Tillgänglighet - Rekryteringsgruppen

Tillgänglighet
Under alla 30 år vi funnits har vi regelbundet skrivit om tillgänglighet. Men kanske mest de
senaste åren då vi insett att löftena om år 2010 som världen mest anpassade stad legat
väldigt långt borta. Men vi har inte bara uppmärksammat det dåliga eller det gnälliga om
att ingenting funkar, för mycket kan vi ju göra själva, eller hur?
Läs om artiklarna hur du blir din egen tillgänglighetspolis eller om när RG-folk åker till
Skavsta och utbildar flygplanspersonal eller när RG hållit i insiktskurser för blivande
stadsarkitekter och beslutsfattare.
Vi har även uppmärksammat de som verkligen vill anpassa och även haft makten att
kunna göra det. Ta till exempel Carina Ostenfeldt och Wasamuseet eller artikeln om SFmannen
då Kick konfronterade chefen för SF-biograferna som dyrt och heligt lovat se över
tillgängligheten på landets samtliga biografer.
Eller ytterligheter som soffsurfaren, tysken som trots sitt multihandikapp åker hem till folk
och sover i deras soffor istället för att bråka med otillgängliga hotell runt om i världen.
Läs och agera, ingenting löser sig utav sig själv!

TExT YASMIN JUNGESTEDT fOTO TOM GROSS
Operation permobil
I Yasmin Jungestedts ögon
är det en lika skrattretande
som gråtretande dröm att
Stockholm ska vara världens
mest tillgängliga huvudstad
2010. Det blev ännu mer
uppenbart när hon använde
elrullstol under tre månader.
I
februari opererade jag en ”sträckare”. Det
vill säga, för att jag ska få 30-procentig
tricepsfunktion opererades en sena från
mitt smalben in i armen.
När jag träffade handkirurgen sex år tidigare
kände jag att jag inte hade så mycket att vinna.
I dag ser förutsättningarna helt annorlunda ut
– efter lambåoperation, stelopererad rygg, studier
och arbete känns det som att det vore värt
alla besvär att få lite mer funktion.
När jag väl hade tagit beslutet att genomgå
operationerna hade jag ett lyckorus i kroppen.
Jag tror verkligen att jag med dessa extra funktioner
ska klara fler vardagsmoment. Mitt mål
– att bli så självständig som möjligt – når man
steg för steg och det kräver tålamod. Jag har tre
ytterligare operationer framför mig som var och
en kräver tid, rehabilitering och fokusering.
Det är mycket som man måste överväga
innan man bestämmer sig för operation – om
det ligger rätt i tiden och framförallt om man
klarar av rehabiliteringen mentalt.
För det är så här. Att rekonstruera triceps
kräver att man offrar den självständighet man
har under ungefär tre månader. Senskarvarna
måste få tid att läka ihop ordentligt innan full
belastning är möjlig. Armen gipsas i utsträckt
läge och därför krävs elrullstol och lift under i
alla fall två månader. Efter cirka en månad ersätts
helarmsgipset av en armbågskena med justerbar
vinkel som ökas varje vecka för att långsamt
sträcka ut triceps. Under framförallt den första
månaden, då man är gipsad, behöver man hjälp
med nästan allt – RIK, förflyttningar, skära mat
på tallriken.
UNDER MINA TRE MÅNADER i permobil fick jag
erfara att den begränsar en på många andra sätt.
Framförallt tar den mycket mer plats. I mitt fall
har det medfört en nästan fullständig renovering
av väggar och dörrar i lägenheten. För att inte
tala om lacken på spisen och diskmaskinen. Jag
insåg hur mycket mer beroende man blir av att
allt är tillgängligt när man sitter i permobil. Jag
kunde inte gå på de krogar, kaféer och restauranger
jag vanligtvis brukar gå på eller ville gå
på, eftersom det inte ens gick att komma in
genom dörren.
Man blir även mer beroende av färdtjänstbuss
i och med att man inte kan ta taxi eller åka
kommunalt. Ett möte jag var på drog ut fem
minuter på tiden och när jag kom ut hade bussen
redan åkt. Jag ringde och bokade en ny, som
inte skulle komma förrän två timmar senare.
Jag tycker att min tid är för dyrbar så jag beslutade
mig för att ta tunnelbanan från Odenplan.
Jag tog för givet att tunnelbanan är så pass anpassad
att permon klarar av det. Men det visade
sig att glappet mellan plattformen och
tåget var så högt att hjulen började spinna. Fyra
starka män var tvungna att hjälpa till med att
putta in permobilen. När jag skulle av på Medborgarplatsen
gick det lite smidigare, men det
var inte långt ifrån att de bakre småhjulen fastnade
i glappet. Efter den upplevelsen åkte jag
inte kommunalt fler gånger.
NÄR JAG KOM TILLBAKA MED TÅGET från Göteborg
efter sista undersökning av armen, visade
det sig att hissen på perrongen på Stockholms
Central inte fungerade. Jag hade åkt över dagen
och klockan var nio på kvällen efter en hektisk
dag på Sahlgrenska med stressade sjukgymnaster,
arbetsterapeuter och läkare. Min assistent
gick för att hämta hjälp, men i luckorna sa de
bara att det inte var deras jobb. Någon sa att
min assistent måste gå till informationen på
övervåningen. En man dök upp och dubbelkollade
hissen, som överraskande nog fortfarande
inte fungerade. Jag frågade om det inte fanns
något slags nödutgång eller liknande, men
nej.
Han insisterade på att han och någon annan
skulle hjälpa mig i rulltrappan. Det var det enda
de kunde göra sa han, eftersom de redan hade
ringt efter reparatörer under dagen men ingen
ännu kommit. Jag förklarade att stolen väger
över hundra kilo och att det vore rena självmordet.
Helt förtvivlad började jag sikta in mig på
att vara fast på perrong 19 med min permobil
hela natten.
Två män ur tågpersonalen, som verkade ha
bättre koll, började engagera sig och efter 45
minuter kom de på en lösning. Perrongen slut-
tar nedåt i ena änden och där kan man gå över
spåret till andra sidan, där hissen fungerade. Så,
nu vet alla med permobil att om man åker tåg
och hamnar på spår 19 på Stockholms centralstation
så finns det bara en hiss, och om den är
ur funktion ber man någon ledsaga en framför
tåget på rälsen till motsatt perrong och hoppas
på att hissen där fungerar....
Nu har jag förresten även ordnat så att hårfrisören
”Tony & Guy” på Götgatan i Stockholm
har en ramp som de kan lägga ut om ni
med permobil är sugna på att klippa en trendig
frisyr.
DEN NATIONELLA HANDLINGSPLANEN ”Från
patient till medborgare” är vackrare än verkligheten.
I en riksdagsmotion skriver moderaten
Anne Marie Brodén att det i uppföljningen av
handlingsplanen konstateras att samhället ännu
inte är tillgängligt för alla. Personer med funktionshinder
behandlas inte som alla andra och
diskriminering förekommer i olika sammanhang.
Målen är i många fall långt ifrån uppfyllda.
Bristande ekonomiska resurser i kommuner
och landsting kan komma att leda till att olika
gruppers behov ställs mot varandra. Kraven på
anhörigas roll i omsorgen om funktionshindrade
kan fortsätta att öka på samma sätt som
inom äldreomsorgen.
Hon anser att regeringen bör vidta kraftfulla
åtgärder för att förverkliga målen i den handikappolitiska
handlingsplanen.
Nationell handlingsplan. Utredning. Kraftfulla
åtgärder. Förverkliga målen.
Nyckelorden i det politiska språket är ständigt
desamma. Som vanlig medborgare förstår jag
inte varför kraftfulla åtgärder alltid består av
nya utredningar i stället för konkreta åtgärder
ute i samhället. Jag misstänker att om man
struntade i bara ett par utredningar och la de
arbetstimmarna och kostnaderna på konkreta
samhällsåtgärder i stället, så skulle förändringen
bli märkbar praktiskt taget över natten.
Man skulle uppnå ett resultat. Nu uppnår
man i stället ständigt nya utredningar.
Nåväl, ”Från patient till medborgare” kan väl
åtminstone fungera som skrattretande eller
gråtretande kvällslektyr innan det är dags att
sova. Och drömma om en värld där även vi får
vara med. m
34 KICK 2-2007 KICK 2-2007 35
T I L L G Ä N G L I G H E T

SÅ HÄR BLIR DU EN:
Tillgänglighetspolis
objEKt 1
Jag tog kameran och ett anteckningsblock
och begav mig ut i mitt närområde. Mitt första
objekt var Söderhallarna vid Medborgarplatsen.
Hissarna där var en katastrof redan vid invigningen
för 15 år sedan. Undermåliga hissar
undangömda i de mörkaste prången gör dem
till måltavlor för skadegörelse. Lagom till jubileet
i somras stängdes den hiss som är enda
förbindelse med rullstol mellan Bofillsbåge och
Medborgarplatsen efter saluhallens stängning.
– Man skyller på att den är trasig men det är
ren lathet, intygar en biografvakt som håller
med att det är för jäkligt ställt med hissarna.
Okej, jag kan förstå att man tröttnat på att
fösa ut hemlösa som söker värme vid elementen
och nödiga alkisar som använder utrymmet som
en offentlig toalett men det hade man ju kunnat
räkna ut med arslet redan när man byggde eländet.
Det är felplanering från början. Och nu utestänger
man en hel grupp människor som bor
på Södra Station. Fy fan! Anmäl skiten!
objEKt 2
Nästa mål blir Götgatan och kvarteret vid
Göta Lejon och på andra sidan gatan utanför
krogen Gröne Jägaren. För några år sedan renoverades
hela Götgatan med nya cykelbanor
och överallt nya grunda rännor i trottoaren som
rullstolens länkhjul inte fastnar i. Överallt
UTOM fyra rännor på ovan nämnda ställen.
Det fick jag dyrt erfara när jag vid förra årets
julskyltning gjorde som alla andra människor
– glodde i skyltfönstren.
Okej, visst hade jag tagit en pilsner på Pelikan
men det var inte därför det hände. Jag hade
vaggats in i den falska tron att alla mördarrän-
14 KICK 4-2007
Tomas Engblom har länge gått och retat sig på otillgänglighet i
området där han bor. Med hjälp av Hans Filipsson anmälde han
otillgängligheten till Handikappombudsmannen via STIL:s anmälningstjänst
på webben.
nor var fixade. Jag skyltshoppade i godan ro
(möjligen fanns lite pudersnö eller gamla löv
som skymde rännan) när jag plötsligt stöp som
en fura rakt ner i asfalten. Jag slog upp ett stort
sår i pannan och fick en lindrigare hjärnskakning.
Det här blir en riktig HÄMNDANMÄLAN!
objEKt 3
Det som gör mig mest förbannad är hur man
byggde om KF:s korvfabrik på Magnus Ladulås
gata för ett par år sedan. Hur kan man
och hur får man år 2005 fullständigt skita i
tillgänglighet. Flera restauranger gick inte ens
att nå på grund av trappor.
På gatuplan fanns i alla fall kedjan Sandys
nyöppnade café. Jag tog en fika och frågade
senare efter toaletten för att pudra näsan.
– Vi har bara femton platser här så vi slapp
bygga en toalett, svarade ägaren med ett stort
leende.
Det värsta av allt var att han verkade uppriktigt
stolt över det.
Jag konstaterade snabbt att det med uteplatsen
var betydligt fler platser och med vrede åkte
jag in på Skatteverket i porten bredvid för att
söka upp en toalett. Väl inne trodde jag inte
mina ögon.
I en kö längre än till en moské under Ramadan
trängdes kvinnor i sjalar med skrikande
barn, nedstämda asylsökande som väntar på
sina fyra sista siffror i personnumret. Av blåljuset
på toaletten att döma var där även sprutnarkomaner
från forna öst som tappat greppet
efter alla arbetstillståndsavslag. Och så jag – ett
skröppel med bankande huvudvärk och en
blåsa som höll på att sprängas. Att föra in en
kateter i det skrikande blå skenet måste vara lika
svårt som att föra in en sprutnål i venen.
EN jävla toalett i hela byggnaden – kan det
vara sant?
En diskret fråga i receptionen gav vid handen
att Skatteverket har i genomsnitt 400 besökare
per dag. Och till dessa har man byggt EN toalett
oavsett kön, funktionshinder eller behov av
skötbord.
Heja Skatteverket, här ska anmälas.
objEKt 4
Och eländet bara fortsätter. För ett par månader
sedan invigdes Skatteverkets gamla skatteskrapa
som Studentskrapan. Skoaffären i dess
galleria har så många nivåer att en rullstolsburen
person får se sig om efter andra ställen. Är det
inte dags för en lag snart? Som svider!
VäL HEmmA I LägENHEtEN och när den värsta
vreden lagts sig gick jag in på sidan www.anmäl.
nu. Sedan var det bara att skrida till verket och
klicka på länken Elektronisk blankett för anmälan
om diskriminering på grund av funktionshinder
och upp kom blanketten.
Men hjälper verkligen detta? Varför ska man
massanmäla?
– Det är det enda juridiska medlet man har
för att komma åt hur det ser ut och för att stå
upp för sin självklara rätt att få delta i samhället.
Man drar också sitt strå till stacken för att
delta i kampen för ett tillgängligt samhälle som
inte diskriminerar oss, säger Hans Filipsson som
står bakom Marschen för tillgänglighet.
– Eftersom det ger dålig PR att bli anmäld
så finns det en chans att det blir åtgärdat vilket
ger en känsla av upprättelse.
Så vad funderar du på? Ut och bli din egen
tillgänglighetspolis, tillsammans är vi starka! En
uttjatad klyscha men ack så sann. m

TILLGÄNGLIGT
FRÅN INSIDAN
Jesper nilsson blev inte arkitekt
för att hjältemodigt dra en lans
för tillgängligheten i en hård
och orättvis omvärld.
– Mitt beslut att bli arkitekt
har nog mer att göra med den
känsla som barn har inför klossar,
lego och sandslott, säger
han och skrattar.
– För mig är det en riktigt gammal
dröm att få bygga.
Som rullstolsburen tetraplegiker är
Jesper Nilsson hur medveten som
helst om tillgänglighetens betydelse
och som arkitekt är det alldeles naturligt
för honom att alltid ta tillgängligheten i
beaktande. Däremot är det inget särintresse och
ingen drivkraft för honom.
– Fast det är vanligt att man förutsätter att
jag i första hand är ute efter att bygga en bättre
värld åt mig och mina olycksbröder och –systrar,
säger han.
JEspER NILssoN tRoR Att arkitekter i allmänhet
har ett ganska okomplicerat förhållande till
tillgänglighet.
– Ber man en arkitekt om tillgänglighet så
får man det men det är ingenting som automatiskt
tas med i beräkningen.
Som exempel tar han Sveriges mest kända
arkitekt Gert Wingårdh.
– Han gör tillgängliga och snygga lösningar
när det efterfrågas, men när han får fria händer
att skapa blir det oftast mer snyggt än tillgängligt.
– Praktexemplet är väl Chalmers kårhus. Det
är fantastiskt att nästan allt kan bli så otillgängligt,
säger han och skakar skrattande på huvudet.
– Trappräckena, till exempel, slutar fyra–fem
trappsteg innan trappan gör det och det är ju
Många rullstolsburna arkitekter skulle ge tillgänglighet nödvändig status. Men det finns bara en Jesper Nilsson.
inte svårt att föreställa sig vad det ställer till med
för en blind person. Fast designmässigt är det
väldigt snyggt och han fick till och med pris för
det.
Å ANDRA sIDAN LösER det föga att bara skjuta
på pianisten, tycker Jesper Nilsson. Han tror
att problemet är mycket större än så.
Kasper Sahlin-priset är Sveriges mest prestigefyllda
arkitektpris och Gert Wingårdh har fått
det fyra gånger.
– Kasper Sahlin-priset har aldrig delats ut till
ett projekt som har med tillgänglighet att göra.
Det har inte ens nominerats ett sådant projekt
till priset.
– Det säger ganska mycket om vilken status
tillgänglighet har i arkitektur- och designetablissemanget.
Han är övertygad om att Sverige inte ens är
i närheten av att klara tillgänglighetsmålet i
FN-konventionen om funktionshindrades rättigheter,
som ska vara uppnått 2010. Trots arkitekters
kunskaper och trots lagar och referensgrupper
av personer med olika funktionshinder
som ska se till att lagarna efterlevs.
– För det första har lagen som tog avstamp i
propositionen Från patient till medborgare blivit
oerhört urvattnad. I dag handlar det uteslutande
om enkelt avhjälpta hinder.
– När det gäller nybyggnation så är inte lag-
kraven uppdaterade för att skapa god tillgänglighet.
Det innebär ofta att man i efterhand får
åtgärda enkelt avhjälpta hinder på helt nya
hus.
– Vilket naturligtvis är både kostnadskrävande
och dumt.
Att rätta till otillgänglighet som har byggts
in från början är nämligen avsevärt besvärligare.
I gamla, och i synnerhet i k-märkta, byggnader
är det riktigt svårt – om än inte omöjligt.
Slutsatsen är att trots allt har tillgänglighet
fortfarande en undanskymd plats när olika viljor,
krav och perspektiv ska vävas samman i en
byggnad. Förklaringen är att ingen, som inte
har blivit utestängd och diskriminerad på grund
av otillgänglighet, kan förstå den fulla innebörden
av tillgänglighet.
JEspER NILssoN bRöt nacken 1991. Han är
tvåbarnsfar och bor söder om Göteborg. Avslutade
sin arkitektutbildning 2004 och är ordförande
i Rekryteringsgruppens styrelse. På nittiotalet
arbetade han med uppsökande verksamhet
i Västsverige. Är flerfaldig landslagsman i
rullstolsrugby och har två EM-guld och ett EMsilver.
TeXT PeTeR AndeRSOn-POPe
FOTO TOMAS enGBLOM
KICK 4-2008 19
t I L L g ä N g L I g H E t

20 KICK 4-2008 1-2009
KAVSTA
TeXT peTeR AnDeRSon-pope FoTo ToMAS enGBLoM
AIRPORT
Skavsta flygplats har seglat upp
som en av Sveriges största flygplatser.
Med hjälp av Madelene
Stenius och Tobias Lauritsen
vässar man nu sin beredskap
för att ta emot pRM – funktionshindrade
resenärer.

" – Samtidigt
som vår personal
blir
mer bekväm
i umgänget
med våra PRM
kommer de att
kunna ge dem
bättre service.
Skavsta flygplats utanför Nyköping är
starkt förknippad med lågprisflyg i
allmänhet och med Ryan Air i synnerhet.
Flygplatsens expansion – i
antal passagerare är bara Arlanda och
Landvetter större – har skett i takt med att de
irländska lågprispionjärerna har utökat sin verksamhet
där.
Ryan Air deltog aldrig i det frivilliga europeiska
samarbetet för att underlätta för funktionshindrade
att resa med flyg, men sedan ett par
år garanteras funktionshindrade tillgänglighet
till flyget i en EU-förordning. Där är det flygplatser
med minst 150 000 passagerare som får
bära ansvaret för att garantera funktionshindrade
den hjälp och det stöd de behöver för att
kunna resa. Kostnaderna för servicen tar flygplatserna
ut av flygbolagen, alltså även lågprisbolagen,
som får betala i proportion till hur
många passagerare de flyger till och från respektive
flygplats.
I DECEMBER HADE flygplatspersonalen på Skavsta
två dagars utbildning i hantering av funktionshindrade
passagerare.
– Den här kursen är verkligen efterlängtad
och jag hoppas att den kommer att fylla två
Lyftfordonet på Skavsta underlättar ombordstigningen väldigt mycket både för passageragre och personal.
syften, säger Karin Högseth som är terminalchef.
– Samtidigt som vår personal blir mer bekväm
i umgänget med våra PRM (Passengers with
Reduced Mobility) kommer de att kunna ge
dem bättre service.
Karin Högseth menar att Skavsta redan uppfyller
kraven i EU-förordningen och att utbildningen
främst är föranledd av omtanke om
personal och passagerare.
– Lagen ställer högre krav på oss eftersom en
PRM i princip har rätt att kräva hjälp utan att
förboka assistans.
– Jag skulle emellertid råda alla som behöver
assistans för att ta sig ombord att för sin egen
skull alltid förvarna om det. Det gör det mycket
enklare för oss att ge en bra service.
MADELEINE stENIus som till vardags arbetar på
Rehab Station Stockholm leder kursen tillsammans
med Tobias Lauritsen – beteendeterapeut
och tetraplegiker och Jan-Erik Stål som är sjukgymnast
och ergonom. Initiativet till utbildningen
togs av Transportfackens Yrkes- och
Arbetsmiljönämnd, TYA, som genom sina medlemsförbund
organiserar den här typen av flygplatspersonal.
Det är angeläget att förbättra
➲
KICK 1-2009 21
R E s o R

deras arbetsförhållanden eftersom flygplanskabiner
är trånga och ryggstöden på sätena
höga.
I en första vända ska kursen hållas på landets
alla mindre flygplatser och den övergripande
målsättningen är att ta ett helhetsgrepp på personalens
arbetssituation därför innehåller kursen
även avsnitt om kost, hälsa, sömn och stress.
– Men tyngdpunkten ligger på bemötande
och på lyftteknik, säger Madeleine Stenius.
– Det handlar främst om att se passagerarna
som något mer än något som bara ska flyttas
Hon menar att det är själva grundförutsättningen
både för ett bra bemötande och för en
bättre lyftteknik, vilket minskar risken för skador
på både passagerare och personal.
– En passagerare vars förmåga att hjälpa till
tas till vara, blir mer engagerad i det som händer
och mer mån om att inte bli skadad.
toBIAs LAuRItsENs RoLL är att ge PRM ett
ansikte genom att berätta om sin skada, om hur
han blir bemött på flygplatser och om sina önskemål
i sammanhanget. Han är dessutom lyftobjekt
när man tränar lyftteknik inne i en flygplanskabin.
Ett kursavsnitt om diagnoskunskap ska förbättra
personalens förmåga att känna igen olika
funktionshinder och vilka begränsningar som
är knutna till dem.
– Vi pratar om skadenivåer, om spasticitet
22 KICK 1-2009
Lågt i tak, trångt och höga ryggstöd - arbetsmiljön är usel för passagerarservice i en flygplanskabin.
och om risken för trycksår.
För att hantera passagerare som inte alls kan
hjälpa till har man tagit fram vissa hjälpmedel.
En speciell glidbräda underlättar att flytta in
passageraren till sätet vid fönstret. Brädan läggs
på armstöden mellan sätena vilket ger personalen
en bättre arbetsställning och passageraren
ett bättre glid. Dessutom blir det bara ett lyft
upp på brädan och ett lyft ner i sätet.
– Jag tycker att kursen verkligen fungerar som
en välbehövlig uppdatering av de arbetsrutiner
och hjälpmedel som trots allt finns, säger Madeleine
Stenius.
– Här på Skavsta har man tagit till sig hela
paketet. De har till exempel redan köpt in de
avlastande dynor som vi rekommenderar till
sitsarna på deras kabinpirror.
AMAR RIDzIC soM ARBEtAR handgripligt med
passagerarservice är en av deltagarna på kursen.
– Trots att det egentligen är enkla och självklara
saker som vi har lärt oss så gör de verkligen
vårt arbete lättare, säger han.
Lyftfordonet som flygplatsen köpte in för ett
år sedan är ytterligare en åtgärd som förbättrar
både för personal och för rörelsehindrade passagerare.
– Den gör att vi slipper alla lyft i trappan som
är tunga för oss och obekväma för passagerarna,
säger Amar Ridzic.
Karin Högseth, terminalchef med omtanke.
Amar Ridzic, positiv kursdeltagare.

"
– Det handlar
främst om att se
passagerarna som
något mer än
något som bara
ska flyttas.
– Dessutom slipper vi regnet, kylan och blåsten
ute på plattan.
I sAMBAND MED Att Ryan Air för några år sedan
beslutade att Skavsta skulle bli deras bas i Skandinavien
byggdes terminalbyggnaden ut. Bland
annat utökades antalet gater till sex och ska nu
kunna svälja 2,5 miljoner passagerare per år.
Skavsta ger dock intryck av att vara avsevärt
mindre. Atmosfären är intim och inte så där
anonymt opersonlig som på stora flygplatser.
Ett minus ur funktionshinderperspektiv är
att det bara finns en enda rullstolstillgänglig
toalett utanför avrese- och ankomsthallarna. Ett
annat är de omständliga rutiner som råder kring
handikapparkeringen. Den är svår att hitta och
man måste in i terminalbyggnaden och köa för
att köpa ett parkeringstillstånd som man sedan
måste ut och lägga i bilen. Flera bilar på handikapprutorna
saknade märkligt nog också
vanliga parkeringstillstånd för handikappade
– däremot hade de tillfälliga som var utfärdade
av flygplatsen. Det blir naturligtvis värre på
grund av att bil egentligen är enda sättet att ta
sig till och från flygplatsen eftersom flygplatsbussarna
inte är rullstolstillgängliga. Trots att flygplatsen
heter Stockholm Skavsta ligger den 100
kilometer från Stockholm och minst lika långt
från andra städer den betjänar.
En sak som ur funktionshindersynpunkt är
mycket bättre än väntat är fisksoppa med bröd
i terminalrestaurangen. Mycket gott.
Tobias Lauritsen, något mer än något som bara ska flyttas.
KICK 1-2009 23

24 KICK 3-2010
INSIKT OM TILLGÄNGL
text: Peter Anderson-PoPe
1999 uppdrog den politiska majoriteten
i stockholms stadshus åt
gatu- och fastighetskontoret att
göra huvudstaden till världens
mest tillgängliga. Man skulle vara
klar i år – men mycket pengar
och hårt arbete har ännu inte fört
projektet i hamn.
Det första Lars Cedergrund upptäckte,
när han 1999 tillträdde
som ansvarig för att göra Stockholm
till världens mest tillgängliga
huvudstad, var att det inte skulle bli lätt
att utföra nödvändiga arbeten även om det
fanns 100 miljoner kronor avsatta per år.
Bygg- och anläggningsmarknaden var överhettad
och kommunen hade inte kvar några
egna resurser för sådana arbeten. Dessutom
hade man anställningsstopp. Så stadens eget
gatu- och fastighetskontor (nuvarande trafikkontoret)
fick snällt ställa sig i kö trots att
man hade massor av pengar. Lars Ceder-
Lise Hellström, landskapsarkitekt på
Grontmij, deltogpå kursen…
foto: tomas engblom
grunds projekt gick på en grynna direkt –
men det är inte därför som man ännu inte
har nått ända fram.
– Tillgänglighet är svårt att definiera och
därför också svårt att mäta, säger Pernilla
Johnni på trafikkontoret som har arbetat
med projektet sedan början.
– Visst finns det mycket kvar att göra, men
vi har trots allt kommit en bra bit på väg.
GRuPPEN SoM ARBETAR MED tillgänglighetsprojektet
har ända från början försökt att
bryta ner det övergripande målet om världens
mest tillgängliga huvudstad till konkreta
åtgärder.
– Vi fick helt enkelt börja från noll och
inventera behoven i de olika stadsdelarna.
Det gjorde vi med hjälp av bland annat de
lokala handikappråden.
Det gav underlag till stadsdelsvisa tillgänglighetsplaner
som konkret väldigt
mycket har handlat om att fasa ut höjdskillnader
vid övergångställen och att anlägga
kontrastmarkeringar i gatan för synskadade.
Sakta men säkert har man sedan betat av
stadsdel efter stadsdel.
..som Pernilla Johnni, Stockholms stad
trafikkontor, ledde.
foto: tomas engblom
– Men under vägen insåg vi att tillgänglighetsarbete
inte är något som man gör klart
en gång för alla. Målsättningen måste ju vara
att det ska pågå ständigt, införlivat i arbetet
i stadens alla förvaltningar, säger Pernilla
Johnni.
– Det är väldigt viktigt – inte minst för
att förhindra att ny otillgänglighet byggs in.
FöR ATT NÅ DIT BLEV DET NöDVÄNDIGT att
ändra inriktning på arbetet. I stället för att
bara se till att konkreta arbeten blev utförda
började man nu även missionera om behovet
av tillgänglighet. Bästa sättet att skapa många
ringar på vattnet var att utbilda så många
nyckelpersoner som möjligt. Så tillkom trafikkontorets
insiktsutbildning. Den första
omgången insiktsutbildningar genomfördes
2002 och nu pågår en andra omgång sedan
2008. Deltagarna på utbildningarna får lära
sig vilka typer av åtgärder som människor
med olika funktionshinder har behov av och
sedan själva prova hur det är att ta sig fram
i staden med rullstol och med synskada.
– Det grundläggande är att ge deltagarna
en djupare upplevelse av vad tillgänglighet
faktiskt innebär.
– Det är en sak att veta att det ska vara på
ett visst sätt av tillgänglighetsskäl – men en
helt annan att själv ha upplevt hur mycket
åtgärden underlättar.
REKRyTERINGSGRuPPEN HAR SEDAN 2008 ansvarat
för den del av utbildningen som handlar
om hur man tar sig fram med rullstol i
stadsmiljö – och hållit med rullstolar.
– Det känns att det vi bidrar med faller i
god jord, säger idrottskonsulent Mats-Erik
Bjerkefors som är Rekryteringsgruppens
kontaktperson för insiktsutbildningarna.
– Och man förstår ju att det blir naturligare
att ta tillgänglighetshänsyn för någon
som har fått de här kunskaperna och
erfarenheterna.

IGHETENS INNEBÖRD
Insiktsutbildningarna riktar sig till personal
i stadens egna förvaltningar och till de konsulter
som staden har ramavtal med. Det rör
sig nästan uteslutande om tjänstemän.
– Men vid några tillfällen har vi även utbildat
dem som utför det praktiska arbetet,
med samma goda effekter, säger Pernilla
Johnni.
– Och det ideala vore förstås att kunna
utbilda alla inblandade, men det skulle bli
alldeles för många personer för att vara
möjligt.
LISE HELLSTRöM DELToG PÅ insiktsutbildningen
i början av juni i Spårvägshallen i Stockholms
city.
– Jag kände naturligtvis till regelverket
kring tillgängligheten sedan tidigare, men
det var ärligt talat först nu som det fick en
innebörd för mig, säger hon.
Som landskapsarkitekt på Grontmij är hon
en nyckelperson. Företaget utför ganska
mycket arbete åt Stockholms stad och hon
har bara gott att säga om samarbetet ur tillgänglighetsperspektiv.
– I beställningar från Stockholms stad
märker man alltid att det har tagits hänsyn
till tillgänglighet.
Hon menar att privata beställare inte är
alls lika konsekventa på den punkten och
erkänner att hon själv i hög grad påverkas av
det.
– Vi försöker ju leverera det som uppdragsgivarna
har beställt. Därför är det huvudsakligen
uppdragsgivarna själva som sätter nivån
på graden av tillgänglighetshänsyn.
Att ge beställare och uppdragsgivare insikt
i den verkliga innebörden av tillgänglighet
verkar alltså vara en framgångsväg.
Innan Stockholm är världens mest tillgängliga
huvudstad återstår dock mycket
arbete för Pernilla Johnni och hennes vapendragare
på trafikkontoret. Nyligen gav stadshuset
dem ytterligare fem år att nå målet.
På Stockholm stads insiktsutbildningar får deltagarna själva uppleva vad en åtgärd
för förbättrad tillgänglighet betyder.
foto: mats-erik bjerkefors
KICK 3-2010 25
T I L LG Ä N G L I G H E T

16 KICK 1-2008

Världens mest tillgängliga huvudstad. FNkonventioner.Anti-diskrimineringslagstiftning.
Marscher. Handikappombudsmän. Seminarier
och konferenser. Handikappnormer
i bygglagen. Fan och hans moster. Tillgänglighet
både engagerar och ger politikerångest.
Fast det händer inte så mycket. Men det finns
ljuspunkter.
TExT PETER ANdERSoN PoPE FoTo ToMAS ENGBLoM
Projektet Alla ombord på Vasamuséet handlar om tillgänglighet.
Fast om tillgänglighet bortom ramper och stora handikapptoaletter.
Det stannar inte vid att alla ska kunna ta sig in och
gå och kissa. Tillgänglighet och integrering är bara de självklara
förutsättningarna för den övergripande målsättningen – att alla ska
kunna delta. Ett besök ska vara begripligt, hanterligt och meningsfullt.
Oavsett funktionsförmåga.
Det kan tyckas som en gåta att så radikala föresatser om tillgänglighet
har fått fäste just på Statens maritima museer. Förklaringen heter Carina
Ostenfeldt. Hon är producent på Statens maritima museer, projektledare
för Alla ombord och hon är ryggmärgsskadad. Insiktsfullhet i ämnet
tillgänglighet verkar kräva ryggmärgsskada eller nära anknytning. Carina
Ostenfeldt håller med.
– För en person med ryggmärgsskada blir tillgänglighet inte ett lika
anonymt begrepp som det blir för andra, säger hon.
– När man känner människor som skulle drabbas av otillgänglighet så
blir man så klart mer uppmärksam och kritisk.
För henne handlar det i första hand om inställning och förhållningssätt.
– Om man verkligen tycker att alla ska ha samma chans att vara med
så färgas ju ens tankar och handlingar av det.
– Då behöver man aldrig hamna i situationer när tillgängligheten
måste ordnas i efterhand genom olika former av pliktskyldig anpassning.
Hon menar att det kanske viktigaste för att kunna genomföra ett projekt
som Alla ombord är att få sina chefer välvilligt inställda till det. Av någon
anledning verkar inte chefer självmant tänka i tillgänglighetsbanor.
föR Ett pAR ÅR sEDAN arrangerade Carina Ostenfeldt seminariet Reclaim
your life på Riksutställningar. Seminariet syftade till att ge information
och inspirera till nya tankar kring tillgänglighetsfrågor i kultursektorn.
Och det fick genomslag. I publiken satt hundratals personer från museer,
kommuner, landsting, intresseorganisationer och företag i hela
landet. Det var höga siffror med Riksutställningars mått mätt och cheferna
var entusiastiska.
– Seminariet var ett resultat av min växande irritation över att det bara
pratas om de här frågorna, säger hon.
– Och den fullkomliga frånvaron av verkstad.
Projektet Alla ombord däremot är i högsta grad en verkstad. Mycket
händer och många är engagerade. Det är ett samarbete mellan Statens
maritima museer och RBU i Stockholm, Rädda Barnen, Handisam,
Specialpedagogiska institutet, Barndivisionen på Karolinska Universitetssjukhuset
och det stöds av Allmänna arvsfonden.
Man bygger ett pedagogiskt rum på Vasamuséet som ska ge en helhetsupplevelse
av 1600-talet. Det tar givetvis avstamp i skeppet Vasa och
Carina Ostenfeldt driver tillgänglighetsprojektet Alla ombord
➲
KICK 1-2008 17
t I I I g ä N g L I g H E t

foto: Aorta
18 KICK 1-2008
handlar om att segla, livet ombord och om marinarkeologi.
Man kommer att kunna prova
aktiviteter runt segel- och reptillverkning, navigering,
arkeologiska fynd, lek, mat och hälsa.
– Rummet blir inte så stort, däremot blir det
högt och tanken är att man befinner sig på havets
botten när man kommer in, berättar Carina
Ostenfeldt.
– En hiss utformad som en dykarklocka tar
sedan besökarna upp till aktiviteter på olika plan
i rummet.
Perspektivet är det omvända såtillvida att det
är funktionshindrades villkor som gäller.
– Vi vill visa att det perspektivet faktiskt passar
alla och att det inte måste vara tråkigt.
I projektgruppen sitter det med sju barn från
RBU, med vilka Alla ombord har skrivit avtal
beträffande arbetstider, reseersättning och så
vidare. Deras erfarenheter och åsikter är vägledande
för arbetet.
– Vasamuséet tar emot busslaster med skolklasser
och det ligger givetvis i vårt intresse att
alla kan tillgodogöra sig den pedagogiska verksamheten
på jämställda villkor, säger Carina
Ostenfeldt.
– Därför ska alla aktiviteter funktionsutvecklas
så att de kan fungera som habilitering och
aktiv rehabilitering för barn.
Alla ombord startar i november. Vem vet –
kanske är det fröet till att kulturella aktiviteter
får en naturlig plats i rehabilitering.
götEboRgs stADstEAtERs projekt På vid gavel
har haft som målsättning att alla besökare ska
känna sig välkomna på lika villkor. Det omfattande
tillgänglighetsarbetet inleddes 2003.
– Vi har gjort en genomgripande förändring
av en kulturminnesmärkt byggnad som invigdes
1934 och vi har nått långt, säger Göteborgs
stadsteaters vd Ronnie Hallgren.
– Helhetstänkande har varit nyckelord – en
tillgänglig teaterupplevelse innefattar såväl ankomst
och biljettköp som mingel i pausen och
toalettbesök.
Ulrika Sonn är marknadschef på Stadsteatern
och initiativtagare till projektet. Precis som Carina
Ostenfeldt betonar hon vikten av att övertyga
sin chef. Hon hade i och för sig inga problem
med det – men att två, av två, tillgänglighetsivrande
kvinnor nämner det kanske ändå betyder
något.
Det var i samband med en renovering av
Stadsteatern för några år sedan som hon började
tänka i tillgänglighetsbanor. Trots att varken
hon själv eller någon i familjen, släkten eller

vänkretsen är ryggmärgsskadad.
– Men det är inget konstigt med det egentligen,
hävdar hon.
– Alla människor drabbas under sina liv i
olika grad av nedsättningar i syn, hörsel och
rörlighet. Det gäller ju även vår publik och vill
vi ha kvar dem måste vi vidta åtgärder.
– Så tänker säkert varenda marknadschef för
en teater eller ett liknande etablissemang.
För att komma vidare presenterade hon sina
tankar för människor som hon trodde skulle
veta mer om tillgänglighet. Det startade i sin
tur en kedja av nya kontakter och till slut träffade
hon på Jesper Nilsson, arkitekt och ryggmärgsskadad.
– Vi fick komma in tidigt i processen. Det
är en förutsättning för att få till riktigt bra lösningar
men är varken dyrare eller krångligare,
säger han.
– Förutom att arbeta med den fysiska tillgängligheten
så deltog jag i att framställa en
bemötandeutbildning till hela personalen.
På Göteborgs stadsteater har man startat en
process för att få alla på teatern att tänka mer i
termer av tillgänglighet och man har byggt om
en del för att förbättra den fysiska tillgängligheten.
Om alla kulturinstitutioner, på eget
bevåg – utan direktiv från kommun, stat eller
EU, skaffade finansiering och genomförde
samma förändringsarbete så skulle det förstås
se helt annorlunda ut i samhället vad gäller
tillgänglighet.
väRDIg ENtRé äR Ett samverkansprojekt mellan
Statens fastighetsverk, Stockholms stad och
EIDD Sverige. Projektet syftar till att göra känsliga
kulturarvsbyggnader tillgängliga och att
utforma värdiga entrélösningar. Konkret innebär
det att alla människor ska kunna använda
samma entré. Inte ens rullstolsburna och barnvagnar
ska hänvisas till andra ingångar eller till
varuhissen.
Stockholms stadshus, Liljevalchs konsthall,
Södra Bancohuset i Gamla Stan och residenset
i Göteborg är pilotobjekt i projektet. För att ta
fram konceptskisser på hur entréerna till pilotobjekten
ska göras tillgängliga upphandlades
design- och arkitektkonsulter.
– Ett ständigt problem när man ska göra
kulturbyggnader tillgängliga är att det inte finns
färdiga produkter som passar – varken miljö-
eller måttmässigt, säger Per-Anders Johansson
som är kulturarvsspecialist på Statens fastighetsverk.
En målsättning med projektet är därför att
produkterna som används (hissar, ramper, lyft-
bord) även ska kunna användas på andra ställen
med eller utan modifieringar.
– En nyckel till att lyckas är att få olika möjliga
tillverkare av de här tillgänglighetsprodukterna
att inse att det finns en marknad för
dem.
Statens fastighetsverk är initiativtagare till
och administratör av Värdig entré. Per-Anders
Johansson ser det som en naturlig fortsättning
på Statens fastighetsverks tidigare projekt Bygg
Klokt och arbetet med att göra nätplatsen tillgänglig.
– Det är olika led i det ständigt pågående
projektet att tillgängliggöra alla våra byggnader
och all vår information.
– Dessutom hoppas vi att våra initiativ ska
fungera som goda exempel och väckarklocka
för de byggherrar och arkitekter som ligger
bakom dagens otillgängliga nybyggnation runt
om här i stan.
I övER 300 ÅR HAR Södra Bancohuset i Gamla
Stan i Stockholm varit arbetsplats för statstjänstemän.
I dag hyser det Statens fastighetsverk.
Det är världens äldsta riksbanksbyggnad och ett
av Sveriges bäst bevarade kontorshus. Byggnadens
huvudentré vetter mot Järntorget och
målsättningen är att alla besökare, oavsett funktionsförmåga,
ska kunna använda den. En arbetsgrupp
bestående av arkitekt och designer,
antikvarie, brukare och förvaltare har tagit fram
en lösning som inte gör våld på kulturarvet.
Den korta trappan kommer att ersättas av en
ramp – ett lutande plan – upp till huvudentréns
nivå. Den stora och tunga porten föreslås stå
öppen under kontorstid och bakom den byggs
en automatisk skjutdörr som köldspärr. För att
klara nivåskillnaden på ett par trappsteg innanför
porten utvecklas inom projektet en typ av
trapphiss som rör sig både horisontellt och vertikalt.
Arbetet med Södra Bancohuset ska komma
i gång under 2009.
EN stoR tRAppA mED EN nivåskillnad på ett par
meter gör huvudentrén till Liljevalchs konsthall
på Djurgården i Stockholm hopplöst otillgänglig
med rullstol.
– Byggnaden uppfördes 1916 men konsthallen
och själva utställningsytorna är fullständigt
tillgängliga, vilket visar att man tänkte i de här
banorna redan då, säger Liljevalchs fastighetsintendent
Hans Blidberg.
– Inte en enda tröskel så långt ögat når på
1 200 kvadratmeter.
I dag finns en tillgänglig entré på byggnadens
sjösida och en invändig hiss upp till utställningssalarna.
I maj/juni startar arbetet med att förverkliga
den konceptskiss som Värdig entré har
tagit fram över hur huvudentrén ska göras tillgänglig.
– Längs väggen efter entrétrappan ska man
bygga en ramp som svänger 180 grader halvvägs,
säger Hans Blidberg.
– Rampen blir stor och lång eftersom lutningen
är 1 på 20 meter.
Förutom rampen byggs en hiss alldeles bredvid
trappan. Hans Blidberg tror att hissen kommer
att vara ett viktigt komplement till rampen.
Den nya entrén beräknas vara klar i september.
Det här är några goda exempel på hur omvärlden
förändras och förhoppningsvis blir mer
tillgänglig. Men enormt mycket arbete återstår
– bland annat att övertyga dem som lärt sig leva
med otillgänglighet som en naturlig del i livet,
att de faktiskt är välkomna. m
Södra Bancohuset interiör
illustration: Värdig entré
Södra Bancohuset exteriör
illustration: Värdig entré
Liljevalchs konsthall exteriör
illustration: Värdig entré
KICK 1-2008 19
t I I I g ä N g L I g H E t

SOON IN A THEATRE NEAR YOU
(IF YOU CALL HIM)
28 KICK 4-2009
woRDS: Anette BoHM pHoto: toMAS enGBLoM

Att film ses bäst på bio är en
uppfattning som delas av många
men hur är det egentligen med
tillgängligheten? KICK träffar
Mats Kullander, etableringschef
på SF Bio som ansvarar för ombyggnation
av gamla biografer
samt nybyggnation.
Vi valde ut en biograf i närområdet
och Mats Kullander
samtycker till att åka elrullstol
när vi ska undersöka tillgängligheten
på Filmstaden Söder
i Stockholm. Tidigare hette
den Biopalatset och Mats berättar
att han var med och ritade planlösningen.
– Då fanns även Filmstaden Söder på samma
plan i Söderhallarna men när SF tog över var
det inte möjligt att båda biograferna skulle finnas
kvar. Det fanns flest salonger på Biopalatset
så därför blev den kvar, bytte namn och har
rustats för sex miljoner kronor. Ljud och bild
har förbättrats och stolarna är nya.
Näst i tur står att förbättra tillgängligheten
ännu mer. Heltäckningsmattorna ska bytas ut,
nya hörselslingor ska installeras och handikapptoaletten
ska rustas.
– Att man har heltäckningsmattor beror på
att de är ljuddämpande. Jag vet att det är tungt
att rulla på för rullstolsburna men annars skulle
fotstegen höras in i salongerna, förklarar Mats
Kullander.
INgÅNgEN tILL fILmstADEN Söder är på Västgötagränd
och det är inte samma ingång som
de gående använder. De som kommer från Medborgarplatsen
går ner en trappa och de från
Västgötagränd går upp en trappa. Rullstolsanvändare
får trycka på en knapp och invänta att
biopersonalen hör signalen och då öppnas dörren
automatiskt.
Mats tar sig in med elrullstolen, trycker på
liftplattsknappen som måste hållas in hela tiden
till hissen kommit. Inte bra för dem som har
dålig handfunktion. Liftdörren går utåt och där
uppstår lite problem eftersom dörren in till den
går inåt. Elrullstolen är så pass stor och Mats
får trixa lite för att få upp dörren som saknar
automatisk dörröppnare. Liftplattan är liten och
tar endast en rullstol i taget.
– Det måste installeras automatiska dörröpp-
nare på alla dörrar och egentligen borde dörren
gå utåt för det var väldigt trångt och svårt att ta
sig in, konstaterar Mats Kullander.
Dessutom får alla nybyggnationer av biografer
blankt nej av honom om de vill installera
liftplattor. Det ska vara riktiga hissar med knappar
som passageraren inte behöver trycka på
under hela färden. Liftplattorna går också sönder
oftare än vanliga hissar.
fILmstADEN söDER HAR tIo salonger och alla
har en rullstolsplats, det vill säga en biografstol
som inte är fastmonterad utan lyfts bort av biografvaktmästaren.
På nedre plan finns salong
1–7. Salong 1, som är störst, har rullstolsplatsen
längst fram och duken är för nära. I salong 2 är
rullstolsplatsen på rad 3, lite för nära filmduken
men det funkar. I salong 3 kan man sitta på rad
3–4 och där ser man riktigt bra. Salong 4 funkar
inte alls eftersom rullstolsplatsen är längst
fram och längst in. Här får man böja nacken
bakåt och ser riktigt dåligt.
– Här vill jag ta bort två stolar längre upp
och bygga en plattform, föreslår Mats Kullander.
Likadant är det i salong 5, förutom att rullstolsplatsen
är längst fram och längst ut. Ingen
av oss skulle vilja betala 100 kronor och riskera
att få nackproblem och bli illamående på grund
att av sitta så nära filmduken. Salong 6 får tummen
ner. Rullstolsplatsen är längst fram. Mats
Kullander vill flytta bak den en rad och göra
fyra stolar möjliga att ta bort.
Salong 7 är inte heller bra. På övre plan finns
salong 8–9 där rullstolsplatserna finns längst
bak och det är perfekt avstånd till filmduken.
Här är det en njutning att se på film. I salong
10 är rullstolsplatsen på rad 4 och vi ser bra.
I samtliga salonger finns det plats för två
manuella rullstolar eller en elrullstol. Är det två
kompisar eller ett par där båda sitter i elrullstol
kan man inte gå på bio tillsammans. Men Mats
Kullander säger att på de nybyggda biograferna
finns det utrymmet.
– Det är komplicerat och kostsamt och inga
enkla avhjälpta hinder att bygga om en salong.
Jag skulle tro att det kostar cirka 150 000 kronor
per salong. Men det finns en budget för det
och det kommer att göras under de kommande
åren.
– Filmstaden Bergakungen i Göteborg, som
byggdes 2006, är den bäst tillgängliga av SF:s
biografer. Rullstolsplatserna är längst fram och
det går att sitta tjugo rullstolar bredvid varandra
och det är nio meter till filmduken. Nu
för tiden tänker man på att ha ett längre av-
stånd mellan första bänkraden och duken.
Den sämst tillgängliga är Biopalatset i Göteborg.
Där funkar bara en salong av tio, men det
kommer att anpassas under nästa år.
Ytterligare ett område rullstolsburna utestängs
från är att kunna boka rullstolsplatser via Internet.
I nuläget måste vi ringa och lyssna på olika
förinspelade alternativ och det är lätt att klicka
bort sig eftersom det känns väldigt omständligt
och rörigt med långa väntetider innan man
kommer till manuell betjäning. Dessutom funkar
denna tjänst inte efter klockan 18, vilket
gör att det inte går att vara spontan och få för
sig att se den sena filmen. Alternativet är att
bege sig till biografen och då är risken stor att
rullstolsplatsen redan är såld.
– Jag lovar att ta upp detta med vår systemansvarige.
Han kommer säkert att säga att det
kostar mycket pengar men då får det kosta. Att
det ska gå att boka rullstolsplatser via Internet
är av högsta prioritet.
mAts KuLLANDER HAR ARbEtAt med film inom
SF i trettio år. Han blev snabbt medveten om
otillgängligheten i biograferna och såg tidigt
lösningar på hur de kunde göras tillgängligare
och han verkar vara väl insatt i byggnormsreglerna.
Han lärde sig dessutom snabbt att köra
elrullstol, förutom att backa.
Ett tips till läsarna är inventera tillgängligheten
på biografen på sina hemorter runt om i
landet. Mats Kullander ansvarar nämligen för
tillgängligheten på alla SF:s biografer i hela
Sverige.
Mats Kullander provar att åka liftplattan till Filmstaden
Söders biosalonger som finns på två plan.
KICK 4-2009 29
t I L L g ä N g L I g H E t

SOFFSURFN
Det finns soffsurfare som menar
att vi genom att öppna våra
hem för varandra också öppnar
våra sinnen för kulturellt utbyte
och förståelse som i sin tur är
förutsättningen för fredlig samexistens.
För ungefär tio år sedan fick amerikanen
Casey Fenton en resa till Island. Ett
problem var att han inte hade någonstans
att bo och inte ville ruttna på ett
dyrt hotell i Reykjavik en hel långhelg. Därför
följde han ett plötsligt infall och mejlade
1 500 studenter i Reykjavik och frågade
om han kunde få sova på någons soffa
några nätter. Många svarade och erbjöd
sig att visa honom ”sitt” Reykjavik.
Så – efter en enastående och galen
weekend alldeles söder om polcirkeln,
bestämde sig Casey Fenton för att aldrig
mer fastna i turistfällan när han reste. Efter
Reykjavik har hans resande handlat om att
sova på exotiska soffor och om kulturellt utbyte.
När han senare startade Couch Surfing International
var föresatsen att bilda ett internationellt
nätverk mellan människor på olika
platser. Fast det handlade förstås om någonting
djupare än möbler eller gratis boende på semestern.
Genom att göra soffsurfning till en internationell
rörelse ville Casey Fenton skapa lärorika
utbyten, höja det kollektiva medvetandet
och sprida tolerans. De stora och stolta målsättningarna
skulle uppnås bland annat genom att
människor upplät sina soffor till varandra.
CHRISTIAN BAYERLEIN i Koblenz i Tyskland
hörde talas om soffsurfning när fotbolls-VM
gick i Tyskland för tre år sedan.
18 KICK 4-2008 1-2009
TeXT peTeR ANDeRSSoN pope FoTo KAjSA HUGoSSoN
– Väldigt många fotbollsfans soffsurfade under
VM, säger han.
– Och det gav själva idén med soffsurfning
väldigt mycket exponering i tysk media.
Han blev nyfiken och tyckte sig se många
intressanta ingredienser i fenomenet.
– Jag trodde att det skulle kunna underlätta
mitt resande och framförallt göra det ännu mer
givande.
Han trodde heller inte att hans funktionshinder
skulle innebära några problem.
– I alla fall inte mer
problem än vad det
alltid innebär. Vart jag
ä n
ska så
måste jag ju
alltid försäkra mig om
att det är rullstolstillgängligt.
– Och människor som absolut inte vill öppna
sitt hem för någon i rullstol skulle antagligen
inte ange det som tillgängligt.
Anmälningsformuläret på Couch Surfing
Internationals hemsida innehåller nämligen en
punkt om tillgänglighet, vilket ju är överraskande
förutseende. Någon har glädjande nog
insett att soffsurfning skulle vara attraktivt även
för människor som använder rullstol.
Christian Bayerlein har ett gravt funktionshinder
och reser alltid med minst en assistent. Hans
värdar måste alltså ha hem som inte bara är
rullstolstillgängliga utan också stora nog att
härbärgera minst två personer. Under den tid
som han har varit medlem i Couch Surfing
International har han emellertid bara haft positiva
upplevelser.
– Det som betyder mycket
är alla människor som jag har träffat och lärt
känna, säger han.
– Både de som har bott hos mig och de som
jag har bott hos, plus alla som jag har träffat
genom mina värdar.
– Det hade aldrig hänt om jag inte hade varit
soffsurfare och soffvärd.
Han tycker att han blir inkluderad och integrerad
i samhället på ett sätt som han inte blev
med traditionellt resande eller turistande.

IN G
- bättre, billigare och mer givande
– Det känns som att det är på riktigt, som att
jag själv är en lokal person.
På Internet har det bildats en grupp för soffsurfare
med funktionshinder som utbyter praktiska
tips och idéer.
– Vi har egentligen bara våra funktionshinder
gemensamt. I Couch Surfing International finns
flera sådana grupper som har speciella intressen.
Den sista tiden
har det bott ungefär en surfare i månaden
hemma hos Christian Bayerlein och han känner
sig aldrig orolig inför att emot en ny.
– Det går att bilda sig en ganska bra uppfattning
om vad det är för människa i förväg. Man
har ganska mycket kontakt med en eventuell
värd eller gäst. Dessutom kan man läsa referenser
om alla på Couch Surfing Internationals
hemsida.
– Någon som helt saknar referenser där
skulle jag nog varken bo hos eller vara värd åt.
Han tycker att alla som han har träffat i samband
med soffsurfning är överraskande vänliga
människor.
– Det är möjligt att vi som dras till det här
har något gemensamt men annars verkar soffsurfarna
spegla samhället i övrigt. Där finns alla
från ensamstående studenter till barnfamiljer
och pensionärspar.
Christian Bayerlein arbetar för Independent
Living med ett europeiskt nätverk
och i samband med en konferens
i Oslo i höstas
soffsurfade han hos
en äldre man och
kvinna.
–
D e r a s
barn hade
flyttat hemifrån
och jag tror att de ville fylla
tomheten efter dem med soffsurfare.
Efter konferensen hade han några dagar över
innan han måste hem och beslutade att snabbt
försöka hitta någonstans att soffsurfa antingen
i Stockholm eller i Köpenhamn.
– Jag har varit en del i Sverige och gillar det
verkligen. Speciellt att det är flest svenska soffvärdar
som uppger att deras hem är rullstolstillgängliga.
Dessutom har ni enormt generösa
regler för personlig assistans.
Han gillar Sverige så mycket att han faktiskt har
lärt sig en hel del svenska.
Från Oslo skickade han en förfrågan till
Kajsa Hugosson i Kalhäll norr om Stockholm
som efter att ha läst om soffsurfning äntligen
gjorde slag i saken och anmälde sig för ett drygt
år sedan.
– I STOCKHOLM fINNS EN aktiv grupp soffsurfare
som träffas regelbundet och jag gick på
deras after work några gånger, berättar hon.
Hon tyckte att det var en skön samling människor
med en trevlig och otvungen gemenskap.
– På de träffarna fick jag klart för mig att
soffsurfning ger perspektiv på ens egen tillvaro
på ett sätt som vanligt turistande aldrig kan.
Under sitt första år tänkte hon bara vara
värd för att kolla lite hur det fungerar. Sedan
gick det upp för henne att man ju
faktiskt kan soffsurfa i Sverige också.
– Så min egna första soffsurfning gick
till Uppsala, säger hon och skrattar lite
förläget. Under året har hon varit soffvärd
vid ett flertal tillfällen. Bland annat för Christian
Bayerlein.
– Jag tyckte att det var intressant att ta emot
någon som utnyttjar det faktum att jag har
skrivit i min profil att min hem är rullstolstillgängligt.
Dessutom var Christian väldigt trevlig
att prata med.
Trots att hon själv inte har någon erfarenhet
av funktionshindrade avskräcktes hon inte alls
av Christians funktionshinder.
– Han hade ju med sig en assistent som
hjälpte honom med allt, säger hon.
– Därutöver måste man nästan förutsätta att
personer som soffsurfar klarar av det – annars
skulle de väl inte hålla på med det.
CouchSurfing.com, HospitalityClub.org och
GlobalFreeloaders.com är de stora soffsurfarsajterna.
KICK 1-2009 19
R E S O R

TeXT AneTTe BoHM
Marschera för
tillgänglighet
Marschen för tillgänglighet
har som enda syfte att otillgänglighet
ska klassas som
diskriminering av personer med
funktionsnedsättning. Förra året
marscherades det på 18 orter
runt om i Sverige.
Det blir sjunde året demonstationen
genomförs i Stockholm. För varje år
anordnas tillgänglighetsmarschen i allt
fler svenska städer; 2008 skedde demonstrationerna
i Askersund och Göteborg för andra
gången och i Borlänge, Halmstad, Härnösand,
Jönköping, Karlskoga, Kumla, Ljusdal, Malmö,
Norrköping, Sandviken, Uddevalla, Vänersborg,
Växjö, Örkelljunga och Östersund för första
gången.
Redan nu planeras marscher på en mängd
orter 2009. Personerna bakom marschen, med
Hans Filipsson i spetsen, uppmanar alla som
vill arrangera en marsch på sin ort att höra av
sig till www.marschen.se. Från arbetsgruppen
bakom marschen i Stockholm kan du/ni erhålla
stöd och tips på hur man går tillväga.
För att arrangera en marsch krävs endast två
saker:
1. Marschen ska genomföras lördagen den 13
juni.
2. Syftet ska tydligt framgå: Sverige ska införa
en lagstiftning som klassar otillgänglighet som
diskriminering av personer med funktionsnedsättning.
Man marscherar givetvis för tillgänglighet,
men det uttalade syftet är att otillgänglighet
ska klassas som diskriminering i juridisk
mening.
MARsCHEN I stoCKHoLM vill väldigt gärna
utökas med kringarrangemang, exempelvis seminarier,
musik, debatter. Om du/ni har ett
arrangemang som passar, tveka inte att kontakta
marschen
Har du eller någon du känner blivit utsatt
för diskriminering i form av otillgänglighet? Då
bör du anmäla detta till Diskrimineringsombudsmannen.
DIsKRIMINERINgsoMBuDsMANNEN (DO) är
en statlig myndighet som är till för att motverka
diskriminering. DO tar emot anmälningar
om diskriminering. DO presenterar
varje år statistik över antalet inkomna anmälningar.
Fördelarna med att anmäla är många:
– Du ökar DO:s anmälningsstatistik vilket kan
ligga till grund för kraftigare lagstiftning.
– Du uppmärksammar den anmälda parten på
problemet.
– Det anmälda hindret kan komma att åtgärdas.
– Du bidrar till ett tillgängligare Sverige.
– Du stärker din självkänsla.
Du kan göra anmälan på två sätt:
1. Online via en elektronisk anmälningsblankett
hos HO-anmälningstjänsten. Detta rekommenderas
av personerna bakom tillgänglighetsmarschen.
Med denna tjänst fyller du i ett
formulär online med alla uppgifter. Din anmälan
skickas sedan direkt till Diskrimineringsombudsmannen,
men läggs även upp i en sökbar
databas över inkomna anmälningar (ditt
namn tas bort i anmälan för att skydda din
identitet). Fördelen med det är att det blir möjligt
för vem som helst att via Internet ta del av
din anmälan. När någon söker på företagsnamnet
i en sökmotor kommer också anmälan upp
som en träff. Därmed bidrar du till att uppmärksamma
otillgängligheten. Med tjänsten
kan du även göra anmälningar om så kallade
enkelt avhjälpta hinder. Följ länken för att gå
till sidan med Independent Living Institutes
HO-anmälningstjänst.
2. Direkt till Diskrimineringsombudsmannen.
Adress: Diskrimineringsombudsmannen (DO),
Box 3686, 103 59 Stockholm
Telefon: 08-120 20 700 E-post: do@do.se
(Källa: www.marschen.se)
KICK 1-2009 29
t I L L g ä N g L I g H E t