Vågar man vara pingstvän efter Knutby? - Pingstkyrkan i Lund

Vågar man vara pingstvän efter Knutby?
av Dan Elofsson
Predikan i Pingstkyrkan, Lund, 2004-02-15
Knutby påverkar oss
Den senaste månaden har det varit ett kolossalt mediaintresse kring den lilla församlingen i Knutby
utanför Uppsala. Vi har sett representanter från pingströrelsen i alla rikstidningar, i nyhetsprogram,
TV-soffor och debattprogram. Strålkastarljuset har fallit både över den lilla församlingen och över
pingströrelsen i stort. Många frågor har väckts och runtom på arbetsplatser och skolor har många av
oss i Pingstkyrkan fått möta frågor om både Knutby och pingstförsamlingar i stort. Det som inträffat
i Knutby är något som påverkar alla pingstförsamlingar i hela Sverige.
Häromdagen ringde en person som var intresserad av att skänka saker till vår secondhandbutik
Murgrönan och frågade vilka organisationer som står bakom butiken. När hon fick svaret
”Erikshjälpen och Pingstkyrkan” blev svaret: ”Då får jag nog tänka på det lite till.”
Vad är det som har hänt i Knutby?
Det är nu fem veckor sen det ohyggliga inträffade att en pastorsfru blev skjuten till döds och
ytterligare en församlingsmedlem skottskadades i Knutby. Dagen efter mordet häktades en kvinna
som varit barnflicka i pastorsfamiljen. Hon erkände sig skyldig till mordet. Senare häktades även
pastorn och den skottskadade medlemmens fru misstänkta för inblandning i mordet. Kvinnan
släpptes nyligen, medan pastorn omhäktades med stärkta misstankar om inblandning.
I fredags avsattes pastorn som föreståndare i församlingen pga att han haft ett kärleksförhållande
med den andra kvinnan. Om han är inblandad i mordet är ännu inte fastställt. Han kan vara helt
oskyldig och är då naturligtvis drabbad av en omänskligt hemsk situation. Men misstankarna mot
honom kvarstår och om han är skyldig till mordet är det inte bara en personlig tragedi – det slår hårt
mot hela församlingen och väcker frågor i stort om situationen i pingstförsamlingar.
Hur kunde det hända?
Denna fråga är väldigt svår att ge ett uttömmande svar på. I nuläget måste vi nöja oss med ett ”vi vet
inte”. Vi kan försöka leta efter psykologiska förklaringar i de omskrivna personernas inre liv, men
dessa är inte tillräckliga, särskilt inte eftersom vi inte med säkerhet varken känner till hela
händelseförloppet och bakgrunden till mordet.
Utgör församlingsmiljön en bakgrund och förklaring till mordet?
Vi kan även leta efter sociala orsaker i förhållande till den täta och ganska slutna
församlingsgemenskapen i Knutby, men inte heller detta ger tillräckliga förklaringar till allt.
Det är inte heller märkligt att församlingen i ett inledningsskede slutit upp bakom sin pastor. Hela
historien låter ju overklig och bisarr inte minst om det gäller är en person som man uppfattat som en
duktig förkunnare och någon man ser upp till.
Kan det som hänt i Knutby hända i Lund?
Både Bibeln och kyrkohistorien lär oss att ondska och lidande kan drabba människor överallt så
länge vi lever i denna världen. Vi kan aldrig helt skydda oss från risken att bli drabbade även om vi
överlåter oss till Guds beskydd och välsignelse.
Jag tror även att de ibland överdrivet förenklade beskrivningarna av församlingen som en alldeles
unik och speciell sekt är ett sätt för oss andra utanför gruppen att hålla detta onda så långt som
möjligt ifrån oss. ”Det kan hända där för att det är så, men det kan aldrig inträffa här i vår öppenhet.”
Vi kan också vara säkra på att de som levt i församlingen i Knutby inte känner igen sig i mediabilden
av församlingen.
Historien lär oss också att fruktansvärda dåd kan utföras även av människor med en varm tro.

Kung David som gav hela världen en enorm sångskatt i Psaltaren med vackra ord och upplevelser
av Gud var också en person som för att dölja sitt äktenskapsbrott var beredd att sända sin
älskarinnas man i döden.
Bernhard de Clairvoux, en av de personer som skrivit några av de allra vackraste texterna om Guds
kärlek, stod på 1200-talet i spetsen för det grymmaste korståget i historien.
Vi kan med andra ord aldrig bli garanterade att ondska eller felsteg inte kan inträffa i en varm troende
gemenskap.
Det är ändå så att Pingstförsamlingen i Knutby skiljer sig en del från exempelvis pingstförsamlingen i
Lund. Fram till 1997 ansågs den vara som vilken annan pingstförsamling som helst, men de senaste
åren har den profilerat sig.Nu kan vi konstatera att Pingstförsamlingen i Knutby skiljer sig från
de flesta pingstförsamlingar på tre sätt:
• Den har valt att isolera sig, genom att inte ingå i pingst ffs eller deltaga i bönedagar och
pastorsgemenskap.
• Ledarna har haft ett extremt stort inflytande på medlemmarnas liv och motsatt sig all kritik.
• Den har haft en speciell tolkning att Kristi brud skulle kunna vara en fysisk person (en
kvinna) och inte bara syfta allmänt på Guds församling.
Det som inträffat i Knutby bör ändå vara en varningssignal för alla församlingar som strävar efter ett
sunt församlingsliv. Därför frågar vi oss:
Vilka församlings- och ledarskapstrukturer har vi för att minska risken att hamna fel?
• Vi är måna om insyn, demokrati och delaktighet.
• Vi tror på och praktiserar ett kollektivt ledarskap, där pastorerna utgör en del av en större
äldstekår som tillsammans ansvarar för församlingsledningen.
• Vi vill lyssna uppmärksamt på kritiska synpunkter.
• Vi vill sätta människan före verksamheten.
• Vi vill odla en öppenhet där man vågar visa sina brister.
Det är viktigare att vara genomlyst än fläckfri.
Det som hänt i Knutby ställer också frågor om vad som är en pingstförsamling, en pingstvän
och en pingstpastor?
Detta är ganska komplicerade frågor. De flesta av oss i Pingstförsamlingen i Lund använder nog inte
ordet ”pingstvän” speciellt ofta. Vi talar hellre om att vi är ”kristna” eller att vi är ”med i
Pingstkyrkan”. Vår självuppfattning som kristna har med åren blivit mindre specifikt ”pingst” och
istället är det närmast olika omständigheter som har lett oss till just denna pingstförsamling. För
många av oss hade det lika gärna kunnat stå ett annat kyrkonamn på porten utanför. Ändå verkar vi
trivas med församlingsmiljön just i denna pingstkyrka.
På samma sätt är Pingströrelsen i stort ett nätverk av individer och församlingar som inte varit så
intresserade av att sätta upp tydliga gränser. Lewi Pethrus (den svenska pingströrelsens främste
företrädare och viktigaste ledare under 1900-talet), som själv tog illa vid sig av erfarenheten av
uteslutningen ur Baptistsamfundet, gjorde det till en grundbult i rörelsen att man inte skulle vara ett
samfund och därmed inte kunna bli utesluten. Dessutom menade man att pingstväckelsen var till för
alla kristna. Verkligheten har visat sig annorlunda, så när obekväma människor och åsikter blivit
alltför besvärande har man tyvärr ibland istället isolerat och tystat ner företeelser istället för att föra
ett öppet och demokratiskt samtal som likvärdiga parter.
Men nätverksmodellen har också varit dynamisk och levande. I den tidiga pingströrelsen fanns livliga
lärosamtal och utbyte av idéer. Man möttes till öppna samtal för att i respektfullt lyssnande med en
öppen bibel söka svaren på tidens frågor. Det har också varit möjligt för en församling att forma sin
egen betoning i teologi och praxis utan att vara rädd för olikheter gentemot andra.

Pingströrelsen har aldrig haft någon gemensam trosbekännelse, men ändå haft en solid kärna i sin
teologi och praktik. Det har handlat om personlig frälsning, böner, andeuppfyllelse, tro på helande
och under och inte minst Jesus Kristus. ”JESUS är vår trosbekännelse” , sa Lewi Pethrus. Och så
har pingstvänner uppfattat den kristna tron. Jesus och livet i Jesus är själva centrum. För Jesus är
fullheten i evangeliet – ja, hela evangeliet!
”[Jesus] visste att under tidernas lopp skulle teologerna göra kristendomen till dogmer och läror om
honom istället för ett liv i förening med honom. Jesus vill säga: ’Ni mina lärjungar skola icke fastna vid
lärorna om mig utan vid mig själv. Kom ihåg att jag är huvudpunkten i alla trosläror. Och när
teologerna utesluta mig, kommen I ihåg mig’.” (Lewi Pethrus, Evangelii Härold, 1916)
Men trots en motvilja att låsa fast oss i stela dogmer och fasta lärosatser är det ändå på sin plats att
nu efter Knutby fundera på vad en pingstvän är. Om vi nu har valt att inte definiera detta uniformt
och centralt, så bör det ändå vara vår uppgift som lokal pingstförsamling i Lund att beskriva vad som
är kännetecknande för oss i vår trosprofil.
Jag har i samtal med olika vänner i församlingen försökt att sätta fingret på några av de
grundläggande rörelseriktningar som hör till den gemensamma identiteten att vara pingstvän idag.
Detta är inget färdigt och slutgiltigt dokument, men kan kanske ändå vara viktigt i vår strävan att leva
som äkta kristna idag. Dessa sex punkter måste ses som en stillbild av en rörelse, något som i sig
aldrig riktigt kan fånga känslan av att vara mitt i rörelsen – att leva livet i Kristus.
Vad kännetecknar en pingstvän?
• En vilja att totalt överlåta sig till Jesus som Herre
”Ty om du med din mun bekänner att Jesus är Herre och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de
döda, skall du bli räddad?” (Rom 10:9)
Den urkristna trosbekännelsen var kort: ”Jesus är Herre!” Men den hade enorm betydelse och
sprängkraft. Den medförde ett tydligt centrum för den kristnes liv. Den ledde till öppen
konfrontation mot maktfullkomliga kejsare. Den hävdade att världen måste ses genom Kristus om vi
ska kunna förstå rätt och leva rätt. Tillvarons centrum och världshistoriens höjdpunkt ligger i den
unika historiska händelsen då Gud blev människa i Jesus Kristus, hur han levde, lärde och visade oss
på Guds kärlek. Att han led och dog för mänsklighetens frälsning och uppstod för att öppna vägen
till ett evigt liv.
Att va pingstvän idag är att ha Jesus som centrum och tolka sitt liv utifrån honom. Det innebär ett
öppet trots mot världens herrar; pengar, makt, begär, själviskhet och lustar som behärskar många
moderna människors liv. Det innebär friheten att bara ha en herre som är alltigenom god, älskande
och självutgivande, och därigenom slippa lida under dåliga herrars förtryck.
Om man vill kompromissa på denna punkt är det frågan om man kan kalla sig kristen, lik Kristus.
• En strävan efter en personlig och nära relation till Gud
”Jag är vinstocken och ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni
ingenting göra.” (Joh 15:5)
Att leva nära Jesus är att leva nära Gud. Här finns några vägar som hjälper oss i att söka livet i Guds
närhet; Bibeln, bönen och den andliga gemenskapen.
• En längtan att formas av Bibelns budskap och lära
”Dina ord kom och jag åt dem, ja, ditt ord blev mitt hjärtas fröjd och glädje, ty jag är uppkallad efter ditt namn,
Herre Härskarornas Gud” (Jer 15:16 Folkbibeln)
”Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig” (Ps 119:105)
Mer än något annat är Bibeln en bruksbok. Den är en bok att äta och leva av, som mat för själen.
Den är något som är en källa till inspiration och livsglädje. Den är inte alltid en enkel instruktionsbok
punkt för punkt, men en bok som sätter vårt liv i ett sammanhang. Den är inte alltid lättsmält och

stryker oss medhårs, utan den är en bok som många gånger får kritisera oss själva och ifrågasätta våra
motiv.
Bibeln är också en relationsbok som för oss in i en dialog med texten – in i ett samtal med Gud
själv. Egentligen är frågan om hur jag ser på Bibeln inte så viktig eller om jag menar hela Bibeln är
Guds ord (vilket jag personligen tror). Frågan är hur mycket den får påverka mitt liv och vilket
inflytande jag tillåter den att ha på mig.
• En förväntan på Andens närvaro och kraft
”Men ni skall få kraft när den Heliga Anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela
Judéen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns” (Apg 1:8)
Denna längtan är det som tydligast framkommit i den tidiga profileringen av pingströrelsen. Men
idag är det här också en punkt som vi riskerar att förlora. Lever vi idag i samma beroende av Anden
som vi med vår mun bekänner oss till? Håller vi på att tappa bort denna intensiva förväntan på Guds
tilltal och beröring, som är med och skapar atmosfären kring våra möten?
• En överlåtelse till församlingens gemensamma liv och uppdrag
”Genom att Jesus gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Också vi är skyldiga att ge vårt liv för bröderna” (1
Joh 3:16)
Som kristna har vi ett liv tillsammans. Väldigt mycket av Bibelns undervisning är totalt irrelevant om
vi tror att det kristna livet handlar om den ensamme individens strävan efter att nå den eviga
härligheten. Nej, vi sätts in i ett sammanhang, i ett utvalt folk, i en ny familj, i ett heligt tempel, i
Kristi egen kropp. Och detta förutsätter liv i gemenskap där man uppoffrar sig för varandra i kärlek.
OBS! Mot bakgrund av Knutby måste jag betona att denna lojalitet till varandra har begränsningar. I
Första Korinthierbrevet 5 förmanar Paulus församlingen för att man hållit en orättfärdig man bakom
ryggen. Någon som lever i ett incestförhållande borde man verkligen inte försvara eller skydda! Det
märkliga är att Paulus kritiserar församlingen för sin slapphet hårdare än mannen som begått brottet.
Det finns alltså ingen anledning att i en församling försvara eller skydda en orättfärdig människa.
• En insikt om att vara sänd till världen
”Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen” (JESUS, Joh 17:18)
Riktningen på vår tro handlar inte om oss själva utan om världen. Vi är inte kristna för vår egen skull.
I så fall skulle vi redan nu kunna flytta hem till Gud. Men så länge vi är kvar här i världen finns vi här
med ett uppdrag att gestalta hans närvaro och kärlek, genom att vara hans händer, fötter och mun.

Pingst – en rörelse
Jag nämnde tidigare att en beskrivning av vad
som kännetecknar en pingstvän i sex punkter
kan liknas vid en statisk bild av en rörelse. Det
är som att försöka förstå känslan hos Stefan
Holm när han glider över ribban på 2,37 m
bara genom att studera ett foto. Visst kan
bilden säga en del, men hur han själv som
hoppare upplever det kan ingen fotograf fånga
i sin kamera. På samma sätt är det med dessa
sex punkter. De kan som fasta formuleringar
aldrig riktigt fånga dynamiken i en rörelse.
”Pingst” måste fortfarande först och främst förstås som en rörelse och som ett uttryck av liv.
Därför bör man undvika att använda ord som bara beskriver position och istället använda ord som
innebär en rörelse. Att vara pingstvän handlar om ”vilja”, ”längtan”, ”strävan”, ”förväntan”,
”överlåtelse” och ”insikt”. Det är en riktning som man rör sig i. Ett slags grundorientering för hela
livet. Och den som går med i pingstförsamlingen kommer att påverkas i denna riktning.
Gränsorienterad församlingsyn:
Denna bild föreställer människor som finns på
olika avstånd till Jesus. En del är nära och
andra längre bort.
Frågan är:
Var går gränsen för vem som kan kalla sig
kristen? Var går gränsen för församlingen?
Det vanliga sättet att definiera församling har
varit att försöka se vilka som är nära Jesus och
sen bestämma ett avstånd som är gränsen för
hur långt borta man kan vara och ändå tillhöra
Jesus och församlingen. Det är lätt att se vilka
som är innanför och vilka som är utanför.
Och gränsen är viktigare än själva centrum

Centrumorienterad församlingssyn:
Bilden här föreställer på samma sätt
människor på olika avstånd till Jesus.
Skillnaden nu är att vi ser i vilken riktning de
är på väg och åt vilket håll de rör sig. Det finns
de som är på väg in mot Jesus och de som är
på väg bort från Jesus.
Här definieras församlingen inte utifrån
avståndet till Jesus, utan utifrån om man är
vänd mot honom eller om man är vänd bort
från honom. Det intressanta är inte längre hur
långt borta från Jesus gränsen går, utan vart
man är på väg.
Bilderna kan hjälpa oss att se att det viktigaste kännetecknet för en pingstvän är den riktning man har
i sitt liv i förhållande till Jesus. Det är också detta som ytterst definierar församlingen, dvs Jesu
efterföljare.
Vågar man vara pingstvän efter Knutby?
Till sist ska vi ställa oss inför den inledande frågan idag: Vågar man vara pingstvän efter Knutby?
En sak är säker: Det är riskabelt att vara pingstvän! Det har det alltid varit. För pingstfolket strävar
efter att ta tron på allvar och låta den påverka och förändra livet. På detta sätt har den levande
Gudens folk har alltid utmanat omvärlden och hävdat att ”man måste lyda Gud mer än människor”
(Apg 5:29). Det har ibland lett till konflikter med världens makthavare. Men de troende har vägrat att
låta sig tystas och tämjas. De har likt Daniel och hans vänner vägrat att tillbe någon annan än Gud
och inte böjt sig inför någon. De har sagt: ”Om den Gud vi dyrkar kan rädda oss ur den brinnande
ugnen och ur ditt våld, konung, så räddar han oss. Om inte skall du veta att vi ändå aldrig kommer
att dyrka dina gudar eller tillbe den gyllene staty du har rest” (Dan 3:17-18).
Det är farligt att ta tron på allvar. Det får alltid konsekvenser. Idag heter de bildstoder som många
faller ner inför Mammon, Afrodite och Makt. Och frågan är:
Vågar du trotsa världens makter och bara ha Jesus som Herre?
Vågar du stå emot offentligheten och först och främst leva nära Jesus?
Vågar du låta dig formas av Bibeln?
Vågar du vara tillgänglig för Andens närvaro och kraft?
Vågar du vägra att stelna för att istället leva i rörelse?
Vågar du gå emot individualismen och överlåta dig till en gemenskap?
Vågar du öppna din fasad och genomlysas av Guds sanning och rätt?
Vågar du gå dit Herren vill sänder dig?
Vågar du spränga nya gränser och vara med och förvandla världen?
Svaret på dessa frågor är mer avgörande för om man vågar vara pingstvän efter Knutby än om de
tragiska händelserna där aldrig hade hänt.