Formgivarna utanför välfärden - hedvig andersson

80
TEMA LONDON / UTANFÖR VÄLFÄRDEN
RUM #10
HUDSON I NEW YORK.
Fullt av konstiga saker
– bor du på Hudson vet
du vad du vill ha. Och att
hotellrummen är väldigt
små spelar ingen roll. Du
är på rätt plats.
080_084_temaLDF proleteriat_1011.indd 80 2011-09-23 11.39

FORMGIVARNA
UTANFÖR VÄLFÄRDEN
Att driva eget blir allt vanligare, inte minst inom arkitektur
och formgivning. Många talar om frihet men också om
osäkerhet. Står man som självständig formgivare
utanför marknaden – eller kanske över den?
TEXT: HEDVIG ANDERSSON FOTO: CHRISTOPHER GEORGE SIMS
Egenföretagandet slår rekord i Sverige.
Under årets första sex månader ökade
antalet nystartade företag med 20 procent
i jämförelse med samma period
förra året, enligt Bolagsverket. Precis som tidigare
år ligger det som kallas artistisk verksamhet högt
på listan över nystartade företag. Bara data och
hårvård är mer populärt. Och många är de unga
formgivare, arkitekter och illustratörer som av en
eller annan anledning väljer bort anställningens
trygghet med fast lön, pension och semesterersättning
för friheten att göra det man brinner
för – på egna villkor. Att arbeta nio till fem känns
lika omodernt som stämpelklockan. Den kreativa
klassen ska få ihop till levebrödet medan de surplar
latte med blicken riktad mot den bärbara, äppelprydda
datorn. Regeringen, företagarnätverken
och starta-eget-organisationerna jublar. Andra
varnar för att en stor grupp människor står utan
sjuklön, semesterersättning och pension. Men hur
ser verkligheten ut för dem som tagit klivet från
anställningens trygghet till en fri och självständig
men ekonomiskt osäker tillvaro?
Under London Design Festival slog många formgivare
upp portarna till sina studior. Man kunde
vandra längs östra Londons slingrande gator och
TUBEN ÖSTERUT. I
Barking, så långt österut
som tunnelbanan i
London går, är hyrorna
billiga och lokalerna fulla
av formgivare.
trånga gränder för att kika in
i den ena studion efter den
andra. Prototyper trängdes
med färdiga produkter.
Trä, papper och textilier
med verktyg och kaffekop-
par. Att studiorna ligger i stadens östra delar är
ingen slump. Här har hyrorna länge varit låga. De
fallfärdiga husen är oattraktiva som bostäder men
fungerar bra som tillfälliga arbetsplatser. Gamla
industrilokaler som ingen vill rusta upp hyrs billigt.
– Här och kanske i Hackney kan man fortfarande
hitta lokaler som man har råd med, men annars
är det fruktansvärt dyrt att ha en studio i den här
staden, säger Chris Duffy som sedan tio år tillbaka
driver Duffy London. Möbler, textilier och belysning
finns i portfolion.
Han hyr en lokal i en gammal fabriksbyggnad
i Barking, sista hållplatsen i öster på den tunnelbanelinje
som går tvärs genom London. Något
som påminner om en brandtrappa leder upp till
tredje våningen och studio fem där han håller till.
Det enda som stör utsikten över kanalen är att
en enorm bilskrot slagit sig ner på andra sidan.
Området andas grovkornig industrialism, rost och
bensinångor.
– Utan internet hade jag inte varit där jag är idag,
berättar han, som nu har två anställda och beskriver
sin situation som stabil. Så är det nog för många
andra i den här branschen också. I början var det
svårt att få en regelbunden inkomst, men nu säljer
jag hela tiden grejer på internet så att jag kan vara
här och fokusera på större grejer och utställningar.
Från sin studio i Barking säljer han till butiker
och privatpersoner över hela världen. Senare i
år ska han visa sina produkter på en utställning i
Japan och inreda en butik i Paris.
– Det ska vara en ”concept store”, fråga mig inte
080_084_temaLDF proleteriat_1011.indd 81 2011-09-23 11.39
RUM #10
81

82
TEMA LONDON / UTANFÖR VÄLFÄRDEN
SHADOW CHAIR. Chris
Duffy driver sin egen studio.
Shadow Chair gjorde han för
att få publicitet. Han gjorde
dem också ”löjligt dyra”.
RUM #10
vad det är för jag vet inte, men det blir nog bra,
skrattar han och sätter sig på en av sina Shadow
Chair.
– Den här gjorde jag egentligen bara för att få lite
press och sådär, så att man kan sälja sina andra grejer
sedan, säger han och stryker med handen över
den blanka stolen. Och så gjorde jag dem löjligt
dyra, för de är omöjliga att tillverka.
Chris Duffy arbetade som inköpare åt en möbelaffär
när han bestämde sig för att satsa på en egen
verksamhet.
– Jag hade kvar mitt jobb men började tillverka
saker hemma i lägenheten. Sen köpte jag in dem till
affären jag jobbade för och sålde de till mig själv.
Det var så jag fick igång verksamheten. Efter två
år sa jag upp mig och fortsatte med mitt eget på
heltid.
Att driva eget beskriver han snarare som en nödvändighet
än något han alltid velat göra.
– Jag skickade ut över hundra cv:n när jag ville
börja jobba med produktdesign och fick inte ett
enda svar. Då gjorde jag ’det perfekta cv:t’. Fullt
med lögner och fantastiska erfarenheter, men
inte ens då fick jag något svar. Då insåg jag att det
är detta jag måste göra. Jag ville vara produktdesigner
och detta var det enda sättet att bli det,
konstaterar han.
De senaste åren har det skett en explosion av
egenföretagande och man pratar ofta om att 80-talisterna,
som inte kan ta order och som inte vill ha
en chef, har tagit klivet ut på arbetsmarknaden.
Men fenomenet är egentligen inget nytt. Redan
1983 beskrev den amerikanske akademikern
Paul Fussell i sin bok Class: A Guide Throught the
American Status System dem som han kallar för xmänniskor.
X-människorna är unga och de flockas
i världens storstäder för att ägna sig åt ”’konsten,
skrivandet, kreativt arbete – egentligen vad som
helst som frigör dem från närvaron av en chef eller
överordnad”. De ”är självständiga, älskar sitt arbete
och utför det tills de bärs ut på bår, ’pension’ är bara
ett meningsfullt koncept för fast anställda eller för
löneslavar som hatar sitt jobb” ironiserar Fussell.
Detta är baksidan och ett ämne som egenföretagarorganisationerna
aldrig vill prata om men
som akademikerna och analytikerna aldrig kan
släppa. Den osäkerhet det innebär att driva eget. I
utkanten av staden, och i utkanten av marknaden
menar vissa, sitter dessa x-människor utanför
den allmänna välfärden. Här växer en ny klass
fram. Riskerar design-proletäriatet att bli den nya
underklassen?
– Jag är aldrig helt ledig, har ingen sjuklön och
röda dagar gör ingen skillnad, säger Chris Duffy.
Men, fortsätter han, att vara anställd är egentligen
nuförtiden ofta en falsk trygghet. Medan den som
är anställd har en arbetsgivare som betalar ut lön
har jag kanske hundra. Vill en av mina kunder sluta
beställa har jag fortfarande många kvar. Jag har
många som betalar mig, som anställd har man bara
en. Där kan man ju prata om osäkerhet.
Att till en viss del stå utanför den i dagens läge
svajiga marknaden är heller inte nödvändigtvis en
nackdel.
– Under finanskrisen gjorde vi ett bättre resultat
än tidigare. När stora företag går under får vi
deras kunder. Små företag tjänar på kriser, det är
då vi hittar vår plats på marknaden. Vi är snabba,
flexibla och har inte lika stora utgifter, säger Chris
Duffy.
080_084_temaLDF proleteriat_1011.indd 82 2011-09-23 11.40

RUM #10 83
080_084_temaLDF proleteriat_1011.indd 83 2011-09-23 11.40

84
TEMA LONDON / UTANFÖR VÄLFÄRDEN
PROTOTYPEN SOM SÅLDE.
Jody Leach började göra
möbler i sin pappas garage.
Den första prototypen köptes
av en man som ville spendera
mer tid med sina barn, och
Jody hittade sin nisch.
RUM #10
Som liten började industriformgivaren
Jody Leach att göra möbler i sin pappas
garage i Essex utanför London. Han tog
examen i industridesign från Brunel
University mitt under den ekonomiska krisens
mörkaste dagar under 2008.
– Ekonomin gick åt helvete och jag var nyutexaminerad
och förvirrad och försökte hitta min
plats i yrkeslivet. Jag hade några projekt på gång,
det fanns inga jobb och jag vägrade göra obetald
praktik, som alla gör nu. Så jag gjorde en prototyp
av min första design, visade den på en utställning
och plötsligt hörde någon av sig och ville köpa den.
Jag trodde inte att det var sant, berättar han.
Prototypen var ett bord med två stolar som när
dem inte används skjuts in under bordet och blir en
del av det.
– Den första jag sålde köptes av en man som ville
kunna arbeta hemifrån efter jobbet, men samtidigt
vara i köket med sina barn. Han hade tidigare suttit
i arbetsrummet för att inget bord fick plats i köket.
Bordet innebar att han kan spendera mer tid med
sina barn. Det är den typen av design jag vill jobba
med, säger Jody Leach.
Sedan dess har han sålt fler och hoppas på att
kunna börja hyra en studio i början av nästa år.
Nu arbetar han hemifrån eller hyr en studio för
enstaka dagar.
– Jag tror att jag är över den värsta tiden nu,
startfasen. Jag har sålt en del och synts i tidningar,
säger han.
När jag träffar Jody Leach på ett kafé i östra London
är han nyligen hemkommen från New York där
han ställer ut sina möbler i en kompis frisörsalong.
– Man måste ha ett huvud fullt av idéer i den här
branschen, göra det bästa av de möjligheter som
finns. Han får några möbler, jag syns på rätt ställe,
konstaterar han.
– Men det är svårt att tjäna pengar på det i början.
Man kanske får räkna med ett par år då man
inte får in så mycket. Jag har haft extrajobb vid
sidan om. Men det är otroligt givande att göra sin
egen grej också. Man tar alla beslut själv och träffar
en massa människor som man kan jobba ihop med
och man hjälper varandra, säger han.
Den ekonomiska osäkerheten är tärande, medger
båda. Men när arbetslöshet är alternativet finns
det inget val. Både Chris och Jody vet med säkerhet
att de vill fortsätta driva eget. De har valt, eller
tvingats att välja, friheten framför tryggheten.
080_084_temaLDF proleteriat_1011.indd 84 2011-09-23 11.40
BILD: TOBY SUMMERSKILL