NR 3. 2008 NR 4. 2008 - Intra

Mänga äldre föräldrar till barn med funktionshinder funderar mycket över vad som ska
hända i framtiden. Oron kan blandas med förhoppningar om att ens barn ska ha det
bra, också när man själv inte finns där. Det här är ett brev som vi tror att många anhöriga
kan känna igen sig i. Sven Ottosson (fingerat namn) är i 80-årsåldern och har en
dotter, Eva, med utvecklingsstörning som är i 50-årsålden. Så här skriver han:
I bland
Tankar om min dotter
och framtiden
behövs det något som knuffar ut ens osorterade tankar i ljuset så att man
kan granska dem. Artiklarna i Intra om döden (Intra 1/2008) fick mig att för första
gången försöka formulera tankar och känslor som jag snuddat vid, men sällan
tänkt eller känt färdigt. Min fru och jag börjar ju kunna ana den bortre parentesen nu
och det börjar bli dags för förberedelser. Vi har ju inte bara oss själva att tänka på.
Med förberedelser menar jag då inte i första hand att ordna upp de praktiska och materiella
förutsättningarna. För Evas del bör de materiella förutsättningarna vara hyggligt
tillgodosedda. Hon är inte helt i händerna på det samhälle som ter sig betydligt kallare
idag än vad det gjorde för ett antal år sedan. Vad som behövs är att föreslå en god
man, som hon och vi har förtroende för.
Det är inte så att jag och min fru har undvikit alla diskussioner om döden. Den har varit
så nära oss vid olika tillfällen. Våra föräldrar är borta, bröder har dött i förtid och vi har
själva varit nära. Som 25-åring, nygift och med en nyfödd dotter kände jag döden flåsa
i nacken när jag akut fick ett allvarligt blödande magsår. Det var före Losec! Vid min
frus boreliainfektion och efterföljande adenomoperation i hjärnan för några år sedan
var jag rädd.
Själva döden, försvinnandet, har aldrig skrämt mig. Väl där finns inga minnen kvar, men
det är vägen dit. Själviskt har vi båda sagt: jag vill dö först. Och det är där de besvärliga
tankarna kommer in. Vem det än blir kommer sorgen att slå hårt på den som blir
kvar, men det delar vi med alla andra. Hur vi klarar det vet vi inte och kan knappast
förbereda oss. Och vi har också Evas sorg att hantera.
Det har funnits flera tillfällen då vi har oroat oss för hur Evas möten med döden skulle
avlöpa. Hur skulle vi hantera det och hur skulle hon reagera? Första gången var 1965
när hennes mormor dog hastigt; hon var då åtta år. Jag minns inte nu hur vi försökte
förklara och hur hon reagerade, men hon var med på begravningen. Nästa gång var
1971 när hennes farfar segnade ner på gatan i en stroke. Hon hade ett mycket nära
förhållande till farmor och farfar, eftersom de hade tagit hand om henne en hel del.
Hon reagerade med ilska över att farfar var borta, men hon vande sig ganska snabbt
och nöjde sig med våra försök att trösta. Den begravningen minns jag tydligt. Jag satt
intill min mor med Eva vid min andra sida. Vi satt på första bänk. Mor klädd i ett svart
flor för ansiktet, som seden var för henne. Tårarna syntes inte så tydligt, men när
gråten bröt igenom reste sig Eva resolut och trängde undan mig och satte sig bredvid
mor. Kramade om henne och sa tröstande: ”Farmor, farmor, du har ju mig”.
Min mors död på 1980-talet föregicks av en lång tids sjukdom. Evas sorg var tydlig
och hon frågade direkt: ”Varför, varför?” Våra förklaringar om att farmor var gammal
och ju hade varit väldigt sjuk accepterade hon nog inte fullt ut, men sorgen klingade
av ganska fort.
30
30 31 INTRA 4 • 08