nu en rejäl bit till på huset där 

också stentrappan upp till taket skulle anläggas. En vitkalkad mur skulle så småningom omge 

terrassen så att den blev insynsskyddad och där döttrarna helt osedda kunde njuta av både utsikt 

och soldyrkan. Han hade redan på höstkanten vidtalat sin duktige snickare att tillverka de möbler 

som behövdes för en bekväm tillvaro där uppe. Pedros och Miguels fruar var i full färd med att sy 

dynor och kuddöverdrag till möblerna. Han ville förära sin hustru detta i present på hennes 

fyrtiofemårsdag. 

Don José var nöjd med arbetet. De flinka murarna lade sten vid sten och det såg ut att stämma 

med husbondens ritningar. Han tog några djupa drag på pipan och drog med handen genom den 

välansade mustaschen. Hans svarta hatt, stor som ett mindre kvarnhjul, skuggade hans välnärda 

runda ansikte. Ögonen glittrade i takt med solskenet och han kände sig ovanligt nöjd och 

bekymmersfri. Pipröken gav honom hosta och den begynnande magen hoppade till under den 

putande västen. 

Han skulle ta sig en paus och se vad hustrun sysslade med. Kanske han kunde locka henne till 

en liten kärleksstund under olivträdets skugga, tänkte han muntert. Vårkänslorna spirade inom 

honom och han hade i smyg tittat på Pedros dotter, den blyga lilla vallmon, som passade hönsen, 

åsnorna och mulorna. Hennes lilla runda bak var så tilltalande och hennes urringade klänning så

utmanande att don José kände åtrån stiga likt saven i träden. Snabbt passerade han hönsgården där 

Andrea stod mitt bland djuren och frikostigt kastade ut maten till de kacklande små kräken. Skulle 

han fråga om äggen? Nej, det var inte hans avdelning. Bäst att hålla sig på sin kant, tänkte han och 

kisade på Andreas bara ben under den uppdragna kjolen. Frestelsen gjorde att han stannat upp och 

vänt sig om för ett kort ögonblick. 

Glad som en yngling fortsatte han med raska steg mot huset. Först såg han sin hustrus välkända 

gestalt stå dubbelvikt i örtagården, sedan såg han fina vagnen köra iväg med Pedro på kuskbocken. 

Hans blick mulnade och den släckta pipan hängde i ena mungipan. Han bet hårt i skaftet och 

undrade över vad som var i görningen. Väntades besök? Skulle dona Anas bror från Lagos kanske 

äntligen dyka upp? 

Dona Ana kände sin mans tankar som om hon hade ögon i sin mulliga bak. Hon reste sig stel i 

ryggen, vände sig om och såg sin mans fäktande armar. Nu kommer det, tänkte hon och borstade 

av klänningen med klädet och gick honom till mötes. Eftersom hennes käre, och i tanken otrogne 

make, var på gott humör blev det inget gräl. Han förstod och beviljade sin hustru att själv 

bestämma över hur och när vagnen skulle användas. Det var ett gott tecken, tyckte Ana och tittade 

med stora förvånade ögon på sin make samtidigt som hon smekte hans välrakade kind. 

Är han förälskad nu igen? I vem? Jag får nog ge honom lite av Munkpepparen, innan han 

ställer till med något, tänkte hon när de gick mot altanen för att ta en mugg kaffe och nybakade 

fikonkakor.

7 

Framkomna till bron, hoppade Manuel och Isabella av vinkärran och gick till fots uppför vägen 

som ledde in i staden. De gick med godtagbart avstånd mellan sig och när de passerat stadsporten 

med det höga tornet och den långa muren, som sträckte sig nästan runt hela staden, skildes de åt 

och gick åt var sitt håll. 

Manuel gick åt höger uppför den slingrande vägen till sin kyrka. Misericordia kyrkan var 

belägen strax bakom den stora katedralen byggd i gotisk stil och välkänd över hela 

Algarveprovinsen. Manuel fick nöja sig med att verka i sitt lite anspråkslösare tempel. 

Han passerade en lång rad små vita välkalkade hus med röda platta tak. Välskötta trädgårdar 

där kvinnorna förberedde jorden för växternas kommande blomning och överallt hälsades han med 

stor respekt och välvilja. De generösa vänliga människorna log igenkännande mot honom när han 

med långa bestämda kliv styrde kosan allt djupare in i stadens centrum. Sina böcker bar han under 

ena armen och den lilla väskan i handen. Väskan var för Manuel lika viktig som en läkares väska. I 

hans fall innehöll den vigvatten, olja för sista smörjelsen, radbandet och det vackra guldbroderade 

bandet som användes vid välsingnelser och förrättningar. 

Isabella styrde sina steg mot gränderna väster om centrum. Hon hade fått instruktioner av 

Manuel vilka hon skulle besöka. Gnolande för sig själv och med lätta steg och glatt hjärta närmade 

hon sig det första stället. Hon skulle kunna tänka sig att arbeta med gamla och sjuka men hur visste 

hon inte. Kanske börja läsa medicin? Nej, hon avfärdade den tanken nästan genast sedan hon insett 

att kvinnor var portförbjudna på universitetet. 

Heliga Maria, hjälp mig att hitta något att arbeta med, bad hon och gjorde korstecknet första 

gången på länge. Försiktigt knackade hon på husets grönmålade dörr och väntade att någon skulle 

öppna. En liten tunn gumma med rynkigt ansikte och tandlös mun, bjöd henne stiga in. 

Efter fem besök, kände sig Isabella helt urlakad och matt. All energi hade försvunnit. Hon var 

utsugen på kraft av de sjuka och gamla men villigt hade hon låtit det ske. Bjuden på allehanda 

godsaker under besöken räknade hon med att orken snart kom tillbaka. 

Hon fortsatte den smala krokiga vägen bort till den öppna platsen vid Manuels kyrka. Efter en 

liten stunds vila på trappan, beslöt hon gå in i kyrkan, köpa ett vaxljus att tända för dem hon hade 

besökt. Hon svepte sjalen om huvudet och steg in genom den knarrande porten. Genast backade 

hon ut igen. Någon ropade hennes namn.

- Menina Isabella, menina Isabella...! 

Isabella vände sig om på trappan och såg en äldre svartklädd kvinna komma springande över 

den öppna planen vinkande åt henne. 

- Är inte ni dona Anas dotter? frågade kvinnan andfådd och stannade upp framför henne. 

- Jo, svarade hon och tog tag i kvinnans arm för att hon inte skulle falla omkull efter den 

ansträngande språngturen. 

- Kan ni hälsa er mor att tyget som hon beställt har kommit. Min son hade det med sig från 

Lisboa. Det har tagit lite tid, men det är så sagolikt vackert så det uppväger den långa väntetiden 

hoppas jag, sa kvinnan och slog ihop händerna av förtjusning. 

- Kan jag hämta det hos er senhora? frågade Isabella som fick beskrivning på var kvinnan 

bodde och lovade hämta tyget senare på eftermiddagen. 

- Kanske, om jag inte besvärar för mycket, vågar jag be att er bror går in om till min granne 

och välsignar hans katt som fått ungar. Fyra små fjuniga underbara liv, sa hon och slog åter ihop 

händerna av förtjusning. 

- Jag skall strax träffa min bror och framföra senhoras önskemål, sa Isabella vänligt men 

orkade inte le. Musklerna i ansiktet kändes överansträngda och en känsla av hjälplöshet , vemod 

eller återhållen vrede över hur besvärligt och svårt de gamla och sjuka hade det, pinade och 

upprörde hennes innersta. Hon kunde mycket väl förstå hur trött Manuel kunde bli efter sina besök. 

Det tog på både kropp och själ att se lidandet. 

Hon tittade förstrött på anslagen och senaste nytt som satts upp på en tavla bredvid kyrkporten, 

sedan gick hon in och glömde inte att ta en skvätt vigvatten, göra korstecknet och en djup nigning. 

Hon satte sig längst bak i kyrkan sedan hon köpt och tänt vaxljuset. 

Det kändes högtidligt och väldigt ödmjukt att sitta i Guds hus. En särskild atmosfär fanns det 

alltid och kanske berodde den på de vackra fönstren eller målningarna eller kanske kom den rentav 

från de besökande i templet. Deras tro och hängivenhet skapade atmosfären. Bönerna gav 

vibrationer och fyllde kyrkorummet och dess utstrålning hade en god påverkan på människorna. 

Själv var hon en dålig kyrkobesökare som ansåg att det inte var nödvändigt för hennes 

vidkommande. 

Manuel syntes inte till. Hon antog att han befann sig i det lilla rummet som han kallade "o 

camarote." Han brukade skoja om att parkera sig i hytten för rummet var inte större än de hytter 

som fanns på vissa skepp. 

Medan Isabella satt försjunken i tankar vandrade människor ut och in. Tyst och försiktigt satte 

de sig ner på en bänk och bad en stund. Tände ett ljus och gick sedan ut lika försynt som de 

kommit in. Isabella gick också ut efter en stund. Satte sig i solen på en stenbänk framför kyrkan 

medan hon väntade på att Manuel skulle dyka upp. Barnen sprang lekande omkring på den öppna 

platsen. Stojande och skrattande lekte de obekymrade om livets alla skiftningar. Ibland kunde 

Isabella längta fruktansvärt efter ett barn. Någon att ta hand om och vårda, någon att ge sin kärlek.

Men ett barn behövde en far. Det var ett annat problem som hon varken var mogen att ta ställning 

till eller kände sig entusiastisk inför. 

Manuel kom omsider till synes munter och överöste henne med komplimanger. Hon fick bära 

hans väska medan han själv bar böckerna. Isabellas hjärta gjorde flera volter i bröstet när hon såg 

hur han med värme och kärlek betraktade de lekande barnen. Han skulle blivit en underbar far, 

tänkte hon, och så skall han behöva avstå från all världslig njutning bara för att han lovat påven 

vara trogen, fattig och kysk. Trogen och lydig som en hund, tänkte hon och blev lite nedstämd av 

dumma tankar. 

- Vad skall vi göra nu tycker du? frågade han innan de fortsatte sin promenad. 

- Vi går en runda bara, så får vi se var vi hamnar. Vi kan inte vara borta länge för du har blivit 

ombedd att söka upp en granne till senhora... hon med mors tyger, sa Isabella som glömt namnet. 

De vandrade småpratande förbi den mäktiga byggnad som en gång var arabernas moské men 

blev katedral på 1200-talet. Alldeles intill låg det minst lika mäktiga 1500-talsslottet där en morisk 

konung och hans gemål prinsessan Gilda av nordisk härkomst regerat. 

Isabella drog med sig Manuel till resterna av koppargruvan som fanns inne på slottsgården. 

Fenicierna anlände på jakt efter metaller till Silves och upptäckte koppargruvan som sinade ganska 

snabbt. Resterna av gruvan kallades allmänt för "hundarnas brunn". Den var sextio meter djup och 

mycket farlig att komma i närheten av påstods det. Isabella menade att det var skrock och 

vidskepelse och tog inte så allvarligt på uppgifterna. Det hon däremot trodde på var kartagernas 

närvaro i Silves för mycket länge sedan. Beviset var ett halsband med färgade glasbitar som 

förvarades på slottet. "Silvehalsbandet" kallades det. Mycket omtalat och sägenomspunnet, precis 

som prinsessan Gilda. Jag måste be mama berätta historien om Gilda, jag har glömt hur den var, 

tänkte hon och kände att Manuel gick också och tänkte på något. 

- Tycker du inte att det är fantastiskt att vår stad är så berömd? frågade hon och lät upprymd. 

Tog ett steg åt sidan och kom närmare honom. 

- Jo visst. Vi är ju så duktiga här så alla hör talas om oss! 

- Du vet förstås också att på romartiden präglade vi egna mynt här i Silves? Isabella gick raskt 

bort till en annan brunn med dricksvatten som kallades "den arabiska flickans brunn". Manuel kom 

efter. De stod tätt samman och med kupade händer drack de av det friska klara källvattnet. Sköljde 

sina solvarma ansikten och fick svalka. Solen hade nått sin höjdpunkt och var på nedåtgående. 

Ännu hade de en stund tillsammans innan de fick ge sig av för att hämta krukorna och tyget. 

Slottsgården var öppen för allmänheten men vaktades vid porten av två män med långa lansar. 

Syskonen satte sig på stenbänken under ett lummigt träd varifrån de kunde överblicka gården. 

Isabella njöt av historiens dånande vingslag. Hon kunde se den intensiva verksamheten framför sig 

då spanjorerna försökte storma slottet. De lyckades inte tack vare de höga murarna och 

befästningarna, men vilket hemskt krig det var, tänkte hon. Skall människorna aldrig bli bättre? 

Skall vi aldrig lära oss att inte bråka med varandra eller ha ihjäl varandra?

- Jag tänker ofta på att du måste gifta dig snart Isabella. Bilda familj, skaffa barn men först 

hitta dig en värdig make, sa Manuel stilla med darr på stämman. 

- Och var hittar jag en sådan dyrgrip? frågade hon skämtsamt, men blev genast allvarlig när 

hon såg hans min och ögonens glans som av feber. 

- Jag skojar inte nu kära syster. Du är alldeles för vacker och för duktig - du är allt en man kan 

önska sig - inte skall du avstå från att skänka en man din kärlek. Han harsklade sig och gjorde 

rösten stadigare. 

- Om jag nu inte vill ha någon make eller skänka kärlek som jag inte har eller kanske inte får, 

vad gör jag då? Isabella knäppte händerna hårt i knät, knogarna vitnade. Det var känsliga frågor 

hennes bror var inne på, men de kanske måste ventileras och varför inte, tänkte hon. 

- Manuel, lyssna på mig. Jag kommer alltid att älska dig, därför blir det svårt att ge en annan 

man min kärlek. Jag erkänner att jag längtar efter barn och någon att pyssla om, men först vill jag 

göra något. Gå på hushållsskola kanske. Lära mig laga fransk mat, den är så berömd, sa hon med 

spelad glättighet. 

Manuel tittade storögt på henne, som om hon hade hädat. 

- Sådana skolor finns inte. Vad skulle du som kan så mycket och har gått i mamas kök kunna 

lära dig? Utåt verkade han lugn, men blev mycket förskräckt och lite imponerad över systerns 

påhitt och framåtanda. 

- Då får jag väl starta en själv, sa hon karskt och reste sig. Manuel skrattade hjärtligt åt hennes 

härligt naiva spontanitet, men inom honom väcktes passionens heta glöd. Han blev rädd för det han 

kände. Det kom starkare för varje gång som han upplevde det. 

- Du kan väl ta upp saken med mama och papa? Kanske du får några goda råd. 

- Äsch, du vet att det inte lönar sig, men jag skall undersöka möjligheterna först. Kan jag 

komma med konkreta förslag så kanske de ger med sig. Isabella gjorde en kort paus, fortsatte 

sedan: Jag har hittat en bok om friherren Friedrich von Rochow, som uppförde skolor på sina 

egendomar i Tyskland. Där hade man allmän skolplikt redan 1717. Han författade läroböcker och 

bland annat en läsebok som är översatt och heter: Barnavännen. Men det jag vill ha sagt är, att den 

här Friedrich lär ha påstått: "Att bli klok och förståndig är inte detsamma som att bli bakslug, 

trolös och upprorisk." Det vore bra om staten kunde begripa det och inte tro att allmogen blev 

farlig för att de allmänbildade sig 

- Ja naturligtvis, men det är för att du är kvinna som det stöter på patrull. Ingenstans i världen 

har man kvinnliga lärare utom i vissa klosterskolor där nunnor undervisar, men det är inte skola i 

ordets rätta bemärkelse. Samma sak som att man låter klockaren, skräddaren eller avdankade 

soldater för en ringa ersättning ta hand om läraresysslan, för att de inte skall ligga församlingen till 

last. Det är ju förskräckligt. Man kan ju inte lära ut det man inte själv kan och vet! Läs om August 

Herman Francke! Han var professor i språk vid Halle universitetet i Tyskland samtidigt som han 

hade sina kyrkliga gärningar. Han påbörjade redan 1695 en fattigskola, läs om honom! Hans 

teorier och pedagogik är mycket intressanta.

Manuel gestikulerade livligt medan han talade och ville på alla sätt bistå systern med råd om 

det behövdes. Han hoppades att hon noga rannsakade sig innan något dumt gjordes, fast det vet 

man inte förrän efteråt. Min syster är en sällsynt och förbryllande kvinna. Hennes vägar är milda 

och anspråkslösa, men hennes tankar är djärva. Alltför djärva, tänkte han och reste sig för nu var 

det bråttom att hämta vagnen.

8 

Hästarna hade varit oroliga och stingsliga då den tunga vinkärran fraktades nerför den 

slingrande vägen. Miguel brukade inte ha några problem, erfaren som han var, men han borde ha 

tagit mulorna istället. Jag skulle ha lytt min inre röst, hoppas det går bra ändå, bråttom som det är, 

hade han tänkt och hållit in tömmarna då djuren kom för långt ut vid vägkanten. Vagnen rullade 

över några stora stenar och tunnorna som var dåligt bundna skakade olycksbådande. Husbondens 

barn hade ingenting märkt av hans svårigheter. De hade varit fullt upptagna av varandra och sitt 

pladdrande. 

Färden hade gått lyckligt och genomsvettig av ansträngning nådde han med ekipaget den 

vanliga lastplatsen, sedan ungdomarna släppts av vid bron. Nu hjälpte han till att lasta vinbåten. 

Den brådskande hanteringen var fullt förklarlig. Tidvattnet hade sin stora betydelse för båtarnas 

framfart. Man gick ut vid ebb och kom tillbaka vid flod. Missade man detta fick draghjälp tillkallas 

åtminstone då man skulle passera under bron. Flodbåtarna kunde inte ha för höga master, i så fall 

fick de fällas och resas igen på andra sidan bron, som hade två höga valvliknande öppningar. 

Passagen var trång men olyckorna få. 

Båten avseglade och Miguel tog sig till stadsporten med ekipaget där han spände av ena hästen 

från vinkärran och lät den andra stå kvar, bunden under ett skuggande träd vid muren och med en 

säck hö om halsen. Hans gode vän, vakten i tornet, lovade hålla uppsikt tills husbondens ungdomar 

hämtade ekipaget. Raskt kastade Miguel sig upp på den stingsliga märren och galopperade hemåt. 

Belinda skakade allvarsamt på huvudet där hon satt på Rosalbas säng. Hon kunde inte förstå 

vad som fattades flickan såvida hon inte var med barn. Alla tecken tydde på det men Rosalba 

förnekade det bestämt. 

Den "kloka gumman" gick fram och tillbaka i rummet med handen för munnen och funderade. 

Dona Ana stod vid det öppna franska fönstret och tittade ut. Hon konstaterade att det låga 

balkongräcket antingen fick bytas eller lagas innan någon föll ner därifrån. Belinda satte sig åter på 

sängen och kände på flickans mage. Något var fel i tarmregionen.

- Har du haft blod i avföringen, frågade hon och borrade sina stenkolssvarta ögon i Rosalbas 

rädda och undanglidande blick. 

hakan. 

blick. 

- Ja lite... 

- Varför har du inte sagt det till din mama? Belinda såg arg ut men var bara bekymrad. 

- Jag trodde det var månadsblödningen och så var jag rädd, sa flickan och drog täcket upp till 

- Nå, då undrar jag har du tagit något laxeringsmedel? 

- Ja jag var så trög i magen och kräktes. Rosalba darrade av rädsla inför den stränga kvinnans 

- Det förändrar saken. Du är förgiftad helt enkelt. Vad har hon tagit? Belinda vände sig till 

dona Ana som inte hade någon aning. Hon letade i Rosalbas skåp och fann Julros, som i stora 

doser orsakar förgiftningssymtom, svag långsam puls, andnöd och utmattning. 

- Har du tagit det ur mitt medicinskåp utan att fråga? Tänk att man skall behöva låsa in saker 

nu också! Begriper du inte att du kunde fått hjärtkollaps hjärtat mitt. 

Modern sjönk ner på knä vid flickans huvudgärd och smekte hennes bleka tårdränkta ansikte. 

- Senhora, här är en flaska Aloe också, sa Belinda som rotat i skåpet och höll flaskan framför 

dona Anas förvånade uppsyn. 

- Jesus Maria! Socorro, socorro! Hjälp, hjälp, utbrast hon och satte handen på sin panna i en 

förtvivlad gest. 

- Aloe är ett ännu kraftigare laxeringsmedel och framkallar tarmblödningar i stora doser, 

förklarade Belinda för barnet i sängen som i sin förtvivlan provat lite olika medel i hopp om att 

magen skulle fungera igen. Hon hade läst i sin mors utförligt antecknade uppgifter om medicinerna 

men struntat i skadeverkningarna. 

- Då får vi motverka det här så du blir bra igen, sa Belinda uppmuntrande och tog adjö av 

sjuklingen. 

- Det kunde ju gått rent galet. Dona Ana lade handen på Belindas arm och tackade henne för 

hjälpen. Belinda hade inte bråttom hem utan stannade på en bit mat som serverades ute under den 

takförsedda pelargången. 

Francisca gled ljudlöst fram genom den höga dörröppningen. Hon hade tillbringat några 

timmar vid vävstolen i vävkammaren. Hennes undran över Rosalbas tillstånd hade inte givit henne 

någon ro. Hon erbjöd sig att följa med Belinda och hämta medicinen till systern. 

Vagnen rullade stötigt och skakigt uppför vägen och genom stadsporten bort till Belindas hus. 

Det låg inte långt från kapellet, Senhora dos Mártires på västliga sidan om staden. Kapellet 

härstammade från tiden då Silves erövrades av kung João I. Inne i kapellet fanns stora stenplattor 

som visade var portugiser och korsriddare gömt sig innan de blev dödade i anfallet. Francisca 

kände till den historien och beslöt att ta en promenad dit medan Belinda blandade samman 

medicinen. Pedro passade på att gå in på ölstugan där han alltid träffade någon han kände.

Kapellet användes som skola åt välbärgade borgares och bönders barn och drevs av 

jesuitmunkar och präster. Även Manuel undervisade där ibland. Hon satte sig på en stenbänk en bit 

ifrån kapellet och tittade på den lilla skaran lekande barn och klungan av samtalande lärare. Sedan 

gick hon sakta bortåt hantverkarnas gata. Plötsligt stannade hon upp vid vagnmakarens fallfärdiga 

hus. Hon skymtade en lång ung man i vackra kläder med en stor färgglad rosett innanför den 

vinröda brokadvästen. Han kom fram under verkstadens bågnande tak, lyfte hatten till en hälsning 

mot Francisca som stod fastvuxen gapande av förvåning. 

Mannen såg allvarlig ut och styrde sina bestämda steg mot en plats strax bakom Francisca där 

hans häst stod bunden vid ett träd. Hon tittade nyfiket på mannen som gav henne ett roat leende 

och svingade sig elegant upp på den bruna hästen och red i väg neråt gatan. 

Francisca fick hjärtklappning. Blinkade han inte åt henne? Inbillade hon sig bara? Kan man bli 

kär vid första ögonkastet? Hon skyndade efter, nästan halvsprang, för att se en skymt av honom 

men han var redan ur sikte. Känslan gjorde henne upprymd och varm inombords. Fantasierna 

kunde åter ta form i det lilla huvudet. Hon var både söt och förtjusande när mungiporna drogs 

uppåt men frånstötande och ful då hon blev avundsjuk och elak. 

Egentligen borde hon varit hemma och hjälpt till i köket, tänkte hon, men det var så tråkigt att 

lära sig hushållsarbete. Lite lat, bekväm och mycket bortskämd var hon allt, erkände hon för sig 

själv och fick plötsligt lust att bli en bättre människa. 

Med medicinen i en liten trälåda åkte hon i sakta mak genom stadens gator. Det bar uppför och 

nerför. Hon betraktade de vita husen som badade i solljuset. Folk stannade upp och tittade nyfiket 

där landån drog fram och Francisca njöt av de beundrande blickarna. Stolt och rak i ryggen satt 

hon som en kunglig dam och kände sig högfärdig. Hon var ju en herremansdotter, inte vem som 

helst, tänkte hon nöjd. 

Pedro hade på hennes önskan fortsatt rakt fram efter att ha passerat stadsporten. Istället för att 

ta till höger över bron, skjutsades hon mot platsen där "Portugals Kors" stod. Hon hade en särskild 

tanke med den färden. Tänkte be högre makter om hjälp att träffa mannen igen. 

Korset var stort och rikt ornamenterat, det vackraste som fanns, tyckte Francisca. Högt och vitt 

som elfenben reste det sig framför den pelarförsedda loggian. Hon föll på knä framför korset och 

bad till Maria som var avbildad på korset med Jesusbarnet i famnen. I bakgrunden reste sig slottet 

som en mäktig siluett i soldiset. Hon var så upptagen att hon inte märkte hästen som stod och åt 

gräs en bit ifrån henne. Först när hästen, som fått syn på Pedro gnäggade till, vaknade Francisca ur 

sin innerliga bön. 

Hon reste sig och skakade ut vecken på sin turkosfärgade klänning. Drog ner sjalen från 

huvudet och lät den vila över skuldrorna. När hon vände sig om trodde hon sig se i syne. Inte 

kunde väl Maria ordna hit honom så fort, tänkte hon och blev blossande röd om kinderna. 

Mannen satt på bänken under loggians tak och beundrade utsikten. Han reste sig artigt då 

Francisca storögt stirrade på honom. Benen ville inte lyda henne och knäna skälvde. Hon kunde 

inte fatta att han var där. Han lyfte hatten till hälsning och bjöd henne plats, men hon skakade

sedesamt och blygt på huvudet. Skyndsamt drog hon upp sjalen över sitt långa mörka hår för att 

inte verka utmanande. Mannen tyckte det var ett helgerån att dölja ett så vackert hårsvall och bad 

henne åter ta plats bredvid honom. 

Darrande som av frossa gick hon på ostadiga ben och satte sig på behörigt avstånd. 

- Så möts vi igen min fröken, sa han med ett bländade leende och var på väg att ta hennes hand 

som hon kvickt drog till sig. Är det ödets ironi att vi sammanstrålar två gånger på samma dag? Vad 

tror ni? 

Francisca stammade fram något och slog ner blicken, vågade inte möta hans mörka intensiva 

ögon. Lyckan gjorde så många volter i hennes bröst, att hon trodde sig inte kunna andas. 

- Mitt namn är Felipe Cabreira och vad heter ni min fröken? Han bugade sig djupt och 

chevalereskt. 

- Francisca Ramiro da Silva, svarade hon lågt med sänkt huvud. Ögonblicket efter tänkte hon, 

att det gällde att inte verka för blyg och enfaldig för då missade hon kanske möjligheten att lära 

känna honom. 

- Åhh, då är ni dotter till vinodlarbråkstaken här i trakten, sa han och tvärtystnade. Han hade 

nog gjort bort sig genom att kalla den förnäma damens far för något opassande, men Francisca bara 

skrattade och det var förlösande. Deras samtal flöt lätt och smidigt och deras ögon möttes vid flera 

tillfällen. Båda kände en stark attraktion. 

- Hur kommer det sig att ni färdas i dessa trakterna? frågade hon frimodigt och glömde totalt 

bort Pedro som lydigt satt och väntade på kuskbocken. 

- Jag är på väg till mina föräldrars hus i Alto, två timmars ritt österut. Min far har avlidit och 

jag skall närvara vid begravningen, sedan tar jag min mor med tillbaka till Sagres. Vi åker då över 

Albufeira på återvägen. Min mor älskar kusten, det blir ingen omväg. 

- Sagres! 

- Ja det blåsigaste stället på hela sydkusten. 

Han berättade artigt, vältaligt och belevat att han var meteorolog och tillbringade mycket tid 

med sina observationer både i Sagres och Lagos. Han hade studerat i Italien och fadern var en 

välkänd astronom. 

Det lät högdraget och skrytsamt när han berättade, tyckte Francisca, men det kunde vara på 

grund av osäkerhet som han bredde på så mycket. Han kanske kände sig lika vimmelkantig och 

osäker som hon själv. Tänk om han ljög? for det genom henne. Bäst att vara på sin vakt, det fanns 

många ståtliga karlar som utgav sig för att vara något annat än de äventyrare de egentligen var. 

- Jag var inne hos vagnmakaren för vagnen gick sönder precis vid bron. Något hände och 

hästen kom lös. Det kunde faktiskt ha gått väldigt illa om jag inte haft sinnesnärvaro. Rena turen 

att vagnmakaren här i stan är en skicklig karl. Flera timmar har jag väntat och nu tänkte jag få en 

bit mat i mig. Vill ni hålla mig sällskap? sa han och reste sig plötsligt. 

- Tack så väldigt mycket senhor Cabreira, men jag måste hem med medicinen till min syster. 

Hon förklarade i korta drag sitt ärende och att det varit av ren impuls hon kommit till platsen. Hon

erättade till och med, med blygt nedslagen blick, om bönen till Maria. De skrattade båda två och 

bestämde att åter träffas om en tid. 

De tog höviskt och formellt farväl varefter senhoren elegant hävde sig upp på sin häst. Rak i 

ryggen och med ett förtjust leende lämnade han sin hjärtans dam i Pedros händer. 

Pedro suckade djupt och var lättad över att väntan var tillända, men Franciscas ansikte strålade 

av lycksalighet. 

- Fröken skulle inte samtala eller involvera sig med okända män, muttrade han och fick hästen 

att sätta av i språng. 

- Pedro, sa hon silkesmjukt, han är inte okänd. Jag har drömt om honom i flera år! 

- Det var ju ingen vit häst precis han hade! smilade Pedro och mindes vad han hört om flickans 

fantasier och sin egen dotter Andreas visioner.

9 

Manuel hejdade sig just då han skulle sätta sig på kuskbocken. En vagn kom farande med 

hästarna i vild galopp på östra vägen. I soldiset kände han inte genast igen sin fars ekipage. 

Avståndet var för långt. 

Isabella tittade undrande på honom där hon nyss satt sig på kuskbocken för att få vara riktigt 

nära honom. Hon såg också vagnen och kände igen Franciscas vita sjal som flaxade för vinden som 

en vimpel. Pedro hälsade viftande med hatten och passageraren vinkade ihärdigt då deras vagn 

passerade och fortsatte färden i högt tempo över bron och upp mot Vila Vicosa. 

- Det var värst vad vår syster såg exalterad ut. Men varför kom hon från det hållet? sa Manuel 

fundersamt och smackade på hästen som satte av i trav. 

- Hon har väl varit ute på en friarerunda! Isabella visste att systern älskade att visa upp sig, men 

inte fick så många tillfällen att åka landå. 

- Du är bra galen! Hon letar väl inte karlar själv? Kanske är det enda möjligheten för henne att 

bli gift? 

- Hon tar väl första bästa karl med vit häst. Det är ju ingen som hittar henne därhemma. 

Isabella skämdes i samma ögonblick hon uttalat orden. Det var inte snällt sagt. 

Krukorna stod väl förpackade i halmen och det vackra sidentyget låg omsorgsfullt inlindat i 

brunt kläde som tygförsäljerskan ville ha tillbaka vid nästa besök i staden. Välsignelsen av 

kattungarna var också undanstökad, äntligen kunde de åka hemåt. 

- Jag tycker det är tramsigt att du skall behöva fara runt och välsigna hästar, kattor, nya hus och 

jag vet inte vad, sa Isabella plötsligt indignerat. 

- Jo det kan tyckas så, men man får ju uppoffra sig för att bli populär! 

- Du trivs utmärkt förstår jag. Som fisken i vattnet?! 

- Javisst, men jag trivs mycket bättre om du slutar upp med att hålla mig på låret och peta i 

ansiktet på mig, sa han med låtsad sammanbitenhet. 

- Åh, din kind är orakad. Skall skägget få växa ut? Hon smekte hans kind alltför sensuellt utan 

att förstå att han blev påverkad av hennes beröring.

- Inte förrän jag kommer till Brasilien. Då måste jag gömma hela mitt sköna utseende bakom 

skägg för att inte indianflickorna skall hoppa på mig! 

Hans ord klingade vulgärt i systerns öron. Hon drog omedelbart handen till sig och flyttade en 

bit ifrån honom på kuskbocken. 

- Nu var du rolig, sa hon purket och kände ett sting av svartsjuka mot de okända varelser han 

skulle predika för och umgås med. De skulle få höra hans manligt djupa vänliga röst och se hans 

gestalt varje dag och hon skulle bara gå och längta och tvina bort. 

- Tänk om du inte kommer tillbaka? Hon kände plötsligt en inre oro gripa tag i henne. 

- Klart jag kommer tillbaka men jag vet inte när. Det enda jag vill och önskar är att du skall 

vara lycklig Isabella. Blir du lycklig blir jag det. Oron för mig måste du släppa. Den är helt 

obefogad. Jag som präst är skyddad från många av farorna som finns därborta. Förstår du? Han 

blinkade förtroligt mot henne och kramade hennes svala hand. 

Då gav hon honom ett ljuvt leende, förde sitt ena finger mot sina läppar och rörde sedan vid 

hans känsligt formade mun med fingret. Han bet lite försiktigt i fingret och höll det kvar i munnen 

en kort stund. Deras ögon möttes och hennes röda läppar öppnade sig som inför en kyss. Känslorna 

svallade inom honom och var svåra att bemästra då han såg den lena huden i bluslivets urringning 

och bröstens rytmiska hävningar. Stark viljekraft fordrades för att bibehålla kontrollen och när de 

en stund senare anlände till huset, satt de skojande och sjungande. 

Don José stod vid fönstret i makarnas sovrum på bottenvåningen. Han hade snabbt kommit i 

byxorna efter att ha kurtiserat sin hustru som motvilligt gått med på att hamna i sängen mitt på 

eftermiddagen. Det var ju inte ovanligt med en siesta vid den tiden, men trots att hon skyllt på 

hjärtat ville inte maken avstå från en kärleksstund. Det var ju bättre att han ville ha mig än 

oskyldiga Andrea, tänkte frun medan kläderna rättades till och håret åter blev uppsatt och prydligt. 

Äkta mannen tänkte på nästan samma sak. Han hade ännu en gång lyckats med konststycket att 

avstå från kurtis med Andrea och det var han stolt över. 

Paret hörde en vagn köra upp framför entrén och gissade att det var Pedro som äntligen kom 

tillbaka. Dona Ana fick bråttom ut genom sovrumsdörren, men hennes man hann gripa tag i henne 

innan hon försvann. Han tryckte sin hustru ömt intill sig och höll henne en kort stund i sina armar. 

- Du är underbar, vet du om det? Tack för att du finns! viskade han i hennes öra. 

- Tack själv du käre tokstolle, sa hon och kände sig rörd över makens ömma och kärleksfulla 

ord. En sak var säker, han menade vad han sa. Oärlig med känslor mot mig är han inte. Så väl 

känner jag honom, tänkte hon och skyndade ut till Francisca. 

Don José skulle just följa efter för att göra hustrun sällskap upp till Rosalbas rum, då han 

genom fönstret fick se Dinis komma haltande från hönsgården. Fadern for hastigt in i 

arbetsrummet för att se bättre. Då fick han syn på Andrea. Hon stod med en stor spade som var lyft 

till angrepp. Ilsken såg hon ut och med ena handen hytte hon vilt efter den haltande Dinis.

Fadern sprang ut och fångade upp sin unge son precis innan han damp i marken. Han ojade sig 

och grimaserade och ville först inte tala om vad orsaken var till det onda i benet, men efter envist 

frågande från fadern berättade han ömkligt sittande på kökstrappan om anledningen. 

- Jag skulle bara skoja med Andrea. Jag tänkte inte bli närgången, men hon blev arg och slog 

spaden i låret på mig. Oh ajajaj, kved han och vred sig likt en mask. 

- Vad i helvete tar det åt dig pojk, har du tappat vettet? Inte kan du kurtisera tjänstefolket och 

speciellt inte Andrea. Vreden utlöste häftiga armrörelser hos fadern och han gick runt pojken i 

cirklar. 

- Kurtisera!? Jag har inte gjort mer än klappat henne i baken och kikat på benen. Vad är det för 

speciellt med henne? 

- Det är Pedros dotter och... Han avslutade inte meningen utan tänkte att Andrea ville han ha 

för sig själv. Han skämdes lite över att ha förbannat pojken för något som han själv velat göra. 

- Nåja, nu låter du bli det i fortsättningen! Slynan är argsint och stark och skall du flirta så ta 

det med lite mer elegans, uppmanade fadern. 

Dona Ana kom nedskridande från trappan. Hon fick ett bestört uttryck i ansiktet då hon såg 

Dinis och maken som stod i hallen. 

ont. 

- Vad har hänt med dig då? Har du ramlat av hästen? frågade hon och bad att få se där han hade 

- Han har vänslats med... med Pedros dotter, sa don José. 

Dona Ana spände ögonen i sin man ett kort ögonblick innan hon gick för att hämta något mot 

såret och svullnaden på pojkens lår. 

- Det är rätt åt honom om han försöker tramsa med tjänstefolket, sa hon karskt. Det är bäst du 

håller dig ifrån kvinns som är starka nog att freda sig, annars kommer du att få många blåmärken! 

Hon vinkade till sig maken och gav honom en dos Munkpeppar, som han sköljde ner med hjälp av 

en klunk vatten. 

- Vad skulle det vara bra för? Det är inte jag som är sjuk! 

- Nej men du kan bli! Det är bara lite extra stärkande så du inte tappar lusten, sa hon och 

blinkade illmarigt mot den förvånade maken. Men hon talade inte om att det var medicin mot 

överdriven könsdrift. 

- Du har då bot mot allt min kära, sa han och skakade på huvudet när han återgick till sina 

sysslor. Han stötte samman med Francisca som kom från köket och drog modern med sig ut i 

trädgården för att berätta om sin upplevelse. 

- Det är en sak vi måste fira mama, viskade hon och ansiktet lyste. Dona Ana var idel öra och 

kände spänningen i luften. Samtidigt blev hon synnerligen konfunderad över att dottern betedde sig 

så ivrigt och glatt. 

- Hämta ett glas vin är du snäll! Ta ett själv också! sa modern och gav flickan en välmenande 

nick. Hon väntade lugnt på att Fran, som hon kallades inom familjen, skulle börja berätta. Efter två 

klunkar av det friska goda vinet, forsade hela Felipehistorien ur henne från början till slut. Dona

Ana trodde knappt sina öron men gladdes åt dotterns förälskelse. Med kärlek besvarade hon sedan 

Frans frågor och hoppades att det inte var fria fantasier. Pedro hade ju varit med kom hon att tänka 

på, så det stämde nog. 

- Ja du min flicka, då får han göra ett besök här snart så vi kan avsyna honom i sömmarna, sa 

modern och kramade om flickan. 

I detsamma anlände Manuel och Isabella välbehållna hem med överraskningarna i kärran. 

Dona Ana slog ihop händerna av förtjusning. 

- Vilken dag, vilken dag! Först händer det ingenting sen händer allt på en gång! 

- Vad skall mama ha alla de här krukorna och urnorna till? frågade Manuel medan han lastade 

av för att sedan lämna över häst och kärra till Miguel. 

- De skall fyllas med glädje och skönhet! Jag skall lära mig att gå med krukor på hjässan så får 

jag vacker hållning, retades modern och tog upp det minsta kärlet och balanserade det på huvudet. 

- Jaha ja, du börjar med den minsta och övar dig upp till den största! Tur att du har många att 

krascha i marken! Säg till om du behöver fler! sa han och försvann in genom de öppna 

terrassdörrarna. 

Isabella fick också information om Frans hjärteangelägenheter och dansande hand i hand for de 

runt i pelargången som små älvor. Don José betraktade dem med stolthet där han stod på trappan 

med pipan i mungipan och hatten djupt nerdragen i pannan. Snart skulle han också få veta vad som 

var i görningen. Alla verkade så uppspelta. 

Efter måltiden som åts under mycket skämt och stoj, flyttade man sig över till samlingsrummet 

- salen där den hemtrevliga brasan flammade livligt och gav värme åt de lika livligt och ivrigt 

diskuterande familjemedlemmarna. 

Rosalba satt intill sin far i en tjock filt. Han höll sin arm beskyddande om henne. Då och då 

klunkade hon i sig sin flytande medicin som skulle tas varje halvtimma. Dona Ana skötte det stora 

timglaset som stod mitt på bordet. Klocka hade man, men den stod i faderns arbetsrum och var för 

stor att släpa runt på. 

- Papa, jag vill be dig och mama om ett råd, sa Isabella plötsligt. Det kan visserligen vänta, det 

är ingen brådska. Men nu när vi är samlade tänkte jag höra, känner någon av er till om det finns 

någon slags hushållsskola här i landet eller i utlandet? 

- Skola att lära sig hushålla? Med vad? frågade fadern häpet. 

- Nej, laga mat - fransk eller annan utländsk mat - lära sig om servering, bakning och allt 

sådant, sa hon försiktigt och lite trevande. 

- Vad i alla mina dar!? Vad har du nu fått för griller i ditt lilla vackra huvud? Låt mig tänka, sa 

don José och sög på pipan tills hostan kom och avbröt tankeverksamheten. 

- Kanske det finns kloster som lär ut sådant. Nunnorna är väldigt duktiga på praktiska saker. 

Dona Ana visste mycket väl att dottern inte nöjde sig med svaret.

- Men mama lilla, de lagar ju inte riktig mat. De lever på grismat, sa Dinis och skrattade så han 

vek sig dubbel. 

- Fy skäms pojk! Dona Ana låtsades bli arg. 

- Nej, sa fadern med eftertanke, jag kan inte tro att det finns en sådan verksamhet. Flickorna 

blir upplärda i hemmet och vill de lära mer får de nog tjänstgöra som husa på slottet eller som piga 

på värdshuset. Men jag skall försöka ta reda på saken. 

- Annars kan man ju tänka sig att sköta barn, sjuka barn eller sjuka människor, försökte 

Isabella lite slingrande. 

- Heliga moder, det gör klostren så bra. De har utbildning och tid med den sortens pyssel, 

annars skulle de inte stå ut utan karlar, sa Don José och magen hoppade av återhållen skratt. 

- Det är väl fint och självuppoffrande av nunnorna att bli nunnor, sa Rosalba som kvicknat till i 

skymningen. 

- Jo visst, de behövs. De gör ett behjärtansvärt arbete men det kan inte vara hälsosamt att inte 

leva ett naturligt liv. Fadern avbröt sig tvärt när han kände Rosalbas hårda knip i sitt ben. Innan 

han hann förklara sig sa Francisca: 

- Du glömmer bort att Manuel också lever ett onaturligt liv i så fall eller hur Manuel? Du har 

gjort avkall på att få ärva din far, avstår från familj, barn och den sidan av livet men det är ditt val 

som jag respekterar till fullo. Att du orkar är beundransvärt. Hon kände trotset stiga inom sig och 

en stor lust att försvara sin bror och dessutom visa fadern att hon inte var en dum gås utan kunde 

tänka själv. 

- Ajajaj, vad tar det åt dig flicka lilla! Manuel vet vad han gör eller hur? Jag tror du har det 

svårt många gånger min son. Jag beundrar dig också och är stolt över dig, men jag tycker samtidigt 

att religionen är för sträng. Att skaffa familj och utöka jorden är ju Guds mening. Jag tycker 

prästerna skall föregå med gott exempel och hjälpa till med den saken. 

Alla tystnade då tjänsteflickan kom in och serverade kaffet. Ingen vågade uttala sig 

ofördelaktigt om kyrkan och prästerna, absolut inte i tjänstefolkets närvaro. Familjen på Vila 

Vicosa var kända för att ha ogudaktiga döttrar vilket skapade förtal och skvaller hos de djupt 

religiösa i bygden, men ingen vågade öppet anklaga don José för dålig uppfostran eftersom han 

ansågs vara en mäktig man, troende och flitig kyrkobesökare liksom hustrun. Vad man inte visste, 

var att don José lyckades hålla skenet uppe med sin låtsasreliositet, som han behändigt och 

raffinerat trollade fram offentligt då den behövdes. 

- För att återgå till Isabellas yrkesproblem, så vill jag bara påpeka: För det första, du har väl 

tillräcklig kunskap om saker och ting? För det andra, du har väl mycket nog att göra hemma med 

att sy, hjälpa mama, ha lite roligt, träffa bekanta, resa om du så vill och för det tredje så behöver vi 

dig när det är skördetid. Jag vet ingen som trampar druvor så bra som du Isabella! Fadern log brett 

och godmodigt mot henne. 

- Åh du är hopplös, sa hon och gjorde en uppgiven gest med handen. Manuel fångade den och 

tryckte den hårt innan han vek undan en bit från henne.

- Du kan få apelsinlunden. Du kan själv ansvara för den och sköta den med hjälp av.... ja, så 

som vi gjort hela tiden. Skall Dinis iväg och studera så blir det väl bra att du tar över, sa don José 

och tyckte han kommit på en bra lösning. 

- Tack käre papa för din omtänksamhet, men det är inte det som är problemet. Jag sköter gärna 

vad som helst. Det är att jag vill utanför dessa väggar som snart blir som ett fängelse. Jag plockar 

gärna frukterna men jag vill veta mer om livet, om världen, om människorna. Förstår du inte? 

Isabella blev upprörd och irriterad. 

- Visst förstår jag och mama också, lilla vännen. Kan du inte gå i lära hos Belinda som är så 

omtyckt och skicklig. Bota är väl bra eller hur? 

- Äsch, vara klok gumma är ju inte speciellt hedervärt. Dessutom kan man bli betraktad som 

häxa och bli bränd på bål. Nej tack då får det vara. Jag får stanna här och ruttna som en gammal 

citron, sa hon och reste sig tvärt. 

Manuel drog ner henne bredvid sig igen. Hon mötte hans roade blick. Då kunde hon inte vara 

arg längre utan började skratta åt sitt dåliga humör. 

- Hon kan bli kamelfösare i öknen, sa fjortonåringen, som halvlåg på soffan och verkade helt 

invalidiserad. 

- Javisst, alla förslag tages tacksamt emot, replikerade Isabella. Allvarligt talat så hade jag 

faktiskt tänkt mig någon form av diakoniarbete. Eller så kan jag starta ett eget barnhem själv. 

Ett sus gick genom rummet och applåder ljöd från de yngre syskonen. 

- Ja vad är det för konstigt med det. Jag har läst att en tysk teolog i Leipzig, redan innan jag 

föddes, startade hem åt fattiga barn i Tyskland. 

- Det var en baddare, utbrast Dinis hjärtligt och dunkade sig på bröstet. 

- Dummer, jag kan tala om för dig att det var en fin man. Han var lärare också och hette 

Hermann Francke. Han var till och med i Norden och hälsade på de svenska karolinerna i deras 

fältläger, sa hon med eftertryck. 

prins. 

- Var ligger Norden? undrade Francisca som satt nära den öppna spisen och drömde om sin 

- Det vimlar av isbjörnar där och är så förskräckligt kallt att andedräkten fryser till is om man 

är ute. Dinis älskade att retas och Fran var ett tacksamt offer. Han haltade iväg till faderns 

arbetsrum för att hämta den väl använda och nästan sönderlästa europakartan och undervisa 

systern. 

- Du får göra vad du vill och hur du vill bara du inte gör något oförnuftigt och går i kloster, för 

det kan jag inte bära, sa fadern och tryckte Isabellas svettfuktiga hand i en tyst överenskommelse. 

Modern nickade instämmande och därmed avslutades samtalet. Var och en gick till sitt utom Fran 

och Dinis som ivrigt studerade kartan.

10 

Dagarna flög fram i ett hetsigt tempo. Dona Ana klippte mönster och sydde så ofta hon hann. 

Av det vackra varmgula sidentyget blev det en klänning åt Rosalba. Kanske framhävde det flickans 

blekhet lite väl mycket, tänkte modern. Därför måste barnet ut i solen och få lite färg på kinderna 

och frisk luft har ju ingen dött av. 

Rosalba var sexton år och kunde inte själv sy avancerade kläder. Klänningen skulle bli något 

alldeles extra. Husets härskarinna höll som bäst på att planera Manuels avskedsfest och kanske, om 

Franciscas nye bekantskap Felipe dök upp, vore det inte otroligt att en förlovning kunde ske 

samtidigt. 

Francisca svävade på rosa moln. Hon hade svårt att sova om nätterna, den spända förväntan var 

på bristningsgränsen. Då det verkade att dra ut på tiden med livstecken från Felipe, blev hon 

rastlös och retlig. Hon ägnade sig åt långa bönestunder, sydde som aldrig förr och var en riktig 

arbetsmyra i köket. Hon ville lära sig allt på en gång. Familjen förundrade sig över denna 

helomvändning och såg med glädje att kärleken gjort underverk med henne. De hoppades att hon 

inte skulle bli besviken, att Felipe inte skulle vara någon skojare. 

Även Dinis fick hennes hjälp. Hon avskydde att rensa ogräs i apelsinlundarna men nu gjorde 

hon det frivilligt och glatt. Så aktiv hade ingen sett henne tidigare. Böcker som hon aldrig öppnat 

pärmarna på eller ens tänkt läsa, blev slukade i hennes plötsliga iver att förkovra sig. Felipe var ju 

en kultiverad man, beläst och intelligent, så det var säkrast att hon inte verkade dum och okunnig. 

Musiken blev också ett nytt intresse som hon delade med Rosalba. Men hon kunde inte spela något 

instrument eller sjunga och det tänkte hon inte lära sig. 

Rosalba blev bättre och starkare för varje vecka. Hon satt mest ute på trädgårdsterrassen och 

läste eller skrev små dikter som Dinis fnös åt. 

- Larvig och töntig tramsromantik, sa han på skoj då hans syster stolt visade upp sina alster. Du 

blir aldrig någon poet på sådant strunt! 

Rosalba blev ledsen och hade så när slutat med skrivandet men Dinis bad om ursäkt för sitt 

grova uttalande och poängterade att han bara skojat. Han lovade sig själv att aldrig säga något 

negativt till den känsliga systern. Vid närmare eftertanke tyckte han att hon borde lära sig ta emot 

kritik utan att lipa. Alla kunde ju inte gå omkring i filttofflor för hennes skull eller kunde man det?

Man skall ta hänsyn, predikade hans mor ofta, men det tyckte han att han gjorde. Han var bara 

ärlig och uppriktig men hade inte riktigt funnit stilen och känslan att uttrycka sig diplomatiskt. 

Livet fick lära honom, hade modern sagt och det väntade han på och såg fram emot. 

Dinis hade fortfarande inte bestämt sig för vilka studier eller vilken skolgång han skulle välja 

och det var ju långt till skördetiden. Han trivdes för bra hemma, men saknade sina kamrater och 

vänner från klosterskolan. På stående fot bestämde han sig för att söka upp dem så snart tillfälle 

bjöds. 

Don José såg med tillfredsställelse byggnaden växa fram under hantverkarnas händer. En del 

saker hade trasslat och ställt till både extra arbete och djupare hål i börsen men allt gick annars 

precis efter ritningarna. En dag fick han plötsligt för sig att han skulle flytta hela anläggningen och 

vintillverkningen ner i dalen. Det hade underlättat transporterna till och från floden men 

nackdelarna var för många så han lade den idén på hyllan tills vidare. Hans intresse för Andrea 

svalnade och med det kom funderingar, vad fanns i medicinen som hustrun så omtänksamt hällde i 

honom varannan dag? Hans lustar hade inte blivit större, snarare tvärtom. 

Isabella hjälpte Manuel flitigt med det hon kunde, däremellan läste hon, sydde, broderade och 

ombesörjde ärenden åt sin mor. Syskonen hade inte så mycket tid över för varandra och det 

berodde till stor del på att Manuel medvetet höll sig undan. Han tyckte det var plågsamt att vara 

nära henne och lika plågsamt att vara utan henne. Han skyllde på allt möjligt arbete och en dag 

genomskådade hon honom. 

Av en ren händelse fick hon höra ett förtroligt samtal mellan mor och son. De satt på terrassen 

och smuttade på det goda vinet som mognat under vintern. Det var inte Isabellas mening att 

tjuvlyssna men frestelsen blev för stor. Hon stannade upp innanför den tillstängda terrassdörren, 

gläntade försiktigt och spände hörseln. Deras tal var inte helt tydligt men det mesta uppfattade hon. 

- Mama, jag försöker allt jag förmår att inte visa henne mina känslor. Att de dykt upp nu är väl 

för att jag skall resa iväg och inte vet om jag får se henne igen. Jag har så svåra kval och ångesten 

driver mig till syndiga tankar, hördes Manuel säga med grumlig röst. 

- Min käre, du är inte mer än människa. Vi lär känna sanningen inte bara genom förnuftet utan 

än mer genom våra hjärtan. Det sa Blaise Pascal som var en mycket stor tänkare. 

- Jo men sanningen för honom och mig är kanske olika. Var han katolik? Hans sanning är 

kanske lögn för mig och tvärtom. Ingen kan någonsin få reda på vad sanning är, för den är relativ, 

kära mama. 

Isabella log och fick tårar i ögonen när hon hörde hans röst. Det rös i henne och knottrade sig i 

skinnet. Han lät så sensuell så... Jag vet inte vad, tänkte hon och lyssnade vidare. 

- Bara kunskapen om det förgångna gör det möjligt för oss att förstå nuet. Dona Ana talade lågt 

och lugnt, knappt hörbart. 

- Ja, det förstås. Jag förstår nuet perfekt, men jag vet alltså inte hur jag skall hantera det alltid. 

Till exempel jag kan inte följa mitt hjärtas röst, det är ju helt omöjligt för att inte säga vansinnigt 

och andra skulle anse att jag gjorde fel ifall mitt hjärta fick bestämma. Mitt förnuft säger att det är

fel som mitt hjärta säger och därmed är det en sanning. Äsch det är väldigt komplicerat att förklara 

känslor, det går bara inte. Hur skulle jag till exempel kunna veta hur mina känslor för Isabella 

skulle utveckla sig. I åratal har jag inte känt minsta dragning till henne fysiskt och så plötsligt är 

lidelsen nästan omöjliga att styra. Jag kan inte hjälpa att det kommer, det bara finns där. Man är ju 

skapt till man och känslorna försvinner inte för att man lovar Gud att vara trogen honom och ge 

avkall på både ditt och datt. Men man skall väl prövas. Manuel lät matt och uttröttad eller var han 

likgiltig? 

- Jag undrar hur andra präster och munkar löser sina problem med lustarna? De måste helt 

enkelt gå igenom det. Jag tror alla har sådana problem såvida de är fysiskt friska. Men jag undrar 

ändå hur de löser det utan att det blir trassel i deras liv. Det som är så ovanligt är att du älskar din 

syster och det måste jag erkänna att jag inte förstår hur det är möjligt. 

Den ärliga, toleranta och förstående modern hade tårar i rösten. Manuel satt tyst med nedböjt 

huvud och knäppta händer. Dona Ana fortsatte: 

- För att tala om annat, så har jag hört att vårstormarna är farliga. Ovädren kan vara 

fruktansvärda nu på våren. Stämmer det? Finns det någon förklaring till att skeppen helst ger sig 

iväg redan i början av december? 

- Jo det var viktigt förr då skeppen inte var så säkra som nu, för att undvika de svåraste 

stormarna som brukade komma i januari och februari. Man avstår fortfarande från att gå ut dessa 

månader, men mars och april anses inte vara riskfyllda, fast man vet ju aldrig hur vädret blir. 

Någon storm blir det säkert under den långa tid jag är ombord men var inte orolig. Det är sällan 

stora karaveller går i kvav. 

Isabella hade verkligen fått något att tänka på. Hon tillät sig inte få samvetskval av 

smyglyssnandet. Det kunde inte vara syndigt enligt hennes uppfattning. 

De reste sig från stolarna. Isabella hörde ljudet, skrapandet från stolben och glasen som 

samlades ihop på en bricka. Då fick hon bråttom att ila till köket som låg närmast. Hon stack 

fingret i kaksmeten som stod på det stora bordet. Tjänsteflickan stirrade på henne och höll på att 

skära av sig fingrarna då hon hackade lök. Isabella sög njutningsfullt på fingret och doppade igen, 

stod lugnt kvar tills hennes mor uppenbarade sig med brickan. 

Isabella hade hunnit vara hos farbror Eliseo vid två tillfällen senaste månaden, men denna sista 

veckan före Manuels avresa blev det inget besök i Portimão. Eliseo skulle infinna sig på Vila 

Vicosa i egen hög person och ha Juana med sig. Huset skulle bli fullt av folk och många skulle 

övernatta. 

Till allas stora glädje och främst Franciscas stora lycka, kom senhor Cabreira ridande en dag 

utan förvarning. Han blev presenterad för familjen som inte fann några större fel på honom, men 

han var inte så ung som han såg ut, konstaterades det efteråt. Det spelade ju ingen roll med åldern, 

ansåg man. Huvudsaken han kunde försörja deras dotter och syster och ta hand om henne på ett 

omtänksamt och beskyddande sätt samt det viktigaste av allt, att han var en god katolik!

11 

Hela huset fejades, golv skurades, fönster putsades, allt var skinande rent och blankt. Köket 

svämmade över av mat och drycker. Musikanterna hade anlänt och värdfolket väntade otåligt på de 

första gästerna denna aprildag 1720. 

Manuel hade varit hos frisören och klippt lockarna, packat sina få ägodelar och sagt farväl till 

sina vänner och kollegor. Isabella hade blivit bestört när hon såg hans korta hår. Hon älskade när 

det hängde ner över kragen i mjuka vågor och lockade sig i pannan. Han var sig inte lik. 

- Hur kunde du låta allt det härliga håret falla för saxen? frågade hon då han bad om ett 

utlåtande. 

- Jag var tvungen. Inte av Gud eller kyrkan, det är mitt eget beslut, poängterade han. Det är 

kanske lättare att avstå från mig nu? Han skrattade men ögonen var ledsna och allvarliga och 

saknade den vanliga glansen. De stod i övre hallen och var redo att gå ner till gästerna. 

- Manuel, jag följer med dig! Jag lämnar allt och kan missionera för barnen därborta. Schhh, 

säg inte nej. Jag har packningen klar. Snälla älskade bror du får inte lämna mig här! bad Isabella 

innerligt, tog hans händer och höll dem till sitt hjärta. 

- Isabella, det går inte denna gången. Du får komma och hälsa på mig när du vill men be mig 

inte ta dig med nu. Skeppet tar inte med några kvinnor, förutom kvinnliga slavar som betraktas 

som djur. Det vet du eller hur!? Manuel förde hennes händer till sina läppar och kysste alla 

fingertopparna. 

Hon nickade stumt och förstod att det var omöjligt. Deras ögon möttes i en lång kyss. Det inte 

deras läppar fick göra kunde ögonen utföra. 

- Jag älskar dig Isabella mer än någonsin. Jag... 

- Schhh, jag älskar dig Manuel. Jag kommer alltid att vara hos dig, sa hon och sprang raskt 

nerför trappan och gjorde en strålande entré bland gästerna. 

Manuel hade föresatt sig att detta skulle bli en lycklig kväll, en kväll att minnas därborta i 

urskogen. Och det blev så än om det tog på krafterna att spela glad när han kände sig så sorgsen 

och tungsint. 

Isabella var forcerad, översvallande hjärtlig och skojfrisk fast hjärtat blödde. Hon åt och drack, 

sjöng och talade med alla. Ingen utom Manuel, märkte att hon kämpade ett krig inom sig liksom 

han.

Dansen var förlagd till den stenklädda pelargården där lyktor hade hängts upp. Hela terrassen 

vimlade av folk där även tjänstefolket blandade sig. Arbetarna dansade och fröjdade sig innanför 

sitt eget område. 

Någon förlovning blev det inte mellan Felipe och Francisca den kvällen. Han kom tillsammans 

med sin förtjusande mor, som genast blev varmt välkomnad och omtyckt. Hon var lite högdragen i 

början av kvällen och studerade Francisca ingående men hade inget att invända mot sonens val. 

Rosalba höll sig stillsamt tillbakadragen under danserna och undvek att anstränga sig med annat än 

konversation, vilket hon inte behärskade särskilt bra. Beundrad blev hon ändå, strålande vacker 

som hon var i sin gula klänning och sitt mörka långa hår. 

Felipe och Francisca hade bara ögon för varandra. Livet lekte och några praktiska saker ville 

de inte prata om förrän senare. Med det menades förlovning, giftermål, bostad och sådant som 

andra dödliga vill ordna så fort som det bara går. 

Föräldrarna pös av stolthet och lycka. De satt och njöt av att se vänner och släktingar roa sig, 

men även inom dem fanns en känsla av vemod och oro över att deras älskade son lämnade familjen 

för lång tid framöver. 

- Du har lyckats bra min bror! Eliseo dunkade don José i ryggen. Det är glädjande att se och 

uppleva denna underbara kväll. Tur med vädret, tur med kärleken, tur med allting har du käre bror, 

sa fiskaren och vände sig om och fångade upp dona Ana i sin famn då hon återvände från dansen. 

Isabella dansade med sin högdragne kusin Anauto som var på ovanligt sympatiskt humör. 

Strödde komplimanger omkring sig, speciellt till damerna. Han dansade så underbart, tyckte hon 

där hon svävade fram i vinets rus som gjort henne blossande röd om kinderna och ögonen glänste 

och tindrade som stjärnor. Anauto lovade presentera henne för sin gode vän fransmannen Jacques 

Oliviére, humanist och konstnär, som älskade vackra portugisiska flickor. Isabella tog honom inte 

på allvar men låtsades bli mycket imponerad och smickrad över förslaget. Framtiden fick utvisa 

hur mycket kusinen menade med sitt löfte. 

Manuel stod i sina prästkläder ivrigt iakttagande och artigt konverserande. Dansa vågade han 

inte och hade för övrigt inget intresse av att hoppa omkring och trötta ut sig inför färden. Redan 

vid soluppgången skulle han vara ombord. Han hade hoppats att familjen inte skulle följa med till 

båten och vinka av honom, men det gick inte att avstyra. Det var redan planerat och förberett. 

En fest utan fadosång var ingen fest. Den traditionella underbara fadon hämtade inspiration 

från människors liv. Det var att sjunga om livet. Fadon var mer än en sång. Den uttryckte folkets 

längtan att visa sina känslor och längtan till den de älskar och tycker om. Fado var trånsjuk 

nostalgi. Att vara ledsen, att bli melankolisk, men den som sjöng fick inte vara ledsen för då gick 

det inte att sjunga på rätt sätt. Den handlade också om sorg eftersom den påminde om livets 

förgänglighet. För utomstående var fadon svårförståelig, praktiskt taget obegriplig. Det var bara 

det portugisiska folket som förstod att uppskatta den mystiska sången och kunde uttyda den. 

Plötsligt tystnade alla. Inte ett ljud hördes förutom insekter och syrsor. En fågel gav till ett skri, 

en häst gnäggade, allt annat blev tyst.

Ut på terrassen skred en kvinna i lång svart sammetsklänning. Gästerna satte sig ner på den 

stenlagda marken eller på bänkar. De väntade andäktigt och högtidligt. Längst bort på terrassen satt 

två musiker med sina gitarrer. Kvinnan ställde sig mellan dem och slöt sina ögon. En andlös minut 

följde. Hon höjde plötsligt armarna mot sin publik i trädgårdens svaga lyktsken. Med en magnifik 

gest påkallade hon ackompanjatörernas uppmärksamhet och de började spela. 

Viana Boilote var god vän i familjen och mycket uppskattad fadouttolkare. Det gick ett sus 

genom åhörarna då Viana började sjunga. Starkt och passionerat. Det handlade om kärlekens 

språk. Det förstod alla. Amore och desejo, kärlek och längtan. Klagan och vemod. Ingen lämnades 

oberörd. En fantastiskt förtätad stämning rådde och Viana sjöng ut hela sin förmåga. 

Manuel och Isabella förskansade sig under trädet vid balustraden för att inte synas för mycket. 

De tryckte varandras händer hårt. Tårarna rann sakta nerför Isabellas kinder. Manuel torkade 

varligt bort dem. I övrigt stod de tysta. Det blev en oförglömlig kväll. 

Viana avslutade med att kasta huvudet tillbaka på känt manér och med slutna ögon tog hon 

emot de rungande applåderna. Sedan lyfte hon händerna och tackade publiken som var så tagna att 

det tog en god stund innan glädjeyran kunde starta igen. 

Festen tog inte slut förrän vid soluppgången. Då hade redan värdparet, Isabella och Manuel 

gett sig av sedan de sagt farväl till gästerna och låtit tjänstefolket ta över ruljangsen. De yngre 

barnen stannade hemma och fick i uppdrag att se till att allt fungerade medan föräldrarna var borta. 

De åkte i karossen förspänd med fyra hästar. När de kom upp på den östra höjden där platån 

utbredde sig och där man hade en naturlig utsiktsplats över dalen, floden, kullarna och staden, bad 

Manuel och Isabella att få stiga ut och tillsammans ta ett sista farväl. 

Månen kastade sitt trolska sken och belyste allt med det silvervita ljuset. De lät blickarna svepa 

ut över det milsvida landskapet. Inpräntade allt för sin inre syn så att det aldrig skulle försvinna ur 

deras medvetande. Stunden var förtrollad, overklig men sagolik. Manuel tog hennes ansikte mellan 

sina händer. Kysste varligt ögonlocken, näsan, gropen i hakan och sist munnen. Hon besvarade 

kyssarna med tystnad och kände värken i underlivet. 

- Jag ger dig ett heligt löfte Isabella. Jag skall älska dig i evighet. Inte ens döden kan skilja oss 

åt och jag kommer tillbaka till dig. Jag lovar dyrt och heligt. 

Hon nickade stumt, smekte hans nacke och tryckte sig hårt mot hans kropp som ville hon krypa 

in i honom för att alltid få vara ett med honom. 

Det var svårt att slita sig från platsen, svårare ju längre de väntade. Föräldrarna ropade otåligt 

och lät dem förstå att nu räckte det med romantiska och sentimentala känslor. 

Snart somnade alla fyra i landån och fick därmed lite vila. Pedro satt på kuskbocken och fick 

absolut inte somna på den enformiga resan. Han manade på hästarna med piskan och vagnen 

rullade i jämnt tempo och rev upp moln av grus efter dem. Solens första strålar visade sig svagt 

men blev starkare efterhand och i soluppgångens gyllene sken anlände ekipaget till Lagos och 

körde ut till kajen där Pax låg förankrad.

Det var full verksamhet både på land och ombord på båtarna. Fiskebåtarna hade kommit in 

med tidvattnet och Pride skulle liksom några andra skepp gå ut med tidvattnet. Stämningen var 

hektisk in i det sista, men det mesta var lastat. Förråd av yxor, knivar smycken för byteshandel med 

vildarna. Vapen, alla sorters verktyg, kokkärl, sängkläder, kläder för alla väder, utsäde och 

proviant, ja det var lättare att räkna upp vad de inte hade i lasten. 

Anhöriga till både besättningen och passagerarna stod i klungor och tog ömma farväl. De 

ensamma som inte hade någon att ta farväl av, hade redan gått ombord helt stillsamt eller under 

grova skämt. 

Kapten Philip Dalton visade sig på däck. Han tog en sista inspektionsrunda och lät sina 

vältränade ögon granska bilden över den dimfuktiga kajen. När han fick syn på Manuel och hans 

familj, höjde han handen till hälsning. Hans blick stannade en lång stund på fagra Isabella som han 

gärna velat göra sig närmare bekant med, men tiden var knapp, tidvattnet väntade inte. Han ropade 

ombord alla innan förtöjningarna lossades. 

- Har du biktat dig? frågade dona Ana oroligt då hon omfamnade sonen. 

- Ja allt är i sin ordning, men jag har inte fått ur mig allt som du förstår mama, sa han lugnt. 

Modern förstod och tyckte att det var bäst så, man kunde ju inte lita på tystnadsplikten i dessa tider 

menade hon. 

Manuel och Isabella stod tätt intill varandra. Han viskade ömma ord i hennes öra men också 

förmaningar. I sista minuten tog han fram en liten ask ur prästkappans ficka och överräckte den till 

henne. Han hade köpt ringen vid ett besök i Lisboa av ren impuls för den var så vacker. Han visste 

inte då vem som skulle få ringen, men nu hade han en kär bärare och så blev han en ägodel 

fattigare. 

- Bär den som ett tecken på att jag är din för evigt, men sätt den inte på dig förrän du kommer 

hem, viskade han och gav henne en varm kyss på kinden. Isabella besvarade kyssen och de skildes 

åt i en känslostorm värre än Atlantens och Nordsjöns orkaner. 

Trossarna lossgjordes, seglen hissades och det ståtliga skeppet stävade ut mot fritt vatten i den 

friska vinden. Isabella lät tårarna strömma nerför ansiktet. Hon höll sin mor hårt i handen likt ett 

vilset bortkommet barn. Känslorna tog för ett ögonblick en paus. Tomheten fyllde henne och 

sköljde genom hennes väsen. Hon såg skeppet bli mindre och mindre mot den solbelysta klarblå 

himlen och det glittrande vattnet. 

Dona Ana torkade sina tårar och don José var inte helt oberörd. Han tog sina kvinnor i famn 

och de gick tysta tillbaka till Pedro och vagnen. Naturligtvis kunde inte Isabella vänta med att 

prova ringen tills hon kom hem. Nyfikenheten och längtan efter att få bära sin älskades ring 

betydde mer än gods och guld. 

Den passade perfekt på hennes smala långfinger. Så vacker den var! Rent silver med en röd 

sten, förmodligen en rubin, omgiven av en krans av glittrande vita stenar. Föräldrarna var lika 

hänförda över gåvan. Isabellas känslor flammade upp på nytt och tårarna bröt fram. Hon hade fått

vårens ros av Manuel, en ros som aldrig skulle vissna, tänkte hon djupt tacksam och mycket 

lycklig.

12 

Manuel stod på däcket och vinkade så länge han kunde se en skymt av de sina. Ögonen var 

sorgsna och fuktiga av tårar. Vinden var frisk och ökade ju längre ut mot havet skeppet stävade. 

Hamnen förminskades långsamt och han förnam en sällsam upphetsning blandad med bävan likt en 

berusning. 

Jag känner mig uppryckt med rötterna, svävande i luften. Mitt hav har varit landkrabbans hav, 

strändernas hav, hamnens hav, tänkte han och gick ner i hytten som han delade med två andra 

jesuitpräster och en engelsk läkare, Thomas Bradley. Alla fyra hade samma destination: Para 

(Belem) i nordostliga Brasilien. 

Där skulle de undersöka möjligheterna till utveckling och utbyggnad av jesuitskolor men först 

och främst att få indianerna att övergå till en civiliserad tro. Gruppen skulle sedan fortsätta till 

östkusten och vidare söderut där målet var jesuitanläggningen på högplatån norr om São Vicente 

vid staden São Paulo. 

Männen hade mycket att samtala om och planera. De visste ingenting om varandra, bara 

namnen kände de till och att de skulle segla gemensamt enligt det brev de erhållit från kyrkan. Alla 

var överens om att det skulle underlätta resan betydligt att de hade varandras sällskap och kunde 

sysselsätta sig med planeringarna tillsammans. Manuel såg detta som en ljusglimt i tillvaron och 

hoppades att de skulle komma gott överens. 

Fader Antonius var italienare och mycket livfull. Han hade verkat i Milano några år och gjort 

sig omtyckt och populär. Han var kvick och pratsam med yviga gester i början, men blev allt 

tystare efterhand som resan framskred. 

Fader Horracius var en sansad, klok och tänkandes man. Han överilade sig sällan. Var lite 

långsam både i rörelser och tal, nästan motsatsen till Antonius. Läkaren var äldst av de fyra. Han 

kom från Birmingham och hade studerat vid Cambridge universitetet, var katolik men inte djupt 

troende. En lugn sansad man med mycket kloka idéer och mycket glad i att diskutera åsikter. Han 

hade krass realism, men var ändå visionär ut i fingerspetsarna. Han kunde bli impulsiv men visade 

också en slutenhet, drog sig inom sitt skal, ville vara ifred utan att verka oartig. Manuel tyckte han 

var en fängslande personlighet och blev genast mycket god vän med honom.

Antonius hade studerat i Salerno i Italien och han hade redan i början av bekantskapen med de 

övriga skämtat om att han var innerligt glad över att inte hans studier varit förlagda till 

universitetet, College de Sorbonne i Paris, för där började man vid tolv års ålder att läsa latin och 

hela sex år studerade man bibeln. Manuel menade, man blev ju gubbe innan man blev färdig och 

alla hade skrattat och skämtat. 

Dagarna blev till veckor. Manuel tyckte att leva på en båt var att kroppsligen krympa ihop, 

medan blicken, tanken och ens perspektiv vidgades. Han upptäckte att det var en otrolig skillnad på 

kroppens och sinnenas rörelsefrihet. 

- Medan mitt öga mäter himmeln och har havets vidd, rör sig kroppen på en snävt tilltagen yta, 

sa han en dag till sina vänner, som instämde. 

- Ja, man måste vända sig om på en shilling, balansera på tå och hålla sig i det som finns 

närmast medan gränslösheten omsluter en, sa Thomas saktmodigt och lade sig för att vila en stund 

före maten. Om det nu gick att äta i den höga sjö som varit hela dagen, tänkte han och kände lite 

illamående och yrsel. 

- Man är helt prisgiven åt vind och vågor. Jag förmår inte behålla min egen rytm vare sig i 

tanke eller lekamen, sa Horracius och sträckte ut sina långa ben i den trånga hytten. 

- Vågorna reglerar mina rörelser så att jag seglar både natt och dag med hela kroppen. 

Sovande, sittande och i alla ställningar utför jag bålrullningar och knäböjningar. Det är en bra 

gymnastik, skrattade Antonius och kliade sig i det snaggade håret. Ännu hade de inte upplevt 

någon riktig storm och de bävade inför tanken att den kanske kom. 

De bekantade sig med övriga passagerare och Manuel hade blivit inte så litet förvånad då han 

upptäckte att det fanns kvinnor ombord som följt med sina män eller familjer för att som 

kolonister, starta ett nytt liv i den nya världen. 

Kvinnorna var åtta stycken i olika åldrar, två av dem hade små barn med sig. En av de mest 

fascinerande passagerarna var fransmannen Pierre Lefévre som drev handel med indianerna. Han 

köpte deras infångade fåglar, ormar och andra djur. Till och med krokodiler, som han var en 

baddare på att fånga själv. Han var en glad och högljudd man med lika vilt utseende som 

Amazondjungelns innevånare, föreställde sig Manuel. 

Under resans gång fick den lilla gruppen den stora äran att vid flera tillfällen under måltiderna, 

sitta vid kaptenens bord. De lärde känna Philip Dalton som en stark och kunnig karl, hård men 

rättvis, tystlåten men med glimten i ögat. Han förde sitt vackra skepp genom två fruktansvärda 

stormar, genom piskande regn som nästan dränkte dem. Vindar som rasade och rev i seglen så att 

masterna var nära att knäckas, enorma åskväder och däremellan brinnande solnedgångar. Det var 

underverk, mirakel bortom allt förstånd. 

Vattnet som tagits ombord i Lagos visade sig inte hålla färskt under hela resan. Det surnade 

fortare än mjölk varpå det blev nödvändigt att ankra upp vid Kapverdeöarna mitt i Atlanten. Vid 

det laget hade knappt halva resan tillryggalagts.

Thomas hade haft många sjuklingar att ta hand om. Det var inte bara sjösjuka som de flesta 

drabbades av. Det var en salig blandning av tandvärk, feber, diarré och olycksskador. Några av 

besättningsmännen var erfarna och kunniga i att behandla de flest förekommande krämpor och en 

av matroserna, som studerat medicin men hoppat av och gett sig ut på havet eftersom äventyret 

lockade honom mera, hjälpte också till med råd och bot. Men alla kunde inte räddas. Tre 

passagerare och två ur besättningen fick sin grav ute på det dånande havet där hajarna snabbt 

gjorde slut på den jordiska kroppen. 

Vid Kapverde fick man ligga en dag extra på grund av stiltje. Seglen hängde slaka och såg 

ledsna ut då storbåten med beväpnat manskap rodde iland för att proviantera och hämta 

färskvatten. Då skymningen närmade sig återkom de med last av skjutna vildsvin och fåglar, frukt 

och annat de hittat på ön. 

Under den långa soliga och varma dagen, hade några matroser och Pierre roat sig med att fiska 

och bidrog därmed till läckra måltider. Ingen visste när man kunde lätta ankar men kaptenen tydde 

molnen, kände på vinden och förberedde manskapet på att det kunde blåsa upp vid midnatt. 

Hemma på Vila Vicosa gick livet inte riktigt i normaltakt. Isabella sörjde Manuel och gick tyst 

omkring och skötte diverse sysslor som en zombie. Hon klädde sig i svart från topp till tå och satte 

upp håret i en knut i nacken som sin mor. Hon tappade aptiten och hennes skönhet höll på att 

vissna bort. Hon höll sig ofta instängd på sitt rum med brevskrivning. Lusten att leva hade slocknat 

och hennes blick blev trött och passiv. 

Hon gick ofta till bäcken vars vatten strömmade ut från berget intill apelsinlunden, rann nedför 

kullen och flöt ut i dalen mot floden. I timmar satt hon där och tittade på den smala silvriga ådran 

och lyssnade till vattnets livliga dans mellan stenarna. Ibland lät det som glad musik, men denna 

dag var ljudet dovt. Hon lät vattnet sippra mellan sina händer. Det var svalt och mycket dyrbart. 

Frestelsen att tvätta sig, kom hastigt på. Liggande på knä i gräset bland täta stånd av palmliljor 

och vildvuxen insynsskyddande kaprifol, rev hon av några späda skott från cypressen och gned 

ansiktet, halsen och brösten där lukter lätt fastnade. Hon gned tills skinnet sved och blev 

flammande rött, sedan sköljde hon med vatten och kände sig bättre till mods. 

- Vad är det här för dumheter att klä sig på det sättet?! Du ser värre ut än din mor! sa don José 

en dag då han tyckte att det gått lite väl långt med Isabellas tragiska uppsyn och uppförande. Dona 

Ana tittade på sin man med is i blicken över kommentaren, men maken bara smålog mot henne 

med en axelryckning. Hon förstod att det var inte så illa menat som det lät. 

- Isabella, nu slutar du upp med allt självplågeri, Manuel är ju inte död! Du går genast upp på 

ditt rum och byter kläder och tar ner håret och jag vill inte se dig förrän du är normal igen! sa han i 

bestämd och myndig ton. Men Isabella satt med nerböjt huvud och petade i frukostmaten. Hon var 

långt borta i tankarna. Hon var hos Manuel därute på havet. Hon hade ju inte hört något ifrån 

honom och det hade gått en hel månad.

- Flickan min, hör du inte att jag talar till dig? Om du vill tala med mig om dina problem så vet 

du var jag finns! Gå nu upp och gör som jag har sagt, sa han och slog knytnäven i bordet så kannor 

och fat gjorde höga skutt. 

- Papa, hur länge dröjer det innan vi kan få brev från honom? frågade Rosalba för att mjuka 

upp stämningen. 

- Det tar flera månader förmodar jag. Först tar det kanske över två månader att segla dit bort 

och sen tar ett brev lika lång tid att komma över havet hit. Manuel skickar ett livstecken så fort han 

någonsin kan, sa fadern och spände ögonen i Isabella. 

Hon reste sig från bordet, gick bort och gav sin far en lång kyss på pannan och med sorgset 

leende gick hon upp på sitt rum. 

Pedro hade fått överta Isabellas uppgift att hämta fisk hos Eliseo och uträtta en del andra 

ärenden åt husbonden. En dag hade han ett brev med sig till Isabella från Anauto. Det var en 

inbjudan från honom att få presentera Isabella för sin vän Jacques Oliviére, som skulle anlända till 

Portimão om tre veckor. Kusinen hade hållit sitt löfte som Isabella nästan glömt bort. Detta gav 

Isabella ny levnadslust och hon blommade åter upp och blev i sinom tid den gladlynta dotter som 

föräldrarna önskade. Men hela tiden, vart hon än gick och vad hon än gjorde, bar hon Manuel inom 

sig. 

Dona Ana bar också något inom sig. Då hon förstod att maken gjort henne gravid, visste hon 

inte vad hon skulle ta sig till. Hennes första tanke var att med Thuja, livsträdets hjälp, framkalla 

abort utan att någon behövde få veta. Hon kände sig för gammal att föda fler barn. Familjen var 

tillräckligt stor och bekymmerna tillräckligt många. Men vid närmare eftertanke vågade hon inte ge 

sig in på ett experimenterande, dels för att Thujan var ett farligt medel som framkallade inte bara 

missfall utan även svåra kramper och blodiga diarréer. Det kunde kosta henne livet. Dels vågade 

hon inte som god katolik göra något så syndigt och hemskt. 

Då hon berättade för sin man om barnet, hade han först inte trott henne men sedan blivit 

spralligt glad, dansat ut i pelargången och snurrat runt och krumbuktat sig som en yngling. Då 

Dinis fick höra nyheten, som spred sig som en löpeld över hela Vila Vicosa och snart nådde staden 

också, sa han överraskat: 

- Dra mig i morrhåren, är det verkligen möjligt! 

Felipe och Francisca hade trolovat sig och var lyckligare än någonsin men bröllopet skulle inte 

stå förrän efter skörden varför de tre systrarna kunde tillbringa en hel del tid tillsammans. Isabella 

satte upp ett anslag på kyrkporten om att starta en syförening i kyrkans regi. Det var trögt i början 

och anslutningen blev låg, men efter en tid då prästen gjort reklam för den goda saken, strömmade 

kvinnorna till och gruppen växte sig så stor, att de inte fick plats i det lilla kapellet som de fått låna 

till sina möten. 

I samma veva ärvde kyrkan ett stycke mark med tillhörande hus. Huset byggdes om och 

syföreningen fick disponera de nya lokalerna där även församlingsborna inbjöds till vissa

arrangemang. Systrarna hade mycket att styra och ställa med i förberedelserna och de tog till sin 

livsuppgift att ordna det trevligt och bra för gästerna. 

Dona Ana anslöt sig inte till deras förening. Hon hade nog att göra med annat och måste vila 

lite mer enligt Belindas recept. Magen växte och när hon kände den första sparken fylldes hon av 

en överjordisk glädje och lycka. Hon kände sig starkare än vanligt, hjärtmedicinen hade hon inte 

behövt ta på länge. 

Dagen, då Isabella red till Portimão för att träffa sin kusin och dennes vän, var gråmulen och 

dyster. Molnen hängde i trädtopparna och vilket ögonblick som helst skulle regnet falla över 

henne. Hästens hovar for fram som trumpinnar över den röda jorden. Fradgan stod som vitt skägg 

runt munnen och han var blank av svett. Landskapet rusade förbi Isabella som satt stadigt i sadeln 

med slängkappan tätt lindad kring kroppen. Kapuschongen var åtdragen med en snodd och bildade 

en huva som inte blåste av i det höga tempot. I en väska, fastbunden vid sadeln, hade hon en 

finklänning med tillhörande sjal och lite andra saker inklusive nattkläder. Hon hade fått löfte om 

att övernatta hos Eliseo. Erbjudandet togs tacksamt emot. 

Efter två timmars ritt var hon framme och kunde överlämna Domingo i stallpojkens händer. 

Stallpojken var för övrigt en av de yngre matroserna på Eliseos fiskebåt. Han var föräldralös men 

bodde hos morföräldrarna inte långt från hamnen. Eliseo hade lärt upp honom och vakade noga 

över hans liv och leverne. Han var fäst vid pojken och betraktade honom mer eller mindre som en 

familjemedlem. 

Genomvåt av regnet och trött efter ritten, satte sig Isabella till bords med Eliseo och hans son. 

Brasan var tänd i spisen för att torka hennes kläder så under tiden fick hon låna byxor och tröja av 

Anauto. Hela dagen satt de tre och pratade om havet, livet och människorna. 

- Hamnen är havets hjärta. Där konfronteras människorna med varandra och de olika 

elementen. Där möts hav och land i ett passionerat famntag. Saltvattenluft blandas med pisslukt. 

Det rena blandas med det smutsiga, där begås brott samtidigt som försoning uppnås. Där utövar 

havets män sina otroheter. Kvinnor låter sig förföras av främmande män, låter sig förödmjukas och 

förnedras. Människan på land söker ljuset över havet medan sjömannen söker hamnens ljus, sa 

fiskaren drömmande och tog en klunk av vinet som Isabella haft med sig. 

- Det är inte havet som är farligt för sjömannen, det är landbacken som skrämmer honom, sa 

Anauto lugnt. Därför ber man så här i storm vid Gibraltar: "Gode Gud rädda sjömännen som är i 

land, de på havet klarar sig alltid!" 

Regnet öste ner när Juana försiktigt knackade på dörren och anslöt sig till de andra vid bordet. 

Eliseo tog fram bröd och gjorde en utsökt fisksallad, sedan gick Isabella in på kammaren för att 

göra sig vacker inför kvällens möte med Jacques på värdshuset en bit bortåt hamnen. 

Regnet hade upphört då de båda kusinerna i rask takt gick mot värdshuset. Det låg uppe på en 

backe med utsikt över hela hamnen och staden. Från fönsterna lyste det inbjudande och inifrån

hördes sång och musik lång väg. Hamnarbetarna hade fullt upp med lastning av fartyg som skulle 

avgå tidigt i gryningen. Anautus skepp hade skadats i storm på Engelska kanalen och låg i Lagos 

för reparation. Det var nätt och jämt han kom hem helskinnad, berättade han under promenaden. 

- När tror du hon blir färdig för avresa? undrade Isabella intresserat. 

- Tja, i nästa månad måste det bli för annars får jag ha tag på en annan båt. Jag har fått 

erbjudande att gå till Frankrike med last av kork och oliver men jag är inte förtjust i den tanken, sa 

han och hälsade kamratligt på männen vid kajen. Några visslingar hördes ljuda över hela fisktorget 

och Isabella tyckte det var genant. Det var bara arbetare och vulgära karlar som visslade åt flickor, 

ingen riktigt väluppfostrad man skulle nedlåta sig att göra något sådant, tänkte hon och knyckte på 

nacken. 

Då de steg inom dörren till det välskötta värdshuset med sina två våningar och flera balkonger, 

slog en varm känsla av gemenskap emot dem. Det luktade mat, vin, öl och svett. Vid ett bord 

avskilt från de övriga gästerna, satt en välklädd mörkhårig man med pipskägg och vit halsduk 

knuten i rosett under rocken. Han reste sig artigt och hälsade på Isabella med en kyss på hennes 

hand. En hjärtlig och vänskaplig omkramning fick Anauto varpå de bänkade sig runt det lilla 

bordet. 

Jacques konverserade artigt med Isabella på sprucken engelska och ömsom franska. Hans stora 

charm förtrollade och fascinerade henne. De diskuterade konst men det var inte Isabellas 

favoritämne. Anauto var desto kunnigare och hade förkärlek för de två italienska målarna från 

Bologna, Carraci och Caravaggio som på 1600-talet skapade den nya stil som fick namnet 

barocken. 

Moderns ord ringde i Isabellas huvud: "Vägen till social gemenskap går genom språket." Det 

var viktigt om man skulle bli populär. Hon blev för ett ögonblick avskärmad från verkligheten. 

Hörde Jacques ivriga röst. Han älskade de holländska målarna, Frans Hals med sina underbara 

porträtt, Jan van Goyen med de ljuvligaste landskap, Peter Claesz med stilleben som var så levande 

att man trodde sig kunna ta ut dem ur tavlan. 

- Även Heda, hans hustru, målar helt fantastiska saker. Jag har träffat dem för inte så länge 

sedan. Helt charmerande människor. Lite väl glada för flaskan tyvärr, sa Jacques. Isabella spratt 

till, vaknade och lyssnade med öronen på skaft. 

- Jag skulle nog inte blivit sjöman, sa Anauto och blinkade mot Isabella. Jag sadlar kanske om 

en vacker dag och skaffar mig ett galleri så jag kan njuta av allt vackert som målas och skulpteras. 

- Inte visste jag att du var en så stor konstälskare. Det var en angenäm överraskning! sa Isabella 

och blev inte klok på sin kusin som visade en del goda sidor som hon inte lagt märke till tidigare. 

- Det är mycket du inte vet om mig kära kusin, sa Anauto och smakade på den goda frukten 

som serverades efter middagen. 

- De enda konstnärerna jag känner till är 1500-talets italienske Tintoretto. Hans konst ger 

uttryck för djup katolsk fromhet, men jag tycker inte den är speciellt vacker. Isabella kände en

ilning av glädje att hon kom på något att säga om ämnet. Båda männen nickade men var inte så 

insatta i just kyrkliga och religiösa motiv. 

- Ja men Rafael från Venedig med sina underbara porträtt av Bibliska gestalter, känner ni väl 

till? frågade hon och kände sig ännu mer modig, upprymd och påläst. 

- Jovisst, då har vi ju Rembrant som också målade både bibliska och historiska motiv, sa 

Jacques och gjorde en fransk yvig gest ut över bordet. 

- Men ingen är väl så fin ändå som Rubens. Målaren från Antwerpen, om det gäller 

kyrkokonst. Hans altartavlor är ju världsberömda! utbrast Anauto. 

- Han målade mycket annat också, sa Isabella, och han bodde lite överallt. Han trivdes nog 

ingenstans stackarn. Han bodde mest utomlands, Italien, England, Spanien och Frankrike har jag 

läst. 

- Det var nog mest för att han blev erbjuden att måla i kyrkor överallt. Vem kan säga nej till 

sådana uppdrag? sa Jacques och smaskade ljudligt när han åt den söta välmogna frukten. 

Han frågade artigt och intresserat om Manuel, som han hört talas om genom Anauto och 

beklagade att hennes bror fått ett så svårt uppdrag och på en så farlig plats. Isabella log och 

menade att det var ju inte fel att göra en insats för både kyrkan och indianerna. Blev det sedan ett 

gott resultat så kunde Manuel se fram emot en bra framtid inom kyrkan. Lärdomen och 

kunskaperna plus äventyret bidrog till hans andliga utveckling. 

- Ja om det nu går att kuva det envisa folk som indianerna lär vara. Jag tycker faktiskt inte det 

är rätt att tvinga på dem en tro som de inte bett om att få. De blir bara olyckliga av allt det 

europeiska religionsutövandet, sa Jacques allvarligt. Men ta inte illa upp, det är bara min 

personliga åsikt, tillade han och granskade Isabellas blossande kinder. 

- Det finns så många åsikter om hur saker och ting skall vara och inte vara. Jag respekterar er 

åsikt Jacques. Ni måste ha läst en hel del religion? Isabella mötte hans ögon som var 

sammetsmjuka och mörka likt djupa brunnar. 

- Ja vars. En av mina vänner är utbildad i jesuitskola och har kommit långt, men det har inte 

direkt med religion att göra. Jag bara kom att tänka på honom i samband med er bror som 

undervisar i sådan skola. Känner ni förresten till Jean de La Fontaine? Författaren som blivit så 

berömd genom sina Fabler? 

-Jag har inte fördjupat mig i det... nej, jag känner inte till honom måste jag erkänna, sa Isabella 

och tänkte frenetiskt över vad hon nu skulle briljera om. Det lät som om Jacques ville framhålla 

sina inlästa kunskaper för att imponera på henne, men i hans kretsar höll man väl på i den stilen. 

Han är ju väldigt trevlig och underhållande, tänkte hon vidare och blev avbruten i tankegångarna 

då han sa: 

- Så synd, hans små berättelser är skrivna på vers från djurens värld som han gjort till en 

spegelbild av människan med alla hennes dygder och laster. Synnerligen läsvärda. Verkligen 

rekommendabla. Jacques gjorde en kort paus, tog en klunk vin och mönstrade Isabella som log 

med hela ansiktet, varm och glad av vinet.

- För att återgå till mer jordnära och nu levande aspekter i tillvaron, så vad anser ni om 

Voltaire? Han vände sig mot dem båda och Isabella tänkte: Nu kommer han med fler franska 

gubbar som jag inte kan mycket om. I stället sa hon lite räddhågsen och sökte Anauto med blicken: 

- Jadå, fast jag skall erkänna att hans idéer är så revolutionära att jag blir skrämd. 

- Voltaire är en baddare på att hjälpa till att underblåsa missnöjets eldar genom att plädera för 

sociala förändringar, ung som han är. Det skall böjas i tid, det som krokigt skall bli, sa Anauto som 

blivit lummig av den goda maten och det läskande vinet, men fortsatte: Det kommer att sluta illa 

som han far fram. Sådant måste tas försiktigt, människor är inte mogna för stora radikala 

förändringar ännu. 

Jacques sträckte ut sin hand för att beröra Isabellas. Hon lät det ske och en ilning gick igenom 

hennes kropp. Hon kunde inte känna om det var obehagligt eller behagligt, hon kom bara att tänka 

på Manuel. 

- Nej vet ni, nu räcker det med skvaller. Inte skall vi sitta och tala illa om folk. Religion och 

politik är heller inget roligt och jag tror vi börjar bli trötta och lite lulliga. Är det inte bäst att vi 

bryter upp? sa Isabella och harsklade sig för att få rösten stadig. 

- Ni måste komma och hälsa på mig fröken Isabella. Ni måste se Paris! Jacques log smäktande 

sensuellt. 

- Tack det skulle vara trevligt men jag tror inte mina föräldrar släpper i väg mig så långt. Hon 

återgäldade leendet förföriskt och tusen förhoppningsfulla tankar flaxade som fåglar i hennes 

huvud. 

- Jag kan ta den där korkbåten till Frankrike som jag talade om. Du reser med mig Isabella så 

kan vi slå runt i Montmartre! sa Anauto. Hans högljudda röst fick sorlet i lokalen att tystna och 

nyfikna halvöppna ögon riktades åt deras håll. 

- Ja det är väl ingen dum idé! Ni skall inte behöva bli besvikna det lovar jag. Jacques reste sig 

mödosamt från bänken. 

- Tack min herre, det var mycket trevligt att göra er bekantskap, sa hon och räckte fram 

handen. Hoppas vi ses snart igen! 

- Nöjet är helt på min sida fröken Isabella! A revoir, sa han och kysste hennes framsträckta 

hand. De båda männen omfamnade varandra och bestämde att ses nästa morgon. 

Det var över midnatt när kusinerna vinglade iväg hem mot Eliseos hus och Isabellas tanke 

formade sig till ord sedan de bränt på tungan en lång stund. 

- Hur skulle du kunna ta mig med på skeppet till Frankrike? 

- Hur? Det är väl bara att stiga ombord, om du vågar förstås. 

- Ja men... Manuel har sagt att man inte får ha kvinnor ombord, de lär föra olycka med sig. 

- Struntprat! Manuel kan väl inte veta allt. Anauto vinglade till och var nära att snubbla. 

- Säg nu, är det inte sant då? undrade hon och stöttade honom resten av vägen. 

- Jodå, somliga skepp tar inte med fruntimmer, andra tar hur många som helst och jag tar gärna 

dig med kära kusin. Märkte du att Jacques blev förtjust i dig? sa Anauto precis utanför ytterdörren.

Isabella slapp svara. Önskade komma i säng fortast möjligt. Hon var yr och glad men hade en 

konstig pirrande känsla spirande i kroppen.

13 

Skeppet hade klarat sig igenom två förskräckliga stormar, kommit ur kurs och förlorat flera 

dagar. De hade varit nära att kollidera med ett annat skepp, som plötsligt hade dykt upp i dimman 

från ingenstans. En del av passagerarna samlade sig kring prästerna för att gemensamt be om högre 

makters beskydd i de svåra och kritiska stunderna. 

Kapten Dalton hade så när spolats överbord då han flydde från den efterhängsna kvinnan 

Henrietta Williams, vars svartsjuke make vaktade henne som en hök. Hon gav både männen 

ombord och flaskan lystna ögonkast. Dalton var mest utsatt lång och stilig som han var. Hans ljusa 

hår och välansade mustasch attraherade den engelska damen så mycket att hon kom i flera gräl 

med sin man. 

Mrs. Williams make var segelmakare och förväntade sig gott arbete i det nya landet och 

hustrun planerade att starta ett hotell. Kapten Dalton var inte ett dugg imponerad över hennes 

uppenbarelse, liten och knubbig med åtsittande kjol som avslöjade för mycket välfärd. Det blonda 

håret kröntes oftast av ett pråligt diadem som höll det ostyriga håret något så när på plats. Hon var 

vulgär, tyckte Dalton. Inte bara för att håret såg ut som spunnet socker utan också för den kraftiga 

makeupen hon dag efter dag envisades med att kleta på sig. Då sjösjukan satte in, såg hon förfärlig 

ut med allt det svarta runt ögonen och grön i ansiktet. Hon var intelligentare än hon såg ut, men 

hade ett framfusigt och påträngande uppträdande. Hon gjorde allt för att snärja Dalton, som tyckte 

att hon bar sig fånigt åt. 

- Får jag be Mrs. Williams att ta mindre utmanande kläder på sig framöver, hade Dalton bett 

henne i ett tidigt skede. 

- Nej men kapten, står han inte ut med att se mina härliga former, kuttrade hon leende och den 

knallröda munnen öppnades och visade bländvita tandrader fulla med läpprött. 

- Det är inte för min skull. Jag tänker på mitt manskap som inte har tålamod att vänta tills de 

kommer i land. Ni kan råka väldigt illa ut. Mannarna skulle kunna begå myteri för er skull, så låt 

bli att fresta dem mera, sa han och avskydde människan framför sig, vände på klacken och gick 

irriterad därifrån. 

Visserligen tog madamen andra kläder på sig med lite mindre dekolletage, men hon slutade 

inte att fresta männen som med utsvultna blickar följde henne vart hon än skred fram.

Manuel och hans vänner ägnade mycken tid åt böner. Vid de tillfällena gick doktorn därifrån. 

Det blev för mycket Pater Noster för honom. Manuel och hans prästkollegor tyckte att resan varit 

värre än de föreställt sig, men att det ändå upplevdes stimulerande och nyttigt att känna på de faror 

som sjömännen alltid utsattes för. I brev skrev Manuel utförligt om resan och så fort han kom iland 

skulle breven sändas hem till familjen. Särskilda brev skrev han till Isabella, som ständigt var i 

hans tankar. 

Manuel gick promenader på däck så ofta vädret tillät och en dag stötte han ihop med kaptenen 

och de fick en pratstund. 

- Vart styr ni kosan efter det här äventyret, frågade Manuel där de stod vid relingen och 

spanade efter skymten av land. 

- Efter åtta dagar fortsätter jag till Rio de Janeiro med spannmålen som kommer i god tid före 

höstsådden. Där lastar vi tobak och koppar och tar med hem till Europa. 

- Då ligger ni kvar lite längre därborta? 

- Ja det får man räkna med. Skeppet skall ses över och segel skall repareras, men det är 

lossning och lastning som tar tid. Jag skulle önska att jag kunde bli av med Mrs. Williams i Para, 

men så väl är det inte, tyvärr. Jag fasar för att ha den kvinnan hängande efter mig och se alla 

dreglande karlar ända till Rio, sa Dalton uppriktigt och förtroligt. 

Manuel förstod men kommenterade inte med mer än en nickning. Han frågade i stället hur han 

skulle gå tillväga med sina brev och fick utförliga och sakliga informationer. Plötsligt tänkte han 

att Isabella borde träffa den här mannen. Han verkade ha allt det som en kvinna tycker om, men det 

fanns ett stort men. Han var sjöman. Manuel visste att systern aldrig ville ha den sortens karl. Det 

var alldeles för oroligt och nervpirrande att aldrig veta om ens man kom hem igen. Som om Dalton 

hade läst hans tankar sa han: 

- Det skulle vara mycket intressant att träffa er syster, fader Jeronimus. Jag har tänkt på henne 

ända sedan jag såg henne på kajen. Om ni ursäktar min rättframma fråga: Skulle jag kunna få 

adressen? Jag tänkte skriva till henne, sa han blygt och såg oförskämt pojkaktigt trevlig ut, tänkte 

Manuel, som plötsligt blev svartsjuk men lovade att lämna de ombedda uppgifterna. 

- Hur vågar ni ligga kvar så länge i dessa hamnar? Pierre talade om förskräckliga sjömaskar 

som äter upp skrovet på nolltid. Manuel ville kontrollera att han inte hade överdrivit. 

- Jaha, skrattade Dalton, de brasilianska trämaskarna arbetar som flitiga gruvarbetare, natt och 

dag och växer efterhand som de gnager. Det är därför som man måste måla avskavade ytor väldigt 

snabbt, då är de lättare att undvika. Stannar man länge på en plats måste båten dras upp på land, då 

dör insekterna. De tål inte syre. 

- Land i sikte! hördes utkiken plötsligt ropa där han satt högt uppe i masten med en tubkikare. 

Dalton fick annat att tänka på och Manuel återvände till sina vänner för att tala om den glada 

nyheten. 

Sakta gled Pride allt närmare land, men fick ligga kvar på redden några timmar i väntan på 

tidvattnet och kunde sedan segla in i hamnen där det myllrade av folk. Manuel hade magknip av

förväntan och blev knottrig över hela kroppen av rädsla då han såg all frodig grönska och 

halvnakna indianer som sprang omkring som yra höns. Var det någon slags välkomstdans eller 

krigsdans? 

Efter en lång väntan lades landgången ut och äntligen skulle deras fötter stå på fast mark. Det 

var bara det att det kändes konstigt att gå. Det var som om marken rörde sig under dem och Manuel 

kunde plötsligt förstå varför sjömännen hade en så underligt vaggande gång. 

En hästdragen vagn kom långsamt framrullande emot de fyra resenärerna. De hade tagit farväl 

av alla på skeppet och Pierre Lefévre hade till fots gått åt sitt håll sedan de avtalat att träffas igen. 

Han skulle bo alldeles i närheten av hamnen med tillgång till utrymme för de djur han bytte sig till 

mot sprit, armringar av metall och annat han stuvat ner i bagaget. 

Fader Bonitius välkomnade Manuel och de andra, skjutsade dem tryggt fram till en glänta ett 

stycke utanför själva staden. Den vältrampade röda grusvägen var vid infarten till missionärshuset 

kantad med nyfikna indianer som iakttog ekipaget. 

Manuel förundrades över all den mäktiga natur som mötte honom. Det tog nästan andan ur 

honom. De stolta höga träden, den omgivande täta vegetationen och alla lukterna och ljuden. Huset 

där de skulle bo, var också imponerande. Stort och vitt lyste det bländande i solskenet. En stor 

öppen plats framför entrén med underbara växter, rikt blommande med dofter som den ljuvligaste 

parfym, mötte dem välkomnande. Omtumlade och trötta önskade de bara att få installera sig i sina 

rum. 

Medarbetarna bodde i småhus en bit därifrån, men föreståndaren fader Bonitius domäner var i 

huvudbyggnaden där han hade sitt kontor och där även en liten kyrksal var inrymd. Fader Bonitius 

var en böjd äldre man som bott på platsen i tio år och upplevt både skogsbränder och 

indianöverfall. Han berättade att en man vid namn Eusebio Kino hade byggt många 

missionärsstationer på olika platser i landet och hade infört jordbruksmetoder hos indianerna 

främst då söderut. 

- Den här byggnaden har han också uppfört, men den skadades av eld vid ett åsknedslag strax 

efter det att jag flyttade hit. Vi har byggt upp den igen och ökat bekvämligheten något, sa han stolt 

och visade dem området runt huset. 

- Vad är det här för tingestar? frågade Antonius som sett något underligt hänga uppspänt i en 

konstig byggnad som bestod av pålar med flätat tak av naturens eget material. 

- Åh det är hängmattor, den bekvämaste möbeln i detta land! Men det är nödvändigt med 

solskydd och regnskydd som den här hyddan ger, skrattade han och slog ut med handen för att visa 

att det fanns flera liknande hyddor med gungiga sängar att avnjuta meditationsstunder i. 

- Aha, vi hade något liknande att sova i på skeppet, sa Antonius. 

Manuel sov oroligt första natten. Alla de nya intrycken hade gripit honom med en sådan kraft 

att det kändes som en flodvåg inom honom. Han trodde sig vara väl förberedd inför det nya som

väntade honom men förstod att han grundligt tagit miste. Allt var så annorlunda mot vad han 

föreställt sig. Luften var het och den tropiska fuktigheten med alla insekter och kryp kryllande på 

väggar och i tak irriterade honom. Mörkret var ogenomträngligt och svetten dröp från hela 

kroppen. Hans tankar kretsade kring Isabella i hopp om att kunna få ro både i kropp och själ. Till 

slut tog sömnen överhand. 

Tidigt nästa morgon vaknade han av en knackning på dörren och en mild röst uppmanade 

honom att komma till frukosten. Han tvättade sig omsorgsfullt, rakade sig och anlände till den 

stora ljusa matsalen där tio personer redan bänkat sig. Man åt under tystnad och sedan bar det av ut 

till indianbyarna till häst. 

Fader Bonitius berättade om de olika stammarna i området och att många jesuiter hade offrat 

sina liv under årens lopp. Eftersom indianerna kände sig förtryckta gjorde de då och då försök att 

befria sig från de vitas herravälde och däri ingick också försök att slippa bli indragna i de vitas 

religion. Det uppstod många konflikter och våldsamma handgripligheter. 

Fader Bonitius hade aldrig tvekat att lära sig indianernas språk men de flesta av indianerna 

vägrade lära sig prästernas. Manuel tyckte att fader Bonitius var en ganska känslolös och till synes 

hård och intolerant man. Han var vänligt avmätt och säkert mycket stark trots åldern och den böjda 

kroppen. Det var Manuels första intryck av sin överordnade och det visade sig överensstämma med 

hans kamraters uppfattning. 

Den lilla gruppen hade slagit sig ner utanför en gummiplantage. De åt sin enkla lunch medan 

fader Bonitius berättade om gummiträdens stora betydelse för hela norra Brasilien. De såg hur 

indianerna samlade in gummit från träden. Tömde dem på deras sav och i ett allt hastigare tempo i 

den tryckande värmen, sprang från träd till träd. 

- De måste hinna med en viss kvantitet dagligen annars blir de bestraffade av sin husbonde, sa 

prästen kallt och berättade att han själv utfört hotelser med hjälp av Guds ord mot indianer som 

inte hunnit med den kvantitet gummi de fått i uppdrag att samla in. Det hade varit senhores - 

plantageägarens önskan att sätta skräck i indianer som inte skötte sig. 

Spriten är också en bra metod för att få dem lätthanterliga. De vill ha mer och mer och får 

betala det med sitt arbete. De blir rusiga och omtöcknade av spriten och i och med detta kommer 

de i skuld till både Gud och senhoren. Om de trilskas eller vägrar samarbeta hotar jag dem med 

Guds förfärliga straff, det brukade hjälpa. Under rusdryckens påverkan kan man pressa ur vildarna 

mesta möjliga. Många dör. Att hota dem med att bli utlämnade till myrorna är också effektivt. Det 

händer att de binds i den stekande solen utan vatten och mat eller att de piskas på husbondens 

gårdsplan om de varit lata, sa prelaten som tycktes njuta av ämbetets makt. 

De fyra åhörarna satt tysta och lyssnade. Visserligen hade var och en av dem många både 

frågor och tankar i sina huvuden men ingen kom sig för att kommentera fader Bonitius. 

- Det bor en indianstam uppe i bergen dit många missionärer försökt tränga in. Men de är 

väldigt krigiska och mycket intelligenta och de verkar helt omöjliga att omvända. Ingen av 

missionärerna som besökt dem har återvänt, så jag kan trösta er med, att dit skall ni slippa rida. De

är fantastiska med pil och båge, de missar aldrig sitt offer så det finns gränser för vad vi utsätter 

oss för, slutade han och klev mödosamt upp på sin häst. Så red de vidare mot plantageägarens hus 

för att göra ett hastigt besök. Därefter begav de sig hem till stationen för att ha en aftongudstjänst 

före middagen. 

Upplevelserna och intrycken under dagen var tröttande och värmen pressande. Med välbehag 

sjönk Manuel, Antonius och Horracius ner i var sin hängmatta medan de beskådade den 

flammande solnedgången. I förtroende delgav de varandra sitt hjärtas mening om prelaten och var 

och en av dem bad Gud om förlåtelse för de syndiga och fula tankarna de hyste inom sig. 

I hoppfull optimism gav Manuel efter för tröttheten den natten och somnade med tanken riktad 

på indianernas suveräna byggnadskonst gällande deras hyddor. Han trodde det skulle bli svårt att 

närma sig det stolta folket som inte var direkt vackra med sitt kortklippta svarta hår men som 

utstrålade charm och naturlighet som ingen vit kunde efterlikna.

14 

Den egendomliga känslan Isabella känt i kroppen på kvällen, hade försvunnit till på morgonen. 

Under natten hade hon vaknat och frankt konstaterat att någon förälskelse var det inte fråga om. 

Inte heller någon spirande kärlek till Jacques. Han var inte direkt tråkig men ganska torr, hade inte 

ens så mycket humor som Anauto. Utan humor blir livet påfrestande och grått men att vara god vän 

med honom kunde hon mycket väl tänka sig. Det hände ju saker i hans omgivning och mannen var 

spännande. 

Med de tankarna tog hon farväl av sitt värdfolk och begav sig längs kusten mot Albufeira. Hon 

längtade till havet och hon hade ingen brådska hem. Ritten var menad som en utflykt i lugn takt för 

att njuta, känna friheten och låta Domingo bestämma farten. Han tyckte om att galoppera långa 

sträckor men ville inte bli hetsad, så det blev lite trav och lite skritt däremellan. 

Det undersköna landskapet blickade lika vänligt mot henne som människorna som levde där. 

Det portugisiska folket var tystlåtet, vänligt och nyfiket. De skådade alltid ut över det stora havet 

och äventyret. Tillbakadraget levde de sitt arbetsamma liv utan klagan. 

Isabella passerade avtagsvägen mot Silves och red österut mot Lagos. Stränderna bredde ut sig, 

långa nästan milsvida med gulvit sand där små inbjudande vikar bildats mellan de mäktiga 

rödskimrande klippformationerna som stupade brant ner i havet. Havet växlade mellan intensivt 

blått och smaragdgrönt. 

Domingo tycktes njuta lika mycket av färden som Isabella. Han känner nog friheten också 

inom sig, tänkte hon medan fruktodlingarna, mandel- och fikonodlingarna avlöste varandra i rask 

takt i det böljande landskapet. Vädret var perfekt. Hela dagen sken solen men värmen var inte så 

stark och pressande att det blev besvärande. Dessutom fläktade ljumma vindar från havet där 

solstrålarna glittrade och kastade sina reflexer mot klipporna. 

Staden Albufeira låg framför henne, uppbygd på kullar och från den västra kullen hade hon en 

enastående utsikt över Atlanten och oändligheten. Moriska tiden hade satt sin prägel på den vita 

staden som klättrade uppför de grönskande kullarna och de röda klipporna. 

Hon red till fiskehamnen och på torget köpte hon bröd och frukt för att döva hungern. Den 

friska klara luften gjorde henne både rosig och rusig och retade aptiten. De vackert målade 

fiskebåtarna hade lustiga mönster och grälla färger där de låg uppradade på stranden. Fiskarna satt

i grupper mellan sina båtar och lagade näten. De umgicks glatt och otvunget och tittade nyfiket upp 

då Domingo stolt klapprade fram i vattenbrynet. Isabella kände sig som en gudinna uppstigen ur 

havet på sin vita springare på väg mot okända mål. Mot något som bara framtiden kunde upplysa 

om. 

Hon sökte sig till den varma mjuka stranden där hon åt de inköpta varorna samtidigt som hon 

insöp dofterna av tång och saltvatten. Länge satt hon försjunken i tankar och lät vinden leka i det 

långa utslagna håret. De brunskimrande ögonen letade sig ut över vattenytan och hon kände sig 

ensam i universum. Om bara Manuel varit med mig, tänkte hon och kände tårarna bränna bakom 

ögonlocken. Hon visste att det var egoistiska önskningar men kunde inte motstå att ge utlopp åt 

dem. För att kyla av känslorna, tog hon av sig strumpor och skor och höll upp kjorteln över knäna. 

Vattnet var underbart! Skulle hon våga lägga av kläderna och bada hela sig? Hon tittade sig 

omkring. Ingen människa syntes på den öde strandremsan. Utan att tveka tog hon raskt av 

klänningen, underkjolen och i den upphetsade ivern åkte både linne och byxor av. 

Hon stod där naken och försökte skyla sig med händerna. Ängsligt såg hon sig omkring men 

inte en människa syntes. Måsarnas skri blandades med vindens och havets sång. Snabbt sprang hon 

ut i det ljumma vattnet som omslöt hennes späda kropp. Hon dök under den skimrande klara 

vattenytan och granskade snäckorna och småkrypen på bottnen där solstrålarna lyste upp som en 

lykta. 

När hon kom upp för att hämta luft såg hon till sin fasa två hundar slita och dra i hennes kläder. 

Hon kunde inte bestämma sig för om hon skulle stanna kvar i ljuvligheten eller rusa upp och 

konfrontera hundarna som slogs om sitt byte. Med en gäll vissling försökte hon påkalla djurens 

uppmärksamhet men de var döva för alla signaler. Däremot hade Domingo hört sin ägarinna och 

närmade sig vattenbrynet i språng. Hundarna tog ingen notis om hästen utan gjorde sina 

krumsprång letande i kläderna. Isabella visslade Domingo till sig och i skydd av honom steg hon 

upp på stranden och lyckades köra iväg hundarna, som sprang bort med var sin klädtrasa i munnen. 

Hennes syndiga kropp hade försatt henne i en svår situation men de flesta av kläderna var kvar 

fast i trasor. Huttrande av vinden torkade hon den mesta vätan av kroppen och håret och drog 

beslutsamt på sig finklänningen som legat i sadelväskan. Bättre brödlös än rådlös, tänkte hon 

tappert och en aning förargad över de förstörda kläderna. Två unga män stod en bit bort på den 

annars så tomma stranden. De hade iakttagit händelseförloppet och närmade sig Isabella med stora 

kliv. 

- Är fröken skadad? undrade den ene av männen artigt och log roat. 

- Nej, men tack för omtänksamheten, svarade hon och knäppte snabbt klänningslivet och satte 

upp håret med några kammar. 

henne. 

- Vi kan passa kläderna om fröken vill bada mera! flinade den andre och kisade närgånget på 

- Tack det får vara till en annan gång, sa hon och svingade sig snabbt upp på hästen. Med 

bultande hjärta och blossande kinder red hon harmset därifrån.

Dagarna gick och blev till månader. Breven kom med jämna mellanrum från Manuel och 

Isabella slukade hans berättelser med hela sitt väsen. Hon hade haft en obehaglig båtresa till 

Frankrike med Anauto. Sjösjuk och ynklig och inte särskilt trevligt sällskap åt någon, hade hon 

önskat att hon inte följt med, men då skeppet lastat med kork och oliver anlöpte Le Havres hamn 

blåste all ångerfullhet bort i takt med hamnens många ljud. 

Anautos matroser och besättningsmän skötte om lossning och lastning av nya varor 

tillsammans med hamnarbetarna och fick i uppdrag att vaka noggrant över båten medan deras 

kapten for i väg med den förtjusande uppenbarelsen i en fin svart kaross. Styrmannen höjde en 

tumme och gav Anauto en gäckande blinkning till farväl då vagnen for iväg i ett moln av torrt grus. 

Det blev en lång resa, men i skymningen hade de nått Paris. Omtumlade med ömma bakar och 

styva leder letade de sig till fots uppför Montmartre. Den slingrande och backiga gatan var kantad 

med kaféer, krogar, vin och ölstugor. Små butiker låg inrymda här och var i de låga husen och 

överallt syntes skyltar med namn på konstnärer och författare. En helt ny sorts musik nådde 

Isabellas öron. 

Romantiska toner från mousettedragspel, sång, skratt och grälande fransmän. Ljud som 

blandades med lukter och utdunstningar. Nästan uppe vid Sacre Ceurkyrkan, på en öppen plats 

liknande ett torg mellan de låga husen, visade en skylt att de befann sig på Place du Tertre. Där 

träffade de Jacques med sin glada uppsyn och vidöppna famn. Han gick dem till mötes med långa 

kliv, tog båda i sina armar och utryckte sin översvallande glädje över att se dem igen. 

De hade inte hunnit mer än inom dörren förrän Jacques, till Isabellas stora förvåning, 

överräckte La Fontaines "Fabler" till henne. Han hade inte glömt sitt löfte. Hon blev både rörd och 

glad över gesten. 

Dagarna avlöste varandra i ett allt hastigare tempo. Jacques ville visa upp sin stad som han var 

så stolt över. De presenterades för hans vänner och bekanta, besökte historiska platser och 

berusades av atmosfären som fanns överallt. Livet lekte och det var fest varje kväll. 

En dag friade Jacques till Isabella men fick korgen samma eftermiddag då en svensk författare 

anlände till avskedspartyt som Jacques höll för Isabella och Anauto. Den högreste ståtlige 

svensken med ett ständigt leende på läpparna, vänliga blå ögon och grå peruk med lockar tätt 

slutande intill öronen, hälsade hjärtligt och belevat på gästerna. Hans klädsel var klanderfritt 

elegant med en vit halsduk under brokadvästen. 

Isabellas ögon var fastnaglade vid mannen. Han utstrålade lugn, trygghet och harmoni där han 

gick runt med sitt vinglas som om han letade efter någon. Hans ansikte var finmejslat och 

aristokratiskt. För ett kort ögonblick möttes deras ögon. Isabella slog ner blicken inför de intensivt 

blå som mötte hennes. Hon blev irriterad på sig själv över den underliga känsla som gripit tag i 

henne och då hon åter lyfte blicken var han utom synhåll. 

- Vem är mannen i grå peruk? frågade hon Jacques när han slöt upp vid hennes sida för att få 

en dans.

- Jaså, du har fått upp ögonen för svensken! 

- Ja, han ser intressant ut och verkar annorlunda. Kan man väl inte undgå att märka. 

- Vill du bli presenterad för honom? sa Jacques plötsligt och stannade upp mitt i dansen. Han 

tittade roat på henne då hon nickade rodnande. 

De letade sig ut genom danshavet och nådde biblioteket där "grå peruken" stod och pratade 

med en äldre korpulent herre på engelska. Jacques höll tillbaka Isabella en kort stund för att inte 

klampa in och avbryta männens ivriga samtal. Isabella förstod att det handlade om berg och 

uppfinningar. 

- Han heter Emanuel Swedenborg och blev adlad i fjol. Han är någon slags professor eller 

ingenjör men jag känner honom inte så väl. Fadern var biskop i alla fall. Det är en vän till mig som 

tagit hit honom. Han tycker liksom du att svensken är en fascinerande personlighet, viskade 

Jacques i hennes öra och gav öronsnäckan en öm kyss. 

Plötsligt tittade svensken åt deras håll då ett klingande skratt hördes från Isabella. Han 

ursäktade sig inför engelsmannen och gick leende med utsträckt hand mot Isabella. Jacques 

ursäktade sig och plötsligt var hon helt allena med en främmande man. De slog sig ner i var sin 

fåtölj bredvid balkongfönstret som vette mot den larmande gatan utanför. 

Osäker på engelskan som Isabella var, samtalade de bäst på franska eller latin om allt mellan 

himmel och jord. När hon undrade om hans yrke, förklarade han vad ordet assessor innebar. 

- 1717 började jag vid Bergskollegium där jag sysslar med uppfinningar, sa han och mötte 

hennes fladdrande blick. Hjärtat dunkade i hennes bröst och den attraktiva dragningskraften från 

hans utstrålning gjorde henne både varm och kall om vartannat. 

- Åh så intressant! Törs man fråga vad slag av uppfinningar min herre har förverkligat? sa hon 

och tog en smutt av vinet han hällt upp i hennes glas. 

- Det är inget märkvärdigt men musikmaskinen är jag ganska nöjd med. Han gjorde en kort 

beskrivning hur en sådan apparat fungerade. 

- Är ni här i affärer eller för att hämta inspiration, undrade hon lågmält och stilla medan deras 

blickar drogs till varandra som magneter. 

- Ja, nöje kombinerat med affärsmöte och även ett religiöst studium, sa han älskvärt och 

berättade att han älskade barn, stora som små. Samtalet kom osökt in på barnuppfostran. 

- Jag håller helt med om att barn skall få göra det som de har håg för och barn skall få ställa 

frågor. Behandlar man barnen på ett klokt vis, kommer de att uppfostra sig själva. Barnen skall 

behandlas naturligt, inte som idioter vilket många föräldrar tycks tro. Barn begriper mer än 

föräldrarna ibland, sa Swedenborg. Hans mjuka vänliga röst attraherade Isabella, som naturligt och 

frispråkigt förde samtalet vidare: 

- John Locke, engelsman, utbildad läkare och pedagog har fina synpunkter på skolan och 

uppfostran. Han utkom med "Tankar om uppfostran" 1693 och särskiljer i sin framställning tre 

uppfostringsområden: Fysisk fostran, moralisk- etisk och teoretisk uppfostran. Han menar att 

karaktärsdaningen uppnås genom fostran till självbehärskning. Begär tyglas genom förnuft och det

kan inte ske annat än genom djupverkande vanebildningar. Isabella hämtade andan och smuttade 

på vinet. Äntligen någon hon kunde diskutera öppet med. Hon njöt. 

- Han är mycket intressant och ganska rolig att studera, sa Swedenborg muntert och fortsatte: 

Jag kom att tänka på hans uttalande: Att vi fryser mindre om händerna än om fötterna, beror på att 

vi skämt bort oss med skor. Han menar att fysisk härdning är nyttig och jag håller med, men jag 

tycker han går lite för långt då han anser att barnet kan låtas ha trasiga skor så att regnvatten kan 

rinna ut och in. 

Båda skrattade åt tanken på att gå utan skor i kyla. Särskilt i Sverige där snön kunde ligga 

manshög på vintern. 

- Han är också emot kroppsstraff och förödmjukande tillmälen mot barn och hans mål med 

uppfostran är inte den kristna utan en i sitt sociala sammanhang funktionsduglig profan människa, 

fortsatte Swedenborg. 

- Han har rätt i mycket men det är inte så enkelt. Jag känner en del som tycker att barnen skall 

skyddas mot samhällets negativa krafter och inflytelser. Men föräldrarna kan väl inte veta vad som 

är bäst för barnen. Skyddar man dem för mycket blir de små liven sårbara och ömtåliga, sa hon 

engagerat och ivrigt. 

Tid och rum glömdes bort genom de sympatier som utvecklades. De kände varandras 

vibrationer och den starka dragningen mellan dem öppnade för en spirande vänskap. Han berättade 

om sitt land, avlångt och kallt, men det verkade vackert. Isabella skulle gärna velat se det med egna 

ögon. 

De beslöt att träffas dagen därpå trots att hon visste att Anauto skulle protestera eftersom deras 

avfärd från Paris var förlagd till dagen efter. Hon ville absolut träffa denne mystiske svensk minst 

en gång till. Lika ledsen och förtvivlad som hon varit när Manuel lämnade henne, lika uppåt och 

ivrig hade hon blivit denna dag. Hon bestämde sig för att stanna några dagar till. 

Gästerna avlägsnade sig inte förrän efter midnatt. Isabella och Anauto begav sig med droska 

till sitt övernattningsställe, pensionatet på Ile St. Louise, en av öarna med smala stenlagda gator 

och höga hus. Vid kajen längs floden Seine löpte en trädallé med promenadväg där kusinerna före 

sänggåendet flanerade. Isabella fick sig en ordentlig överhalning av Anauto då hon berättade om 

sina planer. 

- Det är inte kärlek det är frågan om, bara vänskap och jag känner på mig att han bär på 

mystiska hemligheter som gör mig nyfiken och så är han inte katolik! öste Isabella ur sig medan 

hon trotsigt vandrade vid hans sida mot natthärberget. 

- Vad skall dina föräldrar säga tror du? Det är ju jag som ansvarar för dig. De blir rasande på 

mig för dina påhitt, sa han i en både besviken och arrogant ton. 

- Bry dig inte om det. De är vana vid att jag går min egen väg och kommer att förstå när du 

sänder mitt brev till dem, sa hon och lyckades lugna ner honom. 

- Hur skall du komma hem då? Han var allvarligt oroad, tog henne häftigt i armen och 

bromsade upp stegen.

- Det ordnar sig! Jag kanske hamnar i Norden och får gå klädd i skinnkläder. Det lär vara 

iskallt där, skämtade hon och klappade honom mjukt på kinden. 

- Du är inte riktigt klok Isabella! Tänk att man skall behöva skämmas för dig så som du bjuder 

ut dig, sa han modstulet och sneglade på henne, men hon bara skrattade. 

- Jaså du tycker det, att jag är förförisk, det var ju en härlig komplimang! Synd att du skäms så 

för mig. Jag är gammal nog att ta hand om mig själv och hade jag varit du, skulle jag varit stolt 

över en kusin som vågar möta den stora stygga världen utan skygglappar istället för att stanna 

hemma och bli mossig, gammal och ful, sa hon och skrattet bubblade ut och fyllde den franska 

luften och blandade sig med vitlöksdofterna i sommarnatten.

15 

Flera månader hade gått under hårt arbete för Antonius och Manuel, eller fader Jeronimus, 

namnet som han blev tvungen att konsekvent använda. Hela dagarna bedrev de sitt värv 

tillsammans sedan Horracius insjuknat efter några veckor och vårdades på missionsstationen. De 

red runt i omgivande territorier. Övernattade hos indianstammen medan de undervisade och 

predikade. Red vidare till nästa anhalt och var på så sätt borta några veckor i taget. 

Marajo, staden vid Amazonflodens mynning tog bara en dagstur. Några av indianbyarna låg i 

utkanten av staden och hade vänligt sinnade innevånare, medan en annan by ett stycke uppför 

floden, beboddes av avvaktande och aningen misstänksamma individer. De hade haft besök av 

några jesuitpräster tidigare men var fortfarande okuvligt halsstarriga och oemottagliga. 

Indianhövdingen ville inte komma till mötet som prästerna anordnat och därför blev det ingen 

uppslutning alls. 

Fader Antonius och fader Jeronimus sökte upp honom, presenterade sig och talade med honom. 

Sonen tolkade samtalet: 

- Vi har inte kommit bara för att göra er till vår monarks hängivna undersåtar utan vi har 

påvens välsignelse att på hans begäran fullfölja vårt uppdrag med att ge er möjlighet att få veta och 

lära er om den rätta läran. Vår Gud är sträng men rättvis. Om man följer hans ord och tror på 

honom blir livet både bättre och lättare, förklarade Antonius under högtidliga former. 

- Vad tror han där? frågade hövdingen. Sonen pekade på Jeronimus. 

- Jag vet att det är sanningen. Någon annan Gud eller sanning finns inte, sa Jeronimus myndigt 

och överlämnade sin bibel till hövdingen för påseende. För indianerna var detta naturligtvis ett 

obegripligt svammel som kunde ha utlöst bråk och tumult. Men hövdingen satt lugnt där han satt. 

Gjorde tecken då och då och samtalade med sina indianbröder. 

Det gav inget resultat. Efter en hel dags predikande och svarande på frågor, red prästerna 

tillbaka till Marajo där de inkvarterat sig för natten. 

På kvällen då de båda satt på härbärgets terrass och avnjöt solnedgången tänkte Jeronimus, 

som var indianvänlig men inte vågade visa det för Antonius, att egentligen hade ingen rätt att 

tvinga indianerna att vara lydiga mot monarken eller påven. Det skulle inte behöva diskuteras så 

evinnerligt mycket. Ville de inte fick de väl slippa. Men man måste ju prova att övertyga dem.

- Vad gör vi om de vägrar höra på oss? Tycker du vi skall tvinga dem? sa han till Antonius som 

hela tiden satt och viftade bort insekter framför ansiktet. 

- Det måste vi väl! Varenda värvad själ får vi plus för hos påven! Har du börjat bli byxis eller 

är du bara trött? frågade vännen slött. 

De satt kvar ute en god stund sedan mörkret omslutit dem. En lykta hade placerats på deras 

bord och tillsammans med övriga lyktor spreds ett svagt flackande ljus över gästerna. Livligheten i 

staden hade inte avtagit. Det verkade snarare som om de flesta innevånarna vaknat till liv genom 

mörkret och svalkan. Snart skulle regntiden börja men ännu hade de någon månad på sig att 

utforska området och göra nytta. Som om Antonius hade läst hans tankar, sa han med dov och 

ansträngd röst: 

- Jag måste få prata med dig Jeronimus. Eftersom vi är här och rår oss själva och ingen 

kontrollerar oss, kan vi gå in på ditt eller mitt rum? 

Männen reste sig och gick i sakta mak genom härbärgets välbesökta utrymmen. Sjungande och 

skrålande dansade vita lantarbetare, mulatter och en och annan indian omkring. Tobaksröken låg 

som en tjock ogenomtränglig dimma över lokalen, men det märkte inte de övriga gästerna. De 

roade sig med det som stod till buds. Framför Antonius dörr stannade Jeronimus tveksamt. 

- Du vet att det är emot reglementet att gå in i en annans rum! Kan vi inte tala med varandra 

någon annanstans? sa han och torkade svetten ur pannan med en tunt kläde. 

- I det oväsendet! Kom nu! Det rör hjärtefrågor förstår du, sa Antonius på gränsen till otålighet. 

Jeronimus orkade inte tänka sig för längre, utan lät sig övertalas i hopp om att han kanske 

kunde bistå vännen med att lyssna på hans problem. Han gick in i det spartanskt möblerade 

rummet, som var en kopia av hans eget. Han ställde sig vid fönstret och beundrade månens ljus, 

som kastade sitt silvriga sken in i rummet och var så starkt att de inte behövde tända någon lykta. 

Hans tankar var uppfyllda av Isabella och stunder då de gemensamt beundrat den förtrollande 

månen. Han var så upptagen av tankarna att han inte märkte att Antonius vidrörde hans arm. Inte 

förrän han kände hans armar omkring sig som upphetsat smekte hans nacke och kyssarna som 

översållade hans ansikte. Besvärad och äcklad drog han sig snabbt undan och där stod Antonius 

spritt naken. 

- Du är ju inte klok! Vad är det du håller på med? Ta genast på dig kläderna igen! utbrast 

Jeronimus ilsket och gick bort mot stolen där Antonius lagt sina prästkläder. Men Antonius drog i 

stället filten av sängen och svepte om sig, satte sig ner på sängen. 

- Du ville tala med mig eller var det bara ett fult knep för att få in mig här? frågade Jeronimus i 

något lugnare ton. 

- Sätt dig här hos mig så skall jag förklara. Antonius visade med en gest på bädden. 

- Har du varit ihop med någon flicka nån gång? frågade han Jeronimus. 

- Nej det har jag inte. 

- Var inte arg på mig min vän. Jag längtar och trängtar efter dig. Just i kväll känns det särskilt 

svårt, sa han lamt och lutade sig mot Jeronimus som satt rak och stel som en pinne.

- Om du försöker några dumheter så blir jag inte din vän länge till. Jeronimus makade på sig. 

- Vad skall jag göra? Det kommer i sängen nästan varje kväll. Jag har inget dåligt samvete för 

jag kan inte rå för det. 

- Du kan inte bikta dig för mig men jag skall hålla tyst om det här ifall du inte gör om det! 

- Jeronimus var inte så hård! Smek mig så skall jag smeka dig. Varför skulle vi inte kunna ha 

lite skönt när Gud ordnat så vi får vara helt för oss själva. Antonius kröp ur filten och började 

knäppa upp Jeronimus kläder. Panikslagen for han upp och stötte Antonius tillbaka i sängen. 

- Tror du jag är en idiot? Tror du jag riskerar allt bara för en syndig stund med dig? Hur kan du 

vara så inbilsk? Begriper du inte att den frestelsen har Gud gett oss för att testa oss? Jeronimus var 

arg, kände sig förolämpad. Han vände sig om för att gå. 

- Gå inte, snälla Manuel stanna en stund till. Förlåt mig! Håll om mig bara, sa han och smög 

sin nakna kropp intill vännens. 

- Du får inte kalla mig Manuel, jag heter inte så längre. Har värmen stigit dig åt huvudet så får 

du ta och svalka av dig! Han drog sig ifrån Antonius som svepte filten om sig och sjönk ner på 

sängen. 

- Känner inte du av lustar? Hur gör du då? Antonius ögon blev smala som springor då han 

betraktade Jeronimus som var färdig att gå för andra gången. 

- Jag kämpar, ber och tänker på annat, svarade han lugnt. Det får du också göra. 

- Kan vi inte be tillsammans? hann Antonius fråga. Men vännen försvann som en oljad blixt ut 

genom dörren. 

Jeronimus rusade in på sitt rum och låste dörren, föll på knä, bad och vred sina händer av 

vånda. Han gjorde alla de andliga övningar han lärt sig som prästkandidat och som vädjade till 

viljan och förståndet, till fantasin och samvetet. De brukade vara ett verksamt medel för att få 

självkännedom. 

Det var nog i rättan tid som jag lämnade Antonius rum, tänkte han då han lagt sig i bädden och 

blivit fri från alla känslor som rört upp hans inre likt ett stormigt hav. Han tyckte synd om vännen 

som plågades av erotiska känslor men samtidigt kunde han inte förstå att Antonius ville ge sig på 

honom. Jeronimus var skrämd över den plötsliga oblyghet som vännen visat och det gav panik. 

Han tittade på månen som hängde i trädkronorna och hittade Södra Korsets stjärnbild vars fyra 

ljusstarka stjärnor bildade ett kors som avtecknade sig mot det svarta himlavalvet. Sjömännens 

ledstjärna, Nordstjärnan, hittade han inte för den tänds inte på Brasiliens himmel. Fladdermössen 

fladdrade in och ut genom trädens skuggor liksom hans tankar och självförebråelser. 

Några dagar senare lämnade de Amazonas som för alltid skulle bli en symbol för Jeronimus. 

En symbol för allt färgsprakande och exotiskt, farligt och äventyrligt. När de återkommit till Para, 

väntade ett brev på honom från Pierre. Ivrigt kastade han sig över de få raderna, som talade om att 

Pierre skulle på sin andra krokodiljakt om två dagar och ville ha Jeronimus med sig.

De båda hemvändande prästerna blev hjärtligt mottagna på stationen. Det ordnades en enkel 

ceremoni till deras ära och alla tog del av deras rapporter ur vilket det framgick att det mesta som 

utförts och åstadkommits varit framgångsrikt. 

Mot kvällen hölls en minnesgudstjänst över Horracius, som avlidit några dagar innan. Doktor 

Bradley var djupt bedrövad över att inte ha kunnat rädda hans liv, medan fader Bonitius inte visade 

någon nämnvärd sorg. Han talade istället om all mark som kyrkan tillskansat sig över hela 

Brasilien. Kyrkan var den största och effektivaste jordägaren och det var inte bara jesuiter som 

samlade under sig stora jordarealer, de samarbetade med franciskaner och dominikanska ordnar. 

Marken blev kyrkans via inköp, förläningar eller donationer från privatpersoner. Stolt berättade 

han om de enorma områden och stora människoskaror som jesuiterna rådde över. 

Antonius, Jeronimus och doktor Bradley tillbringade några timmar tillsammans på kvällen i 

hängmattornas "hus". De kunde tala ostört och prästerna ville gärna veta varför Horracius dog. 

- Han var dålig redan när ni for iväg, men repade sig för att sedan bli sjuk igen. Det tillstötte 

komplikationer och det orkade inte kroppen med, berättade Bradley. 

- Vad för komplikationer? undrade Jeronimus. 

- Malaria. Det verkade som om han var på bättringsvägen även från den åkomman. Vi bad för 

honom ständigt och jämt men ingenting hjälpte. 

- Hans tid var väl ute. Han hade förmodligen fullgjort sitt värv här på jorden. Herren Kristus 

förbarmade sig över honom, mässade Antonius, som också var djupt gripen över Horracius 

tragiska bortgång. 

- Ni ser solbrända och friska ut men ni har magrat, sa doktorn efter en stunds tystnad. 

- Vi har nog aldrig varit så mycket utomhus tidigare och aldrig svettats så mycket som nu, 

kommenterade Jeronimus och kastade en hastig blick på Antonius, som hade ett belåtet smil på 

läpparna. 

- Ni ser väl till att inta ordentligt med vätska så ni inte förtorkar, sa doktorn och berättade att 

han vunnit flera nya själar till kyrkan genom att bota deras kroppsliga åkommor. Som tack hade 

några av indianerna inbjudit honom till ett bröllop. 

- Kom indianer frivilligt till dig! Antonius reste sig halvvägs upp från hängmattan. 

- Nja, en del kom självmant men fader Bonitius låg bakom då det gällde övertalning till 

behandling. Undrar vad han lurat dem med? sa Bradley fundersamt och kliade sig i huvudbotten. 

- Hur var det på bröllopet? Antonius vände sig nyfiket på sidan och vilade huvudet mot 

handen. 

- Det var ett mycket konstigt och underligt sätt att gifta sig på, men för all del, för dem var det 

kanske höjden av romantik. Det började med underliga ritualer på stranden. Plötsligt traskade 

bruden ut i vattnet, vitfärgad över hela kroppen och blommor i håret. Hon hade bara ett skynke om 

sig. 

- Förlåt att jag avbryter men var det på den här stranden där Pierre bor? undrade Jeronimus.

- Nej det var vid en lagun söder om staden, sa doktorn och fortsatte: Alla släktingar och 

inbjudna stod och tittade på medan hon travade ut och när vattnet nådde henne till midjan, blev det 

fart på brudgummen. Han for som en ljus raket efter henne också halvnaken och uppmålad med 

blomsterkrans i håret. Precis då hennes huvud försvann under vattenytan, nådde han fram till 

henne och sen var båda under vattnet en lång stund. När de hand i hand kom gående in mot 

stranden, var skynkena borta, färgen och blommorna också. Kan just undra vad de gjorde där i 

vattnet. Bradley tittade på de andra som uppmärksamt lyssnade. Alla brast i skratt. 

- Ja, vad hände sen? frågade Antonius som kände av sina egna lustar. 

- Jo bruden försökte smita ifrån sin man, som jagade och fick tag i henne. Gång på gång 

upprepades leken. Jag började bli trött på det där då äntligen en anhörig svepte in dem i var sitt 

kläde och grävde ner dem till brösthöjd i en sandgrop. Brudens far läste besvärjelser, ritade i 

sanden och hängde halsband av torkade sjöstjärnor och snäckor runt deras halsar. Han hoppade 

runt och krumbuktade sig. Brudgummens far gjorde likadant men av honom fick de halsband av 

djurtänder. Sen satt brudparet mitt i ringen i sin grop och de närvarande dansade vaggande runt 

dem och sjöng av hjärtans lust. Hur romantiskt och festligt som helst! slutade doktorn skrattande. 

- Skriver du också rapporter? frågade Jeronimus. 

- Klart jag gör! Kryddar ordentligt också så blir "papa" Bonitius lycklig! Bradley blinkade med 

ena ögat mot sina vänner. Jag är väldigt tacksam så länge jag kan gå och pinka utan att behöva 

rapportera det, fortsatte han. 

- Vad har du annars gjort mer än att bota vildar och övervaka bröllop? undrade Antonius. 

- Det var ju förstås inte bara indianer som kom till mig. Både svarta och vita i en salig 

blandning kan ju också få krämpor. 

- Har du inte varit på härbärget och slagit runt? Antonius röst lät ansträngd av återhållen 

nyfikenhet. Han hade väntat sig att få höra lite omoraliskt skvaller. 

- Nej du, de förträffliga rapporterna tar för mycket tid och är jobbiga. Jag har sett mig om i stan 

och funnit att den består till största delen av oduglingar, diverse skurkar och översittare. Doktorns 

skratt var så hjärtligt att det ekade mellan träden. 

I samma stund försvann de sista solstrålarna bakom mörka hotfulla moln. Vinden tilltog i 

styrka. Det susade och brusade i trädens kronor och stammarna böjde sig olycksbådande i vinden. 

Minuten efter öppnade sig himlen och regnet öste ner. De tre männen drog sig skyndsamt inomhus 

för att en stund senare uppleva att det tropiska ovädret tog lika fort slut som det börjat. Månen steg 

upp på en klar himmel och natten sänkte sig över staden och människorna. 

Antonius betraktade avundsjukt Jeronimus när han förberedde sig för krokodiljakten. Lite 

spydig i tonen framhöll han att det kunde ju inte vara något vidare trevligt att delta i. Jeronimus 

låtsades inte förstå hans undertoner i synnerhet som han tidigare tyckt att det var en god idé med 

äventyr och spänning i tillvaron. Men det var innan Jeronimus avfärdat hans närmanden. Sedan

dess hade det blivit en klyfta mellan dem. Jeronimus lovade sig själv att inte bekymra sig, kanske 

gick det över och rann ut i sanden. I alla fall hoppades han det. 

Solen sken från en kristallklar himmel, fuktigheten låg som ett lock över staden. Vinden var 

bara en svag bris från havet då Jeronimus den sena eftermiddagen infann sig hos Pierre på avtalad 

tid. Pierre hade samlat ihop allt som behövdes för jakten och det låg i en hög på stranden. Den 

kanotliknande båten väntade på att bli sjösatt och lastad, men Pierres två medhjälpare hade inte 

anlänt. 

De båda vännerna satte sig i sanden bredvid båten och väntade. Pierre tände sin pipa, satt lugnt 

och blickade ut över hamnen och havet. 

- Jag har funderat på om jag inte skulle följa med er till Bahia (San Salvador) och göra lite 

affärer där också, sa han fundersamt. 

- Det vore ju trevligt! Har du plats till fler djur och klarar de sig medan du är borta? Jeronimus 

förstod inte hur Pierre kunde ta hand om så många olika djur och sköta dem perfekt. 

- Jag har både papegojor, ormar och fåglar så det räcker och mina medhjälpare ser till dem mot 

en ringa betalning medan jag är borta. Det är inga problem. Det som är mitt problem är att få tag i 

en speciell sorts fågel som bara finns i trakten kring Bahia och som jag länge har letat efter. Jag 

känner flera av indianstammarna så vi kan slå följe när du och Antonius skall ut på era 

missionsuppdrag. Vad tycker du? sa vännen glatt och tittade rakt in i Jeronimus kisande ögon. 

- Jovisst, det har jag ingenting emot och säkert inte Antonius heller. 

- Du kanske förstår varför han inte får följa med oss ut idag? sa Pierre förtroligt. 

- Nja, jag kan väl gissa, men kanske jag har fel. Jeronimus petade i sanden med en pinne och 

sänkte blicken. Har Thomas fått veta något? tänkte han oroligt. 

- Jag tycker mycket om Antonius, men han är lite väl sprallig och rastlös för att kunna sitta 

stilla i kanoten så många timmar och dessutom hålla tyst. Jag har märkt att han är förälskad i dig 

och jag vill inte utsätta någon av er för frestelse. Förstår du vad jag menar? sa Pierre och stoppade 

en ny pipa samtidigt som han iakttog Jeronimus reaktioner. 

- Jag vet... jag förstår vad du talar om. Han har visat sina känslor på många sätt och jag vill 

undvika kontroverser med honom. Jag vill sannerligen inte uppmuntra honom. Jag tror han förstått 

det nu. Jeronimus stirrade förläget och generat ner i sanden. 

- Stackars sate, sa Pierre och reste sig. Precis då kom två indianer gående med stora kliv. Långa 

och resliga, stolta som furor, inte purunga men säkert unga tillräckligt för att vara till stor hjälp 

under jakten samt att paddla kanoten, tänkte Jeronimus, som genast tyckte om dem och deras 

vänliga leenden. 

Gemensamt sjösatte de fyra männen kanoten, lastade i provianten och det andra som låg på 

stranden. De klev ombord och satte sig tillrätta. Det var trångt om utrymmet och hur skulle det då 

inte bli när bytet eller fångsten också kom ombord? undrade Jeronimus för sig själv och började 

fundera över vad han gett sig in på.

Det var inte spänningen i jagandet som han mest eftertraktade eller var intresserad av. 

Egentligen tyckte han inte om jakt i någon form. Obehagligt djurplågeri berörde honom illa. Men 

för att få uppleva mer av den tjusande naturen vid Amazonfloden, fick han stå ut med det övriga. 

Han trodde inte att Pierre var någon djurplågare än om han var råbarkad och grovhuggen i sitt sätt 

och tal allt emellanåt. 

Kanoten gled ljudlöst fram över vattnet medan paddelårorna flög som lärkvingar upp och ner i 

det blågröna klara vattnet. Den glödande solskivan sjönk allt djupare ner mot horisonten då de 

närmade sig Amazonflodens mynning efter några timmars färd. 

I de sista skälvande minuterna av solljuset, kämpade männen mot förrädiska strömmar och 

starka virvlar i den mäktiga flodens mörka vatten. Det gällde att undvika nerfallna träd och grenar 

som flöt omkring. Ljuden var skrämmande men på samma gång fascinerande. Fåglars konserter, 

apornas skrik blandat med grodornas kväkanden. 

- Vet du vad det betyder när grodorna kväker? frågade Pierre vänd mot Jeronimus, som 

skakade på huvudet och huttrade till mitt i värmen. 

- Stort regn kommer. Fast då låter inte grodorna som i dag. Indianerna påstår också att när man 

hör tukanen är faran nära. 

- Stämmer det? Hur ser en tukan ut? 

- Nej, jag tycker inte det stämmer alls, men indianerna har sin övertro. Titta! Där är en tukan! 

Pierre pekade på ett högt träd med glesa grenar där en svart fågel med stort gulorange näbb satt och 

putsade sig. 

Jeronimus kisade ivrigt in i lövverket och såg något som liknade en svart papegoja. En 

enastående ståtlig fågel, tyckte han och ryckte till då Pierre plötsligt ropade: 

- Håll i dig ordentligt Jeronimus! Faller du i här har du inte stor chans att överleva hur god 

simmare du än är. Pierre skrattade åt honom där han satt och höll krampaktigt i den nästan 

obefintliga relingen. 

- Försöker du skrämmas Pierre? Vad är det som är så farligt i vattnet förutom krokodilerna? 

undrade Jeronimus och slappnade av en smula i sin spända kropp. 

- Den elektriska ålen till exempel. Den lille rackaren paralyserar en så man blir helt försvarslös. 

Dessutom finns här pirañas, den köttätande fisken som säkert skulle gilla en god katolsk präst! sa 

Pierre och skrattade. Jeronimus ryste och fick gåshud över hela kroppen. Pierre överräckte en 

mugg kaffe och en bit bröd till honom, sedan kände han sig bättre till mods. 

Bedövande doft av blommor och grönska, blandat med en nästan otäck lukt av förruttnelse slog 

emot dem efter en timmes paddling. De nådde då en smal biflod och fick ta sig till fots förbi ett 

rykande vattenfall. 

Månen steg upp på himlavalvet men gömde sig då och då bakom täta moln som gjorde mörkret 

så kompakt att Jeronimus sträckte ut handen för att beröra det. Han satt trollbunden av tropikernas 

mystik och kände närheten till de många varelserna runt omkring som stirrade på honom genom 

mörkret. Plötsligt kände Jeronimus sig förvirrad. Apsnattret ekade mellan träden medan kanoten

tyst gled in på en trång vattenväg med mängder av nedhängande grenar. Tyst och mycket försiktigt 

gled farkosten framåt. En häftig vindpust fick bambun vid strandkanterna att gunga rytmiskt och 

framkallade ljud som av dussintalet stråkar. 

Plötsligt tittade månen fram mellan molnen och ett nästan överjordiskt sceneri fångade 

Jeronimus vidöppna ögon. En märklig sjö, täckt av enorma blad, syntes framför honom i månljuset. 

- Vad är det för växt som trivs så bra i vatten och som är så enastående vacker? viskade han till 

Pierre, som berättade om de gula näckrosorna. 

Det hördes plaskande från krokodilerna som nyfiket tittade upp mellan växterna innan de for 

ner till sina gömställen. Deras röda ögon lyste som glödande kol. Indianerna talade lågmält med 

Pierre och drog upp paddlarna. Väntade stilla. 

- Vad händer nu? Vad väntar vi på? undrade den vetgirige Jeronimus. 

- Det är för ljust ännu. Vi måste vänta tills månen går i moln igen, viskade han och tog några 

klunkar av kaffet och delade med sig till Jeronimus, medan indianerna återupptog paddlandet. Tyst 

som i graven gled kanoten runt varv efter varv. 

Jag skulle ha trott mig vara i himlen om det inte vore för myggorna, tänkte Jeronimus och 

precis då gömde sig månen bakom ett moln. Allt blev svart. Jakten kunde börja. 

Det starka skenet från Pierres lykta träffade krokodilens uppspärrade ögon. 

- Besten är paralyserad av ljuset och väntar på att vi skall komma inpå honom, viskade Pierre 

för att upplysa Jeronimus om vad som försiggick. Ljudlöst och omärkligt flöt farkosten allt 

närmare djuret. 

- Ljuset måste hela tiden naglas fast vid djurets ögon annars försvinner han, viskade Pierre och 

höll lyktan med stadig hand djupt koncentrerad. 

- Den här alligatorn är inte så stor som den förra jag fångade, sa han mest för sig själv. 

- Hur vet du det? viskade Jeronimus hes av upphetsning. 

- Det ser jag på avståndet mellan ögonen.. Ju bredare avstånd desto äldre och större är den, sa 

han och tystnade tvärt. Han gjorde tecken till sin vän att inte fråga mera utan vara på sin vakt och 

hålla tyst. Avgörandets stund var strax inne. 

Kanoten var alldeles inpå krokodilen. Blixtsnabbt tog den ene indianen ett kraftigt tag i djurets 

nackskinn medan den andre lindade ett rep om de halvöppna käftarna som stängdes helt. Repet 

bands fast om benen och det vilt sprattlande bytet drogs upp i båten där stjärten också surrades fast 

vid en specialanordning. 

- Något över en meter. Inte särskilt stor men stor nog, sa Pierre och granskade belåtet fångsten. 

Jeronimus makade sig åt sidan. Han hade inte mycket plats och tanken att ha krokodilens käftar 

intill sina fötter var långt ifrån tilltalande. Hjärtat hamrade i hans bröst. Svetten rann i strida 

strömmar från pannan och nacken ner under kragen. Efter det att Pierre lugnat honom vågade han 

slappna av men stirrade oavbrutet ner mot krokodilen utan att kunna se igenom mörkret. 

Lika ljudlöst som man kommit in i de snåriga farvattnen, lika ljudlöst började nu hemfärden. 

Deras väg lystes upp av månskenet från molnfri himmel och Pierre greps av nattens trolska

stämning, som inspirerade honom att lågmält sjunga sånger om kärlek, otro och ensamhet. Hans 

röst var lika mjuk och varm som natten omkring dem.

16 

Morgonljuset letade sig in mellan spjälorna på fönsterluckorna till Isabellas rum där hon låg 

halvvaken i en dimmig lyckokänsla. Anauto klev in i rummet sedan han knackat tre gånger utan att 

få svar. Isabella satte sig bestört upp i sängen och drog täcket ända upp till halsen av blygsel. 

- Jag är tvungen att åka nu Isabella. Jacques hämtar mig och skjutsar mig till Le Havre. Är det 

säkert att du kan ta dig hem själv? Orolig knäböjde han vid sängkanten, tog hennes mjuka hand 

och kramade den hårt. 

- Jadå, det kan jag. Jacques lovade hjälpa mig om inte monsieur Swedenborg gör det. Åk du 

och glöm inte lämna eller skicka brevet till mama och papa! 

De tog adjö helt formellt och Isabella kröp ner under täcket och gonade sig i den mjuka varma 

sängen. Hennes tankar rörde Emanuel och hans talrubbning. Det var knappt att hon märkt hans 

problem med stamningen förrän Anauto påtalat det. Men Emanuel blev inte mindre charmig för 

det. 

Vid lunchtid gick Isabella i maklig takt över Pont Neuf, bron dekorerad med lustiga 

stenmasker. Bron hade kommit till för att få en bra försvarspunkt i floden och byggdes av romarna. 

Via bron kom hon till den andra ön, Ile de la Cité. Hon stannade och tittade förundrat på det stora 

pampiga slottet, Conciergeriet som också användes som fängelse hade hon läst. Letande sig fram 

till avtalat ställe för att träffa Swedenborg och kom så småningom fram till vinstugan i ett av de 

höga husen. Hon gick in med bultande hjärta och såg honom sitta läsande vid ett fönsterbord. Han 

reste sig artigt, hela ansiktet log och ögonen glittrade då han fick syn på henne. De åt en mycket 

spartansk lunch och gick sedan ut i solskenet för att besöka Notre Dame katedralen. 

- Vad var det ni satt och läste när jag kom? undrade Isabella nyfiket. 

- Jag fördjupade mig i en bok av John Bunyan, "Kristens resa", en klassiker. Mycket intressant. 

Författaren dog samma år som jag föddes. Har fröken Isabella hört talas om honom? 

- Nej tyvärr. Vilket år var det han dog? frågade hon illmarigt och hennes ögon strålade mot 

honom. Nu skulle hon få reda på hur gammal han var, tänkte hon. 

- 1688, nu lurade ni ut min ålder! Den kvinnliga listen övergår mannens förstånd sägs det i 

Sverige, sa han och skrattade hjärtligt. 

Trettiotvå år, bara tio år äldre än jag, tänkte Isabella nöjd och kom på sig själv med att gå i 

giftastankar, vilka hon genast slog bort.

- Berätta om er själv eller det är påfluget att vara nyfiken? sa hon förväntansfullt. 

- Nej visst inte, men jag är så ointressant och tråkig. Jag lyssnar hellre till en berättelse om er 

Isabella. Han såg uppmuntrande på henne, rörde helt lätt vid hennes arm. Envist sa hon: 

- Jag vill gärna veta lite mer om er, jag lovar berätta sedan! 

- Ni vet ju en del som vi talade om igår. Jag bor mitt i Stockholm i ett stort hus med stor 

trädgård där gäster droppar in i tid och otid. Min fritid går åt till författarskap och studier i 

religion. Jag tycker om att resa och är ingen excentrisk enstöring än om det kan verka så. Jag har 

tidiga kvällsvanor. Är glad för barn. Jag har haft sex syskon, två är döda. Catarina, Hedvig och 

Anna är mina systrar. Jesper är en yngre bror som bor i Amerika. Han kommer hem om ett par år. 

Swedenborg tystnade tvärt då de kom fram till den öppna platsen framför Notre Dame 

katedralen. Båda hade plötsligt fått syn på de fyra skampålarna invid kyrkan. Tre män och en 

kvinna satt fastlåsta till händer och fötter även deras huvud var instucket mellan stockarna. 

- Det har jag aldrig sett i verkligheten, sa hon och pekade med darrande finger mot 

skampålarna. 

- Det är en förfärlig tortyr, helt människoovänlig, sa han och gick fram för att läsa på plakaten 

där de fängslades namn och vad de gjort stod nedskrivit. 

- Vad står det? frågade Isabella och utan att tänka smög hon sin arm inunder hans i rena 

förskräckelsen. 

- Den här mannen har begått otukt mot tre kvinnor och två barn, sa han och gick till nästa. Han 

här har stulit och den andre har hädat. Kvinnan har begått äktenskapsbrott, sa han och såg mycket 

fundersam ut men fortsatte: De lider av törst stackarna. Placera dem så här mitt i solen är 

oförlåtligt. Hans röst blev barsk. Med raska steg gick han mot katedralen. 

Isabella fick halvspringa för att hinna med honom och undrade vad som nu skulle hända? Han 

hade tagit hennes hand i sin men framme vi kyrkporten släppte han den och sa åt henne att stanna 

precis där hon stod tills han kom tillbaka. Hon skulle just protestera då han försvann in genom de 

bastanta kopparbeslagna dörrarna. 

Efter en kort stund kom han tillbaka med en blomvas av tenn. Hon tittade förvånat på honom 

och undrade i sitt stilla sinne om han knyckt den inne i kyrkan?! Emanuel tog hennes hand och 

gick med samma bestämda steg mot en vattenpost vid torgets ena hörn. Han fyllde vasen med friskt 

vatten sedan han tvättat den ren och torkat den med ett kläde. Med Isabella vid handen återvände 

han till skampålarna och gav brottslingarna att dricka. Fuktade deras svettiga pannor och torkade 

dem med sitt kläde. 

- Får man göra så? Jag trodde inte man fick tala eller röra dem, sa Isabella förvånat och blev 

rörd över Emanuels stora omsorger om sina medmänniskor. 

- Det struntar jag i! Någon måste ju bry sig om, än om de gjort något illa, sa han drog henne 

med sig tillbaka till katedralen för att återlämna blomvasen.

Efter det intressanta besöket i den magnifika och ståtliga katedralen, promenerade de lite 

planlöst omkring och kom till en park där de slog sig ner på en bänk och tittade på några lekande 

barn. Förtroligt och spontant flöt samtalet dem emellan, ivriga båda två att få veta så mycket som 

möjligt om varandra. Det framkom att Emanuel hade ännu ett intresse förutom musik och allt det 

andra. Han hade upptäckt hjärnans motoriska centra och de endokrina körtlarnas funktion. När han 

förklarat vad det innebar och Isabella ändå inte förstått, hade han ritat upp det schematiskt men det 

var ändå mystiskt och märkvärdigt. Riktigt kunde hon inte begripa det och inte fatta att just hon 

mött en så märklig man, intelligent och underbar. 

- Tror ni på livet efter döden? frågade hon plötsligt. En impuls som plötsligt kommit farande 

som en pil och som hon kände att hon måste ha svar på. 

- Ja det gör jag, svarade han blixtsnabbt och tveklöst. Han tog hennes hand och tryckte den. 

Vad tror ni själv Isabella? Deras ögon möttes och tiden stod stilla för en kort sekund. 

- Jag vet inte vad jag skall tro. Jag vet så lite om det. Tanken förefaller logisk. Jag funderar 

mycket på det men... 

- I förtroende Isabella, skall du få veta att jag är mycket intresserad av frågor angående det 

andliga livet. Men säg inte ni till mig, säg du! 

Hon tittade länge in i hans snälla blå ögon, rodnade och lät sedan blicken glida ut över den 

grönskande parken. Han smekte hennes blossande kind lite tafatt och blygt. 

- Emanuel, när reser du härifrån? frågade hon lågt. 

- I morgon kväll min vän. Jag har varit här en hel vecka nu, helt inkognito och måste vidare till 

Tyskland. Inte ens min far vet var jag är. Vi har nästan hela mogondagen också tillsammans, men 

mycket gärna skulle jag stannat längre för att få träffa dig, men vi kan skriva till varandra och en 

dag kanske du har möjlighet att komma till Stockholm. Om det dröjer för länge, kan vi 

sammanstråla på någon plats under mina resor, sa han och såg uppriktigt sorgsen ut. 

- Åh jag kommer att sakna dig mycket Emanuel! sa hon och de stora mörka ögonen fuktades av 

tårar och rösten skälvde då hon frågade: 

- Lever dina föräldrar? 

- Min biologiska mor dog då jag var åtta år gammal. Lustigt nog heter min styvmor också Sara 

liksom min mor. Min far, Jesper Swedberg är biskop, en ganska mäktig person inom svenska 

kyrkan. Han är en stark personlighet, självständig och dominant. Men jag beundrar honom mycket. 

- Har du varit i Paris tidigare? Det verkar som om du känner till allting. 

- Ja för åtta år sedan. Tror det var 1712 som jag bodde hos min svågers gode vän Abbé Bignon 

i ett helt år. Jag kom inte hem till Brunnsbo förrän två år senare. 

- Oj då! Vad gjorde du här så länge? Isabella lyssnade intensivt och lagrade allt noga i minnet. 

Hon svävade som på moln och det kittlade i henne av nyfikenhet. 

- Tja, jag vetenskapade på Kungliga akademin och träffade matematikern och astronomen 

Varignon. Vi hade en hel del utbyte av varandra.

Utanför parken köpte han en vit blomma åt henne av en blomsterförsäljerska. Den doftade 

underbart. Han påpekade att vitt var renhetens färg och tyckte det passade henne i all hennes 

oskuldsfullhet. 

Framkomna till Jacques bostad tog de farväl av varandra. Han kysste hennes hand, tog den 

mellan sina händer och tryckte den hårt. De saknade orden som båda ville ha sagt, men ögonen 

talade kärlekens språk. Långsamt drog sig Isabella bakåt, stannade och utan betänkande rusade hon 

rakt in i hans famn. Han smekte henne över håret med tafatt hand och bad henne att inte vara 

ledsen utan se fram emot deras nästa möte. Med grumlig röst gav han många vackra komplimanger 

till henne och viskade till slut att han skulle sakna henne mycket. Därefter släppte han henne. Lyfte 

på hatten och vandrade neråt den sluttande gatan. 

Dagen därpå var kylig och regnig. Promenaderna blev korta. I stället satt Isabella och Emanuel 

på kafé och samspråkade. Han ville veta allt om hennes framtida planer, men de var fortfarande 

diffusa och kunde bara framstå som önskedrömmar ännu så länge, menade hon och bytte 

samtalsämne. 

- René Descartes var ju en fransk filosof som dog helt plötsligt då han var på besök i din 

hemstad Stockholm. Det är kanske farligt åka dit? fnittrade hon som en skolflicka. 

- Ja om man förkyler sig som Descartes. Men han var gäst hos dåvarande drottning Kristina 

och vem vet hur mycket och hur ofta han gick runt i slottet om nätterna i bara mässingen. Det var i 

februari och då är det som kallast i Sverige. Dessutom var det för sjuttio år sedan. 

Emanuel skrattade åt Isabellas häpna min och tog hennes hand. Du är så fin, hade han sagt och 

så hade de gått på matinéföreställning och sett Moliéres Misantropen. 

Ytterligare elva dagar stannade Isabella efter att ha tagit avsked av Emanuel. Jacques hade 

envist och påstridigt bett att få rå om henne ännu några dagar i hopp om att hans frieri skulle 

accepteras. Hon stannade och trivdes ypperligt men deklarerade klart och tydligt att hon inte 

passade in i hans kretsar, kunde inte tänka sig ett liv i hans miljö. Hon drömde och fantiserade om 

att bo i Paris för hon älskade verkligen staden, men vara där jämt ville hon inte. Att träffa Jacques 

sporadiskt, hade hon ingenting emot, men så länge hon inte visste hur framtiden gestaltade sig, 

vågade hon inte spekulera. 

Jacques menade att hon fick mer än gärna bo hos honom. Hans hus var tillräckligt stort, men 

det erbjudandet kunde hon inte ta emot. Folk kunde få felaktig uppfattning om henne. Sista dagen 

ägnade hon sig åt modehusen. Handlade kläder, några hattar, presenter till familjen och en vacker 

glasskål till Jacques som tack för hennes vistelse och för att han tagit väl hand om henne. Men nu 

var det hög tid att åka hem. 

Överlastad med kartonger klev Isabella inom dörren och gick för att hämta sitt bagage. Jacques 

hade besök och verkade mycket disträ och upptagen. Isabella antog att hon kom olägligt och fick 

en olustig känsla som gjorde henne nervös. Efter en stunds väntan i hans bibliotek, gav han henne

ett papper med instruktioner om hur hon skulle förfara inför hemresan, antingen hon tog 

båtförbindelse eller diligensen. En kort stund talade han med henne. Ursäktande sig med att 

omfamna henne i en varm vänskaplig kram, försvann han därefter in genom en dörr dold av 

vinröda draperier. 

Skräcken fick plötsligt grepp om henne då hon skyndsamt begav sig åstad till en adress som 

stod på lappen hon fick av Jacques. Att han skulle vara så upptagen och ointresserad av hennes väl 

och ve, ensam som hon var i främmande land, det kunde hon på ett sätt räkna ut och förstå. Men att 

släppa iväg henne allena ut i skymningen var inte snällt av honom. Dessutom hade hon mycket att 

bära på fast hon försökt packa praktiskt. 

En mörk figur dök plötsligt upp bakom henne. Hon drog upp kjolen och ökade stegen. 

Gestalten bakom henne ökade också sina steg men höll sig på avstånd. Hon kände sig förföljd och 

grubblade på hur hon skulle kunna skaka skuggan av sig samtidigt som hon spejade efter en 

droska. 

Halvspringande nådde hon Rue de Balzak där hon kunde försvinna i mängden av ett slags 

demonstrationståg. Hon sneddade sedan över en gata och ställde sig i ett mörkt prång för att se sig 

omkring. Röster och musik hördes från de boende i huset men gatan låg öde och tom. Med 

klappande hjärta tog hon sig fram till ett torg där flera personer flanerade och småklungor var 

församlade. Nu kunde hon fråga någon om vägen. 

Det visade sig att hon kommit helt fel och förstod inte det äldre paret som försökte förklara för 

henne. Trött och rädd som hon var, kunde hon inte hålla tårarna tillbaka. Paret ojade sig över 

henne och försökte trösta. Efter ett tags parlamenterande drog de iväg med henne till en mörk 

krokig gränd. Bankade på en port och ut kom en storvuxen man med rött hår, röd mustasch och ett 

vaxljus i handen. 

Han var smed. Kom från Irland men kunde tala med Isabella på engelska. Hon blev så tacksam 

att hon neg djupt i stoftet för honom och skulle ha kramat om honom om inte hennes 

väluppfostrade jag satt stopp för impulsen. 

Det äldre paret, som var grannar till smeden, blev också bjudna att stiga in i smedens hus. 

Tillsammans med Isabella bänkade de sig runt köksbordet för att höra hennes historia. Mannen 

läste på lappen och gapskrattade. 

- Min fröken, här står tre adresser. Vilken skall ni till? 

- En av dem förmodar jag, men jag vet inte vilken. Isabella kände sig knäsvag. 

- Då gäller det för er att bestämma vilken. Den ena går till milisens högkvarter, den andra till 

en diligensstation och den tredje till ett skeppsrederi, sa han på sin sjungande dialekt. 

För att underlätta valet och inte göra henne ännu mer förvirrad, berättade smeden att det gick 

båtar från Calais, men det var ju onödigt att åka så långt norrut. Le Havre låg närmast till. 

Marseille fanns på sydkusten, men då fick hon ta diligensen dit. Det skulle ta flera dagar med 

hästbyten och övernattningar. Hon valde genast rederiet med adress direkt till skeppsmäklaren i 

Paris. Hon hade kommit från Le Havre och önskade färdas samma väg hemåt, påtalade hon och

föreslog att en droska kunde skjutsa henne till monseur Brageur. Men det protesterade smeden 

emot. 

Turen var med henne och hon kunde lugnt förlita sig på smedens son som genast spände för 

kärran. Det blev inte att åka ståndsmässigt men till rätt adress på Avenue de Tourville kom de. En 

ståtlig gata med höga hus intill Invaliddomen. En lång trädallé där löven börjat gulna i höstvinden 

löpte längs hela gatan, det var bara att följa den. Framkomna väntade pojken tills Isabella blev 

insläppt i det stora upplysta huset. Hon tackade hjärtligt för hjälpen, tog upp tre silverpengar och 

gav honom med hälsning till hans far. 

Jacques var tydligen inte så gemen ändå. Han hade varskott monseur Brageur, skeppsmäklaren, 

att hon förmodligen skulle komma och god vän som han var med mannen blev hon väl mottagen. 

Tidigt i gryningen kom en hästskjuts och hämtade henne och förde henne till rätt båt i Le Havres 

hamn. En matros visade henne vägen ner under däck och utmattad efter all spänning sjönk hon 

ihop och somnade omedelbart på sin kojplats. 

Hon vaknade inte förrän en knackning hördes på skranket runt hennes revir. En ung pojkröst sa 

att det var middag. Förvirrad, yr och ostadig på benen, reste hon sig och följde pojken. Hon hade 

ingen aning om varken skeppets namn eller vilket hav som hon befann sig på. Tänk om hon blivit 

lurad? Kidnappad? Men hon slog bort tanken. Den var ju absurd. Kanske var det pirater eller 

smugglare? Åter fick hon behärska sin fantasiförmåga för att inte skrämma sig från vettet. Pojken, 

som var yngre än hon själv, hade ju talat engelska och det förbryllade henne eftersom engelsmän 

och fransmän inte var så såta vänner i skeppsvärlden. Men det fanns väl undantag, tänkte hon och 

steg blygt och försiktigt in i kajutan. Plötsligt kom hon att tänka på att håret var rufsigt efter 

sömnen så hon drog hastigt igenom det med handen. 

Det erbjöds henne en plats vid kaptenens bord. Han reste sig gentlemannamässigt, drog ut 

stolen åt henne och deras ögon möttes. Han log glatt och såg smickrat nöjd ut. Isabella blev 

förvirrad. Hon tyckte sig känna igen honom, men kunde inte placera var hon sett eller mött honom. 

Med rädda, osäkra och blyga ögon mötte hon hans blå. Han såg oförskämt belåten ut. Hennes 

hjärta bultade som en stångjärnshammare och hennes andning blev snabb. Hon tyckte den stilige 

kaptenen tittade så underligt och samtidigt roat på henne, att hon dröjde med att smaka på maten. 

Hon måste fråga. Måste få veta. 

- Vad heter båten? Och var är vi någonstans? Hennes röst darrande och genast for tanken 

genom henne: Han har inte presenterat sig! 

- Ni är ombord på Pride. Vi är i Biscayabukten och når snart Spaniens kust. Mitt namn är 

Philip Dalton fröken Isabella, sa han och lutade sig framåt mot henne medan hans leende blev ännu 

bredare och hans vita tänder lyste i det brunbrända ansiktet. 

Isabella satte brödet i vrångstrupen och hostade våldsamt. Dalton for upp och dunkade henne i 

ryggen. Vände nästan upp och ner på henne och då åkte brödet på plats. Hon bad om ursäkt och 

förklarade sig bli så överraskad att hon trodde sig ha hört fel. 

- Varför höll ni mig på sträckbänken så länge? undrade hon med indignerad röst.

- Jag älskar överraskningar och när söta fröknar sätter mat i halsen, svarade han glatt och 

skålade med henne. Hans ljusa hår låg som en gloria runt det välformade huvudet och ansiktet så 

perfekt att det var skönt att skåda. Han är verkligen stilig, tänkte hon och äntligen vågade hon le. 

- Berätta allt för mig om resan till Brasilien! Hur var det med Manuel, jag menar fader 

Jeronimus? Vad har ni i lasten nu? När är vi framme? Frågorna haglade över Philip, som han ville 

kallas och lovade besvara alla hennes frågor efter hand under resan. 

Isabella var fortfarande chockad och förvirrad över det underliga sammanträffandet, då hon på 

ostadiga ben tog sig tillbaka till kojplatsen. Det måste vara genom ödets försorg eller en högre 

makts ingripande att jag skulle färdas på just detta skeppet, tänkte hon och letade fram en annan 

klänning ur sitt bagage. Tankarna på Emanuel var inte så påtagliga som tankarna på Manuel och 

dem hemma på Vila Vicosa. Vad skulle de säga? Att fadern var arg som ett bi, det visste hon, men 

skulle modern förstå? Och hur mådde de? Heliga Maria, vinskörden hade ju börjat och hon var inte 

där! Samvetskvalen började gnaga i henne och det kändes som de skulle göra hål i mellangärdet. 

Plötsligt knackade det på skranket. Skynket som fungerade som dörr, förde Isabella åt sidan 

och tittade ut. Båten krängde häftigt och hon for i väggen. Hon skrek till och unge Richy kom 

infarande och hjälpte henne upp. 

- Vi får visst oväder. Kapten vill tala med er, sa han och vinglade till som en drucken. 

- Blir ni aldrig sjösjuk? frågade Isabella och knäppte de återstående knapparna i klänningslivet. 

- Åjo, det händer. Men jag är ganska van. Jag har seglat med kapten Dalton i fyra år och han är 

en mycket förstående och hederlig person. Richy log omedveten om sin torra humor. 

- Blåser det mer där han far fram? 

Isabella blev full i skratt och stapplade efter Richy, for från den ena sidan till den andra i det 

trånga prånget. Framme vid kaptenens kajuta ramlade hon rakt in på golvet då Richy öppnade 

dörren. Philip satt bakom ett stort bord där kartor och papper låg utspridda. Han reste sig snabbt 

och hjälpte henne till en bekväm karmstol, tittade forskande, men med ömhet på henne. Hon 

skämdes för sin klumpighet och var kritvit i ansiktet. 

- Ni mår inte bra ser jag. Jag hade tänkt bjuda på champagne och fira vårt möte. 

Isabella skakade på huvudet och reste sig för att gå tillbaka till sin kojplats för allt hennes 

bagage var obevakat, men knäna vek sig under henne och handlöst föll hon ihop. Kaptenen bar 

henne till bänken i det glasförsedda burspråket där hon fick vila mot kuddarna. Hon vaknade efter 

att ha fått luktsalt. 

- Det blir gropigt ett tag framöver så om ni inte har något emot det vill jag helst att ni stannar 

här, så kan jag hålla ett öga på er. Jag skickar någon att hämta era saker, sa han och blinkade 

spjuveraktigt mot henne. Isabella bara nickade, orkade inte protestera och vågade inte titta på 

kopparljusstakarna med vaxljus, som hängde på väggen. De gungade i takt med båtens rullningar 

och var mycket elegant finurligt gjorda. Vilket håll båten än lutade åt, hängde de ändå lodrätt.

En matros knackade på dörren och störtade in, framförde snabbt något som gjorde att kaptenen 

ursäktade sig och skyndade upp på bryggan. Han bad Isabella göra det bekvämt för sig och inte 

vara rädd. Han skulle komma tillbaka så fort han kunde. 

Undrar hur de andra passagerarna har det, tänkte hon. Dalton är så mån om mig, hur skall han 

hinna måna om alla de andra? Längre hann hon inte i sina tankar för det var omöjligt att stänga ute 

ljudet av vatten som spolade över relingen och stod som kaskader på däck. Allt var kolsvart ute. 

Dånet från upprört hav och avlägsna röster skapade en stegrande panik inom henne. Det påminde 

om seglatsen med Anauto till Le Havre och den hade hon upplevt som fasansfull. Att hon nu skulle 

behöva återuppleva det igen gjorde att panikkänslorna släpptes loss och hon skyndade ut. Kajutan 

hade känts som ett fängelse, instängt. Kanske drunknade hon om skeppet gick i kvav. 

Hon hade virrat runt så mycket att hon villat bort sig, hittade inte tillbaka till kajutan. Gråtande 

och utom sig av rädsla bankade hon på alla dörrar, men ingen öppnade förrän hon kom till 

kabyssen där mässpojken Richy höll till. 

Han följde henne tillbaka till kaptenskajutan och stannade en stund för att lugna henne. Men då 

en signal ljöd, en spröd ton av mässingsklockor var Richy tvungen att gå. Isabella sjönk ner på knä 

vid den väggfasta bänken med mjuk dyna och gömde ansiktet i händerna. Hon bad det innerligaste 

hon kunde. Grät och bad om vartannat. Efter en stund kom Philip in genom dörren i regnställ och 

stövlar. Han drog upp Isabella från golvet och tog henne i famn sedan han lagt av de våta 

ytterkläderna. Hans korta ljusa skägg var genomvått likaså ansiktet. Hastigt torkade han sig med ett 

kläde med ena handen medan han höll Isabella om livet i ett stadigt grepp med den andra armen. 

- Såja vännen min, det är snart över nu. Det mojnar. Snart ljusnar det ute, sa han och smekte 

hennes mjuka hår. Isabella borrade in ansiktet mot hans bröst och kände sig lugnare. Hon skämdes 

och ursäkterna för sitt barnsliga uppträdande, rann som en störtflod ur henne. Han bara log och 

viftade bort dem. 

- Är allt under kontroll? frågade hon och lyfte sitt tårdränkta anlete mot honom utan att göra 

sig fri från hans famntag. 

- Allt är under kontroll. Två man har spolats över bord, det var därför jag fick lämna er. Hans 

röst var grumlig, hans ögon bekymrade och ett skarpt veck vid näsroten slätades långsamt ut. 

- Så fruktansvärt! Har de hittats? 

- Nej tyvärr. Vi har letat men det är omöjligt i det här vädret. Vi skall ändå fortsätta att söka. 

Vi har försökt att kryssa oss fram men blev tvungna att hala seglen tills vidare, sa han och hans 

mun var så nära hennes att hon kände hans andedräkt. Då slöt hon ögonen och väntade. 

Hon hade aldrig blivit kysst så. Ilningar for genom hennes kropp. Gjorde henne både varm och 

kall om vartannat. Att det skulle smaka så och kännas så skönt, hade hon aldrig trott. Allt förnuft 

försvann ur henne som genom ett trollslag. Alla goda föresatser om att inte låta någon man få 

övertaget över henne, var bortblåsta. Passionerat besvarade hon hans kyssar och lät hans händer 

glida över hennes kropp. Han viskade mjukt i hennes öra om hur han drömt och längtat efter att få 

träffa henne men han hade inte vågat skriva fast han fått adressen.

Då bröts förtrollningen. Isabella gjorde sig fri och drog sig generat bort mot fönsterplatsen. 

Hennes hår hade fallit ner över axlarna, hennes mörka ögon glänste i det svaga ljusskenet och ett 

blygt leende låg på hennes läppar när hon mötte hans blick fylld av kärlek och åtrå. 

- Var det därför som jag skulle vara här Philip? frågade hon och gav honom ett roat ögonkast. 

Hon var så eggande, så sensuell och åtråvärd, så vacker att Dalton nästan tappade kontrollen. 

- Inte alls Isabella! Du måste tro mig, jag hade inte planerat det här men då jag finner dig på 

golvet och sedan tar dig i famnen så ville du lika mycket som jag, inte sant? sa han med ärliga blå 

ögon och hon trodde honom. 

De satte sig på var sin sida om bordet och han började berätta om sig själv. Hans hustru hade 

dött två år tidigare i barnsäng. Han fick en dotter som hans brors familj tagit hand om. Han hade 

sörjt sin hustru så mycket och så länge att han glömt bort kärleken i sitt liv. Det hade han berättat 

för fader Jeronimus som tröstat och gett honom glädjen till livet åter. Det nya liv som han nyss 

påbörjat upplevde han i Isabellas sällskap och närvaro. Hon var den friska sköna fläkt som fick 

honom att känna kärlek och ömhet. 

En hård knackning på dörren och två matroser kom in. Isabella kunde förstå att man hittat de 

två besättningsmännen men de var döda. Återigen lämnade Philip hytten med en uppmuntrande 

blinkning åt henne. 

Dagarna gick snabbt i Philips sällskap. Sedan ovädret bedarrat blev resan en positiv 

upplevelse. De tog många månskenspromenader på däck, stod tysta långa stunder och blickade ut 

över Atlantens blåsvarta vatten. Isabella satt inte alltid vid Philips bord under måltiderna men 

vistades ofta i hans kajuta. De kysstes ofta och med stor ömhet visade han sina känslor. Hon lät det 

ske, det som inte borde hända. Hon hade varit otrogen mot Manuel, men haft honom i tankarna 

hela tiden då hon villigt gav efter för Philips åtrå. Hon försvarade sig och sin svaghet med att 

nyfikenheten tog överhand om hur det var att bli älskad och hur det kändes. Bara en gång måste jag 

få uppleva det för att veta vad jag skall avstå ifrån, hade hon tänkt men hon räknade inte med 

Philips omtänksamhet och innerliga kärlek. 

Från däck såg hon en tidig morgon Portos konturer i soldiset. De befann sig en bra bit utanför 

Portugals kust då Isabella plötsligt överrumplades av hemlängtan. Hon blev upprymd och skojfrisk. 

Philip stod bredvid henne med sin tubkikare och lät henne förstå att Porto ville han en gång 

uppleva tillsammans med henne. 

- Det lär vara den vackraste staden på hela Ibiriska halvön, sa han och kramade hennes hand. 

Om jag inte missminner mig så finns enorma källarvalv uthuggna i klippan där man lagrar sitt 

portvin. 

Han överlämnade kikaren till Isabella. 

- Ja underbart fint vin. Henrik Sjöfararen föddes förresten där, men ligger begravd i Batalha. 

Isabella var munter, kurade tillgivet ihop sig i hans famn och återlämnade kikaren.

- Det vore intressant att titta på sakramentsaltaret i rent silver. Flera silversmeder arbetar med 

det så det måste vara något alldeles extra vackert. I synnerhet som de började 1632 och inte är 

färdiga med det än, sa han och lade armen beskyddande om hennes axlar. 

- Fantastiskt! Det kommer väl att ta hundra år till! sa Isabella och bad att de skulle gå in och 

värma sig. 

Resten av dagen blev mulen. Tunga grå moln skymde solen. Duggregnet var genomträngande 

och vinden bitande kall. Isabella såg inte till Philip mer än vid hans enstaka korta pauser, men hon 

hade hans kikare och kunde följa den kuperade kustlinjen. 

Just då skeppet passerade långt utanför Aveiro kom han in i kajutan. Isabella for upp från sin 

bekväma stol vid kajutfönstret och kröp in i hans trygga famn. 

- Är du lycklig Isabella? frågade han och höll henne hårt intill sig. 

- Ja, när du är här glömmer jag allt annat men jag vet att det kommer en morgondag och då 

skiljs vi. 

- Vi skiljs inte för alltid. Det beror på oss själva hur vi ordnar det för oss. Han tog hennes 

ansikte mellan sina händer och tittade henne allvarsamt i ögonen. Han noterade att hon fått frisk 

färg av sol och saltvatten. 

- Philip, jag... tycker så mycket om dig, men du är sjöman och jag... Hon fullföljde inte 

meningen, kunde inte klä sina tankar i ord, han skulle bli ledsen och sårad. Hon tyckte för mycket 

om honom för att mista honom men visste inte om kärleken var tillräckligt stark. Skulle hon orka 

med att vara en sjömanshustru? 

Som om han läst hennes tankar, frågade han rakt på sak om yrket var den enda anledningen till 

hennes tvekan, för i så fall kunde han tänka sig att stanna på landbacken, bara han fick vara med 

henne. 

- Käre Philip, jag får fundera över mina känslor och först komma hem välbehållen. Vet du, jag 

är livrädd för att drunkna och avskyr egentligen båtresor, men just nu skulle jag kunna lova dig 

nästan vad som helst vilket vore orätt ifall jag inte kunde hålla löftena. Svek och oärlighet är det 

värsta jag vet, sa hon och lösgjorde sig ur hans famn. 

- Vad är det näst värsta du vet? undrade han leende och ställde sig bakom henne vid fönstret 

med sina armar runt hennes slanka gestalt. 

- Elakt förtal och efterhängsna karlar, skrattade hon och kikade bort mot staden Aveiro som låg 

insvept i diset på östra stranden av den väldiga lagunen Ria de Aveiro. 

- Jag älskar dig Isabella. Vill du gifta dig med mig? Förlåt att jag tjatar! Han borrade sitt 

ansikte i hennes lockiga hår och kysste hennes nacke. Tvärt vände hon sig mot honom och viskade 

med tårar i ögonen, rörd över frieriet: 

- Jag älskar dig också Philip. Jag vill gifta mig med dig, men ge mig tid. Jag måste vara säker 

på mina känslor. 

Hennes hjärta jublade av lycka. Hela hennes väsen genomfors av varma vibrationer som 

böljade i hennes innersta likt havets djupa vågdalar och höga vågkammar. Strax därpå återgick

Dalton till bryggan och Isabella förträngde tankarna både på sin bror och Emanuel. Hon älskade 

dem också men ville njuta av stundens välbefinnande. Inte taga ställning, det var alltför svårt just i 

nuet. 

Hon satte sig åter vid fönstret med kikaren. 

Tiden kröp långsamt framåt och just som hon kände rastlösheten påträngande, hördes en lätt 

knackning på dörren. Philip kom inklivande med Richy i släptåg. Richy bar på en bricka med kaffe 

och kex, som han ställde på bordet bredvid Isabella. Philip överräckte en bunt papper till honom 

som han bugande tog emot för att vidarebefordra, backade sedan mot dörren med en förtrolig 

blinkning till Isabella som log och nickade. 

- Skall du inte gå och prata med de andra passagerarna? Det blir trist för dig att sitta här och 

vänta på mig, sa han utan att titta upp från sina papper. 

- Oh nej, jag har det härligt! Konversera har sin tid. Jag känner inte för det just nu. 

- Inte för mig heller? sa han och serverade kaffet. 

- Klart jag känner för dig om du har tid, dummer! Hon rufsade skämtsamt till hans ljusa hår 

och lät sig väl smaka av kexen. Efter att ha berättat om exotiska platser han seglat till, reste sig 

Philip och letade efter något bland högen av papper på bordet. Hon och ställde sig bakom honom 

och masserade hans axlar. 

hals. 

- Min gudinna, sa han och drog henne ner i sitt knä. Hon skrattade högt när han kysste hennes 

- I morgon är vi i Lisboa. Då får du inte segla med mig längre såvida du inte följer med hem till 

England. Han inväntade spänt hennes svar. 

- Skall du inte till Lagos? utbrast hon besviket och blev allvarlig. 

- Nej, jag lossar lasten och skall ta med portvin och en del annat till Portsmouth direkt, sa han 

och höll fast hennes händer. Säg att du följer med! 

- Det går inte älskade Philip. Min systers bröllop vill jag inte gå miste om och så skall jag hem 

och trampa i druvorna och hjälpa mama som är med sladdbarn. 

- Då ses vi inte förrän jag kommer till Lagos nästa gång eller var det blir. Jag är inte så bra på 

brevskrivning förstår du. Hans besvikelse visade sig tydligt i det pojkaktiga ansiktet. 

- Men JAG är bra på brevskrivning! sa hon och tog några danssteg i den rymliga hytten. 

- Jag älskar dig Isabella! Du är allt för mig! 

- Jag älskar dig också! Lova nu att fundera på om du verkligen menar att stanna i land. Och en 

sak till, vilket land i så fall? Jag vill inte bo i England, sa hon med bestämd min. 

- Det var ju bra jag fick veta det. Går det inte att övertala dig? 

- Tjata inte nu, jag lovar att tänka igenom allt. En lätt kyss på hans väderbitna kind avslutade 

de känsliga spörsmålen. Hon vände sig om och spejade mot kusten. Det var mörkt ute och kvällen 

var sen. 

- Titta, där är fyren vid Peniche! utropade hon överraskat. Philip tog kikaren och sade:

- Cabo Carvoeiro, högsta fyrtornet i landet. Det ligger tjusigt däruppe på klippan. Jag har inte 

tidigare tänkt på hur vacker kusten är, men i ett förälskat tillstånd blir allting underbart. Ursäktar 

du mig, jag måste gå upp på bryggan nu? Stannar du här? Eller ses vi till frukosten i morgon? Han 

drog henne intill sig, längtade efter henne med hela sin varelse. 

- Jag går och lägger mig, hoppas det inte blir oväder i natt. Hon svarade med en gäspning och 

gav honom en snabb kyss. Förresten, vilket skepp skall jag segla vidare med från Lisboa? 

- Jag vet inte käraste, men det tar vi reda på när vi kommer fram, sa han och så gick båda åt var 

sitt håll. 

Isabella sov oroligt, vaknade av skrik och bråk men orkade inte ta reda på vad som hänt. 

Skeppet krängde och knakade men något oväder blev det inte. En lika gråmulen morgon som dagen 

före mötte henne och långt i fjärran skymtade hon Lisboa. Under natten hade hon tänkt över sin 

situation så intensivt att hon skaffat sig huvudvärk. Hur skulle hon kunna veta om Philip var den 

rätte mannen för henne? Emanuel då? Nej, han var så tafatt och lite knepig. Hans hemlighet hade 

hon ju inte kunnat lista ut såvida det fanns en hemlighet. Han rörde sig i kretsar som hon nog inte 

skulle trivas i och så bodde han ju i ett så kallt land och kanske han alls inte var intresserad av 

henne på det sättet? Manuel, min älskade, du är mig allra kärast och kommer alltid att så förbli, 

vad skall jag göra? Så besvärligt det här är, att inte veta om det är riktig kärlek eller ej, tänkte hon 

och skyndade sig med morgontoaletten för att snabbt få huvudvärkspulver av Philip. 

- Sista måltiden tillsammans på den här resan, sa han när de avslutat frukosten och växlat 

artighetsfraser inför de andra passagerarna i aktersalongen. Han viskade åt Isabella att gå tillbaka 

till hans kajuta och vänta på honom där. Hon försökte protestera men hans ansiktsuttryck fick 

henne att lyda. Hon hämtade sina få ägodelar vid sin kojplats, resten av bagaget fanns redan i 

tryggt förvar hos Philip, sedan begav hon sig genast till hans kajuta. 

- Vad var det för oväsen i natt? undrade hon och slog sig ner mitt emot honom vid bordet. 

- Det var det jag ville tala med dig om bland annat, svarade han och antecknade några saker på 

ett papper. En av passagerarna blev strypt i natt och rånad på sina ägodelar. Har du möjligen sett 

eller hört något? Philip var allvarlig och hade en rynka mellan ögonen. 

- Nej jag hörde bara skrik och uppståndelse men jag var för trött för att bli nyfiken. 

- Det här komplicerar det hela förstår du. Jag hade planerat att vi skulle äta på värdshuset i 

Lisboa och få en stund tillsammans innan vi skiljs, men nu verkar det som om jag måste stanna 

ombord tills polisen undersökt saken, berättade han och såg plötsligt trött och sliten ut. 

- Måste inte jag också stanna? Är mördaren gripen? Var det en kvinna? Säg inte att det var 

senhora Matadide, jag känner på mig att det var hon! Isabella gömde ansiktet i händerna. 

- Jo det var hon. Strypt i sin hytt. Det är fruktansvärt! 

- Den som gjorde det då? Är han... Oh heliga Guds moder han är kvar! kved hon. 

- Ja det är han, men en matros grep förövaren då han försökte klättra över relingen. Philip log, 

rynkan mellan ögonen försvann och han såg gladare ut.

- Vem var det? viskade Isabella och lutade sig över bordet. 

- Den unge mannen med det långa håret som utgav sig för att vara musiker. Han gick omkring 

med en instrumentväska och spelade en slags flöjt för oss häromdagen. Kommer du ihåg honom? 

- Usch ja, han såg visserligen välklädd ut men håret... brrrr, fett och kletigt. Hans händer såg 

ovanligt vita och oanvända ut på något sätt. Hela karlen gjorde ett obehagligt intryck. Infjäskande 

och insmilande, tyckte du inte det? Isabellas ögon fick en dov och oroligt glans. 

- Han är obehaglig. Vi hittade hans väska full av stöldgods allt från smycken till pengar, 

glasögon, ädelstenar och medaljer. Allt hade han tagit på sin rymmarstråt från England. Philips 

ögon blev smala som springor. 

- Glasögon... rymmarstråt? upprepade Isabella. 

- Ja glasögonen skulle han byta mot tobak i Brasilien, för han var på väg dit och på rymmen 

från ett fängelse i London. Han har färdats långt, men nu är det slut! Philip reste sig långsamt, tog 

en bok under armen och var på väg till dörren. 

- Har han berättat allt det själv? frågade Isabella som var helt tagen och blev sittande i stolen. 

Hon kunde knappt fatta det. 

- Det är därför jag är trött i dag. Skeppskocken och jag bearbetade den stackaren hela natten, sa 

han och kramade henne. Innan han gick, bad han henne kontrollera om hon blivit bestulen. 

Pride lade till vid kajen i Lisboa sent på eftermiddagen. Solen tittade fram bakom regntunga 

moln, blåsten var hård och kylig. Philip tilläts av hamnfogden och lagens väktare att följa Isabella 

till skeppsmäklaren och ordna med hennes vidare hemfärd. Efter det hann de taga en liten 

pratstund med kaffe och dopp på värdshuset. Båda hade svårt att säga adjö. Lika svårt som det 

varit att vinka av Manuel och ännu mycket svårare än att skiljas från Emanuel, tänkte hon och 

undrade vad ödet nu skulle ha i beredskap åt henne. 

Omtumlad och knäsvag blev hon efter beskedet att hon skulle gå ombord på Caricia vid 

midnatt. Hon sa ingenting till Philip men han märkte att hon förändrades i sinnet. När han frågade 

hur det var fatt, svarade hon undvikande och skyllde på att hon var ledsen och dyster för att de 

skulle ta farväl. 

- Det blir omvänt. Jag får vinka av dig istället den här gången. Jag seglar inte förrän om tre 

dygn. Tänk om du hade kunnat stanna, sa han bedjande med ögon glansiga av tårar. 

Isabella slets mellan tankarna och viljan att stanna hos honom eller komma hem fortast möjligt. 

Hon fick ångest när hon tänkte på sin fars vrede och det blev avgörande. Att hon nu skulle få göra 

kapten Ferdinand Cavacos bekantskap var också en frestande tanke och därmed var beslutet fattat. 

Isabella gick inte att övertala.

17 

Isabella svepte kappan tätt om sig och virade sjalen om huvudet. Hon skulle titta på staden 

innan det var dags att gå ombord på Caricia. Bagaget, två väskor lämnade hon kvar på 

skeppsmäkleriet som erbjöd sig att vidarebefordra dem till skeppet åt henne. 

Hon kikade upp mot himlen. Solen lyste och kastade höstljuset ner mellan gränderna där tvätt 

hängde på tork mellan husen. I rask takt gick hon och lade vägen noga på minnet så hon kunde 

hitta tillbaka. 

Det fanns så mycket att beundra. Alla historiska byggnader imponerade på henne. Jesuitorden 

hade en bedårande söt kyrka vars kapell man höll på att bygga i renaste vitaste marmor. Konstnärer 

från Italien inredde med mosaiker i guld och ädla stenar. Det mesta av detaljerna tillverkades i 

Rom, sedan skeppades grannlåten över till Lisboa, fick hon veta då hon frimodigt samspråkade 

med en svettdrypande man som ihärdigt slipat en av marmorpelarna. Han berättade också att 

katedralen hade blivit förstörd vid jordbävningen för fyra hundra år sedan men kungen, Fernando I, 

byggde upp den och satte tinnar och spiror på tornen. 

Det ser mer ut som ett palats än en katedral, tyckte Isabella och njöt av den pampiga anblicken. 

Resterna av en morisk stadsmur såg hon också. Det var ju inte så konstigt, morerna hade dille på 

stadsmurar Det var ju för att utestänga fiender, tänkte hon och vandrade förbi 

augustinermunkklostret, som kung Alfonso I byggde åt munkarna efter det att han erövrat Lisboa 

från morerna. 

Hon gick längs floden Tejos strand och vek av för att gå in i de berömda Alfamakvarteren, 

pittoreska och folkliga. Ursprunget var moriskt men hon kunde tydligt se likheten till det arabiska, 

ett virrvarr av gränder, trappor och prång. Dagsljuset nådde inte ner och hon vände skyndsamt 

tillbaka rädd att gå vilse. Vid floden försökte hon tillkalla en vagn. Kusken satt och sov med 

huvudet hängande ner på bröstet. Hon fick skrika honom vaken. Villigt skjutsade han henne till 

hamnen där hon strosade runt och tittade in i vallfartskyrkan Nossa Senhora do Cabo. På den 

vänstra sidan av flodens mynning låg fyrtornet högt uppe på klippan och kastade sitt sken ut över 

oceanen. 

Innan kvällsmörkret omslöt henne, steg hon in på värdshuset där hon tillbringade tiden tills det 

var dags att gå ombord på skeppet. En hjälpsam man från värdshuset, eskorterade henne under 

livligt prat till platsen där båten låg förtöjd. Det ståtliga skeppet gungade sakta i dyningarna och på

kajen var det full rörelse fast natten var sen. Himlen var molnfri och stjärnklar. Månen speglade sig 

i det kalla svarta vattnet och kastade sitt trolska sken över den febrila verksamheten i hamnen. 

Isabella rös av nattbrisen och kände nervositet inför resan, men slog bort tanken på oväder. 

Mannen haltade bredvid henne på sitt träben hela tiden pladdrande om sina äventyr. Han hade 

mycket riktigt varit sjörövare precis som hon gissat, fast en snäll sådan, bedyrade han. 

- Varför är ni så vänlig och hjälpsam mitt i natten? Ni kunde haft skönare än att gå ute och 

frysa, sa Isabella 

- Rara fröken, det är farligt att gå ensam i hamnen så här dags. Ni är alldeles för rar och söt för 

att råka illa ut. Ni ser och hör att jag är omtänksam! Ha det skönt inomhus, det har jag jämt! Fryser 

gör jag aldrig, mitt ben värker så mycket att jag känner ingen kyla. Tack för pratstunden och trevlig 

resa! önskade han och försvann i vimlet på kajen. 

Skepparen Ferdinand Cavaco syntes inte till, men en stressad besättningsman pekade förut där 

hon kunde finna honom. Efter en stund gav hon upp sökandet och tittade istället ner mot kajen. 

Philip hade lovat vinka av henne, det var kanske bäst att hon blev kvar på däck. 

Plötsligt kände hon ett par starka armar omkring sig. Doften av Philips rakvatten nådde hennes 

näsborrar. Hon slöt ögonen och njöt av avskedskyssen. Det svindlade och susade i huvudet när det 

plötsligt gick upp för henne, att det kanske var sista gången de sågs. Då hon klädde tanken i ord, 

slog Philip bort det med hurtfrisk tröst och lugnande ord, vackra ord fyllda av hopp och kärlek. 

Strax därefter lade skeppet ut. Isabella och medresenärerna vinkade, de flesta gråtande, farväl till 

någon på kajen. 

Medan hon stod där och strupen knöt sig som i kramp av tillbakahållen gråt, kände hon en 

hand på sin axel. Hon vände sig sakta om och stod öga mot öga med kaptenen. 

- Kapten Cavaco! 

- Isabella! Till din tjänst! Han bugade djupt och tog hennes händer. 

- Du är dig precis lik fast ännu mycket fagrare, sa han och släppte hennes händer då hon vände 

sig halvt om för få en sista skymt av fastlandet. Skeppet hade hunnit en bra bit ut. Det var bara 

fyrtornets ljus som syntes i nattmörkret. 

- Du är dig inte alls lik med allt skägget och håret, men det klär dig! Hon lade sin svala hand på 

hans arm då han eskorterade henne till aktersalongen. 

- Ferdinand, hur gamla var vi egentligen när vi lekte tillsammans i Portimão? Tankfullt satte 

hon sig ner på en väggfast halvmåneformad bänk klädd med lejongul sammet. 

- Jag var äldst, tio år tror jag, sen Anauto, du och några ungar till. Du var bara sju år men jag 

kommer ihåg det som igår. Han satte sig bredvid henne och serverade te med stora pannkakor och 

hon lät sig väl smaka. 

Ferdinand blossade på sin pipa medan deras samtal föll tillbaka i minnenas värld. De 

återupplevde tiden då de ofta lekte tillsammans. Det var då Isabella under en tid bodde hos Eliseo, 

Ferdinand och hans föräldrar var vänner i Eliseos hus. Sedan dess hade hon inte träffat honom, 

bara hört rykten om honom genom Anauto och hans far.

- Jag var mycket förälskad i dig, sa hon och de skrattade hjärtligt åt alla tokigheter och äventyr 

de varit med om tillsammans. 

- Det är högt på tiden att du får vila dig. Jag skall be någon följa dig till kojplatsen Isabella, det 

är underbart att se dig igen! Han gick med långa kliv ut ur den trånga salongen där flera 

passagerare tog sig ett glas innan de kröp till kojs. 

Seglen slog i vinden och månstrålarna dansade på vattenytan. Isabella kände sig upprymd, inte 

alls trött. Barndomsminnena hade livat upp henne och egentligen ville hon inte gå till sängs. I 

stället letade hon efter en lugn, ostörd vrå med tillgång till bord och lykta. Det fann hon mellan 

skranket till kvinnornas kojplatser och avbalkningen för manliga passagerare. Intill en lejdare som 

ingen tycktes trafikera, men där en lykta ständigt brann, satte hon sig att skriva brev till Manuel 

och Philip. Efter det kände hon sig tillräckligt avslappad för att kunna somna. 

Vid frukosten nästa morgon delade hon Ferdinands uppmärksamhet med några andra 

passagerare och efteråt följde hon med till kaptenskajutan. Där satt hon, liksom hos Philip, mitt 

emot honom vid ett stort bord fullt av diverse papper, kartor, böcker och instrument. Ferdinand var 

inte stilig men hade ett fördelaktigt utseende. Ögon mörka som natten, hår och skägg svart som 

ebenholts. Lite för rund om magen och snäll som en hundvalp. Hon tyckte om honom. Han 

påminner faktiskt om Eliseo, tänkte hon och betraktade hans långa mörka ögonfransar där han satt 

lutad över sina anteckningar. 

Han berättade om resan med slavarna från Nordafrika, att många dött under färden och varför 

han varit tvungen att ta ombord slavarna. Han ville aldrig göra om det. Något värre hade han aldrig 

varit med om. De talade om Manuel och hans värv, om Ferdinands olyckliga äktenskap, om 

framtiden, om striderna till havs med de envetna halsstarriga spanjorerna och om problemen med 

att vara sjöman i största allmänhet. 

Timme efter timme talade de sig hungriga och efter lunchen bad hon att få låna en kikare. 

Skeppet hade ljust passerat Sines och det var sen eftermiddag. Hamnstaden Sines var byggd på 

kalkstensklippor och kusten hade långa breda sandstränder. 

Isabella vandrade runt på skeppet och såg sig om efter någon att tala med, men hon fick gå ner 

under däck för att finna någon. Hon passerade kabyssen och skansen och i en vrå för sig själv, satt 

två engelska damer och en gentleman. De skulle vidare till Spanien. Det gifta paret som var 

synnerligen underhållande och sympatiska, skulle hälsa på dottern och barnbarnen. Den andra 

damen blev sjuk och syntes inte till i slutet av resan och Ferdinand syntes inte heller mycket till, 

men en och annan pratstund fick de tillsammans. 

Resan avlöpte väl. Inga större intermezzon att skryta om tyckte Isabella som längtade efter att 

komma hem. Lusten att resa hade definitivt svalnat hos henne. Att se sig om i världen, som hon 

uttryckte sig inför föräldrarna en gång, var så omständligt och svårt, tröttsamt och snigelartat att 

hon nog föredrog att stanna hemma tills man hittat på något som gick fortare och smidigare att resa 

med. Fast, Emanuels land skulle vara roligt och spännande att komma till, tänkte hon. Hälsa på

Manuel hägrade också, men huu för klimatet. Stormarna därborta och allt det som Manuel berättat 

om lät farligt. Hon var nog för trött för att tänka alls. Somnade till skeppets vaggande gång och 

anförtrodde sig åt drömmarnas värld. 

Algarvekusten syntes skimrande i höstsolen. Vita välkända stränder med sina grottor, 

fiskelägen och de vita små kvarnarna med segel som snurrade i den ständiga havsbrisen. Flacka 

områden omväxlande med klippor. Staden Aljezur på bergssluttningen syntes i fjärran och i dalen 

växte det eukalyptus, fikon och mandelträd mellan sädesåkrar. Isabella förnam doften av träden 

och andades djupt, men saltvatten och sur tång tog överhand och hon gick in från däck då lukten 

blev obehagligt påträngande. 

Så kom stunden då hon åter kunde sätta fötterna på fast mark och ta farväl av Ferdinand i 

Portimão. Genast styrde hon stegen till Eliseo som var på väg till hamnen för att möta henne. Efter 

en pratstund letade de upp Paulo och hans båt där Isabella hade turen att kunna gå ombord genast 

och fara hemåt med honom. 

Även den resan gick tillfredsställande, fast långsamt. Hon tog hastigt farväl av Paulo som 

intresserad hört allt om Paris och hennes vådliga sjöresa och varskott henne om att det hänt saker 

på Vila Vicosa men han ville inte säga vad det var. Det gjorde Isabella mycket orolig och rädslan 

kröp efter ryggraden på henne. Halvspringande, andfådd och genomsvettig nådde hon hemmet just 

som skymningen övergick i mörker. Trevade sig fram till porten och svimfärdig föll hon ihop på 

golvet innanför dörren. Hon hörde faderns röst och sedan moderns därefter mindes hon inget mera. 

Flera dagar låg hon sjuk i feber, yrade och var helt utmattad. Men efter dona Anas kurer repade 

hon sig och kunde äntligen både lyssna och berätta och ta emot don Josés ilska, som mojnat sedan 

hon återvänt till hemmet. 

Alla i familjen var djupt bedrövade. Dinis var död. Drunknad i en av grottorna vid kusten. Han 

hade varit på utflykt med några vänner. Det var ebb då de roat sig med att undersöka grottorna. De 

andra pojkarna hann ut innan floden tog dem. Det hade gått mycket fort. Dinis hann inte ut. 

Grottan stängdes av havet. Vännerna hade hört hans rop, men strömmarna var så starka att 

pojkarna fick avbryta sina hjälpförsök. 

Isabella förstod inte. Kunde inte tro det. 

- Det får inte vara sant! skrek hon gång på gång, for ur sängen och höll sig om huvudet. Don 

José förde henne varsamt tillbaka till bädden där hon sedan satt förstenad och stirrade framför sig 

resten av dagen. 

Chocken var så stor och så genomträngande svår att familjen trodde hon blivit sinnessjuk. 

Långsamt repade hon sig och då det kom brev från både Manuel, Emanuel och Philip indroppande, 

steg färgen på hennes bleka kinder och ögonen fick nytt liv. 

Just då dottern åter kunde fungera normalt, drabbades modern av plötslig sjukdom. Den ena 

pärsen efter den andra gjorde dona Ana trött och svag. Risken för barnets för tidiga ankomst var

överhängande. Belinda tillkallades och ordinerade vila, lugn och ro. Isabella skötte om modern 

som vore hon av porslin och snart kunde även hon glädjas åt livet igen. 

Druvskörden var över och det brukade firas med en stor fest, men denna hösten var ingenting 

sig likt. Don José var tillknäppt och lågmäld. Han hade ingen tanke på fest. 

- Hur skall vi kunna dansa och ha roligt när mina söner inte är med oss? frågade han då Isabella 

försökte uppmuntra honom. 

- Papa, jag vet att det varit en svår tid för dig också, men du skall väl inte hålla dig fast vid det 

som varit, du måste se framåt. Vi andra finns kvar! Vi behöver dig! 

Isabella höll hans hand i sin. Tryckte den som för att betona orden där de satt intill varandra i 

salssoffan i skymningsljuset. Ute blåste en kall västanvind som lät som en klagolåt tillsammans 

med lövens rasslande då de virvlade runt i blåsten. 

- Jag är trött, kanske sjuk också. Jag blev tvungen att hyra in extrafolk till skörden, några blev 

sjuka, två dog, som du vet. Nu får jag skulden. Somliga av gårdsfolket är fortfarande sjuka. Dinis 

har inte hittats så någon begravning kan inte ske. 

Don José höll sig för pannan, reste sig och vandrade suckande runt i rummet. Efter en stund 

blev Isabella irriterad och bad honom sätta sig eller gå till sängs och sova bort missmodet. 

- Papa, det är inte ditt fel att sjukdom kommit till oss! Du har gjort allt du kan för att ge hjälp åt 

dem. Folk kommer att förstå det, sa dottern och gick till sin kammare. 

Dona Ana, Fran och Rosalba kom innanför dörren just som don José tänkte gå till sängs. De 

hade varit i kyrkan och bett för Dinis. Kyrkan anordnade flera själamässor för Dinis och man 

slutade inte att be om att finna hans kropp. 

Franciscas bröllop blev uppskjutet på grund av de olyckliga omständigheterna. Ingen orkade 

engagera sig. Fran själv hade inget emot att vänta utan var nöjd med att få lite mer tid på sig innan 

hon övergav hemmet. I stället fick hon hjälpa till i apelsinlundarna som familjen fått problem med 

genom Dinis bortgång. Vem skulle nu sköta dem? Vem ville överta ansvaret?

18 

Någon vecka efter återkomsten till Para insjuknade Jeronimus i malaria. Läkaren, Thomas 

Bradley, vårdade honom som ett spädbarn. Tidvis arbetade Bradley dag och natt för att hinna med 

alla sjukdomsfall som strömmade in på missionsstationen. Han var även tvungen att besöka 

sjuklingar ute i byarna. En omänsklig arbetsbörda, ansåg han och bad fader Bonitius om 

assistenthjälp. Allra helst en doktor. 

Antonius hade blivit uppläxad av fader Bonitius för att han uttryckt sig vårdslöst och vulgärt 

vid en sammankomst och för att han varit berusad vid två tillfällen. Han misskötte sina plikter och 

fick varningen: Hände det fler gånger skulle han sändas hem. 

Jeronimus frossa övergick i hög feber därefter kom svettningarna. Sjukdomen hade nått sin 

kulmen och långsamt tillfrisknade han. Under de kritiska timmarna då febern nådde toppen, kom 

ett brev till honom med anmodan om att snarast bege sig till Bahia. Att förflyttningen skulle ske i 

förtid berodde på att missionsstationens föreståndare hastigt avlidit och kaos hade utbrutit bland 

jesuiterna. Jeronimus lämpade sig för att ta hand om och rätta till missförhållandena, påstod påven 

som i egen hög person artigt och översvallande delat ut komplimanger för att blidka sin trogne 

underlydande. 

Bradley ansåg att brevet kunde vänta. Jeronimus var för svag och matt för att bemöta eller ta 

del av nyheterna, men fader Bonitius, som kände till brevet, ville ha svar omedelbart. Jeronimus 

insåg efter att ha tagit del av innehållet i brevet, att han inte hade mycket att välja på. Reste han 

inte iväg skulle möjligheterna framöver vara stängda för honom. Han måste ju ändå dit efter 

avslutat arbete i Para, men tyckte inte det var riktigt avslutat ännu för hans del. 

En kväll låg Bradley i hängmattan då Antonius och Jeronimus kom dit. Bradleys krafter var 

alldeles slut. Han hade drabbats av diarré som tärde honom. Vännerna pratades vid om problem 

och tvister. Antonius drack i smyg och rådfrågade Bradley om det fanns medicin mot hans nya last. 

- Nej inte vad jag vet. Den enda medicinen skulle vara att du talar om vad som trycker dig. Det 

måste finnas en orsak till att du vill bedöva dig med sprit. Du dricker inte bara för det är gott eller 

hur? sa doktorn trött med slutna ögon. Stråhatten täckte nästan hans ansikte och han orkade 

knappast tala.

- Det smakar inte så illa, men jag vill inte påstå att det är gott precis. Problemet är att jag vill 

hem. Jag trivs inte här. Det är inte er jag vantrivs med utan alltihop. Infödingarna, landet, klimatet 

framför allt och mest "papa" Bonitius. Han är vidrig i sin vänlighet. Påklistrat leende där munnen 

säger en sak och ögonen en annan. Jag står inte ut här om Jeronimus ger sig av. 

Upprörd vädjande Antonius till vännerna. 

- Vet du inte repressalierna och straffet som väntar dig om du blir hemskickad på grund av 

drickandet? frågade Jeronimus och reste sig i hängmattan för att ha ögonkontakt med Antonius. 

- Jo men tror du inte det finns förmildrande omständigheter? 

- Nej vet du vad! Inte om Bonitius ligger bakom. Han kan begå vilka handlingar som helst i 

kyrkans namn, det vet du ju! sa Jeronimus barskt. 

- Varför ville du ha medicin? hördes det svagt från doktorn. 

- Äsch det var bara för att föra in samtalet på mina problem. Spriten dövar mina känslor. 

Jeronimus vet vad slags känslor jag menar och jag tänkte att om jag fortsätter dricka så blir jag 

hemsänd. Jag har ju inte pengar till någon resa så rymma kan jag inte. Det är kanske bra dumt och 

fegt av mig att tänka så. En ynkrygg är jag och vet inte vad jag skall ta mig till. 

Han grät så han skakade. Jeronimus gick bort till honom, öppnade sin famn för vännens 

förtvivlan. Fader Bonitius måste ha hört eller sett något för han kom linkande med sin käpp. 

- Vad är det nu med honom?! Har du problem är det mig du skall anförtro dig åt och försök inte 

spela teater, sa han. Därpå vände han sig till Jeronimus som tankfullt funderat över något lämpligt 

att säga, men bet sig i läppen för att inte säga något opassande. 

- Vad försiggår här egentligen? Har fader Antonius druckit nu igen? sa gubben och satte 

Antonius hängmatta i svängning med käppen. Ett hånfullt leende blottade hans gula tänder, 

därefter gav han ifrån sig ett svagt kraxande som skulle föreställa ett skratt. 

- Vad väntar mig om jag blir hemskickad? frågade Antonius spakt. 

- Antingen sätter vi dig på sinnessjukhus eller i fängelse. Kanske du blir placerad i ett klosters 

tvättinrättning och får tvätta munkarnas underkläder resten av livet. I vilket fall som helst blir du 

fråntagen din prästtitel och det straff du får blir på livstid, sa han och snörpte med munnen. 

- Hur ställer det sig om vi reser till Bahia alla tre på samma gång? undrade Jeronimus och 

mötte fader Bonitius skarpa ögonpar. 

- Det tillåter jag inte! 

- Då reser inte jag heller, sa Jeronimus och vek inte undan med blicken. 

- Nåja, jag skall tänka på saken, muttrade han och gick linkande därifrån. 

- Att du vågade sätta dig upp mot honom, sa Antonius och tog tacksamt sin väns hand, kramade 

och kysste den impulsivt och hängivet. 

En kort tid därefter satt Jeronimus, Bradley och Pierre ombord på den otympliga 

hundratonnaren Raposa som skulle föra dem till Bahia. Ombord fanns också ett hundratal svarta 

slavar som skulle forslas söderut till gruvorna, sockerplantagerna och kaffeodlingarna i Rio de

Janeiro. Hopträngda och hungrande, sjuka och illa medfarna vistades de dygn efter dygn i skeppets 

mörka innandöme. Fruktansvärda skrik och kvidande, jämmer och gråt hördes ständigt från dem 

nere under däcket. 

Antonius hade inte fått tillstånd att resa. Han hade stått tillsammans med fader Bonitius på 

kajen och vinkat farväl. Onykter, skäggig och skrålande för full hals. I sin förtvivlan kunde han 

inte låta bli flaskan. Jeronimus hade med alla medel försökt få honom med, men då beskedet 

kommit från fader Bonitius att han skulle stanna för att rehabilitera sig och vara under uppsikt en 

tid, förlorade Antonius kontrollen över sig och då fanns det ingen återvändo. Deras avsked var fyllt 

av vemod och sorg. Ingen visste hur det skulle gå för honom. 

Några dagar senare var Raposa framme vid reven utanför Bahias hamn. Hon låg kvar på redden 

medan de få passagerare som skulle iland fick klättra ner i storbåten som roddes av matroser. Sista 

biten klev passagerarna ner i det grunda vattnet och vadade in till stranden varpå storbåten 

återvände till skeppet som seglade vidare. 

Solen var brännhet där de vandrade barfota i sanden, bärande sina få ägodelar. Svetten rann i 

strida strömmar nerför deras ansikten, ögonen sved och sandkornen fastnade på den svettiga 

huden. Det hjälpte inte att torka sig, klädet var sandigt och vått av salt svett. På värdshuset inne i 

staden, fick Jeronimus och Bradley besked om vart färden skulle gå vidare. Till häst red männen 

uttröttade och hålögda mot jesuitmissionsstationen sedan man tagit farväl av Pierre. 

Färden gick förbi små åkerlappar, ängar och genom snårig skog. Så småningom kom de fram 

till en stor öppen plats omgiven av höga träd och en bäck som avgränsade området. Höga röster, 

sång och skratt hördes på långt håll och när de upptäckte var ljuden kom från blev de mycket 

förvånade. 

Under det palmklädda taket uppburet av träpålar satt en mängd indianer och fröjdade sig. 

Framför dem försiggick ett skådespel som tydligen roade publiken enormt. Skådespelarna var 

utklädda och föreställde gudar, gudinnor och monster. Färgade masker, hiskligt hemska att skåda, 

bars av jesuitpräster och medhjälpare på stationen. 

Jeronimus och Bradley höll in hästarna, stirrade häpna och mållösa. En god stund väntade de 

avvaktande på att den upphetsade stämningen skulle avtaga, men gav upp och red sakta mot cirkeln 

framför dem. De stannade framför en bestört liten tjock jesuitbroder som höll på att tappa hakan då 

han tagit av masken. Allt stannade upp och det blev helt tyst. Indianerna, mulatterna och de svarta 

som också befunnits sig där, avlägsnade sig i all tysthet medan missionärerna ställde upp sig på led 

framför den nye chefen. 

Jeronimus gled långsamt ner från hästen. Bradley gjorde detsamma. En hövisk 

välkomstceremoni anordnades i all hast som visade att de mottogs med respekt och glädje. Det 

behövdes inga ursäkter eller förklaringar till missionärernas teaterföreställning. I jesuiternas 

utbildning ingick och förekom ständiga skådespel och teaterarrangemang för att på ett finurligt sätt 

lära ut och undervisa om moraliska och religiösa värden. Det inpräntades också i befolkningen 

genom festspel av olika slag.

- Pierre borde ha sett det här, sa Jeronimus till Bradley medan de gick in i huset för att göra sig 

hemmastadda. 

- Han kunde ju ha bott här hos oss. Så dumt att vi inte föreslog det! 

- Pierre har vänner överallt och ordnar det säkert bra för sig. Han kommer ju hit om några 

dagar. Då får vi höra nyheter från staden. Jeronimus öppnade dörren till sitt vitkalkade rum, som 

inte var större än en väl tilltagen cell. Vid ena väggen stod en säng, vid fönstret ett runt bord med 

två stolar, ett skåp och en kommod med handfat och vattenkaraff fanns vid den andra väggen. 

Nästan exakt som hans rum i Para. 

Thomas Bradleys rum låg längre bort mot husgaveln och var stort och rymligt eftersom det 

även skulle tjäna som mottagning. Det dröjde inte mer än några minuter förrän en lång rad 

sjuklingar väntade utanför hans dörr för att få behandling eller konsultationer. 

Jeronimus gjorde sig bekant med sitt nya arbete och det kontor som han övertagit från förre 

föreståndaren. Närmaste medhjälparen blev fader Alfontius från Borba, som beklagade den 

fruktansvärda oordningen som rådde på kontoret. Papper låg utspridda överallt. Lådorna i skåpen 

var så proppfulla med anteckningar och dokument att de knappt gick att stänga. Bordet var 

smutsigt och ett tjockt lager av fin sand täckte ytan. 

Alfontius, som ville göra ett gott intryck och vara sin överordnade till lags, irrade runt och 

verkade synnerligen nervös medan han oupphörligt talade. Jeronimus kliade sig i huvudet och 

visste inte i vilken ände han skulle börja rensa upp och blev irriterad över den livlige mannens 

välmenthet. 

- Käre vän, sätt dig här och sortera papperna efterhand som jag ger dig dem. Lägg dem i olika 

högar så vi kan få någon ordning på det, sa Jeronimus till honom och visade på en karmstol vid ett 

mindre bord vid dörren. Hans eget bord stod vid fönstret och den strålande eftermiddagssolen lyste 

som en fackla in över oredan på bordet. 

De var långt ifrån färdiga med arbetet då klockan kallade till aftongudstjänst, bön och 

kvällsmåltid. Efteråt var de fria att göra vad de ville. Bradley och Jeronimus hittade några trasiga 

hängmattor, som de lagade och hängde upp åt sig på den stora skuggiga altanen. 

- Åh, vad jag är trött! Jag skulle kunna stå och sova, sa Bradley. 

- Vad har du gjort hela eftermiddagen? Jag trodde du vilade dig, sa Jeronimus skämtsamt. 

- Du anar inte vad jag ha fått gno! Insektsbett, skörbjugg, chiz, loppor och en kallbrand, sa han 

uppgivet och tackade Gud för att han blivit fri från sin diarré. 

äkta. 

- Chiz, vad är det för något? frågade Jeronimus intresserat. 

- Löss under tånaglarna. Det får de som går barfota i träskmarkerna. 

- Hu så ruggigt! Men loppor då, behöver man gå till doktorn för det? Jeronimus förvåning var 

- Den här sortens loppor kryper under huden och lägger sina ägg. Det är relativt lätt att bota 

med citron. Du får skriva hem och be att dem skicka en låda! skrattade Bradley. En kort stund 

därefter hördes ljudliga snarkanden från honom.

Hur var det nu som Pierre berättade? Jo de som snarkar är avkommor till grottfolket, de 

primitiva stenåldersmänniskorna, som utstötte hemska läten och ljud för att hålla vilda djur borta 

från hustru och barn under nätterna, tänkte Jeronimus och kastade en öm blick mot den sovande 

vännen. 

Tankarna kretsade runt i Jeronimus trötta huvud. Han orkade inte bekymra sig för 

morgondagen eller framtiden, men kunde inte låta bli att tänka på Isabella. Han skulle få vänta på 

brev ett bra tag eftersom det eftersändes från Para. En tyst bön för dem därhemma och för 

Antonius, bad han medan solen sjönk ner bakom höga träd i väster.

19 

En bra bit in på det nya året 1721 gav Jeronimus sig ut tillsammans med Pierre för att utforska 

omgivningarna. Ridande på åsnor färdades de i flera veckor. Pierre handlade med indianerna, det 

vill säga han bytte till sig fåglar och diverse smådjur, som han hade i stora klövjekorgar på åsnan. 

De red längs stränder och i böljande landskap med majs- och kokospalmsodlingar och gjorde sig 

bekanta med plantageägarna som mestadels bjöd på mat och dryck. 

Nästan hemkomna till missionsstationen passerade de en lagun. På den röda grusvägen gick 

kvinnorna stolt bärande tvättkorgen på huvudet. Barnen lekte i lagunens vatten medan de vuxna 

tillbringade sin dag med skvaller och tvätt. Frid och harmoni vilade över platsen då de båda 

männen passerade. Kvinnorna fnissade både av blygsel och nyfikenhet. 

Pierre log sitt breda charmiga leende, tog av sig hatten och hälsade med en djup bugning. En av 

kvinnorna kom springande och ropade på honom. Han hade ett kort samtal med henne sedan red de 

vidare. 

- Vad ville hon? Eller det kanske var av privat natur? undrade Jeronimus. 

- Nej för fan! Hon inbjöd oss till en ceremoni som hennes far skulle hålla. Han är stammens 

hövding och lite av en häxmästare, sa Pierre roat. 

- När då? 

- När signalen kommer. Förmodligen om några dagar. 

- Vad för ceremoni? 

- Det sa hon inte. Vi får ta oss dit och kika. Det är höjden av oartighet att inte närvara då vi 

blivit inbjudna. 

- Känner du till dem? 

- Javisst, jag är mycket god vän till hennes far. En lurig fan. 

- Lurig hur då? Jag trodde indianerna här var väldigt pålitliga, sa Jeronimus och steg av åsnan 

och ledde den till stallbyggnaden.

- Jo vars, men den här gubben Otaka är lynnig som ett fruntimmer. Han är nästan omöjlig i 

affärer, blir aldrig nöjd. Han kan verka så sprittande glad och i nästa minut tror man att fan själv 

har flugit i honom. 

- Fy vad du hädar! Kan du inte vårda ditt språk bättre? Jeronimus tittade strängt på Pierre 

varefter leendet i mungipan bröt fram. 

- Du följer väl med? Jag skulle egentligen gett mig av, men kan jag stanna hos er tills jag rider 

vidare? undrade Pierre som hade planer att skaffa logi inne i staden för sina djur. Han kände en 

neger, båtsman Dez, som fått sitt portugisiska namn av att han blev tionde barnet i sin familj. 

Genom Dez eller av honom, kunde Pierre få hjälp med djuren som han samlat på sig. 

- Du kan väl följa med mig in till Bahia i dag så skall jag berätta vad jag vet och inte vet om det 

jävla stället, sa Pierre som inte kunde vårda sitt språk för Jeronimus skull. Det var för mycket 

begärt. 

Sedan Jeronimus ordnat med uppgifter till Alfontius och delegerat ut arbeten till de övriga på 

stationen red han, och såg betydligt myndigare ut än för ett år sedan, iväg mot staden i Pierres 

sällskap. Pierre nynnade på en sång om kärlek och vänskap. Han såg förnöjsamt lycklig ut och lät 

hästen bestämma takten. Åsnan hade han bytt ut till hästen och korgarna med djuren stod på en 

liten kärra som han fått låna av Jeronimus. 

Plötsligt dök en gråtande ung kvinna fram ur buskaget iklädd minimal tanga. Pierre hälsade 

igenkännande och steg av hästen, tog flickan i famn och tröstade. Gav henne sedan en klatsch på 

den runda baken, knappt dold av höftskynket. Han skrattade och slog ihop händerna som om han 

borstade av sig något. 

- Så var det ordnat, sa han och steg åter upp på hästen. 

- Vad har du nu hittat på? Vad var det fatt med henne? Det är ju jag som är präst och skall 

trösta. Tag inte mitt arbete ifrån mig! 

- Nej, men du blir ju aldrig färdig! Så fort du ser ett fruntimmer blir du ju rent tafatt. Du vet 

antagligen inte vad man skall göra med kvinns ?! Pierre blängde skämtsamt mot Jeronimus som 

blev stum. 

- Jo, hon var ifrån sig för fadern ville sälja henne för fyra mulor och en gris till en som hon inte 

ville gifta sig med. Därför hade hon rymt och var på väg till missionsstationen för att gömma sig. 

Jag sa åt henne att jag var billigare och begärde bara en mula och en höna. Hon skulle framföra det 

till sin far, så får vi se hur det går. 

Pierre blinkade finurligt, harsklade sig och spottade ut brunsvart vätska som kommit från hans 

sura pipa. 

- Hur skall du klara dig undan det giftermålet? Jeronimus log nyfiket. 

- Inga som helst problem! Jag ger henne fri. Hon är grann att titta på. Hon kan hjälpa mig med 

djuren. Att jag inte tänkt på det tidigare, sa han upprymd och sprallig. 

- Det vimlar av portugiser i den här hålan, upplyste Pierre då de red mot stadens centrum och 

passerade guvernörsbyggnaden. Generalguvernören och övriga funktionärer är portugiser. Högsta

domstolen består av portugiser, men det kulturbärande skiktet utgörs nästan bara av prästerskapet... 

antagligen portugiser de också, fortsatte han. 

- Kontrasten är stor här efter vad jag kan förstå. Vem äger marken och godsen förutom 

jesuitkyrkan? undrade Jeronimus, som inte blivit riktigt klar över det sociala och politiska 

systemet. 

- Kontrasten är verkligen stor broder. Speciellt mellan storgodsen som styrs av jesuiter för de 

har tekniskt och organisatoriskt kunnande och de vanliga fazendorna som styrs av dina landsmän 

eller andra lika tarvliga vita. En del av jorden ägs av lantarbetare eller fattiga självägande mulatter 

och så de indianska byarna förstås. Men portugiserna håller sig framme överallt. De sitter i toppen 

och kontrollerar till och med grödorna, de djävlarna, utbrast Pierre. Det hördes att han inte kunde 

dölja sin aversion. 

- Nu är du väl ändå bra orättvis käre vän. Det finns många goda patroner som arbetar i kyrkans 

namn och är ett gott föredöme för sina arbetare efter vad jag har hört, svarade Jeronimus lugnt och 

höll in hästen för att beundra utsikten över hamnen. 

- Du har väl inte talat med några andra än dina kyrkobröder? Ni håller ju ihop om allting. Nej 

vet du vad, du är helt ute i det blå om du tror på allt de inbillar dig. Jag blir så förbannad när man 

försöker sko sig på fattigt folks godtrogenhet och speciellt när folket behandlas illa. Därför 

högaktar jag indianerna. De är många gånger klokare än vi européer. Pierre tände sin pipa där han 

stannat upp vid Jeronimus sida. 

- Var får du all information ifrån? Hur vet du att det är så illa? 

- Man har väl ögon att se med och öron att höra med. Dessutom har jag väl ett visst förstånd än 

om det börjar bli avtrubbat. Egentliga orsaken till att jag vet en hel del, är att jag intresserar mig 

för de här människorna hur konstigt det än låter, fortsatte Pierre och gled ned från hästryggen och 

satte sig i gräset under palmerna. Jeronimus sjönk tungt ner bredvid honom och lyckades dölja sin 

upprördhet över vännens uttalanden. 

- Du tror inte på Gud och kyrkan. Vad har du för religion Pierre? 

- Vem har sagt att jag inte tror på en Gud! Jag är min själ mer religiös än många andra som 

bara hycklar och bedrar i kyrkans namn. Gud har inte framträtt i en professors gestalt och lagt fram 

vissa läror som man först måste tro på och sedan förstå. Gud är det inga fel på. Religionen är som 

rom, något lite värmer och lindrar plågor, men för mycket släpper loss djävulen inom en. Det är 

människorna Jeronimus... människorna är inte snälla, sa han eftertänksamt och blicken blev 

fjärrskådande och mörk. 

- Jag är ingen komplett idiot Pierre. Jag har också förstått en hel del och kan bara arbeta och 

göra mitt bästa för folket. Försöka åstadkomma förbättringar och minska orättvisorna, försökte 

Jeronimus med mild röst dra vännen ur tungsintheten. 

- Jag skall säga dig, du unge oerfarne, att portugisernas intåg i sydamerika fick än värre följder 

för indianbefolkningen än vad spanjorerna lyckades åstadkomma, fast det var hårresande nog. Man 

förde krig för att förinta besvärliga stammar och tog slavar. Det har inte blivit någon ändring på det

nu heller. Ta till exempel den vanlige arbetaren som hålls knuten till fazendan genom ett 

skuldsystem som är hur vansinnigt som helst i mina ögon. Det gäller att hålla arbetaren skuldsatt så 

han inte kan ge sig iväg. Man förskotterar hans varor och skulderna bara växer. I bästa fall får 

arbetaren ett stycke jord för eget bruk, men det förpliktar till att han måste utföra ett visst antal 

dagsverken per vecka. Stackarn blir genast utsliten. Är sådant människovänligt tycker du? 

- Naturligtvis är jag helt ense med dig. Det är både grymt och skamligt och jag lider av att inte 

kunna ingripa. Mina befogenheter sträcker sig inte så värst långt för gör jag något som inte behagar 

mina överordnande blir jag straffad. 

Jeronimus reste sig, kände sig orolig till mods men hyste den största respekt för vännens 

kunskaper och beundrade hans stora engagemang. Pierre var en överraskningarnas man. Nu hade 

han visat egenskaper och klokhet som väckte Jeronimus förvåning. 

- Hur är det med de svarta, negerslavarna, som blir lika illa behandlade om inte värre? 

- Ja, nu kommer det slavar genom både fransk och engelsk förmedling. Det är ett nytt påhitt 

och dyrt blir det för bara hälften kommer fram. Gifta sig och bilda familj får de helst inte för det är 

ingen god affär. Nej, exploatera dem till döds och sen importera nya, det är tidens gång, sa Pierre 

och såg mycket bitter ut. 

- Hur många slavar äger man i allmänhet? 

- Det varierar. Genomsnittligt trettio... fyrtio stycken. 

- Vad händer om de flyr, smiter sin väg? 

- Ja du, det är ingen bra lösning. De jagas. Kommer de undan så bildar de motståndsgrupper i 

inlandets skogsområden. Blir de fast... ja då kan du själv räkna ut vad som händer. Pierre slog 

piphuvudet mot stövelklacken, hoppade upp på hästen och slog ut med handen i en vid båge och 

utbrast i gladare ton: 

- Njut nu av anblicken och den friska havsluften för när vi kommer längre in i centrum luktar 

det inte gott! 

- Nej jag vet det. Man får bortse från lukterna och njuta av det vackra. 

- En sak skall du veta broder. I staden får man gilla doften av både gödsel, fattigdom, lidande 

och smuts. Det skrytsamma och det ynkliga. Allt detta är priset för skönheten, sa Pierre och red i 

sakta mak. Jeronimus följde tankfullt efter utan kommentarer. 

De red sida vid sida en stund. Pierre berättade om staden och dess innevånare. De tittade in till 

textilhantverkaren, beskådade några kvarnhus och blev inbjudna i det stora garveriet för att sedan 

besöka bränneriet en bit utanför staden. 

- Alla dessa yrken kombineras med jordbruk, båtbygge, kopparbruk, järnbruk och stora 

marknader, som på torget därborta. Pierre pekade på en stor rektangulär gräsbevuxen plats mellan 

de låga husraderna. Det saknas inte mycket i den här stan. Skulle det saknas något så smugglar 

man in det! 

- Vad då till exempel? undrade Jeronimus och steg av hästen för att köpa lite frukt på 

marknaden.

- Silver är ju en eftertraktad vara och det bytes mot annat smuggelgods. Det är speciellt 

portugisiska köpmän som specialiserat sig på att vara bulvaner för engelska ekonomiska intressen. 

Och så har vi guldet förstås. 

- Det svarta guldet, gummit menar du? frågade Jeronimus ivrigt och undrade i sitt stilla sinne 

hur det gick till att smuggla. 

- Nej för fan! Det röda guldet som kommer från gruvorna borta vid Rio de Janeiroområdet. 

Minos Gerais heter en av dem. Där arbetar bara svarta slavar, stackars satar, sa Pierre och tog upp 

en penningpung ur en väl dold byxficka. 

- Jag har fått olika uppgifter om var sockerodlingarna finns. De kan ju rimligtvis inte finnas här 

i närheten med dessa höga mäktiga berg och stora skogar, sa Jeronimus medan han packade ner 

sina bananer i sadelväskan. 

- Socker och kaffe hör ihop. Det är lämpligast att ha det i södra delen av landet. I alla fall finns 

de största plantagerna vid Rio de Janeiro - Paraibadalen och vid São Paulo. Där sköts arbetet av 

många italienska nybyggare. Ännu längre ner i söder i Rio Grande do Sul, finns det stora gods med 

boskapsuppfödning, små och medelstora jordbruk som drivs av tyska och italienska nybyggare, så 

nu vet du vart du skall vända dig om du vill sadla om och bli kofösare eller fåraherde istället, 

skrattade Pierre och band fast en stor säck potatis på hästryggen eftersom kärran var överlastad. 

Plötsligt hördes ett väldigt tumult från nedre delen av bygatan. Människor skrek och tog skydd 

då två indianer i vild galopp kom farande och närmade sig torget. Allt gick väldigt snabbt. Båda 

indianerna slog omkring sig med lianer i händerna. Människorna rusade iväg för att sätta sig i 

säkerhet. I bortre delen av torget stod tre välklädda män och samtalade ivrigt och tycktes inte 

uppmärksamma vad som var i görningen. I ett moln av damm tvärstannade indianerna och slog vilt 

med lianerna på männen som föll skrikande till marken. Lika snabbt som tumultet börjat var det 

över. Indianerna red i sporrsträck rakt in i den täta skogen och försvann. 

- Kom, sa Pierre och drog den förstenade Jeronimus i skjortärmen. Han protesterade, ville inte 

blanda sig i något bråk, men gav efter. De sprang tvärs över torget till de skadade männen. Pierre 

som aldrig tappade fattningen, drog upp en linneduk, rev den i trasor och förband den svårast 

blödande mannen. Sedan organiserade han fram en vagn förbunden med en åsna. Med Jeronimus 

hjälp fick han upp dem i vagnen och kusken körde direkt till sjukstugan. 

- Vad i hela friden var det som försiggick egentligen? undrade Jeronimus som andfådd 

borstade av sig det röda torra dammet. 

- Nu fick du ett exempel på hur det kan gå till. Uppretade halvblod på krigsstigen är inte lätta 

att tas med. Du förstår, avogheten mellan portugisfödda och sydamerikaner i olika samhällsläger 

skapar ständiga motsättningar. Det kan flamma upp till ett verkligt hat och då händer sådana här 

otrevligheter. 

- Det är ju förfärligt! Vilka var männen tror du?

- Tja, antingen köpmän eller ämbetsmän. Det syntes ju på kläderna och deras välvårdade yttre, 

svarade Pierre och svingade sig upp på hästen, gjorde tecken åt sin vän att nu var det dags att bege 

sig därifrån för att träffa Dez. 

Han befann sig i ett litet skjul, uppbyggt av trä med palmtak och omgärdat av en staketliknande 

spretig barriär hopbundet med lianer. Taket, ett skydd mot solens brännande strålar, var flätat av 

palmblad. Där skulle Pierres djur få en trivsam tillvaro och omvårdnad av båtsman Dez, som var en 

förträfflig representant för sin stam. Energisk och alltid vänlig. Hans välformade kropp rörde sig 

med elegans och grace. Tillfälligtvis var han stationerad på landbacken. Arbetade i hamnen. 

- Nu Jeronimus får du skynda på hem med kryddorna till middagen annars blir maten en 

smaklös upplevelse. Jag kommer senare i kväll. Hälsa Bradley! sa Pierre i förbifarten medan han 

lastade av djuren och installerade dem. 

- Tack min vän för en synnerligen avkopplande och intressant eftermiddag. Det har varit 

lärorikt och stimulerande som vanligt att umgås med dig, sa Jeronimus och vinkade farväl. 

Under ridturen tillbaka till missionsstationen funderade han över Pierres uppträdande, som 

varit av positiv karaktär. Det gladde Jeronimus som visste att Pierre blivit hans vän för livet. 

Staden låg bakom honom då tankarna återgick till de skadade männen. Månne de arbetade i 

guvernörspalatset? De såg ut att vara riktiga herremän. Funderingar om kolonialsamhällets 

uppbyggnad och styrande principer dök plötsligt upp i hans medvetande. Metodiskt gick han 

igenom vad han lärt sig alltmedan hästen sträckte ut på den hårt tilltrampade lervägen. 

En av principerna var människoidealet, vilket sammanfattade fem egenskaper och 

kännetecknade: Vederbörande skulle vara av rent blod, inneha egendom, vara bosatt i staden. Inte 

vara av hantverkarehärkomst, ha en obesudlad katolsk bakgrund. "Blodets renhet", grundprincipen 

av vilket den härskande eliten bestod. En iberisk minoritet som Jeronimus själv mycket väl kunde 

räknas till. Ju mer han tänkte på vad människorna hittat på för att skapa distans mellan folken ju 

ledsnare och sorgsnare blev han. Självklart kunde en hantverkare vara lika god, kunnig och 

intelligent som någon annan och varför var det nödvändigt att vara katolik? Han kunde inte förstå 

sådana principer utan roade sig med att uppfinna nya och mänskligare som han ämnade teckna ner 

så snart han kom hem till sitt kontor.

20 

Rummet var skymningsmörkt. Himlen grå och tung av svarta moln som drog förbi medan 

regnet piskade mot rutan och rann in i småsprickorna runt fönstret. Åskmuller hördes på avstånd. 

Det lät olycksbådande då det ekade mellan kullarna. Blixtarna lyste upp Isabellas ansikte där hon 

satt framför sitt enkla skrivbord, stirrande tankfullt framför sig, kanske på regnet som rann likt 

tårar på fönsterglaset. Pennan vilade i handen utan att ha skrivit något på papperna. Breven hon fått 

skulle besvaras men hon kände ingen glädje och ett kompakt motstånd inom henne hindrade 

tankegångarna. Om och om igen hade hon ältat frågan om äventyret i Paris och båtresan med 

Philip skulle berättas för Manuel? Hur i så fall? Skulle hon skriva om Philip till Emanuel? Vad 

skulle han då tro om henne? Hur berätta om Dinis? 

Usch, så komplicerat och rörigt det är, tänkte hon irriterad på sig själv. Tre underbara män har 

jag nu och så vet jag varken ut eller in. Hon lade ifrån sig pennskaftet och tittade på sin ring, 

kärlekens ros som hon ständigt bar. Tårarna bröt fram under de långa täta ögonfransarna och 

droppade ner på papperna. Manuel, käre kom hem till oss, bad hon snörvlande högt för sig själv. 

En svag knackning på dörren och dona Ana trädde in i rummet. 

- Flicka lilla, hur är det fatt? Sitter du i mörker och skriver? 

- Nej, jag kommer inte på något att skriva om. Det är nog vädret som påverkar mig, sa dottern 

och tände två vaxljus på bordet. 

- Men du gråter ju, vad är det som är så svårt? Modern omfamnade den frusna darriga flickan 

som kände litenheten i den trygga famnen och den enorma saknaden efter sina bröder. 

- Jag bara ger utlopp åt mina känslor. Jag tror att jag förträngt dem för jag ville vara stark och 

glad, men nu tycker jag synd om mig själv som trasslat till det. 

- Berätta så lättar det. Inget kan vara så illa att det inte går att rätta till, uppmanade modern och 

satte sig på sängen med Isabella fortfarande i famnen. Hon torkade varligt flickans ansikte med 

förklädet. Efter en stunds tystnad kom hela historien i korta drag om kärleken och åtrån till Philip 

och vänskapen till Emanuel. På slutet kom även hennes innerliga längtan efter Dinis. Men då 

Manuel kom på tal rann bägaren över sina bräddar.

Sakta vaggade dona Ana dottern och funderade villrådigt på vad hon skulle säga så inte 

flickans känslor sårades. 

- Hade jag varit i ditt ställe skulle jag inte skriva om Philip ännu till Manuel. Du vet ju inte hur 

det utvecklas. Han kan säkert inte glädja sig åt det i alla fall utan blir svartsjuk och det kanske i 

onödan. Vad det gäller Emanuel känner jag på mig att den vänskapen kanske inte håller på så långt 

avstånd. Det är tids nog att berätta hjärtesaker för honom. Såja, vännen min, problemen löser sig! 

Du har ju inte lovat bort dig till någon. Alla vägar är fortfarande öppna och du är fri att gå vilken 

väg du vill. Kommer du med ner och dricker en kopp te? 

- Mama, hur kan du vara så stark? Det måste vara svårt för dig också att Dinis är borta? 

- Jag gråter ofta i min ensamhet. Din papa gråter också, invärtes men vi måste vara starka. 

Livet går vidare. Min mama sa en gång: Var rädda om varandra, ni har varandra bara till låns. Dina 

barn äger du inte, du lånar dem. 

Dona Ana torkade hastigt bort en tår i ögonvrån sedan log hon uppmuntrande. Båda gick ned 

för att värma sig vid brasan och njuta av varm dryck. Som på en given signal var hela familjen 

samlad. Man hade tagit för vana att ha en tyst minut till Dinis minne varje kväll. Det svetsade 

samman familjen och aftonen blev ett avbrott i Isabellas kärleksbekymmer. 

Dagen efter, som också var gråmulen och dyster, kunde hon skriva ner sina tankar i breven 

efter att ha fört in dem i sin dagbok. Hon berättade valda delar i breven och om den sorg som 

drabbat dem, skoningslöst och hemskt. Men vi är ju inte ensamma om att ha sorg. Alla skall väl gå 

igenom det någon gång. Vad var det Emanuel sa... det är bara kroppen som dör, själen lever vidare 

och går till en annan dimension. Jo så var det nog. Det vill jag också gärna tro och hoppas på, 

tänkte Isabella och värmen steg inom henne och glädjens milda sötma genomsyrade hennes sinne. 

Julen stod för dörren. Livlig verksamhet rådde i huset. Dona Ana väntades nedkomma vilken 

dag som helst. Alla passade upp henne och såg till att hon mådde bra och fick vila sig. Systrarna 

knåpade ihop babykläder på löpande band. Don José lät tillverka en vagga. En kväll innan mörkret 

blev helt kompakt, gick han upp på den färdiga takterrassen och svalkade bort sin oro inför 

hustruns förlossningsarbete. Han som aldrig brukade be, föll på knä vid balustraden. Bad om högre 

makters ingripande då det var dags så att allt skulle gå bra. Vinden var hård, kall och 

genomträngande. Nästan vass, men han märkte det inte. Han var försjunken i tankar. Lät blicken 

svepa över det vintriga landskapet för att slutligen stanna på apelsinlundarna. Då vaknade han till. 

Skyndade ner till värmen och satte sig hos Isabella som höll på med det sötaste lapptäcke han 

någonsin sett. 

- Vad duktiga och flitiga ni är flickor, sa han och tände sin pipa. Flickorna tittade upp från sina 

handarbeten och log. Isabella fnyste när han blåste ut röken rakt mot henne. Låtsades få ett 

hostanfall. 

- Gå och rök någon annanstans med din sura pipa, sa hon skämtsamt och baxade bort honom 

mot brasan. Förresten får du ta och kamma dig. Har du varit ute i det här vädret?

- Jo Bella lilla, jag måste få tala med dig om en sak, sa han efter en stunds tystnad. Han kallade 

henne Bella när han var riktigt glad och hade nya idéer i huvudet. 

- Jaha, vad är det nu du vill jag skall göra som jag inte är förtjust i? Hon skrattade åt faderns 

förvånade uppsyn och lade ifrån sig babytäcket. 

- Apelsinlundarna. Hur skall vi göra med dem? 

- Nej vet du vad! Tro inte att jag åtar mig det! Som jag har sagt, hjälper jag gärna till, men jag 

vill inte binda upp mig eller ta det stora ansvaret. Så glad är jag inte i apelsiner, svarade hon med 

glimten i ögonvrån. 

- Ge mig något förslag då. Det är dumt att sälja dem, inte sant? frågade han försiktigt och 

vände sig till Fran och Rosalba. 

- Vad tycker ni flickor? 

- Vi tycker ingenting papa, sa Rosalba som var rädd att få ansvaret på sin lott. Det var hon 

varken intresserad av eller mogen för. 

- Nej, nej, då får jag väl rådgöra med mama, men kom inte och ångra er efteråt. Ni missar en 

stor chans bara så ni vet det, sa han och sträckte ut benen med en missnöjd grymtning. I samma 

ögonblick klämtade mässingsklockan utanför terrassentrén. 

Isabella och Fran for upp och rusade mot dörren. Utanför stod en barhuvad man med 

bredbrättad svart hatt i handen, påbyltad med filtar i flera lager och med allvarlig trött uppsyn. 

Ansiktet var fårat och magert, hjässan nästan skallig. Han såg rent av sjuk ut, liten och klen som 

han verkade. Flickorna stirrade på mannen och undrade vad han ville. 

- Förlåt att jag stör denna sena kväll men jag är dona Anas bror från Lagos. Får jag komma in? 

- Åh då är ni morbror Eduardo! utropade Isabella medan Fran bara gapade och tycktes helt 

handlingsförlamad. Kom in i värmen ni ser ju helt knäckt ut. Ni har färdats långt i det här ovädret. 

Förlåt att vi inte kände igen morbror, fortsatte hon upprymd och hjälpte till att skala av filtar och 

rockar tills den lille senige mannen stod i bara tröjan och byxorna. Eduardo lät sig omhuldas av 

flickornas iver. Talade inte. Nickade trött då han föstes in till papa José som somnat i stolen vid 

brasan. 

- Papa, papa titta vem som kommit hit! Isabella skakade liv i fadern, som hastigt kom på benen 

och bara stirrade på besökaren. Inte förrän släktingen räckte fram sin magra hand till hälsning gick 

det upp ett ljus för don José. 

- Käre vän vad i alla mina dar! Vilken angenäm överraskning du ställer till med! utbrast han 

med ett bullrande skratt och tog spontant den lille mannen i sin stora famn. Isabella drog häftigt 

efter andan. Det såg ut som hennes far skulle krossa morbrodern med sina kraftiga björnlika armar. 

Men han satte varligt och försiktigt ner släktingen i soffan, som om han varit gjord av glas. 

Det dukades fram mat och dryck åt Eduardo, som åt under tystnad medan de övriga berättade 

om dona Ana och Dinis. Då och då tittade Eduardo upp och gav någon liten kommentar. Efter 

maten drack de kaffe tillsammans och i spänd väntan satt systrarna för att få höra hans ärende. De 

kände honom inte. Hade varit mycket små då brytningen skedde mellan familjerna men de hade

hört talas om honom med jämna mellanrum. Deras mor ville så gärna återuppta kontakten med sin 

bror. Och så damp han plötsligt ner i ett så skröpligt tillstånd. Varför? 

- Vågar vi väcka mama och tala om att han kommit? viskade Isabella till Fran. Tänk om hon 

svimmar av förskräckelse när hon ser honom. 

- Tänk om babyn kommer för fort! sa Rosalba tätt hopkrupen vid Frans fötter för att kunna 

höra vad systrarna viskade om. 

Dona Ana hade väckts i sin slummer av dörrklockans klang där hon låg vilande ovanpå sin 

säng. I vanliga fall skulle hon ha rusat upp och undersökt orsaken till klämtandet, men nu dåsade 

hon till igen. Det kändes för mödosamt att resa sig. Efter en stund vaknade hon av att ett 

toalettbesök var av nöden tvunget, men hon skulle aldrig hinna ner och ut på gården. Det fick bli 

pottan, hur nu det skulle gå till? 

Hon placerade nattkärlet på en träpall för att slippa sitta så lågt. Precis då hon fått upp alla 

kjortlarna och gränslade det avlånga blåblommiga nattkärlet, gick fostervattnet. En kraftig värk 

följde därefter. Ana tog sig samman och bet ihop käkarna. Ringde på tjänsteflickan men väntade 

inte tills hon kom. I stället tog sig Ana nerför trappan, lätt kvidande och andfådd. I hallen gick hon 

rakt i armarna på tjänsteflickan som blev tillsagd att tillkalla Belinda. 

Flickorna hade hört moderns röst och gick till hallen för att varsko henne om morbrodern. Då 

kom det en rejäl värk igen som skar likt knivar i hennes underliv. Nästan dubbelvikt och med 

flickornas hjälp, hasade hon in i vardagsrummet. 

- Käre bror, du kom till slut! Dona Ana tog honom i famn. Hennes anlete sken av lycka. Jag har 

blivit bönhörd av Gud Fader! Tack och lov! 

- Ana, gå upp och lägg dig! Du skall inte vara här nere och föda! sa hennes make och pekade 

mot hallen. 

- Jag har skickat efter Belinda. Så länge som värkarna inte kommer för tätt kan jag väl få sitta 

här, sa hon bedjande. Glädjetårarna glimmade i ögonen då hon tittade på sin bror och ömheten 

bubblade inom henne. Hon tog hans händer i sina och sa med rörd grumlig röst: 

- Vi har mycket att ta igen och prata om Eduardo. Kan vi spara det tills jag stökat undan 

barnafödandet och istället ordna med så du kan få vila dig? Säg till att Manuels rum blir 

iordningställt. De två äldre flickorna reste sig genast och skyndade mot köket där tjänsteflickan 

höll på att värma vatten i stora grytor. 

- Så bra att du startat förberedelserna. Har Pedro kommit i väg med vagnen? Han tog väl fina 

vagnen? sa Isabella till tjänsteflickan. 

- Ja fröken. Miguel följde också med. Pedro ville inte fara ensam. Belinda skall snart vara här. 

Flickan neg i all ödmjukhet. 

Isabella och Fran hjälptes åt att bädda i Manuels rum. Det skulle egentligen blivit 

barnkammare men det fick vänta eller ordnas på annat sätt. Det viktigaste just nu var att modern 

fick den hjälp hon behövde ansåg man. 

- Du stannar väl över julen? Nyår också kanske? undrade Ana.

- Om jag får så vill jag gärna stanna längre. Jag har ingenstans att bo och som ni nog har 

förstått så är jag ganska illa däran, sa Eduardo och fick ett häftigt hostanfall. 

- Hur illa är det och varför har du ingen bostad? utbrast Ana förvånad och orolig. Samtidigt 

kom en värk sköljande genom henne. Hon kröp ihop som av våldsam kramp. 

- Det är en lång historia som vi kan ta sedan, sa han och klappade systerns stora mage. Jag 

hoppas bara att min sjukdom inte drabbar er. Jag vill inte att ni råkar illa ut. Mina lungor är 

förstörda av allt stendamm säger doktorn. Nu orkar jag inte arbeta mer. 

- Vi skall hjälpa dig. Du kommer att må bra av att bo här. Jag skall egenhändigt kurera och 

göda upp dig! Dona Ana var munter mellan värkarna. Hon såg det som sin plikt och glädje att få 

pyssla om sin äldre bror i hans olycka. Har du fått kvällsmat förresten? fortsatte hon. Hoppas 

någon har tagit hand om din vagn därute. 

- Jag har ingen vagn längre. Bara min gamla åsna. Så trög och stelbent som hon blivit tog det 

sin lilla tid att ta sig hit, sa han och torkade bort en tår ur ögonvrån. 

- Jesus Maria, utropade don José förbryllad. Vad har hänt med vagnen?! 

- Allt är borta... 

- Vadå borta? Har fogden tagit det? Don José blev upprörd. Ögonbrynen åkte högt upp i 

pannan. Han stoppade nervöst sin pipa och bjöd svågern på cigarr utan att tänka sig för. 

- Tack jag får inte röka för mina lungor... Jag sa ju att det var en lång historia men saken är den 

att hela huset har brunnit ner. Allt jag ägde försvann i lågorna. Ingenting kunde räddas. Jag var inte 

själv hemma när det hände. Grannen kom med den tråkiga nyheten till hamnen där jag var på 

sammanträde. Det diskuterades om hur stenen utanför tullhuset skulle utformas. Jag blev chockad 

så klart. Grannens fru tog hand om mig ett par dagar och nu är jag här som sagt, sa Eduardo och 

hostade upp en slemmig massa som han spottade ut i ett trasigt, smutsigt tygstycke. 

- Käre tid vilken olycka! Så förfärligt tråkigt! utbrast Ana och kramade om brodern. Ge mig 

den där trasan du hostar i, så skall du få en ren ordentlig duk, fortsatte hon och kastade den på 

elden i öppna spisen. Rosalba, hämta i skåpet... ta ett par stycken och lägg upp några på hans rum! 

Har ni ställt upp en karaff med vatten? frågade hon vänd mot de äldre flickorna som andäktigt 

lyssnat sedan de kommit ner efter utfört uppdrag. 

- Ja madame, sa Isabella skämtsamt och neg djupt inför husets härskarinna. Något annat som 

ers nåd önskar? 

- Ja du kan ta över värkarna åt mig! sa modern och vek sig dubbel i ett långdraget stönande. 

- Vet du hur elden kom lös? undrade don José och kände ett stort medlidande med Eduardo. 

Att förlora hus och hem är ju det värsta som kan hända en, tänkte han. 

- Nej man vet inte säkert. Det kan vara åskan. Vädret var väldigt otrevligt den kvällen. Eller var 

det halmen uppe på loftet som självantänt. Jag hade länge tänkt laga taket. Möjligen har regnvatten 

gjort halmen fuktig eller så är det någon som varit inne och tänt på. Inte vet jag. Kanske skulle det 

en olycka till för att jag skulle komma iväg hit. Jag hade dock tänkt att komma eftersom jag hört 

om Dinis och tillökningen som väntades, men jag hade inte för mig att tränga mig på i juletid.

- Sådana dumheter! Du har ju varit efterlängtad och är så välkommen skall du veta. Don José 

klappade svågern lite för hårt i ryggen. Hostan började på nytt. 

- Ingenting är så dåligt att det inte har något gott med sig eller hur man säger, sa dona Ana 

förhoppningsfullt. Isabella, var snäll och hämta Eucalyptustinkturen och ta Hundrovaflaskan 

också, bad hon och tänkte att överlevde hon inte barnafödandet så skulle i alla fall hennes bror få 

medicin genast så han kunde klara livhanken. 

- Titta nu här och ni andra också! uppmanade hon familjen. Detta är bra mot ditt onda i bröstet 

och nu tar du tio droppar av vardera tre gånger om dagen i lite vatten och så marsch i säng med 

dig! 

Eduardo reste sig motvilligt och tackade henne av hela sitt hjärta. De gick upp i övervåningen 

gemensamt med familjen i släptåg. Ute hördes ivriga röster. Ljudet av hästtramp dog bort i vindens 

vinande. Inom dörren steg Belinda med en stor väska i handen. Hon vinkade till den ringlande kön 

i halltrappan och fick snabbt av sig ytterkläderna. 

- Kan jag inte ta det i lite vin istället Ana? frågade Eduardo försynt. Systern tittade skarpt på 

brodern och brast sedan i gapskratt. 

- Din filur! Det kunde du väl sagt med en gång, sa hon och skickade ner Fran att hämta en liten 

karaff vin och ett av de bästa och vackraste vinglasen. Själv vaggade hon in i sovrummet och 

hämtade en stor tuss ullvadd. 

- Här Eduardo, stoppa det här i öronen så slipper du höra när jag jämrar mig eller om det blir 

annat oväsen, sa hon brådskande och överräckte öronskyddet. Nu måste jag... Dona Ana avbröt sig 

i ett halvkvävt skrik. Fick döttrarnas hjälp att ta av kläderna och komma i säng. Don José blev 

nersänd av Belinda efter varmt vatten, sedan körde hon ut flickorna ur rummet, vänligt men 

bestämt och tillade: 

- Jag kallar på er om jag behöver hjälp! 

Därmed begynte en lång väntan. 

Rosalba hade somnat i soffhörnet. Francisca vankade runt i salen eller samlingsrummet, som 

det också kallades. Golvet knarrade dovt under hennes lätta fötter. Allt annat var tyst och tiden 

tycktes stå stilla. Hela huset vibrerade i ljudlös förväntan och andlös spänning. Vinden utanför 

hade mojnat och regnet upphört. Det tydde Fran som ett gott tecken. Munnen rörde sig i ohörbara 

böner. Då och då lade hon ved på elden för att hålla den vid liv och för att den gav hemtrevnad och 

god värme. 

Isabella satt i sin mors stol vid öppna spisen och var långt borta i sina tankar. Hon tvingade sig 

att tänka på annat än sin mors plågsamma kämpande däruppe. Fadern var ju hos henne fast Belinda 

protesterat och försökt köra ut honom, men hans vilja var starkare än Belindas. Nej, bättre att tänka 

på framtiden. Vad skall jag göra med mitt liv? Hon unnade sig att fantisera. Såg sig själv som 

hustru till Philip. Det var ingen oangenäm tanke men hur få honom ifrån havet och hur slippa bo i

England? Bilden av Ferdinand Cavaco dök också upp i hennes trötta huvud. Hans humor och 

klingande skratt ekade fortfarande i hennes öron. Tråkigt att hans äktenskap blev så misslyckat. 

Manuel älskade min, vi skall få ett syskon. Det är helt ofattbart och du kan inte komma hem. 

Måtte du inte fått sviter efter malarian. Måtte du inte råka illa ut i det farliga landet, tänkte hon och 

domnade nästan bort av sinnesrörelse. Att gå till sängs var helt otänkbart. En sådan natt som denna 

måste man vaka sig igenom. 

elden. 

- Vad tror du händer däruppe, det är ovanligt tyst? viskade Fran då hon lade ett nytt vedträ på 

- Har ingen aning. Det har gått flera timmar och snart är det morgon. Det kan hända saker när 

som helst. Sätt dig ner i papas stol och koppla av! Spring inte runt som en osalig ande, viskade 

Isabella tillbaka. Fran sjönk ner i fåtöljen med en djup suck och somnade omedelbart. 

Stackars Eduardo, sjuk utan hem. Så orättvist livet kan vara. Vad arbetade han med egentligen? 

Isabella sökte i minnet efter vad modern berättat. Det var så länge sedan, tolv... femton år minst. 

Då flyttade morbror från Silves med fru och en dotter. Han var stenhuggare och hämtade stenen, 

eller hur han nu fick den levererad från Borba eller det närbelägna stenbrottet i Montes Claros. Det 

är ju en bra bit norröver. Hm, Borba det var ju där som Manuels medhjälpare Alfontius kom ifrån, 

berättade han om i brevet, tänkte hon vidare och gladde sig åt att brodern hade en landsman i sin 

närhet. 

Hur var det nu? Morbror hade alltså sitt stenhuggeri. Varför flyttade de? Isabella sökte febrilt i 

minnet efter ledtrådar. Mama och morbror blev osams, men för den skull behövde de ju inte flytta. 

Det måste ha funnits andra orsaker också? Hm, de byggde hus och verkstad strax utanför Lagos. 

Men vad hände med frun och dottern? Äsch, jag får väl fråga mama och samtidigt höra om Eliseos 

fru, som det verkar så mycket hysch hysch om. 

Tre gälla långdragna skrik skar genom tystnaden som föll i bitar och upplöstes. Fran vaknade 

hastigt och Rosalba kom vinglande mot systrarna. 

- Vad var det? frågade hon yrvaket och gnuggade armarna. Jag fryser. Har det hänt något ännu? 

- Nej men det håller nog på. Sätt dig här vid brasan! Jag går upp och lyssnar vid dörren, sa 

Isabella med lugn röst som blivit hes av nattkylan. 

- Tänk om mama dör? viskade Fran och stirrade med skräckslagna ögon på systrarna. Tänk om 

barnet dör? Jag följer med! 

- Tänk om och tänk om, var inte så pessimistisk! Ni stannar här! Jag kommer strax tillbaka. 

Isabella smög iväg uppför trappan. Inifrån sovrummet hördes mjuka skratt och faderns 

överraskande röst: 

- Min Skapare, det var det värsta jag har sett! Hur i alla mina dar skall vi gå iland med det här! 

Isabellas hjärta dunkade allt hårdare under klänningslivet. Men så kom ett rungande skratt och 

Belinda sa:

- Fy på sig senhore! Så säger man inte när senhora varit så tapper och givit er dubbelt upp. I 

samma stund öppnades dörren så häftigt att Isabella föll omkull i korridoren då fadern kom 

utrusande med två bylten i famnen. 

- Bella min Bella! Titta vad mama gett oss! Har du stått och tjuvlyssnat du olydiga ungmö?! 

Don José var skämtsamt upphetsad och utom sig av lycka. 

- Oh papa! Två stycken! Är det verkligen möjligt? 

- Jo min skatt! En av var sort! Inte dåligt, eller hur?! 

Hela huset fick liv med en gång. Tjänsteflickan och systrarna trängdes i trappuppgången för att 

gratulera. I sängen låg dona Ana helt utmattad, men med ett lyckligt leende på läpparna. 

Håret stod på ända. Genomsvett och med uppkavlade skjortärmar stoltserade han runt i huset 

med de två nyfödda i famnen medan flickorna smög in till sin mor. 

- Grattis! Hur mår du? frågade de ivrigt i mun på varandra. 

- Är barnen välskapta... friska och så du vet? Frågorna haglade. Belinda var tvungen att tysta 

ner dem och bedyrade att vackrare barn fick man leta efter. Eduardo stod i dörröppningen lite 

försynt tillbakadraget. Dona Ana vinkade honom till sig. Han såg lika lycklig ut som sin syster. 

- Ana jag är så glad att vara här! Förlåt allt ont jag gjort dig, sa han och gav henne en lång kyss 

på pannan. 

- Tokstolle där! Det är gammalt och glömt vid detta laget. Gå nu och lägg dig igen eller fira 

med de andra för nu skall jag sova, sa dona Ana och bad att hennes man skulle komma med de 

nyfödda. 

Don José stod i terrassdörren och visade stolt upp sina små för tjänstefolk och arbetare, som 

väntat tåligt och länge utanför i mörkret. Då nyheten spridit sig, tände de facklor, sjöng, grät och 

skrattade om vartannat. Några till och med dansade i yster glädje. Tänk att folket på gården tog 

sådan del i firandet, tänkte Isabella och så grät hon en skvätt av lycka hon också. 

- Vad i all sin dar tar ni er till senhore?! utbrast Belinda när hon anlände ner i hallen och mötte 

synen av all uppståndelsen. Fattar ni inte att barnen kan bli förkylda?! De behöver sin mamma. 

Marsch iväg upp med dem! sa hon barskt, men med glimten i ögat. Någon får köra mig hem nu! 

Därmed sade hon god morgon och försvann med sin väska ut genom dörren. 

Klockan hade hunnit bli sex på morgonen denna dag den 22 december 1720. Allt hade åter 

blivit tyst sedan den största glädjeyran lagt sig. Det var bara lite barnskrik som fyllde 

ovanvåningens regioner samt dunket från vaggans rytmiska rörelse. Alla sov utom fadern som ömt 

och kärleksfullt förde barnen in i en förhoppningsvis trygg sömn med vaggandet. Vilken tur att 

vaggan blev stor tillräckligt. Jag kunde ju aldrig tro att det skulle bli två, tänkte han halvsovande. 

Familjen och Eduardo, som nu också räknades till familjen, satt bänkade runt frukostbordet. 

Husfar själv hade hållit ett glödande passionerat tal till sin hustru. Alla applåderade och pratade i 

mun på varandra. Stämningen var uppsluppen trots det dystra vädret ute. Dona Ana bad om ursäkt,

este sig och skulle just gå upp och vila sig då det plötsligt, som en blixt från klar himmel, 

knackade hårt och brutalt på entrédörren. Allt sorl tystnade. Förskrämda ögon sökte varandra. 

Don José gick själv för att öppna medan han torkade äggrester ur mustaschen med handen. 

Tusen tankar for genom hans huvud. Knackningarna lät olycksbådande. 

- Öppna i lagens namn, hördes en barsk röst och bankandet på dörren fortsatte. Han tvekade 

några sekunder, tog sig om hakan innan han öppnade den stabila porten. Utanför stod fyra 

välklädda män varav två i någon slags uniform som don José aldrig sett förr. De hade långt svärd 

vid sidan, guldmärke på hatten och rockärmarna. 

- Ja vad är det frågan om? Behöver ni hålla sådant hiskeligt oväsen? sa don José myndigt och 

öppnade porten på vid gavel men lät inte männen stiga in. 

- Är detta don José Ramiro da Silva på Vila Vicosa? sa den ene uniformsklädde medan de 

andra stod i stram givakt bakom honom. 

- Ja det kan man nog påstå. Vad gör mig den äran? 

- Vi har fått i uppdrag att föra hit stoftet efter er drunknade son som hittats vid västra stranden i 

Albufeira för två dagar sedan, sa mannen lite vänligare. Ni får komma med här och identifiera 

pojken. Han visade med handen i riktning mot infarten där en täckt vagn stod väntande, förspänd 

med fyra hästar. 

- Javisst, jag skall bara ta på ytterkläderna. Don José var helt omtumlad. Han lät porten stå på 

glänt, rusade in i köket och meddelade vad han hört, varvid alla sprang ut i hallen för att kika och 

få veta mera. Männen hade gått i förväg och strax befann sig även don José bakom vagnen där en 

lång smal trälåda var fastbunden på en ställning. De icke uniformsklädda tog bort repen och lyfte 

ner den kistliknande lådan på marken. Isabella, invirad i en filt, ställde sig vid faderns sida. 

- Ett ögonblick, sa hon. Hur vet ni att det är Dinis? Var kommer ni ifrån? 

- Tyst Bella! Gå in med dig! Detta sköter jag, viskade fadern och knuffade henne lätt åt sidan. 

- Nja, ni har ju efterlyst en son och lämnat beskrivning till stadsfogden i Lagos. Det är därifrån 

vi kommer. 

- Han hittades ju i Albufeira! sa don José förvånat. Isabella tog två steg bakåt. Vågade inte titta 

då locket togs av lådan. 

- Rätt så. Där har vi hämtat honom, sa den uniformsklädde som förde befälet. Det blev 

andäktigt tyst. De två uniformsklädda männen gjorde honnör då lådan öppnades och synen som 

mötte don José var allt annat än vacker. 

Han stirrade ner i lådan. Stod som fastvuxen i marken medan färgen vek från hans ansikte. 

Plötsligt förde han hastigt handen till munnen. Rusade till ginstbuskaget och kräktes våldsamt. 

Isabella stod som förstenad. Hon hade mot sin vilja helt automatiskt kastat en blick på det som gav 

fadern så obehaglig reaktion. Hon förstod varför. Det som troligen en gång varit en vacker pojke, 

var nu uppsvälld, blåvit och i förruttnelse. Stanken var obeskrivligt obehaglig, men Isabella kunde 

inte ta ögonen ifrån den fasansfulla kroppen. Inte förrän locket åter lades på kunde hon sansa sig 

och få kontroll över känslorna.

- Nåå, är det er son? frågade den uniformsklädde med skärpa i rösten. Far och dotter tittade på 

varandra. De grät båda men kunde inte känna igen Dinis hur gärna de än ville. 

- Det är inte hans kläder. Än om de är i trasor kan det inte var hans, sa Isabella lugnt. Hon var 

både lättad och besviken. Så länge brodern inte hittats fanns ju hoppet. Besvikelsen över att inte få 

bekräftelse på att han var död, var nästan mer påfrestande. 

- Kan detta ha tillhört er son? Mannen drog upp en ask ur uniformsfickan. En tunn flätad 

armlänk av silver låg i asken och bokstaven D var ingraverad på en liten platta. 

- Nej, Dinis hade en halskedja av guld, svarade Isabella bestämt. 

- Vi tackar för att ni gjort er så stort besvär. Synd att ni kom hit i onödan. Kan vi få bjuda på 

något? Ett glas gott vin som värmer era frusna lekamen i ert svåra uppdrag? undrade don José 

ödmjukt och var trots allt tacksam att det inte var Dinis som låg i lådan. 

- Ja tack. Det skulle sitta bra. Vi har lång färd tillbaka, sa befälet. De gick in i köket och 

bänkade sig vid fönsterbordet medan övriga familjen satt tysta vid köksbordet. 

- Nej, ser jag i syne! Eduardo är du här? Vi har undrat vart du tog vägen så plötsligt! utbrast en 

av de välklädda männen, glatt viftande med hatten. 

- Detta är min familj nu, sa Eduardo stolt och presenterade alla. Hälsa de andra att jag är för 

sjuk för att utföra arbetet med stenen nu. Det är klokast om ni får hjälp av en annan stenhuggare, 

fortsatte han och skämdes över att ha flytt fältet utan att meddela vart han ämnade sig. Det verkade 

fegt, tänkte han och avlägsnade sig försynt från köket. 

Efterlämnande tjock tobaksrök, tog de fyra männen farväl och for vidare sedan de fått mat och 

dryck. Livligt samtal uppstod i köket efter dem. Dona Ana tyckte också på ett sätt, att det var en 

lättnad att det inte var deras son som hittats, men på samma vis som Isabella, kände hon en viss 

besvikelse. Man kunde ju fortfarande hoppas att han var i livet än om det var att hoppas på det 

omöjliga. 

Julen var kommen på allvar. Alla i familjen utom Isabella och hennes mor, for till kyrkan på 

juldagsmorgonen. Vädret hade slagit om till milt och solens bleka strålar letade sig in i husets alla 

vrår. Dona Ana låg ovanpå sängen och ammade barnen, ett vid vart bröst. Isabella tittade på, 

nyfiket intresserat. Beundrade de små knytena och kunde ännu inte fatta att modern klarat av en 

sådan bravad. 

- Varför anlitar du inte en amma? Det sägs att det är olämpligt att amma själv, sa dottern. 

- Olämpligt! Jag har ammat er alla för jag litar inte på en ammas mjölkkvalitet. Jag vill 

dessutom känna närheten från barnen och de skall få känna närheten av mig. Sedan bekymrar jag 

mig inte för vad som är fint eller olämpligt. 

Isabella nickade förstående och längtade intensivt efter en egen baby, fast hon hade ju två nu 

som säkert behövde henne. Egentligen räckte det. Jag skall skriva till Philip tror jag och tala om att 

jag vill gifta mig med honom såvida han stannar i land och... Hon avbröts mitt i sina romantiska 

tankesprång av ljudet från röster och hästtramp. Oh, familjen har kommit tillbaka från kyrkan! Hon

skyndade ner för att höra om något nytt hänt i Silves, men till hennes stora överraskning, var det 

Eliseo och Juana som klev över tröskeln, fullastade med korgar och paket, glatt hälsande: Feliz 

Natal! God Jul! 

- Här kommer vi och våldgästar! Vi skall gratulera Ana och även min bror, sa Eliseo. Var 

håller alla hus? Här är tyst som i graven! 

Isabella förklarade och då sa Eliseo: 

- Kyrkan! För min del är det bättre att ligga hemma i sängen och tänka på Gud än att sitta i 

kyrkan och tänka på sängen! Han överöste Isabella med komplimanger som vanligt, medan Juana 

roat åhörde deras kvittrande. 

- Du får inte uttala dig så vårdslöst om kyrkan Eliseo. Du kan bli fängslad. Folk kan tro att du 

är galen, viskade Juana medan de gick uppför trappan till dona Ana. 

- I det här huset vågar jag säga vad jag tänker, här är alla också mer eller mindre galna! Får jag 

inte skoja om kyrkan så trivs jag inte. Basta! sa han skälmskt och nöp henne i kinden innan de gick 

in till svägerskan. Dona Ana hade lagt barnen i vaggan och reste sig för att välkomna gästerna som 

var mycket efterlängtade och välkomna. De små liven trängdes i bädden. Gav ifrån sig små 

förnöjda ljud då de beundrades av de nyanlända gästerna som överräckte var sitt paket till dona 

Ana. 

- Nej men så rart! utropade hon förvånat över söta små stickade byxor och vita små skjortor 

med spetsar till tvillingarna. Hur kunde ni veta att vi skulle få två? 

- Vi har legat i startgroparna. Juana har varit klok nog att knåpa ihop i god tid, inte sant min 

Polvo, sa han glatt och tryckte Juana intill sig medan Ana öppnade det andra paketet. 

- Polvo! Hur kan du komma på en sådan dum idé att kalla Juana för bläckfisk? Är du inte rädd 

att hon överger dig? sa Isabella och fnös. 

- Nej då, Juana tycks ha lika många armar som en bläckfisk. Hon hinner med allting på samma 

gång. Det är lagom passande och hon gillar det, sa han och blinkade flirtigt. Smilgroparna syntes 

för ovanlighetens skull under hans, för tillfället välansade skägg. 

- Nej men Eliseo, har du själv gjort de här? Så fina! Ana var märkbart rörd över skallrorna i trä 

med vackra utsirningar. Två små silverskedar låg i botten på asken. Både Isabella och hennes mor 

var överväldigade av gåvorna och förstod, att så snart barnen fått sina namn skulle Eliseo låta 

ingravera det på deras skedar. 

Dagen förflöt i glädjens tecken. Efter kyrkobesöket satt alla till bords och fröjdade sig med god 

mat och gott vin. Sedan drog man sig tillbaka till salen för att dricka kaffet tillsammans med 

mandeltårta och andra sötsaker. Dona Ana och hennes man njöt av att ha familjen omkring sig, 

men tänkte på sönerna. Eliseo och Eduardo hade mycket att tala om. Juana anslöt sig till 

kvinnosidan där don José var huvudpersonen. Han roade dem med sina historier och skrönor så de 

nästan kiknade av skratt.

- Nu orkar jag inte höra på dig mer papa! Jag har fått ont i magen. Så rolig har du inte varit på 

länge, sa Rosalba nästan utmattad. 

sötsak. 

- Tänk om vi skulle hitta på namn åt barnen, föreslog Isabella. 

- Pojken skall heta Henrique, sa modern. Där är inget att diskutera om det. 

- Nej varför det? undrade Fran. 

- Därför att jag vill det och tycker namnet är fint och kungligt, sa Ana. 

- Men flickan då? Jag tycker Mezerea är vackert, sa Rosalba mjukt och njöt som av en läcker 

- Hur vore det med Firmina? föreslog far i huset. 

- Äsch, det låter som en grönsak, sa Rosalba och alla skrattade. 

- Fel, det låter som en fisk, sa Eliseo och halkade in i samtalet. 

- Säg mig vem kom först? Pojken eller flickan? undrade Juana. Alla tittade på den stolte 

fadern. Han borde ju veta! 

- Jag vilken var det nu Ana? Jo parveln kom först. Det var det väl? sa han fundersamt, kliade 

sig i skägget och tittade på sin fru som ryckte lätt på axlarna. 

- Kom pojken först och han skall heta Henrique så får flickan heta Seteina. Hon är det sjunde 

barnet eller hur? sa Eliseo och alla applåderade utom dona Ana som fnyste och låtsades bli sur. 

- Det finns ju så många andra fina namn, Geralda, Maria, Falecia och varför inte Gilda efter 

den nordiska prinsessan? föreslog Fran. 

- Nej fy, sa Rosalba. Jag röstar på Firmina eftersom papa tycker bäst om det. Han brukar ju få 

sin vilja igenom. 

- Tackar allra ödmjukast. Då röstar vi för det, sa han. Alla höll med. 

- Jag tycker att Isabella skall berätta om sin resa till Paris, förslog Eliseo och blinkade illmarigt 

åt henne. Vi har hört om en lärd man som kommer från norden. Isabella lär ha tjusat honom så 

mycket att hon kanske åker i väg och gifter sig snart. 

Det blev helt tyst i rummet under en vibrerande minut. Isabella satt med nedböjt huvud och 

virade runt ringen med röd sten. Hon blev blyg. Rodnaden steg uppåt huvudet. Alla tyckte det var 

ett bra förslag, speciellt don José som inte visste något alls. 

- Jaha, vad är det att berätta? En sak skall ni veta. Emanuel och jag är bara vänner och det blir 

nog ingen resa så långt bort för mig. Än om vi brevväxlar och utbyter tankar nu, är det ganska 

uteslutet att det skulle bli giftermål av det, sa Isabella lugnt och tittade på sin mor. 

- Det var Anauto som berättade det för mig, sa Eliseo. Du hade ju en verklig friare i Jacques, 

men honom avspisade du fast han är både lärd och trevlig. 

- Vad i hela friden är det jag hör om min dotter, utbrast don José med låtsad förfäran, men 

ögonen glittrade och han drog i mustaschen. 

- Jacques är det nog inga fel på. Vi hade roligt tillsammans men... 

- Men vad då, berätta! bad Rosalba och gnuggade händerna av förtjusning.

- Ja han... han har inte den utstrålningen som tilltalar mig. Han är för pojkaktigt... saknar 

manlighet... han är för... ointressant tror jag, sa hon och skrattade åt sitt tveksamma uttalande. Jag 

tycker om honom men vi är bara vänner, så får det förbli. Punkt och slut. 

- Jag vet precis vad Isabella menar med utstrålning, sa Fran för att komma till systerns hjälp. 

Det är frågan om kemi, förstår du papa? 

- Hm, säger du det vännen min. Säger du det, sa han fundersamt. 

- Det är lika bra att jag berättar det nu när vi är samlade, började Isabella och tog ett djupt 

andetag. På båten hem träffade jag kapten Philip Dalton och blev mycket förälskad. Jag hade 

hoppats att han skulle komma hit i jul men det verkar inte så. Förmodligen har han blivit fördröjd. 

Han kommer så fort han kan, skrev han. Jag träffade Ferdinand Cavaco på båten hem från Lisboa. 

Han hälsade så mycket. Honom skall ni inte heller försöka para ihop mig med. Jag har alltså haft 

roligt Paris var underbart! Kanske reser jag dit igen någon gång, sa hon avslutningsvis. 

Det blev en hel del vidare diskuterande och sladdrande, men plötsligt avbröts all konversation 

av knackningar på entrédörren. Klockan pinglade. Don José gick själv för att öppna, tätt följd av 

döttrarna. 

- Åh, men se Felipe och senhora Cabreira! Vilken fröjdefull överraskning! utbrast han 

översvallande glad och häpen. Han öppnade stora famnen, omslöt både blivande svärsonen och 

hans mor i ett stadigt välkomnande famntag. Francisca hoppade jämfota av jubel. Betänkte sig ett 

kort ögonblick om det var tillåtet av visa spontana känslor. Frestelsen blev för stor. Hon formligen 

flög i sin fästmans armar.

21 

Julkalasen var för längesedan ett minne blott. År 1721 hade infunnit sig med alla 

förhoppningar om att det skulle bli lyckosamt både för familjen och affärerna. Apelsinodlingen tog 

Eduardo hand om med hjälp av gästarbetare. Han var så pass frisk att han orkade med det mesta, 

om han fick arbeta i sin egen takt. Det var stimulerande för honom att ha en sysselsättning vars 

resultat tillfredsställde don José, som med stor belåtenhet såg hur svågern repade sig och trivdes. 

Mandelträden stod i full blom. Den vita blomsterprakten fyllde större delen av dalen med sin 

fägring, skönare än någonsin. Detta hade dona Ana väntat på ända sedan förra våren, för nu kunde 

familjen göra sin utflykt upp i Monchiquesbergen. Året innan fick man avstå ifrån den annars så 

traditionella resan på grund av Manuels förflyttning. 

Tidigt, en strålande solig och varm marsdag, startade de sin färd norrut. Don José satt själv på 

kuskbocken med Felipe Cabreira bredvid sig. Inne i den täckta vagnen satt Isabella, hennes mor, 

Fran och Rosalba med barnen i famnen. Bakpå vagnen hade man lastat bagaget och korgar med 

mat och förtäring till de första dagarna av resan. De andra dagarna fick man antingen äta på 

värdshus där man övernattade eller då man besökte bekanta under resan. 

Serra de Monchiques låg inte mer än en dagstur bort. Man kunde åka i lugnt tempo. Dels för att 

hästarna inte skulle bli alltför uttröttade och dels ville alla njuta av den bitvis ganska skumpiga 

resan. Eduardo önskade inte följa med. Han hade besökt bergen många gånger och avnjutit vad 

som kunde avnjutas. Dessutom påstod han sig inte ha tid. Det dåliga samvetet skulle gnaga sönder 

honom om han lämnade arbetet utan tillsyn. Så ansvarsmedveten och stollig behövde han inte vara, 

ansåg don José. Plats i vagnen fanns det för honom. Men Eduardo gav sig inte och man slutade 

med övertalningsförsöken. Fran och Felipe följde med i stället. Nygifta och mycket förälskade 

kunde de fira sitt förbund med den här resan i brist på ståtligare bröllopsresa, vilket ingen av dem 

hade anspråk på. 

Deras vigsel hade förrättats i Silves vackra vitkalkade kyrka. Man hade hoppats på 

dubbelbröllop, men Isabella kunde inte locka hem Philip som var på långresa. Han hade sin lilla

dotter med sig för att kunna presentera henne för Isabella då han anlöpte hamn i Portugal under 

våren. 

Felipe hade låtit renovera ett i hans tycke, fagert och välbeläget hus i Sagres, men när det stod 

färdigt för inflyttning visade det sig att Fran vägrade bo på en så enslig, ödslig, stenig och torr 

plats. Det enda som fanns var en snålt tilltagen hamn. Sjöfartsskolan där Felipe arbetade, låg bara 

en kort bit från deras tilltänkta bostad och omgivningarna var ganska obefolkade. En och annan 

bondgård fanns längs kustvägen till Lagos, som var kantad med röda klippor och vita stränder. Det 

hjälpte inte att klippudden Ponto de Sagres låg i närheten med sitt fort där prins Henrik Sjöfararen 

tillbringade fyrtio år av sitt liv. Eller att Portugals sydligaste udde Cabo de São Vicente med sitt 

imponerande fyrtorn också fanns i närheten med både kloster och kapell. Fran veknade inte. 

Stort mäktigt hav, saltmättad vind, bränningar, ödesmättat där Atlantens vågor dundrade mot 

Europas yttersta skär. Felipe hade gjort en överdrivet romantisk beskrivning över Sagres och deras 

blivande hem, ansåg Fran och blev djupt besviken över att landskapet hon var van vid inte 

existerade där. Detta var helt annorlunda. Byarna färre, terrängen allt sterilare, fikon och 

mandelträd glesnade ju närmre Sagres hon kommit vid sitt besök där. 

Geografer, meteorologer, skeppsbyggare och sjökaptener som var knutna till sjöfartsskolan, 

bodde inte i Sagres, men enstaka unga män hade installerat sig i klostret under sin utbildningstid. 

Trots många övertalningar från Felipe och rundtur i sjöfartsskolans inre bakom höga murar där 

modiga män fick undervisning i sjömansskap och navigering, lät sig inte Fran övertalas. Det var 

den mest oromantiska plats hon kunde tänka sig, än om det var ståtligt och vackert på sitt sätt. 

Det enda intressanta var den jättelika kompassrosen i olikfärgad sten som fanns på gårdsplanen 

bakom sjöfartsskolans murar och som prins Henrik uppfört. Inte heller det faktum, att både Vasco 

da Gama och Christofer Columbus fått sin utbildning där, imponerade på Fran eller hjälpte till att 

göra det mera märkvärdigt. Historiskt och vackert ja, trivsamt och trevligt, nej! Fran var orubblig i 

sin uppfattning. Deras första gräl startade och fortsatte i tre dagar varefter Felipe fick ge sig annars 

blev det inget bröllop. Till en början tog han inte hotet på allvar, men snart blev han varse att Fran 

var både stolt och envis. Felipes mor hade inte lagt sig i de ungas problem utan fogade sig snällt i 

vad som ordnades åt henne. 

Redan i början av det nya året hade Felipe, av ren slump, lyckats komma över ett litet men 

vackert hus inne i Lagos åt dem. En bekant inom det marina blev förflyttad till Portimão och hans 

hus stod därmed tomt och ledigt. Frans önskedrömmar gick i uppfyllelse. Huset i Sagres överläts 

på modern och där kunde Felipe övernatta då hans uppdrag på sjöfartsskolan omfattade dygnslånga 

arbeten. Problemen löste sig till allas belåtenhet. 

Bröllopet blev en stor händelse i Silves. Hela den lilla staden deltog i firandet för innevånarna 

tog tillfället i akt att få festa och roa sig. Utflykten denna marsdag tog det unga paret som 

kompensation för en bröllopsresa och för att framföra sitt tack till helgonen i kapellet halvvägs upp 

till Foiatoppen.

Dona Ana liksom de övriga familjemedlemmarna ville tacka för de underbara barnen hon fått 

och möjligheten att dricka ur hälsobrunnen i Caldos de Monchique, kurorten i skogsrik dalsänka. 

Ekipaget hade lämnat kusttraktens flamröda klippor och städer. Mandelträden stod allt glesare. 

De färdades i ett bördigt mjukt landskap med många källsprång och yppig vegetation. 

Ädelkastanjer och blomstrande mimosa, lundar av silvrig oliv och mörkt gröna johannesbrödträd 

omväxlande med gråludna fikonträd kantade deras väg. 

Sedan bar det uppför höglänt terräng in i skogarna av eucalyptusträd med sin karakteristiska 

doft och sina ståtliga raka stammar som sträckte sig upp mot himlen. På allas begäran tog man paus 

i denna underbara miljö. Packade upp en av matsäckskorgarna, åt och drack sig mätta och belåtna, 

vilade en stund innan färden så småningom skulle gå vidare genom täta pinjeskogar. 

Men ännu en stund hade man att vila i gläntan där luften stod stilla i värmen. Inte ett blad rörde 

sig. Kvinnorna lyssnade på ljuden från fåglarna, det enda som bröt tystnaden. Dåsigt fäktade man 

bort närgångna flugor och insekter. Männen syntes inte till, de tog en promenad i bästa 

samförstånd. 

Dona Ana satt med slutna ögon och njöt av stillheten. Halvhögt sa hon: 

- Eduardo skulle varit med. Han behöver också lite hälsovatten. 

- Vi kan fylla ett av krusen med hälsovattnet, föreslog Rosalba dåsigt och drog upp benen 

under sig för att ta en tupplur. 

- Javisst, det var ingen dum idé, sa modern. Att jag inte tänkte på det själv. 

- Du kan väl berätta om Eduardo nu när vi ändå inte har något speciellt för oss? undrade 

Isabella försiktigt, nästan bedjande. Modern log och tyckte ännu en gång att det var onödigt att dra 

upp gammalt och glömt. Kanske skapa beklämning under resten av resan. 

- Det har du sagt varje gång jag frågat, poängterade Isabella. Tycker inte ni också att vi kan få 

veta hur det förhåller sig? sa hon vänd mot systrarna. Rosalba vaknade vid mild beröring från Fran 

och verkade helt oförstående men svarade med en nickning. Fran spetsade öronen. Lade sig på 

magen i det torra ängsgräset och slet upp några strån att tugga på. 

- Ja det är väl lika bra så jag slipper tjatet, sa modern. I korta drag var det så här: Min bror gifte 

sig med en spanjorska. De bosatte sig i dalen nedanför Silves på en liten gård där Eduardo 

inrättade sitt stenhuggeri. En tid därefter fick de en dotter som var mycket sjuklig. Jag försökte 

hjälpa till på olika sätt tillsammans med Belinda, men det tyckte inte Eduardos fru om. Hon ville 

ha läkarhjälp till barnet och fick det genom min försorg. Jag förmedlade kontakten med doktorn, 

som var okänd i våra trakter. Jag visste inte då att han var jude. Efteråt förstod jag hur farligt det 

var att ha med judar att göra, men det begrep jag inte innan. 

Det hela utvecklade sig väldigt olyckligt. Nåja, Eduardo var inte hemma. Han vistades ofta i 

stenbrottet vid Borba, så jag erbjöd mig att skjutsa modern och barnet till doktorn i Faro på andra 

sidan Albufeira. Vi åkte dit, men när Eduardo kom hem och fick höra det, blev han helt vild. Ännu

vildare blev han då det framkom att doktorn var jude. Det pågick en inkvisition speciellt mot judar. 

De skulle utrotas och alla som var kättare också. 

- Inkvisition vad var det för något? avbröt Rosalba. 

- Tyst med dig så länge mama berättar! sa Fran irriterat. 

- Även de som hade haft med judar att göra skulle straffas, fortsatte dona Ana. Eduardo blev 

därför både rädd, skräckslagen och arg på mig för att jag utsatte hans familj för en sådan fara. Det 

bar sig inte bättre än att någon illasinnad person, granne eller vem det var, skvallrade för 

länsherren varpå Stadsfogden sände ut en patrull att undersöka i hur hög grad jag och min familj 

var inblandad med juden. Eduardo packade ihop sina tillhörigheter och i flygande fläng lämnade 

han och familjen Silves och bosatte sig i Lagos. Stadsfogden fann hans fru efter en tid. Hon fick 

några års fängelse och försvann därefter till sitt hemland. Barnet dog innan modern blev fri och 

hela skulden lastades på mig - oss, slutade dona Ana sin berättelse. Stora tårar rann nerför hennes 

runda kinder. 

Flickorna satt tysta en lång stund, drog grässtrån och begrundande de hemska saker som hänt 

och trodde knappt sina öron. Var det möjligt att världen kunde vara så grym? Kunde verkligen 

människorna göra något så gräsligt och dessutom i Guds namn för det mesta? 

- Hur gick det för doktorn? undrade Fran och torkade bort det fuktiga i sina ögon medan 

Rosalba stirrade på sin mor med öppen mun. 

- Han blev dömd och hängd efter vad jag har hört. 

- Hur kom du undan mama? viskade Isabella knappt hörbart med grumlig röst medan hon 

febrilt letade efter en duk i sin påsliknande väska. 

- Jo er far är den han är. Rev först upp himmel och jord bokstavligt talat. Sedan charmade han 

hela rätten med både rådmän och rättstjänare med en hopdiktad historia som alla trodde på. Till 

och med jag tyckte det lät helt korrekt och trovärdigt. Men det var bra nära att jag också åkt in 

bakom galler. Er far fick betala en stor summa pengar dessutom för att få mig fri. 

Modern suckade djupt, torkade sig i ansiktet och log svagt mot de stumma döttrarna, därefter 

lade hon barnen till brösten. 

Don José och svärsonen kom tillbaka från vandringen i den väldoftande skogen och snart satte 

sig vagnen åter i rörelse på den serpentinslingrande grusvägen. 

- Egentligen vill jag inte höra om inkvisitionen, men jag är alltför nyfiken, sa Rosalba och 

gjorde sig beredd att tåla fler hemskheter medan färden gick vidare. 

- Kära barn, det grymma pågår fortfarande, men inte lika mycket som förr. Det har blivit bättre 

och lugnare, man har fått större frihet, men får ändå vara försiktig. I Tyskland och på flera andra 

platser händer det fortfarande att man bränner människor levande på bål om de är uppstudsiga eller 

obotfärdiga. Överklagar man domen kan påvestolen, om den finner domen för hård, mildra straffet. 

Så skedde i mitt fall, straffet blev så litet att er far kunde köpa mig fri.

- Åh mama, viskade Isabella förskräckt och tryckte moderns hand. Dottern hade aldrig hört 

talas om och aldrig förstått att hennes mor varit så nära den så kallade rättvisans långa arm. Mama, 

visste Manuel om den här historien? 

- Nej - nja på sätt och vis, men vi har aldrig berättat rent ut. José försökte påverka Manuel för 

han tyckte egentligen inte om att han skulle bli jesuit. Papa förstod, att kyrkan skulle ta Manuel 

ifrån oss. 

- Om kvinnorna var med barn och blev gripna, vad hände med dem då? frågade Fran som blivit 

ordentligt skrämd. 

- Havande kvinnor fick först föda sitt barn sedan blev de fängslade och torterade. 

- Det var det tarvligaste! utbrast Rosalba och tuggade på naglarna. 

- Ja, en fattig kunde ange en rik och mäktig utan att riskera repressalier. Släktingar angav 

varandra. Vän eller bekant av vilken anledning som helst, kanske bara för ett snäsigt ords skull. 

Många missbrukar och har missbrukat det. Legender, fördomar, felaktiga upplysningar och 

missuppfattningar har omgett inkvisitionen med en atmosfär av skräck och grymhet. Ja, det är 

förfärligt kusligt, sa modern uppgivet. 

- Bevisen då? Många kunde väl bevisa sin oskuld? Varför var man efter judar? Var de farliga? 

undrade Rosalba i all sin naiva ungdom. 

- Bevis, det var nog svårt att bevisa något om man inte fick hjälp med det. Judarna är det inget 

konstigt med. De har bara alltid blivit förföljda så man skulle kunna tro att de är farliga. Människor 

är nog rädda att judarna skall ta över makten och styra jorden. Allt som kan sättas i samband med 

judisk livsföring, betraktas som bevis för kätteri därför blir det farligt. 

- Hur då judisk livsföring? Gifta sig med en jude, fick man det? undrade Fran och kände sig 

kall och tom invärtes. 

- Nej det fick man inte. Hade man suttit till bords med judar eller ätit kött som var slaktat på ett 

speciellt sätt eller druckit en speciell judisk dryck, om man tvättade lik i varmt vatten eller vände 

den döde mot väggen, om man gav sina barn judiska namn och så vidare i all oändlighet, så var det 

bevis på kätteri, sa modern och det blev tyst en lång stund medan flickorna skärskådade 

farligheterna. 

Isabellas blick fördunklades, ögonen sökte sig långt bort i fjärran då hon tänkte, att kanske 

familjens aggressivitet mot religionen berodde på att den tagit Manuel ifrån dem. 

- Om man var präst klarade man sig väl? Fran tänkte också på sin bror och fortsatte: Kunde 

Manuel också ha råkat illa ut? 

- Ja, om han yttrade sig oförsiktigt offentligt eller hade obekväma idéer då skulle han säkert 

också blivit anklagad, svarade modern och tänkte på sin och Belindas verksamhet. Att bota 

sjukdomar med växter, det skulle kunna ses som höjden av häxeri. 

- Känner du någon som har blivit bränd på bål? Rosalba stod halvvägs upp i vagnen av 

spänning och obehagskänsla. 

- Nej men jag har läst och hört talas om väldigt många, svarade dona Ana lugnt.

- Vem då till exempel? 

- Engelska drottningen Elisabeth I kallades kättardrottning. Hon bannlystes av påven för att 

hon intrigerat mot Nederländerna, Frankrike och Spanien. Hon blev avsatt, men det var för 

tvåhundra år sedan. 

- Det är ju så längesedan! utbrast Rosalba. Blev hon bränd på bål? 

- Nej och inte Martin Luther heller, sa Isabella, som visste vad nästa fråga skulle bli från 

Rosalba. 

- Vad hände med honom? 

- Det kan vi väl ta en annan gång. Nu talar vi om något trevligare, menade modern och jollrade 

med de mätta barnen. Du kan själv läsa om det i historieboken! 

- Det är roligare, jag menar intressantare att höra än att läsa. 

Rosalba blev sur, kröp in i vagnshörnet och tjurade. Undrade för sig själv över varför hon inte 

fått namn på någon som dött på bålet. Jag får väl läsa själv då, tänkte hon bitande på naglarna. 

Hästarna stretade på uppåt. Fradgan stod vit kring deras munnar och de var blanka av svett. 

Den täta pinjeskogen doftade och man skymtade hus på öppna platser vid bergssidan. 

- Nu är vi strax framme vid källan, skrek don José och man beredde sig på avstigning efter 

några minuter. 

Både första etappen av resan, eukalyptusskogen, och andra etappen var avverkade. Man hade 

druckit, tvättat sig och samlat hälsovattnet från brunnen på några medhavda krus. Vattnet var alltid 

varmt. Inte så att man brände sig, men romarna hade tagit det tillvara och gjort en skön kurort på 

platsen, Caldas de Monchique. 

Ännu högre skulle de färdas. Bergsbyn Monchique låg idylliskt skinande vit med hus tätt 

sammanlänkade på bergssluttningen. Kastanjeträden blommade, hibiskusen likaså och lavendeln 

med sina långa stänglar fulla av små blå blommor, bildade hela mattor i trädgårdarna. Don José 

undrade om någon skulle köpa korgar, då de passerade korgmakarens utställningstorg eller 

möjligen keramikkrukor, men ingen av kvinnorna behövde något så de fortsatte promenaden 

genom byn medan hästarna drack sig otörstiga. 

Monchique låg mellan två bergstoppar, Foia och Picota. Hästarna spändes ifrån vagnen och 

bands i närheten för nu fick de gå till fots. Stigen upp till kapellet var kurvig och ganska brant. De 

stannade, pustade och hämtade andan flera gånger. Men snart syntes kapellet i en natur som bestod 

av små låga buskar där kryddväxter trivdes och frodades. Det var tredje målet för dagen. En 

vidunderlig utsikt mötte dem och djupt nere i dalgången gick slingrande vägar och på anlagda 

terrasser växte citroner och majs. 

Flickorna dukade fram mat i skuggan under det enda kastanjeträdet som fanns i närheten, 

medan deras mor gick för att samla kryddväxter. Felipe och Fran smög sig bortåt en dunge efter 

maten. Rufsiga i håret, dammiga på kläderna och lite förlägna, kom de gående tillbaka hand i hand

efter någon timme. Don José skämtade om den ekivoka händelsen och Felipe som tydligt visade 

sin humor, skämtade tillbaka. 

Kapellet var så litet att alla inte fick plats där inne på samma gång. Man tände ljus och bad till 

Jesus, Maria och helgonen. Tackade för det goda och fina man fått och beklagade det dåliga som 

man kunde varit utan. 

- Jesus, säg till Gud att han inte skall straffa judar och andra som bär sig konstigt åt och att han 

gör så krigen tar slut. Att Fran får många barn och att Isabella snart blir gift. Att Manuel kommer 

hem och först och främst att vi inte frestas att begå synder och hamnar i fängelse. Att Dinis lever 

och snart kommer hem. Hälsa Maria, bad Rosalba medan hon knäböjande, ömsom stirrade stint på 

den korsfäste på väggen ovanför henne och ömsom böjde huvudet mot sina knäppta händer och 

blundade. 

Då alla kände sig nöjda med besöket och hade njutit av den rena klara luften och kikat genom 

soldiset för att se Algarvekusten och Atlanten i fjärran, bar det av nedåt mot korkekskogen och 

nattlogi. Nedåt från berget som låg som ett värn mot de kalla vindarna från norr.

22 

Fem dagar hade gått och man var på hemväg. En annan lite längre väg var man tvungen att ta 

efter att ha hälsat på bekanta, vänner och några avlägsna släktingar. Överallt hade man blivit väl 

mottagna. Gåvor hade överlämnats av dona Anas familj. Samtalsämnen hade man inte saknat. 

Diskussionernas vågor gick höga emellanåt. Politik var inte don Josés starka sida, men han kunde 

inte låta bli att utgjuta sig över kungen Juan V som var en sådan slösaktig regent. Gjorde hovet i 

Lisboa till en kopia av Versailleshovets värsta och sämsta sidor. Det muttrade don José om länge 

medan man också talade om den svenske kungen Karl XII, som blivit skjuten några år tidigare. Det 

tyckte samtliga var bra, för han var fruktansvärd på att kriga och ställa till det i Europa. 

Den sjätte dagen tog Isabella mod till sig och frågade modern om Eliseos fru. De andra ville 

också veta varpå dona Ana började berätta: 

- Jag gör det motvilligt. Man skall inte röra i gammalt. Inte titta tillbaka men... Eliseo har varit 

gift två gånger. Första gången med en mycket vacker flicka, ljushyllt och ljushårig. Hon var 

engelska och bodde med sin familj på Madeira. Eliseo träffade henne vid en tillställning som en 

fiskarevän anordnat på ön. Hon var halsstarrig, envis och bortskämd av sina föräldrar, men Eliseo 

älskade henne, såg inga fel eller brister så det blev bröllop. Det var ett vackert par. Hon var söt 

som socker. 

De bosatte sig ett tag på Madeira och Eliseo hade sin fiskebåt stationerad där. Men hans 

svärmor var inte snäll och svärfadern drack. Han var full för det mesta, men rika var de. Eliseo 

orkade inte med svärmodern och efter ett tag visade det sig vara synnerligen opraktiskt för Eliseos 

arbete att bo på ön. De flyttade till fastlandet strax innan Anauto föddes. Det tyckte inte 

svärföräldrarna om. De kallade resolut hem dottern, som hade blivit hopplöst besvärlig efter 

Anautos födelse. Hon orkade inte ta hand om honom utan ville åka hem efter att ha beklagat sig för 

föräldrarna. Fly från det arbetsamma livet som fiskarehustru och lämna sitt barn. Men det blåste 

upp till storm helt hastigt och fastän Eliseo varnade henne för att resa for hon ändå. Stormen hade 

fartyget nog klarat, men det kom ur kurs i dimman och kolliderade med en fregatt som var på väg 

till västafrika. Den unga frun drunknade. Ett förfärligt oväsen blev det på svärföräldrarna som 

anklagade Eliseo både för det ena och andra. De försökte få honom dömd för mord men det fanns 

många vittnen som stod på Eliseos sida.

Den andra frun fann han vid fiske. Olovligt fiske i italienskt vatten. Han var då trettiofyra år 

och hade levt ensam i sju år. Första äktenskapet varade i fyra år. Alltså var det dags med en ny mor 

åt Anauto. Eliseo for omkring på Medelhavet med sitt fina fiskefartyg och hade sin lille son med 

sig. Det blev oväder och för barnets skull var han tvungen att söka nödhamn i Algeriet, vilket var 

en fransk koloni. Han blev tillfångatagen av misstag och Anauto blev under tiden omhändertagen 

av en kvinna. Denna kvinna blev Eliseos nya fru. För att få henne, fick han rymma med henne. 

Efter två år ville hon hälsa på sina släktingar i Algeriet. Eliseo varnade henne för att åka, men hon 

gick ombord på ett franskt skepp som levererat slavar i Lagos och tog last av gevär, speglar, glas 

och porslin med till Algeriet. 

Även hans andra hustru var ganska ung men hon var underbart mjuk och foglig, raka motsatsen 

till första frun. Dessutom hade hon en gyllenbrun härlig färg, som stark solbränna. Det attraherade 

Eliseo. De fick aldrig något barn. Båda var ledsna över det. Men hon åkte iväg med båten och 

någonstans på vägen blev skeppet kapat och största delen av besättningen skjuten. Efter vad Eliseo 

fick reda på så hade även hans fru blivit skjuten, slutade dona Ana sin tragiska berättelse och bad 

Felipe stanna vagnen. 

Felipe hade bytt plats med sin svärfar och tyckte också det var skönt med ett avbrott. Isabella 

drog systrarna med sig en bit bortåt hagarna där boskap betade. De samtalade en stund om Eliseo 

och förfasade sig över oturen han haft med sina kvinnor. Isabella kunde mycket väl förstå varför 

han var rädd att binda sig igen, men den här gången gick det säkert bättre, trodde hon. Juana hade 

ingen familj som kunde ställa till det för Eliseo. 

Åter hade ekipaget satt sig i rörelse. Det skulle dröja ännu några timmar innan de var hemma 

så Isabella passade på att be modern berätta historien om Gilda också. 

- Nej minsann, då vill jag höra om Martin Luther i stället, sa Rosalba och knyckte på nacken. 

Hon gjorde alltid det när hon ville ha sin vilja igenom. 

- Jag kan berätta om honom sedan, sa Isabella vänligt och lugnande, så slipper mama bli 

upprörd. 

- Jo, det var så att en morisk kung som bodde på slottet i Silves, gifte sig med en nordisk 

prinsessa som hette Gilda. Kungen ville uppfylla alla sin gemåls önskningar, men hon försjönk i 

djupaste förtvivlan och melankoli. Han misslyckades med att uppmuntra henne. Hon ville inte 

berätta om sitt svårmod för maken för att inte förolämpa honom. Kungen bad då en av 

tjänarinnorna att ta reda på vad som fattades hans älskade Gilda. Tjänarinnan berättade efter några 

dagar för kungen att Gilda som var uppvuxen i norr, längtade hem till snön i fäderneslandet. 

Månaderna gick och en vacker morgon i mars, tog kungen sin hustru med upp i ett av borgets torn. 

Gilda såg, i mållös hänryckning, ett vitt täcke som bredde ut sig över kullar och dalar så långt ögat 

nådde. Mandelträden, som kungen låtit plantera, stod i full blom. Gilda blev fri från sin 

hemlängtan och svårmodet försvann för alltid. På det viset fick Algarve sina mandelträd, slutade 

modern sin andra berättelse. Suckade lyckligt och lade barnen till brösten.

- Så var det ja, sa Isabella. Varför suckar du så tungt mama? 

- Det är en så romantisk och vacker historia. Gilda kom nog från samma land som din vän 

Emanuel där man haft så krigsgalna kungar, sa dona Ana och skrattade. 

- De är nog inte mer galna och stridslystna än vad andra länders kungar och drottningar varit. 

Se på Spanien, England... Praktiskt taget har varje land varit invecklat i krig titt som oftast. Korta 

krig, långa krig. De roffar åt sig en bit från motparten som de vid ett annat tillfälle får lämna ifrån 

sig vid ett annat krig. Makt, makt och åter makt. Människorna är galna och för dessa galningar 

skall befolkningen offra sig. Usch fy, att de inte kan hålla sams mer än korta perioder. Man skriver 

på papper och lovar och sen plötsligt börjar man slåss igen. Jag tycker de skulle få nog någon gång. 

Men det är klart att de som blir angripna vill försvara sig, sa Isabella aggressivt med en knuten 

hand i luften och ögon som lågade av vrede. 

Vagnen stannade och Felipe syntes i dörröppningen. Han trodde kvinnorna bråkade för det 

hördes lång väg hur Isabella domderade, men han blev lugnad på den punkten. Han tyckte däremot 

att Fran så blek ut. Mycket riktigt hon mådde dåligt och behövde kräkas. 

- Tror ni att hon är med barn? viskade han i örat på dona Ana. 

- Troligtvis käre svärson, sa hon och log ömt mot honom. 

- Hur gör man kork? undrade Rosalba nyfiket. Hon kom att tänka på alla korkar som sattes i 

deras vinflaskor. Kommer de ifrån korkeken? 

- Ja det gör de vännen min. 

Firmina gallskrek. Hade förmodligen magplågor efter amningen. Hon tröstades av att suga på 

moderns lillfinger. Dona Ana fortsatte: 

- I början av juli månad börjar man lösgöra barken från trädet. Ytterhöljet kläs av och barken 

staplas. Sedan fraktas det till fabriken för bearbetning, men vad de gör vet jag faktiskt inte. Den 

bästa korken får man av sekelgamla träd, som kan bli etthundrafemtio år gamla. 

- Avbarkas de varje år? frågade Rosalba och fick överta Firmina som gnällde och pep. 

- Oh nej, bara vart tionde år. Märkliga träd. Tänk vad naturen har gett oss mycket att använda, 

sa dona Ana filosofiskt och tittade på den gråmulna himmeln. Solen var borta och svarta moln 

närmade sig. 

- Har vi någon korkfabrik här i närheten? frågade Isabella. I så fall kunde vi åka dit och titta 

hur de gör, så Rosalba lär sig något! 

Rosalba fnyste men tog gliringen på skämt. Hon hade inte alls tänkt att arbeta på fabrik och 

göra korkar, om det nu var det hennes syster menade, men hon hade inte bestämt sig för vad hon 

ville göra. Det är väl inte så bråttom med det. Jag måste inte göra något alls, tänkte hon. Ingen 

tvingar mig att arbeta. 

- Det finns en fabrik vid Algarvekusten. Men de flesta ligger i Ribatejo och 

Abentejoprovinserna. Det är långt bort, sa modern och tog sig en hutt av det starka bergsbrännvinet 

som hennes make köpt på resan.

- Hur gärna man än vill veta hur varor görs på fabrik, så kan man inte komma dit och titta, sa 

Francisca. 

- Varför inte det? Du menar att vi är för fina för sådant? frågade Rosalba. 

- Flickor! Hetsa inte upp er! Ingen är förmer än den andre. Det är inte brukligt att göra vissa 

saker som ni tar för självskrivna. Det väcker anstöt hos människor och genast blir man förtalad. 

Men vår familj är annorlunda. Vi gör vad vi vill och anser vara rätt, så får andra säga och tycka vad 

de vill om oss, sa dona Ana. Döttrarna nickade instämmande. 

Regnet smattrade på vagnsrutorna, men det var ett konstigt regn tyckte Rosalba. Stora vita 

kulor som smälte och blev till vatten. Hagel var en sällsynt företeelse så långt söderut och det tog 

hårt när det piskade mot ansiktet på Felipe och don José. Vagnen stannade plötsligt. De befann sig 

vid ett värdshus i en liten oansenlig stad. Felipe styrde in vagnen på gården där hästarna fick skydd 

vid smedjan. Det var dags att ta en paus och byta på barnen, som vätt ner sig och dessutom spred 

en otrevligt lukt i vagnen. 

Huset såg primitivt och fallfärdigt ut utvändigt, men inomhus slog den varma vänliga 

atmosfären emot dem från ett stort rum med bjälkar i taket. Ett stort kvarnhjul med nedhängande 

lyktor, sänkte sig från taket över långbordet mitt på golvet. Rutiga hemvävda dukar låg prydligt 

under ljusstakar på alla borden, men det vackraste var gavelväggen helt klädd med azulejokakel i 

olika nyanser blått med inslag av vitt. Mönstret föreställde ett sjöslag vid Gilbraltarsundet och var 

hänförande vackert. 

Värdshusvärden berättade stolt och gestikulerande: En spanjor, från detta sjöslag mellan 

spanjorer och engelsmän, lovade sig själv att uppföra ett minne på första bästa plats han hamnade 

om han överlevde. Han hade som yrke att klä hus och smycka kapell med det traditionella kaklet 

då han blev kallad att deltaga i striderna. Han hamnade på denna gudsförgätna plats på sin väg hem 

till Spanien. Vi tog hand om honom och botade hans skador. Som tack gav han oss detta konstverk, 

skrattade den lille tjocke mannen och torkade sin svettiga panna med en duk. 

- Fantastiskt vackert, viskade Fran knappt hörbart till Felipe som nickade instämmande. 

- Varför kan inte vi ha sådant kakel någonstans hemma? sa Rosalba till sin far när de bänkade 

sig runt det långa bordet. 

- Vi kan väl inte ha allting som andra har, svarade han och nöp henne i kinden. Fast ett stort 

rymligt badrum i sådant kakel, istället för badstugan, skulle inte vara så dumt, men då får Rosalba 

lova bära vatten, hinkvis med vatten när jag skall bada, skrockade han förtjust. 

En god köttgryta gjorde underverk till kropp och själ. Bröd och lite vin dessutom, gjorde dem 

varma inombords efter den blöta färden. Rosalba funderade på om hon skulle fråga varifrån kaklet 

kommer och hur man tillverkar det, men hon avstod för att inte bli pikad av Isabella, som annars 

kunde tro att hon ville arbeta med det också liksom korken. Det blev Fran som frågade istället: 

- Jag vet att kaklet ursprungligen kommer från morerna som i sin tur förvärvade azulejokonsten 

från perserna, men var i Spanien fanns tillverkningen?

- Först kom det från Sevilla och Valencia i Spanien där morerna tillverkade det, men på 1400- 

talet började Portugal tillverka det själv. Jag har för mig att hantverkarna ritade mönstret i leran 

och lade infettad tråd mellan färgytorna för att hindra färgerna att flyta samman vid bränningen, 

förklarade don José livligt gestikulerande. 

- Jag har sett färger i ljust och mörkt violett och brutet vitt fanns, sa Isabella. Hon hade varit 

med Manuel i Elvas för flera år sedan då han studerade i jesuitskolan där. Hon åkte dit flera gånger 

under den tiden för att vara nära honom och bistå honom. Hon sa: 

- I Elvas upplevde jag något märkligt. Det är ju en viktig befästningspunkt mot spanska gränsen 

och i kyrkan såg jag enastående väggdekorationer i olikfärgat kakel. Jag glömmer det aldrig. Inte 

heller själva staden med sin underliga atmosfär. Jag kanske inbillade mig, men jag riktigt kände 

hur krig, pest och annat elände dragit fram över platsen. Där finns en gammal borg, liknande den vi 

har hemma i Silves och på torget står en skampåle som kom dit genom inkvisitionens påfund. 

Stackars människor som suttit där och lidit i ur och skur. Jag riktigt kände hur de led fast det var så 

länge sedan det hände. 

Isabella blev allvarlig. Hennes tankar hade snuddat vid minnet av Manuel. 

- Du har alltid haft livlig fantasi Bella! Hur som helst så är det en trevlig pittoresk plats. Vi 

hälsade också på Manuel, en gång bara och då tittade vi, mama och jag, på Amoreiraakvedukten. 

Den är byggd på resterna av en gammal romersk akvedukt. Det mest imponerande, tycker vi, är de 

800 valvbågar som bär upp härligheten, sa fadern medan Felipe och även de andra lyssnade med 

öron på skaft. 

- Från det ena till det andra, Felipe du kan väl berätta för papa legenden om Sagresudden? sa 

Fran då de gjort sig redo för att åka vidare sista etappen hemåt. 

- Ja, det är inget märkvärdigt. Romarna kallade udden för "världens ände" för man trodde, att 

då man nått ut till där havet slutar så trillar man ner över kanten och försvinner. Romarna påstod 

att man hör hur solstrålarna fräser i vattnet innan de slocknar för dagen. Alla skrattade hjärtligt, 

men mitt i skrattet hördes hästars gnägg och en vagn som rullade bort. Alla trängdes vid fönstret 

och rusade sedan ut på gården. Gapande och storligen förvånade såg de sin egen vagn försvinna 

bakom kröken efterlämnande ett stort dammoln. 

Solen sken igen. Allt hagel hade torkats upp av solens värmande strålar. Don José hoppade 

jämfota av ilska. Han var högröd i ansiktet och ögonen blodsprängda. Sin fina svarta hatt slängde 

han eftertryckligt i marken och kunde dåligt tygla sina känslor. 

- Vid alla helgons helgon och satars jävlar. Detta hade jag inte förutsett, gastade han och 

sprang in till värdshusvärden. Dona Ana försökte lugna honom men det var lönlöst. Alla stod lika 

handfallna och förvånade. 

- Att någon kan vara så rutten och ta andras ägodelar, mitt för näsan på oss, kved Fran och kröp 

ihop på en bänk vid huset. Dona Ana satte sig bredvid med barnen i famnen. Rosalba gick in i 

värdshuset medan Isabella och Felipe diskuterade vad som kunde göras.

Värdshusvärden kom utspringande. Beklagade livligt stölden medan han sadlade en häst till 

Felipe, som satte av i rask takt efter boven. De anhöriga såg hur han nästan flög fram på 

hästryggen och försvann bakom vägkröken. Isabella hade gärna velat följa med, men insåg att det 

försinkade förföljandet. Hon kunde bara lita på svågerns styrka och hästens snabbhet. 

Kvinnorna väntade otåligt på att Felipe skulle komma tillbaka. De bad och hoppades att han 

inte råkade illa ut, blev skadad i det farliga uppdraget att övermanna en hästtjuv. Värdshusvärden 

var idel omtänksamhet, bad dem stiga in i huset medan de väntade och den gesten tog de tacksamt 

emot. För att distrahera kvinnornas oro, plockade don José fram spelkorten som han fått av 

Isabella, inköpta under Parisresan. 

Tiden kröp långsamt framåt. När man spelat whist flera gånger, orkade man inte med mera 

kortspel utan ville röra på sig och få lite luft. Dona Ana hade somnat i ett hörn på träbänken. 

Barnen hade flickorna tagit hand om och man vankade av och an ute på gårdsplanen ivrigt 

spejande neråt vägen. Don José satt bolmande på sin pipa i vägrenen och anklagade sig själv för 

obetänksamheten att lämna ekipaget obevakat. Å andra sidan kunde en sådan sak hända var som 

helst, men han hade aldrig tidigare råkat ut för det. Det kunde ha hänt dem uppe i bergen, vilket 

hade varit mycket värre. Nu hade de tak över huvudet och tillgång till mat, konstaterade han och 

funderade fram- och baklänges. Till slut kom han fram till att tjuvar och banditer kunde man aldrig 

utestänga eller hindra. Brottslingar fanns överallt och dök upp när man minst anade det. 

- Du kan väl berätta om Martin Luther så blir det inte så tråkigt att gå och vänta? frågade 

Rosalba vänd mot Isabella. Efter en stunds betänketid sa Isabella irriterat: 

- Hemskt vad du tjatar, varför är du plötsligt så intresserad av honom? 

- För det första tycker jag han verkar intressant och för det andra så har jag hört i skolan att han 

tycker så annorlunda mot vad katolicismen säger och för det tredje så vet jag inte vad jag skall tro 

på. Vad är sanning Isabella? sa Rosalba viskande när de satte sig på den skrangliga bänken vid 

huset. 

- Sanning! Det undrar jag också. Våra föräldrar har lärt oss att tänka själv och bilda oss en egen 

uppfattning. Ju fler människor som tänker självständigt, desto fler åsikter blir kända, började 

Isabella. Martin Luther spikade alltså upp nittiofem teser mot avlatshandeln på kyrkporten i 

Wittenberg. Vi sätter också upp meddelanden på vår kyrkport hemma, det är bästa sättet att sprida 

ut vad man vill ha sagt. Likadant var det med Luther, han ville förmodligen ha igång en debatt. Det 

blev inte populärt. Katolska kyrkan splittrades och reformationen började. Påven anklagade honom 

för kätteri året därpå och senare blev han bannlyst, förklarade Isabella sakligt. 

- Hur klarade han sig från straff? 

- Han var modig. Brände påvebullan på torget och eftersom han fått många anhängare vågade 

han utmana ödet. Fyra år senare inställde han sig vid Riksdagen i Worms under kejsarens beskydd 

och efter det fördes han i hemlighet, av sin beskyddare kurfursten Fredrik, till borgen Wartburg.

Där kallade han sig "junker Jörgen". Efter några år bröt han celibatet och gifte sig med en nunna 

som hette Katarina. Hans lära spred sig först till norden. De var väl mer påverkbara däruppe i norr. 

- Vilket spännande liv han hade och så modigt att gifta sig. Det tycker jag Manuel också skulle 

göra. Bryta celibatet alltså, utbrast Rosalba hänfört. 

- Hur gick det sedan med Luther? Han kunde väl inte gömma sig när han var gift? Rosalba 

funderade, såg Luther som en slags idol. Hennes nyvakna intresse för omgivningen och det 

romantiska skimret runt kända personers gärningar, väckte hennes beundran för starka modiga 

män. 

- Klart han inte kunde. Han fortsatte att kämpa för sin sak och så blev det motreformation. Åh, 

det var fram och tillbaka precis som krigen. Det bråkades om vem som hade rätt religion och alla 

höll på sitt. Usch nej... Jag kom förresten att tänka på, du frågade om man kunde bevisa sin oskuld 

vad det gällde inkvisitionen för det ledde ju därhän med motreformationen. 

- Ja berätta! Rosalba insöp varje stavelse som Isabella yttrade. Flickan hade mognat! 

- Jo vattenprovet, det är nog inte många som känner till det. Om en kvinna eller man 

bakbunden sänktes ner i vatten och om han eller hon flöt så var man skyldig. Om man däremot 

sjönk så var man oskyldig. 

farligt. 

Flickorna fnittrade tyst och var överens om att människor betedde sig underligt och utstuderat 

- Vet du någon som brändes på bål? passade Rosalba snabbt på att fråga. 

- Ja, en italiensk filosof... dominikanermunk i Rom för att han påstått bland annat att 

universum var oändligt. 

- Nej vet du vad! Man får alltså inte säga sådana saker? Rosalba såg rädd ut. Hon hade sagt 

mycket oförståndigt i skolan och nu blev hon skräckslagen. 

- Äsch, det är inte så farligt nu, men man måste akta sig, man vet aldrig vad som kan hända, 

skrattade Isabella för att lugna lillasystern. 

Don José var märkbart orolig. Gick nervöst runt på vägen medan han då och då stannade upp 

och torkade svetten ur pannan, spanande efter Felipe. Det hade gått så många timmar nu att han 

borde varit tillbaka. Skymningen sänkte sig sakta över den lilla byn. Luften började bli sval. 

Markdimma kom krypande och slingrade sig runt växterna likt ett hungrigt djur. En och annan åsna 

kom gående på vägen i sakta mak, ofta bärande någon äldre kvinna på ryggen och korgar vid 

sidorna. De hälsade artigt och bytte några ord med don José sedan red de vidare. 

Dona Ana var också orolig och höll sin make sällskap ute på vägen en stund innan alla 

samlades inne i huset igen. 

- Skall vi förbereda oss på att stanna över natten eller anser du att vi kan åka vidare än om det 

blir mer dimma? framkastade Ana och lutade sig keligt mot makens axel. 

- Nja, det är frågan. Vi väntar en stund till, tycker jag. Vore det någon idé att jag också lånar en 

häst och ger mig av och söker efter Felipe?

- Absolut inte! Lämna oss kvinnor här ensamma, aldrig i livet! utbrast frun förfärat. 

Värdshusvärdens hustru och tre barn tittade nyfiket på den lilla skaran av trötta oroliga 

individer. Några gamla män hade kommit in i salen och satt sig på behörigt avstånd med sina 

dryckesmuggar. Ju mörkare det blev ute och ju senare kvällen blev, desto fler gäster anlände till 

värdshuset. Alla kände alla och snart hade ryktet spritt sig om den stulna vagnen. Nyfikna blickar 

från medlidsamt vänliga ögon sökte familjen för kontakt. Don Josés tålamod började tryta varvid 

han reste sig upp och höll ett kort anförande till de församlade i salen. 

En livlig diskussion uppstod om vad man skulle göra. Flera av männen erbjöd sig frivilligt att 

bilda en grupp och rida iväg för att bistå Felipe. Det röstades om saken och efter att ha utrustat sig 

med gevär, träffades de åter på värdshuset. I samlad trupp red de åstad fullt införstådda med att det 

kunde bli svårt att se något i dimman. Oroliga ögon utanför huset följde dem tills den mjölkvita 

luften slukade både hästar och ryttare. 

Truppen hade hunnit ett långt stycke då en vagn kom rullande emot dem. Det svaga ljusskenet 

från oljelamporna på vagnen fladdrade i mörkret och hästarna gnäggade då Felipe höll in 

tömmarna och stannade. Värdshusvärdens häst var bunden baktill i vagnen. Den stegrade sig 

plötsligt och gav vagnen en puff framåt så den när hade rullat i diket. 

Felipe var blodig i ansiktet, håret fuktigt och oredigt. Rocken var trasig och han var 

genomsmutsig av damm. Förskräckt tittade han på den beväpnade skaran framför sig, trodde det 

var ett överfall. Skulle han i så fall orka med alla dem också? Han hade fått utkämpa en lång strid 

för att övermanna två tjuvar och kände sig alldeles slut och frusen, men innan han hann ta 

ställning, stod det klart att han var i goda händer och tryggt kunde följa efter männen i täten. 

Glädjen blev stor då han stolt inträdde i salen. Blev omkramad och välkomnad av alla därinne. 

Vilken triumf! Han var hjälte och blev hyllad som en sådan. Efter omplåstring drack han sig rusig 

av vinet, men fick inte vila. Don José ville att de genast satte fart hemåt och hoppades att hästarna 

skulle orka med det. Dimman var inte värre än att de kunde ta sig fram, än om det gick långsamt. 

Eduardo tog hjärtligt emot sin familj på trappan i tidiga gryningstimman. Äntligen kunde hans 

oro stillas och alla tankar om överfall och olycka glömmas. Hans nattsömn hade inte varit lugnare 

än övriga familjens, men ändå strålade hela det skrynkliga ansiktet av iver att få berätta om det 

som hänt på godset. 

Frukosten var undanstökad och därmed kom både krafter och ork tillbaka till nattvakarna med 

undantag för Francisca och Felipe som gick till sängs. Dona Ana gav dottern stärkande droppar så 

att illamåendet lugnade ner sig. Snart skulle hon kunna glädjas åt det kommande barnet. Fran hade 

frågat sin mor om det var ställt på det viset med henne. Hon förskräcktes inför tanken, tyckte inte 

hon var beredd att så snart föda barn. Modern tröstade med att hon hann nog förbereda sig under 

de månader som barnet växte i henne. 

Nyheterna som Eduardo så ivrigt ville delge sina kära, var dels om vinleveransen som han 

ombesörjt och dels om gården i dalen som skulle överlåtas. Den hade blivit konfiskerad.

Myndigheten ville bli av med den snarast. Det gällde att snabbt bestämma sig om vintillverkningen 

skulle flyttas till den platsen. 

- Gården är för stor för mig ensam, menade Eduardo. Men om du inte vill ha vintillverkningen 

där så kan vi ju ha det som lagerbyggnader eller använda det för apelsinskördarna? 

- Fresta mig icke käre vän. Det här får jag nog fundera på en stund, svarade don José och gick 

raskt in på sitt kontor och stängde om sig. 

- Blev han sur på mig? undrade Eduardo och såg villrådigt på sin syster Ana. 

- Ack nej då. Han skulle nog bara in och räkna affärsmässigt på det. Han kommer snart ut igen, 

svarade hon som kände sin mans vanor och ovanor och visste när han var sur eller som nu, 

entusiastisk. 

Isabella stängde in sig på sitt rum och skrev brev hela dagen. Hon längtade förfärligt efter alla 

tre Manuel, Philip och Emanuel. Brev från Emanuel väntade på henne när hon kom hem. Med 

bultande hjärta läste hon det öppenhjärtiga brevet där han bland annat berättade om en artikel som 

varit publicerad i en svensk tidskrift. Man hade där skrivit om hans vetenskapliga utläggningar som 

kungen Karl XII tagit del av före sin död. Kungen hade blivit så imponerad och intresserad att 

Emanuel fått i uppdrag, genom kungens personliga ingripande och genom en god väns 

rekommendationer, att konstruera en torrdocka i Karlskrona och planera ett system av kanaler 

mellan huvudstaden och Göteborg. Detta tillsammans med gode vännen Polhem. 

Det lät fint och fantastiskt, tyckte Isabella och kände sig stolt över vännen som var så kunnig 

och intelligent. Han skrev också om en recension som var mycket smickrande: "Pedagogiskt 

ansvarsmedveten ung vetenskapsman som bemödade sig om att sprida vetande trots vedervärdiga 

yttre villkor." Isabella hejdade sig. Svetten pärlade på hennes tinningar. Vedervärdiga yttre villkor, 

vad menades med det? 

Skriva och fråga skulle hon naturligtvis göra, men nyfikenheten var väckt och villrådigt sökte 

hon i minnet ifall Emanuel berättat om vedervärdiga problem, men hon kunde inte påminna sig 

något. Hon läste vidare om hans egen uppfattning, att han var för otålig och för slarvig för att bli 

en lämplig läroboksförfattare. Han hade förstått att hans alster vimlade av räknefel genom att andra 

påpekat det. Mycket smärtsamt tyckte han, men lidelsen att skriva ärvde han nog efter fadern. Han 

berättade också att han inte fått någon lön som assessor. Han levde på och av privata tillgångar i 

form av ärvda andelar i bruk och gruvor. Han ärvde modern och styvmodern Sara Bergia, som 

avlidit föregående år. Arvet hade gett upphov till släkttvister och processer som antagligen skulle 

fortsätta ett tag framöver. 

Han berättade öppet om funderingarna på emigration utomlands, men de vetenskapliga 

arbetena förde in på nya spännande områden och därför tänkte han resa till Nederländerna och 

Tyskland under året. Annars tillbringade han mycket tid på tjänsteresor i gruvdistrikten. Han hade 

dock hunnit besöka sin syster Cajsa, som var gift med kyrkoherden i Lidköping Jonas Unge. 

Underligt sammanträffande, tänkte Isabella, att Emanuel hade så många anknytningar till 

kyrkan. Det hade ju hon också på sitt sätt genom Manuel och icke minst genom arbetet med

kyrkans sygrupp. Jag skall kanske satsa på lärareyrket? Tanken kom så plötsligt, mitt i 

brevläsningen, att hon blev förvirrad. Alltför många barn och vuxna kan ju varken läsa eller skriva. 

Hur skall det då gå till att utbilda sig utan att behöva bli nunna? tänkte hon vidare.

23 

De tre männen satt behagligt avslappnade i var sin korgstol på missionsstationens veranda. 

Solen stod högt på himlen. Luften dallrade i värmen och allt var stilla. Det var den tiden på dagen 

då det var för varmt att göra något utomhus och man var för lat och dåsig för att göra något 

inomhus. Jeronimus hade arbetat halva natten för att kunna ta sig ledigt hela eftermiddagen och 

Bradley lyckades stänga mottagningen före lunchen. Pierre hade ryktat och månat om deras hästar, 

lagat ett fallfärdigt staket runt hästhagen och samlat fjärilar hela morgonen och förmiddagen. Han 

kände sig mycket nöjd där han satt med sin svalkande dryck och med den stora sandfärgade hatten 

nerdragen över ögonen. 

Trummans svaga ljud nådde deras öron från andra sidan lagunen. Pierre reste sig hastigt och 

sköt hatten tillbaka mot nacken. Han spände hörseln och skuggade med handen över ögonen. 

Trummans ljud blev starkare. Fader Jeronimus och Bradley kom kvickt på fötter och undrande 

tittade de ömsom på Pierre och ömsom bort mot lagunen. 

- Trumman kallar på oss! Det är festdags grabbar! sa han och svingade hatten i luften. 

- Hur vet du det? De har inte varit och sagt till oss, sa Bradley lite tvivlande och kände inte för 

att gå på fest så tidigt på dagen eller att behöva byta kläder en gång till så genomsvettig som han 

blivit. 

- Har du inte lärt dig ännu att här bjuder man med trummans hjälp? De skickar inte 

inbjudningskort, skrattade Pierre. Man får lära sig vad trumman säger. Lyssna! Hör hur det låter! 

En annan gång låter det annorlunda och då kan det vara begravning, bröllop eller vad som helst. 

- Vad tror du det är för en fest? Skall man klä om sig? undrade Bradley medan han tog på 

skorna på sina svullna fötter. Jeronimus såg alltid sval och korrekt ut. Hans raka hållning och 

pojkaktigt vakna utseende röjde varken tankar eller känslor. Han hade inte heller helt behagliga 

känslor inför festbesöket, men kunde inte förstå varför. Försökte skylla på en del arbete 

tillsammans med Alfontius men Pierre ville definitivt inte höra på det örat. 

- Vad nu då, om ni inte kommer med missar ni ju att lära känna folket. De blir förbaskade och 

besvikna på er. Jag vet inte i detalj vad trumman säger. Det måste vara en ny sorts signaler. Vad 

kläderna beträffar så har det ingen betydelse vad ni har på er. Ni kan svepa in er i lakankläde och

vira ett tygstycke till turban om huvudet, så blir ni så festfina att indianerna tror det är nytt mode ni 

infört, skrockade han och gick för att hämta hästarna. 

Otakas gård låg en bit från lagunen inne i en lummig dunge av palmer, högt gräs och halvhöga 

buskar. Själva festplatsen var belägen i en öppen glänta som delvis skuggades av höga träd en bit 

ifrån gården. Allt var iordningställt för festen. Folk hade samlats i klungor, satt småpratande 

medan barnen lekte och sprang runt. Pierre höll plötsligt in hästen då han fick syn på den bundna 

grisen vid en påle strax intill Otakas hydda, där han brukade förrätta sina trollkonster. 

var bra. 

- Vad är det som står på? frågade Jeronimus då han förstått att Pierre kommit på något som inte 

- Hm ja, det verkar att bli en offerfest och det är kanske inte så lustigt för er att deltaga i. Det 

brukar vara rätt blodigt och grymt. Pierre tog sig om hakan och förde beslutsamt hatten mot 

nacken. 

- Ni behöver ju inte stanna och se på offrandet om ni inte vill, men vi måste hälsa på Otaka och 

hans familj i alla fall, sa han och band hästen vid ett träd i skuggan. De andra gjorde likadant och 

så begav de sig den korta biten till fots mot hyddan, som var byggd av bambu med palmklätt tak. 

Otaka, en kortvuxen man, mager, torr och skrynklig som ett russin stod framför en altarlik 

bänk. Bredvid stod sonen Kawara, ung, stark och muskulös. Innanför dörren satt hustrun på huk 

och beredde, i en mortel, något som liknade salva. Vännerna stannade innanför dörren hälsande på 

hustrun som gav tecken att Otaka inte fick störas. Han stirrade in i en pyramidformad, mitt på 

bänken stående figur uppbyggd av olikfärgade snäckor. Färgglada korallhalsband och glaspärlor 

låg prydligt uppradade bredvid samt mängder av amuletter i trä. 

Otaka stod orörlig med slutna ögon innan han vände sig om och mumlade något som påminde 

om trollformler. Efter en stund bad han Jeronimus komma närmare och med en stav peka ut vilket 

av halsprydnaderna han tyckte bäst om. Valet blev ett band av orange koraller. Otaka höll det 

mellan sina händer medan hans ansiktsuttryck förändrades som om han kände något obehagligt. 

Han mumlade, skakade i kroppen, huvudet kastades fram och tillbaka. Efter en stund blev han 

stilla, ögonen öppnades. 

- Mycket underligt... Inte alls bra min vän. Varför retar du gudarna? Det är illa! 

- Det vet jag inte och förstår inte. Vilken Gud förresten? undrar Jeronimus försiktigt. Kände sig 

darrig i benen och torr i munnen. 

- Eldens gud är inte nöjd med dig. Du måste ha retat honom. För att blidka honom måste det till 

ett offer. Jag skall hjälpa dig, men för att inget ont skall hända dig, måste du bära halsbandet alltid, 

sa han och gjorde tecken åt dem att gå. Jeronimus bockade djupt och tackade varefter de långsamt 

backade ut genom den låga dörröppningen. 

- Nu kan du göra ditt korstecken och känna dig trygg, sa Pierre och gav Jeronimus några 

vänskapliga dunkar i ryggen. Men prästen var förvirrad och ängslig. Rent av skrämd. 

Obehagskänslan han haft tidigare förstod han nu och bad vännen om en förklaring.

- Gubben menar väl. Bekymra dig inte, men nu kan vi inte rida härifrån. Vi får vänta tills han 

lurat ut ett offer åt dig. Det tar några timmar, sa Pierre och försökte lugna vännen. 

- Vad menar han med eldens Gud? Jag har väl inget otalt med honom? 

- Äsch bry dig inte om det. Är det inte den ene guden så är det den andre. Det kvittar. Gubben 

har sett in i din framtid men han skyller alltid på någon Gud om det är bekymmersamt. Kom så går 

vi och hälsar på de andra! Pierre drog i väg bortåt festplatsen. 

På vägen dit stötte de ihop med lekande barn och vuxna som raglade omkring likt drogade. 

Andra dansade som i trance, kastade sig på marken och fullkomligt vrålade och skrek. Obehaget 

växte inom Jeronimus medan Pierre smålog och tycktes vara opåverkad. Bradley iakttog spektaklet 

tyst och allvarligt med en förvånad rynka i pannan. Männen satte sig i gräset. De hann inte hälsa på 

så värst många förrän trummorna började ljuda. Pierre förklarade att en otrogen kvinna som 

dessutom slagit sin man blodig, måste offra en gris för att maken skall förlåta och taga henne 

tillbaka. 

- Att det skall vara så mycket ståhej för det. Kan inte det äkta paret göra upp sådant själv 

istället för att blanda in hela byn? sa Bradley upprört och bjöd en stor svart cigarr på Pierre och tog 

en själv. 

- Nej infödingarna löser sina problem gemensamt, svarade Pierre och klappade i takt med 

trummorna för så skulle man göra. 

Otaka kom uthoppande från sin hydda iklädd vit mantel och hatt flätad av blad prydd med 

snäckor. Grisen grymtade och trummorna dundrade. Otaka dansade sig yr och rusig, föll så 

småningom ihop mitt i ringen av trummor. Inne i hyddan förbereddes ceremonin av medhjälpare. 

Otaka reste sig mödosamt. Öppnade sin mantel och dansade flaxande runt i ringen. 

Trummornas rytm ökade i samband med att tre män i gröna mantlar kom ut ur hyddan och virvlade 

in i ringen där Otaka lyfte armarna mot himlen medan han sjöng hesa obegripliga besvärjelser. 

Grisen sparkade oroligt och grymtade förtvivlat. Otaka tvärstannade. Sträckte ut händerna och tog 

emot en träfigur som Kawara räckte honom. Figuren lade han framför den anklagade kvinnans 

fötter. 

Dansandet fortsatte i vilt tempo. Bradley beskådade sceneriet intresserad med roat leende i 

mungipan. Jeronimus tyckte det var allmänt otrevligt och föreslog Pierre att de skulle dra sig 

längre bort. 

- Det är kanske bäst att vi går härifrån en stund. Det kommer att flyta blod alldeles strax, sa 

Pierre, varpå alla tre drog sig mot skogsdungen. De hörde trummorna tystna och därpå extatiska 

rop och grisens hjärtskärande skrik. Plötsligt blev allt tyst. Men bara för några sekunder. 

Trummornas rytm ändrades. Festen fortsatte. 

- Nu är det över, sa Pierre. Nu går vi dit och dansar med dem. Det tycker de om! 

Jeronimus förstod ingenting. Magen höll på att vändas ut och in när han såg blodspåren efter 

grisen och Otakas nerblodade mantel. Dansen var i full gång. Pierre krumbuktade sig in i ringen 

medan Bradley och Jeronimus satte sig att titta på.

Fader Jeronimus mådde inte bra. Hans blick var suddig. Tårarna brände bakom ögonlocken. 

Han darrade i hela kroppen. Solen kändes inte längre het. Han visste att hans syn på djurplågeri 

inte överensstämde med indianernas. Han visste att han måste acceptera deras ceremonier och 

traditioner, men han kunde inte låta bli att tycka det var primitivt, grymt och otäckt. På ett sätt var 

det kanske nyttigt att uppleva den här festen, tänkte han. Jag har ju fått mer kunskap och blivit en 

erfarenhet rikare. 

Han var så upptagen av sina tankar och funderingar att Bradley fick stöta till honom två gånger 

innan han uppmärksammade flickan, som iklädd ett gult höftskynke och flera rader 

pärlemorskimrande snäckor hängande om halsen, lagt sig på knä bredvid Jeronimus. Han 

betraktade henne med förvåning. Förstod inte vad hon sade. Hon pekade på Pierre som skuttade 

runt tillsammans med de övriga dansande och såg ut att ha riktigt roligt. Flickan gestikulerade med 

händerna. Flätade ihop dem och drog isär flera gånger medan hon försökte fånga Jeronimus blick. 

Han förstod ingenting och skakade på huvudet. Hon kysste sitt eget finger och förde det till hans 

läppar, men han begrep fortfarande ingenting. Han log blygt och kände hjärtat bulta hårdare. 

Tinningarna svällde och dunkade fram huvudvärk. 

- Fattar du inte att flickan är förtjust i dig! Bradley kände sig tvungen att ingripa eftersom 

vännen visade sig så tafatt i sällskap med flickor. Säg något till henne! Det kan vara stor hövdings 

dotter. Du råkar i klistret om du inte gör något, uppmanade Bradley medan flickan studerade 

Jeronimus halsband och kvittrade lättsinnigt. 

- Hjälp mig Bradley! Säg åt henne att försvinna! Jag vill inte ha henne här! 

I samma ögonblick såg han en bild för sin inre syn. Mötet mellan flickan och Pierre för några 

dagar sedan. Det var ju hon som rymde hemifrån för att slippa gifta sig. Jeronimus harsklade sig 

medan han reste sig. Pekade och viftade bortåt Pierre och sa: 

- Pierre gifta sig med dig! Gå till Pierre, seså gå nu då! Men flickan skakade på huvudet. Satte 

pekfingret på Jeronimus bröst och sa: Teneva nunca Pierre! Nao Pierre! Teneva aldrig Pierre! Inte 

Pierre! 

- Perdao como? Ursäkta vasa? Bradley hjälp mig nu, kom vi måste härifrån! Jeronimus stämma 

var hes och upprörd. Han vågade inte inleda någon invecklad konversation med flickan. Det kunde 

missuppfattas, men Bradley bara höjde ögonbrynen och skakade på huvudet. Det skulle bli 

spännande att se hur saker och ting utvecklades, tyckte han. 

- O mar, havet, viskade flickan förföriskt och stack sin mjuka hand innanför Jeronimus 

halvöppna skjorta. Nuddade fjärilslätt hans svettvåta bröst. Nästan paralyserad av hennes blick 

drog han sig långsamt undan och såg till sin lättnad att Pierre var i antågande. Med stora kliv och 

droppande av svett kom han ångande rakt emot dem. Grep Teneva i armen och sa några ord till 

henne varpå hon sprang sin väg, gracilt som en hind. 

Pierre skrattade hjärtligt när han hörde om hennes närgångenhet och bekräftade att namnet var 

Teneva. De blev avbrutna i sitt samtal av Kawara som bad dem komma med till Otaka.

- Nu har gubben kommit på något rejält, sa Pierre. Hans ögon utstrålade hopp och förtröstan då 

han blinkade mot vännen som försökte gaska upp sig och se glad ut, men befarade det värsta och 

ställde in sig på det obegripliga. 

Otaka bjöd dem sitta på bambustolar vid ena långväggen i sin hydda. Själv satte han sig mitt på 

golvet med korslagda ben. Vände sig mot Jeronimus och mässade hest: 

- Edelibo, eldens gud utlöser branden inom dig. Han kan få jordens inre att skälva och darra. 

Marken att gunga och rämna. Havet att sjuda och fräsa när han blir vildsint och vred. För att vara 

honom till lags, har jag funnit ut en offergåva som kan blidka honom. 

Kawara räckte fram en torr trädrot till fadern. Rottrådarna var så konstnärligt utformade av 

naturen att föremålet liknade en mänsklig varelse, en liten docka. Otaka hade prytt dockan med en 

smal remsa tunt tyg och blommor. Varligt lade han den i en korg av flätade blad och sade åt dem 

att följa honom. Framåtböjd gick han med bestämda steg mot den snåriga skogen, vinkade till sig 

festdeltagarna som bildade en lång procession. Han ledde sina trogna fram till en öppen plats 

omgiven av tät vegetation och höga träd. Lukten var söt nästan kväljande i den stillastående 

värmedallrande luften. En rishög hade förberetts till bål mitt på planen. 

Otaka överräckte korgen till fader Jeronimus, som blev iskall invärtes. Orörlig stirrade han på 

trädroten då Isabellas ansikte framträdde inför hans ögon. Hennes bärnstensbruna gäckande ögon, 

den lockande leende munnen, näsvingarnas skälvande av åtrå och håret nu fullt av röda blommor. 

Illa till mods frågade han sig varför han ställde upp på de här dumheterna? En makaber lek som 

han inte kunde och inte vågade draga sig ur. 

Bålet flammade upp. Gnistorna fräste högt i skyn då roten kastades på elden under högljudda 

besvärjelser från Otaka. Den människoliknande offergåvan förtärdes snabbt av lågorna och 

plötsligt var den borta och elden falnade. 

Jeronimus mådde allt sämre. Förvirrad och osäker grep han tag i Pierres starka arm som 

stöttade honom. I samma ögonblick satte dansen åter igång. Sången ljöd vemodigt, sorgset och 

ekade mellan träden. Stämningen var begravningslik. En stark vindil drog sekundsnabbt över 

platsen. Ett dovt mullrande som från jordens inre, fick deltagarna att tvärt avbryta sig mitt i 

uppvisningen. Det blev helt tyst och stilla. Inte en fågel hördes. Otaka höjde armarna och ordade 

inför alla de närvarande: 

- Guden tackar för gåvan, han är nöjd. Det betyder att du nu blir fri från åtrån och längtan efter 

flickan du älskar och inte kan få. Men du kommer att återse henne. Hon är på andra sidan havet. 

Du kommer inte att vara olycklig längre varken i tankar eller känslor. Kom ihåg att akta på det du 

säger! Akta också på en flyktig kärlek som kan förgöra dig! 

Jeronimus hade blivit kritvit i ansiktet och kände sig svimfärdig. Hur kunde Otaka känna till 

om kärleken till Isabella? 

- Hur mår du egentligen, sa Bradley oroligt. Ta det inte så personligt! Har gubben klämt på en 

öm tå? Jeronimus svarade inte bara skakade på huvudet. Hans hemlighet hade röjts. Han kunde

inte hindra det. På inga villkor fick kärleken till Isabella dö. Än om den gjorde ont i hela kroppen 

så var den en skön njutning dessemellan. 

Otakas folk gav sig dansande därifrån. Jeronimus gick med tunga steg till hästen tätt följd av 

vännerna som inte kunde förstå hur det var fatt med vännen. 

- Skall vi lämna dig ifred? Inte fråga något eller du vill berätta vad det här tramset betyder? 

undrade Pierre omtänksamt och kramade om honom. 

- Jag vet inte. Jag måste tänka. I kväll efter kvällsmaten lovar jag berätta. Fråga inte mera nu, 

bad han och red hemåt med brusande tankar och bultande hjärta. En blandning av harm, förvåning, 

rädsla och aggressivitet började spira inom honom. Det måste jag få stopp på, tänkte han desperat.

24 

Fader Jeronimus red inte till missionsstationen. Han fortsatte längs stranden i sporrsträck. 

Vännerna lät honom försvinna ur deras bekymrade åsyn. Han trodde att ridturen skulle få hjärnan 

att klarna med hjälp av havsvindens svalka. Solen glödde het fast det var sen eftermiddag. Han höll 

in hästen och kastade sig i sanden vid en palmdunge. Låg och blickade upp mot en nästan molnfri 

blå himmel. Han kände saltskummet som blåste upp från havet. Kände sig ett med universum, det 

stora oändliga. 

Jag är bara en vattendroppe, tänkte han. Jag är egentligen ingenting. Jag är en del av världen. 

Jag lånar min kropp, själen tillhör Gud. Alltså äger jag ingenting... 

Han avbröt tankegången. Märkte att han höll på att spåra ur. Det fick vara måtta på 

filosoferande och självömkan ansåg han förnuftsmässigt och ändrade tankebanorna. De gled 

automatiskt in i på Isabella. Därmed tändes åter glöden och längtan. Skulle Otakas offer kunna 

hjälpa mot smärtan? Det verkade inte så tyckte han. Trädrotens försvinnande i elden var ju bara 

symbolisk, intalade han sig, men det kändes inte bra. Tankarna ville inte försvinna. Måtte det inte 

betyda att hon råkar illa ut. 

Jeronimus kastade av sig kläderna och sprang ut i det klara ljumma vattnet. Havet som alltid 

var närvarande och som han alltid drogs till då själen var uppror. Havet gjorde underverk med 

honom. Sköljde bort kvarvarande frustrerande tankar och gav honom en positivare syn på tillvaron. 

Han bestämde sig där, i vågornas milda famntag, att inte skriva om Otakas förutsägelser ännu till 

Isabella och göra henne orolig eller ledsen. Han visste också hur han skulle berätta för sina vänner 

om sin kärlek. 

Riktigt uppsluppen och glad betraktade han sin nakna vita kropp. Lovade sig själv att ta väl 

vara på den så länge han fick låna den. En kort stund låg han på rygg i sanden och lät solens strålar 

smeka sig tills han plötsligt kände ansvaret pocka. Förvåningen över att ha kommit i balans igen, 

stärkte hans tro på att Otakas gudar var med honom trots allt. Han kysste halsbandet han fått och 

stoppade det intill sitt bröst, väl gömt under skjortan.

Kvällsvarden, gudstjänsten och en delegation besökande från staden var avverkat. Delegaterna 

hade inväntat Jeronimus i stora hallen intill kontoret och var smått irriterade då han dök upp. De 

informerade om och diskuterade det planerade biskopssätet i Bahia, men mötet drog ut på tiden. 

För att få iväg dem framkastade han att även de andra på missionsstationen borde informeras varpå 

det bestämdes nytt datum för sammanträde. Med en djup suck av lättnad hade han nästan schasat 

ut dem och kanske verkat oartig, men han kände inte något större intresse för deras praktiska 

problem. Han tänkte på vad Otaka sagt: Akta på vad du säger. Han rannsakade sig en kort stund 

men fann inte att han sagt något olämpligt, så han gick med spänstiga steg ut på verandan där det 

serverades te och kaffe. 

Bradley och Pierre låg i hängmattorna under palmtak och småpratade lågmält medan de viftade 

bort insekter med hattarna. Jeronimus gick bort till dem och märkte att hans steg kändes lätta, 

nästan svävande och en lyckokänsla som han inte haft på länge, bubblade inom honom. Behövde 

verkligen Isabella offras för att han skulle känna så? 

- Välkommen att göra oss sällskap ers högvördighet, utbrast Pierre. 

- Spar komplimangerna tills jag blir biskop, skrattade prästen och bad dem komma med till 

verandan och förse sig med kaffe eller te. 

- Majsbröden är ju gamla! Stenhårda, påstod Pierre och lade tillbaka majskakan på fatet. 

- De torkar snabbt i värmen, genmälde Jeronimus och doppade sin kaka i kaffet. Pierre tittade 

misstroget men med glimten i ögat på vännens förfarande och gjorde likadant. 

- Tänk så intelligent! Nu slipper jag mista de stackars tandstumpar jag har kvar i munnen, sa 

han och njöt av det uppblötta brödet. 

- Först och främst vill jag be om ursäkt för mitt konstiga uppträdande. Jag blev både chockad 

och skrämd som ni säkert förstått. Inte bara av att Otaka visste min allra heligaste hemlighet utan 

också av ceremonien. Min självdisciplin brast. Blandade känslor attackerade mig. Rädslorna tog 

över. Men nu är det bra igen. Kanske ligger det något i eldgudens hjälp i alla fall, förklarade 

Jeronimus sakligt och gjorde en kort paus medan han drack sitt kaffe. Bradley och Pierre satt tysta 

och väntade tåligt på fortsättningen. 

- Det är väl inte konstigt att man blir upprörd? Avslöjad så där av en individ som kallar sig 

medicinman. Säkerligen har han någon slags kontakt som inte vi har. Hur skulle han annars kunna 

veta? Jag har en syster, Isabella, som jag hyser den största beundran för och kärlek till. Hon är 

intelligent, vacker, klok och helt underbar. Det är inte svårt att älska en sådan person. Kärleken 

mellan oss spirade långsamt. Vi förstod inte vad som höll på att hända förrän den var så stark och 

intensiv att den blev en plåga för oss. Det var mycket därför jag sökte mig långt bort och tacksamt 

tog emot den här tjänsten innan jag förivrade mig och gjorde oss båda olyckliga. Hade hon varit 

någon annan än min syster, vore jag inte här i dag. Jag skulle tagit obehaget och genansen att lägga 

av prästkappen så att säga. Bildat familj och förmodligen levt som vem som helst. 

Vår kärlek är omöjlig, förbjuden och farlig. Det handlar inte bara om kropparnas längtan. Det 

är också den andliga aspekten. Våra själar hör ihop. Det känner vi båda och har märkt genom våra

ev. Jag vet när hon är ledsen och hon vet när jag är det. Vi upplever varandra helt enkelt. Tack 

och lov är inte det förbjudet, farligt eller omöjligt. 

Jeronimus slutade sin berättelse och hällde upp ett glas apelsinsaft. Pierre satt med benen 

upplagda på en pall, bolmade på sin pipa, virade sitt skägg tankfullt runt ett finger. Bradley 

smuttade på en drink, harsklade sig ljudligt och var mycket tagen av den öppna ärliga berättelsen. 

- Vi hyser största medlidande med dig, men det gör ingen nytta. Det känns säkert skönt att få 

det ur dig och att dela det med oss. En vacker kärlek på andligt plan är väl fint. Det finns inget fult 

i det. Vi förstår att du lider i din tysthet. Förhoppningsvis blir det mindre plågsamt framöver, sa 

Bradley med låg lite grumlig röst. Pierre nickade. Dunkade Jeronimus kamratligt i ryggen och 

blinkade uppmuntrande. 

- Jag förstår inte... vad tror ni Otaka menade med att jag skulle akta på det jag säger? 

- Det är väl inte svårt att räkna ut. Det kan betyda endera av två saker eller kanske båda. Du är 

en kyrkans man, lärare, missionär och får akta dig för vad du spottar ur dig till folk och om folk. 

Jag menar om du skulle få för dig att säga rent ut vad du egentligen tänker, så kan det vara 

livsfarligt i din ställning. Det andra är vad du säger till Isabella. Inga kärleksförklaringar och 

liknande som kan vålla problem, bara tala om sådant som syskon vanligen berör, försökte Pierre 

förklara. Det lät ju riktigt och rätt alltihop. 

- Edelibo, vem är han? frågade Jeronimus efter en stunds tystnad. 

- En av Otakas gudar, vägledare eller... det vete fan, han har så många. Det vimlar av dem i 

hörnorna. Förstår inte hur han kan hålla reda på alla, sa Pierre lite vårdslöst. 

- Bekymra dig inte för det här längre! Grubbla framförallt inte över det! Som Pierre sa, tag det 

inte så allvarligt och personligt, framhöll Bradley och tände en cigarr. 

Pierre! 

- Varför just jag? Varför blev jag utpekad? Otaka kunde lika gärna tagit dig Thomas eller 

- Mig har han spått och förmanat så förbannat många gånger till ingen nytta. Han har nog 

tröttnat på att göra sig märkvärdig. Thomas är inte någon spännande och intressant kille som du. 

Jag kan svära på att han aldrig har haft en enda hemlighet. Pierre skrockade nöjt och skålade med 

vännerna i ett stort glas vin. 

Bradley instämde skrattande, blossade på cigarren, studerade glöden medan den blev 

apelsinfärgad, knackade sedan av askan på golvet och menade att nästa gång var det kanske hans 

tur. Stämningen var harmonisk i skymningen ute på verandan. Deras skratt ekade mellan 

byggnaderna och fick övriga på missionsstationen att sälla sig till deras sällskap. Aftonens svalka 

och insekternas surrande var och förblev dagens bästa rekreation, förutom hängmattans bekväma 

och vilsamma avkoppling under palmklätt tak. 

Veckorna blev till månader under hårt arbete för fader Jeronimus och hans kollegor. Han hade, 

tillsammans med Bradley, vinkat av Pierre vid det stolta spanska skeppet Proezas avgång till

Europa. Ombord fanns hans samling av djur och Jeronimus brev hem till familj och vänner. Det 

kändes en stor saknad efter Pierre. Ingen visste när han kom tillbaka. 

Jeronimus greps av en intensiv hemlängtan, fick ont i mellangärdet då Proeza med sina tre 

höga masters svällande segel och fyrtio kanoner, stävade ut ur hamnen. Han hade bett en tyst bön 

att resan skulle gå lyckligt och att högre makter bistod vännen i hans affärshantering. Det var nu 

flera veckor sedan han reste. Ännu var det för tidigt att vänta brev från honom. Pierre hade betonat 

att han inte var någon skrivandets man, men nog skulle han kunna få ihop några rader till dem. 

Brev ifrån Isabella hade han fått och känt ivern då han insöp alla intressanta detaljer. Hans 

ögon blev mörka och dunkla, oron och svartsjukan gjorde sig påminda då han läst om Philips 

uppvaktningar, Emanuels imponerande register av kunnande och mötet med Ferdinand, som 

Isabella beskrev så levande. Jeronimus fattade inte riktigt att han fått en lillasyster och en lillebror. 

Skulle han någonsin få se dem? undrade han. Otaka hade sagt att han skulle återse Isabella, men 

när? 

Funderingarna stannade alltid vid samma punkt. Han kunde inte bestämma sig. Be om 

förflyttning eller... stanna kvar, kanske stiga i graderna och få en ännu mer fascinerande befattning 

av påven. Han trivdes bra. Tyckte om sitt arbete men klimatet var påfrestande. Inte lika påfrestande 

som att hela tiden konfronteras med barbariska orättvisor och fanatiker i plantagesamhället. Han 

kunde aldrig känna sig helt trygg någonstans, erkände han. Visste aldrig om någon genom 

hämndens ljuvhet skulle falla för den oförlåtliga frestelsen att även attackera en kyrkans man eller 

kyrkans boning. 

Många jesuitmissionärer hade fått offra sina liv i det godas tjänst. Så mycket bråk och 

oordning som det var dagligen, kunde hatet flamma upp när som helst. Jeronimus var i alla fall 

glad över att inte han behövde muta eller ta till skrämselpropaganda för att komma till tals med 

indianerna och övrig befolkning. Om han varit tvungen att göra det, skulle han förmodligen inte 

varit kvar. Han litade istället till sin förmåga att framföra religionen utan hotelser genom att vara 

kärleksfull, ödmjuk och god lyssnare. 

Jesuiten António Vieiras predikningar läste Jeronimus ofta. Speciellt när han kände vemod och 

som förberedelse då han gett sig ut för att undervisa. Vieiras predikningar tillhörde det förnämsta 

som skrivits på portugisisk prosa. Han var en centralgestalt i många dramatiska växlingar men 

ansågs mycket obekväm. Boken låg uppslagen framför Jeronimus som just läst några sidor då det 

knackade på dörren. Bradley kom instörtande med ett brev i handen. 

- Här skall du få höra vad gulingarna ställt till för oss i Kina! 

Utan att vänta på svar, fortsatte han upprört: 

- Jävla kejsare! Han förkastar kristendomen och går hårt åt jesuiterna och missionsstationerna. 

Anser dem vara en irrlärig sekt. Församlingarna har smält samman till ett minimum. Allt är 

misslyckat! Vilket hårt slag för oss! Bradley var högröd i ansiktet och andades tungt.

- Ta det lugnt! Bli inte så upprörd det hjälper väl inte! Visst är det ett dråpslag, men vi kan inte 

räkna med att vinna inflytande över hela världen. Vi har gjort ett gott försök, sa Jeronimus lugnt. 

Vem är det som säger det här? Var kommer informationen ifrån? 

- Från en läkarekollega därborta som jag brevväxlar med. Men för tusan, sak samma hände ju i 

Japan! Missionsstationen i Nagasaki blev lika kortvarig, muttrade Bradley besviket. 

- Jo, men förutsättningarna var ännu sämre där eftersom missionen tolererades enbart som ett 

led i politiken och så för bomullens skull. 

- Gulingarna är ju helt hopplösa! Värre än alla andra tillhopa! Det är för jävligt! Bradley gick 

runt i rummet med långa kliv, viftande med brevet. Ursinnet fullkomligt sprutade gnistor om 

honom. 

- Svär inte är du snäll! Lugna nu ner dig annars talar vi inte mer om saken. Jeronimus hade 

aldrig sett Bradley så arg förut. 

- Min vän som skickade det här brevet, blev illa skadad och är nu hemma i England. Nyheterna 

är väl inte så värst färska förstås. Han berättar att jesuiter som inte åkte därifrån fick stanna om de 

kartlade landet istället för att missionera. Det tycktes fungera. Kineserna verkade nöjda. 

Bradley såg bister ut. 

- Vi tar en paus Thomas. Ordinerar inte doktorn det? skrattade Jeronimus och gick med långa 

kliv ut på verandan där han ringde i en liten bordsklocka av mässing. Strax kom den lille 

uppassaren, halvblodet Froggy ilande. Bradley hade gett honom det smeknamnet på grund av hans 

hoptryckta grodliknande ansikte med alltför breda läppar. 

- Om en vecka rider vi söderut. Hur skall det gå med mottagningen medan vi är borta? undrade 

Jeronimus medan Froggy kilade efter te. 

- Har ingen aning. Det får väl gå på sparlåga. Anfontius är bra på en del enkla saker. Skärsår, 

bölder och småskavanker. Han tar gärna hand om skitgörat och skickar svårare fall vidare. Jag 

tycker det skall bli skönt med miljöombyte, men jag vet också att det inte bara blir nöje vi skall ut 

på. 

Bradley tittade eftertänksamt på askpelaren som långsamt växte på cigarren, hukade sig i stolen 

och tänkte på patienterna som kom till mottagningen i en ständig ström. Han hade blivit mycket 

populär. Han visade sig vara mycket kunnig och duglig. Infödingarna såg upp till honom som vore 

han en Gud. En del hade gåvor med till honom, som han bytte bort mot annat så snart han fick 

tillfälle. Trodde det kunde vara tjuvgods eller smuggelsaker och ville inte ha det i sin ägo. Blev han 

misstänkt för något vore det en katastrof. 

- Vad är det svåraste fallet du råkat ut för? frågade Jeronimus medan han smuttade på sitt te. 

- Det är banne mig inte lätt att svara på. Allting är svårt om jag inte får medicinerna i tid. 

Kirurgiska ingrepp är nog det jobbigaste eftersom jag egentligen varken har plats eller instrument 

att operera med. Bradley gjorde en lång paus medan han förgäves försökte få ny fyr på den tjocka 

svarta cigarren, som hade blivit blöt efter ett dopp i tekoppen. Han fortsatte:

- Behandla syfilis är en fullkomlig mara. Det är fler och fler som drabbas av det. Från höga 

herrar i stan till de fattiga i alla åldrar. Jag vet snart inte vad jag skall ta mig till med dem. Han 

försökte tända pipan istället. 

- Vad ger du dem mot den syndiga sjukdomen? 

- Kvicksilver förstås. I salvor och i droppform, utspätt naturligtvis. Ibland fungerar det, ibland 

inte, svarade han med en djup suck, sträckte på sig i hela sin längd och gick därefter till 

mottagningen där kön hade växt sig lång. 

Jeronimus satt ensam kvar och tänkte på allt det omoraliska levernet i världen. Kunde inte 

förstå hur männen vågade utsätta sig för riskerna att bli smittade och kvinnorna som öppet 

kurtiserade utan tanke på följderna. Det är ett högt pris de får betala för en stunds världslig 

njutning, resonerade han med sig själv. Ögonen sökte sig till patientkön som ringlade sig ut över 

gårdsplanen. En del orkade inte stå upprätta. Satt hopkrupna på marken medan andra låg ner med 

ett skynke över sig som skydd mot solens brännande strålar. 

Blicken stannade på två unga flickor som var betagande vackra klädda i den traditionella 

bahiadräkten med vid, vajande kjol. Plötsligt kände han igen Teneva. Hon och en väninna! Vad gör 

de här? tänkte han och skyndade in innan flickorna fick syn på honom. 

Irriterad över sin häftiga andhämtning och bultande hjärta, tog han itu med rapportredogörelser 

för att avleda sina känslor. Han förstod inte varför han reagerade så kraftigt. Försiktigt kikade han 

ut genom fönstret för att se en skymt av henne, men hon var borta. Väninnan stod kvar. Lekte 

stillsamt med några barn i skuggan under träden. Han intalade sig att det var rena idiotin, höjden av 

desperation att känna något alls för infödingsflickan. Kärlek var det inte. Möjligen nyfikenhet, 

kanske åtrå men nu fick det vara slut, bestämde han och återgick till rapporterna. 

Plötsligt knackade det på dörren. Bradley stack in huvudet med en grimas på läpparna och 

skojglimt i ögonen. 

- Hallå fader! Här är ett flickebarn som jag inte kan hjälpa. Kan du försöka? Med behärskad 

munterhet förde han in Teneva på kontoret, sedan stängde han dörren och gick därifrån. Jeronimus 

satt ett ögonblick förstenad likt en bildstod. Bara stirrade på flickan. 

- Vad vill du? frågade han med tjock grumlig röst och gjorde tecken åt henne att sätta sig på 

stolen vid skrivbordet. Med nedböjt huvud och allvarsamt ansikte satt hon tyst. 

- O gue deseja? Vad önskar ni? Jeronimus blev nervös. 

Flickan lyfte blicken och viskade några för honom obegripliga ord. Gestikulerade och pekade 

på fönstret. Jeronimus nickade och hummande gick han bort till fönstret. Teneva följde efter. 

Pekade på väninnan därute. Jeronimus visste inte om han fattat rätt, men hon ville tydligen 

meddela sig med väninnan. Han öppnade fönstret, lät henne kalla på flickan. De utväxlade några 

fraser vid fönstersmygen varpå Jeronimus fick veta av väninnan, som talade portugisiska, att 

Teneva ville ha henne till tolk. 

Jeronimus drog en suck av lättnad och gav Teneva ett uppmuntrande leende. Hon besvarade 

det och fick ett saligt skimmer i sina bruna ögon. Tack gode Gud för att hon har kläder på sig,

tänkte han och hällde upp en skvätt vatten från kannan på skåpet. Sköljde av sina händer som var 

svettiga och klibbiga av värmen och av nervositet. 

En svag försynt knackning på dörren och Froggy visade in väninnan. Genast ställde hon sig vid 

Tenevas sida. Teneva satt så långt ut på stolens kant att hon nästan föll av. 

- Kan du be henne berätta vad jag skall hjälpa henne med, uppmanade han tolken. 

- Hon säger att hennes papa har skickat henne... för att tala om... att han inte betalar med en 

mula... och en höna för henne som Pierre ville ha... Det var Pierre som skulle betala det... men hon 

vill inte ha honom... ingen annan heller... men fader Jeronimus kan få henne... för samma pris... 

tror hon, översatte flickan trevande. 

- Kära barn! Nu förstår jag! Teneva menar alltså att jag skall betala en mula och en höna för att 

få henne? Har hennes papa sagt det? 

- Nej, det har han inte... hon hoppas att han går med på det, sa väninnan och såg mycket ledsen 

och orolig ut. 

Aningen förvirrad tog Jeronimus Tenevas hand i sin medan han förklarade: 

- Hälsa din papa och tacka i så fall för erbjudandet. Jag är en kyrkans man och får inte gifta 

mig. Inte ens vara tillsammans med en flicka. 

- Teneva frågar vem som bestämt det... och om ni kan sluta att vara kyrkans man? Jeronimus 

skakade på huvudet och slog ut med händerna. 

- Går inte att ändra påvens befallningar. 

- Teneva önskar bikta sig i stället... vill att ni skall... undervisa henne i ert språk, sa tolken 

medan Teneva med förtjust bedjande ögon sökte Jeronimus skygga blick. 

- Jag skall fundera på om det kan ordnas. Möjligen om det blir en grupp barn som vill ha 

undervisning kan vi inrätta en form av skola här, men föräldrarna måste bli informerade och 

komma hit. Utan deras tillåtelse går det inte att genomföra, poängterade han och blev själv 

förvånad över det dåligt genomtänkta helt spontana förslaget. 

- Teneva tackar och vill inte ha bikt i dag. Hon hjälper er... att kontakta föräldrar, sa flickan 

och slog ihop händerna av förväntan. 

- Sakta i backarna! Kom tillbaka om två månader och ge mig besked på hur många barn och 

föräldrar som önskar information. Under tiden funderar jag ut hur vi kan göra, förklarade 

Jeronimus långsamt och tydligt. Flickorna tackade och ilade fnittrande därifrån. 

Hamnen i Bahia var belamrad med fregatter, skonerter och fiskebåtar den tidiga morgonen då 

fader Jeronimus och Bradley red in till staden för att träffa biskopen och guvernören. Det 

ståtligaste skeppet som någonsin skådats var den engelska dubbeldäckade karavellen Bright Sight 

med sina sextio kanoner, som låg ute på redden och väntade på kajplats. Många trodde att nytt krig 

brutit ut då kanonernas dån ekade över havet och skrämde människor att söka skydd, men Bright 

Sight sköt bara salut för att signalera sin ankomst. Engelsmännen uppträdde alltid speciellt och 

överdrev alltid för att få uppmärksamhet, menade folk som nyfiket iakttog myllret i hamnen.

Skeppen kom från olika delar av världen och var lastade med handelsvaror som de anpassats 

för. Köpmännen väntade tåligt på allt. Kryddor från Indien. Tyger från Asien. Slavar och metaller 

från Afrika. Det engelska segelfartyget Speedwell, lastat med pilgrimer hade fått söka nödhamn. 

Fartyget läckte som ett såll och risken att pilgrimerna skulle omkomma i den otäta båten var 

uppenbar. Hela hamnområdet sjöd av liv. Folk skrek och gormade och man gjorde sig redo för 

slavmarknaden som alltid drog mycket folk. 

Några nyanlända invandrare ämnade slå följe med Fader Jeronimus och doktor Bradley till 

guvernören. Det var en glasblåsare som skulle starta sitt nya liv i Bahia med sin familj. Några 

segelmakare och en familj där fadern och sonen var boktryckare. Hantverksyrkena utvecklades i 

staden och ständigt kom nya förhoppningsfulla människor som trodde sig kunna bli rika och 

mäktiga. 

- Titta! Vad är det på kärrorna? Doktorn pekade på en lång rad hästkärror där de stackars 

djuren slet och drog tunga överlastade vagnar västerut mot stadens utkant. 

- Det är nog byggmaterial till kyrkan eller till biskopsgården, sa Jeronimus och sköt hatten ner 

över ögonen som skydd mot solljuset. 

- Kyrkan! Det kan det väl inte vara? En kyrka skall ju placeras mitt i byn. Biskopen bor väl bra 

där han är? Begriper inte vad de nu skall hitta på. Bradley hoppade av hästen och band den vid en 

påle. 

- Vad skall du göra? Vi har inte tid att stanna här! Guvernören väntar på oss. Blir vi försenade 

tar inte biskopen emot oss. Thomas, hör du vad jag säger? ropade Jeronimus efter doktorn som 

redan försvunnit in i tullhuset. 

- Skall vi vänta eller själva ta oss till guvernören? undrade den portugisiske glasblåsaren som 

hängde halvvägs utanför vagnen. 

- Doktorn kommer strax. Ni kan vänta så visar vi vägen. Kusken såg förnärmad ut och rörde 

inte en min då fader Jeronimus talade med honom. Hans ställning som droskkusk blev naggad i 

kanten av en präst, men han satt lugnt väntande medan hästarna oroligt stampade i marken. 

Bradley kom ut fullastad med paket. Efter honom kom en kvinna med en korg på huvudet. Han 

stoppade ner paketen i väskorna som hängde, en på var sida om sadeln och tömde även korgen som 

kvinnan hjälpt till att bära ut. 

- Medicinerna och nya instrument var komna, sa han och tog sig med viss möda upp på hästen. 

- Det kunde vi väl hämtat på återvägen? Nu får vi skynda oss! 

- Det kunde vi inte! Tullhuset och magasinet stänger om två timmar, försvarade sig Bradley. 

Guvernörpalatset låg inne i en vacker park omgärdad av höga murar. Vägen fram till 

byggnaden var kantad av en trädallé och mitt för huset stod en fontän rikt utsmyckad med 

stenfigurer. Två uniformerade män gav tecken att vagnar och hästar fick placeras vid det avsides 

liggande huset, liknande ett stall med öppen framsida och tak av bark som skyddade djuren mot 

solen. Därefter begav sig det lilla sällskapet uppför den breda trappan, visades in i en stor hall där 

flera personer redan väntade på att få komma in till guvernören.

- Kan du låta medicinerna och det andra vara kvar därute? undrade plötsligt Jeronimus, rädd att 

det kanske blev stulet. 

- Du har rätt. Jag skall ordna det. Kommer strax! Bradley försvann ut till vakterna, som genom 

att blåsa en signal i en pipa, tillkallade en mulattpojke. Vakten gav order till pojken att bära in 

väskorna i hallen och som belöning fick han en silverslant av Bradley. 

- Jag kunde just tänka mig att det skulle ta en förfärlig tid att sitta här och vänta. Hur går det nu 

med biskopen tror du? sa Bradley efter några timmars väntan. 

- Vi kunde väl inte veta att det skulle vara så mycket folk just i dag. Vi får förklara för 

biskopen. Han förstår säkert, svarade Jeronimus lugnt. 

- Tror du verkligen den mannen är förstående? Han som gjort detta till en sån missionsstat, 

protesterade Bradley. 

- Han är lite hård med att försöka hålla indianbefolkningen strängt avskild. Han gör det i tron 

att det är för deras eget bästa. Skydda dem från inflytelser utifrån. 

Männen blev avbrutna av ett förfärligt oväsen utanför byggnaden. Porten slogs upp på vid 

gavel och in rusade två färgade män som slog vilt mot vakterna. Vakterna blåste frenetiskt i sina 

pipor och snart anlände fler vakter med gevär. Fader Jeronimus och doktorn drog sig bakom en 

pelare i hallen och fick bevittna den hemska scenen som utspelades då vakterna sköt mot de trasigt 

klädda och förtvivlade männen som troligen var slavar. Efter en kort stund var det över. En av 

männen dog badande i sitt blod. Den andre blev svårt skadad. Bradley ville hjälpa till att se om 

hans skador men motades bort av vakterna och ögonblicket efter kallades de in till guvernören. 

Alvaro Gomes tog emot dem hjärtligt, nästan som om de vore efterlängtade och mycket 

betydelsefulla. Han reste sig från sin tronliknande stol bakom det magnifika skrivbordet av 

mahogny och med utsträckta armar bjöd han dem att sitta i en smakfull soffgrupp, klädd med siden 

och rikt dekorerad med förgyllda ornament. En negress serverade kaffe ur en silverservis och man 

lät sig väl smaka. Alvaro Gomes var en man som visste vad han talade om och njöt av maktens 

välstånd. Han frotterade sig med gräddan i staden men kunde också vara som en enkel bonde. Han 

utstrålade vitalitet och entusiasm. Kreativitet var något han uppskattade mycket och hela ansiktet 

uttryckte iver då de talade om en eventuell skola för befolkningen. 

Senhor Gomes var stressad. Ursäktade att de fått vänta så länge. Det berodde på att 

kontingenten med slavar var flera dagar försenad och ovanligt många skepp, med tillhörande 

problem av varierande art, hade anlänt. Han hade visserligen en hel stab anställda som kunde lösa 

de bekymmerna, men han ville själv vara med överallt. 

- Godsägare, officerare och andra som inte vill ha sina barn i er skola, vad gör vi för dem? En 

separat skola för vita barn till exempel? undrade guvernören, som var ung nog att ha tre små barn i 

skolåldern. 

- Det är ju en lösning om överhögheten anser det vara olämpligt att barnen går i samma skola 

som övriga befolkningen, sa fader Jeronimus stramt och värdigt.

- Kanske vill somliga ha guvernanterna kvar och det kan vi väl också godkänna, menade senhor 

Gomes och gick bort till ett av de höga fönsterna och tände sin pipa. 

- Från det ena till det andra, så kan jag glädja doktorn med att ni skall få en klinik, en ny 

mottagning. Vi slår ihop sjukstugan och er verksamhet på missionsstationen och flyttar allt när det 

blir färdigbyggt, sa han och tog fram en ritning ur skåpet. Visade hur planerna var nerpräntade på 

papperet, pekade och förklarade de olika byggnadernas verksamheter. 

Doktor Bradley var stum. Likaså fader Jeronimus som genast fattade misstankar. 

- Kärrorna fulla av material som forslas mot västsidan av stan vad är det för något? undrade 

Jeronimus och försökte hålla rösten stadig och lugn. 

- Ja just det! Byggnadsmaterial och en del inredning till sjukhuset men det kommer mera. Det 

skall påbörjas vilken dag som helst, svarade guvernören stolt och rätade på sin redan raka 

officersrygg. Han var lång och smärt, hade mörkt vågigt hår som var samlat i nacken med ett 

broderat band. Hans ansikte var lite för blekt för att se riktigt friskt ut, tänkte Bradley. Det var 

typiskt för en man som han, skrivbordsarbetande, stillasittande och däremellan stressande till och 

från sammanträden och viktiga uppdrag. Bradley visste själv hur lite han kunde vara ute i det fria 

och kände sin egen blekhet mycket påtaglig. Hur skulle det då bli om han arbetade på sjukhus? 

Fader Jeronimus hade studsat till inför beskedet om sjukhuset som var en fullständig 

överraskning. Naturligtvis kände han stor glädje liksom doktorn som verkligen var värd en bättre 

arbetsmiljö, men han tyckte inte om tanken att det skulle förläggas så långt bort, nästan utanför 

staden. Han vände sig till guvernören och frågade: 

- Det är två saker jag undrar över. Varför skall byggnaden ligga i skogen alldeles för långt bort 

från fazendor och plantager? Och kommer den blandade befolkningen att få tillträde till sjukhuset i 

samma utsträckning som...? 

- Jag förstår vad fader Jeronimus åsyftar, samma utsträckning som vi vita. Guvernören vände 

sig mot fönstret och stod tyst en stund sedan sa han: 

- Vad sjukhuset beträffar skall det inte ligga inne i skogen. Det skall röjas runt omkring och 

dessutom kommer staden att växa så fort att utkanterna blir centrala delar i framtiden. Det har ju 

visat sig att det behövs mer mark åt nya inrättningar och det börjar bli problematiskt med hamnen. 

Den får vi nog utvidga ganska snart, men det är strålande att handeln blomstrar och ger oss 

arbetstillfällen och god ekonomi. 

- Hur blir det med patienterna? Vilken kategori kommer att få tillträde där? Kommer det att bli 

fler läkare? Jag kan inte ensam sköta ruljansen, påpekade Bradley vänligt men bestämt. 

- Javisst, visst blir det fler läkare. Ni skall till biskopen också i dag hörde jag. Han tar upp det 

med er. Hm, visst får alla tillträde till sjukhuset. Man kan också tänka sig att ni bygger till 

missionsstationen. En länga tillräckligt stor för att ta hand om den del av befolkningen som bor 

långt bort, sa han och hjärtligheten hade övergått till ett tonläge som tydde på att guvernören 

började bli irriterad över frågorna.

Doktorn och Jeronimus utväxlade några hastiga ögonkast och var överens om att besöket skulle 

avslutas för att eventuellt upprepas vid senare tillfälle. Guvernören återfick sin hjärtlighet då han 

förstod att de skulle gå. Bad dem höra av sig med idéer och förslag när de hade tid och möjlighet. 

hästen. 

- Jag fick mina misstankar besannade, sa Jeronimus till Bradley som hängde väskorna på 

- Du menar patientklientelet? Tänk att de skall vara så gemena att de går över våra huvuden. 

Ingenting har vi att säga till om. Antingen är det påven eller biskopen eller någon annan jäkel som 

bestämmer hur det skall vara. Jag vill ju få ett ord med i laget om jag skall arbeta på det där stället. 

Fast de kanske inte vill ha mig som chef där, grymtade doktorn missbelåtet. 

- Du låter som Pierre. Du har nog umgåtts med honom för mycket. Han har haft dåligt 

inflytande på dig Thomas, skrattade Jeronimus. 

- Ja förlåt att jag brusar upp, men jag måste ha det ur mig. Jag håller med om att jag inte är den 

lugne, trygge, välartade doktorn alltid. Måste bero på klimatet. Eller att jag aldrig ställts inför 

sådana här problem innan jag kom hit. Det är nog min rätta natur som gör sig gällande. Jag går 

jämt omkring och känner mig otillräcklig. Du vet nog hur det känns? frågade han sin vän och 

därmed var de framme vid biskopsämbetets byggnad. 

Huset låg vackert centralt beläget på en höjd några kvarter från hamnen med en vidunderlig 

utsikt över havet och staden. Men det skulle inte inrymma biskopssäte så länge till. En ny och 

större byggnad var planerad sedan länge och skulle byggas i närheten av nya kyrkan, men alla var 

inte överens. Man bråkade om placeringen. En ständig dragkamp pågick om vem som skulle få rätt. 

Alltför ofta fick obekväma och osamarbetsvilliga individer avsked. Blev ivägskickade till annan ort 

varpå makthavarna kunde enas och styra utvecklingen enligt sina egna trångsynta idéer. 

Biskopen var ovanligt timid och vänlig. Kortfattad och korrekt. Visade sig vara välvilligt 

inställd till skolfrågan. Fader Jeronimus fick tillstånd att starta skola för dem som önskade 

skolgång. Barn såväl som vuxna på villkor att han inte själv undervisade. Biskopen skulle själv 

ombesörja att det kom jesuitlärare till missionsstationen dit skolarbetet skulle förläggas. En 

byggnad skulle uppföras för ändamålet. Fader Jeronimus skulle fortsätta sin verksamhet inom 

religionsundervisningen och skulle få fler medarbetare att predika för infödingarna. På ett sätt steg 

han i graderna men blev besviken över att bara ha hand om vissa delar av skolarbetet. 

Vad det gällde de vita barnen var det en fråga som skulle tas upp längre fram i tiden. Biskopen 

redogjorde lite omständligt och inte helt utförligt om sjukhusets väl och ve. Två nya läkare skulle 

komma och Bradley fick i uppdrag att utbilda annan personal som kunde hjälpa till. Biskopen 

poängterade att det behövde inte vara bara manlig personal. Kvinnliga kunde också komma ifråga. 

Bradley hade frågat om det var meningen att alla skulle få tillträde till sjukhuset. Till hans lättnad 

stod biskopen fast i beslutet. Alla i staden hade den rätten, men att det på missionsstationen skulle 

inrättas en sjukstuga i stil med den som redan fanns i staden.

Audiensen var över. Prästen och doktorn hade fått information men var inte nöjda och inte helt 

övertygade om att problemen skulle lösas särskilt lätt. 

- Typiskt att det skall vara gamla gubbar som skall bestämma. Han är ju så skröplig att han 

knappt kan sitta rak och förmodligen åderförkalkad. Syns i hans ögon. Såna skall dirigera och 

bygga upp en stad! Gud bevare mig, muttrade Bradley när de i sakta mak red till hamnen för att 

hälsa på Dez och titta på slavhandeln. 

- Guvernören var inte särskilt gammal! Ovanligt ung för att inneha en sådan position tycker 

jag, sa Jeronimus småleende och tittade på vännen som muttrade och gjorde grimaser. 

- Jo, men inom kyrkan är de gamla och halsstarriga. Se på påven! Alla påvar har varit för gamla 

för att sitta mer än några få år i sitt ämbete. De försvinner. Nya stofiler kommer som anser sig så 

högt andligt utvecklade att de tror sig vara Gud Fader själv, sa doktorn med en djup suck och band 

hästen vid Dezs magasinbyggnad, tog av väskorna och ställde in dem i skjulet. 

- Vad gör vi nu? Dez är ju inte här, sa Jeronimus undrande och drack sig otörstig av vatten från 

en stor balja vid skjulet. Sköljde av händerna och ansiktet. 

- Vi väntar. Han kommer. Du kan ta fram matpaketet så länge. Doktorn satte sig på bänken 

invid magasinet. Vinet späddes ut med vatten för att inte ruset skulle stiga dem åt huvudet, men 

den ljumma lite sura drycken smakade vedervärdigt. 

Lite dåsiga och avkopplade satt de i skuggan vid magasinets vägg. Luften kändes tjock och blöt 

i soldiset som om de befunnit sig i ett osynligt hav av vattenpartiklar. 

- Luftfuktigheten är hög i dag. Det är tungt att andas, bröt doktorn tystnaden. Tittade på vännen 

som stirrade ut i fjärran. 

- Det blir kanske åska. Jeronimus verkade frånvarande. 

- Vad tänker du på? 

- Slavarna. Det är inte många kvar nu. Jag undrar vad man gör med dem som inte blir sålda, sa 

Jeronimus. 

- De skänkes väl bort. Ministeriet eller kommuniteten behåller dem. Det är nog inga problem. 

Alla kommer nog till användning i deras hantering. 

- Jag kan inte förstå det här systemet. Jag undrar vad den dagen skall heta när det upphör. De 

kunde i alla fall behandlas som människor inte som djur. 

- Det som är så bedrövligt är att vi medverkar själv i den här politiken. Vi går ju påvens 

ärenden. Jag börjar undra om vi verkligen gör rätt, sa doktorn trött och svettig. 

- Det har jag undrat länge men tröstar mig med att vi gör inget illa mot någon, tvärtom. Jag 

skulle inte kunna skada någon medvetet. Jeronimus fläktade sig med hatten. 

- Vi vet väl inte hur mycket det skadar mentalt att pådyvla befolkningen vår tro, det är kanske 

ett slags våld det också. 

- Akta dig för att tänka högt! Väggarna har öron Thomas! påpekade Jeronimus och log, men 

ögonen var sorgset beslöjade.

- Vi tvingar inte dem att tro. Vi bara sår ut frö som vi hoppas skall gro likt säden på åkrarna. Vi 

går inte så hårt fram som våra föregångare. 

- För att säden skall växa Jeronimus, behövs det gödning och bearbetning av åkrarna. På 

somliga platser är grogrunden bättre men gödningen saknas. Det är bara smått, smått vi kan göra. 

- Det är väl inte kvantiteten som är viktigast? Kvaliteten måste komma i första hand, invände 

Jeronimus. 

- Haa, fråga påven! Vad händer om dina rapporter bara innehåller misslyckanden, inga frälsta 

själar den här månaden heller!? skrattade Bradley, reste och sträckte sig i något som liknade 

gymnastiska rörelser för att mjuka upp lederna. Han satte handen över ögonen och lät blicken glida 

över hamnområdet där det rådde livlig verksamhet. Skeppet Bright Sight låg fortfarande kvar ute 

på redden och Speedwell låg på varvet för reparation. Pilgrimerna fick antingen åka med ett annat 

fartyg eller vänta tills Speedwell blev klar. Det kunde ta sin rundliga tid. 

Dez kom gående emot dem med långa bestämda steg. Hans ebenholtssvarta kropp glänste av 

svett. Några barn följde springande efter honom och skratten klingade då han stannade upp, 

låtsades jaga dem med en lång pinne. 

- Ni har inte funderat på att skaffa en båt? hälsade han glatt och gick direkt till vattentunnan. 

Hällde två skopor av det ljumma vattnet över sig och en skopa i sig. Barnen fick också en dusch 

och sprang skrikande av förtjusning därifrån. 

det. 

- Det var kanske ingen dum idé, ljöd Bradleys svar. Var ligger den? Är det din båt? 

- Den ligger uppallad på stranden. Jag skulle måla skrovet men vet inte hur jag skall få tid till 

- Det tål att tänka på eller hur Jeronimus? Vad säger du? 

- Nja, vi har inga pengar. Annars vore det kanske inte så dumt att kunna ta sig längs kusten 

med båt istället för att rida nu när vi skall iväg på vår expedition. Men vi behöver ju hästarna ändå, 

svarade fader Jeronimus eftertänksamt. På ett sätt var han förtjust i förslaget för han fick alltid 

ridsår i baken av att sitta till häst under långa ridperioder, men det ekonomiska gick nog inte att 

lösa. 

- Gnäll lite för biskopen! Dikta ihop en trovärdig historia så får ni säkert vad ni begär! Dez 

hade lösningar på allt. Skrockade förnöjsamt och sträckte ut sig på bänken. 

- Alla sätt är bra utom de dåliga. Vi får väl se. Vi vill prata med dig Dez om en annan sak. Har 

du lust att åta dig uppdraget som vägvisare åt oss under några månader? Vi skall söderut till platser 

som vi inte besökt tidigare, sa Bradley rakt på sak, kisande under hatten. 

Förvånad spärrade Dez upp ögonen. Munnen med den bländvita tandraden drogs till ett brett 

leende. Han hoppade upp från bänken, bugade sig djupt och släpade hatten i det torra gruset. Det 

var ett tydligt jakande svar.

25 

Ett dovt mullrande hördes i fjärran. Himlen fördunklades av tunga hotfulla moln. Himmel och 

hav smälte samman. Bradley och fader Jeronimus hann precis lotsa in hästarna i stallet då de första 

regndropparna, tunga som småsten, föll över dem. Blixtarna lyste upp den grå himlen och åskan 

ekade mellan träden. Springande i skyfallet hann de in i huset innan hela gårdsplanen 

översvämmades. 

Doktorn gick in till sig, packade upp sina mediciner och instrument, tog sedan hand om några 

sjuka barn som väntat länge på honom. 

Jeronimus bytte kläder, kallade sedan till sammanträde för att informera kollegerna om vad 

nytt man hade fått veta i staden. Fader Alfontius kom mycket upprörd honom tillmötes. Hans 

ansikte bar spår efter skärsår. Händerna var inlindade i bandage. Fader Jeronimus tittade bestört 

och drog ner honom på bänken i kapellet. Förtvivlad berättade kollegan att på förmiddagen hade 

det plötsligt kommit ett gäng halvblod och trängt in i huset. De bar på en svårt skadad kamrat som 

blivit skjuten. Begärde att Alfontius skulle ta hand om honom och gömma honom. 

Alfontius förband hans sår, men kulan satt kvar i kroppen. Han försökte förklara det medan 

gevärspiporna riktades emot honom. Då dök en hel hop män upp på gården, milisen, som skrek och 

bråkade att indianerna skulle gå ut med händerna över huvudet. Männen satt kvar på sina hästar 

med höjda gevär och strax började ett förfärligt skjutande. Det var indianerna som började. De sköt 

rakt igenom alla glasrutorna på östra gaveln och två fönster i köket. Alfontius blev träffad av 

glassplitter. Indianerna blev övermannade. Fyra av dem dog inklusive den som förbands av 

Alfontius. 

- Vad hade de gjort eftersom de blev jagade? undrade Jeronimus och såg för sin inre syn den 

hemska upplevelsen. 

- Några av indianerna hade inte fått sin avlöning på flera veckor. De hade gått till fazendan och 

demonstrerat sin förtret, men de blev bortkörda. I ilskan hade de knyckt några hönor med sig. 

Jakten började väl med det, berättade Alfontius i lugnare ton. Han var tacksam att fader Jeronimus 

var hemma igen, han var som en papa för dem alla. 

- Jag kommer att anmäla skadorna. Är det satt upp något skydd för fönsterna, de som är 

trasiga? frågade Jeronimus och reste sig. 

- Nej det har vi inte hunnit. Det tog tid att städa undan.

- Jag förstår det. Kan du kalla till samling här i kapellet och efter det ser du till att fönsterna får 

skydd tills vi får nytt glas isatt. Akta dina händer Alfontius, sa han vänligt och klappade sin unge 

kollega kamratligt på axeln. 

Bradley kom också till samlingen och fick höra om tumultet. Ingen vettig människa kan ju låta 

bli att ta parti för indianerna, tänkte han argt. Hade inte jag fått ut min lön hade jag nog också tagit 

en höna. Mat måste man ju ha. Åh Herre, varför skall livet vara så kämpigt och svårt?! Han slog 

bort tankarna och gick till sitt rum. 

Nedslagen och ledsen fann Jeronimus honom på mottagningen efter att ha skrivit sina rapporter 

till höga vederbörande. Han längtade att skriva brev till Isabella igen men kände oro för Thomas. 

De samtalade en stund om Antonius, var han kunde tänkas befinna sig och om den kalle hårde 

fader Bonitius som betedde sig just så som den gamla skolan lärt ut men som ingen annan på deras 

missionsstation kunde eller ville nedlåta sig till. Det hade klankats en del på dem från högre ort, de 

var för snälla och medgörliga men samarbetade ovanligt bra, tyckte man, så några åtgärder hade 

inte vidtagits. 

Det hade utdelats ett visst mått av uppmuntran och beröm också. Bahiastationen kunde känna 

sig stolta över att vara ett gott föredöme. Mycket tack vare fader Jeronimus som slet hårt för dem 

alla, men som han sagt: "Det är ett lagarbete, utan er hade jag inte klarat det och utan mig hade det 

inte fungerat." Lite självironi och spexighet tillät man sig för att stämningen inte skulle bli dyster, 

men det fick inte övergå i grova skämt. Var och en visste exakt var gränsen gick. 

Veckan led mot sitt slut. Bradley begynte känna fasa för resan. Miljöombyte var en sak men 

han var ingen äventyrare. Tyckte inte att påfrestningar var så spännande att han gärna utsatte sig 

för dem. Men plikten kallade honom. Plikten som ibland gjorde honom alldeles ifrån sig av 

förfäran. Han visade dock inte sina känslor. Bearbetade dem själv annars kunde de, befarade han, 

sätta sig till sjukdom. 

Jeronimus tyckte däremot att det skulle bli spännande än om han långt ifrån var en äventyrare 

han heller. Han trivdes bäst med att få arbeta så självständigt som möjligt men hade ingenting emot 

att få följeslagare på den långa resan. Allt var noga förberett, så noga det kunde bli i ett land där 

farsoter härjade, där kommunikationen var ofullständig och människorna kämpade för att överleva. 

Kvällen före avresan skrev han det brev till Isabella han skulle gjort tidigare i veckan. 

Redogjorde för det blivande sjukhuset, skolan och gled in på indianfrågan och slavarnas elände. 

Han försökte i ord beskriva vad han kände för indianbefolkningen. Att de hade större möjligheter 

att samarbeta med naturen än med det vita samhället. Indianernas förflutna tillhörde landet. Deras 

mystik, andliga traditioner och ceremonier reglerade deras sociala och religiösa tillvaro, hjälpte 

dem både psykiskt och fysiskt. De förlitade sig på beskyddet från gudarna som hjälpte dem att 

överleva jordisk ondska och lidande. 

"Gränsen mellan verklighet och fantasi är ibland lika suddig som himlens stjärnor. Havet är 

min glädje, min tröst och uppfyller mitt sinne. Mina drömmar tar form till havets brusande och 

klagande. Havet ger mig balans i tillvaron men det är både farligt och fascinerande. Det känner du

också Isabella. Det vet jag," skrev Jeronimus till sin syster och fortsatte: "I skuggorna finns mina 

minnen. De är borta på dagarna och kryper fram ur vrårna om natten. De fladdrar omkring i 

mörkret. Biter mig, kysser mig. Månen och tidvattnet är mina följeslagare. Allt påverkar mig. Ofta 

är jag lycklig men lika ofta är jag olycklig i min ensamhet. Ingen kan dela mina innersta känslor 

med mig. Ingen mer än du min älskade och våra tankar mötas på månen." 

Han avslutade brevet. Kände vemodet skölja genom sig men lät sig inte fastna i dess förrädiska 

grepp. I stället sökte han upp doktorn som slog följe med honom till hamnen där de fann skeppet 

som skulle forsla brevet hem över stora vatten. 

I den allra sista minuten, före deras avfärd, anlände två italienska jesuitpräster. Meningen var 

att de skulle följa med på resan. Biskopen hade hållit sitt löfte, men fader Jeronimus godkände dem 

inte. De fick installera sig på missionsstationen och hjälpa till med vad de kunde. Fader Alfontius 

fick uppdraget att ta hand om dem och lära ut vad som behövdes till de alltför unga och oerfarna 

missionärerna. 

- Kan vi verkligen låta bli att ta dem med? Är det ingen risk att vi får äta upp det efteråt? 

frågade Bradley fundersamt. 

- Det får vara måtta på vansinnigheterna. Skall vi släpa på gröngölingar kommer vi ingen vart 

begriper du väl! Vi tar risken att låta dem bli kvar här, sa Jeronimus irriterat. 

Dez anlände i gryningen och därmed var det dags att ge sig av med välpackade förråd på 

hästryggarna. Kokospalmerna vajade hotfullt där de red fram i hårda kastbyar. Havsvinden rev och 

slet på huden. Saltstänket sved i ansiktet. Hattarna blåste av eller var i vägen. I stället virade man 

dukar om sina huvud. Det var Dez som kommit med den förnuftiga idén. 

Efter några timmar tog de av från kusten och red inåt landet. Det blev allt bergigare och 

brantare. Vegetationen ändrade karaktär. Laguner sträckte sig in i landskapet och bildade floder 

som de vadade över. I pauserna tog Dez fram kartorna och ritade fram den fortsatta rutten. Efter 

två dagar nådde de sitt första mål. 

Hundar sprang runt dem, ilsket skällande. Hästarna blev skrämda och stegrade sig. Klungor av 

indianer stod vid den smala dammiga vägkanten, hotfulla med pilbågar och gevärsmynningar 

riktade mot de nyanlända männen. Dezs häst fick ett våldsamt slag. Gnäggande stegrade den sig, 

men Dez fick kontroll över sin fyrbente vän och hoppade ner på marken, gick lugnt och värdigt 

stigen fram utan att röra en min. Bradley och Jeronimus ledde också sina hästar i makligt tempo, 

utan att se sig om, tills stigen tog slut. En indianby låg framför dem. 

Till synes oberörda gick de vidare, passerade ett fält och en snårig skog. Bakom uppenbarade 

sig en annan by med primitiva små hus bebodda av svarta slavar. Jeronimus och doktorn blev 

mycket förvånade över att de svarta som mot alla odds vågat bilda koloni, gifta sig och skaffa 

familj och att de två byarna kunde samsas så nära intill varandra. Det hade de aldrig träffat på 

tidigare.

Kvinnor och barn i alla åldrar sökte sig skyndsamt in i husen och hyddorna. En smal rännil till 

bäck rann porlande fram ur bergsskrevorna och bildade en naturlig gräns mellan indianbyn som de 

först passerat och den svarta befolkningen. I ett av husen satt en svart man hopkurad i 

dörröppningen fientligt plirande mot dem. Kroppen var förtvinad, ansiktet fullt av stora 

ärrbildningar. En lång rad svarta män bildade häck intill den öppna platsen med sina gevär och 

knivar i högsta beredskap, men Dez tog hand om situationen. Talade lugnt och fredligt om deras 

ärende. Det blev enhälligt missnöjt buande och visslande som tydligt visade att främlingarna inte 

var välkomna. 

Indianerna i lägret bredvid stod nyfiket betraktande händelseförloppet och blev vittne till hur 

den svarte åldermannen tog emot de tre männen och innan kvällen kom, hade alla samlats på den 

öppna platsen. Fader Jeronimus höll sitt anförande. När mörkret föll tändes eldarna och man 

fortsatte, med hjälp av tolk, svara på alla frågor, dementera rykten, vägleda och förklara. Vid två 

tillfällen hade Jeronimus blivit hotad av indianer, men det avlöpte väl sedan doktor Bradley under 

mycket om och men fått ge salva åt en svårt sjuk flicka. 

Även krymplingen, som fientligt betraktat dem, tog sig sent omsider till samlingen. Han 

berättade med hjälp av Dez att han utsatts för tortyr. För länge sedan hade någon angett honom för 

att ha haft affärer med trädens och bergets andar. Rykten spreds att han var en demon. En vit man 

blandade åt honom ett giftigt pulver i vatten till en dryck som var dödlig. Men han drack inte. Då 

bands han vid en avhuggen trädstam och kastades i forsen för att ätas av krokodiler eller drunkna. 

Mirakulöst klarade han sig men blev illa tilltygad. Han visade sina fingrar. De få som satt kvar var 

groteska stumpar. Inte nog med det. Familjen hade fått lämna sin mark där de bott tidigare. Man 

hade inte haft råd att betala, tvingades sälja under gevärshot. Mannens grannar blev lurade att sätta 

sina bomärke på papper som de inte kunde läsa. 

Mannen slutade gråtande sin berättelse. Fader Jeronimus beklagade honom, kände vreden välla 

upp inom sig och frågade: 

- Vem har gjort er så illa? 

- Den vite mannen. Den ondes falang. Satans förbund. 

Doktor Bradley undersökte och behandlade främst barnen i den svarta kolonin och fader 

Jeronimus hade större framgång än väntat. Indianerna lyssnade intresserat till predikningar och 

religionsinformation under mötena som varade i tre dagar. Indianerna ansåg att deras religion var 

den rätta men kunde kompletteras med jesuiternas och det var ju ett gott tecken på samarbete. Men 

de sade tvärt nej till Bradleys försök att få titta på indianbarnen. Det hjälpte inte att muta med 

färgglada broderade band, speglar, kammar och en del andra småsaker. Den envise hövdingen stod 

fast vid sitt beslut och sa: 

- Jag är inte bara hövding, jag är medicinman också. För oss har det alltid stått klart att man 

kan inte bota bara människans onda man måste ta hand om själen också. Den vite doktorn botar på 

fel sätt, därför vill vi inte ha med honom att göra. Vi klarar det mycket bättre själv.

Han satt på marken och de närmaste bildade ring runt honom för att skydda mot ondska. I 

handen höll han en lång stav medan han talade Staven var prydd med olikfärgade små tygstycken 

som vajade likt flaggor i den milda vinden. Doktor Bradley satt utanför ringen och bevakades av 

ett antal beväpnade män. Hövdingen stötte staven i marken för att visa att samtalet var slut, men 

doktorn protesterade. Bad att få fråga: 

- Hur gör ni då? Frågar gudarna till råds? Patienten hinner kanske dö innan ni får kontakt. Tänk 

om ni talar med fel gud? Bradley låg på knä i sin iver livligt gestikulerande. 

- Medicinmannen får alltid rätt kontakt. Vi lyssnar till naturen och studerar stjärnorna som 

visar på det onda. Några speciella gudar behövs inte. Den sjukes familj och stam inbjuds till 

gemensam ceremoni där högre makter vägleder oss. Vi sjunger och använder symboler, men vi 

dansar inte förrän efteråt, svarade han stolt och stötte staven i marken flera gånger. 

Senare på dagen erkände Bradley för sig själv att det låg mycket sanning i vad hövdingen sagt. 

Läkarna försökte i första hand bota sjukdomar och glömde bort människan och speciellt hennes 

själ. Han höll däremot inte med om att det kunde vara särskilt effektivt att åkalla överjordiska 

väsen, men det tillsammans med deras örter och kunskap om naturens läkande växter gav säkert ett 

bra resultat. Han avstod från vidare diskussioner. 

De tre dagarna hade gått. Den lilla expeditionen var på väg mot sitt andra mål längre söderut 

mot kusten. Det var långt mellan byarna och några städer stötte de inte på. Plantager fanns och 

fazendor där man hälsade på och gjorde sig bekanta över en måltid eller bara en bägare vin. Alla 

tre var förvånade över att bli så väl mottagna. Ingen körde iväg dem, snarare tvärtom. En del 

innevånare knöts till kyrkan utan större invändningar medan andra var misstänksamt skeptiska. 

Men kunde de få förmåner och hjälp från kyrkan så nappade man direkt. 

Kraven på fader Jeronimus ställdes väldigt höga från kyrkan. Det förväntades att han skulle 

komma hem med goda intryck, men det var svårt att personligen uppleva någonting då han hade 

kraven med sig överallt. Han hann inte njuta. Orkade inte ta alla intrycken till sig. De var så många 

och så överväldigande. Själva resan blev därför den tid då han kunde samla ihop material och föra 

ner det i dagboken. 

Männen låg under bar himmel om natten, insvepta i filtar och fasade för spindlar, ormar och 

andra kryp som kunde attackera dem under sömnen. Två lägereldar tändes för att hålla vilda djur 

borta. Det fungerade väldigt bra. Även hushållningen med mat som Dez skickligt skaffade då han 

jagade. 

Deras andra mål avlöpte väl efter flera veckor på hästryggen. De mötte samma misstänksamhet 

och skepsis första dagen, som de upplevt tidigare, men det ändrade sig genom deltagande i en 

initiering av en ung indianflicka som ansågs vara giftasvuxen vid fjorton års ålder. 

En högst egendomlig sedvänja hos vissa indianstammar, tyckte både Bradley och Jeronimus. 

De blev ännu mer häpna över att mödrarna omskar sina söner vid ett års ålder i samband med 

dopceremonin och man rös över att pojkarnas hår rycktes av för att de skulle bli modiga män.

Rysansvärt, stackars barn, menade Bradley och tyckte det var höjden av fanatism. Festen hölls tre 

dagar före fullmåne och inföll just vid doktorns, prästens och fullblodsnegerns besök. 

Den unga flickan var placerad i en burliknande hydda av bambu. Ett fängelse där hon vistades 

åtta veckor. Under den tiden lärde hon sig tillverka mattor och korgar av fibrer. Hon fick också lära 

sig tålamod och själsstyrka vilket ansågs viktigt för en blivande hustru. 

- Det var en utomordentligt god idé! utbrast doktorn. Det skulle våra kvinnor också fått lära sig 

så hade vi fått mindre problem med dem, skrattade han vänd mot Jeronimus som tyst nickade och 

tänkte att det skulle inte fungera på västerländska kvinnor. De är alldeles för självständiga och 

starka redan från födelsen. 

Männen fick en egen hydda till sitt förfogande med bord och stolar av cederträ och britsar så 

de slapp ligga på golvet i bambuhyddan. Då initieringsfesten var över stupade följeslagarna i säng, 

sövda till nattens alla ljud av apsnatter och papegojeskrik. 

Tre dagar hade försvunnit i gemytlig samvaro med den generösa och välvilligt inställda 

indianstammen. Ömma bakar hade läkts på indianskt vis. Åter skulle de skaffa sig nya ridsår. Man 

tog farväl och lovade komma tillbaka på återfärden, under förutsättning att allt gick enligt deras 

planer. Stor eskort följde dem tills bergen reste sig högre och brantare. Där vände indianerna och 

red hem.

26 

Pedro hade varit i Portimão hos Eliseo och hämtat fisken den veckan. Ingen annan hade tid. 

Alla deltog i förberedelserna inför den stora fadosångfesten i Silves. Staden var redan pyntad och 

dekorerad sedan helgonfesterna i juni och hela sommaren skulle folkfesterna fortlöpa. Husets två 

hemmavarande döttrar hade mycket att bestyra. Mitt i allt detta hjälpte de till med flyttningen av 

vintillverkningen. Don José hade bestämt sig redan innan han stängde in sig på kontoret. Gården i 

dalen skulle bli hans och även en del kringliggande hus som han länge haft ögonen på av flera 

speciella anledningar, vilket han teg stilla om tills vidare. 

Viftande med posten till flickorna på takterrassen där de tagit en kort siesta, ställde sig Pedro 

nedanför och visslade. De upptäckte inte hans ivriga viftande och rop, men visslingen hörde de och 

for upp ur de bekväma stolarna som skjutna ur en kanon. 

Isabella blev som ett litet barn på julafton då hon fick brev. I går kom brev från Philip. Denna 

dag från både Manuel, nej förlåt Jeronimus, rättade hon sig och från käre vännen Emanuel. Hon 

kastade sig ner i sittmöbeln i sådan iver att dess takskydd föll i golvet med ett brak. 

Rosalba hade också fått brev. Hon hade skaffat sig en beundrare vid namn Rodolfo i Albufeira, 

som hastigt och lustigt flyttat till Silves för hennes skull. Det var en ung man med stort intresse för 

vackra skor. En passion som han delade med Rosalba. Rodolfos syster hade övertagit skomakeriet i 

Albufeira sedan brodern lärt upp henne under många år. Syskonen var nu föräldralösa. Innan 

fadern dog lärde han upp sonen som med sinne för sköna vackra saker hade lätt att tillgodogöra sig 

skomakarekonsten. För det var en konst och den kom från Frankrike och Italien. Rosalba läste 

kvittrande sitt brev medan Isabella hummade och gav till små suckar. Dels av hänförelse, dels av 

förvåning över vad som stod i breven. 

Emanuels brev kom från Nederländerna. Han skulle stanna i Amsterdam en längre tid och 

undrade om Isabella kunde komma dit. Visserligen hade han mycket att göra med publiceringen av 

sina skrifter, vilket han skulle fortsätta med i Leipzig under ett år innan han sedan reste hem. Hans 

kusin Johan Hesselius, läkare och geologiskt intresserad, gjorde honom sällskap under de här 

resorna, men det hindrade inte att Isabella ändå kunde komma. Emanuel skrev bedjande och 

kärvänligt.

Isabella berättade för sin mor om Emanuels förslag. Dona Ana satt tyst en lång stund. Lät 

knyppelpinnarna dansa på dynan den sena aftonen. Nya spetslängder skulle tillverkas. De förra 

fick Fran i hemgift. Modern gissade att det skulle bli Rosalba nästa gång, för hon hade gett upp 

hoppet om att Isabella någonsin skulle bli gift. 

- Jag både vill och inte vill resa så långt mitt i högsommaren. Jag behövs ju här hemma. Varför 

är det så svårt att bestämma sig mama? 

- Hjärtat mitt, du har ju aldrig tidigare haft svårt att bestämma dig, men jag håller med dig. Till 

hösten går det ju inte, då har vi skördearbetet. Skall jag vara uppriktigt ärlig, så hade jag inte rest 

alls. Din vän Emanuel har mycket i görningen. Jag tvivlar på att han har tid med dig. Min 

uppfattning om honom kan vara fel, men jag tycker han verkar så fruktansvärt självcentrerad och 

egoistisk. Man kan lätt bli besviken på en sådan person, sa modern och hoppades innerst inne att 

vänskapen rann ut i sanden så att dottern inte hamnade i det nordliga landet och blev olycklig. 

- Jaha, du tycker han är underlig? Från Isabella ljöd en djup långdragen suck. 

- Underlig eller konstig, jag känner honom inte. En man som är ogift vid hans ålder måste det 

vara något fel på tror man. 

- Han är så blyg mama. Han är det blygaste jag träffat. Folk har så lätt förutfattade meningar. 

Han liksom jag har inte hittat den rätta. Det behöver inte betyda att han har en massa fel och 

brister. Isabella lät aningen trotsig och trulig. Satt med benen uppdragna under sig i stolen, huvudet 

vilande i händerna. 

- Jo, de brukar ha en massa ungkarlsvanor som aldrig går bort, men det behöver vi ju inte oroa 

oss för. Du har ju klart deklarerat att han bara är en vän. Som sådan är han säkert väldigt bra, god 

och pålitlig, svarade dona Ana lugnt och vänligt. 

- Ja jag menar det! Men jag reser inte. Nej, jag glömde bort att Philip skall komma. Jag kan ju 

inte röra ihop för mycket, sa hon och kramade modern, sprang sedan för att ta hand om tvillingarna 

som gallskrek uppe i barnkammaren. 

En afton satt familjen samlad på terrassen och njöt av utsikten i den röda solnedgången. De 

hade några timmar tidigare vinkat farväl till Philip som med sin dotter Kathy varit på besök hos 

dem. Philip blev mycket omtyckt, men besöket blev inte lyckat och alltför kortvarigt tyckte 

Isabella. Övriga familjen var tacksam över att slippa se dottern. En riktig surpuppa. Bortskämd och 

medvetet elak, tyckte don José. Hon gick, trots sin fars stränga förbud, till bäcken och lekte. Hade 

inte Pedro varit i närheten, kunde det gått verkligt illa då flickan försökte balansera på stenarna ute 

i bäcken men halkade och föll ett stycke nedåt kullen. Pedro räddade henne från att rutscha ännu 

längre ned och kom, med det våta blåslagna barnet i famnen, in i köket till dona Ana. 

Kathy var fientligt inställd till besöket redan från början. Gjorde allt för att hennes pappa 

skulle ångra sig och bli ledsen. Men Philip ursäktade henne med att resan från Asien hade varit 

lång och svår för henne. Hon längtade hem till skolan och sina kamrater. Dessutom hade hon

nyligen varit sjuk. Inte hämtat krafterna ännu. Idel svepskäl som genomskådades av don José och 

hans hustru men inte av Isabella. 

Det tog henne ett par dagar att komma över Kathys avoga inställning. Hon förstod att det skulle 

bli mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att bli ny mor åt flickan. Philip hade emellertid friat 

igen och skulle söka arbete på landbacken redan efter nästa segling. Han lovade försöka finna 

något i Lisboa, helst ännu närmare sydkusten. 

Var och en satt nu försjunken i egna tankar även om de njöt av både utsikten och 

solnedgången. Det pockade på hos don José att bryta den tysta laddade stämningen och få komma 

med glada överraskningar som han haft svårt att hålla tyst om. 

- Vill ni höra något roligt? sa han plötsligt och såg spjuveraktig ut. Alla tittade undrande på 

honom. Var han berusad av middagsvinet? Hade han fått solsting eller nya tokiga idéer igen? 

- Ja vi lär väl inte slippa, skrattade skämtsamma Bella. 

- Då kan jag tala om att vi skall börja med hästavel nere i dalen. 

- Jesus Maria! Inte ihop med vintillverkningen väl!? utbrast hans fru bestört och lade ifrån sig 

handarbetet. Det gick ändå inte att brodera i skymningsljus. 

- Nej bevare mig! Don José lade beskyddande armen om Rosalbas axlar. 

- Det är så här alltså: Till husen där borta, pekade han, finns stall och byggnader som ni ser. 

Stora rejäla. Där skall vi ha hästavel. Inte vilka hästar som helst. Nej det skall vara tävlingshästar, 

fina arabiska importerade. 

- Papa, tar du inte på dig för mycket nu? Har vi inte tillräckligt mycket att ta ansvar för redan? 

undrade Isabella förvånad. 

- Jag har tänkt ut det! Han höjde handen triumferande. Om Philip vill ha arbete här i närheten 

och ni gifter er, så kan han sköta hästuppfödningen. Du också Bella. Men jag ser helst att Kathy 

blir kvar i England. Jag satsar min del i projektet, Philip satsar sin del. Är det inte en bra idé? sa 

han förtjust över sin briljanta hjärnas förmåga att föda nya inkomstbringande problem. 

- Jesus Maria, suckade modern och gjorde korstecknet. 

- Jovisst käre omtänksamme papa. Du är ett geni! Du är världens störste optimist! Om det nu 

inte var för att du vill styra och ställa i våra liv. Det kommer inte Philip att tycka om. Du kan ju 

bara inte gå och tänka ut vad vi skall göra och inte göra. Vi måste få bestämma själva! Vägledning 

har jag väl aldrig sagt nej tack till, men du har redan bestämt hur allting skall vara, utbrast Isabella 

hetsigt och knöt händerna så naglarna skar in i handflatorna. 

Fadern rynkade ögonbrynen, såg bister ut och tog sig för pannan och sa: 

- Bella, Bella ta det inte på det viset. Jag har bara försökt hjälpa er att lösa framtiden. Men, då 

finns det en sak till att berätta som jag naturligtvis, geni som jag är, har tänkt ut alldeles i onödan. 

Huset där borta, på andra sidan floden, strax till höger om bron, sa han och pekade igen. Där skulle 

Bella kanske kunna tänka sig att ha en skola. Han gjorde ett kort uppehåll för att avläsa 

reaktionerna. Isabellas stora ögon öppnades på vid gavel och fylldes av tårar.

- Har jag nu ställt till det tillräckligt illa för att du skall lipa? Han drog Bella till sitt bröst. 

Käraste min vad är det? 

- Papa, du överträffar allt i den här konstiga världen. Ena minuten gör du en ilsken som ett bi. I 

nästa minut får du en att skämmas, känna sinnesrörelse åt andra hållet. Hon smekte faderns 

välrakade kind med tårfuktig hand. 

- Så skall det låta, sa han stolt som en tupp mitt bland sina hönor. 

- Får vi nu höra resten också! uppmanade hans fru nyfiket. 

- De skräpiga byggnaderna invid kullen och därborta vid floden, sa han pekande och 

gestikulerande, de skall bort. Där skall vi plantera en ny sort röda vindruvor. Våra äldsta 

vinstockar av de blå har fått så mycket ohyra och sjukdom i år att de måste bytas ut. Gröna 

stockarna har klarat sig fint. 

- Har du köpt hela dalen papa? Rosalba var nästan stum. Detta kunde hon varken tro eller 

förstå. Fadern var en stor mäktig man förut, nu skulle han bli ännu mäktigare. Ännu mer hatad och 

förtalad. Kanske hotad av avundsjuka människor. 

- Ja min raring. Min ros bland orkidéer! Uppspelt och förnöjsam tog han några danssteg på det 

rymliga terrassgolvet. 

Eduardo kom pustande uppför trappan, hejdade sig då han blev varse svågerns virvlande 

piruetter. Säkrast att ta skydd, tänkte han. José verkade helt vild och galen, men uppträdde alltid så 

där när han var riktigt uppdragen, tänkte han vidare och ålade sig längs balustraden bort mot en 

ledig stol. 

- Se där kommer vår efterlängtade ekonomiske rådgivare! Allas vår, från Gud utsände 

medhjälpare, som i nöd och lust förbarmar sig över oss förtappade själar, utbrast don José 

högtidligt i det han omfamnade och kysste svågern på båda kinderna. 

- Kalmera dig papa! Tänk på hjärtat! Vad har du stoppat i honom för att bli sådan? Isabella 

vände sig leende mot sin mor, som skakade på huvudet åt sin mans pajaskonster. 

- Papa får sådana utbrott helt utan min hjälp, påstod modern och drog sjalen tätare om sig. 

- Får jag fråga om papa kanske vet och har planerat ut hur jag skall bli lärarinna också? Isabella 

tog tillfället i akt att få vara lite spydig på skoj. Fadern hade svar på allt men det var inte alltid så 

noga genomtänkt eller särskilt rätt. 

- Jag skulle tro att du kan starta undervisning med våra anställdas ungar så kommer säkert 

stadens barn att tigga och be om undervisning hos dig Bella, sa han fullt övertygad om att det 

skulle bli så. 

- Jag kan väl inte utge mig för att vara lärarinna utan att ha examen eller papper på det, menade 

hon bekymrad. 

- Det kan du väl! Jag har inga papper på någonting. Jag har klarat mig galant. Det är huvudet 

man skall ha med sig förstår du. Ingen frågar efter examina här inte! 

Hans skratt ekade mellan byggnaderna, bullrade fram och fick djuren i hönsgården att flaxa vilt 

av skrämsel.

- Eduardo, tror du det skulle fungera? frågade dona Ana. 

- Sådant förstår jag mig inte på. Föräldrar som har råd att hålla sina barn i klosterskolan eller 

jesuitskolan, skulle nog inte godkänna Isabella utan särskild utbildning. Barnen till fattiga skulle 

säkert välkomna vad som helst. Kruxet är att de inte har råd att betala i pengar. 

- Vad betalas det då med? Hon skall väl inte arbeta gratis? utbrast Rosalba förbryllad. 

- Man betalar in natura så att säga. En höna då och då. En söt liten gris emellanåt. Ett får eller 

vad man nu har att tillgå. 

Don José hade inte tänkt på den ekonomiska sidan. Inte Bella heller. För henne var det inte 

viktigt att få något alls. Det viktiga var att få göra nytta. Dela med sig. Känna att hon behövdes. 

- Det ordnar sig min Bella! Allting ordnar sig när det är dags, sa fadern och skulle resa sig då 

hans fru tryckte ner honom i stolen och sa med sin bestämdaste min: 

- Nu sitter du kvar där José tills du talat om hur du kunde genomdriva köpet av allt detta! 

- Åh det är inget konstigt med det. Äkta mannen slingrade sig. Tittade ner i golvet. Visste att 

när hans fru använde den tonen gick det inte att komma undan. 

- Är det på samma vis som när du övertog plantagen? Se på mig José! Dona Ana spände 

ögonen i honom. Han slog åter ner blicken och tog fram pipan. 

- Oh nej, är du tokig! Sådana affärer gör jag aldrig mera. Det blev en spänd tystnad. Eduardo 

hostade nervöst. Rosalba hade svårt att sitta stilla. Isabella fick åter den bekymrade rynkan i 

pannan och dona Ana suckade djupt, puffade på maken. 

- Nå hur blir det nu då? Försök inte hitta på något. Jag genomskådar dig, det vet du! Vi har 

talat om hur hett du eftertraktade dalens möjligheter, men jag förstår inte hur du burit dig åt för att 

få allt på en gång. Det övergår min horisont. 

- Allt på en gång blev det ju inte. Det var genom olika kontakter. Eduardos gård och den biten 

var ju ett beslag. Det vet du! Jag köpte det av myndigheten. Husen på andra sidan floden och en 

del mark vid bron var kyrkans, som de ville bli av med. Kyrkan bygger ju nytt inne i staden. Det 

övriga har jag övertagit av Marques. 

- Vilken Marques? Jag känner ingen med det namnet, sa hustrun och spärrade upp ögonen. 

- Markisen av Pombal från Lisboa vet du väl! 

- Jaså han! Varför avyttrade han det? undrade dona Ana skarpt. 

- Äsch han hade väl svårt att förvalta det. Han bor för långt ifrån, antar jag. Don José satt spak 

och hopsjunken i stolen. Hans kraftfulla gestalt liknade en ballong där luften pyst ut. 

- Försök inte nu! Skall jag behöva dra ut allt med tång? 

- Nåja, minns du att jag blev kallad till ett möte i Silves veckan innan vi åkte till Monchique? 

Hustrun nickade och maken fortsatte: Efter mötet ville markisen tvunget att vi skulle komma med 

honom till slottet, inte alla, bara några stycken. Vi spelade kort och jag kom inte hem förrän på 

morgonkulan. 

Jo nog mindes hans fru. Berusad och högröstad som han varit. Väckt hela huset och skrämt 

tjänstefolket med att ropa att elden var lös.

- Spelade kort? Det har du inte berättat, men vad har det med saken att göra? 

- Förlåt att jag inte sagt något. Det är tack vare kortspelet som vi nu har dalen som sagt. 

- Milde himmel! Dona Ana gjorde korstecken och slog ihop händerna av förfäran. José vad har 

du gjort?! 

- Jag spelade dalen av Marques. Det var inte lätt skall ni tro. 

Alla satt stumma. Stela som bildstoder. Flackande ögonpar sökte varandra. Ingen visste vad 

man skulle säga. Eduardo var den som först fattade innebörden. Skrattande dunkade han svågern i 

ryggen. 

- Att du är ett geni, det visste jag, men att du spelade i markisens sällskap hade jag aldrig trott. 

Du måste ha spelat falskt. Lurat honom ordentligt. Han är ju en fin man med stort ekonomiskt 

sinne, hur vågade du? 

- Våga och våga. Han hade väl en dålig dag... natt. 

- Vad hade du fått betala om du förlorat? undrade hans fru nyfiket i syrlig ton. 

- Ana lilla, det vågar jag däremot inte tala om, sa han skrattande och omfamnade henne. Det 

var nog säkrast att han teg stilla om den saken, tänkte hustrun. Det hade ju kunnat gå väldigt illa. 

Hon vågade inte fullfölja tanken på vad maken hade riskerat eller utsatt dem för. 

Nattkylan kändes påtaglig. Familjen drog sig tillbaka in i huset och gick till sängs. Inkommen 

på sitt rum, knäböjde Isabella vid sängen och tackade Gud att fadern inte spelat bort hus och hem. 

Hon kunde inte förstå att han varit så tanklös. Vågat satsa så högt. Hon hade tagit löfte av honom 

att aldrig mer utsätta varken sig själv eller familjen för liknande risker, men kunde inte låta bli att 

beundra hans tursamhet och modet att utmana ödet. 

sängen. 

- Nu Jesus, får vi se om ödet står mig bi när jag startar skola, sa hon till krucifixet ovanför 

Hösten hade infunnit sig i all sin färgsprakande prakt. Trädens skiftningar, från gult till 

brinnande rött, gav människor tecken till att förbereda sig för vintern. Det var fortfarande varmt i 

luften då Isabella red ner i dalen till sin skola. Starten hade skett mjukt och försiktigt några veckor 

tidigare. I första hand med gårdens barn men nu hade barn från staden tillkommit eftersom 

föräldrarna arbetade. 

En ny industri hade växt upp vilket innebar fler arbetstillfällen och gav staden en livlig handel 

och hög position. Detta nya som blomstrade och utvecklades i snabb takt var spinneriet som även 

omfattade väveri och färgeri. Ullen levererades mestadels med båt och de färdiga tygerna 

skeppades till Portimão. 

Industrin i Silves låg perfekt placerad vid floden på don Josés mark och arbetarna hade nära till 

barnens daghem. Isabella vågade inte kalla det skola. Undervisningen skedde i all hemlighet 

medan barnen vistades i huset. Men ryktet spred sig. Snart var en undersökande myndighet där och 

framlade sina protester. Skolan stängdes. Föräldrarna blev förtvivlade och demonstrerade högljutt.

Efter mycket om och men blev Isabella kallad till domstol. Hon friades och tilläts öppna 

daghemmet igen. Ingen kunde bevisa att hon utfört skolundervisning i gängse mening. Det fanns 

inga skolböcker. Hon hade, ansåg man, lekt skola med barnen och bara elementärt lärt dem skriva, 

räkna och läsa. 

Efter hand som tiden gick kom även vuxna och ville lära sig grunderna. Don José upplät en 

annan byggnad där kvällsundervisning kunde ske. Ingen myndighet protesterade. Man behövde 

ingen utbildning för att lära ut till vuxna sådant som de kunde lära av vem som helst hemma. Det 

resonemanget gav Isabella mod att undervisa barnen i allt större skala. Hon åberopade att: "Detta 

kan vilken förälder som helst lära barnen hemma. Jag konkurrerar inte med någon annan skola. 

Detta är ett ideellt arbete som går ut på att aktivera barnen." Myndigheterna såg mellan fingrarna 

eller också begrep man inte att hon konkurrerade med jesuitskolan. 

Hon tog inget betalt men tackade inte nej till gåvor, som kunde vara ganska stora från 

välbärgade familjer. Med jämna mellanrum uppstod emellertid avundsjuka och meningsutbyte 

mellan kyrkan och Isabella, mellan henne och jesuiterna. Det irriterade henne att inte få arbeta i 

fred. Vid ett par tillfällen fick hon svälja stoltheten och be sin far om hjälp. Därefter blev allt 

lugnare och efter ytterligare en tid rann bråket ut i sanden. 

Brev från Philip gjorde Isabella överförtjust en dag hon kom hem från skolan. Han skrev att 

han kunde få tjänst i Lisboa på huvudkontoret Casa da India där rutterna utgick ifrån och fartygen 

utrustades. Han tackade nej till hästuppfödning. Bekände att han egentligen var rädd för hästar, 

tyckte bättre om åsnor. Glädjen försvann direkt, då hon i slutet av brevet läste att han, tillsammans 

med en annan befälhavare, skulle leverera opium till Kina från Indien som betalning för te till 

Europa. 

Han var således på väg till Calcutta. Väntades inte komma tillbaka förrän året därpå. Det var 

ett oerhört hårt slag för en trånande ungmö. Föräldrarna ömkade henne ambitiöst. Ett medlidande 

som hon inte ville ha och inte var värd. Hon ansåg att det var hennes eget fel som haft 

förväntningar på en sjöman. Varför kunde han inte stanna i Lisboa? Varför genast ge sig iväg så 

långt bort? 

Svaret fick hon så småningom från Anauto, som ryktesvägen hört att Philips tjänst på 

kompaniet i Lisboa inte skulle tillsättas förrän året därpå. Isabella blev nöjd med förklaringen. 

Förstod att Philip gjort rätt som tog resan till Indien under tiden. 

Anauto hade hälsningar från Jacques som inte glömt henne. Han öppnade sitt hus när helst hon 

hade möjlighet att komma till Paris. Det grämde henne en liten aning att Philip avslog 

hästuppfödningsförslaget. Vem skulle nu sköta den delen? 

Don José var redan i full gång med inredning av stallen och ett skepp var på väg med två ston, 

ett annat med en hingst från Afrika. Fadern hade accepterat att hans äldsta begåvade dotter inte tog 

på sig ansvaret med djuren. Hon levde helt för skolbarnen och deras obildade föräldrar.

Manuel nekade hon konsekvent kalla Jeronimus eftersom det inte passade honom, tyckte hon. 

Det passade i alla fall inte henne, att den älskade oåtkomlige hette Jeronimus, så fick han tycka vad 

han ville. Uppmuntrat och berömt henne hade han gjort i brev för hennes initiativ och mod att 

kämpa osjälviskt för den goda saken. 

Hon vred ringen runt fingret några varv. Önskade att stenen hade en ande som kom fram och 

undrade vad hon befallde. Då skulle hon önska att barnen kunde få böcker att läsa i. 

Undervisningen klarade hon genom att skaffa fram grafitpennor som just kommit ut i handeln. 

Papper klippte hon till själv och buntade ihop till skrivböcker och räkneböcker. Några läseböcker 

författade hon själv och fick upptryckta på stadens tryckeri. Därifrån spred sig ryktena igen om att 

Isabellaskolan hade brutit mot reglerna. 

Anden i ringen fanns nog ändå. Ödet var vänligt inställt mot henne skulle det visa sig. Hon 

följde nämligen med sin far till Lagos för att köpa två slavar. Hästskötsel var en delikat uppgift i 

faderns ögon och när inte någon i familjen ville åtaga sig ansvaret, såg han ingen annan lösning på 

problemet än att anförtro det åt anställda. Besvikelsen grämde honom några dagar, men han förstod 

att barnen ville gå sina egna vägar än om han hade svårt att acceptera detta. 

Det var i början av november. All växtlighetens färgprakt var borta. Kala vindpinade träd och 

buskar mötte dem vid infarten till Lagos, men det märkte inte far och dotter mycket av. De tog en 

omväg för att hälsa på Francisca som väntade sitt första barn vilken dag som helst. Hästarna vilade 

medan fadern och systern bjöds på den nya härliga drycken kakao, som kommit från sydamerika. 

Kakaobönan var så dyr att bara de riktigt förmögna hade råd att köpa den. Adeln var överförtjust 

när den exotiska drycken introducerades, men det var först när en spansk nunna kom på att blanda 

den malda kakaobönan med socker och vanilj som det kom att heta chokladdryck. Det var en 

njutning utan like. Fran var mäkta stolt över sin man som skaffat fram det. Han hade sina 

kontakter. 

Don José tog tacksam emot lite i en kruka för att resten av familjen skulle få smaka 

härligheten. Hans hjärna arbetade genast med kalkylerna om vad som behövdes för att importera 

och sälja den goda varan. 

Staden Lagos låg på en höjd längst in i floden Alvores trattformade mynning, avgränsad av 

skrovliga klippor. Skeppsvarvet hade Isabella sett tidigare. Likaså hemmahamnen för 

snabbseglande karaveller specialbyggda för långfärder. Men morernas kustfästning och 

guvernörspalatset hade hon inte tidigare stött på. Slavauktionen väntades inte börja förrän efter 

ytterligare en timme, så far och dotter fick tid att promenera i staden och se sig om. 

Lagosbukten hade vid flertaliga tillfälle varit skådeplats för sjöstrider mellan engelsmän och 

holländare å ena sidan, fransmän och spanjorer å andra sidan. Ibland var kombinationen 

annorlunda. Luften var full av historia och mystik. Det fullständigt vibrerade av intressanta 

utstrålningar och signaler från en svunnen tid. Isabella var hänförd. Känslorna nästan 

överväldigade henne. Hon drog fadern i rockärmen, ville skynda därifrån, bort från de påträngande 

tilldragelserna.

De gick i stället till kyrkan. Först Santa Maria sedan den lilla kyrkan Santo Antonio. Där fick 

Isabella friden tillbaka, men kunde inte låta bli att tänka på sjöslagen. Det fanns bilder inne i 

kyrkan som vittnade om händelser som Eliseo berättat om, påminde hon sig. 

Då de vandrade hand i hand mot den praktfulla medeltida borgen, passerade de en nunna som 

satt gråtande på en bänk i parken. Isabella stannade upp och gick fram till henne efter en stunds 

tvekan. 

- Hur är det fatt syster? Kan jag hjälpa er med något? frågade hon vänligt, men nunnan bara 

tittade oförstående på henne. 

- Talar ni engelska? Flickan skakade på huvudet. Franska? 

Hon nickade jakande med nedböjt huvud. Isabella hade svårt att tala med henne, fick inga 

ordentliga svar utan tänkte febrilt på var hon skulle hitta en tolk. Det framkom att nunnan hette 

Gabrielle och att hon missat båten till Madeira. 

Don José fick syn på två vakter vid guvernörspalatset, ursäktade sig och försvann raskt för att 

fråga var han kunde finna en tolk åt Isabella. Vakten upplyste om att tullhuset hade tillgång till 

många tolkar så det var bara att ta för sig. Han ilade tillbaka till dottern med beskedet och så drog 

de iväg med Gabrielle till tullhuset där slavaktionen just hade börjat. 

Nunnan förstod att hon skulle få hjälp och väntade tåligt medan don José granskade slavarna 

utanför tullkammarens valvbågar. Priserna var för höga. Han beslöt vänta till senare på dagen. 

Förhoppningsvis skulle de bli billigare. Han var ingen expert på varken slavar eller hästar men 

följde sin intuition. Den hade inte slagit fel så ofta. Isabella stod bakom honom och höll Gabrielle 

intill sig för att hon skulle känna trygghet. Den unga kvinnan var blek och tanig, verkade spröd 

som porslin, därför kände Isabella stor ömhet och ville skydda henne. 

- Skall du inte ge ett bud på den svarte mannen längst bort? frågade hon sin far. 

- Tycker du det? Vad är det för speciellt med honom? 

- Han är så hjulbent. Han är säkert van vid hästar, skrattade hon och nöp fadern i rockärmen. 

En stund senare var Rendy inropad. 

- Nu får du bestämma dig papa! Det är inte många kvar. Isabella pekade på en kortväxt pojke 

som såg stark och frisk ut. Hans hållning var bättre än de andras. Tänderna var jämna och vita, 

hans ansikte och läppar vackert välformade. Han såg inte utpräglat afrikansk ut. Det var något visst 

med honom. Isabella föreslog fadern att köpa honom, därmed blev Jack också don Josés ägodel. 

Han var fullt nöjd med valet av de två männen och lovade Isabella att vara snäll, precis som han 

alltid varit mot alla han ägde. 

Medan fadern tog hand om sina nyförvärv, gick Isabella med Gabrielle in i tullkammaren och 

fann snart en liten gråhårig man med små runda glasögon framför pliriga ögon. Han satt högt 

uppkliven på en pulpet och skrev, nickade vänligt när Isabella frågade om hjälp med tolkning. Han 

klev raskt ner från pulpeten och bjöd dem sätta sig på stolar vid väggen i den stora salen där det 

myllrade av folk som sprang ut och in.

Det framkom att Gabrielle var nyutbildad lärarinna från ett kloster i Frankrike. Hon hade fått 

plats i skolan på ön Madeira, men ville inte dit. Hon hade missat båten med flit och visste inte hur 

eller vad hon skulle göra. Hon skämdes och tyckte att hon burit sig dumt åt, men hon ville inte för 

allt i världen till ön. Hon var rädd, ensam och ledsen. 

Isabella trodde hjärtat skulle hoppa ur kroppen. Kunde detta vara möjligt? Ödet hade slagit till 

ordentligt och sänt henne denna lilla uppenbarelse! Tankarna virvlade runt i huvudet, men hon var 

sin fars dotter. Klargjorde för tolken som framförde förslaget att Gabrielle kunde förestå Isabellas 

skola så skulle alla problem vara ur världen för dem båda. 

Gabrielle såg chockad ut, trodde inte sina öron. Hon frågade flera gånger om hon hört rätt och 

förstått rätt. Isabella tog henne i famn och snurrade runt sedan de tackat tolken för hjälpen och gett 

honom två silverpenningar i arvode. Hand i hand sprang de i arkaden fram till don José som 

väntade på dem med vagnen och hästarna. Stolt betraktade han sin dotter och stolt presenterade 

han henne för Jack och Rendy, kongoslavarna som satt resfärdiga på reservhästarna. 

Trötta och hungriga anlände Rendy och Jack med sin husbonde till något som de aldrig vågat 

drömma om. Det verkade som om de steg rakt in i paradiset. Åtminstone jämfört med hur de haft 

det i Afrika och vad de utsatts för under den hemska resan till Portugal. 

Första åtgärden var bad, mat och nya kläder. De tittade nyfiket och intresserat på Isabella och 

Rosalba som i sina sidenfrasande kläder stökade runt i det lilla huset där pojkarna blev 

inkvarterade. Egentligen ville inte don José att hans döttrar skulle åtaga sig den sysslan men de 

envisades och tyckte det var både roligt och stimulerande att få visa medmänsklighet. Dona Ana 

höll med sin make. Medmänsklighet kunde pigorna också visa och känna, men det hjälpte inte. 

Flickorna engagerade sig med stort allvar i den självpåtagna uppgiften. Bada pojkarna fick de dock 

inte. Både Pedros fru och den sprallige kusken Miguel såg till att den delen blev avklarad. Men 

systrarna kunde inte motstå frestelsen att kika i fönstret, i husets enda rum, då de seniga männen 

skrubbades rena från flera lager smuts, svett och ohyra. 

Dona Ana hade köpt medel av Belinda för att desinficera deras kroppar och avlusa deras hår. 

Alla nykomlingar till godset fick genomgå den proceduren. Sedan fordrade godsägaren att man 

skulle hålla sig ren och vara noga med hygienen. Det ansågs som petitesser. Dona Ana fick rykte 

om sig att ha renlighetsmani men så var godsets arbetare också de friskaste i hela provinsen. 

Sjuk kunde någon alltid bli ändå men då var husfrun, den alltid omtänksamma dona Ana där 

med sin medicin eller så tillkallades Benita. Husfrun satte en ära i att kunna hjälpa och behandla 

arbetarna på ett humant sätt därför uppstod nästan aldrig bråk på godset. Blev det osämja någon 

gång var det spritens fel, men det dämpades alltid av att en respektingivande person ingrep. 

Rendy och Jack var klara med badningen och hoppade runt ute på gården i sina stora badkläde. 

De frös så de huttrade, kunde inte stå stilla. Att kommunicera med dem var lönlöst. Ingenting 

förstod de av språket, gester fick duga så länge. Isabella hade redan planerat att undervisa dem i 

skolan, vilket fadern tyckte var en synnerligen god idé.

Systrarna hade bäddat sängarna och satt fram mat på bordet åt männen, därefter var deras 

omsorger för tillfället slutförda. Nästa procedur för pojkarna var den slutgiltiga desinficeringen. 

Badet med aska och sand hade gjort sin nytta, men ingnidningen med pressad vitlök och olivolja 

var inte populärt. I två dagar gick de omkring och stank från hårfästet till fötterna därefter blev det 

askebad igen. Kläder och sänglinne blev också tvättade, men efter det kände pojkarna sig som 

riktiga herremän. 

Gabrielle hade installerat sig på skolan, skrivit brev till abbedissan i Frankrike och förklarat sitt 

handlande. Men det räckte inte. Påven i Rom begärde att hon genast skulle suspenderas. Efter en 

brinnande bön om att få agera på egen hand och don Josés inflytelserika ingripande, gav påven sitt 

motvilliga tillstånd. 

Då alla förhandlingar per brev var undanstökade och guvernörens medgivande hamnat på 

papper, kunde äntligen Isabella och Gabrielle använda all sin uppfinningsrikedom för att skolan 

skulle bli accepterad och få inflytande i samhället. 

Lyckan log mot Rosalba också. Hennes skomakare sågs allt oftare som gäst på godset, där han 

tog mått på skor till alla både hög och låg. Rodolfo Alvarez var blyg, tystlåten och allvarligt lagd, 

men ingen enstöring och inte heller försagd. Ju oftare han vistades på Vila Vicosa, desto 

frimodigare och frispråkigare blev han. Det visade sig att han hade flera talanger, var musikalisk 

och sjöng visor till sin gitarr om kärlek, svek och otrohet. Rosalba tyckte inte om sådana ballader 

och bad honom dikta gladare och ljusare visor. Isabella lät trycka upp hans visor och snart var de 

sålda över hela provinsen, över hela landet till allas glädje och förvåning. 

Rodolfo var inte så angelägen om giftermål. Han hade ingen vettig motivering för att avstå från 

att legalisera deras förhållande, men han blev inte färdig att bestämma sig. Tiden gick. Han hade 

fullt upp att göra. Mer än han egentligen orkade med och Rosalba hade inte lust att vänta på hans 

frieri längre. 

Då plötsligt en dag utan förvarning, anlände Rodolfos syster till Silves med nyfunnen kavaljer. 

Systern som var flera år äldre, rund och tung av att sitta på skomakarepallen, hade hittat sin prins 

till slut och ville presentera honom för Rodolfo. Det bästa med besöket, var att systern Amalia, 

preparerade sin bror till det yttersta för att han skulle gifta sig med Rosalba. 

För första gången fick innevånarna i Silves vara med om dubbelbröllop, men staden kunde inte 

smyckas till brudparens ära. Inte en blomma lyckades man uppbringa. Årstiden var fel, men det var 

det enda som ansågs vara fel. Inte ens Francisca tyckte det var fel fast hon anlände stor och rund 

om magen med vaggande gång som tydde på att tiden var inne för en ny medborgares ankomst. 

Dagen efter bröllopet då den värsta festyran lagt sig i vintermörkret, kom Frans första värk. 

Både hon själv och familjen var rörande eniga om att det var Herrens oändliga kärlek och omtanke 

som gjorde att födelsen skedde på Vila Vicosa, i trygghetens famn. Fran fick där bästa tänkbara

hjälp. Man vågade inte tänka tanken fullt ut om hur det skulle gått ifall de varit på väg hem till 

Lagos. 

- Det sköter naturen själv om i så fall. Felet är att flickorna är så bortklemade nuförtiden. 

Andra får ta hand om födandet åt dem, sa Felipes mor hårt och okänsligt sedan Fran kommit i säng 

i gästrummet. Ingen kommenterade påståendet, men man undrade varför Felipes mor verkade 

överlägsen, barsk, otillgänglig och otillfreds. De yttranden hon gjort under samvaron tydde på att 

hon var missbelåten eller avundsjuk på sin sonhustru. Det oroade dona Ana som tog tillfället i akt 

dagen efter att forska lite. 

Till en början var Felipes mor mycket tillknäppt. Satt stram och stel i soffan framför öppna 

spisen. Dona Ana låtsades inte märka hennes attityd utan berättade livligt och gestikulerande om 

saker och ting. Förtroligheter som att hon blev väldigt ledsen och besviken då hennes man tagit 

bort många mandelträd i dalen, inte alla men alltför många. Det hade varit hennes käraste och mest 

livgivande stunder då hon njutit av dess blomning, men så blev det planterat vinstockar istället och 

hon fick lära sig acceptera det utan att gnata. Man kom också in på döden. På Dinis försvinnande 

och då grät dona Ana stilla en stund. Felipes mor smälte inför denna kvinnas öppna och personliga 

utstrålning och hon sa: 

- Ni är en fantastisk människa dona Ana. Jag önskar jag kunde vara lika stark som ni. Min man 

var despot, viljestark på fel sätt. En hustyrann i ordets fulla bemärkelse. Felipe har nog aldrig 

berättat det för er. Han skäms skulle jag tro. Jag har blivit illa behandlad, slagen och skadad ofta 

under långa perioder. Jag har blivit hård och elak för jag trivs inte med mig själv. Jag skulle aldrig 

kunna vara elak mot Felipe eller Fran. Inte medvetet. Men mina tankar är onda och avundsjuka när 

jag ser hur lycklig familj ni är, sa hon och släppte fram gråten. Hickade och stönade. Man kunde 

tro att det var hon som hade födslovärkar. 

- Ack kära senhora Cabreira! Har ni burit detta inom er i alla år? Inte att undra på att 

fördämningarna brister till slut. Bara släpp loss ångesten. Låt den komma ut så ni blir befriad! 

Dona Ana höll senhoras händer i sina och kände sin egen smärta som fortfarande låg på lur inom 

henne. 

Kvinnorna hade suttit några timmar inne i salen med stängd dörr och inte hört nyheten om att 

Fran och Felipe hade fått en son. Med all respekt för dona Ana hade man inte vågat avbryta det 

som försiggick bakom stängda dörrar, men familjen anade sammanhanget och då allt lugnat ner sig 

även på den fronten, kunde man fira och festa igen. 

Mor och barn mådde väl. Dona Ana hade äntligen fått sitt första barnbarn, som var både 

välskapt och vackert. Belinda åkte hem, nöjd men trött. Lyckan var fullkomlig på godset och i hela 

dalen ända bort i staden hade man hört om tilldragelsen. "Det händer saker i snabb takt uppe i det 

stora huset minsann," viskades det bland befolkningen. "Först bröllop, sedan förlossning. Vad 

kommer härnäst?" 

Det gamla händelserika året var snart tillända. Ett nytt stod för dörren.

27 

Tredje och sista målet var indianbyn vid staden Victoria norr om Rio de Janeiro. Terrängen var 

bergig med snårskog och buskvegetation och på sina ställen tät ogenomtränglig djungel. 

Utskjutande klippblock, för hala för hästarna att gå på och för branta att forcera, gjorde att männen 

ofta fick ta omvägar. Detta försenade dem några dagar. Dez kunde inte förstå varför deras kartor 

var så dåligt gjorda och gav så torftiga upplysningar. Tidigare expeditioner hade varit i samma 

trakter men inte lyckats märka ut rutten till fullo. 

- Vägen och stigarna har kanske blivit ändrade av någon anledning, försökte Jeronimus 

försvara och mildra den bekymmersamma situationen de ställdes inför då de inte fann någon stig. 

Den tog plötsligt slut i tomma intet. 

- Vi får slå oss fram med knivarna och se var vi hamnar, sa doktorn som hoppat av hästen och 

undersökte marken. 

- Skymningen kommer snart. Kanske bäst att slå läger, föreslog Dez 

- Här! Mitt i myrstacken?! utbrast Jeronimus förskräckt. 

- Skall vi ta oss tillbaka till kusten eller försöka komma en bit framåt innan det blir helt mörkt? 

undrade Dez och ville inte heller kampera i myrstacksområdet. 

- Vi går framåt så får vi se var vi hamnar, sa Bradley svängande sin välslipade kniv i 

vegetationen. 

Sakta men säkert högg de sig fram genom djungeln. Insekter surrade över deras huvud, ormar 

ringlade fram från sina skrymslen. Överallt fanns djur i omedelbar närhet, nyfiket snattrande och 

skrikande. Ändå skrämdes de av ljuden de själva åstadkom. Plötsligt stannade Dez upp och 

lyssnade, men det var svårt att höra något genom djungelns alla ljud. Att få tyst på djuren var 

uteslutet. Männen spände hörseln och tittade på varandra. Nog hördes ljudet av trummor och sång 

på avstånd eller var alla tre inbillningssjuka? 

Mörkret föll hastigt och blev som en kompakt mur omkring dem. Trevande fortsatte de sakta 

och försiktigt med hjälp av en lykta. Något skymtade mellan träd och lianer. Något rött fladdrande. 

Trummorna hördes tydligare nu. Ivrigt forcerade de sista sträckan ut ur skogen och fann en stor 

öppen plats där flera eldar flammade. Indianer dansade och sjöng sina gurglande entoniga sånger. 

- Släck lyktan! befallde Dez

- Nej varför det? Det är väl bättre att de får se oss än att vi smyger oss på dem. Vi vet ju inte 

vad det är för några, sa Jeronimus snusförnuftigt. Dez höll med och hoppades att det var en fredlig 

stam så de tre utmattade och hungriga resenärerna kunde få vila. För att inte tala om hästarna som 

var nära att stupa. 

De hade inte tagit många steg förrän de blev påhoppade av indianer med långa spjut, som band 

dem till händer och fötter och kastade ner dem framför en av eldarna. Deras sadelväskor tömdes på 

innehåll och hela packningen låg utspridd på marken. Hästarna togs omhand och fördes bort. Ingen 

lyssnade på eller hjälpte främlingarna, som satt eller låg vid lägerelden medan fler och fler indianer 

samlades runt dem. Krigiska och vildsinta verkade de. Viskande försökte doktorn och Dez lista ut 

vad som var i görningen. 

Jeronimus försökte tala med vildarna, men ingen visade intresse. Repen skar in i fotleder och 

handleder ju mer de försökte göra sig fria. Innan Jeronimus gav upp kämpandet, sjöng han Pater 

Noster och Ave Maria. Då hände något. Vildarna började dansa och trummorna ljuda. 

- Vad har du ställt till med Jeronimus? Din sång betyder vår undergång. De är kannibaler det är 

en sak som är säker, viskade Bradley som inte orkade röra en finger. 

- Indianer är inte kannibaler, rättade Dez och skrattade mitt i bedrövelsen, men hans lite 

hysteriska högljudda skratt fick ett snabbt slut då han träffades av ett hårt slag över nacken och 

svimmade. 

- Herre min Gud, vad har vi råkat in i, viskade Bradley matt. 

- Måtte det gå fort. Tortyr klarar jag inte av, sa Jeronimus och slöt ögonen. 

Som i dimma hörde han en röst tala franska, men trodde sig ha drömt, så han blundade och 

dåsade bort. Återigen hördes rösten närmare och tydligare. Han öppnade ögonen till hälften för att 

i nästa sekund öppna dem på vid gavel. Framför honom stod en vit man i ljus bredbrättad hatt, 

ljusa byxor som visserligen var trasiga men tillräckligt hela för att skydda benen. En uppknäppt 

svart väst utan skjorta och ett gevär som pekade rakt mot Jeronimus panna. 

Lianerna runt deras fotleder skars bort. De hjälptes på fötter och föstes likt boskap bort till ett 

trähus. Med bakbundna händer trycktes de ner på träpallar inne i det rymliga huset. Den vite 

mannen med geväret satte sig i en hängmatta och slängde hatten ifrån sig på bordet. Två indianer 

vaktade utgången. 

- Jag är kapten Gasnold. Mannen talade nu engelska. Han spände sina vattniga blå ögon i 

doktorns medan han fingrade på geväret. 

- Jag är doktor Thomas Bradley från Bahia jesuitstation. 

Ögonen flyttades till fader Jeronimus och därefter till Dez som också klart och koncist 

presenterade sig. 

- Vad gör ni i dessa trakterna? frågade Gasnold vresigt. 

- Vi är på den årliga inspektionsrundan och väntas till Minas Novas, Minas Gerais och därefter 

till Victoria, svarade Jeronimus rappt. 

- Ahh, gruvdistrikten. Varför reser ni så långt, är ni bara tre man?

- Yes sir, sa Bradley. Vi färdas så här långt för vårt distrikt sträcker sig till Victoria. Vi 

undersöker var det mer kan behövas missionsstationer. Framöver måste det bli mindre distrikt. Vi 

hinner inte med allt. Fader Jeronimus undervisar, jag... 

- Det begriper jag väl att ni botar sjuka, avbröt kapten Gasnold. Vad gör han där? En slags 

livvakt, sa han hånskrattade. 

- Det kan man kanske säga. Dez är vår vägvisare också, svarade Bradley. Kaptenen fnyste och 

lade ifrån sig geväret. Tog fram fyra muggar och serverade mycket starkt kaffe med socker, medan 

han höll förhör med dem och berättade om sig själv. 

Nästan skrytsamt talade han om hur han vaskat guld och gjort sig en förmögenhet som han 

skulle satsa i företag hemma i England. Han hade kommit i kontakt med indianerna genom att dela 

ut guld och blivit deras vite Gud och ledare. 

- Någon religion är vi inte intresserade av här. Inte era jesuitpåhitt i alla fall. Jag släpper er fria 

på villkoret att ni inte kommer tillbaka. Jag vill inte se era nunor här en gång till för då tar 

indianerna hand om er på sitt eget lilla roliga vis. Han skrattade hysteriskt, kliade sig i skrevet med 

båda händerna och verkade helt galen. 

Det hördes prassel från en avbalkning i bottre delen av rummet. Bradley såg ett kvinnoansikte 

sticka fram för att genast försvinna igen. Han antog att kaptenen hade en indianflicka hos sig vilket 

inte alls förvånade honom. Gasnold hörde också prasslet och skrek några ord och namnet Margita. 

- Kan vi möjligen få vårt bagage och våra kläder tillbaka? frågade Jeronimus medan kaptenen 

skar av banden runt deras handleder. 

- Det kan ni få men inte medicinerna, flinade han. 

- Ni har väl ingen användning för mediciner som ni inte vet vad det skall användas till, 

protesterade doktorn. 

- Ni har hört vad jag sagt. Medicinerna behåller jag. Inget mer snack om det, förstått?! Inget 

fanns att tillägga, de fick vara glada att behålla livet. 

Hästarna väntade i gläntan och deras förråd av filtar och kläder samt Jeronimus dagbok, 

kartorna och en flaska med vatten låg på marken. Allt det andra var borta. Väskorna, knivarna, alla 

gåvorna och Bradleys doktorsväska saknades. Trötta och genomhungriga surrade de fast sitt lilla 

bagage med lianer på hästryggarna och red i väg så snabbt de kunde. Kaptenen kunde ju ångra sig 

och hitta på något för att hålla dem kvar längre, så galen som han var. En gevärssalva ekade efter 

dem, en avskedssalut förmodligen, trodde Dez. 

Solen stod som högst på himlen då de, genomsvettiga och utmattade, nådde fram till Minas 

Novas, silvergruvdistriktet. Där togs de väl om hand av vänligt sinnade indianstammar som hade 

sina läger i närheten av varandra och som delvis tagit till sig religionen, medan de svarta 

gruvarbetarna var mer eller mindre tvingade att tro på kyrkans ord. Det såg gruventreprenörerna 

till.

Resenärerna fick vila och mat, undervisade några dagar och förde anteckningar över de 

indianska kolonierna. Sedan bar det av till Minas Gerais som var guldgruvedistrikt. Mödosamma 

ritter i bergen var påfrestande men de gladde sig åt att allt ditintills hade gått bra. Alla tre var helt 

övertygade om att det var av nöden tvunget att starta fler stationer i distriktet. Påven borde begripit 

det själv, det fanns massor att göra åt befolkningens okunnighet. 

I Minas Gerais skrev fader Jeronimus i sin dagbok: "Guldrushen gör människor galna och 

sjuka. Ingenting kan hejda dem från att ta vilka risker som helst. Produktionen organiseras på 

många olika sätt. De rika bygger stora anläggningar - lavras och enskilda lycksökare går runt med 

egna verktyg och redskap för att hitta aldrig så lite medan hela tiden hoppet finns att bli rika. De 

enskilda består av frigivna slavar, nyanlända portugiser eller andra av annan nationalitet. 

Området har utvidgats till det tredubbla bara sedan föregående års rapporter. De svarta 

gruvarbetarna far illa. Många dör och en ständig ström av nya slavar anländer. Guldmagnaterna 

disponerar c:a femtio slavar som behandlas som djur och religionen orkar de inte ta till sig. De 

säger allmänt att: hade det funnits en Gud hade han hjälpt oss att komma härifrån. Detta yttrades 

av många vid våra samtal," slutade han sin redogörelse. 

Så småningom kom de fram till Victoria. Staden vid kusten, som blomstrade i takt med 

utvecklingen och som hade fått en större hamn efter vad Jeronimus kunde förstå. Staden hade hög 

välfärd på de fattigas bekostnad och det rådde lag och ordning, men det saknades både skola, 

sjukhus och en fungerande kyrka. Jeronimus var nöjd och glad att få rapportera dessa stora nyheter 

för påven, som i bästa fall delegerade om uppdragen i framtiden så att distrikten blev mindre. 

De hade fått tips om en intressant indianby norr om Victoria, där man säkert skulle välkomna 

ett besök. De var flera veckor försenade, men red ändå dit och kom mitt i grisfesten. Det som 

utspelades framför deras ögon var som en teaterscen med en mängd statister utklädda i målade 

skräckinjagande masker och kjolar av flätat gräs. På en plattform av stockar dansade en maskerad 

man framför en förskrämd gris. Samtidigt slog han djuret med en träklubba. Djurets 

genomträngande skrik överröstade dova rytmer från trummorna. 

Fader Jeronimus reagerade hårt på djurplågeriet. Han förstod inte varför indianerna måste ta 

till så hemska metoder när det skulle offras och varför måste djur offras överhuvudtaget? 

- Jag trodde mig ha märkt och uppfattat indianerna som goda kunskapare inom alla områden 

men offrandets ritualer visar att de trots allt är mycket primitiva, sa Jeronimus med tjock grumlig 

röst. 

- Offerfester kan vi nog aldrig lära dem att avstå ifrån, men vi kanske kan övertyga om att vår 

Gud inte tycker om djuroffer, viskade Bradley. 

- Skrämma dem menar du? Om jag inte missminner mig så har vi kommit överens om att inte 

lägga oss i deras sätt att leva, sa Jeronimus utan att tänka sig för. 

- Käre vän, vi gör ju inte annat än lägger oss i. Kritiserar vad de gör och inte gör, fast på ett 

synnerligen fint och elegant sätt. Varje gång du undervisar och predikar hoppar ju ett och annat

hotord ur munnen på dig. Är du inte medveten om det? Bradley skruvade sig på hästryggen och såg 

att Jeronimus blev fundersam. 

- Varför har du inte sagt åt mig att ändra på det? 

- Nej varför skulle jag det? Du håller de mest underbara och fantastiska 

undervisningslektioner. Jag håller med dig om allt, annars hade jag nog tillrättavisat dig, sa 

doktorn småleende. 

Offrandets extas var synnerligen primitivt och perverst. Vännerna kunde inte avgöra var 

gränsen gick för det normala eller onormala. De kom slutligen fram till, som så många gånger 

tidigare då de diskuterat ämnet, att vart och ett folk och land hade sin kultur därför var det svårt att 

förstå varandra. 

- Vi framstår säkert som primitiva och perversa på vårt sätt i indianernas och afrikanernas 

ögon. Vi anser oss mer civiliserade men är vi det egentligen? Doktorn ställde frågan öppen till 

Jeronimus som själv hade tänkt i de banorna väldigt ofta. Det gick inte att komma fram till 

sanningen. Inte då och inte senare heller. 

Jeronimus påminde sig att toleransen var viktig. Förståelsen som han ville ha i sitt värv var lika 

betydelsefull, men varför reagerade han så ofta och så mycket på saker och ting? Det var för 

omständligt och för ansträngande att fundera på dylika ting mitt ute i vildmarken. När han kom 

hem skulle han meditera sig fram till sanningen, tänkte han. 

Grisen dukade plötsligt under för de hårda slagen vilket blev signalen till den maskerade 

publiken att kasta stenar mot mannen på plattformen. Alla bulor, blåmärken och sår han ådrog sig 

var tecken på uppnådd högre status i indianbyn. Det fick doktor Bradley, fader Jeronimus och Dez 

veta, då de efter den långa offerfesten inbjöds till hövdingens hus. De mottogs med största vördnad 

och respekt. Utförligt berättades om grisen som symbol för makt och att grisen ingick i brudpris. 

Genom att offra grisen, köpte man sig en framträdande plats i dödsriket, vilket innebar att man fick 

hålla på att offra grisar hela livet. 

Det var en utomordentligt väl tillrättalagd inkörsport för Jeronimus att i väl valda ordalag låta 

hövdingen och hans närmaste förstå att grisen inte behövde offras. Den framträdande platsen i 

dödsriket uppnådde var och en genom gudfruktighet och genom att lära sig västerländska seder och 

bruk. I största möjliga mån slipa på sina egenskaper och avstå från våld, begär, hämnd och girighet. 

Efter en vecka i den trivsamma och vänliga byn, kunde Jeronimus konstatera att hans budskap 

hade funnit stort gehör. Indianerna var till största delen omvända, men det fanns de som ansåg att 

gamla ritualer inte fick brytas. Ceremonierna skulle bibehållas och traditionerna skulle inga vita 

komma och kritisera. (Efter ett år fick fader Jeronimus veta att, den lilla klick av indianer som 

opponerade sig mot nya idéer och nytt tänkande, blev efter hand så skrämda av den vites Gud att 

de lät sig omvändas, men grisen fick kvarstå som handelsvara och penningplacering.) 

Belåtna och tillfreds, utvilade och vid gott mod startades resan hemåt. Efter en veckas ritt 

drabbades Jeronimus av malariaanfall som utlöstes av trötthet och utmattning. De slog läger i en 

skyddad vik och Bradley, som skaffat ett nytt medicinförråd i Victoria med lånade pengar, försökte

kurera sin vän. Dez gjorde vad han kunde för att lindra febern med örter och tillredde en 

universaldryck. Men ingenting verkade att hjälpa. Han yrade i tre dagar och vaktades av vännerna 

för att inte göra sig själv illa. Hans omtöcknade tillstånd gav ingen kraft åt rymningen som han 

försökte sätta i verket. Då han inte lyckades, tillfogade han sig rivskador och slog sig gul och blå 

med stenar. 

Doktorn vågade inte vänta längre på att Jeronimus skulle bli bättre. Han gav Dez uppdraget att 

rida till närmaste befolkade plats och hämta en båt. De undersökte på kartan och fann att bara 

några timmars ritt norrut, låg ett större samhälle invid kusten. Jeronimus var för sjuk att flytta, så 

även om de flätat en bår och dragit den efter hästen, skulle det inte fungera. Terrängen var alltför 

ojämn och stenig, båren skulle gå sönder och de skulle inte hinna fram i tid. 

Dez tvekade inte. Argumenten räckte mer än väl. Han begav sig genast iväg, lämnande 

vännerna i en skyddad bergsskreva vid viken. 

Båten liknade en liten fiskebåt som roddes av två indianer, men vid närmare påseende var det 

förmodligen en kanot av annorlunda konstruktion. Jeronimus bars ombord. Bradley och Dez red 

till indianbyn och kom dit snabbare än båten. Indianerna var hjälpsamma och erbjöd sig att forsla 

Jeronimus längre norrut sedan doktorn sett om hans tillstånd. 

I en större farkost där man hade segel, bar det av med Jeronimus liggande under ett soltak. Han 

var knappt medveten om vad som hände omkring honom, men vaknade till medvetande då och då. 

Han såg det glittrande vattnet där solen speglade sig och en fena som stack upp som ett minisegel. 

Tigerhajen var på jakt, väntade tåligt och följde farkostens framfart. Ett välkänt tecken som inte 

bekymrade Jeronimus feberheta tankar. Han kände de mjuka gungningarna från båtens rörelser, 

solen och den salta vindens behagliga påverkan och förnam en kvinnas gestalt med ett barn i 

famnen, sedan föll han i sömn. 

Den lilla familjen som tagit ombord Jeronimus, var på väg till släktingar i Bahia. Kvinnan 

skötte omsorgsfullt om passageraren, inte bara för att doktor Bradley utlovat ersättning för 

besväret utan för att indiankvinnan och hennes man ansåg att Gud sänt prästen i deras väg och 

därmed var de skyldiga att åtlyda Gud, som annars inte lyssnade på deras önskningar en annan 

gång som de behövde hjälp. Fader Jeronimus log då han hörde kvinnans motivering och kände sig 

varm om hjärtat, det fanns i alla fall hopp om förbättring mitt i allt elände. 

Efter en mödosam resa återkom Bradley och Dez till Bahia. De hade inte besökt platserna som 

de planerat återkomma till på hemvägen. Tiden hade varit knapp och de ville hinna hem före 

Jeronimus. Hela jesuitstationen stod beredd att ta emot honom antingen han var levande eller död. 

Överraskningen blev därför stor då han dagen efter sina vänners ankomst, lite vinglig kunde ta sig 

ur båten själv och komma dem tillmötes. Krafterna hade han inte fått tillbaka, benen vek sig under 

honom i doktorns famn. 

Man inbjöd den lilla familjen till kvällsmaten och gudstjänsten sedan båten blivit uppdragen på 

stranden. Dagen efter blev de avvinkade då de for iväg under regntunga moln på sin väg norrut.

Året led mot sitt slut. Man summerade händelserna på missionsstationen. Jeronimus var 

återställd och hade gjort upp planer för skolan som skulle startas på den nya året. Han träffade 

Teneva som ännu inte blivit bortgift. Hon kom ett par gånger i veckan för att få privatundervisning 

och väninnan var med som förkläde. Ingen skulle komma på idén att det gällde något annat än 

undervisning, trodde Jeronimus, som i sin enfald och okunnighet om vad människor kunde 

åstadkomma i ondska, förlitade sig på sitt eget goda omdöme och starka karaktär. 

Han var så upptagen av stunderna med Teneva, som gav honom glädje och gemenskap, att han 

glömde bort försiktigheten. Osynliga, nyfikna och hatiska ögon spionerade i alla hörn och vrår. 

Tenevas väninna hade tröttnat på att vara förkläde och en bit in på det nya året 1722 då skolan var 

byggd och invigdes, stod det klart för en del att fader Jeronimus och Teneva var alltför kärvänliga 

mot varandra. Vid ett par tillfällen hade de setts omfamna varandra och bada nakna i lagunen. 

Falska rykten spreds med vindens hastighet och nådde biskopens öron i första hand och påvens 

i andra hand. Jeronimus var helt ovetande om skvallret, förtalet och intrigerna bakom hans rygg. 

Det smiddes planer att få bort honom. Avundsjuka medarbetare turades om att spionera till ingen 

nytta. Deras spirande maktbegär höll sig i schack under en tid, men sedan blev deras otålighet för 

stor därför rapporterades lögner till biskopen. 

Under tiden hade Teneva lärt sig mycket av språket och kommit att stå Jeronimus hjärta nära. I 

några skälvande minuter hade han känt en överväldigande lust att få smeka de gyllene reflexerna 

på hennes hud och det långa blåsvarta håret. Att drunkna i hennes mörka mandelformade ögon att 

smaka av den röda vällustiga munnen, men i nästa sekund sprang hon omkring i sanden som ett 

barn, omedveten om sina fasta små bröst, om sin kropps utstrålning och lockelse. 

Teneva gick i skolan, Jeronimus undervisade henne. Inget mera, men det hindrade dem inte 

från att träffas. De sökte varandras vänskap men i botten låg en spirande kärlek, som dock inte 

kunde jämföras med kärleken till Isabella. Den var på ett helt annat plan. 

En kväll efter kvällsvarden och gudstjänsten kom Teneva ridande på en åsna. Hon var uppriven 

och ville genast tala med Jeronimus som gick ut till henne på gården. Kvällen var varm. Solen gav 

frikostigt sitt livgivande ljus mellan vita molntappar och en kaskad av fågelljud blandades med 

trädens susningar. De beslöt att ta en ridtur bortåt staden. 

Teneva ville tala om att fadern satt giftermålsplanerna i verket. Det hjälpte inte att hon bönat 

och bett att få slippa. Hon var fångad i en fälla och bad sin biktfader att hjälpa henne ur faderns 

grepp. De red tysta en stund sida vid sida. Solens röda skiva sjönk sakta bakom skogen. I stället för 

att vända tillbaka innan mörkret föll, satte de sig i sanden och försökte hitta en godtagbar 

anledning för henne att slippa gifta sig med en som hon avskydde. 

Jeronimus föreslog att han skulle tala med fadern dagen efter. Vid det löftet blev Teneva så 

glad att hon föll i hans armar och kysste honom. Jeronimus blev överrumplad och hann inte värja 

sig. Hennes unga kropp omslöt honom i ett stadigt grepp. Det kändes som om hon skulle sluka 

honom. Strax därefter gjorde han sig fri. Teneva kastade sig på rygg i sanden. Hon hade bara ett

ynkligt litet höftskynke på sig, uppburet av ett smalt band runt höfterna. Halsbandet av koraller och 

snäckor täckte bröstpartiet. 

Hon skrattade åt hans ansiktsuttryck. Han såg både rädd och upphetsad ut och vände sig bort. 

- Nu räcker det Teneva! Vi skall inte förivra oss. Kom nu så rider vi hem! 

Hon var genast på fötter och samtidigt som solens sista strålar försvann, föll de första tunga 

regndropparna över dem. Himlen svartnade. Havet blev hotfullt, mörkt rytande. De var tvungna att 

ta skydd. Först under palmerna, som böjde sig för vinden, sedan kom Teneva på att det fanns en 

tom palmhydda strax intill och de skyndade dit med hästen och åsnan. 

Jeronimus tog av sin våta skjorta och torkade Teneva hjälpligt, därefter satte de sig i hyddans 

öppning och tittade på åskvädret. Det blixtrade i alla fyra väderstrecken och dånet slog lock för 

deras öron. Rädd och skakande kröp Teneva in i hans famn. Beskyddande höll han henne tryckt 

mot sitt bröst. Kände hennes hjärta hamra och hennes andedräkt mot sin hals. Hon tog ut några 

bennålar ur det uppsatta håret och flätade det till en tjock fläta i nacken. De kröp längre in i den 

enkla hyddan för att undgå takdroppet vid ingången. 

Han tänkte: Jag måste skona henne. Jag får inte såra henne. Jag får inte skänka henne sällhet 

eller smärta. Jag måste akta mig. Käre Jesus hjälp mig att avstå från henne. 

- Skall jag berätta för dig om regnbågen? frågade hon mjukt. Han nickade och kom farligt nära 

hennes mun. Hennes ögon var drömmande och hennes händer trevade efter hans när hon sa: 

Regnbågen kom till efter det att gudar från himlen besökt jorden. När de förflyttade sig i sina 

gudafordon uppstod vackra band i alla färger. De talade med våra hövdingar och lovade beskydd. 

För att jordens varelser inte skulle glömma bort deras besök gavs löftet att färgbågen skulle då och 

då uppstå på jorden. Färgbågen hade den magiska egenskapen att fåglar som flög in i den fick 

bågens färger på sina fjädrar, slutade hon sin berättelse. 

Regnet hade upphört. Ljuset var dunkelt nästan obefintligt. I en vattensamling intill hyddan 

badade en fågel, flaxade och putsade sig. 

- Titta där är en fågel som flugit in i regnbågen! pekade hon och kastade sig skrattande 

baklänges. 

Jeronimus var rörd över legenden. Detta troskyldiga lilla barn alldeles ovetande om vilken pina 

han genomgick, blev plötsligt allvarlig. I det skumma ljuset såg han hennes ögons magnetiska kraft 

som drog honom till sig. Han kysste varligt och ömt hennes ansikte, hals och armar, brösten och 

hela kroppen. Hon rörde sig i vällust och njutning. Hennes kropp var våren. Allt omkring honom 

blev obetydligt och avlägset. Hann brann av längtan. Hon tog villigt och undergivet emot honom. 

Hans känslor exploderade i vitt ljus och han for ut i universum. Kände tyngdlösheten. Han svävade 

och tog indianflickan med sig. De blev ett i det brusande hav av extas. 

De låg omslingrande i varandras armar, stilla och insöp närheten. Skuggorna smög i tystnaden. 

Palmerna vajade i månskenet och dess sus blandades med ljudet av havets svaga dyningar. Ovädret 

var över som genom ett trollslag. Den upphetsade stämningen då känslorna släpptes loss, hade 

kulminerat tillsammans med ovädret. Jeronimus hade plågsam smärta i underlivet, en kramp som

drog och slet. Det kändes som om han skulle gå sönder. Han antog att det var straffet för synden. 

Hur kunde detta vara synd? Detta underbara att älska och förenas, att ge njutning till varandra i 

kärlek? tänkte han och ångrade sig inte ett ögonblick. Teneva reste sig på armbågen och smekte 

hans bröst och ansikte. Viskade i hans öra: 

- Du är min nu. Jag har din ande i mig. Vi rymmer härifrån. Långt bort över havet, långt bort 

förbi regnbågslandet. 

- Hm, vi svävar bort i natten, viskade han saligt frånvarande, men i nästa minut kom det dåliga 

samvetet. Han reste sig hastigt och räckte henne handen. 

- Teneva, vi lever i verkligheten. I morgon skall jag tala med din far. Kära älskade barn du vet 

ju att vi inte kan gifta oss. Det som hände nu får aldrig hända igen. Jag kommer alltid att längta 

efter dig och du efter mig, men vi får inte göra om detta. Förstår du vad det kan innebära? Han tog 

henne i famnen och höll henne hårt till sitt hjärta, kysste hennes öra och panna. Hon viskade: 

- Jag vet och förstår mer än du tror. Du behöver inte tala med min far. Jag har dig inom mig 

och jag gifter mig med den som far utsett åt mig. Jag vill inte förstöra ditt liv genom att bli en sten 

om halsen på dig. Jag ville bara få din ande och känna din kropp, dina händer. Nu är jag beredd att 

avstå ifrån dig, men ingen annan får dig heller. Du kommer alltid att vara min. 

En tung sten föll bokstavligt från Jeronimus bröst. Han ångrade ingenting, men förstod att det 

inte var den rätta sortens kärlek han känt. I så fall skulle han ha rymt långt bort med Teneva. Kastat 

av sig prästkappan, gett upp allt för hennes lycka. Nej, han måste gå vidare på sin väg och hon sin, 

tänkte han medan de red sida vid sida till skiljevägen.

28 

Ljuva stunder kom och gick på Vila Vicosa. Dagar försvann, år förflöt. Småsyskonen var snart 

tre år gamla och i en besvärlig ålder. Lilla Firmina var klen och allvarlig, ofta sjuk och febrig till 

moderns stora sorg. Pojken, Henrique däremot, var livlig, påhittig och pratade i ett hela dagarna. 

Han var nyfiken av naturen och det roligaste han visste var att följa med Paulo då vinbåtarna gav 

sig av till kusten. Hans mor tyckte att han var för liten för sådana utflykter men fadern myste stolt 

och skrattade åt sin frus oro. 

Franciscas lille son växte och frodades både på längden och bredden. Hans tunga kropp gjorde 

honom lat, orörlig och bekväm vilket inte oroade föräldrarna men väl mormodern. Han var ett rart 

och lydigt barn, ensam och tystlåten. Hans ledsna mörka ögon saknade livslust. Då han tillbringade 

två veckor hos morföräldrarna, för att vara tillsammans med Henrique och Firmina, satte dona Ana 

honom på en väl anpassad svältkur. Hon misstänkte att han åt för mycket godsaker och kakor, 

drack för mycket kakao och rörde sig för lite. Mormodern fick bort, vad hon tyckte var överflödig 

fetma. Mamma Fran blev glatt överraskad då sonen livfullt och energiskt visade och berättade om 

allt han varit med om. 

- Är man i närheten av Henrique så får man allt röra på sig, sa dona Ana. Inte äta mandelkakor 

tjugo gånger om dagen, förmanade hon då de vinkades av den strålande sommardagen 1724. 

Samma eftermiddag kom Rosalba på besök. Hängig, snuvig och röd i ögonen. Hon hade suttit 

troget vid sin mans sida dag ut och dag in, år efter år för att lära sig skomakarekonsten. Tålmodigt 

och energiskt tvingade hon sig att lära mer och mer men det tog på hennes klena krafter. Flera 

missfall hade hon fått och trots moderns förmaningar kunde hon inte avstå från arbetet och tänka 

lite på sig själv. 

Modern bäddade genast ner henne. Gav henne medicin och lät henne sova bort det onda, hämta 

krafter och bli som pånyttfödd. Dona Ana misstänkte att dottern led av bleksot och åt dåligt. Det 

visade sig stämma. Rosalba hämtade sig snabbt då hon fått rätt medel och lyckligt kunde hon följa 

sin man då han hämtade hem henne. 

Isabella hade inte hört något från Philip de senaste åren. Han infann sig i aldrig Lisboa på Casa 

da India. Anauto undersökte vart han tagit vägen och skulle meddela Isabella detta, då hon kom 

hem, denna ljuvliga dag då allt kändes så upplyftande och härligt. Hon anlände hem med lätt hjärta

och sol i sinnet efter skolans slut och fann både Eliseo, Juana och Anauto i livligt samspråk med 

föräldrarna på terrassen. 

Fylld av spänning och förväntan, som strax förbyttes mot förtvivlan, tog hon emot beskedet att 

Philip var hemma i England och kunde inte ge sig ut på havet mera. Han hade mist synen vid ett 

upplopp i Asien och var i övrigt en bruten man. 

Förblindad av tårar rusade Isabella ner från terrassen, upp på sitt rum där hon kastade sig på 

sängen. Hennes hjärta höll på att brista. Sanningen stod klar för henne. Det var därför han inte hört 

av sig. Han ville inte och kunde inte längre tänka på att gifta sig med henne. Men han levde! Hon 

skulle ta reda på hans adress. Kosta vad det kosta ville. Än om hon behövde fara ända till Lisboa så 

skulle hon få tag i honom genom att skriva. Det fanns väl någon som kunde läsa högt för honom 

när han inte själv kunde, tänkte hon desperat. 

Efter en tid hade Isabella hämtat sig från chocken och hon gladde sig åt brev från Brasilien. 

Men glädjen blev kortvarig. Hennes Manuel hade varit i blåsväder. Uttalat sig ovarsamt och 

uppstudsigt mot biskopen vid flera tillfällen. Han hade agerat självsvåldigt mot godsägare. 

Beskyllningarna var många och enligt Manuel till dels sanna. Förfärat läste hon brevet som 

verkade virrigt och okoncentrerat och greps av oro för brodern. 

I slutet av brevet framkom att han snart inte orkade vara kvar längre. Någon utsatte honom för 

komplott och gjorde allt för att få honom på fall. Vad betydde det? undrade hon villrådigt och 

berättade för föräldrarna, som inte heller förstod men anade det värsta. De kunde inte göra något 

utom att skriva till biskopen och be att få hem sonen. 

Det blev många brev skrivna den sommaren och hösten. Speciellt då Emanuels brev anlände 

mitt i skördetiden. Medan hon trampade druvorna tänkte hon på vad han skrev. Han hade fått sin 

första avlöning från Bergskollegium och det tyckte hon sannerligen var på tiden. Hans yngre bror 

Jesper hade kommit hem från Amerika efter många år och många titlar hade han. Löjtnant, vad det 

nu var, tänkte hon, skolman och författare. Jesper hade skrivit en bok som hette:" Den sista basun 

över Tyskland". Bara kunniga män i den familjen, det måste vara roligt för deras papa. Han måste 

vara stolt över sina barn, resonerade Isabella och trampade på i druvkaret med uppbunden kjortel. 

Emanuel skrev också om det tråkiga bråket mellan hans moster Brita Behm, som var änka efter 

professor Johan Schwede i Uppsala. Änkan ägde ett bruk på en plats i Gästrikland, Axmars bruk, 

tillsammans med Emanuel och de hade bråkat ideligen och processat med varandra. Han hade 

börjat fundera och intressera sig för politik nu också som splittrade hans forskning. 

Varför höll han på med så många olika saker? tänkte hon fundersamt och gjorde plötsligt paus i 

druvtrampandet. Sköljde av benen och satte sig i skuggan. Drog försiktigt upp Emanuels brev ur 

förklädesfickan och läste igenom det för fjärde gången. 

Han berättade om sin syster Anna och svågern Erik Benzelius, som varit 

universitetsbibliotekarie och ärkebiskop och nu hade blivit professor i teologi. Erik hade uppmanat 

Emanuel att söka en ledig astronomiprofessur i Uppsala, men han hade tackat nej på grund av sin 

stamning.

- Oj så synd! utbrast Isabella högt och ljudligt. De andra tramperskorna tittade nyfiket på henne 

sedan på varandra och skakade på sina huvuden. De tisslade och tasslade men blev tysta så snart 

Isabella blängde på dem. 

Erik och Anna, jaha, de som han bodde hos under studietiden i Uppsala. Det skulle vara bra 

roligt att träffa dem, tänkte hon och log för sig själv medan brevet åkte tillbaka i förklädesfickan. 

Undervisningen med Rendy och Jack gick framåt. De var ivriga att lära och hade lätt för sig. 

De var alltid punktliga, rena och snyggt uppklädda då de kom till lektionerna. Ibland förärade de 

sin lärarinna blommor, som de antingen stulit i någon trädgård eller fått billigt på stadens torg, men 

tanken var god och Isabella uppskattade pojkarnas ärliga försök att uppvakta henne. Deras goda 

handlag med hästarna lovordades av husbonden. Ingen kunde sköta arbetet bättre än Rendy och 

Jack, konstaterade han belåtet. 

Hästkapplöpningarna avlöste varandra under årens lopp och troligtvis var det pojkarnas 

förtjänst att verksamheten gick över förväntan bra. Don José hade kammat hem en del fina priser i 

silver och några i brons, som han stolt placerat på en hylla inne i sitt kontor. 

Vintillverkningen hade ena året gått bra och ett annat år dåligt, men trots allt hade flyttningen 

ner i dalen underlättat arbetet inte minst när det gällde att leverera tunnorna till båten. Föregående 

år hade det regnat så mycket att floden svämmat över sina bräddar och bäcken svällt till det dubbla. 

Problemen hade hopat sig och bekymmerna tog nästan död på don José, men han överlevde. Blev 

allt äldre, tröttare och tjockare för varje år. 

Det allmänna samtalsämnet under en period, var guldrushen i Brasilien. Isabella påminde sig 

att Manuel i brev berättat om den. Nu hade den nått Portugal och landets ekonomi påverkades 

starkt. Kungen João V blev Europas rikaste monark, påstod man och många portugiser beklagade 

sig över den förrädiska rikedomen, som likt en pest drabbade näringslivet. 

Året därpå 1725, var det diamantfyndigheterna i Brasilien som ställde till trassel i landets 

ekonomi. Manuel skrev och berättade i sina brev om hur de stackars slavarna slet och släpade och 

hur makten, djuriskheten hos människorna bara växte i takt med deras girighet.

29 

Omskakad av en dröm, genomsvettig och med huvudvärk och illamående, vaknade Jeronimus 

på morgonen. Han funderade länge på vad upplevelsen betydde, men kunde inte tolka den och 

beslöt att söka upp Otaka senare på dagen. Han hade inte hunnit få sin frukost förrän det hördes 

oväsen på gården. Med långa kliv forcerade han hallen, låste upp porten och kom ut i det fria. 

Några gevärsskott ekade mellan byggnaderna. Människorna vid skolan hukade sig och kröp intill 

väggen. Jeronimus stod rak och stel som en pinne. Han anade vem indianen och hans följe var. 

Tenevas far red fram och ställde sig framför Jeronimus medan övriga klungan höll sig på led i 

bakgrunden. Indianens ansikte var som hugget i sten. Hans ögon flammade av hat och hämnd. 

Jeronimus lyfte handen till vänlig hälsning, men mannen besvarade den inte. 

- Du har förfört min dotter påstås det, sa han sammanbitet. 

- När skulle det i så fall ha hänt? frågade Jeronimus med klar tydlig röst. 

- Din skola är inte bra. Skolan förstör våra barn. Teneva kommer inte till skolan igen. Du har 

lockat henne i fördärvet. Gudarna vredgas. 

- Teneva och jag är bara vänner... 

- Ditt folk får inte röra våra flickor. Du har lärt oss om synd. Du syndar själv. Teneva är inte 

din vän. Jag dödar dig om du rör henne, sa han. Backade med hästen och sköt prästen rakt i knät. 

Hela följet red bort i full galopp och efterlämnande ett tjockt rött dammoln efter sig. 

Jeronimus vek sig dubbel och föll omkull på gårdsplanen. Bradley kom springande och den 

sårade vännen bars in på mottagningen. 

Vid förhöret hos biskopen kunde ingen bevisa Jeronimus skuld till de trakasserier angående 

Teneva som påståtts. Hela missionsstationen, utom de två nya lärarna och en i kökspersonalen, 

vittnade till Jeronimus fördel. Guvernören tog också parti för honom. Ryktena och skvallret avtog 

efter en tid och ersattes med smädelser. Jeronimus skulle ha uttalat sig obetänksamt om vissa 

personer. Även det tystades ner. 

Han haltade omkring och hade en ständig malande värk i benet, men stålsatte sig både mot 

smärtan och förtalet. Det som Otaka varnat honom för hade hänt. I sin iver och impulsivitet höll 

han inte alltid tyst om vad han tänkte. Bekyllningarna var nog delvis sanna. Det berodde ju helt 

och hållet på hur man uppfattade innebörden av hans ord. Samvaron med Teneva hade han varken

ekräftat eller förnekat, vilket gav honom känslan av feghet som han fick leva med, men det frätte i 

hans innersta. Han hade utsatt Teneva för en stor skymf och det kunde han inte förlåta sig själv. 

På grund av skottskadan hade han inte kommit iväg till Otaka, men nu beslöt han att rida dit på 

eftermiddagen. Drömmen fanns färsk i minnet. Det kändes angeläget att få veta vad den innebar. 

Bradley tog paus i sitt arbete och slog sig tungt ner på terrassen. Efter en stund kom även 

Jeronimus i sällskap med Dez, som meddelade att sjukhusbygget påbörjats och därefter skulle 

kyrkan byggas. Han undrade också om vännerna funderat färdigt angående båten. 

- Skall ni köpa den? frågade han över en kopp härlig kakao med majskaka. 

- Nej vi avstår eller hur, Thomas? sa Jeronimus. 

- Ja tyvärr måste vi nog det, men vi målar den gärna åt dig, sa doktorn glatt. 

Dez avlägsnade sig visslande på en egenhändigt påhittad melodi. Doktorn gick åter till sina 

sjuklingar och fader Jeronimus sadlade sin häst och red bort över lagunen. 

Otaka satt utanför sin hydda och rökte sin pipa, nästan som om han väntade på besök. 

Jeronimus satte sig bredvid honom sedan de gett varandra vänskapliga fraser som hörde till 

hälsningsceremonin. Otaka väntade tåligt på vad Jeronimus hade att säga. 

- Jag har haft en konstig dröm för en tid sedan, började han tveksamt. Otaka nickade tyst och 

Jeronimus fortsatte: Jag drömde om en stor giftig spindel som fångas av en orm som blev en vit 

fågel och flög iväg ut över havet. 

Otaka spärrade upp ögonen och blev blek under sin gyllenröda hud. Att han blev uppskakad 

märktes tydligt. Efter en stunds betänketid sa han lågmält och eftertryckligt: 

- Spindeln betyder att någon förråder dig. Ormen betyder farlig otillåten kärlek. Fågeln är 

symbolen på himmelskt ren kärlek. 

Alla tre sakerna stämde. Fader Jeronimus tackade ödmjukt, överlämnade en kruka kakao och 

tog farväl av gubben. Hur kunde han så riktigt pricka in alla tre sakerna? Drömmen måste ha varit 

en varning åt mig, tänkte han och bestämde sig för att ge noga akt på drömmarna i fortsättningen. 

Kanske kunde de vägleda honom i hans dystra tillvaro. All glädje hade han tappat. Längtade bort, 

hem. Tankarna på Isabella kom åter över honom, överrumplande, starkt. Han kände att hon hade 

bekymmer, var ledsen. I tanken tröstade han henne, höll henne innesluten i sin famn, vaggande 

henne till ro som ett spädbarn där han satt uppkrupen på sin bädd belyst av månljuset. 

Åren försvann och lämnade hårt arbete blandad med glädje och besvikelser bakom sig. Fader 

Jeronimus hade haft många kontroverser med plantageägarna i området angående gummit, det 

svarta guldet. Han ville göra det drägligare och rättvisare för arbetarna och slavarna men blev 

ideligen motarbetad, kränkt och baktalad. Inte heller då diamantfyndigheterna upptäcktes kunde 

han göra något. Hans förtvivlan var obeskrivlig. Bradley, som arbetade på sitt nya sjukhus, 

försökte trösta och uppmuntra honom och tog en dag med honom på tuppfäktning.

Tuppfäktningar förekom nästan dagligen och fastän de vistats i Brasilien i nio långa år, hade de 

aldrig haft intresse att gå på den grymma blodiga traditionen. Det var en helt annan tuppfäktning 

än hemma i Portugal, där den var helt oblodig och utan djurplågeri. 

Åskådarna hängde över det uppsatta trästaketet. Ur deras ögon lyste glupskheten och råheten. 

De visade sina uppskruvade känslor inför tävlingen med rop och skrik. Hetsade sina djur till 

vansinne. Fjädrarna rök och blodet skvätte. Stridstuppen, om den var bra, hade inget av stolthet 

och mäktighet. Han var mager men seg och gav intrycket att vara robust stridskämpe som oftast 

saknade fjädrar. Kala områden på kroppen vittnade om våldsamma skador. Med vassa knivar 

fastbundna på fötterna och det skarpa spetsiga näbbet utgjorde djuret ett dödligt vapen. 

Fader Jeronimus kunde inte se på spektaklet, det var alldeles förfärligt, men sa ingenting. Han 

studerade männen runt avbalkningen i stället. Efter några timmar föreslog Bradley att de skulle 

lämna tillställningen. Han var äcklad och spyfärdig. 

pipa. 

- Skall vi titta på Dez nya båt? undrade han. 

- Har han skaffat ny båt igen? sa Jeronimus häpet. 

- Jadå, den är större. Bara vi slipper måla den också, svarade han skrattande och tände sin sura 

En skepp signalerade sin ankomst. Kanondundret drog allas uppmärksamhet till sig. Folk 

skyndade nyfiket till hamnen. Skeppet var illa skadat, som av strid. Seglen hängde i trasor och ett 

stort hål syntes i fören. 

- Det var som tusan vad hon ser ut! utbrast doktorn. 

- De har säkert skadade ombord, svarade Jeronimus. Kanske bäst att vi stannar om man 

behöver hjälp. 

Händelsen var precis lagom välkommen för att Jeronimus skulle glömma både sig själv och 

tuppfäktningen. Han kastade sig in i arbetet med att forsla skadade och sjuka till sjukhuset. 

Vagnarna gick i skytteltrafik. Bradley och hans medarbetare stod färdiga att ta emot alla. Fullt av 

chockade personer som inte behövde vård bara tröst, blev fader Jeronimus favoritarbete. Då kände 

han att han behövdes. 

En svårt sårad man reste sig upp från britsen. Hans brända händer var inlindade i tyg. Huvudet 

likaså. Bara näsan, munnen och ena ögat syntes. Han ropade efter doktor Bradley. 

sig ner. 

- Ni får inte vara uppe! Ligg ner så kommer jag strax, sa han barskt till mannen som lydigt lade 

- Thomas, gamle vän det är jag Pierre, sa mannen med svag stämma och sträckte ut en 

omlindad arm. Bradley tvärstannade och hans utrop av förvåning ekade i salen. Han böjde sig över 

vännen och kysste bandaget. 

- Pierre, käre käre vän, vad i alla dar! Är det verkligen du? Vi trodde aldrig vi skulle få se dig 

igen. Bradley skrattade och grät omvartannat, var alldeles omtumlad och lovade komma tillbaka 

om en stund. Han var tvungen att titta till en annan patient först.

Mellan operationerna gick han, jäktad och med plågat uttryck i ansiktet, från bår till bår och 

kontrollerade att alla fick hjälp i den stora salen som såg ut som ett slagfält. Många drog i hans 

rockskört och ville anförtro sig åt honom. Människor skrek och gnydde av smärtor medan andra 

sjönk in i den barmhärtiga medvetslösheten. 

Bradley skickade någon att hämta fader Jeronimus som kom klivande mellan bårarna. 

- Jeronimus, kan du vara hos mannen därborta tills jag kommer. Han pekade mot Pierres brits. 

Jeronimus nickade och klev dit med sin väska där bibeln, korset och sistasmörjelseutrustningen 

låg. Ännu ett förvånat utrop ekade i lokalen då han igenkände Pierre. 

Året var 1729 då Pierre kom tillbaka efter att ha upplevt en fasansfull resa i rykande stormar 

och hetsiga överfall. Seglatsen hade kunnat sluta i katastrof för det annars så välrustade och vackra 

spanska skeppet Proeza, som Pierre hade seglat därifrån med för många år sedan. Samma skepp 

som nu förde honom tillbaka i ett miserabelt tillstånd. 

Pierre fick sina brännskador behandlade och två kulor bortopererade. Han förbättrades för 

varje dag och snart var han återställd. En eftermiddag satt vännerna tillsammans i 

sjukhusträdgården, som var omgärdad av höga smidesstaket och en rejäl träport. De samtalade om 

vad som hänt under årens lopp och plötsligt utbrast Pierre: 

- Har ni hört att handeln - importen av opium har stoppats i Kina? Den är förbjuden numera, 

men kompaniet fortsätter genom smuggling få in det i landet och genom att muta kinesiska 

tjänstemän. 

Det förvånade ingen av dem. Kina var olikt alla andra länder på jordklotet. Ena dagen kunde 

kineserna vara översvallande artiga och timida. Gå med på nästan vad som helst, för att nästa dag 

eller dagen därpå ändra på allting. Inte gå att tala med. Kineserna var ett märkligt folk, alla var 

ense om det. Jeronimus drog sig till minnes att Isabella berättat om Philip i ett brev. Han hade 

kanske varit inblandad i kontroverserna och blivit skadad där. Jeronimus rös, fick gåshud över hela 

kroppen när han tänkte på de fasansfulla sammandrabbningar som försiggick på havet. Han bad en 

tyst bön att människorna skulle bättra sig. Lär de sig aldrig något av sina misstag? tänkte han och 

blev avbruten i sina tankar. Någon ropade på doktorn som med trötta steg försvann in i 

sjukhusbyggnaden. 

Då Bradley efter någon timme kom tillbaka till trädgården, var han upphetsad och andfådd. 

Hans ögonvitor var nästan självlysande i eftermiddagsljuset och håret stod på ända. 

- Kan du tänka dig Jeronimus... kan du gissa vem som är här? stammade han och gnuggade 

skadeglatt händerna. 

- Nej det är svårt. Biskopen...? 

- Kommer du ihåg kapten Gasnold? Kan du tänka dig, han kom krypande hit och ville ha hjälp! 

Kan du tänka dig det? 

- Fantastiskt! Fick han hjälp? Jeronimus gapade av förvåning medan Pierre inte fattade 

någonting.

- Jag skojade lite med honom. Det kändes gott efter allt det han utsatte oss för. Först nekade 

jag att ta emot honom, men efter det att han lovat mig guld och gröna skogar föll jag ju för hans 

otroliga charm. Han är dödligt sjuk förstår du. Han har Margita med sig. Båda lider av venerisk 

sjukdom i slutskedet, sa Bradley och sträckte fram handen där det låg fem stora guldklimpar och 

glimmade exotiskt i den allt mer mörknande dagern. 

- Oh du heliga! utbrast Jeronimus. Då kom han aldrig hem till England. Men varför sökte han 

inte bot i Victoria, det hade väl varit närmre för dem? undrade Jeronimus och höll guldet i sin 

hand, vägde det och kände den varma utstrålningen från den dyrbara metallen. 

- Victoriastationen ville inte ha med dem att göra. De blev utkörda därifrån. Kaptenen har fått 

sitt straff, sa Bradley och höll den nytända cigarren på en armslängds avstånd medan han belåtet 

tittade på den goda pinnen. Efter en stund fick han åter guldet i sin hand för att bevara det tills de 

kommit överens om hur det skulle användas. 

- Vi skall få diamanter också, men jag vet inte om man kan tro på det, framkastade Bradley 

efter att ha berättat för Pierre hela den långa historien om deras resa för flera år sedan.

30 

Åren gled förbi i allt snabbare takt. Isabella kunde inte förstå varför hon aldrig hann med det 

hon planerade. I och för sig var det inte så konstigt. Hon hade blivit äldre och redan vid trettiosex 

år hade hon grå silverstänk i sitt mörka glänsande hår. Arbetsbördan hade utvidgats sedan hennes 

älskade papa dött helt hastigt, bara femtioåtta år gammal. Det var förra året 1733, då han slet i sitt 

anletes svett ute i den gassande solen. Vinstockarna hade torkat i dalen, allt vissnade och dog i den 

svåra torkan. I bäcken sipprade vattnet långsamt och trögt. Det var som om berget försökte pressa 

fram dropparna med största svårighet och till slut kom det inget alls. Man försökte leda vatten från 

floden men det var försent. Vinstockarna dog och don José med dem. 

Eduardo, som också blivit gammal och trött, höll som bäst på att plantera nya vinstockar 

tillsammans med godsets folk. Ett påfrestande arbete i den dallrande hettan. Det var lika torrt som 

året innan, men man hade nu lånat oxar som drog vagnarna med tunnor som fyllts med vatten från 

floden. 

Eduardo, envis och ansvarsmedveten, ville inte överlåta sin del av arbetet till Rendy som nu 

blivit av med sitt arbete sedan några av de fina kapplöppningshästarna sålts till en högt uppsatt 

tjänsteman i Faro och de kvarvarande sålts till Spanien. Jack, som hade tröttnat på hästskötsel 

några år tidigare, sökte sig till tunnbinderikonsten och flyttade norrut. Kvar stod ett tomt hus med 

stora stallar, som familjen inte kunde utnyttja. Man letade förtvivlat efter en ny ägare, men det lät 

vänta på sig. 

Vemodigt tänkte Isabella tillbaka på de gångna åren, som hon i sin dagbok noga noterat, dag 

för dag. Philip hade inte svarat på hennes brev. Inget som helst livstecken hördes. Hon hade 

bestämt sig för att resa till England och söka upp honom, men kom aldrig iväg. Hennes mor hade 

blivit allvarligt sjuk och tvillingarna behövde hjälp och tillsyn. Åren bara rann bort. 

Tårarna sipprade nerför hennes tunna bleka kinder där hon satt i sitt rum som så många gånger 

förr och stirrade ut genom fönstret. Försökte känna efter om hon var lycklig eller olycklig och kom 

fram till att det inte gick att avgöra eller gradera. I stort sett var hon lycklig för det mesta, men 

saknade gemenskapen med en man. Kärleken till Manuel hölls fortfarande vid liv och blommade 

upp, blossade till en het eld då hon läste hans brev. Det hade inte hörts något ifrån honom på länge. 

Det oroade henne, men hon lugnande sig med att hade det hänt något skulle hon fått meddelande 

om det. Hon antog att han fortfarande var vid liv.

Emanuel hade mist sin syster Hedvig för några år sedan. Isabella kunde förstå hur svårt han 

upplevde det än om syskonen inte haft mycket gemensamt. Hon höll hans brev i handen och 

upplevde återigen känslan av samhörighet med honom. Emanuel berättade allting och i varje brev 

stod det att han älskade henne så högt att han inte vågade fria till henne. Hans kärlek skulle förgöra 

henne. Till en början tyckte hon det var trams och bortförklaringar, men nu förstod hon honom 

bättre. 

Till Dresden i Tyskland åkte han den 10 maj i fjol för att övervaka tryckningen av sina 

filosofiska och mineralogiska arbeten. Manuskriptet hade han skickat dit redan året före. Han hade 

fått tjänstledighet för att kunna resa, men hur vågade han? Frankrike och Spanien hade förklarat 

tyska riket krig och större delen av Lombardiet hade erövrats. Hur vågade han ge sig ut och resa 

och kanske hamna mitt i skottlinjen? undrade hon oroligt. Han hade farit till Prag och besökt 

gruvdistrikt och i september kom han till Leipzig. Tryckningen av hans verk började i oktober och 

nu i år hade det blivit färdigt i april. 

Han skulle resa hem till Stockholm i juli, skrev han. Stolt och glad kände han sig över vad 

resan bragt honom och recensionerna var mycket tillfredsställande. 

Han är nästan aldrig hemma. Det är ju ett omväxlande liv, men så oroligt som det är ute i 

världen, skulle inte jag våga resa någonstans, tänkte Isabella och läste vidare: " Det blev tre stora 

band (folianter) med många vackra koppartryck, som överlämnades till den lärda världen. Tiden 

gick inte helt och hållet åt korrekturläsning. Jag hann skriva ett litet verk DE INFINITO som 

handlar om det oändliga." 

Firmina kom plötsligt gråtande in till Isabella och kastade sig i hennes famn. Den nu 

fjortonåriga tonåringen hickade av krampaktig gråt. Hennes hår var ostyrigt och fuktigt. De två 

annars så prydliga flätorna hade lösts upp. Kläderna var blöta och fläckiga. 

- Vad har hänt? Vad är det? Isabellas röst var gäll och hjärtat slog volter i bröstet av oro. 

- Eduardo har drunknat, kved flickan och pekade ut genom fönstret. 

- Heliga Guds moder! Hur gick det till? 

- Han bar vatten. Hämtade och bar och så blev han visst yr eller mådde inte bra. Han ramlade i 

floden och försvann. Han togs av strömmen sa Pedro. 

- Var är Henrique? frågade Isabella medan hon sprang nerför trappan med Firmina tätt i 

hälarna. 

- Han är nere vid floden. De letar efter Eduardo. Alla på Vila Bela letar efter honom. 

- Säg ingenting till mama om det här ännu! Hör du det Firmina? Mama ligger och vilar sig. Jag 

vill inte att hon får en chock. Byt kläder och kamma dig! Vi ses om en stund, sa storasystern och 

for iväg ut genom porten för att hämta sin häst. 

Det blev en svår chock för dona Ana att mista sin bror. Rendy hade dragit upp honom en bit 

neråt floden, drunknad. Hans liv hade flytt likt fåglarnas flykt om hösten. Han hade nog gjort sitt, 

tänkte Isabella och var glad över att han i alla fall fick uppleva lyckliga år innan han blev 

entledigad av Gud.

Den nystartade tidningen hade gjort stor succé då den utkom och människor kunde läsa om vad 

som hände i landet och i Europa. Det lilla tryckeriet i Silves hade växt sig stort och fick inte längre 

plats i sina lokaler. Av en ren händelse pratade Rosalba bredvid mun då hon denna höstdag 

konsulterade tryckeriet. Hon ville ha tryckt upp visitkort för skomakeriet som reklam och 

framkastade då att Vila Vicosas hästgård var till salu. 

Senhor Juarez, tryckeriägaren, tog eftertänksamt av sig sin pincené och vände sig långsamt om 

där han satt vid sitt skrivbord. Rosalbas ord nådde hans öron då hon först talade med lärlingen, 

sedan med mäster Carlos som varit en av Dinis vänner. Senhor Juarez intresserade blick sökte 

Rosalbas knubbiga gestalt en bit bort i den röriga lokalen, där trycksvärtan satt sina tydliga spår 

överallt. Hans ögonbryn sköt upp i pannan och de blodsprängda ögonen blev stora av förvåning. 

Skvaller som nått honom, hade påstått att gården redan var överlåten och det hade retat honom så 

mycket att han fått sveda i magen. 

- Senhora, började han och vinkade henne till sig. Flickan neg djupt inför den stränge mannen 

vars anlete mjuknade. Munnen drogs till ett förtjust flin som blottade en brun tandrad. 

dag? 

- Jag skulle vilja veta ett och annat om gården. Tror ni det går för sig att jag besöker er mor i 

- Åh, ni är intresserad senhor! I så fall går det bra. Jag skall gärna förvarna henne om saken, 

neg Rosalba och drog sig hastigt bakåt då senhoren kommit alltför nära henne och en otäck lukt 

från hans mun träffat henne som en giftpil. 

Rosalba begav sig hemåt för att hämta häst och vagn, men det bar sig inte bättre, än att hon 

snubblade i nedförsbacken i ivern att delge modern nyheten. Hon hann observera järnräcket till 

vänster om sig och för att undvika det, föll hon till höger huvudstupa in i en vedhög, som var så 

dåligt staplad att vedklabbarna rasade med ett brak över henne. 

Mannen i skjulet bredvid rusade till undsättning och fick, under mycket svärande, fram en 

omtumlad och sargad dam, som han genast förlät då han såg hennes förtvivlade ögon. Han bar 

henne, på starka muskulösa armar, bort till bänken vid skjulet och satte försiktigt ned henne. 

ansikte. 

- Hur mår ni? frågade han och var rädd att hon skulle svimma då färgen vek från hennes såriga 

- Jag mår inte bra, pep Rosalba ynkligt och slöt ögonen då hon kände hans grova hand torka 

hennes ansikte fjäderlätt med en trasa. 

- Sitt kvar här, jag är strax tillbaka! 

Rosalba kikade med halvöppna ögon på den resliga gestalten vars mörka lockiga hår, slarvigt 

hopsamlat med ett band, nu föll oredigt över rygg och axlar då han hastigt sprang in i huset bredvid 

skjulet. När han skyndsamt återvände med en kopp i handen, slöt hon åter ögonen. 

- Här, drick detta så kommer ni att må bättre! 

Rosalba mötte hans oroliga blick, såg skrattrynkorna i ögonvrårna och de veka pojkaktiga 

ansiktsdragen. Hon rördes av hans omtänksamhet och öppnade läpparna för att ta emot drycken.

- Det är holländsk Genever, drick upp alltihop! 

Rosalba var inte inställd på att drycken skulle vara stark, svida och bränna i henne och ge en 

oljig smak i munnen. En våldsam hosta utlöstes som kom tårarna att rinna, men färgen på hennes 

kinder återkom. 

- Fy så illa det smakade! utbrast hon med ett blygt leende och mötte hans roade blick. Då 

lossnade skrattet och bubblade ur dem. 

Rosalba försökte resa sig men satte sig tungt ned igen då benen kändes ostadiga som om hon 

haft gummi i knäna. 

- Nej, sitt kvar så kan jag plocka bort träflisorna, om ni fått några! sa han och gled med sina 

fingertoppar granskande över hennes ansikte och händer. 

Hon njöt av beröringen, slöt ögonen och lät hans nariga hand smeka bort smärtan från 

skrubbsåren. Ilningar av välbehag for genom henne och världen tycktes försvinna. 

- Aj, det sticks! skrek hon plötsligt. 

- Sitt stilla... ah, det var en fuling! Triumferande drog han ut en kraftig träflisa ur hennes 

handflata och visade henne. Hans ansikte var otillbörligt nära hennes. 

- Ni är vackrare än någonsin senhora, viskade hans läppar tätt intill hennes. Hade ni inte varit 

gift med skomakaren, skulle jag kysst er. 

Rosalba blev rädd för sina omtumlande känslor, vände bort huvudet och föste mannen ifrån 

sig. Han reste sig och stod bredbent framför henne med händerna i sidorna. Han stod mitt i 

solljuset som en atlet och skuggade henne med sin starka kropp. 

- Tack för att ni tog hand om mig. Är ni Damião, snickarens son? 

- Ja det stämmer. Vi har träffats några gånger, men jag kände inte genast igen er. Kan jag 

hjälpa er hem? 

- Tack, jag vet inte om... Jag känner mig väldigt yr och konstig. Skulle ni vilja ha godheten att 

hämta min make? Vi bor inte så långt härifrån. 

- Jag vet! Tråkigt att vi inte får språkas vid ännu en stund, sa han och böjde sig ned och tryckte 

hennes ömma händer till farväl. Sedan gick han visslande med händerna i byxfickorna och 

försvann i backen. 

Ett lyckligt skimmer satt som fastlimmat i Rosalbas ansikte. Min Rodolfo är underbar på 

många sätt, men Damião lät mig uppleva något helt främmande, något berusande, något otillåtet. 

Kanske var det drycken som fick mig att känna så, tänkte hon och fnittrade åt sig själv, kisade mot 

solen och lutade sig behagfullt mot skjulets vägg. 

En stund senare körde kärran in genom den trånga passagen mellan vedhögen och häcken med 

gulblommande lagerträd och rödblommande hibiskusbuskar. Rodolfo hjälpte sin fru upp på 

kuskbocken medan snickarens son kastade lystna blickar på Rosalba. 

- Det är inte konstigt att du går och snavar, du är ju drucken! Du stinker som ett vinfat! sa han 

just då de anlänt hem och Rosalba fått hjälp att komma ned från kärran. På vingliga ben kom hon 

just att tänka på en viktig sak.

- Jag förklarar sedan, sa hon sluddrande. Kör mig till mama, det är viktigt! 

När Rodolfo tvekade och visade en butter surmulen min, kröp hon in i hans famn. 

- Snälla du, jag måste lämna ett besked till mama från senhore Juarez på tryckeriet. Han vill 

köpa hästgården. 

Maken hjälpte tigande sin fru upp i kärran igen och de satte fart mot Vila Vicosa. 

Dona Ana satt på terrassen vid pelargången och läste tidningen. Hon följde noga med i 

händelserna och bevakade särskilt krigens framfart. Detta året 1734 skrev Ryssland handelsavtal 

med England och fransk flotta seglade in i Östersjön och gjorde ett misslyckat försök att undsätta 

Danzig. Staden hade kapitulerat till ryssarna. Ryska hjälptrupper tillsammans med fransmän hade 

slagits mot tyskarna vid floden Rhen. 

Dona Ana gjorde korstecknet och suckade. Att det skulle vara sådan oro i världen. Varför kan 

de inte hålla sams? Girigheten och maktbegäret var skuld till mycket elände. Tankarna gick vidare 

till den döde maken, brodern och Dinis. Snart är det väl min tur. Den ene efter den andre kallar 

Gud hem. Måtte det gå fort när den dagen kommer, bad hon tyst. 

I samma stund anlände Rodolfos skrangliga och gnisslande kärra i ett stort dammoln. Dona 

Ana kände igen ljudet och gick dem tillmötes. 

famn. 

- Käraste flickan min, så du ser ut! utbrast modern och slog ut med armarna för att ta dottern i 

- Hon är full som en alika, retades Rodolfo som fått sig förklarat sammanhanget och nu såg 

händelsen med humor. 

- Det är jag visst inte! Mama, jag har glada nyheter! Kan du bjuda på något drickbart, men inte 

starkt, så skall jag berätta, sa Rosalba som gick med något stadigare ben och moderns arm om sina 

axlar. Rodolfo föredrog att spankulera runt bland byggnaderna och hälsa på gårdsfolket som tog 

siesta sittande eller liggande varhelst de befann sig. 

Hästgården blev såld till tryckeriet. Eduardos gård Vila Bela behölls av familjen så länge de 

hade vintillverkningen. Flera av slavarna hade blivit fria men de stannade ändå kvar på Vila 

Vicosa. Några nya slavar köptes inte in sedan don Josés tid, man tyckte det var omodernt och svårt 

att hantera. 

Den rolige och alltid glade Paulo gifte sig med Andrea efter att papa Pedro upptäckt deras 

förbindelse. Miguel, den sprallige livlige kusken, gifte sig med en flicka från staden och nya 

småttingar föddes och såg himlens ljus. Anauto hade gift sig med en förmögen fransyska, som 

Eliseo inte tyckte om. Men Eliseo var trött och sjuk och förlitade sig på Juanas hjälp och 

hängivenhet. Han var inte glad längre. Värken i ben och rygg plågade honom både natt och dag. 

Till Isabella anförtrodde han sig. Han hade funderat på att göra slut på lidandet. 

- Eliseo, gör inte det för egen hand! Min vän Emanuel du vet, han säger att Gud tillåter inte att 

man bär hand på sig själv. Man blir straffad när man kommer inom tröskeln till den andra världen.

Isabella var mycket upprörd. Gråtfärdig låg hon på knä vid farbroderns sida och försökte få 

honom att lyssna och förstå. 

- Alla medel är tillåtna i krig och kärlek heter det ju, påminde han Isabella och smekte ömt 

hennes hjässa. Detta är av kärlek till Juana som har rysligt besvär med mig, tillade han småleende. 

- Du får inte själv bestämma över när din tid är ute Eliseo. Överlåt det åt Gud som vet när det 

är dags. 

- Gud har väl inte tid att vara överallt. Jag är nöjd med mitt liv. Jag har varit lyckligare på 

gamla dar än jag någonsin kunde hoppats på. Min pombo, min duva, oroa dig inte för mig, sa han 

och tog hennes händer i sina. Sedan skålade de i Vinho Tinto och önskade varandras välgång den 

regniga decemberdagen. 

Det var sista gången Isabella träffade Eliseo. Ingen kunde klara ut om det var självmord eller 

olyckshändelse. Kanske var det olyckshändelse, Isabella ville tro det och inbillade sig det så starkt 

att det så småningom blev sanning. Eliseo hade med stor möda kommit upp på sin häst och ridit 

iväg till Sagresudden. Någon hade sett en man rida i hög fart rakt ut över klippkanten. Det var 

Eliseo och hans häst. Med båt hade man tagit hand om kroppen. Nu var han också borta, sextioett 

år gammal. 

För varje dödsbud och varje tragisk händelse, blev dona Ana allt svagare. Förtvivlan inom 

henne kom aldrig ut i ord, men hon grät ofta. Det tog hårt på övriga familjen, men de hade förmåga 

att genom arbete komma ifrån tankar och känslor som gnagde. Dona Ana hade inte mycket att ägna 

sig åt. Hennes hörsel var svag, likaså benen som bar på en tung kropp. Visserligen magrade hon 

men kroppen var utsliten, knäna och orken sviktade. 

Med två dödsbud på ett och samma år, kunde man inte räkna med någon glad och trevlig jul. 

Inte som barndomens jular, menade man, för nu var deras hjärtan uppfyllda av stor svart tomhet 

och saknad efter de bortgångna. Men mitt i julbrådskan hade tvillingarnas fjortonårsdag firats i all 

enkelhet. Familjen hade samlats och gåvor utdelats. Vänner och grannar gjorde denna dag, den 

tjugoandra december, till ett oförglömligt minne. 

- I det här tempot kommer snart ingen av oss att finnas till. Så Jesus, se till att det går 

långsammare med hämtningarna! sa Isabella till krucifixet på kvällen innan hon somnade.

31 

Hängmattan gungade långsamt i den ljumma kvällsbrisen som smekte Jeronimus ansikte. 

Tårarna skymde blicken, brevpapperet blev vått. Han läste Isabellas brev och förtvivlan växte inom 

honom. Han önskade att han varit hos henne i de svåra stunderna då de anhöriga gått bort. Lämnat 

jordens yta för alltid. Det var ofattbart svårt att begripa än om han visste vad döden innebar. Den 

var slutgiltig. Den var påfrestande för anhöriga men säkert en befrielse för den döde. Hans 

filosoferande utmynnade i just ingenting och avbröts av att Bradley och fader Alfontius ropade på 

honom. De ville ha honom med till staden, men han kände inte för att gå någonstans. 

- Har det hänt något särskilt? frågade Bradley som såg brevet i handen då Jeronimus försökte 

stoppa ner det i rockfickan. 

- Ja det kan man nog säga. Den ene efter den andra dör därhemma. Det är så mycket som 

förändras. Växer upp och försvinner, suckade han. 

- Då behöver du lite omväxling i bekymmerna, sa Bradley. De satte sig på terrassen för att tala 

om de dåliga nyheterna och Bradley tände en cigarr. 

- I fjol dog min far av värmeslag. I år dog min farbror och morbror strax efter varandra. Min 

mor är sjuk och allt verkar upp och nervänt, åtminstone för mig. Min syster Isabella håller 

ställningen, men jag befarar att hon inte orkar i längden. Jag måste hem. Jag måste hem, Thomas! 

Jeronimus sökte fader Alfontius blick för att se hur han reagerade. Doktorn sa: 

- Självklart att du skall åka hem gosse. Du kan ju åka tillsammans med Pierre. Doktorn 

dunkade Jeronimus i ryggen som en uppmuntrande gest och talade om de kvarvarande 

guldklimparna som han kunde få. 

- Har du fler kvar? undrade Jeronimus förvånat. 

- Ja alla gick inte till båten och diamanterna växlade jag inte ut. 

- Tänk om biskopen inte låter mig resa hem? 

- Häng nu inte läpp som en flicka som inte blev av med oskulden, skattade han och bad genast 

om ursäkt för sitt vulgära uttalande, men han hade varit i närheten av Pierre igen. 

Fader Alfontius älskade att leka sekreterare och lovade ta sig an skrivelserna till både påven 

och biskopen, men Jeronimus hade inte tålamod att vänta. Redan dagen efter red han direkt till 

biskopen för att få ärendet överstökat. Biskopen menade att det var mycket olägligt att resa. Han

kunde inte ge sådant tillstånd. Bara påven kunde bestämma det, men å andra sidan hade Jeronimus 

inte varit ledig under alla år han varit i tjänst, så kanske ändå... 

Jeronimus red hem med lättat hjärta. Han kanske skulle få resa. Nu var det bara för honom att 

vänta på besked från påven. Det hade verkat på biskopen som om han ville trilskas, det retade 

Jeronimus. Alltid skulle det vara så invecklat och svårt och ta en evinnerlig tid när man bad om 

något. 

Väntan blev lång och för att fördriva lediga stunder arbetade Jeronimus, Bradley och Dez på 

båten som de tre delade på och döpte till Aurora, Morgonrodnad. Många underbara sjöresor med 

denna hundraåriga skonertriggade pinass, hade de gjort tillsammans under åren som gått. 

Upplevelserna satt för alltid inpräntade i deras medvetande. De hade seglat både söderut och norrut 

men aldrig vågat ge sig över det stora havet. Segelfartyget var för litet och för primitivt för sådana 

bravader. 

En tidig morgon seglade de ut på en fisketur. Samtidigt fick Pierre resa med till sydligare 

trakter där de lämnade honom för att handla med gruvarbetare. Då de övriga var på hemväg utbröt 

stormen. 

- Ohoj Bradley, segla för babords halsar! skrek Dez och försökte överrösta dånet från vågorna. 

Vinden piskade och slet i seglen och Dez, som befarade att allt skulle gå överstyr om inte 

rorgängare Bradley hörde uppmaningen, trevade sig iväg över det hala styrbordsdäcket för att 

hjälpa till med manövreringen. Jeronimus följde efter och skrek: 

- Vad betyder det? 

- Segla med vinden in från babords sida! Naturen måtte ha en outtömlig reserv av raseri! skrek 

Dez och fick i detsamma se rorkultens fäste svikta vid rodrets hjärtstock. 

Farkosten lyckades ta de tre männen in i en skyddad vik där båten strandade med knäckt 

rorkult och bruten roderskädda som fick roderlinorna att fladdra fritt. Utmattade och genomvåta 

slängde de sig i sanden. Några indianer fick syn på dem och med förenade krafter lyckades de dra 

båten längre upp på land. Den var illa skadad och medan den lagades med indianernas hjälp hade 

Jeronimus undervisning i indianbyn. 

Farkosten blev tillfälligt reparerad och kunde tas i bruk en vecka senare, men det var nästan ett 

mirakel att de kom hem igen. Den ena anledningen var att indianhövdingen ville gifta bort sin 

dotter med doktorn. Den andra att han ville ha Jeronimus till sin arvtagare. Hans son hade blivit 

dödad av giftpilar från den stridbara och hetlevrade stammen i bergen, så hövdingen var tvungen 

att utse någon annan. Att det var en vit man, präst med skadat knä och en del andra skavanker, 

hade ingen betydelse. 

Dez hade mycket roligt åt det hela och undrade om inte han också kunde få en position i 

stammen. De tre hörde liksom ihop så det gick inte att dela på, lät han hövdingen förstå. Att det var 

på skämt, begrep inte gubben. Han bestämde på stående fot att Dez var lagom vacker för att gifta

sig med hövdingens brors änka och samtidigt bli medicinman. Det såg han ut att duga till. Alla tre 

protesterade högljutt. 

- Mina ord är lag, sa hövdingen och därmed basta. Inget mer att diskutera på den fronten. 

Änkan var trånsjuk och kelig. Dez hade allt schå i världen att hålla henne på avstånd. Hon 

smög in i hans hydda om natten och vad där försiggick ville man inte tala om. Jeronimus fick 

under ett dygn uppleva hur det kändes att vara kronprins och Bradley, stackarn kunde inte ta ett 

steg utan att den unga vackra dottern hängde honom i rockskörten. 

Då tredje natten kom med klart månsken, smög männen ombord på båten. Med fara för livet 

drog de upp ankaret och i stiltje gled farkosten ljudlöst ut ur viken med tidvattnet. När gryningen 

kom kunde de sätta segel. Ett trasigt vindpinat visserligen, men ändå. De skrattade hjärtligt åt 

upplevelsen, pikade varandra och hade trevligt där de vistades på däcket medan man fiskade för att 

få något att stoppa i de tomma magarna tillsammans med blöta skorpor. 

Färden gick långsamt och då ett våldsamt åskregn drabbade dem, blev Dez orolig att rorkulten 

åter skulle skadas. Men ovädret drog bort och efteråt sträckte sig en väldig regnbåge över havet 

som en ståtlig portal. Med båda benen stod den fast förankrad vid horisonten i några minuter. 

Jeronimus tankar gick då till Teneva. Hur hade hon det? Han kände en inre glöd som om han 

druckit rom en kylig dag. Han trevade med handen över bröstkorgen och upptäckte till sin förfäran 

att han tappat indianhalsbandet. Under en kort stund bearbetade hans tankar teorierna om vad som 

skulle hända, men han fick snart annat att tänka på. 

- Titta segel föröver! ropade Bradley. 

Dez rotade fram skeppskistan bland bråtet på det smutsiga däcket. Kistan var fastsurrad vid 

högmasten och till hans glädje oskadad. Ivrigt tog han fram tubkikaren och spanade norrut. 

Jeronimus och Bradley väntade tyst men otåligt och då de såg Dez ansikte blekna under den mörka 

hudfärgen, blev de oroliga. 

- Vad ser du? Vad är det för en? 

- De är lite för långt bort för att jag skall kunna svara på det. Kanske kan det vara en brigantin. 

Dez lämnade över kikaren till Jeronimus, som bara kunde konstatera att det var ett tvåmastat 

segelfartyg som närmade sig alltmer. 

- Hon har råsegel på fockmasten och gaffelsegel och toppsegel på stormasten, sa Dez efter en 

stund. Han sänkte kikaren, satte upp foten på en tunna och stirrade norrut med handen under 

hakan. 

- Vad innebär det? undrade Bradley som varsamt skötte manövreringen. 

- Vanligtvis är en brigantin ett sjörövareskepp, men det här kan vara en gammal brigg. 

Männen stod tysta och iakttog det främmande skeppets rörelser. Över deras huvud lyste solen 

mellan molntussar och kastade gyllene reflexer på vattnet. Det var bara ljudet av fräsande 

skummande saltvatten som hördes, då bogen klöv det åt sidorna.

Bradley överlämnade rodret till Dez och tände en cigarr. Jeronimus stod fortfarande orörlig i 

fören, sökande med blicken in mot klipporna på land och på skeppet som antingen skulle passera 

dem eller borda dem. 

- Jävlar... Det är turkar! utbrast Bradley och överlämnade kikaren till Dez, vars käkmuskler 

rörde sig böljande under den mörka glansiga huden. 

- Vad gör vi om hon kommer hit? undrade Jeronimus. 

- Vi har inte mycket att välja på. Det tar någon timme till innan tidvattnet låter oss komma 

närmre land. Vi kan inte fly undan dem. Jag föreslår att Jeronimus tar fram det röda pulvret som 

finns i burken i kistans sidofack. Blanda i vatten så det blir en tunn gröt, uppmanade Dez. 

Jeronimus gjorde som han blivit tillsagd, men förstod inte vad den kletiga massan skulle användas 

till. Under tiden surrade Dez fast rodret i ett stadigt läge och sa: 

- Vi smörjer det här i ansiktena, på våra skjortor och händer och spelar döda. 

En sista blick på brigantinen talade om att hon stävade rakt emot dem i god fart. Auroras trötta 

besättning intog sina platser på däcket väl synliga i fören. Bradley halvliggande mot masten intill 

styrbords sida. Jeronimus låg på rygg mot väggen under relingen och Dez låg på magen spretande 

med armar och ben. En stor röd fläck hade färgats på hans ljusa bussarong, som om han fått ett 

dödande hugg i ryggen. 

Jeronimus smekte sakta Auroras däck med stela rödfärgade fingrar. Kanske skulle de dö på 

riktigt, kanske Morgonrodnaden skulle bli en flygande holländare, tänkte han och bad att de fick 

överleva. 

- De tänker dreja bi, viskade Bradley som från sin plats kunde, med halvöppna ögon, iaktta 

turkarnas förehavanden. Rädslan stegrades inom honom och fick honom att darra i hela kroppen då 

han såg raden av väderbitna ansikten blicka mot dem. Ansikten med skägg eller mustascher av 

olika modeller, färger och storlekar. I deras bälten glimmade knivar och pistoler. De var utan 

tvekan kapare. 

Bradley blundade och väntade på att bli omgiven av vildarna. En stöt kändes och det hördes en 

dov duns, som då man släpper en väl mogen pumpa från hög höjd ned mot en kullerstenslagd gata. 

Turkarna skrek och hade ordväxlingar på sitt obegripliga tungomål. Bradley öppnade ögonen och 

kikade mycket försiktigt på den med armarna fäktande skaran tätt intill Auroras reling. Ett 

ögonblick trodde han att de skulle klättra ombord, men de högröstade piraterna tystnade plötsligt 

för att sedan i kör anropa Allah och utropa hans härlighet och storhet medan deras skepp långsamt 

avlägsnade sig. 

- Jävla herrelösa hundar, fanatiska hedningar, mumlade Bradley och kröp efter en stund bort 

till Dez som rullade över på rygg. 

- Vi ligger kvar tills de hunnit utom synhåll, sa Dez och kravlade till vattentunnan och hämtade 

en skopa läskande vatten åt sina vänner. 

- De prejade oss inte, hur kan det vara? Jeronimus låg på magen och stöttade huvudet i 

händerna, förundrad över att han fortfarande levde.

- De såg våra trasiga segel och ingen vid rodret och antog att det var ett dödens skepp, sa Dez 

och hämtade ännu en skopa vatten. 

- Turkarna brukar väl inte vara i dessa farvatten? sa Manuel 

- Inte så ofta numera, men tydligen har de utökat sin verksamhet igen, sa Dez och kikade över 

relingen mot horisonten. 

- De blev nog besvikna över att inte få strida. Deras tro lovar dem att komma direkt in i Islams 

paradis om de dödas av oss kristna. Ett paradis som är en vacker trädgård där de kan festa och roa 

sig med jungfrur i evighet. Jag kan förstå att de föredrar den himmeln framför vår, som utlovas av 

våra präster, där det varken finns mat eller upptåg, bara harpor och helgonglorior och ett 

evinnerligt psalmsjungande. 

- Fy Thomas! Du borde skämmas! utbrast Jeronimus och reste sig i sittande ställning. 

Dez lossade repen runt rodret och man tvättade hjälpligt av sig rödfärgen medan farkosten 

envist och villigt seglade vidare hemåt. 

Fader Alfontius hade gjort ett gott arbete medan Bradley och Jeronimus roat sig. Biskopens 

besked väntade på Jeronimus och alla på stationen väntade på ett livstecken men då det dröjde, 

befarade man att de omkommit på havet. Glädjen blev därför stor vid återkomsten. Trötta och 

hungriga stapplade de inom dörren och kunde knappt stå på benen. Förskräckta ögon och 

överraskande rop hördes från de mötande vännerna då de såg blodiga och sönderrivna kläder. 

- Det är ingen fara, det är bara rödfärg! skrattade Bradley och Jeronimus betygade att de var 

helt oskadade. 

De firade och drack sig berusade lite till mans och historien spred sig säkert till biskopens 

öron, men det struntade man i. Det var också en slags avskedsfest för fader Jeronimus som hade 

fått två års ledighet och beräknades resa i januari med samma skepp som Pierre. 

I väntan på avresan hade Jeronimus mycket att förbereda och snart stod julen och knackade på. 

Han behövde inte hysa bekymmer för skötseln av missionsstationen, ty fader Alfontius skulle 

överta chefskapet under bortavaron. På lediga stunder ägnade han båten all sin tid. Den lagades, 

målades och fick nya segel. Jeronimus kände sig stolt där han satt i sanden denna sena 

januarieftermiddag och beundrade Aurora. Deras skötebarn. Han skulle komma att sakna henne 

allra mest, men att få resa hem betydde mer än något annat. Tankarna fick fritt utlopp. Han var så 

upptagen att han inte märkte flickan som kom ridande på en mulåsna. Inte förrän hon var tätt inpå 

honom, reagerade han med en knappt hörbar viskning. 

- Teneva! Han reste sig och gick henne till mötes medan hjärtat hamrade i hans bröst av 

förvåning blandat med glädje och oro. Hon såg ledsen ut. 

- Det var länge sedan vi möttes fader. Hur är det med knät?

- Tack jag reder mig ganska bra. Hur mår du? Hur har du det? Ivern över att få veta tog nästan 

överhand. Han hade svårt att behärska sina känslor. Helst ville han ta henne i famn och kyssa de 

sorgsna ögonen, men han stod stel och rak som en överste, vågade inte gå för nära henne. 

- Jag har länge försökt komma till missionsstationen men inte vågat. Jag måste få tala med dig. 

Hon gled smidigt ner från åsnan och gick långsamt emot honom. 

- Nej Teneva! Nej kom inte nära mig! Någon kan se oss! sa han och värjde sig med båda 

händerna samtidigt som han backade två steg. 

- Jag är mycket olycklig. Jag är inte sjuk men mår inte bra. Jag kan inte stanna hos min man. 

Jag måste bort härifrån. Du kan inte göra något åt det fader. Jag ville bara se dig en gång till och 

säga farväl. Jag tar mitt barn, en pojke med mig och reser till Mexico snart. 

Stora tårar rann sakta nerför hennes tunna kinder som bleknat under den gyllene huden. Hon 

har magrat men är vackrare än någonsin, tänkte han. 

- Teneva, vad skall jag säga? Är det ingenting jag kan göra för dig? Utan betänkande drog han 

in henne i sin famn. Han orkade inte se henne så förtvivlad. Tätt omslingrande stod de tysta en 

stund och kände varandras närhet, varandras dofter och glöden som pyrde inom dem. Han kysste 

hennes hår, hennes öra och ögon. 

Bradley hade ledig kväll, men slutade en timme innan ledigheten inföll denna sena 

eftermiddag. Därför beslöt han att rida till stranden och titta till båten. Kanske var Jeronimus där? 

Eller kanske Dez? 

Just som han närmade sig stranden fästes blicken på två personer som kärvänligt kramades. 

Bradley log och höll in hästen. Gömde sig bland palmerna för att inte störa de älskande. Han kunde 

inte genast urskilja vem de var. Efter en stund upptäckte han Jeronimus häst. Förskräckelsens heta 

våg genomfor honom. Han blev svettig under hatten och torkade sig. Skulle han ingripa? Avbryta 

innan de gick för långt? Hur kunde Jeronimus vara så dum? Utsätta sig för skvaller nu igen? Bli 

förrådd? 

Han hann knappt tänka tanken till slut förrän ljudet av galopperande hästar nådde honom. 

Ljudet kändes i marken också. Tiotalet indianer tvärstannade en bit från paret på stranden. 

Upprörda röster hördes, hästar gnäggade och frustade, sparkade med hovarna i sanden. Kvinnan 

skrek. Skott avlossades och kvinnans ångestfyllda skrik blandades åter med palmbladens rasslande. 

Det måste vara Teneva, tänkte Bradley. 

Jeronimus hörde inte ryttarna komma. Helt handfallen stod han då Teneva med ett skrik slet sig 

ur hans famn och rusade mot åsnan. Hon hann bara halvvägs då hennes make med följe stannade 

ett kort stycke från Jeronimus i ett moln av uppvirvlad sand. Indianernas bistra ansikten blickade 

hotfullt med iskalla ögon på de försvarslösa. Tenevas make red, mellan sin bror och en svåger, 

några steg längre fram och stannade. Övriga följet satt avvaktande på oroliga hästar.

- Kom hit min hustru! befallde maken barskt. Teneva svarade inte, bara skakade på huvudet 

och tog några steg sidledes mot Jeronimus. Männen höjde sina gevär, satt blickstilla och bistra. 

Gevärspiporna pekade olycksbådande mot båda två. 

- Kom hit! upprepade han. Annars skjuter vi prästen! 

- Oh nej! Teneva kastade sig i Jeronimus famn samtidigt som skottet brann av och träffade 

henne i ryggen. Andra skottet träffade Jeronimus vänstra axel och det tredje i vänstra armen. 

Intensivt brännande smärta genomfor honom. Långsamt segnade han ned på knä fortfarande med 

Teneva i famnen. 

- Käraste förlåt mig. Jag älskar dig. Ville skydda dig. Vill inte du skall dö. Res hem Jeronimus! 

Res hem! 

Teneva viskade fram orden med stor ansträngning. Blod pulserade fram ur den halvöppna 

munnen, ögonen slocknade och huvudet föll åt sidan. Hon var död. 

Det svartnade för Jeronimus ögon och han föll omkull. Hållande Tenevas hand, var han 

övertygad om att de skulle följas åt in i döden. 

Bradley jagade på hästen och kom ut ur palmlunden just då tredje skottet ekade. Hästen 

tvärstannade. Doktorn vågade inte ingripa. Vågade inte riskera att komma i onåd hos de uppretade 

och farliga indianerna. De kunde hämnas. Han såg hela sceneriet framför sig och kände en fruktan 

så stor och så massiv att han ville skrika högt och rusa fram till de sårade. Samtidigt kom vreden 

som nästan förlamade honom. 

Mannen i mitten som skjutit första skottet gled snabbt ner från sin häst. Sprang till Teneva och 

tog henne på starka armar som vore hon en trasdocka. Sparkade till Jeronimus livlösa kropp, gick 

med långa steg till sin häst utan att röra en muskel i ansiktet. Det var som hugget i sten. Mulåsnan 

hämtades och följet red bort med Teneva hängande över mannens häst. 

Måste ha varit hennes make, tänkte Bradley som nu skyndade fram till den orörlige Jeronimus. 

Allt blev plötsligt så egendomligt tyst. Inte ens måsarnas skri hördes. Inte en vindfläkt kändes. 

Bradley reste sig omtumlad sedan han hastigt undersökt skadorna på vännens kropp. Jeronimus 

var medvetslös och blödde kraftigt. Bradley rev hans skjorta i strimlor och band provisoriskt om 

såren och tittade sig förtvivlat omkring. Hans förtvivlade rop på hjälp gjorde ingen större nytta, 

men skotten hade hörts vida omkring. Från den stunden var allt panik. En ohygglig mardröm tog 

sin början. 

Arbetare från hamnen kom springande. Jeronimus stönade svagt när han lades på filten som 

fanns fastsurrad vid sadeln på Bradleys häst. Fyra män sprang därefter till hamnbyggnaden med 

honom liggande i filten. Där hämtades en vagn som for direkt till sjukhuset med honom. Dez, som 

också hört skotten, kastade sig upp på sin häst och följde efter. 

Bradley kallade in all tillgänglig personal och operationen kunde börja. I fem timmar kämpade 

läkarna med Jeronimus kropp. Hjärtat stannade två gånger under deras kamp. Ute i 

sjukhuskorridoren satt vännerna och bad innerligt, gråtande och kvidande. På stationen likaså.

Ingen släppte greppet om Jeronimus, han fick inte dö. Gud måste ha förbarmande så han fick 

komma hem och se sitt land igen, möta sin familj, bad man. 

Långsamt kom färgen åter i hans bleka ansikte. Han vaknade ur medvetslösheten och öppnade 

ögonen. Förvirrad viskade han något. Bradley böjde sig ned och lyssnade. 

- Kommer jag att dö Thomas? 

- Nej, du klarar dig. Krisen är över, sa han leende och lyckligt förvissad om att det var så. 

- Hur illa är det? Vad hände? 

- Du blev skjuten med två skott. Kulan i armen har vi tagit bort, men skottet nedanför axeln har 

vi inte hittat. Vi kan inte förstå vart kulan tagit vägen. Inte kan vi sprätta upp hela dig för att ta ut 

den. Säkerligen kapslar den in i sig och blir helt ofarlig, svarade doktorn och tryckte hans händer 

som en fast försäkran. 

Elva dagar tog det innan den höga febern gav med sig. En inflammation hade tillstött men 

verkade nu att ge med sig. Vännerna som skiftats om att vaka hos honom kunde nu med lätt hjärta 

se förbättringen. Vad som oroade Bradley mest, var att skeppet som skulle föra hem Jeronimus, var 

på ingående. Avgången skulle ske om bara fyra dagar. 

Pierre hade återkommet och satt hos sin vän så ofta han kunde. Jeronimus låg till sängs för det 

mesta, men blev ordinerad av Bradley att ta promenader i sjukhusträdgården. Tålmodig och 

förväntansfull inför hemresan förbättrades stadigt hans tillstånd. Såren läktes, men han hade ont i 

bröstet och var lam i vänster arm vars muskel hade varit mycket söndertrasad. Bradley var inte helt 

nöjd med resultatet då han tog en sista undersökning av Jeronimus. 

resan. 

- Lova att du genast uppsöker en doktor när du kommer hem! Och kontrollera febern under 

- Om det behövs ja, svarade Jeronimus uppspelt och glömde bort smärtan för en stund. Det var 

ödets nyck att olyckan hände just som jag skulle resa hem och att Pierre reser med. Det kan ju inte 

vara bättre ordnat. Jag är bara så ledsen att Teneva dog. Jag kan inte förstå varför hennes man sköt 

henne och inte dödade mig. 

- Hon skyddade dig med sin kropp. Hon blev din sköld. De trodde nog att de dödat dig också. 

Teneva måste ha älskat dig högt, sa Bradley lågmält och halvt frånvarande. Han var mycket 

betänksam. Tyckte inte om att släppa iväg patienten så snart. 

- Jag skall ta hand om honom, oroa dig inte, sa Pierre övertygande. 

Med det beskedet och med allas välgångsönskningar om god resa och snabb hälsa, gick 

Jeronimus, med matrosers hjälp, ombord på Caricia. Han hade kunnat segla med Absalon och 

kapten Kendall, som han träffat många gånger i hamnen under de senaste åren och som forslat 

många av hans brev över till hemmet, men Caricia fick det bli. 

Så fick han äntligen träffa befälhavaren, Ferdinand Cavaco, som tog det som en hederssak att 

forsla hem Isabellas bror välbehållen. Han stod vid relingen och tog emot då Jeronimus kom 

ombord i sällskap med Pierre som i en näverkorg bar en liten sköldpadda vilken Jeronimus skulle 

få i present och vars namn Sorte, skulle ge lycka och tur till vännen. Seglen var satta, landgången

drogs in, förtöjningarna lossades och skeppet seglade ut med vindens hjälp denna regntunga och 

disiga januaridag. Vännernas sånger klingade långt ut till havs och snart syntes det ståtliga skeppet 

bara som en liten prick vid horisonten.

32 

Det nya året hade just fötts till kyrkklockornas klang. Jubel och glädje lyste omkring 

människorna i Silves. Alla gick denna nyårsnatt och önskade varandra Próspero Ano Novo! Gott 

Nytt År! Isabella hade följe med Rosalba och Rodolfo och i släptåg kom tvillingarna, dansande och 

hoppande med lustiga hattar som de själv tillverkat av papper. De hade hört om den engelska seden 

och tyckt att den var så lustig. Det dröjde inte länge förrän fler och fler anammade bruket av 

nyårshattar. Fran och Felipe firade nya året hos goda vänner. Dona Ana var hos Pedros där Belinda 

också var inbjuden. 

Isabella kände inte den riktiga glädjen. Kanske var hon för trött. Hon visste inte varför. Inne i 

kyrkan hade hon bett för Manuel, bett att han skulle komma hem sedan han fått guld i sin hand, 

men hon visste också att jesuiterna nästan aldrig fick någon ledighet. Det var bara så. Ändå 

hoppades hon och kysste sin ring. Den blodröda stenen, rubinen, hade glimmat ovanligt mycket i 

det svaga kyrkoljuset. De vita stenarna gnistrade som ville de skicka nyårshälsning från Manuel. 

Hon kom att tänka på den brännande smärtan från vänster axel ner i bröstet som hon känt av 

sista tiden. En värk som höll i sig några timmar dagligen. Hon hade inte sagt något om det till sin 

mor. Hoppades att det skulle gå över, men i kyrkan kom det igen. Måtte jag inte fått fel på hjärtat, 

tänkte hon. Måtte det inte vara något allvarligt. Hon hade ju ingen aning om att vid samma 

tidpunkt som det onda började, hade hennes bror skadats. 

Isabellas onda kramper försvann av sig själv. Plötsligt var smärtorna borta och kom inte 

tillbaka. I slutet av vårmånaden februari 1735 stod hon uppe på terrassen och tittade drömmande ut 

över dalen. Den ljumma kvällsluften fick henne att glädjas åt det kommande arbetet på godset. Hon 

kände sig lättad att ha pålitligt folk som tog hand om det mesta, men hon var chefen som höll ett 

vakande öga på allting. Skolan var hennes allt. Tillsammans med Gabrielle uträttade de små 

underverk med barnen. "Det som stort sker, sker tyst" brukade Gabrielle säga när någon förvånade 

sig över Isabellaskolans framåtskridande. Tvillingarna hade fått sina första års undervisning i 

jesuitskolans regi, men nu flyttade de över till Isabellaskolan på egen begäran. Inte för att få sin 

syster som lärarinna utan för att slippa det evinnerliga religionsutövandet och den stränga 

militäriska disciplinen.

Skymningen sänkte sig sakta över staden och dalen, allt andades frid och harmoni denna kväll. 

Isabella stökade med möblerna, hade burit upp dynorna för att eventuellt under morgondagen 

utnyttja vårens välgörande solstrålar. Konstigt, tänkte hon, att våren kan ha en så sprittande 

inverkan på en. Precis som allt vaknar till liv. Vi människor är som växterna. Vi knoppas, grönskar 

och blommar också. 

Hon drog djupa andetag, sög in den friska luften som vore hon ett törstande träd. Med 

armbågarna på balustraden, stöttande huvudet i händerna och väl till mods, kisade hon mot 

fåglarna som kretsade oroligt och flaxande över kullens brant. Deras skri ekade entonigt över 

omgivningen. Nu var det nästan helt mörkt. Plötsligt skymtade hon någonting nere på vägen. Ett 

svagt dammoln syntes. Något rörde sig. Svagt ljus flimrade till och försvann. Andningen ökade och 

hjärtat dunkade. Hon spände hörseln, tog sin lykta och med tusen olika tankar i huvudet, sprang 

hon mot vägen. 

Långt nedåt den smala steniga vägen kom en vagn rullande. Ljudet hördes tydligare nu, ett 

dovt mullrande som av åska på avstånd. Gnäggandet från hästar nådde henne och det ynkliga 

lyktskenet från vagnen hoppade som en liten lysmask i mörkret. Hennes hjärta dunkade ännu 

hårdare. Svetten bröt fram på pannan. Vad var det hon kände? Rädsla, oro, förvåning? 

Hon sprang bort till klockstapeln och drog i klocksträngen som i panik. Gårdens folk rusade ut 

ur sina hus och trodde elden var lös. Varför handlade hon så? Varför tillkalla folk bara för att en 

vagn kommer om kvällen? Hon visste inte. En instinkt, en spontanhandling? 

Fyrspannet stannade med vagnen vid infarten i ett virvlande moln av torrt grus. Gårdens folk 

och Isabella höll sig i bakgrunden medan Pedro och Miguel gick bort till kusken. Efter några 

minuter, långa som en evighet kom Pedro och Miguel gående med en man mellan sig. Han tycktes 

hänga i luften, benen rörde knappt vid marken. 

- Åh, det är nog Fernando som varit i stan och supit sig full, men han brukar inte komma hem 

förrän dagen efter, sa en av arbetarna och gick skrattande in till sig. Isabella skämdes och tänkte 

hastigt ut vad Fernando skulle få höra, om det nu var han som skrämt upp henne. 

Hon skulle just till att gå in då Pedro ropade henne till sig. Med raska steg gick hon på den 

välkända marken och höll upp lyktan framför mannen. Ett förfärat rop, blandat med förvåning, 

chock och glädje, kom över hennes läppar och ekade bland husen. Gårdens folk stannade i sina 

rörelser. Stod som bildstoder huggna i berget. 

- Manuel! Manuel! Hon kände hur benen vek sig under henne. Hon vacklade till men blev 

stöttad av framrusande tjänstefolk. Omtumlad, utan att riktigt fatta situationen, gick Isabella före in 

och gjorde plats för sin bror i storstugans soffa. Efter kom Rendy med en näverkorg och Manuels 

säck och väska. 

På dona Anas önskan iordningställdes genast ett rum som stått oanvänt i många år. Det låg 

vägg i vägg med kontoret. På så sätt slapp Manuel gå uppför trapporna. Sköldpaddsflickan Sorte,

som blev familjens maskot, vandrade runt längs väggarna i en energisk, outtröttlig rytm både natt 

och dag medan skalet knackade i väggarna och talade om var hon befann sig. 

Familjen hade läst brevet som doktor Bradley skickat med för att ge en upplysande bild om 

olyckan och en redogörelse om Manuels tillstånd. Ingenting nämndes om hur nära dödens brant 

han befunnit sig eller att Teneva varit inblandad. Läkaren från Albufeira ville skicka patienten till 

stora sjukhuset i Lisboa, men läkaren i Silves protesterade. Manuel skulle inte klara resan och man 

kunde inte göra mer för honom därborta än vad man gjorde på hemmaplan. Inflammationen i 

kroppen kunde inte hejdas. Operation var utesluten. 

Isabella satt dag och natt vid hans sida. Hon sov knäböjande vid hans säng där han låg stilla 

och tålmodig. Hans krafter sinade alltmer och han orkade varken gå eller sitta längre. Gabrielle 

undervisade ensam i skolan, medan Isabella tagit ledigt, men fick hjälp några dagar i veckan av 

kyrkan som villigt ställde sig till förfogande med undervisning. 

Dona Ana tog det förvånansvärt lugnt med sin sons hemkomst. Hon kände på sig att döden låg 

på lur. Något hopp om att Manuel skulle överleva hade hon inte, men trots det stoppade hon 

örtmediciner i honom för att motverka diarrén och febern som utmärglade honom. Sedan hon fått 

veta att gevärskulan nedanför axeln inte blivit borttagen, stod det klart för henne att den vandrade 

ned i bröstet och att blyförgiftning tillstött. Det var bara en tidsfråga innan den nådde hjärtat. Hon 

bad, åkte till kyrkan och tände ljus för att blidka de högre makterna och var tacksam att han fick 

komma hem innan döden hann slå till. 

- Isabella min älskade, jag är hos dig nu. Vi skall aldrig skiljas igen, sa Manuel en morgon då 

systern satt sig på sängkanten lutande sitt huvud mot hans bröst. 

- Nej vi skall alltid vara tillsammans. Ingenting får komma emellan oss, viskade hon genom 

tårarna. Han smekte hennes hår och tog hennes ansikte mellan sina händer. 

- Jag älskar dig mer än jag kan säga. Isabella, jag måste snart lämna dig för andra gången. Jag 

orkar inte hålla mig kvar längre. Jag kom tillbaka som Otaka sa, men jag trodde aldrig det skulle 

bli under sådana här omständigheter. Han log ömt och fick ett nästan lyckligt skimmer i ögonen. 

- Manuel jag älskar dig. Du kommer alltid att vara hos mig vad som än händer. Var inte rädd 

för att gå. Du har kämpat tillräckligt länge. Vi har fått ta farväl av varandra och det är jag tacksam 

för. Jag är beredd närhelst du känner att du måste gå ifrån mig, viskade hon och lät sina läppar 

smeka hans ansikte och händer. 

- Isabella, tänk om det inte är sant att vi möts igen som Emanuel sagt. Tänk om ... tänk om vi 

inte finner varandra igen, viskade han knappt hörbart. 

- Älskade, tänkt inte på det. Lita på mig. Jag söker upp dig. Jag letar tills jag finner dig... Vi 

kommer att mötas igen. 

Han log mot henne och nickade medan hans hand kramade hennes. 

- Akta dig för eldguden Edelibo! Han är fortfarande vred på oss, viskade han pressat och 

trycket om hennes hand lossnade.

Manuel hade gått över gränsen till den andra världen där ingen smärta fanns. Inget lidande. 

Inga krig. Han uppgick i alltet och blev ett med den gudomliga kärleken. Han lämnade sin sargade 

jordiska kropp som lånats i sitt värv på jorden. Utan den kroppen var hans ande frisk och lycklig. 

Han fanns. Han var inte död. De skulle mötas igen, hon hade lovat. 

Smärtan och saknaden efter Manuel avtog men försvann aldrig helt ur hennes sinne. Det var 

ändå en tröst att hon nu visste var han fanns i stället för att gå ovetande om han varit kvar i 

Brasilien. Varje vecka åkte mor och dotter till kyrkogården med blommor. Båda var övertygade om 

att Manuel inte var där, bara hans kropp. Men den enkla ceremonin, utflykten och det självpåtagna 

plågeriet att få gråta en skvätt vid graven blev till en tradition så länge dona Ana levde. Hon blev 

allt tröttare, ögonen hade mist sin levnadsglada glans. 

Hennes obotliga optimism var borta, den dog tillsammans med maken. Kämparglöden, 

vetgirigheten och omtänksamheten försvagades alltmer, utplånades med Eliseo och Eduardo och 

med Manuel avsomnade hennes syn. Det var som att dra ner en rullgardin. 

- Jag vill inte se världen längre, sa hon många gånger. 

Några droppar livsvilja hade hon dock i reserv och de gav hon till sina örtväxter den första 

vårdagen i februari året därpå. Isabella fick bud hemifrån då hon som bäst var i färd med att lära 

barnen geografi i skolan. I all hast lämnade hon över ansvaret på Gabrielle och red hem till Vila 

Vicosa där fann sin mor död i krydd- och örtagården. Hon hade stupat på sin post. 

Hjärtat ville inte vara med längre. Det var utslitet och mama får äntligen frid och kan möta de 

andra som finns där bortom universum, tänkte Isabella medan hon låg på knä bredvid modern och 

höll hennes kalla livlösa hand. Så skönt mama, att det gick fort. Du önskade ju det. Älskade lilla 

mama, grät hon stilla. 

Isabella kände sig hjälplös och förvirrad. Var det så att hon förde olycka med sig? Var det så 

att alla dog som kom i hennes väg? Trams, så får man inte tänka! Alla skall vi dö, men mama var 

bara femtionio år gammal, far var femtioåtta och Eliseo, han lyckades ta sig över sextiostrecket. 

Manuel... får se, hon räknade på fingrarna, han skulle ha fyllt fyrtio. Han fick inte ens uppleva sin 

fyrtioårsdag. Milde Jesus, jag är också snart fyrtio, tänkte hon medan brasan knastrade och 

sprakade i den öppna spisen och Sorte tillgivet gned sig mot hennes fötter och pockade på 

uppmärksamhet. 

Isabella och Rosalba hade besökt familjegraven och därefter druckit kaffe hemma hos Rosalba 

som stolt bjudit på hembakat. Det var hon suverän på men att laga mat var hon sämre på. Rodolfo 

var en riktig gottgris och fordrade att det alltid fanns kakor i de prydliga burkarna och krukorna 

uppe på köksskåpet. Några barn som kunde avnjuta Rosalbas mästerverk i kakform fanns inte än. 

Det var hennes stora sorg att inte kunna få småttingar. I stället ägnade hon sig desto mer åt 

Franciscas och grannarnas ungar. Snoriga, smutsiga, hostiga och ofta hungriga som grannens barn 

var för det mesta.

Brev från Emanuel väntade på Isabella då hon kom hem till det tomma huset. Hon var ensam 

härskarinna nu och hela det stolta vackra godsets skötsel vilade på hennes axlar. Det kändes ibland 

övermäktigt. Visserligen bodde tvillingarna fortfarande hemma och kunde stötta henne, men de var 

ännu så unga och oerfarna och som sextonåringar ville hon inte ge dem för stort ansvar. De var inte 

nämnvärt intresserade att ta ansvar. Henrique skulle snart ge sig av norrut för att lära sig 

glasblåsningskonsten. 

- Jag vill inte stanna här och låta min konstnärliga ådra gå till spillo, hade han sagt. Inte heller 

Firmina ville stanna hemma på fädernegården, men det örat ville inte Isabella lyssna på. 

- Du har själv varit ute och rest och kommer väl ihåg hur det kändes, hade lillasystern trotsigt 

poängterat. 

sig. 

- Jag var mycket äldre än du och dessutom hade jag kontakter. 

- Det kan jag också skaffa mig! 

- Ja säkert när du blir lite äldre, hade Isabella svarat och trodde därmed att Firmina lugnat ned 

Tankfullt gick Isabella till köket och satte sig tillrätta, tog upp Emanuels brev ur 

förklädesfickan som så många gånger förr. Med dunkande hjärta läste hon att hans far Jesper dött 

samma år som Manuel och att Emanuel planerade åka till Paris. Nu skall han ut igen, var hennes 

första tanke. Han har ju bara varit hemma i två år! Paris, möta våren där och träffa henne ville han. 

Romantiken låg på lur. Skulle hon eller... nej inte resa så långt, fast det var ju många år sedan sist, 

tänkte hon smickrad och glad. Men jag hinner då rakt inte i vår. Han stannar där i över ett år. Det 

är nog gott om tid, resonerade hon vidare. 

Efter mycket dividerande hit och dit bestämde hon sig för att genast skriva och glädja honom 

med att hon skulle komma till Paris så snart hon kunde. Först var hon tvungen att ordna med 

arrende eller försäljning av vintillverkningen och apelsinlundarna, sen fanns det inget utom skolan 

som höll henne kvar hemma. Skolan, hon fick skaffa en ersättare för sig. Det skulle nog inte bli 

några problem, tänkte hon uppspelt och gick upp på sin kammare. 

Hon sjönk ner framför skrivbordet och läste Emanuels brev en andra gång.

33 

Majdagen 1736 då Isabella gick ombord på barken Gefion, strålade solen från klarblå himmel. 

Precis en sådan dag hon önskat när hon nu stod i begrepp att fara ut på havet. Vinden var frisk men 

varm. Det pirrade i magen av spänning, äventyret väntade. Hon hade noga kontrollerat att inga 

oroligheter förekom i de länder hon skulle passera eller uppehålla sig i. Inga krig i antågande, fast 

det kunde man ju inte vara säker på. Sådant förvarnades man inte om, tänkte hon där hon stod vid 

relingen och vinkade adjö åt syskonen. Tvillingarna hade bett sig lediga från skolan och 

tillsammans med Rosalba och Fran följde de storasyster till båten. 

- Skriv! Glöm inte att skriva! skrek Firmina gråtande och vinkade med sin vita sjal. 

- Kom hem snart igen, vi behöver dig! skrek Rosalba för full hals. 

- Glöm inte presenter till oss, särskilt till mig! gastade Henrique. 

- Var rädd om dig och köp lite vackra hattar därborta, skrek Fran i samma ögonblick som 

skeppet lade ut från Lagos hamn. 

Rörd till tårar av att se syskonen bli mindre och mindre på kajen, stod hon kvar och lät den 

saltstänkta vinden leka i håret och svalka sina blossande kinder och kände för ett kort ögonblick en 

overklighetskänsla. Var det hon? Var det ingen dröm? 

Resan gick runt hela Spaniens kust upp till Marseille i Frankrike. Att hon bestämde sig för just 

den rutten, berodde på att hon ville se nya omgivningar. Om man nu kunde se så värst mycket av 

Spanien under seglatsen, det tvivlade hon på. Men prova diligensen från Marseille var nog något 

som hägrade mest. Det blir kanske lika påfrestande som att segla andra hållet som förra gången, 

tänkte hon, men det får vara vilket som. Nu är jag på väg. 

Hon gick ostadigt nedför trappan som inte var mycket mer än en lejdare och försökte följa med 

skeppets rörelser till sin kojplats och gjorde det bekvämt för sig i det trånga utrymmet. Plötsligt 

knackade det på träskranket som omgav hennes kojplats. 

- Välkommen ombord min fröken. Mitt namn är kapten Tom Archer till er tjänst. Är allt till 

belåtenhet? frågade han och log skälmskt och förföriskt. En flott gest, tänkte Isabella och svarade 

hurtfriskt: 

- Tack sir. Ännu så länge är allt perfekt. 

Han slog ut med handen, bugade sig och drog sig baklänges förbi andra kojplatser. Isabella 

suckade och tog fram en bok. Gick sedan upp på däck för att hitta en skyddad vrå där hon satte sig

på en tunna. Inte särskilt bekvämt, men boken hon läste var spännande och kunskapsrik. Hon hade 

studerat författarens alster under en lång rad av år. Hon älskade hans sätt att förmedla skolprogram 

och metodiska idéer. 

Johan Amos Comenius var en av pedagoghistoriens störste och betydelsefullaste gestalter på 

1600-talet. Han föddes i provinsen Mähren (dåvarande österrikiska kejsardömet som senare blev 

Tjeckoslovakien.) Han togs inte på allvar eftersom hans starka drag av överambition verkade 

orealistiskt. 

Emanuel och Comenius verkar väldigt lika, tänkte hon och log åt tankarna och jämförelserna. 

De blev lika illa behandlade, vantolkade och missförstådda. Comenius besökte Emanuels hemland 

och träffade Axel Oxenstierna och Johan Skytte, som hade skrattat åt honom och tyckt att han var 

en alltför naiv person. Sverige måste vara ett konstigt land. Människorna där begriper sig inte på 

genier. Stackars Emanuel. Kanske därför han inte är hemma så ofta! Det måste jag fråga honom 

om! 

Isabella återgick till läsningen och fann att hon själv kommit underfund med samma sak som 

Comenius. Han framhöll och underströk hur viktig moderns roll var för barnets utveckling. Ett 

måste var regelbundna vanor, lek och rörelse tillsammans med jämnåriga och träning att öva upp 

både inre och yttre sinnen. Hon suckade och erkände sin stora förkärlek för både små och stora 

genier. 

Vädret slog hastigt om. Det blev kyligt och vinden slet i seglen. Mörka moln fördunklade 

himlen, men i väster sken solen. En regnbåge uppenbarade sig, växte fram ur intet. Isabella 

beskådade fenomenet, lika förundrad och hänförd varje gång hon upplevde det. Efter några 

minuter försvann den färgsprakande bågen. Det bådar gott för resan, tänkte hon och drog sig under 

däck. 

Första anhalten var Valencia där man lossade en del av lasten. Nästa hamn var Barcelona där 

man lastade nya varor och tog adjö av några passagerare. Sedan hamnfogden sagt sitt, bar det av ut 

på det blå Medelhavet för fulla segel. 

Fem passagerare, inklusive Isabella, fanns kvar resten av resan. De träffades dagligen och gav 

henne stort utbyte. Annars ville hon vara för sig själv utan att spela märkvärdig eller otillgänglig. 

Sjöresan hade ditintills inte gett henne sjösjuka. Inte hade det varit storm heller, tänkte hon och 

fortsatte läsa Comenius: Didactica Magna. Stora undervisningsläran. 

Marseille, här kommer jag! jublade hon och viftade med armarna när skeppet löpte i hamn. 

Hoppande jämfota och lycklig till sinnes satte hon fötterna på fransk mark och fann, efter mycket 

letande, diligensen mot Paris, men den avgick först dagen efter. Hon hade hela eftermiddagen på 

sig att titta på staden och leta rätt på ett värdshus. 

En smutsig stad. Full av obehagliga lukter, trashankar och tiggare, som hon lyckades undvika. I 

värdshuset fick hon ett torftigt möblerat rum på tredje våningen med utsikt över hamnen. Hon 

installerade sig, gick ner och åt, drog sedan upp kjortlarna och gick med raska bestämda steg

genom gator och gränder. Hela dagen travade hon runt. Blev öm i fötterna, men det hade det goda 

med sig att hon fick en skön, djup och livgivande sömn under natten. 

I tidiga gryningen var hon uppe. Åt frukost och tog sig till diligensstationen, därefter bar det i 

väg mot äventyret - mot Paris. 

Emanuel bodde för det mesta hos vänner till svågern eller till fadern. Båda hade kontakter där 

Emanuel kunde få gratis logi, till och med mat. Han ansåg att det blev alldeles för dyrt med 

värdshus eftersom han stannade så länge på de platser han besökte. Han var inte snål men sparsam 

och det var en dygd, tyckte han. Men visst betalade han för sig, ville inte på något vis utnyttja 

någon, men oftast ville värdparet inte ha något. Bara att få ha en sådan lärd man inom sina dörrar 

var belöning nog, ansåg man. 

Isabella, hans käraste och trognaste vän, var på väg till honom och det gjorde honom extra 

upprymd och glad. Hon väntades vilken dag som helst. Han begav sig till Notre Dame katedralen 

och lämnade ett besked på kyrkporten. De hade stämt möte där, men för att slippa gå dit varje dag, 

satte han upp sitt meddelande till Isabella på tavlan som var avsedd för ändamålet. 

Två dagar senare anlände Isabella. Mörbultad och öm i hela kroppen av att ha suttit dagar i 

sträck på hårda bänkar, antingen i vagn eller på värdshus vid diligensbyten. Övernattningarna hade 

varit förfärliga med dåliga bäddar, dålig mat och oväsen orsakat av druckna slagskämpar och 

bråkstakar. 

Kusken slog med piskan och manade på hästarna. Karossen krängde när fyrspannet for genom 

den östra stadsporten, förbi Bastiljen och stannade vid saluhallarna, "Paris mage", som de kallades. 

En ny vagn var inte svår att få tag på, som förde henne till katedralen. Där fann hon Emanuels 

meddelande. Kusken läste adressen och skjutsade henne till Rue St. Honoré och under tiden var 

han en trevlig och pratsam man. Erbjöd sig att ta henne på rundtur runt staden. 

- Tack för vänligheten, men jag var här för några år sedan och jag har en god vän som väntar 

på mig, svarade hon artigt och log sitt charmfulla leende, blottande sina vita friska tänder. 

- Men fröken måste titta där på väggen! Allas vår Jeanne d'Arc, hennes bild på tavlan! Han 

stannade vagnen och pekade på den gamla stadsmuren alldeles i början av Rue St. Honoré. 

- Här blev hon sårad den 8 september 1429. Det var en kvinna det! sa han stolt och log med 

hela ansiktet. 

- Åh så intressant, svarade Isabella och studerade tavlan ingående. 

Det visade sig att Emanuel bodde på samma gata, några hus längre bort där boulevarden var 

anlagd på den gamla försvarsvallen. Isabellas värdinna skickade genast bud efter honom. En timme 

senare infann han sig i pensionatets trånga men hemtrevliga skänkrum. Isabella satt redan där och 

tillsammans drack de kaffe och åt baguetter. 

- Paris har förändrats sedan vi var här sist, tycker du inte? sa Isabella och sänkte ögonen för att 

undgå den forskande blå blicken från Emanuel

- Jo, staden har växt. Den breder snabbt ut sig mer och mer åt alla håll, svarade han och lade 

sin hand över hennes. Han kunde inte ta ögonen ifrån denna ljuva uppenbarelse. Han hade längtat 

så efter henne. 

- Den verkar smutsigare också. Jag tyckte inte det luktade så illa sist. Vi har det mycket renare 

hemma i vår stad, sa hon och skrattade blygt. Varför blev hon så blyg och vilsen i hans sällskap? 

frågade hon sig. Han studerar mig, tänkte hon. 

- Vad arbetar du med här? undrade hon. 

- Jag studerar anatomi och fysiologi, vilket innebär att jag forskar i människokroppens 

uppbyggnad och skriver om det. Det är ett mycket omfattande material som jag hoppas få 

publicerat i Holland om några år. 

Nu var det hans tur att le blygt. 

- Vilken ambition och beundransvärd arbetsförmåga du har Emanuel. Hur... var... jag menar, 

hur går det till? Vem ställer upp med sin kropp? Du kanske rent av tar tillfället i akt och 

undersöker hur jag är konstruerad? skrattade hon men skämdes efteråt över sin spontanitet och 

blev förlägen. 

- Kära Isabella, tro inte att jag sysslar med levande kroppar. Döda måste det vara förstår du, sa 

han. Dig avnjuter jag helst i levande tillstånd. Dig kan jag utforska med mina ögon och händer och 

alla mina sinnen om du tillåter uttrycket. 

- Åhh Emanuel du gör mig både yr och vimmelkantig, men får jag fråga, är det inte otäckt? Är 

det inte kusligt att ha med döda att göra? 

- I början, men man vänjer sig. Det är ju inte så värst behagligt. Inte ens trevligt men intressant. 

Det ger till och med en viss spänning. Skall vi promenera? De reste sig. Han erbjöd henne sin arm 

och de begav sig ut för att titta på staden. 

De vandrade arm i arm i kvarteren St. Germain och längs boulevarden. Han stack blygt och 

trevande sin hand i hennes och tryckte den hårt. Hon gav honom ett bländande leende och tryckte 

hans hand som en bekräftelse på att hon tillät den försiktiga lilla flirten. 

De gick förbi rådhuset och Élyséepalatset som låg inbäddat i en grönskande park, byggt av en 

greve med tragiska familjeförhållanden. Isabella mindes, att det inte var färdigbyggt förra gången 

hon såg det. De tittade in i kyrkan, Saite-Chapelle på sin väg och kom så småningom till Place de 

la Concorde som bara påbörjats men gav ett ståtligt intryck. Isabella var hänförd. Hon kunde i 

fantasin föreställa sig hur det skulle ta sig ut med stora fontäner, bildstoder av sten och smyckat 

med statyer som var populärt överallt. 

- Oh Louvren! sa hon och pekade. Kan vi inte gå dit? Isabella älskade den byggnaden som hon 

visste varit en befästning för sexhundra år sedan. Den utstrålade något speciellt, kanske för att 

Emanuel hade kysst henne där första gången, kanske för att de grekiska statyerna och de pampiga 

pelarna hade en magisk oförklarlig dragningskraft på henne. 

- Tänk att man kunde bygga så här redan på 1100-talet, sa hon. Jag tvivlar på att det går att 

bygga så vackra byggnader i dag.

- Ja, de är enastående. Det är också intressant att byggnadsstilarna växlar i takt med 

utvecklingen, sa han och mindes att han kysst henne där på den öppna platsen. 

- Får jag kyssa dig igen som den gången? frågade han och tog henne i famn. Hon nickade och 

blundade. Kände en berusande känsla och darrade till som av behaglig frossa i hans famn. 

- Det börjar bli sent. Du är säkert trött efter resan. Jag föreslår att du vilar några timmar. Får 

jag bjuda dig på teater i kväll? Emanuel var inte själv så förtjust i teater, men han hade lovat sig 

själv att göra allt för Isabella. Allt för att hon skulle trivas och ha roligt än om det inkräktade på 

hans arbete under en tid. 

- Oh så fantastiskt! Jag har aldrig varit på teater, utropade hon. Spontant kröp hon in i hans 

famn och kysste hans kinder. 

Teaterstycket Tartuffe av Moliére imponerade enormt på Isabella. Hon stortrivdes. Moliére 

hade hon hört och läst mycket om. Han var komediförfattare och skådespelare och hade sin egen 

kringresande teatergrupp. Hon ville gärna se mer av honom, anförtrodde hon Emanuel. 

Efter teatern åt de en enkel middag. Promenerade på kajen längs Seine och skildes sedan 

utanför Isabellas pensionat för att träffas tidigt nästa morgon. 

I den bekväma hyrdroskan satt de dagen därpå småpratande medan ekipaget tog dem genom 

Boulogneskogen till Versailles. Den pompösa byggnaden överträffade allt annat Isabella hade sett. 

Slottet byggdes ständigt ut och till och växte i både storlek och prakt, berättade Emanuel. I flera 

timmar promenerade de runt i den fantastiska parken med alla fontänerna och de imponerande 

statyerna av både djur och människor. 

- Är inte fransmännen lite skrytiga? Har de inte storhetsvansinne? Jag menar, det måste ju 

kosta allt det här liksom Luxembourgpalatset som också tillhör kungliga familjen, sa Isabella och 

tyckte att det såg lite väl vräkigt ut än om det var kungligt. 

- Kungen är ju bara tjugoett år. Han slår på stort liksom sin far. Många länder kopierar 

varandras byggnader och det har väl blivit någon slags tävlan att kunna överträffa varandra, sa 

Emanuel skrattande. 

- Ludvig den XV, heter han det? Då var Solkungen hans far? 

- Ja det stämmer. Skall vi åka till Sorbonneuniversitetet nu, så får du se ännu en storstilad 

byggnad? undrade han och drog henne intill sig i en vänskaplig, glättig kram. 

På vägen dit ville Isabella titta in hos några hattmakare och i tygbodar, men Emanuel var inte 

intresserad. Han föreslog henne att gå dit de dagar han ovillkorligen måste arbeta. 

- Jag tänkte du skulle vara smakråd om jag köpte något, sa hon en aning besviket. 

- Jag vill hellre se det efteråt. Jag är inte så road, men förstår att när du nu är i Paris skall du 

inte avstå från det nöjet för min skull kära Isabella, sa han och kysste hennes hand och beundrade 

ringen hon bar. Han beklagade alla dödsfall som inträffat i hennes familj och genom det kom de 

osökt in på hans annorlunda intresse, andevärlden. 

- Finns helvetet Emanuel? frågade hon plötsligt.

- Alltsedan skapelsen har människosläktet syndat i kraft av den fria viljan. Därigenom har 

helvetet skapats. Både här på jorden och i ett tillstånd efter döden, sa han. Isabella nickade, men 

förstod inte riktigt det där med tillståndet efter döden. 

- Kommer man inte till himmeln direkt? 

- Man kan säga så här: Andarnas värld är varken himlen eller helvetet, utan ett tillstånd som 

finns mitt emellan dessa två. Himlens tillstånd hos en människa är en förbindelse mellan det goda 

och det sanna. Helvetets tillstånd är förbindelsen mellan det onda och falska. 

- Ta Manuel som exempel, i vilket tillstånd kan han vara? 

- Oj, det är svårt för mig att veta, men efter vad du har berättat var han ju både god och sann. 

Han om någon måste väl vara i det himmelska tillståndet, svarade han tröstande och begrep vad 

Isabella åsyftade. Han fortsatte: 

- Förbindelsen upprättas i andevärlden eftersom människan befinner sig i ett övergångstillstånd 

och det i sin tur betyder att, i den mån som det sanna, som hör ihop med förståndet, inte är 

förbundet med det goda, som i sin tur hör ihop med viljan, så är människan i ett övergångstillstånd. 

Han tittade på henne och undrade om hon förstod eller det var för komplicerat. 

- Nej nej, jag förstår och då är det alltså så att förbindelsen mellan det goda och sanna är 

detsamma som att ha himlen inom sig och förbindelsen mellan det onda och falska är helvetet 

inom sig, sa hon och då han nickade kände hon sig stolt och glad. 

Vagnen stannade, de var framme vid universitetet. Kusken nickade vänligt då de gick mot den 

stora anläggningen. Ett vackert par, tänkte han. Jag skall troget vänta på dem. 

På kvällen träffades de igen och gick till en vinstuga där de åt och pratade bort tiden. Emanuel 

hade många intressanta saker att berätta och Isabella insöp varje ord, varje mening. Tog till sig allt, 

vetgirig som hon var. Hennes aptit på livet hade vaknat igen och kunskapen kunde ingen ta ifrån 

henne. 

- När Manuel dog, tog han då med sig allt han lärt sig på jorden? Finns det i hans ande eller är 

det kvar i kroppen? 

- Människans såväl som djurens själ är odödlig och är hennes ande. Anden tillsammans med 

tanken och känslan är själva människan. Kroppen tjänar endast anden precis som ett redskap tjänar 

den levande kraft som håller i det och sätter det i rörelse. Man kan konstatera att allt ögats liv och 

örats liv, kort sagt, allt i sinnenas liv som människan åtnjuter, inte tillhör hennes kropp utan hennes 

ande. 

- Hur vet du att det är så? Frågan hade hon ställt en gång tidigare men hon ville veta ifall han 

svarade på samma sätt den här gången. 

- Jag har fått bekräftelse på det genom erfarenhet och forskning. För att jag själv skulle bli 

övertygad om liv efter döden var jag tvungen att undersöka hur det förhöll sig. 

- Har du talat med de döda? Hon tog sig för munnen som om hon sagt något olämpligt eller 

talat för högt.

- Ja, jag har den förmågan. Det är ingenting märkvärdigt med det, svarade han och log åt 

hennes förvånade ansikte. 

- Är det inte farligt? Förlåt min okunnighet men får man tala med dem? Kyrkan säger man skall 

lämna dem ifred, viskade hon och såg sig om i lokalen för att försäkra sig om att ingen hört henne. 

- Jag tvingar ingen att komma. De kommer självmant och vill delge mig sina erfarenheter från 

den andra världen. 

- Kan jag få kontakt med Manuel och...? 

- Det kan du säkert om du lyssnar, men det fordras träning för att höra dem. Man får ställa in 

sig på deras tremulation, men det kan vi tala om en annan gång eller hur? sa han när hon satte upp 

en misstrogen och rädd min. 

Men Isabella var inte rädd eller skrämd. Det var en naturlig del i hennes tro och nu hade hon 

fått ytterligare en pusselbit. 

En vecka hade hon tillbringat i den vackra tjusande staden. Vacker och vacker, jo om man 

bortsåg från de fattiga kvarteren, smutsen och lukterna som säkert fanns i alla stora städer, tänkte 

hon, så var Paris vackert. Till dels var det byggnaderna, läget och den romantiska 

dragspelsmusiken, som gjorde platsen så förtrollande. Folket var förstås inte så vänligt som 

hemma, tyckte hon. Det verkade inte som om de tyckte om främlingar, men hon hade aldrig blivit 

illa bemött, det var bara en känsla hon hade. 

Emanuel arbetade några dagar och kunde inte bli ledig, därför kontaktade hon Jacques, som 

flyttat från Montmartre till Rue St-Lazaré. Det var närmre centrum. Medan hon väntade på att han 

skulle möta henne vid renässanspalatset Fontainebleau, som låg inne i en liten skog, satte hon sig 

att vänta i svalkan under lummiga träd. 

De tillbringade eftermiddagen och kvällen tillsammans och han förärade henne en etthundra år 

gammal fransk kokbok i gediget skinnband. De gick i Botaniska trädgården och han visade henne 

barockkyrkan Val-de-Grace vid Rue St.Jacques, där det också låg ett kloster med underbar 

klosterträdgård full av prunkande blommor och buskar. 

Inne i kyrkan visade han henne platsen där de kungligas hjärtan förvarades. Det var en sed som 

införts sjuttio år tidigare. Isabella tyckte det var en märklig tradition att plocka hjärtat ur de döda 

och begrava det på annan plats, men hon sa ingenting till Jacques. Han skulle nog inte förstått 

henne. 

Efter två dagar med Jacques, var hon tämligen mätt på hans utåtriktade och ytliga liv. Det var 

intressant med bohemer men tröttsamt och monotont, därför tog hon tacksamt emot Emanuels 

förslag om att flanera vid Seine. 

Isabella smög sin arm under hans då de gick över Pont Neuf, bron med de roliga stenansiktena, 

slog en blick på Conciergeriet, som inte förändrats, blivit tillbyggt eller rasat ihop under de sexton 

år som gått. Huset stod där högt, bastant, borgliknande med sina tre runda torn intill Seinekajen.

Emanuel ville inte berätta om vad han gjort i sitt arbete. Hon lyckades dock lirka ur honom, att 

han skrivit och dokumenterat sina anatomiska studier och haft så mycket att göra, att han inte ens 

hunnit skriva i sin dagbok. 

- Åh du skriver dagbok! Det har jag också alltid gjort, sa hon överraskad och fortsatte: Hur är 

det med kusin Johan och din bror Jesper? 

- Johan har skrivit en bok om växtfossiler, fossilfynd som han hittade i Liége. Jesper mår bra 

och har fullt upp han också. Kan du inte följa med till Amsterdam Isabella? Du kan väl hålla mig 

sällskap och sedan resa med hem till Sverige? Det är så nära från Holland, sa han bedjande och 

kramade hennes hand. 

- Det hade varit väldigt roligt kan jag försäkra dig, men jag kan inte vara borta så länge. Det 

skulle vara fantastiskt att få träffa din familj och se ditt land, din huvudstad, men jag kan inte. 

Plikterna vet du, mina syskon och syskonbarn. Det går inte, svarade hon och log vemodigt. 

Inom sig tänkte hon, medan känslorna blev påtagligt stridiga, nej minsann, någon sällskapsdam 

tänker jag inte vara. Varför säger han inte att han älskar mig? Varför vill han inte som Philip göra 

närmanden? Det var för många varför, som tornade upp sig inom henne. Hon började förstå, att det 

hon trott vara kärlek var bara vänskap. Hon skulle inte kunna förmå sig att utlämna sin kropp till en 

som sprätte upp döda. Hennes kropp hade bara tillhört Philip och skulle ha tillhört Manuel, men 

han gav henne aldrig den minsta lilla anledning eller fingervisning. 

Nej, sådana syndiga tankar fick hon försöka fördriva som man fördriver ovälkomna hundar och 

ohyra. Hon var så fullt upptagen med sina egna tankar att hon inte hört vad Emanuel sagt. 

- Mår du bra? Är du hungrig? Hon nickade och lutade sitt huvud mot hans axel, tryckte hans 

arm i en kärvänlig gest då de gick för att få något till livs och efter maten frågade hon: 

- Vad är sanning Emanuel? Finns det sanning? 

- Det finns tre slags sanningar. Samhällslivets, det moraliska livets och det andliga livets 

sanningar. Isabellas ögon vidgades och munnen öppnades. 

- Så många, hur skall man hålla reda på dem? 

- Samhällslivets sanning är det som hör till ett lands rättsväsende, dess styrande och 

förvaltande organ. Den moraliska sanningen är allt som rör en människas personliga liv i 

förhållande till medmänniskorna och i umgängeslivet. Hederlighet och alla slags dygder ingår i 

denna sanning. Andliga livets sanningar är allt som har med himlen, religionen och det goda som 

hör kärleken till liksom det sanna som hör tron till. 

- Jag förstår innebörden och får begrunda det. Mycket intressant. Förlåt att jag är frågvis, sa 

hon förläget och tänkte att det var av moraliska skäl som han inte ville närma sig henne. Han var så 

starkt troende att han kanske ansåg det vara en synd att njuta av kroppens begär och av en kvinnas 

kropp. 

Det var månsken och himlavalvet bestrött med stjärnor då de vandrade tillbaka över bron. 

Isabella stannade och tittade drömskt ner i vattnet där månen kastade silverstänk på den krusiga

ytan. Sedan lyfte hon blicken mot månen, där hennes och Manuels tankar så ofta möttes och 

omfamnade varandra. 

- Vad tänker du på? undrade Emanuel. 

- Jag... vem sköter ditt hus när du är bortrest? 

- Det gör min trädgårdsmästare och hans fru. De är oumbärliga, sköter allt. 

- Varför har du inte gift dig? Du behöver någon som pysslar om dig. 

- Stackars hustru, hade fått vara mycket ensam. Jag har ju som sagt trädgårdsmästarens fru som 

bäddar sängen, hämtar vatten och håller rent och snyggt. 

Isabella gissade att svaret skulle bli något i den stilen. Det glasklara beskedet gjorde henne 

varken glad eller ledsen. Nu förstod hon att han inte tänkte fria till henne och därmed behövde hon 

inte gå och vänta på en sådan invit. Men kanske ändå, skulle hon ge honom en chans till? 

Sakta gick de längs Seine i vars svarta vatten gasljuslyktorna återspeglade sig. De talade om 

varandras arbeten och om framtiden. Isabella kom då med det djärva förslaget att han kunde resa 

till henne, uppleva hennes tillvaro och hon skulle sköta om honom lika bra som hans vänner 

gjorde. 

- Jag tackar gärna ja till den inbjudan. Tillåter tiden har du mig där redan om ett år. Det vore 

underbart att få dela ditt liv en tid, sa han och berättade om sin läromästare Polhems dotter som 

man velat para ihop honom med. 

De vek av från gångstigen och fortsatte promenaden i den lummiga allén då en trashank 

plötsligt dök upp ur mörkret och tiggde en slant. Hans ansikte var smutsigt och det stora svarta 

skägget ovårdat. Hans händer skakade som av kyla och ögonen lyste febriga. Han kröp i stoftet och 

förödmjukade sig framför paret tills Isabella tog upp två silverpenningar åt honom. Mannen 

avlägsnade sig snabbt och försvann i skuggorna. 

Efter den händelsen föreslog Emanuel att de skulle tillkalla en hästdroska som skjutsade dem 

till Rue St. Honoré. Utanför pensionatets port kysste han henne blygt och ömt godnatt. 

Avskedskyssen besvarade hon villigt men vågade inte klänga sig fast vid honom. Vågade inte visa 

att hon behövde honom och längtade efter en mans beskyddande famn. Visserligen kände hon sig 

stark, fri och obunden men det fanns något inom henne som ropade efter kärlek, samhörighet och 

gemenskap.

34 

Henrique, som nu var tjugo år gammal, studerade på universitetet i Coimbra efter att ha varit 

lärling på glasbruket i Evora. Han trivdes inte på något av ställena än om själva omgivningen 

tilltalat honom. I Evora fick han, genom sitt konstnärliga intresse, många vänner från 

bildhuggareskolan och målarskolan, men på glasbruket gavs han inte möjlighet att ge utlopp för 

sina idéer. Att bara tillverka fönsterglas var inte riktigt vad han tänkt sig. Lärlingstiden bestod 

mestadels av att blanda ingredienserna till smältan, elda och städa ugnen, hålla rent efter 

glasblåsarna och bränna händerna däremellan. 

Isabella åkte för att hälsa på honom några dagar i Coimbra. Kom med mat, frukt och nya 

kläder, men chocken blev stor då hon fann honom i så dålig kondition att han knappt orkade stiga 

ur sängen. 

- Hur länge har detta pågått? undrade systern förfärad över hans tillstånd. 

- Inte så värst länge, men tillräckligt länge för att få mig att inse att jag måste härifrån. 

Studerandet är ingenting för mig. 

- Du har inte varit här mer än i ett år, skall du verkligen avbryta studierna redan? 

- Det verkar så. Allt är tråkigt, allt känns fel. Kan jag inte få åka med dig hem? 

Isabella satt med sin bror i famnen, vaggade honom som ett spädbarn och lyssnade på hans 

bekymmer. Moderligt gav hon honom av sin styrka och tillsammans lyckades de reda ut 

situationen och han lovade försöka vara kvar ännu ett år. Med de förhoppningarna återvände hon 

hem och tog i lag med vinfrågan och apelsinlundarna. 

Ingen av verksamheterna hade sålts eller blivit utarrenderade, men medan Isabella varit 

bortrest, hade gårdsfolket och övriga arbetare kommit till en slutsats som gjorde att de snart tog 

över hela ansvaret och fick andelar i anläggningarna. Isabella befriades från en stor betungande 

sten och firade detta året därpå då mandelträden stod i full blom. En rejäl fest ville hon ha för sina 

trogna arbetare och vänner i staden. Det var bara en som hon skulle sakna. Emanuel. 

Medan hon förberedde festen, tänkte hon på honom. Han hade inte fått tid att resa till henne 

efter avslutat arbete i Holland där han slutredigerade de två första delarna av sitt medicinska och 

naturfilosofiska verk Regnum animale, ty han påbörjade genast den tredje delen och skrev till 

Isabella:

"Jag kämpar för att befria mig från de jordiska begären då frestelserna hotar att bli 

övermäktiga." 

Var det jag som frestade honom tro? Vad hemskt att behöva kämpa så. Jag som trodde att han 

inte hade några känslor alls. Hon satte sig på bänken i pelargången och grät stilla av förebråelser 

och vanmakt. Nu är han invald i Kungliga Vetenskapsakademien och kan inte ta tjänstledigt, så 

han kommer inte i år heller. Hoppas han håller sig hemma. Jag skall kanske inte oroa mig över 

hans välfärd fast det står i tidningen om Sveriges krigsförklaring mot Ryssland och franska och 

bayerska truppers intrång i Österrike. Återigen blir det ett svårt år. Alla år är svåra på ett eller 

annat sätt, tänkte hon och tvingade sig med stor möda att förtränga ångesten. 

Henrique hade anlänt hem några dagar före gästabudet, rosig om kinderna, gladlynt och full av 

nya uppslag för framtiden. Han hade avslutat studierna och hållit sitt avtal till systern, men nu ville 

han utvidga sitt kunnande om glaskonsten. Till Italien skulle han resa inom kort. 

Firmina, som bemödat sig att lyda Isabellas råd, hade nu vid tjugoettårs ålder lika fria tyglar 

som hennes häst då hon red på upptäcktsfärd i omgivningarna. I hennes sinne malde en tanke starkt 

om att rymma, fast det skulle inte vara rätt mot Isabella, tyckte hon. Hon behövde inte rymma och 

hade ingen anledning, men det verkade spännande. 

Isabella hade, som värdinna, fullt upp att göra och alla systrarna hjälpte villigt till med 

sysslorna. De ledde också dansen i fackelsken och roade både sig och gästerna. Isabella stod lutad 

mot balustraden och tittade belåtet och förnöjsamt en stund på de dansande, sedan gick hon till 

husets framsida för att se till att gästernas hästar också hade något att tugga på. Plötsligt hördes 

prassel och hon kände igen Firminas smittande skratt. Isabella tvärstannade och försökte se in 

bland buskarna och träden bakom vagnarna. Det var inte hennes mening att spionera, men känslan 

tvingade henne att dra sig in i skuggorna och avvakta. Efter en kort stund kom Firmina, hand i 

hand med en man, utklivande ur buskaget. 

- Vem kan det vara, sa hon till sig själv medan hon kisade mot Firmina, som omfamnades av 

mannen men slet sig skrattande loss, varefter de sögs upp av mörkret vid husgaveln. Isabella 

halvsprang och kom så tätt inpå dem, att hon igenkände Damião, snickarens son. 

Med högburet huvud och bestämda steg passerade hon dem och kastade samtidigt en iskall 

blick på dem. Hon hörde deras viskningar bakom sig, men fortsatte gå mot gårdssidan. Helst hade 

hon velat ta Firmina i luggen och stänga in henne resten av kvällen, men samtidigt insåg hon, att 

det inte skulle löna sig så frihetsälskande som Firmina blivit. Flickan var ju vuxen och fick själv ta 

ansvar, tänkte hon. 

Vem hade bjudit in Damião? Denne kvinnotjusare, känd i hela staden som opålitlig och lurig, 

men med en enastående förmåga att draga flickorna till sig. Hur hade han kommit med? tänkte hon 

vidare och sökte upp Rosalba. 

- Vet du varför Damião har kommit hit?

- Vad du verkar arg. Jag vet bara att han var körkarl åt Boitoles familj. Han stannar väl och 

väntar på dem, svarade Rosalba och tänkte gå, men systern tog henne i armen och sa: 

- Körkarlarna brukar inte ta sig sådana friheter som han gör. Jag såg honom och Firmina 

vänslas bortåt visthusboden. Det passar sig då rakt inte. 

- Han är svår att motstå, jag har själv råkat ut för honom. Oroa dig inte, låt Firmina ha lite 

roligt, i morgon kör han diligensen igen till Lisboa. 

- Jaså, han kör diligensen! Då har han tröttnat på att gå i sin fars fotspår. Men Firmina borde 

inte uppträda så lösaktigt, sa Isabella och gick in i huset med besviket uttryck i ansiktet. 

I tidig gryningstimma, vaknade Isabella av ett underligt ljud. Det lät som om någon släpade ett 

tungt föremål nedför trappan till förstugan. Hon fick bråttom att komma ur sängen och nådde fram 

till trappavsatsen i samma ögonblick som ytterdörren slogs igen. Hon rusade tillbaka in i rummet 

och fram till fönstret. Hon trodde inte sina ögon. Damião lastade en säck och en stor tygpåse i en 

kärra medan Firmina stod bredvid och klappade hästen. 

Isabella skrek åt henne, bankade på de tunna rutorna och kämpade med att få upp fönstret. Då 

det till slut flög upp på vid gavel, satt Firmina bredvid pojken på kuskbocken. 

- Firmina, Firmina kom tillbaka! Åk inte iväg! Firmiiinnaaa! 

Men systern bara vinkade och skrek att det låg en lapp på hennes säng. Isabella var 

tillintetgjord och gråtande sjönk hon tungt ned på en stol. Hon kände sig misslyckad, bedragen och 

förbannade Firminas handlade. Vad tänkte Firmina ta sig till? På avskedslappen som hon lämnat 

stod bara: "Förlåt mig! Jag hör av mig! Jag älskar er alla!" 

Huset hade vaknat av oljuden och Henrique var den förste som anmälde sig att rida och hämta 

hem systern, därefter kom flera arbetskarlar och ville ansluta sig efter att ha hört om saken. 

- Nej, det blir ingen hämtning! De hade planerat detta och vi får låta dem löpa, sa Isabella och 

hade svårt att lägga band på sina upprörda känslor. Nu var hon inte ledsen längre, hon var så arg att 

det nästan sprutade gnistor om henne. 

- Hur tog de sig härifrån? undrade Rendy. 

- Damiâo körde senhor Boitoles familj hem i natt, det såg jag med egna ögon, men sen kom han 

tillbaka med häst och kärra för att hämta Firmina efter vad jag kan förstå, svarade Henrique som 

gick fram och tillbaka i pelargången och slog sina knutna händer mot varandra. 

- Endast en dåre spänner en ädel springare för plogen, sa Isabella och återvände in i huset för 

att inte blotta mer av sina känslor. 

Resten av året oroade sig familjen över att Firmina inte lämnade några livstecken ifrån sig. 

Strax före julen tog Isabella kontakt med Damiãos far för att höra om han visste något. 

- Ja, han och Firmina bor på landet norr om Lisboa. De arbetar på en gård för att tjäna ihop 

pengar till en egen täppa, sa snickaren och torkade en tår i ögonvrån. I övrigt visste han ingenting, 

men saknade sonen och skulle gärna tagit emot en svärdotter. Nu kände han bara besvikelse.

- Då vet ni inte om de gift sig? frågade Isabella. 

- Nej, sa den tystlåtne mannen och bjöd henne att stiga in i stugan och hälsa på hustrun. 

I början av det nya året kom äntligen en försenad julhälsning från Firmina. I brevet lät hon glad 

och förhoppningsfull fast hon nyligen förlorat ett barn, fött mycket för tidigt. De ämnade flytta 

längre norröver, men Damião ville inte gifta sig förrän de tjänat ihop till en resa hem. 

- Om jag visste var de bodde skulle jag åka och hälsa på dem. Jag kan inte skicka pengar heller, 

det är både synd och skam, sa Isabella till Gabrielle en dag de dryftat sina problem inför varandra. 

- Och inte kommer din Emanuel. Sorgligt, sa kollegan och bästa vännen. 

- Nej, men jag har fått brev vari han beklagar sig över att han blev tvungen att hålla sig hemma 

på grund av en andlig kris. Han har haft många kriser, en i Haag också som han nu försöker tolka 

tillsammans med drömmar och visioner som vältrar sig över honom. Han upplever tvivel och 

skuldkänslor, självutplåning och underkastelse, men också extas och klar tillit, skrev han. 

- Det verkar konstigt, sa Gabrielle. En märklig man är han. 

- Ja det är därför jag tycker så mycket om honom. Han är en stor poet. Du skulle höra när han 

berättar eller läsa det han skriver, det är så vackert och så fantastiskt, sa Isabella drömmande. 

Hennes ögon glittrade i solljuset där de satt på en bänk och vaktade barnen som lekte en stund ute 

på planen framför skolhuset. 

Henrique hade packat sina få ägodelar och stod en morgon resklar för att åka till Italien som 

han länge planerat. Isabella skjutsade honom till Lagos för att vinka av honom, vilket kändes 

mycket svårt. Efter många kramar och förmanande ord och löfte om att han skulle skriva, och inte 

som Firmina hålla sig gömd, steg han ombord på skeppet Santa Barbara. 

Seglen hann knappt bli hissade förrän skeppet lade ut i den hårda vinden och for iväg som ett 

nötskal guppande på vågorna. Isabella tordes inte titta på utkiken uppe i masten. Han gungade likt 

en klockpendel i sin flätade korg. Seglatsen borde ha uppskjutits, tänkte hon. 

Francisca och barnen var nästan otröstliga och övertalade Isabella att tillbringa dagen 

tillsammans med dem. Vädret försämrades mot kvällen och snart slog regnet som trumpinnar mot 

fönsterrutorna. Gatorna blöttes upp, blev hala och leriga. Hästar halkade, vagnar gled omkull och 

vinden piskade. Felipe hade svårigheter att ta sig hem från arbetet, men kom lyckligtvis i sista 

stund för att rädda sköldpaddan Sorte, som barnen övertagit efter Manuel. Felipe kom andfådd och 

genomvåt inom dörren med en kletig sprattlande Sorte i handen. 

- Stoppa den här lerklumpen i vatten och tvätta henne ren! Jag höll på att ramla över henne på 

gatan där hon låg på rygg och kippade efter andan! Skall ni ha djur får ni allt hålla rätt på dem! sa 

fadern till barnen. 

- Vi har letat efter henne. Hon brukar gömma sig i buskarna, men blåste kanske iväg, 

försvarade sig sonen. 

kläder. 

- Isabella stannar här i natt, sa Felipe sedan han fått av sig sina leriga skodon och bytt till torra

- Det är väl självklart, sa Fran vänd mot tacksamma systern. 

- Hur tror ni det går med Henriques resa i det här vädret? undrade Isabella. 

- Har de lite vett och förstånd söker de nödhamn, svarade Felipe men lyckades inte lugna 

varken svägerskan eller hustrun.

35 

Isabella väntade otåligt på brev från sina kära. Veckor blev månader av återhållen oro och 

tankarna blev alltmer desperata. Hon fick veta av Anauto att skeppet Santa Barbara, med Henrique 

ombord, hade nätt och jämt klarat den svåra seglatsen och många hade insjuknat. Men oron blev 

inte mindre av brevet från Firmina, som berättade att Damião hade övergett henne och att hon 

väntade barn igen. 

I sin hjälplöshet sökte hon trösta sig själv genom att skriva brev till Emanuel, som hon visste 

hade anlänt från Holland till Hamburg under denna sommaren -43 där han skulle skriva 

reseskildringar om folk och länder. Hennes hopp om att han kanske skulle komma och då skriva 

även om hennes land, tändes ånyo. 

Någon tröst eller hopp fick hon inte av snickaren, senhor Regaldo, vid sitt besök där en kylig 

höstdag. Han kunde endast djupt beklaga sin sons dåliga uppförande, men önskade att Firmina 

skulle komma till familjen och få sin fristad hos dem. 

- Vi tar gärna emot Firmina som en sonhustru och barnbarn har vi längtat efter. Vi förstår oss 

inte på Damião, han har aldrig varit som andra barn, sa senhora Regaldo och grät ut sin förtvivlan i 

Isabellas armar. 

- Om jag bara visste var Firmina är, skulle jag åka direkt och hämta henne, sa Isabella och 

drack upp sista skvätten kaffe, tackade och tog adjö. 

På vägen hem stannade hon till hos kopparslagaren för att hämta en ny gryta. Medan hon 

väntade på mäster själv, gick hon runt i boden och tittade längtansfullt på de skinande 

kopparsakerna. Hon kände sig iakttagen och vände sig sakta om och blickade in i en ung flickas 

sorgsna ögon. Flickan var i tjugoårsåldern med blekt ansikte som inramades av mörkt stripigt hår 

på vilket en tillknycklad och illa medfaren mössa satt nertryckt. Hennes dåliga och slitna kläder 

vittnade om fattigdom, hennes händer om hårt tungt arbete och på fötterna hade hon nötta smutsiga 

kängor. Isabella gav henne ett milt leende som inte besvarades. Flickan fortsatte att stirra på henne, 

men slog ner blicken och vände sig bort då Isabella åter gav henne ett vänligt leende. 

På väg ut till vagnen möttes deras ögon en kort stund och Isabella stannade upp med grytan i 

famnen. Flickan drog sig då hastigt undan och sprang i glappande kängor uppåt gatan. Isabella 

stirrade förvånat efter henne och kände sig förbryllad och irriterad över flickans närgångna blickar,

men tyckte samtidigt synd om henne och tänkte: Hon har det kanske svårt. Hon ser sjuk ut. Hon 

kanske har gått i skolan hos mig, men då borde hon känt igen mig och hälsat. 

- Vem var hon? frågade Isabella som återvände in i boden vänd mot mäster Nunnes. 

- Det är tvätterskans dotter. Man skulle nästan tro att hon är idiot. Hon svarar aldrig på tilltal, 

bara glor och blänger med sina koögon, svarade den fete grovhuggne senhor Nunnes. 

- Är hon stum? 

- Nej för böveln, kanske bara blyg eller konstig i huvudet av allt tvättande. Hon hjälper sin 

gamla mor med den verksamheten, sa han och blottade sina svarta tandstumpar i ett brett flin. 

Isabella bestämde sig för att hälsa på Rosalba innan hon lämnade staden, i syfte att snoka i en 

viss sak. Systern satt böjd över en hög med varierande skor och kängor i verkstaden, djupt 

försjunken i sitt arbete. Hon tittade frånvarande upp då klockan ovanför dörren pinglade och 

Isabella kom in. På en hylla stod färdiga par prydligt uppställda för avhämtning. Rodolfo syntes 

inte till, han var i Portimão i ett ärende anförtrodde Rosalba henne och ville bjuda på något. 

- Tack, jag ville bara höra så allt var bra med er. Jag hinner inte stanna, sa Isabella. 

- Nå, hur är det i stan i dag? Har du hört något intressant skvaller? 

- Nej, men jag mötte en ung flicka hos kopparslagaren. På något sätt kändes det obehagligt för 

hon iakttog mig på ett underligt vis. Jag vet inte men... Senhor Nunnes sa att det var tvätterskans 

flicka. Men vilken tvätterska? Det finns ju flera stycken, sa Isabella. 

- Ja det gör det. Måste vara Maria du talar om. Hon verkar lite egendomlig. Ibland kommer hon 

in här och bara står och tittar på mig. Aldrig på Rodolfo. När jag frågat henne vad hon vill, rusar 

hon ut som om hade eld i baken. Hon är idiotförklarad här i stan. 

- Tragiskt, verkligen synd om henne. Jag fick en känsla av att hon ville säga mig något men 

inte vågade. Vet du något om henne, sa Isabella och värmde sina kalla händer vid spisen. 

- Nej, inte mer än att hennes mor är sjuk. Någon far har hon inte och inga syskon heller. Vet du 

om att Belinda är död? 

- Nej, det visste jag inte. Kära nån, när hände det? undrade Isabella som blev mycket ledsen 

och bestört. 

- Låt mig se... i söndags. Är det tisdag i dag? Ja, hon var med på kvällsgudstjänsten, men hade 

inte mått bra. Någon skjutsade henne hem och på morgonen fann grannen henne död i sängen. 

- Så förfärligt! Hon var ju gammal förstås. Vem skall nu ta hand om botandet i byn? Mamas 

örter och kryddväxter har jag försummat, är det någon mening med att fortsätta odla örterna, vad 

tycker du? 

- Jag vet ingen som är intresserad av dem, men fråga i handelsboden. Du får själv bestämma 

om du vill ha arbete med det eller ej. Kommer du med till Belindas begravning på torsdag? sa 

Rosalba som plötsligt slant och skar sig på skomakarekniven. Hon rusade till tvättfatet och var nära 

att svimma av att se sitt eget blod välla fram ur handen. 

- Nu skulle vi behövt Belinda, muttrade Isabella och slet till sig ett kläde och virade om 

systerns hand.

- Ta fram alunstenen, den ligger i hörnskåpet därborta! Rosalba pekade bortåt väggen vid 

fönstret medan hon jämrade sig. Isabella lade stenen på såret och Rosalba skrek i högan sky. 

- Schhh, folk kan tro att jag begår brott härinne. Lugna dig, det är inte så djupt. 

- Det svider som om du hällt på citron, kved hon och satte sig på pallen. Nu kan jag inte göra 

mer i dag så det är lika bra att du lagar middag åt oss. 

- Nej tack du, det hinner jag inte. Jag är redan försenad, ljög Isabella och gav sig hemåt. 

Hennes tankar kretsade oavbrutet kring Firmina och en dag bestämde sig Isabella för att, på 

vinst och förlust, resa norröver och leta efter henne. Det var inget svårt beslut, men skulle hon resa 

fick det ske innan vintern kom och då gällde det att snabbt hitta någon som kunde köra åt henne. 

Körkarlar var det gott om och snart stod man i kö att få skjutsa henne vart hon än önskade. Men 

alla hade inte egen landå och flera hade ålderstigna eller utslitna sjuka hästar, konstaterade Isabella 

efter en inspektion då de anmälde sig hos henne. 

Valet gick till hjulbente Rendy för då kunde hon känna sig trygg. Hon visste att han var den 

pålitligaste av alla som erbjudit sina tjänster. Samma morgon de skulle ge sig av, väcktes Isabella 

av att larmklockan ljöd. Ljudet ekade hotfullt och fick Isabella snabbt på fötter. Yrvaken sprang 

hon till fönstret, men såg ingenting ovanligt mer än tät dimma som vältrade sig förbi fönstret och 

nästan täckte dalen och kullarna. 

Hon kastade sjalen om sig och sprang på nakna fötter genom förstugan ut mot fähusen med 

bultande hjärta. Det hördes tumult och luktade brandrök. Höga eldslågor stod som kvastar mot 

skyn i den tidiga gryningen. Alla som bodde på gården hjälpte till att bekämpa branden med vad 

som fanns tillgängligt. Kärl, stora som små, fyllda med vatten från bäcken, kom till användning, 

men det var som ett spott i Medelhavet. 

De torra halmtaken glödde och gav ifrån sig vit rök och kusligt knastrande ljud. Isabella 

tvärstannade och satte händerna för ansiktet. Elden flammade ut från öppningar och gluggar och 

plötsligt störtade väggarna ned med ett brak för att sedan falna till aska. 

- Djuren, har ni fått ut djuren? skrek Isabella som panikslagen såg hur elden spred sig i vinden 

mot vagnslidret intill. Hon fick inget svar, men kom i samma stund att tänka på att djuren 

fortfarande var ute på bete. 

- Skydda vagnslidret eller dra ut vagnarna! skrek hon och fick till svar att man skulle slå ner 

trägaveln så att elden inte fick fäste. 

Edelibo, tänkte hon, eldguden har kommit för att hämnas, måtte han inte sluka det andra 

fähuset också och stallet, gode Gud hästarna! Alla är inte på bete. 

- Skall jag ta ut hästarna? skrek hon till de sotiga och svettiga männen. En av dem tog henne i 

armen med sotig näve och föste henne bakåt, vänligt men bestämt. 

- Ni får hålla er undan, vi skall se till att kväsa elden och tar ut det som behövs om det behövs. 

Klä på er och plocka ihop era pinaler och var beredd att sätta er i säkerhet om djävulskapet sprider

sig, sa han med hes stämma och snöt sig i handen. Därefter sprang han för att bistå de andra 

karlarna. 

Isabella lydde inte hans råd utan rusade in i sitt hus, slet till sig några stora linnelakan från 

klädkammaren. Med famnen full sprang hon sedan till bäcken och kastade allt linnet i vattnet, 

blötte det och fick hjälp av de andra kvinnorna som fyllde kärl. Gemensamt drog de upp de 

drypande tygstyckena och lade dem på en kärra. Isabella sprang sedan med kärran bort till 

vagnslidret och kommenderade männen att klättra upp och lägga ut tygstyckena över halmtaket. 

- Det hade varit en bra idé om det inte vore försent, sa rättaren som pustande, halvblind av 

röken och hettan och med yxa i hand, dök upp framför henne. 

- Skall ni låta skjulet brinna ner helt?! Då gör jag det själv! hotade hon och var på väg till 

stegen med kärran. Rättaren hindrade henne och gav order till två av männen att klättra upp och 

rädda hälften av taket. 

Tiotalet hästar, i bortre stallet, gnäggade vilt och sparkade varandra blodiga med hovarna. Två 

män, vars röster Isabella inte kände igen, bråkade därinne. Hon kikade försiktigt in genom gluggen 

vid den halvöppna stalldörren och såg sin egen svarta häst blank av svett och med vilt uppspärrade 

ögon, resa sig på bakbenen och slå framhovarna i väggen. Hon lade handen över munnen för att 

inte skrika. 

- Jävla fårskalle, sa jag inte att du skulle vänta att sätta fyr tills vi fått ut krakarna! vrålade den 

storvuxne mannen med svart mustasch. 

kvickt! 

- Jo, men... 

- Inga jävla men hjälper dig nu, satans idiot! Öppna portarna och släpp ut hästarna och det 

- Ja men... Gud ser det... Kan vi stjäla dem nu? Det är så mycket folk runt i kring? 

- Ge fan i Gud! Ingen ser nåt i dimman. Sätt fart nu på momangen! skrek den storvuxne 

mannen och slog sin knutna hand rakt i ansiktet på den mindre mannen, som knäade men genast 

reste sig igen. 

Isabella drog sig förfärad undan. Gömd vid gavelväggen bakom kastanjen, med armen höjd 

som om hon sökte fäste i ett osynligt klockrep, såg hon hur båda stalldörrarna slogs upp, ett 

pistolskott hördes och i samma ögonblick jagades förskrämda hästar ut ur byggnaden och rusade 

iväg över glödhögarna. Gårdsfolket kastade sig brådstörtat undan och guppande hästmankar 

försvann i dimman. Männen från stallet hade stora bylten fastbundna på sina hästar och de red i en 

båge förbi hönshuset och badstugan, sneddade över grönsakslandet och kom i vild galopp fram till 

arbetarnas stugor. Där tog de sig igenom häcken till trädgården, och försvann nedför vägen jagande 

ikapp de skenande hästarna. 

Folket stod som förlamade. Allt hade skett så snabbt att ingen förstod vad som pågått. Elden 

var släckt, vagnslidret var till hälften räddat och vagnarna stod i säkerhet. Isabella grät i Rendys 

armar. Hon orkade inte stå på sina darriga ben, genomfrusen och våt som hon var. Han bar in 

henne och satt en stund hos henne för att reda ut vad som hänt.

Efter Isabellas berättelse förstod man att det var hästtjuvar och man hade undrat över vad de 

hade i byltena då de red därifrån. Svaret fick man när det upptäcktes att visthusboden var 

uppbruten och länsad på förrådet av mat. Först efter det att männen fått ut hästarna skulle 

byggnaderna satts i brand. Tanken hade varit att folket skulle bli helt upptagna med 

släckningsarbetet och inte jaga tjuvarna. De hade också räknat med dimmans hjälp. Att de red i en 

vid båge, trodde man berodde på att de inte ville rida ned någon i onödan och inte hindras i sin 

framfart 

Dimman hade lättat och Isabella gick, senare på dagen, runt med tungt hjärta och tittade på 

förödelsen. Ingen hade kommit till skada mer än några höns som nu flaxade runt i hönsgården med 

svedda vingar.

36 

Två år tog återuppbyggandet av fähuset och det skadade vagnslidret, men halmtak lade man 

inte på. Från tegelbruket i Casa Queimada, som låg en kort sträcka österut från Silves vid sjön där 

floden passerade norrut, forslades teglet på floden till de nya taken. De eldfängda halmtaken på en 

del andra byggnader hade, efter många års väderlek, antingen ruttnat eller blivit gammalt och 

sprött, de byttes nu ut mot tegel. Nya hästar var inköpta och fåraveln utökades. 

En tidig sommarmorgon gick Isabella runt i trädgården. Det var söndag och kyrkogårdsstilla. 

Solen tittade fram mellan bländvita molntappar och luften vibrerade av fågelkvitter. Plötsligt 

hördes skottlossning. Hon skyndade fram till balustraden och tittade sig villrådigt omkring. Tre 

barhuvade män i grå kläder befann sig på bortre delen av ängsplatån där får och getter betade 

tillsammans. 

Männen höll som bäst på att lasta upp döda får på sina hästar, då ett förfärligt tjutande och 

ljudet av galopperande hästar hördes från bäckravinen och ekade mellan kullarna. Isabella stirrade 

med förfäran på uppståndelsen och igenkände sin egen lilla armé av arbetare som med sina vilda 

tjut skrämde vettet ur de uthungrade fårmördarna. Stolt och nöjd med arbetarnas insats, gick hon 

igenom öppningen i häcken, förbi arbetarestugorna och grönsakslandet och stannade vid bäcken. 

Hon blåste i sitt horn och viftade med sjalen som ett tecken på uppskattning och att hon åsett 

händelsen. 

Liknande tillbud hände allt oftare. Tjuvar och djurmördare blev allt vanligare i provinsen, men 

Isabellas lilla modiga armé, tillsammans med grannarna i omgivningen, var välrustad och man 

turades om att vaka över dalens säkerhet från bäckravinens dunkel. 

Hornet, som var av mässing, bar hon numera i ett band över bröstet eller fastsatt i sitt bälte, 

hade hon fått i gåva av senhor Juarez på tryckeriet, som förgäves försökte kurtisera henne. Hornet 

blev en del av henne och kom till nytta vid de tillfällen då hon ville påkalla arbetarnas 

uppmärksamhet eller varna för någon fara. 

Hon kände sig trygg i tillvaron med sitt horn, sina djur och folket omkring sig, som 

hänsynsfullt och med stor respekt lämnade henne ifred. Ville hon ha sällskap eller förströelse, tog 

hon häst och kärra och körde till staden eller ännu längre bort.

Denna halvdunkla dag då löven gulnat och börjat falla av träden och vinden drev dem över 

ängarna och markerna, kom Isabella åkande ut från stadsporten och manade på hästen i 

nedförsbacken. Hon hade varit hos sömmerskan samt hämtat brev från Henrique på 

diligenskontoret och tittat in om hos snickarens, som inte hört något från Damião. 

Nu hade hon bråttom att komma hem och läsa brevet, dessutom började det duggregna. Då hon 

passerat vägen österut och kommit över bron, såg hon på avstånd en liten varelse gå längs 

vägrenen bärande ett knyte på ryggen och något i famnen. Hon kisade och torkade sitt regnvåta 

ansikte med handskförsedd hand för att se bättre. Strax bakom den haltande kvinnan höll hon in 

hästen och åkte långsamt förbi. Kvinnans sjal dolde till hälften barnet hon bar på och huvudduken 

var långt neddragen över ansiktet. Hon tittade inte upp då Isabella stannade med kärran utan 

fortsatte att gå. 

Underlig människa, tänkte Isabella och frågade: 

- Vill ni åka med en bit? 

Kvinnan fortsatte att gå, stirrande ned i marken. 

- Vart skall ni bege er? Är ert barn sjukt? 

Då lyfte kvinnan sina rödgråtna, svullna ögon och bleka ansikte mot henne. 

- Firmina! utbrast Isabella och hoppade vigt ner från kärran och tog systern i famn. Firmina log 

ett svagt, pinat leende, nickade och lät sig stöttas upp i kärran. Hon sjönk ihop som en säck på det 

våta golvet, orkade inte tala och inte hålla sig vaken. Barnet gnydde och trevade med sin lilla hand 

utanför sjalen som en hungrig fågelunge. 

Isabellas hjärta hamrade tungt mot revbenen, men glädjen lyste ur hennes tårfyllda ögon. 

Hästen arbetade sig uppför backen medan den lätta kärran skakande och guppande drogs i så högt 

tempo, att stenarna på vägen flög i kaskader runt hjulen och trummade mot vagnsbotten. 

Med hornet tillkallade hon pigan Miranda, som tog hand om Firminas lille pojke. Badade 

honom och gav honom mat och rena kläder, som sparats sedan tvillingarna var små. Själv tog hon 

hand om Firmina och bäddade ned henne i rena svala linnelakan, som Firmina varken sett eller 

sovit på sedan hon rymde hemifrån. Därefter satte sig Isabella att skriva ett kort brev till senhor 

Regaldo och berättade att Firmina kommit hem. 

Rendy red iväg för att överlämna brevet och Isabella gick upp i ovanvåningen för att se till 

Firmina. Hon sov oroligt, hostade och mumlade i sömnen. Hennes panna var feberhet och håret 

fuktigt av svett. Blod hade runnit från hennes näsa ned på bolstret som fått två röda fläckar. 

Isabella vätte ett duktyg i handfatet och lade på systerns panna. Hon slog upp ögonen och tittade 

förskräckt på Isabella. 

- Var är jag? Är det du Isabella? Jag ser så dimmigt, var är José? 

- Sov du, var inte orolig. Jag har pojken hos mig, sa hon och vätte duken på nytt. Sittande på 

sängkanten funderade hon på om doktorn skulle tillkallas, men kom fram till att först undersöka i 

moderns anteckningar vad som kunde göras åt näsblod om det återkom.

En suck av välbehag kom från hennes innersta då hon slagit sig ner framför brasan i salen. Hon 

var trött men lycklig. Först nu fick hon tid och ro att läsa Henriques brev. 

Han skrev efter två år om den hemska sjöresan, om hur skeppet med Guds försyn klarat sig 

igenom Gibraltarsundet och sökt nödhamn i Malaga. Långt om länge nådde de fram till Neapel. 

Medtagen och sjuk hade han tillbringat en tid där, men sedan reste han korta sträckor för att se sig 

om efter arbete. Sedan ett år tillbaka, bodde han nu i Venedig. Hans översvallande lovord över 

staden och sitt arbete, värmde Isabellas hjärta så att tårarna trängde fram. Hans konstnärstalang 

hade utvecklat sig till ett enastående kreativt skapande inom glaskonsten. Han fick många 

uppskattande bevis från olika håll, rönte mer och mer framgång och började bli välkänd, men 

kände sig ofta otillräcklig. Han längtade inte hem, men saknade familjen. "Jag skickar mina tankar 

till er via månen, vi mötas där," skrev han. Ensamhet förekom inte, det såg hans vänner till att 

befria honom ifrån, men kärleken var det dåligt bevänt med. Ännu hade inte hans drömflicka visat 

sig. 

Isabella läste brevet om och om igen och blev stoltare för varje gång. Om jag skulle resa dit? 

Inte nu, men kanske ett annat år? tänkte hon impulsivt och lade mer ved på den falnade elden. 

Julen blev en ovanligt glädjerik händelse, mycket för att systrarna var samlade och barnen 

kunde leka i snö, som de aldrig sett förut. Lille José såg ut att växa en tum om dagen, var frisk och 

mycket lik sin försvunne far. Firmina levde ett stillsamt liv hos Isabella, men blev mycket god vän 

med snickarens, som då och då passade pojken och gav honom sin kärlek. Lärde honom tälja i trä 

och stapla vedträ från en hög, liknande den som hans moster en gång fallit huvudstupa i, på 

snickarens gård. 

Snön låg kvar över nyåret och lyste upp mörkret om kvällarna med sitt vita täcke, men 1746 

kom också med bitande kyla som sved i skinnet och en blåst som rev och slet i allt som fanns i dess 

väg. En sådan kväll, medan det ännu fanns några stänk kvar av skymningen, kom Isabella 

hemridande efter att ha varit och lämnat brev på diligenskontoret och hämtat brev från Emanuel. 

Huvudduken var neddragen över pannan och dolde näsa och mun som skydd mot vinden. 

Ögonen syntes, men var tårdränkta av kylan och gjorde seendet suddigt. Hon var stelfrusen ända in 

i märgen och hackade tänder. Framkommen till mangårdsbyggnaden, uppfattade hon ett svagt ljus 

borta vid vedboden. I vanliga fall skulle hon inte ha reflekterat över skenet, men vedtjuvar härjade 

i grannskapet. Hon tänkte snabbt, sittande kvar på den stillastående hästen: Det kan ju vara 

Miranda som hämtar ved... kanske någon av drängarna som bryter vår överenskommelse att inte gå 

ut då mörkret fallit. 

Hon lade handen på hornet som om hon säkrade ett gevär, drevs sedan av nyfikenhet bort mot 

ljuset. På vedhögen stod en stormlykta med nedfällt glas och intill, vid vedbodens framgavel, satt 

en hopkurad gestalt inlindad i en yllefilt. Isabella steg tveksamt av hästen med handen på hornet, 

föste försiktigt till byltet med foten och drog i filten. Byltet kvicknade till och stirrade med skygg 

blick på Isabella.

- Vad i alla mina dar! Maria! Vad gör du här? 

Flickan kom darrande på benen, men hennes spruckna läppar sa ingenting. 

- Du får allt komma med mig in och förklara varför du sitter här! Resolut tog Isabella henne i 

armen och drog iväg mot huset. 

- Nå, berätta nu! sa hon då de bänkat sig i köket där värmen från spisen spred sig i deras 

genomkylda kroppar. Maria satt med sänkt huvud, stirrade ned som om hon räknade skavankerna i 

bordsskivan. 

- Se på mig flicka! Om du inte öppnar munnen och svarar på tilltal, får du gå din väg! Ut i 

kylan, här får du inte vara, begriper du? 

Maria lyfte sin rädda blick, näsvingarna darrade, hon såg ut som ett jagat villebråd. 

- Jag har väntat på er för att fråga om jag kunde få... 

- Få vad? Pengar? Arbete? 

- Nej, om jag får ta hand om örtagården och kryddgården? 

- Örtagården?! Isabella tog sig för pannan och gapskrattade. Det var det tokigaste hon hört på 

länge, men strax blev hon allvarlig och sa: Jag förstår inte, du kommer mitt i vintern för att fråga 

om sådant som hör våren till. Du är ute i väldigt god tid Maria! Men säg mig, varför tittade så 

underligt på mig när vi möttes hos kopparslagaren? 

- Jag... jag vet inte riktigt. Jag har alltid undrat hur ni... vem ni är. 

- Jaha, nu undrar jag varför du vill överta örtagården? 

- Jag har gått flera år i lära hos Belinda. Hon visade mig allt hon kunde. När jag inte tvättade, 

var jag hos henne. Hon blev som en mama för mig när min egen mama dog. 

Marias ögon tårades. Hon lade sina knäppta händer på bordet. Isabella satt tyst, lyssnande och 

kände en stigande våg av ömhet. 

- Jag har inte vågat komma tidigare. Det är en annan sak jag också måste säga... Jag är... er 

halvsyster. Flickan mötte Isabellas misstänksamma ögon som smalnade, munnen blev till ett 

snirpigt streck. Isabella drog sig inom sitt skal, man kunde riktigt höra klapprandet då skalen slöt 

sig om henne i tystnaden. Rösten var vass som ett piskrapp när hon sa: 

- Hur vet jag att du talar sanning? Har du några bevis? Isabellas tankar som var stelnade i 

utomhuskylan, for nu runt i huvudet som flugorna över gödselbrunnen en het sommardag. 

- Jag har ett brev som mama skrev innan hon dog. Maria drog upp ett skrynkligt papper ur 

kjortelfickan. Papperet luktade mögel och skriften var svårläslig. 

Isabella hämtade sina glasögon, läste varje stavelse med eftertanke och hennes sinne fylldes 

med odefinierbara känslor. Kan papa vara far till henne? Kan det verkligen vara sant? Visserligen 

har jag hört om en rik man som hälsade på hos tvätterskan, som lär ha varit mycket vacker och 

kunde spela luta, men ingen vet vem mannen var. Nu vill Maria tigga pengar förstås. Kanske här 

kommer en lång rad av barn som papa är far till? 

Hon bad Maria vänta och lämnade sedan köket med ett tänt ljus i handen. Gick med bestämda 

steg till chiffonjén i salen och drog ner klaffen, letade igenom smålådorna där moderns gamla

evbuntar och andra papper förvarades. Hon letade målmedvetet med stötiga andetag tills hon 

fann ett gulnat papper instoppat i ett virkat blått fodral som don José efterlämnat. Alla i familjen 

visste om att brevet fanns, men Isabella hade inte brytt sig om att läsa innehållet där han lättade sitt 

dåliga samvete. Nu var hon tvungen att ta det smärtsamma steget. 

Rak i ryggen och med något lugnare andhämtning vände hon åter till köket, placerade 

ljusstaken med eftertryck på bordet och satte sig mitt emot Maria. De satt tysta en kort stund utan 

att se på varandra, varpå Isabella yttrade: 

- Jag är ledsen att jag inte visste om detta tidigare. Du kunde ha fått min hjälp. Jag är skakad 

och lite omtumlad också, du får ha förståelse för det. Jag måste vänja mig vid tanken av att ha ännu 

en syster. 

- Då tror ni på mig! Flickans ögon fick lyskraft och för första gången såg Isabella henne le då 

hon sträckte sina händer mot Maria, men tog inte henne i sin famn, hennes lukt var frånstötande. 

Isabella kunde inte förmå sig till att skicka ut flickan i kylan och mörkret. Mat plockades fram och 

två pigor tillkallades som hämtade stora karet från brygghuset och fyllde det med varmt vatten i 

köket. 

Isabella letade efter rena kläder medan pigorna tvättade Marias toviga hår och strax därpå satt 

systrarna vid brasan i salen. Maria såg annorlunda ut, mycket sötare bortsett från den vita salvan 

hon fått mot såriga torra läppar. Hennes svarta hår var lockigt och glänste i skenet från elden. 

Ögonen som fått ett saligt skimmer var fulla av beundran och hänförelse inför Isabella, som satt 

käpprak i soffan och tankfullt stickade på en tröja till lille José. 

- Min mor fick pengar av don José, sa Maria. Hela tiden, så vi har inte lidit någon direkt nöd. 

Sedan skickade dona Ana pengar, men efter hennes död har det varit svårt. 

Isabella tittade upp från stickningen och tog långsamt av sig glasögonen och frågade: 

- Vill du flytta hit och bo med mig och Firmina? 

- Tack, men det blir svårt när jag skall börja arbeta med sjuklingar. Jag bor helst kvar i mamas 

hus, men kommer gärna och hälsar på om jag får. 

- Klart att du får, så ofta du vill och det är med glädje jag överlåter örtträdgården till dig. Det är 

ett bra beslut, att du skall gå i Belindas fotspår. Isabella hade ändrat attityd, var mjukare och 

vänligare i rösten och lovade sig själv att betrakta och hjälpa Maria som en god syster.

37 

Isabella kallade in brunlurvige vakthunden Bonni som fick sova i köket. Inte ens hunden ville 

vara ut en sådan kväll. Maria dåsade i soffhörnet efter aftonens långa samtal och Isabella hade 

bjudit på kakor och kaffe efter maten. Nu väntade hon otåligt på Firmina och lillpojken, som varit 

hos senhor och senhora Regaldo hela dagen och hjälpt till med baket. Kakor och tårtor skulle 

prisbelönas på kyrkans marknadsdag, så flertalet av stadens välbeställda kvinnor hade bråda dagar. 

Snickarens fru hade vunnit första pris de senaste två åren och Rosalba hade kommit på andra plats 

en gång, men i år ämnade hon inte deltaga, annars hade Firmina gärna hjälpt systern istället. 

Vad skall familjen säga om det här med Maria? tänkte Isabella medan hon bäddade sängen åt 

halvsystern och gjorde det hemtrevligt i Manuels rum med att lägga virkade vita dukar på bordet 

och det låga skåpet. En trasmatta i gult och grönt rotade hon fram ur klädkammaren. Rättade till de 

tunna spetsgardinerna och borstade av rummets två stolar med handflatan så dammet yrde om de 

gula sitsarna. Hon satte in två ljus i tennljusstakar, som hon plockat från kammaren i 

undervåningen samt en mugg och vattenkaraff. Hon såg sig om i rummet och var nöjd. Ett ljust, 

lagom stort rum för Maria, tänkte hon och slog en hastig blick i Firminas rum, där sängen stod 

obäddad och klädespersedlarna låg spridda över bord och stolar. Skåpsdörrarna stod på vid gavel 

och några av byrålådorna var halvt utdragna. Isabella skakade på huvudet och gjorde en sned 

grimas. Barnkammaren såg inte mycket bättre ut, fast Josés säng var bäddad och en trasdocka satt 

på sängen, lutad mot väggen tillsammans med en söt kanin som kommit som gåva från snickarens. 

Isabella fick bråttom att komma nedför trappan då klappret av hovar och en rullande vagn 

hördes. Hon skyndade till förstugan, öppnade dörren som blåste upp och slog i väggen med en 

duns. En främmande vagn hade stannat och ur hoppade Firmina bärande sonen i famnen. Hon sa 

något till kusken som vinkade, vände ekipaget och åkte iväg med fladdrande talgljus i lyktorna. 

Firmina var uppspelt och rödrosigt varm om kinderna och talade viskande för att inte väcka 

den sovande pojken. 

- Du kan aldrig gissa var jag har varit! 

- Du har väl bakat, hur gick det? Isabella hjälpte henne av med kappan, sjalen, huvudduken och 

kängorna. 

- Jo, först bakade vi, jag har kakor här i korgen från senhora Regaldo, sedan gick vi på folkdans 

och du kan tro... det var... fantastiskt roligt!

Isabella satte upp en förvånad min och hyssjade med pekfingret och gjorde tecken att de skulle 

gå in i köket där José placerades på kökssoffan med en filt om sig. Isabella ställde korgen på 

bordet och skruvade upp ljuset i lampan, drog sedan ned Firmina på en stol och tog en annan åt sig 

själv. 

- Jag måste bara tala om en sak för dig nu, så du inte blir chockad, sedan skall du få berätta. Jag 

är väldigt nyfiken! sa Isabella och redogjorde ivrigt om Marias oväntade uppdykande. 

- Åh, så spännande! Kan vi inte gå in till henne nu? Firmina blev minst lika ivrig efter en 

stunds funderande med rynkad panna och munnen formad som om hon väntade på en kyss. Men nu 

hade hon ingen tanke på att berätta vad roligt hon varit på. Det kunde vänta. 

Maria, som vaknat ur slummern, gick dem tillmötes i stora hallen. Hon neg djupt inför Firmina 

som menade att så artig behövde hon inte vara i fortsättningen. De gick in i salen och satte sig 

tillrätta framför brasan. 

- Vi är ju jämngamla! Du tjugotre och jag tjugosex, sa Firmina som fick ytterligare information 

om Marias liv, hennes mor och den osynlige fadern. 

- Nu är det din tur Firmina att berätta, avbröt Isabella när hon tyckte Firmina kom med alltför 

närgångna frågor till Maria som satt stel och allvarlig 

- Ja, som jag sa, så tog Damiãos föräldrar mig med på folkdansfest efter baket. José lämnade vi 

hos Rosalba. Jag ville egentligen inte gå med, men senhora Regaldo envisades och tyckte jag 

behövde komma ut på något roligt. Firmina hämtade andan, började vira på klänningsfållen och 

fortsatte: En stilig pojke ville lära mig dansstegen ordentligt, så han lät mig inte vara ifred. Han 

arbetar på väveriet och... 

- Vem är han och vad heter han? Isabella gladdes med systern, men var orolig över att det 

kunde vara samma typ som Damião och att Firmina skulle bli besviken igen. Men, att hon var 

förälskad kunde ingen ta fel på. 

- Han heter Mario Stefanoini. Hans far har varit köpman i Portimão, men de flyttade hit 

nyligen och övertog värdshuset efter Alfredo som dog i tvinsot, vet du det? 

- Nja, jag hörde om det på Belindas begravning. Det är ingen som sörjer den räven. Han var 

stygg och elak mot både fru och barn. Slog dem och hindrade barnen att komma till skolan. Usch 

fy! 

- Marios mor är korgmakerska, men det hinner hon nog inte med nu... 

- Åh, nu vet jag vem de är! De kommer från Palermo på Sicilien! Förtjusande människor! 

- Hur vet du det? Känner du dem? Firmina blev storligen förvånad, satte sig tvärt upp i stolen 

med stora ögon som glimmade i eldskenet. 

- Jag har handlat i boden hos dem. Min sidensjal kommer därifrån, kragen på min vita 

klänning, flera par handskar har jag köpt, både till mig själv och till Gabrielle och ... ähh... Isabella 

satte pekfingret på munnen och tittade upp på bjälkarna i taket medan hon funderade på vad hon 

mer handlat, då hon var i staden och hämtade fisk hos Eliseo.

- Så bra! Då vet du vem Mario är! Åh, han är så fin och rar, tjugonio år gammal, stilig men 

ändå söt med smilgropar och mörkt vågigt hår. Mest tycker jag om hans vita tänder och snälla 

ögon. 

- Han kommer ju från en bra familj, men det gjorde Damião också, så passa dig! uppmanade 

Isabella och gav systern sin välsignelse. Undrade också om det var Mario som skjutsat henne hem? 

- Ja, det finns inga lyktor på vår kärra, vet du väl. Det var ju inte meningen att jag skulle åka 

hem så sent. Kärran står kvar hos snickarens, jag hämtar den i morgon. Mario erbjöd sig att köra åt 

oss. Han var nyfiken på José, tror jag. Han sa att han älskar barn. Jag låtsades förstås vara 

oåtkomlig, han kysste mig inte ens. Åh Isabella, är det inte underbart? Maria, har du varit förälskad 

någon gång? 

Firmina vände sig mot nya systern, sträckte sig efter hennes hand och kramade den, men Maria 

hade ännu så länge inte upplevt den sortens lyckorus. Hon hade varit alltför blyg och 

tillbakadragen för att ens titta åt manfolk. 

Huset sov, allt var tyst utom blåsten som pep och ven i fönsterspringorna och visslande 

försökte ta sig in eller ut vid dörrtröskeln. Inkommen på sitt rum, ställde sig Isabella vid fönstret 

och betraktade den stjärnbeströdda himlen. Månskäran tog emot hennes tankar och fick snön att se 

mjuk och självlysande ut. Hon drog sakta upp Emanuels brev ur kjortelfickan, tvekade och kände 

efter om hon var för trött... nej, men lycklig. Oh, en sådan kväll! 

Värmekruset låg i sängen och hon kände den behagliga värmen sprida sig igenom bolstret in i 

hennes kropp, där hon satt i nattskjortan ovanpå sängen och läste brevet och talade tyst med sig 

själv: Det är andra gången som han berättar att systern Anna dött, han saknar henne mycket förstår 

jag. Hon dog 43, samma år som han skickade gökuret till mig. Ja ja, vad tiden går. Han dricker 

kopiöst med kaffe, äter inte ordentligt, ber och läser syndabekännelsen. Känner egenkärleken djupt 

rotad i sitt väsen, men bjuder grannens barn på godis och håller på med bibelstudier i hemlighet 

hemma på Hornsgatan. 

"Jag längtar efter sanningens fullhet istället för det mödosamma, ovissa sökandet. Men också 

efter litterär metod att gestalta ovissheten. Jag känner mig ofta förödmjukad och erkänner att jag 

ibland gått vilse. Jag förstår nu, Gud kan inte enligt sina lagar förlåta någon människas synder 

såvida hon, efter sina lagar, inte avstår ifrån dem," skrev han. 

Åh, han menar köpa sig avlatsbrev och tro sig bli syndfri genom bikten. Han är väldigt upprörd 

över det, tänkte hon och kände stort medlidande med mannen som var så annorlunda, så fin och 

god. Så öppen och ärlig. 

År 1748 var det åter bröllop på Vila Vicosa. En liten enkel tillställning som man försökte hålla 

hemlig. Men rykten spreds och det pratades ändå om utlänningen som var ihop med don Josés 

dotter som hade ett oäkta barn med snickarens son. Prästen vägrade viga dem i kyrkan, så vigseln 

förrättades i det lilla romantiska kapellet där Firmina gav sitt ja till Mario.

Henrique hade, till allas överraskning och stora glädje, kommit hem för att hylla brudparet. 

Han förärade dem egenhändigt signerade glas med karaff och berättade, med vida gester, hur hans 

arbete fortskred och utvecklade sig. Mario föreslog honom att komma hem och starta eget i Silves 

eller i en annan stad, så hans förmågor blev kända på hemmaplan också och att familjen blev mera 

samlad. Henrique lovade fundera på det, tyckte att det var en mycket bra idé och sa: 

- Om tio år har jag kanske så mycket pengar att det går för sig! Alla Marios goda förslag tyckte 

Henrique om, men de flesta var bara unga mäns skämtsamma munhuggning och togs inte på allvar. 

En rejäl semester, två hela veckor, unnade sig Henrique innan han reste den mödosamma vägen 

tillbaka till Italien. Dåligt samvete hade han flertaliga gånger av att ha tagit ledigt, för han visste, 

att på glashyttan sågs det inte med blida ögon. Han kunde riskera att förlora arbetet när han kom 

tillbaka. 

- Försök att komma hem, det skall väl inte behöva ta tio år? Du har ju arvet, som du är så snäll 

och låter mig förvalta, sa Isabella 

- Ja ja, när jag tänker efter, så finns här ju faktiskt byggnader som skulle passa för en sådan 

verksamhet, nära till floden och... Kanske kan det ordna sig Isabella! Henrique tog avsked med det 

uppmuntrande beskedet och åkte med diligensen till Lagos där han steg ombord på skeppet. 

Elden flammade i den öppna spisen. Lågorna slickade veden och förtärde den snabbt. 

Eldskenet lyste hemtrevligt upp rummet och gav harmonisk känsla. Dimman låg tät över dalen, så 

tät att Isabella inte kunde se staden. Den svepte in kullarna i sitt mjölkvita hölje och utanför 

fönsterna var det som en vitgrå rullgardin. Det var sista dagen i oktober. I morgon, den första 

november, Alla Helgons Dag, väntade hon hem Rosalba, Fran med sina barn och Firmina med sina 

två barn. De skulle gå i kyrkan och därefter besöka kyrkogården. Isabella skulle bjuda på fransk 

mat. Hon hade planerat allt i god tid. Städat, pyntat med blommor, tvättat gardiner och bäddat 

sängarna åt dem. Allt var på plats och hon kunde själv, nöjd och belåten, koppla av denna kväll 

och njuta av spisvärmen. Hösten hade definitivt gjort sitt intåg. Det kändes i den råkalla luften. 

Gnolande och småsjungande satt hon uppkliven i soffan med benen under sig. Lille 

griskultingen Snugger låg i hennes knä. Lurvige Bonni hade slagit sig till ro vid hennes fötter. 

Isabella tänkte på Firmina, lillasystern, som var hela trettiofem år, inte riktigt lyckligt gift med 

Mario som drack för mycket och för ofta, satt på värdshuset och spelade tärning och kort. Han fick 

slita hårt hos fadern, som bara behövde knäppa med fingrarna så vågade Mario inte neka att hjälpa 

till på värdshuset. Både Firmina och Mario arbetade i väveriet och bodde i ett rart hus i utkanten av 

Silves. De hade fått en dotter som nu var fem år. 

Maria var ogift och trivdes med sin tillvaro. Hon hade så mycket att göra med sjuka människor, 

att hon sällan hann umgås med familjen. Isabella visste att detta bara var ett svepskäl som hon tog 

till då Fran också skulle närvara. Kontakten dem emellan var dålig och hade inga utsikter att bli 

bättre. Inte så länge som Maria tyckte att Fran var överlägsen, skrytig och högfärdig och gav henne 

spydiga stickord och pikar så fort hon fick tillfälle. Francisca erkände aldrig att hon, utan

anledning, var avundsjuk på Maria. Hon kunde aldrig förstå och inte förlåta sin far vänslandet med 

tvätterskan. 

Vad åren rullat fort i väg, tänkte Isabella. Vart har de tagit vägen? Det känns som igår då jag 

tog adjö av Emanuel i Paris och nu har det gått hela nitton år. Jag har ännu inte provat att göra 

vinet som han drack i Sverige och förslog mig att prova. Vad var det nu det hette... Oxläggsvin, 

svenskt lantvin berett av rensade gullviveblommor, källvatten, jäst, socker och citron. Var det som 

han skämtade tro? Nej, Emanuel skämtade inte mycket. Undrar vad han gör nuförtiden? Det är sju 

år sedan jag hörde ifrån honom senast och nu är det 1755. Inga brev har kommit på sju år fast jag 

har skrivit, men man vet ju aldrig var han är. Antingen har han inte fått breven eller så är han död. 

Det vore ju inte så konstigt. Det var ju krig i Holland när han bodde där i ett helt år och arbetade 

med bibelstudier. Hon skakade sorgset på huvudet och blicken drogs till gökuret som Emanuel 

skickat henne. Det hängde bredvid öppna spisen och hade hängt där sedan hon fick det för tolv år 

sedan. 

Jag måste läsa hans sista brev, tänkte hon och gick till kontoret där alla breven från honom låg 

prydligt samlade i en låda. Snugger tog hon under armen och Bonni lufsade troget efter. 

Han lyckades kryssa sig förbi krigens slagfält och befann sig tydligen alltid på rätt plats vid rätt 

tidpunkt. Fantastiskt skickligt! utbrast hon högt. Suckade och erkände för sig själv att hon saknade 

honom förfärligt mycket, så mycket att hon plågade sig själv med det förflutna när hon försökte 

samla ihop fragmenten från deras vänskap: 

Han slutade på Bergskollegium men blev erbjuden en högre befattning, som han avböjt. 

Avskedsansökan hade gått till kungen. Samtidigt bad han om tillstånd, som ämbetsman, att resa 

utomlands för att färdigställa ett viktigt litterärt arbete. "Ingen har frågat vad det var för slag av 

arbete som tur är," skrev han i brev 1747. 

Hans sista brev kom från London hösten -48. Där lät han trycka upp den första sviten av 

bibelutläggningarna Arcana caelestia - Himmelska hemligheter på latin och på egen bekostnad. Det 

skedde anonymt. Han ville förkunna "Ordets inre betydelse", läste Isabella och beundrade sin väns 

enorma kapacitet och mod att tala om sådant som ansågs vara förbjudet. Han kunde ju ha råkat 

väldigt illa ut, men han var populärare utomlands än i sitt eget land. Märkligt, tänkte hon, han var 

ju invald i Kungliga Vetenskapsakademien, han måste ju ha många vänner som borde stötta 

honom. 

Han grämde sig fortfarande över att inte kunna lösa uppgiften med att få fram en metod att 

bestämma longituden till sjöss. Royal Society i England hade utlovat ett stort fint pris till den som 

klarade det. Det var för fyrtiofem år sedan och ändå i detta sista brev, tjatar han om den 

misslyckade uppfinningen, tänkte hon. Kanske klarade han av det till slut, men det får jag aldrig 

veta. Undrar varför han slutade skriva till mig? 

han: 

Som svar på Isabellas fråga om hur han kom på idén att studera religionen så ingående, skrev

"Jag har fått starka intryck från olika håll. Främst från min faders fromhet och intresse för 

änglar, syner och drömmar. Intrycken kom också från filosofer, tänkaren René, naturvetenskapare 

som Descartes. Det var nytänkare och mystiker som fick mig att lämna min materialistiska 

världsåskådning och övergå till förandligandet av allting." 

Måtte han vara frisk och lycklig med det han håller på med. Måtte det gå honom väl i 

händerna. Om ingen annan förstår honom så gör jag det i alla fall, tänkte hon och gick upp på sin 

kammare och förberedde sig för natten, sedan lade hon sig på knä bredvid sängen, knäppte sina 

händer och talade till krucifixet på väggen: 

Jesus, du har hängt här länge och övervakat min nattsömn och skyddat mig för det som jag inte 

skulle råka ut för. Problemen som jag har haft, skulle jag antagligen ha för att lära mig och då stod 

du med armarna i kors. Nej förresten, det kunde du ju inte, men du kunde inte ingripa i alla fall. 

Tack för allt som givits mig. Hoppas du är med mig till den sista dagen här på jorden. Amen. 

Därefter kröp hon till sängs, helt utmattad och tom i huvudet. 

Många gånger hade hon känt Manuels närvaro, men inte sett honom. Många kvällar och nätter 

hade hon legat och stirrat rakt in i mörkret för att få se hans ansikte, men icke. En fjäderlätt 

beröring på sin arm eller kind uppfattade hon ganska ofta. Det räckte för henne. Något tålamod att 

utveckla den sortens förmåga som Emanuel hade, var inte Isabella beskaffad med och det 

bekymrade henne föga. 

När hon nu låg i mörkret, avslappnad och nöjd med sin dag och med sitt liv, tacksam över att 

ha varit frisk, bortsett från lite småkrämpor, kunde hon konstatera att livet ändå var skönt och 

härligt. Plötsligt morrade Bonni och reste sig. Ett hål eller en dörr öppnades i mörkret. Ett 

strålande vitt ljus tog form vid fotändan. Manuels ansikte lösgjorde sig från ljuset och han sa:" 

Älskade! Eldguden kommer att hämnas. Snart är du hos mig." 

Ljuset försvann. Rullade ihop sig och kröp ut genom väggen. Manuel var borta och Isabella 

gnuggade ögonen och drog Snugger tätare intill sig, som om hon sökte tröst hos djuret. Var det en 

syn, en vision, en sådan som Emanuel talat om? Förmodligen inbillning. Om det var Manuel, så 

såg han glad ut, tänkte hon och märkte att hon fått gåshud över hela kroppen. Det kändes som om 

fönstret varit öppet. 

Solen kom fram bakom mörka moln medan systrarna och syskonbarnen stod samlade vid 

familjegraven i norra utkanten av Silves. Mängder av blommor pyntade graven där de hade en liten 

minnesstund tillsammans. Efteråt åkte de i vagnen till Vila Vicosa, men inte med Pedro, han var 

död sedan flera år. En ny kusk, ingen mindre än den hjulbente Rendy hade det ansvarsfulla 

uppdraget att ta familjemedlemmarna välbehållna hem. Det gjorde han på sitt speciella sätt genom 

att, med sin djupa välljudande röst, sjunga sånger om sitt hemland Afrika. Flickorna applåderade 

honom utan att förstå orden han sjöng. 

Några timmar senare satt systrarna i salen framför brasan och talade om sina respektive 

problem. Om sina män, om kläder, om mat och om skor inte minst. Alla saknade Henrique som

inte haft tid att komma. Hans liv var absorberat av glas i alla former och fasoner och ännu hade han 

ingen tanke på att flytta tillbaka hem. Maria saknades, men hon hade tagit till en vit lögn för att 

slippa bli sårad av Fran. 

Ovanvåningen var också uppvärmd eftersom tjänstefolket i god tid hade eldat i öppna spisarna, 

så Franciscas och Firminas barn placerade sig i Isabellas säng och roade sig med att läsa 

bilderböcker och spela kort. Grisen Snugger och hunden Bonni var deras tillgivna lekkamrater. 

Plötsligt stelnade Rosalba till. Lyssnade spänt och intensivt. 

- Vad är det Rosalba, mår du inte bra? frågade Isabella lugnt. 

- Jo, jag bara tyckte jag kände något, svarade hon dröjande och tveksamt. 

- Äsch, det är väl Manuel som kommer och kramar om oss, skrattade Fran. 

- Menar du det? Menar du att du också tror på det?! utbrast Isabella och kramade om systern. 

- Ja, man kan väl inte göra annat när du preparerat oss så ingående. 

- Nej detta är något annat. Känner inte ni det? Rosalba var kritvit i ansiktet med röda nervösa 

strimmor på halsen. Ögonen vitt uppspärrade och såg ut att tränga ur sina hålor. 

- Känner vad då? undrade Francisca. 

- Känner inte ni att det skakar, darrar? Hela golvet gungar ju! skrek hon uppskärrad och reste 

sig ur soffan. Nu kände de andra det också. Svagt, men strax blev det starkare. Porslinssakerna på 

spiselfrisen gungade innan de föll i golvet. Gökuret skakade så att fågeln for ut och in genom 

öppningen och gol några gånger extra. Förskräckt rusade alla fyra systrarna upp till barnen och 

satte sig hos dem på den breda sängen. Hårt tryckta intill varandra satt de och lyssnade. Vågade 

knappt andas. Tittade på hur den ena saken efter den andra föll i golvet från Isabellas bord och 

skåp. Med bävan hörde de mullret, dovt som från jordens innandöme. Huset skälvde som av 

skräck. Så blev allt stilla och tyst en stund, därefter kom det tillbaka ännu starkare. Tjänstefolkets 

skrik blandades med det rytande dånande ljudet. Det knakade och knastrade i husets väggar och 

tak. 

- Kom vi måste ut härifrån! Det är jordbävning! skrek Isabella och slet förfärad Snugger till sig 

och tryckte honom till sitt bröst. 

Alla rusade blint nerför trappan och ut på gården. Alla utom Fran som snubblat i trappan. 

Hennes barn försökte hjälpa henne, men en stor bokhylla uppe i trapphallen föll omkull, krossade 

trappräcket och en kaskad av böcker slungades ut. Bokhyllan gjorde några volter på sin väg nedför 

trappan och hamnade rakt över Fran och barnen. De hann inte ut. Huset störtade samman och 

våldsamma eldslågor slog ut från den brinnande salen och köksregionen. Flammorna slickade 

girigt utefter husfasaden, förtärde buskaget och slingrade sig likt en orm över det torra gräset. Med 

fasa såg de hur allt rasade samman omkring dem. I vild panik rusade de längs vägen nedåt dalen. 

En stor spricka öppnade sig plötsligt under Firminas och hennes barns springande fötter. 

Marken rämnade och alla tre störtade handlöst ned i avgrunden. Förfärad och stel av skräck åsåg 

Isabella hur de skrikande försvann tillsammans med Bonni. Mullret var öronbedövande och

himlens moln svarta och hotfulla. Arbetarna och deras familjer rusade runt som yra höns. De flesta 

husen hade fattat eld som spred sig i den hårda vinden. 

Förtvivlat kämpade Rosalba med att få grepp om en trädstam, men trädet lossnade med rötterna 

och föll med ett krasande brak nedför den höga branten. Isabella stod paralyserad, fastvuxen i den 

trasiga vägen. En flodvåg, hög som ett kyrktorn kom rullande från kusten rakt emot dalen. Rakt 

emot Isabella som tappade greppet om Snugger. Omedelbart gled han nedför klippkanten och 

försvann i förtvivlade grymtningar. Isabella orkade inte ta skydd och var skulle hon ta skydd? Det 

var meningslöst. Hon föll på knä och sträckte armarna mot himlen: 

- Gode Gud neeeej...! Hjälp...! Maanuueeel... 

Hennes skrik blandade sig med dånet som av hundra kanoner och kvävdes då hon slukades av 

de framvällande vattenmassorna som drog med sig allt i dess väg. Hon försvann i det iskalla 

vattnet brutalt och våldsamt. Hon rusade in i en värld där fåglar hördes sjunga. Efter femtiosju år 

var hennes vandring på jorden också slut. Landet tog slut i virvlande sten, jord och vatten. 

Oändligheten väntade på henne och hon flydde triumferande in i det klara vita ljus där Manuel tog 

emot henne med öppna armar. 

*** 

Alla Helgons Dag den 1 november 1755, drabbades Portugal av en fruktansvärd katastrof. 

Jordskalvet och flodvågen ödelade hela Algarvekusten och jämnade nästan Lissabon med marken. 

Trettiotusen människor omkom. Markisen av Pombal byggde upp både landet och dess ekonomi 

efter katastrofen och man reste en staty mitt i centrala Lissabon till minne av hans goda gärningar. 

1756 utbröt sjuåriga kriget, som inte berörde bara Europa utan också Indien, Amerika och alla 

haven. Det var det första egentliga världskriget. 

1759 upplöste regeringen jesuitorden och konfiskerade dess tillgångar. Påvens sändebud 

utvisades under förevändningen att några jesuiter varit inblandade i en komplott. Alla länder 

började därmed utvisa jesuiterna som flydde och försökte få en fristad i Rom. 

1772 avled Emanuel Swedenborg i London, gammal, ensam, glömd och sjuk.

EPILOG 

De stod tätt intill varandra, omslingrande i den heta eftermiddagssolen och lät känslorna 

överväldiga sig i ett brusande hav av tankar, impulser och egendomliga drömmar från en svunnen 

tid. De kände stilla hänförelse. Några tårar rann sakta nerför deras solbrända ansikten och blandade 

sig med svettpärlorna kring näsa och mun. Något besynnerligt, något overkligt men inte 

främmande, hade drabbat dem som en blixt från klar himmel. 

Det kom djupt inifrån deras innersta väsen, som en dörr som öppnats sakta för att sedan slås 

upp på vid gavel. Något som legat begravt, väl skyddat och som plötsligt fått liv. Känslor som var 

både behagliga, sköna och pirrande men också skrämmande och svårtolkade. 

Medelåldersparet, Karin och Bengt Forsberg, hade kommit till Portugal för en vecka sedan för 

att fira sin trettionde bröllopsdag. De kom med flyg till Faro vid Algarvekusten en mycket varm 

majdag 1994 och togs med buss till hotellet, ett litet lågt hus med egen lägenhet och alla 

bekvämligheter. Från balkongen såg de havet på bara några hundra meters avstånd, lockande, 

brusande och oemotståndligt. Redan samma dag kunde de inte motstå frestelsen att kasta sig i det 

ljumma, klara blågröna vattnet. Njuta av sol och värme efter en lång tråkig vinter och en regnig 

blåsig vår hemma i Sverige. 

De förvånades och tjusades av tidvattnets fascinerande effekter. Över de bländvita rena husen 

med sina röda tak och roliga skorstenar. De njöt av flera kilometer lång vit sandstrand och 

svettades i den fyrtiofemgradiga hettan. Det var den varmaste sommaren på två hundra år. Det 

hjälpte inte mycket att sitta under parasoll på stranden eller söka skugga vid de skrovliga 

klipporna, hettan var obeskrivlig. Sanden var så het att den brändes under deras fötter. Men Karin 

och Bengt njöt varje minut av tillvaron och av varandra. De utforskade hela staden Albufeira 

grundligt, handlade fisk i fiskehamnen och tillredde maten i den mysiga lilla lägenheten, för att 

sedan äta den och njuta kvällssvalkan på balkongen. 

De ville också uppleva resten av Algarvekusten och söka svalkan uppe i skogsklädda 

Monchiquebergens skugga. Det fanns utflykter dit med buss för hela gruppen resenärer enligt 

reseledaren, men Karin och Bengt föredrog att hyra en bil denna andra och sista veckan av 

semestern. Ett av de viktiga målen för deras bilutflykt var staden Silves ungefär tre mil norr om

Albufeira. De hade hört talas om den vackra vita staden och dess omgivningar genom bekanta och 

fått vykort därifrån som väckt deras nyfikenhet. 

De vita husen i Silves såg ut att klättra uppåt från dalen på kullens sidor. Högst upp på krönet 

stod den medeltida borgen, vars röda murar vittnade om en storståtlig tid då staden skyddades mot 

inkräktare, de farliga spanjorerna. Dalen var beväxt med vinodlingar och lantgårdar låg utspridda 

här och där. Smala slingrande grusvägar ledde uppför de omgivande kullarna där det odlades 

apelsiner i stora lundar, oliver och fikon och där mandelträden blommat ut för flera månader sedan. 

Mjuka grönskande, böljande kullar med terrasser bildade en nästan sluten ring kring dalen, men i 

öppningen långt borta syntes de mäktiga Monchiquebergen där de två topparna Picota och Foia 

utgjorde en port norrut mot övriga landet. 

Det översvallande sköna panoramat som mötte Karin och Bengt på platån då de parkerat bilen 

under kastanjeträdet vid vägkanten, höll på att ta andan ur dem. De befann sig på krönet av den väg 

som med en mjuk lutning ledde fram till staden vid kullens fot. De hade inte förväntat sig ett så 

påtagligt känslosvall och blev därför helt överrumplade. 

De var som siamesiska tvillingar, hopkopplade med osynliga länkar från en avlägsen tid. Han 

smekte henne över det ljusa kortklippta håret, som hon färgade mörkt i många år för hon hade 

alltid haft känslan att vara sydlänning, hellre än skandinav. Hennes temperament, spontanitet och 

mycket annat tydde mer på sydländskt humör än svenskt. Han hade aldrig känt sådant men var 

däremot mycket intresserad av språket, landet och dess anknytning till Brasilien. 

Paret brukade alltid förbereda sina resor i god tid och ta reda på respektive lands historia som 

de skulle besöka, men den här resan var en impuls och bestämdes så sent och så hastigt att de inte 

hann med några förberedelser. Det var desto mer spännande att på egen hand utforska och sedan 

läsa om platserna. 

Bengt hade några biblioteksböcker med sig i bagaget, som handlade om Portugals historia. De 

studerades flitigt på balkongkvällarna medan Karin läste en tjock bok om Emanuel Swedenborgs 

flackande religiösa liv. Boken gav mersmak och hon lovade sig själv att studera den mannen 

närmare. Han kändes bekant. 

Karin torkade sitt ansikte med en redan svettvåt näsduk, tittade bort mot borgen som till vissa 

delar bara var en ruin. Dess röda stenväggar reste sig starka och kraftfulla mot den klarblå himlen 

och hela staden tycktes skimra i den fladdrande vibrerande hettan. Näsduken hade hakat upp sig i 

hennes ring som dragit ut en tunn tråd. Hon lösgjorde den försiktigt och betraktade silverringen 

kärleksfullt. En djupröd rubin med en krans runt stenen av små gnistrande diamanter, hade hon fått 

av sin man på deras ettåriga bröllopsdag. 

- Floden som jag sett i mina drömmar finns inte här och inte bron heller, viskade Karin med 

tjock röst. 

- Den måste finnas, annars är det Brösarps backar på Österlen som du drömt om, sa Bengt med 

munnen intill hennes panna. 

- Känner du likadant älskling? undrade Karin och mötte hans klarblå blick, suddig av tårar.

- Nog känns det, men vad är det? Och varför? undrade han samtidigt som han såg djupt in i 

hennes ögon, blå som himmeln och klara som källvatten. 

- Har du känt så här någon gång förut? viskade hon. 

- Nej inte riktigt så här, men något liknande och det var när jag såg dig första gången och du sa 

att du letat länge efter mig men hittade mig till slut, då kände jag något egendomligt. En djupt 

rotad känsla i mitt undermedvetna som väcktes till liv, sa Bengt och gav hennes kropp en öm 

tryckning. 

- Det är som en magnetisk utstrålning. En magisk kraft som håller oss kvar här. Det känns som 

om vi stått här förut. Hur kan vi påverkas så starkt? viskade Karin och kunde inte hålla tårarna 

tillbaka. 

- Du gråter min älskade, sa han knappt hörbart. 

- Jag förstår inte varför. Jag grips av något overkligt men ändå verkligt. Det vill inte släppa 

mig. Jag har drömt om den här platsen, att vi var bror och syster, att vi hade vinodlingar och 

forslade vinet på floden som inte finns här och bron med tre valvbågar där båtarna, långa och låga 

fraktade vintunnor. Minns du att jag berättat om det? frågade hon och kysste hans solvarma 

saltsmakande kind. 

- Vi har kanske levat här i ett tidigare liv. Jag ser ingen annan förklaring eller så inbillar vi oss. 

Värmen har kanske påverkat oss och gjort oss överkänsliga, det är en annan förklaring, sa han och 

drog sig ur hennes famn men höll kvar hennes händer i sina. 

De körde ner i dalen sedan de slitit sig ifrån den kvarhållande kraften vid balustraden. 

Parkerade bilen och inväntade en gammal man som kom haltande med sin hund ett stycke bort. 

Bengt som hade läst portugisiska på skoj några år, fick nu nytta av det han kunde. 

- Förlåt, vet ni möjligen om det har funnits en flod och en bro här i närheten? 

- Floden? Jaså floden... Den har gått där borta, sa han och pekade ivrigt tvärs över den breda 

asfalterade vägen som dels ledde upp till stadens centrum och dels österut. Mannen sken i kapp 

med solen och blottade en nästan tandlös mun. Skägget var långt, tunt och grått. Såg malätet ut. 

Han bar en svart vidbrättad hatt över den kala hjässan och svettdropparna rann nedför de magra 

rynkiga kinderna. 

tå. 

- Har det funnits en bro också? undrade Bengt medan gubben mönstrade honom från topp till 

- Ack ja, klart det fanns en bro. Resterna av den står inne i buskarna därborta, svarade han glatt 

och pekade igen, plirade nyfiket på turisterna med sina små svarta ögon och sa: 

- Det finns bara en smal uttorkad flodfåra kvar. Den syns knappt. 

- Vet ni något om floden? När försvann den? Bengts hjärta klappade vilt av upphetsning. 

- Jo, nog vet jag det, fast jag inte var född då, skrockade mannen. Både floden och bron 

försvann vid jordbävningen 1755 och flodvågen förstörde allt, sa han och torkade hjässan med en 

rutig duk. Förresten, framkastade han, skall herrskapet möjligen gå på ölfesten på slottet i kväll? 

- Ja det har vi tänkt, svarade Bengt.

- Bra, då kan ni skjutsa mig dit. Jag har svårt att ta mig uppför backen. I gengäld kan jag 

berätta mer om stans historia och dess innevånare. Skrönorna går i arv förstår ni, sa han och 

försvann in till sitt i huset bredvid. 

Karin och Bengt tog varandras händer och begav sig halvspringande av iver bort över vägen 

för att hitta flodfåran. Den fanns som ett fossil från det förflutna och av bron, som i Karins dröm 

sett så bastant och pampig ut, fanns nu bara en liten del kvar dolt djupt inne i det risiga buskaget. 

Resterna av en bropelare låg intill något som en gång varit en kaj vid en livligt trafikerad flod och 

vittnade om en tid då framvällande upproriskt hav och en darrande skälvande jord som förvandlade 

marken till gapande käftar, slukade allt likt ett hungrigt ursinnigt monster. 

De satte sig ner i det torra brunbrända gräset på slänten. Tog varandras händer och kände 

vingslagen från en förgången men inte helt bortglömd värld. En värld som fanns för 

tvåhundratrettionio år sedan. Kunde det verkligen vara möjligt att de hade levat i den världen? 

Hade Isabella funnit sin Manuel?

I SKUGGORNA FINNS MINNENA - Silvekliniken

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?