Inhemska proteinfodermedel till gris - Svenska Pig

Vilka är möjligheterna att 

klara sig utan importerade 

proteinfodermedel till gris? 

Av: Jenny Bengtsson, Erik Jönsson, Tobias Neselius och Lina Olsson 

SLU-handledare: Kristina Andersson, Institutionen för husdjurens utfodring och vård 

Projektledare: Ola Thomsson, Svenska Pig 

___________________________________________________________________ 

Agrosystem – projektarbete 

SLU- Uppsala 2010

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 

SAMMANFATTNING .............................................................................................................. 2 

INTRODUKTION ..................................................................................................................... 2 

PRAKTISKA FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR ODLING OCH ANVÄNDNING ....................... 3 

Åkerböna (Vicia faba) ............................................................................................................ 3 

Ärt (Pisum sativum) ............................................................................................................... 3 

Lin (Linum usitatissimum) ..................................................................................................... 3 

Lupin (Lupinus ssp) ................................................................................................................ 4 

Hampa (Cannabis sativa) ....................................................................................................... 4 

Lusern (Medicago sativa) ....................................................................................................... 5 

Raps (Brassica napus) ............................................................................................................ 5 

Sojaböna (Glycine max) i Sverige .......................................................................................... 6 

Vassle och drank .................................................................................................................... 6 

FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR FODERANVÄNDNING ........................................................... 8 

Åkerböna och ärt .................................................................................................................... 8 

Linfrökaka och linfröexpeller (in diet) ................................................................................... 8 

Lupin ...................................................................................................................................... 9 

Hampafrökaka ........................................................................................................................ 9 

Lusern ..................................................................................................................................... 9 

Raps ........................................................................................................................................ 9 

Vassle ................................................................................................................................... 10 

Drank .................................................................................................................................... 10 

Sammanfattning ................................................................................................................... 11 

Foderstatsberäkningar .......................................................................................................... 11 

Viktsintervallet 10-30 kg .................................................................................................. 11 

Viktsintervallet 30-60 kg .................................................................................................. 12 

Viktsintervallet 60-120 kg ................................................................................................ 12 

Foderkostnad ........................................................................................................................ 12 

BEHANDLINGSMETODER AV FODER ............................................................................. 12 

Extrusion .............................................................................................................................. 12 

Värmebehandling och skalning ............................................................................................ 13 

Tillsats av enzymer och syror ............................................................................................... 13 

Tillsats av syntetiska aminosyror ......................................................................................... 13 

DISKUSSION .......................................................................................................................... 14 

SLUTSATS .............................................................................. Error! Bookmark not defined. 

REFERENSER ......................................................................................................................... 17 

1

SAMMANFATTNING 

Sojamjöl tillgodoser grisars behov av essentiella aminosyror optimalt vilket leder till att stora 

mängder soja importeras från Brasilien till svensk grisproduktion. Produktionen av brasiliansk 

soja medför miljömässiga och sociala problem och därför är det relevant att undersöka i 

vilken grad svenskodlade proteinfodermedel kan ersätta soja. Förutsättningar för utfodring 

och odling av ett antal relevanta proteinfodermedel under svenska förhållanden har 

analyserats. Det finns begränsningar för odling av grödorna i form av sjukdomar, lönsamhet 

och det svenska klimatet. Vid tillgänglighet finns potential att komponera ett slaktsvinsfoder 

som tillgodoser grisarnas behov även om en viss överutfodring av protein är oundviklig. 

Foderpriset per gris blir högre med endast inhemska proteinfodermedel i foderstaten vilket är 

ett problem om ingen merbetalning erhålls för griskött. Potentialen för användning av dessa 

proteinfodermedel kan öka om förädling på grödorna sker för svenska förhållanden och/eller 

merbetalning ges för kött producerat på svenskt foder. 

INTRODUKTION 

Grisar har ett behov av tillförsel av essentiella aminosyror i fodret eftersom de inte kan 

syntetisera dessa i kroppen. Grisens essentiella aminosyror är arginin, fenylalanin, histidin, 

isoleucin, lysin, metionin, treonin, tryptofan och valin. Sojamjöl innehåller höga halter av 

både lysin och metionin, som är de första begränsande aminosyrorna, och är därför ett bra 

proteinfodermedel till grisar (Göransson & Lindberg, 2010). Studier har visat att tillväxt, 

foderomvandlingsförmåga och foderintag är bättre för sojamjöl än andra proteinfodermedel. 

Även aminosyrornas smältbarhet är bättre i sojamjöl (Zuh et al. 1998, Dilger et al. 2004). 

Sojamjöl innehåller ca 50 % protein och en spannmålskärna innehåller 10-13 % protein 

(Naturskyddsföreningen, 2010). Tillsammans med lågt importpris har detta gjort den 

brasilianska sojan mycket konkurrenskraftig gentemot andra fodermedel. 385 000 ton 

sojaprodukter importeras till Sverige från Brasilien varje år och det mesta används till foder. 

Sojaodlingen i Brasilien leder till avskogning och förändrad markanvändning vilket bidrar till 

stora utsläpp av växthusgaser. De bekämpningsmedel som används bidrar också negativt till 

människornas hälsa (Riksdagen, 2010). 

Om grisen utfodras med protein som inte innehåller en optimal aminosyrasammansättning 

kommer den behöva överutfodras för att uppnå rekommenderade nivåer av de begränsande 

aminosyrorna. Detta linnebär förutom försämrad ekonomi också högre kvävehalter i gödseln 

vilket medför ökad risk för kväveläckage. Det kan också orsaka hälsoproblem hos grisarna. I 

dagens konventionella grisproduktion tillsätts ofta essentiella aminosyror i rätt mängd för att 

undvika överutfodring (Greppa näringen, 2010). 

Sojaproduktionen i Brasilien har alltså stora miljömässiga och sociala brister och det är därför 

viktigt att undersöka hur inhemska proteinfodermedel i större omfattning skulle kunna 

användas i svensk grisproduktion. För att kunna ersätta brasiliansk soja med 

svenskproducerade proteinfoder krävs att de har rätt aminosyrasammansättning och 

smältbarhet. Fodermedlen måste också uppfylla krav på odlingsbarhet och avkastning i 

Sverige, vilka kommer att variera på olika jordar och odlingsplatser. För att den ska vara 

ekonomiskt relevant måste grödan dessutom kunna hanteras, lagras och utfodras med 

existerande maskiner och utfodringssystem eller med endast mindre kompletteringar av dessa 

(SLU, 2010). I den här uppsatsen undersöks förutsättningarna för hur väl vassle, åkerböna, 

ärt, lusern, rapskaka, linfrökaka, hampa, drank, lupin och svensk sojaböna skulle kunna 

ersätta de brasilianska sojaprodukterna i svensk grisproduktion. 

2

PRAKTISKA FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR ODLING OCH ANVÄNDNING 

Åkerböna (Vicia faba) 

Den svenska odlingen av åkerböna är begränsad och omfattade för tio år sedan endast 1000 ha 

(Fogelfors, 2001). 2009 var dock odlingen 8000 ha i hela riket (Jordbruksverket, SCB, 2009). 

Den genomsnittliga skörden i landet var samma år drygt 3300 kg/ha. Det sker idag ingen 

förädling på åkerböna i Sverige (Börjesdotter, pers. medd., 2010). Det som finns i 

utvecklingsväg av grödan sker i samarbete med europeiska aktörer, på grund av den lilla 

marknad som Sverige än så länge utgör för denna gröda. 

Fogelfors (2001) tar upp viktiga praktiska parametrar att ta i beaktande vid odling av 

åkerböna. Åkerbönan har lång vegetationsperiod och krav på markfukt. Det är därför viktigt 

med tidig sådd på rätt djup. Vegetationsperiodens längd gör att odling för fröskörd norr om 

Mälardalen inte är möjlig. Grödan är överlag känslig för torka och det är viktigt med god 

vattenförsörjning framförallt under blomning och baljsättning. Baljväxter i allmänhet vill ha 

god tillgång till fosfor och kalium. Åkerböna trivs bäst på jordar som också har god pH-status. 

Den viktigaste sjukdomen som drabbar åkerböna är chokladfläcksjuka (Botrytis fabae) 

(Mellqvist, 2009). Om åkerbönan är ofta återkommande i växtföljden ökar angreppen. Det har 

på senare år visats att åkerbönan även kan agera värdväxt för jordburna växtpatogener som 

angriper andra växter i familjen fabaceae (Levenfors m.fl., 2001). Åkerbönan bör alltså inte 

odlas oftare än vart femte år, och mer sällan om fler baljväxter ska ingå i växtföljden. 

Ärt (Pisum sativum) 

År 2009 odlades 16 300 ha ärt i Sverige och den genomsnittliga skörden låg på 3 000 kg/ha 

(Jordbruksverket, SCB, 2009). Fortfarande testar Lantmännen SW Seed sorter från ett avslutat 

inhemskt förädlingsprogram. På sikt säkras försörjningen av bra sorter genom att material 

från andra europeiska växtförädlare testas i svenska fältförsök. Med det ökade intresset för 

proteingrödor har arbetet intensifierats och fler sorter testas (Börjesdotter, pers. medd., 2010). 

Ärten trivs bäst på lättare jordar med lägre lerhalt. Som alla baljväxter kan den fixera sitt eget 

kväve, men kan gynnas av en startgiva på 20-30 kg N/ha innan dess egen kvävefixering 

kommer igång (Jordbruksverket, 2007). Försök av hushållningssällskapet i Skaraborg visade 

att det var tveksamt om merskörden kunde betala den extra kostnaden för kvävegödsling 

(Gruvaeus, 2004). Odling av ärt sker inte längre norrut än Mellansverige eftersom den 

behöver en vegetationsperiod på 110-120 dagar för full mognad (Jordbruksverket, 2004:1). 

Man har sedan 1800-talet insett den stora nyttan med ärten som kvävefixerare och förfrukt till 

en efterföljande gröda (LivsmedelsSverige, 2009). När Jordbruksverket (2007) ger råd om 

odling av ekologisk ärt, rekommenderar de att odling inte sker oftare än var sjunde till åttonde 

år på samma fält på grund av ärtrotröta (Aphanomyces euteiches). Generellt går bra att odla 

ärt vart sjätte år och med detta uppehåll undgå angrepp (Bergkvist, pers. medd,. 2010-10-13). 

Lin (Linum usitatissimum) 

Lin delas normalt in i två typer, oljelin som odlas för fröskörd och spånadslin som odlas för 

fiber. 2009 uppgick arealen av oljelin till 9 910 ha i Sverige och gav en genomsnittlig skörd 

på 1 900 kg/ha (Jordbruksverket, SCB, 2009). Linet blommar i cirka tre till fem veckor, vilket 

resulterar i att även mognaden kan bli utdragen. Vid förädling efterstävar man en hög 

fröskörd, hög oljehalt i fröet, tidig mognad, sjukdomsresistens och att sorten är lättskördad. 

Oljelin har kvar mycket av egenskaperna från spånadslin med kraftiga fibrer och kan därför 

vara svårttröskad (Sahlström m.fl., 1997). Idag sker ingen förädling i Sverige (Börjesdotter, 

pers. medd., 2010). 

3

Odling av lin bör inte ske längre norrut än Uppland, p.g.a. sen mognad vilket medför risk för 

utebliven skörd (Jordbruksverket 2004:2). Lämpligaste jord att odla i är mullrika lättleror, 

men det går bra att odla på de flesta jordar som är varma, luckra och har en balanserad 

vattentillgång. Man bör dock inte odla på sandjordar, styva leror och mulljordar. Eftersom lin 

har en dålig konkurrenskraft mot ogräs bör man ge grödan en så bra start som möjligt med få 

konkurrerande ogräs. 

Lin drabbas av växtföljdssjukdomen bomullsmögel och bör därför inte odlas före eller efter 

tvåhjärtbladiga grödor (Jordbruksverket 2004:2). Uppehållet mellan odling av oljelin på 

samma fält bör vara 5 till 8 år. I en växtföljd som är dominerad av stråsäd är linet ett bra 

avbrott och har visat sig vara en god förfrukt till höstvete (Lundin & Larsson, 2000). 

Lupin (Lupinus ssp) 

Enligt Jordbruksverket (2004:1) rekommenderas enbart smalbladig lupin för odling till mogen 

fröskörd. I Sverige är lupinen fortfarande en nischgröda, men kan vara ett alternativ där 

ärtrotrötan är ett problem. Lupinen går även bra på jordar med lågt pH, låg fosforklass och 

den är heller inte torkkänslig. 

Enligt Jordbruksverket (2004:1) ger smalbladig lupin en skörd på 2000-2500 kg/ha. I Skåne 

ligger medelskörd på 3500 kg/ha, men har kommit upp mot 5400 kg/ha för sort Boltensio vid 

sortförsök i Skåne 2003 (Rahbek Pedersen, 2004). Vid dåliga år förekommer det skördar på 

under 1000 kg/ha (Lundmark, 2002). För odling i Svealand och Götaland rekommenderas 

främst oförgrenade sorter, eftersom de förgrenade sorterna mognar upp till tre veckor senare. 

Eftersom lupinen är konkurrenssvag tidigt på säsongen behöver ogräsen bekämpas, antingen 

kemiskt eller mekaniskt (SLU EkoForsk, 2010). Vid problem med perenna ogräs bör man inte 

odla lupin, eftersom den har svag konkurrenskraft mot dessa. Lupin trivs på en plats i 

växtföljden där lite kväve kommit från grödan innan (Jordbruksverket, 2004:1) I dagsläget 

observeras inga direkta växtföljdssjukdomar på lupinen, därför skulle det vara möjligt att odla 

lupin flera år i rad, men Jordbruksverket rekommenderar ändå att odling inte sker oftare än 

vart femte eller vart sjätte år i förebyggande syfte (Jordbruksverket, 2004:1). 

Hampa (Cannabis sativa) 

Sorten som har använts vid odling för fröskörd är idag förbjuden p.g.a ett för högt innehåll av 

det drogklassade ämnet ∆9-tetrahydrocannabinol (THC). Denna sort, Finola, hade en 

avkastning på ca 1 500 kg/ha (Norberg, pers. medd., 2010), medan andra lagliga sorter ger en 

betydligt lägre fröskörd på ner emot 300 kg/ha. Skörden av fröhampa sker någonstans i mitten 

av september (Norberg, pers. medd., 2010). Ett mål som Hessle & Gustafson (2008) tar upp 

med odlingen är att få en bra restprodukt efter oljeutvinningen som ska vara proteinrik och 

ska kunna användas till foder. 

Förhoppningen är att Finola återigen ska bli godkänd inom något år (Norberg, pers. medd., 

2010). Denna sort passar bra även för odling i Norrland. Fröna bör torkas och hanteras på ett 

skonsamt sätt för att undvika sprickbildning i fröskalen som då leder till en kortare hållbarhet 

p.g.a härskning. Hampan är en kortdagsväxt och inte anpassad för vårt klimat med långa 

dagar vilket ger en sen frösättning. Möjligheten finns dock att göra en sen sådd för att försöka 

lura hampan till en tidigare frösättning (Bionic 2010). Hampan har ett stort behov av kväve 

och är därför lämplig att lägga efter en gröda med god kväveleverans. Man kan i princip odla 

hampa på samma fält varje år, men troligen uppstår växtföljdsproblem på sikt och bör därför 

undvikas (Norberg, pers. medd., 2010). Den är även ett bra alternativ till raps och rybs där 

4

dessa inte kan odlas. En stor fördel med hampan är att den genom skuggning är en god 

ogräskonkurrent. 

Lusern (Medicago sativa) 

Lusern är en av de vallväxter med högst avkastningspotential i Sverige. Trots detta är den 

svenska odlingen idag begränsad (Larsson, 2006; Andersson, 1997). Anledningen till detta är 

att lusern kräver välstrukturerad jord med högt pH. Sådana odlingsförutsättningar återfinns på 

Sveriges slättbygder där vallodlingen idag är av mindre betydelse. Det finns aktivt 

förädlingsarbete på lusern i Sverige och de egenskaper som förädling bedrivs på är framförallt 

avkastning och sjukdomsresistens. Låga halter av antinutritionella faktorer (ANF) har inte 

varit en prioriterad egenskap (Andersson, 1997; Andersson, pers. medd., 2010). 

Odling av lusern i renbestånd är det alternativ som är aktuellt när det kommer till grisfoder. 

Lusern skördas som ett grönfoder där hela växten tas tillvara och avkastningsnivåer från 

försök presenterade av Halling (2008) ligger runt 10 ton ts/år i södra och norra Götaland. Ca 

10-20% lägre skörd kan dock förväntas hos lantbrukaren (Halling, pers. medd., 2010). 

Utfodring till gris görs lättast med lusernmjöl som kräver torkning, men för att bevara 

lusernens näringsvärde på bästa sätt vill man undvika att torka den i fält (Neres m.fl., 2010). 

Istället kan lusern torkas inomhus, men det kräver mycket energi. Vanligtvis går det åt 0,10- 

0,11 liter eldningsolja för att torka 1 kg lusern till 90% ts (Ruhlander, pers. medd., 2010). 

Ensilage kräver mindre torkning men praktiska begränsningar existerar även för det, bl.a. 

problem med inblandning i blötutfodringssystem (Karlsson, pers. medd., 2010). 

Luserns egenskaper som perenn och kvävefixerare är värdefulla i växtföljden. Inga specifika 

mellanrum i odlingen rekommenderas men den viktigaste sjukdomen är vissnesjuka 

(Verticillium dahliae). Problem med patogener på baljväxter, framförallt ärt, kan också utökas 

med lusern eftersom denna kan vara en värdväxt för dessa (Levenfors m.fl., 2001). 

Raps (Brassica napus) 

Raps i både sin höst- och vårform odlades i Sverige på 97 000 ha år 2009 (Jordbruksverket, 

SCB, 2009) där största delen var höstraps. Medelskördarna för landet är 3 500 och 1 900 

kg/ha för höst- resp. vårraps. Rapsfrökakan är endast en biprodukt från rapsoljan. Ca en 

tredjedel av fröskördens vikt blir olja (Täbypressen, 2010) och resten blir foder. Den mer 

omfattande odlingen har medfört att aktiv förädling finns på grödan i Sverige (Börjesdotter, 

pers. medd., 2010), vilken utöver oljans avkastning och egenskaper samt sjukdomsresistens 

innefattar förädling på foderegenskaper. 

Odling av höstraps, som avkastar bäst, är möjlig så långt upp som till Södermanland medan 

vårraps odlas också i Mälardalen (Fogelfors, 2001). Höstrapsen har dock krav på tidig sådd 

under hösten för att hinna nå en lämplig storlek vid invintring, vilket ställer krav på tidig 

skörd hos förfrukten. Både höst och vårformer är relativt krävande vad gäller kväve, fosfor, 

kalium och svavel samt kan odlas på de flesta jordar som inte är packskadade. 

En viktig faktor som begränsar odlingen av brassica-arter är växtpatogenen klumprotsjuka 

(Plasmodiophora brassicae) som är en marklevande parasitsvamp som gynnas av låga pHvärden 

samt styva jordar och orsakar stora skördeförluster vid utbredda angrepp (Fogelfors, 

2001). I Skåne kan raps eller rybs odlas vart fjärde år som tätast, men högre upp i landet är det 

vart femte år som gäller. I växtföljd tillsammans med ärt och lin (eventuellt även åkerböna) 

behöver även bomullsmögel (Sclerotinia sclerotiorum) tas i beaktande. Den kan angripa alla 

dessa arter och tre till fyra år bör gå mellan odling av raps och ärt, dvs. odling vart fjärde eller 

5

femte år (Boström 2008, föreläsning). Raps har stora fördelar som avbrottsgröda i 

stråsädesdominerade växtföljder. 

Sojaböna (Glycine max) i Sverige 

Odling av sojaböna i sker inte på fältmässig basis idag i Sverige. Anledningen till detta är 

framförallt sojans klimatkrav som Sverige inte uppfyller. Förädling mot för Sverige anpassade 

sorter har inte skett sedan 50- och 60-talet. Framgångar i förädlingsarbetet då resulterade i 

sorterna Fiskeby V, Ugra och Träff (Fogelberg & Lagerberg Fogelberg, 2007). 

Ur biologisk synvinkel är den viktigaste begränsande faktorn att sojan är en kortdagsväxt, 

vilket betyder att den är beroende av kort dagslängd för att blomma. Trots att ett stort utbud 

av dagsneutrala sorter existerar, tack vare odling och utveckling i Nordamerika, är det svårt 

att använda dessa i Sverige på grund av de ljusförutsättningar som råder på våra breddgrader 

(Börjesdotter, pers. medd., 2010). Forskning på sojaodling under nordiska förhållanden har 

utförts i Danmark av Sommer Pedersen m.fl. (2009). I deras försök utfört 2008 låg skörden på 

drygt 1700 kg/ha. Råproteinhalten i sojabönan höll för de flesta sorter över 40 % av ts. 

Soja tillhör familjen baljväxter vilket är positivt med avseende på kvävefixering och avbrott 

mellan stråsädesgrödor. Det finns patogener som förökas vid återkommande sojaodling 

(Pedersen & Grau, 2010). 

Vassle och drank 

Vassle och drank är restprodukter från mejeri- och etanolproduktion. Ofta handlar det om 

flytande produkter som innehåller mycket vatten, vilket medför att det är stora kvantiteter som 

måste transporteras till gården med lastbil. Detta begränsar användningen av dessa 

fodermedel till ett visst avstånd från mejeriet eller etanolfabriken. 

Tillgången på vassle och drank är allra störst i Götaland och Svealand och det mesta går idag 

till grisfoder. Både vassle och drank måste delas upp i två undergrupper med olika egenskaper 

och kvantiteten tillgänglig för dessa år 2008 är presenterad i tabell 1 och bygger på siffror 

insamlade av Benjaminsson m.fl. (2008). Produktionen av vassle är troligtvis ganska konstant 

eftersom den är en restprodukt från mejeriindustrin. Drank kan dock variera mer eftersom den 

bygger på etanolproduktionen vilken har expanderat under senare år. 

Tabell 1. Kvantitet av olika former av vassle och drank i hela Sverige år 2008 (Benjaminsson m.fl., 2008) 

Fodermedel Kvantitet (ton) 

Vassle 98 000 

Permeatvassle 435 300 

Drank, blöt (10-27% ts) 357 000 

Drank, torr (90% ts) 50 000 

Samtliga odlingsförutsättningar finns presenterade i tabell 2 tillsammans med täckningsbidrag 

3 (TB3). Detta avspeglar den ekonomi som finns idag på att odla dessa grödor för avsalu. De 

priser som används för avsalu av grödorna är desamma som används i foderstaterna. Priset på 

rapsfrö, linfrö och sojaböna har dock uppskattats till 4 kr/kg på grund av att dessa säljs och 

förädlas innan de används som foder. Ett jämförande TB3 för vårkorn räknades också ut och 

blev 2300 kr/ha (skörd: 5200 kg/ha pris:1,5 kr/kg). 

6

Tabell 2. Översiktlig tabell över odlingsförutsättningar för olika proteingrödor i Sverige. Samtliga värden för skörd och omfattning gäller svensk odling. 

Bidragskalkyler är beräknade i agriwise. De relativa förfruktseffekterna har adapterats från Lindén (2008) 

Skörd 

(kg/ha) 

TB3 

kr/ha 

Svensk 

förädling 

Omfattning 

2009 (ha) 

Åkerböna 3 300 2803 Nej 8 000 

Ärt 3 000 1999 

Ja, 

sortprovning 

Lin 1 900 917 Nej 9 900 

Förfruktseffekt 

till 

stråsäd Krav på jordar 

++ (svår till 

höst) 

16 300 +++ 

++ (svår till 

höst) 

Lupin ca 2 500 724 Nej Liten ++ 

Styva, 

vattenhållande, 

gott pH 

Lätta, 

väldränerade 

Lättleror, 

väldränerade 

Lätta, klarar lågt 

pH 

Viktiga 

sjukdomar 

Chokladfläcksjuka, 

värdväxt 

för fusarium ssp 

Bomullsmögel, 

ärtrotröta 

Fusarios, 

bomullsmögel 

Inga kända, ej 

ärtrotröta 

Nordlig 

odlingsgräns 

Minimum år 

mellan 

odling* 

Mälardalen 4 

Mellansverige 

5-7 

Problem i 

växtföljd med Övrigt 

De flesta 

baljväxter, ev 

raps 

Lusern, raps, 

de flesta 

baljväxter 

Mälardalen 5-8 Ärt, Raps 

Norra 

Götaland 

4-5 Okänt 

Hampa 1 500** - Nej Liten Okänt Ej spec Inga kända Hela landet Ej spec Okänt 

Lusern 8 500 ts 185 Ja Liten +++ 

Raps 

höst/vår 

Svensk 

sojaböna 

3 500/ 

1 900 

1700 

(Danmark) 

3941/ 

1563 

Ja 97 000 +++ 

2433 Nej Ingen 

+ (ej till 

höst) 

*Avser år med gröda som inte är värdväxt för begränsande sjukdom 

**Avser sort som i dagsläget inte är tillåten 

Styva, 

väldränerade, 

gott pH 

Känslig för 

packskador 

Vissnesjuka, 

värdväxt för 

ärtrotröta 

Klumprotsjuka, 

Bomullsmögel 

Vattenhållande Okänt 

Hela landet Ej spec 

Sörmland/ 

Mälardalen 

Sydligaste 

Sverige 

3-4 

Ärt, de flesta 

baljväxter 

Ärt, ev 

åkerböna 

Okänt Okänt 

Lång 

vegetationsperiod 

Dålig odlingssäkerhet 

Perenn 

Krävande på 

N,P,K och S 

Nya sorter 

krävs

FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR FODERANVÄNDNING 

Åkerböna och ärt 

Begränsande faktorer för användandet av ärt och åkerböna är att de innehåller antinutritionella 

faktorer (ANF), främst i mörkblommiga sorter. Däremot finns det stor variation mellan arter 

vilket gör att det finns möjlighet för selektion (Gatel, 1993). En förädlad ärt med låga halter 

av ANF kan användas till slaktsvin om fodret är balanserat för alla begränsande aminosyror 

(Gatel & Grosjean, 1990). Ärtprotein innehåller mer lysin (Gatel & Grosjean, 1990; Mariscal- 

Landín m.fl., 2001) och mindre metionin än proetin från sojamjöl (Håkansson, 1994). 

Smältbarheten för ärt är lite lägre än för sojamjöl, speciellt för gris och framförallt unga djur 

(Gatel, 1993). Matärt är bättre än foderärt och om man blandar in ärt till 20 % måste fodret 

kompletteras med metionin, treonin och tryptofan (Håkansson, 1994). Rekommenderad 

inblandning till smågrisar är mindre än 15 % ärt medan slaktsvin kan få upp till 30 % (Oliver, 

2010). Inblandning till suggor är mer osäker då olika studier har gett blandade resultat (Gatel 

& Grosjean, 1990). 

Åkerböna kan påverka grisens tarm samt andra organ negativt (Salgado m.fl., 2001). 

Åkerbönan innehåller en del ANF men även här finns sortskillnader. Vitblommiga sorter 

innehåller mindre ANF än sorter med färgade blommor. Äldre grisar har en mer utvecklad 

mag- och tarmflora vilket minskar skadligheten av ANF och gör åkerbönan mer lämplig att 

utfodra till äldre grisar (Gunawardena m.fl., 2010a). 40 % åkerböna kan ersätta sojaböna hos 

smågrisar som varit avvanda i två veckor utan någon negativ effekt på tillväxten. Behandlad 

åkerböna, där tanninerna eliminerats, lämpar sig som foder redan hos nyligen avvanda 

smågrisar (Gunawardena m.fl., 2010b). 

Linfrökaka och linfröexpeller (in diet) 

Foderförsök har visat att fettinnehållet i olika linfröprodukter är det som har störst inverkan på 

grisen (Farmer & Petit, 2009). Grisar som utfodras med linfrö eller linfröolja, alltså produkter 

med mycket fett, har mer fleromättade fettsyror och mer n3 fettsyror i kroppen. Dessutom 

kunde ett minskat ω6/ω3-förhållande observeras (Farmer & Petit, 2009). För stora mängder 

ω6 fleromättade fettsyror och högt ω6/ω3-förhållande i humankost påverkar negativt 

förekomsten av många sjukdomar såsom hjärt- och kärlsjukdomar och cancer. Ökade nivåer 

av ω3 är därför positivt då det minskar den negativa effekten (Simopoulos, 2002). Om man 

utfodrar höga koncentrationer lin under en kort period istället för låg koncentration under en 

längre period så har bättre värden på ω3 i ryggfettet observerats. En tränad panel kunde vid ett 

smakprov känna smakskillnad på kött från grisar som ätit ett foder med 10-15% linfrö. Även 

när smakprov delades ut till otränade människor fick kött från grisar som ätit linfröfoder en 

högre andel negativa betyg (Romans m.fl., 1995). 

Om grisarna lider av tarmbesvär kan man observera en förbättring vid inblandning av linfrö, 

men fodret blir klibbigare vilket gör det svårare att hantera. Grisarnas avföring blir också 

klibbigare vid ökad inblandning av linfrö. En övre gräns på 10 % linmjöl och 5 % linfrö har 

satts som rekommendation till smågrisar (Richter m.fl., 2008). Thacker m.fl. (2004) kom fram 

till en annan inblandningsgräns då de inte kunde observera någon skillnad på foderintaget 

men foderomvandlingsförmågan ökade vid höga och låga inblandningar av linfrö. Ingen 

skillnad på slaktkroppskvalitét observerades. Därmed satte de en rekommendation på 

maximalt 22,5% inblandning till grisar mellan 30 och 60 kg och 18 % till grisar mellan 60 och 

120 kg. 

8

Lupin 

Vid hög inblandning av baljväxter får man ett sämre resultat på tillväxt om man jämför med 

sojamjöl (Wojcik m.fl., 1980). Froidmont m.fl. (2005) observerade även lägre 

foderomvandlingsförmåga hos grisar utfodrade med lupin. Lupin påverkar ryggfettets innehåll 

av fleromättade fettsyror och ger sämre förhållande mellan ω6/ω3. Grisens tillgodogörelse av 

proteinet var bäst för sorten Lublanc, vilken därför passar bäst till grisar (Froidmont m.fl., 

2005). Man har också sett att gul lupin till avvanda grisar ökade foderomvandlingsförmågan 

(Kim m.fl., 2008). 

Smältbarheten sjunker i foder som innehåller baljväxter (Salgado et al., 2001 & Rubio, 2005). 

Grisarna verkar även ha en klar ovilja att äta skalad lupin inblandat i fodret och därför drogs 

slutsatsen att ANF sitter i kärnan (Ferguson m.fl., 2003). Donovan m.fl. (1993) kunde visa att 

då man bytte ut 25 % av soja i foderblandningen till lupin (Lupinus albus cultivar ”Ultra”) i 

ett kornbaserat foder hade grisarna liknande tillväxt men konsumerade mer foder än 

kontrollgruppen. När inblandningen ökade så minskade foderintaget och viktökningen. 

Författarna fann att inblandning enligt tabell 3 ger resultat som motsvarar de man får vid 

användning av sojamjöl. 

Hampafrökaka 

Då odlingsförutsättningarna samt lagstiftningen i Sverige gör det svårt att använda hampa 

samtidigt som det är brist på försök gjorda på hampafrökaka som foder till gris kommer vi 

inte att behandla denna i vår studie. Vi vill däremot ha med hampa som ett förslag på en 

intressant framtida gröda. 

Lusern 

Lusern har ett högt fiberinnehåll samt ett högt innehåll av den antinutritionella faktorn 

saponiner vilket minskar smakligheten i fodret. Detta begränsar användbarheten av lusern till 

djurfoder. Thacker & Haq (2008) fann att smältbarheten minskade med ökad koncentration av 

lusern i fodret till grisar. Mer än 7,5 % inblandning påverkade tillväxten negativt på 

slaktgrisar men en inblandning på upp till 15 % kunde ske i slutgödningsfasen (60-120 kg) 

utan negativa resultat. 

En studie där 30-40 % ärtor kompletterades med 5-10 % lusernproteinkoncentrat för att få en 

naturlig källa till tryptofan påvisade en endast 6 % lägre tillväxt än hos kontrollgruppen som 

utfodrades med majs och soja (Perez & Bourdon, 1982). 

Utfodring med grönlusern har visat sig ge ett högre foderintag än utfodring med spannmål och 

sojamjöl. Foderkostnaden blev mindre med grönlusern (14 % lägre) men foderomvandlingen 

var sämre. Nedbrytningen av råprotein och kvävefria extrakt (NFE) var högre i 

lusernfoderstaten men den smältbara och nedbrytbara energin var lägre (Paul et al., 2002). 

Raps 

I Europa är rapsprodukter de näst mest populära proteinfodermedlen efter sojaprodukterna. 

Rapsmjöl har väldigt lågt fettinnehåll men rapskaka har både hög proteinhalt (300-350 g/kg) 

och hög fetthalt (100-200 g/kg). Då rapsmjöl framställs genomgår det en värmebehandling 

där ANF förstörs. Rapskakan genomgår inte någon värmebehandling och det finns då kvar 

glukosinolater, vilket kan minska foderintag och näringsupptag. För höga halter av 

glukosinolater i foder till grisar kan även ge inhibering av proteinsyntes och minskad tillväxt 

(Schönet et al. 2002). 

9

I en studie där två olika grupper av grisar utfodrades med varierande halter av rapskaka i 

fodret visades att vid 15 % rapskaka i fodret minskade foderintaget och den dagliga tillväxten. 

Foderomvandlingsförmågan minskade dock inte med ökade halter av rapskaka (Schönet m.fl., 

2002). En liknande studie med 15 % rapsprodukter (frö eller kaka) i fodret visade samma 

resultat. Studien visade också att produktionsförsämringen kunde undvikas vid behandling av 

fodret genom t.ex. upphettning så att glukosinolaterna förstörs (Schone m.fl., 1997). 

Slaktkroppens pH ändrades inte med utfodring av rapskaka, men de grisar som åt 15 % 

rapskaka fick en minskad smak på köttet. Även fettsyrasammansättningen ändrades i köttet 

och blev mer enkel- och fleromättad. Då dessa fettsyror är essentiella för människan är köttets 

sammansättning bra ur hälsosynpunkt, men det blir också känsligare för oxidation (Schönet 

m.fl., 2002). 

Vassle 

En daglig konsumtion på 7-10 l vassle (vilket motsvarar 30 % av ts i fodret) tillgodoser 20 % 

av proteinbehovet, 28 % av energibehovet och 30 % av det dagliga kalciumbehovet hos grisar 

som är i fasen tillväxt - slutgödning. Vassle bör levereras till gården minst varannan dag och 

sammansättningen får inte variera för mycket i de olika leveranserna. För att minimera 

matsmältningsproblem och maximera tillväxten hos grisarna måste pH och temperatur vara 

konstant i vasslen. Grisar kan utfodras med vassle som blötutfodring tillsammans med andra 

fodermedel eller i vattennipplar på grund av dess låga ts. Då det utfodras i vattennipplarna kan 

grisarna konsumera dubbelt så mycket vassle som vatten, vilket kan leda till problem med 

gödselhanteringen (Schingoethe, 1987). 

Till grisar under 70 kg behöver det oftast kompletteras med andra fodermedel i foderstaten 

p.g.a. att deras mag- och tarmkapacitet inte kan hantera stora mängder vassle. För grisar över 

70 kg ger vassle i korn- och vetebaserade foderstater en accepterad viktökning (Schingoethe, 

1987). En annan undersökning där fyra olika nivåer av vassleinblandning (5, 10, 15 och 20 % 

av ts) i fodret studerades, visade att foderkonsumtionen var högre vid 5 % vassleinblandning 

än vid 20 %. Slaktkroppsegenskaperna visade ingen signifikant skillnad mellan grisar som fått 

olika nivåer av vassle i fodret (Bertol et al. 1993; Andersson, 1986). 

Överdriven utfodring med vassle kan orsaka problem med grishälsan p.g.a. fermentering i 

tarmen. Tarmvred är också vanligare hos grisar som har konsumerat vassle och är vanligast 

hos suggor och grisar i slutgödningsfasen (Schingoethe, 1987; Andersson, 1986). 

Drank 

Drank 1 påverkar inte grisens prestation, köttkvalité, smak, tillagningsförluster, mörhet men 

ger fläsket lösare konsistens. En inblandning på 20 % har liten inverkan på många olika 

egenskaper från foderupptag till slaktkropp och störst skillnad observeras i fettkvalité 

(Widmer m.fl., 2008). I en annan studie med låg och hög inblandning av vetedrank i fodret 

observerades en förbättring i foderutnyttjande och energiåtgång vid hög inblandning av drank 

(KLF, 2008). Vid inblandning av drank sjönk den dagliga tillväxten samt foderintaget. 

Slaktprocent och vikt samt ryggfett minskade vid inblandning av drank. Grisar mellan 60 och 

120 kg kan äta foder med 10-15 % drank innan prestationen försämras (Linneen m.fl., 2008). 

Vid rätt komplettering med aminosyror kan drank utgöra upp till 20 % utan andra 

proteinfodermedel i foderstaten. Det blir därmed en foderstat med enbart spannmål och en 

1 I USA “distiller’s dried grains with solubles” 

10

premix med 30-40% mer lysin är vanligt (Murphy & Sigfridson, 2007). Inga andra 

proteinfodermedel får plats och foderstaten blir väldig ensidig vilket aldrig ger ett lika säkert 

produktionsresultat (Sigfridson, 2008). Samtidigt har andra studier visat att variationen i 

kvalitet är väldigt stor för drank. Ts, protein- och lysininnehåll varierar kraftigt. En försämrad 

prestation hos grisar som ätit drank kunde observeras och slutsatsen var att den stora 

variationen i sammansättning påverkar protein- och aminosyratillförseln (Valaja m.fl., 1995). 

Sammanfattning 

Tabell 3 visar de rekommenderade maximala inblandningsnivåer, som med utgångspunkt från 

litteraturen har använts i vår foderoptimering. Vi har använt optimeringsprogrammet EvaPig. 

Detta program tar inte hänsyn till pris på fodermedlen men prisuppgifter på de olika 

fodermedlen finns angivna i tabellen. 

Tabell 3. Rekommenderade maxinblandningar till respektive viktklass av slaktsvin samt prisuppgifter 

Fodermedel 10-30 kg 30-60 kg 60-120 kg Pris kr/kg * 

Drank - - 10-15 % 2 

Linfrökaka 10 % 10-20 % 10-18 % 4,2 

Lupin 6 % 12 % 9 % - 

Lusern - 7 % 15 % 2,25 

Rapskaka - 15 % 15 % 2,4 

Vassle - 20 % 20 % 0,11 

Åkerböna - 20 % 20 % 2,2 

Ärt 15 % 30 % 30 % 2,3 

Sojamjöl 3,7 

* Källa: Ericsson, Lantmännen pers. medd. 2010. 

Foderstatsberäkningar 

Foderstater har beräknats för 3 olika fasfoder till slaktgrisar. Det första fodret har optimerats 

för den avvanda smågrisen (10 kg) fram till dess att den väger 30 kg, det andra för tillväxten 

mellan 30 och 60 kg, och det sista för slutgödningsfasen mellan 60 och 120 kg. 

För beräkning av foderstater har vi använt programmet EvaPig där näringsinnehållet på de 

flesta fodermedlen finns. För de fodermedel där information saknades kompletterades dessa 

enligt fodermedelstabellen (Göransson m.fl., 2010). Näringsrekommendationerna finns i 

bilaga 1. Foderstaten som används är kornbaserad med tillsats av de olika proteinfodren. 

Viktsintervallet 10-30 kg 

Vid beräkning av en foderstat för det första fasfodret (10-30 kg) inkluderades först alla 

proteinfodermedel (alla ovan nämnda utom hampa) inom ramen för vad som angets som 

maximal giva för denna tillväxtfas. Vid jämförelse med näringsrekommendationerna var 

metioninhalten för låg medan råproteinhalten var hög, vilket innebär att en överutfodring av 

protein krävs för att komma upp i rätt metioninmängd. De fodermedlen med låg inblandning i 

foderstaten (vassle, lusern och lupin) togs bort för att få ner antalet använda 

proteinfodermedel och detta resulterade i för låga lysinnivåer. Då vassle och drank uteslöts 

(eftersom dessa fodermedel är platsberoende) blev lysinnivåerna acceptabla men 

metioninnivåerna var fortfarande för låga. Även då de fodermedlen med högst metioninnivåer 

inkluderades i foderstaten var det svårt att uppnå rätt metioninnivåer utan extrem 

överutfodring med protein (Figur 1b). För denna foderstat blev råproteinhalten 21,12 %. Detta 

beror på att inblandningen av många fodermedel måste begränsas av olika anledningar till 

grisar mellan 10 och 30 kg. 

11

Rågvete 

18% 

Havre 

17% 

Vete, 

mjuk 

19% 

Rapskaka 

9% 

1a 1b 1c 

Korn 

29% 

Ärtor 

8% 

Ärtor 

25% 

12 

Rapskaka 

12% Lupin 

5% 

Rapskaka 

9% 

Linfröexp 

5% 

Korn 

49% 

Rapskaka 

14% 

Figur 1a – 1c. Foderstat till slaktsvin i viktklasserna: 1a 10-30 kg, 1b 30-60 kg och 1c 60-120 kg. 


Då alla proteinfodermedel utom vassle och drank inkluderades inom ramen för denna fas 

(tabell 3) blev lysinnivåerna för höga för grisens näringsbehov medan metioninnivån blev för 

låg. Då åkerböna uteslöts (hög i lysin och låg i metionin) blev nivåerna mer optimala, men 

råproteinhalten är relativt hög vilket innebär överutfodring av protein (Figur 1b). För denna 

foderstat blev råproteinhalten 21,40 %. En annan nackdel är att många olika 

proteinfodermedel måste blandas i foderstaten. 


För denna viktklass blev foderstaten optimal med inblandning av endast proteinfodermedlen 

ärt och rapskaka (Figur 1c). I denna tillväxtfas kan större andel av dessa fodermedel 

inkluderas, vilket gör att det är lättare att komma upp i rätt aminosyronivå utan att behöva 

blanda i för många fodermedel. Aminosyrabehovet i den sista fasen är även lägre än i de 

tidigare faserna vilket förenklar foderoptimeringen. För denna foderstat blev råproteinhalten 

16,67 %. 

Foderkostnad 

Foderkostnaderna för beräknad foderstat har jämförts med två andra foderstater där soja har 

använts, samt en som exkluderat soja och inkluderat syntetiska aminosyror (tabell 4). Ett 

spannmålspris på 1,50 kr/kg har använts. Bidragskalkyler för de inhemska proteingrödorna 

och slaktsvinen har gjorts i driftsplansprogrammet Agriwise. Bidragskalkylen för slaktsvinen 

finns som bilaga 2. 

Tabell 4. Jämförelse mellan fyra foderkostnader, för tillväxt från 30 till 120 kg 

Foder kr/gris 

Hushållningssällskapet, 2009 427 

Jönsson, pers medd., 2010 383 

Egen beräkning med soja, 2010, se bilaga 3 457 

Egen beräkning med inhemska fodermedel, 2010, se bilaga 2 462 

BEHANDLINGSMETODER AV FODER 

Extrusion 

Råmaterialen till djurfoder mals ner till ett grovt mjöl och blandas sedan ihop med andra 

ingredienser såsom socker, fett, kött och vatten. Samtidigt påbörjas tillagningen av fodret 

genom att ånga sprutas in, sedan tvingas fodret genom en extruder. Där är trycket högt, vilket 

gör att fodret producerar sin egen värme genom friktion och fodret tillagas därmed i 

extrudern. Extrusion kan påverka foder enligt följande: gelatinisering av stärkelse, 

denaturering av protein, inaktivering av enzymer, förstörelse av toxiner och mikroorganismer. 

Ärtor 

29% 

Korn 

57%

Htoo m.fl. (2008) gjorde försök med samextrusion av linfrö och åkerböna och kunde då 

observera att denna behandling ökade smältbarheten för energi, fettsyror och många 

aminosyror. Däremot påverkades inte smältbarheten för torrsubstans eller råprotein för grisar 

mellan 30 och 120 kg. Olika resultat erhölls vid olika intensitet på extrusionen, högre 

intensiteter gör att smältbarheten minskar. Överlag kan man dock se att extrusion ökar 

smältbarheten av blandningen linfrö-åkerböna (Htoo m.fl., 2008) 

Värmebehandling och skalning 

Hos åkerbönan sitter tanninerna i skalet. Tanninerna sänker råproteinets smältbarhet, denna 

negativa inverkan på smältbarhet kan minskas genom värmebehandling av åkerbönan 

(Håkansson, 1994). Om man skalar åkerbönan så ökar smältbarheten med 20 % (Mariscal- 

Landín m.fl., 2001). 

Skalning av lupin påverkar inte smältbarheten för cystein och tyrosin (Mariscal-Landín m.fl., 

2001). Skalad lupin i fodret ger en linjär minskning i tillväxt, eftersom grisarna verkar ha en 

klar ovilja att äta skalad lupin inblandat i fodret (Ferguson m.fl., 2003). 

Tillsats av enzymer och syror 

Studier har gjorts där man tillförde Alfa-galactosidas till ett lupinbaserat foder och man har då 

kunnat observera att smältbarheten ökade. Slutsatsen var att Alfa-galaktosider utgör den 

största delen av ANF i lupin (Froidmont m.fl., 2005). En annan studie har även kunnat påvisa 

att foderomvandlingsförmågan blir bättre vid tillsats av enzymer. Optimal inblandning är 15 

% vid användning av enzymer (Kim m.fl., 2008). 

En uppföljande undersökning (Thacker & Haq, 2008b) har gjorts av Thacker & Haq (2008a) 

för att undersöka om tillsatser i fodret kan reducera de negativa aspekterna med lusern. 

Fiberinnehållet mättes efter inblandning av enzymer och organiska syror. Smakligheten i 

fodret undersöktes efter inblandning av smakämnen. Endast tillsatsen av den organiska syran 

propionsyra hade en positiv effekt på grisarnas tillväxt mellan 60 och 120 kg. Mellan 10 och 

30 kg ökade smältbarheten av torrsubstans, protein och energi. Även tillväxten och 

foderintaget ökade. Inga effekter kunde noteras på slaktkroppskvaliteten då lusernmjöl 

användes i foderstaten (Thacker & Haq, 2008 b). 

Tillsats av syntetiska aminosyror 

I dagens konventionella grisproduktion utgör ca 0,7 % av fodret av syntetiska aminosyror och 

7,7 % av sojamjöl. Syntetiska aminosyror används för att komma upp i tillräcklig mängd av 

grisens essentiella aminosyror utan att behöva överutfodra med protein, vilket belastar både 

grisen och miljön (Florén m.fl., 2005). I en undersökning av Cederberg och Flysjö (2004a) 

ersattes 6 % av sojamjölet med de inhemska proteinfodermedlen ärt och åkerböna och de 

syntetiska aminosyrorna kunde då minskas i inblandning till 0,3 % av fodret. 

Studier har visat att det går att minska råproteininnehållet i slaktsvinsfoder och i stället 

tillsätta syntetiska aminosyror. Lee m.fl. (2001) kom fram till att 1 % minskning av 

råproteinet och tillsats av endast aminosyran lysin är fördelaktigt både för miljön och för 

ekonomin. 

13

DISKUSSION 

För att i en stråsädesdominerad växtföljd maximalt utnyttja förfruktseffekten från 

avbrottsgrödor, vilka ofta utgörs av proteingrödor, vill man höstså efter dessa. 

Betygssättningen på förfruktseffekten i tabell 2 är i hög grad beroende av att höstsådda grödor 

kan sås efter den utvalda grödan. I foderoptimeringen används endast vårkorn och inga 

höstsådda grödor men i en växtföljd till en slaktsvinsgård ligger ofta höstvete och rågvete i 

fokus, vilket kommer avspeglas i foderstaten med mer av dessa även där. 

Ärt och raps är de proteinfodermedel som används i störst mängd till slaktsvinen. Dessa två 

grödor är dock besvärliga att ha i samma växtföljd eftersom växtpatogenen bomullsmögel 

angriper båda. Odling av ärt efter raps eller tvärt om görs tidigast fyra år efter den andra 

grödan. Raps och framförallt höstraps är dock en utmärkt gröda att odla på grisgårdar tack 

vare sin utmärkta förfruktseffekt till höstvete och det faktum att man får avsättning för den 

kväverika flytgödseln på hösten. I och med rapsens höga krav också på fosfor, kalium och 

svavel är flytgödseln väl lämpad att använda till rapsen även ur det hänseendet. Raps är tack 

vare sitt goda TB redan odlad i stor omfattning i Sverige (tabell 2) och den begränsande 

faktorn är i många fall klumprotsjukan. Därför kan det vara svårt att utöka rapsodlingen. 

Ärt trivs bäst på lätta jordar. Grisgårdar är i stor utsträckning belägna i områden med 

spannmålsproduktion, d.v.s. Sveriges slättbygder (Larsson m.fl., 2009). Jordarna där håller 

ofta hög lerhalt, har god status vad gäller vattenhållning och kalium vilket passar åkerböna 

bättre än ärt. Huruvida bomullsmögel är ett problem med åkerböna i Sverige är inte noggrant 

utrett men eventuellt är grödan inte lika känslig som ärt. I och med begränsad odling av 

åkerböna tidigare har dock problem med växtpatogener varit obetydliga eller små. Om 

odlingen utökas kan det därför innebära att sjukdomar som tidigare fört en anonym tillvaro 

kan orsaka problem. Ur ett växtodlingsperspektiv framstår ändå åkerböna som bättre anpassad 

än ärt för många grisgårdar. Användandet av åkerböna i foderstaten skulle också kunna öka 

vid inblandning av kompletterande syntetiskt metionin. 

Det är i de allra flesta fall inte möjligt att odla alla grödor som används i foderstaterna på 

samma gård. Anledningen först och främst de sjukdomar som angriper flera av grödorna på 

samma sätt. Dessutom gör ofta arronderingen på gården (antal fält och storlek på dessa) att för 

många grödor inte kan odlas i samma omfattning kontinuerligt. Ett alternativ kan då vara att 

samarbeta mellan gårdar där varje gård koncentrerar sig på att odla en eller två proteingrödor. 

Ur växtföljdssynpunkt, såväl ur ett ekonomiskt som miljömässigt perspektiv, är det intressant 

med en perenn gröda på gårdar med grisproduktion som annars är dominerade av annuella 

grödor. Ogräsbekämpning och skadedjurs- samt sjukdomshantering skulle gynnas av 

införandet av en flerårig gröda. Lusernen har således ett mycket högt värde i växtföljden, i 

synnerhet på grisgårdar, men kan utöka problem med växtföljdssjukdomar om fler baljväxter 

ska odlas. Grisgårdar är inte sällan belägna på slättbygderna där lusernen trivs och avkastar 

bra. Ur växtodlingssynpunkt finns det därför goda förutsättningar för odling av lusern. Det var 

dock svårt att använda lusernen i foderstaterna, vilket till stor del berodde på innehållet av 

ANF och fiber. De sorter av lusern som finns tillgängliga i Sverige idag har inte tagits fram 

med hänsyn till innehållet av ANF, men förädling på denna egenskap kan göra lusernen mer 

intressant som fodermedel. Hanteringen av grödan efter skörd medför dock fler 

begränsningar. Den energiintensiva torkningen innebär en alltför stor kostnad och gör att både 

ekonomisk och miljömässig vinst försvinner. Dessutom kan nya maskiner behöva införskaffas 

eller hyras in eftersom lusernen hanteras annorlunda i jämförelse med annuella grödor. 

14

Soja innehåller en optimal fördelning av lysin och metionin för grisar vilket förenklar 

optimeringen. Idag är avkastningen och odlingssäkerheten för soja alldeles för dålig och 

förädling är nödvändig på sorter som är anpassade för svenska förhållanden, där frosttålighet 

och groning i ett kyligare klimat är viktiga tillsammans med anpassning till den svenska 

sommarens dagslängd. Det finns patogener som angriper soja, men huruvida dessa är 

relevanta för svenska förhållanden måste forskning utreda. Forskning behövs också på hur 

sojan fungerar ihop med andra baljväxter och dess patogener. Dåliga resultat från försök med 

svensk soja från 70-talet tillsammans med lågt pris på den importerade sojan har motverkat 

utveckling av svensk sojaodling. Ekonomiska motiv och intresse för forskning på området har 

därför inte funnits. Även om det inte är realistiskt med storskalig sojaodling i Sverige framstår 

ändå odling i viss omfattning som ett alternativ i framtiden om förädlingsarbetet återupptas. 

Priserna för avsalu av grödorna är överlag satta mycket högt i våra kalkyler. Med avseende på 

ekonomi är höstraps den gröda som är mest aktuell att odla i Sverige, något som också 

avspeglas i dagens odlingsomfattning (tabell 2). Åkerbönan visar näst bäst ekonomi i denna 

studie och är bättre än ärt. Detta är framförallt tack vare den högre avkastningen och lägre 

kostnader för insatsmedel. Odlingen av åkerböna kan därför förväntas fortsätta att öka. Ej 

inräknat förfruktseffekter är åkerböna och höstraps de enda två vars kalkyler slår den för 

vårkorn, vilken är den gröda som en proteingröda i de flesta fall skulle komma att ersätta. 

Även sojabönans ekonomi är god, men skördedata är från ett danskt försök som hade dålig 

odlingssäkerhet. Det visar dock att sojan kan bli en konkurrenskraftig gröda i Sverige med 

anpassade sorter. Även ärt och vårraps ger rimlig ekonomi medan de andra grödorna har svårt 

att konkurrera med dagens förutsättningar för pris och avkastning, trots höga priser. 

Rekommenderade givor till grisen av olika fodermedel är gjorda utifrån enskilda studier, vilka 

alla har haft olika kriterier. För linfrö har studier gjorts angående slaktkroppskvalité på grisar 

som blivit utfodrade med linfrö. Där kunde man inte observera negativa effekter om linfrö 

utfodrades mellan 18-22,5% beroende på viktklass på grisen. Om man lägger till information 

som man har fått genom andra studier som exempelvis har visat att en inblandning på 10-15% 

ger en bismak på köttet så skulle en optimal inblandningsgräns på 10-15% istället för 22,5% 

rekommenderas. Denna gräns har använts vid foderoptimeringen. 

En för hög råproteinhalt (rekommenderad mängd 15,5 g/g sis-lysin) krävs i de beräknade 

foderstaterna för att grisens behov av essentiella aminosyror täcks. Råproteinhalten är högst i 

det första fasfodret (figur 1a) på grund av den högre rekommendationen av aminosyror för 

grisar mellan 10 och 30 kg och minskar i takt med att rekommendationerna blir lägre ju mer 

grisen växer. 

Foderstaterna till slaktsvinen är optimala utifrån deras näringsbehov. Foderoptimeringsprogrammet 

EvaPig tar dock ej hänsyn till priset på fodermedlen. Detta gör att 

fodersammansättningen inte alltid är den mest ekonomiskt fördelaktiga. Prisuppgifter på 

fodermedlen kan ses i tabell 3, där linfrökaka observeras som ett relativt dyrt 

proteinfodermedel. Linfrökaka blandas in i både viktklass 10-30 kg och 30-60 kg, vilket 

kanske inte hade varit fallet om optimeringsprogrammet tog hänsyn till priset. Vassle har lågt 

kilopris men då den största delen av fodret består av vatten är inte näringsinnehållet så högt. 

Vassle och drank har också begränsad tillgänglighet i vissa delar av landet och kräver speciell 

logistik samt lagringsmöjligheter varför vi inte har använt dessa i foderstatsberäkningen. 

Priset på den foderstat med enbart inhemska proteinfodermedel är högre än för de andra 

foderstaterna (tabell 4) beroende på en överutfodring av protein samt att en kombination av 

många proteinfodermedel som kostar mer än soja är nödvändig. Priserna från 

15

hushållningssällskapet är från 2009 och baseras på enbart färdigfoder. 2010 års priser på 

spannmål är högre än 2009 vilket påverkar priset på foderstaten. Foderstaten från Jönsson 

(pers. medd., 2010) innehåller permeatvassle och drank som är relativt billiga fodermedel. 

Dessutom är priset på åkerböna, som har en stor andel i denna foderstat, satt till 1,8 kr/kg 

vilket är lägre än i de andra foderstaterna. För att vår foderstat med ett högre foderpris ska bli 

aktuell måste det medföra merbetalning för svenskt griskött producerat på svenskt foder. Det 

skulle också höja priset på svenskt proteinfoder och öka intresset för odling. 

Användbarheten vad gäller odling och utfodring av de olika fodermedlen hänger på vissa 

egenskaper. Grödan måste avkasta bra, vara odlingssäker, ha hög proteinhalt samt rätt 

sammansättning av aminosyror. Är inte dessa krav uppfyllda kommer odling och användning 

inte att äga rum. För att säkerställa egenskaperna under svenska förhållanden krävs att aktiv 

förädling på grödan finns. I Sverige idag gör det inte det för åkerböna, lin, lupin, hampa och 

sojaböna. Ärtförädlingen innefattar endast sortprovning och förädlingen på lusern görs inte på 

foderegenskaper för enkelmagade djur. Detta sammantaget gör att fodermedlen blir svårare att 

använda i Sverige. Odlingens omfattning av dessa är också förhållandevis liten (tabell 2), 

vilket i sin tur medför att motiv för utveckling av nya sorter saknas och därmed har man 

hamnat i ett moment 22. För att få igång odlingen på allvar av några av dessa grödor behöver 

i ett första steg att antingen ekonomin förbättras eller att förädlingen stimuleras. 

Man kan idag åstadkomma en komplett foderstat med svenskproducerat proteinfoder, men det 

kräver ofta en blandning av många fodermedel. Detta kan vara en praktisk - och därmed 

ekonomisk - begränsning i utfodringssystem och lagring. Ett flertal studier har utförts vilka 

påvisar att grisar klarar sig med en lägre nivå av aminosyror än de rekommendationer som 

finns. Ingen negativ inverkan på varken viktökning, foderutnyttjande eller slaktkroppskvalité 

kunde påvisas då foder med lägre nivåer av aminosyror gavs till slaktgrisar (Høøk Presto 

m.fl., 2005). Om man minskar kravet på vissa aminosyror så kan både överutfodring av 

protein samt krav på fodermedel minskas. Ett annat sätt att uppnå detta är att komplettera 

foderstater med syntetiska aminosyror. Minskade krav på fodermedel ökar potentialen att 

skapa foderstater med inhemska grödor. Dessa är intressanta områden för framtida studier. 

SLUTSATS 

Det går att tillgodose grisens behov med enbart inhemska proteinfodermedel men utan 

syntetiska aminosyror och alternativa fodermedel (vassle och drank) är det idag inte 

ekonomiskt gångbart. Med förädling av grödor och med minskade krav på aminosyrorna i 

foderstaten kan läget ändras och den stora överutfodringen av protein undvikas. Förbättrad 

ekonomi för svensk grisproduktion och merbetalning för kött producerat på svenskt foder är 

också centralt för att kunna utesluta brasiliansk soja i produktionen. 

16

REFERENSER 

Andersson, B. 1997. Herbage legumes. Sveriges Utsadesforenings tidsskrift 107, 58-63. 

Andersson, B. Lantmännen SW seeds, pers. medd., 2010-10-18. 

Andersson, K. 1986. Vassle till slaktsvin. Husdjur 6. 

Benjaminsson, E. Jardstedt, M. Mogren, N. 2008. Användning av alternativa fodermedel till grisar. Projektarbete 

i agrosystem (LB0034). 

Bergkvist, G. Institutionen för växtproduktionsekologi, SLU, pers. medd,. 2010-10-13 

Bertol, T, M., Gomes, J, D, F., Silva, E, D. 1993. Whole whey in diets for growing finishing swine. Revista da 

Sociedable de Zootecnia. volume 22, issue 6, p. 993-1002. 

Börjesdotter, D. Lantmännen SW Seed, pers. medd., 2010-10-06 samt 2010-11-10. 

Cederberg, C. Flysjö, A., 2004. Environmental Assessment of Future Pig Farming Systems –Quantifications of 

Three Scenarios from the FOODS 21 Synthesis Work, SIK rapport 723, SIK – Institutet för livsmedel och 

bioteknik, Göteborg. 

Dilger, R, N., Sands, J, S., Ragland, D., Adeola, O. 2004. Digestibility of nitrogen and amino acids in soybean 

meal with added soyhulls. Journal of animal Science. 82, 715-724. 

Donovan, B.C., McNiven, M.A., van Lunen, T.A., Anderson, D.M., MacLeod, J.A. 1993. Replacement of 

soyabean meal with dehydrated lupin seeds in pig diets. Animal feed science and technology, 43, 77-85. 

Farmer, C. Petit, H.V. 2009. Effects of dietary supplementation with different forms of flax in late-gestation and 

lactation on fatty acid profiles in sows and their piglets. Journal of animal science, 87, 2600-2613. 

Ferguson, N.S., Gous, R.M., Iji, P.A. 2003. Determining the source of anti-nutritional factor(s) found in two 

species of lupin (L-albus and L-angustifolius) fed to growing pigs. Lifestock production science, 84, 83-91. 

Florén, B., Davis, J., Cederberg, C. 2005. Kartläggning av produktion och konsumtion av livsmedel i Västra 

Götaland, SIKrapport Nr 733, Göteborg. 

Fogelberg, F. Lagerberg Fogelberg, C. 2008. Sojabönor är en svensk framtidsgröda. Forskningsnytt om 

økologiskt lantbruk i Norden 1 (2008), 9-10. 

Fogelfors, H. 2001. Växtproduktion i jordbruket. Borås, Sverige. Författarna och bokförlaget natur och 

kultur/LTs förlag. 428 s. 

Froidmont, E., Wathelet, B., Beckers, Y., Romnee, J.M., Dehareng, F., Wavreille, J., Schoeling, O., Decauwert, 

V., Bartiaux-Thill, N. 2005. Improvement of lupin seed valorisation by the pig with the addition of alphagalactosidase 

in the feed and the choice of a suited variety. Biotechnologie Agronomie Societe et Environnement 

,9, 225-235. 

Gatel, F. 1993. Protein quality of legume seeds for non-ruminant animals: a literature review. Animal Feed 

Science and Technology, 45, 317-348. 

Gatel, F. Grosjean, F. 1990. Composition and nutritive value of peas for pigs: a review of European results. 

Livestock Production Science, 26, 155-175. 

Gravaeus, Ingemar. 2004. Gödsling med S, P, K och N till ärtor. Hushållningssällskapet Skaraborg. 

Greppa näringen, Tillgänglig: 

http://www.greppa.nu/uppslagsboken/naringistallet/svinproduktion/hogtinnehallavn/fakta.4.1c0ae76117773233f 

780009790.html [2010-10-03] 

Gunawardena, C, K., Zijlstra R, T.; Beltranena, E. 2010a. Characterization of the nutritional value of airclassified 

protein and starch fractions of field pea and zero-tannin faba bean in grower pigs. Journal of Animal 

Science. volume 88, issue 2, p. 660-670. 

17

Gunawardena, C, K., Zijlstra R, T., Goonewardene, Beltranena, E. 2010b. Protein and starchconcentrate of airclassified 

field-pea and zero-tannined faba bean for weaned pigs. Journal of Animal Science. 88, 2627-2636. 

Göransson, L., Lindberg, J. E., Borling, J. 2010. Näringsrekommendationer ver 2010.2. Institutionen för 

husdjurens utfodring och vård, näringsrekommendationer för gris. 

Halling, A, M. 2008. Vallväxter till slåtter och bete samt grönfoderväxter, sortval för södra och mellersta Sverige 

2008/2009. Instutitionen för växtproduktionsekologi, SLU. 

Halling, M. Institutionen för växtproduktionsekologi, pers. medd., 2010-10-15. 

Hessle & Gustafson. 2008. Hampafrökaka till nötkreatur. Fakta Jordbruk om forskning vid Sveriges 

lantbruksuniversitet, nr 2 2008. SLU, Uppsala. 

Htoo, J. K., Meng, X., Patience, J.F., Dugan, M.E.R., Zijlstra, R.T. 2008. Effects of coextrusion of flaxseed and 

field pea on the digestibility of energy, ether extract, fatty acids, protein, and amino acids in grower-finisher 

pigs1. Journal of Animal Science 86. 

Høøk Presto, M., Andersson, K., Lindberg J.E. 2005. Slaktgrisens behov av aminosyror kan tillgodoses i 

ekolgisk produktion. Forskningsnytt om økologisk landbruk i Norden, 4, 19-21. 

Håkansson, J. 1994. Ärter och åkerbönor i utfodringen till svin. Växtodling, 23. 

Jacela, J. Y., Benz, J. M., Dritz, S. S., Tokach, M. D., DeRouchey, J. M., Goodband, R. D. Nelssen, J. L., Prusa. 

K. J. 2009. Effect of dried distillers grains with solubles withdrawal regimens on finishing pig performance and 

carcass characteristics. “Swine day” Kansas Agricultural Experiment Station contribution; no. 10-014-S, Report 

of progress (Kansas State University. Agricultural Experiment Station and Cooperative Extension Service); 

1020. 

Jordbruksverket. 2004:1. Odlingsbeskrivningar Trindsäd. Från kurspärmen, ”Ekologisk växtodling” 2004. 

Jordbruksverket. 2004:2. Odlingsbeskrivnigar Oljeväxter och Lin. Från kurspärmen ”Ekologisk växtodling” 

2004. 

Jordbruksverket. 2007. Ekologisk odling av ärt i renbestånd, Råd i praktiken. Jordbruksinformation 8-2007. 

Jordbruksverket, SCB. 2009. Jordbruksstatistik årsbok 2009 med data om livsmedel. ISBN 978-91-618-1493-0. 

Tillgänglig: 

http://www.jordbruksverket.se/download/18.50cb902d1234ca17a7e8000454/Hela+J%C3%85+2009.pdf [2010- 

11-16] 

Jönsson, H. Sölvatorp Lantbruk AB (Slaksvinsproducent). Pers. medd., 2010-12-02. 

Kim, J. C., Pluske, J. R., Mullan, B. P. 2008. Nutritive value of yellow lupins (Lupinus luteus L.) for weaner 

pigs. Australian journal of experimental agriculture, 48, 1225-1231. 

KLF produktionsuppföljning i fält. 2008. Tillväxt och foderutnyttjande hos slaktgrisar utfodrade med blötfoder 

med låg eller hög andel färsk drank. 

Larsson, J. Sjöblom, J. Svensson, L-G. Taubert, J. Pettersson, K.Wennberg, H. 2009. 

Lantbruksbarometern 2009. Tillgänglig: 

http://www.swedbank.se/idc/groups/public/@i/@sc/@all/@kp/documents/article/fm_756528.pdf [2010-11-05] 

Lee, J. H., Kim, J. H., Kim, J.D., Kim, S.W., Han, I.K. 2001. Effects of low crude protein diets supplemented 

with synthetic amino acids on performance, nutrient utilization and carcass characteristics in finishing pigs 

reared using a phase feeding regimen. Asian-Australian Journal of Animal Science. 14, 655-667. 

Levenfors, J. Lager, J. Gerhardson, B. 2001. Svampsjukdomar i baljväxtrika växtföljder. Fakta Jordbruk Nr 1. 

SLU. 

Linneen, S. K., DeRouchey, J. M., Dritz, S. S., Goodband, R. D., Tokach, M. D., Nelssen, J. L. 2008. Effects of 

dried distillers grains with solubles on growing and finishing pig performance in a commercial environment. 

Journal of animal science, 86, 1579-1587. 

18

LivsmedelsSverige. 2009. Kulturväxt med lång tradition. Tillgänglig: 

http://www.livsmedelssverige.se/hem/fakta-om-mat/203-kulturvaext-med-lang-tradition.html [2010-10-06] 

Lundin, Gunnar. Larsson, Sven-Erik. 2000. Skörd av oljelin. Teknik för lantbruket, 83. Institutet för jordbruks- 

och miljöteknik, JTI Uppsala. 

Lundmark, Stefan. 2002. Lägesrapport ekologisk lupin. Hushållningssällskapet, Kristianstad. 

Mariscal- Landín, G., Lebreton, Y., Sève, B. 2001. Apparent and standardised true ilieal digestibility of protein 

and amino acids from faba bean, lupin and pea, provided as whole seeds, dehulled or extruded in pig diets. 

Animal feed science and technology, 97, 183-198. 

Mellqvist, E. Svampbekämpning i åkerböna. 2009. Försöksrapport 2008 för mellansvenska försökssamarbetet, 

Växteko. Hushållningssällskapets multimedia. 

Murphy, M., Sigfridson, K. 2007. Hur utnyttjar vi dranken på bästa sätt? Gårdsmagasinet september, 14-15. 

Naturskyddföreningen, 2010. Soja som foder och livsmedel i Sverige – konsekvenser lokalt och globalt. Rapport 

8:45. 

Neres, M, A. Castagnara, D, D. Mesquita, E, E. Zambom, M, A. de Souza, L, C. de Oliveira, P, S. R. Jobim, C, 

C. 2010. Production of alfalfa hay under different drying methods. 

Revista Brasileira De Zootecnia-Brazilian Journal of Animal Science 39, 1676-1683. 

Norberg, P. Gävle Högskola, Center for built environment, pers. medd., 2010-10-18. 

Oliver, J. 2010. Inhemsk trindsäd I fodret till suggor och smågrisar. Examensarbete, instutionen för husdjurens 

utfodring och vård, SLU, Uppsala. 

Paul, s., Sinah, A, P., Singh S, K., Singh, R, N. 2002. Evaluation of luserneforage and agro-industrial by 

products in swine. Indian Journal of Animal Nutrition. 19, 123-128. 

Pedersen, P. Grau, C, R. 2010. Effect of Agronomic Practices and Soybean Growth Stage on the Colonization of 

Basal Stems and Taproots by Diaporthe phaseolorum var. sojae. Crop Science 50, 718-722. 

Perez, J, M., Bourdon, D. 1982. Total replacement of soybean oil-meal in growing-pg-diets-use of peas 

supplemented with tryptophan or combined with a luserne protein-concentrate. Annales de Zootechnie. 31, 335- 

335. 

Rahbek Pedersen, Thostren. 2004. Lupiner i Skåne. Jordbruksverket, Ekologiskt lantbruk, Alnarp. 

Richter, G., Herzog, E., Bargholz, J., Hartung, H., Ochrimenko, W. I. 2008. Linmeal, linseed and malt sprouts as 

alternative feed components in piglet production. Tieraerztliche umschau, 63, 322-328. 

Riksdagen, Tillgänglig: http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=67&dok_id=GX11849 [2010-10-03] 

Romans, J. R., Johnson, R. C., Wulf, D. M., Libal, G. W., Costello, W.J. 1995. Effects of ground flaxseed in 

swine diets on pig performance and on physical and sensory characteristics and omega-3 fatty acid content of 

pork: I. Dietary level of flaxseed. Journal of animal science, 73, 1982-1986. 

Rubio, L.A. 2005. Ileal digestibility of defatted soybean, lupin and chickpea seed meals in cannulated Iberian 

pigs: I. Proteins. Journal of the Science of Food and Agriculture, 85, 1313-1321. 

Ruhlander, S. Bobergs valltork ekonomisk förening. pers. medd. 2010-11-26. 

Sahlström K., Bergqvist R., Sandenskog C., Olrog L., Hedin C.H., Wallenhammar A.C., Bågenholm O (1997). 

Odlingsbeskrivningar. Ingå i Ekologiskt lantbruk. Omläggning och växtodling. Jordbruksverket (SJV). 

Salgado, P., Freire, J.P.B., Mourato, M., Cabral, F., Toullec, R., Lallès. J.P. 2001. Comparative effects of 

different legume protein sources in weaned piglets: nutrient digestibility, intestinal morphology and digestive 

enzymes. Livestock Production Science, 74, 191–202. 

19

Schingoethe, D, J. 1987. Whey products in feed for swine. Bulletin of the international dairy federation. 212, 

106-110. 

Schone, F., Rudolph, B., Kirchheim, U., Knapp, G. 1997. Counteracting the negative effects of rapeseed and 

rapeseed press cake in pig diets. British Journal of Nutrition. 78, issue 6, 947-962. 

Schönet, F., Tischendorf, F., Kircheim, U., Reichardt, W., Bargholz, J. 2002. Effects of high fat rapeseed press 

cake on growth, carcass, meat quality and body fat composition of leaner and fatter pig crossbreeds. Animal 

Science. 74, 285-297. 

Sigfridson, K. 2008. Nu kommer dranken! Gårdsmagasinet september, 22. 

Simopoulos, A.P. 2002. The importance of the ratio of omega-6/omega-3 essential fatty acids. Biomed 

pharmacother, 56, 365-379. 

Slu EkoForsk. 2010. Odling av åkerböna och smalbladig lupin. Tillgänglig: 

http://ekoforsk.slu.se/Projekt/Lupin_seed.htm [2010-10-17] 

SLU, Sveriges lantbruksuniversitet. Tillgänglig: http://www.huv.slu.se/ShowPage.cfm?OrgenhetSida_ID=12070 

[2010-10-03] 

Sommer Pedersen, S. Fløjgaard Kristensen, E. Kristensen, H, O. Petersen, J. 2009. Dansk, økologisk dyrkning af 

sojabønner til fødevare- og foderformål – Resultater 2008. Det Jordbrugsvidenskbelige Fakultet, Aarhus 

Universitet. Tillgänglig: http://www.soja.djfprojekt.dk/gfx/DJFinternrapport%20markbrugnr22.pdf [2010-10-08] 

Statistiska centralbyrån. 2010. Skörd av spannmål, trindsäd, oljeväxter, potatis och slåttervall 2009, Slutlig 

statistik. ISSN 1654-4137. Tillgänglig: 

URN:NBN:SE:SCB-2010-JO16SM1001_pdf [2010-10-13] 

Thacker, P.A., Haq, I. 2008. Effect of enzymes, flavor and organic acids on nutrient digestibility, performance 

and carcass traits of growing–finishing pigs fed diets containing dehydrated luserne meal. Journal of the Science 

of Food and Agriculture, 89, 101-108. 

Thacker, P, A., Haq, I. 2008. Nutrient digestibility, performance and carcass traits of growing-finishing pigs fed 

diets containing graded levels of dehydrated luserne meal. Journal of the Science of food and agriculture. 88, 

2019-2025. 

Thacker, P.A., Racz, V.J., Soita, H.W. 2004. Performance and carcass characteristics of growing-finishing pigs 

fed barley-based diets supplemented with Linpro (extruded whole flaxseed and peas) or soybean meal. Canadian 

journal of animal science, 84, 681-688. 

Valaja, J., Alaviuhkola, T., Siljander-Rasi, H. 1995. Wet barley distillers solids as a protein source for growing 

pigs. Animal feed science and technology, 51, 193-202. 

Widmer, M. R., McGinnis, L. M., Wulf, D. M., Stein, H.H. 2008. Effects of feeding distillers dried grains with 

solubles, high-protein distillers dried grains, and corn germ to growing-finishing pigs on pig performance, 

carcass quality, and the palatability of pork. Journal of animal science, 86, 1819-1831. 

Wojcik, S., Mroz, Z., Widenski, K. 1980. The influence of quantitative and qualitative differentiations of protein 

feeding on the reproduction of sows and rearing of piglets. Roczniki Naukowe Zootechniki, 7, 181-192. 

Zuh, X., Li, D., Qiao, S., Xiao, C., Qiao, Q., Ji, C. 1998. Evaluation of HP300 soybean protein in starter pig 

diets. Asian-Australasian Journal of Animal Sciences. 11, 201-207. 

20

Bilaga 2

Bilaga 3 

Egen beräkning på en befintlig slaktsvinsfoderstat innehållande soja: 

Fodermedel kg pris/kg pris (kr/slaktsvin) 

Färdigfoder tillväxt 15 1,50 23 

Soja 25 3,90 98 

Vassle 334 0,11 35 

Spannmål 162 1,50 243 

Koncentrat 8 6,64 53 

Totalt 452

Inhemska proteinfodermedel till gris - Svenska Pig

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?