Orden, pengarna och sanningen. - Lars Ingelstams
Orden, pengarna och sanningen. - Lars Ingelstams
Orden, pengarna och sanningen. - Lars Ingelstams
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
<strong>Lars</strong> Ingelstam 1<br />
<strong>Orden</strong>, <strong>pengarna</strong> <strong>och</strong> <strong>sanningen</strong>.<br />
En betraktelse över kommunikation i ekonomisk teori <strong>och</strong> praktik<br />
Publicerad i Antologin Det vanställda ordet. Red Martin Kylhammar <strong>och</strong> Jean-François<br />
Battail. Carlsson Bokförlag, 2006<br />
Ett cybernetiskt ideal<br />
To live effectively is to live with adequate information.<br />
Norbert Wiener (Wiener 1967, sid 27)<br />
Norbert Wiener är en av 1900-talets mest inflytelserika forskare <strong>och</strong> intellektuella. I sin<br />
populärvetenskapliga uppföljare (Wiener 1950) till den vetenskapliga klassikern Cybernetics<br />
(Wiener 1948) gör han en rad kritiska observationer om samhällslivet, arbetet, ekonomin <strong>och</strong><br />
massmedia. De olika punkterna på Wieners samhällskritiska agenda har en gemensam kärna:<br />
den avgörande faktorn för att åstadkomma ett effektivt <strong>och</strong> sunt samhällsliv är att<br />
kommunikationen i detta samhälle fungerar <strong>och</strong> har rimliga egenskaper. Denna starka<br />
betoning är ett överfört resultat från den vetenskapliga teori som på Wieners eget förslag kom<br />
att kallas cybernetik: ”styrmansvetenskap” i fri svensk översättning.<br />
Tre huvudfrågor bildar tillsammans kärnan i den cybernetiska tankemodellen:<br />
(1) Återkoppling <strong>och</strong> självreglering. De flesta ingenjörsstudenter <strong>och</strong> alla teknikhistoriker har<br />
stött på centrifugalregulatorn: en klassisk anordning som monteras på en ångmaskin <strong>och</strong> som<br />
stryper ångstrålen när maskinen går för fort, <strong>och</strong> släpper fram mera ånga när den går för<br />
långsamt. Så kan maskinen ”självreglera” så att hastigheten blir jämn, trots att kraften i<br />
inkommande ånga kan variera. Samma mekanism, självreglering eller homeostas, återfinns i<br />
hur växter <strong>och</strong> djur fungerar – till exempel hur varmblodiga djur inklusive människan,<br />
reglerar sin egen kroppstemperatur.<br />
(2) Kommunikation med hänsyn också till störningar <strong>och</strong> brus. Om en signal skall sändas till<br />
exempel över en teleledning är det som kommer fram inte riktigt samma sak som det som<br />
sändes iväg. Ett viktigt framsteg är att man skiljer på signal <strong>och</strong> brus, det senare den del av det<br />
mottagna som inte bär på någon avsedd mening från avsändaren. Med begrepp inlånade från<br />
sannolikhetsteori formulerades med början på 1940-talet mycket slagkraftiga <strong>och</strong> användbara<br />
mått för hur ”bra” en kommunikationskanal är, <strong>och</strong> hur man skall mäta den information som<br />
den kan föra över.<br />
(3) Ordning <strong>och</strong> förutsägbarhet i stora system <strong>och</strong> begreppet entropi. Att utifrån klassiska<br />
rörelselagar för till exempel molekylerna försöka beskriva <strong>och</strong> förutsäga hur gasen uppför sig<br />
när trycket ökas – det är en näst intill omöjlig uppgift. Däremot kan man med framgång<br />
använda statistiska <strong>och</strong> sannolikhetsteoretiska metoder: dessa bortser från molekylernas<br />
individualitet <strong>och</strong> drar i stället nytta av att de är så många. Det visar sig då finnas en<br />
fascinerande likhet mellan å ena sida entropi (ett nyckelbegrepp i klassisk termodynamik,<br />
grovt sett ett mått på t ex en gas’ (o)förmåga att omsätta energi till arbete) <strong>och</strong> å den andra<br />
ordning <strong>och</strong> information. Den berömda andra lagen inom termodynamiken – att entropin<br />
aldrig kan minska <strong>och</strong> att ett system lämnat åt sig självt blir alltmer jämn-ljummet – får i<br />
statistisk översättning formen att i ett system lämnat åt sig själv ökar hela tiden oordningen.<br />
Om man alltså vill skapa ordning i ett system (t ex bygga ett hus) stjäl man ordning från en<br />
total omgivning som då ännu en liten smula fortare närmar sig den totala oordningen (som<br />
ibland beskrivs som värmedöden).
<strong>Lars</strong> Ingelstam 2<br />
I alla tre fallen spelar kommunikation – i meningen överföring av information (signaler,<br />
ordning, struktur) – en central roll. Det är alltså inte överraskande att Wiener för med sig just<br />
detta när han tar itu med samhällets stora frågor.<br />
Jag har en bakgrund som student inom teknisk fysik <strong>och</strong> lärare i matematik för blivande<br />
civilingenjörer, <strong>och</strong> har bedrivit licentiatstudier i teoretisk fysik samt egen forskning i<br />
matematik <strong>och</strong> senare systemanalys. Ganska exakt de tre punkter som jag ovan tillskrivit<br />
Norbert Wiener utgör den del av mitt intellektuella bagage från åren före 1973 som jag oftast<br />
återkommit till <strong>och</strong> (ibland omedvetet) refererat till i min verksamhet som samhällsvetare<br />
inom teknik <strong>och</strong> social förändring (särskilt åren från 1980). Jag är övertygad om att dessa<br />
tankefigurer kan vara till stor nytta, även för forskare som inte haft samma förmån som jag<br />
själv att under flera år arbeta med dem som om de skulle bli mitt huvudspår i yrkeslivet. En<br />
något utförligare sammanfattning av dessa <strong>och</strong> besläktade tankar finns i min bok om System<br />
(Ingelstam 2002.)<br />
Det ligger i den cybernetiska ansatsens natur att den avsåg att förena <strong>och</strong> berika flera<br />
vetenskapsområden: som teknik, neurologi <strong>och</strong> språkvetenskap. Wiener var också personligen<br />
angelägen att översätta sina iakttagelser om kommunikationens betydelse till samhällslivets<br />
olika områden. Däremot hade Wiener en mer kluven inställning till samhällsvetenskaperna.<br />
Enligt uppgifter i litteraturen var det många samtida kolleger som försökte förmå honom att<br />
utvidga cybernetisk teori till områden som sociologi, statsvetenskap, geografi <strong>och</strong> antropologi<br />
– med motiveringen att det fanns stora brister inom arbetsliv, politik, media <strong>och</strong> sjukvård som<br />
gällde just rationalitet, kommunikation <strong>och</strong> styrning. Som jag nämnt ovan engagerade sig<br />
Wiener energiskt i konkreta problem, men som vetenskapsman avstod han från sådana<br />
anspråk, med den uttryckliga motiveringen att han ville hålla fast vid cybernetiken som en<br />
matematisk teori. Om sina alltför ivriga tillskyndare inom andra vetenskaper säger han: ”Jag<br />
kan tyvärr inte dela deras förhoppning att tillräckliga framsteg skall nås i denna riktning för<br />
att dessa skall kunna ha någon märkbar terapeutisk betydelse på samhällets nuvarande<br />
sjukdomsproblem”. Kvantitativa data är alltför osäkra, <strong>och</strong> tidsserierna bryts ideligen av<br />
tekniska framsteg, medicinska genombrott eller politiska omvälvningar.<br />
Samhällsvetenskaperna är dåliga försöksfält för en i grunden matematisk teori.<br />
Andra vetenskapsmän ur samma tradition som Wiener har inte delat denna försiktighet. Hans<br />
samtida Ludwig von Bertalanffy ställde sig i spetsen för en bred ”rörelse”, kallad General<br />
System Theory, vars grundhållning var att systemtänkande – med särskild tonvikt på<br />
cybernetik <strong>och</strong> kommunikation – skulle vara en utomordentlig intellektuell injektion för i stort<br />
sett alla vetenskaper, <strong>och</strong> dessutom kunna förena kunskapsområden som hotade att bli alltför<br />
isolerade från varandra (von Bertalanffy 1968, Boulding 1956, se även Ingelstam 2002). I sin<br />
breda <strong>och</strong> pretentiösa tappning kom denna rörelse att förlora det mesta av sitt tempo <strong>och</strong> sin<br />
trovärdighet under 1960-talet. Däremot kan man notera att ledande forskare inom<br />
samhällsvetenskapen tog fasta på cybernetiska idéer <strong>och</strong> energiskt fullföljde dem i<br />
inflytelserika arbeten (som Niklas Luhmann inom sociologi <strong>och</strong> David Easton inom<br />
statsvetenskap; för en orientering se Ingelstam 2002).<br />
Jag avser att i den här uppsatsen arbeta i Wieners anda. Centralt blir att med hjälp av<br />
huvudbegreppen information <strong>och</strong> kommunikation kritiskt granska några huvudfrågor som<br />
gäller samhällsförståelsen inom <strong>och</strong> kring det ekonomiska området. Ett vanligt påstående är<br />
att ”ekonomin är ett informationssystem”. Detta förefaller mig vara en rimlig utgångspunkt<br />
för några oortodoxa betraktelser kring ekonomisk teori <strong>och</strong> <strong>pengarna</strong>s konkreta verklighet.
<strong>Lars</strong> Ingelstam 3<br />
Jag kan givetvis inte ge några originalbidrag till vetenskapen. Syftet är i stället att visa att<br />
tänkandet kring ekonomiska frågor avsevärt kan berikas, <strong>och</strong> i vissa avseenden starkt<br />
förändras, om information <strong>och</strong> kommunikation ges en mer central plats. Information blir ofta<br />
vanställd <strong>och</strong> stympad i ekonomiska sammanhang, men detta döljs av dominerande, etablerad<br />
teori <strong>och</strong> behöver därför upprättas som ett centralt faktum.<br />
Återigen kan ett personligt ord vara motiverat. Jag skulle inte bli förvånad om någon skulle<br />
vilja beskriva mig som fientlig eller åtminstone avog till de etablerade ekonomernas hållning i<br />
olika frågor, bland annat under dragningen mot en närmast ideologisk hållning som kan kallas<br />
ekonomism (Ingelstam 1997, Øygarden red 2001). Detta är både rätt <strong>och</strong> fel. Å ena sidan<br />
måste vem som helst bli imponerad av den ekonomiska vetenskapens analytiska skärpa,<br />
transparenta modeller <strong>och</strong> till vissa delar mycket övertygande resultat. Å den andra har dessa<br />
odiskutabla framsteg vunnits på bekostnad av att mycket lämnats åt sidan: såsom samhällets<br />
komplexitet, historiska bindningar, intressekonflikter <strong>och</strong> psykologiska faktorer. Det kommer<br />
att finnas anledning att senare i uppsatsen återkomma till frågan om ekonomisk vetenskap bör<br />
reduceras till en form av ”penningfysik” eller om den bör ta plats bland andra<br />
samhällsvetenskaper med alla de komplikationer detta för med sig.<br />
Jag kommer att behandla fyra frågor. Den första, som också Wiener fäste stor vikt vid, gäller<br />
jämvikt <strong>och</strong> självreglering i en modern marknadsekonomi. Hur realistiska <strong>och</strong> nyttiga är<br />
sådana föreställningar? Den andra frågan är om, <strong>och</strong> i så fall hur, den heta diskussionen om<br />
”plan contra marknad” kan tolkas som ett informationsproblem. För det tredje diskuteras<br />
huruvida den information som idealt behövs för rationellt ekonomiskt handlande verkligen<br />
står till förfogande. Idén om en välfungerande ekonomi naggas i kanten av det faktum att<br />
informationen ofta är såväl ofullständig som snedfördelad. Slutligen berör jag kort hur<br />
begrepp <strong>och</strong> teorier om ekonomins funktionssätt kommuniceras från fackmännen till resten av<br />
samhället. Jag hävdar att olika ”sanningar” konkurrerar om uppmärksamheten. Vilka som<br />
segrar hänger mindre samman med deras sanningshalt än med hur väl de stämmer med<br />
maktförhållanden <strong>och</strong> kommunikativt övertag.<br />
Jämvikt <strong>och</strong> självreglering ifrågasatta<br />
På en viktig punkt tillät sig Norbert Wiener att överskrida sin restriktiva hållning till<br />
samhällsvetenskaperna, <strong>och</strong> detta redan i sitt vetenskapliga arbete Cybernetik (Wiener 1948).<br />
Det gäller grundföreställningarna i den förhärskande ekonomiska teorin om hur en<br />
marknadsekonomi fungerar. Efter en allmän iakttagelse om att återkoppling <strong>och</strong><br />
självreglerande (homeostatic) processer är i överraskande hög grad frånvarande i politik <strong>och</strong><br />
samhälle säger Wiener (1948, s 184-191):<br />
There is a belief, current in many countries, which has been elevated to an article of<br />
faith in the United States, that free competition is itself a homeostatic process: that in a<br />
free market, the individual sefishness of the bargainers, each seeking to sell as high as<br />
possible and buy as low as possible, will result in the end in a stable dynamics of prices,<br />
and with redound the greatest common good.<br />
Detta, säger han vidare, förknippas med den mycket bekväma föreställningen att den<br />
individuelle entreprenören då han främjar sina egna intressen på något sätt samtidigt är en<br />
samhällets välgörare, <strong>och</strong> därför har gjort sig förtjänt av de stora förmåner som samhället har<br />
öst över honom. Men det håller inte:
<strong>Lars</strong> Ingelstam 4<br />
Unfortunately, the evidence, such as it is, is against this simple-minded theory. The<br />
market is a game, which has indeed received a simulacrum in the family game<br />
Monopoly.<br />
Wieners mot-tes är alltså att samhällsekonomin måste ses som ett spel, <strong>och</strong> att den rätta<br />
teoretiska tolkningen står att finna i den (då relativt nya) teorin av VonNeumann <strong>och</strong><br />
Morgenstern (1944) om spel <strong>och</strong> ekonomiskt beteende.<br />
This theory is based on the assumption that each player, at every stage, in view of the<br />
information available to him, plays in accordance with a completely intelligent policy,<br />
which in the end will assure him the greatest possible expectation of reward. It is thus<br />
the market game as played between perfectly intelligent, perfectly ruthless operators.<br />
I ett viktigt avseende skiljer sig inte Wieners perspektiv från det han tar avstånd ifrån. Båda<br />
antar nämligen att ekonomins aktörer är egoistiska, <strong>och</strong> i båda förutsätts att interaktionen dem<br />
emellan sker utan inblandning av någon annan makt, t ex staten. Men i övrigt är skillnaden<br />
hisnande. Wiener <strong>och</strong> spelteorin lägger avgörande vikt vid vilken information som varje<br />
operatör har: detta är inte någon ”imperfektion” utan helt avgörande för alla spel. Spelteorin<br />
ger inte något löfte om att stabilitet eller jämvikt skall inställa sig (det kan inträffa i<br />
undantagsfall, se nedan) utan det normala är att spelet resulterar i ”extreme indeterminacy and<br />
instability”.<br />
Eftersom det är nära 50 år sedan detta skrevs är det rimligt att fråga sig om beskrivningen<br />
fortfarande är någorlunda giltig. Det kanske har hänt viktiga saker inom teorin eller inom det<br />
faktiskt existerande ekonomiska livet som gör den Wienerska motsättningen mindre aktuell i<br />
dag? Svaret på den frågan är enligt min uppfattning nej, men ett sådant påstående behöver<br />
naturligtvis motiveras.<br />
För det första har föreställningen om jämvikt nu en om möjligt ännu starkare ställning som<br />
fundament för ekonomisk teori <strong>och</strong> utbildning. I moderna läroböcker baseras såväl makroteori<br />
som mikroteori på jämvikter. Relativt lite sägs dock om hur dessa jämvikter uppstår. Det är<br />
värt att påpeka att sådana jämvikter nästan utan undantag kan ses som resultat av<br />
framgångsrika kommunikationsprocesser:<br />
– mellan en säljare <strong>och</strong> en köpare utväxlas signaler eller ”bud” om vilket pris som skall<br />
betalas för en viss vara; enligt teorin bör man komma fram till en punkt där<br />
kommunikationen kan avslutas <strong>och</strong> parterna är överens om priset<br />
– i en ekonomi bestäms utbudet av en vara av efterfrågan på så sätt att ett visst utbud<br />
möts av en efterfrågan till ett visst pris; därefter anpassas utbudet efter prisets<br />
information; ett nytt utbud kan säljas till ett annat pris osv, tills utbud <strong>och</strong> efterfrågan<br />
hittar varandra i jämvikt, till ”rätt pris”<br />
– om en köpare kan köpa en vara för 100 kr av en säljare, men bara behöver betala 90 kr<br />
hos en annan, kommer detta att signalera till den förste att han borde sänka priset, På<br />
så sätt pressar marknadens signaler ner priset till vad det ”borde” vara. Jämvikt har<br />
uppstått.<br />
– en viss vara kan tillverkas <strong>och</strong> säljas för 90 kr men en entreprenör kan hitta på ett<br />
bättre sätt (massproduktion, teknik…) att göra samma vara, <strong>och</strong> sälja den för 80 kr.<br />
Den förste tillverkaren kommer antingen att följa med eller slås han ut från<br />
marknaden. Med viss tidsfördröjning har en ny jämvikt inställt sig.
<strong>Lars</strong> Ingelstam 5<br />
En mängd liknande exempel kan hämtas t ex ur elementära läroböcker. Genomgående är<br />
alltså tanken att marknaden bär upp ett system av signaler –de bildar en mer eller mindre<br />
komplicerad kommunikationsprocess – <strong>och</strong> att denna (i normalfallet!) leder till att jämvikt<br />
uppnås. Även i elementära böcker strös in exempel på att jämvikt ibland inte uppstår (t ex det<br />
roliga exemplet med svincykler 1 ) men poängen är att jämvikt <strong>och</strong> självreglering är det<br />
normala. Allt annat är undantagsfall. Tonvikten läggs på att jämvikt inställer sig <strong>och</strong> på vilka<br />
egenskaper den har, inte hur den uppstår. Om detta berörs över huvud taget åtföljs det av<br />
svepande antaganden sådana som att parterna har full information <strong>och</strong> att beslut sker<br />
ögonblickligt. Mera om detta senare i uppsatsen.<br />
Vad hände då med spelteorin? Wiener – <strong>och</strong> säkert också författarna John VonNeumann<br />
(matematiker) <strong>och</strong> Oscar Morgenstern (nationalekonom) – hyste förhoppningen att denna<br />
skulle kunna erbjuda ett alternativt tänkesätt i ekonomiska frågor. Så blev det dock inte. I en<br />
mycket spridd grundbok i nationalekonomi för universitetsstuderande på 950 sidor<br />
(Economics, Samuelson & Nordhaus 1985) får spelteori knappa 5 sidor, <strong>och</strong> då enbart i ett<br />
Appendix, där den används för att förklara vissa undantag från huvudframställningen.<br />
Spelteoretiska tankegångar står i dag minst lika mycket utanför den ”mainstream”, där<br />
jämvikt <strong>och</strong> självreglerande marknader tas som nästan självklar utgångspunkt, som då Wiener<br />
gjorde sina iakttagelser på 1940-talet.<br />
Men även om spelteori inte fått någon plats inom mainstream <strong>och</strong> i det som man lär ut till<br />
studenter, har den väl haft betydelse för ekonomiskt tänkande? Ja <strong>och</strong> nej. En besvärande<br />
omständighet är att spelteorin har producerat mycket få ”rena” resultat, i jämförelse med<br />
andra matematiska eller ekonometriska teorikomplex. Med ”rena” menar jag här resultat som<br />
kan baseras enbart på enkla antaganden om spelarnas avsikter t ex att berika sig själva, <strong>och</strong><br />
graden av information. Vi kan med en lättbegriplig analogi kalla sådana för fysikaliska<br />
resultat; i detta fall resultat inom penningfysiken.<br />
Det är bara i ett specialfall som sådana resultat finns. Det gäller upprepade tvåpersoners<br />
nollsummespel med full information. (Nollsummespel betyder att vad en vinner, det förlorar<br />
den andre). I detta fall kan man visa att det inte blir någon skillnad om spelaren söker minska<br />
risken att förlora eller strävar efter att vinna så mycket som möjligt (det finns vad som i<br />
matematiken kallas en sadelpunkt). Man kan alltså påstå att det finns en rationell lösning på<br />
spelet, oavsett spelarnas psykologi, förhistoria, kön osv. Möjligen hade pionjärerna trott att<br />
flera resultat av denna typ (som i grunden är eller liknar jämvikts-satser) skulle gå att bevisa,<br />
men teorin har visat sig motspänstig. Så fort man går ifrån något av antagandena om<br />
nollsumma, två personer eller full information så öppnar sig ett fascinerande men kaotiskt<br />
mönster av möjliga handlingar <strong>och</strong> utfall. Detta var känt redan på 1940-talet, <strong>och</strong> Wiener<br />
beskriver det så här.<br />
The individual players are compelled by their own cupidity to form coalitions; but these<br />
coalitions do not generally establish themselves in any single, determinate way, and<br />
usually terminate in a welter of betrayal, turncoatism, and deception, which is only too<br />
1 Grundidén bakom svincykler är denna. Ett år bestämmer sig en lantbrukare att börja med uppfödning av<br />
smågrisar. Ett är senare är de slaktfärdiga, <strong>och</strong> det visar sig att efterfrågan är stor <strong>och</strong> han tjänar bra. Flera av<br />
hans grannar observerar detta <strong>och</strong> satsar nu på grisuppfödning. Nästa år är utbudet för stort, <strong>och</strong> priserna sjunker.<br />
Alla utom någon enstaka bonde lämnar då svinuppfödningen. Nåsta är igen… osv. Någon jämvikt inställer sig<br />
inte. Fenomenet är välkänt inom ingenjörstekniken. Om den information som skall reglera en process inkommer<br />
med fördröjning (time-lag) uppstår i många fall just svängningar i systemet. I svinuppfödarnas fall fick de sina<br />
upplysningar om marknaden ett år för tidigt eller ett år för sent: aldrig vid den tidpunkt då de skulle behövt den<br />
för att fatta ett rationellt beslut.
<strong>Lars</strong> Ingelstam 6<br />
true a picture of business life, <strong>och</strong> the closely related lives of politics, diplomacy, and<br />
war. ..There is no homeostasis whatever.<br />
Wiener fullföljer sedan denna bistra betraktelse med några mer hoppfulla iakttagelser, t ex att<br />
människan inte är så bottenlöst självisk som modellerna antar. Han bekänner sig ånyo till<br />
”adequate information” <strong>och</strong> förstärker detta med moraliskt präglade maningar att främja god<br />
kommunikation i samhällets alla delar <strong>och</strong> funktioner:<br />
One of the lessons of this book is that any organism is held together in this action by the<br />
possession of means of the aquisition, use, retention, and transmission of information.<br />
Ännu en iakttagelse om spelteori bör göras. Några fler ”objektiva” resultat eller<br />
jämviktssatser av större allmängiltighet har, som sagt, inte dykt upp inom spelteorin. Dess<br />
betydelse har inte heller, som vi konstaterat, blivit att dess begrepp <strong>och</strong> allmänna tankegångar<br />
annat än punktvis använts <strong>och</strong> den har inte ersatt mainstream (huvudsakligen s k neo-klassisk)<br />
terminologi <strong>och</strong> teori. Däremot har den fått betydelse inom vad man brett kan kalla<br />
ekonomisk psykologi. Genom att som kontrollerade experiment spela enkla spel som<br />
Fångarnas dilemma eller Chicken (tvåpersoners icke-nollsummespel, där spelarna har<br />
information om spelets regler <strong>och</strong> utfall, men inte om hur motparten spelar) kan man utröna<br />
bland annat psykologiska skillnader (förtroende, riskbeteende) mellan olika grupper, liksom<br />
hur förtroende eller misstroende kan byggas upp under längre spelsekvenser. Dessa resultat<br />
innebär att en jämvikt ibland inställer sig. Denna kan dock inte härledas ur enkla antaganden<br />
om egoistiskt beteende (economic man) utan betingas av psykologiska eller kulturella<br />
förhållanden.<br />
Ännu en påminnelse om att teorins allmänna karaktär inte är självklar. Om vi tillämpar<br />
cybernetiska tankegångar tillsammans med en Wienerskt inspirerad common sense landar vi i<br />
ett synsätt där ekonomins modeller <strong>och</strong> resultat inte längre imiterar fysikens, utan teorin måste<br />
ta in psykologiska, kulturella <strong>och</strong> institutionella faktorer som likvärdiga eller till <strong>och</strong> med<br />
avgörande. Det är kanske inte bara jag som kan finna detta både trösterikt <strong>och</strong> utmanande?<br />
Om komplexitet, information <strong>och</strong> marknadsekonomins<br />
överlägsenhet<br />
En ekonomisk fråga har under 1900-talet överskuggat de flesta andra, nämligen kontroversen<br />
kring marknadsekonomi kontra planekonomi. Den har, om inte förorsakat, så väl bidragit till<br />
att vidmakthålla det kalla krig som dominerade världspolitiken från 1945 till 1990. Den har<br />
varit föremål för otaliga politiska diskussioner <strong>och</strong> färgat vetenskapliga ställningstaganden.<br />
Själva begreppet planering har inte sällan färgats av denne kontrovers, vilket i vissa fall kan<br />
ha lett till onödigt kortsiktiga <strong>och</strong> ogenomtänkta handlingsmönster. Det som är värt att notera<br />
i detta sammanhang att det teoretiskt avgörande argumentet handlar om en ekonomis förmåga<br />
att hantera <strong>och</strong> bearbeta information.<br />
Här finns givetvis inte utrymme för att reda ut sambanden. Min ambition måste stanna vid att<br />
illustrera hur problematiken ser ut. Då är det naturligt att först slå följe med en av de<br />
slagkraftigaste <strong>och</strong> mest citerade kritikerna av ”planekonomin” nämligen Friedrich August<br />
von Hayek (1899-1992).<br />
Hayek var under sitt liv verksam som nationalekonomisk forskare <strong>och</strong> skribent såväl i<br />
Österrike som USA. Om hans insatser på ämnets centrala områden kan noteras att han ända<br />
från 1930-talet förhöll sig mycket kritisk till jämviktsföreställningar inom teorin. En
<strong>Lars</strong> Ingelstam 7<br />
marknadsekonomi karaktäriseras snarare av att aktörerna hela tiden är i rörelse: söker upp <strong>och</strong><br />
finner nya kombinationer <strong>och</strong> möjligheter. Men även om priserna aldrig hinner uppnå de i<br />
klassisk teori omhuldade jämviktslägena förmedlar de en nödvändig information mellan<br />
företag <strong>och</strong> konsumenter. Inte heller accepterar Hayek fullt ut antaganden om en ”economic<br />
man” som fattar rationella <strong>och</strong> välinformerade beslut. Människan är mer intressant än så –<br />
men marknaden som summan av många beslut kan jämna ut <strong>och</strong> korrigera sådana egenheter.<br />
Denna iakttagelse eller tes bildar också utgångspunkten för den argumentering som gjort<br />
Hayek mest känd. Centralplanering av ett samhälle skulle, menar Hayek, vara omöjlig<br />
eftersom den oerhörda mängd information som är nödvändig för en välfungerande ekonomi<br />
finns hos den enskilda individerna, hushållen <strong>och</strong> företagen. I sin bok Vägen till träldom<br />
(Hayek 2004; först publicerad 1944 under titeln The Road to Serfdom) argumenterar han för<br />
att såväl planhushållning som välfärdsstat (!) skulle leda till ofrihet. Den information som är<br />
nödvändig skulle staten aldrig kunna förfoga över, <strong>och</strong> i stället kommer med nödvändighet<br />
doktriner <strong>och</strong> förutbestämda planer att tvingas på människorna.<br />
Hayeks bok formar sig till en övertygad stridsskrift mot en bred repertoar av förhållanden som<br />
han förknippar med planering: från nazism <strong>och</strong> fascism till socialdemokratiska ambitioner att<br />
reglera företagen <strong>och</strong> lägga medborgarnas liv till rätta. I denna breda, lärda <strong>och</strong><br />
förargelseväckande framställning återkommer han gång på gång till<br />
informationsbehandlingens problem. Så här uttrycker han sig i kapitlet Ekonomisk kontroll<br />
<strong>och</strong> totalitarism:<br />
Förhållandena [i en planerad ekonomi] blir utan undantag sådana de ofrånkomligen blir<br />
i en stor organisation, eller sämre, eftersom det inte finns någon möjlighet att komma<br />
undan. Vi måste vara rationella <strong>och</strong> effektiva hela tiden, inte bara när vi själva vill; vi<br />
blir alla tvungna att rätta oss efter de normer som planeringsmyndigheten fastställer för<br />
att kunna genomföra sin uppgift. För att denna enorma uppgift skall bli hanterlig måste<br />
myndigheten reducera mångfalden av människors förmåga <strong>och</strong> talanger till några få<br />
kategorier av lätt utbytbara enheter <strong>och</strong> negligera smärre personliga olikheter.<br />
Hayek betonar alltså mångfalden i information <strong>och</strong> komplexiteten hos det samhälle i vilket<br />
marknaden är nedsänkt. Hans bok får en särskild tyngd <strong>och</strong> nerv genom att den är skriven<br />
under andra världskriget <strong>och</strong> helt uppenbart är starkt färgad av avskyn för totalitära<br />
ideologier, både nazismen <strong>och</strong> sovjetkommunismen.<br />
I detta avseende har han mycket gemensamt med en annan synnerligen inflytelserik författare,<br />
nämligen Karl Popper. Popper avvisade i sin studie av historia <strong>och</strong> samhällsförändring<br />
utopiska föreställningar om det önskvärda samhället (Popper 1957). Faran med dessa ligger i<br />
att samhällenas ledare kan bli så övertygade om riktningen <strong>och</strong> marschen mot det goda att de<br />
är beredda att bokstavligen gå över lik för att nå dit. Som ett motsatt ideal satte Popper upp<br />
den gradvisa sociala ingenjörskonsten: samhällsförändring som avser att lösa ett problem åt<br />
gången <strong>och</strong> som ger möjlighet att backa <strong>och</strong> starta om, om det skulle visa sig att man slagit in<br />
på fel väg. Poppers recept är, som man lätt ser, cybernetiskt tänkt. Återkoppling <strong>och</strong> justering<br />
skall vara möjlig. Stora planer bortser från komplexiteten <strong>och</strong> nödvändiggör att en mängd<br />
information undertrycks. Att balans uppnås genom den gradvisa sociala ingenjörskonsten kan<br />
man inte vara säker på, men i varje fall kommer systemet inte att löpa amok. Självregleringen<br />
håller det på en rimligt stabil kurs, <strong>och</strong> i ett demokratiskt <strong>och</strong> öppet samhälle kan det fås att<br />
någorlunda harmonisera med vad människorna önskar <strong>och</strong> finner rimligt.
<strong>Lars</strong> Ingelstam 8<br />
Poppers positivt cybernetiska rekommendation har tilltalat pragmatiker över ett brett politiskt<br />
spektrum. Hayek har haft stort inflytande genom sin polemik, men beträffande hans mera<br />
allmänna föreskrifter är läget betydligt mer problematiskt. Jag skall här begränsa mig till att<br />
kommentera två aspekter.<br />
Den första gäller den, i viss mening tekniska, frågan om förmågan att hantera mycket stora<br />
informationsmängder, vilken trots allt utgör kärnan i kritiken mot planerade ekonomier. Hade<br />
den kritiken sett annorlunda ut eller uteblivit om den kommande tekniska utvecklingen inom<br />
informations- <strong>och</strong> kommunikationstekniken (särskilt stora beräkningsmaskiner) kunnat<br />
förutses? Det fanns på ett tidigt stadium röster som tog fasta på detta. I en recension av<br />
Wieners Cybernetics i den ansedda franska dagstidningen Le Monde (28 december 1948)<br />
uttrycker en dominikanpräst, Père Dubarle, sin synnerliga beundran för tankarna i Wieners<br />
bok. I förlängningen ligger, enligt författaren, den samtidigt skrämmande <strong>och</strong> fascinerande<br />
möjligheten av en regeringsmaskin (machine à gouverner). En enbart mekanisk maskin skulle<br />
inte duga, eftersom mänskligt beteende inte är mekaniskt. På förhand bestämda samband<br />
räcker inte till, men med hjälp av cybernetikens metoder <strong>och</strong> spelteori skulle en sådan maskin<br />
kunna byggas upp. (Det fanns redan moderna matematikmaskiner i drift.) Med dess hjälp<br />
skulle staten kunna möta alla behov <strong>och</strong> räkna ut den bästa samhällsutvecklingen. Men den<br />
skulle också hjälpa staten att förutse alla motdrag från ekonomiska eller politiska aktörer, <strong>och</strong><br />
alla avvikelser från den centralt bestämda ”bästa” utvecklingen kunde effektivt stävjas.<br />
Wiener finner tanken intressant nog för att ta upp den till kommentar. Faran ligger inte, säger<br />
han, i att en maskin à la Père Dubarle skulle kunna ta självständig kontroll över<br />
mänskligheten (Wiener 1967). Faran ligger däri att den tas i bruk av människor eller grupper<br />
som vill pressa in andra människor i maskinens begränsade logik. Detta skulle göra våld på<br />
”den oerhörda mängd sannolikheter” som präglar det mänskliga tillståndet. Hur Hayek<br />
reagerade <strong>och</strong> om han kommenterade möjligheten till storslagen informationsbehandling<br />
känner jag inte till. Allt tyder på att han bör ha intagit samma hållning som Wiener i detta<br />
avseende.<br />
För det andra kan man notera den, delvis mycket slående, likheten mellan den planerande<br />
staten <strong>och</strong> de stora välorganiserade företagen <strong>och</strong> koncernerna i den kapitalistiska världen.<br />
Man kan (<strong>och</strong> bör) rikta samma typ av uppmärksamhet <strong>och</strong> analys som Hayek ägnade<br />
planekonomin mot den faktiskt existerande marknadsekonomin: kapitalismen som den<br />
fungerar i dagens värld. Vad man då finner är inte enbart ett sprudlande vitalt system av<br />
informationssökande <strong>och</strong> uppfinningsrika aktörer. Hayek tycks, åtminstone i sina politiska<br />
skrifter, tänka sig marknadsekonomin som i huvudsak småskalig, lättrörlig <strong>och</strong> kundstyrd.<br />
Men i verkligheten finns ju ett minst lika betydelsefullt överlagrat mönster: ett antal mycket<br />
stora <strong>och</strong> marknadsdominerande företag <strong>och</strong> koncerner. Utan att hårdra parallellerna ser man<br />
att dessa faktiskt delar en rad egenskaper med vad Hayek (se ovan) kallar<br />
planeringsmyndigheten. Informationsövertag, förenkling <strong>och</strong> schablonisering står även i deras<br />
fall i motsats till den myllrande informationsrikedom som framställs som samhällslivets ideal<br />
<strong>och</strong> demokratins bästa livsbetingelse.<br />
Det är förmodligen inte någon tillfällighet att en nyliberal propagandist som George Gilder (i<br />
sin Wealth and Poverty, Gilder 1981) visserligen i allmänna termer lovordar den fria<br />
kapitalismen i USA <strong>och</strong> fröjdas åt de stora företagens framgångar, men när han skall illustrera<br />
vitalitet <strong>och</strong> vilja blir det enbart små, nystartade företag som kämpar mot svåra odds som får<br />
tjäna som exempel. En från liberala utgångspunkter systemkritisk författare, J K Galbraith,<br />
ägnar flera av sina böcker åt just de stora enheterna – teknostrukturen – <strong>och</strong> uppehåller sig vid
<strong>Lars</strong> Ingelstam 9<br />
både deras ofrånkomliga roll <strong>och</strong> deras skadliga inflytande på ekonomins hälsa <strong>och</strong> de<br />
demokratiska värdena (Galbraith 1985, första upplaga 1967). Vi diskuterar nu inte längre<br />
seriöst om vi ”skall ha” kapitalism eller inte. Centralfrågan är, eller snarare borde vara, vilken<br />
slags kapitalism som vi önskar leva med. Det framstår då som viktigt <strong>och</strong> tidsenligt att den<br />
debatt som funnits genom hela 1900-talet (med viktiga bidrag inte bara från Galbraith utan<br />
också från exempelvis Thorstein Veblen <strong>och</strong> Bertil Ohlin) om storskalig contra småskalig<br />
kapitalism inte glöms bort. Här framstår inte bara frågor om påhittighet <strong>och</strong> entreprenörskap<br />
som centrala. Det är minst lika viktigt att tänka på var <strong>och</strong> på vilka villkor information finns<br />
att tillgå <strong>och</strong> hur denna utväxlas inom marknadssystemet.<br />
Kort sammanfattat: om man är intresserad av kopplingen mellan det goda demokratiska<br />
samhället <strong>och</strong> ekonomins funktionssätt <strong>och</strong> vill tränga bakom slagorden <strong>och</strong> agitationen, är<br />
det informationen, kommunikationen <strong>och</strong> komplexiteten som man måste koncentrera sig på.<br />
Det är dessa som förenar de två världarna <strong>och</strong> det är i sådana kategorier som intelligenta<br />
samtal om ekonomi <strong>och</strong> demokrati måste föras.<br />
Rationalitetens gränser: om informationen <strong>och</strong> marknaden<br />
Jag konstaterade redan i inledningen att den grundläggande föreställningen, mainstream i<br />
ekonomiskt tänkande under huvuddelen av 1900-talet har haft begreppet jämvikt i centrum<br />
Detta är särskilt tydligt i mikroekonomisk teori, alltså föreställningar om hur enskilda<br />
ekonomiska transaktioner kommer till stånd. Översatt till beslutsfattande är de grundläggande<br />
antagandena att de som fattar besluten agerar utifrån ett väldefinierat egenintresse, har<br />
tillgång till all relevant information <strong>och</strong> genomför rationella kalkyler till grund för sina beslut.<br />
Sådana rationella beslutsfattare kommer då, efter en process som i allmänhet inte beskrivs<br />
särskilt noga, fram till ett stabilt beslut som i normalfallet gäller priset. Denna rationella<br />
beslutsmodell har vunnit stor anslutning <strong>och</strong> den kan beskrivas som ”the modern classic of<br />
truth, beauty, and justice…It is the established church of social science” (March 1988, p 2).<br />
Jag har redan berört några av de avvikelser <strong>och</strong> den kritik som riktats mot detta mönster. Den<br />
mest drastiska är förmodligen Wieners, som (se ovan) går ut på att balans <strong>och</strong> jämvikt inte<br />
alls inställer sig, om man gör någorlunda realistiska antaganden om antagonistiska intressen<br />
<strong>och</strong> olika tillgång till information. En likartad glidning är den som skedda när<br />
operationsanalys blev systemanalys. Forskare från den civila sektorn drogs under kriget 1939-<br />
1945 in i att, som det visade sig, framgångsrikt försök att tackla problem i den pågående<br />
militära operationerna. ”Rationell problemlösning” framstod som en succé. Men under den<br />
efterföljande 10-årsperioden växte förväntningarna. Borde inte samma rationella metoder<br />
kunna leda fram det bästa möjliga försvarssystemet, den överlägsna affärsstrategin eller den<br />
perfekta stadsplanen? Men när operationsanalysen skulle bli systemanalys så vidgades fältet<br />
av faktorer till historiska, politiska, geologiska med mera. Den rationalitet som fungerade<br />
utmärkt för att till exempel räkna ut hur ett visst flygfält skulle kunna ta emot så många<br />
flygplan som möjligt, var inte tillräcklig för de nämnda ”stora” systemproblemen (se<br />
Ingelstam 2002, kap 6)<br />
I detta avsnitt skall jag beröra några måttfulla, men inte enbart marginella, avvikelser från den<br />
etablerade ortodoxin om vad som är rationellt, speciellt föreställningarna om full information<br />
<strong>och</strong> jämvikt.<br />
En central tanke, någorlunda väl förenlig med huvudlinjen i den rationella modellen, är att<br />
den information som en aktör behöver för att fatta ett rationellt beslut inte är gratis. För att<br />
förbättra ett beslut kan man behöva ägna både tid <strong>och</strong> pengar (vilket till vissa delar, men inte
<strong>Lars</strong> Ingelstam 10<br />
helt, är samma sak) för att skaffa sig den information som behövs för att kunna göra den<br />
rationella kalkylen. Då kan den alternativa kalkylen vara att det blir för dyrt att skaffa mycket<br />
eller ”full” information: det kan vara lika rationellt att nöja sig med mindre <strong>och</strong> riskera att<br />
beslutet blir en smula mindre rationellt eller optimalt. Alla köpare av dagligvaror, möbler eller<br />
villor kan lätt känna igen problemet. Ju dyrare vara eller viktigare beslut, ju mer tid <strong>och</strong>/eller<br />
pengar är man beredd att satsa för att beslutet skall bli så ekonomiskt effektivt som möjligt.<br />
(Åtminstone är vi i efterhand överens om att vi borde bete oss på det sättet, men inte sällan tar<br />
någon annan typ av rationalitet – som kärlekens – över när det gäller stora beslut.)<br />
För privatpersoner kan det alltså vara kostsamt att skaffa fram god <strong>och</strong> tillräcklig information<br />
för egna ekonomiska beslut. Detta har blivit särskilt aktuellt i det läge då en rad tidigare<br />
monopolverksamheter (el, telefon, järnväg…) utsatts för konkurrens (se SOU 2005:4, särskilt<br />
kap 3, 13). Hur välmotiverat det än vore, har tanken ännu inte riktigt slagit igenom att varje<br />
konsuments letande efter bästa köp också är en kostnad för samhället. Detta i sin tur är en<br />
konsekvens av att arbete som utförs av hushåll <strong>och</strong> enskilda utan betalning inte normalt<br />
tillskrivs något samhällsekonomiskt värde (Ingelstam 1997, Jansson 2005).<br />
När samma sak uppträder inom penningekonomin, <strong>och</strong> särskilt företagsvärlden, påkallar den<br />
däremot ovillkorlig uppmärksamhet. I den teoretiska litteraturen brukar det faktum att<br />
information inte är gratis föras in under en större kategori, som kallas transaktionskostnader.<br />
För att genomföra en ekonomisk transaktion, behöver man som aktör dels information (som<br />
alltså kan kosta pengar), dels en del andra saker till exempel juridisk assistans eller tillstånd<br />
från myndigheterna. Dessutom kan det vara så att en transaktion med någon som man förut<br />
gjort affärer med kan gå lättare <strong>och</strong> snabbare: om jag vill välja en ny affärskontakt kan jag<br />
behöva ändra på olika saker (teknik, administration, resor…). Detta kan förklara att<br />
affärsrelationer ofta är stabila. Transaktionskostnaderna för att byta ut en relation som jag<br />
redan etablerat kan vara högre än den vinst jag kan få genom att välja en affärspartner som<br />
erbjuder en rent prismässigt mer förmånlig transaktion. Litteraturen om transaktionskostnader<br />
bryter alltså inte särskilt mycket med den renodlade beslutsmodellens förutsättningar. Den<br />
tillför dock en intressant tanke <strong>och</strong> problematiserar information på ett sätt som mainstream<br />
teori inte gör. En författare som haft avgörande inflytande inom detta område är Oliver<br />
Williamson (se t ex Williamson and Masten 1999).<br />
Mer avvikande från huvudlinjen är ett teorikomplex som utvecklades av organisationsforskare<br />
med början i slutet av 1950-talet, under intryck av en rad studier av hur beslut i företag <strong>och</strong><br />
förvaltningar faktiskt gick till. Detta i dag kan upplevas som ganska etablerat, men man kan<br />
hävda att resultaten var tämligen omstörtande när de först började publiceras. Den nya teorin<br />
för beslut i organisationer kan ses som en villolära (heresi) i förhållande till ”rationellt<br />
beslutsfattande” <strong>och</strong> statiska jämvikter. Den mest namnkunnige av pionjärerna, Herbert A<br />
Simon, tilldelades 1978 års ekonomipris till Alfred Nobels minne ”for his pioneering<br />
research into the decision-making process within economic organizations”.<br />
Den nya organisationsteorin, ofta förknippad med pionjärverken Organizations (March and<br />
Simon 1958) <strong>och</strong> A behavioral theory of the firm (Cyert and March 1963) betonar följande<br />
fyra aspekter, alla med centrum just i inhämtande <strong>och</strong> hantering av information (se även<br />
March 1988):<br />
– man måste hushålla med uppmärksamheten. Det är omöjligt att i samband med ett<br />
beslut informera sig om alla aspekter <strong>och</strong> ta del av allt underlag: man måste begränsa
<strong>Lars</strong> Ingelstam 11<br />
sig till ett fåtal faktorer <strong>och</strong> ett fåtal alternativ. Det har då visat sig mer avgörande hur<br />
man söker underlag än hur man väljer mellan olika alternativ<br />
– organisationer har interna konflikter, som påverkar vilka beslut man kan fatta. Bland<br />
annat påverkar interna motsättningar vilken information som släpps fram <strong>och</strong> hur<br />
sökandet enligt den förra punkten går till<br />
– många beslut fattas på grund av ”tumregler” snarare än efter noggrant prövande av<br />
olika alternativ. Samtidigt tenderar sådana regler att ändras efterhand, beroende på<br />
vilka resultat de visar sig leda till<br />
– beslutfattandet bygger på oklarhet <strong>och</strong> mångtydighet, ofta i flera dimensioner: hur vi<br />
kom hit där vi är (historisk oklarhet), om detta beslut verkligen är viktigt (relevansoklarhet)<br />
samt oklarhet om de preferenser som egentligen borde vägleda besluten.<br />
Man kan välja att betrakta dessa iakttagelser, som i efterhand ser föga märkvärdiga ut, som<br />
något av samhällsvetenskapens parallell till fysikens obestämbarhetssatser. I fysiken har man<br />
visat att det inte är möjligt att samtidigt bestämma en partikels massa <strong>och</strong> hastighet med<br />
obegränsad noggrannhet (Heisenbergs obestämbarhetsrelation). I samband med ett<br />
ekonomiskt beslut i verkliga livet är det inte möjligt att driva rationaliteten vad gäller<br />
informationsunderlaget hur långt som helst, utan att rationaliteten i den nytta eller relevans<br />
som beslutet kan ha tar skada – <strong>och</strong> omvänt. Det finns ett grundläggande ”glapp” i den<br />
rationalitet som kan åstadkommas i verkliga organisationer <strong>och</strong> i realistiska beslutssituationer.<br />
Det kan vara värt att här peka på ytterligare en fundamental begränsning i hur långt<br />
”rationaliteten” kan drivas inom det ekonomiska området. Även om man antar det råder full<br />
information <strong>och</strong> vi tänker oss ”allvisa beslutsfattare” så finns det fundamentala begränsningar<br />
i den rationalitet som kan krävas av beslut i sociala system. Jag tänker då i första hand på<br />
Arrows teorem: även detta knutet till en tidig mottagare av ekonomipriset till Alfred Nobels<br />
minne, som 1972 till tilldelades Kenneth Arrow (paradoxalt nog för ”pioneering contributions<br />
to general economic equilibrium theory and welfare theory”, delat med John R Hicks). Han<br />
tänker sig ett (ändligt) antal ekonomiska aktörer, <strong>och</strong> dessutom ett ändligt antal alternativ som<br />
dessa får rangordna var för sig. Finns det någon allmän princip enligt vilken deras<br />
rangordningar kan vägas ihop till en gemensam rangordning av alternativen? Den allmänna<br />
principen skall ha vissa rimliga egenskaper, framför allt måste den uppfylla kravet att om A<br />
föredras framför B, <strong>och</strong> B framför C, så föredras också A framför C. Dessutom får inte den<br />
allmänna principen strida mot alla individers önskan, i det fall de är ense. Arrow bevisade att<br />
det inte kan finnas någon sådan allmän princip så snart det finns fler än tre alternativ som<br />
aktörerna har rätt att fritt välja mellan. Annorlunda uttryckt: det finns ingen helt<br />
invändningsfri metod att översätta individers rangordningar till en rangordning för hela<br />
samhället (Arrow 1963, resultaten först publicerade 1951).<br />
Detta kan uppfattas som en dyster upplysning om möjligheten att t ex föra en ”rationell”<br />
fördelningspolitik. Å andra sidan kan den ses som en anvisning om politikens <strong>och</strong> annan<br />
social samverkans nödvändighet. Om det inte finns ”objektiva” kriterier (matematiska regler)<br />
för hur vi människor skall komma överens <strong>och</strong> lösa konflikter, då måste vi använda andra<br />
metoder. Moralen återinträder i resonemanget. Både vår medkänsla <strong>och</strong> våra aggressioner<br />
kommer att ligga i vågskålen (jfr det tidigare resonemanget om spelteorin <strong>och</strong> hur denna tycks<br />
säga att ekonomisk tävlan, utan modifierande krafter, leder mot ”extreme indeterminacy and<br />
instability”). Återigen finner jag det trösterikt att ett hederligt genomfört teoretiskt<br />
resonemang leder bort från mekaniska eller fysikaliska beskrivningar av ekonomisk<br />
verksamhet, <strong>och</strong> i stället placerar in dem i ett kulturellt, psykologiskt <strong>och</strong> moraliskt landskap.
<strong>Lars</strong> Ingelstam 12<br />
Det är människors samverkan <strong>och</strong> diskussion som lägger grunden för samhället, inte någon<br />
mekanisk kalkyl som representerar ett överordnat ”förnuft.”<br />
Jag vill slutligen illustrera betydelsen av information <strong>och</strong> informationsmakt med en liten<br />
matematisk modell. Vi har noterat att den gängse teorin för marknader förutsätter att balans<br />
uppnås genom att parterna på denna marknad förfogar över samma, <strong>och</strong> i princip fullständiga,<br />
information. Vi har också sett att en rad modifikationer till denna grundläggande föreställning<br />
har observerats av forskningen <strong>och</strong> registrerats i litteraturen. Det går att ytterligare belysa<br />
konsekvenserna av informationsövertag, till exempel genom att en part har en storleksfördel,<br />
via en tankegång hämtad från klassisk operationsanalys. Det är den s k Lancasters kvadratlag,<br />
som ursprungligen utvecklades som enkel modell av krigföring, t ex dueller mellan<br />
flottstyrkor.<br />
Vi antar att det finns två aktörer, X <strong>och</strong> Y. Deras ”storlek” är i krigsfallet antal enheter,<br />
eldkraft eller liknande, men kan i vårt sammanhang tänkas vara medel för information <strong>och</strong><br />
marknadsbearbetning (hos en producent) eller medel för information <strong>och</strong> marknadskunskap<br />
(hos en konsument). Storleken av X kallas x <strong>och</strong> av Y kallas den y. Spelet eller duellen dem<br />
emellan antas gå till så att under varje liten tidsenhet dt så genomtränger (eller erövrar, eller<br />
tystar, eller ”oskadliggör”) X en del av Y, proportionell mot sin egen storlek vid tillfället. Y:s<br />
förändring, beroende på X, kan alltså uttryckas<br />
dy= - a. xdt<br />
där a är en positiv konstant. På ett likartat sätt påverkas X av Y:<br />
dx= -b. ydt<br />
där b är en positiv konstant. Genom lösning av dessa differentialekvationer, av enklaste slag,<br />
finner man att sambandet mellan x <strong>och</strong> y kan uttryckas så här:<br />
x0 2 -x 2 = c(y0 2 -y 2 )<br />
där x0 <strong>och</strong> y0 är storleken hos X respektive Y i utgångläget <strong>och</strong> c en konstant (om c=1 är varje<br />
enhet inom X <strong>och</strong> Y ”likvärdiga”). Den praktiska innebörden är enkel, på marknaden liksom i<br />
krigföring. ”Styrkan” mäts av kvadraten på ”storleken”.<br />
Tillämpad på det ursprungliga exemplet som är en typ av duell, följer att det är en fördel om<br />
man kan dela upp motparten <strong>och</strong> s a s bearbeta en mindre del åt gången. Den nämnda enkla<br />
lagen har använts för att förklara varför den engelska flottan under amiral Nelson vid slaget<br />
vid Trafalgar 1805 kunde besegra en större, <strong>och</strong> i princip lika kompetent, fransk-spansk flotta.<br />
Nelson lyckades dela den fientliga flottan i två delar, <strong>och</strong> genom att ta sig an först den ena,<br />
sedan den andra, lyckades han ändå vinna slaget (med förfärliga förluster visserligen, vilket<br />
också Lancasters formel utvisar). Räkneexemplet kan läsas så att om c=1 (båda antas lika<br />
duktiga) men X lyckas dela Y i två ungefär lika stora delar, så kan X, som agerar samlat hela<br />
tiden, besegra en upp till 40 % större styrka.<br />
Jag erkänner gärna att detta lilla räknestyckes tillämplighet på kampen om övertag till<br />
exempel via information på en marknad är mera diskutabel. Då det direkt gäller att kämpa ner<br />
en konkurrent, till exempel i ett lokalt priskrig om bensin, torde den kunna tillämpas ganska<br />
direkt. I andra fall kan sambandet åtminstone ge en viss uppfattning om vilken betydelse ett<br />
informationsövertag kan ha. En situation som den kan illustrera är ”duellen” mellan säljare<br />
<strong>och</strong> köpare. Om vi har en en stor säljare <strong>och</strong> en mängd, relativt små, köpare kan man dra<br />
slutsatsen att det är en fördel att vara stor <strong>och</strong> koncentrerad. En mängd, var för sig<br />
välinformerade, motparter står sig ändå slätt mot den större parten, om de inte samordnar sina<br />
ansträngningar. Ett exempel som ofta anförs är vinimportörer för det svenska<br />
alkoholmonopolet. När dessa uppträder i Frankrike besitter de inte bara en köpkraft utan
<strong>Lars</strong> Ingelstam 13<br />
framför allt en marknadsinformation som är helt överlägsen den som respektive producent (en<br />
enskild vingård) kan förfoga över. Den omvända relationen gäller givetvis när en individuell<br />
kund närmar sig samma producent: då är det denne som har den helt överlägsna<br />
informationen om marknaden: kvaliteter <strong>och</strong> priser. Detta kan illustrera, men inte bevisa, att<br />
marknaden skulle fungera bättre om konsumenterna hade ungefär samma kollektiva<br />
förhandlingsstyrka som producenterna. Detta är ofta fallet i transaktioner mellan företag, även<br />
om små underleverantörer inte sällan klagar över att komma i underläge i förhållande till<br />
exempelvis stora bilföretag. Däremot råder ju mellan konsumenter på marknaden för<br />
dagligvaror <strong>och</strong> deras motparter en extrem diskrepans i antal <strong>och</strong> storlek.<br />
I fallet med skilda producenter som tävlar om samma marknad, t ex för konsumentvaror, torde<br />
krigsmatematiken kunna ge en ganska rimlig illustration. Vi kan här förutsätta att respektive<br />
producent kan ha råd med reklam <strong>och</strong> marknadsbearbetning i proportion till sin storlek.<br />
Slagkraften hos den som är 20 % större än konkurrenten blir, enligt Lancasters kvadratlag, i<br />
verkligheten drygt 40 % större, <strong>och</strong> den som är dubbelt så stor som en konkurrent har ungefär<br />
fyra gånger så stora möjligheter att driva igenom igenom sin linje <strong>och</strong> få genomslag för sina<br />
intressen. Storleken spelar roll.<br />
Sanningarna, <strong>sanningen</strong> <strong>och</strong> makten<br />
Den som har makt över orden har makt över tanken. Jag skall i det här avsnittet ge några<br />
iakttagelser kring hur det ekonomiska tänkandet kommuniceras mellan fackmännen –<br />
forskarna, de ekonomiskt utbildade – <strong>och</strong> resten av samhället. Att en profession eller en<br />
särskild samhällssektor förfogar över en särskild kunskap som kan brukas – <strong>och</strong> missbrukas –<br />
är givetvis inget ovanligt. Att denna kunskap ibland ställs i särskilda intressens tjänst är inte<br />
heller något att förvåna sig över. Men när det gäller det ekonomiska området kan göras<br />
gällande att fackmännen är i ovanligt hög grad självmedvetna <strong>och</strong> föga lyhörda, vilket är ett<br />
allmänt bekymmer med tanke på att ekonomiska sammanhang angår många <strong>och</strong> påverkar<br />
allas liv.<br />
Många författare har reflekterat över varför det neoklassiska paradigmet (Etzioni 1988) har<br />
ett så starkt grepp över forskning, utbildning, journalistik. Den mest slående förklaringen är<br />
att det är ideologiskt nyttigt. En svensk samhällsvetare uttrycker det så här: ”Med hjälp av<br />
denna terminologi kan man analysera ekonomins sätt att fungera så att den framstår som<br />
legitim <strong>och</strong> rationell” (Sten Johansson, 1974). John Kenneth Galbraith, den lysande <strong>och</strong><br />
skrivkunnige nordamerikanske nationalekonomen, har i sin ”presidential address” till the<br />
American Economic Association kritiserat sina ämnesbröder för att lättvindigt <strong>och</strong> villigt gå<br />
den ekonomiska maktens ärenden. Inte heller är det i allmänhet fråga om köpta tjänster, säger<br />
han, utan de ställs vanligen till förfogande uppriktigt <strong>och</strong> med äkta troskyldighet. I annat fall<br />
skulle de inte ha den verkan de faktiskt har: ”den äkta kärleken är så mycket mer övertygande<br />
än den prostituerades konster.” Galbraith formar en stark plädering för en ekonomisk<br />
vetenskap som erkänner makten, som inte förväxlar ”excellence” med vad som stämmer bäst<br />
med de mäktigaste ekonomernas trosföreställningar; en vetenskap som neutralt söker<br />
<strong>sanningen</strong> om de stora företagen <strong>och</strong> om ”planeringssystemet”; en vetenskap som förkastar<br />
sådana teorier som döljer verkligheten snarare än förklarar den (Galbraith 1973).<br />
Det nämnda övertaget i terminologi <strong>och</strong> auktoritet leder då <strong>och</strong> då till mycket allvarliga<br />
kommunikationsbrister, <strong>och</strong> därmed till felaktiga beslut. Det tas alltför lätt för självklart att<br />
vad de ”mäktigaste ekonomerna” håller för sant <strong>och</strong> förnuftigt också representerar den<br />
vetenskapliga <strong>sanningen</strong>. En stark förbindelse har etablerats mellan expertis <strong>och</strong> en
<strong>Lars</strong> Ingelstam 14<br />
tillhörande ideologi, som dock inte presenterar sig som en sådan. Det är viktigt att påpeka att<br />
det inte är osanningar eller halvsanningar som i första hand utgör problemet, utan ett selektivt<br />
urval av sanningar. Några sanna påståenden <strong>och</strong> föreställningar får en privilegierad ställning,<br />
medan andra, ungefär lika sanna sanningar, förträngs. Jag skall ge två exempel på detta.<br />
Nationalekonomen Sven Grassman fann i sin forskning att den svenska ekonomin i gängse<br />
statistik <strong>och</strong> nationalräkenskaper beskrevs så att utlandsskulden framstod som mycket stor<br />
<strong>och</strong> besvärande. Detta, menade Grassman, berodde till stora delar på att de pengar som<br />
lånades upp bokfördes som skulder, medan de offentliga investeringar som <strong>pengarna</strong><br />
användes till (skolor, sjukhus, motorvägar osv) inte tillskrevs något värde alls. Därför såg det<br />
ut som om <strong>pengarna</strong> bara försvann i ett svart hål. Det syntes ingen skillnad på om man hade<br />
kapitalet kvar (som fasta värden) eller det hade gått åt (som konsumtion). Grassman hävdade,<br />
med egna uträkningar, att både Sverige <strong>och</strong> den svenska staten hade en betydligt starkare<br />
ekonomi än vad som normalt redovisades. Grassmans påpekande var alltså i grunden ganska<br />
rättframt <strong>och</strong> redovisningssättet borde kunnat rättas till utan större krumbukter. Men den<br />
ekonomiska politiken utgick från att vi hade ”underskott” <strong>och</strong> att vi ”levde över våra<br />
tillgångar” vilket fick motivera en restriktiv politik <strong>och</strong> hårda besparingar. Inte bara politiker<br />
utan också ledande forskare <strong>och</strong> ekonomiska rådgivare hade baserat sin världsbild på denna,<br />
enligt Grassman, svartmålning av läget <strong>och</strong> överdrivna bild av ”krisen”. Hans första<br />
polemiska artikel i ärendet publicerades 1978. Vissa erkännanden gjordes några år senare, <strong>och</strong><br />
en mer balanserad syn på landets upplåning kom långsamt till stånd. Det tog lång tid, <strong>och</strong><br />
många hårda ord hann utväxlas, innan Grassmans iakttagelse fick genomslag <strong>och</strong><br />
redovisningen ändrades.<br />
Den kommentar jag vill göra till detta är att denna kontrovers inledningsvis såg ut som en<br />
kamp mellan olika sanningar. Några framhöll det ena <strong>och</strong> andra det andra. I en sådan kamp<br />
skall man inte vänta sig att den sanning som saknar ideologiskt stöd kommer att segra. I<br />
”fallet Grassman” stod det emellertid – så småningom – klart att de som försvarade den<br />
etablerade ”<strong>sanningen</strong>” helt enkelt hade fel. Annars vet man inte hur det hade gått.<br />
Samma mönster går igen i det andra exemplet. I samband med studier av det postindustriella<br />
samhället <strong>och</strong> arbetslivets utveckling på längre sikt gjorde jag en fullständigt elementär<br />
iakttagelse rörande sambandet mellan tillväxt <strong>och</strong> resurser i offentlig sektor (först<br />
offentliggjort kring 1985, se vidare Ingelstam 1997). Om man bortser från variationer över<br />
några månader eller ett fåtal år, <strong>och</strong> dessutom antar att vi har att göra med en ekonomi med<br />
fullt resursutnyttjande (bl a obetydlig arbetslöshet) <strong>och</strong> oförändrad skattekvot så finns det<br />
inget samband mellan tillväxt <strong>och</strong> den offentliga sektorns prestationer. Om ekonomin tillväxer<br />
med t ex 1 % så kommer betalningarna till de offentligt anställda <strong>och</strong> transfereringarna<br />
rimligen gå i takt med tillväxten <strong>och</strong> den allmänna löneutvecklingen. Den tänkta procenten är,<br />
möjligen med någon fördröjning, redan förbrukad. Ingenting har hänt utom att alla fått en<br />
materiell standard som är en smula högre än tidigare. (Detta borde egentligen ingen förvånat<br />
sig över: höjning av den materiella nivån i samhället är precis vad tillväxt handlar om.)<br />
Sambandet är elementärt <strong>och</strong> känt. Det finns redovisat i forskningslitteraturen, läroböcker,<br />
kolumner i dagspressen av kända ekonomer, artiklar i LO-tidningen, riksdagsdebatter <strong>och</strong> på<br />
många andra ställen. Sakförhållandet måste anses vara allmängods bland ekonomer <strong>och</strong><br />
många andra samhällsvetare (för en modern teoripresentation, se Jansson 2005).<br />
Problemet är att denna sanning har trängts undan av andra sanningar, framför allt den ännu<br />
mer självklara att tillväxt bidrar till den materiella standarden, Och här glider man gärna lite<br />
grann i det offentliga samtalet: ”med tillväxt får vi det bättre, mera resurser…”. Olika
<strong>Lars</strong> Ingelstam 15<br />
sanningar står mot varandra. Det går bra att välja. Kortsiktig sanning mot långsiktig.<br />
Sanningar om historiska framsteg i tillväxtens spår mot nedslående sanningar om att vi kanske<br />
inte längre har råd att vårda gamla mormor. Det är inte förrän någon är oförsiktig nog att<br />
precisera vad det handlar om som den intressanta <strong>sanningen</strong> får en chans. Och det hände sig<br />
när det socialdemokratiska partiet i en spridd skrift, utgiven på hösten 2003, påstod: ”Varje<br />
tiondels procent högre tillväxt skapar över en miljard kronor i ökade skatteintäkter <strong>och</strong> lika<br />
mycket i förstärkning av hushållens ekonomi.” Man försummade nämligen att berätta<br />
fortsättningen på historien – men det kan var <strong>och</strong> en lätt göra själv. Nästa år, eller kanske ännu<br />
tidigare, begär just lärare, undersköterskor <strong>och</strong> poliser samma lönepåslag som den privata<br />
sektorns anställda redan har fått eller kan räkna med (med hänvisning till tillväxten!). Och<br />
samma sak för pensionärer, sjukskrivna, studerande <strong>och</strong> arbetslösa. De ”ökade<br />
skatteintäkterna” visade sig vara intecknade. Tillbaka till ruta ett!<br />
Den något slappa ”sanning” som länge hade trängt ut den skarpare <strong>och</strong> intressantare avslöjade<br />
sig nu som en osanning. Fallet var stort. Statsrådet, fil lic Thomas Östros, ordförande i den<br />
arbetsgrupp som författat rapporten, tog blixtsnabbt tillbaka hela resonemanget i en<br />
radiointervju, <strong>och</strong> socialdemokraternas ”tillväxtkongress” i mars 2004 blev en mer avslagen<br />
tillställning än den annars skulle varit.<br />
Jag skriver inte detta för att triumfera – eller jämra mig – på Sven Grassmans (för tidigt<br />
bortgången, märkt av den oförsonliga debatten) <strong>och</strong> än mindre på egna vägnar. Men det<br />
kommunikativa klimatet kring ekonomiska förhållanden <strong>och</strong> ekonomiska begrepp vållar<br />
bekymmer, <strong>och</strong> kommer med säkerhet att fortsätta att göra det.<br />
De experter som dominerar den ekonomiska debatten <strong>och</strong> i stor utsträckning dikterar dess<br />
villkor företräder en i långa stycken enkeriktad kommunikation. Hur deras argument är<br />
uppbyggda <strong>och</strong> med vilken språklig <strong>och</strong> annan kommunikativ teknik de ”talar till folket” har<br />
endast i mindre utsträckning undersökts <strong>och</strong> klargjorts. Ett skäl till detta är utan tvekan att<br />
företrädare för olika vetenskapliga discipliner gärna ”väjer” för varandra: troligen till stor del<br />
för att bevara husfriden i fakulteter <strong>och</strong> forskningsråd. Ett viktigt internationellt exempel på<br />
att det inte alltid behöver vara så är sociologen Amitai Etzionis brett kritiska genomgång av<br />
grundantaganden i vad han kallar det neo-klassiska paradigmet (Etzioni 1988).<br />
På svensk botten finns skäl att hänvisa till en – kunnig <strong>och</strong> intressant – studie med empiri<br />
hämtad framför allt från radioprogrammet Ekonomiska klubben (en av Sveriges Radio P1:s<br />
verkliga långkörare) anställer sociologerna Kerstin Jacobsson <strong>och</strong> Geir Øygarden en<br />
betraktelse över ”riter <strong>och</strong> besvärjelser i den ekonomiska debatten” (Øygarden red 2001). De<br />
har inspirerats bland annat av internationell forskning kring ekonomisk retorik (se t ex Mc<br />
Closkey 1986) <strong>och</strong> de hittar bilder från bland andra sporten, vädret <strong>och</strong> sjukdomar. Jacobsson<br />
<strong>och</strong> Øygarden sammanfattar sina iakttagelser så här.<br />
Istället för förklaring <strong>och</strong> klargörande förståelse av ekonomiska förändringar <strong>och</strong><br />
fenomen har vi visat att metaforanvändningen tillför mening vars funktion – om än inte<br />
syfte – blir att skapa vissa affekter, mobilisera till viss handling <strong>och</strong> legitimera en viss<br />
praktik. Vi ser avsaknaden av reflexivitet kring språkanvändningen <strong>och</strong> dess<br />
konsekvenser som det kanske allvarligaste problemet med ekonomernas offentliga<br />
kommunikation. …<br />
Vi har sett att metaforerna på 90-talet beskriver en situation utom mänsklig kontroll.<br />
Man kan lika lite påverka de ekonomiska svängningarna som vilken väg vinden skall
<strong>Lars</strong> Ingelstam 16<br />
blåsa. Marknaden har dykt upp som en utanförstående kraft, osynlig men allestädes<br />
närvarande.<br />
Sanningen är möjligen en – men utbudet av sanningar är präglat av kommunikativ makt <strong>och</strong><br />
terminologiskt tolkningsföreträde.<br />
Slutord: det störda ordet <strong>och</strong> den ostörda vetenskapen<br />
Jag begränsar mig till två påpekanden som avslutning.<br />
För det första vill jag ställa frågan hur ekonomisk vetenskap, ekonomisk debatt <strong>och</strong> modern<br />
kapitalism hade utvecklat sig om Wieners temperamentsfulla plädering, för ett halvt sekel<br />
sedan, för att mer kommunikativt, cybernetiskt <strong>och</strong> spelteoretiskt sätt att tänka hade fått<br />
övertaget, <strong>och</strong> i stället för jämviktsteori, självreglering <strong>och</strong> andra neo-klassiska föreställningar<br />
präglat den ekonomiska agendan. Kanske hade vi då fått se en större iver från politikens sida<br />
att granska <strong>och</strong> reglera just kommunikationen i det ekonomiska livet <strong>och</strong> den vägen öka dess<br />
stabilitet <strong>och</strong> förutsägbarhet? Inom den akademiska sfären hade sannolikt fler<br />
vetenskapsgrenar, både mjuka (som psykologi <strong>och</strong> sociologi) <strong>och</strong> hårda (som fysik <strong>och</strong><br />
reglerteori), kunnat anknyta till ekonomiska frågeställningar <strong>och</strong> bidra till deras belysning. I<br />
så fall hade den ekonomiska forskningen blivit något mindre isolerad <strong>och</strong> insulär än den<br />
faktiskt är i dag.<br />
På ett par punkter har jag framhållit att en vetenskaplig analys leder bort från föreställningar<br />
om ekonomi (economics) som en slags fysik: en vetenskap vars modeller kan förutsäga<br />
ekonomiskt beteende <strong>och</strong> föreskriva ekonomisk politik oberoende av människors egenheter,<br />
motsägelsefulla önskningar, intressekonflikter, historiska vägval <strong>och</strong> kulturella särdrag. Jag<br />
har bland annat pekat på Arrows omöjlighetsteorem, spelteorins ”obestämda” karaktär <strong>och</strong><br />
vacklandet mellan olika ”sanningar” i ekonomisk debatt. Jag finner det intressant <strong>och</strong><br />
personligen uppmuntrande att dessa överväganden tvingar forskaren att överge enkla<br />
mekaniska <strong>och</strong> fysiska analyser <strong>och</strong> i stället bege sig in i samhälls- <strong>och</strong> kulturvetenskapernas<br />
rikare men mera mångtydiga landskap.<br />
För det andra har jag konstaterat att det råder en väldig diskrepans mellan å ena sidan det<br />
ekonomiska systemets funktionssätt <strong>och</strong> komplexitet, å den andra en kommunikation kring<br />
sådana frågor som skulle stödja en demokratisk-politisk process <strong>och</strong> en öppen diskussion. För<br />
den senare har vi i alltför stor utsträckning varit hänvisade till färdigpaketerade modeller <strong>och</strong><br />
en ganska speciell metaforik (Øygarden red 2001)<br />
Det är orimligt att lägga hela skulden för detta på den ekonomiska vetenskapen eller någon<br />
ekonomisk-politisk elit. Det vore absurt att begära att alla medborgare skall förstå allting.<br />
Däremot kan ställas frågan om de sociala <strong>och</strong> ekonomiska ordningarna stärker eller minskar<br />
medborgarnas möjlighet till insyn <strong>och</strong> äkta kommunikation. Som jag ser det bör vi föredra<br />
enkla system framför komplicerade – om inte skillnaden i prestation är mycket stor<br />
(Hägerstrand 1982 diskuterar skillnaden mellan komplicerat <strong>och</strong> komplext). Det borde vara en<br />
gemensam strävan att öka transparensen i samhället. Avregleringen av tidigare statliga<br />
monopol är ett intressant exempel. Genom den kan ohanterliga <strong>och</strong> svårgenomskådade system<br />
slås sönder, men i den nya ordningen kan det hända att i stället kommersiell sekretess tar över.<br />
En viktig faktor är att systemets förvaltare upplevs som pålitliga: kunniga <strong>och</strong> hederliga. De<br />
slutna kunskapsmonopolen, den ofta överdrivna sekretessen <strong>och</strong> den starka specialiseringen<br />
utgör demokratiska problem.
<strong>Lars</strong> Ingelstam 17<br />
Men det är, sist <strong>och</strong> slutligen, inte bara experterna som utmanas. Demokratin förutsätter en<br />
aktiv <strong>och</strong> intresserad medborgare, inte en passiv kravmaskin <strong>och</strong> röstningsautomat. Därför är<br />
det en rimlig förväntan att vi alla skall lära oss saker av allmän betydelse. Det kan inte vara<br />
svårare att erövra en viss ekonomisk allmänbildning än att lära sig allt om technopop eller<br />
idrottsresultat. Varken sambandens krånglighet eller självtillräckligheten hos de ekonomiska<br />
trossatsernas uttolkare är tillräckliga för att ursäkta den låga nivån i det offentliga samtalet om<br />
ekonomiska ting.<br />
Referenser<br />
Arrow, Kenneth (1963): Social choice and individual values. New York: Wiley (First ed<br />
1951)<br />
Bertalanffy, Ludwig von (1968): General System Theory. New York: George Braziller<br />
Boulding, Kenneth E (1956): ”General Systems Theory – The Skeleton of Science”.<br />
Management Science, 2, Providence, RI<br />
Cyert, R M and March, J R (1963): A behavioral theory of the firm. Englewood Cliffs,<br />
NJ: Prentice-Hall<br />
Etzioni, Amitai (1988): The moral dimension. Toward a new economics The Free Press,<br />
Macmillan, New York<br />
Galbraith, John Kenneth (1973): ”Power and the Useful Economist”. The American<br />
Economic Review, Vol 63, No 1, March, pp. 1-11<br />
Galbraith, John Kenneth (1985): The new industrial state (4. ed). Boston: Houghton<br />
Mifflin<br />
Gilder, George (1981): Wealth and Poverty. New York: Basic Books<br />
Grassman, Sven (1981): Det tysta riket. Svensk ekonomi från föredöme till problembarn.<br />
Stockholm: Ordfront<br />
Hayek, Friedrich August (2004): Vägen till träldom. Stockholm: Timbro (först publicerad<br />
1944)<br />
Hägerstrand, Torsten (1982): ”Komplexitet <strong>och</strong> delaktighet i samfundets liv. Några tankar om<br />
problemet”. Vår lösen 73, sid 169-180<br />
Ingelstam, <strong>Lars</strong> (1997):Ekonomi för en ny tid. Carlssons, Stockholm (första tryckning<br />
1995)<br />
Ingelstam, <strong>Lars</strong> (2002): System – att tänka över samhälle <strong>och</strong> teknik. Energimyndighetens<br />
förlag, Eskilstuna.<br />
Jansson, Jan Owen (2005): Service Economics. Cheltenham: Edward<br />
Elgar (under publication)<br />
Johansson, Sten (1974): När är tiden mogen? En fråga för programkommissionen. Tiden,<br />
Stockholm<br />
March, James and Simon, Herbert (1958): Organizations. New York: Wiley<br />
March, James ed (1988): Decisions and Organizations. Oxford and New York: Basil<br />
Blackwell<br />
McCloskey, D (1986): The rhetorics of Economics Brighton: The Harvester Press<br />
Popper, Karl (1957): The Poverty of Historicism. London<br />
Samuelson, Paul and Nordhaus, William (1985): Economics (12. ed). New York:<br />
McGraw-Hill<br />
SOU 2005:4 Liberalisering, regler <strong>och</strong> marknader. Betänkande av<br />
Regelutredningen<br />
Socialdemokraterna (2003): Tillväxt för trygghet <strong>och</strong> rättvisa.<br />
Stockholm: Socialdemokratiska partiet
<strong>Lars</strong> Ingelstam 18<br />
Wiener, N. (1948): Cybernetics – Control and Communication in the Animal and the<br />
Machine. John Wiley, NY. Andra upplagan, utökad med två kapitel, kom 1961. Senare<br />
omtryck finns.<br />
Wiener, Norbert (1950/1967): The Human Use of Human Beings: cybernetics and society.<br />
Houghton Mifflin, Boston. Ny upplaga, något förändrad av författaren 1954.<br />
Pocketutgåva med efterord av Walter A Rosenblith 1967. Senare omtryck finns. En<br />
svensk översättning, Materia, maskiner, människor, publicerades första gången 1952<br />
Williamson. Oliver and Masten, Scott eds (1999): The economics of transaction costs.<br />
Cheltenham: Edward Elgar<br />
VonNeumann John & Morgenstern, Oscar (1944): Theory of games and economic behavior.<br />
Princeton, N J: Princeton University Press<br />
Øygarden, Geir Angell red (2001): Vår tids ekonomism. En kritik av nationalekonomin.<br />
Umeå: Borea