nr97 - fritenkaren.se

fanatikern Olympius har förtalat mig för kejsaren och att kejsaren, min myndling och
skyddsling, som alltid var som en son för mig, har trott hans skändliga förtal.
Sannerligen, den mest kristne ledaren i världen idag är Alarik, barbarernas och goternas
vilde hövding! Mina återstående män kräver, att jag omedelbart skall marschera till
Pavia, utkräva hämnd, fängsla kejsaren, avrätta Olympius och beröva min kejsare hans
ämbete. De menar, att därigenom skulle jag rädda Rom, om jag samtidigt gjorde
gemensam sak med Alarik. Men detta kan jag inte göra. Jag kan inte vända mina vapen
mot Rom och mot dess kejserliga purpur. Jag är kristen. Därför kan jag inte anfalla min
styvson Honorius och detronisera honom, även om det vore bäst för Rom. Inte heller
kan jag göra gemensam sak med Alarik, ty det vore att ge Olympius rätt i hans förtal av
mig. Kan du förstå mig? Jag är Roms mäktigaste man, dess enda försvarare, dess enda
upprätthållare, och jag är maktlös! Honorius må göra vad han vill med mig, sin
fosterfader, men jag kan aldrig skada honom. Och de mina protesterar mot att jag
ingenting gör, därför att de inte vill gå under med mig. Vad skall jag göra?"
Jag förstod honom fullkomligt. Hans dilemma var moraliskt. Även om det hade
varit bäst för Rom att han omedelbart vidtog åtgärder mot Honorius och Olympius
kunde han inte lyfta sitt svärd mot Roms kejsarpurpur, lika litet som han kunde sluta
förbund med Alarik, Roms fiende. Han var fruktansvärt ensam. Han kunde bara gå
under och i sin undergång dra sina sista återstående vänner, Roms sista ädlingar, med
sig i fallet och med dem hela Rom, i det att han, Roms sista försvarare, gav upp och
lämnade fältet fritt åt Alarik att spetsa Rom och Honorius och Olympius och alla deras
kristna intrigmästarbröder på sitt spjut. Vad kunde han annat göra? Rom själv hade
förrått honom, slagit honom i ansiktet och stuckit ett svärd i hans hjärtas innersta, och
det hade Rom gjort av avund, låghet och moralisk bankrutt.
Han vägrade ta till vapen mot Rom till sitt eget försvar. Han vägrade att fatta agg till
den totalt förledde och svage kejsar Honorius. Hans vänner lämnade honom, och det
var snart lätt för hans fiender att fängsla honom. Han sökte skydd i Ravennas katedral,
varifrån han lockades ut genom falska förespeglingar av Olympius och därefter
omedelbart avrättades. Hans sista ord var en befallning till sina beväpnade vänner att
inte gripa till vapen för hans skull. Jag var där när han halshöggs, och jag tror att han
upptäckte mig med blicken innan han utan att svikta eller förlora sin värdighet böjde sin
nacke för bödelssvärdet.
Så behandlade Rom och dess kejsare dess siste duglige försvarare.
Två år senare intog Alarik och goterna Rom, och de skövlade staden grundligt.
Och Theodosius dotter Galla Placidia blev hustru till Alariks efterträdare, den
tappre och rättframme goterkungen Adolf. Men jag bibehöll kontakten med henne.
(forts. i nästa nummer.)
Filmkrönika.
Ettore Scolas senaste film "La Cena" (på svenska "Serverat!") med Vittorio Gassman i
sin sista roll, (som också framträdde i Scolas genombrottsfilm "Vi som älskade varandra
så mycket" i själva huvudrollen) överträffar till och med "Chocolat" i sin mycket
mänskliga och varma charm, som i motsats till "Chocolat" här inte går till överdrift utan
som håller sig stabilt i en mycket disciplinerad ram - hela handlingen tilldrar sig i en
liten restaurang i Rom utan några utsvävningar alls från den raka och jordnära
realismen. Filmens form är dess stora anmärkningsvärdhet, då alla restaurangbesökarna
är filmens huvudroller - och de är bortåt ett tjog - i en virtuos polyfoni utan motstycke
12