Med förhoppning om stöd från rummen vi använder. - Max Ockborn

Max Ockborn 

Med förhoppning 

om stöd från rummen 

vi använder.

Med förhoppning 

om stöd från rummen 

vi använder.

Tryckt av Olssons Grafiska AB 

Grafisk form Marianne Heed Miskar 

Stockholm 2012 | Upplaga 100 ex 

Funderingarna i sammanhanget som presenteras rör sig runt 

dessa områden; rumsbilder och vad de kan innehålla, hur man kan 

behandla svårigheter man upplever och hur det senare kan bli 

bättre, hur vårt medvetande kan fungera i olika sammanhang, hur 

man på olika sätt kan betrakta företeelser och föremål, skulptur och 

installation i förhållande till utställningar, betraktarens roll, samt 

tankar kring tidsuppfattning. Genom dessa områden går sammanhanget 

in i andra områden såsom; oron för personers bortgång och 

upplevelsen av någons bortgång, saknaden efter våra döda, letandet 

efter döden för att försöka förstå den bättre, olika förslag på hur 

man skulle kunna nå något gemensamt, inre syn och minnesbilder, 

tankar runt hur man kan bedöma det utställdas värde genom 

kommunikationen om det utställda, olika sätt som rumsbilder kan 

fungera på och hur de kan upplevas, metoder för undersökning av 

rumsbilder, samt beskrivandet av konstens verksamhetsfält. 

5

Innehåll: 

Om det nakna ljuset och hus menade för sjukdomar. ............. 9 

Hur det kan bli bättre sen. ........................................ 14 

Angående bortgång, inre synbilder, det möjligt 

gemensamma och saknad. .............................................. 16 

Hur oron för någons bortgång kan te sig och 

upplevelsen av någon nära ståendes död; 

letandet efter döden för att försöka förstå den bättre. ......... 16 

Angående när någon går in i det okända och 

vad det för med sig i form av saknad för andra; 

ett minnestal att hålla för någon nära stående. ................ 18 

Om drömmar och minnesbilder samt det 

potentiellt gemensamma de kan föra med sig ................... 21 

Om rumsbilder och vad de kan innehålla. ..................... 32 

Om det vi saknar. ................................................... 39 

Angående bedömandet av det utställdas värde genom 

undersökandet av vad det utställda kan kommunicera. ......... 41 

Förslag på vad en linjär ritual skulle kunna vara 

och dess potentiella förmåga till användning som 

metod i undersökandet av rumsbilder. .............................. 47 

Bildkomplement från utställningen 

Investigating spatial features through a linear ritual 

Lissabon: Lumiar Cité, 2011 ............................................ 62 

Appendix ................................................................... 72 

Appendixnoter ............................................................ 74 

Bibliografi .................................................................. 78

Om det nakna ljuset och hus 

menade för sjukdomar. 

Ibland får man ta del av upplevelsen av att vara ett skämt på ens 

egen bekostnad, jag hörde att innan du fick ett eget rum på en låst 

avdelning, så stod du och lyssnade till en högtalare och höll om den när 

ni var på bio och såg en film om det där bandet. Hur kommer det sig 

att ritualer 1 blir så mycket tydligare när det rationella sinnet lämnar 

oss, kontakten med oss själva som vi förstår den och lever efter blir 

vagare och det behövs ett sökande efter något annat på ett helt annat 

sätt än vanligtvis. Att acceptera att det är ett sökande efter sig 

själv i ritualerna, i det tillståndet, kanske inte är möjligt. Det liknar 

nog mer ett omedvetet sökande efter sig själv i väntan på att självet 

ska återfinnas på platsen där det senast lämnades. Under tiden så 

kommer du inte att känna igen dig själv helt. Som när man under 

en observation får en läkare att gråta enbart genom ögonkontakt, 

vad såg han egentligen med sina ögon? Eller att ställa sig bredvid 

en väggklocka och lyssna på sekunderna och försöka förstå vad det 

kan ha med ens egen puls att göra, borde de inte slå samtidigt. Det 

är ingen urholkning av självet i efterhand i skillnaden mellan att 

läsa mellan raderna när det på löpsedlarna skrivs för dig, och enbart 

för dig, samt senare när det finns det som kan räknas som relevanta 

sammankopplingar genom att då också läsa mellan raderna. Så varför 

ska man då behöva skämmas för det? Jag känner inte igen dig, 

men jag känner dig, kom tillbaka. 

1 Ordet ritual används kanske i första hand inom religion, med betydelsen av att vara 

en stadgad eller hävdvunnen ordning för förrättning i religiös eller kyrklig ceremoni 

som utförs enligt sådan ordning. En allmännare betydelse skulle kunna mena att en 

ritual är en fast ordning, en bestämd form, som hålls i sinnet vid vissa återkommande 

tillfällen eller situationer, som av vana. 

9

Ifall uttrycket om blickar kunde döda stämde precist för vad det 

säger, så skulle det behöva ändras tillbaka till sin andemening när 

det är så här. När blickar inte längre kan döda, där de borde kunna 

det, kan det vara därför att måltavlan, personen, inte längre finns 

till på samma sätt i den stunden. På sätt och vis är splittringen av 

själen, som sker inuti samma person, då ett försvar mot denna dödens 

blick. Du kan döda personen, men inte den delen du kommer 

ihåg och relaterar till av personen. Det nakna livet gör sig påmint 

då själen är delvis undangömd, det är något annat som kommer att 

dö. Minnet av personen blir än mer mytiskt och kommer att behöva 

bearbetas på ett annat sätt av anhöriga. Alltså spelar det ingen 

roll om det skulle vara möjligt överhuvudtaget, blickarna kan inte 

döda på det sättet de är menade att göra. Det skulle inte ändra 

något vid den punkten, det skulle krävas rehabilitering av personen 

för att kunna utföra det. Även om det skulle vara möjligt så 

skulle personen du tror dig känna inte påverkas av det, inte vid det 

tillfället och antagligen inte heller senare. När detta tillstånd infinner 

sig, vilket ändå händer ibland, så kan man lika gärna ge bort 

returbiljetten, den gäller ändå inte längre. Det har blivit hög tid att 

hitta en ny adress. Det är som uttrycket inget nytt under solen, eftersom 

den roterar runt sig själv är allting förutom den under den. 

På så sätt blir inget nytt till allting nytt och det kanske går att anta 

att det betyder samma sak. Att det då inte finns någon återvändo, 

om döden ändå skulle ske, blir sekundärt då man upplever det som 

att beslutet om döden ändå inte fattades av en själv. Avsaknaden 

av det man hade trott sig veta blir då övermäktig, då allting är nytt 

åter igen. Trots det ligger hoppet fast vid att det finns en skärva av 

det man identifierar sig själv med kvar, fastlåst långt inne i ett hjärnans 

fängelse. Med en utdragen, lång och märklig stig framför sig, 

innan man återigen hittar nyckeln till sig själv. Det brukar kallas 

ljuset som aldrig släcks, eller livsgnistan. Den delen av sig själv som 

man skrapat ihop under tiden man än så länge haft, som man då 

får lita blint på att den tar en tillbaka. Om den källan släcks medan 

man fortsatt är i livet går man in i det nakna livet, det halva livet. 

På det viset upplevs det som ett fängelse att vara instängd i sin 

hjärna tills den vill ändra sig, vilket den kanske inte ens alltid vill. 

Hur lång tid det kommer att ta tills den kan ändra sig vet man då 

inte. Vardagen man har är när man sitter bredvid tanterna som 

kommit tillbaka från elbehandlingen på morgonen och inte är lika 

pratsamma som på kvällen. Korttidsminnet drabbas av behandlingen 

men lindringen väger upp det. Man sitter i alla fall och röker 

och pratar alltid om något mest hela dagarna med de andra, sen 

tittar man på tv tills det är dags för lunch eller middag. På lunchen 

pratar ingen om hennes nya bandage och hur hon kunde få tag i 

något vasst objekt. Hennes man är snäll, han köper billiga limpor 

med cigaretter till en, billigare än vad det kostar att köpa dem på 

sjukhusets affär. Väntan på besök på en sådan här plats liknar väldigt 

lite väntan utanför den, kanske får man besök idag? När man 

spelar kort med sin tant så vill hon helst inte att de svarta korten 

ska vara med. Ska de vara med så förlorar de vilken valör de än har. 

Hon har glömt reglerna för spelet hon brukade spela ändå. Man 

får hitta på hur det går till och samtidigt öva på att smussla fram 

de korten som hon bestämt är bäst, ibland till sig själv och ibland 

till henne. För det mesta är hon väldigt arg på sin tandläkare, med 

följden av att det inte sitter så många tänder kvar i munnen. Men 

hon är en bra kompis just då, hon påminner om något som förut 

har varit bra. Om man rymmer med henne till hennes lägenhet, 

där hon inte haft manligt besök på fem år sedan hennes man som 

var militär dog, för att dricka te, blir nog ingen särskilt sur när 

man väl kommer tillbaka. När man har tagit sina sömnpiller och 

lugnande för att kunna sova ringer man sin flickvän innan det är 

10 11

dags att somna. I efterhand kan det kännas som att man inte vet 

överhuvudtaget vad hon gjorde den tiden man var borta, hon hälsade 

aldrig på. Dagen efter återkomsten till vardagen utanför sjukhuset, 

på väg med buss till henne. Dagen efter det berättade hon 

att relationen var över. Det var antagligen långt ifrån punkten där 

det fanns anledningar till det vilka man kunde förstå, men det kan 

vara svårt att få ett grepp om det då. Det behövs kanske ingen rimlig 

förklaring för en splittrad tillvaro, det blir bättre sen får bli till 

ljusskenet som inte dör ut. 

Det som naturligt följer på detta är tiden efter övergången av 

vågspelet. Det mörker som kommer som ett brev levererat från 

hand till hand (vem litar väl på posten som leverantör), är på inget 

sätt ett mörker som man kan se i termer av svart eller vitt. Det är 

värre ändå på sätt och vis. Med ett svart mörker kan man föreställa 

sig att det finns en kärna av säkerhet som grundar sig i att man 

kämpar mot någonting som bara kan bli bättre. Men man kan 

tappa hoppet helt i det som kallas det nakna livet. Om man inte 

gör det finns det ändå en trygghet i att det finns en tydlig fasad att 

bryta ner om det upplevs svart istället för mer grått. Sådana tankar 

är i led med att gräset är grönare på den delen av sjukhuset där 

man lagar ben som har gått sönder, en då förhållandevis simpel 

sorts smärta. Mörkret i det här fallet är mer som en ändlös zon av 

halva färger, ett halvt liv. En skuggtillvaro där inte bara du själv är 

en vålnad bland andra, utan dem du känner också är skuggor för 

dig på det sättet att du ser dig själv igenom dem. Du vet hur det har 

varit förut men det är långt ifrån hur det är nu. Om det bara gick 

att ringa med telefonen till ens vän, det var två månader sen sist, 

men det är inte möjligt just nu. När det är så innehåller tillvaron 

enbart saknaden av allt, men ingen vidare lindring. Det bor olika 

uppfattningar om tiden inom oss. 

När hjärtat är tyngre än vad som bör medges för någon, sitter 

det en knytnäve där det borde sitta. Man kan alltid fortsätta att 

fundera på hur det ska bli bättre, hur det ska bli lättare att göra något. 

Det är då man får fly in i saker som inte räknas som vad man 

egentligen vill göra. Egentligen, därför att det är saker som är helt 

inom räckhåll, om det inte var för att vardagen som man känner 

igen den för tillfället var fastlåst inuti hjärnan utan nyckel. Hjärtat 

är då en knytnäve formad som en vacker sång, den framkallar så 

mycket melankoli att det inte går att hantera. Eller så är det som 

ett slagsmål där båda parter är fastbundna och ingen har över- 

taget. Man tänker: vad kul det ska bli när det blir bättre, när allt det 

här åter igen är förpassat långt bak i samma huvud som inte alltid 

vill vara med just nu. Senare kommer det inte ens att vilja göra sig 

påmint om det som sker nu, därför att instinkten då kommer att 

vara att ta vara på momenten som inte liknar det som upplevs nu. 

Det är en av anledningarna till att man kan tycka om att dricka en 

kopp kaffe, med allt vad det kan innebära för en, tillsammans med 

någon man tycker om. Kaffet får stå som en symbol och trygghet 

för mycket av det som sker och det kan dessutom vara väldigt gott 

ibland. Kaffestunden som ritual bekräftar att det finns ett fortsatt 

strävande efter något, detta gäller inte alla stunder med kaffe däremot. 

Om det finns ett ljus som aldrig släcks, så är en möjlig motsats 

till det ett ljus som släckts där veken har dragits ut. Det nakna 

ljuset går det att elda upp, det brinner, men det kan inte hålla sig 

levande av sig självt. Det är dömt att brinna ner efter någon annans 

vilja, eller att leva i en stel tillvaro. Man har berövats de fundamentala 

funktionerna, kvar är ett liv utan funktion. Det här gäller 

däremot inte på samma sätt på sjukhuset; om någon provar att 

dricka tjugo koppar kaffe på samma dag så är det sen gjort, ännu 

en vetskap har kommit till. 

12 13

För det finns olika saker att göra för att fördriva tiden. Att se det 

som att man fördriver tiden innebär precis som i sången Spending 

my time 2 att man har en uppfattning om tiden som liknar den för 

valuta. Man spenderar den, investerar den i något och förväntar sig 

något annat tillbaka. Det borde också innebära att man accepterar 

att det finns en särskild portion tid som man blir tilldelad, att 

man inte har någon tro på ett för evigt cirkulerande omlopp. Ett 

sådant omlopp skulle i sådana fall innebära att begreppet att spendera 

tid skulle bli lösare i kanten. I ett omlopp med återfödelse får 

tiden en annan mening, allting sker på sätt och vis samtidigt i en 

oändlig spegling av sig självt. Vad man återföds som baseras då på 

ett system med ytterligheterna av en total avsaknad av val, som då 

får räknas som slumpen (vilket blir ett system i sig från vilket man 

inte kan välja själv). Eller ifrån ett val vilket kommer från någonstans 

ovanför ungefär, men inte heller från en själv. Alltså är den 

suveräna beslutsfattaren antingen en överenskommelse som någon 

gång skett, oklart mellan vilka parter, eller någon slags gudomlig 

instans som utarbetat ett system för det hela. Tryggheten ligger i att 

man är medveten om att man aldrig raderas ut fullständigt, man 

är en del av alltet. Om man kan övertyga sig själv om detta, eller 

få en uppenbarelse, behöver man inte oroa sig för att dö på samma 

sätt, men döden kan också betyda att det inte finns någonting efter 

den. I båda fallen utplånas jaget som man känner det, men tiden 

skall likväl fördrivas. 

Hur det kan bli bättre sen. 

Därför kan det kännas som att till dem som har ett utmärkt 

lantgods, ska vi säga till dem att de har just det. Annars kanske 

vi inte får ta någon del av skinkmackorna som de hade tänkt ser- 

vera som svar på fisksoppan vi serverade på den förra bjudningen. 

Det är dock väldigt viktigt att säga precis det och inget annat: ni 

har ett utmärkt lantgods. På så sätt kan det inte bli missförstånd 

efter det att dem sedan förklarat för oss att det var en utmärkt fisk- 

soppa. Ingen vill ju slänga en fin skinkmacka i onödan. Särskilt 

inte om man har förtjänat den genom att ingå en pakt där det finns 

en rimlig ömsesidig respekt för en gemensam nämnare som man 

har kommit överens om. Men det kan ju hända att det blir för sent 

för att kunna säga det. När man oroar sig för att förlora fotfästet så 

är man kanske mer förberedd på det när det händer. Men om man 

oroar sig konstant för det som inte får hända, underlättar man nog 

desto mer för att det kommer att inträffa. Då är nog en vänlig fras 

på sin plats ändå, menad till fullo, personer emellan. Hon fångade 

honom när han halkade och han svarade på samma sätt, det finns 

olika halkunderlag att använda. 

2 Per Gessle, Spending my time, Album: Joyride (Stockholm: EMI, 1991), Cd. 

14 15

Angående bortgång, inre synbilder, det 

möjligt gemensamma och saknad. 

Hur oron för någons bortgång kan te sig och upplevelsen av någon nära 

ståendes död; letandet efter döden för att försöka förstå den bättre. 

I den parken han fann honom fanns det en berså, en lövsal, formad 

som en oktogon i sin grund dit de gick. Den väntan som var 

förorsakad av mötet möttes av en dämpad glädje för avsaknaden av 

orsaken till väntan. Vilken hade varit gnagande, halvt bortglömd, 

men inte alls överstånden. Väntan ville själv göra sig en plats i hjärnan 

likt en sovande björn. Den åt upp sig ordentligt innan den 

gick i ide, sov bort den snabbt vunna extra vikten under en lång 

sömn och hade nu vaknat till. Under sömnen hade dock det mesta 

rivits ner av orsaken i sig och vad som fanns kvar var ett annat 

samtal än det som magen smält, om än baserat delvis på det som 

smälts, i den oktogonformade bersån. Den dimman som redan 

från början hade fostrat natten vid området där lövsalen befann sig 

var torr. Den sänkte ner rumsbilderna vid den nära belägna bensinmacken 

och landsvägen från att tidigare ha varit mer rektangulära, 

till att nu framstå mer som ovala portaler i ljus strävande uppåt 

mot källan för ljuset. Detta kan upplevas som ett skifte samtidigt 

som ett avbrott då det sällan händer, dimman var nästan så kompakt 

som röken från ett hus satt i brand. I samtalet som följde, när 

det äntligen så skedde, så fanns det efter att det skett ett par rätter 

på matsedeln som inte provades, och som heller inte kommer att 

kunna prövas, då serveringen som hade dem nu har stängt igen. 

Om det varit ett tåg vilket varit på väg att åka om en liten stund, så 

hade det känts som om alla medier som innehöll bokningsnumret 

och biljetten för avresan varit raderade. Det var samtidigt en hals- 

huggning och en början; vad som blev sagt var definitivt, det som 

förblev osagt får stå som en början för båda på enskilda håll. Det 

som fanns kvar var natten, deras vän sedan länge, och den skulle 

komma att stjäla ens vän in i sin slöja. 

Trots att natten fanns kvar för dem så skulle platsen dit ens vän 

for in i denna slöja inte vara önskvärd genom byte, och detta byte 

är inte heller möjligt längre. För i nattens vita vågor minner man 

sig bort, tillbaka dit man inte vill, till det man trodde sig ha lämnat. 

En vit våg som är mer tjock och stram än vatten, tvinnad runt 

sig själv med en större del i mitten än i de vaga ändarna. När man 

vaknar håller hoptrycktheten sig fast ännu ett tag i kroppen för att 

sedan gå över till att ta sinnet i besittning med samma kraft, bara 

utan möjligheten att kunna se eller att ta på upplevelsen av instängdhet. 

I bersån under samtalet, och säkerligen på andra platser 

hade det varit dem, var taket än en gång inte ens vän, inte ikväll. 

Det fanns inga skuggspel av symmetriska former kvar, som förut 

kommit från lamporna utanför. För ett mörker som inte kan göras 

stillastående och inte undvikas, som är där utan att man har egna 

medel att mota det med, så är nog sömnen en slags ledighet från 

det. En slags semester från sig självt. I sömnen träder vi in i ett 

annat plan av medvetande där det som pockar på medvetandet i 

vaken form får vila, samtidigt som det bearbetas, och det är inte alls 

otroligt att väldigt stora älgar håller en uppvisning på gatan utanför. 

Man kan precis skönja topparna på älgarnas horn liggandes i 

sängen på andra våningen, lyssnandes till sånger därifrån 3 . 

När det blir svårt med den naturliga sållningen av intryck under 

3 Roy Andersson, Sånger från andra våningen (Stockholm: Roy Andersson Filmproduktion, 

2000), Dvd. 

16 17

det vakna tillståndet kan sömnen upplevas som en befrielse. Även 

om det sen när dagen går mot sitt slut blir svårare igen när man varit 

vaken som längst, och åter igen efter sömnen. Den här flykten 

som sömnen får representera kan också uppnås i vaket tillstånd genom 

att man tar sin flykt in i en text, en film eller annat; in i någon 

annans gestaltning av deras upplevelser och betraktelser. Det är en 

flykt i alla fall tillsvidare, så länge som det förmår att hålla en i sin be- 

sittning, så länge som det kan föra bort tankarna på annat för stunden. 

När man glider ur dess fattning kommer upplevelsen tillbaka av 

att inte ha någon kraft i armarna, kraften måste ha förflyttats någon 

annanstans, annorstädes. Den finns inte i det man kan ha nytta av 

just då i alla fall. När man vrider på nacken så är det då inte längre 

den steglösa känsla vilken man är van vid som är där, utan mer av 

något som är som om det är olika delar som hakar i varandra och upp- 

ger ljud liknande dem under ett illamående; ett yrselliknande klagande 

som har sin början i magtrakten, men som sen fortplantar 

sig vidare uppåt till huvudet och tillslut fäster sig som en slags bruten 

ring runt den bakre delen av hjärnan. I sådana fall får en annan 

kommunikation än den som sker i de flesta andra situationer föras. 

Angående när någon går in i det okända och vad det för med sig i form 

av saknad för andra; ett minnestal att hålla för någon nära stående. 

” Den trötta kroppen vilar under ett sammetstäcke 

av drömmar 4 ” 

Det är en alldeles speciell tidsrymd vilken man måste gå igenom, 

som följer med i själva sången som utgörs av att älska en person; 

i saknaden när någon går bort och träder in på vägen efter livet. Jag 

älskade, och älskar dig, utav hela mitt hjärta, du var min förebild 

och du är nu död. Det finns ingenting inom mig som vill tro på 

det. Men jag har sett dig, pratat med dig och klappat på dig, i ett 

rum för avsked på sjukhuset. Du var så vacker och gullig men nu 

kall i blodet. Händerna stilla som om du sov och var på väg mot 

drömmarna, du hade dragit upp täcket för att du frös lite. En ros 

från din egen rosbuske i ena handen som en följeslagare på vägen, 

ögonen kisande på oss. Munnen bara lite öppen, vilket från vissa 

håll såg ut som ett nästan lite muntert leende. Det såg ut som om 

att du ville säga oss att du var nöjd med ditt liv, men att det nu var 

färdigt. Att du ville säga: sörj mig för vad ni tycker vi hade när jag 

var här, men ert liv går vidare, ni är inte klara än. Vad vi i familjen, 

släkten, vänner, arbetskamrater och andra har förlorat, vad 

vi sörjer, är en person vars gåva var att kunna göra andra glada 

på ett sådant sätt som är så sällsynt och behövs så mycket här. En 

gåva vilken var som att kunna ge någon annan känslan av att återuppleva 

ett kärt minnes fulla bredd och trygghet, fast här och nu, 

genom en liten person som står framför en. Alltid så omtänksam 

om sina medmänniskor utan uppdelning, alla är fina för vad de är, 

och tyckte du inte det så blev du lite skamsen för att du tänkt den 

onda tanken. För du gav så mycket. 

Att du älskade din nästa som om du vore en ängel ibland oss var 

ett kännetecken för dig. Chocken av att du inte lever bredvid mig, 

bland oss längre, kommer antagligen inte lämna mig. Efter det att 

du smög bort från oss på natten har det varit som ett töcken, där 

saker flyter ihop i sorgearbetet. Kanske när tiden är rätt övergår 

det i en slags acceptans. Du sitter inte där på din stol i köket, vi 

kan inte äta middag och dricka kaffe tillsammans längre, inte förrän 

jag också lämnar det här livet, och då förutsatt att även jag får 

4 Lillemor Miskar (Stockholm: 2011) 

18 19

komma till himlen. För är det någon jag känner som jag tror säkert 

får komma till himlen så är det du. Så, starka armar bär min vän 

dit. Vi som lever kvar här älskar dig vidare och du lever nu istället i 

våra hjärtan. Kanske har det som du en gång sa till mig aldrig stämt 

bättre än nu; hemmet är där man lägger sig ner för att sova. Med så 

många som älskat dig, tyckt om dig, alltid leende för de flesta, aldrig 

klagande för de flesta. Nu är du för alltid hemma hos oss här istället 

för i din egen kropp. Efter en lång väg från där du föddes, där 

det började, till ändhållplatsen där det tog slut bredvid din älskade. 

Du betydde väldigt mycket för mig och dagen när du skulle dö 

har länge varit vad jag fruktat mest i livet. Den dagen kom då, och 

den visade sig innehålla saker som jag inte hade kunnat förstå, eller 

se, i förväg. I min syn var den alltid ett gapande hål rakt ner i 

hjärtat, en svart och oändligt ledsam dag. Dagen var just det, men 

den innehöll nu konturer; ett dödsbud från en syster vid mitt köksbord; 

Du måste sätta dig ner. Upplevelsen av att åka dit för att se 

det själv, inget tåg kunde ha gått tillräckligt fort, ingen bil, fastän 

tiden var slut. För kanske det inte stämmer. Mobiltelefonen som 

just den kvällen blev kvar på arbetsplatsen, på mitt skrivbord. Var 

jag förskonad i flera timmar på morgonen från budet av en anledning? 

Troligtvis inte. Det spelar nog inte större roll när man får ett 

sådant bud, man vill inte ha det. Inte när känslan är att vi inte var 

helt klara med varandra, men det var vi. 

För jag har suttit vid din sängkant, och du var inte där. Jag har 

suttit vid ditt skrivbord, och det såg ut att vara färdiganvänt. Du 

var inte i det andra arbetsrummet, förutom i målningar och i fotografier. 

Inte i gästrummet med strykjärnet, där man alltid var välkommen 

att sova över. Inte i köket, där vi nu sitter och turas om 

att vara du på din stol. Du var inte på toaletten tillsammans med 

brädspelen. Du satt heller inte i stolen vid tv:n och stereon med 

klassisk musik, där i stolen satt nu istället jag och tittade på bilder 

av dig. Du var inte i källaren med träbåten jag gav dig där du står 

som kapten i fören, för vilket som känns som för längesedan. Du 

var inte på baksidan, ner mot kanalen. Eller på bryggan som guppar, 

med grinden vars nyckelring har en korkbit fäst på sig. Inte 

heller var du på framsidan i det gröna rummet mot bygatan, där 

din rosbuske som du skötte så noggrant finns, den som slog ut mitt 

i vintern för din skull när du lämnade oss. Inte heller var du i garderoben 

för att välja kläder, kläder vilka fortfarande luktar som du. 

Din kropp är inte längre där, men din själ vilar för alltid över 

huset där ni bott. Det är inte alls ett tungt arv att förvalta efter dig, 

utan ett som är ljust och vackert samt ett sådant som visade på en 

syn på livet som för mig är sällsynt fin. Det sista vi sa till varandra 

blev att jag sa till dig: 

– Vi ses när jag kommer upp. 

Med ditt svar; 

– Åh vad trevligt, tar du med dig din gulliga tjej också? 

– Ja det gör jag, kram. 

– Kram. 

Istället för att vi sågs så får jag säga till dig nu: Du är för evigt älskad. 

Om drömmar och minnesbilder samt det potentiellt gemensamma de 

kan föra med sig. 

Viljan att lämna den här saknaden och sorgen hän är kraftfull, 

det är lätt att gå mot och in i drömmen, vilket för med sig fördelen 

att man lämnar en rent fysisk rastlöshet och oro bakom sig när 

man befinner sig i det landskap av inre synbilder som istället finns 

20 21

när man inte längre är vaken. I drömmen träder man nog in i ett 

mer omedvetet sökande och utvecklande av självet, samt ett bearbetande 

av tankar som kanske annars inte är lika lättåtkomliga. Ett 

sökande där medvetandet har ett mer fritt svängrum att öva sig på 

vad det nu finner nödvändigt. Detta i avvaktan på att medvetenheten 

om jaget fysiskt ska återfinnas där det senast lämnades (i sängen 

eller på andra ställen där man kan sova eller slumra till). Under tiden 

man drömmer behöver man inte alls känna igen sig som man 

känner sig själv när man är vaken. Om man går in i drömmen, eller 

i minnesbilden av den, så kan man hamna i ett stort omformligt 

hus, ett hus som på något vis expanderar när drömmen går vidare 

och vidare. Ingången till huset kan vara bekant men kanske inte 

nödvändigtvis är det så att rumsbilderna inuti i det hänger samman 

med vad ingången lovar som minne. 

Tillträdet kan vara dels en port från vägen bestående av två större 

stenpelare, de har en fasning på toppen och är täckta av intensivt 

grön mossa. Fasningen gör att den delen av pelarna ser ut som pyramider. 

Men från bottenplattan på pyramiderna till spetsen är det 

inte långt, det är väldigt låga och breda pyramider. Pelarna kan vara 

byggda av betong som åldrats värdigt, som samlat på sig växtlighet 

vilket gör att ytan blivit slätare, de skiftar nog färg när de blir blöta. 

Själva porten är relativt bred och tillverkad i bastant trä med järnbeslag 

som målats svarta. Blickar man förbi porten ser man en dörr 

rakt fram en bit bort, men det är inte där man går in. Ingången 

ligger runt knuten, upp för en liten stentrappa. Följer man staketet 

runt tomten istället för att gå in direkt verkar det man ser på 

andra sidan märkligt bekant, men samtidigt som om man ser det 

för första gången. När man har passerat dessa två ingångar, porten 

och dörren, äntrar man huset. I de flesta fall innehåller det ändlösa 

festligheter som alltid möter en tillsammans med känslan av att var 

instängd i dessa, av att det inte går att komma därifrån. Karaktärerna 

i dessa drömmar varierar nog men oftast är situationerna som 

spelas upp mer bekanta, samt återkommande i olika tappningar. 

Dessa typer av drömmar verkar väldigt upptagna av minnen från 

sämre upplevelser framför mer positiva, oavsett vad man kan tänkas 

ha för relation till personerna i dem, samt relationen till omgivningarna 

som känns igen i drömmen. Tar man sig vidare ifrån 

någon del av huset till en annan del, en annan situation, kommer 

där samma fasthållna förnimmelse snabbt tillbaka, men antagligen 

uppbyggd utifrån något annat minne. Varje situation som spelas 

upp kommer bara att innehålla en rumsbild vilken man vistas i, 

bryts bilden så befinner man sig någon annanstans men fortsatt på 

något vis i huset. Huset kommer inte att lämnas i drömmen, det 

verkar betyda för mycket. 

Vanligtvis finns det ett genomgående motiv i dessa drömmar, såsom 

jagandet eller letandet efter någonting. Men det behöver inte 

göra det. Drömmarna slutar inte väl och när man vaknar är känslan 

från drömmen ofta ihållande, man blir osäker på om det som där 

skedde verkligen har skett eller inte. Dessa drömmar är ofta liknande 

myten om svanesången; en sista desperat handling utförd innan 

slutet. Om än utan skönsången som ansågs ske bara en gång under 

svanens liv, precis innan den dog. Ofta är det i drömmen slutet för 

något man inte vill förlora som närmar sig; man är på god väg att 

mista det man håller kärt. En framkallande faktor för att komma 

åt avlägsna minnen i vaket tillstånd, som för Proust med made- 

leinekakan och lindblomsteet 5 , verkar däremot förutsätta att de är 

just bortglömda som upplevelser (det rationella tänkandet har sin 

5 Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt – Swanns Värld (Stockholm: Albert 

Bonniers Förlag, 1993), sid 52–57. 

22 23

högborg i vakenheten). Annars skulle nog inte scenerna, dofterna, 

personerna och rumsbilderna kunna kapslas in i den lilla kakan 

tillsammans med koppen med kokat vatten och teblad, eller annan 

utlösande faktor för återerövringen av minnena. Men vad som 

sker efter det, när man har blivit medveten om vad som framkallade 

de specifika minnena, blir kanhända en slags urvattning av 

samma effekt då man lättare kan få tillgång till den igen. Upplevelsen 

är intakt i sin helhet men den har tappat ett par steg i styrka, 

om man kan räkna så, i åter-återupplevelsen när den så dyker upp 

igen. Man kan närmast framkalla minnet med hjälp av vad det nu 

är som behövs som kommer att utlösa detta igen, vilket man då är 

medveten om. Det finns kanske ingen större anledning att tro att 

rastlöshet, sorg, ångest, glädje och andra känslor upplevs på samma 

sätt i drömmen som när man är vaken däremot; i drömmen är möjligheterna 

för vad som kan ske uppbyggda på ett annat sätt. Det 

man kanske kan räkna med är väl då ombytligheten; det säkra är 

att det inte är säkert vad som kommer att ske. Om man kan lämna 

sorgen och rastlösheten till fördel för drömmen, vad kommer man 

då att kunna finna i den? En förhoppning är att man kan närma 

sig något gemensamt rotat genom drömmarna. Något som kan öka 

kommunikationen och samförståndet mellan oss; förhoppningen 

av att drömmen är så pass allmän att den kan föra oss närmare varandra, 

att vi delar den var vi än är. 

Under förutsättningen att objektivitet kan verka på det sättet 

att man kan lämna sig själv utanför subjektivt i en betraktelse av 

händelserna under drömmen, och senare efter den i kommunikationen 

om den, så kan det öppna en möjlighet för ett gemensamt 

tankemönster. Om det subjektiva lämnas hän totalt är samtliga 

beståndsdelar som kan innefattas i en sådan upplevelse i kommunikationen 

blottlagda i sin helhet för alla parter, pålarna för de inre 

synbilderna slås ner samfälligt. I en sådan utsikt skulle vi inte själva 

vara oskyldiga när vi drömmer längre, utan istället som släkte vara 

det. Vilket ett flertal genforskare antagligen skulle ge sitt bifall för, 

men kanske inte lika många historiker. Författaren Lasse Berg för 

fram synpunkten att människans skiljemärke inte är det obotligt 

onda mörkret inom oss, en åsikt som länge varit rådande och svår 

att bota i sig, utan att vårt kännetecken som art är just samarbete 

och empati; viljan att hjälpa varandra 6 . Våra så kallade egna upplevelser 

i drömmen kanske inte är så egna, utan istället tillräckligt 

lika i sin form för att kunna nå något gemensamt när de blandas 

med drömmen som verktyg; vi kanske kan nå varandra genom det 

okontrollerbara i drömmen. Men hur ska detta i sådana fall kunna 

kommuniceras? Med en objektivitet som är helt kommunicerbar 

till andra skulle en gemensam grund för tankar eventuellt vara 

möjlig; startpunkten är då densamma för alla genom lämnandet 

av subjektiviteten till förmån för objektiviteten. Platsen där man 

är sin egen har då till viss del förflyttats. Var man kommer ifrån lyser 

istället fram som en del av samtalet där terrängen för dialogen 

blivit mer samfälld. I den stunden finns det ett slags gemensamt 

6 ”Väskan, ett skinn eller nät av växtfibrer att transportera stora mängder föda i, är 

grunden för den nomadiserande samlargruppens välstånd. Den är därmed det redskap 

som mer än något annat gett oss vår mänsklighet. Delandet ger en enastående 

säkerhet. Alltid är det några utsända som hittar mat så det räcker till alla. / De 

som lyckades samarbeta hade en avsevärt större överlevnadschans än egoisterna. 

Genetiska anlag för givmildhet vidarebefordrades lättare genom generationerna än 

ett själviskt arv.” & ”Världens äldsta arkeologiska spår av krig, organiserat våld mellan 

grupper eller samhällen, är inte alls gamla sett i ett evolutionärt tidsperspektiv. 

/ Det finns helt enkelt ingenstans fynd som med någon säkerhet tyder på krig som 

ligger längre tillbaka i vår historia än 10 000 år. Ingen stor samling av människor som 

dödats samtidigt. / Inga befästningsvallar, inga inhägnade byar, inga lägerplatser där 

man lagt upp taggiga spår eller andra bröstvärn mot fienden. Den som vill hävda att 

kriget alltid funnits har en svår bevisbörda utan några handfasta fynd att hänvisa till.” 

Lasse Berg, Skymningssång i Kalahari (Stockholm: Ordfront, 2011), sid 26 & 108. 

24 25

uppnått underlag för det som sker i drömmarna. Denna möjlighet 

skulle stå i opposition till om verksamheten, eller konsekvensen, 

kan ses som samstämmig men att sätten att komma dit är olika; 

med start från skilda punkter är det ändå möjligt att nå samma 

mål. Kan vi då komplettera varandra istället för att uppleva ensamheten 

av att inte kunna förmedla våra tankar på en tillräcklig nivå? 

Kommunikationen får stå som nyckel, men utan tillgång till låset. 

Om man alltid ser efter larver i hallonen innan man ska till att 

äta dem så är man ständigt påmind om hur larverna ser ut, hur de 

rör sig, vad de väcker för känslor, samtidigt som man äter dem. 

Tanken att inte tänka på larverna kommer antagligen bara att göra 

att man tänker på dem desto mer, när man plockar bären från buskar 

bakom huset. Suggestionens förslag har nog mycket stor kraft 

över våra sinnen, en kraft som vi inte alltid skulle vilja ge den. Man 

kan ha drömmar där ens lemmar är löstagbara, även ens könsdelar. 

Det kan i drömmen vara en stor oordning i upplevelsen av vad som 

sker, utspätt med skamkänslor och känslan av att vilja gömma sig 

för någon, oklart vem. Man försöker desperat att hitta en person 

som kan fästa tillbaks kroppsdelarna, då det upplevs som att det är 

totalt ogenomförbart att kunna göra det själv. Försöker man sätta 

dit dem själv faller de bara av igen, paniken kryper stadigt fram, 

bekant och väldig. Den liknar en sådan förknippad med barndomens 

vilja att förstå hur saker kan vara när man blir äldre, hur man 

senare kan göra saker som då ter sig näst intill omöjliga. Kanske 

det i drömmen händer att man tror att försöket att fästa tillbaks 

lemmarna har lyckats, men att man när man blickar ner mot det 

nytillförda fästet istället ser en hög med jord. Krafsar man bort jorden 

finner man inte sin kroppsdel, utan istället långa vita maskar 

som nu sitter fast vid kroppen. De slingrar sig obönhörligt runt där 

något annat borde sitta. 

Bilderna i drömmarna är föreställningar, på sätt och vis inbillade 

upplevelser satta i andra situationer än då de upplevdes i vaket 

tillstånd. Som en slags bearbetning av det som upplevs då man 

är vaken, hur perifert eller obemärkt det än kan ha gått förbi; det 

som i drömmen bearbetas borde på något vis ha upplevts av personen 

som har drömmen. Då det är möjligt att se drömmarna i 

huvudet, de kan ibland vara väldigt detaljrika och ibland mindre, 

så kan man när man vaknar upp, eller är halvt vaken, ha uppfattningen 

av att det inte kommer att vara svårt alls att även senare 

komma ihåg dem i hela sin detaljriklighet. Man står då med ena 

foten fortsatt inuti dem och med den andra i det vakna tillståndet. 

Senare på dagen när man försöker komma ihåg dem igen blir det 

istället ett försök att återskapa någonting, bilderna är diffusare och 

det som var en tydlig, om än skugglik uppenbarelse, är nu borta 

för vad den var då. Däremot så infinner sig en känsla av att man 

visste hur händelserna gick till i drömmen, hur det såg ut och kändes 

då. Detaljerna var så tydliga och fanns där inom nära räckhåll. 

Den känslan dröjer sig lätt kvar, åtföljd av uppfattningen av att 

det någon gång kommer att vara möjligt att komma ihåg det tydligare 

igen. Till skillnad från minnen som återkallas från då man 

varit vaken, där man fysiskt byter miljö oftare än då man sover, så 

borde det vara mer komplicerat att veta vad som skulle kunna utlösa 

minnet av det upplevda i drömmen igen. Då man i drömmen 

befinner sig antingen i det undermedvetna i sömntillståndet, eller 

i tankarna i de intryck som utspelar sig runt en i det rummet vilket 

man sover i. Kanske är det också en slags undermedvetenhet, men 

en som möjligen blir lättare att komma ihåg då man kan vakna 

till helt kort nästan utan att komma ihåg det. Hur skulle det vara 

möjligt att göra en bild av vad som är en sann bild i drömmen, den 

drömda verkligheten; en bild som är sann mot föreställningen av 

vad som upplevs där? Det som av vissa upplevs som obevekligt för- 

26 27

skräckligt i en bild kan vid samma tillfälle av andra sägas vara det 

diametralt motsatta; det som i en bild av en dröm för någon kan 

ses som stöd till behandling av svårigheter, kan av andra ses som 

enbart en häst som rider på en äng. Var i kommunikationen om 

en bild kan vi mötas? 

Det som ges en benämning i ett samtal löper alltid risken att 

mista just det vilket berörs genom nämnandet av det; ibland kan 

det kanske underlätta att prata i cirklar kring själva syftet för att 

kunna närma sig det. Inre synbilder kan anses vara döda i sin helhet 

för samtliga utom en själv, men vi söker ändå dela dem mellan 

oss; önskan till kommunikation om dem är stor. Synbilderna 

är döda på det sättet att vi som personer inte på ett felfritt sätt kan 

överföra exakt det vi genomgått till andra såsom vi uppfattat det 

själva. En uppvisad bild av en dröm får stå som en form av en önskan 

till kommunikation. Åtskillnad får göras mellan vad vi vill säga 

med bilden och hur den tolkas av mottagaren. Upplevelsen av att 

prata om samma sak, en enighet, är nog lika sällsynt som en genuin 

konstupplevelse. Dessa upplevelser liknar en förälskelse, det blir 

svårt att tänka på annat än samtalet, eller konstverket, framför en. 

När vi samtalar om våra bilder från drömmarna blir det vi säger en 

i högre grad, eller lägre, tillgänglig vidarebefordran av det vi uppfattat 

i drömmarna. Vi har en upplevelse och förmedlar den senare 

vidare till någon annan vilken inte var med om den antaget egna 

upplevelsen. Om denna förmedling ska vara delbar, i riktning mot 

det komplett gemensamma, bygger det på förutsättningen av att 

det är en översättning som liknar den vid kopieringen av en bild. 

Med skillnaden att man inte har originalet som bas, utan istället 

två av kopiorna från en följd av många som jämförs, och då också 

förutsatt att bläcket eller andra omständigheter inte ändrar utseendet 

mellan dem. Kopiorna som grund för dialogen om drömmens 

bilder är lika. Originalet får istället stå som det gemensamma; en 

översättning som verkar utan brister. Om vi inte kan dela exakt 

vad det från början upplevda var för någon annan, kan man också 

se kommunikationen som en verklighet i sig; kommunikationen 

mellan oss är i alla olika fall en typ av gemensamhet. Det skulle då 

finnas både en enskild verklighet samtidigt som en i dialogen med 

andra. Kanske är det inte möjligt med en precis förståelse mellan 

oss, det vi då har är förbindelsen genom samtal. Att bevisa att vi 

finns som personer är nog ungefär lika möjligt som att samtala med 

gudomar, men det är ett trevligt antagande att vi är de vi tror vi är. 

Vi vill gärna föra ett samtal om det vi subjektivt sett i de inre 

synbilderna, men det kommer inte att ses som något nytt på samma 

sätt av andra, som det är nytt för en själv. Betraktelsen av det 

innehåller en annan subjektivitet. Det som då händer i nuet vilket 

är nytt kan vara lika undflyende som nuet självt; hur kan man väga 

något som finns lika mycket som det inte gör det? Som Walter 

Benjamin uttrycker det: 

28 29 

”Den sanna bilden av det förgångna flimrar bara förbi. Bara 

som en bild, som för ett ögonblick glimtar till och blottar sin 

innebörd för att aldrig mer visa sig, kan det förgångna uppfångas. 

’Sanningen skall inte undkomma oss’ – detta ord som 

härrör från Gottfrid Keller markerar exakt det ställe i historismens 

bild av världsförloppet där den historiska materialismen 

slår hål på den. Ty det är en bild av det förgångna som 

aldrig mer kan rekonstrueras, som hotar att försvinna med 

varje samtid som inte känner igen sig själv i den. (Det glada 

budskap som historikern med andan i halsen vill överbringa

till det förflutna kanske förklingar i tomma intet i samma 

ögonblick som det uttalas.)” 7 

Uttrycket i stundens hetta behandlar den hettan som finns under 

den tiden då det upplevs som att man går in i och är inuti ett annat 

stadium av medvetande. Ett annat medvetande än det man 

bar med sig in i den tidsrymden där hettan slår på, eller an. I det 

stadiet ser man nästan sig själv från utsidan, handlingar utförs som 

av ren instinkt. I stundens hetta såg jag inte vem det var som jag slog 

omkull när jag sprang, jag var bara tvungen att ta mig därifrån. Det 

upplevs som en tidsrymd med en annorlunda typ av beslutsfattning 

än vanligen; t.ex. att man fruktar så pass mycket för sitt liv så 

att även om man inte är säker på vem man skjuter, så skjuter man 

personen ändå. Det blir en slags irrationell version av självbevarelsedrift, 

en som dessutom antagligen är frampressad av andra. Eller 

som när man har bråttom att fatta ett beslut, tiden är på väg att 

rinna ut, men man har i stressen blivit blind för vad de olika valen 

för med sig. I stundens hetta låser sig tankarna, men man väljer 

likväl det ena eller det andra alternativet, till synes utan rationellt 

begrundande. Till skillnad från denna hetta i tiden får kylan stå 

för det mer genomtänkta och rationella beslutsfattandet, som i 

uttrycket: han hade ett kyligt sinnelag. Kylan används beskrivande 

om tiden liknande hettan, men med en annan innebörd. Som i uttrycket 

tiden hade frusit till is, vilket betyder att tiden stannat till 

vid någon tidpunkt och att platsen där det skett inte längre upplevs 

vara i nuet på samma sätt som tidigare. Vilka gemensamma drag i 

minnet bevaras och används senare i uttrycket att tiden frusit till? 

Det går på något vis att hålla med varandra om att tiden ibland 

frusit till på vissa platser, det fungerar som något kommunicerbart. 

Då bilden i drömmen får sin struktur ifrån upplevelserna som 

personen som drömmer har, med potentialen av att vara byggd utifrån 

allt som har inträffat, var som helst, fram till tillfället då bilden 

visas upp för någon annan, så kan det bli besvärligt att urskilja den 

subjektiva erfarenheten då den var utblandad redan från början. 

Kanske är det ansett subjektiva vid vilken som helst existerande 

punkt i tiden inte mer än en illusion, beroende på hur delad infor- 

mation och erfarenhet betraktas. Vi har ett pågående sökande efter 

varierande, skilda, händelser. Ett sökande som vi dagligen utför, 

vissa gånger medvetet och andra inte alls. Det eftersökta är ständigt 

närvarande, inom armens längd, berett att möta oss; det flimrar 

ständigt förbi. Följer man en järnväg på sommaren mot det som 

på sikt ser ut att bölja i värmen, så kommer det inte att göra det när 

man når platsen vilken man har betraktat i fjärran. Det böljande 

kommer att ha förflyttat sig längre fram. Men minnesbilden av hur 

det böljade i värmen över rälsen kan etsa sig fast i medvetandet. 

Även om man kan uppfatta härstamningen för en bild från dröm- 

marna så kommer den ändå att delvis vara skild från bilderna vilka 

utgör nuet. Det som alstras i nuet är vid varje tillfälle nytt rent sub- 

jektivt, men av andra kommer det antagligen inte att upplevas på 

samma sätt. Finns det en skillnad i kommunikationen om bilder 

där ursprunget för dem antingen kan vara från det vakna tillståndet 

eller det sovande? Det upplevt arkaiska i seende skulle kunna vara 

en nyckel till ökad förståelse för något mer gemensamt i upplevel- 

ser och i kommunikation. Via uttryck som många har gemensamt 

att tycka om, något som närmast verkar rotat i våra gener. Det visar 

sig som väldigt ursprungliga bilder, nedärvda över lång tid, en slags 

betraktelser som sker närmast automatiskt. Ögonen söker sig till 

dem och stannar där. För att anses vara arkaiskt bör nog känslan 

7 Walter Benjamin, översättning: Carl-Henning Wijkmark, Benjamin, Bild och dialektik 

(Stockholm: Brutus Östlings Bokförlag, Symposium AB, 1991), sid 179. 

30 31

ilderna framkallar vara igenkännbar för alla oavsett var. Att stirra 

in i en eld är en sådan upplevelse, många uppfattar det närmast 

förföriskt. Ögonen säkrar blicken i lågorna, det är oerhört tilldragande 

att se in i elden. Bilden ekar till oss genom tusentals år och 

man har svårt att slita blicken från den. 

Om rumsbilder och vad de kan innehålla. 

Man kommer vid någon tidpunkt vid flykten in i drömmen 

att vilja lämna den. Det motsatta till de inre synbilderna kan man 

kanske finna i det väldigt handfasta, det palperbara. I känseln som 

sinne. Det kan vara automatiskt igenkännbart för många, för handen, 

men också svårt att förklara varför det skulle vara så. Intrycket 

i betraktelser ändras nog om det man ser är väldigt palperbart, att 

det inbjuder till att ta på, eller har arbetats mycket med innan det 

visas upp. Ibland upplever man skillnaden utan att ögat fysiskt 

kan registrera det, men igenkännbarheten i minnet från händerna 

gör att man kan se det likväl. I min utställning Investigating spatial 

features through a linear ritual 8 utgjorde en del av installationen ett 

noggrant tvättande av alla väggar och golv i galleriet. Eftersom galleriets 

inredning aldrig har färdigställts fanns det på väggarna flertalet 

skisser och annat kladd kvar från byggnationen. Det är kanske 

inte särskilt inbjudande att städa lokalen då väggarna är byggda av 

större tegelstenar med murbruket rinnande ut emellan dem och 

golvet i oputsad betong, båda med väldigt skrovliga ytor som lätt 

förstör städutrustningen, särskilt tvättsvampar och trasor. Det visade 

sig att även de som varit i galleriet många gånger tidigare inte 

riktigt märkte ingreppet med städningen, men att de när det påpekades 

sa att de tyckte att atmosfären hade känts väldigt annorlunda 

i galleriet utan att de hade vetat vad det berodde på. 

Om man tar isär saker för att försöka upptäcka något och få en 

klarare vy, så kan det när det är isärtaget och delarna är lagda bredvid 

varandra på något vis vara lättare att greppa systemet som de 

kombineras ihop till. Metoden kan också förse en med nya tankar 

om konstruktion av andra saker, man ges en inblick i hur saker 

kan fungera tillsammans, en logik som innan var gömd för handen. 

Man kan också få ökad förståelse för föremål genom att se hur 

de tillverkas, som i massproduceringen av souvenirer i Mombasa, 

i utkanten av staden. Där görs traditionella, symboliskt laddade 

artefakter, vilka simplifierats och berövats sitt ursprungliga ändamål. 

De tillverkas i nummerlösa kopior som utan själ och utan 

maskinell hjälp, av hantverkare sittande i hyddor i stora områden 

liknande ett förfallet bostadsområde, bara utan sovplatser och lite 

mer städade. Området innehåller material, verktyg och arbetsytor 

optimerade för att tillverka så många föremål som möjligt per dag. 

En reproduktion associerad med det tekniska men här utgjord av 

handkraft. Det är en större behållning att gå runt och se spåren av 

tillverkningen; träflis, sågkobbar, vässade verktyg, halvfärdiga föremål 

staplade i högar likt frukt eller grönsaker, än att se det färdiga 

resultatet. En möjlig aura 9 för objekten sitter i sådana fall i allting 

runt dem i tillverkningsprocessen; produktionen i sin helhet sedd 

som en enhet, men definitivt inte i dem. Möjligtvis i resan eller 

minnet de kommer att representera senare, men inte i dem själva 

som föremål direkt efter tillverkningen. I föreställningen av hur det 

känns eller upplevs när man håller två eller fler batterier i handen 

8 Investigating spatial features through a linear ritual (Lissabon: Lumiar Cité, 2011). 

Se bilder sid 62–71. 

9 ”... den unika uppenbarelsen av en avlägsenhet, den må vara hur nära inpå oss 

som helst.” Walter Benjamin, översättning: Carl-Henning Wijkmark, Benjamin, Bild 

och dialektik (Stockholm: Brutus Östlings Bokförlag, Symposium AB, 1991), sid 66. 

32 33

och låter dem slå mot varandra, ett väldigt dovt dämpat ljud upplevs, 

så sitter den möjliga auran i känslan av att ta på dem. Känslan 

av distans, hur nära inpå en som helst, finns i minnet detta framkallar 

uppfattat genom händerna. Känslan går antagligen inte att 

placera i minnet men handen känner till den. Det är väldigt tillfredsställande 

på något vis, liknade hur det känns den sekunden 

när man äntligen kan lägga sig ner för att sova och sträcker ut sig 

avslappnat efter en alldeles för lång dag. Det är väldigt värdefulla 

och få sekunder då det sker, det går snabbt över. Sen är det bara att 

vänta tills det sker igen nästa dag eller ännu senare, för det sker nog 

inte varje dag på samma sätt och det inträffar nog framförallt när 

man har ett eget boende där man kan känna sig trygg. 

Även om en mörkare version av en aura i ett rum inte upplevs 

gastkramande, nästan så att man måste lämna rummet direkt och 

känner sig illamående, så kan mörkret upplevas som ett sällsamt 

minne vilket sipprar långsamt ner längs ryggraden och gör sig påmint 

som något man hade hoppats slippa uppleva igen. Det behöver 

inte betyda att det är ett minne som är uppenbart hur det 

återberättas i bilder, ljud och dofter. Utan mer likt något halvt 

glömt men aldrig försvunnet, nästan på gränsen till otydligt om 

det kommer från en dröm eller om det har upplevts i vaket tillstånd. 

I vilket fall som helst finns minnet nu där i dig, och du vill 

inte uppleva den sakta krypande känslan av att någonting inte står 

rätt till när du vistas i rummet. Rummen får antagligen en sådan 

aura delvis från de handlingar som personerna som vistas, eller har 

vistats i det, utför (men även från omständigheterna runt när det 

byggdes eller skapades). Dess invånare eller annars kvardröjande 

gestalter kan likt kuggar inuti en klocka befinna sig i en aktiv cykel, 

en rundgång, eller så kan de vara totalt stillastående. De kan 

vara aktiva i sin egen funktion eller som en del i ett sammanhang, 

ibland är det ett stillastående stampande och ibland en frenetisk 

aktivitet. Detta oavsett vilket av dem som är produktivt för sammanhanget 

eller för personen i fråga, som nu också vistas i rummet, 

det sker samtidigt i rummet. Tillfälligheten och olika viljor arbetar 

nog tillsammans i skapandet av en aura i ett rum. Men likt ett 

av de engelska orden för vistande människor eller boende, dweller, 

som kommer från det äldre dwellan, viket ursprungligen betydde 

att leda någon vilse eller att gå vilse, så kan ett rum antagligen ha 

den förmågan också i ett samarbete med dem som vistas där. Det 

finns sorgligt nog fall där man kan fastna i en del av en tanke eller 

sinnestämning som man sedan inte kan ta sig ur. Ett komplett 

fängelse för medvetandet. Detta fängelse kan nog tyvärr rummen 

hjälpa till att upprätta. 

Likt ett svärd har sin egg, men också en plattare sida vilken man 

kan använda för att slå mot någon utan att skära dem, så har på sam- 

ma sätt en pistol funktionen att skjuta kulor men också möjligheten 

att helt enkelt slås mot något. I en situation där någon ska avrättas med 

en pistol och är bunden, så skulle man kunna fördröja avrättningen 

en stund om man först slår den dömde med pistolen så att det fastnar 

skinn, blod, muskulatur, hår och annat i vapnets mekanismer. 

Om detta sedan torkar in tillräckligt mycket så att den inte kan avfyras 

längre, förutsatt att personen inte dör redan av slagen, så måste 

den först rengöras innan själva avrättningen kan ske. Att samma sak 

skulle kunna ske i en liknande situation där ett svärd istället skulle 

användas av bödeln verkar mer osannolikt, även om det kanske är 

möjligt. Det skulle behöva fastna såpass mycket torkade delar från 

den dömde på den slöare sidan av svärdet att det kanske inte skulle 

vara särskilt mycket kvar av personen för att svärdet skulle bli slött. 

Om man bankar råa köttbitar mot en vägg (det måste vara mot 

ett väggmaterial som suger åt sig fukt, som betong) tills delarna är 

34 35

såpass små att det inte längre med händerna går att slå dem mot 

väggen längre. Då får man smeta in de sista köttresterna lite som 

när man tvättar ett bord med en disktrasa, bara det att effekten blir 

omvänd. Detta skulle göra att aktionen finns sparad i väggen när 

köttet torkar in, den fastnar då istället i rummet för på ett objekt. 

Men i både fallet med avrättningen som i fallet med köttbankandet 

så påverkar det nog rummets aura; både stämningar, händelser, och 

fysisk interaktion med rummet kan lämna avtryck i dess skimmer. 

I rummet med det intorkade köttet i väggarna fanns ett burspråk 

liknande ett man kan ha suttit i som liten, när man väntade 

på att få säga sitt avsked på morgonen till dem som lämnade av 

en på daghemmet. Avskedet som skedde där använde man som 

skydd mot eventuella problem som kunde uppstå under resten av 

dagen, eller tills det att man var bortkollrad av uppgifter från personalen. 

Om man senare, efter det att den som lämnat en hade 

försvunnit, följde en stig som då ledde så långt bort som man var 

tillåten att maximalt gå under dagen, kom man till en sportplan. 

Det här var när man var så liten att det fortfarande var oklart vilken 

sport man utövade, men planen hade en korg högt upp på en 

pelare. Ingen träffade dock någonsin korgen med bollen då den 

satt för högt upp. Bredvid planen fanns det en stenkulle, upplevd 

som ett berg då, med en gles dunge där man kunde äta myror av 

två olika sorter. De röd-svarta myrorna hade en mer syrlig smak än 

de mer salta svarta. Rummet med burspråket som liknade det från 

rummet med intorkat kött i väggarna var där man hade vila efter 

maten, men det var också där var man fick höra att när frågorna 

är till ända så är huvudet fullt. Men eftersom ens daghemsfröken 

log lite grand när hon påstod detta så verkade det inte stämma; 

hon förklarade i alla fall inte när det åter igen var tomt. Att sitta 

i burspråket i rummet med det intorkade köttet nu är som att slå 

sig själv av misstag alldeles för hårt med en hammare, syftet är inte 

att skapa brännande smärta utan snarare att försöka åstadkomma 

något konstruktivt. Anledningen till att man är där, med en vän, 

är för att leta efter ett eget boende. Bara det att skillnaden mellan 

att ordna ett boende för sig själv och att slå sig själv på fingrarna 

kanske inte borde kännas likadant. Därför verkar det nödvändigt 

att ha varit i en lägenhet och bildat sig en uppfattning om auran i 

den, innan man gör sig beredd att vistas där som om det är ens egna 

rumsbilder vilka man befinner sig i. 

Nu satt man där i burspråket och kände sig dämpad och håglös 

på det sättet som när det känns som om små knivar dansar 

runt under huden och vill pressa en till att gå därifrån. En otålig 

känsla, en sinnesförnimmelse delad i jämn proportion mellan en 

väldig trötthet och långsamhet, tillsammans med en slags omedveten 

vilja av att inte kunna bestämma sig för vad man ska göra. 

De två stämningarna inombords skar sig, med håglösheten som 

utslag. För att bygga rummet med det intorkade köttet har man 

tagit delar av skogen för träet, och delar av grottor för stenarna i 

grunden för det. Som det mystiska som uppehåller sig i skogen, likt 

under agent Coopers jakt efter den svarta grindstugans invånare i 

serien Twin Peaks 10 , hade kanske nu detta gåtfulla något flyttats in 

i rummet då träden huggits ner och byggts upp som stomme för 

huset. För det var inte där man bodde, i skogen, det var i ett hus 

av trä byggt av skogen. Med en grund av sten hämtat från grottorna 

och senare täckt med färg. I serien är karaktärerna väldigt 

fängslande och fungerar i en fin symmetri som symbios med den 

mörka stämningen, vilken hela tiden namnlös, eller delvis namn- 

10 David Lynch, Mark Frost, Twin Peaks TV series, Definitive Gold box edition, (Los 

Angeles: Twin Peaks Productions, 2007), Dvd. 

36 37

given och svårdefinierad, vilar i bakgrunden. Detta kompletteras 

med en välavvägd känsla för slapstickhumor 11 och en stor glädje i 

kaffe och paj. Det visar sig att den här fruktan som invånarna i byn 

har för något som vistas i skogarna är berättigad. Men det bär väldigt 

få personer vittne om, de som överlevde tragedierna i serien. I 

det sista avsnittet, i den sista scenen, blir huvudpersonen Cooper 

till slut själv besatt av ondskan som han hela tiden har försökt sätta 

stopp för. Han blir för andra något vilande i rummen han vistas i, 

till synes sig själv som vanligt, men nu något ont som kommer att 

bryta ut och skapa smärta; en potentiell zon i rumsbilden vilken 

inte är vad man kan tro. Han har blivit antagonisten han jagade, 

ett vandrande olyckligt slut för serien. 

Delar av rum kan också vara döda zoner, volymer som på något 

vis känns okontrollerbart rastlösa men samtidigt lika stilla som vid 

en grav eller i en krypta. Om känslan liknar den vid en grav så kan 

det innebära att det som ses som något dött i zonen, något som 

lagts till vila, kanske inte ägnas särskilt mycket tanke längre. Förutom 

vid särskilda tillfällen, som årsjubileet för något. Är det inget 

som påminner en särskilt om det, ägnas det inte mycket tanke. Blir 

man påmind om det däremot så känner man nog en hel del melankoli 

angående det. Detta med anledning av ett medvetet val av försök 

till glömska, eller ett faktiskt fungerande utfört avslut där man 

kunnat gå vidare. Zonerna kan också omedvetet skapas utifrån 

ointresse för vad som där vistas, resultatet är detsamma. Dammet 

som samlas i en sådan här zon kan lätt bli mer än på andra platser 

i rummet. Om det istället upplevs som en krypta gäller delvis 

samma saker, samt med tillägget av att det ligger mer utav någon 

slags stillsam dyrkan över zonen. Det vilar något ofärdigt över den 

då den fortsatt används i ritualer som på något vis är gemensamma, 

likt de utförda i en krypta för särskilda helgon. Det kanske här inte 

känns lika privat som vid besökandet av en gravsten. De här döda 

zonerna är en del av de rumsbildningar vilka alltid är nära dig varje 

dag, som passeras utan närmare eftertanke med hjälp av invanda 

mönster. Men de används sällan särskilt mycket, de är utanför användarfokus. 

De här zonerna samlar på sig olika saker, som damm, 

föremål som inte rör sig lätt av sig självt och bortglömda minnen. 

Möblerna i dem har gärna stått där lite längre än övrig inredning i 

rummet. De är gärna en slags kapsel för att bevara något som varit 

en del av oss, men som just nu inte behöver vår direkta närvaro. 

Även om man städar en sådan här zon så tänker man inte särskilt 

mycket på hur sakerna står i den, de lyfts och ställs tillbaks på 

samma vis som innan städningen. De har en inbördes självklarhet 

med sina positioner jämte varandra. Man behöver inte ägna någon 

vidare tanke på placeringen, den förefaller vara naturlig. Samtalet i 

den oktogonformade bersån hade efter en tid gjort sig en liknande 

naturlig plats i medvetandet på de samtalande; en numera död zon 

som ibland gjorde sig ihågkommen och som antagligen kommer 

att bo där tillsvidare, tills döden. 

Om det vi saknar. 

För en utomstående betraktare av samtalet blir det kanske en annan 

sort av död zon dock. En av många vilka man ser på avstånd 

11 Termen slapstick, med ursprung från Commedia dell’arte, kommer antagligen ifrån 

användandet av en anordning som i sin enklaste form består av två tunna plankor 

som i ena änden är hopsatta. Hopsättningen används som handtag för att dölja 

detta och när man slår någon eller något med denna anordning skapas ett högt ljud 

då plankorna träffar varandra, med effekten av att slaget låter hårdare än vad det egent- 

ligen är. Det fungerar lite som motsatsen till att slå någon med en strumpa innehållande 

en tvål, det låter då inte mycket alls men kan åsamka stor invärtes skada. 

38 39

i det offentliga men inte är delaktig i. Man ser den i ett ögonblick 

och tänker oftast inte mer på den. Men för de som hade samtalet, 

kan det bli ett minne som sätter sig benhårt i medvetandet. Rumsbilderna 

vid bensinmacken och landvägen ser på dagen väldigt annorlunda 

ut. De rum som uppenbarar sig på natten när de lyses 

upp, antingen av en naturlig källa som månen eller stjärnorna, eller 

av en artificiell som gatlamporna, är inte synliga på dagen i samma 

definierade volym. Men de är i alla andra fysiska aspekter där även 

på dagen, då de delar rumsbilderna med andra delar av omgivningen 

som när mörkret kommer inte är lika synliga. Där han tillslut 

hade lämnat honom för gott var rummet täckt av blommor, dimman 

hade skingrats. Ute var det halvt molnigt, de ovala portalerna 

av ljus var borta. Det som fanns nu var en önskan om accepterande 

av det obegripliga. Det som samtidigt varit en halshuggning och en 

början var nu närmast tillbaka till tiden innan bortgången av ens 

vän, bara med en extra tyngd lagd på hjärtat. Men vi har fortsatt 

dagen, man kan på olika sätt konstruera rum inuti rum eller ändra 

deras utseende och framställning med hjälp av ljus. Under natten 

kommer man nog alltid att gå dit man inte vill. Det får vara ett 

fortsatt letande efter döden på obestämd tid för att försöka förstå 

den bättre, så att man senare förhoppningsvis bättre kan ta emot 

buden om den när de kommer. Det som finns nu, som inte finns 

framför oss i tiden, kommer vi att sakna det? 

Angående bedömandet av det 

utställdas värde genom undersökandet av 

vad det utställda kan kommunicera. 

Vad upplevs som en bra eller en dålig utställning i stunden man 

ser den jämfört med hur den återkommer senare i minnet? Senare 

på det viset att man inte längre befinner sig på platsen där den visas. 

För att kunna kalla någonting bra under en dialog så kan det 

underlätta om man kan enas om vad man anser syftet vara, som det 

i sin tur har antagits vara bra för; en utställning som kallas bra utan 

att det har presenterats ett sammanhang, eller en form, för i vilket 

eller vilka den rör sig inom som den skulle vara bra för är antagligen 

lika bra som dålig då den i sådana fall skulle stå helt separerad 

från allting som inte är just den själv. Ett sådant påstående utan någon 

förklaring innefattar alltså även att det utställda är totalt unikt, 

utan like någon annanstans. Man kan ställa en variant av frågan; 

varför är det en bra eller en dålig utställning i sammanhanget man 

tror sig läsa av där den verkar inom? Om svaret inte finns i ord men 

som en förnimmelse, kan det i sin tur betyda att det kanske inte 

går att helt formulera ett svar som upplevs tillräckligt, trots att det 

kan finnas en definitivt upplevd känning närvarande som då lämnas 

outtalad. Vilket blir ett svar utan ett verbalt svar, men likväl ett 

svar. Denna svårgripbara definiering av värde eller det uttryckta 

kan uppfattas som en kvalitet eller beskaffenhet i sig. Men den 

mynnar ut ifrån den tillgängliga informationen där utställningen 

visas, oavsett vad det är eller i en kombination av förutsättningarna 

för det. Den kan ha sitt underlag i visningsrummet, det fysiska eller 

det mentala. I verken eller det presenterade. I sammanhanget, som 

i sin tur uppfattas i olika nivåer av informationsflöde och kom- 

40 41

munikation. I samklangen mellan volymen av det utställda och 

rumsbilden, ytorna, innehållet vi läser av i de olika förmedlande 

elementen. Samt i placeringen av verken och dess pågående dialog 

mellan sina döda och levande aktörer. Det kan även vara med rent 

ointresse för det visade som man kommer med påståendet att man 

inte vet varför man tycker vad man tycker om det, men ändå anser 

sig tycka det. Ett ställningstagande som i en dialog inte tillför någon 

information överhuvudtaget förutom just orden bra eller dåligt. 

Dessa ord har då en total avsaknad av värde för alla utom för 

en själv i en direkt betydelse (om det nu är möjligt subjektivt). Ett 

sådant ställningstagande kan fungera som en aning av ett värde eller 

information i kommunikationen, beroende på hur den sociala 

situationen är mellan parterna i dialogen; vi kommunicerar olika 

saker med olika personer. 

Det är åtskilliga olika åsikter och avsikter som kan inrymmas 

i påståendet att någonting är bra eller dåligt, man kan mena att 

utställningen kommer att vara ett aktivt avsnitt av en strömning 

vilken man har stor tilltro till inom konsten. En tendens man uppfattar 

som en passande form, eller del, av en utveckling eller påbyggnad 

av det vilket tidigare har skett. Att den uppfattas angelägen 

på det sättet att man vill dela med sig av det man anser sig 

ha upplevt i förhoppningen att det också kan komma att vara utvecklande 

för andra på samma vis som för en själv. Sett ur ett historieskrivande 

perspektiv är det kanske orimligt att göra ett sådant 

påstående (likt historikern med andan i halsen 12 ). Historia skrivs 

inte i nuet utan i efterhand, då det kan anses finnas mätbara värden 

och oftast en uttalad vinnare och en förlorare. Det är sällsynt 

att man enas om att de olika parterna alla är vinnare eller förlorare, 

men samtidigt måste åsikter testas för att kunna fungera och senare 

kanske bli till historia. Historien skrivs ner efter det att händelserna 

anses avslutade, eller i etapper om händelserna är långt pågående, 

av någon som man i nuet inte kan veta vem det är. Men det finns 

en rådande diskussion om kvalitet, nästan en slags samtida kanon 

i nuet. Ett slags gemensamt ställningstagande som är under konstant 

omformulering. Den innefattar även det som inte händer i 

nutiden, den nedskrivna historien omformuleras samtidigt. Det är 

en slags rådande uppfattning om kvalité som skiftar, en etymologiskt 

märklig situation i förhållande till ursprunget av verken. Anledningarna 

till att framställa en utställning kan i sig självt i sin tur 

röra vid helt andra områden, lika många som antalet utställningar. 

Gemensamt för de olika arenorna där utställningar blir till kan vara 

att de kommer till med sin start i en tanke. Vilket senare blir ett beslut 

att det tänkta ska ske i någon form, varvid olika formuleringar 

tar vid. Formuleringarna runt produktionen kommer sen till ett 

slags stopp när utställningen visas för en publik, där en annorlunda 

kommunikation än den vid produktionen tar vid. 

Tankar är, på sätt och vis, i all sin enkelhet döda för alla utom 

en själv, för att hårddra den kommunicerbara aspekten av dem. 

Likväl försöker vi förmedla dem sinsemellan, det finns en enorm 

vilja till kommunikation. De är döda på samma sätt som att vi 

inte i ett oklanderligt sken, som personer, kan förmedla precis vad 

vi upplever till någon annan på det sättet som vi har upplevt det 

själva. En förmedlad tanke kan räknas som en slags gestaltning av 

en vilja till kommunikation; det vi försöker kommunicera och det 

som uppfattas av mottagaren som sänder det tillbaka i dialogen. Vi 

kan utgå ifrån att vi förmedlar vår förstahandsinformation i form 

12 ”(Det glada budskap som historikern med andan i halsen vill överbringa till det för- 

flutna kanske förklingar i tomma intet i samma ögonblick som det uttalas)” Walter 

Benjamin, översättning: Carl-Henning Wijkmark, Benjamin, Bild och dialektik (Stockholm: 

Brutus Östlings Bokförlag, Symposium AB, 1991), sid 179. 

42 43

av andrahandsinformation efter bästa förmåga. När man pratar i 

termer som bra eller dåligt kan det också innebära att vi menar en 

mer eller mindre åtkomlig gestaltning av det ursprungligen upplevda 

sinnesuttrycket, eller sinnesstämningen. Det kan även innebära 

att det upplevda sinneuttrycket, hur åtkomligt det än är, inte 

upplevs intressant i sin gestaltning, eller att det gör det. Någonting 

har upplevts, som sedan uttryckts i ett medium och senare i något 

sammanhang visats för en person annan än den som gestaltade det 

upplevda. Vad man dömer som bra eller dåligt kan alltså antagligen 

inte vara annat än en bedömning av en slags andrahandsinformation 

angående det subjektivt ursprungligen upplevda, i bästa fall. 

Detta förutsätter i sin tur att det uttryckta är en direkt översättning 

av det upplevda, oavsett medium. En översättning som fungerar 

som sådan helt utan fel. Vad man dömer som bra eller dåligt 

är också hur tolkningen av erfarenheterna och kommunikationen 

fungerar som skett upp till det att gestaltningen blivit till, vilket vi 

gör subjektivt som betraktare. 

Kan man prata om kvaliteter som inte bara är subjektiva betraktelser 

utan istället gemensamma? Att någonting upplevs som bra 

eller dåligt behöver inte vara förbundet med ursprunget för det 

uttryckta, gestaltningen av det upplevda för den som uttalat det 

eller lämnat över det för andras beskådning. Vi kan inte återuppleva 

precis vad det ursprungligen upplevda var för en annan person. 

Utan det vi upplever i kommunikation med andra är en slags 

verklighet i sig, då det är något vi har etablerat gemensamt. Detta 

resulterar i kompromisser som gör det möjligt för oss att föra den 

här dialogen om vad vi upplever, en slags egen verklighet och en 

gemensam. Som sagt tidigare; många upplever det meditativt och 

vackert att titta rakt in i en sprakande eld, det är väldigt tilltalande 

att sitta ner och titta rakt in i en eld, ögonen låser sig i flammorna. 

Det är något som många kan enas om är en utmärkt och bra upplevelse. 

En slags gemensam betraktelse med avsaknad av flertalet 

kompromisser, en väldigt arkaisk upplevelse. Det kan verka märkligt 

att vi samtidigt som vi är totalt utlämnade åt oss själva inte kan 

dela tankarna med andra fullt ut. Vi är i ständig kontakt med beståndsdelar 

i omgivningen som vi inte påverkat själva alls; det finns 

ingen möjlighet till precis förståelse av vad vi upplever sinsemellan, 

det vi har är kommunikationen. Vi vill gärna ha en dialog om det 

vi subjektivt upplever och om våra uttalade gestaltningar. Gestaltningar 

vilka inte kan vara något nytt för andra som vi ser det själva, 

men som kan var något nytt subjektivt för en betraktare. Men det 

som då är nytt och sker i nuet är lika flyktigt som nuet självt; det 

finns inget sätt att i tid mäta nuet, nuet finns lika mycket som det 

inte finns. Att ta del av en dialog genom ett annat medium utan att 

ha varit närvarande där dialogen utspelade sig är då ett tredje led 

i informationsflödet. Redan gestaltningen i det första ledet tar sin 

form i erfarenheterna från den specifika personen som uttalat den. 

Med möjligheten att vara baserad på allt som har skett, överallt, 

fram till tidpunkten då gestaltningen är uttalad och överlämnad. 

Ändras gestaltningen så gäller det fram till tidpunkten vid ändring 

istället. Ju fler led av information som läggs till, desto svårare blir 

det att spåra eller skönja den subjektiva erfarenheten, eller tolkningen, 

som visas upp då den blandas ut. Men kanske är den typen 

av erfarenhet vid vilken som helst given tidpunkt inte mer än en 

då tillbliven illusion? Det beroende på vad gemensam information 

och erfarenhet kan räknas som, vem tillverkar alltså gestaltningen 

av vems upplevelse? 

Räcker inte kommunikationen till så är det precis det som sker, 

den räcker inte till. Men denna otillräcklighet kommer inte att 

upplevas på samma sätt av olika personer. Att det är otillräcklighet 

44 45

är även det en överenskommelse i kommunikationen. Under ett 

letande efter en fördelaktig symbios mellan det uttalade och det 

outtalade på ett subjektivt plan, men även på ett mer svårfångat 

gemensamt plan finner man nog ofta att själva letandet är vad man 

letade efter; som att uppnå en slags balans genom att inte göra det, 

där frågan är konstant under ändring. Det går kanske att prata om 

etapper med relativt öppna avslut. Avslut som upplevs som så för 

att kunna göra det möjligt att gå vidare. Men det kommer ändå 

att vara en öppen dörr för somliga och en stängd dörr för andra. 

En gemensam meningsbyggnad vars syfte är menat för utveckling 

inom ämnet, men som inte är överblickbar när den uttalas. Den 

utförs med en förhoppning baserad på en strävan att på något vis 

komma framåt. Vi letar efter skiftande, olika, företeelser, allting 

samtidigt som intet. Ibland aktivt och ibland inte, ständigt med 

närvaron av det som skulle kunna ske retligt inom räckhåll och 

redo att infångas. Allting som sker i det vi kallar nuet är på sätt och 

vis en del av ett samtida sammanhang. Det som har sparats och 

fortsatt visas upp är däremot inte alltid något som räknas till vad vi 

kallar kanon. Men det upplevs likväl i nuet och är därför också en 

del av samtiden. Att bli varse ett ursprung för en gestaltning är nog 

oftast separerat från det som tillverkas i nuet, det som skapas är alltid 

nytt rent subjektivt men kommer inte att upplevas så av andra. 

Om vi måste komma ihåg att ”kameran är en bärbar grav 13 ”, så bör 

vi kanske också komma ihåg att vi antingen var där när bilden togs 

med kameran, eller att vi inte var det. Hur kan man sätta ett värde 

på kommunikation i samband med utställningar? 

13 Robert Smithson, Händelser under en spegeleresa i Yucatan, i boken Minimalism 

och postminimalism, Skriftserien Kairos #10, redigerad av Sven-Olov Wallenstein 

(Raster förlag, 2005), sid 142. 

Förslag på vad en linjär ritual 

skulle kunna vara och dess potentiella 

förmåga till användning som metod i 

undersökandet av rumsbilder. 

Det som upplevs vackert av somliga kan samtidigt upplevas som 

motsatsen av andra; det som är ett banalt centralperspektiv i en 

bild kan samtidigt vara en vacker symmetri, sett i förhållande till 

betraktaren av en utställning. Det som sägs vara vackert yttrat i talad 

form, till skillnad från det som kan räknas som en upplevelse 

utan att tala, riskerar alltid att förlora precis det som omnämns genom 

nämnandet av det. I de stunderna byts silvret ut mot guld när 

man tiger 14 och kännedomen om att upplevelsen är över kan senare 

mätas i den stagnerande graden av exaltering efter kulmineringen. 

Varpå letandet efter nästa upplevelse tar vid. När ett bord sägs vara 

färdigbyggt så skiljer det sig från att säga att bordet är färdigt. Är 

det färdigt så kan det betyda att det är så förstört som det går, träet 

är uppeldat och det är bara aska kvar efter den hädanfärden. Bordets 

ursprungliga funktion är borttagen, men askan är där och 

funktionen blir förskjuten till en annan än tidigare. I det rummet 

man för tillfället befinner sig i är man i ständig kontakt med materia 

och utöver den även funktionerna som den innehåller. För 

att nå förbi ett ytlager av detta så måste ytterskiktet avlägsnas om 

innehållet bakom det ska kunna upplevas utan att lita till minnet 

eller andras förslag. Om det avlägsnas skulle det som mönster, eller 

metod, kunna kallas en undersökning av funktioner. Vad händer 

14 ”Tala är silver, tiga är guld. Hon var emellertid en förnöjsam människa, så hon fann 

silver fullt tillräckligt.” Carl Hammarén, Volter (Stockholm: LT, 1970). 

46 47

om man slänger den här pinnen rakt in i väggen, hur interagerar elementen 

i försöket? Det utförs med förhoppningen att senare omvandlas 

till ett kommunicerbart uttryck i en presentation. Vad som 

kan anses vara färdigt, en konstant, är att undersökningen av funktioner 

kommer att fortgå i en obestämd tidsrymd, vilket samtidigt 

gör den medvetet ofärdig. Det som avviker från ett vanemönster 

kommer att utsättas för test tills det kan inkluderas i mönstret. De 

rum där det inte finns spår av beslut, som sedan fysiskt agerats, räknas 

då som oupptäckta områden. Men likt nuet så skulle ett sådant 

oupptäckt område antagligen inte gå att ta fasta på, så fort det sker 

har det väl lämnat det stadiet? 

Min utställning Investigating spatial features through a linear ritual 

15 var delvis en fortsättning på ett tema som Thomas Mulcaire 

presenterat i den föregående utställningen i galleriet 16 . En komplett 

vändning av den ordinära typen av arbetsrelation mellan konstnär 

och arkitekt 17 . Men utöver valet att ta delar av en ursprunglig arkitektplan 

som i Mulcaires utställning, var här de omedvetna funktionerna 

i arkitekturen som skapats i rumsbilden av hantverkarna 

som byggt den till det stadiet den nu befinner sig även medräknade; 

effekterna som skapats i rumsbilden av att den inte är färdigbyggd 

enligt den ursprungliga planen, men att den samtidigt kan 

utge sig för att vara färdig som den är. Vilket i sådana fall skulle 

kunna ha sin grund i ett beslut härlett från den drivande kraften 

bakom galleriet, aktiva aktörer i produktion av utställningar och 

besökare. Vilka alla kan anses vara en del av en sådan överenskommelse. 

När är alltså någonting färdigt, och är det, ens om det kan 

anses vara det, av intresse? Om rumsbilden i sig flyttar fokus ifrån 

spörsmål presenterade i galleriet, utan att det är avsikten, så kan det 

vara en nackdel. Förstadiet innan en utställning för de två rummen 

pockade efter uppmärksamhet. Stadiet som galleriet, med sina två 

rum, befann sig i innan utställningen påminde om hur ett skelett 

ser ut när man lägger det på en myrstack för att ta hjälp av myrorna 

att avlägsna skinn, muskulatur, senor, märg, allting som inte är 

själva benkotorna. I ett sådant förlopp i myrstacken skulle skelettet 

här vara någonstans mitt uppe i den avlägsningsuträttning som 

myrorna utför; det fanns i galleriet alla de funktioner som är brukliga 

för det, utom just en färdigställd interiör. Antingen så hade 

galleriet blivit skinnflått, och kanske även fått naglarna utryckta, 

eller så föddes det sådant. Som entitet, eller snarare rum, blev valet 

att tillföra ett förslag på ett skinn, ett slags temporärt yttre (som då 

blir inverterat då man går in i det), en uppgift som rimmade bra 

med att utöver det även presentera förslag på vad som kan upplevas 

som något vilket utger sig för att innehålla både attribut av att vara 

något skulpturalt, och av att kunna vara ett handgripligt objekt 

med en tydlig funktion. 

15 Investigating spatial features through a linear ritual (Lissabon: Lumiar Cité, 2011). 

Se bilder sid 62–71. 

16 Thomas Mulcaire, Limites (Lissabon: Lumiar Cité, 2011). 

17 ”When Maumaus took up a newly built shopfront in the Alta de Lisboa precinct 

to use as an exhibition space, Marcos Corrales was commissioned to draw up an 

architectural project with the objective of giving an identity to the unfinished space. 

The plans were submitted but the building work has been on hold due to a complex 

set of financial and bureaucratic constraints. In the meantime, Maumaus initiated an 

exhibition program, which is now in its second year, and the raw space, which was 

named Lumiar Cité, has taken on an identity through this program. This identity how- 

ever remains ambiguous. Has the space become deliberately incomplete, displaying 

its underlying structure and thus allowing artists to intervene in the architecture 

according to their own tastes and needs? Or is it a project that remains suspended 

between its foundational elements and its final design due to structural factors? 

/ Thomas Mulcaire proposed the realisation of as many elements of the Corrales’ 

architectural project as his exhibition budget would allow. Thus far this has included 

completing a stone floor for the ground level gallery and a section of mouldable plywood 

wall for the upper level gallery.” Ibid. 

48 49

En pilbåge skjuter pilar, men vad som här liknade en pilbåge 

hade inte längre möjligheten att spänna strängen till den mån att 

funktionen var optimerad för önskemålet. Det gick att spänna 

de två mindre strängarna som blivit till av förankringen i mitten, 

men las pilarna an där skulle de inte ha skjutits många meter. Det 

fanns ingen rimlig centerpunkt där kraften kunde fokuseras 

utan att balansen vid avfyrandet hade blivit förkastlig. Verket 

hängde ner från en pyramid som var vänd ett halvt varv vertikalt 

och som hade sin bas i hela taket i det nedre rummet av galleriet. 

Ytorna i pyramiden hade färgerna gul, blå, röd och grön på var- 

sin sida och spetsen av pyramiden befann sig i korspunkten av de 

fyra linjer man fick då man drog linjer ifrån hörn till hörn med 

största möjliga avstånd mellan dem från golv till tak. En central 

punkt i rummet. Den hängande pyramiden åtföljdes i samma 

rum av en pyramid sedd rakt uppifrån, med samma färger, fäst i 

ett av fönstren mot gatan utanför. Pyramiden i fönstret hade även 

funktionen av att täcka över en större spricka i glaset, dess bas- 

platta var riktad ut mot gatan och dess spets in mot rummet. 

Övertäckningen av sprickan i glaset utgjorde ett av sju ingrepp 

i rumsbilden som tillsammans gav ett förslag på ett temporärt färdigställande 

av den. 

Det råa uttrycket som galleriet representerar skiljer sig från den 

ordinära vita kubens presentationsform. Som förutsatt att den 

fungerar optimalt, har fördelen av att utge sig för att vara så anonym 

som det möjligen går för att ge plats åt det presenterade, bereda 

rum åt någonting annat än sig själv. Vit färg på väggarna är ett 

kännetecken som av vana, följd och funktion fungerar på det viset 

i sammanhanget. Där ett utställningsrum som kan anses vara ofärdigt 

nog lätt bereder plats åt sig självt på ett mer tydligt vis, blir det 

då en annorlunda situation för presentation än den som återfinns 

i den vita kuben. Hur golvet bör se ut för att få en önskad effekt 

av anonymitet finns det många olika lösningar och varianter på. 

Den kanske mest effektiva lösningen för att behålla rumsbilden så 

obemärkt som möjligt, kanske också den vanligaste, är att använda 

en grå nyans på golvet. En nyans som inte riktigt är ljust grå men 

inte heller riktigt mörkt grå, om den dessutom subtilt drar åt något 

håll av blå, gul, grön eller röd spelar kanske mindre roll, men 

det kan sätta en viss prägel det med. Golvet i galleriet är grått, men 

med anledning av att det består av betong. Det har en väldigt tydlig 

textur, särskilt i betongkammar som likt sanddyner täcker över 

kablage för el. Även om anonymiteten blir viktig i en sådan typ av 

utställningsrum som en vit kub utgör, så får inte attraktiviteten i 

själva rummet försvinna helt heller; det bör nästan finnas en attraktivitet 

i det anonyma, en glimt av en gömd utsikt. Om sedd som 

en sås så måste den vara så välkomponerad men slät som möjligt, 

inga tuggbara bitar får vara kvar; en fungerande symbios av funktion 

och uttryck. 

Det dubbelbottnade uttrycket som gallerirummet hade i sitt förstadium 

innehöll en annan typ av attraktivitet. Det fanns en stor 

möjlighet att ingripa i rumsbilden på ett annat sätt än i den vita 

kuben; det är som en fälla där man fastnar i arkitektoniska frågeställningar 

när den utlöses. Man blir ett villebråd för arkitekturen 

som jägare och om man fångas blir man delvis dess ombud. Det 

är ett val att fångas men det är mer lockande här än i fallet med 

en vit kub. Valets möjlighet har minskat till den tvetydiga rums- 

bildens fördel. Oavsett om gallerirummet kunde anses vara med- 

vetet ofärdigt, eller om byggnationen fastnat i utvecklingsgången 

för färdigställning, så hade rummet ett tydligt fysiskt uttryck 

vilket det gick att lägga handen på, det såg ut som det gjorde. 

Detta lockade till ingrepp i rumsbilden genom dess irregularitet, 

50 51

den störde ett vanemönster. Valet att bryta ett mönster är tyd- 

ligare här än i den vita kuben, men gör man då avkall på något 

annat? De delarna som Mulcaire hade valt ut för en slags accentuering 

i rumsbilden, valda utifrån den ursprungliga arkitekt- 

planen 18 , är nu en del av den. Ingreppen han utförde i rummet 

genom beställning av hantverkares tjänster måste de som ställer 

ut efter honom ta ställning till på ett annat sätt än i förhållanden 

mellan konstnär och konstnär i en utställningsföljd där verken 

skickas tillbaka. Mulcaires utställda verk paketeras inte ihop för 

vidare resa, de är lika mycket fysiskt närvarande i hans utställning 

som i de följande. Hans roll i de fortsatta utställningarna, 

fram tills det att den ursprungliga arkitektplanen färdigställts, blir 

istället den av en slags verkställande arkitekt. Även om det går att 

se de utvalda delarna vilka han färdigställt som skulpturer. Utan 

tillgänglig information i galleriet om att de är hans skapelser så 

läser man dem antagligen inte som verk från en utställning, utan 

snarare som en påbörjad byggnation. Om man väljer att se dem 

som verk vilka har blivit kvar, i förhållande till sin egen utställning, 

blir det som att presentera sina egna verk inuti en annan utställning. 

Ett sammanhang som är frestande att adressera, även om det 

också går att undvika. 

Stengolvet med de traditionella vita stenarna som är vanliga i 

Lissabon är en komplett färdigställning av golvet i det nedre rummet, 

vilket antagligen inte kommer att läggas särskilt mycket 

tanke på 19 . Det ser redan ut att höra hemma där. Den vita ellipsformade 

pelaren och den vita L-formade väggen i det övre rummet 

står till skillnad från golvet mer för sig själva 20 . De är omgivna av 

de ofärdiga delarna i galleriet som väntar på att få bli som dem, 

det till synes ofärdiga krävde uppmärksamhet. Pelaren och den L- 

formade väggen skulle kunna ha setts som en del av ingreppen 

vilka jag utförde i galleriet, men var inte det. Istället för att ignorera 

dem och gå runt dem så var de inkorporerade i planen av 

ingrepp, utan att vara en del av den. De var redan utförda innan 

det som skedde sen. I stadiet utställningsrummen befann sig 

innan utställningen fanns det spår av beslut från hantverkarna 

vilka var synliga på ett tydligt sätt eftersom rummen inte färdig- 

ställts som planerat från början. Samma stadium återfann sig delvis 

efter utställningen 21 . Eftersom rummen kunde anses vara färdiga 

som de var så gav det effekten av att hantverkarna då kunde ses 

antingen som delaktiga i planerandet av arkitekturen, eller som 

en slags oavsiktliga arkitekter i skapandet av rumsbilden. Besluten 

de fattade under byggnationen, vilka antagligen inte var menade 

som färdiga lösningar för interiören, yttrade sig i ett uttryck som 

gav intrycket av att vara menat för att senare täckas över i ett mer 

polerat slutresultat, snarare än att fortsatt vara lämnat för åsyn. 

Avsikten med ingreppen i rumsbilden inom utställningens ramar 

syftade antingen till att accentuera hantverkarnas oavsiktliga uttryck, 

eller till att täcka över dem. Detta utfördes med förhoppningen 

av att ge ett förslag på en mer färdigställd rumsbild, en 

som inte kunde läsas lika tvetydigt som innan. Det som skedde 

innan och under ingreppen i rumsbilden kan liknas vid en slags 

18 Marcos Corrales, Lumiar Cité – Maumaus Exhibition Space (Lissabon: 2008). 

19 Thomas Mulcaire, Limites (Lissabon: Lumiar Cité, 2011). 

20 Ibid. 

21 Med undantag för ett av ingreppen som gjordes, övermålandet av en vit ruta i 

taket i det övre rummet i galleriet. Ingreppet utfördes med förhoppningen om att det 

inte skulle vara uppenbart synligt i efterhand. Övermålningen i Trompe l’oeil teknik 

är utförd tillsammans med Joana Pereira. 

52 53

linjär ritual 22 . En ritual som då genomfördes med förhoppningen 

om att mynna ut i en gynnsam situation för presentation av andra 

verk än just detta. Den var linjär av den orsaken av att den inte 

var menad att utföras på samma vis, på samma plats, mer än den 

gången då det skedde. Men den innehöll samtidigt likheter med 

en fastställd ritual, då besluten för vad som behövde ändras eller 

utföras inte helt och hållet bara var beslut. Det var något som även 

skedde efter en slags automatiska tankar. Besluten var då inte fattade 

i stunden utan snarare av en sammanslagning av händelser som 

skett tidigare, utan något stort mått av vetande om varför besluten 

togs som de gjordes, men att de likväl skulle fattas just så och inte 

på något annat vis. 

Dessa beslut bär på det sättet likheter med döda metaforer; de 

har kommit till en punkt där färre ord ger samma betydelse som 

en ursprunglig längre version, efter en outtalad överenskommelse 

som utvecklats genom användande av metaforen, kommunicering 

av den. Metaforen har försvunnit men har samtidigt kvar sitt innehåll 

i det vedertagna uttryck det har omvandlats till. Såsom papperskorgen 

i datorn inte innehåller så överdrivet många papper 

liknande de som vi skriver på med penna, och den heller inte är 

särskilt rund, rent tredimensionellt, som den vi har under skrivbordet, 

så får besluten delvis tas på ett liknande sätt. De två olika papperskorgarna 

har en gemensam funktion likaväl som de olika typerna 

av beslut har det. Besluten upplevs på något vis som fattade i 

olika tidsformer; de har sitt ursprung i separerade tidsrymder men 

inom samma person. Sett från ett utomstående perspektiv upplevs 

de olika versionerna av beslut, som sedan gestaltats i ett uttryck, 

antagligen utan skillnad däremot. Oavsett om det är en subjektiv 

försoning som skett inom personen, mellan besluten, eller ingetdera. 

Det som presenteras i galleriet är där för beskådning som en 

egen entitet. Men spår av beslut, som sedan utförts fysiskt, med eller 

utan en tydlig avsändare, finns nog alltid i vilket upptäckt rum 

som helst. Skulle motpolen vara möjlig och greppbar? Syftet med 

ett beslut som fysiskt påverkar en rumsbild är ofta att kommunicera 

något till en annan person, men inte alltid. Däremot finns nog 

spåren kvar i rummet i båda fallen. 

Genom utförandet av en linjär ritual kanske man dessutom kan 

närma sig någon slags lindring av upplevelsen av att vara fängslad i 

sitt eget förstånd. I de fallen där det fortfarande kan kallas ett förstånd, 

då det vistas i samma fysiska gestalt vilken man är van vid, 

och det fortsatt finns delar av förståndet som är aktivt. Personen 

man känner som sig självt, den person som man refererar till när 

man tänker jag, skymtar ibland förbi i en vag och något dimmig 

modd av bilder som då är det som är det vakna tillståndet. För att 

sedan bege sig annorstädes igen. Det upplevs mer som att följa en 

halvt om halvt igenkännbar föreställning, som på ett märkligt vis 

kommer inifrån huvudet, än det vakna tillståndet vi vanligen upplever. 

Även spegeln visar en något främmande person, vilken rör 

sig efter minsta ryck som man själv gör på andra sidan. Bara det 

att det inte är helt och hållet samma person som ser tillbaka vilken 

vanligen gör det. Man får stå där och undra var ens spegelbild har 

tagit vägen, varför den inte är komplett och i ordning; var bilden 

av en själv har gömt sig. Det går dock inte att stå där och fundera 

särskilt länge. Den omtöcknade, sakta och orkeslösa delen i kroppen 

matchas i lika mån av en rastlöshet som står helt ur proportion 

22 Ordet ritual används kanske i första hand inom religion, med betydelsen av att 

vara en stadgad eller hävdvunnen ordning för förrättning i religiös eller kyrklig ceremoni 

som utförs enligt sådan ordning. En allmännare betydelse skulle kunna mena 

att en ritual är en fast ordning, en bestämd form, som hålls i sinnet vid vissa återkommande 

tillfällen eller situationer, som av vana. 

54 55

till den fysiska möjligheten till rörelse. Trots orkeslösheten finns 

det ändå ett inre tvång att röra sig nästan hela tiden. Medvetandet 

och kroppen är då inte i fas. Att försöka läsa ens en hel sida i en bok 

är mer eller mindre som att försöka trä ett rep genom ett nålsöga; 

repet skulle kunna likna en tråd, men uppfattningen av proportionerna 

i förhållande till dess funktion är satta ur spel. Orden i boken 

verkar inte passa ihop med varandra längre, men viljan att uppfatta 

dem är nog så stark. Det hela mynnar ut i en väldigt märklig 

frustration; en av att vara fängslad i sitt eget förstånd och inte ens 

kunna läsa en hel sida i en bok även när man försöker sitt yppersta. 

Att företa sig ett sökande med ett utstakat ändamål är då likaledes 

inte alls lätt. Vad som däremot existerar i modden vilken är ens dag 

är trots det ett slags sökande, eller uppdrag, som kan liknas vid något 

som gör sig påmint längst bak i huvudet som något bekant, men som 

inte helt kan placeras. En expedition som är väldigt tydlig i hur den 

bör utföras, som till och med är svår att undvika att utföra. Där må- 

let på något vis är väldigt självklart vad det är. Bara det att det inte 

finns något som kan beskriva vad det faktiskt är som kommer att hän- 

da när det uppnås, eller varför det som söks bör bli funnet. Uppdra- 

get i sig är väldigt synbart, med ett till synes väl bestämt mål och 

tydliga steg på vägen som ska utföras för att nå en storslagen kulmination 

av händelserna. Men i tillståndet av töcknet går det inte att 

se hur paradoxalt det är att det kommer att ske. I efterhand kan man 

konstatera att det som skulle ske inte gjorde det. Men möjligheten 

finns väl alltid att det kunde ha stämt? Ibland är efterkonstruktioner 

då nyttiga för att kunna gå vidare. Men vad det var som skedde 

blir i minnet en linjär ritual, en ritual som inte är menad att, eller 

kan, utföras mer än en gång. Men den är lika självklar i sina steg och 

i sitt mål som något man utfört alldeles för många gånger efter 

vana. Med dess oförklarliga element går ritualen bara att utföra av 

den i vars huvud den existerar. Den befinner sig antagligen där som 

en effekt av ett minne som en gång uppskattades av dess isolerade 

utövare, och kan förhoppningsvis nu fungera som en slags självhjälp 

på en tilltrasslad väg tillbaka till ett mer bekant tillstånd. Eftersom 

det inte är en komplett minnesbild av något som tar sig tillbaka, 

som i Prousts fall med lindblomsteet och madeleinekakan 23 , så finns 

det heller inte någon tydlig utlösare för blandningen av uppskattade 

minnen som visar sig. Likheten är att de värmer. Om det finns 

något som liknar en utlösare så är det nog det motsatta mot teet 

och kakorna, de svårare tider som just då är. Minnena som sköljer 

över en är nog däremot lika ljusa och bitterljuva i båda fallen. 

Det temporära färdigställandet av utställningsrummet enligt 

standarden från den linjära ritualen var utfört i sju olika ingrepp. 

De trästänger som var nedsatta i hål där det enligt den ursprungliga 

arkitektplanen för rummet skulle ha placerats en annan typ av 

handräcke än det som nu är där, var ett av ingreppen i rummet. 

Det räcke som istället har funnits där sedan galleriets öppnande 

är av enklare modell, byggt av armeringstål som svetsats ihop. De 

andra ingreppen i rumsbilden innefattade övertäckandet av två formationer 

med rör i taket, vilka liknade Mulcaires pelare fast som 

om de blivit avskurna på längden i mitten, övermålandet av en 

vit ruta i taket så nära som möjligt tillbaks till den ursprungliga 

grå färgen och mönstret från betongen 24 , borttagandet av blå bok- 

stäver, blyertsskisser och annat på väggarna, övertäckandet av el- 

23 Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt – Swanns Värld (Stockholm: 

Albert Bonniers Förlag, 1993), sid 52–57. 

24 Den numera övermålade vita rutan som fanns i taket var en del av ett ljusexperiment 

som utfördes i galleriet innan det öppnade. Experimentet inkluderade också 

ett hängande plasttak. 

56 57

sladdar i tak och på väggarna, samt övertäckandet av skador på en 

av glasrutorna i det nedre rummet. Det sista ingreppet var en accen- 

tuering av det mönster som skapats på golvet i det övre rummet 

av betongupphöjningar som täcker kablage, genom utfyllnad med 

sand i hålrummen mellan upphöjningarna och väggarna. Dessa 

ingrepp är vad som gick att ta fasta på under den tidsrymd då utställningen 

var öppen för betraktning. Varje tidsbegränsad utställning 

kan ses som en medveten tidskapsel då det finns ett datum 

när den öppnas och ett innehåll som då visas 25 . Höljet för en sådan 

tidskapsel är en tidsrymd i sig, vilken leder fram till öppnandet av 

den, där en annan sort av undersökning av funktioner tar vid, den 

av besökarens. För hur interagerar elementen i försöket enligt en 

betraktare? De olika banorna för funderingar korsas i kommunikationen 

mellan de som pratar om ämnet. Det som nu avviker från 

en betraktares vanemönster kommer att utsättas för test tills det 

kan inkluderas i dennes egna mönster, eller försöka ignoreras. De 

omedvetna funktionerna i arkitekturen som skapats i rumsbilden 

av hantverkarna har i både mitt och Mulcairs fall nu uppmärksammats 

som ett förslag för vidare kommunikation om dem. Då galleriet 

i förstadiet liknade ett skelett mitt uppe i sin vistelse i en myrstack, 

så kanske det under utställningen såg ut att ha blivit försett 

med ett skinn från ett djur av en annan ras. Ett som då trätts över 

dess skelett, med medvetenheten om att det kommer att ömsas. 

Det inverterade och temporära skinnet var i sig ett förslag på något 

som kunde upplevas innehålla drag av att vara både en skulptural 

installation och av att vara ett rum med en tydlig funktion. En 

potentiell centralpunkt i den temporära rumsbilden skulle kunna 

ha varit att om något element i den hade ändrats så hade den försvunnit, 

centret var då symmetrin i sin helhet; då det inte fanns ett 

faktiskt centrum så var allting lika centralt. Installationen sedd som 

en symbios av funktion och uttryck var i sådana fall mycket skör. 

Den svagare symbiosdelen var funktionen med sin regelbundna 

form. Vilken var mer sårbar i sin bundna position deriverad från 

den linjära ritualen än uttrycket, som om det hade ändrats antagligen 

inte hade påverkats på samma sätt. Tvetydigheten i rumsbilden 

låg fortsatt kvar i hur rummet såg ut, men funktionen som 

gallerirum var av en mer fastställd karaktär när den då hade en slags 

interiör. I nästföljande utställningar kommer utställarna att behöva 

ta ställning till både Mulcaires och mitt permanenta ingrepp 

i rumsbilden; även om man alltid presenterar verk inuti andra utställningar 

så får man här också göra det i en strikt fysisk mening. 

De ofärdiga delarna i rummen kommer fortsatt att vänta på sin 

färdigställning, så länge lokalen har sin nuvarande funktion som 

utställningsplats. Ignoreras det till synes ofärdiga tillräckligt länge 

kanske frågan förstör sig själv dock; även om svaret blir att det inte 

är intressant huruvida rummet kan anses vara färdigt eller inte, så 

är det i sin tur en överenskommelse i kommunikationen mellan 

personer. Är vi då allesammans oavsiktliga arkitekter i skapandet 

av de rumsbilder vilka vi vistas i? En stig utlagd som en cirkel upplevs 

inte lika rund om man följer den rakt fram tillsvidare, som om 

man skulle se den ovanifrån i sin hela form. Men fortsätter man 

varv efter varv runt stigen så kommer omgivningen i vissa delar bli 

mer bekanta och i andra delar motsatsen. Varje utförd handling är 

samtidigt ett avkall på en annan möjlig handling, därför kan man 

glädjas åt att spendera nuet med någon då det som är framför oss i 

tiden inte behöver finnas, men det kan göra det. 

25 En medveten tidskapsel skapas med en speciell tid för öppnade i åtanke. En 

omedveten tidskapsel inrymmer det mesta inom arkeologi, som t.ex. utgrävningen 

av Pompeji, vilket var begravt av lava och inte hade någon förbestämd tid för öppnande. 

58 59

Som en efterkonstruktion kan vara fruktsam, så kan räknandet 

av varven på en cirkelformad stig i etapper nog också vara det. Likt 

en upplevelse av olika sjok eller grupperingar av intressen som lämnats 

eller glömts av. Om objektivitet finns i meningen att man kan 

gå förbi sig själv subjektivt i en betraktelse av något annat, så skulle 

det komplicera en sådan syn av möjliga etapper; alla olika faktorer 

som kan inrymmas i upplevelsen skulle synliggöras i sin helhet, 

från den minsta till den största. Med en sådan sort av objektivitet, 

förutsatt att den är totalt överförbar i sin form, skulle en gemensam 

kulturmassa kanske vara möjlig; utgångspunkten är då densamma 

för alla genom flykten från subjektiviteten in i en objektivitet. Men 

vad skulle effekten bli av en kommunikation där alla parter har exakt 

samma informationsgrund? Var man är sin egen har då delvis 

förskjutits, ens bakgrund framträder som en del av dialogen men 

grunden för kommunikationen är helt gemensam. Det finns då 

en slags överenskommen delad bakgrund för ett bestämt ämne. 

Men även om en sådan ren objektivitet skulle kunna möjliggöras, 

finns det beslut som enkom påverkar en själv? En sådan syn skulle 

vara en motsats till om funktionen, eller slutsatsen, kan anses vara 

densamma men metoderna för att nå dit skiljer sig; med olika utgångspunkter 

kan man ändå nå samma tända stuga i änden av en 

skogsdunge. Det kan då handla om en kompletterande massa istället 

för solitära enheter. 

De två pyramiderna i utställningens åsyftade ursprungliga funktion 

finns i installationen representerad i bildspråket. Men funktio-nen 

var i utställningen förskjuten till att förhoppningsvis vara 

tilltalande estetiskt på ett annat sätt än det ursprungligt åsyftade. 

På samma sätt var pilbågens funktion förskjuten till att försöka 

visa något som kan anses vara vackert. Om en optimerad funktion 

kan vara vacker i sig så kan ett objekt tillverkat med tanken att vara 

vacker antagligen fylla en funktion genom denna längtan att ses 

på samma sätt av andra. Det är vackert att tycka om samma färg, 

om det upplevs vackert att göra det. Om det gör det, kan man då 

försöka prata om det, om samma sak, vilket också kan vara vackert; 

det som är vackert är så med förutsättning av kommunikation 

sinsemellan. Ett subjektivt beslut att någonting är vackert påverkar 

andra även om det så är uttalat eller inte. Vi har alla mer eller mindre 

överlappande intressen; ingenting är vackert utan föreliggande 

kommunikation. Det stadiet där våra intressen överlappar varandra 

inrymmer kanske den kommunikation som naturligt kommer 

mer till tals; en odefinierad tidsrymd av en pågående metodologi 

inom ett intresseområde möter ett annat i en dialog inom den definierade 

tidsrymden som utställningar utgör. När perimetern för 

ögonkontakt av verken har passerats så förs en annan men liknande 

kommunikation om en utställning. Men minnet beskriver upplevelser 

på ett annat sätt än vad sinnena gör i nuet. 

60 61

Bildkomplement från utställningen 

Investigating spatial features through a linear ritual 

Lissabon: Lumiar Cité, 2011 

62 63

64 65

66 67

68 69

70 71

Appendix; 

Beskrivning av konstens verksamhetsfält genom en bearbetad version 

av utvalda delar ifrån Artikel: Konst, Svenska Akademiens Ordbok, 

SAOB I . 

Det hör den till att delvis försvara förräderi, det hör den inte till 

att totalt baktala trofasthet II . Den finns i uttryck som: efter alla 

dess regler. Eller utanför dessa, omformulerad och före det som 

ingen gjort obestämt III . Den består även utav att snart få mig på 

rentvådda fötter, då fötterna nu upplevs som fängslade. Den utgörs 

inte av att senare ge dig smutsiga händer, när händerna redan då 

varit oupplevt fria IV . Den kan vara en funktion som avser frambringandet 

av något ljuvligt (estetiskt verkningsfullt); en alstrande 

estetisk verksamhet. Men även en avdelning av liknande verksamhet, 

ofta i förbindelse av att vara en skön eller frigiven version. Den 

bestod kanske mer förr utav något av en vacker sådan funktion 

(eller hade flera vackra sådana funktioner) V . Den gnyr, medans 

annat ger skall VI . 

Det som hos djuren genom den är lärt är att inte fortplanta sig 

med sin egen avkomma; det motsatta till djuren kan vara möblerna, 

vilka själva inte är kapabla att fortplanta sig och som inte heller 

kan förflytta sig efter egen apparat. Vad som hos döda djur genom 

den är lärt kan finnas vara lika diffust som det hos levande möbler; 

den rör sig i mytens, eller allegorins, domäner VII . 

Man höll min saknad för att vara som den; en förställning eller 

dåraktig ytterlighet. Men man grep din varande närhet för att inte 

finnas som annat; i många realiteter eller utstuderade huvudpunkter 

VIII . Den fungerar likt en spelterm i bollspel, i uttryck som; att 

göra en boll eller liknande med den. Det vill säga i förhoppning 

om att spelbollen kommer att studsa mot en vall, annan boll eller 

del, innan den träffar den boll mot vilken den spelas; den innehåller 

en ständig längtan efter kommunikation IX . Den är ibland 

övergående i betydelsen: förfaringssätt, metod; och förr även som 

i: utväg, eller medel. Men den är ständigt fast i betydelsen av att 

inte vara ett beteende, med avsaknad av metod; i nuet enbart möjlig 

som ingång och syfte X . 

Det menade området för den förekommer inte någonsin vara 

fullkomligt rent, utan måste med den försöka renas. Den omkringsprungna 

periferin för den finns aldrig som en ofullkomlig smutsighet; 

den behöver inte med annat göras oren XI . 

Den finns till genom undersökningar av ämnen och av praktisk 

repetition förvärvad uppfattning av något XII . Man brukar alla dess 

områden man känner till för att den dödssjuke ska kunna svettas 

ordentligt, det är heta stenar som är gällande just nu XIII . Intet hjälper 

den mot döden, för den är antagligen inte levande. Men allting 

förstör i sin tur något annat från livet; det andra finns säkert alltid 

till i döden ändå XIV . 

Att fånga material med material, det hör dess syfte till; att ge 

frihet åt intet, utan intet, tillhör inte dess polära avsikt XV . Den 

finns i faderns och sonens sinne, vilka är så tvärt emot varandra 

att det vill anden till för att vinna bägges förtroende. Men moderns 

synsätt, sett utan dotterns rent rationella betraktelsesätt, är 

inte exakt samstämmigt; det påtagligt materiella behövs inte för 

att förlora den enes misstänksamhet XVI . Den finns i is, som genom 

den blir tillverkad; men även i eld, där den utanför elden inte kan 

vara ogjord XVII . 

72 73

Appendixnoter: 

I Samtliga källor är hämtade från Ordbok över Svenska Språket, 

band 14 (Ked-Kralla), Artikel: Konst, Spalt K2161–K2196, utgiven 

i Lund av Svenska Akademien 1937. Ingen uppdaterad utgivning 

finns sedan dess. Supplementband är planerade för utgivning när 

ordboken är färdigställd och vid skrivande stund arbetar man med 

ordet ”Ut”. Ordboken är ett etymologiskt uppslagsverk och det 

första bandet gavs ut 1898, den planerade färdigställningen är satt 

till år 2017. Nedan följer citaten som använts vid bearbetningen, 

ursprunget för källorna som används i ordboken, samt spaltnumren 

i ordboken (Om ingen annan källa anges syftar noten till redaktionen 

för SAOB): 

II ”1) Förmåga, skicklighet; förr stundom övergående i bet: förslagenhet, 

klokhet o. d; äv. konkretare: ngt som fordrar l. röjer 

(stor) förmåga l. skicklighet; numera i sht (med anslutning till 3 o. 

4) i fråga om teknisk l. konstnärlig skicklighet o. d.” SAOB spalt 

K2161. & ”Ther hörer konst til at så förswara förräderij at (osv.).” 

Opetri, Svenska Krönika (Stockholm: G.E Klemming, 1860). 

SAOB spalt K2161. 

III ”3a) I uttr. efter (alla) konstens regler, förr äv. bl. efter konsten, i enlighet 

(noggrann överensstämmelse) med de regler (äv.: med iakttagande 

av vederbörliga ceremonier o. d.) som gälla för utövningen 

av ett visst förehavande l. yrke o. d; konstmässigt; äv. (vard.) övergående 

i bet.: ”ordentligt”, ”grundligt” o. d.” SAOB spalt K2163. 

& ”Här aff (dvs. av vissa uppräknade ingredienser) gör ett Cathaplasma 

effter Konsten.” Berchelt, Om pestilentzien och hennes orsaker 

(Stockholm, 1589). SAOB spalt K2163. 

IV ”Hela konsten består deruti, att få mig snart på fria fötter.” 

Handlingar rörande Skandinaviens historia (Stockholm, 1816-1860), 

del 6, 335. SAOB spalt K2162. 

V ”4) Värksamhet som avser frambringandet av ngt skönt (estetiskt 

värkningsfullt), produktiv estetisk värksamhet; äv: gren av 

dylik värksamhet, konstart, konstform; ofta i förb. skön(a) l. fri(a) 

konst(er), förr äv. vacker konst (vackra konster); stundom, i inskränktare 

anv., om den bildande konsten; äv. konkret (se b). Bil- dande 

konst, konst som arbetar med ett materiellt stoff (måleri, skulptur, 

arkitektur; motsatt: musik o. diktkonst).” SAOB spalt K2165. 

VI ”Konsten gnisslar och gnyr.” Forsslund, Till ett bergfolk (Stockholm, 

1919), 22. SAOB spalt K2167. 

VII ”Det, som hos .. djuren är genom kånst lärdt, det fortplantas 

icke på deras afföda.” Nohrborg, Den fallna människans salighetsordning 

(Stockholm, 1771), 185. SAOB spalt K2163. 

VIII ”Man höll min saknad för konst, förställning eller en daraktig 

ytterlighet.” Kotzebue, AFFvon, översättning: Altén, Den landförviste 

(Stockholm, 1796), 127. SAOB spalt K2167. 

IX ”5a) Spelt. i biljardspel, i uttr. (göra en boll o. d.) med konst, dvs. 

så att spelbollen bringas att studsa mot vallen l. mot en annan boll 

l. del., innan den träffar den boll mot vilken den spelas.” SAOB 

spalt K2166. 

X ”3f) Allmännare, övergående i bet: förfaringssätt, förfarande, metod; 

konstgrepp; förr äv.: utväg, medel.” SAOB spalt K2164. 

74 75

XI ”Kiseljorden förekommer aldrig fullkomligt ren, utan måste med 

konst renas.” Berzelius, Lärobok i kemien (Stockholm, 1808), del 1, 

290. SAOB spalt K2163. 

XII ”3) (gm teoretiska studier o. praktisk övning förvävad) insikt o. 

skicklighet i ngt; färdighet, konstfärdighet; särsk. konkretare: utövande 

av en färdighet o. d., sysselsättning (kall l. yrke) som fordrar 

särskilda insikter o. färdigheter; numera bl. i fråga om utövande 

av ngt praktiskt o. ofta med bibegrepp av konstnärlig begåvning l. 

kunnighet.” SAOB spalt K2162. 

XIII ”(Man) bruker .. alle Konster som man weet, at han (dvs. den 

pestsjuke) kan komma til swett, medh heete Steenar (osv.).” Berchelt, 

Om pestilentzien och hennes orsaker (Stockholm, 1589). SAOB 

spalt K2163. 

XIV ”Ey hielper Rijkdom, Gull och Godz, / Ey konst, ey gunst, 

eller höghmodh (emot döden).” Psalmboken, effter D. M. L psalmer, 

genom L[aurentius] P[etri] N[ericius] och andra lärda män affsatt, 

och medh många andeliga wijsor förmerat (Stockholm, 1626), 461. 


XV ”Fånga Räff medh Räff, dhet hörer konst til.” Grubb, Penu proverbiale 

(Linköping, 1665), 228. SAOB spalt K2161. 

XVI ”Fadrens sinne och Sonens äro så tvärt emot hvarannan, at der 

vil Konst til at vinna bägges förtroende.” Molière, JBPde, översättning 

Lagerström, L’avare eller den girige (Stockholm, 1731), 8. 


XVII ”3b) I uttr. med (stundom (för)medelst l. genom) konst, med användande 

av konstfärdighet l. konstgrepp; särsk: på artificiell väg 

(motsatt: gm naturlig utveckling o. d; jfr c).” SAOB spalt K2163. 

& ”Is, som .. blir .. förmedelst konst tilverkad.” Block, Anmärkningar 

öfwer Motalaström-stadnande (Stockholm, 1708), 29. SAOB 

spalt K2163. 

76 77

Bibliografi: 

August Strindberg, Hemsöborna (Stockholm: Albert Bonniers 

Förlag, 2007). 

Carl Hammarén, Volter (Stockholm: LT, 1970). 

Clas Svahn, Sekter och hemliga sällskap i Sverige och Världen (Stockholm: 

Bokförlaget Semic, 2007). 

David Lynch, Mark Frost, Twin Peaks TV series, Definitive Gold box 

edition, (Los Angeles: Twin Peaks Productions, 2007), Dvd. 

Elaine Pagels, översättning av Anders Hultgård, De gnostiska evang- 

elierna (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 2007). 

Elaine Pagels, The origin of Satan (New York: Vintage Books, 1996). 

Lasse Berg, Gryning över Kalahari (Stockholm: Ordfront, 2007). 

Lasse Berg, Skymningssång i Kalahari (Stockholm: Ordfront, 2011). 

Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt – Swanns Värld 

(Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 1993). 

Per Gessle, Spending my time, Album: Joyride (Stockholm: EMI, 

1991), Cd. 

Robert Smithson, Händelser under en spegeleresa i Yucatan, i boken 

Minimalism och postminimalism, Skriftserien Kairos #10, redige- 

rad av Sven-Olov Wallenstein (Raster förlag, 2005). 

Roy Andersson, Sånger från andra våningen (Stockholm: Roy 

Andersson Filmproduktion, 2000), Dvd. 

Svenska Akademien, Ordbok över Svenska Språket, band 14 (Ked-- 

Kralla) (Lund: Svenska Akademien, 1937). 

Traudl Junge, Mellisa Müller, översättning av Annika Gegen- 

heimer, I Hitlers tjänst (Lund: Historiska Media, 2003). 

Walter Benjamin, översättning av Carl-Henning Wijkmark, 

Benjamin, Bild och dialektik (Stockholm: Brutus Östlings Bok- 

förlag, Symposium AB, 1991). 

78 79

Tack: 

Ellinor Aasgard, Lena Bergendahl, Jürgen Bock, 

Katarina de Bourg, Marianne Heed Miskar, 

Thomas Heed Miskar, Leif Holmstrand, Bruno Leitao, 

Joana Lopes Pereira, Georg Miskar, Lillemor Miskar, 

Thomas Mulcaire, Leif Ockborn, Tove Ockborn, 

Gertrud Sandqvist, Hans Scherer 

80

Funderingarna i sammanhanget som presenteras rör sig runt 

dessa områden; rumsbilder och vad de kan innehålla, hur man kan 

behandla svårigheter man upplever och hur det senare kan bli 

bättre, hur vårt medvetande kan fungera i olika sammanhang, hur 

man på olika sätt kan betrakta företeelser och föremål, skulptur och 

installation i förhållande till utställningar, betraktarens roll, samt 

tankar kring tidsuppfattning. Genom dessa områden går sammanhanget 

in i andra områden såsom; oron för personers bortgång och 

upplevelsen av någons bortgång, saknaden efter våra döda, letandet 

efter döden för att försöka förstå den bättre, olika förslag på hur 

man skulle kunna nå något gemensamt, inre syn och minnesbilder, 

tankar runt hur man kan bedöma det utställdas värde genom 

kommunikationen om det utställda, olika sätt som rumsbilder kan 

fungera på och hur de kan upplevas, metoder för undersökning av 

rumsbilder, samt beskrivandet av konstens verksamhetsfält.

Med förhoppning om stöd från rummen vi använder. - Max Ockborn

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?