You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
22<br />
Skåne<br />
Regeringen måste besluta sig om tillgänglighet och oberoende granskning<br />
(Debattartikel)<br />
Det har gått fyra år sedan FN:s konvention om rättigheter<br />
för personer med funktionsnedsättning trädde i kraft<br />
i Sverige. Men fortfarande saknas en lag som gör bristande<br />
tillgänglighet till diskriminering och en oberoende<br />
institution som ska granska hur konventionen efterlevs.<br />
Det menar Handikappförbunden och<br />
Diskrimineringsombudsmannen (DO).<br />
Under lång tid har Sverige byggt upp ett anseende internationellt<br />
både i frågor som rör mänskliga rättigheter<br />
och vad gäller delaktighet och inflytande för personer<br />
med funktionsnedsättning. När frågorna marginaliseras<br />
på hemmaplan riskerar vårt goda renommé att försvagas.<br />
Sverige beslutade 2008 att ratificera FN:s konvention<br />
om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.<br />
Men fortfarande, efter fyra år, återstår två för konventionen<br />
centrala delar att genomföra. Den ena gäller principen<br />
att bristande tillgänglighet ska anses vara diskriminering<br />
och den andra gäller kravet på en oberoende<br />
nationell institution för att främja, skydda och övervaka<br />
efterlevnaden av konventionen. Trots flera års utredningar<br />
har regeringen ännu inte kommit med några förslag<br />
i någon av dessa frågor.<br />
Den vardag vi tar för given är stängd för många personer<br />
med funktionsnedsättning. Otillgänglig kollektivtrafik,<br />
otillgängliga byggnader och otillgänglig information<br />
försvårar exempelvis deltagande i arbetslivet vilket i<br />
sin tur leder till kostnader för samhället. Att skapa ett<br />
samhälle där planering och utformning av våra gemensamma<br />
miljöer fungerar för så många människor som<br />
möjligt, t.ex. med avfasade trottoarkanter och automatiska<br />
dörröppnare, skulle innebära minskade kostnader<br />
både för samhället och enskilda näringsidkare, eftersom<br />
många av de särlösningar som idag skapats till följd av<br />
otillgängliga miljöer skulle kunna avvecklas.<br />
En oberoende övervakningsinstans kan påvisa brister<br />
på området, lyfta fram frågorna i den allmänna debatten<br />
och sätta fart på det lokala och regionala arbetet. Det är<br />
i kommunerna, landstingen och regionerna som ansvaret<br />
ligger för många av de mänskliga rättigheterna, som<br />
rätten till bostad, utbildning och tillgången till hälso- och<br />
sjukvård. Ansvaret för tillsynen av dessa verksamheter<br />
ligger på statliga myndigheter som får sitt uppdrag från<br />
regeringen. Avsaknaden av en oberoende instans leder<br />
till en mer godtycklig och mindre rättssäker hantering<br />
av frågorna sett utifrån vad konventionen kräver och till<br />
att regeringens del i ansvaret inte granskas.<br />
Regeringen konstaterade att det saknades en oberoende<br />
institution liknande den som beskrivs i artikel 33 när<br />
den beslutade om att ratificera konventionen, men hänvisade<br />
till att Delegationen för mänskliga rättigheter<br />
i Sverige hade i uppdrag att föreslå vilken eller vilka<br />
samhällsorgan som borde ha denna uppgift. Sedan dess<br />
har tre utredningar tittat på hur genomförande och övervakning<br />
kan ske i Sverige. Den första, ett delbetänkande<br />
från delegationen; Främja, skydda, övervaka – FN:s<br />
konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning<br />
(SOU 2009:36) presenterades redan i maj<br />
2009. I oktober 2010 överlämnade Delegationen för<br />
mänskliga rättigheter i Sverige slutbetänkandet En ny<br />
struktur för mänskliga rättigheter (SOU 2010:70) till regeringen.<br />
Där föreslogs bland annat att en kommission<br />
för mänskliga rättigheter ska bildas som en oberoende<br />
myndighet under riksdagen med uppdraget att främja<br />
mänskliga rättigheter i Sverige. I betänkande Samlat,<br />
genomtänkt och uthålligt (SOU 2011:29) presenterar<br />
den särskilde utredaren Hans Ytterberg sin utvärdering<br />
av den nationella handlingsplanen för mänskliga rättigheter<br />
2006-2009. Även han föreslog att en oberoende<br />
instans för övervakningen av samtliga konventioner om<br />
de mänskliga rättigheterna snarast skulle inrättas.<br />
Även frågan om att inkludera otillgänglighet som diskriminering<br />
i diskrimineringslagen har utretts flera<br />
gånger. Sista gången ett förslag presenterades var i Hans<br />
Ytterbergs departementsskrivelse med den passande titeln<br />
Bortom fagert tal – om bristande tillgänglighet som<br />
diskriminering (SOU 2010:20). Trots att det gått mer än<br />
700 dagar sedan remisstiden gick ut och riksdagen i juni<br />
2012 uppmanade regeringen att skyndsamt återkomma<br />
med ett förslag, så händer ingenting. Frustrationen inom<br />
funktionshinderrörelsen stegras och tar sig bland annat<br />
uttryck i protesterna utanför Rosenbad, som äger rum<br />
inför varje regeringssammanträde.<br />
Vi anser att frågorna har utretts väl och länge nog. Nu efterlyser<br />
vi konkreta förslag både vad gäller den bristande<br />
tillgängligheten och en nationell oberoende institution<br />
för att främja, skydda och granska FN:s konvention<br />
om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.<br />
Ingrid Burman, ordförande, Handikappförbunden<br />
Agneta Broberg, Diskrimineringsombudsman
Change language