Konfirmation Församlingens sommarresor - Österhaninge församling

Konfi rmation
Ung ledare
Love Lindholm, 21 år, har varit
ungdomsledare i Österhaninge
församling sedan hon själv
konfi rmerades – en uppgift hon
tycker att hon växer med och
som bara blir intressantare ju
mer erfarenhet hon får. När vi
träffas har hon precis kommit
hem från en resa med konfi rmanderna
till Assisi i Italien där
hon var med som ledare.
Hon beskriver sig själv som en vanlig tjej
som gillar att fi ka med kompisar, titta på
fi lm och lyssna på musik. Hon rider
ibland och sjunger ibland – när hon inte
är i kyrkan – vilket är ganska ofta. Just
nu blir det också mycket pluggande eftersom
hon läser på universitetet med målet
att ta en mastersexamen i engelska och
bli lärare. Snart fl yttar hon till egen lägenhet
i Handen.
Under ett år har hon varit volontär i
England genom Svenska Kyrkans Unga.
Hon jobbade på ett vårdhem för förståndshandikappade
och delade boende
med fyra andra volontärer från Tyskland,
Ungern och Italien. – Det var det bästa
jag gjort i mitt liv, säger Love.
När och var konfi rmerades du?
– Jag konfi rmerades 2002 på ett sommarläger
med Österhaninge församling i
Finnåker. Birgitta Andersson (som nu är
präst i Västerhaninge-Muskö församling)
var konfi rmationspräst. Finnåker ligger
fi nt vid en sjö där man kan paddla kanot,
det fi nns grillplats och en stor gräsplan
med skog runt och ett kapell. Jag minns
också att de hade väldigt god mat!
Varför valde du att konfi rmera dig?
– När jag var liten gick jag i förskola och
lekis i kyrkan. När jag var 11-12 år
fanns ett ungdomscafé som hette Café
Eskil. Jag hängde där med mina kompisar
och det fanns billigt fi ka. Jag såg allt
roligt som ungdomarna i kyrkan fi ck
göra – åka på läger och sånt. Jag ville
10
inte vänta, utan konfi rmerade mig ett år
tidigare. Jag visste att om man konfi rmerar
sig så får man bli ungdomsledare,
och det ville jag! Jag älskar att vara i
kyrkan, ända sen jag var liten. Jag och
min syster brukade till och med leka
gudstjänst.
Berätta om din tid som konfi rmand
– Jag lärde mig väldigt mycket då och
fi ck utveckla min personliga tro. Jag
hade kul, fi ck nya kompisar och gjorde
roliga grejer.
Ett starkt minne var när vi fi ck i uppgift
att göra ett släktträd och fylla i det
så långt vi kunde. Utifrån det så hade vi
sedan samtal med prästen, Birgitta. Jag
minns det där samtalet så starkt, hur jag
och Birgitta satt och pratade om mig och
familjen.
– De diskussioner vi hade på konfi rmationslägret,
har man oftast inte någon
annanstans.
Och nu är du ungdomsledare?
– Jag blev ungdomsledare året efter min
egen konfi rmation – m a o åt min egen
årskull! Nu mer blir man först fadder
och efter utbildning kan man bli ungdomsledare.
– Jag gick sen en utbildning till ungdomsledare
som sträckte sig över två år.
Vi lärde oss mycket om gruppdynamik,
hur man leder ett läger, bibelkunskap,
om friluftsliv och inte minst lekar – en
stor del för konfi rmanderna är att leka.
Vi gjorde också en resa till Taizé.
– Det är så roligt att få jobba som
ungdomsledare. I början var jag nästan
konfi rmand själv, men nu kan jag mer, är
utbildad och kan svara på fl er frågor.
Den utvecklingen som ledare är skithäftig.
För ungdomarna blir jag mer som en
vuxen nu, eftersom det är fl er år mellan
oss i ålder.
Vad betyder kyrkan
och den kristna tron för dig?
– Det är en livsstil faktiskt. Att vara kristen
är både att jag tror på någonting och
ett sätt att leva, ett slags grundtankesätt.
– Jag älskar människor och tycker om
att arbeta med människor. Det har jag
fått utveckla som ungdomsledare i kyrkan.
Det är också en sådan gemenskap
här. När jag var yngre var alla mina
närmaste kompisar i kyrkan, dem jag har
hängt med.
Vad hoppas du att de nya
konfi rmanderna ska få med sig?
– Jag hoppas att de får med sig en känsla
av gemenskap, att de känner kärleken.
Allt det där andra kommer, man måste
inte kunna allt. Det är klart att vissa
saker är viktiga att förstå, t ex att Jesus
har dött och uppstått. Men jag tycker
inte att man behöver vara 100 procent
säker på att man tror på Gud heller.
Bara man vet att man är välkommen hit
som man är – och att man alltid kan
komma tillbaka.
Text: Charlotte Persson
Foto: Catharina Fredrikson