2006-12 Människohandel-koppleri - referatsammanställning.pdf

Människohandel/koppleri 

- referatsammanställning 

Rapport del 1 

RättsPM 2006:12 

Utvecklingscentrum Stockholm 

Maj 2006 

1

1. INLEDNING...................................................................................................... 5 

2. ÅTAL AVSEENDE MÄNNISKOHANDEL FÖR SEXUELLA ÄNDAMÅL 

(LAGSTIFTNING GÄLLANDE F.R.O.M. DEN 1 JULI 2002 TILL DEN 1 JULI 2004) 

OCH KOPPLERI ALT. GROVT KOPPLERI .............................................................. 6 

DOM 2003-04-17 SOLNA TINGSRÄTT MÅL NR B 2636-02 OCH DOM 2003-06-26 SVEA 

HOVRÄTT AVD. 11:48 MÅL NR B 3065-03................................................................................ 6 

DOM 2003-10-15 GÖTEBORGS TINGSRÄTT AVD. 7:75 MÅL NR B 7477-03 OCH DOM 2003-12- 

18 HOVRÄTTEN FÖR VÄSTRA SVERIGE AVD. 2:26 MÅL NR B 4388-03 ..................................... 9 

DOM 2004-04-29 HUDDINGE TINGSRÄTT MÅL NR B 3848-03............................................... 12 

DOM 2005-02-28 STOCKHOLMS TINGSRÄTT AVD. 13:3 MÅL NR B 2698-04 OCH DOM 2005-06- 

09 SVEA HOVRÄTT AVD. 9:3 MÅL NR B 2204-05, B 2343-05 OCH B 3344-05........................ 16 

DOM 2005-06-02 STOCKHOLMS TINGSRÄTT AVD. 13:6 MÅL NR B 4156-04........................... 18 

DOM (DELDOM) 2005-09-22 HELSINGBORGS TINGSRÄTT MÅLENHET 3 MÅL NR B 1230-05 OCH 

DOM 2006-01-11 HOVRÄTTEN ÖVER SKÅNE OCH BLEKINGE AVD. 2:23 MÅL NR B 2429-05.. 22 

3. ÅTAL AVSEENDE MÄNNISKOHANDEL (LAGSTIFTNING GÄLLANDE 

F.R.O.M. DEN 1 JULI 2004) OCH KOPPLERI ALT. GROVT KOPPLERI............... 27 

DOM 2005-05-18 BORÅS TINGSRÄTT ROTEL 4 MÅL NR B 436-05, DOM 2005-07-06 

HOVRÄTTEN FÖR VÄSTRA SVERIGE AVD. 1:14, MÅL NR B 2557-05 OCH BESLUT 2005-08-30 

HÖGSTA DOMSTOLEN AVD. 2 MÅL NR B 2822-05 .................................................................. 27 

DOM 2005-07-13 GÖTEBORGS TINGSRÄTT AVD. 8:4 MÅL NR B 4385-05............................... 30 

DOM 2006-01-20 STOCKHOLMS TINGSRÄTT AVD. 13:6 MÅL NR B 8862-04, DOM 2006-05-09 

SVEA HOVRÄTT AVD. 0704 MÅL NR B 1149-06...................................................................... 32 

DOM 2006-02-14 NORRKÖPINGS TINGSRÄTT ROTEL 1 MÅL NR B 982-05 .............................. 37 

DOM 2006-04-12 KATRINEHOLMS TINGSRÄTT ROTEL 3 MÅL NR B 133-05 ........................... 44 

4. ÅTAL AVSEENDE BL.A. KOPPLERI OCH GROVT KOPPLERI .................. 49 

DELDOM 2000-04-10 OCH DOM 2000-05-04 GÖTEBORGS TINGSRÄTT AVD. 8:81 MÅL NR B 

13426-99 OCH DOM 2000-06-16 HOVRÄTTEN FÖR VÄSTRA SVERIGE AVD. 6:62 MÅL NR B 

2441-00 OCH B 2754-00........................................................................................................ 49 

DOM 2000-05-08 SOLNA TINGSRÄTT MÅL NR B 2738-99...................................................... 50 

DOM 2000-05-22 MALMÖ TINGSRÄTT AVD. 4:45 MÅL NR B 751-00...................................... 51 

DOM 2000-06-13 MALMÖ TINGSRÄTT AVD. 41:4 MÅL NR B 579-00 OCH DOM 2000-08-10 

HOVRÄTTEN ÖVER SKÅNE OCH BLEKINGE AVD. 2 MÅL NR B 622-00 .................................... 52 


29 SVEA HOVRÄTT AVD. 10:46 MÅL NR B 5556-00................................................................ 54 


10 SVEA HOVRÄTT AVD. 12:29 MÅL NR B 5842-00................................................................ 55 

DOM 2001-01-31 STOCKHOLMS TINGSRÄTT AVD. 12:1 MÅL NR B 6700-00........................... 62 

DOM 2001-03-13 MALMÖ TINGSRÄTT AVD. 3:36 MÅL NR B 9165-00.................................... 63 

2

DOM 2002-04-17 MALMÖ TINGSRÄTT AVD. 4:45 MÅL NR B 5414-98 OCH DOM 2003-02-25 

HOVRÄTTEN ÖVER SKÅNE OCH BLEKINGE AVD. 3:38 MÅL NR B 1075-02 ............................. 64 

DOM 2002-05-03 NACKA TINGSRÄTT MÅL NR B 2464-00 OCH DOM 2002-07-09 SVEA 

HOVRÄTT AVD. 7:8 MÅL NR B 5324-02.................................................................................. 65 



DOM 2002-12-23 VÄSTMANLANDS TINGSRÄTT MÅL NR B 738-02 OCH DOM 2003-03-20 SVEA 



23 SVEA HOVRÄTT AVD. 5:6 MÅL NR B 2831-03.................................................................... 69 

DOM 2003-06-17 MALMÖ TINGSRÄTT AVD. 3:34 MÅL NR B 4374-01.................................... 73 

DOM 2003-06-19 SOLNA TINGSRÄTT MÅL NR B 1227-02 OCH DOM 2003-09-16 SVEA 

HOVRÄTT AVD. 9:75 MÅL NR B 5127-03................................................................................ 76 

DOM 2003-07-30 GÖTEBORGS TINGSRÄTT AVD. 9:95 MÅL NR B 2942-03............................. 77 

DOM 2004-03-08 LIDKÖPINGS TINGSRÄTT MÅL NR B 59-04 OCH DOM 2004-05-14 GÖTA 


DOM 2004-04-21 (DELDOM) GÖTEBORGS TINGSRÄTT AVD. 8:84 MÅL NR B 2034-04, DOM 

2004-07-21 GÖTEBORGS TINGSRÄTT AVD. 8:84 MÅL NR B 2034-04 OCH DOM 2004-12-21 

HOVRÄTTEN FÖR VÄSTRA SVERIGE AVD. 5:55 MÅL NR B 2628-04 OCH B 3648-04 ............... 81 

DOM 2004-06-16 STOCKHOLMS TINGSRÄTT AVD. 13:6 MÅL NR B 8454-03, DOM 2004-08-25 

SVEA HOVRÄTT AVD. 10:45 MÅL NR B 5692-04 OCH DOM 2004-11-22 HÖGSTA DOMSTOLEN 

MÅL NR B 3863-04 ................................................................................................................ 82 

DOM 2004-07-20 SUNDSVALLS TINGSRÄTT MÅL NR B 784-04.............................................. 85 

DELDOM 2004-12-20 OCH DOM 2005-01-18 BOLLNÄS TINGSRÄTT ROTEL 1 MÅL NR B 929-04 

SAMT DOM 2005-03-14 HOVRÄTTEN FÖR NEDRE NORRLAND AVD. 1 ROTEL 10 MÅL NR B 38- 

05 .......................................................................................................................................... 87 

DOM (DELDOM) 2004-12-30 GÖTEBORGS TINGSRÄTT AVD. 8:3 MÅL NR B 9637-04 OCH DOM 

2005-03-16 HOVRÄTTEN FÖR VÄSTRA SVERIGE AVD. 3:4 MÅL NR B 1227-05....................... 90 


03 SVEA HOVRÄTT AVD. 9:6 MÅL NR B 2696-05.................................................................... 93 

DOM 2005-04-07 VÄSTMANLANDS TINGSRÄTT KANSLI VÄSTERÅS ENHET 10 MÅL NR B 4213- 

04, DOM 2005-07-29 VÄSTMANLANDS TINGSRÄTT KANSLI VÄSTERÅS ENHET 10 MÅL NR B 

1878-05 OCH DOM 2005-12-12 SVEA HOVRÄTT AVD. 8:1 MÅL NR B 3263-05 OCH B 6432-05 

.............................................................................................................................................. 95 

DOM 2005-07-15 (DELDOM) KATRINEHOLMS TINGSRÄTT ROTEL 3 MÅL NR B 133-05, DOM 

2005-10-21 SVEA HOVRÄTT AVD. 10:1008 MÅL NR B 5960-05............................................. 98 

DOM 2005-07-20 STOCKHOLMS TINGSRÄTT AVD. 13:3 MÅL NR B 7568-04, DOM 2005-11-08 

SVEA HOVRÄTT AVD. 0910 MÅL NR B 6128-05,................................................................... 100 

DOM 2005-12-23 HUDDINGE TINGSRÄTT ROTEL 2 MÅL NR B 1666-05 OCH DOM 2006-03-13 

SVEA HOVRÄTT AVD. 10:7 MÅL NR B 9992-05 .................................................................... 102 

5. ÅTAL AVSEENDE KOPPLERI .....................................................................106 

DOM 2001-04-04 SOLNA TINGSRÄTT MÅL NR B 78-01 OCH DOM 2001-06-14 SVEA HOVRÄTT 

AVD. 9:42 MÅL NR B 2824-01.............................................................................................. 106 

DOM 2001-07-25 ESKILSTUNA TINGSRÄTT MÅL NR B 1171-01 OCH B 1056-01.................. 107 

DOM 2001-10-03 SUNNE TINGSRÄTT MÅL NR B 490-01 OCH DOM 2001-12-07 HOVRÄTTEN 

FÖR VÄSTRA SVERIGE AVD. 1:12 MÅL NR B 4174-01........................................................... 108 

DOM 2002-10-21 STOCKHOLMS TINGSRÄTT AVD. 13:5 MÅL NR B 5557-02 OCH DOM 2002-12- 


3

DOM 2003-05-20 HELSINGBORGS TINGSRÄTT ROTEL 15 MÅL NR B 1179-02 OCH DOM 2004- 

02-19 HOVRÄTTEN ÖVER SKÅNE OCH BLEKINGE AVD. 3:39 MÅL NR B 1639-03 ................. 111 

DOM 2003-11-19 GÖTEBORGS TINGSRÄTT AVD. 8:82 MÅL NR B 8375-03 OCH DOM 2004-05- 

25 HOVRÄTTEN FÖR VÄSTRA SVERIGE AVD. 3:33 MÅL NR B 4939-03 ................................. 112 

DOM 2003-12-02 GÖTEBORGS TINGSRÄTT AVD. 8:83 MÅL NR B 6857-03........................... 113 

DOM 2004-01-19 JÖNKÖPINGS TINGSRÄTT MÅL NR B 2205-03, DOM 2004-10-21 GÖTA 

HOVRÄTT AVD. 2:23 MÅL NR B 455-04 OCH BESLUT 2004-12-15 HÖGSTA DOMSTOLEN AVD. 2 

MÅL NR Ö 4756-04 .............................................................................................................. 113 

DOM 2004-10-14 STOCKHOLMS TINGSRÄTT AVD. 13:5 MÅL NR B 3906-03........................ 115 

DOM 2004-10-26 GÖTEBORGS TINGSRÄTT AVD. 7:75 MÅL NR B 9311-04........................... 116 

DOM 2005-03-23 GOTLANDS TINGSRÄTT MÅL NR B 731-03 ............................................... 117 

DOM 2005-04-22 KALMAR TINGSRÄTT ROTEL 10 MÅL NR B 223-05................................... 118 

DOM 2005-05-11 HUDDINGE TINGSRÄTT ROTEL 3 MÅL NR B 767-05.................................. 119 

DOM 2005-07-29 SÖDERTÄLJE TINGSRÄTT ROTEL 4 MÅL NR B 1062-05, DOM 2005-07-29 

SVEA HOVRÄTT AVD 1010 MÅL NR B 6527-05..................................................................... 120 

4

1. Inledning 

I enlighet med årsrapporten för 2005 från Utvecklingscentrum Stockholm inhämtades 

under hösten 2005 alla tings- och hovrättsdomar rörande människohandel/grovt 

koppleri/koppleri meddelade i Sverige under 2000-2005. Sammanlagt har 52 domar 

refererats. Av dessa avser 11 domar åtal för människohandel för sexuella ändamål 

och människohandel, sex domar enligt lagstiftningen från den 1 juli 2002 och fem 

domar enligt lagstiftningen från 1 juli 2004. 

Referatsammanställningen är en delrapport. Domarna skall i rapport del 2 analyseras 

bl.a. utifrån gränsdragningen människohandel och koppleri. I 2006 års 

utvecklingsplan för Utvecklingscentrum Stockholm anges också att den rättsliga 

analysen skall avslutas i halvårsskiftet juni/juli 2006. 

Analysen har som målsättning att undersöka eventuella systematiska problem av 

beviskaraktär eller av utredningsmässig art. Analysen kommer bl.a. att belysa 

målsägandebegreppet när det gäller grovt koppleri såväl som de juridiska rekvisiten 

avseende människohandelsbrottet. Förhoppningen är att analysen skall skapa 

förutsättningar för en enhetlighet bl.a. avseende rubriceringsfrågor och därmed 

kunna användas av åklagare ute i organisationen. Några domar är meddelade under 

2006. Under hösten 2006 kommer den rättsliga analysen av domarna att 

presenteras. Några domar meddelade under angivna tidsperioden har inte refererats 

i sammanställningen. De aktuella domarna har av olika skäl, som t.ex. att åtalet lagts 

ned, inte bedömts vara av intresse för åklagarna 1 . I referatsammanställningen 

redovisas inte påföljderna. Skälet är att det i många fall är fråga om ytterligare 

brottslighet vilket medför att straffvärde bedömningar gällande 

människohandel/koppleri i de aktuella domarna kan vara svårbedömt. 

I referaten finns målnumren angivna så att de åklagare som vill ha tillgång till 

fullständiga domar på ett enkelt sätt kan vända sig direkt till aktuell domstol för att 

utfå kopia på den efterfrågade domen. 

Referatsammanställningen har författats av assistentåklagaren Malin Thunberg 

Schunke i samarbete med kammaråklagaren Ingela Hessius 

1 

Malmö tingsrätt B 2683-00, B 2148-03 och B 8835-05, Borås tingsrätt B 261-01, Stockholms 

tingsrätt B 5915-00. 

5

2. Åtal avseende människohandel för sexuella ändamål (lagstiftning 

gällande f.r.o.m. den 1 juli 2002 till den 1 juli 2004) och koppleri alt. grovt 

koppleri 

Dom 2003-04-17 Solna tingsrätt mål nr B 2636-02 och dom 2003-06-26 Svea 

hovrätt avd. 11:48 mål nr B 3065-03 2 

I målet yrkades bl.a. ansvar för L enligt åtalspunkt 1 för grovt koppleri och olaga 

frihetsberövande. L hade under tiden januari 2000 och fram till den 2 december 2002 

i bl.a. Stockholm främjat och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att 35 kvinnor 

haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Främjandet hade bestått i att L 

hade tillhandahållit lägenheter där de sexuella tjänsterna utfördes och att hon bokat 

och förmedlat sexköpare. Det ekonomiska utnyttjandet avsåg tillägnelse av 

ersättningarna för de sexuella tjänsterna. Det gjordes gällande att brottet skulle 

anses som grovt då L under lång tid och i stor omfattning främjat sexuella 

förbindelser mot ersättning i större omfattning och då hon hänsynslöst hade utnyttjat 

två av kvinnornas situation som endast varit 17 år gamla. Ansvar för olaga 

frihetsberövande avsåg att L hade under två veckor i mars 2002 berövat två av 

kvinnorna friheten genom att ytterdörren till den lägenhet som de vistades i hade varit 

låst utan möjlighet för dem att låsa upp. 

Under åtalspunkt 2 yrkade åklagaren ansvar för människohandel för sexuella 

ändamål. L hade efter den 1 juli 2002 och fram till den 15 september 2002 genom 

vilseledande och andra otillbörliga medel dels förmått målsäganden att den 31 

augusti 2002 resa från Estland till Sverige, dels tagit emot och inhyst henne därefter 

och fram till den 15 september 2002 i sin lägenhet i Solna, allt i syfte att utnyttja 

henne för tillfälliga sexuella förbindelser. L hade därefter och fram till den 17 

november 2002 genom vilseledande och andra otillbörliga medel dels förmått 

målsäganden att den 19 oktober resa från Estland till Sverige, dels tagit emot och 

inhyst henne därefter och fram till den 17 november 2002 i Solna, allt i syfte att 

utnyttja henne för tillfälliga sexuella förbindelser. Vilseledandet hade bestått i att L 

hade lämnat oriktiga uppgifter om utlovat arbete i Sverige och förtigit under vilka 

förhållanden arbetet skulle bedrivas såsom att hålla målsäganden inlåst under en 

månads tid. Övriga otillbörliga medel bestod i att L hade missbrukat att målsäganden 

hade levt under ekonomiskt svåra förhållanden och därigenom befunnit sig i en 

särskilt utsatt position. Alternativt yrkades ansvar för grovt koppleri och olaga 

frihetsberövande. 

Tingsrätten fann gärningarna under åtalspunkten 1 styrkta. Koppleriet bedömdes 

som grovt med motiveringen att verksamheten omfattat ett stort antal (35) kvinnor, 

hade pågått under lång tid (nästan 3 år) och då två av flickorna varit under 18 år. 

Åtalet för olaga frihetsberövande ogillades dock av bevisskäl. 

Ifråga om åtalspunkten 2 fann tingsrätten utrett att L vid det första tillfället (31 

augusti 2002) hade förmått målsäganden att resa till Sverige i syfte att utnyttja henne 

2 Målet är relevant även för gränsdragningen mellan koppleri/grovt koppleri. 

6

för sexuella förbindelser. Trots att det ansågs utrett att L hade vilselett målsäganden 

om vilket arbete som skulle utföras i Sverige (posering, eskortservice etc. istället för 

samlag) fann inte tingsrätten bevisat att det fanns ett orsakssamband mellan 

vilseledandet och avresan. Målsäganden hade vid förhör uppgivit att hon inte visste 

om hon skulle ha åkt till Sverige även om hon hade vetat att arbetet avsåg 

prostitution. Mot ett sådant orsakssamband talade även att målsäganden vid det 

första tillfället i Sverige accepterat att komma tillbaka och arbeta senare under 

hösten. Åklagaren ansågs därmed inte ha styrkt att målsäganden inte skulle ha rest 

till Sverige om hon hade vetat att hon skulle ha samlag med män. Ifråga om 

påståendet att L även hade använt andra otillbörliga medel för att förmå 

målsäganden till att resa till Sverige konstaterade tingsrätten att utredningen om 

målsägandens ekonomiska situation och vad som föregick hennes resa inte var 

tillräcklig för att anse styrkt att L hade använt sig av otillbörliga medel. Tingsrätten 

hänvisade härvid till förarbetena till lagen och konstaterade bl.a. att 

omständigheterna måste vara sådana att offret inte har något annat verkligt eller 

godtagbart alternativ än att underkasta sig gärningsmannens vilja. Mot bakgrund av 

att det således varken ansågs vara styrkt att målsäganden genom vilseledande eller 

andra otillbörliga medel förmåtts att resa till Sverige, kunde enligt tingsrätten inte 

heller ansvar för det efterföljande mottagandet eller inhysandet av målsäganden 

komma ifråga. Tingsrätten fann vidare att ansvar för människohandel för sexuella 

ändamål inte heller vid det andra tillfället (19 oktober 2002) kunde komma ifråga. Det 

anfördes här att L varken hade vilselett målsäganden om arbetets art (målsäganden 

hade arbetat för henne redan) eller att hon hade använt sig av otillbörliga medel (se 

tingsrättens resonemang angående tillfället den 31 augusti 2002). Det ansågs heller 

inte visat att L hade vilselett målsäganden ifråga om inlåsningen i lägenheten. 

Sammanfattningsvis ogillades åtalet för människohandel för sexuella ändamål i 

sin helhet. Däremot biföll tingsrätten åklagarens andrahandsyrkande och dömde L för 

grovt koppleri med motiveringen att hon hade främjat sexuella förbindelser i stor 

omfattning. Däremot fann inte tingsrätten att det hade framkommit sådana 

omständigheter att L kunde anses ha hänsynslöst utnyttjat målsägandens situation. 

Åtalet för olaga frihetsberövande ogillades av bevisskäl. 

Hovrätten fastställde tingsrättens dom i ansvarsdelen både avseende 

åtalspunkten 1 och 2. Ifråga om åtalet för människohandel för sexuella ändamål (31 

augusti 2002) fann hovrätten att åklagaren inte hade förmått att styrka att 

målsäganden hade blivit vilseledd av L. Härvid anfördes att målsäganden hade 

uppgivit att hon hade anat att arbetet i Sverige handlade om att tillhandahålla 

sexuella tjänster och att hon sedermera frivilligt kom att ägna sig åt prostitution. 

Hovrätten fann vidare att målsäganden visserligen hade levt under knappa 

ekonomiska omständigheter i Estland, men att det inte av utredningen i målet kunde 

anses som styrkt att hon hade befunnit sig i en sådan situation i Estland att hon i 

praktiken inte hade något annat val än att åka till Sverige. Inte heller hade det visats 

att L skulle ha haft närmare kännedom om målsägandens förhållanden. Det ansågs 

därmed inte styrkt att målsäganden hade begett sig till Sverige på grund av 

vilseledande eller genom något annat sådant otillbörligt medel. Ifråga om den 

åtalspunkt som gällde tillfället den 19 oktober 2002 fann hovrätten i likhet med 

tingsrätten att något vilseledande från L:s sida ifråga om vilka arbetsuppgifter som 

skulle utföras inte kunde anses föreligga och att andra otillbörliga medel inte hade 

7

använts. Samma bedömning som tingsrätten gjordes ifråga om inlåsningen i 

lägenheten. 

8

Dom 2003-10-15 Göteborgs tingsrätt avd. 7:75 mål nr B 7477-03 och dom 2003- 

12-18 Hovrätten för västra Sverige avd. 2:26 mål nr B 4388-03 

I målet yrkades enligt åtalspunkt 1 ansvar för S avseende människohandel för 

sexuella ändamål och för D avseende grovt koppleri. S hade omkring den 10 juli 

2003 genom vilseledande förmått målsäganden M, som inte hade fyllt 18 år, att bege 

sig från Tyskland till Danmark i syfte att utnyttja henne för tillfälliga sexuella 

förbindelser. Därefter hade S främjat och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att 

M omkring den 13-17 juli 2003 i Danmark haft tillfälliga sexuella förbindelser mot 

ersättning. 3 Det gjordes gällande att vilseledandet hade bestått i att S hade erbjudit M 

arbete på restaurang i Danmark och förtigit att syftet var att utnyttja henne för 

tillfälliga sexuella förbindelser. Vidare hade S bl.a. betalat M:s tågbiljett till Danmark, 

försett henne med kondomer och narkotika, ansvarat för kundkontakter, övervakat 

hennes arbete samt tillägnat sig i vart fall viss del av ersättningen för de utförda 

tjänsterna. D hade omkring den 13-17 juli 2003 i Danmark främjat att M haft tillfälliga 

sexuella förbindelser mot ersättning genom att skjutsa henne med bil samt övervaka 

hennes arbete. Det gjordes vidare gällande att S och D hade hänsynslöst utnyttjat M. 

S hade försett M med narkotika i syfte att förmå henne att prostituera sig. S hade 

även bl.a. fråntagit M hennes pass, pengar och mobiltelefon samt hotat henne. M 

hade härigenom och genom sin ungdom befunnit sig i en sårbar och utsatt situation. 

D hade varit medveten om dessa förhållanden. 

Tingsrätten fann under åtalspunkt 1 att det inte kunde anses styrkt att S genom 

vilseledande hade förmått M att låta sig transporteras till Danmark. Däremot ansågs 

det utrett att S hade initierat och organiserat resan till Danmark, hade inhyst och 

transporterat M i Danmark och att hon därigenom hade styrt och drivit på 

händelseförloppet. Målsäganden, som endast var 16 år vid tillfället, hade enligt 

tingsrättens mening haft liten möjlighet att i realiteten påverka händelseförloppet. 

Härvid hade S genom sitt agerande förmått M att medfölja till Danmark för att 

utnyttjas för prostitution. Tingsrätten konstaterade vidare att S redan från början 

måste ha insett att risken var stor att M var under 18 år och att hon hade ställt sig helt 

likgiltig till hennes ålder vid genomförandet av åtgärderna. S dömdes därmed för 

människohandel för sexuella ändamål. Därutöver fann tingsrätten styrkt att S hade 

främjat och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att M hade haft tillfälliga 

sexuella förbindelser mot ersättning i enlighet med gärningsbeskrivningen. Hennes 

handlande var på där angivna grunder att anse som hänsynslöst. Med hänvisning till 

att dessa gärningar inte täcktes av bestämmelsen om människohandel dömdes S 

även för grovt koppleri. Beträffande D fann tingsrätten utrett att han hade främjat 

M:s prostitution genom att vid ett par tillfällen transportera M till platser för 

prostitution. Det ansågs däremot inte bevisat att han hade övervakat hennes arbete 

eller att han hade varit medveten om de åtgärder av hänsynslöst slag som S hade 

vidtagit. Mot bakgrund av att D endast hade utfört transporter av M i begränsad 

utsträckning, fann tingsrätten att gärningen borde bedömas som medhjälp till 

koppleri. 

3 

I målet finns viss anknytning till Danmark, vilket innebär att 2 kap. 2 § 1 st. 3 p. och 2 kap. 5 § 2 st. 5 

p. brottsbalken tillämpas. 

9

Enligt åtalspunkt 2 yrkades ånyo ansvar för S avseende människohandel för 

sexuella ändamål och för D avseende grovt koppleri. S hade härvid omkring den 10 

juli 2003 genom vilseledande förmått målsäganden E att bege sig från Tyskland till 

Danmark i syfte att utnyttja henne för tillfälliga sexuella förbindelser. Därefter hade S 

främjat och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att E omkring den 13-16 juli 

2003 i Danmark haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Det gjordes 

gällande att vilseledandet hade bestått i att S hade erbjudit E arbete på restaurang i 

Danmark och förtigit att syftet var att utnyttja henne för tillfälliga sexuella förbindelser. 

Vidare hade S bl.a. betalat E:s tågbiljett till Danmark, försett henne med kondomer 

och narkotika, ansvarat för kundkontakter, övervakat hennes arbete samt tillägnat sig 

i vart fall viss del av ersättningen för de utförda tjänsterna. D hade omkring den 12-16 

juli 2003 i Danmark främjat att E haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning 

genom att skjutsa henne med bil samt övervaka hennes arbete. Det gjordes gällande 

att S och D hade hänsynslöst utnyttjat E. S hade försett E med narkotika i syfte att 

förmå henne att prostituera sig. Vidare hade M fråntagits pass, pengar och 

mobiltelefon samt uppmanats av S att vid vissa tillfällen inte använda kondom. E 

hade härigenom befunnit sig i en sårbar och utsatt situation. D hade varit medveten 

om dessa förhållanden. 

Under åtalspunkt 2 åberopades målsäganden E:s uppgifter vid polisförhör. 

Tingsrätten tillmätte dessa uppgifter ett begränsat bevisvärde med en särskild 

hänvisning till att försvararen inte hade varit närvarande vid förhöret. Därmed 

ogillades åtalet för människohandel för sexuella ändamål, då det inte ansågs 

bevisats att E hade blivit vilseledd på det sätt som åklagaren hade påstått. 

Tingsrätten fann emellertid klarlagt att S hade inhyst E, ombesörjt att hon 

transporterats till platsen för prostitution, övervakat hennes arbete samt tillägnat sig i 

vart fall viss del av ersättningen. Dessa gärningar bedömdes emellertid som koppleri 

av normalgraden, eftersom det inte ansågs som styrkt att S hade handlat hänsynslöst 

mot E. Beträffande åtalet mot D befanns styrkt att han hade främjat E:s prostitution 

genom att vid ett par tillfällen transportera henne till platsen för prostitution. Det 

ansågs däremot inte bevisat att han hade övervakat hennes arbete. Mot bakgrund av 

att D endast hade utfört transporter av M i begränsad utsträckning, fann tingsrätten 

att gärningen borde bedömas som medhjälp till koppleri. 

Under åtalspunkt 3 yrkades ansvar för såväl S som D avseende människohandel för 

sexuella ändamål. S hade omkring den 18 juli 2003 förmått målsäganden M, som inte 

hade fyllt 18 år, att låta sig transporteras från Danmark till Sverige i syfte att utnyttja 

henne för tillfälliga sexuella förbindelser. S hade därefter främjat och på ett otillbörligt 

sätt ekonomiskt utnyttjat att M under tiden den 17-19 juli 2003 i Sverige haft tillfälliga 

sexuella förbindelser mot ersättning. S hade bl.a. anordnat transport från Danmark till 

Sverige, försett M med narkotika, ansvarat för kundkontakter, övervakat hennes 

arbete samt tillägnat sig i vart fall viss del av ersättningen för de utförda tjänsterna. D 

hade, på uppdrag av S, under tiden den 17-19 juli 2003 transporterat M, som inte 

hade fyllt 18 år, från Danmark till Sverige i syfte att utnyttja henne för tillfälliga 

sexuella förbindelser. Han hade därutöver främjat hennes prostitution genom att 

transportera henne till kunder och övervaka hennes arbete. Det gjordes gällande att 

S och D hade hänsynslöst utnyttjat M. S hade försett M med narkotika i syfte att 

förmå henne att prostituera sig och M hade fråntagits pass, pengar och mobiltelefon. 

M hade härigenom och genom sin ungdom befunnit sig i en sårbar och utsatt 

10

situation med små möjligheter att avbryta sin verksamhet. D hade varit medveten om 

dessa förhållanden. 

Tingsrätten fann under åtalspunkt 3 att ”S var den som hade kontrollen över 

händelseförloppet” och att hon hade organiserat, drivit på och styrt resan från 

Danmark till Sverige. Hon ansågs genom sitt handlande ha förmått M, som nyss 

hade fyllt 17 år, att låta sig transporteras till Sverige i syfte att utnyttja M för tillfälliga 

sexuella förbindelser. S dömdes därmed för människohandel för sexuella 

ändamål. Därutöver ansågs styrkt att S hade främjat och på ett otillbörligt sätt 

ekonomiskt utnyttjat M:s prostitution på det sätt som åklagaren hade påstått, och att 

hon även på ovan angivna grunder hade handlat hänsynslöst. I likhet med 

åtalspunkten 1 konstaterades att denna gärning inte täcktes av bestämmelsen om 

människohandel, utan skulle bedömas som grovt koppleri. Vidare slogs fast att D 

hade varit väl medveten om den verksamhet som S bedrev och M:s roll i denna. D 

måste ha varit medveten om att resan till Sverige syftade till att utnyttja M för sexuella 

förbindelser, och han hade haft en central roll vid genomförandet av brottet såsom 

den som faktiskt svarade för transporterna till Sverige och inom Sverige. Även D 

dömdes därmed för människohandel för sexuella ändamål. Tingsrätten 

konstaterade därutöver att det i detta fall visserligen ansågs utrett att D hade haft en 

uppgift att bevaka M:s arbete på gatan, men att denna funktion omfattades av brottet 

människohandel. 

Tingsrättsdomen överklagades enbart beträffande D. Hovrätten gjorde ingen 

annan bedömning i ansvarsfrågan än den som tingsrätten hade gjort, men 

påpekade att ifråga om medhjälp till koppleri var åtalspunkterna 1-2 att anse som ett 

fall av medhjälp. 

11

Dom 2004-04-29 Huddinge tingsrätt mål nr B 3848-03 

I målet yrkades under åtalspunkten 1 ansvar för människohandel för sexuella 

ändamål avseende G och J samt för grovt koppleri avseende S. G och J hade därvid 

vid två tillfällen, dels i augusti och dels i början av oktober 2003, gemensamt och i 

samförstånd genom otillbörliga medel förmått målsäganden L att bege sig från 

Estland till Sverige i syfte att utnyttja henne för tillfälliga sexuella förbindelser. De 

otillbörliga medlen hade bestått i att G och J hade missbrukat att L levt under 

ekonomiskt svåra förhållanden och därigenom befunnit sig i en särskilt utsatt 

situation. L hade från den 26 augusti till den 11 september och mellan den 7 till den 

20 oktober 2003 haft tillfälliga sexuella förbindelser, varvid G, J och S gemensamt 

och i samförstånd främjat och otillbörligt ekonomiskt utnyttjat prostitutionen. 

Främjandet hade bestått i bl.a. att G och J hade bokat båtbiljetter till Stockholm, lånat 

ut kontanter för inköp av biljetten, skaffat kondomer och telefonkort samt tillsammans 

med S anordnat transport till en lägenhet, där L hade inhysts och utfört de sexuella 

tjänsterna. S hade vidare bokat och förmedlat sexköpare samt transporterat L till 

dessa. Samtliga tre tilltalade hade tillägnat sig i vart fall viss del av ersättningen för 

de sexuella tjänsterna. Det gjordes gällande att G:s och J:s åtgärder hade utgjort en 

förutsättning för S:s medverkan i gärningarna. Brotten skulle anses som grova, 

eftersom de ingått som ett led i en organiserad verksamhet som bedrivits under lång 

tid och i större omfattning. S hade även på ett hänsynslöst sätt utnyttjat L:s utsatta 

situation. 

Under åtalspunkt 2 yrkades ansvar för G, J och S avseende grovt koppleri. De 

tilltalade hade gemensamt och i samförstånd under tiden januari 2003 och fram till 

den 20 oktober 2003 i bl.a. Stockholm främjat och på ett otilbörligt sätt ekonomiskt 

utnyttjat att ett flertal kvinnor (sex namngivna) haft tillfälliga sexuella förbindelser mot 

ersättning. Främjandet hade bestått i bl.a. att G och J hade bokat kvinnornas 

båtbiljetter till Stockholm, lånat ut kontanter för inköp av biljetter, skaffat kondomer 

och telefonkort samt tillsammans med S anordnat transporter till en lägenhet, där 

kvinnorna hade inhysts och utfört de sexuella tjänsterna. S hade vidare bokat och 

förmedlat sexköpare samt transporterat kvinnorna till dessa. Samtliga tre tilltalade 

hade tillägnat sig i vart fall viss del av ersättningen för de sexuella tjänsterna. Det 

gjordes gällande att G:s och J:s åtgärder hade utgjort en förutsättning för S:s 

medverkan i gärningarna. Brotten skulle anses som grova, eftersom de ingått som ett 

led i en organiserad verksamhet som bedrivits under lång tid och i större omfattning. 

S hade även på ett hänsynslöst sätt utnyttjat två av kvinnorna, J:s och D:s, utsatta 

situation. 

Därutöver yrkades ansvar för S i ytterligare sex åtalspunkter för olaga 

frihetsberövande och sexuellt tvång alt. sexuellt utnyttjande avseende de tre 

målsägandena L, J och D. Det gjordes för var och en av målsägandena gällande att 

de under sina vistelser i Stockholm hade bott i S:s lägenhet, och att han därvid vid ett 

flertal tillfällen under olika tidsperioder år 2003 berövat dem friheten genom att utifrån 

låsa ytterdörren till lägenheten utan möjlighet för målsägandena att kunna låsa upp 

ytterdörren när de på egen hand vistades i lägenheten. Beträffande åtalet för sexuellt 

tvång alt. sexuellt utnyttjande gjordes gällande att samtliga tre målsäganden hade 

befunnit sig i skuldsituationer och varit ekonomiskt beroende av intäkterna från 

12

prostitutionen. Intäkterna hade hanterats och fördelats av S som låtit envar av dem 

behålla 300 kr för en timme respektive 200 kr för ½ timme per sexköpare. 

Målsägandena hade därför befunnit sig i uttalade beroendeställningar till S, som vid 

ett eller flera tillfällen genom olaga tvång tvingat dem till samlag. Vid gärningarna 

hade S hotat dem genom sitt uppträdande, vilket fått till följd att de övertygats om att 

de skulle komma till skada om inte samlag ägde rum. Alternativt gjordes gällande att 

S hade förmått målsägandena till samlag genom att allvarligt missbruka deras 

beroendeställning. 

Tingsrätten konstaterade ifråga om åtalspunkterna 1-2 (människohandel för 

sexuella ändamål och grovt koppleri) att G hade erkänt att han vidtagit främjande 

åtgärder för att hjälpa samtliga sju flickor i målet att resa till Sverige för att prostituera 

sig. J hade vitsordat att hon haft kontakt med flickorna före deras resor till Sverige, 

och att hon hade känt till att de bott hos S och sysslat med prostitution. Hon hade 

även vidgått att hon vid flera tillfällen varit tillsammans med flickorna vid resorna 

mellan Estland och Sverige. Det var emellertid hennes sambo G, som hade vidtagit 

alla främjande åtgärder, och hon hade inte medverkat till något brottsligt. S hade 

medgivit att några av flickorna tillfälligt hade bott i hans lägenhet, men han förnekade 

kännedom om prostitution. Mot dessa uppgifter stod de som hade lämnats av 

målsägandena, vars uppgifter fann stöd av annan utredning. 

Beträffande åtalspunkten 1 (ansvar för människohandel) hade målsäganden L bl.a. 

uppgivit att hon i Estland hade fått kontakt med J, som hade uppgivits vara en person 

som kunde hjälpa henne att åka till Sverige för att arbeta som prostituerad. Vid ett 

möte informerade J henne om villkor för arbetet, dvs. att hon skulle bo hos en man 

som skulle sköta kontakterna med kunderna. J uppgav vidare att hon skulle låna 

henne pengar till resan och organisera resan åt henne. Beträffande skälen för 

hennes resa till Sverige hade hon uppgivit att hon levt under svåra ekonomiska 

förhållanden med stora skulder som hon inte kunde återbetala. Hon hade berättat för 

J om sina ekonomiska problem. Hon hade inte kunnat resa till Sverige och 

prostituera sig utan J:s och G.s medverkan. Tingsrätten fann utrett att L vid två 

tillfällen hade rest från Estland till Sverige, och att hon i Sverige hade ägnat sig åt 

prostitution. J:s uppgifter om att hennes sambo ensam vidtagit främjandeåtgärder, 

och att hon själv hade saknat kännedom om prostitutionen ansågs sakna tilltro. 

Genom L:s uppgifter var det styrkt att såväl J som G hade vidtagit sådana åtgärder 

som erfordras för genomförandet av den av åklagaren påstådda människohandeln; 

bl.a. erbjudande om och inköp av biljetter, utlåning av kontanter samt anordnande av 

transport till S:s lägenhet i Stockholm. J och G hade därvid handlat gemensamt och i 

samförstånd och syftet hade varit att ekonomiskt utnyttja L:s prostitution i Stockholm. 

Tingsrätten övergick därmed till frågan om huruvida dessa åtgärder hade vidtagits 

genom ett otillbörligt medel. Här hade åklagaren gjort gällande att de tilltalade hade 

missbrukat att L levt under ekonomiskt svåra förhållanden och därigenom befunnit 

sig i en särskilt utsatt situation. Tingsrätten fann att det inte kunde ifrågasättas att L 

vid den aktuella tiden hade befunnit sig i en utsatt situation ekonomiskt, och att hon 

till en följd därav inte hade sett någon annan möjlighet än att anta erbjudandet om att 

resa till Sverige och ”tjäna snabba pengar”. Den avgörande frågan var emellertid, 

enligt tingsrätten, om J och G hade känt till L:s ekonomiska situation och, om de i så 

fall när de vidtagit åtgärderna, hade använt sig av ett otillbörligt medel. Domstolen 

satte härvid tilltro till L:s uppgifter om att hon vid sitt första möte med J berättat om 

13

sin svåra ekonomiska situation och sina skulder, samt att J hade erbjudit sig att 

betala för resan till Sverige. J måste således ha insett att L befann sig i en svårt 

pressad ekonomisk situation och att bl.a. hennes erbjudande om att låna ut pengar 

till resan var en förutsättning för att L skulle kunna åka till Sverige och prostituera sig. 

Det fick även hållas för visst att J hade delgivit G dessa upplysningar. Tingsrätten tog 

dock även fasta på att L emellertid också hade uppgivit att hon inte visste om hennes 

skulder varit en förutsättning för att J skulle låta henne åka eller om de hade haft 

någon betydelse för J. Detta talade, enligt tingsrätten, snarare för att L själv hade 

varit angelägen om att få möjlighet att åka än att J vid det tillfället hade använt L:s 

ekonomiskt utsatta situation som ett påtryckningsmedel för att pressa henne och 

förmå henne att åka till Sverige för att prostituera sig eller att hon med utnyttjande av 

denna situation betvingade L:s fria vilja. Tingsrätten ställde därefter frågan om J eller 

G genom senare vidtagna åtgärder innan det påstådda brottet fullbordades – bl.a. vid 

inköp av båtbiljett och utlåning av pengar samt då J följt med på resan och givit 

instruktioner om verksamheten – kunde anses ha använt sig av ett sådant otillbörligt 

medel som erfordras och därmed betvingat L:s fria vilja. Även om de vidtagna 

åtgärderna måste ”i sig anses mycket besvärande för de tilltalade” och då L måste ha 

haft små eller obefintliga möjligheter att dra sig ur, hade det, enligt tingsrättens 

mening, inte framkommit något som talade för att L, som var en kvinna över 18 år, 

ändrat inställning och att hon hade utsatts för någon utpressningsliknande situation 

som hade betvingat hennes egen vilja. De åtgärder som J och G hade vidtagit 

innebar ”ett cyniskt utnyttjande” av L:s utsatta ekonomiska situation, men det kunde 

inte anses tillräckligt för att dessa åtgärder skulle kunna anses ha utförts med 

användande av ett sådant otillbörligt medel som till sin art var att jämställa med olaga 

tvång och vilseledande. Åtalet för människohandel för sexuella ändamål ogillades 

därmed. 

Tingsrätten konstaterade emellertid att åtalet i åtalspunkten 1 även täckte 

rekvisiten för grovt koppleri, och övergick därmed till att pröva denna gärning 

tillsammans med ansvarsyrkandet för grovt koppleri avseende J, G och S i 

åtalspunkten 2. Tingsrätten fann genom de berättelser som de hörda flickorna hade 

lämnat tillsammans med övrig åberopad bevisning styrkt att G tillsammans med S 

hade bedrivit en omfattande koppleriverksamhet där i vart fall sju flickor utnyttjats för 

tillfälliga sexuella tjänster mot ersättning. Vidare hade visats att S hade bokat och 

förmedlat sexköpare, transporterat flickorna till avtalade möten samt tagit emot 

betalningen för utförda tjänster. Genom G:s egna uppgifter var styrkt att han vidtagit 

de främjandegärningar som åklagaren hade påstått, samt att dessa hade varit en 

förutsättning för den prostitution som bedrevs hos S. Av de uppgifter som hade 

lämnats av de hörda flickorna befanns därutöver utrett att även J hade vidtagit de 

främjandegärningar som hade påståtts och att hon inte bara känt till 

prostitutionsverksamheten utan även aktivt deltagit. Hennes medverkan hade varit en 

nödvändig förutsättning för S:s gärningar. Samtliga tre tilltalade hade vidare tillägnat 

sig del av ersättningen för utförda tjänster och verksamheten hade bedrivits 

”gemensamt och i samförstånd”. Därmed var de kopplerigärningar som omfattades 

av gärningsbeskrivningarna under åtalspunkten 1 och 2 styrkta. Ifråga om brottets 

rubricering anförde tingsrätten att det hade varit fråga om en organiserad verksamhet 

som hade pågått under en avsevärd tid (9 månader) och omfattat sju flickor. Redan 

vid detta förhållande var brottet att bedöma som grovt. Därtill kom, enligt tingsrätten, 

att det hade visats att S utöver det ekonomiska utnyttjandet även i andra avseenden 

– bl.a. genom att utsätta flickorna för ständig kontroll och tvinga dem att arbeta alla 

14

tider på dygnet – utnyttjat flickornas situation på ett hänsynslöst sätt. Samtliga tre 

tilltalade dömdes därmed för grovt koppleri. 

Beträffande ytterligare åtalspunkter avseende S, dvs. ansvar för olaga 

frihetsberövande och sexuellt tvång alt. sexuellt utnyttjande, hade de tre 

målsägandena lämnat i huvudsak snarlika utsagor. S hade aldrig lämnat dem 

ensamma i lägenheten utan att låsa ytterdörren med dubbla lås. Ingen av flickorna 

hade haft nycklar eller hade kunnat ta sig ut om något hade hänt. Ingen av de tre 

flickorna hade givit sitt samtycke till att bli inlåsta, och det var helt klart att S hade 

förstått att de hade mått illa av att vara inlåsta. Tingsrätten fann genom dessa 

berättelser styrkt att S vid olika tillfällen låst in målsägandena utan deras samtycke, 

samt att han genom sitt handlande berövat dem friheten. Han dömdes för tre fall av 

olaga frihetsberövande enligt 4 kap. 2 § 2 st. BrB. Beträffande åtalen för sexuellt 

tvång alt. sexuellt utnyttjande hade målsägandena berättat att S mot deras vilja haft 

samlag med dem. Då de känt sig hotade hade de underkastat sig samlag. Dessa 

gärningar bedömdes av tingsrätten som sexuellt utnyttjande. Även om tingsrätten inte 

ifrågasatte målsägandenas uppgifter om att de hade känt rädsla för S, kunde det inte 

anses styrkt att S vid de olika tillfällena genom olaga tvång hade tilltvingat sig 

samlag. Det rådde däremot ingen tvekan om att målsägandena hade befunnit sig i 

uttalade beroendeställningar till S, och att denne genom att allvarligt missbruka 

dessa beroendeställningar hade förmått dem till samlag. S dömdes för tre fall av 

sexuellt utnyttjande. 

15

Dom 2005-02-28 Stockholms tingsrätt avd. 13:3 mål nr B 2698-04 och dom 

2005-06-09 Svea hovrätt avd. 9:3 mål nr B 2204-05, B 2343-05 och B 3344-05 

Ansvar yrkades för H.V och A.V bl.a. avseende människohandel för sexuella 

ändamål. H.V och A.V hade vid olika tillfällen under tiden från december 2003 till den 

6 april 2004 i bl.a. Stockholm gemensamt och i samförstånd med andra personer i 

bl.a. Estland förmått målsägandena R och M, som inte hade fyllt 18 år, att bege sig 

från Estland till Sverige i syfte att utnyttja flickorna för tillfälliga sexuella förbindelser 

mot ersättning. Härvid hade H.V och A.V rekryterat målsägandena från Estland 

genom att medhjälpare i Estland i samförstånd med H.V och A.V hade påverkat och 

utnyttjat R:s och M:s utsatta ekonomiska situation, samt träffat överenskommelse 

med dem om arbetsvillkoren i Sverige. H.V och A.V hade därefter ombesörjt att 

flickorna tagits emot i Sverige, transporterats och inhysts i lägenheter där prostitution 

skett. Det gjordes vidare gällande att de tilltalade hade uppträtt hänsynslöst mot en 

av målsäganden genom att de bl.a. hade hotfullt uttalat att hon stod i skuld till dem. 

Vidare yrkades ansvar för H.V, A.V, T och C avseende grovt koppleri enligt följande. 

De fyra tilltalade hade under tiden från december 2003 till den 6 april 2004 i bl.a. 

Stockholm gemensamt och i samförstånd främjat att ett flertal (varav 6 identifierade) 

kvinnor från Estland haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Brottet 

påstods vara grovt med beaktande av att det hade utgjort en organiserad verksamhet 

som hade bedrivits i större omfattning under lång tid och främjat prostitution i större 

omfattning. Vidare hade kvinnorna hänsynslöst utnyttjats genom sina utsatta och 

sårbara situationer. H.V och A.V hade bl.a. rekryterat kvinnorna från Estland, 

tillhandahållit bostäder och lokaler för verksamheten, ordnat telefonkort och 

mobiltelefoner samt organiserat annonser på internet. De hade vidare på ett 

otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat prostitutionen genom att de hade tagit hälften av 

intäkterna samt tvingat kvinnorna att varje dag betala avgifter för annonser på 

internet. T hade bl.a. transporterat kvinnorna till kunder, hade på uppdrag hämtat och 

mottagit pengar från prostitutionen samt mottagit kvinnor när de anlänt till Sverige. C 

hade bl.a. ordnat och på annat sätt varit behjälplig vid upplåtelse av lokaler för 

verksamheten samt hade hjälpt till att förmedla pengar från 

prostitutionsverksamheten. Det gjordes alternativt gällande att de gärningar som T 

och C hade vidtagits i vart fall skulle vara att anse som medhjälp till grovt koppleri. 

Tingsrätten behandlade inledningsvis den åtalspunkt som gällde ansvar för H.V och 

A.V avseende människohandel för sexuella ändamål och slog fast att utredningen i 

målet talade för att A.V hade haft kännedom om målsägandenas låga ålder. Det 

konstaterades dock att oavsett hur det hade förhållit sig var omständigheterna 

sådana att han måste anses ha varit likgiltig för om de var under 18 år. Här pekades 

särskilt på att trots att A.V inför rätten hade uppgivit att flickor ofta ljuger om sin ålder 

för att inte skickas hem, så hade han ändock underlåtit att kontrollera saken i deras 

pass. Därutöver uttalade tingsrätten att omständigheterna när det gäller en 

verksamhet av den art och omfattning som målet gällde – dvs. där ett stort antal 

flickor hade rekryterats av utomstående i utlandet och hade arbetat kort tid i Sverige 

– talade för att frågan om en eller några flickor inte hade fyllt 18 år saknat betydelse 

för de personer som drev verksamheten. Tingsrätten fann därmed att A.V under den 

aktuella tiden måste anses ha varit likgiltig för om målsäganden var under 18 år. På 

samma sätt konstaterade tingsrätten att även H.V, som bedrev verksamheten 

16

tillsammans med A.V, måste anses ha varit likgiltig när det gällde målsägandenas 

ålder. De tilltalade hade således haft uppsåt till att målsägandena var under 18 år. 

Därefter övergick tingsrätten till frågan om målsägandena hade varit utsatta för 

påverkan att komma till Sverige. Av målsäganden R:s uppgifter i målet hade 

framkommit att hon hade levt under knappa förhållanden i Estland och att hennes 

beslut att resa till Sverige hade berott på hennes levnadsförhållanden. Tingsrätten 

fann dock inte visat att hennes resa och beslut att prostituera sig hade föranletts av 

påverkan från någon annan person, utan tvärtom hade hon uppgivit att beslutet hade 

varit hennes eget. Därmed ogillade tingsrätten åtalet för människohandel för 

sexuella ändamål beträffande R. 

Målsäganden M hade inför tingsrätten uppgivit att hon hade kommit till Sverige, 

eftersom hon hade en skuld till en person vid namn Juri i Estland. Juri hade uttalat 

hotelser mot henne och direkt hänvisat till prostitution i Sverige för att återbetala 

skulden. Tingsrätten fann att M, som aldrig tidigare hade sysslat med prositution, 

måste anses ha varit utsatt för sådan påverkan från Juri som förutsätts i 

bestämmelsen om människohandel. Det konstaterades vidare att det inte mot de 

tilltalades bestridande hade visats i målet att H.V och A.V i samförstånd med 

personer i Estland hade förmått M att resa hit för prostitution (dvs. 4 kap. 1 a § 1 st. 

BrB). Beträffande A.V var emellertid styrkt att han tagit emot, inhyst och försett M 

med telefonkort efter att hon ankommit till Sverige. M hade i förhör uppgivit att A.V 

hade känt till hennes skuld till Juri. Tingsrätten fann att det med hänsyn till 

omständigheterna kunde hållas för visst att A.V hade varit likgiltig till det förhållandet 

att det var på grund av påverkan från annan som M hade rest till Sverige för att 

prostituera sig. Därmed dömdes han för människohandel för sexuella ändamål 

(dvs. 4 kap. 1 a § 2 st. BrB) beträffande M. Ifråga om H.V konstaterades att han inte 

personligen hade närvarat när M kom till Sverige, men att han hade medverkat till 

människohandelsbrottet genom att han vid denna tid alltjämt var aktiv i den 

verksamhet som gemensamt bedrevs att de båda tilltalade, vilken bl.a. innebar att 

flickor inhystes i prostitutionssyfte. Även H.V dömdes därmed såsom gärningsman 

för människohandel för sexuella ändamål beträffande M. 

Ifråga om åtalet för grovt koppleri slog tingsrätten fast att såväl H.V som A.V hade 

främjat och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat prostitution på det sätt som 

åklagaren hade påstått i sin gärningsbeskrivning. Det påpekades särskilt att ansvaret 

för koppleri avseende dessa båda tilltalade även omfattade kopplerigärningar mot M 

som ägt rum efter det att människohandelsbrottet hade fullbordats. Tingsrätten fann 

att brottet skulle rubriceras som grovt koppleri, mot bakgrund av att verksamheten 

hade pågått under lång tid, bedrivits i organiserade former, omfattat i vart fall nitton 

flickor, haft hög frekvens av prostitutionskontakter och genererat betydande vinst. C 

och T dömdes för medhjälp till koppleri, eftersom det inte ansågs visat att deras 

uppsåt omfattade medhjälp till grovt brott. 

Enbart C och T fullföljde målet till hovrätten, varav åtalet mot C ogillades. Enligt 

hovrätten hade hennes uppgifter om att hon inte hade haft kännedom om den 

prostitutionsverksamhet som bedrevs inte vederlagts i målet, utan att de tvärtom 

hade fått stöd av utsagor från A.V och H.V. I likhet med tingsrätten fann emellertid 

hovrätten att T skulle dömas för medhjälp till koppleri. 

17

Dom 2005-06-02 Stockholms tingsrätt avd. 13:6 mål nr B 4156-04 

Målet var tämligen omfattande med flera tilltalade och ett flertal åtalspunkter. 

Redovisningen nedan sker ifråga om fem av de tilltalade och är uppdelad efter olika 

åtalspunkter och tingsrättens domskäl. 

1) Ansvar yrkades för T och R avseende människohandel för sexuella ändamål: 

Det gjordes gällande att de två tilltalade under tiden augusti till september 2003 

gemensamt och i samförstånd med personer i Estland hade förmått målsäganden J, 

som inte hade fyllt 18 år, dels att vid två tillfällen bege sig till Sverige, dels i augusti 

och september låta sig transporteras från Estland till T:s bostad i Sverige i syfte att 

utnyttjas för tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. De tilltalade hade härvid i 

augusti 2003 rekryterat J från Estland, köpt biljetter till färjan, hämtat henne i Estland 

och fört henne till Sverige där hon hade inhysts i T:s bostad. I september hade T 

erbjudit J att återvända till Stockholm, ombesörjt att hon hade mottagits och 

transporterats av honom och R samt inhyst henne i sin bostad. Alternativt gjordes här 

gällande att R i vart fall hade främjat gärningen med råd och dåd. I oktober hade T 

vidare förmått J att bege sig eller låta sig transporteras från Estland till hans bostad i 

Stockholm, där hon inhysts i syfte att utnyttjas för tillfälliga sexuella förbindelser mot 

ersättning. 

Under denna åtalspunkt fann tingsrätten utrett att T och R i augusti 2003 varit i 

Estland i syfte att rekrytera kvinnor för prostitution i Sverige. Av utredningen framgick 

bl.a. att T redan före avresan till Estland hade beställt och betalat biljetter för två 

resande till Estland och för fyra resande beträffande återresan till Sverige. Av R:s 

uppgifter i målet framgick vidare att T före resan hade frågat R om han kände till 

några prostituerade i Estland. Med stöd därav, samt målsägandeuppgifter angående 

de samtal som fördes i Estland om prostitutionsarbete i Sverige, fann tingsrätten 

styrkt att syftet med resan till Estland var att T skulle hämta J och en annan kvinna till 

Sverige för prostitution. Klarlagt i målet var att T hade hämtat J och en annan flicka, 

låtit J bo i hans bostad tills hon åkte tillbaka till Estland, och att han därefter, på så 

sätt som åklagaren hade påstått, erbjudit henne att återkomma samt organiserat 

hennes återkomst i september 2003. Han hade fått ersättning för J:s 

prostitutionsverksamhet under hösten 2003. Beträffande R ansågs utrett att han 

hade förmedlat kontakten mellan T och den person i Estland som kände J, och att 

han åkt med till Estland och där kört bilen. Det hade däremot inte framgått i målet att 

han hade deltagit i några samtal om prostitution eller att han hade påverkat 

kvinnornas beslut att resa hit. Han hade inte heller kört dem i Sverige, eller haft 

annan än en tillfällig kontakt med dem här. Det ansågs däremot visat att han hade 

tillsammans med T hämtat J vid hamnen vid återkomsten till Sverige i september. 

Därefter gick tingsrätten in på enskilda rekvisit avseende människohandelsbrottet. 

Inledningsvis behandlades frågan om J:s ålder. Härvid togs fasta på R:s uppgifter 

om att han i samband med inresan till Sverige hade tittat i J:s pass och fastslagit att 

hon endast var 16 år, vilket han hade nämnt för T. Enligt egna uppgifter hade T 

underlåtit att fråga om J:s ålder, fått vetskap om hennes ålder vid tiden för den första 

hemresan och trots detta låtit henne komma tillbaka för prostitution. Detta talade, 

enligt domstolen, för att flickornas ålder saknade betydelse för den verksamhet som 

18

han bedrev. Tingsrätten fann att T i vart fall hade varit likgiltig för om J var under 18 

år, när hon för första gången kom till Sverige. Båda tilltalade ansågs därmed ha haft 

uppsåt ifråga om målsägandens ålder. 

Därefter behandlades frågan om J hade påverkats att komma till Sverige för att 

prostituera sig. Härvid framhölls att J hade levt under knappa ekonomiska 

förhållanden i Estland, och att hennes beslut att resa till Sverige och prostituera sig 

hade berott på att hon ville tjäna pengar för att få bättre levnadsvillkor. Tingsrätten 

uttalade att ”en väsentlig förutsättning för hennes resa till Sverige har således varit att 

hon kunde räkna med att få kontakt med sexköpare och få en viss garanterad 

ersättning. Hon behövde dessutom någonstans att bo och någon som kunde hjälpa 

henne med resa, språk och kunskaper om Sverige”. Allt detta hade T hjälpt henne 

med. Tingsrätten fann därmed att T ”måste ha insett att hans medverkan i dessa 

delar var nödvändiga förutsättningar för att J skulle resa till Sverige och prostituera 

sig”. Han hade därigenom utsatt J för sådan påverkan som förutsätts i bestämmelsen 

om människohandel för sexuella ändamål. Tingsrätten fastslog därmed att T hade 

förmått J att komma till Sverige för att prostituera sig, och att han därvid hade varit 

likgiltig för att hon endast varit 16 år gammal. Han dömdes för människohandel för 

sexuella ändamål. Däremot fann tingsrätten att det inte hade framgått att R hade 

deltagit i planeringen av J:s resa till Sverige, och att det saknades bevis för att R 

hade förmått eller påverkat J att resa hit och att prostituera sig. Åtalet mot honom för 

människohandel för sexuella ändamål ogillades därmed. 

2) Åtal för grovt koppleri och försök till grovt koppleri avseende de tre tilltalade T, 

R och G.T: varvid det gjordes gällande att T under tiden augusti 2003 till juni 2004 i 

bl.a. Stockholm ensam eller gemensamt och i samförstånd med R eller G.T främjat 

och/eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att flera kvinnor från Baltikum och 

Ryssland haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Under år 2003 hade 

brottet avsett tre kvinnor, varav två kvinnor skett delvis gemensamt och i samförstånd 

med R. Under år 2004 hade brottet skett delvis gemensamt och i samförstånd med 

G.T och avsett fem kvinnor. T hade därvid bl.a. rekryterat kvinnor från utlandet, 

ordnat med deras biljetter till Sverige, transporterat dem eller ombesörjt att de kommit 

till och inhysts i hans bostad, transporterat dem till sexköpare, ansvarat för 

kundkontakter samt tillägnat sig delar av ersättningen för utförda sexuella tjänster. R 

hade rekryterat två kvinnor från utlandet, presenterat dem för T, tillsammans med T 

hämtat kvinnor i Estland och transporterat eller mottagit dem vid ankomsten till 

Sverige. Det gjordes här gällande att R genom sitt agerande i vart fall hade främjat 

T:s verksamhet med råd och dåd. G.T:s gärning hade bestått i att han hade övertalat 

en kvinna till prostitution, hade inhyst kvinnor hos sig i sin bostad, transporterat dem 

till sexköpare, ansvarat för kundkontakter samt tillägnat sig delar av ersättningen för 

utförda sexuella tjänster för sin egen eller för T:s räkning. De tre tilltalade hade 

därutöver även under samma tid försökt att främja och/eller på ett otillbörligt sätt 

ekonomiskt försökt att utnyttja att flera kvinnor (8 namngivna) skulle ha tillfälliga 

sexuella förbindelser mot ersättning. Fara för brottets fullbordan hade förelegat eller 

hade varit utesluten enbart p.g.a. tillfälliga omständigheter. Koppleribrottet skulle 

anses som grovt med beaktande av att det bedrivits under lång tid, i större omfattning 

och då J hade hänsynslöst utnyttjats i prostitutionsverksamhet trots att hon hade varit 

under 18 år, befunnit sig i en särskilt sårbar och utsatt situation och då hon hade 

genomgått en omfattande gynekologisk operation under våren 2004. 

19

Tingsrätten fann genom utredningen styrkt att T under hösten 2003 främjat två 

kvinnors prostitution och att han hade under våren 2004 tillsammans med G.T hade 

gemensamt och i samförstånd främjat tre kvinnors prostitution. Ifråga om brottets 

rubricering hänvisade tingsrätten i sin bedömning till rättsfallet NJA 2004 s. 646. Det 

konstaterades att T:s verksamhet pågått under i stort sett nio månader med vissa 

avbrott, och att hans totala förtjänst hade varit 91.900 kr, vilket ansågs ”motsvara 

drygt 200 entimmas sexköp”. Därmed ansågs hans verksamhet ha pågått under lång 

tid, och varit av större omfattning, vilket innebar att brottet redan av detta skäl var att 

bedöma som grovt. Beträffande G.T ansågs bevisat att hans verksamhet hade pågått 

under relativt kort tid, drygt två månader och att två kvinnor hade erhållit sexköpare 

genom honom. Hans förtjänst hade uppgått till hälften av 30.500 kr. Mot denna 

bakgrund fann tingsrätten inte att kopplerigärningen kunde anses ha pågått under 

lång tid eller varit av större omfattning. Däremot påpekade tingsrätten att även om 

målsäganden J ”själv bestämt sig för att resa till Sverige och hade för avsikt att tjäna 

pengar på sin prostitution, innebär hennes ungdom att hon kan förväntas ha svårt att 

själv avgöra vilka konsekvenser detta skall få”. T och G.T måste ha insett den 

särskilda utsatthet som hon befann sig i med hänsyn till hennes ålder. Därutöver slog 

tingsrätten fast att det även innebar ett hänsynslöst utnyttjande av J att förmedla 

sexköpare till henne kortare än två månader efter det att hon hade genomgått en 

underlivsoperation. T och G.T dömdes därmed för grovt koppleri. Därtill dömdes de 

för försök till grovt koppleri avseende flera fall där det – främst genom den 

genomförda telefonavlyssningen – hade visats att åtgärder som T eller G.T hade 

vidtagit inte hade resulterat i några sexköp, t.ex. då det inte hade funnits flickor 

tillgängliga vid efterfrågan från sexköpare. Beträffande åtalet mot R anfördes att 

utredningen hade visat att hans medverkan hade varit kortvarig och huvudsakligen 

avsett en resa till Estland. Han dömdes därmed för medhjälp till koppleri, medan 

åtalet för försök till grovt koppleri ogillades. 

3) Åtal för grovt koppleri för P och koppleri för S samt försök därtill för båda: P 

och S hade gemensamt och i samförstånd under tiden från slutet av mars till den 2 

juni 2004 i bl.a. Stockholm främjat och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att 

flera kvinnor från Baltikum (fem namngivna) haft tillfälliga sexuella förbindelser mot 

ersättning. Härvid hade P med hjälp av andra personer som befunnit sig i Estland 

rekryterat kvinnor där, hämtat eller ombesörjt mottagande av kvinnorna vid 

ankomsten till Sverige, ordnat bostäder för dem, transporterat dem till och från 

sexköpare, ansvarat för kundkontakter, tillhandhållit kondomer samt tillägnat sig delar 

av ersättningen för utförda sexuella tjänster. Det gjordes gällande att detta brott 

skulle anses som grovt med beaktande av att det hade bedrivits under organiserade 

former, i större omfattning, under längre tid och haft människohandelsliknande 

karaktär, samt då kvinnorna hänsynslöst hade utnyttjats. J hade utnyttjats i 

prostitutionsverksamhet trots att hon hade varit under 18 år, befunnit sig i en särskilt 

sårbar och utsatt situation och då hon hade genomgått en omfattande gynekologisk 

operation under våren 2004. S hade på P:s uppdrag hämtat kvinnor vid ankomsten 

till Sverige, ordnat bostäder, mot ersättning transporterat kvinnorna till och från 

sexköpare samt hjälpt till med kundkontakter. S hade således främjat P:s 

prostitutionsverksamhet eller i vart fall främjat gärningen med råd och dåd. 

Beträffande försöksbrott hade P och S under samma tid även försökt att främja 

och/eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt försökt att utnyttja att flera kvinnor (5 

namngivna) skulle ha tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Fara för brottets 

20

fullbordan hade förelegat eller hade varit utesluten enbart p.g.a. tillfälliga 

omständigheter. 

Tingsrätten konstaterade beträffande åtalet mot P att hon hade erkänt gärningen i 

sin helhet, men att hon gjort gällande att koppleriet inte skulle bedömas som grovt. 

Ifråga om rubriceringsfrågan pekade tingsrätten på att verksamheten hade pågått 

under relativt kort tid (drygt två månader) under vilken tid fyra prostituerade erhållit 

sexköpare genom P:s förmedling. Det konstaterades att de prostituerade hade varit 

knutna till P:s verksamhet ”under en tid som motsvarar 88 dagar för en prostituerad, 

inresedagar och utresedagar inräknade. Prostitution har förekommit under omkring 

hälften av dessa dagar, och den sammanlagda omsättningen har uppgått till drygt 

100.000 kr.” Därav drog tingsrätten slutsatsen att verksamheten inte kunde anses 

vara av särskilt stor omfattning. Vidare konstaterades att även om P fått kontakt med 

kvinnorna genom sina kontakter i Estland, och hon närmast hade kunnat ringa och 

beställa flickor, kunde den människohandelsliknade karaktären inte i sig leda till att 

brottet skulle bedömas som grovt. Vad gällde frågan om kvinnorna hade utnyttjats 

hänsynslöst, påpekade tingsrätten att de alla frivilligt och utan påtryckning hade rest 

till Sverige i syfte att tjäna pengar, och att samtliga redan tidigare hade prostituerat 

sig. Däremot fann tingsrätten att målsäganden J hade hänsynslöst utnyttjats av P. 

Även om J frivilligt rest till Sverige, måste P ha insett den särskilda utsatthet som hon 

befann sig i med hänsyn till hennes ålder. Därtill kom att P hade genomgått samma 

typ av underlivsoperation som J hade genomgått, och att P därvid själv fått rådet att 

inte ha samlag inom sex månader. Trots detta hade hon utnyttjat J för prostitution två 

månader efter operationen. Tingsrätten beaktade även i sin bedömning att en annan 

av de prostituerade kvinnorna i P:s närvaro utsatts för en hårdhänt och smärtsam 

behandling av en sexköpare. Mot denna bakgrund ansågs P ha hänsynslöst utnyttjat 

dessa två kvinnor. Därtill kom, enligt tingsrätten, att hon rekryterat och valt 

prostituerade från Estland, vilket visade att ”hennes prostitutionsverksamhet varit 

organiserad och att den planerats som en yrkesmässig verksamhet”. Avsikten hade 

varit att prostitutionsverksamheten skulle fortsätta. P dömdes för grovt koppleri. 

Beträffande S konstaterades att åtalet mot honom avsåg att han på P:s uppdrag 

hade hämtat kvinnor när de kommit till Sverige, hade ordnat bostäder, mot ersättning 

transporterat kvinnorna till sexköpare vid några tillfällen samt hjälpt till med 

kundkontakter. Tingsrätten konstaterade bl.a. att beträffande sådana gärningar 

måste krävas att ”de har en mera direkt betydelse för flickornas prostitution”. S:s 

transporter till och från sexköpare var ett sådant direkt främjande som är straffbart, 

liksom diskussionerna med sexköpare om pris, ålder etc. och transporterna till P:s 

bostad. Det ansågs däremot inte visat att han hade ordnat bostäder. S dömdes för 


Därutöver dömde tingsrätten P för försök till grovt koppleri och S för försök till 

koppleri. Detta avsåg flera fall där det – främst genom den genomförda 

telefonavlyssningen – hade visats att åtgärder som P eller S hade vidtagit inte 

resulterat i några sexköp, t.ex. då en flicka sagt nej till en förmedling. 

21

Dom (deldom) 2005-09-22 Helsingborgs tingsrätt målenhet 3 mål nr B 1230-05 

och dom 2006-01-11 Hovrätten över Skåne och Blekinge avd. 2:23 mål nr B 

2429-05 4 

I målet yrkades ansvar bl.a. enligt följande. 1) Åtal avseende C för människohandel 

för sexuella ändamål och människohandel: C hade vid tre tillfällen under år 2004 

samt vid ett tillfälle i januari 2005 rekryterat och anordnat transport av målsäganden 

Niculeta, som inte fyllt 18 år, från Rumänien till Sverige och således förmått henne att 

bege sig eller låta sig transporteras från Rumänien till Sverige i syfte att här utnyttja 

henne för tillfälliga sexuella förbindelser. Därvid hade C tagit kontrollen över henne 

genom att inför en resa tillhandahålla hennes pass, efter en resa omhändertaga 

passet i Sverige, betala biljetter för resa mellan Rumänien och Sverige, anvisa 

färdsätt samt under resans gång övervaka henne genom att per telefon kontakta 

bussens chaufför. Han hade vidare under förespegling av arbete och ekonomiska 

förmåner, med utnyttjande av hennes utsatta belägenhet i Rumänien, i egenskap av 

vuxen samt i egenskap av deras relation haft ett påtagligt inflytande över hennes 

agerande. Han hade därutöver även varit medveten om att hon hade begett sig till 

Sverige utan att medföra egna pengar och han hade vid vart och ett av tillfällena 

förtigit verksamhetens verkliga förutsättningar. Niculeta hade därefter under tiden 

april 2004 till den 16 mars 2005 i bl.a. Helsingborg haft tillfälliga sexuella förbindelser 

mot ersättning. C hade därvid främjat och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat 

att Niculeta haft sexuella förbindelser mot ersättning. Främjandet hade bl.a. bestått i 

att C hade anordnat transport av henne från Rumänien till Sverige, tagit emot henne, 

anordnat hennes boende, anskaffat sexköpare, transporterat och övervakat henne 

vid sexköpen samt tagit emot och tillägnat sig betalning från sexköpare. Det gjordes 

gällande att C hade hänsynslöst utnyttjat Niculeta som genom sin ungdom och 

isolering i Sverige befunnit sig i en särskilt utsatt och sårbar situation. Han hade 

vidare visat särskild hänsynslöshet genom att hota och misshandla henne. Under 

tiden februari till den 16 mars 2005 hade han hänsynslöst utnyttjat henne i sin 

verksamhet trots att han hade haft kännedom om att hon var gravid. 

2) Åtal för grovt koppleri avseende C, N och V: C hade gemensamt och i samförstånd 

med N och V under tiden april 2004 till den 16 mars 2005 på olika platser i Skåne 

främjat och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att ett flertal kvinnor från 

Rumänien, däribland Niculina och Flori, haft tillfälliga sexuella förbindelser mot 

ersättning. Han hade därvid i februari 2005 anordnat transport av Niculina och Flori 

från Rumänien till Sverige i syfte att utnyttja dem för prostitution. Kvinnorna hade 

därefter under tiden från den 22 februari till den 16 mars 2005 i Skåne haft tillfälliga 

sexuella förbindelser mot ersättning. C hade bl.a. tagit emot dem vid ankomst till 

Sverige, inhyst dem i gemensam bostad, anskaffat sexköpare, transporterat och 

övervakat deras arbete samt tagit emot och tillägnat sig betalning från sexköpare. 

Brottet skulle anses som grovt, eftersom C hade förmedlat sexuella förbindelser i 

större omfattning, då prostitutionsverksamheten hade medfört betydande vinning för 

C och varit den huvudsakliga inkomstkällan samt då han hänsynslöst utnyttjat 

kvinnorna som genom sin ungdom och isolering hade befunnit sig i en särskilt sårbar 

och utsatt situation eller beroendeställning till honom. 

4 Målet hör även hemma under avsnitt 2. 

22

N hade för det första gemensamt och i samförstånd med C under tiden sommaren 

2004 till den 16 mars 2005 främjat och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att 

ett flertal kvinnor haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Han hade därvid 

inhyst ett flertal kvinnor, däribland Niculeta, Niculina och Flori, och upplåtit del av sin 

bostad för dem att ta emot kunder. Han hade vidare anskaffat sexköpare, tillägnat sig 

betalning från sexköpare, marknadsfört kvinnorna och mottagit ersättning för att ha 

upplåtit del av sin bostad till prostitution. Brottet skulle anses som grovt, eftersom N 

hade hänsynslöst utnyttjat utländska kvinnor som genom sin ungdom och isolering 

hade befunnit sig i en särskilt utsatt situation, samt genom att gärningen beträffande 

Niculeta hade ägt rum under lång tid och främjat sexuella förbindelser i större 

omfattning. För det andra hade N gemensamt och i samförstånd med V under tiden 

januari 2005 till den 16 mars 2005 främjat och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt 

utnyttjat att Katarina haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Han hade 

därvid mottagit och inhyst Katarina i sin bostad och upplåtit del av sin bostad för 

henne att ta emot kunder. Han hade vidare anskaffat sexköpare, tillägnat sig 

betalning från sexköpare, marknadsfört henne och mottagit ersättning för att ha 

upplåtit del av sin bostad till prostitution. Brottet skulle anses som grovt, eftersom N 

hade hänsynslöst utnyttjat Katarina som genom sin ungdom och isolering hade 

befunnit sig i en särskilt sårbar situation. Han hade vidare hänsynslöst utnyttjat 

hennes beroendeställning genom att själv dagligen ha upprepade samlag med 

henne. 

V hade gemensamt och i samförstånd med C och N under tiden från den 22 februari 

2005 till den 16 mars 2005 främjat och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att 

Flori och Niculeta haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Han hade därvid 

vid upprepade tillfällen transporterat dem, anskaffat sexköpare och mottagit betalning 

för utförda sexuella tjänster. Han hade vidare gemensamt och i samförstånd med N 

under tiden från januari 2005 till den 16 mars 2005 främjat och på ett otillbörligt sätt 

ekonomiskt utnyttjat att Katarina haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. 

Han hade därvid såsom betalning för en skuld mottagit Katarina, inhyst henne i N:s 

bostad, anskaffat sexköpare, transporterat henne, mottagit ersättning för sexköpen 

samt tillhandahållit en mobiltelefon. Brotten skulle anses som grova, eftersom V hade 

hänsynslöst utnyttjat Katarina som genom sin ungdom och isolering befunnit sig i en 

sårbar och utsatt situation, samt då han handlat med henne i en 

människohandelsliknande situation genom att ta emot henne som betalning för en 

skuld. Han hade vidare förmedlat sexuella förbindelser i större omfattning. 

Beträffande brottens rubricering gjorde åklagaren ifråga om samtliga tre tilltalade 

därutöver gällande att koppleribrotten i sin helhet även skulle anses som grova med 

beaktande av att gärningarna hade utgjort en organiserad verksamhet som bedrivits i 

större omfattning, att tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning förmedlats i större 

omfattning, att kvinnorna hänsynslöst hade utnyttjats, att gärningen hade riktats mot 

unga, utländska kvinnor (under 18 år respektive 23 och 20 år) som varit helt 

utlämnade till gärningsmännen samt att gärningarna hade begåtts under lång tid. 

I målet förnekade C att han förmått Niculeta att resa till Sverige i syfte att hon skulle 

prostituera sig. Hennes fyra resor till Sverige hade varit frivilliga, och han hade inte 

haft kontroll över henne. Han medgav att han hade främjat att hon hade haft en eller 

två tillfälliga sexuella förbindelser och erkände koppleri av normalgraden. Han 

23

erkände även koppleri av normalgraden avseende Niculina och Flori. N och V 

förnekade brott. 

Tingsrätten konstaterade att de tilltalades berättelser väsentligen skilde sig från de 

uppgifter som de fyra hörda kvinnorna i målet hade lämnat. De sistnämndas 

berättelser fick emellertid stöd av en omfattande mängd avlyssnade telefonsamtal, 

och tingsrätten satte därmed tilltro till kvinnornas uppgifter. Ifråga om åtalet för 

människohandel för sexuella ändamål (avsåg gärningar före den 1 juli 2004) och 

åtal för människohandel (gärningar efter den 1 juli 2004) gjorde tingsrätten följande 

bedömning. Det var utrett i målet att Niculeta, som var under 18 år, hade vidtagit fyra 

resor till Sverige. Av de uppgifter som Niculeta hade lämnat hade framgått bl.a. att 

hon levt under mycket fattiga förhållanden i Rumänien, att hon under en längre tid 

hade haft ett förhållande med C men att hon var rädd för honom, eftersom han slagit 

och hotat henne. Inför den första resan till Sverige hade C uppmanat henne att 

komma till Sverige, och han hade sagt att han där kunde skaffa ett arbete till henne. 

På så sätt skulle hon kunna betala tillbaka pengar som han hade skickat henne. C 

organiserade därefter resan, ringde under resans gång busschauffören och tog hand 

om hennes pass vid ankomst till Sverige. Hon hade inga egna pengar. Vid 

ankomsten till Sverige misshandlades hon av C, och efter två månader i C:s lägenhet 

tvingades hon till prostitution. Övriga tre resor till Sverige hade hon vidtagit, eftersom 

hon var rädd för C. Tingsrätten konstaterade inledningsvis att Niculeta hade vidtagit 

sin första resa till Sverige den 1 februari 2004 och hade stannat till den 1 maj 2004. 

Utredningen hade vidare visat att C vidtagit alla nödvändiga åtgärder inför resan. 

Under bussresan till Sverige hade Niculeta mot betalning haft samlag med 

busschauffören, och vid ankomsten till Sverige blivit misshandlad av C. Enligt de 

uppgifter som Niculeta lämnat var hon p.g.a. sina skador oförmögen till sex under 

sina två första månader i Sverige. Tingsrätten fann emellertid att, även med 

beaktande av denna omständighet och att Niculeta senare prostituerat sig, var det 

inte styrkt i målet att C ordnat hennes första resa till Sverige i syfte att utnyttja henne 

sexuellt för egen ekonomisk vinning. Såvitt hade utretts i målet hade Niculeta tidigare 

under den tid som hon uppfattat sig som C:s flickvän besökt honom i Sverige utan att 

något ekonomiskt sexuellt utnyttjande hade ägt rum. Därmed fann tingsrätten inte 

styrkt att C:s syfte med Niculetas första resa var att mot betalning utnyttja henne som 

prostituerad. Åtalet för människohandel för sexuella ändamål ogillades. 

Beträffande åtalet för människohandel konstaterade tingsrätten att det i målet var 

styrkt att Niculeta påbörjat sin tillvaro som prostituerad under den senare delen av 

det första Sverigebesöket. Tingsrätten fann bl.a. med hänsyn till C:s ålder (57 år) i 

förhållande till Niculetas, deras intima relation, den livssituation Niculeta levt under i 

Rumänien och hennes brist på pengar klarlagt att hon stod i beroendeförhållande till 

honom. Tingsrätten fann därvid att Niculetas förhållanden i Sverige vid dessa 

tidpunkter var sådana att det var ställt utom rimligt tvivel att C vid anordnadet av 

hennes övriga tre resor till Sverige handlat helt i syfte att förmå henne att komma hit 

för att utnyttja henne i sin prostitutionsverksamhet. Av Niculetas uppgifter samt med 

stöd av åberopade telefonsamtal hade framgått att C ekonomiskt utnyttjat 

prostitutionen på ett otillbörligt sätt. Åtalet för människohandel bifölls. 

Beträffande åtalet för grovt koppleri avseende C fann tingsrätten att de uppgifter 

som de hörda kvinnorna Flori och Niculina hade lämnat kunde läggas till grund för 

bedömingen. Därmed fann tingsrätten styrkt att C anordnat deras resor till Sverige 

24

med det enda syftet att utnyttja dem i sin prostitutionsverksamhet och göra en 

ekonomisk förtjänst. Han hade därvid utnyttjat deras ungdom och isolering samt 

deras dåliga levnadsvillkor på sådant sätt att han dömdes för grovt koppleri. 

Beträffande N fann tingsrätten utrett att han anskaffat kunder till Flori, som hade haft 

tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning i hans hus. Utredningen gav däremot 

inte stöd för att Niculina hade haft förbindelser där. Niculeta hade bott hos N under 

någon månad och under denna tid skaffade N henne kunder vid ett flertal tillfällen. 

Tingsrätten satte inte tilltro till N:s uppgifter att han inte medverkat till den prostitution 

som pågått i hans hus, utan fastslog att han såväl hade varit medveten om den som 

gjort sig viss förtjänst av den. Det ansågs vidare styrkt att Katarina hade bott hos N 

under januari till mars 2005, och att hon under denna tid efter saluföring av N hade 

prostituerat sig. Katarina hade även i stor omfattning utnyttjats av N för sexuellt 

umgänge. N hade således medverkat även till hennes prostitution och tagit emot 

ersättning för den. Tingsrätten fann att N skulle, såsom åklagaren gjort gällande, 

dömas för grovt koppleri. 

Genom Katarinas utsaga hade framgått att även V deltagit i verksamheten. 

Tingsrätten fann emellertid inte styrkt att V hade tagit emot Katarina såsom betalning 

för en skuld. Av de uppgifter som Flori, Niculeta och Katarina hade lämnat, fann 

tingsrätten styrkt att V hade deltagit i prostitutionsverksamheten genom att vara C 

och N behjälplig med att skaffa kunder till Flori och Niculeta, köra dem till kunder och 

ta emot betalning för deras tjänster. Därutöver hade han inhyst Katarina hos N och 

på samma sätt som beträffande de andra två kvinnorna aktivt främjat hennes 

prostitution. Tingsrätten fann att hans gärning skulle bedömas som koppleri, och 

motiverade rubriceringsfrågan endast med att ”omständigheterna kring brottsligheten 

är emellertid inte sådana att gärningen är att bedömas som grov”. 

Målet överklagades avseende C och N till hovrätten. Åklagaren yrkade att C även 

skulle dömas för människohandel för sexuella ändamål, och att i vart fall 

fängelsestraffen skulle skärpas för såväl C som N. C yrkade bl.a. att hovrätten skulle 

ogilla åtalet för människohandel och bedöma hans kopplerigärningar som koppleri av 

normalgraden. N yrkade att hovrätten i första hand skulle ogilla åtalet och i andra 

hand skulle bedöma kopplerigärningarna som koppleri av normalgraden. Hovrätten 

fann liksom tingsrätten – vad avsåg åtalen för människohandel för sexuella ändamål 

och människohandel – att Niculetas uppgifter var trovärdiga och med några undantag 

kunde läggas till grund för bedömningen i målet. Ifråga om Niculetas första resa till 

Sverige, fann hovrätten att det inte mot C:s förnekande fanns tillräckligt underlag för 

en bedömning att C redan från början haft för avsikt att låta henne utnyttjas för 

tillfälliga sexuella förbindelser. Lika med tingsrätten fann hovrätten därmed att åtalet 

för människohandel för sexuella ändamål skulle ogillas. Hovrätten konstaterade 

dock vidare att det var utrett i målet att Niculeta efter ankomsten till Sverige hade 

misshandlats av C, och att även om omfattningen av misshandeln inte utretts fullt ut, 

var det klarlagt att C därefter tagit kontroll över henne och för egen vinning utnyttjat 

henne för prostitution i stor omfattning. Hovrätten fastställde därmed tingsrättens 

dom avseende människohandel. 

Beträffande åtalet mot C för grovt koppleri konstaterade hovrätten att indikationer 

fanns på att C, såsom åklagaren hade påstått, främjat och/eller på ett otillbörligt sätt 

ekonomiskt utnyttjat att betydligt fler än de namngivna kvinnorna haft tillfälliga 

25

sexuella förbindelser mot ersättning. Med en hänvisning till NJA 2004 s. 646 

fastslogs emellertid att hovrätten hade att begränsa sin bedömning enbart till vad 

som konkret visats i målet. Härvid uttalade hovrätten att det koppleri som C hade 

gjort sig skyldig till mot Nicoleta innefattades i det människohandelsbrott som han 

skulle dömas för. I övrigt skulle C fällas till ansvar enbart för koppleri avseende 

Niculina och Flori. Hovrätten pekade på att enligt de hörda kvinnornas egna uppgifter 

hade de kommit frivilligt till Sverige. Det hade även framgått att deras verksamhet 

varit kortvarig och inte särskilt omfattande. Ej heller ansågs det föreligga 

omständigheter som kunde anses innebära att C ”ådagalagt hänsynslöshet i sådan 

grad att hans brott bör bedömas som grovt koppleri”. Med ändring av tingsrättens 

dom dömdes han således för koppleri. 

Hovrätten uttalade avseende åtalet för grovt koppleri mot N att, i likhet med 

tingsrättens bedömning, kunde anses styrkt att N hade mot viss ersättning upplåtit 

sin bostad för prostitution och anskaffat några kunder åt Niculeta, Flori och Katarina. 

Han hade även främjat Katarinas prostitution i Danmark. Därmed hade han främjat 

och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att tre kvinnor haft tillfälliga sexuella 

förbindelser mot ersättning. Beträffande den omständigheten att N hade haft eget 

sexuellt umgänge med Katarina fann hovrätten att – eftersom han inte var åtalad för 

något sexuellt övergrepp mot henne – skulle det inte läggas honom till last vid 

hovrättens bedömning. Även om det även beträffande N fanns indikationer på att 

ytterligare kvinnor hade prostituerat sig hos honom, fann hovrätten att bedömningen 

skulle begränsas till vad som konkret visats i målet. Det hade inte framkommit något 

som tydde på annat än att N:s ekonomiska vinning hade varit mycket måttlig. 

Sammantaget fann hovrätten, med ändring av tingsrättens dom, att det inte fanns 

några omständigheter som föranledde att brottet skulle bedömas som grovt och 

dömde därmed N för koppleri. 

26

3. Åtal avseende människohandel (lagstiftning gällande f.r.o.m. den 1 

juli 2004) och koppleri alt. grovt koppleri 

Dom 2005-05-18 Borås tingsrätt rotel 4 mål nr B 436-05, dom 2005-07-06 

Hovrätten för västra Sverige avd. 1:14, mål nr B 2557-05 och beslut 2005-08-30 

Högsta domstolen avd. 2 mål nr B 2822-05 

Åklagaren väckte åtal mot sex tilltalade enligt följande. I första hand yrkades ansvar 

för människohandel avseende de tre tilltalade O, S.S och A.S, varvid det påstods att 

O hade den 12-14 februari 2005 under hot om våld och under dennes kontroll i en 

personbil fört målsäganden S, som var under 18 år, från Kosovo till Sverige i syfte att 

hon här skulle förmås att prostituera sig. Under resan till Sverige hade hon inte 

medfört några gällande passhandlingar eller andra personliga dokument, än mindre 

haft visum eller annat tillstånd för inresa till Sverige. Efter ankomsten till Sverige hade 

S den 14 februari 2005 övertagits av S.S, som genom hot om våld och genom att 

förgripa sig sexuellt på henne, och genom att utnyttja hennes utsatta belägenhet i 

Sverige, tagit kontroll över henne och därvid otillbörligen förmått henne att prostituera 

sig, varvid han förmedlat kontakt med 3 män. Vidare gjordes det gällande att A.S 

hade medverkat till gärningen genom att upplåta sin bostad till S och S.S, genom att 

medverka till att anskaffa sexköpare samt genom att fungera som översättare och 

bilförare. S.S och A.S hade tagit hand om intäkterna från de tillfälliga sexuella 

förbindelser som S hade haft mot ersättning. I andra hand yrkade åklagaren att 

dessa gärningar skulle bedömas som människosmuggling för O respektive grovt 

koppleri för S.S och A.S. Koppleriet skulle därvid bedömas som grovt, då det hade 

avsett en flicka under 18 år och därför inneburit ett hänsynslöst utnyttjande av annan. 

Vidare åtalades S.S för våldtäkt genom att den 14 februari 2005 genom hot och i vart 

fall ett slag som träffat kroppen ha tilltvingat sig samlag med målsäganden S. Han 

hade därefter under tiden den 14-20 februari genom att indirekt hänvisa till tidigare 

uttalade hot, och genom att utnyttja den hotfulla situation som S befann sig i, vid flera 

tillfällen tilltvingat sig samlag med henne. 

I målet yrkades därutöver ansvar för Y och E avseende sexuellt tvång eller sexuellt 

utnyttjande alt. köp av sexuella tjänster och för J avseende försök till sexuellt 

utnyttjande alt. försök till köp av sexuella tjänster. Det gjordes gällande att Y och E i 

februari 2005 skaffat sig en tillfällig sexuell förbindelse mot ersättning med 

målsäganden S, och att de därvid hade genom att utnyttja den beroendeställning 

som S befann sig i, genom att utnyttja sitt fysiska överläge i en för henne trängd 

situation samt genom olaga tvång hade förmått henne till samlag. De hade även 

allvarligt missbrukat S:s beroendeställning såsom offer för människohandelsbrott. E 

hade genom tvång förmått S att inta kokain. J hade försökt att ha samlag eller annat 

sexuellt umgänge mot ersättning med S och hade därigenom allvarligt missbrukat 

hennes beroendeställning. Något sexuellt umgänge hade inte kommit till stånd, 

eftersom S flydde från platsen. 

27

I målet inför tingsrätten hördes S och berättade bl.a. att hon i Kosovo hade blivit 

kontaktad av S.S, som hade förmått henne att bege sig till en lägenhet. Där hade hon 

blivit inspärrad i tio dagar innan hon blev intvingad i en personbil som kördes av O till 

Sverige. O var tillsagd att döda henne ”om hon gjorde något på vägen”. S.S tog emot 

henne i Sverige och hotade samt örfilade henne. Han tilltvingade sig även samlag 

med henne. Ifråga om de sexuella förbindelserna mot ersättning vågade hon inte att 

fly, eftersom hon var rädd för S.S och inte visste var hon befann sig. 

Tingsrätten fann att målsäganden S hade – i motsats till de tilltalade som lämnat 

mycket osammanhängande och oförenliga uppgifter – gjort ett mycket trovärdigt 

intryck. Med stöd av hennes uppgifter och en omfattande skriftlig bevisning ansågs 

därmed styrkt att O, på så sätt som åklagaren hade påstått, fört S från Kosovo till 

Sverige där hon övertagits av S.S. Den senare hade därefter vid flera tillfällen 

våldtagit S och tvingat henne till tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Detta 

hade skett genom misshandel och hot. O dömdes därmed för människohandel och 

S.S för människohandel samt våldtäkt. Beträffande A.S fann tingsrätten utrett att 

han hade medverkat på så sätt som påståtts i den koppleriverksamhet som S utsatts 

för, men att det inte kunde anses styrkt att han hade haft full vetskap om de 

bakomliggande omständigheterna till S:s ankomst till Sverige. Hans medverkan 

kunde därmed inte bedömas som människohandel. Han dömdes istället för grovt 

koppleri med hänvisning till av åklagaren anförda skäl. 

Ifråga om åtalet för sexuellt tvång eller sexuellt utnyttjande alt. köp av sexuella 

tjänster hade S uppgivit att hon vid tillfällena för de sexuella förbindelserna mot 

ersättning hade varit motsträvig och inte ville ha sex. Hon uppgav emellertid samtidigt 

att de tilltalade inte hade förstått att hon inte ville ha sex. Tingsrätten fann att det inte 

hade framkommit i målet att Y och E hade haft kännedom om förhållandena bakom 

hennes vistelse i Sverige, eller att hon kontrollerade av S.S. Det som förevarit i 

samband med att sexköpen fullbordats hade inte heller varit sådant att det entydigt 

för dem visat att S hade handlat under någon form av tvång. Det ansågs därmed inte 

visat att de båda hade tvingat eller utnyttjat henne på sätt som medförde ansvar för 

sexuellt tvång eller sexuellt utnyttjande. Det ansågs vidare inte visat att E hade 

tvingat S att inta kokain. Y och E dömdes därmed för köp av sexuella tjänster. Inte 

heller ifråga om J ansågs visat att något tvång eller utnyttjande hade förelegat, utan 

han dömdes för försök till köp av sexuella tjänster. 

Samtliga tilltalade utom O fullföljde målet till hovrätten, och yrkade att åtalen mot 

dem skulle ogillas. Åklagaren yrkade att hovrätten skulle bifalla åtalet i sin helhet för 

A.S och skärpa fängelsestraffen för honom och för S.S. Han yrkade vidare att Y och 

E skulle dömas för sexuellt tvång alt. sexuellt utnyttjande och att J skulle dömas för 

försök till sexuellt utnyttjande. 

Även hovrätten fann att målsäganden S:s berättelse var ett starkt bevis för åtalet, 

och konstaterade inledningsvis att det var styrkt att Y och E hade haft en sexuell 

förbindelse med S mot ersättning, och att J hade försökt att ha det. Hovrätten fann 

vidare styrkt att S hade förts till Sverige av O, och att S.S, med kännedom därom, 

hade övertagit henne vid ankomsten. Genom målsägandens och S.S:s uppgifter var 

klarlagt att de hade känt varandra flera år, vilket ledde hovrätten till slutsatsen att S.S 

hade känt till att S var under 18 år. Det konstaterades vidare att för att S.S skulle 

kunna dömas för människohandel krävdes att han hade tagit kontroll över S i syfte att 

28

utnyttja henne för tillfälliga sexuella förbindelser, och att med kontroll avsågs ”att 

offret skall vara i en trångmålsliknade situation eller i en faktisk beroendeställning i 

förhållande till gärningsmannen”. Hovrätten tog därvid fasta på att S hade förts till ett 

för henne främmande land, utan pengar, utan att känna någon här och utan att 

kunna språket. Hon hade vidare utsatts för flera övergrepp av S.S. Därmed blev 

slutsatsen att S ansågs ha stått under sådan kontroll av S.S som avses i 

bestämmelsen om människohandel. S.S hade förmedlat kontakter till de tre 

sexköpare som var aktuella i målet, vilket innebar att hovrätten fann det styrkt att S.S 

hade tagit kontroll över S i syfte att utnyttja henne för tillfälliga sexuella förbindelser. 

S.S dömdes för människohandel och för våldtäkt i enlighet med åtalet. 

Beträffande A.S fann hovrätten, i likhet med tingsrätten, att det inte var visat att han 

hade haft kännedom om under vilka förhållanden som S hade förts till Sverige. Det 

ansågs inte heller finnas några andra omständigheter som talade för att S hade stått 

under hans kontroll på så sätt som avses i bestämmelsen om människohandel. Åtalet 

för människohandel avseende A.S ogillades därmed. Hovrätten konstaterade 

vidare att åtalet för grovt koppleri avsåg medverkan till kontakter mellan 

målsäganden och E respektive J, och att A.S därmed hade främjat sexuella 

förbindelser mot ersättning. Härvid påpekades att lagen inte kräver att 

prostitutionsförbindelser de fakto har kommit till stånd, utan att det räcker med att 

gärningsmannen har skapat möjlighet eller underlättat för den andre att ha tillfälliga 

sexuella förbindelser mot ersättning. Därmed saknade det betydelse i målet att något 

sexuellt umgänge inte hade kommit till stånd mellan S och J. De sexuella förbindelser 

som A.S hade främjat kunde inte anses som enstaka, utan var att bedöma som 

koppleri. Ifråga om brottets grovhet ansåg hovrätten att det inte kunde anses visat att 

A.S hade haft kännedom om att S var under 18 år. Han hade själv uppgivit att han 

trott att hon var 18-19 år. Enbart det förhållandet att han hade gjort sig skyldig till 

koppleri mot en så pass ung person som han trodde S var, ansågs inte tillräckligt för 

att anse koppleriet som grovt. Han dömdes därmed för koppleri av normalgraden. 

Beträffande åtalet mot Y och E ansåg hovrätten att även om S inför hovrätten hade 

uppgivit att de tilltalade hade insett att hon inte ville ha sexuellt umgänge med dem 

eftersom de fick tvinga av henne kläderna, var det inte visat att de hade förstått att S 

hade varit ett offer för människohandel. Därmed ogillades åtalet för sexuellt tvång. 

Även åtalet för sexuellt utnyttjande ogillades, med motiveringen att det inte hade 

visats eller ens påståtts att S hade stått i beroendeställning till dem. De dömdes 

istället för köp av sexuella tjänster. Hovrätten fann vidare ifråga om åtalet mot J att 

det i målet var utrett att han hade försökt att ha en tillfällig sexuell förbindelse med S 

mot ersättning. På samma grunder som anfördes avseende Y och E ogillades åtalet 

mot J för försök till sexuellt utnyttjande, och han dömdes för köp av sexuella 

tjänster. 

S.S, A.S och Y överklagade målet till HD, som inte fann skäl att meddela 

prövningstillstånd. 

29

Dom 2005-07-13 Göteborgs tingsrätt avd. 8:4 mål nr B 4385-05 

Enligt åtalspunkt 1 åtalades O för människohandel. Det gjordes gällande att han i 

februari 2005 tillsammans med en annan person rekryterat och anordnat transport av 

målsäganden N, som var 17 år, från Polen till Sverige i syfte att utnyttja henne för 

tillfälliga sexuella förbindelser. O hade därvid under förespeglingar om ekonomiska 

förmåner och i egenskap av vuxen haft ett psykiskt överläge och ett påtagligt 

inflytande över N:s agerande. Vidare hade O varit medveten om att N hade rest till 

Sverige utan att medföra egna pengar och även förtigit verksamhetens verkliga 

förutsättningar. Härigenom hade O tagit kontrollen över N. Därutöver angavs i 

gärningsbeskrivningen att O hade under tiden februari till slutet av mars 2005 främjat 

och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att N haft tillfälliga sexuella förbindelser 

mot ersättning. Främjandet hade bestått i att O hade anordnat transporten av N från 

Polen till Sverige och därefter bl.a. anskaffat kunder, övervakat hennes arbete och 

tillägnat sig viss del av ersättningen. O hade hänsynslöst utnyttjat N som genom sin 

ungdom befunnit sig i en sårbar och utsatt situation. 

Tingsrätten konstaterade vid sin prövning av denna åtalspunkt att N endast var 17 

år när O reste med henne till Sverige. Genom M:s uppgifter att hon hade talat om sin 

ålder för O och att han hade fått hennes pass, fann tingsrätten utrett att O hade känt 

till N:s låga ålder. I målet var klarlagt bl.a. genom O:s egna uppgifter att han känt till 

att N skulle prostituera sig i Sverige och att han även kom att ekonomiskt utnyttja den 

prostitution som N ägnade sig åt. Tingsrätten fastslog att det var uppenbart att O 

hade haft kontrollen över N vid tillfället dels mot bakgrund av att O var 15 år äldre än 

N och dels då N inte hade några pengar och inte talade svenska. Han dömdes för 


Åtalspunkten 2 gällde ansvar för O avseende grovt koppleri, där O under tiden 

februari till slutet av mars 2005 i bl.a. Göteborg hade främjat och på ett otillbörligt sätt 

ekonomiskt utnyttjat att målsäganden M haft tillfälliga sexuella förbindelser mot 

ersättning. O hade därvid bl.a. anskaffat kunder, övervakat hennes arbete och 

tillägnat sig viss del av ersättningen. Det gjordes gällande att brottet skulle anses 

som grovt enär O hade hänsynslöst utnyttjat M genom att främja och utnyttja hennes 

prostitution trots vetskap om att hon var gravid, samt genom att misshandla henne. 

Under åtalspunkt 3 yrkades ansvar för G avseende grovt koppleri enligt följande. G 

hade under tiden februari till den 3 maj 2005 i bl.a. Göteborg främjat och på ett 

otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att målsägandena N och M haft tillfälliga sexuella 

förbindelser mot ersättning. G hade därvid bl.a. anskaffat kunder, övervakat arbetet 

och tillägnat sig viss del av ersättningen. Det gjordes gällande att brottet skulle anses 

som grovt på följande grunder. Verksamheten hade medfört betydande vinning för G. 

G hade vidare hänsynslöst utnyttjat N då hon genom sin ungdom befunnit sig i en 

sårbar och utsatt situation, genom att utnyttja henne i prostitution även då hon hade 

mens, samt genom att frånta henne passhandlingen. G hade därutöver misshandlat 

och hotat N. G hade vidare hänsynslöst utnyttjat M genom att främja och utnyttja 

hennes prostitution trots vetskap om att hon var gravid, samt genom att misshandla 

henne. 

30

Tingsrätten fann under åtalspunkterna 2-3 utrett att såväl O (avseende 

målsäganden M) som G (avseende målsägandena M och N) hade främjat och 

ekonomiskt utnyttjat prostitutionsverksamheten. Ifråga om brottens rubricering 

gjordes emellertid olika bedömningar av de tilltalade. Härvid uttalade tingsrätten 

generellt att båda målsäganden hade åkt ”frivilligt till Sverige för att prostituera sig, 

vilket är en omständighet som talar för att brotten skall bedömas som koppleri av 

normalgraden, även om Natalias frivillighet – mot bakgrund av hennes ålder – får 

anses ha mindre betydelse”. Beträffande O ansågs styrkt att han vid något tillfälle 

hade misshandlat M, samt att han främjat och utnyttjat prostitution trots kännedom 

om M:s graviditet. Mot bakgrund av den ”förhållandevis korta period” som O hade 

varit inblandad i koppleriverksamhet, fann tingsrätten emellertid att brottet skulle 

bedömas som koppleri av normalgraden. G dömdes däremot för grovt koppleri 

under hänvisning till att han hade varit inblandad i koppleriverksamhet ”under en klart 

längre period” än O. Det ansågs vidare utrett att han hade misshandlat M och N samt 

även hotat den sistnämnda. Därutöver beaktades att prostitutionsverksamheten hade 

varit G:s huvudsakliga inkomstkälla, att N p.g.a. sin ålder hade befunnit sig i en 

sårbar och utsatt situation samt att G hade tagit hennes pass. 

31

Dom 2006-01-20 Stockholms tingsrätt avd. 13:6 mål nr B 8862-04, dom 2006-05- 

09 Svea hovrätt avd. 0704 mål nr B 1149-06 

I målet yrkades under åtalspunkten 1 ansvar för V, B och A avseende 

människohandel. De tre tilltalade hade under tiden oktober till och med november 

2004 i Stockholm gemensamt och i samförstånd med andra personer i bl.a. Estland 

anordnat transporter av fyra målsäganden, som inte hade fyllt 18 år, från Estland till 

olika adresser i Stockholm, varefter flickorna tagits emot och inhysts i olika 

lägenheter, allt i syfte att utnyttja dem för tillfälliga sexuella förbindelser mot 

ersättning. V, B och A hade under förespeglingar om ekonomiska förmåner och i 

egenskap av vuxna haft ett psykiskt överläge och ett påtagligt inflytande över 

flickornas agerande. Genom dessa åtgärder hade de tilltalade tagit kontrollen över 

målsägandena, som vid olika tidpunkter mellan oktober och november 2004 haft 

tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Gärningsbeskrivningen omfattade även 

att de tre tilltalade gemensamt och i samförstånd med andra personer i bl.a. Estland 

främjat och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att de fyra målsäganden haft 

tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Främjandet hade bestått i att de 

anordnat transporter till olika lägenheter, där flickorna inhysts och utfört sexuella 

tjänster. De hade vidare förmedlat sexköpare genom att förse flickorna med 

mobiltelefonkort och hade ordnat annonser på internet, instruerat flickorna om 

verksamheten samt utövat tillsyn över dem. Samtliga tre tilltalade hade tillägnat sig i 

vart fall viss del av ersättningen för utförda sexuella tjänster. Det gjordes gällande att 

brotten skulle anses som grova, eftersom de ingått som ett led i en organiserad 

verksamhet som bedrivits i större omfattning under en längre tid och utgjort en 

yrkesmässigt bedriven koppleriverksamhet av människohandelsliknande karaktär. 

Målsägandena hade vidare hänsynslöst utnyttjats, då de genom sin ungdom befunnit 

sig i en sårbar och utsatt situation. 

Under åtalspunkten 2 yrkades ansvar för V, B, A och P avseende grovt koppleri. De 

fyra tilltalade hade under tiden oktober 2004 och fram till den 15 februari 2005 i bl.a. 

Stockholm tillsammans och i samförstånd med andra personer i bl.a. Estland främjat 

och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att ett flertal kvinnor (däribland 10 

namngivna) haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Främjandet hade 

bestått i att de tilltalade hade anordnat transporter till olika lägenheter, där flickorna 

inhysts och utfört sexuella tjänster. De hade vidare förmedlat sexköpare genom att 

förse kvinnorna med mobiltelefonkort och hade ordnat annonser på internet, 

instruerat flickorna om verksamheten samt utövat tillsyn över dem. Samtliga fyra 

tilltalade hade tillägnat sig i vart fall viss del av ersättningen för utförda sexuella 

tjänster. Det gjordes gällande att brotten skulle anses som grova, eftersom de ingått 

som ett led i en organiserad verksamhet som bedrivits i större omfattning under en 

längre tid och utgjort en yrkesmässigt bedriven koppleriverksamhet av 

människohandelsliknande karaktär. 

I målet hade – förutom vittnesuppgifter samt förhör med målsägandena inför 

tingsrätten respektive genom band eller videouppspelning – ett omfattande skriftligt 

material avseende telefonavlyssning, spaningsfilmer m.m. presenterats. Genom 

utredningen fann tingsrätten beträffande åtalspunkten 2 styrkt att åtta av de 

namngivna kvinnorna hade prostituerat sig i den verksamhet som hade bedrivits, och 

32

att detta i stort sett skett under de tider som hade angivits i gärningsbeskrivningen. 

Åtalet beträffande två av de namngivna kvinnorna ogillades dock. I målet ansågs 

utrett att de fyra tilltalade hade vidtagit bl.a. följande främjandeåtgärder. 

Målsägandena hade mötts av en eller flera av tilltalade, skjutsats till lägenheter och 

utrustats med telefonkort. Lägenheterna hade disponerats och tillhandahållits av V, B 

och A. Det var därutöver utrett att annonsering på internet hade skett genom V, 

liksom att V hade instruerat kvinnorna om verksamheten. Av avlyssnade 

telefonsamtal framgick att samtliga fyra tilltalade hade utövat tillsyn och kontroll över 

prostitutionsverksamheten. Enligt tingsrätten var det uppenbart att de tilltalade vid 

vidtagandet av dessa åtgärder känt till att de främjat prostitution. Det ansågs 

därutöver styrkt i målet att de tilltalade hade tillägnat sig del av ersättningen för 

utförda sexuella tjänster. Beträffande frågan om de tilltalade hade begått gärningarna 

gemensamt och i samförstånd uttalade tingsrätten att det genom framförallt 

avlyssnade telefonsamtal kunnat fastställas att det funnits en fördelning av uppgifter i 

verksamheten mellan de tilltalade, och att de hade samverkat och bedrivit 

verksamheten i fullt samförstånd. Därvid hade dock den tilltalade P en särställning. 

Han hade enbart varit inblandad i verksamheten från slutet av november till den 20 

december 2004, då verksamheten bedrivits i två lägenheter och med sammanlagt 

sex flickor. Det var inte visat att han deltagit i anskaffandet av lägenheter eller haft 

kännedom om att andra personer i Estland varit delaktiga. Under viss tid när de 

övriga tilltalade hade varit bortresta hade P emellertid ensam skött verksamheten. 

Med hänsyn härtill och verksamhetens omfattning vid denna tidpunkt fann tingsrätten 

att P varit delaktig i en sådan grad att han skulle bedömas som medgärningsman. 

Ifråga om brottens rubricering gjorde tingsrätten följande bedömning. Av 

utredningen hade framgått att verksamheten hade bedrivits i stort sett kontinuerligt i 

drygt fyra månaders tid och hade avbrutits genom polisingripandet. Av ett avlyssnat 

telefonsamtal hade framgått att verksamheten var planerad att fortgå. I målet hade 

vidare utretts att totalt 11 kvinnor varit delaktiga i prostitutionsverksamheten, och att 

flera av dessa hade återkommit till Sverige och varit verksamma i flera perioder 

under den tid som åtalet omfattade. Perioderna hade varit upp till tre veckor långa. 

Mot denna bakgrund fann tingsrätten att prostitutionsverksamheten hade bedrivits 

under lång tid och varit av större omfattning. Därutöver pekade tingsrätten på att 

verksamheten präglats av en hög grad av organisation och planering. Bl.a. nämndes 

att verksamheten hade bedrivits i flera lägenheter och att kvinnorna hade avlöst 

varandra i lägenheterna, vilket krävt samordning. Vidare hade hemsidor på internet 

och kommunikationsutrustning använts samt verksamheten hade organiserats i syfte 

att vara svårupptäckt. Således hade kvinnorna, med ett undantag, betalat en fast 

avgift per dag under den tid som de vistats i lägenheterna, de tilltalade hade inte haft 

någon kontakt med sexköparna, hade undvikit kontakt med de adresser där 

verksamheten bedrivits samt, i vissa fall, undvikit direkt kontakt med de prostituerade 

kvinnorna. Med hänsyn till prostitutionsverksamhetens omfattning, varaktighet och 

organisation drog tingsrätten även slutsatsen att verksamheten hade varit V:s, B:s 

och A:s huvudsakliga sysselsättning och försörjning under den aktuella tiden. 

Därigenom kunde den betecknas som yrkesmässig. Åklagaren hade i målet även 

påstått att koppleribrottsligheten skulle anses som grov, eftersom den hade haft 

människohandelsliknande karaktär. Tingsrätten anförde att med detta ”torde främst 

avses att en eller flera personer i Sverige med kontakter i annat land med hjälp av 

dessa kontakter organiserar att flera kvinnor förs till Sverige i syfte att utnyttjas för 

prostitution”. I målet hade styrkts att de tilltalade med hjälp av en person i Estland 

33

hade organiserat att mer än en kvinna förts till Sverige från Estland i syfte att 

utnyttjas för prostitution. Därmed beaktades att koppleriverksamheten avseende 

dessa kvinnor även haft människohandelsliknande karaktär. Därtill påpekade 

tingsrätten att en annan av kvinnorna saknat visum för sin vistelse i Sverige, vilket 

de tilltalade känt till eller måste ha insett. För sin återresa var denna kvinna således 

beroende av andra och hon kunde inte själv råda över tidpunkten för resan. Under 

den tid som hon befann sig i Stockholm var hon beroende av bostad och försörjning. 

För sin försörjning hade hon varit hänvisad till prostitution, och således befunnit sig i 

en beroendeställning gentemot de tilltalade. Även detta koppleri ansågs därmed ha 

haft en människohandelsliknande karaktär. Med hänsyn till alla dessa 

omständigheter dömdes V, B och A för grovt koppleri. Beträffande P anförde 

tingsrätten att han visserligen hade varit delaktig i verksamheten under en 

förhållandevis liten del av den tid som åtalet omfattade, men att han måste ha insett 

att verksamheten var organiserad och att han måste ha haft vetskap om den 

beroendeställning som den kvinna som saknat visum befunnit sig i. Tingsrätten fann 

dock inte att dessa omständigheter var tillräckliga för att bedöma hans brott som 

grovt. Även i övrigt kunde inte anses styrkt att hans uppsåt hade omfattat de 

omständigheter som medförde att brottet skulle bedömas som grovt. P dömdes 

således för koppleri av normalgraden. 

Ifråga om åtalspunkt 1 avseende människohandel (V, B och A) fann tingsrätten att 

det var uppenbart att V, B och A tillsammans och i samförstånd hade inhyst 

målsägandena i olika lägenheter samt transporterat en av dem i syfte att utnyttja dem 

för tillfälliga sexuella förbindelser. Vidare konstaterades att två av målsägandena varit 

17 år och två av dem 16 år vid tiden för gärningen. Tingsrätten anförde 

fortsättningsvis att ”en prostitutionsverksamhet av den art och omfattning” som nu var 

aktuell dvs. där rekryteringen av kvinnor skett i ett annat land – i vissa fall av andra 

personer – och där ett flertal kvinnor varit verksamma och avlöst varandra i Sverige 

medförde att det förelåg en risk att någon eller några av kvinnorna inte fyllt 18 år. 

Enligt tingsrätten måste de tilltalade därför ha insett denna risk, och sådana 

omständigheter talade med styrka för att det saknat betydelse för de personer som 

bedrivit verksamheten om någon kvinna var under 18 år. Tingsrätten fann mot denna 

bakgrund, genom de uppgifter som lämnats i målet och genom avlyssnade 

telefonsamtal utrett att B och A måste anses ha varit likgiltiga för om de fyra 

målsägandena varit under 18 år, samt att V hade känt till att två av flickorna varit 

under 18 år och varit likgiltig för om de andra två flickorna varit under 18 år. Därefter 

övergick tingsrätten till frågan om huruvida ”kontroll över målsägandena hade 

förelegat”, och citerade därvid förarbetena till människohandelsparagrafen. 

Tingsrätten konstaterade att det i målet inte hade gjorts gällande att något otillbörligt 

medel hade använts mot målsägandena, och att det inte framkommit annat än att de 

själva hade valt att komma till Sverige och prostituera sig. De hade vidare haft 

möjlighet att lämna de lägenheter där de hade inhysts. Ifråga om två av de fyra av 

kvinnorna påpekade tingsrätten att det inte heller framkommit annat än att de hade 

kunnat lämna Sverige när de hade velat. Deras ålder (17 år) kunde inte vara en 

tillräcklig omständighet i sig för att anse att en sådan kontrollsituation som avses i 4 

kap. 1 a § brottsbalken hade uppnåtts. Inte heller i övrigt hade något framkommit i 

målet som kunde medföra att en sådan situation hade förelegat. Åtalet för 

människohandel avseende dessa två målsäganden ogillades därmed. 

34

Beträffande de övriga två målsägandena var emellertid utrett att de hade varit 

beroende av andra för att lämna Sverige, vilket de tilltalade måste ha känt till. 

Tingsrätten konstaterade att de således inte själva kunnat råda över tidpunkten för 

sin återresa, och att de under den tid som de befunnit sig i Stockholm hade varit 

beroende av bostad och försörjning. De hade därvid varit hänvisade till prostitution, 

och fortsatt prostitution hade varit en förutsättning för att de skulle få stanna i 

lägenheten. Om de inte hade underkastat sig detta villkor, hade de fått lämna 

lägenheten utan att någon hemresa var ordnad. Med hänsyn till dessa 

omständigheter fann tingsrätten att dessa två målsäganden befunnit sig i en 

beroendeställning till de tilltalade. Därtill kom det förhållandet att de vid tillfället varit 

16 år, vilket ansågs innebära att sammantaget hade deras belägenhet varit sådan att 

de tilltalade haft ett påtagligt inflytande över deras agerande. De tilltalade hade 

därmed tagit kontroll över dem, vilket ledde till att ansvar för människohandel 

ansågs föreligga i denna del av åtalet. 

Tingsrätten konstaterade vidare att gärningsbeskrivningen under åtalspunkten 1 

utöver ansvar för människohandel även innefattade ansvar för grovt koppleri 

avseende de fyra målsägandena. Här fann tingsrätten med hänvisning till ett 

uttalande i förarbetena till 4 kap. 1 a § brottsbalken (prop. 2001/02:124 s. 37) att det 

inte fanns utrymme att döma de tre tilltalade även för grovt koppleri beträffande de 

två målsäganden där ansvar skulle utdömas för människohandel. Ett sådant 

synsätt torde, enligt tingsrätten, överensstämma med allmänna konkurrensregler 

beträffande brott med samma skyddsintresse och med olika stränga straffskalor. 

Beträffande de två målsäganden där åtalet för människohandel hade ogillats, fann 

tingsrätten emellertid utrett att de tre tilltalade hade främjat tillfälliga sexuella 

förbindelser mot ersättning under oktober 2004. En av målsägandena hade därutöver 

utsatts för ett otillbörligt ekonomiskt utnyttjande. Av samma skäl som fastslagits 

under åtalspunkten 2 – samt mot bakgrund av att målsägandena p.g.a. sin ungdom 

och därmed utsatta och sårbara situation hade hänsynslöst utnyttjats – skulle 

gärningarna bedömas som grovt koppleri. Tillräckliga skäl för att bedöma 

koppleribrotten som av människohandelsliknande karaktär förelåg emellertid inte. 

I hovrätten har åklagaren yrkat att V skall dömas för människohandel även 

avseende målsägande V och i alla fall att påföljden bestäms till ett längre 

fängelsestraff. 

V har underkastat sig ansvar för koppleri av normalgraden avseende åtalspunkt 1 

och åtalspunkt 2. Hon har i övrigt yrkat att åtalet och de särskilda yrkandena 

avseende utvisning och förverkande av utbyte av brott skall ogillas. 

Hovrätten har avseende de skuld- och rubriceringsfrågor som V:s överklagande 

avser inte funnit skäl att frångå tingsrättens bedömning. Avseende åklagarens 

yrkande om att V skall dömas för människohandel i ytterligare ett fall har hovrätten 

inte funnit det utrett att den nödvändiga kontrollsituationen som är nödvändig för bifall 

av åtalet har förelegat. Tingsrättens dom kom därför att stå fast även i denna del. 

Avseende straffmätningen har hovrätten konstaterat att tingsrätten synes ha utgått 

från ett objektivt straffvärde för den brottslighet som de andra gärningsmännen 

dömdes för om cirka fem år. Eftersom hovrätten ansåg att det vapenbrott som A och 

B dömts för endast i mycket ringa mån torde ha påverkat bedömningen av 

35

straffmätningen. Då hovrätten inte funnit anledning att värdera V:s brottslighet på 

annat sätt har hovrätten med ändring av tingsrättens dom skärpt fängelsestraffets 

längd till fem år. 

36

Dom 2006-02-14 Norrköpings tingsrätt rotel 1 mål nr B 982-05 

I den del av detta mål som rörde åtal för människohandel, koppleri och medhjälp eller 

stämpling till människohandel omfattades nio tilltalade. I förtydligande syfte refereras 

målet nedan med tingsrättens domskäl i anslutning till varje enskild åtalspunkt. 

Ansvarsyrkandena beträffande människohandel avsåg bestämmelsen i 4 kap. 1 a § 2 

st. brottsbalken, varvid det gjordes gällande att de tilltalade i olika skeden till annan 

fört över eller från annan tagit emot kontrollen över två målsäganden i syfte att 

utnyttja dem för sexuella ändamål. Tingsrätten påpekade inledningsvis att flera av 

de tilltalade genom sina försvarare hade gjort gällande att bestämmelsen i 4 kap. 1 a 

§ 2 st. brottsbalken inte är tillämplig om den ursprungliga kontrollen över personen 

inte har tagits med hjälp av något otillbörligt medel enligt första stycket samma 

lagrum. Tingsrätten fastslog emellertid att det av förarbetsuttalanden framgår att det 

inte uppställs ett sådant krav, utan att bestämmelsen i andra stycket är tillämplig 

även om kontroll föreligger av någon annan orsak. 5 

Beträffande utredningen i målet kan vidare allmänt sägas att målsäganden Lenka 

hördes under huvudförhandlingen genom videolänk från Slovakien. Lenkas 

berättelse avvek dock starkt från de uppgifter som hon hade lämnat under 

förundersökningen och hon tog i huvudsak tillbaka belastande uppgifter mot de 

tilltalade. Åklagaren åberopade därför de uppgifter som hon lämnat vid ett förhör 

under förundersökningen. Tingsrätten fann att de uppgifter som Lenka hade lämnat 

vid detta förhör hade ett betydande bevisvärde, bl.a. mot bakgrund av att de på 

många avgörande punkter fick stöd av annan utredning i målet. Den andra 

målsäganden Martina vistades på okänd adress i utlandet, och kunde inte höras vid 

huvudförhandlingen. Hennes under förundersökningen lämnade uppgifter hade 

därför åberopats. Tingsrätten uppgav att den omständighet att Martina valt att inte 

medverka i rättegången medförde att det förelåg en betydande brist i utredningen när 

det gällde de åtal som avsåg henne. 

Åtalspunkt 1) Ansvar yrkades för L och M avseende människohandel enligt följande. 

L och M hade, sedan de uppnått kontroll över målsägandena Lenka och Martina, 

gemensamt och i samförstånd i Göteborg dels mellan den 27 och den 31 mars 2005 

mot en ersättning av omkring 7000 kr fört över kontrollen över Lenka till O i syfte att 

hon skulle utnyttjas för tillfälliga sexuella förbindelser eller på annat sätt utnyttjas för 

sexuella ändamål, dels den 8 april 2005 mot en ersättning av 5000 kr fört över 

kontrollen över Martina till S och N.I i syfte att Martina skulle utnyttjas för tillfälliga 

sexuella förbindelser eller på annat sätt utnyttjas för sexuella ändamål. Det gjordes 

gällande att de tilltalade hade uppnått kontrollen över målsägandena under tiden från 

den 1 januari 2005 fram till respektive överförande. Under den tiden hade de 

rekryterat Lenka och Martina i Slovakien, förmått dem att resa till Sverige samt 

utnyttjat dem för prostitution i Sverige. Kontrollen hade inneburit att de utnyttjat att 

målsägandena befunnit sig i en utsatt belägenhet och trångmålsliknande situation, att 

målsägandena hade hamnat i en faktisk beroendeställning i förhållande till dem, att 

de beskurit kvinnornas valmöjligheter genom att ta hand om huvuddelen av de 

pengar som hade förtjänats genom prostitution och genom att ta hand om deras 

5 Här hänvisades särskilt till prop. 2003/04:111 s. 53 f. och s. 67. 

37

pass. Det gjordes vidare gällande att L och M i vart fall gemensamt och i samförstånd 

genom olika åtgärder hade främjat och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att 

målsägandena haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning, och att de genom 

överföringarna av målsägandena hade främjat och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt 

utnyttjat att andra på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat dem. 

L erkände att han hade gjort sig skyldig till koppleri i Göteborg, men förnekade i 

övrigt. M förnekade brott. Åklagaren hade gjort gällande att de tilltalade redan i 

Slovakien rekryterat målsägandena och förmått dem att resa till Sverige. Om Lenkas 

ekonomiska förhållanden hade framgått att hon levt på socialbidrag och en minimal 

moderskapspenning i Slovakien. Hon hade ingen möjlighet att få arbete i hemlandet. 

Tingsrätten konstaterade att enligt utredningen hade L och M talat med Lenka om 

att åka till Sverige och skaffa ett ”vanligt jobb”. Lenka hade i förhör först uppgivit att L 

hade lånat henne pengar till resan och att hon skulle betala tillbaka när hon tjänat 

pengar i Sverige. Hon hade dock sedan tagit tillbaka denna uppgift. L hade medgivit 

att han vid ett tillfälle hade lånat ut pengar till henne. Tingsrätten fann att mycket 

talade för att Lenka vid tidpunkten för resan hade hamnat i skuld till L eller M, men att 

denna omständighet varken ensam eller i förening med vad som i övrigt förekommit i 

målet utgjorde tillräcklig bevisning för att fastslå att de tilltalade redan i Slovakien 

avsåg att utnyttja Lenka för prostitution i Sverige. Efter ankomsten till Sverige hade L 

och Lenka utan framgång sökt skaffa arbete på pizzerior. Enligt tingsrättens mening 

måste dock L, som hade tidigare erfarenhet av Sverige, redan från början ha insett 

att Lenkas möjligheter att – utan kunskaper i svenska – få arbete på restaurang varit 

små. Efter en tid därefter hade L haft kontakt med Martina som kom till Sverige. 

Enligt L visste Martina vid ankomsten att hon skulle prostituera sig. Lenka hade vid 

förhör under förundersökningen uppgivit att hon inte var tvungen att prostituera sig, 

men att hon efter diskussioner med L och Martina förstod att hon inte hade något val 

eftersom hon inte skulle få något annat arbete och att hon annars skulle ”hamna på 

gatan”. Hon hade vidare uppgivit att L hade ordnat kunder, att hon hade mellan 10- 

20 kunder och att L tog hand om alla pengarna. Lenka hade visserligen senare tagit 

tillbaka dessa uppgifter, men tingsrätten fann att de i stor utsträckning hade bestyrkts 

av L:s egna uppgifter och därför framstod som trovärdiga. Med hänsyn till L:s och 

Lenkas belägenhet i Göteborg ansåg tingsrätten att det uttalade syftet med Martinas 

ankomst och de efterföljande diskussionerna med Lenka var graverande för L och att 

det kunde antas att Martinas ankomst även syftade till att Lenka skulle förmås att 

prostituera sig genom att hon bibringats uppfattningen att hon i den uppkomna 

situationen inte hade något annat val. Enligt L:s uppgifter hade han tagit hand om 

Lenkas pass och Martinas ID-kort, men att de fick handlingarna när de ville gå ut. 

Lenka hade i förhör beträffande överlämnandet av henne till O uppgivit att L hade 

sagt till henne att hon skulle följa med O och att hon kände sig som ”om någon hällt 

kokande vatten över henne”. Hon ville inte följa med männen, men gjorde det 

eftersom hon inte hade något annat val då de kanske betalat för henne. Även om 

Lenka vid huvudförhandlingen hade tagit tillbaka dessa uppgifter, fann tingsrätten 

genom L:s och O:s egna uppgifter styrkt att L överlämnat Lenka till O mot erhållande 

av omkring 7000 kr, och att syftet var att O skulle få utnyttja Lenka för sexuella 

ändamål. Det spelade härvid ingen avgörande roll om O skulle utnyttja Lenka för 

egen del eller även för prostitution. Under alla förhållanden ansågs det kunna hållas 

för visst att L – oavsett avtalets innehåll – insåg att O ”skulle sälja Lenkas kropp”. 

Tingsrätten fann mot denna bakgrund att redan det förhållandet att det var möjligt att 

38

mot ersättning upplåta Lenka för sexuella ändamål under en längre tid talade för att 

hon stod under upplåtarens kontroll och att denna kontroll överfördes till 

hyrestagaren. Det påpekades att upplåtelsen av Lenka hade föregåtts av att hon 

hade åkt till Göteborg utan pengar, vilket inskränkte hennes möjligheter att resa hem 

utan att först ha tjänat sådana. Hon hade insett att ett ”vanligt arbete” var uteslutet, 

hennes boendesituation var beroende av L, hon saknade språkkunskaper och var 

trots prostitution under ett par veckors tid praktiskt taget medellös eftersom L hade 

tagit hand om huvuddelen av pengarna. Av dessa omständigheter drog tingsrätten 

slutsatsen att Lenka var i en trångmålsliknande situation och i en faktisk 

beroendeställning till L vid tidpunkten för upplåtelsen av henne till O. L ansågs 

därigenom ha haft kontroll över henne, och vid detta förhållande saknande det 

betydelse för bedömningen om Lenka kan ha sagt att hon accepterade upplåtelsen 

till O. Det ansågs styrkt att L gjort sig skyldig till människohandel avseende Lenka. 

Nästa fråga var om gärningen beträffande Lenka hade begåtts tillsammans och i 

samförstånd med M. Bevisningen mot M bestod främst av avlyssnade telefonsamtal, 

och med stöd av dessa fann tingsrätten att M varit i hög grad medbestämmande och 

att hon haft full insikt i L:s upplåtelse av Lenka. Hon hade därutöver tillgodogjort sig 

en betydande del av de intäkter som inbringats. Även M dömdes därmed för 

människohandel avseende Lenka. Tingsrätten påpekade särskilt att åklagaren 

hade anfört att det utöver åtalet för människohandel fanns utrymme för att döma för 

koppleri avseende Lenkas prostitution i Göteborg. Tingsrätten fastslog emellertid att, 

eftersom denna prostitution bidragit till att L och M uppnått kontroll över Lenka vilket 

innebar ansvar för människohandel, skulle inte dessutom dömas för det 

föregående koppleriet. 

Beträffande Martina hade av utredningen framgått att hon under natten till den 8 april 

2005 upplåtits till N.I och S. Av avlyssnade telefonsamtal hade framgått bl.a. att 

Martina skulle upplåtas under två veckors tid för 5000 kr och att syftet med affären 

var att hon skulle utnyttjas för prostitution. Tingsrätten konstaterade att för att L och 

M skulle kunna dömas för människohandel krävdes att de redan hade haft kontrollen 

över Martina, och att det var den kontrollen som överfördes till N.I och S i syfte att 

hon skulle utnyttjas för sexuella ändamål. Här ansågs att mycket talade för att L och 

M haft lika stort inflytande över Martina som över Lenka, men tingsrätten fann ändock 

att vid avlyssnade telefonsamtal hade Martina gjort intrycket av att bättre än Lenka 

kunna ta vara på sig själv. Den avgörande bristen vad avsåg människohandelsåtalet 

beträffande Martina var dock, enligt tingsrätten, att hon inte hade medverkat i 

rättegången och att hennes knapphändiga uppgifter under förundersökningen inte 

gav mycket stöd för att hon befunnit sig under L:s och M:s kontroll. Utredningen hade 

vidare givit vid handen att Martina redan tidigare varit prostituerad och att hon visste 

att hon skulle prostituera sig när hon reste hit. Därtill beaktades att hon med sina 29 

år var betydligt äldre än Lenka och även äldre än de tilltalade. Sammantaget fann 

tingsrätten att det inte var styrkt att L och M hade haft kontroll över Martina när hon 

uppläts till N.I och S. Åtalet för människohandel ogillades därmed. Däremot 

dömdes de tilltalade i enlighet med det i andra hand framställda gärningspåståendet 

för koppleri avseende den prostitution som Martina bedrivit. 

Åtalspunkt 2) Ansvar yrkades för O avseende människohandel. O hade vid något 

tillfälle under perioden den 26 mars till den 1 april 2005 i syfte att utnyttja Lenka för 

sexuella ändamål dels i Göteborg från L mot en ersättning av omkring 7000 kr tagit 

39

emot kontrollen över Lenka och dels i Norrköping till N.I och I.I mot en ersättning av 

800 euro fört över kontrollen över Lenka. Det gjordes gällande att han därvid hade 

dels vid mottagandet av kontrollen över Lenka utnyttjat att hon befunnit sig i en 

trångmålsliknande situation och i en beroendeställning, vilket han förstärkt genom att 

ta hand om hennes pass och dels att han vid överförandet av Lenka hade 

överlämnat hennes pass till N.I och I.I. O hade genom sina åtgärder i vart fall främjat 

och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att Lenka haft tillfälliga sexuella 

förbindelser mot ersättning. 

O förnekade brott. Under åtalspunkten 1 ovan hade tingsrätten funnit det styrkt att L 

och M mot en ersättning av 7000 kr fört över kontrollen över Lenka till O i syfte att 

hon skulle utnyttjas för sexuella ändamål. Enligt tingsrättens mening talade detta 

avtals innehåll i sig för att O hade haft insikt om att Lenka befann sig i en 

trångmålsliknande situation och beroendeställning och att han utnyttjat detta när han 

ingick avtalet. Även mot bakgrund av omständigheterna när avtalet ingicks fastslogs 

att O hade insett att Lenka stod under kontroll och att han mottog denna kontroll över 

henne i angivet syfte. Av O:s egna uppgifter och övrig utredning ansågs därutöver 

styrkt att O själv haft samlag med Lenka, och att han därefter överlämnat Lenka till 

N.I och I.I för en två veckorsperiod mot en ersättning av 800 euro. Tingsrätten 

påpekade att det av utredningen med all tydlighet hade framgått att O:s 

vidareupplåtelse av Lenka skett i syfte att hon skulle utnyttjas för sexuella ändamål, 

och att O vid upplåtelsen överlämnat hennes pass till N.I. O ansågs genom att ta 

ifrån Lenka hennes pass ha förstärkt kontrollen över henne, och det var därmed 

uppenbart att hans upplåtelse av Lenka till N.I och I.I hade utgjort en ny 

kontrollöverföring. O dömdes därmed för människohandel. 

Åtalspunkt 3) Ansvar yrkades för N.I och I.I avseende människohandel. De tilltalade 

hade den 31 mars till den 1 april 2005 i Norrköping gemensamt och i samförstånd 

mot en ersättning av 800 euro från O tagit emot kontrollen över Lenka i syfte att hon 

skulle utnyttjas för tillfälliga sexuella förbindelser eller på annat sätt utnyttjas för 

sexuella ändamål. Därvid hade de i samförstånd dels utnyttjat den utsatta och 

trångmålsliknande situation som Lenka befunnit sig i och dels utnyttjat att Lenka 

redan befunnit sig i en beroendeställning, varvid de som ett led häri tagit emot och 

gömt hennes pass. I vart fall hade de tilltalade i samma syfte behållit kontrollen över 

Lenka och därvid genom olika åtgärder främjat och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt 

utnyttjat att hon haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. 

N.I förnekade att han gjort sig skyldig till människohandel men erkände koppleri alt. 

försök till koppleri. I.I förnekade brott. Under åtalspunkten 2 hade tingsrätten funnit 

styrkt att O hade mot en ersättning av 800 euro fört över kontrollen över Lenka till N.I 

och I.I i syfte att hon skulle utnyttjas för sexuella ändamål. Detta avtals innehåll 

talade enligt tingsrätten i sig för att N.I och I.I haft insikt om att Lenka befann sig i 

en trångmålsliknande situation och beroendeställning och att de utnyttjade detta när 

de ingick avtalet. Tingsrätten fann att omständigheterna i samband med att avtalet 

ingicks, inte minst att O överlämnade Lenkas pass till N.I vilket I.I var medveten om, 

och de efterföljande händelserna talade för att de tilltalade hade insett att Lenka stod 

under kontroll och att de mottog denna kontroll över henne i angivet syfte. Genom 

avlyssnande telefonsamtal var utrett att N.I och I.I efter upplåtelsen ordnat sexköpare 

till Lenka och att sexköp ägt rum. Därutöver hade I.I och N.I själva haft samlag med 

henne. Tingsrätten fann vidare utrett att I.I hade tagit hand om huvuddelen av 

40

intäkterna från prostitutionen, men att N.I:s intäkter blivit begränsade. Av utredningen 

hade framgått att Lenka upplevt att hon var övervakad, och att N.I hela tiden hade 

haft hand om Lenkas pass. Därigenom hade han vidmakthållit den åtgärd som O 

vidtagit genom att ta ifrån henne passet. Denna åtgärd hade I.I haft vetskap om. 

Även om det inte hade påståtts i målet att Lenka hade utsatts för tvång, hot eller 

inlåsning fann tingsrätten att vid en samlad bedömning hade N.I och I.I, efter 

övertagandet av kontrollen över Lenka, gemensamt och i samförstånd upprätthållit ett 

tryck mot henne som medfört att de behöll kontrollen över henne i samma syfte. Här 

pekades bl.a. på att hon nästan alltid var omgiven av bl.a. N.I, I.I eller kunder, att 

hennes utbyte av prostitutionen var obetydligt och att N.I förfogade över hennes 

pass. Enligt tingsrättens mening måste de tilltalade ha insett att Lenka inte hade 

prostituerat sig i huvudsakligt syfte att tjäna pengar åt dem utan att dessa 

omständigheter förelegat. N.I och I.I dömdes för människohandel. 

Åtalspunkt 4) Ansvar yrkades för B avseende medhjälp till människohandel. B hade 

från den 1 till den 11 april 2005 i Norrköping främjat att N.I och I.I mot ekonomisk 

ersätttning från O tagit emot kontrollen över Lenka i syfte att hon skulle utnyttjas för 

tillfälliga sexuella förbindelser eller på annat sätt utnyttjas för sexuella ändamål. 

Därvid hade B dels sammanfört O och Lenka med N.I och I.I, dels påverkat I.I att 

betala för Lenka, dels medverkat till att Lenka genom annan inhysts i olika 

lägenheter, dels vid upprepade tillfällen övervakat Lenka, dels vid ett tillfälle tagit 

emot pengar för en sexuell tjänst och överlämnat dessa till I.I samt dels försökt 

förmedla sexköpare till Lenka. B hade under hela detta skeende varit medveten om 

O:s uppsåt att mot ersättning föra över kontrollen över Lenka till N.I och I.I och syftet 

därmed. Han hade vidare varit medveten om N.I:s och I.I:s mottagande av Lenka och 

syftet härmed samt om N.I:s och I.I:s fortsatta kontroll över Lenka och deras 

främjande av prostitutionsverksamheten. B hade därmed genom sina åtgärder och 

sin närvaro hos Lenka och genom psykisk påverkan uppsåtligen givit stöd åt och 

underlättat dels kontrollöverföringen till N.I och I.I och dels den fortsatta kontrollen 

över Lenka. I vart fall gjordes gällande att B genom olika åtgärder hade främjat att N.I 

och I.I på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att Lenka haft tillfälliga sexuella 

förbindelser mot ersättning. 

B förnekade människohandel men erkände försök till koppleri vid ett tillfälle. 

Tingsrätten fann i målet utrett att B hade åkt med O till N.I och I.I och hade varit 

närvarande när upplåtelsen av Lenka ägt rum. Han hade därvid fått kännedom om 

avtalets innehåll och om att N.I hade tagit hand om Lenkas pass. Även om det inte 

kunde anses styrkt att B, när han sammaförde O med N.I och I.I, hade haft vetskap 

om att O avsåg att överföra kontrollen över Lenka i syfte att hon skulle utnyttjas för 

sexuella ändamål framstod det, enligt tingsrätten, i belysning av hans senare 

agerande som osannolikt att han skulle ha agerat annorlunda om han haft sådan 

kunskap. Tingsrätten fann nämligen utrett att B hade påverkat I.I att betala för Lenka, 

att han medverkat till att hon hade inhysts i olika bostäder samt att han övervakat 

Lenka i bostäderna och i samband med vissa sexköp. B hade därutöver medgivit att 

han vid ett tillfälle tagit emot och överlämnat betalning till I.I för ett sexköp samt att 

han själv vid ett annat tillfälle försökt att förmedla köpare av sexuella tjänster. 

Sammanfattningsvis fann därmed tingsrätten att det var utrett att B varit medveten 

om överföringen av kontrollen avseende Lenka mot betalning och om syftet därmed, 

samt om N.I:s och I.I:s fortsatta kontroll över Lenka och deras främjande av 

prostitutionsverksamheten. Han hade genom sina åtgärder och sin närvaro hos 

41

Lenka och genom psykisk påverkan uppsåtligen givit stöd åt och underlättat 

kontrollöverföringen och den fortsatta kontrollen. B dömdes för medhjälp till 


Åtalspunkt 5) Ansvar yrkades för N.I och S avseende människohandel. De tilltalade 

hade den 8 april 2005 i Göteborg gemensamt och i samförstånd mot en ersättning av 

5000 kr tagit emot kontrollen över Martina i syfte att hon skulle utnyttjas för tillfälliga 

sexuella förbindelser eller på annat sätt utnyttjas för sexuella ändamål. Därvid hade 

de i samförstånd dels utnyttjat den utsatta och trångmålsliknande situation som hon 

befunnit sig i, och dels utnyttjat att Martina befunnit sig i en beroendeställning, varvid 

de som ett led häri – sedan de tillförsäkrat sig om att hennes ID-handling skulle 

levereras – tagit hand om och gömt den. I vart fall hade de tilltalade i samma syfte 

behållit kontrollen över Martina och därvid genom olika åtgärder främjat och på ett 

otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att hon haft tillfälliga sexuella förbindelser mot 

ersättning. 

N.I förnekade människohandel men erkände koppleri alternativt försök till koppleri. 

Han hade därvid berett Martina möjlighet att ha tillfälliga sexuella förbindelser men 

hade inte ekonomiskt utnyttjat dessa. S förnekade brott. Tingsrätten konstaterade 

inledningsvis att det under åtalspunkten 1 inte hade styrkts i målet att L och M hade 

haft kontroll över Martina när de upplät henne till N.I och S. Därav följde att N.I och S 

inte heller kunde anses ha mottagit eller behållit kontrollen över Martina. Således 

ogillades åtalet för människohandel. Genom utredningen i målet fann tingsrätten 

emellertid klarlagt att N.I och S hade mot ersättning tagit emot Martina i syfte att hon 

skulle utnyttjas för prostitution, att de förmedlat eller låtit förmedla kontakter mellan 

henne och köpare av sexuella tjänster, att de transporterat henne i samband med 

sexköpen och att N.I tagit hand om betalningarna och vidarebefordrat dem till S. 

Därmed hade de tilltalade gemensamt och i samförstånd främjat och på ett otillbörligt 

sätt ekonomiskt utnyttjat Martinas prostitution och de dömdes för koppleri. 

Åtalspunkt 6) Ansvar yrkades för H avseende koppleri under påståendet att han 

under tiden den 1 april till den 11 april i Norrköping och Linköping gemensamt och i 

samförstånd med andra genom att förmedla kontakter med sexköpare främjat och på 

ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att Lenka haft eller beretts möjlighet till tillfälliga 

sexuella förbindelser mot ersättning. I vart fall hade han genom kontaktförmedlingen 

medverkat till att N.I och I.I främjat och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att 

Lenka haft eller beretts möjlighet till tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. 

H förnekade brott. Tingsrätten fann bl.a. med stöd av avlyssnade telefonsamtal 

mellan de tilltalade styrkt att H gemensamt och i samförstånd med N.I och I.I 

förmedlat kontakter med köpare av sexuella tjänster och att han fick ersättning härför. 

H dömdes för koppleri. 

Åtalspunkt 7) Ansvar yrkades för H avseende medhjälp till människohandel. H hade 

den 4 april 2005 främjat att N.I och S gemensamt och i samförstånd mot ekonomisk 

ersättning tagit emot kontrollen över Martina i syfte att hon skulle utnyttjas för 

tillfälliga sexuella förbindelser eller på annat sätt utnyttjas för sexuella ändamål. 

Därvid hade H – som ett led i N.I:s planer att ta kontroll över Martina för sexuella 

ändamål – transporterat N.I från Norrköping till Göteborg där Martina vistats upp. I 

vart fall hade H därigenom – och genom kontaktförmedling mellan sexköpare och 

42

Martina – medverkat till att N.I och S främjat och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt 

utnyttjat att Martina haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. 

H förnekade brott. Tingsrätten fastslog att mot bakgrund av att domstolen under 

åtalspunkten 5 ogillat åtalet för människohandel avseende N.I och S kunde ansvar 

för H beträffande medhjälp till detta brott inte komma ifråga. Däremot ansågs bl.a. 

genom avlyssnade telefonsamtal styrkt att H hade förmedlat köpare av sexuella 

tjänster beträffande Martina och därvid medverkat till N.I:s och S:s koppleri. H 

dömdes därmed för medhjälp till koppleri. 

Åtalspunkt 8) Ansvar yrkades för A avseende stämpling till människohandel under 

påståendet att han den 7-8 april 2005 i Norrköping vid upprepade kontakter med N.I 

hade åtagit eller erbjudit sig att gemensamt och i samförstånd med N.I mot 

ekonomisk ersättning ta emot kontrollen över Martina i syfte att hon skulle utnyttjas 

för tillfälliga sexuella förbindelser eller på annat sätt utnyttjas för sexuella ändamål. 

A förnekade brott. Tingsrätten uttalade att mot bakgrund av att domstolen under 

åtalspunkten 1 funnit att L och M inte hade haft kontrolll över Martina, kunde A inte 

dömas för stämpling till människohandel. A hade däremot erbjudit sig att tillsammans 

med N.I betala för Martina i syfte att hon skulle utnyttjas för sexuella ändamål. Med 

en hänvisning till att stämpling till koppleri emellertid inte är straffbart ogillades 

åtalet. 

43

Dom 2006-04-12 Katrineholms tingsrätt Rotel 3 mål nr B 133-05 

1) I målet yrkades enligt åtalspunkt 1 ansvar för V avseende grovt sexuellt 

utnyttjande av underårig. V har förnekat gärningen och bestritt målsägandes talan. 

Sedan åklagaren lagt ner åtalet på den grunden att brott inte kan styrkas, har V 

begärt frikännande dom. Målsägande avböjde att överta åtalet. 

2) Enligt åtalspunkt 2 yrkades ansvar för V och D avseende människohandel för 

sexuella ändamål. Åklagaren yrkade även ansvar för V avseende våldtäkt vid minst 

två tillfällen. V och D hade från Sverige tillsammans och i samförstånd genom 

vilseledande rekryterat C och N i Rumänien, organiserat deras resa till Sverige samt i 

juni 2003 mottagit och transporterat C och N till Katrineholm där de inhysts i Ds 

bostad. Vilseledandet har bestått i att C och N oriktigt förespeglats att C i Sverige 

skulle få arbete och att N skulle fira semester, varvid V och D har förtigit att deras 

avsikt varit att C och N skulle komma att utnyttjas för sexuella ändamål främst i form 

av tillfälliga sexuella förbindelser. Beträffande vilseledandet av C har detta förmedlats 

med hjälp av en tredje person i Rumänien. 

V och D har sedan i Sverige tillsammans och i samförstånd vid ett flertal tillfällen 

främjat och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat C genom att tillhandahålla C för 

tillfälliga sexuella förbindelser. C har därvid, med hänsyn till att hon inte haft några 

egna medel, ej känt någon i Sverige, ej förstått det svenska språket samt då hon 

blivit fråntagen sitt pass, på grund av sin utsatta belägenhet inte ansett sig kunna 

vägra att tillhandahålla de sexuella tjänster D och V mot vederlag förmedlat. 

Åklagaren har vidare gjort gällande att D och V, tillsammans och i samförstånd, i juli 

2003 sålt C till AJ i Gislaved för i vart fall 10000 kr i syfte att C skulle utnyttjas för 

tillfälliga sexuella förbindelser. 

V har under en övernattning i ett gemensamt hotellrum i Värnamo 10-11 juli 2003 mot 

N:s vilja och med visst våld har tilltvingat sig ett samlag med N. V har vidare vid minst 

ett annat tillfälle i Katrineholm i juli 2003, mot N:s vilja och med visst våld tilltvingat sig 

samlag med N. 

Tingsrätten har under åtalspunkt 2 avseende C funnit det utrett att enda skälet till 

att C rest till Sverige var att hon genom förmedlingen av den tredje personen i 

Rumänien fått ett löfte från D att hon skulle ordna arbete åt henne i Sverige. Eftersom 

det efter att C anlänt till Sverige aldrig varit tal om att D skulle ordna arbete åt henne 

och då tingsrätten ansåg sig kunna utgå från att D aldrig skulle kunna ordna något 

arbete åt henne har tingsrätten funnit det utrett att C vilseletts till att bege sig till 

Sverige. 

Tingsrätten har även funnit det visat att det var V som betalade C:s bussresa från 

Rumänien och att C tillhandahållit sexuella tjänster vid ett flertal tillfällen till olika män 

och att betalningarna för dessa tjänster gått till D och V. Tingsrätten anser det utrett 

att C nästan direkt efter ankomsten till Sverige kom att försättas i en utsatt 

belägenhet och att hennes belägenhet allvarligt förvärrades då passet försvann. 

Denna belägenhet har lett till att C inte ansett att sig kunna vägra att tillhandahålla 

44

sexuella tjänster som förmedlats mot vederlag av D och V. Tingsrätten har dock inte 

funnit att C såsom åklagaren påstått blivit såld till AJ. 

Tingsrätten har sammanfattningsviss funnit det ställt utom varje rimligt tvivel att D och 

V tillsammans och i samförstånd genom vilseledande, som bestått i att C 

förespeglats att hon i Sverige skulle få ett arbete och som förmedlats av tredje 

person, förmått C att bege sig från Rumänien till Sverige i syfte att hon skulle 

utnyttjas för tillfälliga sexuella förbindelser. I Sverige har de också i samma syfte tagit 

emot, transporterat och senare inhyst C. 

När det gäller N har tingsrätten kommit till följande slutsatser. 

N som vid tidpunkten för resan till Sverige var en framgångsrik student i Rumänien 

reste till Sverige för att semestra ett par veckor efter en inbjudan från hennes ”chatväninna” 

D. Tingsrätten har funnit N:s uppgifter om att hennes pappa skulle ha betalt 

bussbiljetten som den trovärdiga versionen av hur resan ordnats, även att det i 

polisens diarium saknats uppgift om att V skulle ha skickat en inbjudan till N har 

ansetts styrka hennes version och samtidigt så håll på de tilltalades version. 

Tingsrätten har därför satt sin tilltro till N:s uppgift att anledningen till resan var att D 

hade bjudit in henne för en semestervistelse. 

N kom efter ankomsten till Sverige inte att få uppleva något som anses ha varit i 

närheten av semester, möjligen med det korta besöket på High Chaparral som 

undantaget. Istället har hon som framgår av åtalspunkten 3 blivit hotad när hon skulle 

göra en kort badutflykt. Tingsrätten har därför konstaterat att N genom att 

förespeglas om en semestervistelse blivit vilseledd av D att resa till Sverige. 

Utifrån de omständigheter som förekommit i målet har tingsrätten ansett det ställt 

utom rimligt tvivel att V vid tre tillfällen våldtagit N i enlighet med hennes berättelse. 

Tingsrätten har inte ansett att det visats att de våldtäkter som N har utsatts för av V 

ingått i planeringen att N skulle komma att utnyttjats för sexuella ändamål. Istället har 

dessa brott ansetts skett i stundens ingivelse. Tingsrätten har istället funnit att andra 

omständigheter som talat för att N vilseletts att resa till Sverige för att hon i likhet med 

C skulle komma att utnyttjas för sexuella ändamål främst i form av tillfälliga sexuella 

förbindelser. En sådan omständighet var att D kort tid efter N:s ankomst sagt till 

henne att ”V kommer göra med dig som med C”. V hade vid denna tidpunkt redan 

börjat ”koppla” C till olika sexköpare. D hade även ett tillfälle uttalat att N redan var 

såld. Tingsrätten har därför funnit det ställt utom varje rimligt tvivel att det var såväl 

D:s som V:s avsikt att N skulle utnyttjas för tillfälliga sexuella förbindelser i Sverige 

redan då hon vilseleddes att göra resan. Både D och V är därmed enligt tingsrätten 

skyldiga till människohandel för sexuella ändamål. V skall därjämte dömas för tre fall 

av våldtäkt. 

3) Under åtalspunkt 3 yrkades ansvar för V avseende olaga hot, grovt brott enligt 

följande. V har i Katrineholm i juli månad 2003 hotat N med att han skulle döda 

henne om hon inte omedelbart medföljde V eller D till D:s bostad. Hotet har för N 

varit ägnat att framkalla allvarlig fruktan för egen säkerhet till person. Brottet är att 

anses som grovt med hänsyn till N:s utsatta belägenhet. 

45

Tingsrätten har avseende åtalspunkt 3 funnit det utrett att V gjort sig skyldig till 

olaga hot. Dock har de inte funnit att gärningen skall bedömas som grovt trots 

hennes utsatta belägenhet, eftersom hon när hotet uttalades hade människor runt 

omkring sig och det inte funnits någon utredning avseende riktigheten i att V 

eventuellt hade en pistol gömd i en tidning i byxlinningen. I och med att 

preskriptionstiden för olaga hot av normal graden är två år och V inte häktats för 

brottet och fick del av åtalet först i december 2005 ogillade tingsrätten åtalet. 

4) Under åtalspunkt 4 yrkade åklagaren ansvar för V och D avseende 

människohandel för sexuella ändamål enligt följande. D och V har från Katrineholm 

tillsammans och i samförstånd genom vilseledande rekryterat E i Rumänien, 

organiserat hennes resa till Sverige, i Sverige tagit emot och transporterat E till 

Katrineholm där D har inhyst E i sin bostad. Vilseledandet har bestått i att E oriktigt 

har förespeglats att hon skulle få hushållsarbete, varvid D och V har förtigit att 

avsikten varit att E skulle komma att utnyttjas för sexuella ändamål i form av tillfälliga 

sexuella förbindelser. E kom till Sverige den 29 oktober 2003. 

D och V har kort tid därefter i Sverige, tillsammans och i samförstånd med två 

identifierade albanska medborgare, till de albanska medborgarna sålt E för 2000 

euro, i syfte att E skulle utnyttjas för tillfälliga sexuella förbindelser. De två albanska 

personerna har härefter, tillsammans och i samförstånd med D och V, genom 

vilseledande fört E från Katrineholm till Oslo och där fullföljt syftet med E genom att 

tvinga henne till gatuprostitution. 

D och V har således tillsammans och i samförstånd under perioden mars 2003 fram 

till och med november 2003 genom vilseledande och annat sådant otillbörligt medel 

förmått E att bege sig från Rumänien till annat land i syfte att hon skall utnyttjas för 

sexuella ändamål. 

Tingsrätten har avseende åtalspunkt 4 sammanfattningsvis ansett följande utrett. D 

har vilselett E att resa till Sverige. Vilseledandet har bestått i att D lovat att ordna 

arbete till E i Sverige, vilket D inte haft möjlighet att ordna. V och D har tillsammans 

ordnat med och skickat iväg en inbjudan till E och sedan mött E när hon anlänt med 

buss till Norrköping. Det får antas att V betalat E:s biljett. E har därefter kommit att bo 

ett antal dagar hos D innan hon under milt sagt anmärkningsvärda omständigheter 

övergavs av D och lämnades hos de albanska medborgarna som bott i en lägenhet 

som disponerats av V. Efter några dagar har E förts till Oslo där E informerats om att 

hon sålts av D och V. E har därefter tvingats till att prostituera sig. Tingsrätten har 

därför funnit det ställt utom rimligt tvivel att D:s avsikt med att förmå E att resa till 

Sverige var att hon skulle utnyttjas här eller i ett annat land utanför Rumänien för 

tillfälliga sexuella förbindelser. V har varit så inblandad i saken och medverkat i 

sådan hög grad att skall anses som medgärningsman. Eftersom Sverige enligt 

tingsrätten endast skall ses som s.k. transitland och Norge som destinationsland skall 

D:s och V:s brott bedömas som försök till människohandel för sexuella ändamål. 

5) Under åtalspunkt 5 yrkandes ansvar för V avseende människohandel för sexuella 

ändamål och våldtäkt och för IL avseende våldtäkt enligt följande. V har från 

Katrineholm, Sverige, genom vilseledande rekryterat Eya och A i Bulgarien, i januari 

2004 organiserat deras resa till Sverige samt mottagit och transporterat Eya och A till 

Katrineholm, där de inhysts i en bekants bostad. Vilseledandet har bestått i att Eya 

46

och A oriktigt förespeglats att de i Sverige skulle få arbete, varvid V förtigit att 

avsikten varit att Eya och A skulle komma att utnyttjas för sexuella ändamål, främst i 

form av tillfälliga sexuella förbindelser. 

Under vistelsen i Katrineholm har Eya, A och V sovit över hos IL, varvid IL mot A:s 

uttryckliga vilja, genom våld eller genom hot om våld som innebär trängande fara, 

försökt påtvinga A dels ett oralt, dels ett analt samt slutligen påtvingat henne ett 

fullbordat vaginalt samlag. Vid samma tillfälle har V, med våld mot Eya:s uttryckliga 

vilja, påtvingat Eya ett samlag. 

V har således under tiden januari fram till 29 februari 2004 genom vilseledande 

förmått Eya och A att bege sig från Bulgarien till ett annat land i syfte att de skulle 

utnyttjas för sexuella ändamål. V har därefter fört Eya och A till Danmark i 

överlåtelsesyfte. 

Tingsrätten har avseende åtalspunkten 5 funnit att det sammantaget finns så 

mycket tvivel och frågetecken kring Eya:s och A:s berättelse om hur de blivit 

våldtagna av V och IL att åtalen mot dem båda avseende våldtäkt skall ogillas. Deras 

uppgifter har bland annat inte stämt överrens med de uppgifter som fanns angående 

V:s arbetsschema. 

Avseende åtalet om människohandel för sexuella ändamål har tingsrätten inte funnit 

det styrkt att V genom vilseledande fått Eya och A att bege sig till Sverige för att 

utnyttjas för sexuella ändamål. De har inte funnit att det utifrån det av åklagaren 

åberopade telefonsamtalet mellan V och en okänd person går att dra några säkra 

slutsatser om han i samtalet syftat på Eya och A. Under samtalet berättar V att han 

skickat sex bulgariskor till Danmark och han frågar den okände personen om denne 

haft det skönt med bulgariskorna. Tingsrätten synes även lägga viss vikt vid det 

faktum att V gjort i vart fall vissa försök att skaffa dem arbete i Sverige och att de till 

slut kom i någon form av sysselsättning i Köpenhamn. Därmed har tingsrätten även 

kommit att ogilla åtalet om människohandel för sexuella ändamål enligt denna 

åtalspunkt. 

6) Enligt åtalspunkten 6 yrkades ansvar för V och CL avseende människohandel 

och människosmuggling samt för DP avseende människosmuggling enligt följande. V 

har i januari – februari 2005 gemensamt och i samförstånd med andra, i syfte att M 

skulle utnyttjas för sexuella ändamål i Sverige eller annat land, dels hämtat M i 

Flensburg, Tyskland, och transporterat henne till Travemünde, Tyskland, där han 

gemensamt med CL i V:s och CL:s namn köpt färjebiljetter åt M och åt en 

följeslagare till henne, DP, dels – sedan han låtit M och DP själva resa till Malmö – 

transporterat M från Malmö till Katrineholm och där låtit inhysa M i en kamrats 

bostad. 

V har genom dessa åtgärder och genom att förtiga sin avsikt – att M skulle utnyttjas 

för sexuella ändamål – själv eller gemensamt och i samförstånd med andra, uppnått 

kontroll över M. 

I vart fall har han genom samma åtgärder och i samma syfte försökt uppnå kontroll 

över M, varvid fara för brottets fullbordan har förelegat eller varit utesluten endast på 

grund av tillfälliga omständigheter. 

47

CL har den 5 februari 2005 främjat V:s handelsåtgärder genom att sålunda 

gemensamt med V köpa färjebiljetterna, trots att hon var medveten dels om V:s 

vilseledande, dels om V:s hämtning och transport av M, dels om V:s syfte att utnyttja 

M för sexuella ändamål. 

CL och V har därutöver, gemensamt och i samförstånd med DP, uppsåtligen hjälpt 

M, som är medborgare i Albanien, att olovligen komma in i Sverige. 

Tingsrätten har avseende åtalspunkt 6 ansett det styrkt att V hämtat, transporterat 

och inhyst M såsom åklagaren gjort gällande. Dock har de trots den 

telefonavlyssning som presenterats, där det fälls flera yttranden som kan tyda på att 

M skulle koma att utnyttjas för sexuella ändamål, inte ansett sig kunna dra någon 

säker slutsats att V hade för avsikt att M skulle utnyttjas för sexuella ändamål. Åtalet 

mot V och även CL avseende människohandel har därför ogillats. 

Tingsrätten har ansett att åtalet för människosmuggling styrkt avseende V och DP 

varför de dömdes för människosmuggling. Tingsrätten har dock inte ansett det visat 

att CL tagit någon del i planeringen av M:s inresa till Sverige eller att hon medvetet 

främjat den på något sätt. Hon har därför frikänts även avseende åtalet om 

människosmuggling. 

7) Utöver de första sex åtalspunkterna har det yrkats ansvar för V, D, IL samt ett 

antal andra tilltalade i ytterligare tre åtalspunkter avseende brott mot utlänningslagen, 

olovligt förfogande alt olovligt brukande och försök till bedrägeri. Dessa åtalspunkter 

behandlas inte här, eftersom brotten ej är av intresse för denna framställning och i de 

fall åtalen ansetts styrkta torde de sakna betydelse för påföljden avseende 

huvudmännen i målet. 

48

4. Åtal avseende bl.a. koppleri och grovt koppleri 

Deldom 2000-04-10 och dom 2000-05-04 Göteborgs tingsrätt avd. 8:81 mål nr B 

13426-99 och dom 2000-06-16 Hovrätten för västra Sverige avd. 6:62 mål nr B 

2441-00 och B 2754-00 

G.C och A.C åtalades för grovt koppleri under gärningspåståendet att de hade 

tillsammans och i samförstånd under tiden maj till den 11 december 1999 i Göteborg 

främjat och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att ett tiotal kvinnor från Estland 

och Brasilien haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Främjandet hade 

bestått i att de tilltalade hade upplåtit en bostad till kvinnorna, där prostitution hade 

skett samt att de hade bestämt priser, tagit emot betalning och transporterat 

kvinnorna till sexköpare. Brottet påstods vara grovt, eftersom verksamheten hade 

bedrivits i större omfattning och deras vinning av koppleriverksamheten kunde 

beräknas till minst 150 000 kr. 

Tingsrätten fann utrett att båda tilltalade hade främjat och på ett otillbörligt sätt 

ekonomiskt utnyttjat kvinnors tillfälliga sexuella förbindelser. Ifråga om brottets 

svårhetsgrad konstaterade tingsrätten att den omständigheten att kvinnorna av egen 

fri vilja prostituerat sig och att de ”i allt väsentligt” hade behandlats väl måste ställas 

mot det faktum att de tilltalade hade utnyttjat att kvinnorna hade haft låga inkomster i 

hemlandet och även i övrigt befunnit sig i en utsatt position. Vidare påpekades att 

verksamheten krävt planering samt varit tämligen omfattande och väl organiserad. 

Tingsrätten fann styrkt i målet att i vart fall sex kvinnor hade utnyttjats för prostitution 

under den aktuella tidsperioden och att vinningen av verksamheten uppgått till i vart 

fall 100 000 kronor. Med hänvisning till prostitutionsverksamhetens omfattning 

dömdes de tilltalade för grovt koppleri. 

Hovrätten fastställde domarna vad avsåg skuld- och rubriceringsfrågan. 

49

Dom 2000-05-08 Solna tingsrätt mål nr B 2738-99 

B åtalades bl.a. för grovt koppleri under gärningspåståendet att han under tiden 

sommaren 1999 till den 21 december 1999 främjat att flickan S, som var under 18 år, 

haft tillfälliga sexuella förbindelser. Främjandet hade bestått i att S hade prostituerat 

sig i B:s kontorslokal, att B försett henne med en mobiltelefon och en dator med 

internetabonnemang som använts i prostitutionsverksamheten, att han skjutsat 

henne till och från lokalen samt att han spelat in en videofilm på vilken hennes 

tjänster presenterats. Det gjordes gällande att brottet skulle anses som grovt, 

eftersom S endast varit 17 år. 

Tingsrätten dömde B för grovt koppleri. B hade i målet förnekat kännedom om S:s 

prostitution och S hade inte kunnat höras inför tingsrätten, eftersom hon begått 

självmord. Genom bl.a. vittnesuppgifter och viss skriftlig bevisning i målet ansåg 

emellertid tingsrätten det klarlagt att B inte hade kunnat undgå att märka att S bedrivit 

prostitution i hans lokal. Här hänvisades t.ex. särskilt till ett arrangemang med en 

madrass på golvet, samt upphittade handlingar med namn och telefonnummer till 

olika kunder. Därutöver fanns E-mail post från hans dator och berättelser på olika 

chatsidor från kunder som hade besökt S och som klagade över närvaron av en man 

som passade in på B:s beskrivning. B hade själv medgivit att han känt till S:s låga 

ålder, och därmed konstaterade tingsrätten att kopplerigärningen skulle bedömas 

som grov. 

B överklagade till hovrätten varefter åklagaren överklagade anslutningsvis. Efter att 

B återkallat sitt överklagande har hovrätten avskrivit målet från vidare handläggning 

och tingsrättens dom har därmed vunnit laga kraft. 

50

Dom 2000-05-22 Malmö tingsrätt avd. 4:45 mål nr B 751-00 

Åtal väcktes mot S för grovt koppleri i flera fall enligt följande. 1) S hade i Malmö 

någon gång under tiden maj till september 1998 främjat och otillbörligt ekonomiskt 

utnyttjat att två kvinnor haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning, varvid han 

ordnat deras resa från Slovakien till Malmö, uppmanat dem att prostituera sig, ordnat 

en bostad för dem samt uppburit deras förtjänst. 2) S hade under ca 14 dagar i sista 

kvartalet 1998 främjat och otillbörligt ekonomiskt utnyttjat en kvinnas tillfälliga 

sexuella förbindelser mot ersättning, varvid han ordnat hennes resa från Ungern till 

Malmö, ordnat bostad, förmedlat kontakter till sexköpare, skjutsat henne till dessa 

och uppburit en del av hennes förtjänst. 3) S hade under ca. två månader i sista 

kvartalet 1998 främjat och otillbörligt ekonomiskt utnyttjat en kvinnas tillfälliga 


Malmö, ordnat en bostad åt henne, förmedlat kontakter till sexköpare, skjutsat henne 

till dessa och uppburit en del av hennes förtjänst. 4) S hade under ca. sex veckor i 

sista kvartalet 1998 främjat och otillbörligt ekonomiskt utnyttjat en kvinnas tillfälliga 


Malmö, ordnat en bostad åt henne, förmedlat kontakter till sexköpare, skjutsat henne 

till dessa och uppburit en del av hennes förtjänst. 5) S hade under några dagar på 

sensommaren/hösten 1999 främjat och otillbörligt ekonomiskt utnyttjat en kvinnas 

tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning, varvid han ordnat en bostad åt henne 

och uppburit i vart fall en del av hennes förtjänst. Det gjordes gällande att brottet 

skulle bedömas som grovt, enär S hade främjat prostitution i stor omfattning och då 

han visat hänsynslöshet, dels genom att hans verksamhet hade varit inriktad på 

utländska kvinnor som till följd av denna bakgrund varit särskilt utsatta, dels genom 

att främja en av kvinnornas (p. 1 ovan) prostitution trots att hon varit 14 år samt dels 

genom att behålla ett av kvinnornas (p. 4 ovan) pass så att hon helt varit hänvisad till 

honom. 

Tingsrätten fann med stöd av kvinnornas berättelser kopplerigärningarna under 

punkterna 2-4 styrkta, med undantag för att det inte ansågs ha visats att S hade 

tagit hand om ett pass. Åtalet under punkten 1 ogillades däremot mot bakgrund av 

att dessa kvinnor under förundersökningen och vid bevisupptagning utomlands hade 

ändrat uppgifter flera gånger samt sinsemellan lämnat inbördes motstridande 

uppgifter. Med hänvisning till bristande bevisning ogillades även punkten 5 ovan. 

Ifråga om brottens rubricering (p. 2-4) uttalade tingsrätten att den aktuella 

brottsligheten hade varit av viss omfattning och pågått under inte helt kort tid. Det 

ansågs emellertid oklart ”hur stor otillbörlig ekonomisk vinning” som S verkligen gjort 

på koppleriverksamheten, och mot denna bakgrund fann tingsrätten att det inte var 

styrkt att S främjat prostitution i stor omfattning. Tingsrätten konstaterade vidare att 

S:s verksamhet hade omfattat tre utländska kvinnor och att han måste – inte minst på 

grund av språkproblem – ha haft en helt dominerande ställning i verksamheten. 

Tingsrätten fann att det trots denna särskilt starka ställning i förhållande till kvinnorna 

inte var visat att han på ”något konkret sätt hänsynslöst utnyttjat kvinnorna”. S 

dömdes därmed för koppleri. 

51

Dom 2000-06-13 Malmö tingsrätt avd. 41:4 mål nr B 579-00 och dom 2000-08-10 

Hovrätten över Skåne och Blekinge avd. 2 mål nr B 622-00 

Ansvar yrkades för E.K och R.K avseende grovt koppleri. Det gjordes gällande att de 

tilltalade tillsammans och i samförstånd i Malmö förövat koppleri genom att främja 

och otillbörligt ekonomiskt utnyttja 3 kvinnors tillfälliga sexuella förbindelser mot 

ersättning. Härvid hade båda tilltalade vardera uppburit i vart fall en del av 

förtjänsterna från prostitutionen, ordnat kvinnornas resor från Ungern till Sverige och 

tillhandahållit bostad i Malmö. R.K hade därutöver tillhandahållit mobiltelefon, 

förmedlat sexköpare och skjutsat dem till olika kunder. De tidsperioder som 

kopplerigärningarna avsåg var för kvinna V: ”från någon tidpunkt i september till den 

4 december 1999”, för kvinna L: ”under tiden från den 31 oktober 1999 till den 8 

januari 2000” samt för kvinna K: ”under tiden från den 21 november 1999 till den 25 

januari 2000”. Vidare yrkades ansvar för grovt koppleri genom ett identiskt 

tillvägagångssätt i Malmö avseende R.K för ytterligare en kvinna (B) ”från någon 

tidpunkt i december 1998 till februari 1999”. Åklagaren gjorde gällande att samtliga 

kopplerigärningar skulle bedömas som grova, eftersom de tilltalade hade främjat 

prostitution i stor omfattning och då de visat hänsynslöshet dels genom att i sin 

koppleriverksamhet utnyttja kvinnor som p.g.a. sin utländska bakgrund varit särskilt 

utsatta, dels genom att främja K:s prostitution trots vetskap om att hon var under 18 

år. 

Tingsrätten fann åtalet styrkt och bedömde brottsligheten som grovt koppleri under 

hänvisning till omfattningen av verksamheten och till att de tilltalade hänsynslöst 

hade utnyttjat flickorna. Här togs hänsyn till att kvinnorna hade varit av utländskt 

ursprung och därför särskilt utsatta, att de hade varit beroende av de tilltalade och att 

K hade varit under 18 år. Från domen var emellertid ordföranden skiljaktig 

beträffande rubriceringsfrågan. Han fann det varken utrett hur stor otillbörlig 

ekonomisk vinning som de tilltalade hade gjort på koppleriverksamheten eller att den 

hade skett i stor omfattning. Enbart det förhållandet att kvinnorna inte behärskade det 

svenska språket och därför var beroende av de tilltalade, ansågs inte innebära att ett 

hänsynslöst utnyttjande kunde läggas de tilltalade tilll last. Tvärtom påpekades det att 

kvinnorna hade kommit frivilligt till Sverige för att prostituera sig. Inte heller den 

omständigheten att en målsägande var underårig, ansågs innebära att brottet skulle 

anses som grovt. De tilltalade skulle därmed fällas till ansvar för koppleri. 

Även hovrätten fann styrkt att de tilltalade hade främjat och på ett otillbörligt sätt 

ekonomiskt utnyttjat kvinnornas prostitution. (Det gjordes dock delvis andra 

bedömningar av i vilken utsträckning som det kunde anses utrett att de tilltalade hade 

gjort sig skyldiga till de olika typer av kopplerigärningar som åklagaren hade hävdat.) 

Ifråga om rubriceringen av brotten ändrade hovrätten emellertid tingsrättens dom och 

dömde de tilltalade för koppleri. Till stöd för denna bedömning framhölls att de 

tilltalade hade gjort sig skyldiga till koppleri under en period av sammanlagt cirka fyra 

månader beträffande tre kvinnor som hade prostituerat sig under olika tidsperioder. 

Det ansågs inte finnas någon säker utredning om med vilken intensitet 

prostitutionsverksamheten hade bedrivits. Kopplerigärningarna ansågs därmed inte 

ha varit av stor omfattning. Hovrätten konstaterade vidare att utredningen inte gav 

annat vid handen än att de tre kvinnorna kommit till Sverige på eget initiativ, hade 

52

edrivit sin prostitutionsverksamhet på det sätt som de själva hade bestämt samt att 

de hade varit fria att åka tillbaka till Ungern om de så önskade. De tilltalade ansågs 

därmed inte ha hänsynslöst utnyttjat kvinnorna. Mot deras förnekande kunde det inte 

heller anses styrkt att de hade vetat om att en av kvinnorna var under 18 år. 

Därutöver ogillade hovrätten den åtalspunkt som rörde koppleriansvar för R.K 

avseende B. Mot R.K:s bestridande ansågs det inte som styrkt i målet att B ägnat sig 

åt prostitution i Sverige. (Något förhör med B hade varken skett i tingsrätten eller 

hovrätten.) 

53


2000-09-29 Svea hovrätt avd. 10:46 mål nr B 5556-00 

I målet yrkades ansvar för K avseende bl.a. grovt koppleri. K hade genom att bedriva 

bordellverksamhet från sommaren 1998 fram till den 22 februari 2000 i Stockholm 

främjat och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att minst sju kvinnor haft 

tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Brottet skulle anses som grovt, då 

verksamheten hade skett under en längre tidsperiod och mot ersättning i större 

omfattning och då de prostituerade – varav några varit under 18 år – hänsynslöst 

utnyttjats av den tilltalade. 

Tingsrätten fann åtalet styrkt och bedömde kopplerigärningen som grov då 

verksamheten skett under en längre tidsperiod (mer än 1,5 år) och varit av större 

omfattning. Det ansågs dock inte visat att den tilltalade hade varit medveten om att 

några av kvinnorna hade varit under 18 år eller att han hade hänsynslöst utnyttjat 

dem. 

Hovrätten anslöt sig till tingsrättens bedömning av brottet som grovt koppleri med 

motiveringen att ”redan med hänsyn till att verksamheten har bedrivits under en 

längre tidsperiod och varit av större omfattning” borde brottet bedömas som grovt. 

Därutöver tog hovrätten vid bedömningen av brottets grovhet även hänsyn till att den 

tilltalade hade utsatt två av kvinnorna för misshandel och att han måste ha insett att 

ett par av flickorna var underåriga. 

54


2000-11-10 Svea hovrätt avd. 12:29 mål nr B 5842-00 

I detta omfattande mål yrkades ansvar för bl.a. grovt koppleri avseende sex tilltalade. 

I förtydligande syfte refereras målet nedan uppdelat i åtta punkter avseende enskilda 

ansvarsyrkanden och i anslutning därtill domstolarnas bedömningar. 

1) S, Z och M åtalades för grovt koppleri samt S även för olaga hot. Sedan S den 18 

april 1998 med bil transporterat målsäganden L från Tjeckien till Sverige hade de tre 

tilltalade under tiden från den 20 april till början av augusti 1998 tillsammans och i 

samförstånd på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att L och två andra kvinnor i 

Stockholm haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Brottet skulle anses 

som grovt, eftersom tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning hade främjats i 

större omfattning och då kvinnornas utsatta situation hade hänsynslöst utnyttjats. 

Beträffande S gjordes vidare gällande att han därutöver hade, för att förmå L att 

prostituera sig, hotat henne genom att uttala att han ämnade låsa in henne i en 

lägenhet och därefter föra dit sexköpare. Uttalandet hade varit ägnat att hos L 

framkalla allvarlig fruktan för hennes säkerhet. 

Samtliga tre tilltalade förnekade brott. Ett videoinspelat förhör med den 22-åriga 

målsäganden L spelades upp vid huvudförhandlingen, varvid bl.a. följande framkom. 

Hon hade träffat S i Tjeckien, varvid han frågat henne om hon ville arbeta som 

servitris på hans bar eller restaurang i Stockholm. S tog därmed med henne i bil 

frånTjeckien till Sverige. Några dagar efter ankomsten till Stockholm fick hon reda på 

att arbetet egentligen avsåg prostitution. När hon vägrade att prostituera sig, hotade 

S att låsa in henne i lägenheten och ta med sig kunderna dit. Hon vågade ej vända 

sig till polisen, eftersom hon var rädd att bli utvisad och hade dåliga erfarenheter av 

polis i sitt hemland. S gav henne instruktioner om prostitutionsarbetet och uppgav att 

av hennes förtjänst skulle hon få 30 procent och han skulle behålla 70 procent. S 

skjutsade henne sedan till och från sexköpare. Under en period av 12 dagar hade 

hon även arbetat som prostituerad för Z. Vid de flesta tillfällen när Z hämtade henne 

för prostitution var M närvarande. M hade bl.a. tagit med sig de prostituerade 

flickorna ut för att handla kläder. L lämnade vidare uppgifter om de övriga två 

flickornas prostitution. 

Tingsrätten fann i huvudsak att målsägandens berättelse, som fått stöd av uppgifter 

från ett vittne och av viss skriftlig bevisning, kunde läggas till grund för bedömningen. 

Genom L:s utsaga ansåg tingsrätten styrkt att S hade transporterat L från Tjeckien till 

Sverige och att han främjat och ekonomiskt utnyttjat kvinnornas prostitution på det 

sätt som hade angivits i åklagarens gärningsbeskrivning. Härvid befanns dock hans 

koppleri beträffande de två andra kvinnorna endast ha pågått till början av juni 1998. 

Med en hänvisning till att S behandlat kvinnorna hänsynslöst dömdes han för grovt 

koppleri. Därutöver ansågs åtalet för olaga hot styrkt. Genom L:s uppgifter fann 

tingsrätten även koppleribrott avseende Z styrkt. Detta brott ansågs ha begåtts 

tillsammans och i samförstånd med S. Domstolen fann att Z:s brottslighet med 

hänsyn till omfattningen och den betydande ekonomiska omfattningen skulle 

bedömas som grovt koppleri. Tingsrätten fann emellertid tveksamt om L:s uppgifter 

kunde anses styrka att även M gjort sig skyldig till koppleribrott. Visserligen ansågs 

55

ställt utom rimligt tvivel att hon känt till S:s och Z:s verksamhet. Tingsrätten påpekade 

dock att hon ”emellertid inte åtalats för underlåtenhet att avslöja grovt koppleri”. Med 

hänsyn till att det inte kunde anses utrett att hon redan vid den tidpunkt som 

gärningarna avsåg hade främjat eller ekonomiskt utnyttjat kvinnornas prostitution 

ogillades åtalet mot henne. 

I hovrätten yrkade åklagaren att även M skulle dömas för grovt koppleri. Hovrätten 

fann att tingsrättens dom avseende olaga hot skulle fastställas. Det ansågs vidare 

styrkt att L och två andra kvinnor hade prostituerat sig för S:s och Z:s räkning under 

den tid som åtalet gällde, och att dessa tilltalade hade tagit hand om intäkterna från 

prostitutionen. Koppleribrotten hade begåtts gemensamt och i samförstånd. 

Beträffande åtalet mot M fastställdes tingsrättens ogillande. Hovrätten behandlade 

rubriceringsfrågan avseende samtliga åtalspunkter i ett sammanhang (se nedan 

efter punkten 8). 

2) S, Z och M åtalades för grovt koppleri samt F och A för medhjälp till grovt koppleri. 

S hade den 2 och 3 september 1998 i bil transporterat de tre målsägandena Margit, 

Marcella och Renata från Tjeckien genom Tyskland och Danmark till Sverige, där 

kvinnorna mot sin vilja prostituerat sig. Från södra Sverige hade Z och M i bil fört 

Marcella till Stockholm, medan de övriga två hade transporterats av S. De tre 

tilltalade hade därefter och fram till den 17 september 1998 tillsammans och i 

samförstånd på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att kvinnorna haft tillfälliga 

sexuella förbindelser mot ersättning. Brottet skulle anses som grovt, eftersom 

tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning hade främjats i större omfattning och då 

kvinnornas utsatta belägenhet hade hänsynslöst utnyttjats. Det gjordes vidare 

gällande att F och A hade varit behjälpliga vid brottsligheten genom att upplåta sina 

bostäder i Vårby och Fruängen som bostäder för kvinnorna. 

S erkände kopplerigärningar som skulle bedömas som koppleri av normalgraden. 

Övriga tilltalade förnekade brott. I målet hördes Margit och Marcella som berättade 

bl.a. följande. Margit: Hon var 17 år när hon blev bortförd från sitt hemland Tjeckien. 

Från Tyskland blev hon transporterad av S i bil till Sverige. I bilen fanns även 

Marcella och Renata. I södra Sverige träffade de Z och M, vilka förde över Marcella 

till deras bil. Vid denna tidpunkt förstod hon att hon skulle bli tvungen att prostituera 

sig. S körde henne till F:s lägenhet där de skulle bo. Efter instruktioner från S 

arbetade hon sedan som prostituerad. Kvinnorna skjutsades till och från sexköpare 

av S och Z. Hon hade dagligen fem till sex kunder. Det fanns ingen 

överenskommelse om att hon skulle få behålla något av pengarna och hon fick inte 

heller behålla något. Marcella: Tillsammans med Renata blev hon mot sin vilja 

transporterad av S från Tjeckien till Sverige. I södra Sverige väntade Z och M som 

körde henne till Stockholm. De inkvarterades i F:s lägenhet. Z och S körde kvinnorna 

till prostitutionsstråken där hon, efter instruktioner från Z, prostituerade sig. Det fanns 

ingen överenskommelse om hur mycket pengar som hon skulle få utan Z tog alla 

pengar. M träffade hon vid ytterligare ett par tillfällen. (Såväl Margit som Marcella 

hade därutöver berättat om sexuella övergrepp från S:s och Z:s sida, varvid S var 

åtalad för grov våldtäkt avseende Margit och Marcella samt Z för grov våldtäkt 

avseende Marcella.) 

Tingsrätten fann genom målsägandenas berättelser att S:s och Z:s koppleribrott var 

styrkta i enlighet med gärningspåståendet. Verksamheten hade omfattat tre kvinnor 

56

och hade följaktligen från början varit av större omfattning. Verksamheten hade 

emellertid avbrutits och det ekonomiska utbytet hade blivit mindre än i åtalet under 

punkten 1. Enligt tingsrättens mening medförde främst den hänsynslöshet som de 

tilltalade visat vid utnyttjandet av kvinnornas utsatta belägenhet att de skulle dömas 

för grovt koppleri. Beträffande M:s inblandning i koppleribrotten fastslogs att den 

hade varit sådan att hon inte kunde undgå att fällas till ansvar som gärningsman 

avseende koppleri. Med stöd av målsägandenas uppgifter var styrkt att hon 

medverkat när kvinnorna kom till Sverige, att hon deltagit vid transport av Marcella till 

Stockholm och därefter haft kontakt med dem. Eftersom hon uppenbart hade varit 

medveten om den koppleriverksamhet som hade bedrivits av hennes man och bror, 

såg tingsrätten hennes medverkan som ett självständigt främjande av annans 

prostitution. Hon dömdes för att tillsammans och i samförstånd med övriga ha begått 

gärningen. Med hänvisning till att hennes uppsåt emellertid inte visats omfatta den 

omänskliga behandling som kvinnorna hade utsatts för, och ej heller omfattningen av 

verksamheten, dömdes hon för koppleri av normalgraden. Beträffande A och F 

påpekade tingsrätten att de enbart hade åtalats för att de upplåtit sina bostäder till de 

prostituerade kvinnorna, och att det i målet inte ens hade gjorts gällande att 

bostäderna hade använts vid prostitutionsverksamhet. Tingsrätten fann med en 

hänvisning till kommentaren till brottsbalken att en upplåtelse av bostad till en 

prostituerad inte i sig utgör ett främjande av tillfälliga sexuella förbindelser mot 

ersättning. Åtalet för medhjälp till koppleri ogillades därmed. 

Målet överklagades avseende S, Z och M. Åklagaren yrkade att även M:s gärning 

skulle bedömas som grovt koppleri. Hovrätten fann liksom tingsrätten att 

målsäganden Margits och Marcellas berättelser fick ett så starkt stöd av den övriga 

utredningen att de kunde läggas till grund för bedömningen av åtalet. Hovrätten fann 

därmed styrkt att S och Z hade gjort sig skyldiga till koppleri i enlighet med åtalet i 

denna del. Målsägandenas berättelser om M:s närvaro i Helsingborg och under 

färden till Stockholm gav inte, enligt hovrättens mening, utrymme för att de förväxlat 

henne med någon annan. I likhet med tingsrätten ansågs därför utrett att M hade 

medverkat när målsägandena togs in i Sverige. Hovrätten fann vidare att M hade 

varit medveten om koppleriverksamheten samt att hon genom olika åtgärder hade 

medverkat och aktivt främjat kopplerigärningen. Hovrätten behandlade brottens 

rubricering för de tilltalade ifråga om samtliga åtalspunkter i ett sammanhang (se 

nedan efter punkten 8). 

3) S, Z och M åtalades för grovt koppleri och A för medhjälp till grovt koppleri. S, Z 

och M hade under tiden mellan den 21-25 september 1998 tillsammans och i 

samförstånd på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att två kvinnor haft tillfälliga 


tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning hade främjats i större omfattning. A 

hade varit behjälplig vid brottsligheten genom att upplåta sin bostad på Gyllene ratten 

i Fruängen som bostad för kvinnorna. 

Samtliga tilltalade förnekade gärningarna. Något målsägandeförhör skedde inte inför 

domstolen. Tingsrätten påpekade inledningsvis att S och Z hade medgivit att de 

hade medverkat då dessa två kvinnor flyttade in på Gyllene ratten, och att det klart 

hade framgått i målet att kvinnorna hade ägnat sig åt prostitution. Tingsrätten fann 

emellertid inte uteslutet att de tilltalade endast hade medverkat till att kvinnorna fick 

57

använda lägenheten som bostad och att det istället var andra personer som dragit 

ekonomisk nytta av prostitutionen. Samtliga tilltalade frikändes. 

Målet överklagades avseende S, Z och M. Åklagaren yrkade att de tilltalade skulle 

dömas enligt gärningsbeskrivningen. Hovrätten fann inte anledning till någon 

annan bedömning än tingsrätten. 

4) S, Z och M åtalades för grovt koppleri. Z hade i början av oktober 1998 

transporterat fyra kvinnor från Tyskland till Sverige för att kvinnorna skulle prostituera 

sig här. De tre tilltalade hade därefter och fram till den 9 oktober 1998 respektive den 

21 oktober tillsammans och i samförstånd på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat 

att kvinnorna haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Brottet skulle anses 


större omfattning. 

De tilltalade förnekade brott. I målet hördes en av kvinnorna. Tingsrätten 

konstaterade att av den hörda kvinnans uppgifter hade inte framgått annat än att hon 

vid något tillfälle hade träffat S och M. Åtalet mot dessa båda tilltalade ogillades 

därmed. Beträffande Z hade däremot den hörda kvinnan berättat att hon och de 

övriga kvinnorna hade hämtats av honom till Sverige för att prostituera sig och hur Z 

sedan fördelat inkomsterna från prostitutionen. Z hade bl.a. skjutsat dem till 

prostutitionsstråken, köpt kondomer och delat ut mobiltelefoner. Mot denna bakgrund 

var styrkt att Z begått koppleribrott, som med hänsyn till omfattningen var att anse 

som grovt koppleri. 


fann emellertid inte anledning att frångå tingsrättens bedömning. Hovrättens 

rubricering av Z:s brott redovisas nedan efter punkten 8. 

5) S, Z och M åtalades för grovt koppleri. Z hade i början av december 1998 

transporterat tre kvinnor från Tyskland till Sverige för att kvinnorna skulle prostituera 

sig här. De tre tilltalade hade fram till julhelgen samma år tillsammans och i 

samförstånd på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att kvinnorna haft tillfälliga 


tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning hade främjats i större omfattning. 

Därutöver åtalades Z och M för grovt koppleri under gärningspåståendet att Z i 

januari eller februari 1999 transporterat två kvinnor från Tyskland till Danmark för att 

kvinnorna skulle prostituera sig där. De två tilltalade hade därefter under ungefär två 

veckor tillsammans och i samförstånd på ett otilbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att tre 

kvinnor haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Brottet skulle anses som 

grovt, eftersom tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning hade främjats i större 

omfattning. 

De tilltalade förnekade brott. I målet hördes en av kvinnorna. Hon uppgav bl.a. att 

första gången som hon och två andra kvinnor åkte till Sverige blev de hämtade i 

Tyskland av Z. De åkte frivilligt i syfte att prostituera sig. Z körde dem till en lägenhet i 

Stockholm, instruerade dem och skjutsade dem till prostitutionsstråken. Z erhöll 

ersättning för bensinkostnader och minst 1000 kr efter avslutat ”arbetspass”. 

Beträffande vistelsen i Danmark blev de hämtade i Tyskland med bil av Z, som även 

58

etalade hotellet där de bodde. De prostituerade sig i en månad i Danmark. Här var 

även M närvarande under två dagar. 

Tingsrätten fann genom kvinnans uppgifter styrkt att Z gjort sig skyldig till koppleri i 

såväl Sverige som Danmark, och att han p.g.a. omfattningen av verksamheten skulle 

dömas för grovt koppleri. Av brist på bevisning frikändes emellertid S och M. 




6) Z och M åtalades för grovt koppleri. Z hade den 8 juni 1999 transporterat fyra 

kvinnor från Polen via Sverige till Danmark för att kvinnorna skulle prostituera sig där. 

De två tilltalade hade därefter under 3-4 dagar tillsammans och i samförstånd på ett 

otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att kvinnorna haft tillfälliga sexuella förbindelser 

mot ersättning. Brottet skulle anses som grovt, eftersom tillfälliga sexuella 

förbindelser mot ersättning hade främjats i större omfattning. 

De tilltalade förnekade brott. I målet hördes en kvinna, som berättade att hon 

tillsammans med tre andra kvinnor blev hämtade i Polen av Z, som körde dem till 

Danmark där de skulle prostituera sig. Z körde dem till prostitutionsstråk, delade ut 

mobiltelefoner och tog emot betalningen för utförda tjänster. Pengarna fördelades 

sedan så att hon fick 30 procent och Z fick 70 procent. Hon har aldrig träffat M. 

Genom dessa uppgifter fann tingsrätten styrkt att Z gjort sig skyldig till koppleribrott 

avseende de i åtalspunkten angivna kvinnorna. Med en hänvisning till 

verksamhetens omfattning bedömdes gärningen som grovt koppleri. Av bevisskäl 

ogillades dock åtalet mot M. 




7) Z och M åtalades för grovt koppleri. Z hade den 31 augusti till den 1 september 

1999 i bil transporterat två kvinnor från Tjeckien till Belgien för att kvinnorna skulle 

prostituera sig där. De två tilltalade hade därefter och fram till den 6 september 1999 

tillsammans och i samförstånd på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att kvinnorna 

i Bryssel haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Brottet skulle anses som 

grovt, eftersom tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning hade främjats i större 

omfattning. 

De tilltalade förnekade brott. Utredningen i målet bestod i denna del av utskrifter av 

avlyssnade och bandade telefonsamtal mellan Z och M samt viss annan skriftlig 

bevisning. Z hade medgivit att han hade befunnit sig i Belgien vid den aktuella 

tidpunkten. Tingsrätten fann att det med hänsyn till innehållet i de avlyssnade 

telefonsamtalen mellan M och Z var utrett att Z:s vistelse avsåg koppleriverksamhet. 

Innehållet i det åberopade avlyssningsmaterialet var, enligt tingsrättens mening, så 

entydigt att det tillsammans med övrig utredning var styrkt att Z transporterat 

kvinnorna till Belgien, och att Z och M tillsammans och i samförstånd därefter under 

kortare tid ekonomiskt utnyttjat kvinnornas verksamhet. Utredningen gav emellertid 

inte, enligt tingsrättens mening, tillräckligt stöd för påståendet att verksamheten i 

59

Bryssel varit av sådan omfattning att brottet skulle bedömas som grovt. Z och M 

dömdes därmed för koppleri. 

I hovrätten yrkade åklagaren att Z:s och M:s gärningar skulle bedömas som grovt 

koppleri. I likhet med tingsrätten fann hovrätten kopplerigärningar avseende de båda 

tilltalade styrkta. Hovrättens rubricering av dessa brott redovisas nedan efter 

punkten 8. 

8) H, Z och M åtalades för grovt koppleri. Här gjordes gällande att två kvinnor i 

månadsskiftet augusti till september 1999 färdats från Tjeckien till Danmark, där de 

hade prostituerat sig. De tre tilltalade hade därefter under drygt två veckors tid 

tillsammans och i samförstånd på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att kvinnorna 

i Köpenhamn haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Brottet skulle anses 


större omfattning och då en av kvinnornas utsatta belägenhet (17 år) hade 

hänsynslöst utnyttjats. 

De tilltalade förnekade brott. Utredningen i målet bestod av utskrifter av telefonsamtal 

som avlyssnats och översatts. Tingsrätten fann att även om felaktigheter avseende 

nedteckningar eller översättningar hade kunnat föreligga i vissa delar, var de samtal 

som åberopas så många och avsåg så uppenbart prostitutionsverksamhet och 

betalningar härför att de sammantaget utgjorde en överväldigande bevisning mot 

samtliga tre tilltalade. De uppgifter som de tilltalade hade lämnat ansågs inte 

trovärdiga. Åtalet ansågs i sin helhet styrkt. Angående brottets rubricering anförde 

tingsrätten att det hade avsett två kvinnor under ett par veckors tid, och att en av dem 

hade varit mycket ung och uppenbarligen narkotikaberoende. Det ekonomiska 

utbytet hade vidare inte varit obetydligt. De tilltalade dömdes därmed för grovt 


Målet överklagades avseende Z och M. I likhet med tingsrätten fann hovrätten 

kopplerigärningar avseende de båda tilltalade styrkta. Domstolens rubricering av 

dessa brott redovisas i det följande. 

Hovrättens rubricering av samtliga koppleribrott: Hovrätten fastslog inledningsvis 

att det i målet befunnits styrkt att S varit delaktig i koppleriverksamhet från den 18 

april 1998 fram till den 17 september 1998 avseende sex kvinnor. Z ansågs ha gjort 

sig skyldig till koppleribrott under tiden från den 18 april 1998 fram till mitten av 

september 1999, varvid cirka tjugo kvinnor hade omfattats. Verksamheten hade varit 

planerad och organiserad. Hovrätten konstaterade att ”redan på den grunden att 

gärningarna ingått som ett led i en större verksamhet bör vart och ett av de 

koppleribrott” som Z skulle dömas för rubriceras som grova. Det fanns således inte 

skäl att, som tingsrätten gjort, bryta ut åtalet under punkten 7 och bedöma den 

gärningen som ett icke grovt koppleri på grund av den ringa omfattningen. Enligt 

hovrättens mening var även den del av koppleriverksamheten som S skulle dömas 

för så omfattande att hans brott redan på denna grund skulle bedömas som grova. 

Hovrätten uttalade vidare att beträffande punkterna 1-2 måste även beaktas att de 

aktuella kvinnorna hämtats från länder i det forna östblocket och att några av dem 

hade varit mycket unga (20, 18 och 17 år). Det hade därutöver framgått att ingen av 

dem hade haft någon anknytning till Sverige och att de varit helt utelämnade till S och 

Z som därigenom kunnat utöva en mycket stark kontroll över dem. Av kvinnornas 

60

erättelser hade framgått att Z och S hade bestämt prostitutionens omfattning och 

var och när den skulle äga rum. De hade vidare övervakat kvinnorna och tagit hand 

om pengarna, vilket ytterligare begränsade kvinnornas handlingsutrymme. Varken Z 

eller S hade visat någon respekt för kvinnornas sexuella integritet. Hovrätten drog 

mot bakgrund av dessa förhållanden slutsatsen att koppleribrotten under dessa 

punkter även var grova på den grunden att Z och S hänsynslöst utnyttjat kvinnornas 

utsatta situation. För S:s del tillkom dessutom det olaga hot som riktats mot L och 

som förmått henne till prostitution. 

Beträffande rubriceringen av M:s koppleribrott påpekades att det i målet hade 

fastställts att hon inte kunde undgå ansvar för sin medverkan under punkten 2. 

Hovrätten fann emellertid att hon hade främjat verksamheten endast i mindre 

omfattning, och att hon därför inte borde anses som gärningsman. I likhet med 

tingsrätten fann hovrätten inte utrett att hennes uppsåt omfattat den hänsynslösa 

behandlingen av kvinnorna. Däremot hade hon varit medveten om den stora 

omfattningen av den pågående koppleriverksamheten, och hennes medverkan 

rubricerades därför som medhjälp till grovt koppleri. Därutöver konstaterade 

hovrätten att koppleribrotten enligt punkterna 7-8 hade utgjort ett led i en större 

verksamhet som M inte bara sedan tidigare haft kännedom om utan även, såvitt 

avsåg punkten 2, medverkat till. M:s brott rubricerades därmed som grovt koppleri i 

båda fallen. 

61

Dom 2001-01-31 Stockholms tingsrätt avd. 12:1 mål nr B 6700-00 

M och N åtalades för bl.a. grovt koppleri under gärningspåståendet att de 

tillsammans och i samförstånd under tiden 1997 till den 12 oktober 2000 i Stockholm 

främjat och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att andra hade haft tillfälliga 

sexuella förbindelser mot ersättning. N hade därvid hållit lokal för 

bordellverksamheten, låtit sig underhållas av och mottagit kontanter från 

prostitutionen av M och andra som prostituerat sig. M hade å sin sida hållit lokal för 

bordellverksamheten, vidtalat andra att prostituera sig och mottagit kontanter från 

andra som prostituerat sig. Brottet påstods som grovt, då bordellverksamheten hade 

pågått under lång tid och haft stor omsättning. 

Tingsrätten fann klarlagt att prostitution hade förekommit under den tid som angavs i 

gärningsbeskrivningen och att det var utrett att även andra kvinnor än M prostituerat 

sig. Det ansågs dock inte klarlagt i vilken omfattning som prostitution hade 

förekommit, dvs. hur ofta eller hur många kvinnor som hade omfattats. Enligt 

tingsrätten ansågs utrett att N hade främjat M:s prostitutionsverksamhet genom att 

under den aktuella tiden hålla lokal där prostitution skett. Av N:s eget erkännande 

ansågs styrkt att han hade mottagit högst 50 000 kronor i egen vinning. Tingsrätten 

bedömde N:s gärningar som koppleri, med hänvisning till att det inte var visat att det 

hade varit fråga om att främja prostitution i någon större omfattning. Visserligen 

påpekades att det var klarlagt att M hade ”arbetat lång tid och mycket med 

verksamheten” som N hade främjat, men det hade inte framkommit annat än att det 

var ”hennes eget val för att själv tjäna mycket pengar”. Det ekonomiska utnyttjandet 

ansågs inte ha pågått ”så länge” och ”inte heller till så stora belopp”. Tingsrätten 

påpekade därutöver att den viktigaste faktorn för tingsrätten för att inte bedöma 

gärningen som grov var att det inte hade framkommit att någon skulle ha blivit 

hänsynslöst utnyttjad i verksamheten. Angående M ansågs styrkt att även hon hade 

främjat prostitution genom att hålla lokal för verksamheten. Det ansågs däremot inte 

klarlagt att hon skulle ha vidtalat andra att prostituera sig eller att hon skulle ha 

mottagit betalning från dem. Även M:s gärningar bedömdes som koppleri, eftersom 

tingsrätten inte ansåg det visat att hon främjat prostitution i stor omfattning. Även om 

verksamheten hade pågått i viss omfattning under en längre tidsperiod (i vart fall från 

1997 t.o.m. 1999 och mellan mars och oktober 2000) hade inget framkommit som 

visat att hon ”skulle ha utnyttjat de andras prostitution på något sätt”. Dessutom fann 

tingsrätten det förhållandet att hon själv prostituerat sig ha viss betydelse vid 

bedömningen av brottets rubricering. 

62


Åtal väcktes mot S avseende bl.a. grovt koppleri. S hade från och med den 20 

november 1995 till och med den 6 december 2000 i Malmö, som en del av en i övrigt 

legal solarie- och massageverksamhet, främjat och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt 

utnyttjat att cirka tio kvinnor haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Det 

gjordes gällande att brottet skulle anses som grovt, eftersom S hade främjat 

prostitution i större omfattning. 

Tingsrätten fann klarlagt att en verksamhet innefattande tillhandahållande av 

tillfälliga sexuella tjänster mot ersättning hade pågått i vart fall sedan någon gång 

under 1996 t.o.m. den 6 december 2000. Det kunde dock inte uteslutas att det hade 

varit uppehåll i verksamheten. Mot bakgrund av hur lång tid utbjudandet av sexuella 

tjänster hade pågått och att ett relativt stort antal kvinnor hade varit inblandade, 

bedömdes det som uteslutet att S inte hade känt till vad som hade förekommit. Med 

stöd av de hörda kvinnornas uppgifter ansågs därför styrkt att S gjort sig skyldig till 

koppleri i enlighet med åtalet. Ifråga om brottets svårhet uttalade tingsrätten att med 

hänsyn till den tid som verksamheten hade bedrivits och antalet kvinnor, hade S 

främjat prostitution i större omfattning. Detta förhållande ansågs dock inte som 

ensamt utslagsgivande, utan tingsrätten tog även fasta på att det inte hade påståtts 

att S ”tvingat eller ens uttalat önskemål” om att de anställda kvinnorna skulle 

tillhandagå kunderna med sexuella tjänster. Vidare beaktades att S inte hade 

betingat sig någon andel av vad kvinnorna hade erhållit i ersättning för de sexuella 

tjänsterna, utan att hans vinning hade härrört från att antalet massagekunder torde 

ha ökat i antal. Tingsrätten dömde därmed S för koppleri. 

63

Dom 2002-04-17 Malmö tingsrätt avd. 4:45 mål nr B 5414-98 och dom 2003-02- 

25 Hovrätten över Skåne och Blekinge avd. 3:38 mål nr B 1075-02 

Åklagaren yrkade ansvar för O avseende bl.a. grovt koppleri i två fall. Enligt 

åtalspunkt 1 hade O under omkring tio dagar under sommaren och fem veckor 

under hösten 1997 i bl.a. Malmö främjat och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat 

att R haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Främjandet hade skett genom 

att O hade övervakat R och varnat henne för olämpliga kunder, kört henne till platser 

där prostitution skett och tillgodogjort sig viss del av hennes inkomster. Det gjordes 

gällande att brottet var grovt, eftersom O hade hänsynslöst utnyttjat R. Åtalspunkt 2 

gällde ansvar för grovt koppleri genom att O i stort sett varje vecka under tiden från 

december 1997 till den 22 oktober 1998 i bl.a. Malmö hade främjat och på ett 

otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att J haft tillfälliga sexuella förbindelser mot 

ersättning bl.a. genom att förmå henne till prostitution, köra henne till de platser där 

hon tagit kontakt med kunder samt tillhandahålla henne preventivmedel. Brottet 

påstods vara grovt då O hänsynslöst hade utnyttjat J genom att ta emot all ersättning 

som hon fått, då brottet hade pågått under förhållandevis lång tid och då O även 

hade misshandlat J för att förmå henne till prostitution. 

Tingsrätten fann åtalet styrkt, men bedömde åtalspunkten 1 som koppleri under 

hänvisning till att brottet inte hade pågått under så lång tid samt att O inte hade utsatt 

R ”för ett så påtagligt tvång att det skall bedömas som grovt”. Åtalspunkten 2 

bedömdes däremot som grovt koppleri mot bakgrund av att verksamheten hade 

pågått under nära ett år, att O hade tilltvingat sig större delen av R:s inkomster samt 

att han också utsatt henne för viss misshandel för att förmå henne till prostitution. Det 

ansågs därmed styrkt att O hade hänsynslöst utnyttjat R. 

Hovrätten frångick inte tingsrättens bedömningar i skuld- och rubriceringsfrågor. 

64

Dom 2002-05-03 Nacka tingsrätt mål nr B 2464-00 och dom 2002-07-09 Svea 

hovrätt avd. 7:8 mål nr B 5324-02 

Åklagaren yrkade ansvar för T avseende bl.a. grovt koppleri under 

gärningspåståendet att han under perioden från den 16 november till den 6 

december 2000 i bl.a. Stockholm främjat och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt 

utnyttjat att två kvinnor haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. T hade 

härvid tillhandahållit lokaler för verksamheten, anskaffat kunder och med bil 

transporterat kvinnorna till kunderna samt inkasserat betalning. Brottet påstods vara 

grovt, eftersom det hade ingått som ett led i en organiserad verksamhet som hade 

bedrivits i större omfattning och då T – genom att beröva kvinnorna deras estländska 

pass – hade förhindrat dem från att avbryta verksamheten och lämna Sverige. 

Tingsrätten fann åtalet styrkt. Ifråga om brottsrubriceringen uttalade tingsrätten att 

det visserligen inte hade varit fråga om enstaka händelser, utan att kvinnorna under 

den aktuella perioden haft 50 respektive något färre kundbesök. Verksamheten 

ansågs ändock inte ha bedrivits i en större omfattning, eftersom den hade pågått 

förhållandevis kort tid (3 veckor). Det ansågs heller inte visat hur och i vilken 

omfattning som verksamheten hade varit organiserad eller att ytterligare kvinnor 

hade varit verksamma i lägenheten. Tingsrätten gick inte in på frågan om 

koppleribrottet skulle kunna anses som grovt mot bakgrund av att kvinnorna hade 

berövats sina pass, utan ansåg vid en samlad bedömning att T skulle dömas för 


I hovrätten justerade åklagaren gärningsbeskrivningen genom att tillägga att 

koppleriet skulle anses som grovt, eftersom T genom att ta ifrån kvinnorna deras 

pass hade ”hänsynslöst utnyttjat dem”. Även hovrätten fann åtalet styrkt, men gjorde 

en annan bedömning av brottets svårhetsgrad. Hovrätten konstaterade att den 

koppleriverksamhet som hade bedrivit hade varit mycket noggrant organiserad. 

Härvid betonades särskilt att det hade skett annonsering, givits praktisk hjälp att 

skaffa visum i Estland och att en särskilt utsedd person hade medföljt på överresan 

och assisterat kvinnorna genom tullen. Hovrätten ansåg det vidare visat att ytterligare 

kvinnor hade varit inblandade i verksamheten, och slog fast att kopplerigärningen 

hade ingått som ett led i en organiserad verksamhet som bedrivits i större omfattning. 

Därutöver ansågs T även i viss mån ha utnyttjat kvinnorna på ett hänsynslöst sätt 

mot bakgrund av att dessa kvinnor av mycket pressade ekonomiska skäl hade 

kommit till Sverige för att prostituera sig. De hade därvid befunnit sig i ett för dem 

främmande land utan att kunna språket och hade fråntagits sina pass. Mot bakgrund 

av samtliga omständigheter, och då prositutionsverksamheten närmast kom att 

avslutas av en tillfällighet, ansågs det vara utan betydelse att gärningen avsåg en 

begränsad tid. Hovrätten ändrade tingsrättens dom och dömde T för grovt 


65



Målet gällde bl.a. ansvar för grovt koppleri under gärningspåstående att K under 

tiden mars 2001 till och med den 11 april 2002 i bl.a. Stockholm främjat och på ett 

otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att ett flertal kvinnor (minst 21) haft tillfälliga 

sexuella förbindelser mot ersättning. K hade därvid bl.a. tillhandahållit lokaler för 

verksamheten, hämtat kvinnorna när de kommit till Sverige, anskaffat sexköpare, 

transporterat kvinnorna till sexköpare samt inkasserat delar av ersättningen. Brottet 

påstods vara grovt, eftersom det hade ingått som ett led i en organiserad verksamhet 

som hade bedrivits i större omfattning och under en längre tid, samt då kvinnornas 

utsatta situation hänsynslöst hade utnyttjats. 

I tingsrätten dömdes K för grovt koppleri i enlighet med gärningspåståendet. Ifråga 

om brottsrubriceringen anfördes att K:s koppleriverksamhet hade pågått under en 

betydande tid och omfattat ett stort antal kvinnor. Härvid hade kvinnor förmedlats till 

K genom kontakter i andra europeiska länder, varav tingsrätten drog slutsatsen att 

verksamheten hade ingått som ett led i en organiserad verksamhet. Vidare 

hänvisades till den omständigheten att K hänsynslöst utnyttjat deras utsatta situation 

efter det att kvinnorna hade förmåtts att komma till Sverige. 

Hovrätten fastställde domen avseende grovt koppleri. 

66

Dom 2002-12-23 Västmanlands tingsrätt mål nr B 738-02 och dom 2003-03-20 

Svea hovrätt avd. 6:23 mål nr B 221-03 

Åtal väcktes mot H och S för bl.a. människorov, grovt koppleri och olaga hot, grovt 

brott. Det påstods att H och S hade tillsammans och i samförstånd under tiden den 

15 september 2002 till den 20 september 2002 i Stockholm bemäktigat sig och 

drogat målsäganden med narkotika och fört bort henne till olika lägenheter i 

Västerås. De hade där spärrat in henne eller på annat sätt berövat henne friheten 

med uppsåt att tvinga henne till tillfälliga sexuella förbindelser med män mot 

ersättning. Alternativt yrkades ansvar för olaga frihetsberövande. Det gjordes vidare 

gällande att H och S hade under samma tid främjat och på ett otillbörligt sätt 

ekonomiskt utnyttjat att målsäganden haft tillfälliga sexuella förbindelser mot 

ersättning. Främjandet hade bestått i att H och S under hot tvingat målsäganden att 

utföra tjänsterna, att de bokat sexköpare och att de skjutsat henne till de adresser 

där prostitution skett. H och S har därutöver tillägnat sig ersättningarna för de 

sexuella tjänsterna. Brottet skulle anses som grovt, då de tilltalade på ett hänsynslöst 

sätt hade utnyttjat målsägandens situation. H och S hade vidare vid ett flertal tillfällen 

hotat målsäganden med brottslig gärning genom att yttra att de skulle döda eller 

skada henne om hon inte utförde de sexuella tjänsterna. De hade i samband därmed 

visat upp en s.k. kamphund för henne. Handlandet hade varit ägnat att framkalla en 

allvarlig fruktan för egen säkerhet till person, och påstods genom den särskilda 

hänsynslösheten och råheten utgöra grovt brott. 

Tingsrätten dömde S för grovt koppleri, men ogillade åtalet för människorov och 

olaga hot, grovt brott. H dömdes för olaga hot, men åtalet för människorov och 

grovt koppleri ogillades. Tingsrätten fann inledningsvis att målsäganden hade 

lurats att följa med männen och till att prostituera sig, men att det inte hade visats att 

H och S hade gjort sig skyldiga till ett sådant bemäktigande som avses i 4 kap. 1 § 

BrB. Ej heller kunde ansvar för olaga frihetsberövande komma ifråga, dels eftersom 

målsäganden hade samtyckt till att resa till Västerås, och dels då hon varken senare 

hade varit inlåst eller stått under sådan bevakning att hon hade varit berövad 

friheten. Beträffande åtalet för grovt koppleri ansågs det styrkt att S hade främjat och 

på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att målsäganden hade haft tillfälliga 

sexuella förbindelser mot ersättning. Detta koppleri ansågs som grovt, eftersom S 

med olika medel hade förmått målsäganden till prostitution och ”uppträtt med förakt 

för hennes människovärde”. S hade även utövat en mycket stark kontroll över 

hennes tillvaro och därmed bidragit till den mycket starka kränkningen av hennes 

person. Den omständigheten att koppleriet hade varit av ringa omfattning uteslöt 

således inte att brottet skulle anses som grovt, enär S hade hänsynslöst utnyttjat 

annan. Mot H:s bestridande ansågs åtalet mot honom för koppleri däremot ej styrkt. 

Angående åtalet för olaga hot frikändes S, medan H dömdes för att han hetsat sin 

kamphund mot målsäganden, vilket ansågs utgöra grovt brott. 

Hovrätten anslöt sig till tingsrättens ogillande av åtalet för olaga frihetsberövande, 

men ändrade tingsrättens dom genom att döma både H och S för grovt koppleri. 

Hovrätten fann å sin sida styrkt att både H och S hetsat hundar mot målsäganden, 

med syfte att ”stämma henne till underkastelse” och att S vid ett flertal tillfällen fällt 

yttranden av hotfull karaktär. Det konstaterades att dessa åtgärder sedda för sig var 

67

att bedöma som olaga hot, men att det ”med hänsyn till sambandet i brottsplan och 

utförande” var naturligt att se det olaga hotet som ett ”moment i koppleribrottet”. Det 

skulle därmed inte dömas särskilt för olaga hot. Angående åtalet för koppleri fann 

hovrätten styrkt att båda tilltalade hade gjort sig skyldiga till de kopplerigärningar som 

åklagaren hade påstått. Även om koppleriverksamheten hade pågått under 

förhållandevis kort tid, hade målsäganden påverkats av hot av olika slag. Vidare 

hade de tilltalade utnyttjat att målsäganden – delvis genom deras försorg – hade stått 

under påverkan av alkohol och narkotika. Sammantaget hade de tilltalade utnyttjat 

målsäganden hänsynslöst och koppleriet bedömdes som grovt. Det påpekades att 

ansvar för detta brott därmed ansågs ”omfatta ansvar för gärningar som, sedda för 

sig, är att bedöma som olaga hot”. 

68



I en rad omfattande åtalspunkter yrkades ansvar för tre tilltalade enligt följande 

(förkortade) gärningspåståenden. Enligt åtalspunkten 1 yrkades ansvar för U 

avseende människorov och grov våldtäkt. U hade gemensamt och i samförstånd med 

andra kring månadsskiftet september-oktober 2001 i Litauen bemäktigat sig och 

spärrat in eller på annat sätt berövat Nadja och okänd kvinna friheten eller genom 

olaga tvång eller vilseledande förmått dem att bege sig till eller stanna kvar på utrikes 

ort med uppsåt att skada dem till liv och hälsa samt tvinga dem till sexuella tjänster 

mot deras vilja och till att arbeta som prostituerade. Bemäktigandet hade tillgått så att 

sedan Nadja och en okänd kvinna av andra körts över gränsen till Litauen hade U 

gemensamt och i samförstånd med andra män beordnat Nadja och den andra 

kvinnan in i en bil. Under bilfärden hade U hotat kvinnorna, som hade känt allvarlig 

fruktan för sina liv. U och annan hade fört dem till ett ödsligt beläget hus, där de 

spärrats in eller på annat sätt berövats friheten. Målsägandena hade därefter fram till 

slutet av november 2001 hållits inspärrade eller bevakade på olika ställen i Litauen 

av U eller på uppdrag av bl.a. U. Tillsammans med ytterligare en målsäganden, Julia, 

hade kvinnorna från slutet av september till slutet av november 2001 av U samt ett 

flertal andra män genom våld eller hot om våld som inneburit eller för dem framstått 

som trängande fara tvingats till samlag eller till annat sexuellt umgänge vid 

upprepade tillfällen. Våldtäkterna skulle bedömas som grova, eftersom de skett vid 

upprepade tillfällen, vid vissa fall av flera män samtidigt samt varit smärtsamma och 

förnedrade. U hade visat särskild hänsynslöshet och råhet. Därefter hade U 

gemensamt och i samförstånd med annan i slutet av november 2001 och fram till 

slutet av februari 2002, med uppsåt att skada Julia och Nadja till liv och hälsa, samt 

tvinga dem till sexuella tjänster mot deras vilja och till att arbeta som prostituerade, 

bemäktigat sig även Julia och fört bort henne eller på annat sätt berövat henne 

friheten eller genom olaga tvång förmått henne att bege sig från Litauen genom 

Sverige till Norge. U hade även tvingat Nadja genom Sverige till Norge, där hon och 

Julia inspärrats i olika lägenheter där de tvingats att utföra sexuella tjänster och att 

arbeta som prostituerade. 

Åtalspunkt 2 gällde ansvar för grovt koppleri, grovt sexuellt tvång och olaga hot 

avseende U och D. Härvid hade de två tilltalade gemensamt och i samförstånd med 

andra under tiden januari 2001 till slutet av november 2001 i Stockholm främjat och 

på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att åtta kvinnor haft tillfälliga sexuella 

förbindelser mot ersättning. U hade rekryterat eller köpt kvinnorna, i vissa fall försett 

dem med ett falskt pass, transporterat eller låtit transportera dem till D, som placerat 

dem hos en tredje man där de tvingats att arbeta som prostituerade. D hade därefter 

för sin och U:s räkning tillägnat sig delar av den betalning som kvinnorna hade 

erhållit. Det gjordes gällande att dessa brott skulle anses som grova, eftersom de 

hade ingått som ett led i en organiserad verksamhet som bedrivits i större omfattning 

och under längre tid samt hänsynslöst utnyttjat kvinnornas utsatta situation. U och D 

hade vidare vid flera tillfällen hotat två av målsägandena, och U hade vid två tillfällen 

tvingat målsäganden R till samlag. Det sexuella tvånget skulle bedömas som grovt, 

enär R varit inspärrad, särskilt utsatt och U visat särskild hänsynslöshet. 

69

Åtalspunkt 3 gällde ansvar för grovt koppleri, grov våldtäkt och olaga 

frihetsberövande avseende U. U hade gemensamt och i samförstånd med andra 

under tiden den första december 2001 till slutet av februari 2002 i Norge främjat och 

på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att bl.a. Julia och Nadja haft tillfälliga 

sexuella förbindelser mot ersättning. U hade därvid rekryterat eller köpt kvinnorna, 

transporterat dem till Norge, ordnat lägenheter där kunder mottagits samt inkasserat 

betalningen. Kvinnorna hade under denna tid varit inspärrade eller på annat sätt 

berövade friheten. Det gjordes gällande att dessa brott skulle anses som grova, 

eftersom de ingått som ett led i en organiserad verksamhet som bedrivits i större 

omfattning och under längre tid, samt hänsynslöst utnyttjat kvinnornas utsatta 

situation. U hade därutöver genom hot om våld eller genom olaga tvång tvingat 

målsägandena till samlag eller annat sexuellt umgänge med honom eller med andra 

män mot deras vilja. Brotten skulle bedömas som grova, eftersom de skett vid 

upprepade tillfällen, vid vissa fall av flera män samtidigt, samt varit smärtsamma och 

förnedrade. U hade visat särskild hänsynslöshet och råhet. 

Enligt åtalspunkten 4 yrkades ansvar för D avseende människorov, olaga 

frihetsberövande och grovt sexuellt tvång. D hade gemensamt och i samförstånd 

med andra under sommaren 2001 i Stockholm bemäktigat sig och fört bort 

målsäganden O till en lägenhet i Stockholm, där hon spärrats in eller på annat sätt 

berövats friheten med uppsåt att skada henne till liv och hälsa eller tvinga henne till 

sexuella tjänster mot sin vilja eller att utöva utpressning. Sedan O hade spärrats in 

hade hon av D hållits inlåst eller bevakad i någon eller några veckor. D hade under 

denna tid genom olaga tvång tvingat O till orala samlag med honom och andra män. 

Hon hade därefter placerats hos en tredje man där hon tvingats att arbeta som 

prostituerad. Det sexuella tvånget skulle bedömas som grovt, eftersom O hade varit 

inspärrad och särskilt utsatt, det skett flera gånger och då hon endast varit 17 år. D 

hade härigenom visat särskild hänsynslöshet. 

Åtalspunkten 5 gällde ansvar för koppleri alt. medhjälp till grovt koppleri avseende 

T. Han hade från slutet av augusti 2001 fram till april 2002 i bl.a. Stockholm 

gemensamt och i samförstånd med en man eller på uppdrag av denne främjat eller 

på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att ett flertal kvinnor (sex namngivna) haft 

tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. T hade på annans uppdrag inkasserat 

delar av ersättningen, svarat i telefon när kunder hade ringt, skjutsat kvinnor till och 

från kunder, samt betalat in hyran för den lägenhet där prostitution bedrevs. Han 

hade därigenom främjat annans grova koppleribrott. 

Samtliga tilltalade förnekade brott. I målet hade fyra målsäganden Nadja, Julia, R och 

O hörts inför domstolen, vilka hade lämnat berättelser om tillvägagångssätt som var 

identiska eller snarlika. Tingsrätten fastslog inledningsvis att domstolen var behörig 

att även bedöma de brott som hade begåtts i Litauen och Norge med stöd av såväl 2 

kap. 2 § 1 st. 3 p. BrB som 2 kap. 3 § 1 st. 7 p. BrB och 2 kap. 5 § 2 st. BrB. Med 

stöd av målsägandenas berättelser fann tingsrätten i relativt kortfattade domskäl 

åtalet under åtalspunkten 1 i sin helhet styrkt, och dömde U för människorov och 

grov våldtäkt. På samma sätt befanns åtalet för koppleribrott avseende U och D 

under åtalspunkten 2 beträffande samtliga åtta kvinnor styrkt. Med hänvisning till att 

verksamhet hade haft stor omfattning bedömdes brotten som grovt koppleri. 

Därutöver dömdes de tilltalade för olaga hot, och U i enlighet med ansvarsyrkandet 

för grovt sexuellt tvång. Tingsrätten fann vidare samtliga gärningar under 

70

åtalspunkten 3 styrkta. Koppleriegärningen ansågs ha haft stor omfattning och 

inneburit ett hänsynslöst utnyttjande. U dömdes därmed för grovt koppleri, olaga 

frihetsberövande och grov våldtäkt. 

Beträffande åtalspunkten 4 fann tingsrätten genom målsägandens berättelse styrkt 

att D gjort sig skyldig till människorov. Att målsäganden efter bortförandet hade 

hållits inlåst och bevakad, skulle däremot enligt tingsrättens mening ses som ett led i 

människorovet och inte medföra ansvar även för olaga frihetsberövande. D dömdes 

därutöver, på av åklagaren anförda skäl, för grovt sexuellt tvång. Ifråga om åtalet 

mot T för koppleri alt. medhjälp till grovt koppleri (åtalspunkten 5) anförde tingsrätten 

att enligt T:s egna uppgifter hade han varit medveten om att det pågick prostitution i 

den aktuella lägenheten, men att han hade ändå flyttat in och haft uppsikt över 

verksamheten. Den funktion som T hade haft i form av chaufför och utförande av 

andra tjänster var att bedöma som medhjälp till grovt koppleri. 

I hovrätten skedde vissa justeringar av åtalet. I övrigt yrkade åklagaren 

straffskärpning, och de tilltalade yrkade att åtalen skulle ogillas. Hovrätten fann, i 

likhet med tingsrätten, att målsägandenas berättelser i huvudsak skulle ligga till 

grund för bedömningen av åtalet. Under åtalspunkten 1 fann hovrätten klarlagt att U 

bemäktigat sig, fört bort och spärrat in Nadja med särskilt uppsåt att tvinga henne till 

tjänst. Även om det bemäktigande som det varit fråga om inte hade skett under fysisk 

vålsutövning, stod enligt hovrätten klart att U, i vart fall när Nadja beordrats att stiga 

in i bilen, tagit herraväldet över henne och sålunda bemäktigat sig henne. 

Tingsrättens dom avseende människorov fastställdes således. På samma grunder 

fastställdes domen för människorov avseende målsäganden Julia. Därutöver gjorde 

hovrätten avseende dessa båda målsäganden samma bedömning som tingsrätten 

ifråga om åtalet för grov våldtäkt. Åklagarens gärningsbeskrivning under 

åtalspunkten 1 innefattade dock även påståenden om att U gjort sig skyldig till 

människorov och grov våldtäkt mot ytterligare en kvinna som inte hade namngivits i 

målet. (Åtalet stöddes här på de uppgifter som Nadja och Julia hade lämnat om den 

okända kvinnan.) Till skillnad från tingsrätten fann hovrätten – med hänvisning till att 

denna kvinna inte hade hörts i målet – att åtalet mot U i denna del skulle ogillas. 

Ifråga om åtalspunkten 2 konstaterade hovrätten inledningsvis att tingsrättens dom 

avseende grovt koppleri beträffande de i målet hörda målsägandena Julia, R och O 

fastställdes. Däremot fann hovrätten att åtalet för grovt koppleri gentemot övriga 

fem flickor i gärningsbeskrivningen inte kunde bifallas. Här noterade hovrätten att 

ingen av dessa flickor hade hörts i målet, utan att uppgifter från dem hade kommit 

fram vid bevisupptagningar utom huvudförhandling vid tingsrätten. Dessa 

bevisupptagningar hade emellertid ägt rum trots att D:s offentlige försvarare hade 

varit förhindrad att närvara, och utan att tingsrätten förordnat om att D skulle inställas 

till bevisupptagningarna. U var vid tidpunkten för bevisupptagningarna inte part i 

målet, och varken U själv eller någon representant för honom var följdaktligen 

närvarande vid dessa. Det hade i målet gjorts gällande att dessa bevisupptagningar 

därmed skulle strida mot art. 6 i den europeiska konventionen av den 4 november 

1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. 

Denna artikel kräver att en för brott tilltalad person skall få ”ett tillräckligt och 

passande tillfälle att motsäga och utfråga den som vittnat mot honom, antingen vid 

den tidpunkt när vittnet gör sina uttalanden eller också i ett senare skede av 

förfarandet”. Hovrätten fann – med en hänvisning till NJA 1993 s. 616 – att 

71

utredningen i målet avseende de aktuella målsägandena inte kunde läggas till grund 

för en fällande dom. Med ändring av tingsrättens dom frikändes D och U för grovt 

koppleri i denna del. I övrigt skedde en ändring av tingsrättens dom i den mån att 

D dömdes för olaga hot avseende en målsägande, medan U frikändes helt. 

Tingsrättens dom avseende grovt sexuellt tvång fastställdes. 

Hovrätten fastställde vidare tingsrättens dom ifråga om åtalspunkten 3, och 

uttalade angående åtalspunkten 4 att det i målet var klarlagt att D hade bemäktigat 

sig, fört bort och spärrat in O med särskilt uppsåt att tvinga henne till tjänst. Även om 

det vid bemäktigandet inte hade förekommit fysiskt våld eller direkt uttalade hotelser, 

måste han ändock anses ha tagit herraväldet över henne och sålunda bemäktigat sig 

henne. Domen avseende människorov fastställdes således. Därutöver dömde 

hovrätten D för grovt sexuellt tvång. 

Beträffande T (åtalspunkten 5) fann hovrätten utrett att han under september 2001 i 

objektivt hänseende gjort sig skyldig till medhjälp till annans koppleribrottslighet 

genom att i vart fall ha inkasserat pengar, svarat i telefon samt skjutsat kvinnorna. 

Denna medverkan kunde inte anses ha skett i mindre mån. Genom utredningen hade 

framgått att T hade haft erforderligt uppsåt inte bara till angivna främjandemoment 

utan också i förhållande till annans koppleribrottslighet. Hovrätten fann däremot inte 

visat i målet att T:s uppsåt hade omfattat även de omständigheter som medfört att 

koppleribrottet skulle anses som grovt. Med ändring av tingsrättens dom dömdes 

därför T för medhjälp till koppleri. 

72


Målet rörde kopplerigärningar som utförts via internet. N åtalades för grovt koppleri 

under gärningspåståendet att han under tiden den 1 maj 1998 till den 29 oktober 

2001 i Malmö hade främjat eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att annan 

haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Brotten skulle anses som grova, 

eftersom de skett i stor omfattning. Åklagaren gjorde gällande att detta huvudbrott 

hade pågått under den tidsperiod som hade angivits, och att detta brott hade bestått 

av olika delar som var uppdelade på mer detaljerade åtalspunkter enligt i huvudsak 

följande. Åtalspunkt 1) Under rubriken ”förberedelse till grovt koppleri” angavs att N 

hade med uppsåt att utföra eller främja att annan haft tillfälliga sexuella förbindelser 

mot ersättning skaffat, förvarat, sammanställt eller tagit annan liknande befattning 

med material – bestående av hemsidor, bilder, textfiler, favoritlänkar till hemsidor och 

marknadsföringskort – vilket är särskilt ägnat att användas som hjälpmedel till 

koppleri. Vidare hade N på olika sätt via mail, annonser och telefonsamtal kontaktat 

samt fått kontakt med kvinnor för att erbjuda dem arbete eller hjälp med att 

annonsera deras tjänster. N hade dessutom skaffat sig domäner i Danmark genom 

att hyra in sig på servrar hos IT-företag i syfte att bygga upp hemsidor med material 

som riktade sig till den skandinaviska marknaden för sexuella tjänster. Fara för 

fullbordat brott hade förelegat. 

Åtalspunkt 2) Under rubriken ”grovt koppleri och försök därtill” hade 

gärningsbeskrivningar avseende de mer detaljerade kopplerigärningarna uppdelats i 

sammanlagt 26 punkter. Här gjordes gällande att N hade försökt att främja tillfälliga 

sexuella förbindelser mot ersättning genom att sätta samman listor med uppgifter på 

kvinnor som erbjöd sexuella tjänster mot betalning (”reklamlistan”). Därefter hade han 

erbjudit dessa listor mot betalning genom att annonsera om listan via internet, skicka 

e-mail till ett flertal personer eller via telefonsamtal med kunder. Han hade därutöver 

försökt att främja prostitution genom att annonsera för ett flertal kvinnors räkning. I ett 

fall hade N bl.a. tillverkat och lagt ut en hemsida med uppgifter om en prostituerad 

kvinna samt telefonnummer till N. Brottet hade dock inte fullbordats, eftersom 

kvinnan hade avbrutit kontakten med N och inte tagit emot de kunder som han 

förmedlat. Fara för brottets fullbordan hade dock förelegat. Det gjordes vidare 

gällande att N hade främjat prostitution genom att när en kund efter annonsering av 

”reklamlistan” på internet hade betalat hade denne fått en fullständig lista 

(”betallistan”) med kvinnornas telefonnummer, e-mail adresser eller adresser till 

deras hemsidor på internet. Han hade även främjat att en målsäganden haft tillfälliga 

sexuella förbindelser mot ersättning genom att annonsera hennes tjänster på 

”betallistan” och sedan informera kunder om hennes adress eller telefonnummer. 

Därutöver hade ytterligare ett fullbordat främjande skett genom att N tillverkat och 

lagt ut en hemsida på internet med foto på en prostituerad och med telefonnummer 

samt e-mail adress till N för att han skulle vidarebefordra kunder till kvinnan. 

Åtalspunkt 3) Under rubriken ”grovt koppleri” gjordes gällande att N hade under 

tiden maj 1999 till den 11 november 1999 främjat eller på ett otillbörligt sätt 

ekonomiskt utnyttjat att två kvinnor haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning 

genom att ge dem tillgång till en lägenhet samt beträffande en av dem t.ex. 

annonsera på olika kontaktsidor samt informera kunder om hennes tjänster. Han 

73

hade vidare beträffande ytterligare två prostituerade främjat prostitutionen genom att 

bl.a. boka hotellrum och annnonsera om deras tjänster på internet. 

N hade i målet erkänt koppleri, men ifrågasatt brottsrubriceringen. (Även om han i 

huvudsak hade erkänt kopplerigärningarna fanns enstaka åtalspunkter där han 

förnekade vissa moment.) Åklagaren anförde sakframställningsvis att åtalet avsåg ett 

huvudbrott (grovt koppleri) som hade pågått under hela den period som angivits i den 

inledande gärningsbeskrivningen. Detta brott hade dock bestått av olika delar, varvid 

de åtalspunkter som hade rubricerats som förberedelse eller försök till brott hade 

pågått under hela åtalspunkten, medan de delar som avsåg fullbordade brott pågått 

under en del av tiden. Åklagaren yrkade att N skulle dömas för ett brott som hade 

pågått under den angivna tiden. Det skulle således inte föreligga brottskonkurrens 

mellan de olika delarna. I övrigt förklarade åklagaren åtalets uppläggning med att det 

material som vid husrannsakan funnits i N:s datorer, men som inte veterligt hade varit 

ute på nätet, hade bedömts som förberedelse till grovt koppleri. På samma sätt hade 

N:s åtgärder med att få kontakt med kvinnor för att erbjuda dem arbete eller erbjuda 

dem att annonsera om deras tjänster bedömts. Såsom försök till grovt koppleri hade 

bedömts de fall där N hade vänt sig till personer med erbjudande om att köpa 

uppgifter om kvinnor som sålde sexuella tjänster, men där kunden inte kunde komma 

i direktkontakt med den kvinna som skulle sälja den sexuella tjänsten. I de fall där N 

hade förmedlat adress eller telefonnummer till kvinnan ansågs fullbordat brott 

föreligga, enär kunden då kunnat få direktkontakt med kvinnan. 

Tingsrätten fann utrett att N hade innehaft det material som angivits under 

åtalspunkten 1 ovan, och att detta material kunde sägas vara särskilt ägnat att 

användas som hjälpmedel vid koppleri. Därutöver fann tingsrätten utrett att N hade 

satt samman listor med uppgifter på kvinnor som erbjudit sexuella tjänster mot 

betalning, erbjudit dessa listor mot betalning genom att annonsera om listan via 

internet, skicka e-mail till ett flertal personer eller via telefonsamtal med kunder. Han 

hade därutöver annonserat om dessa listor. I enlighet med åklagarens uppfattning 

fann tingsrätten att detta skulle bedömas som försöksbrott. Därutöver fann tingsrätten 

styrkt att N efter betalning skickat den fullständiga listan med kvinnornas 

telefonnummer, e-mail adresser eller adresser till deras hemsidor på internet. Detta 

förfarande bedömdes som fullbordat brott. N hade vidare gjort sig skyldig till 

fullbordat koppleribrott genom att annonsera om en prostituerad kvinnas tjänster på 

”betallistan” och sedan informera kunder om hennes adress eller telefonnummer. I 

övrigt bifölls några av åtalspunkterna vad avsåg annonsering för ett flertal kvinnors 

räkning på internet, varav några punkter ogillades. I de fall där ett ogillande skedde 

ansågs utredningen för knapphändig för att säkert fastslå att de aktuella kvinnorna 

verkligen hade funnits och att de också hade sålt sexuella tjänster. Tingsrätten fann 

slutligen åtalet under åtalspunkten 3 ovan i sin helhet styrkt. 

Tingsrätten påpekade att N genom sin brottslighet hade främjat tillfälliga sexuella 

förbindelser mot ersättning i mycket stor omfattning. Genom att han hade använt 

internet hade annonseringen ”fått en särskilt snabb och omfattande spridning”. Även 

om vart och ett fall då N främjat prostitution sedda för sig inte hade utgjort grovt 

koppleri, hade hans verksamhet totalt sett främjat sådana förbindelser i mycket stor 

omfattning och skulle bedömas som grovt koppleri. Tingsrätten påpekade även 

särskilt att domstolen delade åklagarens uppfattning att förfarandet var att anse som 

74

ett brott, och att med hänsyn till omständigheterna borde även de fall där N på ett 

otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat prositutionen ingå i det grova koppleriet. 

75

Dom 2003-06-19 Solna tingsrätt mål nr B 1227-02 och dom 2003-09-16 Svea 

hovrätt avd. 9:75 mål nr B 5127-03 

Åtal väcktes mot M avseende bl.a. två fall av grovt koppleri. Enligt åtalspunkten 1 

hade M under tiden från februari 2001 till den 10 juni 2002 i bl.a. Stockholm främjat 

och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att ett flertal kvinnor från Ryssland haft 

tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Härvid hade M bl.a. med hjälp av andra 

personer rekryterat kvinnor från Ryssland, tillhandahållit lokaler för verksamheten, 

förmedlat och bokat sexköpare samt inkasserat och tillägnat sig delar av den 

ersättning som kvinnorna hade erhållit. Brottet påstods vara grovt, då det hade ingått 

som ett led i en organiserad verksamhet som hade bedrivits under lång tid och 

främjat prostitution i större omfattning, samt då kvinnorna hänsynslöst hade 

utnyttjats. Enligt åtalspunkt 2 hade M under tiden från mitten av mars 2003 till den 

22 april 2003 i bl.a. Stockholm främjat och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat 

att ett flertal kvinnor haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Det gjordes 

gällande att gärningen hade begåtts genom samma förfaringssätt som under 

åtalspunkten 1 och att brottet av samma skäl skulle anses som grovt. 

Tingsrätten fann under åtalspunkten 1 styrkt att M i vart fall under tiden februari, 

mars, april, augusti, september, oktober, november 2001 samt under februari till den 

10 juni 2002 såväl främjat som på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat tolv kvinnors 

prostitution. Med hänvisning till att verksamheten hade varit välorganiserad och 

bedrivits under en relativt lång tid och i större omfattning ansågs koppleriet vara 

grovt. Det påpekades att M hade varit mycket drivande och att hon hade haft ett 

etablerat kontaktnät för sin verksamhet i Ryssland. Tingsrätten konstaterade 

därutöver att ”bortsett från den hänsynslöshet som ligger i koppleribrottets natur” 

hade det inte framkommit något (t.ex. misshandel eller tvång) som tydde på att M 

hade behandlat kvinnorna hänsynslöst. Tvärtom hade de kvinnor som hörts i målet 

förklarat att M hade ”behandlat dem väl”. Under åtalspunkten 2 ansågs styrkt att M 

under den aktuella tiden hade främjat och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat 

fyra kvinnors prostitution. Brottsligheten ansågs som grov med hänsyn till 

omfattningen av verksamheten och att den synes ha varit väletablerad och 

välorganiserad. I likhet med åtalspunkten 1 ansågs dock inte något hänsynslöst 

utnyttjande av kvinnorna ha förekommit. 

Hovrätten fastställde tingsrättens domslut. Angående rubriceringsfrågan uttalade 

hovrätten att ”koppleribrott av det nu aktuella slaget innebär i sig ett utnyttjande. För 

att brottet skall anses som grovt på grund av hänsynslöshet krävs därför ytterligare 

moment”. Hovrätten konstaterade därvid att det inte framgick i målet att kvinnorna 

hade berövats friheten eller fråntagits sina pass. Tvärtom framgick det att de hade 

kommit till Sverige medvetna om att de skulle prostituera sig och hade inte tvingats 

eller lurats hit. Enligt egen utsago hade de behandlats väl. Någon omständigheten 

som kunde konstituera hänsynslöshet hade därmed, enligt hovrättens uppfattning, 

inte visats. Brotten ansågs däremot som grova av de skäl som tingsrätten hade 

angivit. 

76


Ansvar yrkades för S och D avseende grovt koppleri. De tilltalade hade under tiden 

april 2002 till den 17 mars 2003 i bl.a. Göteborg tillsammans och i samförstånd 

främjat och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att minst tre utländska kvinnor 

från Thailand och Filippierna haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. 

Därvid hade två av kvinnorna påverkats att resa från Thailand respektive Filippierna 

till Sverige i syfte att prostituera sig och de tilltalade hade varit behjälpliga med 

diverse dokument för inresa till Sverige samt ordnat s.k. ekonomisk garant. Efter 

kvinnornas ankomst till Sverige hade de inhysts i av de tilltalade disponerade 

lägenheter. S hade förmedlat kunder genom annonser på internet, fastställt taxor, 

utrustad dem med kondomer och mobiltelefoner samt skjutsat dem i bil till olika 

köpare. D hade skjutsat en av kvinnorna till kunder, bokat hotellrum, instruerat henne 

om klädsel och varit henne behjälplig med att föra över en viss del av ersättningen till 

Thailand. D och S hade tillägnat sig viss del av ersättningarna för de sexuella 

tjänsterna. Det gjordes gällande att brottet skulle bedömas som grovt, då de tilltalade 

hade hänsynslöst utnyttjat kvinnorna som p.g.a. sin utländska bakgrund, 

språksvårigheter och utan anknytning till Sverige hade varit särskilt utsatta. 

Prostitutionsverksamheten hade vidare pågått under en längre tid och främjat 

tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning i större omfattning. 

I målet hade S erkänt koppleri. Han vitsordade att han hade främjat och otillbörligt 

ekonomiskt utnyttjat att tre kvinnor haft sexuella förbindelser mot ersättning, men 

förnekade vissa enskilda kopplerigärningar. Han gjorde även gällande att brottet inte 

skulle bedömas som grovt. D förnekade brott, och uppgav att han inte haft någon 

kännedom om prostitutionsverksamheten. Tingsrätten fann genom S:s erkännande, 

uppgifterna från de i målet hörda kvinnorna samt annan bevisning styrkt att han gjort 

sig skyldig till koppleri. Därvid ogillades av bevisskäl några moment i 

gärningsbeskrivningen. Beträffande D fann tingsrätten genom de hörda kvinnornas 

berättelser, de båda tilltalades uppgifter samt skriftlig bevisning i form av samtalslistor 

och penninginsättningar otvetydigt visat att D tillsammans och i samförstånd med S 

främjat och otillbörligt ekonomiskt utnyttjat två av kvinnornas prostitution. Av 

bevisskäl ogillades åtalet för koppleri avseende den tredje kvinnan. Tingsrätten fann 

inte visat att de tilltalade hade påverkat någon av kvinnorna att komma till Sverige för 

prostitution utan att kvinnorna hade själva önskat detta. 

Tingsrätten fann vidare att varken D:s eller S:s verksamhet kunde anses ha haft en 

sådan omfattning att brottsligheten till följd därav skulle anses som grov. Domstolen 

påpekade att de tilltalade visserligen hade använt sig av kvinnor som i sina 

hemländer levt under mycket fattiga och svåra förhållanden och som därför kan ha 

sett prostitution som en sista utväg för att försörja sig. Det förhållandet att de tilltalade 

således hade utnyttjat kvinnor som var särskilt utsatta ansågs som mycket allvarligt 

och medförde att brottet hade ett mycket högt straffvärde. Å andra sidan påpekade 

tingsrätten att kvinnorna hade kommit till Sverige frivilligt, hade varit införstådda med 

att de skulle prostituera sig här och hade känt till villkoren för sin vistelse. De hade 

vidare varit prostituerade i sina hemländer, och hade varken utsatts för tvång, hot, 

misshandel eller annat otillbörligt förfarande från de tilltalades sida. Tvärtom hade, 

enligt tingsrätten, uppgifter från de hörda kvinnorna visat att de hade blivit ”väl 

77

mottagna och behandlade” och ”för egen del förtjänat tämligen betydande belopp i 

förhållande till verksamhetens längd, mätt utifrån thailändska förhållanden”. Samtliga 

kvinnor hade varit oförhindrade att resa hem och hade haft betalda hemresebiljetter. 

Vid en samlad bedömning dömdes de tilltalade för koppleri. Två nämndemän var 

skiljaktiga, och ville bedöma koppleribrottet som grovt. De ansåg att det hade ägt 

rum i större omfattning, dels med hänsyn till den tid som respektive kvinna arbetat 

här, dels då internet använts i verksamheten vilket inneburit att annonserna om 

verksamheten fått stor spridning. Därutöver bedömdes de tilltalade ha hänsynslöst 

utnyttjat kvinnornas utsatta situation dvs. att de hade kommit från fattiga och 

besvärliga förhållanden. 

78

Dom 2004-03-08 Lidköpings tingsrätt mål nr B 59-04 och dom 2004-05-14 Göta 


I ett åtal för grovt koppleri yrkades ansvar enligt följande. M och Z hade under tiden 

november 2003 till den 19 januari 2004 i bl.a. Grästorp tillsammans och i 

samförstånd främjat och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att två kvinnor (20 

och 16 år) haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Härvid hade de tilltalade 

tillhandahållit mobiltelefoner och kondomer, förmedlat kontakter till sexköpare samt 

skjutsat dem i bil till olika sexköpare. M och Z hade tillägnat sig i vart fall en del av 

ersättningen för sexuella tjänster i det att denna använts för deras och flickornas 

gemensamma uppehälle. Det påstods att flickorna p.g.a. sin låga ålder, utländska 

bakgrund, språksvårigheter samt utan anknytning till Sverige hade varit särskilt 

utsatta. Gärningen, som var präglad av hänsynslöshet, skulle därmed bedömas som 

grov. 

Av utredningen i målet framgick att M, Z och de två kvinnorna var bosatta i Litauen. 

Efter att kvinnorna hade flytt från en bordell i Tyskland, sökte de skydd hos M och Z 

som lovade att hjälpa dem genom att ta med dem till Sverige och stå för deras 

försörjning. I Sverige bosatte sig alla fyra i en villafastighet i Grästorp. Någon vecka 

efter ankomsten till Sverige började kvinnorna att prostituera sig. De tilltalade 

förnekade koppleri, och gjorde gällande att kvinnorna på eget initiativ och utan deras 

vetskap kommit att ägna sig åt prostitution. 

Mot bakgrund av innehållet i avlyssnade telefonsamtal samt uppgifter från de i målet 

hörda kvinnorna fann tingsrätten det utrett att M, som var den enda som talade 

svenska, hade bistått kvinnorna vid kontakter med sexköpare och informerat männen 

om att de var prostituerade. M hade även förhandlat om priser och villkor för de 

sexuella tjänsterna. M och Z hade tillhandahållit kondomer samt skjutsat kvinnorna till 

sexköpare och hämtat dem. Det ansågs vidare utrett att kvinnorna med M:s hjälp 

hade köpt mobiltelefoner som hade använts i verksamheten. Tingsrätten 

konstaterade mot denna bakgrund att M genom sitt handlade hade främjat 

prostitution på ett sådant sätt att han hade gjort sig skyldig till koppleri. Beträffande Z 

anfördes att han hade varit en nära vän till M och att de hade bott tillsammans med 

kvinnorna i Sverige. Enligt tingsrätten var det ”verklighetsfrämmande att tro” att 

kvinnorna skulle ha börjat prostituera sig utan att saken först hade diskuterats med M 

och Z. Vidare hade Z varit med vid samtliga tillfällen när M hade kört kvinnorna till 

och från sexköpare, vilket ansågs tala emot hans påstående att han inte hade varit 

delaktig i sexköpen eller att han först på ett sent stadium insett att de hade 

prostituerat sig. Tingsrätten fastslog därmed att även om Z inte hade varit lika aktiv 

som M, måste det anses att han genom sin närvaro haft uppsåt att främja 

prostitutionen och att understödja M:s handlande. Även Z ansågs därmed ha gjort sig 

skyldig till koppleri. 

Beträffande påståendet att M och Z på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat 

kvinnornas prostitution anförde tingsrätten att prostitutionen endast hade pågått 

under kort tid innan polisingripandet, att dess omfattning varit svår att avgöra och att 

det ekonomiska utbytet synes ha varit av mindre omfattning. De tilltalades uppgifter 

om att de själva hade haft inkomster av förvärvsarbete i Sverige hade emellertid varit 

79

mycket vaga och kunde inte kontrolleras, eftersom de vägrat att uppge 

arbetsgivarens namn. Med hänsyn till samtliga omständigheter fann tingsrätten att 

det på goda grunder kunde antas att de tillgodogjort sig åtminstone en viss del av det 

ekonomiska utbytet. Tingsrätten dömde således de tilltalade i enlighet med 

gärningsbeskrivningen, men bedömde brottet som koppleri. Även om kvinnorna, 

såsom åklagaren hade påstått, varit särskilt utsatta ansågs brottet inte av det slaget 

att det skulle bedömas som grovt. 

Målet fullföljdes till hovrätten, där åklagaren yrkade att de tilltalade skulle dömas för 

grovt koppleri och i vart fall att straffen skulle skärpas för dem. M och Z yrkade i 

första hand att åtalet skulle ogillas. Hovrätten fann utrett att kvinnorna under 

december 2003 och fram till den 19 januari 2004 haft tillfälliga sexuella förbindelser 

mot ersättning med fem män. De hade därvid träffat några av männen vid mer än ett 

tillfälle. Det totala ekonomiska utbytet beräknades ha uppgått till mellan 6 000 och 

10 000 kr. Hovrätten fann vidare att det genom kvinnornas berättelser, de avlyssnade 

telefonsamtalen samt M:s egna uppgifter hade framgått att M hade förmedlat 

kontakterna till sexköparna och informerat om att kvinnorna var prostituerade. M 

hade intagit en pådrivande roll i kontakterna med presumtiva kunder. M hade 

därutöver skjutsat kvinnorna i bil till sexköpare. Härigenom hade M, enligt hovrätten, 

på ett väsentligt sätt och inte i obetydlig omfattning verksamt bidragit till prostitutionen 

och främjat den. Däremot ansågs inte styrkt att han tillhandahållit mobiltelefoner eller 

kondomer. Hovrätten dömde M för koppleri, och uttalade att även med beaktande av 

de försvårande omständigheter som åklagaren hade anfört var brottet inte att anse 

som grovt. Beträffande Z fann hovrätten genom kvinnornas berättelser och de 

tilltalades egna uppgifter utrett att han hade åkt med i bilen när M skjutsat kvinnorna 

till sexköpare. Något stöd för att Z personligen förmedlat kontakter, informerat kunder 

om att kvinnorna var prostituerade eller att han tillhandahållit kondomer fanns 

däremot inte i utredningen. Hovrätten fann det visserligen uteslutet att Z skulle ha 

varit helt ovetande om prostitutionsverksamheten. Då det emellertid inte hade styrkts 

i målet att de tilltalade hade handlat tillsammans och i samförstånd, ansågs inte Z ha 

varit delaktig och främjat prostitutionen enbart genom att följa med i bilen. Med 

ändring av tingsrättens dom ogillades åtalet mot Z. Beträffande påståendet om att 

M och Z på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat prostitutionen påpekade hovrätten 

att det inte hade klarlagts i vilken utsträckning som det ekonomiska utbytet kommit att 

användas för de tilltalades och kvinnornas gemensamma uppehälle. Mot denna 

bakgrund ogillades denna åtalspunkt för båda tilltalade. 

80

Dom 2004-04-21 (deldom) Göteborgs tingsrätt avd. 8:84 mål nr B 2034-04, dom 

2004-07-21 Göteborgs tingsrätt avd. 8:84 mål nr B 2034-04 och dom 2004-12-21 

Hovrätten för västra Sverige avd. 5:55 mål nr B 2628-04 och B 3648-04 

Åtal väcktes för grovt koppleri avseende B och K, varvid det gjordes gällande att de 

tilltalade överenskommit att hämta en utländsk prostituerad kvinna till Sverige och 

möjliggöra för henne att här bedriva prostitution allt i syfte att tillgodogöra sig 

överskottet av hennes verksamhet. B hade därmed – efter hjälp med finansiering av 

K – rest till Wien i december 2003, där han träffat kvinnan S, som han kört till Sverige 

och inhyst i sin lägenhet. De tilltalade hade därefter tillsammans låtit fotografera 

henne i nakenposer och låtit annonsera hennes tjänster på hemsidor på internet. B 

hade vidare försett henne med en mobiltelefon, skjutsat henne till kunder och låtit 

henne ta emot kunder i sin lägenhet. S hade verkat som prostituerad under tiden 10 

januari 2004 till den 23 februari 2004. Hennes verksamhet hade under den tiden 

inbringat i vart fall mer än 70 000 kr, varav B överlämnat 47 000 till K, sänt 9 000 kr 

till S:s föräldrar samt själv behållit 13 000 kr. B och K hade därmed dels främjat dels 

otillbörligt utnyttjat prostitution. Gärningen skulle bedömas som grov, eftersom de 

tilltalades medverkan hade varit en nödvändig förutsättning för S:s prostitution och då 

de hänsynslöst hade utnyttjat hennes beroendeställning. Här pekades bl.a. på att 

eftersom S illegalt vistats i Sverige hade hon befunnit sig i en särskilt utsatt ställning. 

Hon hade saknat medel och möjlighet att återvända till hemlandet samt behärskade 

inte språket. Vidare påstods att prostitutionsverksamheten hade ingått som ett led i 

en organiserad brottslighet och varit av yrkesmässig karaktär och av större 

omfattning. 

B erkände koppleri, men gjorde gällande att den inte skulle bedömas som grovt. K 

förnekade gärningen. Tingsrätten fann genom B:s erkännande, uppgifter från S och 

annan bevisning i målet styrkt att S kommit till Sverige och prostituerat sig på det sätt 

och i den omfattning som åklagaren hade påstått. B skulle därmed dömas för 

koppleri. Tingsrätten anförde vidare att S hade prostituerat sig under en begränsad 

tid, cirka sex veckor, och att B därför inte kunde anses ha främjat prostitution i större 

omfattning. Mot bakgrund av att S inte hade berövats friheten, och enligt egna 

uppgifter behandlats väl, ansågs inte heller B ha utnyttjat S på ett hänsynslöst sätt. 

Tingsrätten dömde därmed (med en skiljaktig nämndeman) B för koppleri av 

normalgraden. Beträffande K tog tingsrätten fasta på att det genom bevisningen i 

målet var utrett att B under Wien-resan använt ett bensinkort som tillhörde K, att B 

under den aktuella perioden hade fört över 47 000 kr till ett konto som tillhörde K och 

att det förekommit e-postkommunikation mellan B och K som uppenbarligen avsåg S. 

Mot denna bakgrund fann tingsrätten styrkt att K tillsammans med B hade kommit 

överens om och planerat koppleriverksamheten, att han hjälpt till med finansieringen 

och att han på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat S. Även denna gärning 

bedömdes som koppleri av normalgraden. 

Hovrätten fann, i likhet med tingsrätten, att åtalet mot K var styrkt, och konstaterade 

att B hade gjort sig skyldig till den åtalade gärningen. Hovrätten anslöt sig även till 

tingsrättens bedömning av brottets rubricering, och hänvisade härvid till HD:s 

dom i mål nr B 3863-04. 

81

Dom 2004-06-16 Stockholms tingsrätt avd. 13:6 mål nr B 8454-03, dom 2004-08- 

25 Svea hovrätt avd. 10:45 mål nr B 5692-04 och dom 2004-11-22 Högsta 

domstolen mål nr B 3863-04 

I målet yrkades bl.a. ansvar för J, B.M och T.M avseende grovt koppleri. Det gjordes 

gällande att de tre tilltalade gemensamt och i samförstånd under tiden den 16 

oktober och fram till den 25 november 2003 i Stockholm hade främjat och på ett 

otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att sex kvinnor hade haft tillfälliga sexuella 

förbindelser mot ersättning. Därvid hade J och T.M anordnat och bekostat kvinnornas 

resor från Ungern till Stockholm, J hade bokat och förmedlat sexköpare samt 

samtliga tre tilltalade hade transporterat kvinnorna till sexköpare och tillägnat sig i 

vart fall viss del av ersättningen för de utförda tjänsterna. Brotten påstods vara grova, 

eftersom de hade ingått som ett led i en organiserad verksamhet som bedrivits i 

större omfattning. 

Tingsrätten fann bl.a. genom J:s erkännande styrkt att han hade främjat kvinnornas 

prostitution genom att se till att de hade transporterats till Sverige, genom att han 

etablerat kontakter med sexköpare och skjutsat kvinnorna till olika adresser. J hade 

därutöver erkänt att han mottagit ersättning för erlagda sexuella tjänster och sedan 

fördelat pengarna. Ifråga om B.M ansågs utrett att hon under den aktuella tiden hade 

främjat prostitution genom att medfölja i bil då kvinnorna skjutsades till olika 

sexköpare samt genom att hon hade uppmanat några av kvinnorna till prostitution på 

olika sätt. Genom B.M:s egna uppgifter var utrett att hon insett att verksamheten 

hade inneburit ekonomisk vinning för J, samtidigt som det var klarlagt att hon under 

den aktuella perioden uteslutande hade försörjts av J. Det fastslogs därmed att B.M i 

vart fall hade haft anledning att anta att även hon själv hade haft ekonomisk vinning 

av prositutionsverksamheten. Tingsrätten fann vidare styrkt att T.M i vart fall ifråga 

om fem kvinnor hade främjat prostitution genom att införskaffa flygbiljetter för två 

kvinnor i oktober 2003 och genom att i november 2003 med bil transportera tre 

kvinnor till Sverige. Tingsrätten ansåg genom J:s uppgifter, skriftlig bevisning 

angående teleavlyssning samt vittnesuppgifter styrkt att T.M hade känt till att dessa 

kvinnor skulle prostituera sig i Sverige. Det var därutöver utrett att han i Sverige 

transporterat kvinnorna till olika sexköpare. Även T.M ansågs ha tillägnat sig viss del 

av ersättningen för prostitutionen genom att han medverkat i 

prostitutionsverksamheten, haft kännedom om att J erhöll betalning från de olika 

kvinnorna samt då han helt och hållet låtit sig försörjas av J. Ifråga om brottets 

rubricering tog tingsrätten fasta på följande omständigheter. 

Prostitutionsverksamheten hade omfattat sex kvinnor som samtliga vid olika tillfällen 

hade transporterats från Ungern till Sverige för att prostituera sig här. I Sverige hade 

bostad ordnats åt kvinnorna, kontakt knutits med sexköpare och de hade skjutsats till 

och från kunder. Mot denna bakgrund fann tingsrätten visat att kopplerigärningen 

hade ingått som ett led i en organiserad verksamhet och bedrivits i större omfattning. 

Det påpekades i domen att även om gärningen hade avsett en begränsad tid och det 

inte hade påståtts att det förekommit något våld mot kvinnorna, hade verksamheten 

avsett ett flertal kvinnor och kommit att avslutas av en ren tillfällighet. Tingsrätten 

dömde därmed de tre tilltalade för grovt koppleri. 

82

J och T.M överklagade tingsrättsdomen. J yrkade bl.a. att gärningen skulle bedömas 

som koppleri som inte var grovt. T.M yrkade bl.a. att den brottslighet som han hade 

gjort sig skyldig till skulle bedömas som medhjälp till koppleri. Han medgav därmed 

ansvar för medhjälp till koppleri beträffande en kvinna, men bestred i övrigt åtalet. 

Hovrätten fastslog i enlighet med tingsrättens i denna del i skuldfrågan inte 

överklagade dom att J skulle dömas för koppleribrott. Hovrätten fann vidare med 

hänvisning till den åberopade bevisningen att det saknades skäl att göra en annan 

bedömning än den som tingsrätten gjort ifråga om T.M:s skuld. Hovrätten gjorde 

emellertid en annan bedömning av brottets rubricering än tingsrätten. Hovrätten 

fann härvid att även om koppleriverksamheten hade varit förhållandevis väl 

organiserad hade den endast pågått under en begränsad tid, nämligen den 16 till den 

28 oktober och den 14 till den 25 november 2003. Härvid togs fasta på att högst tre 

kvinnor hade medverkat vid varje period och att varje kvinna haft i genomsnitt 1-2 

kunder per dag. Mot denna bakgrund hade, enligt hovrättens uppfattning, inte 

verksamheten bedrivits i någon större omfattning. Det påpekades vidare att det inte 

heller i målet hade gjorts gällande att kvinnorna hade varit utsatta för någon form av 

olaga tvång, vilseledande eller annan otillbörlig påverkan. Hovrätten fann därmed att 

koppleribrottet visserligen hade varit allvarligt, men att gärningen ”inte når upp till vad 

som bör bedömas som grovt brott”. Med ändring av tingsrättens dom dömdes de 

tilltalade för koppleri. 

Från hovrättsdomen var ett hovrättsråd och en tf. hovrättsassessor skiljaktiga och 

ansåg att brottet skulle bedömas som grovt koppleri. De fann genom den utredning 

som hade framlagts i målet visat att den verksamhet som hade bedrivits hade varit 

tämligen väl organiserad. Till stöd härför anfördes att kvinnor hade rekryterats i 

Ungern, att T.M i förväg hade träffat i vart fall ett antal av dem för att bilda sig en 

uppfattning om dem, att kvinnornas resor till Sverige hade ordnats samt att bostad 

och annat uppehälle hade organiserats. I den skiljaktiga meningen påpekades vidare 

att även om den ekonomiska omfattningen av verksamheten inte hade framgått i 

målet föreföll samtliga tre tilltalade ha försörjt sig genom verksamheten. Vid en 

samlad bedömning drogs slutsatsen att även med beaktande av att verksamheten 

hade pågått under en begränsad tid, hade koppleribrottet ingått som ett led i en 

organiserad verksamhet som bedrivits i större omfattning. 

Riksåklagaren överklagade domen till HD och yrkade att HD, med ändring av 

hovrättens dom avseende brottsrubricering, skulle döma J och T.M för grovt koppleri 

samt utdöma ett längre fängelsestraff. Vid förhandlingen inför HD justerade 

riksåklagaren med stöd av 45 kap. 5 § 3 st. RB åtalet på så sätt att tiden för 

gärningen angavs till att avse ”under tiden oktober och fram till den 25 november 

2003” samt lade till ”Ungern” som plats för förövandet. Påståendet i 

gärningsbeskrivningen att brotten ”ingått som ett led i en organiserad verksamhet 

som bedrivits i större omfattning” ersattes av att brotten ”utgjort en organiserad 

verksamhet som bedrivits i större omfattning”. Denna justering av åtalet beaktades i 

HD med stöd av 51 kap. 23 a § och 55 kap. 15 § RB. 

I HD gjordes det gällande att T.M någon gång före den 16 oktober 2003 i Ungern 

hade anskaffat flygbiljetter till två kvinnor. HD fann dock att utredningen i målet var 

otillräcklig för att anse åtalet styrkt och frikände honom i denna del från ansvar. Det 

ansågs däremot styrkt att T.M främjat prostitution genom att i Ungern anordna en 

bilresa till Sverige för tre av kvinnorna. HD anslöt sig i övrigt till hovrättens bedömning 

83

av ansvarsfrågan, och påpekade därmed att J hade för det första främjat och på ett 

otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att tre kvinnor haft tillfälliga sexuella förbindelser 

mot ersättning under tiden den 16 oktober till den 28 oktober 2003. Främjandet hade 

bestått i att J anordnat och bekostat kvinnornas resor från Ungern till Sverige, att han 

bokat och förmedlat sexköpare och att han transporterat kvinnorna till sexköpare. 

Han hade vidare tillägnat sig viss del av ersättningarna för sexuella tjänster. För det 

andra hade J och T.M gemensamt och i samförstånd främjat och på ett otillbörligt 

sätt ekonomiskt utnyttjat dels att en kvinna hade haft tillfälliga sexuella förbindelser 

mot ersättning under tiden den 14 till den 25 november 2003 och dels att två kvinnor 

haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning mellan den 14 och 19 november 

2003. Främjandet hade bestått i att J och T.M anordnat kvinnornas resor från Ungern 

till Sverige, att J hade bekostat resorna, att J hade bokat och förmedlat sexköpare 

och att J och T.M hade transporterat kvinnorna till sexköpare. De båda tilltalade hade 

vidare tillägnat sig viss del av ersättningarna för sexuella tjänster. 

Ifråga om brottets rubricering hade riksåklagaren gjort gällande att brotten skulle 

anses som grova, eftersom de utgjort en organiserad verksamhet som bedrivits i 

större omfattning. Härvid anfördes att verksamheten – som bedrivits yrkesmässigt – 

hade krävt rekrytering av kvinnor i Ungern, transport av dem till Sverige, mottagande 

och inkvartering av dem här samt kontakter med och transporter till sexköpare. 

Därutöver påpekades att kvinnorna var särskilt utsatta; de kom från ett fattigt land 

och var i Sverige beroende av de tilltalade eftersom de varken kunde tala svenska 

eller orientera sig i Stockholm. Varje kvinna hade vidare i genomsnitt haft 1-2 kunder 

per dag, och det gjordes gällande att verksamheten hade fortsatt om inte 

polisingripandet skett. 

HD anförde inledningsvis med hänvisning till bl.a. rättsfallet NJA 1976 s. 202 att den 

rent kvantitativa bedömningen av den brottsliga verksamheten inte nödvändigtvis 

skulle vara ensamt utslagsgivande för brottsrubriceringen, utan att också andra 

omständigheter vid eller kring brottet måste tas i beaktande. Därvid skulle en samlad 

värdering ske av alla de faktorer som kunde inverka på brottets grovhet. HD anförde 

därefter att det inte av utredningen i det aktuella målet hade framgått annat än att 

verksamheten hade pågått under relativt kort tid och att ”frekvensen av 

prostitutionskontakter under de perioder som sådana förekommit inte varit påtagligt 

hög”. Mot bakgrund därav kunde verksamheten inte anses ha varit av större 

omfattning. Därutöver betonades att de utnyttjade kvinnorna frivilligt och utan 

påtryckning hade rest till Sverige i syfte att ägna sig åt prostitution, och att det inte 

hade visats att kvinnorna hänsynslöst utnyttjats av annan. Sett utifrån dessa 

omständigheter kunde inte koppleriet anses som grovt, men HD tillade att det inte 

kunde uteslutas att – som åklagaren hade påstått – ett koppleribrott ändock kunde 

anses som grovt med hänsyn till planering, organisation och yrkesmässighet. HD 

fann emellertid inte att det konkret hade visats i målet att den verksamhet som 

bedrivits hade präglats av någon högre grad av organisation eller att den annars 

skulle ha planerats som en yrkesmässig verksamhet. Det hade inte heller 

framkommit något klart stöd för att avsikten varit att koppleriverksamheten skulle 

fortsätta. HD drog därmed slutsatsen att det inte visats i målet att det förelåg 

tillräckliga skäl för att bedöma brotten som grovt koppleri. 

84

Dom 2004-07-20 Sundsvalls tingsrätt mål nr B 784-04 

I målet yrkades ansvar för bl.a. F avseende grovt koppleri enligt följande. Åtalspunkt 

1) F hade i Sundsvall vid skilda tillfällen under tiden oktober 2003 till mitten av mars 

2004 främjat eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att annan haft tillfälliga 

sexuella förbindelser mot ersättning. Detta hade skett bl.a. genom att dels förmedla 

kontakter mellan sexköpare och tre prostituerade kvinnor och dels genom att 

transportera kvinnorna till och från sexköpare, inköpa preventivmedel samt betinga 

sig och erhålla tillfälliga sexuella förbindelser med dessa kvinnor såsom ersättning för 

sina tjänster. Det gjordes gällande att brottet skulle anses som grovt, eftersom det 

hade varit systematiskt och då F hade förmått en av kvinnorna att prostituera sig 

genom att på ett hänsynslöst sätt utnyttja sig av hennes narkotikaberoende. 

Tingsrätten konstaterade inledningsvis beträffande denna åtalspunkt att ingen av de 

tre prostituerade kvinnorna hade hörts i målet, utan att bevisningen bestod av 

uppgifter från F och vissa andra hörda personer. Genom F:s erkännande fick anses 

utrett att han hade haft ett avtal om att han skulle erhålla sexuella tjänster med två av 

kvinnorna till ett reducerat pris vid var femte sexköpare som han kunde förmedla till 

dem. F hade däremot lämnat olika uppgifter om det antal förmedlingar som hade ägt 

rum. Tingsrätten fann mot denna bakgrund att det enbart kunde anses styrkt att han 

hade dels vid 5-6 tillfällen förmedlat sexköpare till två kvinnor och dels vid 5-6 tillfällen 

till en tredje narkotikaberoende kvinna. Tingsrätten bedömde med hänsyn därtill inte 

att kopplerigärningen hade bedrivits i en sådan större omfattning att brottet skulle 

bedömas som grovt. Därutöver uttalades att den tredje kvinnan visserligen hade varit 

narkotikaberoende, men att det enligt F:s uppgifter hade framgått att hon varit 

prostituerad redan när de träffades, och att det var efter hennes initiativ som han 

förmedlat kunder. Därmed fann tingsrätten det inte visat att F på ett hänsynslöst sätt 

hade utnyttjat sig av hennes narkotikaberoende. F dömdes för koppleri. 

Åtalspunkt 2) F hade i Sundsvall under en kortare period under tiden november 

2002 till mars 2003 främjat eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att annan 

haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Detta hade skett genom att bl.a. 

förmedla 5-6 kontakter mellan sexköpare och en underårig flicka, genom att 

transportera flickan till och från sexköpare samt genom att betinga sig och erhålla 

tillfälliga sexuella förbindelser med henne såsom ersättning för sina tjänster. Det 

gjordes gällande att brottet skulle anses som grovt, eftersom F hade på ett 

hänsynslöst sätt utnyttjat flickan genom att missbruka hennes ungdom och oförstånd. 

I målet hade inte den berörda flickan hörts, utan av F:s egna uppgifter framgick att 

hon sagt till honom att hon var 17 år gammal. F förnekade att han hade skjutsat 

henne till några sexköpare, men han hade fått sexuella tjänster av henne efter att 

han skjutsat henne till andra platser. Han hade vid tre tillfällen ordnat kontakter åt 

henne med män som var intresserade av att köpa sex, men några sexköp kom inte 

till stånd eftersom de ansåg flickan för ung. Tingsrätten fann att F – oavsett om det 

vid varje tillfälle hade förekommit fullbordade prostitutionshandlingar – genom sina 

erkända handlingar hade berett annan möjlighet att ha sexuella förbindelser mot 

ersättning, och bedömde gärningarna som koppleri. Ifråga om brottsrubriceringen 

uttalade tingsrätten att man i målet fick utgå från F:s egna uppgifter att flickan sagt 

85

sig vara 17 år vid tidpunkten för gärningen. Mot denna bakgrund angavs att det 

saknades skäl att bedöma gärningen som grov. 

Åtalspunkt 3) F hade i Sundsvall vid flera tillfällen under två månader från februari 

2001 till och med april 2001 främjat eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att 

annan haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Detta hade skett genom att 

bl.a. dels förmedla kontakter mellan sexköpare och en prostituerad kvinna, dels 

genom att transportera henne till och från sexköpare samt betinga sig och erhålla 

tillfälliga sexuella förbindelser såsom ersättning för sina tjänster. Det gjordes gällande 

att brottet skulle anses som grovt, då F hade lockat kvinnan att prostituera sig genom 

att utnyttja hennes narkotikaberoende, vilket varit ett hänsynslöst utnyttjande av 

annan. 

Tingsrätten fann genom de uppgifter som den prostituerade kvinnan lämnade i 

huvudförhandlingen styrkt att F gjort sig skyldig till koppleri i enlighet med 

gärningspåståendet. Tingsrätten uttalade därefter följande: ”det förhållande att den 

prostituerade missbrukar narkotika kan enligt tingsrättens mening inte i sig medföra 

att gärningen skall bedömas som grovt brott. För att det skall vara fråga om ett 

hänsynslöst utnyttjande av annan, vilket kan konstituera grovt brott, krävs att 

gärningsmannen begagnat sig av eller åstadkommit ett drogberoende i syfte att 

förmå personen att prostituera sig”. Mot bakgrund av att kvinnan i målet hade 

uppgivit att hon redan bestämt sig för att prostituera sig innan hon träffade F, och att 

hon inte visste vem som fört frågan om prostitution på tal, fann tingsrätten inte visat 

att gärningen skulle bedömas som grovt brott. F dömdes även här för koppleri. 

86

Deldom 2004-12-20 och dom 2005-01-18 Bollnäs tingsrätt rotel 1 mål nr B 929- 

04 samt dom 2005-03-14 Hovrätten för nedre Norrland avd. 1 rotel 10 mål nr B 

38-05 

Ansvar yrkades för två tilltalade avseende bl.a. grovt koppleri och försök till grovt 

koppleri. Under punkten 1 nedan behandlas åtalet mot den tilltalade I i dom 2005- 

01-18 respektive hovrättens dom 2005-03-14. Under punkten 2 behandlas sedan 

åtalet mot den tilltalade D i deldom 2004-12-20 respektive hovrättens dom 2005-03- 

14. 

1) Åtal väcktes mot I för bl.a. grovt koppleri uppdelat i sex åtalspunkter. Det gjordes 

gällande att I hade främjat sex flickors tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning 

genom att skjutsa dem till olika platser och sammanföra dem med sexköpare. En av 

dessa flickor, Hanna G inställde sig inte vid huvudförhandlingen inför tingsrätten. De 

övriga fem flickorna, som hade varit mellan 15-18 respektive 23 år gamla när de 

hade lärt känna I, hade vid förhandlingen i huvudsak lämnat likartade berättelser. De 

hade samtliga med ett undantag varit placerade på ett av Bollnäs kommun bedrivet 

hem för ungdomar som lever i riskzonen eller redan befinner sig i destruktivt 

beteende eller miljö. De hade lärt känna I som erbjöd sig att ordna tillfälliga sexuella 

kontakter mot ersättning. I hade därefter ordnat kontakter och skjutsat flickorna till 

olika sexköpare. Flickorna hade fått mellan 500-2000 kr för utförda tjänster, och 

visste inte om även I hade fått betalt. Alla flickor utom en hade av I inför sexköpen 

försetts med alkohol, i vissa fall även med narkotika. I förnekade koppleri. 

Tingsrätten fann inte anledning att ifrågasätta riktigheten av de fem flickornas 

berättelser, och fastslog att I genom att skjutsa dem till mötesplatser och 

sammanföra dem med kunder gjort sig skyldig till koppleribrott. Sammantaget ansågs 

styrkt att det för de fem flickorna hade rört sig om ca 25 kontakttillfällen. Även om det 

beträffande en av flickorna visserligen endast hade rört sig om ett tillfälle skulle I 

ändå enligt tingsrättens mening dömas för koppleri, med motiveringen att han fällts till 

ansvar för andra koppleribrott. Åtalet beträffande Hanna G, som inte hade inställt sig 

vid tingsrätten, ogillades i brist på bevisning. 

Angående brottens rubricering hade åklagaren gjort gällande att I:s brottslighet 

skulle bedömas som grovt koppleri, med hänsyn till att förfarandet utgjort ett led i en 

verksamhet som bedrivits under lång tid och i stor omfattning, avsett unga flickor 

samt då I försett eller medverkat till att flickorna hade försetts med alkohol och i vissa 

fall även med narkotika. Tingsrätten hänvisade till och redogjorde inledningsvis för 

HD:s dom i mål nr B 3863-04. Därefter betonades beträffande de fyra flickor i målet 

som hade varit mellan 15-18 år att ett av samhällets viktigaste uppgifter är att skydda 

barn mot alla former av sexuella kränkningar. Tingsrätten fann att det hade klarlagts 

att I under åren 2002 till 2004 genom minst 22 fall av koppleribrott utsatt dessa unga 

kvinnor för olika former av sexuella kränkningar. För att förmå dem att prostituera sig 

hade han lockat dem med, förutom pengar, även alkohol i sådan omfattning att de 

blivit berusade samt – beträffande tre av dem – även med narkotika vilket ytterligare 

bidragit till att deras omdömesförmåga väsentligt nedsatts. Tingsrätten fann att detta 

förhållande samt flickornas låga ålder i förhållande till I, som var dubbelt så gammal, 

sammantaget med deras allmänna omogenhet hade medfört att de haft ytterst 

87

egränsade möjligheter att freda sig mot honom. Varje brott som I gjort sig skyldig till 

hade utgjort ett led i en verksamhet som varit betydande. Sammantaget fann 

tingsrätten att I visat en sådan hänsynslöshet att han skulle dömas för grovt 

koppleri. Därutöver påpekade tingsrätten att även det koppleribrott som avsett tre 

fall av koppleri mot den flicka som varit 23 år var att bedöma som grovt koppleri 

med hänsyn till att förfarandet skett i en brottslig verksamhet som bedrivits under 

lång tid och i stor omfattning. 

Målet överklagades till hovrätten, där åklagaren bl.a. yrkade att I även skulle dömas 

för grovt koppleri avseende Hanna G. I hovrätten hördes Hanna G som ny bevisning. 

Genom hennes utsaga fann hovrätten styrkt att I vid ett flertal tillfällen under tiden 

mellan den 5 februari 2001 till den 30 juni 2004 hade främjat att Hanna G haft 

tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. I hade därvid skjutsat henne till olika 

platser och sammanfört henne med sexköpare. Hovrätten påpekade att detta 

koppleribrott hade riktat sig mot en ung flicka i en mycket utsatt social situation och 

hade präglats av en påfallande hänsynslöshet, samt hade utgjort ett led i en 

verksamhet som varit betydande. Koppleribrottsligheten bedömdes därmed som 

grov. Beträffande de fyra flickor som hade varit mellan 15-18 år fann hovrätten 

genom utredningen styrkt att I i den omfattning och på de skäl som tingsrätten hade 

anfört hade gjort sig skyldig till grovt koppleri. Ifråga om det åtal som avsåg grovt 

koppleri beträffande den 23-åriga flickan fann även hovrätten styrkt att I hade främjat 

att hon hade haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning vid tre tillfällen. 

Angående svårhetsgraden av detta koppleri beaktade hovrätten att flickan vid de 

aktuella tillfällena varit 23 år gammal och att det inte hade påståtts att I hade försett 

henne med alkohol eller narkotika. Av hennes egna uppgifter hade framgått att I inte 

hade försökt att påverka henne att sälja sexuella tjänster, utan att den prostitution 

som hon ägnat sig åt tillkommit helt på hennes eget initiativ. Mot denna bakgrund och 

– då enbart omfattningen av den koppleriverksamhet som han bedrivit inte kunde 

anses göra brottet grovt – dömde hovrätten I för koppleri av normalgraden. 

2) Åtal väcktes mot D för bl.a. försök till grovt koppleri avseende två flickor. I likhet 

med åtalet under punkten 1 ovan hade flickorna varit placerade på det kommunala 

ungdomsboendet och hade varit mellan 15-17 år när de för första gången lärt känna 

D. Under den första åtalspunkten gjordes gällande att D under tiden omkring den 1 

januari 2000 till den 28 februari 2002 försökt främja eller på ett otillbörligt sätt försökt 

att ekonomiskt utnyttja att Hanna S skulle ha tillfälliga sexuella förbindelser mot 

ersättning. Då hon vägrat att medverka kom brottet inte till fullbordan, men fara härför 

hade förelegat. Vid förhandlingen hade Hanna S uppgivit att D vid flera tillfällen 

försökt förmå henne och en kamrat att ha tillfälliga sexuella förbindelser mot 

ersättning för att de skulle få pengar till ”cigaretter och smink”. Trots att hon inte ville 

medverka fortsatte D att försöka övertala henne. Under hösten 2001 hade D vid ett 

tillfälle kört Hanna S och en kamrat till en plats, varvid två andra bilar kommit till 

platsen. D övertalade flickorna att gå över till de andra bilarna för att ha sex med de 

män som satt i dem. Flickorna gick över och satte sig i bilarna, men ångrade sig och 

klev ut igen. Vid samtliga tillfällen hade D försett Hanna S med alkohol. D förnekade 

brott. 

Tingsrätten konstaterade att fråga var om försöksbrott kunde anses föreligga enbart 

därför att D hade försökt övertala Hanna S att ha sexuell förbindelse. Enligt 23 kap 1 

§ brottsbalken krävs att någon skall ha påbörjat utförandet av ett brott. D:s brottsplan 

88

hade varit att förmå Hanna S till sexuell förbindelse, och i samtliga fall utom ett, hade 

denna brottsplan inte förverkligats eftersom hon hade vägrat och D därför inte hade 

tagit kontakt med kunder. Tingsrätten fann att D fortfarande hade befunnit sig på 

planeringsstadiet vid de fall där han försökt att övertala Hanna S att prostituera sig, 

men där han inte hade tagit nödvändig kontakt med kunder. Enligt tingsrättens 

mening var detta förfarande således inte straffbart som försöksbrott. Däremot 

befanns försökspunkten ha passerats i det fall där D hade bestämt möte med kunder 

och Hanna S hade satt sig i deras bil. Att detta brott inte hade kommit till fullbordan 

hade enbart berott på att Hanna S hade ångrat sig, och fara för brottets fullbordan 

hade förelegat. Tingsrätten konstaterade vidare att det för att koppleribrott skall 

föreligga krävs att det måste vara fråga om mer än en sexuell förbindelse som 

gärningsmannen främjat eller utnyttjat. Även om det beträffande Hanna S endast 

förelåg ett försöksbrott, fastslog tingsrätten att mot bakgrund av att D även skulle 

fällas till ansvar för fler försöksbrott skulle han även i detta fall dömas för försök till 


Under den andra åtalspunkten gjordes gällande att D hade under tiden omkring den 

8 mars 2001 till den 1 januari 2004 försökt främja eller på ett otillbörligt sätt försökt att 

ekonomiskt utnyttja att Susanne skulle ha tillfälliga sexuella förbindelser mot 

ersättning. Då hon vägrat att medverka kom brottet inte till fullbordan, men fara härför 

hade förelegat. Vid huvudförhandlingen hade Susanne berättat att D vid fem eller sex 

tillfällen försökt förmå henne att utföra oralsex på sexköpare som han hade ringt och 

som sedan hade anlänt i bil. S hade dock vägrat. Tingsrätten fann att vid samtliga 

dessa fall förelåg straffbara försöksbrott för vilka D skulle dömas. 

Ifråga om brottens rubricering hade åklagaren gjort gällande att de skulle bedömas 

som grova med hänsyn till att förfarandet utgjort led i en verksamhet som bedrivits 

under lång tid, skett vid ett upprepat antal tillfällen, avsett unga flickor samt då D 

hade medverkat till att flickorna försetts med alkohol. Även här hänvisade tingsrätten 

till och redogjorde för HD:s dom i mål nr B 3863-04. D hade gjort sig skyldig till försök 

till koppleri i minst sex fall. Tingsrätten påpekade att D hade för att försöka förmå 

flickorna att prostituera sig försett dem med, förutom pengar, även alkohol i sådana 

mängder att de blivit berusade, vilket ytterligare bidragit till att deras 

omdömesförmåga väsentligt nedsatts. Detta förhållande samt flickornas låga ålder i 

förhållande till I, som var dubbelt så gammal, sammantaget med deras allmänna 

omogenhet hade medfört att de haft ytterst begränsade möjligheter att freda sig mot 

honom. Enligt tingsrättens mening hade varje brott som D gjort sig skyldig till utgjort 

ett led i en verksamhet som varit betydande. Tingsrätten fann därvid sammantaget 

att D visat en sådan hänsynslöshet att han skulle dömas för försök till grovt 


Hovrätten fastställde den överklagade tingsrättsdomen. 

89

Dom (deldom) 2004-12-30 Göteborgs tingsrätt avd. 8:3 mål nr B 9637-04 och 

dom 2005-03-16 Hovrätten för västra Sverige avd. 3:4 mål nr B 1227-05 

Åtal väcktes för bl.a. grovt koppleri och försök därtill avseende A, B, Z och D. Härvid 

hade A, B och Z (under tiden maj, oktober till november 2003 och den 22 april till den 

22 september 2004) och D (under tiden maj 2003, oktober till november 2003 och 

augusti till den 22 september 2004) i bl.a. Göteborg tillsammans och i samförstånd 

främjat och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att flera kvinnor, däribland M 

och S, haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Härvid hade de fyra 

tilltalade i sin yrkesutövning som taxichaufförer förmedlat sexuella kontakter samt 

transporterat såväl kvinnorna som männen till bl.a. olika hotell. De hade vidare 

tillägnat sig viss del av ersättningarna för de sexuella tjänsterna. Därutöver hade de 

tilltalade under september 2004 försökt att på ovan angivet sätt främja och på ett 

otillbörligt sätt ekonomiskt försökt utnyttja att flera kvinnor skulle ha tillfälliga sexuella 

förbindelser mot ersättning. Fara för brottets fullbordan hade förelegat eller varit 

utesluten endast p.g.a. tillfälliga omständigheter. Det gjordes gällande att brottet 

skulle anses som grovt, med hänsyn till att verksamheten hade utövats under lång tid 

och i större omfattning. Vidare hade verksamheten bedrivits affärsmässigt under 

organiserade former med taxirörelsen som legal täckmantel och där taxibilarna 

utgjort en central och nödvändig förutsättning för verksamhetens genomförande. 

Därutöver hade D hänsynslöst utnyttjat kvinnan M i samband med att hon vid ett 

tillfälle haft en tillfällig sexuell förbindelse. M hade förgäves bett D att bli hämtad, 

eftersom en kund uppträtt aggressivt. 

Tingsrätten fann i stort att de uppgifter som de hörda kvinnorna M och S hade 

lämnat kunde läggas till grund för bedömningen av målet. Härvid bortsågs emellertid 

från vissa uppgifter från M. Genom förhöret med S ansågs beträffande A, B och Z 

styrkt att det i juli 2004 träffats en överenskommelse om att de skulle ringa henne när 

det fanns en kund som var intresserad av sexköp, och att de hade fått hennes 

telefonnummer för detta ändamål. Därefter hade dessa tre tilltalade ordnat 

sexköpskunder, transporterat henne eller kunderna samt i någon mån försökt att göra 

det. Telefonavlyssningsmaterial och samtalslistor från telefonsamtal mellan olika 

personer gav vidare stöd för M:s uppgifter om att A, B och Z hade främjat hennes 

prostitution. Tingsrätten fann mot denna bakgrund styrkt att A, B och Z på så sätt 

som åklagaren hade påstått hade främjat och i viss mån hade försökt att främja att S 

och M haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Med ett undantag ansågs 

utredningen emellertid inte ge stöd för att främjandet även avsåg andra kvinnors 

prostitution. Tingsrätten anförde vidare att det i målet hade framgått att A, B och Z 

fått in betydande summor på sina bankkonton som de hade haft svårt att lämna 

trovärdiga förklaringar till. De hörda kvinnorna hade även berättat att del av 

ersättningen lämnats till de tilltalade. Därigenom fann tingsrätten att de tilltalade inte 

bara hade tagit betalt för själva körningen med sexköpskunder, utan att de även 

tillägnat sig och försökt att tillägna sig viss del av ersättningarna för utförda sexuella 

tjänster. Tingsrätten fann därutöver att det inte kunde anses utrett i målet att 

gärningen pågått under den tidsperiod som angavs i gärningsbeskrivningen. Istället 

befanns styrkt att A, B och Z hade gjort sig skyldiga till koppleri beträffande M under 

tiden den 22 april 2004 till den 22 september 2004, och beträffande S från juli 2004 

till den 22 september 2004. Ifråga om verksamhetens omfattning fann tingsrätten 

90

utrett att de tilltalade medverkat till att M hade haft prostitutionskontakter fyra till fem 

dagar per vecka under fem månader och att hon i snitt haft två kunder per natt, och 

att S:s prostitution hade främjats och otillbörligt ekonomiskt utnyttjats vid ett flertal 

tillfällen under drygt två månader. 

Beträffande åtalet mot D fann tingsrätten att det inte heller i denna del kunde anses 

styrkt att han hade gjort sig skyldig till den åtalade gärningen före år 2004. Genom 

hans egna uppgifter, uppgifter från de hörda kvinnorna samt 

telefonavlyssningsmaterialet ansågs dock styrkt att han hade aktivt främjat och 

försökt att främja flera prostituerades verksamhet under en sexveckors-period genom 

att både transportera och förmedla kontakter med kunder. Han hade även betingat 

sig viss ersättning för detta, och i någon mån gjort sig skyldig till försöksbrott. 

Beträffande rubriceringsfrågan anförde tingsrätten att det i målet var styrkt att de 

tilltalade A, B och Z hade förövat gärningen tillsammans och i samförstånd under fem 

månader. Även om verksamheten kan ha avbrutits vid något tillfälle fastslogs att 

denna period inte kunde anses vara en kort tid. Verksamheten ansågs därutöver ha 

bedrivits organiserat och i större omfattning. Tingsrätten anförde vidare att gärningen 

i stor utsträckning ägt rum i de tilltalade taxirörelser, men att de också hade bedrivit 

vanlig taxiverksamhet. Därmed kunde inte – som åklagaren hade påstått – anses att 

verksamheten hade bedrivits affärsmässigt och att taxirörelserna varit en legal 

täckmantel. Vid en samlad bedömning dömdes A, B och Z för grovt koppleri. Därtill 

påpekades att de tilltalade även hade försökt att förmedla kontakter som inte hade 

lyckats, och att ”även om detta förfarande ingår i samma gärning skall de därför 

också dömas för försök till grovt koppleri”. Beträffande D anförde tingsrätten att 

han hade utfört sin gärning under organiserade former tillsammans och i samförstånd 

med de övriga tre tilltalade, men att han haft en mer underordnad roll och förövat sin 

gärning under endast knappt sex veckor. Han hade vidare varit anställd hos A, och 

hade varken utövat brottet under affärsmässiga former eller under någon legal 

täckmantel. Tingsrätten fann det heller inte styrkt att han vid ett tillfälle hänsynslöst 

hade utnyttjat kvinnan M. Vid en samlad bedömning av omständigheterna dömdes D 

för koppleri och försök därtill. 

A, B och Z fullföljde talan till hovrätten och yrkade i första hand att brotten skulle 

bedömas som koppleri av normalgraden. Hovrätten anslöt sig i huvudsak till 

tingsrättens bevisvärdering och fann att det endast kunde anses styrkt i målet att de 

tilltalade hade inlett sin koppleriverksamhet beträffande M under våren 2004. 

Hovrätten gjorde vidare samma bedömning som tingsrätten ifråga om vilken 

tidsperiod som de tilltalade hade förmedlat sexköp för S:s räkning, och fastslog att 

den ekonomiska uppgörelsen hade varit ett sexköpspris om 3 000 kr per timme, 

varav taxichauffören hade erhållit hälften. Hovrätten fann emellertid inte visat i målet 

att M under den aktuella perioden hade haft en så stor kundtillströmning som 

tingsrätten hade antagit. Inte heller fann hovrätten att den utredning om de tilltalades 

ekonomiska förhållanden som hade presenterats i målet hade medgett några 

slutsatser angående omfattningen av koppleriverksamheten. Det ansågs därmed inte 

utrett hur många sexköp som de tilltalade hade medverkat till under aktuell period. I 

övrigt fann hovrätten, i likhet med tingsrätten, att de tilltalade hade begått gärningen 

tillsammans och i samförstånd samt att de även hade begått försöksbrott. 

91

Beträffande rubriceringsfrågan hänvisade hovrätten till rättsfallen NJA 1976 s. 202 

och HD:s dom den 22 november 2004 i mål B nr 3863-04, varvid det påpekades att 

HD i det sistnämnda fallet inte hade ansett att prostitutionskontakter som i genomsnitt 

omfattat en till två kunder om dagen hade inneburit en frekvens som varit påtagligt 

hög. Även om det förevarande fallet, enligt hovrätten, hade rört en något längre tid än 

2004-års HD-fall fastslogs att det inte varit fråga om en verksamhet som hade 

utövats under lång tid och i större omfattning. Inte heller befanns verksamheten ha 

bedrivits affärsmässigt och under organiserade former med taxirörelsen som legal 

täckmantel. Hovrätten tillade därvid att även om de tilltalade hade begått gärningen 

tillsammans och i samförstånd hade det ”knappast funnits någon genomtänkt 

organisation bakom verksamheten”, och det hade inte heller visats att de tilltalade 

hade sökt sig till taxiverksamheten för att kunna utnyttja denna för koppleriändamål. 

Med ändring av tingsrättens dom dömdes samtliga tilltalade för koppleri och 

försök till koppleri. 

92



Ansvar yrkades för T, F.T och I avseende grovt koppleri. De tilltalade hade 

tillsammans och i samförstånd i bl.a. Stockholm under tiden slutet av april 2004 till 

den 25 juli 2004 främjat och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att fem kvinnor 

haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Främjandet hade bl.a. bestått i att 

de tilltalade hade tillhandahållit en lägenhet, där flickorna hade bott och utfört 

sexuella tjänster, försett flickorna med mobiltelefoner, telefonkort samt ”manualer” på 

engelska. De hade vidare bekostat en av flickornas flygresa till Stockholm och hjälpt 

till med hemsidor. I hade vidare med bil transporterat två av flickorna från Rumänien 

till Sverige. Samtliga tilltalade hade tillägnat sig i vart fall en viss del av ersättningen 

för utförda sexuella tjänster. Det gjordes gällande att brotten skulle anses som grova, 

eftersom de utgjort en organiserad verksamhet som bedrivits under en längre tid och 

i större omfattning. 

Tingsrätten dömde samtliga tre tilltalade för grovt koppleri. I mycket kortfattade 

domskäl konstaterades att det genom vittnesuppgifter samt skriftlig bevisning i målet 

var utrett att de tilltalade gemensamt hade bedrivit en omfattande 

prostitutionsverksamhet med fem kvinnor. ”Med hänsyn till den omfattning 

verksamheten haft” var brottsligheten att bedöma som grov. 

Målet överklagades till hovrätten, varav F.T emellertid senare återkallade sitt 

överklagande. I yrkade i första hand att gärningen skulle bedömas som koppleri, och 

T i första hand att hovrätten skulle ogilla åtalet mot henne. Åklagaren yrkade 

straffskärpning. Hovrätten konstaterade inledningsvis att utredningen i målet hade 

visat att de kvinnor som enligt åklagaren utsatts för koppleribrott ägnat sig åt 

prostitutionsverksamhet i Stockholm, men därutöver också att T själv hade 

prostituerat sig. Vidare anförde hovrätten att någon annan kvinna än den tilltalade T 

eller några sexköpande kunder inte hade hörts i målet, vilket medförde att särskilda 

svårigheter förelåg vid prövningen av målet. Det fanns dock en tämligen omfattande 

skriftlig bevisning, uppgifter från de tilltalade och vissa vittnesuppgifter att tillgå. De 

olika berättelser som de tilltalade hade lämnat om varandra kunde emellertid inte 

läggas till grund för några långtgående slutsatser i skuldfrågorna. 

T förnekade att hon gjort sig skyldig till koppleri. Däremot hade hon själv ägnat sig åt 

prostitution och för det ändamålet lagt ut uppgifter om sig själv på internet. I den 

aktuella lägenheten hade visserligen förekommit prostitution, men hon hade varken 

haft någon nyttjanderätt till lägenheten eller tillhandahållit denna för andra kvinnors 

prostitution. Hovrätten konstaterade att åklagarens bevisning mot T byggde på 

uppgifter som den medtilltalade I hade lämnat samt på viss skriftlig bevisning. 

Därigenom kunde det emellertid inte anses styrkt att T gjort sig skyldig till den åtalade 

gärningen. Med ändring av tingsrättens dom ogillades därför åtalet mot T. 

Av I:s egna uppgifter inför domstolen hade framgått att han deltagit i anskaffandet av 

den lägenhet som utgjort basen för prostitutionsverksamheten. Han hade vidare 

erkänt att han i juli 2004 i bil medfört en flicka till Sverige för att hon här för hans 

räkning skulle ägna sig åt prostitutionsverksamhet, att han därefter försett henne med 

93

en mobiltelefon och att han av henne erhållit 5 000 kr för sina utlägg. I övrigt 

förnekade han brott. När han hade hjälpt F.T och T att ordna den aktuella lägenheten 

hade han inte haft kännedom om att de avsåg att bedriva prostitutionsverksamhet. 

Genom ett vittnesmål fann dock hovrätten att det framstod som helt osannolikt att 

inte I från början skulle ha känt till och varit helt införstådd med arten av den 

verksamhet som de fem flickorna skulle komma att bedriva i lägenheten. Det ansågs 

därmed som klarlagt att I med full insikt om verksamheten deltagit i anskaffandet av 

denna lägenhet. I hade vidare själv utfört i vart fall flera av de främjandegärningar 

som åklagaren hade lagt honom till last, och han hade tillägnat sig i vart fall viss del 

av ersättningen för utförda tjänster. Även om det inte blivit klarlagt att I själv utfört 

samtliga påstådda främjandehandlingar kunde det, enligt hovrätten, hållas för visst 

att han tillsammans och i samförstånd med F.T främjat och på ett otillbörligt sätt 

ekonomiskt utnyttjat de fem kvinnornas prostitutionsverksamhet. 

Ifråga om brottsrubriceringen anförde hovrätten att med hänsyn till att varken de 

kvinnor som enligt åklagarens gärningsbeskrivning utsatts för koppleribrott eller 

några sexköpande kunder hörts i målet kunde visserligen inte utan vidare fastslås att 

i detta fall tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning främjats ”i större omfattning”. 

Däremot pekade hovrätten på att, som närmare utvecklats i rättsfallet NJA 2004 s. 

646, ett koppleribrott kunde bedömas som grovt ”med hänsyn även till andra 

omständigheter än de som uttryckligen angetts i lagrummet i fråga”. Som exempel på 

sådana nämndes planering och organisation. Enligt hovrätten kunde av utredningen i 

målet anses framgå att verksamheten präglats av en hög grad av organisation med 

bl.a. hemsidor och kommunikationsutrustning. Likaledes beaktades att verksamheten 

pågått under cirka tre månader och att den sannolikt skulle ha fortgått om inte 

polisingripande skett. Vid en samlad bedömning bedömdes I:s koppleribrott som 

grovt. 

94

Dom 2005-04-07 Västmanlands tingsrätt kansli Västerås enhet 10 mål nr B 

4213-04, dom 2005-07-29 Västmanlands tingsrätt kansli Västerås enhet 10 mål 

nr B 1878-05 och dom 2005-12-12 Svea hovrätt avd. 8:1 mål nr B 3263-05 och B 

6432-05 

I målet åtalades G för bl.a. grovt koppleri i enlighet med två åtalspunkter. 6 

Åtalspunkt 1) G hade under tiden december 2002 till september 2004 i bl.a. 

Västerås främjat att två kvinnor haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. 

Främjandet hade bestått i att G tillverkat hemsidor för s.k. eskorttjänster åt de två 

kvinnorna och lagt ut dessa på internet. Hemsidorna hade erbjudit tillfälliga sexuella 

tjänster mot ersättning och innehållit uppgifter om respektive kvinnas ålder och 

utseende, erotiska fotografier, priser för olika sexuella tjänster samt telefonnummer. 

Vidare hade G vid behov gjort ändringar i hemsidorna vid t.ex. byte av 

telefonnummer. Det totala antalet sexköp som hade föranletts av att hemsidorna 

lagts ut på internet hade uppgått till omkring 110 stycken fördelade på omkring 100 

beträffande målsäganden A och omkring 10 beträffande målsäganden B. Vidare 

hade publiceringen av hemsidorna på internet föranlett en omfattande telefontrafik, 

där en mängd kontakter och kontaktförsök tagits med kvinnorna på de 

mobiltelefonnummer som angivits på hemsidorna. G hade därutöver på ett otillbörligt 

sätt ekonomiskt utnyttjat att målsäganden A haft tillfälliga sexuella förbindelser mot 

ersättning. Det gjordes gällande att brottet skulle anses som grovt, då G främjat 

tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning i större omfattning samt då han 

hänsynslöst utnyttjat målsäganden A. 

Åtalspunkt 2) G hade under hösten 2001 i bl.a. Stockholm främjat och på ett 

otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att två kvinnor benämnda E och F haft tillfälliga 

sexuella förbindelser mot ersättning. Främjandet hade bestått i att G genom 

annonsering på internet och på annat sätt anskaffat sexköpande kunder åt de två 

kvinnorna. Vidare hade G bokat tid och plats med kunder. Främjandet hade föranlett 

femton bokningar, varav elva lett till fullbordade sexköp samt två tillfällen då 

sexköpare betalat utan att få någon sexuell tjänst utförd och ett par tillfällen där 

sexköp inte fullbordats. Det gjordes gällande att brottet skulle anses som grovt, då G 

hänsynslöst utnyttjat E. 

Under åtalspunkten 1 hade G vitsordat de faktiska omständigheterna kring 

främjandet. Han hade dock bestritt ansvar för grovt koppleri, eftersom de två 

kvinnorna hade varit införstådda med att hemsidorna skulle tillverkas och läggas ut 

på internet. Därmed förelåg samtycke enligt 24 kap. 7 § brottsbalken. Han förnekade 

därutöver att han på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att målsäganden A haft 

tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning, då hon själv hade behållit de pengar 

som hon tjänat. Målsäganden A hade i målet bl.a. uppgivit att G tagit initiativet till och 

tvingat henne till eskortverksamhet, att han tagit bilder samt tillverkat en hemsida 

som han lagt ut på internet. G hade vidare bestämt priser för olika sextjänster och 

tagit hand om betalningen. Sammanlagt hade hon haft cirka 80-100 betalande 

6 Det kan observeras att detta mål är mycket speciellt mot bakgrund av att den tilltalade även åtalades 

för flera fall av mycket grova sexualbrott mot två målsäganden (sammanlagt sjutton åtalspunkter varav 

de flesta gällde grov våldtäkt alt. grovt sexuellt utnyttjande alt. grovt sexuellt tvång). Den tilltalade 

dömdes av hovrätten till 14-års fängelse. 

95

kunder. Även den kvinna som var benämnd B hade hörts i målet och uppgivit att G 

efter anvisningar från henne själv varit behjälplig på så sätt som åklagaren hade 

påstått. Hon hade sysslat med eskortverksamhet innan hon träffade G. Efter det att 

den nya hemsidan lagts ut ökade antalet sexköpare från fem- till sex kunder till 

kanske fjorton eller femton kunder. 

Tingsrätten fann genom de uppgifter som A, B och G lämnat sammantaget med viss 

annan bevisning styrkt att G främjat att såväl A som B haft tillfälliga sexuella 

förbindelser mot ersättning vid minst 100 tillfällen. Genom A:s uppgifter var även 

styrkt att G på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat dessa förbindelser. Tingsrätten 

fastslog vidare att med hänsyn till syftet med lagstiftningen om koppleri låg det ”i 

sakens natur att samtycke inte befriar från ansvar”. Under hänvisning till 

omfattningen av koppleriverksamheten, och då G ansågs ha utnyttjat A på ett 

hänsynslöst sätt, dömdes han för grovt koppleri. 

Även hovrätten fann genom utredningen styrkt att envar av A och B haft tillfälliga 

sexuella förbindelser mot ersättning i den omfattning som åklagaren hade påstått. 

Beträffande A hade genom G:s egna uppgifter framgått att han hjälpt till att skapa 

hemsidor, att dessa genererat kunder och att han till en betydande del tillgodogjort 

sig det ekonomiska utbytet av prostitutionen åtminstone på så sätt att ersättningen 

hade gått in i en med A gemensam kassa. Hovrätten fastslog vidare att såsom 

koppleribestämmelsen var utformad saknade G:s invändning om att A hade samtyckt 

till prostitution relevans. G hade därmed uppsåtligen främjat och på ett otillbörligt sätt 

låtit sig underhållas av medel från prostitution. Hovrätten fann att den prostitution 

som G hade främjat fick anses ha varit av större omfattning. Redan på den grunden 

fastställdes tingsrättens dom beträffande grovt koppleri. 

Under åtalspunkten 2 hade G vitsordat att han hade lagt upp en hemsida åt E i syfte 

att finna film- eller modelluppdrag åt E och F, men han hade förnekat främjande i 

form av annonsering om sexuella tjänster på internet eller bokningar med kunder. 

Han hade vidare förnekat att han hänsynslöst skulle ha utnyttjat E. Målsäganden E 

hade bl.a. uppgivit att G hade tvingat henne till prostitution, och att han tagit hand om 

all betalning för utförda tjänster. Enligt målsäganden F:s utsaga hade hon blivit 

pressad av G till prostitution. Han hade skött kontakten med kunderna, bestämt priser 

och tagit hand om pengarna. 

Tingsrätten fann genom E:s och F:s uppgifter styrkt att G främjat och på ett 

otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att de båda kvinnorna haft tillfälliga sexuella 

förbindelser mot ersättning, och att samtycke – i den mån sådant hade förekommit – 

inte kunde befria från ansvar. Tingsrätten fann utrett att det sammanlagt hade 

förekommit 14 bokningar, och att gärningen med hänsyn till att G hade hänsynslöst 

utnyttjat E var att bedöma som grovt koppleri. 

Även hovrätten fann styrkt att G hade främjat och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt 

utnyttjat de båda kvinnornas prostitution på det sätt som åklagaren hade påstått, och 

instämde i tingsrättens bedömning av omfattningen av främjandet. Beträffande 

brottets rubricering hade åklagaren påstått att G hänsynslöst utnyttjat E, bl.a. genom 

att gärningarna skett mot hennes vilja och eftersom G själv deltagit i gärningarna. 

Hovrätten fastslog härvid att gärningarna hade utgjort ”ett ensidigt genomdrivande” 

av G:s vilja, och att hans egna deltagande vid vissa tillfällen hade bedömts utifrån 

96

påståenden om våldtäkt. Även om detta inte kunde sägas innebära en regelrätt 

konkurrenssituation, mot bakgrund av att stadgandenas utformning och skyddssyfte 

var olika, ansåg hovrätten att brottet inte skulle bedömas som grovt. Med ändring av 

tingsrättens dom dömdes G för koppleri. 

97

Dom 2005-07-15 (deldom) Katrineholms tingsrätt rotel 3 mål nr B 133-05, dom 


Ansvar yrkades för N och U avseende bl.a. grovt koppleri och försök därtill. De båda 

tilltalade hade under tiden oktober 2004 till och med januari 2005 i bl.a. Katrineholm 

tillsammans och i samförstånd främjat och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat 

att fem namngivna kvinnor och en icke identifierad kvinna haft tillfälliga sexuella 

förbindelser mot ersättning. N och U hade därvid etablerat kontakt med kunder och 

sammanfört dessa med kvinnorna. De hade vidare begärt, ordnat med och mottagit 

betalning för utförda sexuella tjänster och därvid tillägnat sig viss del av ersättningen. 

N hade därutöver ställt sin lägenhet till förfogande för genomförandet av köpen. U 

hade skjutsat såväl kvinnor som kunder till platser där köp av tjänster genomförts. 

Under samma tidsperiod hade U och N tillsammans och i samförstånd försökt främja 

och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttja att kvinnor skulle ha tillfälliga sexuella 

förbindelser mot ersättning. De hade därvid etablerat kundkontakter, men 

förbindelserna hade inte kommit till stånd eftersom de tänkta kunderna inte önskade 

den sexuella tjänsten. Fara för brottets fullbordan hade emellertid förelegat eller hade 

varit utesluten endast p.g.a. tillfälliga omständigheter. Det gjordes gällande att 

brotten skulle anses som grova, eftersom de tilltalade hade hänsynslöst utnyttjat 

kvinnorna och deras utsatta situation. Flera av kvinnorna hade varit unga och genom 

de tilltalades medverkan försetts med alkohol. 

De båda tilltalade förnekade brott. Tingsrätten fann genom de uppgifter som två av 

de hörda kvinnorna hade lämnat i målet sammantaget med utdrag från teleavlyssning 

utrett att U vid ett tillfälle främjat att dessa två flickor haft samlag mot betalning med 

en man. Vidare var styrkt att de tilltalade tillsammans och i samförstånd vid ett annat 

tillfälle hade främjat att en av flickorna haft samlag med två män mot betalning. Det 

fick även, enligt tingsrätten, anses utrett att de tilltalade hade på ett otillbörligt sätt 

ekonomiskt utnyttjat prostitutionen och att de gjort sig skyldiga till försök till koppleri 

vid ett tillfälle avseende dessa båda kvinnor. Även de tre övriga kvinnornas 

berättelser i målet ansågs trovärdiga och sammantaget med utdrag från 

teleavlyssning ansågs följande vara styrkt. N hade skaffat kvinnan Y i vart fall sex 

kunder, kvinnan J två kunder och kvinnan T en betalande kund och en som inte 

kunde betala. Därmed ansågs styrkt att N gjort sig skyldig till såväl fullbordat koppleri 

som försök därtill. Med stöd av bl.a. utdrag från teleavlyssning kunde även fastställas 

att N och U handlat tillsammans och i samförstånd beträffande dessa tre kvinnor. Av 

bevisskäl ansågs däremot inte bevisat att de hade främjat ytterligare en icke 

identifierad kvinnas prostitution, däremot befanns utrett att de försökt att främja 

sådana förbindelser. Ifråga om brottets rubricering uttalade tingsrätten att två av 

flickorna endast hade varit 17 år gamla och omhändertagna för samhällsvård men på 

rymmen därifrån vid tiden för brottet. Mot denna bakgrund måste de anses ha 

befunnit sig i en mycket utsatt situation. U och N hade varit medvetna om dessa 

omständigheter och hade lockat dem med förutom pengar även alkohol i en sådan 

omfattning att de blivit berusade, vilket kan antas ha medfört att deras 

omdömesförmåga väsentligt satts ned. De hade därmed haft ytterst begränsade 

möjligheter att freda sig mot de tilltalade. Därutöver hade N bjudit två av de andra 

kvinnorna på amfetamin och kokain. Tingsrätten drog slutsatsen att det kunde hållas 

för visst att N och U känt till dessa kvinnors drogberoende. Vid en helhetsbedömning 

98

av samtliga omständigheter fastslog därmed tingsrätten att de tilltalade hänsynslöst 

hade utnyttjat kvinnorna, och de dömdes för grovt koppleri och försök till grovt 


Hovrätten bedömde kvinnornas trovärdighet på samma sätt som tingsrätten, och 

lade deras uppgifter till grund för bedömningen. Därmed ansågs styrkt att de tilltalade 

hade främjat, men även i vissa fall på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat, att 

kvinnorna hade haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning, och att de hade 

bedrivit verksamheten tillsammans och i samförstånd. Hovrätten tillade att det därvid 

inte var av avgörande betydelse vilken av gärningsmännen som i varje enskilt fall 

hade varit i kontakt med en viss kvinna. N och U skulle således dömas båda för hela 

den prostitutionsverksamhet som var utredd i målet. Det påpekades vidare att de 

tilltalade hade åtalats för såväl fullbordade förbindelser som för fall där den sexuella 

förbindelsen inte hade kommit till stånd. Hovrätten ansåg här, liksom tingsrätten, att 

det var utrett att dessa händelser ägt rum. Emellertid anfördes att det inte för 

fullbordat koppleribrott krävs att de tilltalades främjande i varje enskilt fall har lett till 

att någon av kvinnorna haft prostitutionsförbindelser. Enligt hovrätten var det ”den 

samlade prostitutionsverksamheten som skall bedömas och inte varje enskilt 

främjande eller otillbörligt ekonomiskt utnyttjande av kvinnornas tillfälliga sexuella 

förbindelser mot ersättning”. För straffbarhet var tillräckligt att N och U hade skapat 

möjlighet eller underlättat för kvinnorna att ha tillfälliga sexuella förbindelser mot 

ersättning, samt att mer än någon enstaka sexuell förbindelse hade främjats eller 

utnyttjats. Därmed drog hovrätten slutsatsen att det var fråga om en verksamhet och 

således ett koppleribrott och att, även om inte alla förbindelser som främjats hade 

kommit till stånd, fick dessa gärningar anses ingå i och konsumeras av det 

fullbordade koppleribrottet. Med ändring av tingsrättens dom dömdes de tilltalade 

enbart för fullbordat koppleribrott och inte därutöver för försök därtill. Hovrätten 

bedömde – med en särskild hänvisning till det hänsynslösa utnyttjandet av de unga 

kvinnorna – koppleriet som grovt. 

99

Dom 2005-07-20 Stockholms tingsrätt avd. 13:3 mål nr B 7568-04, dom 2005-11- 

08 Svea hovrätt avd. 0910 mål nr B 6128-05, 

Under åtalspunkt 1 yrkades i målet ansvar för W och M avseende grovt koppleri. W 

hade under tiden november 2003 till den 31 mars 2004 och M hade under tiden 

november till december 2003 tillsammans och i samförstånd i bl.a. Stockholm främjat 

och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att i vart fall två kvinnor haft tillfälliga 

sexuella förbindelser mot ersättning. Främjandet hade för M:s del bestått i att han 

hade rekryterat kvinnorna i Polen, transporterat dem till Sverige, fotograferat dem för 

att deras foton skulle läggas ut på internet och övervakat dem. W hade rekryterat 

kvinnorna i Polen, deltagit i transporten till Sverige, lagt ut annonser om dem på 

internet, anskaffat mobiltelefoner, skjutsat kvinnorna till kunder samt hyrt en lägenhet 

där bl.a. kunder hade mottagits. W och M hade vidare tillägnat sig en övervägande 

del av ersättningen för utförda sexuella tjänster. Det gjordes gällande att brotten 

skulle anses som grova, eftersom de ingått som ett led i en organiserad verksamhet 

som sammantaget bedrivits under lång tid och i större omfattning samt då de på ett 

hänsynslöst sätt utnyttjat kvinnornas utsatta ekonomiska situation i hemlandet och 

medfört betydande vinning för gärningsmännen. 

Enligt åtalspunkt 2 yrkades ansvar för grovt koppleri avseende W och B.W. De 

tilltalade hade tillsammans och i samförstånd under tiden juni till den 12 oktober 2004 

i Stockholm främjat och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att ett flertal kvinnor 

(sju namngivna) haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. W hade därvid 

bokat färjebiljetter, lånat kvinnorna pengar till resan, ordnat transporter, tillhandahållit 

en lägenhet där bl.a. kunder hade mottagits och lagt ut annonser om kvinnorna på 

internet. B.W hade rekryterat kvinnor från Polen, deltagit i transporter, instruerat 

kvinnorna om verksamheten och utövat tillsyn. W och B.W hade vidare tillägnat sig 

en övervägande del av ersättningen för utförda sexuella tjänster. Det gjordes 

gällande att brotten skulle anses som grova, eftersom de utgjort en del av en 

organiserad verksamhet som bedrivits under lång tid och i större omfattning samt då 

de på ett hänsynslöst sätt utnyttjat kvinnornas utsatta ekonomiska situation i 

hemlandet och medfört betydande vinning för gärningsmännen. 

Därutöver åtalades L för medhjälp till koppleri under gärningspåståendet att han 

under tiden juni-juli 2004 hade främjat W:s och B.W:s gärningar genom att mot 

betalning utföra transporter av kvinnor, fotografera kvinnorna för att lägga ut 

annonser på internet, övervaka verksamheten och mottaga betalning för W:s och 

B.W:s räkning. M åtalades för försök till grovt koppleri efter att han hade den 11-12 

oktober 2004, efter avtal med W och B.W, transporterat två kvinnor från Polen till 

Stockholm för att de skulle ha tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. W och 

B.W hade härvid bokat hotellrum, arrangerat mobiltelefoner och i samförstånd med M 

lagt ut kvinnornas annonser på internet. M hade genom sitt agerande påbörjat 

utförandet av brottet, vilket inte kommit till fullbordan p.g.a. polisingripande. Fara 

därför hade dock förelegat. Av samma skäl som för W och B.W skulle M:s gärningar 

anses som grovt brott. 

Tingsrätten fann med kortfattade domskäl och en hänvisning till berättelserna från 

de hörda kvinnorna, uppgifter från de tilltalade och vittnen samt en omfattande 

100

skriftlig bevisning åtalet i sin helhet styrkt och dömde de fyra tilltalade i enlighet med 

åklagarens ansvarsyrkanden. Det påpekades att verksamheten under åtalspunkten 1 

hade inbringat ansenliga belopp för de tilltalade samt att den under åtalspunkten 2 

hade varit omfattande och väl organiserad. Brotten bedömdes – med undantag av 

ansvar för L – av de skäl som åberopats vara grova. 

Hovrätten har avseende åtalspunkt 1 i likhet med tingsrätten funnit att M och W har 

gjort sig skyldiga till koppleri på så sätt som angetts i åtalet. 

För M:s del har hovrätten funnit det utrett att han i Årsta bedrivit koppleriverksamhet 

med två kvinnor under ungefär tre veckors tid och utifrån den beräkningsmetod som 

åklagaren använt har hovrätten beräknat att M:s förtjänst uppgått till minst 20 000 kr. 

Hovrätten har konstaterat att kvinnorna ägnat sig åt prostitution i hemlandet, och att 

utredningen inte gjort gällande att M på något viss tvingat kvinnorna att följa med till 

Sverige och prostituera sig här. Sammanfattningsvis fann hovrätten till skillnad från 

tingsrätten att brottet för M:s del inte bör beaktas som grovt. 

Avseende W fann hovrätten det styrkt att han bedrivit koppleriverksamhet i Årsta 

under drygt fyra månader och att den avgörande orsaken till att verksamheten kom 

att upphöra där var att man inte längre fick hyra den lägenhet som utgjorde bas i 

verksamheten. När man i juni 2004 åter fick tag på en ny lägenhet återupptogs 

verksamheten på nytt. Verksamheten under Årsta perioden har även medfört 

betydande vinning för W och hovrätten har därför i en samlad bedömning funnit att 

koppleriet skall rubriceras som grovt brott. 

Hovrätten har avseende åtalspunkt 2 i likhet med tingsrätten funnit att W och B.W 

har gjort sig skyldiga till koppleri på så sätt som angetts i åtalet. Till skillnad från 

tingsrätten har dock hovrätten inte funnit att man endast kunnat lägga målsägandes 

uppgifter om antalet kunder till grund för beräkningen av de tilltalades förtjänst av 

koppleriverksamheten. De har konstaterat att resultatet från den spaning som 

företagits av polisen under utredningen ger ett lägre genomsnittligt antal kunder. 

Hovrätten har därför vid en försiktig bedömning funnit att W och B.W:s förtjänst 

uppgått till åtminstone 300 000 kr vilket var 100 000 kr mindre än tingsrättens 

bedömning. 

Vad beträffar M har hovrätten funnit att hans nya påstående om att han själv skulle 

prostituera sig saknar betydelse i bedömningen av de brott som lagts honom till lasts. 

Hovrätten har därför kommit att dela tingsrättens bedömning i fråga om M:s skuld. 

Eftersom den i Råcksta bedriva verksamheten pågått under minst fyra månaders tid, 

omfattat åtminstone sju kvinnor, varit välorganiserad och inbringat betydande vinning 

har hovrätten funnit att koppleribrottet för W:s och B.W:s del skulle bedömas som 

grovt koppleri. För M:s del har hovrätten ansett att det faktum att han dragit nytta av 

en existerande välfungerande organisation som funnits på plats inneburit att han 

skulle dömas för försök till grovt kopleri. 

Såvitt avser L anförde hovrätten endast att de delade tingsrättens bedömning i skuld 

och rubriceringsfrågorna. 

Högsta domstolen fann inte skäl att meddela prövningstillstånd. 

101

Dom 2005-12-23 Huddinge tingsrätt rotel 2 mål nr B 1666-05 och dom 2006-03- 

13 Svea hovrätt avd. 10:7 mål nr B 9992-05 

K åtalades för bl.a. grovt koppleri under gärningspåståendet att hon under tiden den 

26-30 juli 2004, den 9-15 september 2004 och under november 2004 till den 30 april 

2005 i bl.a. Botkyrka kommun främjat och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat 

att i vart fall 13 kvinnor (däribland tre namngivna) hade haft tillfälliga sexuella 

förbindelser mot ersättning. Främjandet hade bestått bl.a. i att K hade tagit emot 

flickorna när de kommit till Sverige, att hon hade tillhandahållit en lägenhet i vilken 

flickorna hade bott och utfört sexuella tjänster samt att hon via telefon hade förmedlat 

och bokat sexköpare. K hade vidare tillägnat sig viss del av ersättningen för utförda 

sexuella tjänster. V och A åtalades för medhjälp till grovt koppleri enligt följande. V 

hade främjat K:s brottsliga verksamhet genom att under fyra dagar i april 2005 via 

telefon förmedla och boka sexköpskunder. A hade främjat K:s brottsliga verksamhet 

genom att från januari 2005 till den första maj 2005 tillhandahålla en lägenhet i vilken 

K och en av de prostituerade flickorna hade bott, samt genom att han under tiden 

november 2004 till den 30 april 2005 hade förmedlat ett antal sexköpskunder. Det 

gjordes gällande att brotten skulle anses som grova, eftersom de hade utgjort en 

organiserad verksamhet som bedrivits under en längre tid och i större omfattning 

samt då de på ett hänsynslöst sätt utnyttjat kvinnornas ekonomiska situation i 

hemlandet och medfört betydande vinning. 

Tingsrätten fann genom de i målet hörda kvinnornas berättelser samt genom 

uppgifter i avlyssnade telefonsamtal styrkt att K, förutom en grundavgift, av var och 

en av kvinnorna hade tillägnat sig 1500 kr per dag och att männens tidbokning av de 

sexuella förbindelserna hade skett genom henne. Det ansågs sammantaget styrkt att 

K hade främjat och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att 13 kvinnor haft 

sexuella förbindelser mot ersättning, och att dessa kvinnor vardera haft mellan 5-10 

kunder varje dag. Tingsrätten konstaterade beträffande brottsrubriceringen att det i 

målet hade framkommit uppgifter om att de prostituerade kvinnorna hade haft 

ekonomiska svårigheter i Ryssland, vilket medfört att de valt att anta erbjudandet om 

att prostituera sig i Sverige. K hade även utnyttjat kvinnorna genom att pressa dem 

att ta emot ett stort antal kunder per dag, och hade uppmanat dem att strunta i 

hygienen mellan samlagen. Tingsrätten påpekade emellertid att kvinnorna hade haft 

möjlighet att avbryta verksamheten, och att de inte hade varit så unga eller stått 

under sådan påverkan av K att de inte skulle ha kunnat bryta med henne. Det hade 

inte heller visats att deras ekonomiska villkor eller sociala förhållanden hade varit 

sådana i Ryssland att den enda utvägen för att få inkomster hade varit prostitution. K 

kunde därmed inte sägas ha hänsynslöst utnyttjat kvinnornas ekonomiska situation. 

Tingsrätten anförde emellertid fortsättningsvis att K hade utnyttjat internet och att hon 

fått ett stort antal intresserade kvinnor i Ryssland, som var villiga att resa till Sverige 

och ersätta eller komplettera utbudet av dem som hon redan hade anlitat. 

Verksamheten hade pågått i olika lokaler och involverat flera kvinnor. K hade därvid 

organiserat marknadsföring och bokning av tjänsterna, samt kunnat tillägna sig 

betydande belopp. Verksamheten hade med några avbrott pågått från juli 2004 till 

och med april 2005, och skulle sannolikt ha fortsatt om inte polisingripande skett. Vid 

en samlad bedömning av dessa omständigheter dömde tingsrätten K för grovt 


102

Beträffande A konstaterade tingsrätten att K hade hyrt en lägenhet i andra hand av 

honom att nyttjas som bostad, och att bokning av sexköpskunder skett via telefon 

från denna lägenhet. Det ansågs däremot inte visat att det hade skett någon 

försäljning av sex där. Mot A:s förnekande fann tingsrätten att det inte var styrkt att 

han hade haft full vetskap om prostitutionsverksamheten, eller att bokning av kunder 

skett från hans lägenhet. Ej heller fanns tillräcklig bevisning för att A hade förmedlat 

sexköpskunder. Mot bakgrund av att det inte kunde anses vara brottsligt att enbart 

hyra ut en bostad till någon som man misstänker vara delaktig i prostitution, 

ogillades åtalet för medhjälp till grovt koppleri. 

Enligt de uppgifter som V hade lämnat inför tingsrätten hade hon förstått att K bedrev 

koppleriverksamhet. V hade trots detta vid fyra tillfällen bokat och förmedlat 

sexkunder, och därmed uppsåtligen främjat K:s brottsliga verksamhet. Mot V:s 

förnekande ansågs emellertid inte visat att hon hade haft kännedom om 

verksamhetens omfattning, vilket medförde att hon dömdes för medhjälp till 


I hovrätten yrkade åklagaren efter viss justering av åtalet i huvudsak att K skulle 

dömas till ett längre fängelsestraff och att A och V skulle dömas för medhjälp till grovt 

koppleri. Hovrätten fann beträffande K att det inte i utredningen hade förekommit 

något som gav domstolen anledning att bedöma skuldfrågan på annat sätt än 

tingsrätten hade gjort. Angående rubriceringen av K:s brottslighet anförde hovrätten 

inledningsvis att den omständigheten att koppleribrotten hade begåtts såväl före som 

efter den 1 april 2005 då bestämmelserna om koppleri reformerats, saknade 

nämnvärd betydelse i rubriceringshänseeende. Visserligen hade ytterligare en 

omständighet införts i lagtexten med avseende på vad som särskilt skall beaktas vid 

bedömningen av om ett brott är grovt (betydande vinning). Som hade framgått av 

tidigare lagtext och bl.a. rättsfallet NJA 2004 s. 646 hade emellertid redan före denna 

lagändring gällt att även andra omständigheter än de som angavs i lagrummet kunde 

beaktas. Åklagaren hade i sin gärningsbeskrivning gjort gällande att K hade 

hänsynslöst utnyttjat kvinnorna mot bakgrund av deras ekonomiska situationer i 

hemlandet. Vid slutförandet av talan hade åklagaren även pekat på att 

koppleriverksamheten inneburit ett hänsynslöst utnyttjande av kvinnorna även på 

vissa andra sätt. De omständigheter som åberopades var att K hade skyndat på 

kvinnorna vid deras kundkontakter, att de inte kunde ta pauser i önskad omfattning, 

att de fick ta emot upp till 17 kunder på en dag, att de i praktiken inte kunde vägra att 

ta emot någon kund och att de själva förväntades ta hand om eventuella 

nödsituationer. Hovrätten hänvisade här till doktrinen, där rekvisitet ”hänsynslöst 

utnyttjande av annan” hade exemplifierats med utnyttjande av drogberoende hos den 

prostituerade eller misshandel i syfte att förmå någon att prostituera sig. Hänvisning 

skedde vidare till förarbetsuttalanden där människohandelsliknande fall hade 

framhållits. 7 Enligt hovrättens mening kunde i målet varken kvinnornas situationer i 

hemlandet eller de övriga omständigheter som åberopats anses ha inneburit ett 

hänsynslöst utnyttjande av kvinnorna. Hovrätten anslöt sig dock – ifråga om de andra 

omständigheter som i gärningsbeskrivningen hade åberopats till stöd för att anse 

koppleribrotten som grova – ”i allt väsentligt till den bedömning tingsrätten gjort”. 

Hovrätten beaktade även att verksamheten inte hade varit provisionsbaserad; 

7 

Se Lena Holmqvist o.a., Brottsbalken, En kommentar, Del I, Studentutgåva 4, s. 6:56 och prop. 

2004/05:45 s. 151. 

103

förutom en ”startavgift” och en fast dagsavgift hade all inkomst av verksamheten 

tillfallit de kvinnor som prostituerat sig. Hovrätten fastställde tingsrättens domslut 

avseende grovt koppleri. 

Beträffande V konstaterade hovrätten att åtalet avsåg fyra dagar i april 2005 och att 

V:s straffansvar för medhjälp endast avsåg K:s koppleribrottslighet under denna 

tidsperiod och inte under de övriga tidsperioder som åtalet mot K omfattade. I likhet 

med tingsrätten fann hovrätten styrkt att V hade gjort sig skyldig till 

främjandegärningar i enlighet med gärningsbeskrivningen och att hon hade haft full 

insikt om att K bedrivit koppleriverksamhet. Beträffande frågan om V hade haft 

uppsåt till de omständigheter som gjorde att K:s koppleribrottslighet skulle bedömas 

som grov, hade V uppgivit att hon enbart ett par dagar före främjandegärningarna 

hade fått kännedom om att K ägnade sig åt koppleri och att dess omfattning blev 

känd för henne först efter det att K gripits. Hovrätten framhöll emellertid att mot 

bakgrund av den nära bekantskapen mellan K och V framstod det som föga sannolikt 

att V svävat i okunnighet om den av K bedrivna koppleriverksamhetens omfattning. 

Hovrätten fann i detta avseende stöd i bl.a. vissa avlyssnade telefonsamtal. Vid en 

samlad bedömning fann hovrätten därmed styrkt att V:s uppsåt även omfattat de 

omständigheter som medfört att K:s koppleribrottslighet var att bedöma som grov. 

Med ändring av tingsrättens dom fann således hovrätten att V:s åtgärd att under 

fyra dagar förmedla och boka sexköpskunder skulle bedömas som medhjälp till 

grovt koppleri. Hovrätten konstaterade emellertid vidare att V:s medverkan hade 

avsett fyra dagar medan K:s huvudbrott hade omfattat en tid av sex månader, och att 

bedömningen av om någon medverkat endast i mindre mån är relativ, dvs. 

bedömningen skall göras i jämförelse med övriga medverkandes insatser. 8 Mot 

denna bakgrund fastslog hovrätten att V hade medverkat till brott allenast i mindre 

mån. 

Beträffande åtalet mot A för medhjälp till grovt koppleri hade åklagaren på särskild 

fråga uppgivit att hon i gärningsbeskrivningens första del såsom straffbart moment 

hade åsyftat själva boendet, såsom förutsättning för K:s koppleriverksamhet, varvid 

hon även kompletterat gärningsbeskrivningen med att boendet hade varit ”en 

förutsättning för, alternativt underlättat koppleriverksamheten”, vilken verksamhet A 

känt till. Hovrätten konstaterade därmed att åtalet inbegrep påståenden om att A 

hade främjat K:s koppleribrottslighet på två olika sätt, dels genom att tillhandahålla en 

lägenhet som boende för K och en annan kvinna, vilket på ovan nämnda sätt 

underlättat koppleriverksamheten och dels genom att under viss tid ha förmedlat ett 

antal sexköpskunder. Hovrätten fastslog härvid att det inte hade påståtts i 

gärningsbeskrivningen att lägenheten hade använts till koppleri- eller 

prostitutionsverksamhet och att enbart hyra ut eller tillhandahålla en bostad, som inte 

används till verksamhet av detta slag till en person som i och för sig ägnar sig åt 

sådan verksamhet, anses inte innefatta något brottsligt främjande av huvudbrottet. 9 

Med fastställande av tingsrättens domslut ogillades åtalet för medhjälp i denna 

del. Däremot fann hovrätten styrkt att A med kunskap om K:s koppleriverksamhet 

hade hänvisat ett antal sexköpskunder till en av kvinnorna, och att det i målet hade 

framgått att A hade varit fullt medveten om de omständigheter som medfört att K:s 

8 

En hänvisning gavs till Lena Holmqvist o.a., Brottsbalken, En kommentar, Del II, Studentutgåva 4, s. 

23:75. 

9 

En hänvisning gavs till Lena Holmqvist o.a., Brottsbalken, En kommentar, Del I, Studentutgåva 4, s. 

6:55 och Madeleine Leijonhuvud o.a., Straffansvar, 2005, s. 46 ff. 

104

koppleribrottslighet var att bedöma som grov. A:s åtgärd att under tiden november 

2004 till den 30 april 2005 ha förmedlat ett antal sexköpskunder till i vart fall en 

kvinna skulle därmed bedömas som medhjälp till det grova koppleribrott som K 

begått med avseende på nämnda tidsperiod. Med ändring av tingsrättens dom 

dömdes därmed A för medhjälp till grovt koppleri. Hovrätten fastslog emellertid att 

med hänsyn till den osäkerhet som rådde beträffande omfattningen av den 

förmedlingsverksamhet som A ägnat sig åt, skulle han på motsvarande skäl som 

hade anförts beträffande V anses ha medverkat till brott allenast i mindre mån. 

105

5. Åtal avseende koppleri 

Dom 2001-04-04 Solna tingsrätt mål nr B 78-01 och dom 2001-06-14 Svea 


Åtal väcktes för bl.a. två fall av koppleri och ett fall av försök till koppleri. Enligt 

åtalspunkt 1 hade E under påsken 2000 i bl.a. Solna främjat och på ett otillbörligt 

sätt ekonomiskt utnyttjat en femtonårig flickas sexuella förbindelser mot ersättning. 

Därvid hade E utbjudit sexuella förbindelser med flickan på internet, träffat 

överenskommelser med flera män samt vidtagit åtgärder för att möjliggöra de 

sexuella kontakterna. Hans vinning hade uppgått till några tusen kronor. Enligt 

åtalspunkten 2 hade E under tiden från den 2 november 2000 till den 11 januari 

2001 i bl.a. Solna främjat och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat en sjuttonårig 

flickas sexuella förbindelser mot ersättning. E hade utbjudit sexuella förbindelser med 

flickan på internet, träffat överenskommelser med flera män samt vidtagit åtgärder för 

att möjliggöra de sexuella kontakterna. Hans vinning hade uppgått till några tusen 

kronor. Det gjordes vidare enligt åtalspunkten 3 gällande att E under tiden från 

november 2000 till den 11 januari 2001 i bl.a. Solna främjat och försökt att på ett 

otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttja att annan hade tillfälliga sexuella förbindelser mot 

ersättning genom att dels ta kontakt med unga flickor och övertala dem att delta i 

sexuella förbindelser mot ersättning och dels genom att på internet utbjuda sexuella 

tjänster med flickorna och underhandla med sexköpare. Fara för brottets fullbordan 

hade förelegat. 

Tingsrätten fann under åtalspunkt 1 styrkt att E under den aktuella tiden hade 

främjat och otillbörligt ekonomiskt utnyttjat sexuella förbindelser mot ersättning i tre 

fall. Även åtalspunkt 2 fanns styrkt och E dömdes därmed för koppleri. Åtalspunkt 

3 avseende försök till koppleri ogillades under hänvisning till att de flickor som 

avsågs i åtalet inte hade hörts inför rätten, och mot bakgrund av att annat bevis för 

de uppgifter som framgick av den skriftliga bevisningen om annonsering på internet 

inte hade framlagts. 

Hovrätten fastställde tingsrättens dom avseende åtalspunkterna 1-2 (koppleri), 

men dömde E även för försök till koppleri (åtalspunkt 3). Härvid bedömde 

hovrätten den åberopade skriftliga bevisningen i form av E-mail och 

chatmeddelanden med utbjudande av flickor som tillräcklig för att anse åtalet som 

styrkt. 

106

Dom 2001-07-25 Eskilstuna tingsrätt mål nr B 1171-01 och B 1056-01 

I målet fann tingsrätten styrkt att en tilltalad vid åtminstone fem tillfällen hade främjat 

och på ett otillbörligt sätt hade ekonomiskt utnyttjat att en flicka, som var under 18 år, 

hade haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Den tilltalade hade därvid 

dels förmått flickan att ha de angivna förbindelserna genom att övertala henne och 

utnyttja hennes känslomässiga bundenhet till honom och dels tillägnat sig 

ersättningen för de utförda tjänsterna. Brottet rubricerades som koppleri. 

107

Dom 2001-10-03 Sunne tingsrätt mål nr B 490-01 och dom 2001-12-07 Hovrätten 

för västra Sverige avd. 1:12 mål nr B 4174-01 

B åtalades för bl.a. koppleri och försök till koppleri under gärningspåståendet att han 

under tiden den 7-8 augusti 2001 främjat och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt 

utnyttjat att två kvinnor vid ett tillfälle mot ersättning haft tillfälliga sexuella 

förbindelser med två män. Vidare hade han under samma tid försökt att främja och 

på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttja att ytterligare två kvinnor skulle ha tillfälliga 

sexuella förbindelser mot ersättning genom att i detta syfte ha fört in dem från 

Moldavien till Sverige. Försöket avbröts p.g.a. att B greps av polis, men fara för 

brottets fullbordan hade förelegat. 

I målet var genom tre hörda kvinnors berättelser samt den tilltalades egna uppgifter 

klarlagt att B hade träffat de fyra kvinnorna i Moldavien och att han sedan körde dem 

i bil till Sverige. Hela tiden hade B hand om kvinnornas pass. På en bensinstation 

utanför Hagfors träffade sällskapet två andra män. Två av kvinnorna åkte med dessa 

män till en stuga, där de prostituerade sig. Morgonen därpå greps B och kvinnorna av 

polis. B förnekade brott, och uppgav att han endast ville hjälpa kvinnorna att komma 

till Sverige. 

Tingsrätten tog fasta på att de hörda kvinnorna hade uppgivit att de redan under 

resan till Sverige haft uppfattningen att B:s syfte var att använda dem som 

prostituerade. Vidare togs fasta på att B varit närvarande utanför Hagfors när två av 

kvinnorna hade överlämnats till två bekannta till honom och därefter prostituerat sig. 

En av kvinnorna hade därvid uppgivit att B sagt till dem att följa med männen och att 

de måste arbeta. B:s uppgifter att han inte känt till vad kvinnorna skulle göra med de 

två männen var därmed, enligt tingsrättens mening, inte trovärdig och det fastslogs 

att han hade haft för avsikt att använda kvinnorna som prostituerade. Tingsrätten 

konstaterade därefter att för att B skulle kunna dömas för koppleri och försök därtill, 

måste han ha främjat eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att kvinnorna 

prostituerat sig. Genom att B kört kvinnorna från Moldavien till Sverige i vetskap om 

att de skulle användas i prostitution och dessutom sammanfört dem med två kunder, 

ansågs uppenbart att han hade främjat prostitution. Med stöd av kvinnornas uppgifter 

var vidare styrkt att B även ekonomiskt hade utnyttjat kvinnorna genom att bl.a. ta 

emot betalningen för utförda tjänster. I målet var emellertid utrett att två kvinnor vid 

ett tillfälle haft sexuell förbindelse med varsin man, och tingsrätten konstaterade att 

enligt lagtexten krävs för ett fullbordat koppleribrott att en kvinna måste ha mer än en 

sexuell förbindelse. Således kunde B inte dömas för koppleri. Däremot fann 

tingsrätten att åklagarens gärningsbeskrivning i denna del skulle anses innefatta 

även försöksbrott, och dömde B beträffande den del av händelseförloppet där två av 

kvinnorna prostituerat sig för försök till koppleri. Därefter bedömde tingsrätten om 

den s.k. försökspunkten för koppleri var uppnådd även avseende de ytterligare två 

kvinnorna. Tingsrätten påpekade här att B fört kvinnorna till Sverige, vid en 

bensinstation sammanfört de fyra kvinnorna med två män och att männen fick välja 

vilka kvinnor som de skulle ta med sig. Tingsrätten fann mot denna bakgrund att 

försökspunkten var uppnådd även i den del av åtalet där prostitution inte kommit till 

stånd. B dömdes även här för försök till koppleri. 

108

I hovrätten justerade åklagaren åtalet på så sätt att ansvar yrkades avseende 

samtliga kvinnor enbart för försök till koppleri enligt följande. B hade under tiden den 

7-8 augusti 2001 försökt främja och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttja tillfälliga 

sexuella förbindelser mot ersättning mellan sammanlagt fyra kvinnor och ett okänt 

antal män. Han hade därvid i syfte att kvinnorna här i landet skulle prostituera sig fört 

dem från Moldavien in i landet och till Hagfors, varefter han sammanfört två av 

kvinnorna med två män, med vilka de två kvinnorna haft var sin tillfällig sexuell 

förbindelse mot ersättning. Försöket hade avbrutits p.g.a. att B greps av polis. Fara 

för brottets fullbordan hade förelegat. I likhet med tingsrätten fann hovrätten styrkt att 

B, i enlighet med det justerade ansvarsyrkandet, hade försökt främja och på ett 

otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttja annans tillfälliga sexuella förbindelser mot 

ersättning. Fara för brottets fullbordan hade förelegat. B dömdes för försök till 


109


2002-12-19 Svea hovrätt avd. 1:50 mål nr B 9751-02 

Åtalet gällde ansvar för bl.a. koppleri enligt följande. M hade under tiden från och 

med februari/mars till juli 2001 och den 3-4 september 2002 i Stockholm främjat och 

på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att P haft tillfälliga sexuella förbindelser mot 

ersättning. Främjandet hade bl.a. bestått i att M hade kört P till olika platser där 

prostitution skett, att han förmedlat och avtalat pris med sexköpare samt att han 

tillhandahållit sitt fordon för prostitutionsverksamhet. Hans vinning av prostitutionen 

hade uppgått till betydande belopp. 

Tingsrätten dömde M i enligt med åtalet för koppleri. 

Hovrätten fastställde tingsrättens dom. 

110

Dom 2003-05-20 Helsingborgs tingsrätt rotel 15 mål nr B 1179-02 och dom 

2004-02-19 Hovrätten över Skåne och Blekinge avd. 3:39 mål nr B 1639-03 

L åtalades för koppleri alt. försök till koppleri. L hade någon gång under tiden 

september/oktober 2001 från sin dator via internet besökt en sexkontaktförmedling 

och satt in en annons, där en kvinna erbjudit sexuella kontakter. Annonsen hade haft 

det dolda syftet att kvinnan skulle ha tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning, 

och hade lett till att en sexuell förbindelse mot ersättning kommit till stånd. L hade 

även vid ett tillfälle i oktober 2001 med sin personbil kört kvinnan till en plats i syfte 

att hon där skulle prostituera sig, vilket lett till kontakt med en sexköpare. Det gjordes 

gällande att L genom dessa åtgärder hade främjat eller på ett otillbörligt sätt 

ekonomiskt utnyttjat prostitutionsverksamhet. I vart fall gjordes gällande att L försökt 

främja eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttja sådan verksamhet, och att fara 

för brottets fullbordan därvid hade förelegat. 

Tingsrätten fann att mot L:s förnekande kunde inte annat anses utrett än att han 

hade försökt att sätta in en annons på internet, men att detta misslyckats. Avsikten 

hade varit att kvinnan genom kontakten skulle komma i kontakt med män, vilka hon 

skulle erbjuda sexuella kontakter mot betalning. Enligt tingsrättens mening hade fara 

för brottets fullbordan förelegat, och L dömdes därmed för försök till koppleri. 

Därutöver ansågs i målet visat att L hade skjutsat kvinnan i avsikt att hon skulle 

komma i kontakt med sexköpare, vilket lett till att hon träffat avtal om köp av sexuell 

tjänst med en man. Tingsrätten ansåg att L här hade främjat prostitutionsverksamhet 

och han dömdes för koppleri. 

Hovrätten fastställde tingsrättens bedömning av ansvarsfrågan. 

111

Dom 2003-11-19 Göteborgs tingsrätt avd. 8:82 mål nr B 8375-03 och dom 2004- 

05-25 Hovrätten för västra Sverige avd. 3:33 mål nr B 4939-03 

K åtalades för bl.a. sexuellt tvång alt. sexuellt utnyttjande samt koppleri. K hade 

under en månad år 2003 i Göteborg främjat och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt 

utnyttjat att två kvinnor från Estland haft tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. 

Främjandet hade bestått i att K bl.a. hade lagt in annonser med foton av kvinnorna 

på internet, varit kontaktman i förhållande till sexköpare, försett en av kvinnorna med 

en mobiltelefon, tillsammans med kvinnorna bestämt priset för sexuella tjänster, 

transporterat kvinnorna till sexköpare samt mottagit 30 procent av intjänade pengar. 

K:s vinning kunde beräknas till minst 10.000 kr. Åtalet för sexuellt tvång alt. sexuellt 

utnyttjande avsåg att K i Estland hade överenskommit med de två kvinnorna att de 

skulle komma till Sverige för att sälja sexuella tjänster. Kvinnorna saknade arbete och 

inkomster i hemlandet och hade inga kunskaper i svenska. Enligt överenskommelsen 

skulle K mot 30 procent av intjänade pengar bekosta vissa utgifter. Efter kvinnornas 

ankomster till Sverige hade K olovligen fråntagit dem deras passhandlingar och vid 

upprepade tillfällen under deras vistelser här genom olaga tvång och genom att 

allvarligt missbruka deras beroendeställning gentemot honom förmått dem till sexuellt 

umgänge. Det olaga tvånget hade bestått i att K vid varje tillfälle i berusat tillstånd 

hotat målsägandena med att – om de inte gick med på sexuellt umgänge – skulle 

han ”kasta ut dem”. 

Tingsrätten fann inte att det tvång som åklagaren hade påstått hade utgjort något 

olaga tvång. Åtalet för sexuellt tvång ogillades. Däremot var i målet genom 

målsägandenas uppgifter klarlagt att K mot deras vilja hade tagit hand om deras pass 

i samband med varje ankomst till Sverige, att målsägandena åtminstone vid sina 

ankomster till Sverige hade saknat medel till återresan, att de helt saknat kunskaper i 

svenska samt att deras förhållanden i Estland var sådana att de hade känt sig 

tvingade att bege sig till Sverige för att prostituera sig. Mot denna bakgrund fann 

tingsrätten att K:s krav på sexuellt umgänge med hot om att han annars inte skulle 

hjälpa dem i prostitutionsverksamheten var ett sådant allvarligt missbruk av flickornas 

beroendeställning att K inte kunde undgå ansvar för sexuellt utnyttjande. Därutöver 

dömde tingsrätten K i enlighet med gärningsbeskrivningen för koppleri med 

undantag för att det inte ansågs ha visats att hans vinning av 

prostitutionsverksamheten varit så stor som hade påståtts. 

K överklagade till hovrätten, som fastställde tingsrättens dom. 

112

Dom 2003-12-02 Göteborgs tingsrätt avd. 8:83 mål nr B 6857-03 

I målet yrkades ansvar för två tilltalade avseende koppleri. Det gjordes gällande att 

var och en av de tilltalade hade främjat en tillfällig sexuell förbindelse. Därvid hade S, 

sedan han i sin taxibil tagit upp en passagerare, per telefon kontaktat L med en 

förfrågan om förslag till en kvinna för en tillfällig sexuell förbindelse mot ersättning 

med taxikunden. L hade bistått med ett namn på en prostituerad kvinna och kontaktat 

henne. S hade sedan kört kunden och kvinnan till taxikundens bostad. 

Tingsrätten fann i målet utrett att de båda tilltalade hade varit väl medvetna om att 

de hade förmedlat och främjat en tillfällig sexuell förbindelse mot ersättning. 

Domstolen ogillade emellertid åtalet med en hänvisning till att ansvar för koppleri 

kräver att mer än en sexuell förbindelse har främjats, och uttalade att en situation 

som i målet ”då någon vid ett enstaka tillfälle förmedlar kontakt med en prostituerad 

är undantagen från kriminalisering”. 

Dom 2004-01-19 Jönköpings tingsrätt mål nr B 2205-03, dom 2004-10-21 Göta 

hovrätt avd. 2:23 mål nr B 455-04 och beslut 2004-12-15 Högsta domstolen avd. 

2 mål nr Ö 4756-04 

I målet yrkades ansvar för koppleri, varvid det gjordes gällande att M under tiden den 

28 september till den 12 november 2003 i Jönköping själv eller gemensamt och i 

samförstånd med annan främjat att två kvinnor haft tillfälliga sexuella förbindelser mot 

ersättning. Härvid hade M vid omkring tre tillfällen anskaffat och anvisat ett femtontal 

kunder för köp av sexuella tjänster, samt i vissa fall förmedlat betalning för sådana 

tjänster. 

M förnekade brott. Tingsrätten fann emellertid att de två kvinnor, som hade hörts vid 

huvudförhandlingen, hade lämnat trovärdiga berättelser vilka skulle ligga till grund för 

bedömningen i målet. Vid sidan därav fanns vissa vittnesuppgifter som stödde åtalet. 

Tingsrätten fastslog att M hade aktivt främjat att kvinnorna haft tillfälliga sexuella 

förbindelser mot ersättning. Antalet tillfällen då kunder anskaffats hade i vart fall 

uppgått till tre, och sammanlagt hade minst 13 kunder anvisats. Även om det var 

utrett i målet att kvinnorna på eget initiativ hade skaffat sig tillfälliga förbindelser för 

att sälja sexuella tjänster, fann tingsrätten styrkt att M verksamt hade bidragit till 

kvinnornas fortsatta prostitution vilken inte hade fått denna omfattning utan M:s 

handlande. M dömdes för koppleri. 

I hovrätten yrkade M att åtalet skulle ogillas. Även hovrätten fann de hörda 

kvinnornas uppgifter trovärdiga, och tillsammans med vissa vittnesuppgifter ansågs 

styrkt att M vid ett tillfälle hade kontaktat två personer som mot betalning hade haft 

samlag med flickorna i hans lägenhet. Vidare hade utretts att M vid ett andra tillfälle 

hämtat i vart fall fem män till en av flickornas lägenhet som alla hade haft samlag 

med flickorna. M ansågs vid båda tillfällena ha varit mycket aktiv för att de sexuella 

förbindelserna skulle komma till stånd, och han dömdes därmed för koppleri. Med 

ändring av tingsrättens dom ogillades dock av bevisskäl en främjandegärning i 

113

november 2003. (Det fanns en skiljaktig ledamot i hovrätten som ville döma M även 

för detta tillfälle.) 

M överklagade domen till HD, som inte meddelade prövningstillstånd. 

114

Dom 2004-10-14 Stockholms tingsrätt avd. 13:5 mål nr B 3906-03 

I målet ansågs styrkt att M under ungefär en veckas tid hade främjat och otillbörligt 

ekonomiskt utnyttjat att en kvinna haft ett tiotal sexuella förbindelser mot ersättning. 

Främjandet hade bl.a. bestått i att M hade bokat och förmedlat sexköpare genom att 

tillhandahålla lokal för verksamheten. M hade därutöver tillägnat sig viss del av 

ersättningarna för utförda tjänster. Tingsrätten dömde M för koppleri. 

115


K och N åtalades för koppleri. I målet gjordes gällande att de tilltalade hade 

tillsammans och i samförstånd i Polen överenskommit att ta med sig kvinnor från 

Polen till Sverige i syfte att tillgodogöra sig vinningen av kvinnornas 

prostitutionsverksamhet. N hade därvid sammanträffat med två kvinnor i Polen, 

förmått dem att resa till Sverige och betalat deras resor. Vid ankomst till Sverige hade 

de två tilltalade tagit med sig kvinnorna till ett område där prostitution skett, och hade 

övervakat dem. Kvinnorna hade prostituerat sig från den 12 till den 14 september 

2004, och hade intjänat 20 000 kr som överlämnats till de tilltalade. De tilltalade hade 

således såväl främjat som på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat de sexuella 

förbindelserna. 

Tingsrätten fann i målet utrett att de båda kvinnorna frivilligt hade rest till Sverige för 

att prostituera sig, och att det inte kunde styrkas att N hade förmått dem att resa hit. 

Däremot var styrkt att N hade främjat prostitutionen genom att bl.a. låna ut pengar till 

resan, skjutsa kvinnorna och visa vägen till ett område där de hade prostituerat sig 

samt att han tagit hand om och förvarat de pengar som de tjänat. Tingsrätten fann 

emellertid inte visat i målet att N hade ekonomiskt utnyttjat kvinnornas prostitution på 

ett otillbörligt sätt. K ansågs ha främjat prostitutionen genom att medfölja till 

Göteborg, närvara vid prostitutionstillfällena och deltaga i verksamheten. Tingsrätten 

fann emellertid inte heller styrkt att K ekonomiskt utnyttjat kvinnorna på ett otillbörligt 

sätt. Båda tilltalade dömdes för koppleri. 

116

Dom 2005-03-23 Gotlands tingsrätt mål nr B 731-03 

I målet hade en tilltalad åtalats för koppleri alt. försök till koppleri. Han hade erkänt 

försök till koppleri, och uppgivit att två flickor hade frågat honom om han kunde hjälpa 

dem att via internet skaffa kunder för tillfälliga sexuella tjänster mot betalning. Han 

hade därvid tagit fotografier på flickorna i olika sexuella poser i syfte att lägga ut 

dessa på en hemsida. Avtalat var vidare att han skulle upplåta sin lägenhet till 

flickorna för utförande av de sexuella tjänsterna, och i gengäld få viss procent samt 

gratis sex av dem. Några bilder hade dock inte publicerats, eftersom en annan 

person hade ingripit och tillsammans med den tilltalade eldat upp bilderna. Något köp 

av sexuella tjänster ägde heller inte rum. Enligt uppgifter från de i målet hörda 

flickorna hade de blivit uppringda av män som velat köpa sex av dem, men några 

förbindelser hade inte kommit till stånd. Tingsrätten fann att utredningen inte gav 

stöd för att den tilltalade verkligen bidragit till att de två flickorna hade hemfallit åt 

eller fortsatt med prostitution i den mening som erfordras för att ett fullbordat brott 

skulle anses föreligga. Han dömdes istället för att ha vidtagit sådana handlingar som 

innebar försök till koppleri. 

117

Dom 2005-04-22 Kalmar tingsrätt rotel 10 mål nr B 223-05 

I målet åtalades och dömdes en tilltalad för koppleri genom att under tiden 2002-01- 

01 till 2004-08-18 i Oskarshamn främja tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning 

genom att förmedla kontakt mellan fyra flickor och en man, samt vid flera tillfällen 

förmedla betalningen till flickorna. 

118

Dom 2005-05-11 Huddinge tingsrätt rotel 3 mål nr B 767-05 

I målet ansågs styrkt att en tilltalad i väsentlig grad hade medverkat till att skapa två 

hemsidor åt en prostituerad kvinna på internet, samt att han bl.a. genom 

uppladdningar hade skapat förutsättningar för att göra dessa tillgängliga för 

allmänheten och sedan också gjort det. Fråga var om han genom detta handlande 

kunde anses ha främjat kvinnans tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. 

Tingsrätten konstaterade att för att den tilltalade skulle kunna fällas till ansvar för 

koppleri krävdes i och för sig inte att hans främjande åtgärder lett till 

prostitutionsförbindelse, utan att ”det torde vara tillräckligt att hans handlande skapat 

möjlighet eller underlättat” för den prostituerade att ha tillfälliga förbindelser mot 

ersättning. Däremot påpekade tingsätten att den tilltalade genom sitt handlande 

måste ha verksamt bidragit till att kvinnan hade hemfallit åt eller fortsatt sin 

prostitution. I målet hade den hörda kvinnan uppgivit att hon varit prostituerad redan 

innan hon kom i kontakt med den tilltalade, och att hon redan tidigare hade 

annonserat på internet. Tingsrätten tog emellertid fasta på att hon även hade uppgivit 

att hon varit angelägen att få en fungerande hemsida, vilket talade för att en sådan 

skulle underlätta hennes verksamhet. Genom åberopad e-postkorrespondens hade 

visats att flera kunder tagit kontakt med henne efter att ha sett hennes hemsida. Mot 

denna bakgrund, och med beaktande av att den tilltalade genom sitt handlande 

möjliggjort för kvinnan att skapa en hemsida och göra den tillgänglig på internet, 

ansågs han ha på ett verksamt sätt bidragit till hennes fortsatta prostitution i en 

sådan grad att han dömdes för koppleri. 

119

Dom 2005-07-29 Södertälje tingsrätt rotel 4 mål nr B 1062-05, dom 2005-07-29 

Svea hovrätt avd 1010 mål nr B 6527-05 

Tingsrätten dömde S för bl.a. koppleri i enlighet med åklagarens ansvarsyrkande. 

Härvid hade S främjat och på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjat att E hade haft 

tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning vid ungefär 19 tillfällen. S hade bl.a. 

förmedlat kontakter till sexköpare, skjutsat E och distribuerat ”reklamblad” för hennes 

verksamhet. S hade vidare krävt och mottagit 20-25 procent av erlagd betalning. 

Hovrätten har gjort samma bedömning som tingsrätten i fråga om skuld, val av 

påföljd och straffmätning. Tingsrättens dom fastställdes därför av hovrätten. 

120

2006-12 Människohandel-koppleri - referatsammanställning.pdf

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?