Här - Axelsson & Jansson Media AB

För Jon Fält
är dottern
Linnea nummer
ett. Rollen
som internationellt
turnerande
professionell
musiker kommer
i andra
hand.
Bild: Roger
Lundberg

JON FÄLT
Tongivande lekfullhet
Stiger upp klockan 4.30. Brygger kaffe på hemmarostade
bönor. Äter en smörgås. Packar ryggsäcken
med ombyte och några trevliga och bekväma
plagg att ha på scenen, stoppar in cymbalerna
i dess fodral, tar med trumstockar, några vispar och lite
skrot att skramla med.
Den framgångsrike och prisade trumslagaren Jon Fält
är på väg till jobbet. Han ska spela i norska Bergen, på
USF Verfvet, ett före detta varv och dessutom gammal
nedlagd sardinfabrik, som omvandlats till blomstrande
kulturhus. Där väntar framträdanden med två olika
band. Först ska han spela med Bobo Stenson Trio klockan
åtta samma kväll, och dagen efter väntar den experimentella
jazzgruppen Lekverk. Jazznatt i Bergen är namnet
på jätteevenemanget som omfattar tio konsertdygn och
där publiken kan frossa i musik med 55 olika grupper,
mönstrade från Norden och all världens länder.
JON FÄLT KLIVER IN I BILEN 5.30 för färd till Tierps station.
Solen har nyss lyft över det 300-åriga timmerhuset
i Skärplinge vid den krokiga uppländska vägen. Den
slingrar mellan minnen från hednisk tid, varggropar och
Koncentration, timing och ett intensivt lyssnande krävs för framgång
i trumspelet. Men det lekfulla är ett måste om Jon Fält ska trivas med
sitt arbete.
Bild: Roger Lundberg
hyttruiner. På kartan kan man se var de ligger i en bygd
där svensk historia formats, där vikingaskepp yxats till
och satts i sjön för erövringsfärder mot österled.
I sina sängar slumrar ännu den tvååriga dottern Linnea
och hennes mamma Lisa Rydberg, barockviolinist, riksspelman
och folkmusiker.
6.05 går Upptåget från Tierps station mot Arlanda flyg-
3

JON FÄLT
plats till en kostnad av 37,50 kronor för biljetten. Han är
framme strax efter 7, lagom för att checka in. Ibland kan
han inte resrouten, bara på ett ungefär. Men när flyget
lyfter klockan 8 på väg mot Bergen eller andra spelningar
ute i Europa, USA, Sydamerika och Kina, vet han.
– Har jag varit hemma länge känns det stimulerande
och kul att åka, efter några dagar är jag ju tillbaka igen.
Då kan han fälla en tall på tomten eller äntligen komma
igång med golvet i det gamla husets hall, ett prioriterat
projekt som måste vara klart till vintern för att ge dräglig
temperatur i det angränsande köket. Det är en tillvaro
som passar Jon Fält.
– Jag lever ett bra liv. Det är dynamiskt. Jag växlar mellan
spelningar och att vara med familjen och arbeta med
olika projekt hemma, som att bygga, avverka träd på
tomten eller brygga mitt eget öl i källaren.
Vid 30 års ålder är trumslagaren Jon Fälts mål i livet
att förena rollen som pappa med den som professionell
musiker, ständigt på resande fot.
– Är man som jag hängiven denna konstart är det lätt
att förlora sig i den. Då måste man vara medveten om
risken att man lätt blir en enkelspårig kuf, en person som
inte tycker någonting annat är viktigt. Men jag vill inte
offra något av det jag älskar. Jag vill finnas till både för
min familj och för min musik.
NÄR JON FÄLT VAR LIKA GAMMAL som sin dotter Linnea
spelade han på sin första egna trumma. Han fick den
på sin 2-årsdag, en vit golvpuka av märket Levin, med en
pukstock därtill. Presenten överlämnades av föräldrarna
Annika, pianist, och Bertil Fält, saxofonist, båda musiklärare
vid Sandvikens musikskola. De visste vad ett så litet
barn kunde gilla.
Lille Jon bankade på trummorna och fortsatte med
det när han växte sig större även om han testade både
piano, gitarr och trombon under tidiga år. En dag hittade
Bertil Fält en annons i tidningen Arbetarbladet. Den gällde
ett komplett trumset av märket Tama Swing Star som
utbjöds till försäljning för ett överkomligt pris. Han be-
4
”Jag lever ett bra liv. Det
är dynamiskt. Jag växlar
mellan spelningar och
att vara med familjen
och arbeta med olika
projekt hemma.”
stämde sig för att köpa det trots att det var smutsigt och
överspillt med läsk. Far och son skruvade isär och gjorde
rent alla delar och plockade ihop det igen. Skinande rent
såg nyförvärvet nytt ut och den nu 8-årige sonen var nöjd
med sitt alldeles egna kompletta trumset som blev det
självklara instrumentvalet när det var dags att börja musikskolan
i tredje klass.
FÖRUTSÄTTNINGARNA FÖR JON FÄLTS musikaliska
framtid var de allra bästa. Musikbegåvad, förstås, född
med öra för rytm och tonhöjd och med ett intresse för
att lära sig, fick han dessutom en gedigen inskolning i
musicerandet.
Ett aktivt musikliv i hemstaden Sandviken och i regionen
myllade för uppväxten av en ny generation jazzmusiker.
En viktig händelse var att några pådrivande jazzpersonligheter,
med trumpetaren Arne Eriksson i spetsen,
hade grundat amatörstorbandet Sandviken Big Band
1968. Här var Bertil Fält högst aktiv som saxofonist,
arrangör och även kapellmästare. Och för att sörja för
återväxten i storbandets olika instrumentsektioner startade
han, tillsammans med musiklärarkollegan och trumpetaren
Åke Björänge, Sandviken Small Band 1976. I
1990 års upplaga av bandet hade 21 ungdomar i åldrarna
10–14 år anmält sig, bland andra Bertils och Åkes söner,
Jon på trummor och Jon-Erik på trumpet.
– Den goda storbandskulturen i Sandviken påverkade

Jon Fält har en stark integritet i sitt spel och kompromissar inte. Det har han vunnit på. Här spelar han vid en konsert i Västerås i samband med
utdelningen av 2009 års Alice Babs-stipendium.
Bild: Roger Lundberg
5

JON FÄLT
Tioårige Jon Fält demonstrerar sitt trumset för trumläraren Stefan
Bergkvist på hembesök. Bild: Privat
Jon Fält utvecklades till att bli en egensinnig trummis som spelar på
sitt vis. Han går sin egen väg, precis som Alice Babs rekommenderade
de unga musikerna i Sandviken Small Band. Bild: Privat
ungdomarna, säger Bertil Fält. De kunde gå och lyssna
till Sandviken Big Band både på repetitioner och konserter.
På så vis fick de sig till livs levande jazzmusik av hyfsat
god kvalitet.
Varje måndag var det övning i musikskolans stora repetitionssal
på Persvägen och granne till huvudkontoret
för Sandvik-koncernen, världsledande tillverkare av kva-
6
Sandviken Small Band, direkt hemkomna från Imatra Big Band Festival
1992, spelar på Skeppsholmsfestivalen. Vid trummorna: Jon Fält.
Bild: Privat
Att bygga och snickra har
varit ett stort intresse vid
sidan av musiken. Här är
Lego-fantasten Jon Fält i
full fart med byggverksamhet
på vardagsrumsgolvet
i barndomshemmet. I dag
har han snickeri som bisyssla
i den musikfirma han driver
tillsammans med folkmusikern
Lisa Rydberg.
Bild: Privat
litetsstål och som gett bruksorten Sandviken sin prägel.
– Vi grundade med mycket enkla arrangemang och
bandet började svänga direkt från starten.
Efterhand ökade de två orkesterledarna svårighetsgraden,
de unga musikerna jobbade på och snart var succén
ett faktum. Redan efter två års spel vann bandet första
pris och tre solopriser på Imatra Big Band Festival i

För att sörja för
jazzåterväxten i
Sandviken startades
en ny upplaga
av Sandviken
Small Band 1990.
21 ungdomar
anmälde sig och
tidningen Arbetarbladet
skrev
om händelsen.
Spelning i vardagsrummet hemma i Sandvikenvillan med den musikaliske
superbegåvningen Mats Öberg, gudabenådad pianist som spelat
både med Frank Zappa och Ale Möller Band. Klas Toresson på sax och
Pär-Ola Landin på bas. Bild: Privat
Finland. En annan minnesvärd händelse var de stående
ovationer som Sandviken Small Band fick efter den traditionella
trettondagsjazzen 1993 då de konserterade med
trombonisten och pianisten Ulf Johansson Werre som solist.
– Jag fostrades musikaliskt i Sandviken Small Band, säger
Jon Fält. Vi coachades av två musikpedagoger, varav
Sandviken Small Band kom, sågs, hördes och segrade på jazzfestivalen
i finska Imatra 1992 efter bara två års spelande. Solistpriset gick
till Jon Fält som då var 12 år. Ledare för bandet här är Bertil Fält, som
delade den uppgiften med kollegan Åke Björänge. Bild: Privat
Pianisten Gösta Rundqvist, med sitt lekfulla men också eftertänksamma
spel och som Jon Fält mötte som elev på jazzgymnasiet i Gävle,
har betytt mycket för dennes musikaliska utveckling. Tillsammans
åkte de på turné 1998. Spelning på Sandvikens Jazzklubb tillsammans
med Klas Toresson, sax och Pär-Ola Landin, bas. Bild: Privat
den ene var min pappa. Men alla föräldrar engagerade sig
i detta, ordnade turnéer och konserter, tryckte upp tröjor
och program, skjutsade, uppmuntrade, tog hand om.
EFTER FYRA ÅR IMPONERADE Sandviken Small Band stort
vid ett framträdande på Bangen Jazzfestival. Jazzsångerskan
Alice Babs Sjöblom, som var hedersgäst på festivalen
7

JON FÄLT
Det kom ett brev från Alice Babs till Sandviken Small
Band där hon önskade lycka till och kom med sina
bästa råd som jazzartist: ta med er nyfikenheten,
öppna nya portar, kasta er ut i improvisationen och
ta hjärtat med er.
1994, blev så tagen av att höra de unga musikerna att hon
fick tårar i ögonen och spontant äntrade scenen för att uttrycka
sin uppskattning. Upplevelsen fastnade i minnet hos
sångerskan som i februari påföljande år skrev ett långt fint
brev och tackade för cd:n ”Start it up!” som bandet hade
spelat in på hösten efter Bangen-succén och som hon fått
sig tillsänt och nu lyssnat igenom.
– Jag känner mig som 15 år när jag hör er spela, skriver
hon och råder i sitt brev de unga musikerna att fortsätta
vara nyfikna i sitt framtida musikerliv och inte vara rädda
att öppna nya portar.
– Kasta er ut i improvisationen och fortsätt ta hjärtat
med er. Våga vara ensamvargar – tro på er själva! var
hennes avslutande uppmaning.
Brevet kopierades så att alla unga musiker kunde läsa
8
Sandviken Small Band har just gjort succé på Jazzfestivalen Bangen i Sandviken. Alice
Babs äntrar rörd scenen för att spontant i hand få tacka bandledaren Bertil Fält. Året
var 1994. Bild: Privat
”Kasta er ut i improvisationen
och fortsätt ta hjärtat med er.
Våga vara ensamvargar – tro på
er själva!”
Efter sex år slutade Jon Fälts upplaga av Sandviken Small
Band att spela, även om bandet lever vidare än idag med
andra kommande jazzförmågor. Bandets avslutningskonsert
var en full 2-setare med gästartister som trombonisten
Ulf Johansson Werre, saxofonisten Jonas Knutsson och
sångaren Claes Jansson. Klippet från Arbetarbladet i Gävle.

Jon Fält och Alice Babs vinkar glatt in i Bertil Fälts kamera efter utdelningen
av Alice Babs eget stipendium. 50 000 kronor var prissumman.
Bild: Bertil Fält
och som den klenod det var arkiverades det också omsorgsfullt
i bandets notarkiv för eftervärlden att läsa.
Improvisationen och att gå egna vägar blev en påtaglig
hjärtefråga för trumslagare Jon Fält och som han 13 år
senare skulle få Alice Babs egna prestigefyllda jazzstipendium
för.
– Han är en lekfull musikant som använder rytmen likt
en språngbräda för gränssprängande improvisationer,
skrev prisjuryn i sin motivering. Och själv kommenterade
Jon Fält när han intervjuades i radio:
– Improvisation ... jag gillar ju att leka. Jag tycker det är
samma sak, nästan. Man hittar på, ser vad man kan göra.
Undrar alltid hur saker fungerar ... som en fräsch krydda
ibland, komma in och röra om.
FÖR MAMMAN ANNIKA FÄLT kom inte sonens framgångar
som en överraskning.
– Redan som liten såg vi att Jon hade något speciellt när
han satte sig vid sitt instrument. Det är svårt att förklara,
men han hade ett uttryck i sitt spel, en stark integritet.
Det syntes tydligt att han visste vad han ville. När han
blev äldre blev detta än mer påtagligt. Jon kompromissar
Jon Fält, Bobo Stenson och Anders Jormin efter xxxxx.
Bild: Bertil Fält
Pojken Kasper gör en bejublad insats i knäet på Adam Forkelid under
Lekverks konsert på Köpenhamns jazzfestival 2009.
Bild: Stephan Forkelid
9

JON FÄLT
inte. Han är mån om det han vill göra. Det har han vunnit
på och jag är inte förvånad över hans framsteg. Han
har ett sätt att vara, och det är att leka sig fram, vare sig
det gäller att spela trummor eller sätta sig vid pianot och
ta ut melodier – eller sätta sig in i konsten att brygga öl.
Lekfullheten försöker han behålla, han vill inte bli för
seriös, helt enkelt. Samtidigt kan han gå in för det han gör
på ett intensivt sätt.
KONSERTEN MED LEKVERK I BERGEN i maj 2009 imponerar
på recensenten John Kelman på allaboutjazz.com,
webbsidan som bevakar jazzhändelser världen över. Han
anser gruppens föreställning som en av festivalens höjdpunkter
och gillar blandningen av humoristiska inslag
och en enastående musikalitet:
”Även om en del lustiga infall sköt över målet går det
inte att bortse från faktum att gruppen kommunicerade
på en djup nivå, så djup att den kunde stanna på en femöring
och fara iväg i oväntade, spontana utflykter i en
knäpp dialog och instrumentell stollighet där Fält styrde
infallen.”
Spelningen i Bergen blev speciell.
– Det var en märklig konsert där vi mest pratade, säger
Putte Frick-Meijer Johander, basist och Lekverks talesperson.
Vi kunde spela i ett tema och sedan plötsligt sluta
och börja snacka. Jag tror att det var en provocerande
konsert för publiken.
Det spontana styr när Jon Fält och hans medmusiker i
Lekverk är i farten.
NÅGRA VECKOR SENARE VISAR TRION sin skicklighet och
absoluta kontroll över spelet när den på Köpenhamns jazzfestival
ur publiken får besök på scenen av en tvåårig pojke
mitt under konserten. Barnet styr bestämt sina steg mot
pianisten Adam Forkelid. Denne lyfter upp honom i knäet
och genast börjar han delta genom att envetet spela ett fiss.
Pianisten anpassar sitt spel till Kaspers på klaviaturens
vänstra och högra sidor och Jon Fält och Putte Frick-Meijer
Johander följer på sina instrument. När den unge musi-
10
”Här går det att förena
nytta med nöje, eller
kanske snarare, nöje
med nöje. Jag spelar helt
enkelt på disken sam-
tidigt som jag diskar!”
kanten väljer att slå an andra tangenter hänger trion med.
Detta kombinerade lek- och improvisationsnummer pågår
i fyra minuter och när Kasper är klar lyfter Adam Forkelid
upp honom mot publiken så han får ta emot applåderna.
Publiken är förtjust, förstås, över att ha bevittnat en
enastående händelse som på ett påtagligt sätt visat hur
jazzmusik kan te sig när den inte har några begränsningar
alls. Lekfullt och nyfiket, fångat i flykten.
Det är nyfikenheten som driver Jon Fält när han spelar
in Lekverks andra cd efter debuten 2008 med 21st Century
Jump, utgiven på Parallell.
INSPELNINGEN ALTERNERAR mellan vardagsrummen
hemma hos musikerna, allt för att underlätta för avspänt
skapande.
Den här gången är trion i Adam Forkelids tvårumslägenhet
med litet kök vid Hornstull i Stockholm. En
madrass har pallats upp mot lägenhetsdörren för att
skärma av störande ljud från trapphallen. Diskhon i köket
är full av frukostdisk och trumslagaren ställer sig för
att diska upp när han slås av en snilleblixt:
– Här går det att förena nytta med nöje, eller kanske
snarare, nöje med nöje. Jag spelar helt enkelt på disken
samtidigt som jag diskar!
Mikrofoner riggas upp och inspelning förbereds. Där
står durkslaget i rostfritt stål, två sprutflaskor i plast fyllda
med vatten, ett tomt filmjölkspaket, koppar, fat, tall-

För en trummis av Jon Fälts
kaliber är allt möjligt. Nu är
allt riggat för låten Disko.
Grytlocket, det rostfria
durkslaget, det tomma filmjölkspaketet,
används som
slagverk.
Bild: Roger Lundberg
11

JON FÄLT
Inspelningen alternerar mellan vardagsrummen hemma hos Lekverksmusikerna, allt för att underlätta för avspänt skapande. Här är instrumenten upp-
12

iggade i Adam Forkelids lägenhet. Bild: Roger Lundberg
Inte bara den trasiga cymbalen utan även högen med spritpennor går
att slå takten på. Bild: Roger Lundberg
Lek och allvar i en skön mix. Nu är Jon Fält redo för Disko.
Bild: Roger Lundberg
”Vi tänkte skicka låten
till en sångerska som får
komplettera med sång
och text.”
13

JON FÄLT
rikar, bestick, en kastrull, ett diskställ och en diskborste.
I ljudet som Jon Fält får i hörlurarna när han börjar diska
är en pianoslinga, ett baskomp och ett beat som han redan
spelat in genom att slå med trumstock mot ryggen
på Adam Forkelids danska soffa av konstläder, en trasig
cymbal, en mellanstor förvaringslåda av papp med lock
och en hög med spritpennor.
JON FÄLT BÖRJAR DISKA. Ömsom låter det som ett i alla
hem förekommande köksljud, ömsom som ett helt batteri
av rytminstrument, en trumstock som vibrerar mot
ett trumskinn, eller en visp mot en cymbal. Med högra
handen slår Jon Fält mellan köksskåpet av spånplatta
och kylskåpet av plåt samtidigt som han med vänsterhanden
sprutar en rytm med vattensprutan mot filmjölkspaketet.
Avslutande slinga i låten, som har arbetsnamnet
Disko, blir med diskborsten mot bänken. Jon Fält ”slår
av” genom att släppa ut vattnet med ett slurp. En genomlyssning
ger trumkompet i diskhon godkänt, det behöver
korrigeras här och där – men är i stort sett ok.
– Vi tänkte skicka låten till en sångerska som får komplettera
med sång och text, säger Jon Fält. Kanske platsar
den på Lekverks nästa album som planeras till februari
2010.
JON FÄLTS VÄG TILL FRAMGÅNG är att vara öppen för
andra sätt att traktera sitt instrument än de gängse.
– Men jag kan spela så här också, säger han och demonstrerar
med visparna på papplådan. ”På tisdag, på
tisdag, på tisdag” låter det, som han slog igång en dansant
bebop-låt i 1950-talstappning.
– Jag gillar att spela gammaljazz, det är jättekul! Men
jag lever nu och vill tolka in nytt i det gamla för att ge
musiken liv, lyckas göra något som sticker ut. Ibland kan
jag tycka att det bland Sveriges jazzklubbar borde finnas
en större nyfikenhet på annat än den traditionella jazzen,
som får avgjort störst utrymme när klubbarna sätter sina
konsertprogram.
Nej, Jon Fält går helst sin egen väg och är beredd att ta
14
”Jag ville hitta mitt eget
sätt att spela men motarbetades,
tyckte jag.
Skolor har faktiskt en
tendens ibland att likrikta
musiker!”
den kritik han eventuellt får för det. På Kungliga musikhögskolan
i Stockholm, där han hamnade efter att ha
gått igenom jazzgymnasiet och jazzlinjen på Skurups
folkhögskola, klagade lärarna på hans teknik.
– Jag ville hitta mitt eget sätt att spela men motarbetades,
tyckte jag. Skolor har faktiskt en tendens ibland
att likrikta musiker! För min del har jag mest lyssnat på
pianister och saxofonister och varit mer intresserad av
melodi. Jag tänker melodi i stället för rytm när jag spelar.
Vad har trumman för klang? Passar den in?
ATT ÖVA PÅ SITT INSTRUMENT är något som Jon Fält
inte ägnat sig åt i någon större utsträckning. Han blir stel
i kroppen av det. En sådan övning kan dröja kvar i musklerna
länge och vara hindrande vid nästa konsert.
– Övning får jag när jag spelar musik med andra och på
konserter. Lusten måste styra! Den är förutsättningen för
att jag överhuvudtaget ska ägna mig åt musik. Även om
mitt spel samtidigt är på liv och död vill jag ha kul, jag
vill njuta! Det är det viktigaste.
Tekniskt löser det sig och det är visionen om hur det
ska låta som styr när Jon Fält spelar.
– I ett band har en trummis mycket makt. Trumslagaren
besitter den traditionella rollen att hålla takten. Ofta
väntar alla på att trummisen ska sätta igång fyrverkeriet.
Men jag tycker det är ett ansvar som alla kan dela. Då
uppstår ett kollektivt sväng.

En unik samling musiker. Tre Alice-Babs-stipendiater spelar med Nils Landgren. På trummor Jon Fält, stipendiat 2007, på sopransax Jonas Kullhammar,
stipendiat 2008, och på altsax Klas Lindquist, stipendiat 2006. Bild Roger Lundberg
15

JON FÄLT
Återförening med GUBB, Gävleborgs Ungdoms Big Band, vid en konsert i Svabensverk i sydvästra Hälsingland 2007. Gubb Dream Team: Från vänster:
Fredrik Mellqvist, piano, Peter Christian Persson, trombon, Sebastian Ågren, percussion, Peter Fredriksson, trombon, Staffan Backman, bassax,
Petter Findin, altsax, Bertil Fält, kapellmästare, Isabell Kopriwa, trumpet, Jon Fält, trummor, Pär-Ola Landin, bas, Staffan Findin, trombon,
Nils Janson, trumpet, Anders Wimark, trumpet, Anders Ellman, trumpet, Johan Jutterström, tenorsax, Främre raden: Erik Eriksson, trombon, Klas
Toresson-tenorsax, Patrik Engelbert, altsax, Björn Samuelsson, trombon, Patric Skogh, trumpet. Bild: Privat
16
”Han var rätt
flummig. Han
snackade och
spelade, ingen
lärartyp, precis.
Jag märkte att
han var en sådan
person som bara
gör.”
Gus Dahlberg är en
trumslagare som Jon Fält
lyssnat mycket på under
sin uppväxt. I dag är
denne trummis-veteran
djupt imponerad av sin
yngre kollega: ”Han har
fått en gedigen jazzuppväxt,
är oerhört kunnig,
har känsla för improvisation,
är lyhörd och har en
briljant teknik.” Här ses
de två i Svabensverk, där
de båda spelade i olika
band. Bild: Privat

Det var den inställningen som tilltalade
pianisten Bobo Stenson. Han
gästade Skurups folkhögskola för att
hålla en workshop och hörde den
unge Fält spela första gången.
– Han var rätt flummig, minns
Jon Fält. Han snackade och spelade,
ingen lärartyp, precis. Jag märkte att
han var en sådan person som bara
gör. Han kommenterade mitt spel på
cymbalen, tyckte det var roligt.
SENARE MÖTTES DERAS VÄGAR på
Kungliga musikhögskolan där Jon Fält
och kurskamraten och saxofonisten
Klas Toresson, också en musiker som
fostrats in i jazzens värld via Sandviken
Small Band, tog lektioner för den framgångsrike
pianisten.
– Första gången vi fick kontakt musikaliskt
var 2002 när jazzklubben Fasching
åter öppnades efter en konkurs
och några månaders tystnad. Jag var
där med ett annat band och Bobo Stenson
kom fram till mig och undrade om
jag ville spela med honom i en femtaktslåt.
Det var en lite udda taktart för mig
men det gick jättebra, det blev världens
drag och det var kul som fan!
Jon Fält visade sig vara en trumslagare i
Bobo Stensons smak. En äldre och en yngre
generations jazzmusiker som gått sina
egna vägar fann en gemensam musikalisk
nämnare. I Bobo Stenson Trio får Jon Fält
utlopp för både nyfikenhet och lekfullhet där
alla musikanter ger och tar på lika villkor.
– Jag vill upptäcka nytt och gillar musiker
som vågar öppna för infall och ta plats
i den skapande processen, kommenterar
Bobo Stenson sitt samarbete med Jon Fält.
På det sättet är vi lika, basisten Anders Jormin,
Jon Fält och jag.
Jon Fält gick fortfarande sin utbildning
när karriären rullade igång med samma
kraft som ett jetplan rivstartar inför lyftet
från marken.
– Det sa bara pang! Lite skrämmande var
det att ta steget ut i ingenting, ut ur skolan
utan att ta examen, men det har alltid ordnat
sig och jag tyckte mest det var världens
höjdare att få slå på trummor och väldigt
inspirerande och smickrande att folk ville
spela med just mig!
JON FÄLT ARBETADE bland annat med
saxofonisten Fredrik Ljungkvist i hans
band Yun Kan och med saxofonisten och
kompositören Nils Bergs band The Stoner.
Han spelade även med sångerskan
Lina Nyberg Pling och med saxofonisterna
Jonas Kullhammar och Alberto
Pinton.
– Det gick i ett rasande tempo och jag
hade kravet på mig själv att ständigt förnya
mig. Jag trodde det var möjligt att
endast ägna mig åt att spela och leva i
musiken. Det var en extrem livsstil. Jag
var ju ung, jag trodde att jag orkade
allt, levde hårt, sov inte, festade. Jag
försörjde mig på min musik men tappade
lusten och märkte att det gick att
Bertil Fält sparade biljettremsan från en av sonens första konserter med Bobo Stenson
Trio under Stockholm Jazz Festival 2004. Med i salongen var också mamma Annika och
Jons morföräldrar Paul och Gertrud Lundqvist. Bertil Fält minns: ”Det var ett fenomenalt
spel. Lekfullt och uttrycksfullt. De visade en fantastisk lyhördhet för varandras
idéer. Det här var något helt nytt för mig. Mitt i en låt släppte plötsligt hela trion all
puls och började var och en att dra i musiken åt sitt håll. Och så – utan en blick – eller
någon annan ’signal’ så small det bara till och så var de tillsammans igen. Det var en
fantastisk kommunikation och mina tårar började rinna. Varje gång jag lyssnar på trion
blir jag lika förbluffad över den musikaliska kommunikationen.”
17

JON FÄLT
Jon Fälts liv tog en
ny riktning sedan ett
intensivt turnerande
och hårt leverne
därtill tvingat honom
till vila från sitt spel
i flera månader.
Lusten försvann och
han letade strategier
för att orka fortsätta
som musiker. Medmusikanten
i Lekverk,
Adam Forkelid,
fångade Jon Fält vid
havsbandet utanför
Bergen i Norge.
18

JON FÄLT
Tillsammans med Lisa Rydberg flyttade Jon Fält till norduppländska landsbygden efter att ha hittat önskehuset på annons. De föll pladask för
det 300 kvadratmeter stora timmerhuset med perfekt akustik. Där planeras nu konserter och musikinspelningar. Bild: Roger Lundberg
spela ändå. Då hade jag kört över mig själv. Jag gick helt
enkelt in i väggen! Jag lade ner och spelade ingenting på
tre månader. Jag kunde inte ens ta i en trumpinnne.
JON FÄLTS LIV TVINGADES IN i en ny riktning. Han måste
helt enkelt hitta strategier om han skulle orka fortsätta
som musiker. Tillsammans med Lisa Rydberg flyttade
han till norduppländska landsbygden efter att ha hittat
sitt önskehus på annons.
– Vi föll pladask för ett 300 kvadratmeter stort ett tim-
20
merhus från 1700-talet, återuppfört 1926 som församlingshem,
där allt fanns kvar i originalskick i den stora salen,
till och med åhörarbänkarna. Akustiken var perfekt.
Drömmen tog form, om det perfekta stället att repetera
på, om konsertlokalen att bjuda in andra musiker till för
att spela och spela in ny musik, om konserter för allmänheten.
– Det är möjligheternas hus! Två oinredda vindar väntar!
Men som tur är, är jag ganska bra på att skita i projekt.
Det är lätt att renovera bort livet, även om jag skarpt

Jon Fält vill arbeta med kroppen och hugga i. Det händer numera att
han tackar nej till spelningar för att hinna med att fälla några träd på
tomten eller snickra på huset. Bild: Roger Lundberg
Trumslagare Fält har hittat en bra mix i sitt liv. Turnéer och perioder
hemma avlöser varandra. Bild: Roger Lundberg
gillar att snickra. Vi får ta ett steg i taget, hallen känns
viktigast.
OCH SKULLE HAN ÅTER HAMNA i det läget att hans
musicerande inte kommer ur lek och gör livet njutbart
har han alternativen inskrivna i sitt och Lisa Rydbergs
gemensamma aktiebolag, Fozz Musik AB, vid sidan av
musikverksamheten:
– Bolaget ska även bedriva design och produktion inom
sömnad samt bygg- och snickeriverksamhet och därmed
förenlig verksamhet.
Endast det bästa är gott nog för Linnea. Att ta sig tid för en lekstund
i sandlådan är lika viktigt som en konsert med Bobo Stenson Trio.
Bild: Roger Lundberg
Mer om Jon Fält:
Född: 1979.
Studier vid: Jazzgymnasiet i Gävle, Skurups folkhögskola,
Musikhögskolan i Stockholm.
Spelar med: Bobo Stenson Trio, Lekverk, Yunkan
5 & 10, Lina Nyberg Pling, The Stoner.
Skivor där Jon Fält medverkar:
Hat Music, The Stoner, Hoob 2009,
Cantando, Bobo Stenson Trio, ECM 2008,
21st Century Jump, Lekverk, Parallell 2008,
Badaling, Yun Kan 5, Moserobie 2007,
Tellus, Lina Nyberg, Moserobie, 2006.
Trumstockarna redo för turné. Bild: Roger Lundberg
21