öppna. - Halleberg i Västra Götaland

Möten med vilt och fåglar
Ett av mina mest fantastiska möten med älgar på
bergen var den 2 oktober 1978. Jag gick upp tidigt
innan det ljusnade och åkte ett varv runt ringvägen
på Hunneberg för att spana efter älg. Efter att ha kört
runt berget hade jag sett inte mindre än 28 stycken älgar,
som rörde sig på eller vid sidan av vägen. Då jag kom
fram till Jonstorp, beslöt jag mig att gå ner till en kulle
med bra överblick över mossen. Här träffade jag på två
goda vänner, som också hade varit ute på olika håll under
morgonen och sett ett stort antal älgar. Vi satt tillsammans
på kullen då det utan förvarning brakade till
nere på mossen. Två stora tjurar hade drabbat samman i
en vild strid. Vi tog oss ner och såg att det var en 16-taggare
och en 18-taggare som gjorde upp om reviret. Det
blev en kortvarig och intensiv drabbning, för efter en
kort stund drog de sig in i kanten av mossen. Vi följde
efter dem, och var vi än kom där inne på mossarna dök
nya älgar upp. Det var flera 10-taggare, älgfamiljer och
mindre tjurar.
Då vi kom tillbaka till vägen och bilarna, hade nästan
hela dagen gått, och jag kunde totalt räkna in minst 68 olika
älgar som vi sett under dagen. Jag dokumenterade även dessa
noggrant i min dagbok, som jag alltid har med mig. Att ha
haft förmånen att få se så många olika älgar under en och
samma dag var en enastående upplevelse. Skälet till att det
var just så många älgtjurar just där vi befann oss var troligen
att det var någon eller några älgkor som brunstade och att
älgtjurarna uppvaktade korna. Jag var alldeles upprymd och
kände att jag varit med om något alldeles extra. När jag kom
hem sammanställde jag mina anteckningar från dagboken
så att jag i framtiden skulle kunna dokumentera det jag upplevde.
En av de älgtjurar som jag ofta såg kallades för ”bredskägg”
av de naturvandrare och naturfotografer som ofta och regelbundet
besökte bergen för att studera älgarna. Denna tjur hade en
osedvanligt fin hornkrona. 1977 t ex bar han inte mindre än 23
taggar (”udda 24-taggare”) på sina horn. Tillsammans med 2–
3 andra större tjurar brukade han vandra nerför Hunneberg under
senhösten för att sedan ta sig vidare över Göta älv och förflytta
sig ytterligare 7–8 km över riksväg 45 till ett skogsområde
med gott om bete, så rikligt att de gärna stannade där under
vintern.
Tjurarna fällde också sina horn i dessa marker. Det var faktiskt
via en artikel i tidningen Jaktjournalen som jag lyckades
spåra dessa vandringar från bergen ut till de omgivande markerna.
I artikeln presenterades en person som hade funnit ett
antal stora älghorn i ett skogsområde norr om Trollhättan.
Några av dem visades upp på bild i artikeln och jag kände genast
igen dem från foton jag själv tagit på ”bredskägg”. Då jag
besökte mannen som hittat hornen visade han sin stora samling
av horn som han under många år samlat in. Jag kunde konstatera
att de flesta var från älgar som jag tidigare fotograferat på
Hunneberg. Hur lång tid älgarna hade hållit till på berget var
oklart, eftersom ingen hade lyckats lokalisera dem förrän följande
höst under brunsten, då de åter dök upp på Hunneberg.
En annan älgtjur som jag har följt under en 10-årsperiod bar
smeknamnet ”långskägg” på grund av sitt långa hakskägg. Som
ung tonåring lyckades jag redan 1973 få se tjuren vid en cykeltur
tillsammans med en kamrat vid Jonstorp på Hunneberg.
Då hade han 7 taggar och såg mycket lovande ut. Han var dessutom
mycket kraftig i kroppen, och vi lade direkt märke till
hans långa hakskägg. Sedan hade jag turen att varje år få se tjuren
och kunde följa hans utveckling. 1976–1977 stod han på
topp, med udda 20 taggar 1976 och 22 taggar 1977. Bland bergsvandrare
och naturfotografer var långskägg välbekant och i
samband med ”eftersnacket” om vad vi hade sett under morgonrundan,
var det nästan som om det var en god vän som vi
talade om. Intressant är också att långskäggs horn hade hittats
av personer från trakten under 5 års tid, fällda nästan på samma
plats varje år.
På Halleberg var det allmänt bekant att det fanns älgar i
markerna som inte var rädda för människor. Redan på 1950-talet
observerade man sådana älgar kring torpet Ekebacken i den
nordöstra delen av Halleberg. Det blev ännu vanligare att man
träffade på sådana orädda älgar under 1970-talet. Det var sannolikt
utfodringen med äpplen under höstarna som lärde generationer
av älgar att inte vara rädda för människor. Till slut gick
det en stam av ca 25–30 djur som var så orädda att de inte flyttade
sig från vägen då människor befann sig i närheten. Bland
dessa älgar märktes bl a en ko med kalvar som under många år
från mitten av 70- talet till mitten av 1980- talet rörde sig runt
Ekebacken och den långa raksträckan strax före avfarten till
Ekebacken. Dessutom observerades flera större tjurar som också
i princip var helt orädda för människor. En av dessa orädda äl-
30 Även ekskott hör till älgens föda under vintern.
31

gar var en 18- taggig tjur som ofta gick vid kanten av Rörmossen
på Halleberg.
Vid ett tillfälle då jag och en kamrat vandrade i skogen nära
Rörmossen fick vi plötsligt syn på tjuren inne i skogen nära
Rörmossen där han låg och vilade. Vi gick närmare och närmare,
och till slut kunde vi slå oss ner bara några meter från tjuren
och studera honom på nära håll. Han verkade inte ta någon
som helst notis om oss, så vi kunde i lugn och ro fotografera honom
där han låg.
Genom åren har det förekommit ett antal incidenter i möten
med dessa orädda älgar. Lyckligtvis har ingen blivit allvarligt
skadad, men jag har själv vid några tillfällen sett älgar som
attackerat allt för närgångna människor, och ibland har det sett
riktigt allvarligt ut. Det är aldrig bra då älgar, eller andra vilda
djur, blir alltför orädda för människor. Att mata älgarna med
äpplen, som kan ha varit en av orsakerna till incidenterna, har
tack och lov så gott som helt upphört och numera förekommer
det sällan att man möter halvtama älgar ute i terrängen.
Hur ser det då ut med älgstammen på bergen idag? Eftersom
älgstammen inte är större än kanske ca 70 djur, är naturligtvis
chanserna att få se älg betydligt mindre än under slutet av 1970-
och 1980-talen. Det krävs kanske lite mer ansträngning och sökande,
men det finns fortfarande ”pärlor”, där det regelbundet
går att få se älgar. Ett oförglömligt möte på en sådan plats hade
jag i början av oktober 2004. Jag visste att en fin älgtjur rörde
sig i området, eftersom jag hade sett den där några gånger tidi-
gare. Det var mest i kanten på en mosse som tjuren höll till, ivrigt
uppvaktande en ko. Jag hade suttit och väntat vid mossen
under fem mornar, men inte sett tjuren. Jag hade däremot hört
älgar locka i närheten och sett flera kronhjortar, så mina morgonpass
var inte förgäves.
Den sjätte morgonen gav jag mig återigen ut för att försöka
få syn på älgtjuren. Det var en lite gråkall morgon och det var
fortfarande inte helt ljust ute. Väl framme, fällde jag ut ryggsäcksstolen,
och satte mig ner. Några kraxande korpar flög
förbi, i övrigt var det helt tyst och vindstilla. Det hade ljusnat
något och jag spanade ut över mossen i kikaren. – Ingenting!
Det ljusnade allt mer, och jag passade på att ta mig en kopp
kaffe och några smörgåsar. En härlig upplevelse bara det!
Plötsligt fick jag se något som rörde sig i kanten av mossen.
Jag tog upp kikaren och kunde se att det var en älg som hade
kommit ut i andra kanten av mossen. Jag följde älgen med kikaren.
Det var en stor tjur med fin hornkrona. En kort stund funderade
jag på vad jag skulle göra. Jag bestämde mig för att försöka
locka på honom. Med händerna kupade över näsan och
munnen gjorde jag försök att härma en brunstig älgko. ”Oahh,
oahh….” Jag gjorde ett kort uppehåll och lyssnade. Sedan försökte
jag igen. Rätt var det var, lockade det till svar en bit bort
i mosskanten. Jag härmade åter en älgko och fick på nytt svar.
Då, dök tjuren upp bakom några tallar. Jag tog försiktigt upp
kikaren, och såg att det förmodligen var den tjuren jag sett i andra
kanten av mossen. En fin tio-taggare. Han hade dessutom
sällskap av två andra tjurar, en ”pinntjur” och en fyra-taggare.
Nu var de riktigt nära. De hade tydligen ännu inte upptäckt
mig. Jag beslöt mig för att vara tyst, och avvakta deras
beteende. Tio-taggaren började gå ut mot mossen, och jag
tog några bilder på tjuren utan att han reagerade något nämnvärt.
Jag hade i många år önskat att få ut en älg på just denna
plats, och kanske, kanske skulle detta nu lyckas. Han stannade
till en stund, men fortsatte sedan rakt ut på mossen. Jag var beredd
med kameran och fotograferade honom hela tiden. Märkligt
nog brydde han sig inte om ljudet från kameraslutaren särskilt
mycket. Dessutom var jag bra kamouflerad med såväl kamouflagefärgad
jacka, byxor, handskar och täckande nät över
ansiktet. Jag har ofta på mig denna heltäckande utrustning när
jag vill komma viltet riktigt nära med min kamera. Tjuren gick
ca 50 meter ut på mossen, där ställde han sig och poserade, varefter
han vände och gick tillbaka till de andra tjurarna i kanten
av mossen. Förmodligen undrade tjurarna var den där ”älgkon”
hade blivit av, efter som de verkade så konfunderade. Sakta drog
de sig sedan in i den tätare tallskogen strax intill och försvann.
Jag kände mig upprymd. Hade jag äntligen lyckats få bilden på
en älg i den miljö jag alltid önskat? Nu var det bara att vänta in
framkallningen av bilderna.
Då jag härmade en älgkos lockande, började tjuren gå åt mitt håll.
Rusande ung älgtjur vid Ekebac≈ken, Halleberg.
Hornfällning
Under åren har ett stort antal horn från älg och rådjur hittats
på bergen. Däremot är det mer sällan att någon hittat horn från
kronhjort. Jag själv har under åren funnit ca 130 horn från såväl
älg, kronhjort som rådjur. Under 1970-och 1980- talen fanns det
flera personer som mer eller mindre specialiserade sig på att leta
horn, framför allt från älg. Ibland har fällhorn från samma älgtjur
hittats under flera års fällningar, till exempel hornen från
”långskägg” som har hittats under flera år. Jag har själv funnit
sammanlagt sju fällhorn från samma tjur under en tioårsperiod.
Något år har jag hittat hela kronan och ibland vänster eller högerhornet.
I ett fall låg hornen alldeles bredvid varandra.
En av mina mest minnesvärda upplevelser av hornletande var
en mulen förmiddag i mitten av december i början av 1980-talet.
Jag kom gående på en av de avstängda vägarna på den västra de-
len av Hunneberg. Det hade snöat rejält några dagar tidigare vilket
hade lämnat ett drygt decimetertjockt djupt snötäcke på marken.
Jag kom sakta gående i snön, då det plötsligt knakade till i
en talltätning intill vägen. Upp på vägen kom två älgtjurar. Den
ena hade fällt båda hornen, medan den andra hade kvar sitt vänsterhorn.
Det såg riktigt komiskt ut då han sprang med enbart
det ena hornet kvar. Det märktes tydligt hur snedvikten besvärade
honom då han sprang.
Tjurarna drog sig in i kanten av ett litet hygge intill vägen,
där de stannade och tittade på mig. Jag tog upp kikaren och
konstaterade att rosenstocken på tjuren som hade det ena hornet
kvar lyste rött av blod. Jag kunde också konstatera att det
kvarvarande hornet var mycket stort. Den andra tjuren, som såg
mycket stor och kraftig ut, hade troligen fällt hornet för bara
32 33