sarek 2002 - Mior

Sarek 2002
En dagbok
Ulf Mjörnmark

Hönsbär
Cornus suecica
Sarek
7− 14 augusti 2002
Ovan trädgränsen
finns distans i tillvaron
Känsla av frihet
Johanna Månsson
En sjukdom, en tand, en brand, och en ryggsäck gjorde förberedelserna kaotiska. Vandringen blev som en
ökenvandring under en stekande sol. På hemresan blev en korkskruv ett vapen för flygplanskapare.
Änonjalme − Vaisaluokta − Vuossjevagge − Gålokbuollda − Biernnaskåhppe − Hellemobotn − Rautojaure
− Vaisaluokta
Dag Från Till Avstånd(km) Kommentar
1 Änonjalme Vaisaluokta 6 Sen ankomst
2 Vaisaluokta Gålokbuollda 14
3 Gålokbuollda Biernnaskåhppe 16
4 Biernnaskåhppe Suollagajåhkå + Hellemobotn 2+18 Utflykt till
Hellemobotn
5 Suollagajåhkå Rautojaure 14 Nordkalottleden
6 Rautojaure Vaisaluokta 13 Nordkalottleden

Karta

Prolog
En olycka kommer sällan ensam. Jag står och stirrar på den senaste. För flera Branden
veckor sedan gick jag igenom min ryggsäck, en Camp Trail köpt 1981, slet
och drog i remmar och sömmar. Det var en grundlig besiktning, som den
godkändes i. Under dagen har jag packat den inför avresan, slängt upp den på
ryggen, känt efter tyngden, och gått en liten runda. Nu står jag och tittar på
två hål i väven, precis där det är som störst påfrestningar. Förberedelserna
kunde ha varit bättre. Först fick jag ischias, som höll mig stilla ett bra tag,
sedan blev jag sjuk i två veckor med hög feber. Det enda positiva med det var
att ischiasen gick över. I övrigt gick konditionen ner till noll. För några dagar
sedan rasade en tand ihop. Det tog ett tag att få tag i en tandläkare som inte
var på semester. Jag fick lämna mitt tandavtryck, och i morgon ska jag få en
ny fin tand för 3500 kronor. Vilket betyder att pengar till en ny ryggsäck finns
inte. Vad gör man? Lagar, hyr, lånar? Laga kan jag inte själv, så jag tar den på
ryggen och cyklar ner till skomakaren. "Det där går inte att laga, det kommer
aldrig att hålla" är hans dom över min kära ryggsäck. Bedrövad går jag ut ur
hans affär. Mer bedrövad blir man av synen utanför. Intill skomakaren finns
en fin 1700−tals gård, eller fanns., eftersom en man satte fyr på den för några
dagar sedan. Det sägs att han i ett förvirrat tillstånd gjorde det för att han
skulle bli vräkt. För mig återstår nu att försöka låna en ryggsäck. Jag har en
bekant som jag vet har en Haglöfs Skarja, mindre en min, men vi ska inte på
en långvandring så den räcker nog till. Jodå, det går bra att låna den. Hon ska
till stan i morgon, och då kan jag få den. Lite lugnare går jag och lägger mig.
Nästa morgon sätter jag frukosten i halsen. I tidningen står att en tandtekniker
hade sin verkstad i gården som brann. Det också, har min nya tand brunnit
upp? Nervös cyklar jag till tandläkaren. Nervös väntan i väntrummet. Dörren
öppnas, det är min tur. Tandsköterskan berättar om branden, och att de undrat
om min tand klarat sig. Men där ligger min tand, vit och porslinsfin, men det
var nära den blivit lågornas rov. Tanden trycks på plats, och jag uppmanas att
bita ihop för att den ska fästa ordentligt. När jag sitter där och biter, skickar
jag en tacksamhetens tanke till brandkåren. Slutligen släpps jag ut ur
tortyrkammaren, 3500 kronor fattigare. Jag skyndar mig iväg, jag har bestämt
möte med ryggsäcken och ägaren om fem minuter. Säcken är blå och ser ny
ut, trots att den använts många gånger, men den är mindre än jag kom ihåg.
Jag tar den och cyklar hem, medan ägaren går vidare till sin tandläkare. Med
svordomar, svett, extra packpåse, och skohorn, får jag ner allt. Den ser ut som
en mullig kvinna, det sväller ut lite här och där. Utmattad, men uppe i varv, är
det dags att gå och lägga sig. Väckarklockan är tillsagd att ringa klockan fem.
Hur ska man kunna somna? Min katt är mitt sömnmedel. Jag får tag i henne
precis innan hon ger sig ut genom kattluckan för nattens äventyr. Snälla, kan
du inte ligga en stund vid mina knän? Att ha en katt i knävecken är det bästa
sömnmedlet som finns. Vi går till sängs, hon ruller ihop sig i knävecken och
spinner, och jag somnar snart.

Ditresan: 7 augusti 2002
Jag vaknar av att det ringer i mitt huvud. Varför? Jag har inte varit på fest.
Det slutar, och jag slumrar till. Telefonen ringer, förskräckt tänker jag; vad
har nu hänt? Jag tvingar mig upp och svarar. Ni har beställt väckning,
uppdraget är slutfört, säger en röst i luren. Yrvaken tar jag in tidningen, äter
en snabb frukost, och bär ut packningen i bilen. Sedan tar jag farväl av katten,
hon lovar att vara snäll mot kattpassarna. Hon sitter på gången och tittar efter
mig när jag kör iväg. Det är en skön morgon, solen har precis gått upp, och
det är knappt någon trafik på vägen till flygplatsen. Normalt avskyr jag att
köra bil, men så här utan trafik kan jag nästan njuta av det. Jag svänger in på
flygplatsens långtidsparkering, och skriver upp på parkeringsbiljetten var jag
ställt bilen. Förra året glömde jag nämligen bort var jag ställt den, och fick
leta en bra stund. Jag vandrar bort till terminalen med min mulliga ryggsäck
på ryggen. Den kommer att var betydligt slankare när jag kommer hem, det är
nämligen mest mat för två personer i den. Inne på terminalen är det lugnt och
stilla. En dam står och undervisar några vilsna resenärer om det nya
självbetjänings incheckningssystemet. Efter en kort stund kommer min
vandrarvän, det är han som har biljetterna. Det är numera elektroniska
biljetter, knutna till hans kontokort. Damen drar hans kort i kortläsaren, och
muttrar att det är något egendomligt med våra biljetter. Det är bäst ni pratar
med kvinnan i informationen, säger hon. Vi går dit.
− Är ni sambo? frågar hon och tittar undrande på de två medelålders männen.
− Nä, vi har inte riktigt de känslorna för varandra.
− Men ni har ju sambobiljett.
− Vi ska bo ihop på fjället.
− ??
− Vi beställde två biljetter, man behöver väl inte vara sambo för att köpa två
biljetter? Det måste vara bokningen som gjort fel.
− Njaha..., ni får väl åka som sambo då, säger hon efter en kort tvekan. Den
där staven måste du checka in, säger hon med en nick mot min vandrarstav.
− Men den har alltid gått som handbagage.
− Du kommer att få problem i säkerhetskontrollen.
Staven emballeras väl i en plastpåse, och försvinner på rullbandet.
Vårt plan lyfter på utsatt tid. Tyst för mig själv upprepar jag: upp, upp, upp,
.... och hjälper till genom att lyfta planet i armstöden. Inte för att jag är rädd
för att flyga eller skrockfull. Det är en tradition sedan jag läste Piet Heins dikt
om hur han lyfte flygplanet i armstöden. Jag är kanske glöttig, men jag tycker
det är en rolig tradition. Med denna min hjälp är vi snart högt upp, därnere
passerar ett landskap i miniatyr. Efter en timma landar vi på Arlanda. Här är
det rörigt, att hitta flyget till Gällivare är ett smärre mirakel. Efter två timmars
väntan hjälper jag planet lyfta och låter det svänga ut över Bottenhavet. Jag
tittar ner och funderar på namnet Bottenviken. Är det inte tårta på tårta? Vad
jag vet så betyder "botten" vik, dvs det blir Vikviken. Den två timmar långa
flygturen är händelselös.
Gällivare
Det känns skönt att känna marken på Lappland airport. Vi tar en taxi in till M/S Storlule
Gällivare. Jag blir orolig när chauffören berätter att bilen varit med om sju
trafikolyckor, bl.a. har den hamnat på taket. För att lugna oss så upplyser han
oss om att han aldrig har krockat med den. Nåväl, vi anländer oskadda till taxi
stationen, där vi lämnar våra packningar i väntan på bussen till Ritsem 15.30.
Vi går till färghandeln och köper metanol till vårt spritkök, man får ju inte ha
sådant på flyget. Nöjda går vi vidare till kinesrestaurangen och äter friterat

fläsk i sötsur sås. Sedan är det dags att packa om resepackningen till
vandringspackning, så vi hämtar vår packning, och går in i järnvägsstationens
väntrum för att packa om. Utanför byggs det om, även i år har busshållplatsen
flyttats. Förra året upptäckte vi det inte förrän en frontlastare framför våra
ögon kom och tog bort busskuren. Vis av erfarenheten frågar vi nu var
hållplatsen är. Min vän upptäcker att alla hans kex är smulor, sensmoralen är
att inte packa kex i en ytterficka i ryggsäcken under transporten. Smulor går
också att äta. För 185 kronor får vi följa med bussen. Redan på vägen till
vägskälet till Ritsem, kan man långt i fjärran se de lockande bergen. Det
mesta av turen efter vägskälet går längs kanten av sjöarna. Bussen stannar och
släpper av vandrare vid alla de välkända platserna; Kebnats, Stora Sjöfallet,
Suorva, och Vakkotavare. Vi går av vid båtbryggan i Ritsem. Det är vi, två
tyskar, och två kvinnor som ska med kvällsbåten 19.10 till Änonjalme. Ute på
piren finns två tält och fyra bundna renar. Överfarten med M/S Storlule är en
behaglig tur på 40 minuter över en lugn sjö. Som medlemmar i
turistföreningen får vi 30 kronors rabatt på priset, som annars är 155 kronor.
Tio i åtta lägger båten till i Änonjalme. Vandringen kan börja. Mot
Vaisaluokta.

Dag 1 : 7 augusti 2002, Änonjalme − Vaisaluokta (6 km)
Från båtbryggan får man gå en kort sträcka uppför den blottlagda steniga Under Boalnotjåhkkå
stranden. Sjön är ju reglerad. och det varierande vattenståndet gör att
sjökanterna är helt utan växtlighet. Det ser ganska så tråkigt ut, men det får
man stå ut med om man vill ha energi till vår välfärd. Därefter följer man en
stig uppför sluttningen till kafeterian, som ser stängd ut. Det är kanske inte
lönt att hålla öppet för de få som kommer eller ska åka med kvällsbåten.
Bakom kafeterian delar sig stigen, en fortsätter mot Akkastugan och vidare
till Kisurisstugan, medan den som vi viker av på går genom skogen längs sjön
till Vaisaluokta. Vår tanke är att så fort som möjligt hitta en tältplats. Stigen
går genom skog, bitvis riktigt frodig. Ovanför oss är branten av
Boalnotjåhkkå. Någon tältpltas ser vi inte, och tiden går. Det är knöligt och
bökigt, stigen verkar nyligen vara rensad från snår. Vi piggar upp oss med
blåbär, de är smakrika och saftiga. Leden går inte långt från sjöstranden,
kanske man kan hitta en tältplats där? Här i skogen verkar det omöjligt. Vi går
ett tag på strandkanten, nog skulle man kunna sätta upp ett tält här. Men
komforten är inte den bästa, stenigt, sandigt, och om det skulle blåsa upp
skulle man få vågorna i tältet. Vi skiljer på oss, en går på stigen och en på
stranden. Till slut lämnar leden stranden, ingen tältplats är i sikte, och vi ger
upp. Det verkat omöjligt att hitta en tältplats.
De första husen i Vaisaluokta sameviste dyker upp. Slutligen står vi vid bron
över Guossjajåhkkå. Högre upp i backen ser vi folk vid ett hus, en eld sprakar
hemtrevligt utanför. På andra sidan bron ligger Vaisaluokta kyrkkåta med sin
klockstapel. Framför kåtan är en plan yta, vågar man slå upp tältet här?
Klockan är tio, solen är på väg ner och färgar sluttningen av Boalnotjåhkkå
vackert röd. Vi är trötta efter en lång dag, så Gud ursäktar säkert. Vi slår upp
tältet invid två små förråd på stolpar, så att de är en bit ovanför marken. Det
är sådant man ser i tropikerna som skydd mot djur, men här? Vi går ner till
jåhkken och tvättar av oss resdammet, därefter stillas hungern med rökt
kassler på kavring.
Kyrkkåtan Vaisaluokta

Dag 2 : 8 augusti 2002, Vaisaluokta − Gålokbuollda (14 km)
Jag vaknar några gånger under natten och konstaterar att det är halvdager Från sluttningen
under hela natten. Sista gången jag vaknar är klockan sju, men vi ligger och
drar oss till åtta. Man är ju på semester, och det finns ingen anledning att
stressa. När vi packar ihop kommer vandrare som kommit med morgonbåten
till Vaisaluokta. Några hejar, andra tittar bort och låtsas att det är ensamma på
fjället. I stället tar de fram en mobiltelefon. Hej, det är jag, jag är här och du
är? Här är fint, hur har du det? Vi ska dit, jaha och ni ska göra det. Hej då. Det
känns som att vara hemma i stadens jäkt. Ring och ring, skynda dig och svara,
var är du? Jag är här. Jaja, vi flyr på en slumpmässigt vald stig, bara den går
uppför sluttningen mot Vuossjevagge. Stigen slingrar sig genom
fjällbjörkskogen, den blir mer och mer osynlig, till slut är det bara fantasin
som ser mönstret av stigen. Den är borta. Vi har passerat skogsgränsen, än är
det några enstaka träd som kämpar på sluttningen. Sluttningen känns brant,
hjärtat slår för att förse kroppen med syre. Det märks att uppladdningen inför
vandringen inte var den bästa. Man får ta paus och njuta av utsikten ut över
Ahkkajavrre i norr. På ett krön ser vi en väl upptrampad stig, som vi ansluter
till. Vi passerar nu trädgränsen och är på kalfjället. Det är soligt och varmt,
nästan vindstilla. Puh, en sådan värme, hur kan det finnas i fjällen? Jag trivs
inte i värme, vilket gör att stigningen känns ännu mer ansträngande, svetten
sprutar om en. Under vandringen genom björkskogen har vi täckts med ett
orange pulver, svetten på mina bara armar löser upp det och man får en
orange hudfärg. Det ser sjukt ut. Jag gissar att pulvret är sporer från en
rostsvamp.
Vi stöter på bäcken Sjvaltjajåhkå, som har skurit ner sig i en djup bäckfåra.
Märkligt nog ligger det kvar en snöbrygga. Den snöbryggan skulle jag inte
vilja ge mig ut på, den är minimal och ser ut att kunna rasa när som helst.
Men varför skulle man använda den, bäcken är svältfödd på vatten, och man
går torrskodd över den om man nu känner för det. Upp till sjön som är
bäckens moder går vi på gräsängar med blommande fibblor. På sluttningen
ner till sjön tar vi lunchpaus och en slummer i solskenet. Uppe på
Skajdetjåhkkå, som reser sig bortom sjön, finns fortfarande en hel del
snöfält.Vi fortsätter till höger om sjön, och uppför sluttningen väster om
höjden 1085 mot Vuossjevagge. Uppe i passet är det en hel del stenskravel,
men inget som känns besvärligt. Det ser ut om nysnö vid sjön i vaggen, men
det är polarull som växer längs stranden, och ger en exakt spegelbild av
snöfälten på branten av Stuora Jålle. Sjön är något odefinierad, den verkar
delad på mitten, vi går öster om sjö ett, och går över där den delat sig som sjö
ett och sjö två. I söder ser vi sjön Irkkajavrre, ned mot sjön är strängar av
långa vattenådror. Berg skymtar långt borta vid horisonten. Framför oss ser vi
kullen Vuossjevarasj, vi ska gå mellan den och Stuora Jålle. På norrsidan av
Vuossjevarasj är ett stort snöfält. Likt små myror på en rad rör sig en renhjord
ute på snön. Plötsligt skiftar formationen till ett Z, hela tiden bildar den nya
mönster och formatione, det böljar som vågor. Helt fascinerande att titta på.
När vi kommer närmre, men fortfarande på behörigt avstånd, höjer jag
kameran för att ta årets bild. Som på en given signal lämnar hela hjorden
snabbt snölegan. Typiskt!
Vuossjevagge

Vi fortsätter på lättvandrad hed upp till passet, som ligger på cirka 1050 Flackt landskap
meter. Häruppe ligger en liten sjö, på ett näs växer mängder med polarull. Det
är otroligt vackert, vattnet, ullen, och borta i väster bildar fjället Ravdoajvve
bakgrund. På krönet bortom sjön är renarna på väg att korsa passet, en
magnifik siluett. Marken blir allt stenigare, bortom krönet är det som att gå på
ett något skrovligt men ändå fint lagt stengolv. Vi blickar ut över ett öppet,
flackt och vidsträckt landskap, begränsat av fjällen en mil bort. Vi stöter på en
rännil till bäck, och börjar titta efter en tältplats. Än så länge är det för stenigt
och för lite vatten, man längtar verkligen efter ett svalkande bad. Vi är lite
osäkra på exakt var vi är, och vilken rännil på kartan det är som vi följer.
Troligen är det den som kommer från sjön vi passerade. Marken blir mer
hedlik och mindre stenig, men vi är inte tillräckligt nöjda för att sätta upp
tältet. Vi får vandra ända tills vår bäck flyter samman med bäcken från Unna
Jålle. I spetsen däremellan hittar vi en plats där tältpinnarna lätt går ner men
ändå sitter stadigt. Sedan gäller det att hitta en plats i bäcken tillräckligt djup
för att kunna bada. Bäcken är nästan tom, men de kala klipphällarna i
bäckfåran tyder på att det kan finnas betydligt mer vatten i den. Vid kanten av
en sten har vattnet gröpt ur en grop, djup nog för att vara en badbalja. Jag
sänker mig ner, och låter det friska vattnet smeka mitt skinn. Vi sitter i den
vindstilla skymningen och äter middag, solnedgången sprider sitt mjuka ljus
över det flacka landskapet. I nordväst blickar Ravdoajvve ner på oss med sitt
halvslutna glaciäröga. Det är som att duscha invärtes, vardagsjäktet känns
lång borta. Jag höjer min vattenflaska, fylld med friskt fjällvatten, och skålar
med fjällen.
Innan jag somnar ligger jag och läser i min bok. Vad är det du läser? undrar
grabben i sovsäcken bredvid. Jag läser högt nästa mening: "Ja, jag gick dit
kuken pekade och den pekade alltid på tjejer, som en slagruta, det var bara att
hänga med den." Va!? Vad är det för porrbok du tagit med dig? utbrister han.
Det är ingen porrbok, svarar jag. Det är en rosad och filmatiserad bok:
Grabben i graven bredvid. Jag funderar en stund på slagrutemetoden. Den
fungerar nog inte i fjällen, det är för långt till tjejerna.

Dag 3 : 9 augusti 2002, Gålokbuollda − Biernnaskåhppe (16 km)
Inte ett moln syns på himlen, bara de ljusstarkaste stjärnorna framträder på På Gålokbuollda
himlavalvet. Tydligen har jag skött drickandet ordentligt i värmen under
dagen, det är därför jag står här är ute mitt i natten och tittar på himlavalvet.
Även natten är varm, och man skulle kunna sova under bar himmel. Jag
funderar på om jag ska ta ut sovsäck och liggunderlag, men jag är för lat och
kryper in i tältet igen och somnar om. Några timmar senare vaknar vi upp till
en strålande vacker dag. Jag känner mig rätt mör, men inte så farligt som jag
fruktade. Dagens vandring börjar på torra rishedar, vilket är behagligt för en
mör kropp som efterhand mjukas upp och det känns efter ett tag riktigt bra.
Det är mycket torrt, solen gassar från en molnfri himmel, det känns som en
ökenvandring. Varmt, solen steker, svetten lackar, och det är ont om rinnande
vatten. Vattenflaskan är snart tömd, och tungan börjar kännas som ett
sandpapper. Fjällen vid horisonten känns avlägsna, man kunde tro att det är
hägringar. I norr ser vi in i dalgången Oajevagge. Vid vattensamlingarna på
Gålokbuollda hittar vi en liten rännil. Uttorkade våtmarker visar att det kan
nog vara rätt blött här. Landskapet mellan de små stillastående
vattensamlingarna är småkuperat. Strax innan sluttningen upp till passet
mellan Oarjep och Nuortap Galbek finns en större vattensamling, nästan en
sjö. Vi slår oss ner i gräset på slänten mot sjökanten.
Det är omöjligt att motstå att skölja av och svalka sig i det grunda och ljumma Vy mot Stibok
vattnet. Uppfräschade tar vi lunch. Är det värmen som gör en dåsig, eller är
det åldern? I vilket fall, det blir en middagslur idag också.Vi styr sedan kosan
uppför backen till passet, det är rätt stenigt men inte särskilt brant. I söder
framträder nu sjöarna under Stibok; Stibokjavrre och Galbejavrre. Vi står en
stund och beundrar utsikten, det glittrar om vattnet som rinner ner mot
sjöarna. Vattnet kommer från en sjö bakom oss. Vi går väster om sjön, och
möter en hel del stenskravel, det ser mindre stenigt ut på andra sidan.
Dalgångens högsta punkt är strax efter sjön, och därefter vandrar vi på en
skön gräshed längs med en långsmal sjö. En fjällpiplärka gör oss sällskap en
bit på vägen. Norra änden av sjön övergår i sankmark, fast även den har torkat
ut i sommar. Ah! En sten som ger en skugga man kan sitta i. Det är inte ofta
det händer att man söker skugga i fjället. Vi dyker ner bakom stenen, svalka!
Skönt att slippa solen fär en stund. I väster har vi berget Tjårok, märkligt fjäll
med sin kala bergvägg. Så olikt vad man är van att se ett fjäll. På gräsängarna
växer mycket fibblor, här och där bland stenarna har vi sett den vackra lilla
blå klippveronikan. Jag skulle haft macro objektivet med mig.
Vi kliver över bäcken som slingrar sig fram på sin väg mot sluttningen till
Biernnaskåhppe och som avvattnar sjön. Vi går upp på krönet mot
Biernnaskåhppe. Det är en riktig gryta, långt därnere slingrar sig en jåhkk
genom ett grönt landskap. Enligt vår karta ska det finnas en stuga därnere,
men våra ögon säger ett den ligger här uppe. Vi följer krönet och kommer
tillbaka till bäcken där den ramlar ner i dalgången. Vi går över den igen, och
hamnar på en avsats. Ett röse och en eldstad berättar att den använts som
tältplats. Utsikten norrut är magnifik. Vi ser ut över ett klipprikt landskap och
den långa fårade sluttningen av Skajdevarre. Avsatsen kan vid fel
vindriktning vara utsatt, men inget tyder på en väderförändring. Tältet står
snart på sin plats. Jåhkken erbjuder oss ett ordentligt badkar. Efter badet sitter
jag naken på klipporna och låter solen torka mig. Vi griper oss an middagen,
som består av kalops med potatismos och torkade tomater. Som
bakgrundsmusik har vi jåhkkens brus. Detta är bättre en någon
Bäcklandskap

stjärnrestuarang. Vi sitter kvar på klipporna till dess solen går ner, och ser hur
skuggorna blir längre och längre. Min följeslagares ena hand är rejält svullen,
i svullnaden syns ett litet märke efter ett bett. Det går över tills du blir stor.

Dag 4 : 10 augusti 2002, Biernnaskåhppe − Suollagajåhkå (2 km) och utflykt mot Hellemobotn (18 km)
Vi börjar med en diskussion om vad vi ska göra idag. Vi har tre dagar kvar på
oss, och vi ska bort mot Hellemobotn och sedan tillbaka till Vaisaluokta. Vi
bestämmer oss för att gå ner till Nordkalottleden, slå upp tältet, och göra en
dagstur till Hellemobotn på Nordkalottleden. I morgon går vi sedan mot
Vaisaluokta på leden. Vi är inte mycket för att jäkta runt, så det verkar vara
det som fungerar bäst tidsmässigt. Sagt och gjort, och vi ger oss av.
Sluttningen korsas av flera fåror, kanske gamla strömfåror, så det är lite upp
oche ner. Det planar ut och en fin hed med dvärgbjörk breder ut sig. Det är
något som surrar intensivt i luften. Det är inte mygg, utan .... GETINGAR!
Min vän som går först har retat upp dem, och de tror att jag är den skyldige.
Jag känner en plötslig och intensiv smärta i ena vaden. Där sitter ett gulsvart
randigt monster och ser ursinnigt på mig. Jag vispar undan det, skriker AJ och
flyr. Lyckligtvis blir jag inte förföljd. Vi stannar till vid en bäck där jag
baddar sticket med det kyliga bäckvattnet. Det lindrar. Hoppas jag inte blivit
allergisk med åren, men jag känner inga symptom så det är bara att
fortsätta.Ett stup på fyra meter blockerar vår väg. Det sträcker sig långt upp
på sluttningen i väster, och ner till jåhken i öster. Här går det inte att klättra
ner. En bit bort mot jåhken ser det ut som om det rasat. Vid jåhken är det
branta väggar, men vid raset är det lätt att klättra ner. Därnere är en smal
vattenfåra som man lätt tar sig över med ett skutt, sedan är det vandring på en
skön hed ner till leden och bron över Suollagajåhkå. Nedanför bron är en
sänka där vi slår upp tältet. Vi packar dagsturssäckarna. Regnställ? Det är en
molnfri himmel, men vädret kan snabbt slå om. Regnstället åker ner
tillsammans med lunchen, och vi kan börja vandringen mot Hellemobotn.
Leden går till en början över hedar, passerar några sjöar och torrlagda kärr. En
halvmeter bred slingrande bäck visar sig vara meterdjup, det blir att ta det
långa steget. Efterhand blir det mer och mer av flata klipphällar. Vid gränsen
mot Norge, tydligt utmärket med en skylt, är det åter en hed som ligger
mellan två sjöar. Bergen bortom Hellemobotn skymtar i horisonten. Bergen
runtomkring är helt kala, det är inte mycket till växtlighet på dem. De gör
verkligen skäl för namnet kalfjäll. Återigen blir det kala klipphällar, man
kunde tro att man är i bohuslän. Alla klipporna i öster gör att leden måste ta
sig över en smal tunga av sjön Gussajavri. Det är inte särskilt brett, eller
djupt, och stenar är utlagda att gå på. Vi kommer upp på ett klipplandskap
med stenhällar, det kan nog vara halt och svårnavigerat vid dåligt väder. Den
orange färgen eller T−na som är målade på stenar finns bara här och där och
är blekta. Hällarna är mäktiga, det branta blänkande stupet av Coruk i öster är
ännu mäktigare. Nergången mot Hellemobotn börjar, det är mycket stenhällar
och branter. Ravinen som sträcker sig mot Hellemobotn framträder, även den
mäktig med sina flera hundra meter lodräta stup. Den påminner lite om
Samariaravinen på Kreta, men där går man på botten av ravinen, och den är
betydligt djupare och längre. Leden håller sig på behörigt avstånd så någon
riktig svindelkänsla infinner sig inte. Det är varmt och svettigt och törsten gör
sig påmind. Vi har nu kommit ner så pass mycket att björken kan få fäste.
Från en häll rinner vatten och formar en bäck i skogen där vi kan dricka oss
otörstiga och njuta av blåbär. I en glänta lyser rallarrosen vackert röd. En
färgklick i skogen. Där skogen tunnas ut igen gör vi halt. Klockan är två och
magen säger att det är lunchdags. Härifrån har vi en magnifik utsikt över
Hellemobotn. Björk och tall bildar en förgrund som fullbordar naturens
konstverk. I den enastående science fiction parodin 'Liftarens guide till
Nordkalottleden västerut
Klipplandskap
Hellemobotn

galaxen' skapades Norge av Slartibartfast. Han var mycket stolt över sin
konstruktion: 'Underbar kustlinje'. Han fick till och med en utmärkelse för
det. Det kan man förstå när man står här och blickar ut över härligheten.
När vi sett och ätit oss mätta är det dags att återvända, men nu är det kraftigt
uppför ett tag. Man ser landskapet på ett annat sätt när man går åt andra hållet,
även nya saker dyker upp. Branter ser ut som om de skulle rasa när som helst.
Vi lämnar stigen för ett tag och klättrar upp på en klipphäll för se närmre på
ravinen nedanför. Här gäller det att inte halka på den sluttande hällen, det
finns inget som tar emot förrän man landar på botten några hundra meter ner.
När svindeln blir för stor för mig så går vi tillbaka till leden. Vi släpper en
sten i en decimeter bred spricka i berget, det tar en lång stund innan vi hör den
dunsa i botten. Hela klippan verkar vara på väg att rasa ner. En omvänd
trappa reser sig hundra meter upp, det översta trappsteget ser ut att tippa över
i vilken sekund som helst. Jag avböjer vänligt men bestämt min väns förslag
att jag ska klättra upp så att han kan få en fin bild. Det planar ut, vi går över
på stenarna igen, förbi sjöarna, och vi är tillbaka i Sverige. När vi är nästan
vid vårt tält möter vi den förste vandraren under vår tur. Han är iklädd endast
ryggsäck, kängor, och minimala kalsonger. Det är verkligen varmt, och vårt
kvällsbad i jåhken är en högtidsstund. Även idag är vår restaurang inredd på
en klippa invid en brusande jåhk, och med solnedgången som dessert.

Dag 5 : 11 augusti 2002, Suollagajåhkå − Rautojaure rastskydd (14 km)
Det kan inte vara sant! Vi har stuckit ut våra huvuden i tältöppningen och ser Nordkalottleden österut
förvånade ut på en ny strålande vacker dag. Fyra dagar med strålande sol!
Något måste vara fel. Jag skyndar mig ner till jåhkken och sköljer upp min
bomullsskjorta som blivit alltför indränkt med svett. Jag låter den torka på de
redan solvarma klipporna. Efter en timme är den torr och fin. På fin stig och
öppna vidder ger vi oss av mot dagens mål som är Rautojaure raststuga.
Bergen i norr och öster är avlägsna, de är som små krusningen på horisonten.
I söder domineras blicken helt av bergväggen som tillhör Ravdoajvve.
Varmare och varmare, det måste vara den varmaste dagen hittills. På kvällen Valldajåhkå dalgång
räknar jag ut att jag druckit fem liter vatten under dagen. Stigen går under
några kilometer längs Valldajåhkå på öppna hedar, sedan passerar man genom
några kilometer fjällbjörkskog, varefter man återfår vidderna. Man går uppe
på sluttningen under Ravdoajvve med en njutbar utsikt ut över Valldajåhkås
dalgång. Den första bron som man möter, över bäcken från glaciärsjön, ser
halvdemolerad ut. I den vackra bäckdalgången, i skuggan av en klippa, tar vi
långlunch. Nästa bro, över bäcken som kommer från en större sjö uppe på
Ravdoajvve, är betydligt robustare. Min vän undrar vad en sådan bro väger. Vid rastskyddet motAhkka
300 kilo gissar jag, han kontrar med 420 kilo. På ett räcke står data om bron,
vikt 420 kilo! För nära för att vara sant, han erkänner att han fuskat och läst
det medan jag var och tog en bild på vattnet som slänger sig nerför branten
högt däruppe. Ytterliggare några kilometer har vi vyn över dalgången, sedan
går stigen ner i björkskogen.
Löven har börjat gulna i torkan, men det är fortfarande en frodig
undervegetation med blåbär, hönsbär, gullris, slåtterblomma, fjällskära,
blåklocka och en del annat. Inne i skogen är det helt vindstilla, men ibland
kommer man upp på fria höjder där en svag vind ger lite svalka. Leden går
mer och mer genom skog, och de fria höjderna upphör till slut. I slutet av en
nerförsbacke sitter två svettiga vandrare och pustar, rejält påbyltade är de. Hur
står de ut i värmen? De ska till Hellemobotn, och den ene berättar att leden
vid Hellemobotn var en flyktväg under kriget. Det kan man förstå för den är
rätt otillgänglig. Vi ger oss av och fortsätter ner genom skogen. Leden kan
inte vara populär eftersom stigen inte är speciellt upptrampad. Snart skymtar
vi Rautojaure raststuga mellan träden. Några tältplatser har vi inte sett på ett
tag, och efter en stunds letande i strandkanten av den på kartam namnlösa
sjön inser vi att vi ska använda stugan. Det finns en avbalkning på stranden,
men den är för liten för vårt tält. Vi öppnar dörren till stugan för att släppa ut
värmen. Under tiden tar vi ett bad i sjön. Det är en liten fantastisk sjö, med fin
strand men som är aningen långgrunt, i öster tronar Ahkka över trädtopparna.
Efter badet är det picknick på stranden. Jag sitter sedan i solskenet utanför
stugan och skriver på dagboken. Intill mig växer ett stort bestånd av rallarros,
det är ett kontinuerligt surrande från alla humlor. Även några fjärilar förser
sig från skafferiet. Djurlivet idag har i övrigt bestått av två grodor och några
lämmelkadaver, levande lämlar har vi i år inte sett till. Förra året var det så
trampade på dem.
Till stugan hör ett trött utedass, en stock stöttar en av dörrarna. Ner mot sjön
finns ett soprum och vedförråd. Soprummet ser välstädat ut och verkar
nyligen ha tömts, men vedförrådet är tomt. Det finns förstås ingen anledning
att värma stugan, den är varm som den är. Inne i stugan hittar vi tomma
spritflaskor, en solkig handduk, en rostig vedspis, oanvänd diskborste,

kastrull, tändsticksask, tysk spagetti (bäst före 011003), en tvättsvamp,
tandkräm från tidigt 80−tal, kniv, handskar, ett par sandaler, usel sopborste,
sopskyffel, burk med rostig spik, skiftnyckel, spruckna gummihandskar,
öppnad påse med pulversoppa som mest är hårda klumpar, samt en militär
konserv av obestämt innehåll. På de bägge britsarna ligger
skumgummiunderlag som pulvriseras när man flyttar på dem. På väggar och
tak finns många inskriptioner från tidigare besökare, den äldsta vi hittar är
Lars Onglund 17/7−83. Som de värsta av klottrare skriver vi dit Gustav Vasa
12/12 1538.
Ljuset tynar bort. Sovdags.

Dag 6 : 12 augusti 2002, Rautojaure rastskydd − Vaisaluokta (13 km)
Jag vaknar mitt i natten av jag behöver gå på toaletten, och bestämmer mig
för att prova utedasset som på utsidan ser så medfaret ut. Till min förvåning är
innandömet riktigt fint och fullt användbart. Jag gör vad jag ska. Det är en
ljummen natt, jag står en stund och njuter av stillheten i naturen innan jag går
och lägger mig igen, för att åter vakna vid sjutiden. Vi tar frukost inne i
stugan, och städar efteråt upp den så att vi lämnar den mycket mer välstädad
än när vi kom. Det är som ett mantra, en solig och varm dag. Morgonsolen får
det att skimra om rallarrosen. Efter en sista blick på den röda skönheten ger vi
oss av på stigen in i skogen. Vid en myr får man en blick upp mot Oajevagge.
Det är varmt och svettigt, och redan vid sjön Ravdojavrre är det dags att fylla
på vattenflaskorna. Vi slår oss ner vid sjökanten, släcker törsten och blickar ut
över sjön med det rundade låga fjället Oajetjåhkkå på andra sidan. Efter sjön
går man till stor del över en spångad myr fram till bron över Ravdojåhkå, en
bred och vattenfylld jåhk men den är inte särskilt strid. Även över nästa jåhk,
från sjön öster om Oajetjåhkkå, är det en bro fast min karta säger att där inte
är någon.
Vi kämpar på i ett svagt motlut genom skogen fram till en myr med en pöl i
kanten. I blickfånget i öster får vi Ahkka till dess vi åter leds in i skogen.
Återigen märks att leden inte är välbesökt, på sina ställen är det mycket
frodigt och stigen nästan osynlig. Ledmarkeringarna är gamla och fadda i
färgen. Solen gassar på och vi söker skugga från träden i pauserna. Det går nu
svagt neråt till broarna över två jåhkar vid deras utflöde i Ahkkajavrre.
Vattnet har grävt sig ner en bra bit i fårorna. Vi möter två vandrare som med
raska steg försvinner, jag avundas deras ungdomliga studs i steget. Fast de
hinner nog inte njuta mycket av den vackra skogen. En fågel, jag kan inte
säga vilken art men den är ganska konturlös, studerar oss intensivt från en
trädgren. Den ger sig ut på jakt efter en fjäril som fladdrar förbi. Fjärilen gör
i sista ögonblicket en knyck och fågeln missar sitt byte. Förargad sätter den
sig på en annan gren. Den återstående sträckan till Vaisaluokta stugan går
stigen genom skogen en bit från sjön, passerar några små myrar, och på sina
ställen skymtar sjön mellan träden. Halv fyra står vi vid stugan.
Värden är en pratglad trevlig man som stolt berättar om duschkabinen som
finns i bäcken. Vilken lyx! Jag skruvar på kallvattnet, något varmvatten finns
inte, och låter det kyliga bäckvattnet svalka av den varma kroppen. Min vän
klagar för värden över att det inte finns något att lägga kläder på och sitta på
när man tar på skorna. När vi nästa gång besöker bäcken står det en fin stubbe
vid kabinen. Under middagen kan man inte undvika att lyssan på ett samtal
mellan värden och andra gäster ute på farstun. Värden försöker övertyga dem
att de inte ska fortsätta till Hellemobotn. De har slut på pengar och mat, och
har dålig utrustning. De ska fundera på saken. Efterhand tornar sig molnen
upp bakom Ahkka, färgen skiftar till rött allteftersom solen närmar sig
horisonten.
Ravdojavrre
Spångad myr
I skogen

13−14 augusti 2002, Hemresan
Vi har två alternativa planer för dagen. Den första är att ta en förmiddagstur
upp på Boalnotjåhkkå och se på utsikten mot Ahkka, den andra är ta
morgonbåten till Ritsem och sedan bussen till Gällivare. Det är så dumt med
buss− och flygtider att vi måste övernatta i Gällivare för att komma med
flyget i morgon. Vädret får avgöra om det blir morgon− eller
eftermiddagsbåten. Förvånat tittar vi ut ur stugan, vana som vi är vid solsken,
men idag har det mulnat på och regnet hänger i luften, dessutom blåser det
kraftigt. Det är så att man fryser. Jag erkänner att även latmasken påverkar
beslutet att strunta i Boalnotjåhkkå. Sjön är gropig och innan båten kan lägga
till så får den först vara sin egen vågbrytare genom att lägga sig parallellt med
vågorna. Den rullar från ena sidan till den andra, för ett ögonblick tror jag att
den ska slå runt. men då har vågorna vid bryggan dämpats och kapten lotsar
snabbt in båten. Passagerare byts ut, och båten stävar iväg till Ritsem. Med på
båten är gästerna från igår, tydligen har de tagit fasta på värdens råd och vänt.
Flickan som tar upp betalningen är snäll, eftersom de är utan kontanter, dåligt
utrustade, är det en nödsituation och de får åka på kredit. Båten vaggar fram
bland vågorna, guppar som en kork upp och ner när vågorna träffar båten från
sidan. För en landkrabba som jag känns det som om den ska rulla runt när
som helst. Båten styr upp mot vågarna, och sköljs över av några kraftiga
vågor. Ryggsäckarna ute på däck måste ha blivit rejält blöta, förutseende som
man är så har jag satt på regnskyddet. Först när vi kommer innanför
vågbrytaren i Ritsem lugnar det sig, och vi lägger till utan problem.
Det är en stund till dess bussen kommer så jag tar en tur ut på vågbrytaren.
Jag får en rejäl knuff av vinden, håll i hatten! På andra sidan sjön har ett moln
börjat bildas uppe på Boalnotjåhkkå. Många gånger har det hänt att man inte
ser bergen under vandringen, utan först från bussen på väg därifrån. I år är det
tvärtom, ett märkligt fenomen. Bussen fylls på efterhand, för att efter Kebnats
vara nästan full. Även gästerna är med, hur det gick till la jag inte märke till. I
Gällivare går vi över till Andra Sidan, ett annorlunda namn, men varför inte,
det är ju på andra sidan Vassara älv. Vi går dit för att vi bokat rum på
vandrarhemmet. Dit kommer man på en gångbro över järnvägen, och sedan
en gång− och cykelbro över älven. Vandrarhemmet är ett antal röda baracker,
i mitten står ett stort förfallet hus. Det har säkert varit ståtligt en gång, tråkigt
att det får förfalla så. Vi går in i receptionen. Det är stängt, säger en barnröst
från rummet intill. Kan vi ställa vår packning här så länge? Nja,.... säger han
tveksamt, vi tolkar det som ett ja, och säger att vi kommer tillbaka när de
öppnar. Mat beordrar vår magar. Vi går till kinesrestaurangen för att äta
lunch. Jag tar stekt kyckling med ananas, i förhoppningen att slippa den
sötsura såsen. En fåfäng förhoppning, de har visst sötsur sås till allt. Trtots ett
lätt duggregn sitter vi ute och äter, därinne är det rena bastun. Efter maten är
det dags att leta efter de obligatoriska presenterna, kattvakterna måste ha
något. I en presentbutik hittar jag en korkskruv med handtag av renhorn, som
känn väldigt skön i handen. Jag stoppar ner den i min reseryggsäck, nu är det
tid för nästa tradition: kaffe och bakelse på Åhults konditori, och traditioner är
till för att hållas vid liv. Dessutom har de goda och stora bakelser. Efter dessa
utsvävningar rullar vi tillbaka till vandrarhemmet, som nu har öppnat. Vi
ursäktar oss för att vi bröt oss in tidigare idag, men det är i sin ordning, det
var troligen barnen som inte dragit igen dörren efter sig. Vi unnar oss att
beställa frukost till morgonen, sedan går vi till vårt rum och vilar oss en stund
innan det är dags för mat igen. Först tittar vi in på puben mittemot stationen,
Boalnotjåhkkå
Det gamla huset
Katten

men det luktar för mycket rök, så den frestande rödingen får vi vara utan.
Istället går vi till den indiska restaurangen, granne till den kinesiska. Återigen
blir det kyckling, denna gång marinerad i yughurt. Min vän tar kyckling i
spenat. Vi avsmakar bägge rätterna, jag tycker det är gott, min vän som är mer
van vid indisk mat vill gärna haft det mer smakrikt. Magen står i fyra hörn,
och John Blund väntar på vandrarhemmet.
Frukosten är värd namnet, och vi låter oss väl smaka. Eftersom jag är nyfiken
på det förfallna huset frågar jag värden vad det har varit. Jag får en lång
intressant föreläsning om dess historia, jag kan bara ge en kort
sammanfattning här. Det var engelsmännen, som också byggde första
järnvägen till Gällivare, som byggde det i slutet av 1800−talet. På
ovanvåningen var det sjukstuga, på bottenvåningen fanns en lönnkrog. Sedan
köpte byns store man huset, och byggde till och om så att det blev ett
praktfullt tursithotell. En bild från den tiden visar ett magnifikt hus med
balkonger och snickarglädje. Selma Lagerlöf lär ha skrivit på Nils Holgersson
i ett av rummen. Nästa som hände var att det degraderades till barnhem.
Värden pekar på ett av rummet och säger, det där var prygelrummet. Det är så
man ryser. Efter en del andra aktiviteter har huset förfallit sedan 1970−talet.
Skam åt kommunen som äger det. Värden säger att han söker finansiärer för
att rusta upp det, stommen är i bra skick. När jag tröttnat på mitt jobb är min
dröm att driva vandrarhem eller pensionat. Jag tittar intresserat på huset till
dess jag får höra kostnaden för att rusta upp det. Dessutom är det fel ände av
landet. Jag önskar både honom och huset lycka till, och glömmer fråga var de
röda barackerna som vandrarhemmet nu finns i kommer ifrån. Tiden fram till
dess vi tar taxi till flygplatsen fördriver på Åhults kafeteria.
Planet från Arlanda kommer in några minuter sent, ännu senare blir vi för att
vi måste vänta på några eftersläntrare.
− Hur sena blir vi, frågar en herre flygvärdinnan.
− Vi bör landa på Arlanda 15.05, d.v.s på utsatt tid, vi har medvind så vår
flygtid är bara en timme och femtio minuter, svarar hon.
− Det tror jag inte på! Jag har åkt här förut, påpekar mannen surt.
Flygresan är händelselös, och vi landar 15.07 på Arlanda.
− Vi är sena! Vad var det jag sa! Utbrister mannen triumferande.
− Men det är ju bara någon minut, försvarar sig flygvärdinnan.
− 15.05 skulle vi varit vid gaten! Nu är vi där först 15.10!
Flygvärdinnan ser olycklig ut, när vi går ur planet säger jag hej då och ler
uppmuntrande åt henne. Hon ser ännu olyckligare ut, jag ser nog ut som om
jag kommit direk från vildmarken. Grimasen från vildmarken. Vi skyndar till
planet till Malmö, slänger upp vandrarstav och handbage på rullbandet för
genomlysningen och går igen metalldetektorn. Piiip, piiiip, jag blir givetvis
visiterad, men något vapen har jag inte, bara ett spänne på min livrem. Vid
rullbandet står folk och tittar på min reseryggsäck.
− Du har ett stickvapen i ditt handbagage, säger vakten anklagande.
− Nä det har jag inte. Allt sådant har jag noga lagt i bagaget som checkades
in, säger jag förvånat. Då slår det mig: Korkskruven, min present till
kattvakterna! Jag packar upp och visar den.
− En present till kattvakterna, förklarar jag.
− Jaha, men den får du ändå inte ta med dig på planet! Antingen checkar du in
den, skickar den med post, eller ger den till oss, så slänger vi den. Jag tittar på
klockan, jag hinner inte. För ett ögonblick funderar jag på att sticka den i
vakten, bara för att prova om den kan fungera som kaparvapen. Men hon är så
söt, så nästa tanke är att ge henne den som present, men det skulle säkert

tolkas som mutförsök.
− Släng den. Jag tar mitt handbage och vandrarstav och går. Vandrarstaven
var de inte intresserade av, jag skulle lätt kunna slå ner flygpersonalen med
den och ta över planet. De vet kanske inte att jag en gång i tiden tog
flyglektioner. Fast erfarenheten visar att flygkapare inte vill lära sig landa,
och det övade jag mycket på. Jag hade nog inte blivit misstänkt i alla fall.
Planet vi ska med har anlänt sent på grund av missöde i Milano, var det inte
där ett SAS plan krockade häromåret? Har det hänt något igen? Försenade
taxar vi ut mot startbanan när det plötsligt blir olidligt varmt i kabinen.
− Tyvärr har vi en indikering på att det är fel på luftkonditioneringen, hörs det
ur högtalarna.
Jotack, det har vi märkt. Undrar vad mannen i planet från Gällivare skulle ha
sagt. Efter några minuter kommer högtalarna till liv igen.
− Vi måste återvända till gaten. Det ska inte behöva ta så lång tid, det behövs
nog bara lite pappersarbete.
Pappersarbete? Vad är det för luftkonditionering de har som är av papper?
Efter en inte så kort stund så har de fått ordning på papperna och
temperaturen blir mer normal och vi kommer iväg. Vi landar odramatiskt på
Sturup. Eftersom jag skrivit ner var jag parkerade bilen hittar jag den snabbt.
Det är rmycket trafik och jag funderar på om jag ska ta småvägarna hem,
men jag vill komma hem i rimlig tid så jag biter ihop och följer snällt
trafikrytmen. Under tiden tänker jag på vad jag nu ska ge kattvakterna. Katten
blir glad att se mig, hon snurrar några varv runt benen och försvinner ut för att
bevaka sitt revir. Nu får du vakta lägenheten säger hon. Jag hämtar en liten
renskinnsväska med tursten och knackar på hos grannen, överlämnar den som
present och tackar för passningen. Inifrån lägenheten tittar två små ljuvliga
kattungar nyfiket på mig. Undrar vad min katt ska säga om att få kattgrannar.
Nu är hon lyckligt ovetande, och också lycklig över en skål full med räkor.
När jag packar upp upptäcker jag att jag glömt min sked i Vaisaluokta. Frid
vare med den, jag donerar den. Till nästa vandring måste jag köpa ny sked
och ny ryggsäck.