Ladda ner pdf-dokument - Sahlinska släktföreningen

pappa berättade, att Mauritz Sahlin var erbjuden att bli landshövding i
Älvsborgs län men avböjde. Han var riksdagsman vid l834 års riksdag, då
han höll på att duka under för koleran. Han kallades av Konungen år 1846
att vara ledamot i en kommitté som skulle uppgöra förslag till
representationsreform. För detta uppdrag fick han försaka att vara
tillsammans med de sina hemma på Kristinedal både julen 1846 och
nyårshelgen 1847. Från Stockholm skriver han den 6 januari 1847 till sin 16‐
åriga dotter Wendela, min blivande farmor, bl.a.:
ʺTack hjertligt för båda dina bref, att du kom i håg mig både Juhl och
nyår; det var mig så kärt att mottaga dessa käre rader från alla mina ömt
älskade och saknade Barn. ‐ Från Stockholmslifvet har jag föga att
omförtälja, som kan roa dig – huru 15 Gubbar sitta i komite kring ett
långt grönt bord och disputera kan jag ej göra för dig så åskådligt att det
just skulle förtjusa dig och föga annat, än detta, fäster nu min
uppmärksamhet. ‐ Gud välsigna dig min lilla kära Vendela helsar och
beder
Din hulda Far
Maur. Sahlin
Bland Mauritz Sahlins övriga uppdrag må nämnas, att han var
fullmäktig i Jernkontoret, en institution, som avser att främja den svenska
järnhanteringen (där har kanske Ingemar Sahlin hittat något om honom?). I
den egenskapen var han år 1847 med om att avgöra ett mycket viktigt
ärende, vari starka meningsbrytningar rådde och vid vars avgörande han ‐
enligt vad en efterklok ättling kan konstatera ‐ hamnade på fel sida, Det
hade blivit bekant, att kung Oscar I, som ägde Gällivare gruvor och andra
stora egendomar i Norrbotten, underhandlade med engelsmän om att sälja
egendomarna till dem. Många av Jernkontorets intressenter önskade åt den
svenska järnhanteringen rädda vad man anade innebära stora
vinstmöjligheter. Fullmäktige i Jernkontoret upptogo därför frågan, om
Brukssocieteten, d.v.s. de i Jernkontoret delaktiga brukens ägare, skulle till
kungen avge anbud på malmfälten. I brev i juni 1847 från Stockholm skriver
Mauritz Sahlin till sin granne och intime vän brukspatron Carl Fredrik
Waern på Baldersnäs härom:ʺ ‐‐‐ I Järnkontoret blev en strid på liv och död
om att köpa kungens egendomar i Norrbotten för att hindra engelsmännens
insteg i Gällivare ‐ man ville köpa genast; men med otroligt gräl och bråk
vann jag en månads anstånd i strid med Hugo Hamilton ‐ ordförande ‐‐, de
Geer m.fl., som ivrigt yrkade på att genast bjuda 65000 ‐ ‐ ‐ʺ. Mauritz Sahlin
hade flera skäl för sin ståndpunkt. Bl. a. ansåg han, att ett sådant köp skulle
ʺskaka Järnkontorets kredit och tillvaro i sina grundvalarʺ. Hans mening
segrade, och malmfälten såldes så småningom till engelsmännen.
ʺBrukssocieteten hade försummat att gripa Fortunas fladdrande lockarʺ