Nr 3 - 2009 - Ka2 kamratförening

lägga händelsen. Jämför med batteri A nedan. Tyskarna tog troligen
hem Wartburgmineringen under 1942 då man skapat sig herravälde
i Östersjön.
Batteri A i Viken och svenska eftergifter
till tyskarna i norra Öresund
17 maj 1940 framförde tyskarna krav till den svenska regeringen.
Bland dessa var ett långtgående och tveksamt krav där den tyska
och svenska marinen skulle lägga ut en gemensam nätspärr i norra
Öresund för att förhindra främst engelska ubåtar att ta sig in i Östersjön.
21 maj biföll förvånande nog den svenska regeringen den
tyska begäran.
I början av juni las den svenska delen av nätspärren ut från den
tyska spärrens slut vid svenskt vatten till Vikens hamn där en lucka
för passage skapades. 8 juni godkände regeringen CM: s förslag att
all passage av främmande örlogsfartyg genom spärrluckan var förbjuden.
Som komplement till bevakningen på ytan installerades en
bottenhydrofon. Dessa åtgärder stred mot folkrätten och svensk
neutralitet och är en av flera eftergifter 1940-1941 till förmån för
Tyskland, som nu fanns runt Sveriges gränser med sina stora militära
resurser.
Spärren och förbudet kungjordes i ”Underrättelser för sjöfarare”
13 juni. Ungefär ett år senare beordrade ÖB att ett lätt rörligt
batteri ur kustartilleriet skulle grupperas vid Viken för att skydda
nätspärren och hindra främmande örlogsfartyg att utnyttja spärrluckan.
CM beordrade batteri A för dessa uppgifter. Genom högkvartersorder
2 juli 1941 beordrades batteri A att omgruppera till Viken
för att skydda den svenska delen av ubåtsnätet mellan Hornbäck
och Viken samt att hindra främmande ubåtar att ta sig genom luckan
vid Viken.
Batteri A tillhörde Ålandsdetachementet men behövdes ej längre
för denna uppgift när regeringen sagt nej till överförande av detachementet
till Åland. Batteriet hade bytt kanoner, tidigare hade man
varit utrustad med 8 cm kanon M/81 men denna var nu förbjuden
att utnyttja på grund av att den var för gammal och omodern. I stället
hade man ombeväpnat till 57 mm kanon M/95 i hjullavett M/95.
Dessa kanoner hade skapats genom att eldrören tagits från Siaröoch
Ängsholmsforten och lavetterna från Gotland.
Batteri A som hade fänrik Lennart Nathansson som chef utrustades
på KA 1, där materielen plockades ihop för detachering till Viken.
Förutom fyra kanoner ingick även en 60 cm strålkastare. Bemanningen
utgjordes av förutom Nathansson av två underbefäl och
ca 40 man. Det mesta togs från 5. kompaniets förråd på Värmdö och
allt lastades på pråm vid Oscar-Fredriksborg och togs till Värtahamnen
i Stockholm där omlastning till järnväg vidtog. De lastade
godsvagnarna togs till Tomteboda där det hela kompletterades med
en gammal personvagn med träbänkar. Batteri A kopplades därefter
ihop med sydgående godståg och vid midnatt anträddes resan mot
Viken. Kl 0400 i Nässjö var det utspisning genom lottornas försorg
och vid 16-tiden var man framme i Helsingborg där förbandet lastade
av. Med dels egen lastbil och dels lastbilar från fostaben förflyttades
batteriet till Viken.
1 Viken påbörjades omedelbart gruppering på planen nedanför
missionshuset. Här kunde man lösa uppgifterna att medverka
i strandförsvaret och att flankera ubåtsnätet. Vid midnatt
serverade koktrossen på Vikens idrottsplats dagens första måltid.
På förmiddagen nästa dag rapporterade batterichefen till
fobef att batteriet nu var utgångsgrupperat och klart att lösa
sina uppgifter.
I Viken fanns också en bottenhydrofonstation, en kustsignalstation
och en hjälpvedettbåt för bevakning av luckan i ubåtsnätet.
Personalen förlades inledningsvis i bivack, men fick snart flytta
in i missionshuset som medgav en bra förläggning och som behölls
under hela kriget. Nathansson bodde först i en badhytt i batteriområdet
men flyttade sedan in i en villa i närheten. Kök och matsal
Nr 3 2009
KUSTPOSTEN
RÖRLIGA BLADET
flyttades till Vikens vävstuga, där köket placerades i brygghuset
och matsalen i vävstugan och med befälsmäss och lektionsrum på
övervåningen.
Pjäserna försågs med sandsäcksvärn, vilka maskerades som badhytter
och kommandoplatsen maskerades till kiosk i glada färger.
För att inte väcka uppmärksamhet bland tyskarna på motsatta sidan
utfördes arbetena i badbyxor. Förbindelsegångar grävdes mellan
pjäserna och ammunitionsförrådet. När fobef första gången inspekterade
batteriet var personalen inklusive batterichefen iklädda badbyxor.
Trots detta blev det en bra inspektion. Batteriets lydnadsförhållanden
ändrades när arméförbanden skiftade, ett tag var man
underställda A 6 och vid ett annat tillfälle en arméfördelning. Uppgiften
man skulle lösa var den ursprungliga.
Batteriet tillhörde ända till 1944 KA 1 vilket innebar att man fick
sin personal, sina löner och sin ammunition m m från Vaxholm.
Övriga förnödenheter fick man på plats genom fobef försorg. Redan
hösten 1941 tar CKA 1 upp detta problem i sitt svar till IKA angående
Gräsgård. Även batteri A har inte fått sin ammunition i tid och
har inte skjutit det antal övningsserier som planerats under 1941.
CKA 1 önskade som en följd av detta att batteri A skulle överföras
till KA 2.
De rörliga pjäserna var inte de mest lämpade som fasta sjömålspjäser
i Viken och många incidenter inträffade vid skjutningar. Batterichefen
begärde då fasta 57 mm pjäser M/89 i pivålavettage från
KA 1. Pjäserna levererades av KA 1 efter en tid och göts fast i betongfundament.
Detta innebar en avsevärd Detta arbete genomfördes
omkring årsskiftet 1941/42 och leddes av fänrik Sterky som
batterichef. Skarpskjutningar genomfördes ett antal gånger om året.
Även nattskjutning med 60 cm strålkastare ingick men dessa gick i
regel mindre bra.
Dagarna var inrutade och började i regel med 20 minuters gymnastik
följt av bad. Därefter följde 30 min exercis 1. Pjäsexercis och
materielkunskap förekom ofta på schemat och målsättningen var
att varje man skulle klara varje befattning vid pjäsen och kunna
skjuta självständigt. Idrott i olika former förekom ofta och allmänna
intrycket är att utbildningen bedrevs med stor ambition och intensitet.
Medelåldern vid batteriet var hög jämfört med andra förband
vilket bidrog till god anda och kamratskap.
Även skördehjälp till närliggande gårdar förekom och det gav dels
avkoppling och dels en liten extra inkomst.
Beredskapen höjdes ofta vid förbandet. Varför man höjde beredskapen
angavs ej som regel. Orienteringar och rapporter förekom
mycket sparsamt.
27 oktober 1943 när den svenska regeringen karskat upp sig och
sagt upp transiterings avtalet med Tyskland utan att tyskarna vidtog
några repressalier gav regeringen direktiv till CM i denna fråga.
Direktiven innebar fri passage för såväl främmande övervattenssom
undervattensfartyg genom spärrluckan i den tysk-svenska
ubåtsspärren vid Viken. Detta var det alternativ som man borde ha
tillämpat från början med hänsyn till folkrätt och svensk neutralitet.
Även batteri A medverkade i omhändertagandet av flyktingar
även om huvuddelen av dessa kom längre söderut. Man upplevde
också den tilltagande allierade flygverksamheten mot norra Tyskland.
Flygplanen följde ofta sundet och besköts då av tyskarna varvid
splitter slog ner utefter kusten. Även flygminfällning av engelsmännen
förekom med åtföljande tysk minröjning.
Under 1944 förs en diskussion om vem batteri A skall tillhöra.
Beslutet blir Göteborgs kustartilleriförsvar (GbK) och i maj 1944
byts personalen och KA 4 är fortsättningvis ansvarig. I beslutet
anges att pjäserna kommer från batteri S 3 (Siarö), Ä 4 (Ängsholmen),
D 2 (Djurönäs). Därmed var SK/KA 1 treåriga ansvar för
batteri A i Viken över.
Vid krigsslutet förrådsställdes batteriets utrustning först i batteri
HB, men togs senare till GbK.
Samtidigt togs ubåtsnätet upp av ubåtsbärgningsfartyget Belos
och därmed var epoken batteri A och Viken över. I dag är batteriplatsen
ett villaområde och få torde känna till denna epok.
39