2006-2007 - Projekt i syd

Indienpraktikanterna 

I syfte att stärka banden och öka kommunikationen mellan nord & syd. 

Index 

1. Elin Pålsson 

2. Ida Engström 

3. Johanna Knutsson 

4. Malin Hennix 

5. Maria Pihel 

6. Vanja Möller 

Elin Pålsson 

061204 

4/ 106 Trichy 

Om jag kunde göra något för att hjälpa dig, tänker jag och ser på den 13-åriga flickan som vi 

har fått möjlighet att träffa tillsammans med Bonita, en kvinna som arbetar för vår 

organisationen. Vi befinner oss i flickans hemby och Bontia är där för att skriva en rapport 

och förhoppningsvis kunna hjälpa till. Jag känner mig som en åskådare som hamnat fel, 

iaktagande och lyssnanade till en historia som gör mig illamående. Vi är i byn för att flickan 

ett år tidigare av sin moster blivit bortgift med en femton år äldre man. Då flickans båda 

föräldrar avlidit till följd av aids är mostern nu den som har ansvar för henne. 

Sedan äktenskap ingicks har flickan vägrat att vara intim med sin make, något som inte är så 

underligt då hon fortfarande är ett barn. Hon hävdar att en röst inom henne säger att hon 

kommer dö om hon har samlag med sin make. Hennes ovilja har dock lett till frustration som 

tagit sig en rad mycket brutala uttryck. Mostern med familj känner ingen sympati för flickan 

utan menar att problemet ligger hos henne inte hos maken, hon vill också att flickan ska flytta 

tillbaka till sin man och hans familj. Makens familj misshandlade flickan under den tiden hon 

bodde hos dom, bla annat slogs hon med en kvast i ögon och mun och fick kokande te kastat i 

ansiktet. Det hela eskalerade för en tid sedan då mostern med familj och en rad andra 

inblandade bestämmde sig för att ”driva” ut flickans demoner. Man band henne vid ett träd på 

tomten där hon blev torterad för att slutligen få en sten slagen i huvudet, något som ledde till 

att hon fick tillbringa tre månader på sjukhus. 

När vi är hos hennes, sitter hon tyst och tittar rakt fram med en likgiltig blick, det slår mig hur 

ung hon ser ut. Bara ett litet barn som inte ens går i skolan längre för att hon är en gift kvinna. 

Inför Bonita beklagar sig hennes familj över hur svår hon är och det jag försöker förstå är hur 

dessa människor för en tid sedan nästan dödade ett barn. Med Bonitas övertalningsförmåga 

fär vi möjlighet att samtala med flickan ensam och då förändras hon, hon talar, berättar saker 

som ingen ska behöva uppleva och som gör mig mycket illa berörd. När hon förstår att vi är 

på hennes sida förvandlas hon till en liten flicka, hon skrattar, håller våra händer och det

känns som om hon lever. 

- Jag ska göra allt för att få henne härifrån, säger Bonita när vi sitter i bilen på väg därifrån. 

- Glöm oss inte, är det sista flickans släktingar ropar till oss när vi illa till mods går därifrån. 

Och jag tänker att jag alltid kommer att minnas, dock något annat än vad dom tror. 

Ida Engström 

061025 

Första hälsning från Keystone! 

Hej, här kommer en första hälsning från Keystone! 

Malin och jag har just ätit vår andra middag i huset som kommer vara vårt hem fem månader 

framöver, kryddigt ris med grönsaker och ananas. Malin har plockat fram fiolen hon tagit med 

från Sverige spelar vackert medan jag skriver. 

Tidigt i igår morse kom vi fram med nattåget till Mettupalayam. Därifrån gick den svindlande 

och vackra färden upp i de blå Nilgiribergen till Kotagiri där Keystone har sitt kontor. Vi blev 

väl mottagna av Vasu som är vaktmästare, trädgårdsmästare och verkar vara en väldigt bra 

person att ha att göra med. Vi blev visade vårt hus, West wiev, och trots att vi hört att utsikten 

skulle vara vacker, så slog den all förväntan. Bergen, grönskan, de färgglada blommorna, den 

klara luften, det är inte svårt att förstå att grundarna till Keystone valde just denna plats att slå 

sig ner på med sin verksamhet. 

Så till hur Malin och jag har hamnat på denna plats på jorden. Vi deltar i en praktikantkurs i 

Ekologi och global solidaritet genom Nordens folkhögskola Biskops-Arnö och är utsända som 

praktikanter av organisationen Framtidsjorden. Fem månader framöver kommer vi delta i och 

dokumentera Keystones arbete. Keystone arbetar sedan 1994 i området kring Nilgiribergen i 

Tamil Nadu, södra Indien. Organisationens syfte är att förbättra livskvaliteten och miljön för 

ursprungsfolken baserat på en ekologisk grund. Utifrån frågor som rör naturresurser och 

landsbygdsutveckling arbetar Keystone med bevarande, försörjning och lokal företagssamhet.

Detta förankras i samhällena genom lämplig teknik, kunskap, praktiskt arbete samt 

socioekonomiskt nytänkande. 

Nilgiribergen utgör en miljö med speciella förhållanden. Det är ett relativt svårtillgängligt 

område med bristande infrastruktur och administrativa problem. Men det utgör också en miljö 

med stora natur- och kulturrikedomar. I Nilgiribergen trivs speciella medicinalväxter, 

blommor och frukter. Här produceras honung och vattenkraft. För att ta tillvara de möjligheter 

som finns i området arbetar Keystone för att tillgångarna ska bevaras, utvecklas och inte 

utnyttjas på fel sätt. 

När vi kom till kontoret igår förmiddag träffade vi först Anita som gav oss ett varmt intryck. 

Hon visade oss arbetet med ett av Keystones projektområden, NTFP, Non timber forest 

produce. Bland annat har Keystone precis tryckt en flora där de dokumenterat arter i Nilgiris. 

Sen sprang vi på Per som är Framtidsjordens koordinatör på plats i Indien. Han var där med 

organisationsmedlemmar från La Dakh och vi slank in på ett möte med dem och Keystone där 

de delade sina erfarenheter. Vi blev också runtvisade i Keystones olika byggnader av Shiny 

som arbetar på Keystone. Keystones kontor ligger vackert uppe i en sluttning med fin trädgård 

mellan de olika husen. Eftermiddagen tillbringade vi i Kotagiri med Anita, hennes dotter och 

Vasu. Vi blev visade lite olika småaffärer och inhandlade lite mat till hemmet. Väl hemma 

vräkte monsunen ner utanför fönstret och vi somnade in efter vår första dag på Keystone. 

Idag drack vi förmiddagschai med grundarna till Keystone, Mathew, Snehlata och Pratim. Det 

var en lugn dag på kontoret eftersom det var en semesterdag för många. Vi satte oss för att 

läsa Keystones årsrapporter för att få en inblick i arbetet, helt klart en organisation med 

många projekt på gång. Arbetet är indelat i projektområden: Enterprise development, Village 

organic certification, Revival of traditional agriculture with indigenous communities, Non 

timber forest produce och Apiculture project bland andra. 

Framåt eftermiddagen bestämde vi oss för att leta rätt på marknaden för att fylla på vårt 

skafferi. Att handla mat i Indien tar lite längre tid än i Sverige, speciellt när man inte har koll 

på vad som säljs var och vi inte har lärt oss vad saker och ting heter på Tamil. Men det var en 

rolig tur på marknaden och vi kom hem med både ananas och idlikokare (idli är små 

tefatsformade rispuddingar som man kan äta morgon, middag, kväll). Så, nu är det nog dags 

för mig att ta fram boken ”Learn Tamil in 30 days” och lära mig lite ord! 

Allt gott! Ida 

061031 

Monsuntider i Nilgiris... 

Söndag 29/10 

Det regnar och regnar och regnar… och Malin och jag har gjort ihärdiga försök att torka våra 

tvättade kläder. Den här helgen har gått till att göra oss lite mer hemmastadda här i huset och i 

Kotagiri. Många nya intryck efter första veckan på Keystone gjorde helgen välbehövlig. Idag 

var det mer folk på gatorna än vanligt eftersom det var söndag, kvinnorna uppklädda i 

silkessaris och de yngre i sina finaste Selwar Kamise (tunika, byxor och sjal). Vi kände oss 

något lumpiga som dragit på oss våra västerländska kläder (de enda vi hade som var torrt). 

Söndagen är också dagen då alla marknadsstånden fylls med färska grönsaker, så vi kom hem 

med väskorna fulla med grönsaker och kryddor. Och inte att glömma min nya favorit, starka 

ingefärskakor från bagaren…

I fredags hölls månadens personalmöte på Keystone med alla anställda. Kändes kul att få ett 

ansikte på alla och att få presentera sig lite mer ordentligt och berätta att vi kommer delta i 

Keystones arbete fem månader framåt. Mötet hölls mestadels på Tamil men med lite 

viskningar på engelska från Mathew kunde vi hänga med hyfsat. Mötet kändes avslappnat och 

skratten och applåderna var många. Bland annat så pratades det om Keystones nyöppnade Bimuseum 

i Ooty som är en närliggande stad. Intresset har varit stort från skolklasser och 

studenter och Keystone vill göra museet till en diskussionsplats där det regelbundet händer 

saker. Vi har ännu inte hunnit oss dit, men det ska bli spännande att se! 

Måndag 30/10 2006 

Måndag kväll i huset och efter kvällsdisken njuter vi av kryddigt chai. Kläderna hänger nu på 

tork i vårt rum och har övergått från blött tillstånd till fuktigt. Malin har precis gått runt och 

viftat med en rökelsesticka för att ge dem en lite angenämare och lite mindre unken doft. 

Idag har vi suttit ner och diskuterat vår kommande tid på Keystone med Anita och Mathew. 

Vi kommer fram till juluppehållet försöka få oss en överblick av verksamheten genom att 

följa med så mycket som möjligt i fält, vilket är precis vad vi längtar efter nu. Vi kommer 

också att börja jobba med att bygga upp en digital informationsbas till museet i Ooty med 

artiklar och bilder/bildspel om bin och andra relevanta frågor som rör Nilgiris. Känns som att 

vi har en utmanande tid framför oss… 

Jag blir jätteglad av era fina kommentarer, tack! Det värmer i hjärtat när kylan ligger i. 

061106 

Lördag på Keystone 

Idag har vi tillsammans med Keystones anställda planterat ursprungliga arter av träd som ska 

växa sig till en Sholaskog i Happy Valley intill Keystone Centre. När skogen växer upp 

kommer den bestå av fruktträd och träslag som är bra att använda till ved för dem som bor i 

närheten. Efter en timmes jobb satt 130 plantor i jorden. Dimman låg tät över Happy Valley. 

Vi gick upp och värmde oss med Vasus goda te och vegetable puffs, en slags smördegsbröd 

fyllda med grönsaker. 

Dagen fortsatte med en interaktion/pepptalk som kallades ”The spirit of Keystone”. Vi 

började alla ståendes i en ring på gården, en i taget fick berätta hur de uppfattade stämningen 

på Keystone för att sen tala om vad som kunde förbättras. Pratim inledde med att säga att 

Keystone inte är ett ställe som vilket 9-5 jobb som helst dit man går för att tjäna pengar. Den 

dagen Keystone känns så är det dags att lägga ner. Keystone måste alltid vara en plats för 

kreativitet och nytänkande. Efter ett tag blev dimman till regn och vi fick gå in i Mandakal, en 

samlingssal, och sätta oss i en ring istället. Alla anställda berättade hur de såg på Keystone 

under två timmar, en del blygare än andra. Men efter två timmars pepptalk var stämningen på 

topp och det var dags för lunch. 

Eftermiddagen fortsatte med en glad nyhet. Justin, en av Keystones bispecialister, har fått sitt 

första barn, en son. Så idag reste han hemåt, till Indiens sydligaste spets för att vara ledig med 

sin fru och nyfödda i en månad. Det var med ett lysande leende han sa hejdå idag.

Malin och jag är hemma i huset efter en sex dagars arbetsvecka. Vi pustar ut och har njutit av 

hemlagad chapati, ris och dahl. Nu är det dags att mysa med att se på film på datorn, skön 

lördagskväll…. 

061115 

13/11 Vardagskväll utan el och vatten... 

Jag skulle kunna berätta fantastiska historier om vad Malin och jag varit med om idag, om den 

vackra Sholaskogen med teakträden, om de nyplockade kaffebönorna, om klipporna som 

honungssamlarna klättrar upp till, om hur man gör bivaxljus och ännu mer…men kvällen har 

en vardagligare historia att förtälja. 

När vi kom hem till huset var elen utslagen i hela Kotagiri, vattentanken hade inte blivit 

påfylld under dagen och diskberget såg större ut än det gjort när vi lämnat det. Inget vatten 

ikväll heller, vi såg sammanbitna på varandra och blodsockret började nå en kritisk nivå. Så 

kom vi med den fantastiska idén att ta oss in till Kotagiri för att äta middag. På vägen började 

humöret komma tillbaka och vi var rätt muntra när vi klev in på den kolsvarta resturangen där 

vi var de ända gästerna. Servitören var mycket vänlig och ställde ett stearinljus på vårt bord. 

Vi beställde in de frasigaste dosais och det smörigaste paratabrödet. Det smälte i munnen och 

vi skålade i metallkopparna med vatten. Servitören stod vid vårt bord under hela måltiden för 

att försäkra sig om att var nöjda. Det var inte långt ifrån att mandolinen och dragspelet kom 

fram och vi fick lyssna till ”oh denna natt..,.” 

Så tillbaka i huset, ingen ström, inget vatten men magarna är mätta och Malin, med sin 

pannlampa, spelar värmländsk folkmusik på sin fiol.

061115 

Sigur 

6/11 Serpentinväg till Sigur… 

Måndag förmiddag gick färden från Kotagiri som ligger på 2000 meters höjd över havet till 

området Sigur Platå som ligger på 900 meter. Två timmars resa med jeep tillsammans med 

Senthil och Sneh och 36 hair pin bends senare hade vi tagit oss 1100 meter neråt. Den 

skumpiga vägen kantades av teplatager och planterad skog med Eukalyptus och Akacia. 

Teplantagens monokulturer dominerar i Nilgiris. Innan Britterna kom till området odlades 

grödor som Millet, Tennai och Amaranth betydligt mer. Av sholaskogens mångfald finns inte 

heller mycket kvar, därav namnet på Keystones produkter ”Last forest”. 

Sigur Platå är ett område på cirka 5000 kvadratkilometer som så års är grönskande. Runt om 

kring slättlandskapet tornar de blå bergen upp sig, i norr Karnataka, i väst Kerala och i sydöst 

de tamilska bergen som vi kom ifrån. Klimatet är behagligt, så där 25 grader. Det regnar 

betydligt mindre än i Kotagiri, vilket gör att området större delen av året har problem med 

torka och bränder. 

Mitt på dan kom vi fram till Keystones resurscenter i byn Vazhaithottam. Ett möte med 

biodlarna i området pågick, en sorts träning som hålls en gång i månaden av Rajendran som är 

en av de anställda vid centret. Biodlarna tillhörde folkgruppen Kasavas och mötet hölls på 

deras lokala språk.

Efter våra meals, stora portioner med ris, starka röror och knapriga papadams, gick färden 

vidare mot byn Anaikatti. Längs vägen passerar vi hjortar, antiloper, lengurer (apor) och 

luften är full av trollsländor. Stora delar av Sigur platå är ett skyddat skogområde och för att 

få köra till Anaikatti behövde vi Forest Departments tillåtelse. Efter att ha parkerat jeepen 

promenerade vi till ett hus i utkanten av byn där Keystone har ett Apiary, där vilda bin 

koloniseras i bikupor. Omkring huset växte Amla- och Tamarindträd och i jorden Millet. Vi 

gick vidare längs med busksnår, diken och odlingar till en mindre by med enkla hus. De som 

bebor byn hade varit bofasta i ca tolv år. Tidigare levde de i skogen men hade svårt att tjäna 

sitt uppehälle. De lever fortfarande på en avskild plats och söker inte mycket kontakt med 

samhällena runt omkring. Från början hade de inte tillgång till dricksvatten utan tog vatten 

från en uppsamling från våtmarker och regnvatten. Eftersom vattnet inte var av bra kvalitet 

blev många sjuka. Keystone har dragit vattenledningar för dricksvatten från Anaikatti till den 

mindre byn, vilket Anaikattis invånare först motsatt sig men gått med efter förhandlingar med 

Keystone. 

På kvällen diskuterade vi med Senthil. Han menade att samarbetet mellan byarna och 

Keystone var problematiskt. Ofta kom de överens om någonting och sedan gör invånarna 

tvärtom, menar han. Jag frågade varför han trodde det var så. Han förklarade att det är 

problematiskt då de får pengar i projektform, till exempel som till dricksvattenprojektet som 

Svalorna har stöttat. När befolkningen frågar efter stöd till jordbruk, utbildning och hälsa kan 

inte Keystone ta av de pengar som är reserverade för vattenprojektet. Vidare är det inte helt 

lätt att Sigur är en ”Wildlife zone” för folket som bor där, eftersom det innebär restriktioner 

från Forest Department för boskap och NTFP (Non timber forest produce, som är ett av 

Keystones verksamhetsområden). Det innebär att det är förbjudet att samla frön och frukter 

från skogen vilket är annars är ett sätt att försörja sig på. När det gäller skydd och bevaring av 

skog och djurliv kan man undra vems behov som prioriteras, våra som kommer utifrån eller 

deras som lever i området? 

7/11 Vattenledningar och heliga jeepar 

Klockan sju på tisdagsmorgonen hade Malin och jag fällt ihop sängarna på kontoret, rullat 

ihop våra sovsäckar och satt färdigklädda på trappan till kontoret. Vi förstod snart att 

frukosten skulle dröja ett slag och tiden fördrev med att försvinna bort i böckernas värld. På 

något sätt kommer inte stressen åt mig här. Hade det varit en morgon på t-baneperrongen i 

Stockholm hade tålamodet trytigt för länge sen. Klockan slog nio och vi åkte in till närmsta 

stad för att äta frukost, idly och vadai (tefatsformade rispuddingar och friterade linskakor). 

Sen satte aktiviteten igång, under dagen följde vi med Senthil till fyra av de byar som 

Keystone samarbetar med i Sigur. 

I Boothanatham lever folkgrupperna Sholigas och Kasavas. Keystone försöker uppmuntra 

ekologisk odling, men än så länge odlar endast en familj utan konstgödsel och 

bekämpningsmedel. Jorden runt byn är svårodlad. Intill byn har Keystone installerat 

solenergipaneler som pumpar vatten till byn. Tillsammans med två män från byn gick vi till 

ett vattenfall i närheten, Moyarfalls. Moyar är en av floderna som försörjer Sigur med vatten. 

De andra tre är Kabani från Karnataka, Chalyar från Kerala och Bavani från Tamil Nadu. 

Nilgirisområdet med sina floder är en källa för vatten. 

I byn Kurumpallam lever folket tätt ihop med sin boskap. Ganska stora arealer med land fanns 

kvar att odla på. Många reste iväg för att arbeta som anställda på te och kaffeplantage. En 

kvinna visade oss sina odlingar i byn. Högt upp i ett träd intill fanns en koja som användes 

som vakttorn på nätterna. Det är nämligen vanligt att elefanterna i området äter upp grödor

och förstör mark under nätterna. Forest Department ha satt upp stängsel som skydd runt en del 

byar, men eftersom de inte underhålls fungerar de inte särskilt bra. 

I Chemantham finns bra vattenledningar för bevattning av jordbruksmark dragna till byn. På 

grund av en konflikt i byn har inte räkningarna för vattnet blivit betalda och vattnet är 

avstängt. Keystones projektpengar får bara användas till dricksvattenförsörjning och kan inte 

stötta bevattning i byn. 

På väg till Sirur som är den sista byn som Senthil tar med oss till för dagen spanar vi efter 

elefanter i skymningen. Den här gången är inte turen med oss, men hjortar och påfåglar ser vi 

längs vägen. Folkgrupperna Sholigas och Jenukurumbas bor i Sirur. De har en plantskola med 

Citronträd. Andra plantor, som Kanel och Amla, har redan planterats ut på fälten. Under ett 

stort silkesbomullsträd finns ett Apiary, bland annat för Dammer-bees. Det är små bin som 

producerar honung i bamburör. Silkesbomull används som fyllning till kuddar och madrasser. 

Innan solen gått ner besöker vi byns vackra tempel. I bakgrunden avtecknar sig de blå bergen. 

På tempelområdet tar vi av oss våra skor för att visa respekt. Däremot går det tydligen utmärkt 

att köra in med jeepen på området, men jag börjar ju förstå att en jeep är något av det 

heligaste för en ”Natural Resource-manager”. 

Kvällen hade kommit och Malin och jag skrattade åt våra trötta ansikten. Vi somnade in till 

syrsornas sång. Nästa morgon skulle vi gå upp halv sex för att åka till Mudumalai Wildlife 

Sanctionary. 

8/11 Vilda elefanter och färsk honung 

Tidigt på plats var vi för att åka en tur i Mudumalai. Efter någon timme fick vi hoppa in i en 

minibuss tillsammans med några indiska turister för att bege oss in i nationalparken. Fort gick 

det, vi susade förbi hjortar, vildsvin och bisonoxar. Och så långt där inne i skogen, en hord 

med vilda elefanter…. 

Tillbaka på resurscentret i Vazhaihottam visar oss Senthil alla GIS-kartor som de arbetar med 

för att kartlägga naturresurser, odling och sociala förhållanden i byarna runtomkring. Ett 

gediget och tidskrävande arbete. Sen följer vi med Rajendran på en promenad i byn. Vi hälsar 

på hos byns biodlare och Rajendran undersöker bikuporna och visar oss drottningarna och 

arbetarna. Sen bjuds det på färsk honung, direkt från bikupan. Och trots allt socker som har 

lagt sig som ett lager över tänderna från de senaste dagarnas kaffe och te-pauser smakar den 

söta honungen vidunderligt gott… 

På eftermiddagen skumpar vi hemåt igen. En timme slår vi ihjäl halvvägs upp i en av 

kurvorna där vi fick bensinstopp, men det löste sig ju det med. Fullastade bussar och 

motorcyklar kör förbi, och jag kommer på mig själv med att inte tänka på att de kör vårdslöst i 

Indien längre.

061206 

December i Nilgiris 

Det var ett tag sen jag skrev nu och det har blivit dags för en ny berättelse från Nilgirisbergen. 

För två veckor sen inträffade en liten incident här i West view som har präglat den senaste 

tiden. Efter en lång dag i fält var både Malin och jag trötta, Malin ännu mer eftersom hennes 

mage var upp och ner. Jag skulle göra mig lite mat innan läggdags men det hela slutade med 

att jag brände mig på hett vatten från en tryckkokare. Hjälpen var som tur var inte långt borta 

och efter vila och salvor är skador i ansikte och ner över halsen nu nästan läkta. Men det var 

inte det jag tänkte skriva om, istället ska jag berätta om tiden på Keystone så här långt. 

En och en halv månad har flutit förbi och en vardag har börjat ta form för oss i Kotagiri. 

Skönt att känna att det är här jag bor nu och att vi har skaffat oss våra ställen där vi köper det 

dagliga brödet och bananerna. Inte fel att småprata med mannen i den muslimska kiosken om

vad som hänt den sist. Till och med det söta teet har blivit en vana som jag har tagit till mitt 

hjärta. 

På Keystone har arbetat rullat på och det har gått snabbt att komma in i en annan verklighet. 

Det kändes som att det gick fort att få en bra första inblick i organisationen när vi blev visade 

runt och läste årsrapporter om hur organisationen hade utvecklats och vuxit genom åren. Det 

är en relativt stor personalgrupp på ca 40 anställda och vårt arbete med intervjuer av 

personalen inför uppdatering av hemsidan har givit mycket på olika sätt. Än så länge har vi 

hunnit med ungefär hälften av intervjuerna och det har varit ett sätt att förstå sig på tänket och 

andan på Keystone, få koll på vem som gör vad och få lära känna alla fina personer. Vår 

andra uppgift som vi har jobbat med har varit att göra bildspel till ”The Shola Ridge”, 

Keystones nyöppnade bimuseum. Bin och honung var starten till Keystones arbete och 

öppningen in de samhällen som Keystone arbetar tillsammans med. Att samla in vildhonung 

är en central del i kulturer i Nilgiris och det öppnade dörren till frågor som rör försörjning, 

miljövård och kulturell identitet. Att få samla information och göra presentationer om bin, 

honungssamlare och biodlare har varit ett sätt att förstå grunden till Keystones arbete. 

Keystone arbetar med många samhällen i mer eller mindre lättillgängliga delar av Nilgiris 

berg och dalar och än så länge har tiden bara räckt till att besöka några av dem. Framöver 

längtar vi efter att få resa ut till fler platser och ta del i det arbetet som sker ute i byarna. 

Om en vecka lämnar vi Nilgiris för lägre och varmare höjder för ett tag. Vi kommer att 

nätverka med Framtidsjordens andra organisationer i Indien, träffa praktikanter och ta en 

välbehövlig semester. Att få dela erfarenheter med våra kära praktikantvänner ska bli skönt, 

stor som smått, fantastiskt som krävande ska stötas och blötas! 

Måste lägga till att vi just firat första advent här, hängt upp apelsiner med kryddnejlikor och 

ätit riktigt god risgrynsgröt med kanel! 

070111 

Trött i benen och lycklig i själen... 

efter en dag i skogen. Vi började redan tidig morgon, jag och Rajendran, med att promenera 

från kontoret till busshållplatsen. Efter att ha färdats en timme genom telandskapet hoppade vi 

av bussen för att vandra neråt de små slingriga vägarna till byn Seminarai. Fyrtiofemminuters

promenad och jag tänker att neråt går ju bra, men bävar lite för tillbakavägen då jag vet att 

uppförsbackar på den här höjden tar på krafterna. Framme i byn tar vi en kopp kaffe med 

kvinnorna som förädlar Amla och sen börjar vår vandring genom Sholaskogen. Först går 

Raju, en man av folkgruppen Kurumba som är byns medicinman och som deltar i de årliga 

traditionerna med honungsinsamling från höga klippor. Idag fungerar han som vår 

skogsguide. Han bär uppvikt dhoti (höftskynke), uppkavlad skjorta, går med barfotafötter och 

en kniv för att slå bort snåriga grenar. Sen går jag, efter rekommendationer iklädd hellång 

tröja och långbyxor och ordentliga skor, tittandes ner i marken för att inte snava bland rötter 

och stenar. Sist strövar Rajendran med kikaren riktad mot trädkronorna för att spana efter 

fröer i de höga träden. 

Dagens uppdrag är att samla in fröer från trädet Canarium strictum. Rajendran, också han 

Kurumba, arbetar på Keystone med Non Timber Forest Produce, och tar hand om plantskolor 

med olika sholaarter. Vi går en bra bit in i den snåriga och vackra sholan. Vid första stoppet 

börjar Rajendran leta på marken efter fröer men hittar inga. Vi tar oss över en bäck och Raju 

hojtar till, en hord med bisonoxar dundrar genom skogen. Vi fortsätter och nästa gren jag 

sätter handen på för att ta stöd är full av färsk bisonspillning. Tur, tänker jag, att det var 

vänsterhanden eftersom jag hoppas på att snart få ta fram min lunch som jag äter med 

högerhanden. Intill en forsande bäck växer tre stora Canariumträd. Rajendran mäter stammens 

omkrets och vi plockar fröer som liknar stora nötter från marken. Fyller påsar som noggrant 

märks. Trots att jag inte kan kommunicera på Engelska så mycket med de båda 

Kurumbamännen för att få svar på mina undringar funkar insamlingen bra.

Välbehövlig lunchpaus på stenarna i bäcken. Snabbt har Raju och Rajendran fått i sig några 

idlys och jag mitt ris. Vi fortsätter samla fröer ett tag till, sen börjar vandringen mot bussen 

som ska ta oss tillbaka. Vi kommer ut på teplantagegen och går uppför mellan plantorna. Här 

finns inga skuggande träd förutom några precist utplacerade smala silverekar. Solen är stark 

och lutningen uppför är brant. Min andning påminner mig om höjden och just nu tycker jag 

lite extra illa om teplantagens monokulturer. Bussen, full av kvinnor från plantagen och barn 

från skolan, tar oss tillbaka till Kotagiri. Vi går promenaden genom Kotagiri till kontoret i den 

kyliga kvällsluften, pratar om elefanter som anfaller människor och pongalfirande som närmar 

sig. Klockan är halv sex, Rajendran lämnar fröerna på kontoret och har ännu dryga två 

timmars bussresa hem till sin familj i byn. 

070123 

Imorgon Augsburg… 

En av de första teaterföreställningarna som vi gick och såg när jag började teaterprogrammet 

på gymnasiet handlade om ett cirkussällskap som turnerade runt i Europa. Av någon 

anledning satt de fast och väntade dag efter dag på att imorgon få åka till Augsburg för att 

göra en fantastisk föreställning. Som jag minns den så var pjäsen inte särskilt bra, men en 

replik har etsat sig fast i mitt huvud och nu tio år senare under den här praktikantperioden 

dyker den med jämna mellanrum upp: ”Imorgon Augsburg…” Det är en tanke som går att 

tillämpa på rätt mycket här i Indien; imorgon kommer elen tillbaka, imorgon kan vi göra 

intervjun med Leo, imorgon kan vi åka till Susheela i Kurumbadi, imorgon blir Malin frisk 

osv…ja ni fattar. Jag uppfattar mig själv som en person med rätt stort tålamod, vilket jag 

också brukar få höra från mina vänner, men ibland sitter också jag och trummar med 

fingrarna. 

Men, nu är det inte så bittert som det låter, för sen finns ju dagarna då det känns som att vi får 

åka till Augsburg… som när vi dansar till Arrakol, traditionella trummor, på pongalfestival!

070129 

Tankar från toppen 

Tiden går fortare än ljuset här och vi sitter och försöker få ner våra idéer på pränt för att hinna 

med allt vi vill innan avfärd. 

Under första tiden på Keystone ville vi ägna oss åt att få en så god överblick som möjligt över 

Keystones verksamhet. Trodde vi ja! Efter tre månader visar det sig att ju mer vi lär oss, 

desto mer inser vi hur mycket det finns att utforska och hur många platser vi vill upptäcka.

Vi vill trots detta berätta lite om organisationen och våra upplevelser hittills. Innan vi satte ner 

fötterna på just denna vackra plats, Nilgiribergen i Tamil Nadu, försökte vi att inte ha så 

bestämda förväntningar på vad som komma skulle. Vi hade hört historier om saker som inte 

blivit som man tänkt sig och vi hade beslutat oss om att försöka vara så öppna som möjligt 

inför denna period. Vi möttes av en väldigt professionell organisation med höga ambitioner 

och många bollar i luften. Vi fick snabbt konkreta uppgifter att arbeta med och glada i hågen 

antog vi utmaningen samtidigt som prestationsångesten kom krypande efter oss. Vi vill ju 

alltid göra vårt bästa. Vi har båda fått träna på att våga ta plats, att informera oss själva för att 

ta reda på vad som är på gång och att fråga folk om hjälp fast de ser ut att ha alldeles för 

mycket att göra. 

Så nu sitter vi här tre månader senare och har gjort ett antal bildspel till organisationens 

nyöppnade bi-museum och har jobbat på med personporträtt av personalen till hemsidan. 

Några fältresor har vi hunnit med och vi hoppas på att få se mer av Nilgiris innan tiden rinner 

ut. Vi har börjat dyka lite djupare i Keystones arbete med Non Timber Forest Produce och 

Traditionellt/Ekologiskt jordbruk, närmare bestämt förädling av Amla (en frukt från skogen) 

och ekologisk kaffeodling. Tanken är att också detta ska bli ett infomaterial till museet. 

Keystone är en organisation som slagit rot i Kotagiri uppe bland de vackra blå Nilgiribergen 

på 2000 meters höjd. Nilgiri är en del av bergskedjan Western Ghats som sträcker sig längs 

Indiens västkust. Här finns många olika ursprungssamhällen vars invånare från början var 

jägare - samlare men som har övergått till jordbruk och lönearbete. Den biologiska 

mångfalden är imponerande; nästan en tredjedel av Indiens blommor finns här, varav 40 % är 

endemiska. Vilda elefanter, leoparder, tigrar och mer än 550 fågelarter lever i Nilgiris. I 

samband med britternas kolonisering har teplantager och eukalyptus spridit sig i området och 

av den ursprungliga skogen finns väldigt lite kvar. 

Keystone bildades efter en studie om insamling av vildhonung i Nilgiris som visade att 

ursprungsfolken fick väldigt dåligt betalt för sin honung. Tre personer som var trötta på att 

arbeta med policyfrågor och ville se saker implementeras i verkligen, bestämde sig för att 

flytta upp i Nilgiribergen och påbörja ett samarbete med ursprungsfolken. Idag har 

verksamheten vuxit betydligt och det som började med bin och honung har utvecklats till 

arbete inom Non Timber Forest Produce, Enterprise Development, Traditional Agriculture 

and Land Development, Water Distribution and Management Systems, Institutional 

Development and Local Governance, Apiculture and Darwin Initiative. 

Genom Non Timber Forest Produce samlar man in fröer och frukter etc. utan att skogen 

påverkas på ett negativt sätt. Dessa förädlas sedan i lokala bycenter för att sedan säljas i

Keystones olika Greenshops. Enterprise Development innebär marknadsföring av lokala 

produkter som honung, kryddor, Amlagodis och kaffe. Genom Traditional Agriculture and 

Land Development arbetar Keystone med att uppmuntra ekologisk odling av traditionella 

grödor, som idag till stor del har bytts ut mot kommersiella monokulturer. Keystone arbetar 

också med vattenförsörjningsprojekt som innebär att dra dricksvattenledningar till isolerade 

byar. Keystone vill uppmuntra ursprungsfolk att återuppbygga sina lokala institutioner och ta 

tillvara på sin kulturella identitet. Biodling är en viktig del av verksamheten, här lär man ut 

lämpliga tekniker i byarna. Inom det internationella forskningsprojektet Darwin Initiative 

undersöks sambandet mellan bin, biodiversitet och försörjning. 

Någonting som slagit oss är vilket häftig mötesplats Keystone är för människor med olika 

bakgrund. Människor som annars inte hade mötts på grund av kast, klass, uppväxtområde 

eller kön. Ta Samita och Selvi, den ena en tjej från norra Indien med hög utbildning inom 

Skogsvård, den andra en Kurumbatjej uppväxt i ett litet hus bland teplantagen utanför en by i 

Nilgiris, båda starka, varma och målinriktade. Personalsammansättningen är en av Keystones 

styrkor, en otrolig mix av människor med olika kunskaper. 

Att vara praktikant innebär flera olika ansvarstaganden och roller. Dels ska vi fungera som 

observatör och informationslänk åt Framtidsjorden, vidare deltar vi i och hjälper till i 

Keystones arbete. Däremellan försöker vi att hitta en balans för att prioritera våra egna 

intressen för att kunna göra ett bra informationsarbete i Sverige. Framförallt är denna tid till 

för att undersöka vad vi vill göra i framtiden och för att få erfarenheter och minnen för livet. 

Och minnen har vi skaffat oss…som våra försök att torka tvätt i monsunregn, möten med 

vilda elefanter, tandmannen i muslimkiosken, ananaskvinnans underbara leende, ett 

brännskadat ansikte, Nilgiris stjärnhimmel, Indiens mångfald av mediciner…för att inte 

glömma den kvällen vi satt och tränade Luciasånger på taket på Kolunji, delade på en 

underbar flaska Baleys samtidigt som stjärnorna glittrade som aldrig förr och eldflugorna 

gjorde himlen levande. 

Och mer minnen kommer vi att få och resan fortsätter… 

Hälsningar från Malin och Ida 

070203 

Smidig som en elefant? 

Sitter och knappar på min laptop. Rispor på armar och händer och revan på byxorna påminner 

mig om var jag var tidigare idag. Hade förberett mig på att följa med Anita och Rajendran till 

byn Vallerikombai för att göra mina intervjuer om kaffe. Deras jobb var att ge sig ut i 

skogarna för att kartlägga information om Cycadéer. Ett träd som är endemiskt för 

bergskedjan Western Ghats och funnits sedan Juraperioden. Jag hade blivit tillsagd att stanna i 

byn då det kunde bli problem om vi stötte ihop med Forest Department. Men när vi gav oss av 

på morgonen ändrades planerna och Anita tyckte jag skulle följa med ut i skogen, hjärtat slog 

ett litet extra lyckoslag. 

Framme i Vallerikombai; en två dagars baby ammas av sin mamma och en nästan lika färsk 

kattunge trampar runt bland nyskördade Arabicabönor. En örn seglar över dalen, kanske vet 

den att det finns kattungar i närheten. Vi slår vi följe med ett Kurumbapar. Med var sin kniv

slår dom undan snåriga buskar och vi tar oss fram igenom skogen. Det märks att ingen gått 

här på länge. Marken vi går på ägs dock av folket i byn, vilket inte hör till vanligheterna. 

Tidigare har de odlat linser och olika sorters hirs, men ett flertal gånger har de behövt flytta 

sina boningar då elefanterna stört deras liv. Idag är befolkningen i byn inte tillräckligt stor för 

att underhålla markerna och skogen börjar växa igen. Anita är bekymrad, men skämtar om att 

de är de ända ursprungsfolket som kommer lämna tillbaka land till staten, vanligare idag är att 

ursprungsfolk tilldelas land. 

Elefanter ja, längs stigen vi går på ligger den ena färska elefantspillningen efter den andra. 

Det var inte länge sen de var här. Funderar över uttrycket ’smidig som en elefant’. Hur kan en 

jättelik elefant ha tagit sig fram på den här smala snåriga stigen, när lilla jag duckar för 

bamburör och rispar mig för varje steg. Den som myntade uttrycket kan inte ha vetat mycket 

om elefanter, eller är det jag som helt enkelt misstolkat uttrycket? Upp och ner tar vi oss för 

sluttningarna och så där, på andra sidan dalen brakar det i skogen. Fyra elefanter rör sig på 

den smala stigen, knuffar sina ungar framför sig, trumpetar högt gång på gång, arga att se oss. 

Kan inte säga att det är ömsesidigt. 

Cycadéerna mäts och märks ut. Vi rör oss bland klipporna där vildhonungen skördas och 

närmar oss en helig klippa men tar oss inte ända upp. Klockan är två och vi börjar ta oss 

tillbaka. Neråt är svårare än uppåt, jorden är torr och lös. Bambuträd har blommat ut och dött, 

de band jorden bra, nu eroderar den lätt. 

När vi närmar oss byn flyger Rajendran upp i ett högt träd och skakar ner några fröer. Undrar 

var han får energin från, själv kan jag bara tänka på metallburken med tomatris som jag gjorde 

i ordning imorse. Den är inom några meters räckhåll nu… 

Efter lunch och kaffe med jaggery går vi upp till Jogis hus. Anita har lovat mig att hjälpa till 

som översättare medan vi pratar om kaffeodlingen. Vi sitter på trappan och ett gäng samlas 

för att besvara mina frågor. I bakgrunden rostar en av kvinnorna Robustabönor och när 

samtalet är avslutat dricker vi en kopp svart kaffe.

Dagen börjar närma sig sitt slut och vi vandrar tillbaka genom kaffeland som övergår i 

teplantager. Några följer oss en bit på vägen för att hämta säckar med cement. Staten har gett 

byggnadsmaterial till nya hus. Cementen kan dock inte fraktas ända fram till byn då det inte 

går att ta sig fram med något fordon. Keystones förslag var att de skulle få använda sig av sten 

som finns i omgivningen för att bygga husen. Men där satte byråkratin stopp, cement var det 

som staten kunde stödja, så nu bärs cementsäckarna på huvudet av folket nerför den branta 

stigen som leder till byn. 

Det är kväll, jag har tvättat mig och laddat in dagens bilder på datorn. Tanken att jag har 

tillgång till så olika världar slår mig. Ena stunden i skogen med människor som har den som 

sitt hem, andra stunden på kontoret med tillgång till trådlös uppkoppling. Om en dryg månad 

sitter jag väl i mina föräldrars soffa i Sverige med tekoppen i handen. Vad är det som gjort att 

just jag är så privilegierad? 

070219 

En helg med vänner 

Måndag morgon och jag vaknar med en bra känsla i magen. Riktigt ruskväder ute, regnet öser 

ner och har gjort det hela natten. Jag har sovit gott, efter några vakna nätter då stressen har 

satt sig i både huvudet och kroppen. Axlarna har krupit upp mot öronen och ord som krav och 

ansvar har snurrat i mitt huvud, känner igen oron från Sverige. Här i Indien tänker jag annars 

att allt löser sig. Har inte haft nåt emot att vänta några timmar på uppskjutna möten och har 

ganska lätt anpassat mig efter förutsättningarna här, en sida hos mig själv som jag är fast 

besluten om att ta med mig hem till Sverige. 

Det har varit en helg bland vänner, svenska och indiska. Lördagen blev en heldagsutflykt till 

Ooty med Vanja, Johanna och Maria. God lunch med gravys och nan-bröd, strosade lite på 

stan för att sen ta med mina vänner till bimuseet och Gren Shopen. Planer på botaniska 

trädgården, men lyckades slå ihjäl några timmar på ett café som serverade de godaste 

kaffedrinkarna och chokladkakorna. Prat om praktikantrollen, vi behövde det nog alla fyra, 

vilka förväntningar som finns på en från olika håll och vad som kommer inifrån en själv. Sen 

en promenad på marknaden, blev överlycklig när jag hittade broccoli som jag inte ätit på fyra 

månader. Vi tog oss till tågstationen och i skymningen gick färden med ”The mountain 

railway” till Coonoor. Middag i Coonoor, en kackerlacka i min kurma och stämningen gick 

ner en aning, men väl på bussen till Kotagiri med Tamilpop och skarpa kurvor kändes allt fint 

igen. Te framför brasan i West view avslutade kvällen.

Söndag; lunch hos Selvi. Vanja, Johanna, jag och Anu, min nya sambo, promenerade genom 

Kotagiri upp till Selvis lilla lägenhet. Fullt upp med söndagsbestyr; tvätta, städa, hämta vatten, 

ändå lyckades hon servera oss ris med sambar. Det blev en eftermiddag i Selvis säng framför 

TV: n; först avslutningen på nåt sportevenemang med kulturella danser från olika delar av 

Indien, sen indiskt reseprogram med reportage från Stockholm. Konstigt att se sin hemstad 

från ett indiskt perspektiv. Den hippa programledartjejen menade att färden på Viking Line 

fick henne att känna sig närmare naturen. Fint att få umgås med indiska tjejer i sin egen ålder, 

att bara avslappnat få prata, istället för att träffas på någon function där klädkoder ska följas 

och man sitter uppradade för att snabbt lassa in ett lass med ris i magen. 

Även denna kväll avslutades framför brasan i West view, innan vi trötta och nöjda somnar in. 

Johanna Knutsson 

061010 

Tiden före avresa till Indien... 

Vår förberedelseperiod börjar nu dra sig mot sitt slut och avresan mot sydligare breddgrader 

närmar sig med stormsteg. 

Efter en intensiv tvåveckors-kurs på SidaCivilSocietyCenter, två veckors praktik på en 

ekologisk gård och nu senast fem veckor på Biskops Arnö med allt vad det inneburit övergår 

nu till en "ledig" vecka då de sista förberedelserna ska göras. Materiella och mentala...=) 

Idag är det tisdag och vi har haft vårat sista möte med Tobias och Robban - våra ledstjärnor(!)

till Indien. Vi har pratat projektplan, organisationsanalys, pirr i magen och problem som kan 

uppstå och hur bra vi kommer att få det. 

Jag tror att vi sju som nu delat ideér, drömmar, planer, hus, magproblem och tekoppar i några 

veckor är redo att möta Indien. Mentalt är vi nog redan på väg, fast först tror jag vi alla 

kommer att erfara några välbehövliga dagar tillsammans med nära och kära. Komma ifrån 

-alltIndienpratsombarafortsätterochfortsätterochaldrigvilltaslut- 

när vi är här tillsammans. Få lite perspektiv på tillvaron, För att om 10 dagar inta Indien med 

ny kraft och energi. 

Jag och Vanja kommer att befinna oss på CIRHEP i Tamil Nadu under 5 månader. Nedanför 

berget Kadavakurichi ligger en liten by vid namn Veelinayakampati. Där ska vi bo. Och nästa 

gång jag skriver sitter jag förhoppningsvis där i vårt hus. =) 

///Johanna 

061011 

Kort presentation av CIRHEP, Tamil Nadu och Framtidsjorden 

Organisationen jag och Vanja kommer att vara på i fem månader framöver, oktober-mars är: 

CIRHEP (Center for Improved Rural Health and Environmental Protection) 

På CIRHEP arbetar för en hållbar relation mellan människa och natur. I ca 20 byar kring 

berget Kadavakurichi har man startat olika projekt. Genom utbildning och bevarande av 

miljön arbetar man med barn, kvinnor och män i olika projekt såsom mulleskolor, 

kvinnoorganisationer, kurser som leder mot ekologiskt jordbruk och vattenbevarande tekniker 

för att nämna några. 

Jag och Vanja har valt att rikta in oss på att vara mer delaktiga i mulleskolan där de behöver 

ny inspiration i form av praktiska lekar, ta del av arbetet som sker i den eko-butik som nyligen 

öppnat i området, se hur de arbetar i kvinnogrupperna, arbeta med ett projekt de har som heter 

"secrest Forest-project", så hoppas vi att ha engelskaundervisning för anställda på 

organisationen om intresse och behov finns. Vi kommer även att rikta in oss på små projekt 

vid sidan av som vi kan ha nytta av i vängruppen "Cirheps Vänner" och ev. göra en 

fotoutställning. Vi kommer att skapa ett underlag för att sedan kunna åka ut och föreläsa om 

vad vi varit med om. 

Vi kommer att vistas 5 månader på CIRHEP och vet att vi under denna tid inte kommer att 

kunna göra några sensationella resultat. Vi kommer dit för att se, lära och förhoppningsvis få 

mersmak för framtiden. Den största delen av vårt arbete ligger på efterarbetet- då vi ska sprida 

information vidare - i Sverige och i Indien(lokalt).

Tamil Nadu 

Delstaten ligger i sydöstra delen av Indien och har 68 miljoner invånare. I Tamil Nadu pratar 

man Tamil och den allra största delen av befolkningen(89%) är hinduer. 

Chennai är delstatens huvudstad och är ett kommersiellt centrum och en växande inustristad. 

I stort är Tamil Nadu en av de fattigare delstaterna. Tamil Nadu är ett utpräglat manssamhälle 

med få kvinnor i ledande positioner. Traditionerna är starka och gifta kvinnor tar ofta hand 

om hem, man och barn. Arbetslösheten är hög och många barn utnyttjas som billig 

arbetskraft. 

Organiseringen av självhjälpsgrupper har förändrat situationen radikalt för många kvinnor. 

Från att ha varit hänvisade till ett isolerat liv i byn har kvinnorna fått inflytande och en stärkt 

ekonomisk position. 

Det finns många NGO:s i Tamil Nadu som gör insatser inom olika områden. Många av 

organisationerna har en hållbar utveckling på landsbygden som övergripande mål. Hälsa, 

social utveckling och mänskliga rättigheter är andra målområden. 

Framtidsjorden 

...är ett internationellt nätverk som arbetar med organisationer i utgår ifrån tre grundprinciper 

vilka är: 

-Ekologi 

-Självtillit 

-Samarbete 

Framtidsjorden stöder initiativ till hållbar utveckling med social, rättvis och ekologisk grund. 

Medlemmar med likartade mål verkar för en utveckling som bygger på lokala förutsättningar 

och global solidaritet. Det innebär att arbeta för att förändra utvecklingen såväl på det norra 

som på det södra halvklotet.

Framtiddsjorden 

harr 

skickat ut ppraktikanter 

till medlem msorganisattioner 

i Indiien 

sedan 2004. 

///Johannna 

0610 30 

forsta ta ankarna fraan 

CIRHEP. ... 

skrivet ssondag 

eftermiddag... 

Då har vvi 

landat. Lite 

drygt enn 

vecka i söddra 

Indien har h passerat och idag ärr 

det söndag g. Efter 

förmidddagens 

mullleskola 

har vvi 

fritt. Tid till att refle ektera över ttiden 

som ggått 

och var vi 

hamnat någonstanss… 

Vi startaade 

vår resaa 

med två daagar 

i Chennnai 

(huvuds staden i delstaten 

Tamiil 

Nadu) för r att 

acklimaatisera 

oss. TTillsammanns 

med Ida ooch 

Malin, våra v vännerr 

som skullee 

fara vidare e upp 

mot Nillgiribergen 

hhade 

vi två dagar då vii 

hann besök ka både marrknader, 

ett avskyvärt stort s 

köpcenttra, 

polisstattionen, 

bio och vi tog ääven 

en tur till strandenn 

som liggerr 

utanför sta aden. 

Jag vaknnade 

vår första 

natt på hotellrummmet 

och trod dde vi hamnnat 

i en krigsszon. 

Det vi isade 

sig att vvi 

hamnat mmitt 

i en stor högtid &#88211 

ivali i. En tid då Indierna firrar 

ljuset –o och detta 

gjordes med raketeer 

o smällaree 

så till den milda grad d. 

Min förrsta 

känsla eefter 

ett par dagar i Indiien 

var att landet 

är välldigt, 

ostrukkurerat, 

varm mt 

(både seett 

ur klimattsynpunkt 

ooch 

från männniskors 

be emötande) ooch 

spännannde. 

Jag inse er även 

på en gåång 

att jag hhamnat 

på een 

liten litenn 

punkt i Ind dien. Det finnns 

så myckket, 

så otrol ligt 

många oolika 

sätt att 

leva. Jag ffår 

chansen att se livet och vardageen 

ifrån en av alla dess sa olika 

utgångssvinklar. 

Vi for mmot 

CIRHEPP 

söndag naatt, 

och vid fem-tiden på p morgonen 

insåg jag att min stor ra fasa 

drabbat mig. Feberr 

stod på schhemat, 

och eefter 

två dag gars svamlaande 

och sovande 

blev jag 

uppkördd 

ur sängen. . Familjen vvi 

bor hos trrodde 

att jag g var sjuk föör 

att jag soov 

och var ensam 

för myccket. 

Integriteet? 

Vara ensam? 

Vad ddet 

kan föra för gott me ed sig kan nnog 

en indieer 

inte förest tälla sig. 

Här är mman 

tillsammmans, 

det ärr 

så man triivs. 

Det är så s livet är. DDet 

finns varrken 

behov eller 

plats occh 

utrymme för ensamhhet. 

Familjen 

vi hamnatt 

i är alldelees 

superb. VVi 

bor i ett rum r med varrsin 

säng occh 

varsin lit ten 

hylla. I resten av huuset 

finns ettt 

kök, ett ´fförvaringsru 

um´, ett bönnerum 

och eett 

rum där man m är. 

Där sovver 

man, äteer 

man och ssocialiserar 

sig- dricker r chai, prataar 

och tittar på tv om man m råkar 

ha en såådan. 

Familjjen 

vi bor hhos 

är av denn 

högre kasten 

och har en tv. Sedaan 

finns det ett 

utrymmme 

med vägggar 

men utann 

tak. Där ffinns 

toaletthålet, 

ett kaar 

där man ssamlar 

vatte en och 

en masssa 

baljor somm 

man anväänder 

då maan 

tvättar sig g, diskar, tvvättar 

eller vvad 

man nu kan 

tänkas bbehöva 

göraa. 

Det finns som en liteen 

ventil i go olvet där maan 

sopar neer 

vattnet. 

Utanförr 

husknutarnna 

och veranndan 

äger eett 

myller av v liv rum. DDär 

finns brääkande 

gette er, 

kacklannde 

hönor occh 

råmande kossor, skrrikande 

barn n, skällandee 

hundar ochh 

kvinnor och 

män.

Gamla och unga. Här utanför pågår livet för många. Ett liv man lever på ett sätt och i en miljö 

som jag inte är van vid. Jag har växt upp på landet med råmande kossor och kacklande höns. 

Men ytmässigt sett skulle där kunna ha bott en hel by i vår trädgård och på åkern 

runtomkring. Här bor man nära varandra. På ett sådant sätt att jag nästan skäms då jag visar 

kort på huset hemma i Rinna. Liknar mer ett slott i jämförelse. Konstigt. 

Familjen består av Mahalksmi, hennes man och barnen Sartha, Sathia och en son som är 

utflugen. Även farmodern bor i huset, och under veckorna är det endast mannen, farmodern 

och en dotter som bor här, då de andra pluggar och jobbar på annan ort. 

Organisationen har en fin kursgård. Mohan och Chandra – som är de drivande ur vår 

synvinkel finns där måndag-söndag, alltid online vad gäller CIRHEP. Det känns som 

CIRHEP som de köpte 1999 har åstadkommit viktiga förändringar för befolkningen och 

miljön runtomkring i området. Mycket pågår och många människor är involverade i projekt i 

de 32 byarna kring berget. Området är indelat i fem omården - Watersheds som utgår från hur 

vattnet rinner ner längs berget. Mycket handlar om just vattnet – vilket faller sig helt naturligt 

då vi är i ett område där man är väldigt beroende av det vatten man har. Torkan är påtaglig, 

och då regnperioden väl är här gäller det att ta tillvara på det regn som kommer. 

Idag har vi varit med på mulleskolan och häromkvällen var vi med på ”eveningschool”. 

Eftersom många barn har föräldrar som inte kan läsa och skriva och därför inte får möjlighet 

till hjälp med läxläsning är ”eveningschool” ett tillfälle då man med en lärares hjälp kan göra 

sin läxa. Även undervisning och lekar kring miljö sker under denna tid. 

Jag och Vanja har börjat diskutera oss fram till vad vi ska rikta in oss på att arbeta med 

tillsammans med Mohan och till vår lättnad känner vi inte de praktikantproblem man haft 

tidigare- att man inte har några som helst förväntningar från CIRHEPs sida och vi blir några 

slags gäster som helst inte ska jobba för mycket. Vi känner att Mohan har tänkt och gärna vill 

att vi ska skapa material till CIRHEP. Vi kommer troligen att göra ett bildspel som är 

övrgripande för CIRHEP och sedan skapa foldrar som mer går in i varje projekt. Detta är en 

brist tycker Mohan – att informationen att kunna ge ut till intresserade ofta är väldigt knapp 

och väldigt allmän. Han skulle vilja ha mer ingående info kring varje projekt. Vi ska framöver 

se, dokumentera och skriva…så får vi se vart vi hamnar… 

Detta var allt för denna gången ifrån mig. Känslan i Indien är bra. This far! 

...det känns lite konstigt att skriva `jag` i texten, då det faktiskt hela tiden är `vi` i vår tillvaro. 

Jag och Vanja. Och vi har det bra tillsammans… vi har valt att skriva pa projekt i Syd var och 

en. För lite egna tankar och reflektioner…utan den andres synpunkter…=) 

061103 

fredag eftermiddag... 

Tid for brollop... 

Vackarklockan ringde kl 06.00 imorse, och det var dags att ga pa brollop. Ett hinduiskt 

brollop skulle beskadas da en fore detta anstalld pa CIRHEP skulle forenas med sin kvinna. 

Det vi skulle fa gjort innan vi for pa brollopet klockan 07.15 var att tvatta oss och sedan kla 

oss i vara nyinkopta saris. Detta tog sin lilla tid kan jag lova, och trots att vi fick hjalp av 

Chandra och var kockerska blev klockan 07.45 innan vi rullade ivag mot Vathalagundu dar 

brollopet skulle aga rum i Mohans bil. (tider i Indien ar ju inte sa viktiga har vi erfarit, sa 

ingen panik trots forseningen...)

Da vi kom till lokalen insag vi att denna typ av brollop har langt ifran alla indier rad att 

ordna...ca 2000 personer skulle komma att passera under dagen - slakt och vanner...(tank den 

som kande sa manga manniskor...=) ) 

Vi kom da ceremonin var i full gang och bruden skulle fa det gula repet om halsen som 

traditionellt ges av mannen. Det skulle fotas och da vi var de vita manniskorna som fanns 

tillhands sa fick folk for sig att det vore skoj att ha med oss pa kort, vilket forstas inte kandes 

sa bekvamt da vi endast traffat brudgummen en gang innan. Inte var vi bundisar direkt...men 

vad gor man? Jo man ler och ar glad. Annat kunde man inte gora i denna glada och harliga 

stamning som radde. Bruden skulle aven under denna stund fa sina taringar - att ha en taring 

pa varje "pekta" da man ar gift ar en tradition man foljer i Tamil Nadu.... 

Efter detta var det dags att ga en trappa upp och ata frukost. Vi fick varsitt palmblad och det 

bjods pa Iddlis, dosas, kokoschutney och nagon sot rosa rora. Efter detta var det dags for det 

heliga dagliga riset. Ris med bonor och en stark gronsaksgryta samt en friterad bulle som jag 

inte vet vad den bestod av stod pa menyn. Efter detta kan jag saga att jag nog atit min livs 

storsta frukost. Men konstigt nog borjar man sa sakta vanja sig vid allt detta ris och dessa 

starka roror - aven till frukost. 

Sedan var ceremonin over for varan del. Vi fick varsin kokosnot, en banan - och sa klev vi ut 

fran brollopslokalen. Brollopet kommer dock att paga dagen lang... 

...Pa hemvagen gjorde vi ett besok hos Per- framtidsjordens koordinator som ar boende har i 

Tamil Nadu. Det bjods pa kaffe och en hel del skratt och prat under ett par timmar... 

...sedan for vi ater mot Veelinayakampatti med CIRHEPS kursgard som slutdestination. Och 

dar befinner vi oss nu. Syrsorna surrar, regnskurarna verkar vara over for idag - och dagarna i 

Indien rullar trivsamt pa... 

///Johanna 

061105 

Puja och annu ett brollop... 

Morgonen startade återigen tidigt, 05.30 blev jag väckt av min kära syster – och idag behövde 

vi inte ens orda om ifall det var en fin morgon. Min huvudvärk var påtaglig och efter 

skrikande musik och röster ur dessa fruktansvärda skrällande högtalare började jag så smått 

undra hur jag i fortsättningen ska hantera nätter utan någon djupsömn. Och jag poängterar 

återigen mitt totala oförstående inför dessa kulturella traditioner med oljuden, men har fått 

veta att det tyder på status att ha på dessa vrålande högtalare. Ska man ha en ”function” så ska

man visa det för omgivningen – så mycket man kan. Idag var det ”Puja” som stod först på 

schemat kl 06.00. Puja är en ceremoni där man firar något, och idag var det puja där man 

firade invigningen av en ny staty tempelstaty. Sedan klockan två inatt har de haft 

pujaceremonier lite nu och då, och detta har vi blivit varse om genom högtalarna. 

När vi kom dit visade det sig att nästa ceremoni skulle börja en timme senare. Vi blev 

inbjudna till familjen som ägde templet där pujan ägde rum för att äta frukost. Vi satt ner inne 

i huset en stund, men bestämde oss sedan för att ta en liten tupplur innan det var dags för 

nästa programpunkt. Kanske ska tillägga att söndagar är en dag då mycket pågår (och dagen i 

veckan då CIRHEPs personal har sin lediga dag). 

Efter nästan en timmes tid med Dire Straits i lurarna (i min lyxpryl) traskade vi iväg till 

frukosten. Nu hade även Per – framtidsjordens koordinatör i Tamil Nadu hittat till 

Veelinayakampatti från sitt hem i Vathalagundu 10 km härifrån, och vi avnjöt en frukost 

tillsammans som bestod av Dosai och Iddli med kokoschutney, tomatchutney och honung 

som tillbehör. Smaskigt. Efter detta gick vi för att beskåda pujan, och sedan var det dags för 

bröllop. Idag skulle ett ”local wedding” äga rum - ett arrangerat bröllop i byn där vi skulle få 

se samma ceremoni som i fredags morse. Det gula repet skulle sättas kring kvinnans hals, hon 

skulle få en tåring på varje fot, och vi såg här att man satsat stort då mannen fick tre 

guldringar kring fingrarna. (vilket inte alltid är en självklarhet, beroende på vilka ekonomiska 

möjligheter man har inom familjen). 

När jag såg dessa unga människor som snart skulle bli man och hustru sved det till i mitt 

hjärta. Kvinnan som var blott 20 år gammal skulle nu lämna sin by och sin familj för att flytta 

till mannen och bli en del av hans familj. En ångest jag sent kommer att glömma skådades i 

kvinnans ögon, och inte skymten av ett leende fanns på hennes läppar. Hon tittade ner i 

backen och då hon tillgavs blommor och repet lades om hennes hals såg jag hur spände ihop 

sina kinder – och tårarna var inte långt från att falla. ”Ja, det är klart hon är lite nervös inför 

att lämna sin familj och alla sina vänner och flytta till en ny by” fick jag förklarat från ett 

indiskt sätt att se på saken. Mannen såg inte mycket gladare ut, och de snart gifta hade inte 

skymten av ögonkontakt med varandra. No love as far as I could see! Säga vad man vill - alla 

traditioner och kulturer har sina sätt att se på saker – men att få möjlighet att gifta sig av 

kärlek – är det inte en mänsklig rättighet alla borde få ta del av? 

Då ceremonin var över gick vi hem till Chandra en stund innan det blev dags för lunch. Efter 

en lunch med min och Vanjas favorit –stekt tomatris med blomkålsgryta och morotsröra for 

Per hem, Chandra skulle tvätta – och jag och Vanja bestämde oss för att lämna byn och all 

hög musik för en stund. Så nu sitter vi på kursgården, Vanja skriver på Internet och jag på 

hennes dator. Musiken hörs i fjärran men lugnet här känns fantastiskt. Jag är tacksam för alla 

intryck jag får möjlighet att ta del av – positiva och negativa. De skapar en helhetsbild att bära 

med sig genom livet. 

De senaste dagarna har det varit mycket utanför CIRHEP och organisationen som hänt. Vi har 

inte jobbat konkret med arbetet kring CIRHEP, utan istället farit runt med Mohan och 

Chandra på ceremonier, functions och levt vårt dagliga liv, vilket tar sin lilla tid, speciellt då 

inte allt går på räls. Vi lever så mycket ”I” Indien som det bara är möjligt, och att få ta del av

denna kultur på detta vis mitt bland människorna känns ovärderligt. 

061105 

Ett Indien av liv...skrivet lordag kvall 

…Idag är Indien plötsligt inte harmoniskt, vackert och soligt längre. Indien har bytt skepnad 

till en plats av buller, vrålande musik från alla håll och monsunregn. De människor som 

plötsligt var fantastiska att ha kring sig – alltid med ett leende på läpparna och ständigt 

närvarande – de blir plötsligt något att irritera sig på. ”Försvinn, kliv inte ett steg längre in i 

min komfortzon. Jag är svensk, jag kräver utrymme. Titta inte så på mig”. 

Utanför fönstret spelades hög musik i de högtalare som är utplacerade på torget ett tjugotal 

meter från vårt hem. Klockan fem satte det igång –orytmisk, skrikande musik på en decibel 

som inga mänskliga öron kan må bra av att höra. Då klockan blev halv åtta och jag insåg att 

det inte skulle bli mer sömn denna sovmorgon tog jag fram min IPOD, (min kära 

västerländska lyxpryl) och tryckte på Åsa Jinder med högsta volym i lurarna. Efter några 

minuter försvann ljudet utanför öronen och jag kunde njuta av de vackra lugna tonerna av 

svensk folkmusik. 

Något senare såg jag att Vanja började röra sig i sängen, och snart var hon sittandes på 

sängkanten. ”God morgon” skrek jag för att överrösta musiken utanför. ”Nej, detta är fan i 

mig ingen god morgon” ropade hon tillbaka. Okontrollerat spreds ett stort leende över mina 

läppar och jag började skratta. Nej, det kan hon ha rätt i… 

Det tog inte lång tid innan det blev alldeles knäpptyst. Lamporna släcktes. Strömavbrott – 

något bättre än detta kunde inte ske, och vi skulle nu få njuta av en resterande morgon i 

harmoni och tysthet. 

Några timmar senare hade det blivit dags att fara in till Nilakottai, en stad som ligger placerad 

ca 5 km från Veelinayakampatti . Jag och Vanja skulle vara effektiva – på vårt västerländska 

vis, utan ”väntetider, en kopp te först och några stopp för samtal på vägen”. Listan var gjord: 

Internet, telefonsamtal, posta brev och ett par inköp skulle vara utförda innan vi for hem igen. 

Vi såg att molnen började hopa sig, men for glatt i hågen iväg på vår bensinslukande ovän till 

moped. Då vi var nästan framme i Nilakottai började det droppa och det tog inte många 

minuter innan monsunskuren var i full gång. Vi letade oss så fort vi kunde fram till första 

bästa telefonkiosk. Dags att utföra punkt ett på vår lista. Kvinnan i den lilla kiosken skakade 

på huvudet. (vad detta betyder säger i och för sig inte så mycket då indierna skakar på 

huvudet i de allra flesta sammanhang, vare sig de menar jag, nej eller något helt annat). Men 

det visade sig snart att telefonen inte fungerade. Hon pekade upp mot sladdarna som hängde i 

taket. Elektriciteten. Det var ju strömavbrott. Genast förstod vi att det inte skulle bli mycket 

av vare sig internetcafé eller de samtal vi planerat in såhär på lördagsledigheten. 

Jaha, nu då?

Regnet öste ner utanför det lilla tak vi stod placerade under. Vi gjorde som indierna – tog en 

kopp chai. Och väntade. Det blev dags att inse att vi faktiskt befinner oss i Indien, Jag kände 

nu att tankarna om vår västerländska effektivitet kunde sätta sig på första bästa plan hem till 

Sverige igen. De passar sig helt enkelt inte här. 

Då regent började avta en halvtimme senare traskade vi ut och bot mot postkontoret. Jag fick 

utan att be om det hjälp av en vänlig indisk man som ogenerat går fram med mig till luckan 

inne på posten – förbi de väntande människorna som stod i kö. Jag pekade på de väntande och 

mannen vid min sida sa bara ”No, stamp is ok”. Snart framgick att personen som satt vid 

luckan med frimärken var på lunch. Att någon av de andra fyra innanför luckan skulle kunna 

vara så snäll att sälja mig ett frimärke – det var inget jag i detta läge försökte tigga mig till. 

Jaha, och nu då? Regnet började åter att droppa. Skulle vi rulla hem på vår moped igen? 

Jag såg att det lyste i en av de affärer som har elektricitet och vi traskade bort mot en 

telefonkiosk. Den visade sig fungera och jag blev (med viss pinsamhet) lite varm i hjärtat för 

att jag nu skulle få stryka över en punkt på listan. Men mest blev jag nog varm i hjärtat för att 

jag skulle få ringa någon jag håller kär förstås. 

En timme passerade, posten hade öppnat och samtal och inköp var gjorda. Vi rullade hem på 

vår moped. Jag blev tvungen att kisa med ögonen för att kunna se genom regnet. 

Åter hemma i byn insåg vi att detta med att elektriciteten kommit tillbaka ledde till tudelade 

känslor. Inte lika påtagligt som på morgonen, men dock var musiken på en sådan volym att vi 

blev tvungna att prata med väldigt stora bokstäver. 

Indien är Indien. En plats att tycka om eller att vänja sig vid. Jag tackar gudarna för att jag den 

allra största delen av tiden trivs alldeles utmärkt på denna märkliga plats på jorden. Och för att 

någon klok människa bestämt att musiken i Veelinayakampatti endast ska spelas på helgerna i 

de dånande högtalarna. Dock förstår jag för allt i världen vem som tycker att detta är behagligt 

och trevligt. Men vem har sagt att man ska kunna förstå allt? 

///Johanna 

061109 

en liten inblick i vardagen... 

en liten inblick fran vardagen och vad vi pysslar med har pa CIRHEP... 

Klockan är runt nio på förmiddagen då jag och Chandra beger oss iväg från träningscentret. 

Vid denna tid börjar arbetsdagen för de flesta och vi stöter på flera av CIRHEPs anställda då 

någon ska ut i fält och se hur arbetet fortgår och någon annan är på väg till kontoret i 

Nilakottai. Några dagavlönare är precis pa vag att börja arbetsdagen uppe vid kycklinghus-

ygget (CIRHEPs nya projekt) och som alltid när man är med Chandra tar det stopp lite här 

och var då hon ska stanna och prata med människorna vi möter. Då vi kommer ut på fälten 

känner jag hur lugnet suger tag i mig – det är vackert då man blickar upp mot Kadavakurichi, 

vi passerar plantage och vildvuxna fält. Chandra, som vet det mesta om de flesta växterna i 

området stannar till då och då, ger mig något ätbart, berättar vad det är – och vi traskar vidare. 

Vi stannar till vid en växt som säger sig heta ”badgera”. Då fröna blir brunaktiga är de färdiga 

att skörda, man mixar dem med vetemjöl, ägg och socker. Detta blir ett pulver som säljs på 

marknaden. Man mixar sedan detta med mjölk – och vips har man fått en hälsosam dryck som 

kallas ”harlicks”. 

Att Chandra har breda kunskaper kring denna natur – det går inte att ta miste på. Hon ger mig 

ytterligare några skidor av ”green lins” att tugga på, och snart kommer vi upp på en höjd. Hon 

berättar att här går gränsen mellan två Watersheds – Kadavakurichi och Musuvunuthu. Hon 

berättar som så många gånger förr att där gränsen går för åt vilket håll vattnet rinner – där 

delas watershedsen åt. Vi befinner oss nu uppe på höjden på ”Common land”. Detta omrade 

är ägt av staten och inte privat agt av nagon bonde. Här har man för lite drygt ett år sedan 

grävt ”continues contore trunch”- gropar som sträcker sig runt berget där tanken är att vattnet 

ska rinna ner, lägga sig och sedan föras vidare ner i marken. Emellan dessa gropar har man 

små upphöjda planteringar, för att vattnet ska vara lättillgängligt för växterna. Man har 

planterat ett träd som heter Cetropa har, och trots att det var över ett år sedan man planterade 

träden är de fortfarande väldigt små. Chandra berättar att Cetropa växer väldigt sakta och att 

marken här är väldigt stenig gör att det inte är den ultimata platsen att plantera träd egentligen. 

Vår tanke med denna utflykt i fält är att se hur arbetet går för dagavlonarna som är igång med 

trädplantering. Innan vi går bort till dem går vi ner och tittar på ett fält fyllt av vatten. Chandra 

berättar nu att vi är på bonde Bose ägor. Tillsammans med sin bror har han 10 tunnland mark. 

Jag frågar vad detta vattenfyllda fält är till för och Chandra berättar att de snart ska plantera 

ris på fälten. De har pumpat upp en stor mängd vatten till fälten för att risplantorna kräver 

dessa vattenmängder. Under tre månader ska man sedan vattna fälten innan det är dags att 

skörda riset. Chandra skakar lite på huvudet. Jag har tidigare fått klar information om att ris 

INTE är något som lämpar sig att odla kring Kadavakurichi –med tanken på vattenåtgången. 

Vad som får denna bonde att ändå gå mot dessa naturens lagar får jag inget klart svar på, men 

med tanke pa att de ater ris flera ganger per dag minns jag hur Chandra tidigare berattat att 

man helst ater ris for att man tycker mer om det. Att ”riset ar heligt” ar nagot jag insett, och 

det ar troligen statusfyllt att kunna odla riset. 

Vi traskar nu bort mot trädplanteringarna. Under fyra dagar har 100 fruktträd med frukten 

Chicku planterats av åtta dagavlönare. Vad man gör idag är att gräva nya gropar till mango 

och amela-träd som så snart grävningen är färdig ska sättas i marken. Åtta män i vad jag kan 

gissa åldrarna 25-60 år står och hackar i jorden då vi kommer, men tar en välbehövlig paus då 

vi närmar oss för att prata. Det visar sig att dagavlönarna arbetar fem timmar per dag och får 

för detta en dagslön på 80 rupier. Man börjar arbetet kl 08.00 och jobbar fram till 11.00. Då 

har man en paus på 30 minuter och sedan fortsätter man arbetet fram till kl 13.30. Det känns 

skönt att veta att CIRHEP inte stödjer något slavarbete utan att de har vettiga arbetstider ute 

på fältet. Det finns även som möjlighet för dagavlönarna att jobba på kontrakt. Då har de ett 

arbete som ska utföras och får betalt för det, men som i detta fall då marken är stenig att hacka 

i och arbetet tar längre tid är kontrakt inget dagavlönarna tjänar på och säger därför nej till. 

Det visar sig att två av arbetarna i vanliga fall studerar ekonomi på universitet. En av dessa, 

Sathakumar som bor i byn AndipattiVillage berättar för Chandra som översätter till mig att 

den 16-25 november ska han vara ansvarig för en ”camp” som ska äga rum i byn där han bor. 

25 studenter som nu är 14 år gamla ska under 10 dagar jobba praktiskt med sk.”social work”.

Deras arbete kommer att bestå av att städa längs gator, gräva gropar och sedan plantera växter 

m.m. Även mulleskolebarnen i Musuvunuthu Watershed kommer att delta. Det ska komma 

läkare och veterinärer som har till uppgift att under dagarna hjälpa människor och djur som 

behöver dess hjälp. Jag blir i mitt tysta sinne lite faschinerad över vilket arbete som görs. Att 

det sker ett utvecklande arbete kring Kadavakurichi går inte att ta miste på. 

Då vi konverserat en stund med männen och Chandra skrivit ner de uppgifter hon kom för att 

hämta vandrar vi hemåt igen. Vi stöter på kor, getter och påfåglar. Mohans hund, Tiger är 

med oss, och ett av hans stora nöje är att jaga påfåglar. Att han aldrig får tag på dem innan de 

hinner lyfta och flyga iväg verkar inte bekymra honom – och jag kan inte låta bli att le då jag 

ser jakten på dessa fåglar i jättestorlek. Vi vandrar genom plantage av horsegram, greengram, 

cowpie och redgram. Chandra stannar upp, ger mig några skidor innehållande linser att 

smaska på – och berättar att man ofta låter växter växa tillsammans, för att på så sätt gynna 

varandra. 

På hemvägen tar jag en sväng förbi träningscentret för att skriva ner den information jag just 

matats med ute i fält. Efter krånglande med datorn går den tillslut igång. Jag hinner skriva 

några minuter innan den släcks ner – strömavbrott. Min västerländska irritation börjar så sakta 

komma ifatt mig, men så inser jag vart jag befinner mig. Jag är Indien, med allt detta vackra 

omkring mig, och det gäller att svälja allt vad Indien ger – med hull och hår. 

061113 

Mulleskolan... 

(Vi har i samråd med Mohan och Chandra kommit fram till att vi ska vara en period på varje 

projekt CIRHEP jobbar med – dokumentera, fota och få en helhetsbild för att sedan kunna 

använda materialet till foldrar och ett bildspel som är tänkt att vi ska göra - på engelska för att 

CIRHEP ska få användning av det (önskemål från Mohan och Chandra) och även på svenska 

som informationsmaterial for Framtidsjorden och Vängruppen CIRHEPs vänner att använda 

sig av). 

Det har blivit dags att starta upp projektet kring mulleskolan jag och Vanja ska arbeta med en 

tid framöver, och denna söndag står det “games” på schemat. För två veckor sedan var vi på 

utflykt med mullebarnen, och matsäcken avnjöts på ett berg, som inte gick att mäta med 

Kadavakurichi, men var ack så trevligt vi hade. Förra veckan var mulleskolan inställd pga. 

alla functions som ägde rum, och idag är det planerat att mulleskolebarnen ska leka under det

stora banyanträdet vid träningscentret. Som vanligt är det kl 10.00 vi har fått information om 

att mulleskolan ska börja, och en stund före detta är jag och Vanja redo att möta naturen och 

alla barnen. Som vanligt blir klockan både tio och halv elva innan Chandra kommer och 

knackar på vår dörr, och efter sig har hon ett släptåg av barn. Det är dags att bege sig. På 

vägen hakar flera barn på ledet, och då vi kommer fram till banyanträdet efter en 

tiominuterspromenad över fälten räknar jag att vi är ca 15 st. Från byn Jeyanayakampati som 

ligger på andra sidan om man ser det från träningscentret kommer en skara barn, och jag 

räknar att det sammanlagt sitter 26 barn i ringen under banyanträdet. Rajkumar, som är 

sociolog och jobbar med kvinnogrupperna och mulleskolan i Kadavakurichi Watershed har 

också hittat hit och inleder en lek med barnen. Vad jag och Vanja bestämt oss för inför denna 

mulleskola är att stå bredvid, fota och skriva. Chandra som är vår ständiga tolk förklarar för 

barnen att de ska fortsätta precis som vanligt även att vi fotar och mixtrar med våra kameror. 

Detta blir ingen lätt uppgift tror jag – då barnen är som allra mest faschinerade av dessa 

märkliga prylar där man kan se fotot sekunden efter att man tagit det. Som trolleri! Men det 

går över förväntan, och barnen leker “Find the leader”, “The pollutiongame” och “The foolish 

king” m.m. medan vi i lugn och ro kan fota och beskåda. Det är mestadels Rajkumar som 

håller i lekarna, medan Chandra förklarar för oss vad lekarna går ut på. Bakom alla lekar finns 

en poäng – ett samband som har med naturen att göra och hur vi tar tillvara (eller snarare inte 

tar till vara) på vår Moder Jord. I flera av lekarna spelas draman upp, och det är de större 

barnen som varit med många år i mulleskolan och lärt sig de olika handlingarna utantill som 

får gestalta rollerna, då de mindre tittar på och lyssnar. Mellan varje lek berättar Chandra eller 

Rajkumar vad som ar poängen och hur man ska kunna handla kring de problem som finns. 

////Jag ska ge exempel på en lek: “The foolish king”. 

Kungen kommer till byn på besök tillsammans med sin minister. Han frågar folket (alla 

barnen) om de har mat –JA, svarar alla. Han frågar om de haft gått om regn den senaste tiden 

och alla svarar -JA. Är ni glada då? frågar kungen, och alla i byn svarar -JA. Kungen blir glad 

och bestämmer sig för att fira genom att ordna en “hunting’ i skogen. Han kallar ut sina män 

och ber dem hugga ner träden i skogen kring byn. Detta blir fint material att sälja vidare. Han 

kommer tillbaka efter några år, träffar bybefolkningen och frågar hur det står till. Har ni gått 

om mat frågar han och -NEJ skriker alla. Har ni gått om vatten frågar han och -NEJ blir svaret 

- alldeles för lite regn- och dricksvatten. Är ni glada då? frågar kungen -NEJ ropar hela byn. 

Kungen blir konfundersam, hur kan det ha blivit på detta sätt i denna trevliga lilla by? Han 

inser snart att nerhuggningen av skogen han lät göra for några ar sedan kanske inte var så bra. 

Han inser sitt misstag och ber nu hela bybefolkningen att följa med ut i skogen och sätta nya 

plantor. De planterar de finaste av träd. Ytterligare några år senare kommer kungen tillbaka 

till byn och hoppas nu att allt ska ha ordnat upp sig. Han frågar de tre frågorna –om de har 

vatten, mat och om byborna är glada. Han får ett rungande -JA till svar. Hans minister frågar 

om han vill gå ut i skogen och fira, kanske ordna en “hunting”. Kungen har inset sitt misstag 

och svarar NEJNEJNEJ… Då detta dramat spelats färdigt förklarar Chandra sambandet 

mellan naturen och människorna i byn, och varför det är så viktigt att vara rädd om naturen.// 

Då det gått någon timme får vi svårt att sitta stilla, och snart är både Vanja och jag med och 

leker tafatt. Mulleskole-lektionen avslutas med Fruktsallad då alla barn får ett nummer och en 

frukt som Chandra introducerar på engelska (då vikten av att kunna kommunicera på engelska 

blir allt viktigare) och vi springer runt som galna tokar då någon skriker “fruktsallad”. Jag blir 

dock lite besviken då jag inte får vara frukten Guava som numera blivit den absoluta 

favoriten. 

Klockan har blivit halv ett och mulleskolan är slut för idag. Chandra berättar att nästa söndag 

ska de prata om“pollutions”. Det har blivit dags att traska hemåt. Dagen är molnig och lite 

blåsig – jätteskönt väder. Resten av dagen är ledig och fri till att skriva. Ikväll ska vi diskutera

projektet vi i nästkommande vecka ska jobba med, och att få chansen att vara med och leka 

med barnen – då vi genom lek kan kommunicera och känna gemenskap utan att behöva tala 

samma språk – är guld värt. 

061116 

...nerskivet 10 nov... 

Jag slår mig ner på marken utanför vårt hus med mitt kära anteckningsblock och en penna. 

Bredvid sitter Zardha och en vän till henne – de pratar på Tamil och jag förblir oförstående 

kring vad de pratar om. Språket är en stor barriär här i Indien för att komma människor nära 

och förstå deras liv utan att det ska bli tolkat och därigenom till viss del omarbetat på vägen 

innan det når mig. Zardha pratar lite engelska – och jag frågar vad de pratar om. De diskuterar 

mat säger hon – då riset just står på kokning inne i köket för dagens lunch. Jag ger henne ett 

leende och återvänder till mitt skrivande medan de fortsätter att prata. 

En pickande höna traskar någon decimeter från mina fötter och jag drar dem lite till mig av 

oro för att bli attackerad. Jag tittar ner under fötterna och ägnar en liten stunds tankar till vad 

marken under mina fötter består av. Jag kommer snart fram till att det måste vara en 

blandning av jord, stenar, kobajs och de rester hönor, getter och hundar lämnar ifrån sig. Inte 

särskilt hygieniskt om hälsoministern från Sverige skulle ha något att säga till om. Och 

därutav är jag präglad… 

Slänger en blick omkring mig och förbi passerar en kvinna med en säck bärandes på huvudet 

och två tomma kärl i handen. Kanske ska hon gå och köpa mjölk att fylla kärlen med. Vad vet 

jag? Flugorna killar mig då de klättrar på mina fötter och jag kan inte riktigt låta dem vara 

utan gör små fotdanser för att vifta bort dem. 

Denna förmiddag har jag suttit fem timmar framför datorn och ordnat med bilder från min 

kamera – lagt i mappar, satt namn på alla bilder och bränt över dem till en cd-skiva. Efter 

dessa fem timmar i teknologins värld kände jag att jag behövde skapa mig en 

verklighetsuppfattning om vad som sker utanför rummets trygga väggar och dataskärmens 

möjlighet att visa mig exakt vad jag ber om. ”Nu gör vi om denna färgbild till svartvitt i 

Photoshop”. Poff så är det gjort. Som trolleri! 

”En disneyfilm tack”. Jag sätter i den runda dvd-skivan och det tar inte många sekunder innan 

Mulán börjar sjunga framför mina ögon i den tecknade filmen. 

Inte så verklighetsförankrat då man befinner sig ute på landsbygden i Indien. Här finns inte 

detta. Här lever man i en annan verklighet, och för att vara en del av denna verklighet tog jag 

för en liten stund sedan mitt block och min penna för att sätta mig här på trappen. För att bara

känna, vara i stunden och befinna mig i den värld jag rest till. 

Plötsligt blir det full aktivitet runt omkring mig. Jag förstår att det är vattnet som satts på för 

dagen – för genast kommer kvinnor ut ur sina hus, bärandes på kärl som de snabbt sköljer ur 

för att sedan bege sig till kranen och fylla på vatten. En timme varje dag är vattnet igång i 

byn, och då gäller det att passa på så att man kan laga mat, diska och tvätta sig även 

nästkommande dag. Jag inser plötsligt att detta är min chans. Gång efter gång har jag och 

Vanja frågat om vi kan få hjälpa till att bära vatten – med det ständiga svaret att det ska vi 

verkligen inte göra, vi är gäster i huset. Då vi kommer att vara ”gäster” här i huset under fem 

månader känns det inte mer än rätt att få hjälpa till… En liten stund senare är jag tillbaka vid 

mitt block – blöt om tunikan och byxorna, men med ett leende på läpparna. Farmor i familjen 

sa strängt till mig på Tamil att jag skulle gå och sätta mig och skriva igen så fort jag var nere 

vid kranen. Detta var vad jag antog att hon sa, innebörden av hennes ord förstod jag i varje 

fall. Jag satte blicken i hennes ögon och log bestämt som ett trotsigt barn. Då log hon också 

och jag bestämde mig för att det var okej från hennes sida att jag hjälpte till. Har man inte 

språket får man ta till blicken och kroppen. Kärlen var inte så tunga som jag trodde att bära, 

men efter skratt från grannar som skakade på huvudet insåg jag att jag kanske inte hade 

”snitsen inne”. Indierna blir ju inte så blöta. Jaja. Jag är västerlänning, inget att hymla med. 

En kvinna med fyra getter promenerar förbi, en pojke traskar förbi och jag följer honom 

leende med blicken då jag märker att han gör detsamma med mig. En man cyklar förbi, avger 

ett pling från klockan på sin cykel vid grannens hus, svänger vänster och försvinner snart ur 

mitt synfält. Denna vy jag just betraktar kommer även snart att försvinna ur mitt synfält då det 

blivit dags att gå på ett kvinnogruppsmöte här i byn. Jag ser Rajkumar som kommer mot vårt 

hus för att tala om att det blivit dags att gå. Jag reser mig, går in för att säga till Vanja och ta 

på mig skor. Nya möten väntar... 

061118 

Kvallslektion pa mulleskolan, 17 nov 

På eftermiddagarna kring kl. 17.00 träffas barn från Milakaipatty och Andipatti vid 

mulleskolan i Andipatti. Lektionerna innehåller läxläsning, miljöundervisning och lekar under 

ca 1 timme varje vardagskväll. Andipatti är en by med ca 400 invånare och 80 hushåll. 25 

barn brukar dagligen delta i undervisningen. 

Denna eftermiddag är lite speciell då jag och Chandra efter cykelturen på små krokiga stigar 

över fälten kommer fram till det öppna torget i byn. 

Många barn leker kring oss, och snart blir jag påmind om att det i denna by hålls en ”camp” 

just i dagarna. Mellan den 16-25 november befinner sig en grupp 14-15-åriga studenter från 

”boys secondary school” från Nilakottai i Andipatti för att få erfarenhet av praktiskt arbete 

och undervisning i ämnen som har med hälsa, kroppen och miljön att göra. Olika föreläsare 

bjuds in till ”NSS – Special Camp 2006” som nu är inne på den andra dagen. 

De ca 25 pojkarna som är med på kvällens möte sitter med intresserad blick och lyssnar på 

dagens föreläsare då vi smyger oss in i folksamlingen. Även mulleskolebarnen deltar i en del 

praktiskt arbete under detta läger, tex. då det ska planteras träd. Några mulleskolebarn smyger 

efter oss in i lokalen och sätter sig framför de äldre pojkarna. Snart kommer det fler och fler 

barn och jag kan räkna mullebarnen till en skara på minst 25 stycken. Även andra barn och 

vuxna från byn sitter på bänkar längs väggen och jag förstår då jag ser deras inlevelse att det 

måste vara en intressant man som står där framme och pratar så gestikulerande att han får sin 

publik att skratta flera gånger om. Tyvärr gör sig språkbarriären här tydligt påmind.

Chandra viskar till mig att mannen pratar om Yoga, meditation och vikten av hälsa och 

välbefinnande. Jag får veta att han driver ett yogacenter i Dindigul och jag kan inte annat än 

bli glatt överraskad att vi hamnat i detta sammanhang just ikväll. Föreläsaren visar då och då 

upp olika planscher på kroppen och dess olika delar. Ibland översätter Chandra för mig vad 

han säger och föreläsaren pratar om människans historia, vårt ursprung från aporna och vilka 

fördelar vi som människor i grunden har och måste ta tillvara på. Han berättar att vi har 

tilldelats kunskap om skillnaden mellan rätt och fel och att detta är något vi måste ta till vara 

på. Han tycker att människan börjat tappa sin ”hjälpande hand” och förklarar betydelsen av att 

hjälpas åt. Han påstår också att människan i dagens samhälle vill ha revansch och roffar åt sig 

för mycket utan att tänka på sina medmänniskor. Han tar upp ämnet sex och trycker på det 

negativa med dagens tv-program där lättklädda människor och sex visas öppet och lättvindigt. 

Mitt i allt detta börjar en man som presenterar sig som ”Project Manager” prata med Chandra. 

Jag ser hur han skriver upp mitt namn, att jag kommer från Sverige och så skriver han 

”CIRHEP organisation” på sitt papper. Då han går iväg undrar Chandra om jag kan tänka mig 

att berätta lite för folksamlingen om ”social work” och vad jag gör här i Indien. Ojdå, tänker 

jag. Mannen har redan gått iväg och jag inser att de redan bokat programpunkten. Efter 

föreläsaren som nu talar ska jag ställa mig därframme vid tavlan och prata om Social work! 

”Well, I think I have to think about what to say for a minute first” viskar jag till Chandra, och 

hon skakar på huvudet som en indier gör när hon menar ”jaja, det är klart”. 

Mannen fortsätter prata en stund och framhäver att ”meditation is the solution”, att vi genom 

meditation och yoga finner en välbehövlig ro i själen, och ju mer man finner sitt lugn och sin 

frihet genom meditationen, desto lättare har man att finna sig själv. Han avslutar sin lektion i 

att säga ”You have a power that is given by God. Take care of this Power!” Applåder och 

bockar, så kommer managern fram. Han sätter på en mikrofon av den varianten där ljudet 

genom högtalare når hela byn (sådana som kan brölas i hela helgerna vid functions och som 

jag klassar som Sound Pollution!) och presenterar ”miss Johanna from Sweden” och ger sedan 

samma mikrofon till mig. Chandra får en annan for att kunna tolka, och nu finns det ingen 

återvändo. 

Jag bestämmer mig för att prata om skolan jag studerar på hemma i Sverige, vikten av att få 

praktisk erfarenhet förankrat till allt teoretiskt vi blir matade med i skolan, om hur jag fått 

möjlighet att komma till Indien och lära mig att se livet ur ett indiskt perspektiv, att vi i 

Sverige har mycket att lära av den indiska kulturen, och så berättar jag om min och Vanjas 

praktikperiod på CIRHEP och nämner de olika projekten CIRHEP arbetar med. Jag förklarar 

varför vi alltid traskar runt med block penna och kamera och syftar detta till vårt 

informationsarbete hemma i Sverige i vår. Efter en liten stund känner jag hur mina läppar inte 

har så mycket mer att förtälja i detta spontana men ganska roliga framträdande och jag tackar 

för att jag fått komma och nämner min sorg över att inte förstå allt vad som sagts då min 

Tamil tyvärr är långtifrån fullbordad. 

Efter mötet blir jag och Vanja inbjudna att komma till söndagens Yogalektion som ska hållas i

Nilakottai, och efter prat med ”the Project Manager” blir det bestämt att jag och Vanja ska 

komma tillbaka en förmiddag för en mer avslappnad pratstund med eleverna – där 

kulturutbyte ska kunna ske genom frågor och samtal. Efter en kopp chai och lite kex blir det 

dags att i mörkret rulla hem på den nyinköpta röda cykel jag numera är stolt ägare till. 

Chandra får åka tätt bakom hela vägen för att lysa upp de små steniga stigarna i den 

becksvarta kvällen med ljuset från sin moped. 

Denna mulleskolelektion blev inte riktigt som tänkt, men vad gör väl det? 

061118 

Indiens dilemman... 

Det är otaliga saker som är faschinerar mig i landet Indien. Det finns även vissa saker som jag 

helt enkelt inte kan tycka om med Indien. Så finns det saker som ligger och väger på det vida 

fältet däremellan, sådant jag tror att jag har en åsikt om, men inser att jag väger fram och 

tillbaka, beroende på vad människor berättar för mig, vad jag upplever och hur jag känner just 

i stunden. Saker jag måste förhålla mig till på ett eller annat sätt. Kan man kalla dessa för 

dilemman? Jag tänker försöka peka på några. 

Mycket tänkte jag och trodde om ”the Indian Way” innan jag for till detta land i fjärran. Och 

vad menar jag med The Indian Way? Jo, det indiska sättet att förhålla sig till tid. Man 

använder inte tiden på samma sätt som man gör i Sverige. Den är inte lika förutbestämd och 

uppstrukturerad, inte lika punktlig och exakt. 

Ja, detta var något jag skulle komma att irritera mig på, det var jag övertygad om. Eftersom 

jag är västerlänning i kropp och själ skulle jag sitta många långa stunder med en stress i 

magen för att det inte händer något, precis som jag ofta känner hemma TROTS den 

uppstrukturerade tidsramen där och att saker och ting fungerar som det ska. 

Hur blev det då? Jo, redan från första gången vi skulle ut i fält och jag frågade ”are we going 

now?” och fick svaret ”yesyesyes” till ett indienskakandepåhuvudet-svar och det inte hände 

något på en timme utan våran tolk (nämner inget namn) fortsatte sitta och småprata med 

övriga på organisationen sattes många giller i huvudet på mig. Är hon oförskämd? Vill hon 

inte åka med oss ut i fält? Försöker hon ignorera oss? Vad är det frågan om? Så slog det mig 

plötsligt – The Indian Way! Såklart. Så har veckorna gått, vissa planerade möten tar timmar 

av väntan, andra planerade möten ställs in just då tiden är inne. Och jag har insett att det finns 

Ingenting jag kan göra åt detta. Ingenting som kommer att förändra något till det bättre utan 

att förhålla sig på det sätt att alltid ha en bok eller något pyssel till hands och vara beredd att 

göra något annat om mötet ställs in. Vara beredd var väl kanske lite fel uttryckt, då detta i fel 

öron skulle kunna uppfattas som en stressande situation i sig. Att ta det som det kommer, där 

satt den. Och gilla läget. Måsten, krav och press vilket är grunden till stressen som skulle 

kunna uppkomma – känns inte i detta landet. I feel free! Däremot har jag fortfarande negativa 

känningar jag inte kan rå för då det tekniska slutar att fungera – vilket är ett dagligt problem 

här. Att elektriciteten försvinner och stänger ner det man just skrivit, att telefonen inte alltid 

fungerar, att Internet alltför ofta ligger nere. ”Can you take it another day?” Såklart jag kan, 

men inte utan att känna en viss irritation. Men jag jobbar på det… 

Integritet. Ja, att indierna inte har någon uppfattning om vad vikten av integritet innebär för en 

svensk är något som i vissa stunder kan verka charmigt och andra stunder kan få mig att 

känna mig som en inlåst fånge i en cell som jag aldrig kommer att ta mig ur, i varje fall inte 

under de kommande fyra månaderna. Integritet är ett dilemma jag väger fram och tillbaka och 

inte helt och hållet kan förhålla mig till. Här är och förblir jag nog mycket av en

västerlänning. Då jag var sjuk de första dagarna kom Vanja in till mig den andra dagen av 

feber och magproblem och sa: ”Johanna, du måste nog komma upp. Familjen tror att du är 

sjuk för att du är ensam för mycket”. I denna stund spreds ett leende över mina läppar och på 

stappliga ben traskade jag upp för att de i familjen var så charmiga och vänliga in i deras 

vackra indiensjälar. Jag tog snällt en kopp sött kryddigt te och log en liten stund, tills jag 

återigen kände att min kropp inte pallade. De ville ju bara väl! 

Andra gånger, då det knackar (om det är låst, i annat fall har den indiska befolkningen inga 

problem med att ta sig friheten att kliva på) på dörren kl 06.00 på morgonen då man sover den 

sista allra bästa sömnen och ”personen” kommer in och frågar om hon kan låna vår moped, 

eller helt enkelt bara vill höra hur vi mår – då kan jag bli galen. Likaså om ”personen” dyker 

upp kl 07.00 då jag endast är iklädd underkläder och Vanja stilla försöker meditera, mitt i våra 

allra lugnaste morgonrutiner. Personen står i dörröppningen och frågar om hon kan komma in. 

Jag säger ”nej, jag har inga kläder på mig och Vanja mediterar så det passar nog inte så bra”. 

”Ok, that´s fine” blir svaret och två sekunder senare har personen klivit in. Rakt in i 

komfortzonen – inom den radie som tydligt med stora bokstäver blinkar –tillträde förbjudet! 

Då kommer irritationen inom en och jag har svårt att hålla tillbaka. Men så tar jag i stunden 

mitt förnuft till fånga, lägger orden rätt i munnen som den uppfostrade kvinna jag är. 

Frågetecknen kvarstår dock senare hur jag ska förhålla mig till integritetens dilemma i ett land 

som Indien. 

Dilemmat frukost, lunch och middag – helt enkelt sättet man äter på och matar varandra – det 

är också något som jag lärt mig att förhålla mig till i vardagen då jag inte har något val. Men 

så kommer det dagar då jag kan tänka mig till döds på detta och undra ”woffo gör de på dette 

viset”? För den som inte varit i Indien kan jag berätta att här är stunden man äter inte en tid då 

man sitter tillsammans i familjen, har trevligt, pratar och njuter av maten. Här äter man en och 

en, eller möjligen två och två – som i mitt och Vanjas fall, då vi är gäster, västerlänningar och 

vita (kan det bli mycket värre…). Vi blir placerade på en matta på golvet, tallrikar ställs fram, 

maten läggs upp – och sedan har vi rätt att med högerhanden börja föra maten mot munnen. 

Samtidigt som vi gör detta sitter matlagerskan, hennes mamma, syster, man och vilka som nu 

kan tänkas vara hemma och tittar på oss. De studerar noga hur vi stoppar maten i munnen, 

tuggar, sväljer – och då och då tittar de på varandra, slänger små kommentarer och skrattar 

till. I början var detta alldeles fruktansvärt och jag tror ingen svensk skulle känna sig bekväm i 

denna situation. Konstigt nog vänjer man sig och kan bortse från att de sitter där runt en och 

studerar hur man jobbar med maten för att sedan stoppa in den i munnen. Då vår kockerska är 

en ganska rejäl kvinna och säkert stor i maten (kan inte veta då jag aldrig sett henne äta) är det 

inga miniportioner vi blir tilldelade. Och den rismängd man blir serverad till lunch här i landet 

i medel skulle i varje fall utan problem räcka till två därhemma runt matbordet. Sedan är det 

detta med att äta mer. För att visa sin tacksamhet ska man snällt äta upp nästa portion också 

som man blir tilldelad innan den första är uppäten på tallriken. Här har dock Vanja och jag 

satt våra gränser – täckt över tallriken med handen och sagt ”podum!” vilket betyder ”stopp, 

det räcker”. Till en början kunde man se frustrationen i kockerskans ögon, hon försökte om 

och om lägga maten på våra tallrikar, tittade på familjen, de skakade på huvudena. ”vad ska 

jag göra, de äter inte, de tycker inte om min mat” visade hennes frustrerande blick. Dock har 

vi turen att ha fått en kvinna som lagar väldigt god mat, och ofta vill man numera ha mer mat. 

”Jaha, är detta något bara vi råkar ut för, hur ligger det till med indierna själva?” undrade jag 

till en början. Men med tiden då vi ibland fått möjlighet att äta tillsammans med vissa inser 

jag att det är samma sak där. De matar varandra, försöker lägga på mer, den som äter nekar 

och antingen är det tillslut okej eller så får personen helt enkelt inse att det är lika bra att äta 

upp vad som hamnar på tallriken, trots motvilja. Kanske är det pga. detta de flesta män har en 

mage som fått namnet ”rismage” här i Indien. Kanske kan man jämföra den med svenskarnas

ölmage – och då är nog ändå riset bättre… 

Dock måste jag säga det att Jag uppskattar de svenska mattraditionerna bättre – man äter 

tillsammans, tar den mat man vill ha och ser måltiden som en social stund att tycka om… 

Så har vi det här med ”sound pollution” – allt oljud som ibland stör nattsömn och dagar på 

helgerna då man ska fira och ha trevligt. Men jag inser snart att detta inte är något dilemma att 

reflektera kring, utan helt enkelt något jag bestämt mig för att inte tycka om och inte förstå 

mig på. 

Det största dilemmat av dem alla måste nog vara utvecklingen. Ska man tycka om eller inte 

tycka om att Indien är på väg mot en mer västerländsk livsstil, ett mer modernt samhälle? Jag 

valde från början att inte tycka om – och då har jag ju hamnat helt rätt i Veelinayakanpatti, en 

liten by som är väldigt ”traditionell” på många sätt och vis. De första veckorna levde jag i den 

omedvetna bubblan och allt var fantastiskt. Känslan var perfekt och vad hade Indien för 

brister? Snart började dock små saknader göra sig påminda – mörk choklad, att kunna ringa 

vem man ville när man ville utan att vara påverkad av att ha telefonen 5 km hemifrån plus en 

tidsskillnad på 4,5 timmar, att dricka kaffe utan socker, att titta på nyheterna och att kunna äta 

vad man ville utan att behöva tänka på att först tvätta händerna noga, inte äta oskalad frukt, 

kall mat och div. restriktioner då de otäcka bakterierna valt att dras till min mage. Jaja, man 

vänjer sig. 

Jag trivdes i varje fall utmärkt med att gå i ”indienkläder” som varken visar axlar, rumpa eller 

knän, precis som alla andra kvinnor i Indien. Så var vi på väg till Madurai för ett par veckor 

sedan, och vad får jag se på bussen? Kvinnor, ungdomar, studenter – kalla dem vad du vill - i 

jeans, schal på huvudet och vanliga t-shirts. Jag ville stoppa huvudet i sanden, ville inte se vad 

mina ögon beskådade. För mig var Indien ett land där kvinnor går i saris och inget annat. 

Punkt slut. Ville bara hemhemhem till Veelinayakanpatti. Dessa människor förstörde min bild 

av Indien, det fina, traditionella Indien dit klädtrender ännu inte nått. 

Så insåg jag plötsligt att jag var tvungen att rubba på något inom mig, inse något jag tidigare 

inte velat förstå. Så gick dagen och vi stötte på både reklamskyltar med vita människor, 

restauranger med ”nonveg-food” och till och med någon klädaffär där det fanns byxor för 

kvinnor. Dock hade McDonald´s restauranger, coca-cola skyltar och den mörka chokladen 

uteblivit mitt synfält. Och jag var glad och tacksam för det. Jag är ju trots allt i ett Indien jag 

vill ska vara opåverkat utifrån. 

Tills för några dagar sedan, då vi än en gång var i Madurai. Jag kan än idag säga att 

McDonald´restaurangerna kanske jag slipper se i Indien då jag bara ska befinna mig i den 

södra delen – där jag knappast tror det finns några. Men där i skyltfönstret på en av 

huvudgatorna i Madurai skådade mina ögon ”the shoppers shop” – en affär där de i 

skyltfönstret visade sockrade frukostflingor, coca cola, gillettes rakhyvlar för kvinnor och 

engelska muffins. Ojdå! Hur skulle man förhålla sig till detta? Av nyfikenhet kunde jag och 

Vanja inte låta bli att kliva in i affären (som är en av få då de allra flesta ”affärer” är små 

”shops” där man står utanför disken och beställer det man ska ha. På det gamla hederliga 

viset.) Och vad skådade mina ögon plötsligt om inte Lindts 70% choklad stående där på 

hyllan. Hjärtat tog både ett och två skutt inom mig, och en lycka blandad med sorg som var 

svårhanterlig att handskas med pågick nu i min kropp. Skulle jag vara tacksam eller besviken. 

Lindts har hittat till Indien, och den mörka chokladen är inte längre en delikatess jag bara kan 

njuta av hemma i den kyliga västvärlden där chokladen håller sig i knapriga bitar utan att 

smälta på fingrarna innan man hinner stoppa den i munnen. Jag kunde köpa mig både två och 

tre chokladkakor att äta då jag fick lust. Men var det rätt? Ville jag det? Ja, förnuftet tog en 

koll med magen och magen sa att det var okej. Hjärtat tackade och bugade. Så inhandlade jag 

en 70% chokladkaka trots beslutsångest, och detta är ett av de dilemman jag fortsätter att

ottas med. Är det rätt eller fel att leva med små lyxartiklar i vardagen som jag räknat med 

att klara mig utan. 

Har jag någon som helst rätt att tycka det är tråkigt och se ner på de där indierna som har 

jeans och t-shirt. Nej, jag har visst inte det. Som en klok man sade för några veckor sedan: ”I 

Sverige låter vi våra ekologiska böner använda hybrider, man ser framåt i utvecklingen och 

framställer effektiva hjälpmedel för ”den moderna” bonden. Till Indierna och bönder i syd 

däremot, där uppmuntrar vi att de ska använda de gamla traditionella metoderna och fröerna – 

som inte ger hälften av den avkastning han skulle kunna få om han odlade konventionellt”. 

Hur lever vi och hur lär vi? Ett ständigt dilemma att lära av och leva med… 

Ja, de rosafargade artificiella mjolkdrinkarna finns aven har. De smakar och luktar som en 

tval med namnet "rose". Det ar upp till mig att valja om jag vill dricka eller inte? 

061121 

Skrivet måndag kväll.. 

Regnet störtdyker mot marken och har så gjort i en halvtimme nu. Monsun! Jag ligger inne i 

min trygga säng och hör hur regnet slår mot marken utanför. En och annan regndroppe når 

mig härinne, trots ett tak som ser ganska regntätt ut. Men det är nog inget mot hur regnet 

attackerar min stackars Vanja. Hon är ute och far på sin superlila cykel och är troligtvis på 

väg hem från Nilakottai just nu – långt ifrån skyddande tak. Men så är det snart slut på 

november, och i torkans månader framöver kommer höstens monsunskurar att vara prisade, 

svårt att se nu kanske. 

Det knackar på dörren och in kommer en dyblöt leende Vanja. Hon springer förbi mig och ut 

till andra rummet för att byta om. 

Jag kom på det nu att jag behöver skriva ner några rader som inte handlar om positiva givande 

möten, fantastiska människor och en bedårande vacker natur. Jag befinner mig i sängen och 

har nu gjort det sedan lunch. Skymningen kommer och i ett mörkt rum med tomma tankar 

ekande i huvudet har det inte varit mycket kreativitet de senaste timmarna. 

Bakteriebaciluskerna har nått mig igen och jag kan inte annat än att bli så förbannat trött på att

aldrig få må bra under mer än några dagar i sträck. Jag räknade att 13 av dessa 30 dagar har 

baciluskerna tagit över min vardag och då jag inte drabbats är det Vanja som varit dålig. Efter 

order från Robban tänker jag inte gå in djupare på vad för problem vi har =), men vad tusan 

gör man åt dem? Mycket snällare mat än vad vi äter kan vi nog tyvärr inte önska oss i ett land 

som Indien. Vi har en kockerska som vi vet fått stränga order om att vara noga med hygienen. 

Då man ligger här instängd i rummet under täcket kommer tankarna kring vart jag ska ta 

vägen om jag plötsligt får nog. Om jag vill kunna andas fritt utanför dörren utan att bli 

attackerad av barn som kommer emot mig och vill umgås, hur gör jag då? Att alltid hålla upp 

en mask, att alltid leende hälsa tillbaka på barnen, att alltid låta sig bli betraktad av vuxna 

människor som utan hymmel pekar på en och pratar om en på sitt språk som man inte förstår 

kan vara fruktansvärt då man inte är i balans med sig själv och kan ha perspektiv till det. 

Ibland, en dag som denna kan jag önska att få gå ut i köket och plocka lite utan att bli 

ifrågasatt om vad jag gör, titta ut genom ett fönster utan att se människor någon meter från 

mig som ser mig precis lika tydligt som jag ser dem, äta ett äpple utan att först noga tvätta 

händerna och sedan skala det eller bara sätta på musik i stereon, ringa till någon eller ta en 

dusch. 

Regnet fortsätter att smattra, Vanja berättar att strömmen gått då hon kom till internetcentret 

och det blev en väntetid på 45 minuter innan hon kunde börja med sitt arbete. Vi är i ett 

Indien som ibland är missanpassat för oss. 

Så vet jag ändå någonstans mitt i alla tvivlande virrande tankar innerst inne varför jag satt mig 

i denna situation. Just precis delvis med anledning av detta som nu sker – att inte alltid kunna 

hantera situationen på det sätt som ar det enklaste. Men jag har fortfarande inte fått något svar 

på vad som händer om jag får nog i stunden, och framförallt hur människor skulle reagera – 

om jag öppnar fönstret för att få luft då jag sitter här i sängen i mitt tunna linne, eller om jag 

ser arg och tvär ut mot barnen då de kommer springande och troligen försöker klättra in 

genom fönstret för att fråga om jag kan ta kort på dem, om jag pekar och tittar tillbaka på 

människorna som pekar och pratar om mig. 

Tur har jag som har Vanja att bolla alla tvivlande tankar och funderingar med, tur har jag som 

är en så balanserad människa som troligen inte kommer att få tillräckligt mycket nog för att 

göra något dumt.=) Tur har jag som är här. Egentligen. Även om de ekande tankarna i det 

mörka rummet helst skulle vilja vara någon annanstans ibland. 

061127 

skrivet sondag eftermiddag! 

Nagra dagar har gatt fran det att jag och Vanja lamnade CIRHEP for en liten tripp till 

Auroville. Pga magakommor sa akte vi till Auroville for att ta ordentliga prover och prata 

med lakare som vi blivit tipsade om. Vi hade bra dagar i Auroville, och nu ar vi tillbaka pa 

CIRHEP- friska och med nya krafter och energi att ta tag i saker... Tva veckor kvar till moten 

och semester...tiden rullar pa fort... 

Klockan kvart i tio kommer Chandra och knackar på dörren. Vad nu tänker jag och Vanja och 

tittar på varandra… Mulleskolan ska egentligen börja klockan tio, men veckorna innan har vi 

inte lämnat byn före halv elva för färden till kursgården så vi har numera installerat dessa 

indiska tidsramar i våra huvuden och är mitt uppe i våra förberedelser för mulleskolan och har 

minst en halvtimme kvar innan vi är redo. Chandra går iväg med barnen efter sig för att starta 

mulleskolan så ska jag och Vanja komma efter blir det bestämt. Vad vi förberett till dagens 

mulleskola är ett pass bestående av livsrörelser och meditation hämtat från vårt dagliga pass 

som vi har på datorn och utövar i vårt lilla rum tidigt om morgnarna. Chandra frågade förra

veckan då det blev tomt i schemat på mulleskolan om vi inte kunde göra lite Yoga med 

barnen. Vi krävde en veckas planering, så i dagens lektion har vi utlovat en stund av yoga och 

meditation. 

Då vi framåt halv elva kommer till kursgården är barnen i full gång med att sopa och plocka 

löv i stora kassar. Vi förstår snart att det varit rensning i rabatterna och att man klippt buskar 

och träd på CIRHEP. Pojkar bryter under grimaser stora pinnar för att visa sin styrka och 

barnen sopar och plockar för fullt. Vi frågar efter Chandra och det visar sig att hon är uppe 

hos kycklingarna. 

Jag ska säga att i dessa dagar händer det mycket på CIRHEP. I början av veckan kom de 700 

kycklingar man byggt och planerat för under lång tid. Detta är tänkt som ett projekt i 

kvinnogrupperna och pengar har satsats från Women Federation, pengar som kommer från 

NABARD. Då kycklingarna växt till sig ska man sälja dem billigt till de kvinnor i byarna som 

är intresserade av att ta hand om dem. Detta är tänk kunna bli en investering som sedan leder 

till en inkomstkälla för kvinnorna då de säljer äggen på marknaden– och därigenom skapas ett 

oberoende och en större självkänsla (vilken är hela grundtanken med kvinnogrupperna). 

Andra projekt kvinnorna pysslar med är honungsförädling, svampodling, tillverkning av ljus, 

sambar-powder m.m. Detta kommer jag att skriva mer om framöver då vi ska sätta oss in mer 

i kvinnogruppernas arbete efter jul. 

Jag kan passa på att berätta att förberedelserna även är i full gång för “Farmers shop” som vi 

trodde skulle öppna just när vi kom, men som tagit “the Indian Time” på sig för att bli 

färdigställd. Dock är jag övertygad om att det kommer att bli bra och om max ett par veckor 

kommer dagen att infalla då jag och Vanja ska agera levande skyltdockor i Nilakottai och dela 

ut reklamblad kring affären. I veckan ska det skruvas upp hyllor, fraktas varor till affären och 

jag och Vanja har fått till uppgift att tillverka etiketter att sätta på produkterna. Vi köpte under 

våra dagar vi nyligen haft i Auroville in fina organiska tvålar, teer och rökelser till shopen då 

Mohan nappat på den idén. Så nu hoppas vi på att invånarna i Nilakottai ska hitta till den 

ekologiska shopen som är belägen just under CIRHEPs kontor precis i utkanten av staden. 

Detta kommer jag att berätta mer om tids nog… 

Tillbaka till mulleskolan. Tillslut blir det dags att samlas och vi går till byggnaden på 

CIRHEP som har tak och öppna väggar. Alla barnen får lägga sig på golvet och Vanja håller 

en introduktion i vad passet kommer att innehålla. Sedan får barnen ligga och slappna av i 

några minuter innan det blir dags for Yoga-livsrörelser under en stund. Vanja demonstrerar 

och jag pratar kring rörelserna. Barnen verkar haja vad det hela går ut på och även om det 

ibland blir lite kommunikationstrassel då Chandra ska översatta allt jag säger till Tamil innan 

det når barnens öron så blir det en fin stund. Ibland skrattar barnen och ibland skrattar jag. Jag 

tänkte mig att de indiska barnen var så mjuka och viga i deras kroppar att alla rörelser skulle 

gå galant, men även barn har visst gränser i hur mycket det går att böja och sträcka på sig. 

Vi avslutar passet på samma sätt som vi började med att barnen får slappna av i några minuter 

liggandes på golvet medan jag och Vanja går runt med rökelser i rummet för att skapa en 

väldoftande och harmonisk tillvaro. Efter passet sätter vi oss i en ring och man kan känna på 

stämningen att barnen skapat en ny känsla i deras kroppar mot vad de hade innan passet. Vi 

leker en lek dar vi haller varandra i handen och det går ut på att man ska klämma i grannens 

hand en gång. Då någon bestämmer sig för att klämma två gånger i grannens hand byter man 

håll, och det gäller att vara uppmärksam på när klämmen når ens hand. 

Allra sist får barnen berätta om vad de ska göra under resten av söndagen och många av 

barnen ska gå ut på fälten och hjälpa sina föräldrar. De få flickor som är med under dagens 

pass har tvättning på schemat och flera av barnen berättar att de ska gå hem och titta på tv. 

Och så var söndagens mulleskole-lektion över för denna gång .

Guavafrukt, den nya favoriten... 

061129 

skrivet tisdag kvall...28/11 

Vad livet vill saga med denna resa till Indienland, det vet jag nog inte fullt ut forran jag gatt 

igenom hela processen. Vad jag vet är att jag ofta har en väldigt bra känsla inom mig och de 

lyckliga stunderna i det alldeles enkla och vardagliga är många. Det poppar upp som små 

lyckliga bubblor i mig då och då – och jag tror att det är känslan och stämningen i vardagen 

och arbetet jag och Vanja skapar tillsammans som gör det vardagliga så speciellt. 

Vi har nu båda sluppit allt vad magsjuka heter i flera dagar vilket känns guld värt. Det är 

mycket som händer på CIRHEP just nu och det känns mäktigt att få vara en del av det. Vi blir 

involverade på ett sätt i organisationen som vi aldrig kunde drömma om. Alla de projekt vi 

planerat vid sidan av organisationsarbetet får ligga och damma ett tag till – och kanske blir det 

inget av dem. Vi ställde in oss på att det kunde bli mycket tid att pyssla med annat än vad som 

rörde organisationen då vi var väl medvetna om ”the indian time” och sättet de vill behandla 

oss ”gäster” på. Men tacksamt ger Mohan och Chandra oss konstruktiv kritik på vårt arbete 

som än så länge lett till en färdig folder kring projektet mulleskolan, etiketter till produkterna 

som ska säljas i affären ”Farmers shop” och en artikel till Framtidsjordens nyhetsbrev. 

Som sagt, ”farmers shop” ska snart slå upp sina portar. Då vi kom skulle affären öppna 

samma vecka var det sagt, sedan var datumet flyttat till någon vecka senare. Nu har vi vistats 

här i 38 dagar och ”någon gång om ett par veckor” ska portarna slås upp. Trots ”the indian 

way” så är jag övertygad om att affären kommer att öppna innan det blir dags för oss att fara 

iväg på nätverksmöte, mittmöte och semester. Det är nu vi väntar in det rätta tillfället antar 

jag...=) 

Idag har vi suttit och genom konsensusmetoden försökt arbeta fram en bra ”slogan” till 

affären tillsammans med Mohan, Chandra och Stephan. Det blev en slogan – även om jag 

helst hade önskat en annan variant. Den som har vägarna förbi Nilakottai kan se… Imorgon 

ska vi sätta upp hyllor och förhoppningsvis börja fylla på med varor - blackgram, beans, 

horsegram, bajera, sohrgum, ragi, honey, coconuts m.m. På eftermiddagen ska vi fara hem till 

Per (framtidsjordens koordinatör) som är bosatt utanför Vathalagundu, och förhoppningsvis så 

blir det kaffe det bjuds på, en dryck jag då och då kan sakna. Visst kan man köpa kaffe i 

Indien, men det är snarare socker och mjölk med lite kaffesmak och ger inte samma känsla 

som hemma att dricka. Dessutom är de varma dryckerna oftast alldeles för varma att dricka på

dagtid. Det här med att det är bra att dricka varmt i värmen, det är inget jag känt den positiva 

effekten av. 

Familjen vi bor tillsammans med har släckt lamporna, Vanja har krupit ner under sin 

myggnätssänghimmel och börjat snarka och syrsorna sjunger i den kolsvarta kvällen. Någon 

höna kacklar utanför dörren men annars tror jag större delen av byn sover. Klockan är 22.18 

och då alarmet står på 06.15 då det är dags att vakna och starta morgondagen med ett 

yogapass så tror jag det blivit dags att nu stänga av denna elektriska pryl jag befinner mig 

bakom och ansluta till tystheten och mörkret. Nattens sömn får ta vid här i Indien - samtidigt 

som klockan knappt slagit 18.00 hemma i Sverige… 

Mahaleksmi, varan kara moder som har lagar friterar snacks... 

Hela familjen hemma... 

061203 

hemma stundar forsta advent medan vi har en vanlig lodagskvall med 25 grader vamt och 

ogonbakterier som harjar... 

Det är lördag kväll i Veelinayakenpatti och på ett sätt gör det nästan lite ont i mig då jag vet 

att första advent stundar. Tända ljus, risgrynsgrötkok, julkalendern och en mjuk och varm 

känsla som letar sig enda in den djupaste höstsjälen är något en julfanatiker som jag i år går 

miste om. Jag får istället ta del av en helt vanlig lördagskväll i Veelinayakenpatti och ska jag 

se det positiva så är jag glad att slippa julstress och kyla som det inte finns en liten snudd till 

tecken på här.

Idag har jag och Vanja varit i Madurai. Vi har köpt en ny sadel till Vanjas cykel (hon tyckte 

den gamla var för lila och för liten =)) och vi har vistats ett par timmar i köer till biljettluckan 

på Madurais tågstation. Biljetter skulle beställas till ekologerna som kommer i januari, till oss 

som tillsammans ska bege oss söderut till Kerala på semestern - och till Chennai i januari då 

min kära Samuel ska fara hem efter tre veckors semester i detta gigantiska land. Timmarna på 

tågstationen var märkliga då vi för första gången kände ilska riktad mot oss från indierna. 

Detta var kanske inte så konstigt då vi stod i ”fel” kö för att beställa alla dessa olika biljetter 

till olika platser. Men hur skulle vi veta…vi blev som vanligt först erbjudna att gå före i kön. 

Vi tackade vackert nej. Då vi suttit ca 45 minuter och väntat och vi sedan surt blev ombedda 

att gå till en annan kö för ärendet vi hade var det lite bistert. Sedan skulle vi komma tillbaka 

då vi fått våra biljetter bekräftade för att betala i samma kö och damen i luckan som inte var 

helt glad i sinnet denna lördag sa att vi skulle komma direkt fram till henne då vi kom för att 

betala. Då det var dags och vi återigen befann oss i rummet med den långa kön – och hade vår 

fulla rätt att gå före med tanke på ärendet vi hade var detta inte lika populärt och indier 

skällde och tyckte det att vi skulle ställa oss sist i kön. Då de förstod att vi hade vår fulla rätt 

vet jag inte om de mjuknade i tankarna mot oss vita personer – men vi fick i varje fall tillslut 

köpt våra biljetter – trots damen i luckans och de övriga indiernas trötta blickar -och sedan 

smet vi tyst därifrån – ut i vimlet på stan igen. 

Då vi kom hem ikväll och Chandra kom ut med svarta solglasögon på sig och berättade att 

hon drabbats av ögonsjukdomen som härjar i byn tappade jag modet för en liten stund. De 

personer som vi har kring oss i vardagen – vår kockerska, hennes familj, Chandra och hennes 

inneboende med flera har nu drabbats – och Chandra sa till oss att vara försiktiga. Bakterierna 

finns i luften – och idag har hon varit i Nilakottai för att få en injektion samt ögondroppar. 

Efter denna korta stund av borttappat mod kunde jag inte annat än att börja skratta – i brist på 

lämpligt sätt att förhålla mig till informationen. Det vore inte annat än typiskt om vi nu då vi 

hållit oss friska en hel vecka ska få en ögonsjukdom vi måste fara till doktorn och bli 

istoppade sprutor och droppar. Men inte mycket kan vi göra åt saken. Vi bor som vi bor och 

det Moder Jord vill ska ske sker antar jag… 

Vad jag tänkte skriva om i detta inlägg var mulleskolan – men jag tappade bort mig 

någonstans på vägen då det fanns annat att berätta. 

Igår kom den vackra känslan av indisk natur och frihet då vi cyklade till Andipatti. Vi skulle 

göra en intervju till vårt bildspel med läraren A. Chinathabi… Många barn var samlade denna 

eftermiddag (efter ett års arbete i skolan är jag skadad av att alltid räkna barn) och jag fick 

skaran till lite drygt 40 st. Chandra som är ”supervisor” i mulleskolearbetet pratade med 

barnen om vikten av hygien – om att det är viktigt att borsta tänderna, tvätta sig ordentligt och 

hon skickade hem ett par barn som satt med bara rumpor i sanden och sa att de skulle ta på sig 

byxor och sedan komma tillbaka. Väldigt många barn i denna byn har i dagarna fått ont i 

ögonen – och man vet inte riktigt vad det beror på… 

Vad jag tydligt lade märke till efter att jag och Vanja diskuterat det ett par dagar tidigare var 

hur personen med en ”ledarposition” – i detta fall Chandra tar sig en ledarroll som är självklar 

här i landet – men som för oss känns hierarkisk. Den som pratar inför en samling människor i 

detta land pratar högt, lite strängt och lägger fram informationen på ett sätt att det nästan låter 

som propaganda. Det förs inte diskussioner på samma sätt som i vår kultur utan den som 

pratar har en position som tyder på att det som sägs är vad som gäller - punkt slut. Har ni läst 

Vanjas förra inlägg efter månadsmötet på CIRHEP skriver hon mer om detta. Jag ska inte 

säga vad som är rätt eller fel - men jag är övertygad om att det lätt skapar en rädsla hos 

människor som gör att de inte vågar komma till tals och demokratin blir lidande… 

I Andipatti är trenden den att flickor slutar skolan då de avslutat 5th standed i byn vid 9-10 års

ålder. Då barnen börjar 6th standed måste de ta sig in till Nilakottai som ligger några 

kilometer bort – och då pojkarna fortsätter i skolan blir flickorna ofta satta i arbete hemma. 

CIRHEP brukar tala om vikten av utbildning – och Chandra hoppas och tror att föräldrar snart 

inser vikten av att deras flickor ska få gå i skolan. 

Lördagskvällen börjar lida mot sitt slut. Vanja har ett träningspass i rummet bredvid – till The 

knife står hon och hoppar och skuttar av sig sin överskottsenergi. Imorgon förmiddag ska vi 

ha Yoga med mullebarnen i Kadavakurichi – och här och nu slutar min lördagskväll och mitt 

skrivande. Jag överväger fortfarande om det är värt att längta hem… 

+Julkänslan, Vackra sånger, Första advent i kyrkan, Risgrynsgröt, Glögg, Levande ljus, 

Julkalendern, Pepparkakor, Julgransdoft, Chokladkalender… 

-Julkortsskrivande, Kyla, Julstress, Konsumtionshysteri… 

Fler plus än minus…lite jullängtan är nog värd att ha…. 

Ja, man blir inte roligare an man gor sig...och de kvallar man trottnar pa allt indiskt kan man 

ta pa sig traningskladerna och rocka loss i forvaringsrummet...bilden ska forestalla mig och 

Vanja...=) 

061208 

Dags att aka fran CIRHEP moten och semester stundar... 

Dagen känns som en skolavslutning - En högtid, glada människor som arbetat fram något 

tillsammans, en tillfredsställande känsla av avslut och en ny tid som tar sin början… 

Idag kl 09.00 var det dags. De sista dagarna har flugit iväg in i arbetets famnar och efter en 

sista dag med hektiskt tempo och mycket skratt var det nu dags att klippa snöret för att öppna 

upp Sangamam – Farmers shop. Många finklädda människor var samlade och det var 

Framtidsjordens koordinatör Per som hade fått den stora äran att klippa det gröna bandet.

Tobias och Erik fran Framtidsjorden är på besök, åtta svenska från Järna (som pluggar till 

biodynamiska odlare och i dagarna bor på CIRHEPs kursgård) tittade förbi, VIP- gäster som 

doktorer, bankmän och lärare i Nilakottai fanns på plats - och Mohan, Chandra och Rajkumar 

från CIRHEP såg mäkta stolta ut när stunden äntligen infann sig – Jag, Vanja och våra indiska 

medarbetare har gått och väntat på denna dag i veckor. Hyllorna i butiken Sangamam – 

Farmers shop är nu fyllda av ekologiska grönsaker, frukter, grödor samt tvålar, shampoo och 

honung. Vi får hoppas att indierna i Nilakottai inser sitt eget bästa och nu börjar handla av det 

ekologiska sortimentet. Hela förmiddagen gick till mingel med kokosnötsmjölk, te och 

pratande med alla trevliga människor som fanns på plats.

Nu är det eftermiddag och en känsla av trötthet, avslut och ett välbehövligt lugn börjar infinna 

sig. Nu är det en dag kvar – sen packar vi våra väskor och far tillsammans med Mohan och 

Chandra iväg på nätverksmöte där alla tio organisationer från Indien som är medlemmar i 

Framtidsjorden kommer att delta. Vi ska under fem dagar vistas i Trichy – Malin, Ida, Lisa, 

Maria och Elin kommer också att vara där. Sedan åker vi sju praktikanter och Tobias till 

Auroville för att stöta och blöta tankar, upplevelser, erfarenheter, tankar kring efterarbete i 

Sverige och säkerligen en massa annat som ingår i praktikantrollen… 

Sen är det semesterdags. Varkala i Södra Kerala blir första stoppet och troligen kommer vi att 

hålla oss i Kerala under hela semesterperioden. 

Den första tiden i Veelinayakenpatti och på CIRHEP har sammanfattningsvis varit högt över 

mina förväntningar. Jag har trivts som fisken i vattnet med Vanja vid min sida och igår 

kläckte jag ur mig ”att umgås med dig är ungefär som att umgås med mig själv. Fast lite 

bättre”. Och det är så, trots små svackor nu och då kan jag inte tänka mig en bättre kompanjon 

att ha vid min sida i vardagen. 

Mohan och Chandra – bättre värdar kan man inte tänka sig. De har hjärtligt välkomnat oss 

både i organisationen och privat – och indier med humor och värme är vad de är. 

Jag säger härmed farväl. I januari väntar nya upptåg här på CIRHEP – den andra halvan av 

praktikantperioden återstår. Vardagen ska skildras då precis som nu – men först är det dags 

för en välbehövlig paus…

070117 

Happy Pongal! 

...Så äntligen hade det blivit dags att packa upp väskan hemma i rummet i Veelinayakenpatti 

igen efter en månad på resande fot. Nu var både jag och Vanja taggade på att komma igång 

och jobba och sätta igång med våra trivsamma vardagsrutiner som består av yogande 

morgnar, frukost kl 8, lunch kl 12.30, middag kl 19.00 och däremellan arbete framför datorn, 

promenader till kursgården för att träffa Chandra och Mohan, följa med ut i fält och 

dokumentera projektet med kvinnogrupperna, cykelturer till Nilakottai för att besöka Internet 

samt köpa frukt och umgänge med vår familj hemma i huset. Vardag – sug på detta trygga 

härliga mysiga ord - och du förstår min längtan. 

Så kom det en högtid. Pongal! Våra efterlängtade rutiner tog en svängom och visade sig 

tillhöra framtiden. Tre dagars firande – det äts pongal (en slags gröt gjord på mjölk, ris, smör 

och en massa socker med innehåll av russin, cashewnötter och kardemumma), det tillverkas 

blomsterkransar, man målar djuren i färgglada färger, utsmyckar huset med knippen av olika 

medicinalväxter och man umgås. Alla barn har ”Pongalholiday” och den vuxna generationen 

är lediga från sina jobb. Vi har tur som bor här i byn och har en fantastisk familj att umgås 

med. 

Pongal är en högtid då man firar skörden. (denna högtid vi tyvärr inte uppmärksammar så 

mycket i Sverige då de flesta av oss handlar vad som konsumeras i matväg på konsum eller 

ICA och inte reflekterar så mycket över hur den kommer till…) 

Den första dagen var det storstädning! (som julkaos hemma ungefär…) 

Den andra dagen kokades det Pongal och man tillbad framförallt solen under pujan. Man satte 

ut fat med Pongal till kråkorna på samma sätt som vi gör till tomten på julafton. 

Den tredje dagen (idag) äts det återigen pongal lite här och där och de människor som har 

tillgång till en farm befinner sig där och firar. Man målar getterna, kossorna och kycklingarna 

i vackra glada färger och jag har fått förklarat att framförallt är det kossan (detta heliga 

kreatur) som står i centrum. 

Trivs i denna glädjefyllda tillvaro. Vad som är skönt med att ha ett rum hos en familj i byn är 

att man när som helst kan stänga in sig en stund när det blir för mycket social samvaro (vilket 

det oundvikligt ofta blir här…=)) Jag känner mig i varje fall som en del av denna underbara 

familj och idag när det dundrade in 15 ekologer här i huset =) frågade pappa Andikali ”Where 

are my doughters”? Och syftade på mig och Vanja. Då kan man inte bli annat än varm i 

hjärtat. 

Jag och Vanja försöker så sakteliga få någonting gjort också. Trots att prestationsångesten 

ramlar ner på nivå noll sådana här dagar då ingen annan jobbar – så hade vi faktiskt en 

uppriktig vilja att komma igång med arbetet. Ekologerna från Biskops Arnö är nu här på 

CIRHEP några dagar och bor ute på kursgården. Chandra och Mohan är fullt sysselsatta där – 

och då vi inte är med ekologerna sitter vi på vårt rum som ibland omvandlas till kontor och 

skriver på organisationsanalysen… 

Det känns i varje fall härligt att vara tillbaka här i Veelinayakenpatti…

Pongalkok 

070121 

Lordagsutflykt pa cykeln, 20 okt 

Säg den indier som åker på cykelutflykt runt Kadavakurichi för nöjes skull!? Inte i min 

verklighet i varje fall– här använder sig indierna av cykeln som transportmedel från sträcka ett 

till sträcka två. Har man en moped eller motorcykel tar man den. Men vad vet jag? Mycket 

har förvånat mig hittills så kanske finns det visst indier som tar med sig fikakorgen och 

barnen på pakethållaren och trampar iväg på de slingrande och guppiga vägarna runt berget. 

Nu kom det sig så att jag och Vanja haft ett par ganska ostimulerande dagar här i 

Veelinayakenpatti. Efter att Pongalfirandet lagt sig och alla börjat jobba så blev det plötsligt 

ganska tomt. Chandra och Mohan är uppe och trekkar i bergen med femton ekologer och flera 

i personalstyrkan har följt med. Jag och Vanja valde att stanna hemma då det kändes som att 

vi packat och kånkat på våra backpackar så det räcker och blir över för en tid framöver. Vi 

blev kvar här i huset och insåg att det visst fanns en del arbete att ta tag i. Arbete som inte är 

lika stimulerande som att vara ute i fält och möta människor. Organisationsanalysen ska 

skrivas och de närmsta dagarna har vi suttit och läst och försökt få fram en vettig metod att 

arbeta med analysen. Då förra årets praktikanter här på CIRHEP (ni vet vilka ni är…=)) 

skrivit en mycket proffsig sådan inser vi att vi har något att bita i – och vi försöker hitta vårt 

sätt att skriva… 

Så blev det fredag och kvällsnöjet bestod i att titta på ”De 101 dalmatinerna” och äta choklad. 

Under natten låg jag vaken och kände en adventskänsla i kroppen och doften av risgrynsgröt 

och den klädda julgranen hemma i vardagsrummet var inte långt borta. Jag låg och myste med 

mig själv under mitt alldeles för tropiska myggnät – och jag insåg att jag får hålla ut tio och en 

halv månad till innan jag får uppleva den stämningsfulla tiden innan jul. Kanske skapades 

detta i mig då vi för ett par dagar sedan fått en kalender av Mahaleksmi där man drar bort en 

lapp för varje datum. Denna sortens pryl är väldigt förknippad med jul för mig – man räknar 

ner, dag för dag. Att ha en sådan hängande på väggen i januari för att räkna ner till något 

känns i sig ganska ostimulerande. Men den är fin – välfärdens kvinnliga gud Lakshmi pryder 

framsidan och det görs reklam för ”Soft Silky Rice”…(vad annars?)

Lördag morgon infann sig och planen var att jag och Vanja skulle ta oss runt Kadavakurichi 

på cykel. Då klockan slog sju hämtade vi våra ”frukostlådor” hos Djeja och rullade sedan 

iväg. Morgonen var alldeles lagom sval och molnig för att det skulle vara behagligt att färdas 

fram på cykeln. Då vi svängt in mot Kombaipatty hittade vi en liten glänta där vi slog oss ner 

och mumsade i oss de medhavda iddlidsarna tillsammans med curd, papaya och banan. 

Favoritfrukosten! Sedan rullade vi på och längs de smala och guppiga asfaltsvägarna mötte vi 

många nyfikna indier som säkert undrade varför vi cyklade genom deras by en tidig 

lördagsmorgon. I tystnad for vi fram och då vi fann ett ”teastall” pausade vi och tog varsin 

chai. Fyra och en halv mil ska det vara runt berget men förr än jag kunde ana nådde vi 

Nilakottai och där infann sig den typiska lördagskänslan – det var fullt av människor i vimlet 

av bussar, oxar, mopeder och cyklar längs gatorna, i en salig blandning. Vi tog ett kort stopp – 

köpte cashewnötter på vårt hak och då klockan slog halv elva hade vi åter nått 

Veelinayakenpatti. 

…Nu har strömmen gått och datorn kommer snart att blinka för ”låg batterinivå”. Jag ska 

bege mig ut i vårt badrum och tvätta. Den ostimulerande ”vardagsveckan” är över och denna 

helg har hittills varit en bra sådan. Imorgon går utflykten till Vathalagundu och vi har blivit 

bjudna (eller bjudit in oss själva, det beror på hur man ser det…) till framtidsjordens 

koordinatör Per på kvällsmat. Tack för mig! 

Vanja pa frukostpaus...

Kadavakurichi i formiddagssolen... 

070131 

indien ar indiskt och vardagen ar varm... 

Måndag kväll… 

Gårdagen blev sen då jag och Vanja var hos Jeekaren utanför Vathalagundu och träffade Sean 

och Christer. De två gör tillsammans ett projekt om heliga tempel i området kring 

Kadavakurichi. De startade projektet för ett par år sedan och kartlade de 35 heliga templen 

som finns i området – nu har min och Vanjas uppgift blivit att träffa och göra intervjuer med 

personer som är knutna till de heliga platserna – för att få höra historierna bakom. Varför man 

låter bli att skövla skogen i området, vad det finns för sociala och religiös traditioner kring 

templen, vem man tillber och vilka som går dit. Christer är antropolog och kommer från 

Sverige – han är nere lite då och då för att forska och arbeta med olika projekt i Indien. Sean 

bor i Auroville och är en Gurulik man från Frankrike som för många år sedan vandrade till 

Indien. Nu bor han ute i sin skog som han odlat upp tillsammans med sin fru Kollin i 

Auroville. Vi hade en trevlig söndagskväll och åt god mat… 

Sedan vinglade vi hem på vår gamla Bettan jag och Vanja och jag undrar om det finns mer 

trafikfarliga människor än indierna. Vår närmaste nära döden-upplevelse igår var då jag höll 

på att köra rätt in i två oxar som kom och drog sin vagn där på vägen i den kolsvarta kvällen. 

Och detta sätt att dö på skulle ändå kännas ganska sunt. Det kunde vara värre. Till exempel att 

frontalkrocka med en buss som kör på fel sida i 200km/h utan lysen och oavbrutet ligger på 

tutan, vilket en galning gjorde…men snabb som man blivit att väja så var vi snabbt nere i 

diket och undkom döden för denna gång… 

Som en kul person sa en dag i december - Tänk dig scenariot i den indiska körkortsboken: 

”Vad gör ni ungdomar om ni möter en buss som kör med helljus, två oxar dragande på en 

vagn, en kvinna som kommer och bär på en häscha hö och en cyklist. Samtidigt!” ”Ja, svänger 

in där det finns mest plats, tutar och kör” hade indiern troligen svarat. Hade detta scenario 

stått i den svenska körkortsboken hade alla inblandade parter troligen svarat ”dött. Detta 

händer inte.” Men det gör det…i Indien… 

Så, imorse klockan 09.00 hade vi bokat möte med Mohan och Chandra. Punktliga tider gillar 

vi, jag och Vanja. Inte Mohan och Chandra – klockan halv tio kom Chandra och framåt tio

strosade Mohan in på kursgården… Vi hade i varje fall ett trevligt möte – pratade marketing, 

framtidsplaner för den ekologiska affären och bestämde att det på lördag blir dags att bestiga 

Kadavakurichi. …pratade även om tryckning av foldrar, banderoller och lite annat… 

I eftermiddag skulle jag och Vanja åka till Internet. Vi har båda författat små artiklar när tiden 

ibland varit långsam och inget annat hänt…strömmen dog, Internet segade och det hela 

slutade med att vi tre timmar efter avgångstid rullade hem på våra cyklar utan att ha fått 

Någonting gjort. Dock gjorde vi ett välbehövligt besök på cykelmojjen o höjde våra sadlar 

som har en tendens att hasa sig nerför cykelstången. Så när vi kom hem var det mörkt – 

alldeles mörkt i byn. Nu har strömmen kommit åter och allt är ungefär som vanligt. Vardag, 

dagarna går på rutin och det är alldeles bra. 

070201 

Kvinnor pa vift... 

Yrvaken klev jag ut i badrummet i morse för att tvätta mig då jag möttes av tre män, två 

kvinnor, en stol och en parabolantenn framför mig. Hur alla dess fick plats i vårt lilla badrum 

vet jag inte, men lika yrvaken backade jag tillbaka in i rummet… Då vår familj slagit på stort 

och köpt parabol var det nu dags att installera denna totalt onödiga pryl(enligt mitt tycke) med 

110 kanaler att välja mellan ute på ”badrumstaket”!..klockan sju på morgonen… 

Jag gick i min missfärgade blå t-shirt, ett par mysbyxor och en handduk i handen över torget 

bort till Chandras hus för att tvätta mig – och detta är ett av de tillfällen i Indien då det inte är 

speciellt skoj att bli betraktad och omdiskuterad av människor i omgivningen som tittar på en 

- en tidig morgon då man knappt vaknat…men men… 

Denna natt var iallafall en behaglig sådan. Igår natt vaknade jag av ångestgråt och sorgliga 

melodier i de offentliga högtalarna i grannbyn – och detta har blivit ytterligare en vecka då 

både bröllop och begravning ägt rum… människor firar och sörjer…och livet rullar på… 

Punktligt klockan halv nio kom Chandra förbi med sin moped och det var dags att åka ut i 

fält, till Sivugnunumpuram vattenavrinningsområde. Nu har jag och Vanja öppnat upp foldern 

”Organic Farming” och vi ska den kommande tiden vara med ute i fält och dokumentera 

projektet. Vi fick även sällskap av vår syster Zahrda idag och vi fyra kvinnor hoppade på våra 

två mopeder och brummade iväg. Sivugnunumpuram ligger på andra sidan Kadavakurichi och 

är det vattenavrinningsområdet runt berget som får mest regnvatten varje år. Där finns vatten 

så bönderna kan odla både kokospalmer och ris. I Vattenavrinningsområdet vi bor 

(Kadavakurichi) finns så lite vatten att CIRHEP starkt avråder från att odla ris, kokospalmer, 

bananplantor mm.. 

Då vi kom fram träffade vi Vasuki – en kvinna som är ansvarig för den ekologiska odlingen i 

Sivugnunumpuram. Hon tog oss med till en bonde där vi blev bjudna på nyskördad papaya 

och kokosnöt. I skuggan under palmerna hade vi en intervju med Sinasevi som under de 

senaste sex åren ställt om till organisk odling och de tre sista åren odlat ekologiskt på hela sin 

mark. Han berättade om hur hans far, farfar och tidigare generationer odlat giftfritt. Under den 

gröna revolutionen var kemikalier och gifter en självklarhet för alla bönder och först långt 

senare märkte de hur dyrt det blev, hur mycket bekämpningsmedel varje gröda krävde för att 

överleva och hur gifterna förstörde jorden. Sinasevi tog beslutet att ställa om till ekologisk 

odling och med hjälp av CIRHEP har han fått praktisk träning i att skapa komposter, göra 

organiskt gödsel, fått information kring fördelar och nackdelar och han är medlem i ”Farmers 

club” där han tillsammans med andra bönder kan diskutera problem och positiva upplevelser 

med den ekologiska odlingen. Tanken från CIRHEPs sida är att bjuda in alla intresserade

önder till farmers Club för att starta diskussioner och öppna dörrar för att fler bönder så 

småningom ska hitta intresset för att gå över till ekologisk odling. 

Efter att vi besökt ytterligare en bonde hade vi innan lunch en toppenbra intervju med Vasuki. 

Detta är en anställd vi knappt stött på tidigare - men vilken kvinna! Hon vet vad hon gör, vad 

hon tycker och har en säkerhet i sig som få kvinnor i området utmärker sig för… Hon 

berättade om att CIRHEP nu arbetar med drygt 100 bönder i området som ställt om till 

ekologisk odling och kring Kadavakurichi bor 30 000 människor. 10 000 av dessa är bönder. 

Målet är att nå 2000 bönder – en fjärdedel av dem som bor i området och Vasuki låter 

hoppfull. Vi frågar om hon har något exempel där man sett att den ekologiska odlingen ger 

bättre resultat än den konventionella. Hon berättar om två bönder som hade sina likvärdiga 

åkrar bredvid varandra. Det hade blivit skördetid och när Surgam (en slags korn) skulle 

skördas visade det sig att bonden som använt gifter fick 200 kilo medan han som odlade 

ekologiskt fick ut 600 kilo surgam på sin åker. Vasuki ler! 

På hemvägen tog jag, Chandra, Vanja och Zahrda vägen över Vathalagundu för att äta lunch. 

Där åt vi den dagliga födan – ris, sambar, pappadam och olika små grönsaksröror. Gott som 

vanligt, men jag hymlar inte med att jag kommer att uppskatta lassagne, knäckebröd, soppa 

och grovt bröd då det om lite drygt en månad blivit dags att åka hem. Tiden går…imorgon ska 

vi ha en intervju med Mohan, åka till Sean och Christer och på lördag ska vi upp på berget. På 

söndag är det dags för mulleskolan igen. Nu var det några veckor sedan vi hade yoga med 

barnen så jag ser fram emot söndagens lektion… 

Nu har klockan blivit halv fem denna torsdagseftermiddag. Den hetaste tiden på dagen är över 

och det har blivit dags att plocka fram cykeln för att rulla in till Nilakottai och lägga in detta 

inlägg på Internet… 

070206 

Vilken familj! 

Vilken tur vi har jag och Vanja - att vi har fatt en sa fin familj... 

Då klockan är kring halv åtta och vi rullande kommer från våra alltid för goda middagar hos 

Djeja tittar Mahaleksmi in i vårt rum. ”Cardammontea?” frågar hennes livliga, busiga ögon. 

Jag och Vanja tittar på varandra, alldeles för mätta och säger ”No, thanks, not today”…”A 

little bit?” säger Mahaleksmi bedjande med hela sin själ, håller upp tummen och pekfingret 

och håller dem så nära intill varandra hon kan komma för att visa hur lite te hon vill bjuda på. 

Hon tittar bestämt på oss på sitt charmiga vis. Och där var vi fast. ”Oki, but just a liiiiiittle bit” 

säger vi, sålda av Mahaleksmis övertygande charm och knallar in till vår familjs rum och slår 

oss ner i skräddarställning på golvet. 

"A liiiitle bit" blir förstås aldrig lite utan en stor varm kopp av världens godaste 

Kardemummate gjort på mjölk, kardemumma, ingefära, svart te och socker sköljs snart ner i 

våra indiska magar som för övrigt alltid är fullproppade av chilli och ris…

Mahaleksmi 

När vi sitter där på golvet ringer telefonen och Sathia, vår syster som pluggar i på universitetet 

i Chennai är i andra luren. Som vanligt pendlar telefonen runt mellan oss och vi alla får varsin 

liten pratstund med Sathia. Idag får vi reda på att allt är som vanligt, hon har spenderat 

söndagen i biblioteket och längtar hem litegrann… Det ekar alltid i telefonen när man pratar 

med Sathia och jag kan se hur hon sitter där på sitt internat i ett rum med kala gråa 

väggar…(ja, kala gråa väggar är ju för övrigt det enda som finns här i Indien dit inredning, 

tavlor och IKEAs Billy Bokhylla inte hittat än…men det är troligen bara en tidsfråga innan 

affärkedjan slår upp sina portar och de i Madurai serverar köttbullar och potatis, säljer blåa 

stjärnlampor och billiga kaffelatte-glas…) 

Då alla pratat med Sathia minst en gång och samtalet nått sin ände diskuterar vi skrattandes 

almanackan som vi just i dagarna insett är alltför komplicerad. I den indiska almanackan finns 

tre datum. Det ena visar idag på den 4e februari. Det andra visar på den 15e och detta är 

muslimsk tid…det hinduiska datumet är den 21a och inte är det konstigt att människor här i 

Indien inte har så stor koll på hur gamla de är och när de fyller år...=) Hur mycket vi än 

diskuterar oss fram med den engelska vi kan ta till förstår jag inte systemet, hur hinduerna 

raknar sin tid... Men jag ska ta reda på… 

Andikali, vår far som alltid sitter på sängen och nyfiket tittar när vi andra pratar och ber om 

våra konversationer översatta till Tamil frågar genom sin dotter om vi vill ha jordnötter. Vi 

tackar nej och han frågar sedan vidare om vi vill ha cashewnötter, russin och går igenom hela 

listan av snacks som finns i skåpet. ”Just a liiiitle bit?”, ”only twoooo groundnuts?” säger 

Zahrda och vi skrattar. ”No, not only one”. Det hela slutar med att vi tar emot varsin 

Chickufrukt och såhär är kampen varje kväll… Indierna gillar att bjuda på saker. Det är 

kanske något av det bästa de vet och då vi efter några första veckor i Indien av magont efter 

alltför mycket ätande insett att det inte spelar någon roll hur mycket man tar emot och äter – 

det finns alltid mer och de blir aldrig nog tillfredsställa av att ha fått bjuda på saker…Så är det 

lika bra att sätta sin gräns där man själv tycker det passar!

Familjen har just köpt parabol som de monterat upp på badrumstaket. Så nu är vårat hem ett 

modernt sådant och apparaten står alltför ofta på och visar serieefterserieefterserie….. Indien 

har precis lika många och lika värdelösa tv-serier som vi har i Sverige. Dock har de inte blivit 

lika sexualiserade som de svenska ännu och de håller nivån kring ”skilda världar, nya tider, 

tre kronor, rederiet”-stuket. Men tyvärr är det säkert bara en tidsfråga tills dokusåpagenren 

anländer… 

Sorgen över att inte kunna prata med farmor lever kvar i mig. Vi lever sida vid sida dag efter 

dag, vecka efter vecka, månad efter månad. Jag pratar svenska, farmor pratar Tamil och ofta 

förstår ingen av oss någonting av vad den andre menar. Har insett att det inte är idé att prata 

engelska med farmor. För det första hör hon väldigt dåligt och för det andra kan hon ändå inte 

förstå ett ord av språket. Vi ler, gestikulerar och tycker nog ändå ganska bra om varandra tror 

jag. Farmor är en fantastiskt vacker kvinna och jag skulle offra mycket för att få sitta och 

prata med henne en stund, höra hennes historia och hennes tankar om livet. Innan vi åker 

härifrån hoppas jag att vi får chansen att få en pratstund tolkad genom Chandra… 

...Klockan närmar sig halv elva och det är dags att släcka. Fortfarande står tvn på inne hos 

familjen som troligen äter middag just nu…”22.30 hungry” brukar Mahaleksmi 

säga…”before, noooo hunger”…Tack och lov lever jag och Vanja i våra rutiner och har 

bestämda mattider till kl 08.00, 12.30 och 19,00…=) det passar våra svenska inrutade liv 

alldeles perfekt! 

Före elva brukar familjen släcka lampan och genom de lyhörda väggarna hörs snart en 

snarkande familjemedlem som jag ännu inte klurat ut att definiera vem det är… men jag kan 

gissa... 

Förhoppningsvis hinner jag somna först ikväll…=) 

Zahrda och Sathia som lagar miniiddlis... 

070209 

Mushroom Cultivation, 8 feb 

När jag precis kommer ut från Veelinayakenpatti går jag ifatt Rajkumar och 12 kvinnor som 

alla är på väg till kursgården. Eftermiddagshettan steker och solen bränner mot min stackars

vita hud – och jag har svårt att förstå hur alla dessa människor som lever här uthärdar de 

varmaste månaderna under året. Än är det bara februari och tydligen ganska humant sägs 

det…men att det har blivit betydligt mycket varmare de sista veckorna är ett som är säkert. 

När vi anländer till träningscentret ett par minuter innan kl 14.00 ska Rajkumar vandra vidare 

till nästa by för att hämta kvinnor från två andra kvinnogrupper. Chandra är precis på väg att 

gå på lunch när vi kommer och jag upphör visst aldrig att förvånas över det här med tiden i 

detta land. Skulle inte kursen börja klockan 14.00? Hallå, någon? Ser man inte till att äta 

lunch innan denna tidpunkt, kan inte kvinnorna från den andra byn komma hit på egen hand? 

Jag har fullt av bra förslag att dela med mig av till de tidsbefriade indierna som de kan 

använda sig av till nästa möte så det kan börja i tid då i varje fall. Men här förblir jag tyst och 

inser hur jag är präglad att tänka på ett sätt som känns så övertygande självklart för mig. Men 

inte för dem. Så varför ska då jag…? Jag sätter mig snällt för att vänta i raden längst bak i 

kursgårdens stora sal. Vänta är fel ord att använda i detta land. Tiden man inte råder över har 

jag istället lärt mig att göra kvalitetstid av – alltid med block och penna i väskan. Idag ar jag 

utan Vanja vid min sida da hon ligger hemma med magbacillusker...En timme går och sedan 

startar programmet. 

”Mushroom Cultivation” 

…står i agendan och drygt tjugo kvinnor från tre olika kvinnogrupper har tagit sig tiden att 

denna eftermiddag lära sig vad svampodling innebär samt hur de kan använda detta till att 

skapa en inkomstbringande verksamhet. Ganesh heter mannen som håller i kursen, han har 

tidigare jobbat på CIRHEP och gått en utbildning i svampodling på Gandigram Universitet. 

Först hålls en ”classroom training” som indierna kallar det – en teoretisk del i hur man odlar 

svamp. ”Oyster mushroom” är den sort som bäst passar i klimatet här och som CIRHEP 

erbjuder kvinnorna att köpa fröer ifrån. CIRHEP köper in fröerna från Gandigrams universitet 

där de har en fröbank. De rekommenderar kvinnogrupperna att odla svampen i ett mörkt rum 

som inte får vara för varmt – sätter de upp en odling så passar det att ha 80 svampplantor på 

en area som är 10 m2. För varje planta behövs det fröer som kostar 5 rupier i inköp. Dessa 

fröer mixar man med kokta risstrån och blandar i en plastpåse man sluter tätt, gör två hål i och 

sedan hänger upp. Plantan ska sprayas med vatten två gånger dagligen och efter ca 20 dagar 

börjar det växa ut svampar från plantan. Man får ofta tre stora skördar på varje planta som 

man kan låta hänga i en månad innan plantan är ”överblommad” och inte längre ger 

avkastning. Ca två kilo svamp får man på varje planta och svampen går att sälja för 80-100 

rupier per kilo på marknaden. Detta är rekommenderat för kvinnorna då svamp är en lätt 

produkt att odla, inte speciellt tidskrävande och har man inte plats att odla svamp i ett helt 

rum kan man ha en eller ett par plantor hängandes i taket, under ett bord eller varsom där det 

inte är för varmt och finns plats. 

Det märks att kvinnorna är intresserade av idén och de ställer frågor om vartannat. 

Då vi haft tepaus blir dags för praktisk träning och kvinnorna får möjlighet att göra varsin 

planta genom att mixa fröer och risstrån på rätt sätt, sluta tätt och hänga upp plantorna i 

kursgårdens ”svamprum”. Hygienen är viktig då man odlar svampen och för att bakterierna 

inte ska spridas har man sopat betonggolvet och kvinnorna får skölja av händer och fötter 

innan de börjar arbeta. Sen kan jag ifrågasätta hur mycket bakterier som försvunnit när man 

lägger ut riset på betonggolvet, tvättar händer och fötter utan tvål…osv…men så är jag svensk 

och präglad därutav…

Då kursen är avslutad går vi i samlad trupp upp till kycklingfarmen som ligger i närheten av 

kursgården. Kycklingarna som CIRHEP köpte i november är nu stora och snart är det dags för 

kvinnorna att få köpa dem för att gruppvis sätta upp sina egna kycklingfarmer. 

När vi kommer tillbaka till kursgården har klockan blivit fem på eftermiddagen och innan 

kvinnorna vandrar hem blir se stående i små grupper – pratar, skrattar och umgås. Några 

frågar om plantor – de vill ha neemplantor från kursgården att plantera utanför huset…. Och 

kvinnorna här är som kvinnor är mest… 

Inne på det alldeles för lilla kontoret… 

…fyrtio minuter senare sitter jag på kontoret…jag väntar men vet inte riktigt på vad…på 

Mohan tror jag, antar att vi ska diskutera någonting…jag försöker fråga men får bara till svar 

av Chandra att ”wait wait, only two minutes…” jag tar inte riktigt tag i och frågar ordentligt 

vad jag väntar på utan trivs ganska bra med att bara sitta här och vänta. Jag ser mig omkring. 

Karrupeiha läser tidningen, Mohan sitter vid datorn och säger att han snart är klar, 

Vangradiram pillar med sin mobil, Ramesh skriver något i ett block, Rajan öppnar post och 

Chandra sitter och tittar rakt fram…precis som jag nu gjort i fyrtio minuter. Många människor 

på detta lilla kontor och ibland undrar jag hur det står till med effektiviteten på denna 

arbetsplats. Men stämningen inger en känsla av härlig arbetsgemenskap och jag sitter gärna 

här en stund till, tittar, småpratar lite…och väntar…

070215 

Intervjuer med storande inslag... 

Att göra en intervju utan förberedelser...ja, det är vad vi gör alltför ofta. Eller förbereder oss 

gör vi – skriver frågor, laddar inspelningsmanicken och sen traskar vi iväg med Chandra vid 

vår sida. Denna morgon som var alldeles för varm promenerade vi klockan nio över fälten i 

riktning mot en bonde som bor alldeles i utkanten av Veelinayakenpatti… Han heter Ayyanan 

och är far till en av CIRHEPs medarbetare. Mannen som är en ihopkrympt liten söt gubbe är 

nog en bit över 70(!?) och har nästan blivit som en liten maskot för mig och Vanja. Vi brukar 

stöta på honom antingen i vår familjs hus eller i Chandras hus. Han sitter alltid med en 

kaffekopp i handen som han blivit bjuden på och när han ser oss säger han ”Vannakam, 

VangeVange, Poitevange” som betyder ”hej, välkommen, hejdå” - allt i ett andetag och jag 

har nästan fått för mig att han är lite rädd för oss… Frågar man honom något brukar han säga 

”Poitovange, poitovange” som betyder ”hejdåhejdå” och vi brukar inte lägga ner så mycket 

mer energi än så att för att försöka prata med honom utan går istället leende därifrån. 

Nu skulle vi i varje fall besöka hans hem och han verkade avslappnad där han satt i sin 

plaststol och han såg mer ihopkrypt och finklädd ut än vanligt… Tre plaststolar stod fint 

uppradade mitt emot hans och jag kom genast att tänka på min egen morfar – ett besök ska 

förberedas och det ska göras ordentligt! 

Vi slog oss ner och fick hälsa på alla barnbarnen. Fem stycken systrar fanns där varav tre 

precis var på väg till skolan. De två andra var hemma pga. sjukdom, den ena flickan hade 

slutat skolan pga. hjärtproblem. Det är orättvist att barnen i det här landet inte har samma 

förutsättningar till läkarhälp som vi har! 

Intervjun då…vi satte igång och när vi spelat in ett par minuter kom en nyfiken syster gående, 

helt ovetande om att vi spelade in förstås – så hon började prata och vi fick göra avbrott… 

…Köket som hos denna familj var placerat utomhus fanns ett par meter ifrån oss och där satt 

ett av barnbarnen och rörde i en gryta…skrammelskrammel… 

…Mitt på detta så hade vår fina Chandra återigen glömt bort att hon inte kan säga ”mmm” 

”mmm” då hon lyssnar på vad personen vi intervjuar säger…(då detta förstör materialet 

förstås) 

…på detta har vi kacklande hönor, en dotter som börjar prata med ett barnbarn och barnbarnet 

som börjar hosta…. 

Jag och Vanja har en tagning och så får det vara bra med det! Vi är inte så 

superproffesionella, vi ska använda materialet till ett bildspel och tänker alltid ”blir det inte 

bra är det inte mycket att göra åt. Vi har ju så mycket material” så har vi tänkt ganska ofta 

nu… 

…och vi får väl se om det lyckas bli något bildspel tillslut…

Ayyanan 

När vi kom hem och skulle börja bearbeta och översätta intervjun kom problem nummer 

7…eller 8 eller var var vi? Blåsten! Det var visst en alldeles jätteblåsig morgon och detta tar 

bort både det ena och det andra i vår inspelningsmanick…Suck! Ja, vi fick i alla fall besöka 

en trevlig familj och deras farm…Och Ayyanan sa glatt ”poitovange poitovange” när vi 

gick… 

…ibland känner man att allt inte klaffar! Kanske ska vi förbereda oss och ha med oförutsedda 

händelser vid nästa intervju… 

Eftermiddagen spenderade vi på en mulleskola i Andipatti. Nästan 100 barn hade samlats i 

den lilla byn och CIRHEPs medarbetare med superrösten – Karrupan, höll i programmet. 

Barnen sjöng för fulla muggar, både om ekologiska bönder, vattenbrist och alkoholens 

inverkningar på människan. Och jag kan lova att Indiens barn har inga sångröster alls! De 

skriker ut texten. Jag kan inte svara på vad som är bäst – vi som hemma lär barn ”hur” de ska 

sjunga och det ofta blir ett mesigt lite halvtyst resultat av sångövningarna i skolan då barnen 

inte vågar ta i med rädsla för att ”sjunga fel”. Eller Indiens metod där man lär barnen ”att” de 

ska sjunga. Och så låter det – med så höga decibel att hade det funnits ett sånt här öra vi i 

Sverige börjat installera i skolmatsalar, på gymmet och andra offentliga platser – ja då skulle 

det blinka rött!!! 

Jag föredrar nog ändå den höga decibelen. Barn som vill och vågar! Men allt har sin 

charm...=)

En stund av meditation... 

070225 

Graskimmer och solsken. Livet! 

Ibland är tillvaron likt ett gråskimmer. 

Barnens speciella, vackra uppenbarelse blir till ”jobbiga barn som aldrig kan lämna en ifred”. 

Kvinnors nyfikenhet och försök till samtal på tamil blir till en känsla av olust av att jag inte 

varken kan eller vill kommunicera med dessa främmande människor som jag förstår mig så 

lite på. 

Solens varma strålar blir till en oumbärlig hetta där jag fantiserar om kyla som något vackert 

och behagligt. 

Samtalen med underbara människor som är så speciella för mig förlorar sin charm och jag kan 

inte se det vackra i vårt möte utan längtar bara efter ensamhet. 

Den indiska tiden och timmar av väntan förvandlas till en längtan hem där tider den punktliga 

tillvaron är det ultimata. 

Dagdrömmarna tappar sin smak och orden i boken jag läser rinner obearbetade av mig. 

Glansen och skimret över den färggranna, fina, glada och alldeles speciella tillvaron jag lever 

i har suddats ut och en vardag har satt sin stämpel i mitt pass. Under en femmånaders resa är 

det vardagsgråa inkluderat, det kommer på köpet och tittar fram lite då och då. 

Nu beskriver jag vardagen som något obehagligt och tråkigt. Vardagen har också vackra drag 

av vanor. Mina sådana består av yoga, promenader i skymningen, arbete framför datorn, 

vackra upplevelser i fält, cykelturer till Nilakottai, goda måltider hos Djeja, tid tillsammans 

med Chandra och Mohan, en tillvaro med Vanja- alltid tillsammans med Vanja, fina 

dagdrömmar om framtiden och alla möjligheter livet ger. Vardagens vanor har många fina

sidor. Många av dessa vanor är skapade här i Indien, anpassade till tillvaron jag lever i just nu. 

Vanor jag trivs med och alltid kommer att bära i minnet. 

Så kommer solskensdagarna. 

Dessa är dagar då de vackra barnen är de finaste som finns, då kommunikation och samtal 

med indier i byn blir till något alldeles speciellt som jag varsamt bevarar i mitt hjärta, då 

solens varma strålar värmer ända in i själen, då samtalen med de nära blir till sprudlande 

guldstunder, då den indiska tiden är charmigt härlig och något jag uppskattar mer än allt vad 

klockor och tider heter, då stunder av dagdrömmar är de bästa som finns. 

Gråskimmer och solsken om vartannat. 

Livet. 

Sprudlande Vardagsgladje 

070301 

Heldag med hela CIRHEP och diverse programpunkter 

Då vi kom till träningscentret vid halv tio tiden var kanske hälften av personalstyrkan på plats, 

uppklädda och fina fick jag känslan av. Idag skulle komma att bli en dag då alla anställda på 

CIRHEP var tänkta att samlas; för månadsmöte, en föreläsning om hälsa samt en workshop 

om ”eco-friendly living” som jag och Vanja hade planerat att hålla i. 

En efter en droppade personalen in från de olika vattenavrinningsområdena och klockan tjugo 

över tio var alla samlade inne i den stora salen på träningscentret. Känslan var lite högtidlig, 

inte är det ofta så här många tar sig tid att komma till månadsmötet. Representanter från de 

olika vattenavrinningsområdena fick berätta om hur arbetet går, vad som händer i nuläget och 

vad man planerar att lägga fokus på framöver. Mötet avbröts plötsligt någon halvtimme 

senare då mannen som skulle hålla i föreläsningen om hälsa anlände. Det blev snurrigt och

örigt, det blev en okoncentrerad stämning i salen och då man i Indien sätter sina gäster på en 

piedestal förstod jag med min halvkassa Tamil att mötet fick vara avslutat. 

Mannen med hälsokonceptet var en skojig prick och snart fick han hela personalstyrkan att 

skratta hjärtligt. Mannen visade sig vara utbildad dietist och han berättade humoristiskt om 

hur skrattet är som hälsa för själen. Han tryckte på Indiens ohälsa, påpekade sockret som en 

livsfarlig fiende och tog upp diabetes på agendan. Många är indierna som lider av denna 

sjukdom och matvanor och socker tycks vara boven och inte kan jag annat än att hålla med. I 

detta sockersöta land där chaitét och kaffet är sockrat så att det nästan blir mättat och staten 

subventionerar socker till billigt pris till sitt folk är detta verkligen värt att ta upp och 

ifrågasätta. Mannen frågade hur många i församlingen som motionerar och då räckte en 

person stolt upp armen; Vem annars om inte Rajkumar. Kanske den enda i personalen som i 

ur och skur och stekande solhetta vandrar fram och tillbaka från träningscentret till sin by 

Pappinayakenpatti dagligen, alltid med ett leende på läpparna. De andra i församlingen fick 

skämmas lite då det visade sig att ingen utövade någon fysisk aktivitet överhuvudtaget. 

Kanske behöver jag och Vanja inte bli ifrågasatta i framtiden då vi hellre går än tar mopeden 

till träningscentret. Nu finns det en uppenbar anledning som kanske även Mohan och Chandra 

förstår sig på. Att vila och att äta nyttigt var de andra sakerna mannen påstod vara viktigt för 

ett hälsosamt liv. Så enkelt, men kanske ändå så svårt. Vad man än kan säga om indiernas 

träningslösa tillvaro så ska de i varje fall få credit, mycket credit för skrattet de alltid har nära 

tillhands. Det må vara minst lika viktigt som promenader och nyttig mat. 

Då klockan hade blivit ett och den utsatta lunchtiden var kommen skulle vi ta en kort paus för 

att sedan fortsätta en halvtimme till med ytterligare en programpunkt. Varför? Skrek min 

hungriga mage och säkert flera andras också. I mitt stilla sinne visste jag att denna halvtimme 

minst skulle komma att bli en timme. Jag visste också som jag påpekar ibland till Vanja i 

denna indiska värld att ”en mätt grupp ar en glad grupp. En hungrig grupp är en 

okoncentrerad grupp”. Allt detta tänk pågick dock endast i mitt huvud och efter pausen var 

nästa man framme – inbjuden för att prata om ett ekologiskt preparat som skulle underlätta för 

vattnet att sjunka ner och absorbera i jorden och hålla jorden mjuk. Per (framtidsjordens 

koordinatör) som satt vid min sida kom med små kommentarer om hur märklig han tyckte att 

denna demonstration var, hur preparatet hade samma egenskaper som tvättmedel och han 

skickade frågor genom Chandra som hon översatte till Tamil om hur mycket av preparatet 

man behöver på åkern, hur mycket det kostar och på sitt papper satt Per och räknade ut att 

detta skulle bli ett mycket kostsamt hjälpmedel för de marginella bönder som CIRHEP arbetar 

med. Då de indiska alltid lika smöriga och positiva tacktalen till mannen var avklarade 

frågade han om någon hade ytterligare frågor. Per berättade om sina ihopräknade resultat, hur 

mycket preparat som skulle gå åt till en skörd samt hur oproffesionellt det var av mannen att 

inte ha en kostnadskalkyl i en demonstration som denna. Stämningen i gruppen blev lite tryckt 

men efter ett tappert försök till en förklaring från mannen fick det vara bra. 

Klockan hade nu närmat sig tre och äntligen var det dags för lunchen som hade svalnat efter 

att ha stått och väntat i två timmar. Ris, sambar, sidedish, pappadam och banan slank lätt ner i 

magen. 

Tid för Eko Workshop 

Sedan var det dags för nästa programpunkt. Då indierna är alldeles för bra på att hålla 

föreläsningar och missionera i timtal hade jag och Vanja tänkt lägga fokus på kapaciteten som 

finns i personalgruppen. Vi höll en kort inledning och delade sedan upp personalen i fem 

grupper. Med papper, pennor och vässade hjärnor fick de till uppgift att svara på följande 

frågor:

- Vad kan vi göra för att leva mer miljövänligt i vår vardag? 

- Vad gör vi redan nu för att värna om miljön? 

- Vad kan vi göra för att vår by ska bli mer miljövänlig? 

Då vi några dagar tidigare fått en förfrågan från Birgitta Wrenfeldt i Framtidsjorden att höra 

med våra indiska organisationer vad de anser om klimatförändringarna lade vi också till 

frågorna: 

- Vilka effekter ser du av klimatförändringarna här i Indien? 

- Vad tror du kommer att hända i framtiden om klimatförändringarna fortsätter? 

- Är du rädd för klimatförändringarna? På vilket sätt? 

Det sattes igång att diskuteras och jag blev alldeles överumplad över hur det diskuterades. 

Den halvtimmen vi hade satt ut för diskussionstid sprang iväg och blev en och en halv timme 

och personalen skrattade, pratade och diskuterade hjärtligt medan jag, Vanja och Per fick 

chansen att bjuda på te och vattenmelon. (en mycket komisk omvänd ordning då vi alltid är de 

som får ta emot utan att göra ett handtag annars). Då det blev dags att sammanfatta plockade 

vi fram våra stora A2 papper som var fyllda av förslag på miljövänliga förbättringar att lägga 

energi på framöver. Hur mycket som kommer att efterföljas ville jag inte tänka på just då utan 

var bara fantastiskt glad att diskussionerna blev så bra och innehållsrika. En lyckad workshop. 

Den som vill höra resultaten av vad som kom fram i diskussionerna kan bara kolla med mig 

eller Vanja så redovisar vi gärna vad som framkom. 

Vi tackade för oss och trodde att dagen nu var över men där hade vi fel. Det plockades fram 

plaststolar och jag och Vanja blev placerade framför hela församlingen. Där satt vi och visste 

inte riktigt vad som skulle hända mer än att det skulle hända något, det kändes i luften. Mohan 

skruvade lite på sig, kom fram och satte sig bredvid oss och Stephan tog till orda. Vi insåg 

snart att detta var en avskedsgest från CIRHEP då Stephan pratade om de fem månaderna vi 

varit på CIRHEP som praktikanter, hur vi blivit en i CIRHEP-familjen och hur det snart var 

dags för oss att fara hem till Sverige igen. Jag skrev tidigare att indierna är bra på smöriga 

tacktal och då Stephan hållt ett sådant (som värmde ända in i själen om jag ska vara riktigt 

ärlig =)) sa han att det var Mohan som skulle få äran att hålla ett tackstal till oss. Inte förstår 

jag hur de lyckas indierna, men Mohan pratade nog i minst tio minuter han också. Varma 

vänliga och hjärtliga ord. Vi fick sedan varsin sjal som present från CIRHEP och det blev 

dags för mig och Vanja att hålla vårt tacktal för tacktalet. (ja, här i indien är det ungefär som i 

min släkt hemma, på mammas sida…man tackar och tackar, det finns ingen ände på 

tackandet) och nu blev jag förvånad över mig själv. Det var inte så svårt att döda några 

minuter genom att tacka för denna tiden. (Nu menar jag inte att det är svårt att vara positiv 

och tacksam över tiden på CIRHEP utan mer att jag var förvånad över hur man kan tacka så 

mycket) Jag och Vanja tackade för tiden som gått och berättade lite kort om vårt utåtriktade 

arbete hemma i Sverige. Vi sa att vi hoppas på ett återförenande en dag och att vi ska få 

chansen att komma tillbaka till CIRHEP. Vad som än händer kommer vi i varje fall att bevara 

allt vi varit med om som ett varmt minne i våra hjärtan. 

Detta fick avsluta dagens samling och nu var det bara en sak kvar. Då hela personalstyrkan 

var samlad ville vi passa på att ta ett gruppfoto. Det blev uppställning utanför träningscentret 

strax före skymningen och både jag, Vanja och Ramesh som alltid är framme med kameran 

för CIRHEPs räkning fick fina bilder på ett gäng människor som kommit att samlas för ett 

gemensamt intresse – att jobba för CIRHEP.

070305 

I Indien med mina fem sinnen 

Jag for till Indien och då jag efter fem månader snart ska lämna landet har följande 

etsat sig fast genom mina fem sinnen… 

Lukt 

”Rök – skräpeldar överallt” 

”Friterat – papadam, vadai, snacks” 

”Nystekt – tomatris, biryani, 

”Urin och bajs – på tågen, i städer, vid vägkanten, i byn – överallt” 

Smak 

”Starkt och hett – Chili som bränner” 

”Sött och varmt – Chai eller kardemumma te” 

”Konsistensen av ris – i allt man äter” 

”Kladdig och smält i värmen – mjölkchoklad” 

”Färsk Frukt – papaya, vattenmelon, clementiner, bananer, ananas…” 

Känsel 

”Kladdig högerhand – av mat i alla dess former” 

”Hetta – av solen mitt på dagen” 

”Svettig – av värmen, överallt, alltid” 

”Värme, vänskap och nyfikenhet” 

Hörsel 

”Byn som vaknar 05.00 – tuppar som gal, getter som bräker, bäbisar som skriker” 

”Byn vid functions – skrålig, dålig, osmaklig musik – alldelles för högt” 

”Tutande – bussar, bilar, motorcyklar, rickshaw, mopeder” 

”På tågstationen – ”chaichaichai”, Coppycoppycoppy” 

Syn 

”Vackra färgglada kvinnor i saris” 

”Skräp, smuts, plast, moln av föroreningar och utsläpp” 

”Varma, vänliga, vackra och nyfikna blickar” 

”Indier – överallt, alltid” 

”Enorma högar av nyskördade vattenmeloner och tomater” 

”Vattenkärl i plast och kvinnor som bär på sina huvuden, dag efter dag” 

”Gula fordon – Rickshaws, avgasluktande och ständigt tutande” 

”Chaidrickande män – överallt, dag som natt” 

”Sovande människor på torget i Veelinayakenpatti” 

”Barn – de vackraste av barn”

Följande har jag ibland känt en saknad av och finns det något som värt att åka hem för 

är det… 

Lukt 

”Sommarregn” 

”Nybakat bröd i ugnen” 

”Friska dofter av skog och natur” 

”Samuel” 

Smak 

”Krispigt knäckebröd med ost och paprika” 

”Min vego-lassagne” 

”Mörk choklad – knaprig” 

”Ett kallt glas vitt vin” 

”Glass och milkshake” 

”En kall juice – utan tillsatt extra socker” 

”Fibrer – nyttiga saker” 

Känsel 

”Ensamhet – att kunna välja att inte umgås med någon” 

”En mjuk soffa att sitta i” 

”Krispigt äpple – med skal” 

”Samuel” 

Hörsel 

”Tystnad” 

Syn 

”Folktomma gator” 

”Naturen” 

”Smakfull inredning” 

”Samuel”

Hemma i tradgarden hos mamma och pappa. 

Nyskordade applen. 

070311 

Avsked 

Så blev det dags att packa ihop livet och tillvaron i Veelinayakenpatti. Avskedsmiddagen på 

kursgården tillsammans med personalen var avklarad, det sista materialet att ta med till 

Sverige var kopierat, de sista utdelningarna av kort, tillbakalämning av lånade prylar och de 

sista hejdåhälsningarna till personalen var över. Vi traskade hemåt byn jag, Vanja och Ida 

som kommit från Keystone kvällen innan. Känslan i mig var behaglig den sista promenaden 

med Kadavakurichi i ryggen och kursgården bakom mig. Den sista kvällen skulle tillbringas 

tillsammans med familjen och Mahaleksmi bjöd på Adai Aviel. Efter middagen satt vi länge 

och pratade i familjens rum. Mahaleksmi och Sahrda sjön för oss, det pratades kultur (och jag 

kan lova att det inte bara är i Sverige prat och kulturskillnader kommer att spridas. På 

bankjobbet kommer Andikali övertygat att berätta om hur människorna i Sverige tjänar 150 

000 rupies per månad, att vi har kring 25 grader på somrarna, att det bara tar 3 timmar att 

färdas 250 km i bil, att vi har bibliotek där vi kan låna böcker och att svenskar också har olika 

”kast” i samhället, inte lika tydliga och uttalade, men att det finns där, på sitt sätt… 

Mahaleksmi kommer att berätta för sina arbetskompisar på förskolorna att vi dansar små 

grodorna på midsommar, att vi leker huvud, axlar, knä och tå med barnen och att vi gärna äter 

hummus, en blandning som vore perfekt tillbehör till dosai.) Jag och Vanja gav familjen våra 

presenter och det uppstod gråt och en rörande stund där tårar föll på både Andikali, farmor, 

Sahrda och Mahaleksmi. Vi kramades och kände hur vi tyckte om varandra. Kvällen blev lång 

och jag och Vanja hade fortfarande packning och städning kvar att göra. Vid tiotiden var vi på 

väg att bryta upp men Andikali sa att inte fick vi gå än. En kvart till skulle vi stanna denna 

sista kväll sa han och fortsatte att fråga oss om den svenska kulturen. Kvarten blev lång och 

vid tolvtiden kom vi tillslut i säng, inte mycket städning blev det och den sista packningen 

fick vänta tills morgonen efter. 

Då Indien är Indien så blev situationen med våra foldrar som skulle tryckas innan vi åkte just 

som vi hade fasat för. Det drog ut på tiden, vår printer var försenad med foldrarna, gång på 

gång. Halv ett den sista natten kom han dock körande på sin motorcykel från Nilakottai till 

vår by för att lämna de nyvikna foldrarna. Jag och Vanja tackade gudarna för det och vi skulle 

nu kunna ta med oss foldrar hem till Sverige som planerat.

Klockan fem ringde klockan och den sista packningen samt en kopp kardemumma te från 

Mahaleksmi skulle hinnas med. Då klockan slog sex och bilen som skulle ta oss till 

tågstationen i Dindigul stod och väntade hade Djeja (vår kock) och andra människor från byn 

kommit för att vinka av. Vi packade in våra väskor som vid detta laget blivit precis så tunga 

de inte skulle bli och kramade några sista gånger om vår fina familj. Vi satte oss i bilen och 

rullade ut från Veelinayakenpatti till en soluppgång där himlen ovanför bergen färgades rosa 

och bergen lyste i en svart silhuett. I Dindigul åt vi frukost med Mohan och Chandra och 

sedan vinkade de av oss vid tåget. Tårarna rullade ned för mina kinder av glädje, saknad, 

lycka och sorg. Praktikanttiden på CIRHEP var till ända. 

Nu sitter jag på balkongen utanför min och Idas hydda i Auroville och skriver. Det är lördag 

eftermiddag och vi kom hit igår för att de sista dagarna få njuta av ett Indien utanför 

praktikantrollen, utanför bylivet och bara vara turister. Vi njuter av havet och stranden, mat 

som inte heter sambar och ris, juicer som är kalla och av att få klä oss i linne och kjol. 

Jag har i fem månader varit praktikant, befunnit mig i en position där jag varit annorlunda från 

alla andra, haft andra behov, andra infallsvinklar och andra kunskaper och sätt att se på livet 

än människorna i byn. Jag har trivts, jag insåg häromdagen då jag och Vanja skrev vår sista 

rapport till Framtidsjorden att de här månaderna blivit över mina förväntningar på många sätt. 

En del har varit jobbigt, stunder då jag velat försvinna har jag varit tvungen att förhålla mig, 

stunder jag varit trött på vardagen har den ändå fortsatt. Men de problem som infunnit sig har 

haft med den indiska kulturen att göra och de skillnader som finns jag inte kunnat förlika mig 

med men som ändå är ett faktum. Då det kommer till CIRHEP som organisation och min plats 

som praktikant så skulle jag inte vilja ändra på någonting. Vi har haft Chandra, Mohan och de 

övriga i personalen som funnit tillhands på det bästa möjliga sätt både som vänner och 

arbetskamrater. Vi har skapat fyra foldrar som CIRHEP tryckt i 4*2000 ex, vi har lekt med 

barnen i mulleskolan, infört yoga och massage på programmet, varit med i processen i den 

första tiden då den ekologiska affären i Nilakottai öppnats, intervjuat präster i 

tempelprojektet, haft eko-workshop, deltagit på träningsprogram, kvinnogruppsmöten och 

haft himlans skoj på vägen. 

Om sex dagar är det dags att åka hem och få träffa familjen, Samuel, vänner och njuta av det 

jag saknat. Sen är det dags för efterarbetsperioden och två månader på Biskops Arnö. Men nu 

ska jag bara sola, läsa, vila, äta god mat och prata om livet med mina fina prakikantvänner. 

Solnedgang i Mallanampatti 

070504

Mitt i efterarbetet... 

Fredag eftermiddag på Biskops Arnö och skolans lokaler ekar tomma. Ett fåtal studerande är 

kvar på skolan i upploppets månad inom skolans värld – maj. Likaså är fallet på vår kurs, 

efterarbetet är i full gång och idag är fyra av mina praktikantvänner inne på Street i 

Stockholm för att hänga upp våra fotoutställningar som ska visas där i helgen. Jag valde att 

stanna på skolan idag, en lugn skön dag med mig själv och små pysselaktiviteter som att 

skriva ut foldrar, ringa till en skola i Göteborg dit vi ska åka och ha en Indiendag med barnen 

om någon vecka, höra mig för i biblioteksvärlden om framtida utställningsmöjligheter. Och 

lite annat. 

Efter middagen gick jag ut i den vackra vårkvällen och gav mig iväg på en lång joggingtur i 

skogen på andra sidan vägbanken. Med fågelkvitter i öronen, solen skinande emot mig och 

den ljumna vårkvällen kom Indien nära. Men ändå distanserat. Ända sedan jag kom hem för 

snart två månader sedan har de fem månaderna i Indien på något vis lagts till det förflutna och 

känts så avlägset. Minnena av tiden som var så verklig och äkta då känns långt borta nu. 

Landningen i Sverige blev snabbt självklar. Jag har denna vår insett min svenskhet mer än 

någonsin. När jag joggar genom skogen, förbi skylten som förklarar att vägen som leder mot 

vänster heter ”Lövhagsvägen” och vidare upp mot granodlingarna stannar jag plötsligt. 50 

meter framför mig står en stor älgkviga och tuggar på grangrenarna. Vi blir stående några 

sekunder, förvånade över att se varandra. Snart kliver älgen med ståtliga steg in i granskogen 

och försvinner. Jag joggar vidare och då jag kommer ner till vägbanken igen ökar jag takten 

bort till bryggan för att ta kvällens dopp i Mälaren. Det har blivit en skön vana att bada på 

kvällarna. Snart kommer en ekolog med partner nedtraskande för att kvällfika där på bryggan. 

Jag går blöt och trött upp mot den varma duschen som väntar. Mina vanor dessa vårdagar är 

långt bort från de i Indien. Det är nu självklart att kunna bada i sjön, ta en springtur i skogen 

utan att möta någon annan än en älg, dricka chaite utan socker, duscha varmt och få njuta av 

ensamheten här ute på lugna Biskops Arnö. 

Kan också nämna att vi hade en Indienfestvial förra helgen. Ekologer och praktikanter slog 

sina kloka huvuden ihop och hade föreläsningar, matworkshops, ekocafé, film, bildspel, 

nordindisk musikkonsert och sist men inte minst - denna lördagskväll kom Paul Singh, en 

man i sina bästa dagar som sa sig sjunga ”indisk pop”. Det var karaoke, det var 

bollywwoddans, det var falskt och det var en fantastisk stämning som ledde till galen dans i 

logen. Kvällen fortsatte med fest i stallet…Lyckat! 

Nu återstår det några veckor på kursen. Och mycket ska ske. Imorgon är det 

praktikantintervjuer i Stockholm. Jag, Ida och Malin ska vara där för att berätta om våra 

upplevelser från praktikantåret. Vi som själva kom dit för att bli intervjuade för ett år sedan. 

Då utan att veta vad som låg framför oss…

Indisk Pop med Paul Singh, en succé 

Matworkshop på Indienfestivalen, vi har funnit en mästare i att steka chappati... 

Malin Hennix 

061104 

West view 

Hej alla! 

Lyssnar andaktsfullt till åskan som mullrar utanför fönstret och det smattrande ljudet av 

monsunregnet på taket. Strömmen har precis försvunnit och jag sitter ihopkrupen i min 

älskade sovsäck och med pannlampan i högsta hugg. Vart är jag och vad håller jag på med? 

Här, på 2000 meter ovanför indiska oceanen uppe i Nilgiribergen, bor Ida och jag i vårt hus 

West View. Det ligger ca tre kilometer utanför samhället Kotagiri.

Jag går Indienpraktikantkursen på Nordens Folkhögskola Biskops-Arnö. Detta innebär två 

månaders förberedande studier i Sverige. Vi har varit två veckor på Sida Civil Society Center 

i Härnösand, två veckor på en ekologisk bondgård och ca fem veckor på Biskops-Arnö. Vi är 

i Indien mellan oktober och mars och är sju stycken som åker till tre olika organisationer i 

Indien. Maria, Lisa och Elin är uppe i Ladakh. Vanja och Johanna är hos Mohan och Sandra 

på CIRHEP i Tamil Nadu. Ida och jag är uppe bland de ”blå dimhöljda bergen” hos Keystone 

och praktiserar. 

Chennai 

Vi landade i denna storstad mitt i natten för ca en och en halv vecka sedan. Hade bokat rum 

på hostel Broad Lands. Alla de välkända dofterna, färgerna, ljuden och livet kom tillbaka på 

samma sätt det mött mig sist jag var i Indien. Underbart! Jag mindes genast varför jag längtat 

efter detta röriga, oordnade men ändå fungerande land. Tänk, trots att det var mitt i natten var 

det liv och rörelse på gatorna. Vi vaknade av att det small ute på gatan. Visste inte om det var 

en orkester som firade någon av Indiens alla högtider. Det visade sig vara Divali (ljushögtid). 

Barnen sprang omkring på gatorna och smällde smällare värre än vad vi gör på nyår. 

Fyrverkerierna nådde sin kulmen på kvällen. Då var det så mycket smällare att vi nästan inte 

kunde konversera med varandra. Dagen ägnades åt diverse inköp. Det var fuktigt och säkert 

30 grader. Med andra ord klibbade kläderna ständigt mot kroppen hur lite man än rörde på 

sig. 

Keystone 

Glada i hågen gav vi oss iväg till Chennai tågstation för att ta nattåget till Mettupalayam. 

Johanna och Vanja skulle ta ett senare tåg. Vi fick sällskap med ett gäng skolungdomar, 

nyfikna som vanligt. Detta fick jag erfara då jag blev nypt i tårna upprepade gånger under 

natten. : ) De skulle upp och titta på de blå Nilgiribergen och de vackra molnen. 

Vi åkte upp till Keystone. Resan dit var fantastiskt. Vilken grönska! Blommor i alla möjliga 

färger och vägar utan vägräcke, slingrande värre än trollstigen i Norge : ) 

West view heter huset som från och med nu är vårt hem de närmaste fem månaderna. 

Vasu, Keystones ständigt leende trädgårdsmästare och allt i allo, mötte oss. Vi fick träffa de 

på kontoret och Shiny visade oss runt på campus. Vilket läge! Keystones byggnader ligger i 

en bergssluttning med utsikt över Happy Valley. Högst upp på toppen har Keystone planterat 

en vacker Sholaskog. Kontoret består av fyra byggnader. I den femte byggnaden har man 

snickeriverkstad, där man bland annat har byggt alla möbler till kontoret och där man även 

undervisar i hur man bygger olika sorters bikupor. Första veckan läste vi alla årsrapporter och 

gick runt och pratade med de anställda. Denna andra vecka har vi fått lite arbetsuppgifter att 

pyssla med. Just nu intervjuar vi de anställda. Detta ska vi sedan använda till deras profiler på 

hemsidan. (www.keystone-foundation.net) Det är bra för Keystone och oss, då vi får tillfälle 

att prata med alla. Vi kommer även att samla information om honung, bin och Nilgiri i en 

digital databas i det nyöppnade Bimuseet i Ooty. Vi ska dit imorgon och titta och intervjua 

personalen. En sväng till deras Greenshop blir det nog också. : ) 

Vi frågade idag igen om att få följa med ut fält. Till veckan ska vi förhoppningsvis få följa 

med Senthil till Sigur plateau. Vi får se vad det kan innebära. 

Klimat 

Oja, det har vi! Här är det monsun vilket innebär att det är blött, rått och kallt. Men solen kan 

dock kika fram ibland och då njuter man desto mer. Vi har försökt att torka kläder i ösregn 

vilket är ganska svårt. Vi har inte fått någon värme än så efter tre dagar när kläderna 

fortfarande var blöta och luktade mer åt det unkna hållet än nytvättat, försökte vi sätta lite god 

doft på dem genom rökelse. Haha det hjälpte inte så mycket.

I Nilgiri finner man många olika djur och insekter. Två av djurarterna har bosatt sig i vårt hus. 

Råttor och spindlar. Det har fått som följd att vi hänger våra sovsäckar på väggen. Ser ut 

ungefär som en modern installation på ett konstmuseum. 

Kuriosa 

Hittills har vi funnit två kyrkor, en biograf, en jehovas-vittne byggnad och en karateskola. 

Inte illa för att vara en Hill Station. 

Ha det fint vart ni än befinner er! 

Fridens liljor! 

/Malin §: ) 

061118 

Detta är viktigt! 

Hur gör indier? 

När man reser till en annan kultur ifrågasätter och uppmärksammar man ofta sina egna vanor 

och beteenden på ett helt annat sätt än om man befinner sig i Sverige. 

Man ställer sig många gånger frågande till detta lands kultur men finner vardagliga saker som 

är bättre än de egna beteendemönstren. Något jag lagt märke till är en människas 

anpassningsförmåga och förhöjda acceptansnivå vid utlandsvistelse. I Indien säger man 

följande om turister. ”Det märks hur länge en turist har varit i Indien. Första veckan ber man 

om en ny portion, om det finns insekter i maten. En månad senare plockar densamme bort 

insekterna ur maten och fortsätter att äta. Efter tre månader gör man ingenting, utan äter 

glupskt upp all mat med insekter”. - Jag plockar ur insekterna ur maten och fortsätter att äta(!) 

Innan jag for till Indien var jag höjdrädd. Hur kommer det sig att jag sitter coollugn i en jeep 

som kör alldeles för fort för dessa höga, smala, enfiliga bergsvägar utan vägräcken? 

Skumpigare vägar än gammelmormors tvättbräda, stora lastbilar som vrålar förbi, på väg att 

krocka, branta stup. 

- Jo, jag tänker ”det är ingen idé att oroa sig, händer det något så finns det väl en mening med 

det och jag känner mig säkrare att åka med en indier än att köra själv”. Anpassningsförmåga? 

När jag följande dag satt på kontorstrappan och drack mitt chai (indiskt te), tittade ut på 

byvägen där alla skolbarna gick förbi på väg till skolan, undrade jag över vad dessa barn 

kommer att göra om 20 år? De börjar skolan klockan 8 på morgonen, slutar vid 17tiden men 

stannar ofta kvar till 18 för läxhjälp. Väl hemma har de hushållssysslor eller liknande att 

utföra. Jag tänker på den pojke jag tog hand om i London. Enda barnet och satt i privatskola. 

Modern advokat och fadern kemiingenjör. Jag följde honom till skolan klockan 8 och 

hämtade honom klockan 17, om han inte hade simträning i skolans privata simbassäng. Väl 

hemma åt han middag, gjorde läxor, badade och gick och lade sig. Samma procedur varje 

veckodag. Helgerna var ofta schemalagda med olika aktiviteter och lekstunder med vänner. 

Vad gör han om 20 år? 

Den familj jag bodde och arbetade hos på Island bestod av fem döttrar, moder och fader. De 

långa avstånden gjorde att döttrarna vid 16 års ålder flyttade iväg för att bo på internat nära 

skolan. Denna familj driver en gård med kor, hästar och får. De är alla friluftsintresserade och 

under loven kommer döttrarna hem för att hjälpa till på gården. Vad gör de om 20 år? Alla har 

gått i eller går i skola, men har alla dessa tre exempel samma förutsättningar i framtiden? 

Kommer dessa intryck att påverka min framtid på något sätt? 

Häromveckan följde Ida och jag med Senthil ner till Sigur Plateau. Han tog med oss till olika 

byar som Keystone bland annat hjälpt med försörjning av dricksvatten. På kvällarna lyssnade

man till syrsornas sång och till livet i den by vi bodde i. Efter att jag gjort mina nattbestyr på 

toan med hjälp av pannlampa, tvättat mig med våtservetter, kletat in mig med mygga, tagit av 

mina vattentäta skor, plockat fram hightechliggunderlaget format som äggkartong för att 

bevara värme och slutligen krupit ner i min sovsäck specialgjord för friluftsliv, undrade jag 

hur indier gör. Inte använder de som bor här alla dessa teknikaliteter. Hur ser de på mig och 

vad tänker de om mig? Tycker de att jag är konstig? Förmodligen. 

Sista dagen i Vazhaitottham tog Senthil med oss till Mudumulai Wildlife Sanctuary. Ett 

reservat där det finns panter, tiger, elefant, påfågel, kungsfiskare, bison (indisk gaur) och 

lengur etc. Vi hade sådan tur att vi fick se en hel hjord men vilda elefanter. Vilken upplevelse! 

När vi på eftermiddagen styrde jeepen hemåt (en stigning från 800 m till 2000 m), lämnade vi 

ett varmt klimat iförda t-shirt och tunna byxor. På kvällen tog jag på mig mössa, 

långkalsonger och jacka uppe i Kotagiri och blickade ut över teplantagerna i kvällsregnet. 

Anpassningsförmåga? 

En sak till, hur vänjer man sig vid att människor här kallar mig för madame? 

Fridens liljor! 

/Malin

070305 

Avslut 

Ett abrupt avslut blev det på min praktikperiod i Indien. Jag har från och till varit sjuk sedan 

jag kom till Kotagiri. Värk i muskler och magproblem som inte ville ge med sig gjorde att jag 

inte kunde åka ut i fält och vissa dagar orkade jag inte ens gå till kontoret. Jag kände mig 

tillslut som en författare kan göra utan penna. Kunde inte göra det som jag ville och hade som 

ambition. Detta fick mig att tillslut åka hem. Ett svårt beslut när det bara var en månad kvar, 

men jag ville fortsätta kursen här i Sverige och insåg då att jag behövde komma hem till 

Sverige för att tillfriskna i lugn och ro. Efterarbetet är halva delen av denna kurs, så det 

kändes väldigt tråkigt om jag inte skulle kunna fortsätta. Sista veckan på Keystone blev ett 

snabbt avsked av denna underbara organisation. Jag blev väldigt glad över att alla verkade 

förstå mitt beslut men det var tungt att lämna kontoret på detta sätt. Hela situationen var så 

overklig. Jag fattade inte riktigt att jag skulle hem. Detta som har varit mitt hem i fyra 

månader och helt plötsligt skulle man hem till Sverige med vinter, kyla och svensk vardag. 

Visserligen något man längtat efter vissa stunder men som kan bli så påtagligt när man inte 

har någon Ida som man kan prata med och som förstår vad jag menar utan att jag behöver 

förklara det i någon lång mening. Hur skulle jag vara och vad skulle jag göra med alla mina 

upplevelser i min kropp? 

Jag visste att detta var det bästa beslutet men jag har aldrig känt mig så liten som den kväll jag 

landade på Arlanda trots att detta är mitt hemland. Det kände så exotiskt och främmande med 

snön, de tända eldarna, att förstå vad alla sa och ”västerlänningarna” som gjorde att jag för 

första gången på länge kände mig som en i mängden. 

Min första dag i Sverige förundrades jag som ett barn över att ha varmvatten i kranen, att 

duscha, att äta god svensk mat, att det är så lite människor överallt, att inte frysa och att det är 

så rent och välordnat, att andas frisk luft och att njuta av tystnad. Det är Dessa treϑintressant 

vad snabbt man vänjer sig vid dessa företeelser. veckor har gått åt till ”acklimatisering”, vila 

och doktorsbesök. Mycket mer har jag inte orkat med än. Doktorerna tror att jag haft någon 

virusvariant som är på väg att ge med sig nu. Hoppas det! 

Jag var hos mor och far i helgen och då lagade jag faktiskt indisk mat, vilket är ett bra betyg

till det Indiska köket. Det är gott och nyttigt och jag har lagat några av Idas och mina 

favoriter. 

I slutet av mars börjar vi alla på skolan och det ska bli skönt att få träffa mina kompanjoner 

igen. Saknar er alla! Nu börjar jag kunna tänka lite framåt och ser fram emot efterarbetet i vår. 

I går var en bra dag för mig. Jag har inte orkat träna på nästan fem månader. Igår var första 

dagen jag tog en promenad, inte för att jag var på väg någonstans, inte för att jag skulle uträtta 

något, utan bara för att röra på mig. Det var så härligt. Det gick inte fort men framåt Jag 

måste börja lugnt men gillar att sätta upp mål och jagϑgick det. satsar på att åka vasaloppet 

nästa år. Ett annat viktigt mål är att göra en bra Indienfestival på skolan plus att göra en fin 

fotoutställning. Nu ska jag ut och njuta av den sällsynta vintersolen. Tack för er 

uppmärksamhet och hoppas vi ses någongång. Kanske på ϑIndienfetivalen? 

/Malin 

Maria Pihel 

061031 

Julle! 

Kan ju börja med att säga det, det absolut mest användbara uttrycket i Ladakh. Funkar för allt, 

”hej”, ”välkommen”, ”tack” och ”hej då”. Vi har nu varit här i drygt en vecka, bland berg, 

hundar, stupas, dzos (blandning mellan jak och ko) och snöflingor. De första dagarna här uppe 

i bergen gick mest ut på att sova (jet-lag) och försöka andas normalt. Det där har vi lyckats 

ganska bra med. Tänkte börja med en liten presentation av organisationen som vi är inhysta 

hos: 

LEDeG- Ladakh ecological development group 

Organisationen bildades 1978 av bla Helena Norberg Hodge och verkar sedan dess i området 

Ladakh i delstaten Kashmir. Huvudkontoret är placerat i Leh. LEGeG är en icke statlig 

organisation som arbetar för att stärka den Ladakhiska kulturen samt visa på alternativa vägar 

för social och ekologisk utveckling. Deras främsta arbetsområden är; jordbruk, hantverk, 

lämpad teknologi samt utbildning, information och kulturfrämjande aktiviterter. Om ni vill 

veta mer så får ni gå in på deras hemsida. 

Vi har gjort biblioteket på kontoret till vårt andra hem, annars bor vi på ett hostel på ribook 

center, LEDeGs utbildningscentrum där de anordnar en del workshops. 

Vi har blivit väldigt vänligt bemötta och omhändertagna här i Leh, utsikten är underbar och vi 

kämpar med vår ladakhi. Igår när vi satt i biblioteket kom Samstan ner till oss och pratade lite 

om planeringen inför nätverksmötet. Medan vi satt och väntade på att internet skulle fungera 

tillbringade vi tiden med att träna våra språkkunskaper. Vårt uttal var kanske inte det bästa, 

men det verkade som om det roade. Biblioteket fylldes på med fler och fler medarbetare ju 

längre tiden gick, ivriga att lära oss mer. En timme senare kom internet igång igen och våra 

huvuden var välfyllda med diverse ladakhiska uttryck. 

En kopp kaffe, solen som värmer mig genom glasrutan, en skorpa med ladakhisk aprikossylt 

och ”Loranga, Mazarin och Dartanjang”. Den perfekta början på dagen!

Lisa och Elin hälsar också! 

Stora kramen! 

Maria 

061119 

framme 

jaha. efter stopp i delhi och chennai ar vi nu antligen framme i trichy. till och med goliat (min 

tyggrode) har lyckats ta sig hit, trots att han var nara att stoppas i sakerhetskontrollen uppe i 

leh. man far ha emd sig en fet digitalkmaera och en dator, men inte enstackars groda.... jaja. 

han lat sig snallt eskorteras av besattningen ombord, sa vi kom fram valbehallna allihop till 

slut. kiki soso lhar gyarlo! 

har fatt ett litet rum, som vi delar pa, med tillhorande toalett. jag trodde att mossen lat mycket 

i vaggarna uppe i ladakh pa ribook centre, men jag hade glomt hur det ar har nere i sodra 

indien. wow. helt otrligt vilka skillnader det har landet har att erbjuda, aven om man vet det 

fran borjan sa blir jag alltid fachinerad... sa... mycket. fran kargt manlandskap, till trangsel 

och smog till prunkande gronska. vackert. och alleles, alldeles underbart. 

nu vantar vi spant pa vad morgondagen och var forsta arbetsdag pa kudumbam har att 

erbjuda... 

061128 

kudumbammmmmm 

Första dagen på kontoret i måndags, Kudumbam är underbart! Fick en grundlig genomgång 

av organisationens arbetsområden, en rundtur med en presentation av alla som jobbar på

kontoret här i Trichy. Känns verkligen bra att ha ett ansikte och ett namn på alla funktioner, 

trots att man kanske inte håller alla namn i huvudet, det blir en hel del namn på väldigt kort 

tid. Det var en av sakerna vi saknade i Ladakh. Vi fick även träffa direktor Oswald Quintal, 

som verkar hur trevlig som helst och vi satt en stund och pratade både om vad han gjort innan 

han var med och grundade Kudumbam och om hans familj. Han frågade oss om vi hade lust 

att åka ut till Kolunji farm, organisationens modellfarm, en slags experimentgård skulle man 

kunna säga, där olika odlingstekninker provas och jämförs. Såklart! Det går undan här, redan 

på tisdagen var vi ute på Kolunji. 

Träffade Poppy, som är koordinatör för gården, och Bonita, en kvinna med hur mycket 

kunskaper som helst har det visat sig och som det är okej att fråga precis vad som helst. 

Bonita gör en del undersökningar och intervjuer i byar runt om Kolunji och vi fick följa med 

på ett möte med en kvinna som i tre år arbetat i Thiriphur i textilfabrik för att kunna försörja 

sin familj. Kvinnan är ogift och har tre systrar, varav två är gifta varav en redan är änka. Ingen 

av föräldrarna är kvar och för att den andra av systrarna som är ogift skulle ha en chans att 

fortsätta med att bruka det lilla land som familjen äger så var den här kvinnan tvungen att få 

en inkomst. Bomullsindustrin ger mycket pengar om man jämför med vad de här kvinnorna 

har för chanser i sin hemby. Hon gav sig iväg med några andra unga kvinnor från byn. En av 

dem var tvungen att lämna fabriken redan efter tre dagar på grund av problem med 

luftvägarna efter att ha andats in för mycket av bomullsdammet. Den här kvinnan var kvar i 

tre år och har även hon problem med andningsvägarna. De blev inhysta på en mycket liten yta 

och det fanns två toaletter för 600 kvinnor. Toalettbesök innebär avdrag på lönen då 

produktionen blir mindre. När kvinnan kom hem till byn igen bad hennes systrar om att hon 

skulle gå på läkarundersökning. När läkaren fick reda på vad hon sysslat med sa han att det 

var nödvändigt med ett HIV-test. Kvinnor som lämnar sin by för att skaffa en inkomst ses av 

många som prostituerade, ”man vet ju vad den typen av kvinnor sysslar med”…Bonitas 

område är mänskliga rättigheter. I de här fabrikerna behövs det, det behövs någon som lyssnar 

och som är kapabel att föra det vidare. Känns verkligen bra när det är en indisk kvinna som 

för de indiska kvinnornas talan. 

Även på Kolunji fick vi en presentation av hela personalstyrkan och de presenterade själva 

sina respektive områden. En rundtur runt hela området och en snabb förklaring av hur 

bevattning sköts och en titt på djuren stod på programmet dagen efter. Med oss hade vi Mr. 

Krishnamurthy, vår tolk, en pensionär från Chennai som slagit sig ner på farmen tillsammans 

med sin fru. 

Under torsdagen och fredagen fick vi delta i en workshop för 22 bönder i det tsunamidrabbade 

kustområdet och som funderar på möjligheterna till att gå över till ekologisk odling. Det är 

verkligen ett lyft att se hur bara sex-sju händer kan bli så många fler bara efter två dagar med 

olika gödningar, insektsmedel och disskussioner vid frågan om hur många som kan tänka sig 

att försöka omvandla sitt konventionella jordbruk till ett ekologiskt. Vi fick reda på en massa, 

både om Vermikompost, om hur man kan göra insektsmedel av kobajs, smör, mjölk, 

kokosmjölk och lite annat smått och gott , och en hel del om maskar. Under 

gruppdisskussionerna hann jag med att få lite snabblektioner i Tamil av Krishnamurthy. Det 

är underbart när folk tycker att man är intelligent för att man råkar komma ihåg lite tamil från 

förra året. Nu ska jag minsann lära mig! Sista natten på Kolunji fick vi besök. En råtta fick för 

sig att det var en bra idé att hoppa in på Elins ben från fönstret just när hon skulle somna. Jag 

är övertygad om att råttan blev precis lika chockad som Elin. Den låg och tryckte ett tag under 

sängen innan jag lyckades öppna dörren och få ännu en chock, en av hundarna på farmen hade 

lagt sig utanför för att vakta och för en stund fick jag för mig att det var en enorm råtta… 

råttan själv sprang till slut ut, men först sprang den en vända i fönstret. 

Vad mer? Våra magar är lite sisådär, elins är definitivt värst. Min är bara halvkonstig. Jag har 

inga kramper längre, det hade jag på kolunji, men den är ju inte på topp. Vi fösöker komma på

saker att äta som kan funka så killarna som fixar sånt åt oss får hela tiden springa runt. Än så 

länge verkar det dock som att de tycker att det är ganska kul. Tur det. det är lite märkligt dock 

att ha folk som springer iväg och fixar grejer till en hela tiden… inte riktigt min kopp te, men 

jag antar att man vänjer sig… 

070213 

kvinns 

Änkor i Indien. Jag vet inte vad jag kan säga. Det är för mig helt ofattbart hur illa man kan 

behandla människor, hur man kan nedvärdera en person på grund av någonting hon inte själv 

valt. Kvinnors situation i det här landet är överlag dålig i mina ögon, enligt mina värderingar, 

och det värsta är att det ibland inte ens verkar finnas någon direkt vilja att förändra läget, att 

försöka ändra synen på kvinnor. Har man en gång varit gift och ens man av någon anledning 

avlidit (ofta på grund av alkoholmissbruk, med allt vad det innebär för familjen) så har man 

inte många rättigheter. Man blir tillåten ut på risfälten först efter att alla andra gått ut, samma 

sak gäller vid templen. På landsbygden blir många kvinnor änkor väldigt unga, i många fall 

beror det på att flickor blir bortgifta med äldre män. Trots att de bara är barn vid giftermålet 

och inte har någon möjlighet att ta aktiv del i valet av make har de ingen rätt att gifta om sig 

efter mannens död. Enligt indisk lag är det inte tillåtet att barn gifter sig, den lagliga åldern för 

kvinnor är 18 år och för män 21 år. Månggifte är inte tillåtet. Verkligheten stämmer inte 

överens med dessa lagar. En av de kvinnor vi talat med gifte sig då hon endast var tolv år 

gammal, samtidigt som hennes äldre syster gifte sig med samma man. Detta efter att mannens 

första fru begick självmord på grund av att hon inte kunnat få några barn. Ofta gifter man bort 

sin dotter med hennes egen morbror eller en annan nära släkting. Detta gör att föräldrarna till 

den bortgifta flickan kan ställa sig helt utanför en eventuell konflikt för att förhindra att 

osämja uppstår inom släkten. Ofta är det de unga änkorna som har det svårast då de som 

ensamma småbarnsföräldrar måste stå för hela familjens försörjning. I många fall tvingas 

mödrarna att ta barnen ur skolan tidigt för att de ska kunna hjälpa till i jordbruket och skaffa 

sig en inkomst. 

Av vår organisation har vi fått i uppgift att göra en studie över änkors situation i en by utanför 

Keeranur. Det är väldigt intressant att höra de olika kvinnornas berättelser, man blir arg, 

ledsen men ibland även glatt överraskad. Som då en kvinna sa att hon inte bryr sig om att det 

finns oskrivna regler om att hon ska vänta till sist för att äntra risfältet. Vill hon gå, så går 

hon. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på vilka konsekvenser detta får för henne. 

Tanken med studien är att kartlägga vilka eventuella problem änkorna själva ser i sin situation 

både ur en social och ekonomisk aspekt. Därefter kan kvinnogrupper startas upp för att 

uppmärksamma kvinnorna på vilka rättigheter de har. Som kollektiv är det lättare för änkorna 

att förbättra sin status i byn samt att hjälpa varandra med bestyren i vardagen. 

En annan värld är möjlig. 

Vanja Möller 

061028

CIRHEPs vanner ar vad vi ar....... 

CIRHEP, Tamil Nadu 

Chennai känns som om det låg i far far awayland, precis som i kungadömet i filmen Shrek. 

Trots denna avlägsenhet var det bara fem dagar sedan vi rullade ut från Egmore station med 

Pondi express. Tåget var fräscht och jag kunde inte se några kackerlackor……däremot kändes 

det som om britsarna vi skulle sova på var hälften så stora än vad jag kom ihåg förra gången. 

Efter att ha ätit lite snacks och småpratat med våra sänggrannar kröp vi upp i våra upperclass. 

Jag tog på mig min kackerlacke säkra militärhatt med tillhörande myggnät, svepte in mig i 

sjalar och satte på Ane Brun på högsta volym i ett försök att överrösta fläktsystemet. Medans 

jag hummade till one of her songs kände jag mig pigg som en nykläckt lärka. Detta höll tyvärr 

i sig hela låååånga natten, gjorde faktiskt inte så mycket för jag hann tänka många intressanta 

tankar. 

Med en halvtimmes försening anlände vi till Kodai Kanal road där vi skulle stiga av, klockan 

var 05.45 och två lite slitna bleka flickor steg av på perrongen. Mohan och Chandra kom oss 

till mötes, vårt första möte med vårt nya hem. Först blev vi bjudna på te och frukt, för att 

sedan ta jeepen till Vilanakampati. Allt var så grönt och lummigt nu i jämförelse med i januari 

när det var torrt och dammigt. Mahelaksmi mötte oss utanför vårt nya hem, en liten glad 

kvinna med pigga ögon. Vi fick se vårt rum, som bestod av två sängar och en meter bred gång 

däremellan som leder in i nästa lilla rum som fungerar som förvaring av köksutrustning. Ingen 

dörr att stänga så så mycket av privatliv visade sig det efter en stund att det ordet inte ens 

existerade. Vi delar det här huset med byns enda bramanfamilj och nu har det precis varit 

Devali så båda döttrarna och mamman är hemma från studier och jobb. Fullt hus med andra 

ord. Öppen toalett (dvs. alla hör när man ska gå på toaletten och sannoliktheten att någon 

kommer ut i den lilla cement ”trädgården” är ganska stor) och när man ska dusha får man ösa 

upp vatten i en balja ur ett litet cementbadkar som fungerar som vattenförvaring. Det går 

faktiskt jättebra och är inte så jobbigt, bara att allt tar väldigt mycket längre tid och kräver 

planering. Har kanske varit lite jobbigt för Johanna för hon har varit sjuk med diarré och hög 

feber…. Nu mår hon bra som tur är! 

Eftersom hon var sängliggandes de två första dagarna blev det lugnt för mig med, vilket var 

ganska skönt så man hann landa lite. En kvinna som bor en bit bort har fått i uppdrag att laga 

mat till oss så de första dagarna fick jag gå dit själv i släptåg av Chandra (som för övrigt 

mamma slår dig i hästlängder i hönsmammighet). Djeja heter våran kockerska och hon lagar 

jättegod mat, kan ingen engelska och tvångs matar än gärna. Nu har det blivit lite bättre både 

med tvångsmatningen som Chandra oftast står för och att en hel grupp människor sitter och 

betraktar än när man äter. 

Jag och Johanna har redan blivit en del av familjen och de är hur gulliga som helst, men ska 

faktiskt bli skönt att de inte är hemma så ofta framöver. Så har vi training centret att fly till, en 

liten djungeloas med rinnande vatten och toalett med dörr=). Vi vill inte flytta för känslan av 

att tillhöra byn försvinner då eftersom det ligger en bit utanför. I onsdags blev vi bjudna på en 

function där områdets nya president skulle koras och hans gruppmedlemmar. Fick 

hedersplatsen inne hos VIP-gästerna, bjöds på snacks och fanta. Ville mycket hellre vara där 

utanför med alla de andra men det var bara att sitta tyst och se glad ut. Det var i alla fall en 

upplevelse och presidenten blev nog glad när vi tackade ja till inbjudan. Vill även tillägga att 

den här morgonen blev vi väckta (eller jag rättare sagt) 0530 av att den offentliga radion som 

bor granne med oss sattes på högsta volym, och de pratar vi omänsklig ljudnivå, som faktiskt 

Johanna lyckades sova igenom=O Chandra förklarade senare att de gör så för att när det

händer något viktigt i byn annonserar de på det viset……ja det går ju inte att missa direkt så 

jag antar att det uppfyller sitt syfte=) Har även pratat igenom med Chandra och Mohan om 

hur vi ska arbeta de närmaste månaderna. Vi har kommit fram till ett förslag som verkar vara 

tillfredställande för allesammans. Även fått en grundlig genomgång av organisations arbete, 

vilket känns jätteskönt. Det verkar i alla fall som om vi kommer få fullt upp här i Indien, en 

ledig dag i veckan verkar det som…..men det känns skönt så kan man säga ifrån om det blir 

för mycket. 

Har även hunnit med ett besök på ”evningsschool” i en närliggande by, underbara barn. Blir 

verkligen på bra humör när man ser deras oförstörda glädje och nyfikenhet. Ska bli jätteroligt 

att involvera sig mer i den delen av org. 

I morgon bitti bär det av till Madurai, en miljonstad som ligger ca en timme härifrån. Vi ska 

gå på Internetcafé (har inte fungerat här ute hittils) och ringa hem till oroliga föräldrar. Har en 

lång lista på saker som behövs i vårt nya hem, jag och johanna trodde att vi skulle få ha lite 

kvalitetstid utan någon härifrån men ack så fel vi hade för hönsmamman Chandra blir man 

inte av med i första taget. Är ganska jobbigt faktiskt, men det går långsamt framåt för idag 

fick vi gå hela långa vägen från training centret till byn (10 min) för att äta lunch SJÄLVA, 

kan ni tänka er?? Ja ja det bli nog bra så småningom. Nu hoppas jag att alla ni där hemma har 

det hur bra som helst i höstmörkret. Trivs här men saknar er lite iáf……skriv skriv skriv. 

Även om det bara är en mening betyder det så otroligt mkt. Om ni nu har orkat läsa hela den 

här texten=) Kärlek i massor 

061105 

En begravning och tva brollop 

Fredagen den 3 november 2006 

Mitt emellan dröm och verklighet, vill fly in i drömmen igen men något drar mig mot det 

vakna tillståndet. Hela kroppen skriker nej, inte nu igen. Nästan varje morgon vaknar jag vid 

05.00-05.30 oavsett om jag vill det eller inte…..antingen är det blåsan som är för full eller så 

är det ljuden byn ger ifrån sig när den håller på att vakna. Försöker ligga kvar och åtminstone 

njuta lite av morgonen men just idag var det en full blåsa som väckte mig så jag har inget 

annat val än att hoppa i mina flipflops och springa ut på toaletten. Väl tillbaka i det sköna 

mörkret i sängen skulle jag vilja somna om men vet att det inte är någon mening för om en 

timma ska vi gå upp. Sätter på Althea and Donna på i-rivern och sluter ögonen, musiken fyller 

mina öron och morgonen känns helt plötsligt inte så dum. I dag ska vi på bröllop i 

Vatlagundu, jag har en jättefin sari i guld, grönt och pärlemorvit som jag snart ska få sätta på 

mig. Känns spännande att få vara med om ett traditionellt bröllop och förutom sarin har jag 

inhandlat tåringar, fotlänkar och nya skor. 

07.00 går vi bort till Chandras hus för att få hjälp med påklädnaden. Tar sin lilla tid, tyget är 

så glatt och Djeja och Chandra perfektionister. Efter ca 45 minuter är jag äntligen klar 

(Johanna har suttit och väntat ca en halvtimma), skyndar oss till Mohans jeep där han suttit 

och väntat en timma! Vi känner oss som prinsessor där vi sitter i det svala baksätet med ett 

paket i knäet (har köpt en dosaipanna, till rispankakor) I Vatlagundu blir vi varmt välkomnade 

även fast vi inte känner någon alls. Vi tågar in i en stor festlokal där massor av plaststolar står 

uppradade, fullt med folk som riktar sin uppmärksamhet mot scenen där brudparet befinner 

sig. De är i full fart med olika ceremonier och vi kommer lagom till att de får sina gula rep

(bekräftelsen på att de har gift sig). Det är massor av släktingar och vänner uppe på scenen 

och det tas kort i olika konstellationer. Helt plötsligt vill de att jag och Johanna ska komma 

upp på scen och välsigna brudparet genom att smeta aska i deras panna, det blir ett himla liv 

och de sliter och drar i oss för att få de bästa bilderna. Efter denna smått absurda och lite 

pinsamma situation tar Mohan och Chandra med oss några trappor upp i huset där det serveras 

mat på löpande band. Vi slår oss ned på färgglada plastpallar och får ett bananblad lagt 

framför oss. De är inte snåla med maten, vi blir serverade dosai (rispankaka), iddly 

(tefatsformad rispudding), briyani (kryddigt ris), efterätt (sött ris med cashewnötter), coconut 

chuttney och sambar (de sistnämnda är tillbehör till risrätterna). Det var väldigt gott men 

väldigt mycket mat. Måste faktiskt passa på att berömma mig själv och Johanna för att vi 

lyckas få i oss så enormt stora portioner! Väntar med spänning på att få den berömda ris 

magen=). 

Efter maten var uppäten var det dags att ge sig av. Vi blev tackade till tusen för att vi kommit 

och fick en liten presentpåse med en kokosnöt och en banan i. Var ganska skönt att det gick så 

fort alltihopa…….Tydligen beror det på olika traditioner, vissa har bröllopsceremonier i tre 

dagar medan vissa (som det här paret, en gammal medarbetare på CIRHEP) väljer att bara ha 

en dag. Veckan innan har de en förlovningsfest och andra ceremonier, mycket beror även på 

ekonomisk standard för det kostar pengar med bröllop. Inte så konstigt med tanke på att det är 

standard att 1500-2000 människor kommer, tänk om man hade så många vänner??!!! När man 

gifter sig i Tamil Nadu är det tradition att införskaffa två tåringar som man bär på de näst 

största tårna, måste betyda att jag också har gift mig…… 

Förutom det här bröllopet har det hänt en massa roligt här i Veelinayakampatti, vet inte riktigt 

vart jag ska börja. Vi har varit ute i fält i stort sett varje dag den här veckan. Vi har besökt en 

farm med medicinalplantor och organiska odlingar här i Kadavakurichi Watershed. Har även 

haft turen att få besöka ett av de andra watershedsen Kombaipatti, där fick vi se olika odlingar 

med fruktträd, medicinalplantor, grönsaker, olika vattenbevarande konstruktioner och 

honungstillverkning. Den här veckan har vi även avslutat vår första rapport, som blev väldigt 

positiv…..om det beror på att vi är i den romantiserade fasen eller ej kvarstår att se. Det mesta 

känns väldigt bra just nu och både jag och Johanna fylls ofta med lyckokänslor över att vara 

här. Vi har även fått lite perspektiv på vårt spartanska liv här i byn, för när vi var i det andra 

watershedet åt vi lunch på det lokala kontoret. Johanna skulle låna toaletten och när hon kom 

tillbaka berättade hon att vattnet man skulle tvätta sig med där bak var fullt med maskar. Det 

har i alla fall inte vi i vårt vatten! Tur är väl det, helt plötsligt insåg vi hur lyxigt vi lever i 

bymått mätt. Vi har även fått en ny rumskompis, ödlan Linus. Han bor bakom vår väggklocka 

och fungerar utmärkt som ett naturligt insektsspray. Häromdagen såg jag honom fånga en 

kackerlacka och jag blev grymt imponerad, har sedan dess älskat vårt nya husdjur=). På tal 

om kackerlackor har jag haft lite hemska upplevelser, eftersom jag förra året bara såg små 

kackerlackor trodde jag att det var de man kunde förvänta sig här i Indien. Kunde inte ha haft 

mer fel, har hittills sett ca 10 riktigt stora kackerlackor, en har flugit och suttit på min rygg 

och en annan har krupit på min fot. Har haft små panikattacker medan jag roat min 

omgivning. Konstigt nog är det faktiskt inte kackerlackorna som är det största hotet utan 

hundarna, sedan jag blev hundbiten för två år sedan blir jag lite skärrad av obehagliga hundar. 

Här finns de överallt och de är inte särskilt vänligt inställda. Härom kvällen blev jag och 

Johanna jagade av en arg hund, och eftersom Tiger (Mohans hund) alltid följer efter oss och 

passar på att bråka med alla hundar vi möter har det blivit ett stort problem. Vågar faktiskt 

knappt gå själv, vilket känns lite larvigt, någon som har bra tips vad gäller detta så får ni gärna 

skriva några rader!!??

Ja livet rullar på och det finns mycket att jobba med här. Har så fullt upp hela dagarna att det 

inte blir mycket tid över till annat. Trots detta håller vi på sköna rutiner som yoga på 

morgonen och lite träning på kvällen. I dag har vi faktiskt varit ute på en promenad i rask takt, 

var relativt svalt ute för en gång skull=). Det har inte bara varit frid och fröjd här, för i tisdags 

drunknade en granne till oss när han skulle bada så hela byn och släktingar från närliggande 

byar vallfärdade hit och skrek ut sin sorg, hjärtskärande skrik. Männen höll sig i bakgrunden 

och tog hand om barnen medan kvinnorna mässade, skrek och grät om vartannat. Den 

nyblivna änkan var genomblöt av ösregnet, håret var utsläppt och tårarna brände innanför 

ögonlocken när hon skrek förblindad av sorg. Hennes två söner satt under vårt tak och 

vaggade fram och tillbaka med frånvarande blick. Konstigt hur sorg och glädje följer 

varandra. Jag har varit på två bröllop och en begravning under 22 års tid och nu har jag varit 

med om en begravning och två bröllop på en vecka (ett till bröllop på söndag). Konstigt. Mitt 

i all sorg var det trots allt så fint att se vart ordet solidaritet hör hemma. Alla samlades 

verkligen för att stödja och trösta varandra i den tragedin som ägt rum. Tror inte att svenskar 

och indier är så olika bara att allt sker i så mycket mindre skala i Sverige och inte är en 

självklarhet. I motsatts till här har inte alla i Sverige någon att få stöd ifrån, man får perspektiv 

här på hur mycket familjen betyder och varför den biten är så stenhårt prioriterad här. Finns 

inget som heter du och jag, utan vi, på både gott och ont. I det här fallet är det definitivt gott. 

5 nov: lite tillagg och uppdateringar sedan i fre: i gar hade jag och Johanna var forsta krisdag, 

smekmanaden var over att allt kandes jobbigt och blev fel. Underbara Indien byttes mot ett 

regnit, oeffektivt och bullrigt land som vi onskade inte existerade. Detta berodde mest pa att 

nagot CIRHEP valt att kalla "sound pollution" omanskliga ljudnivaer pa musik nar det ar 

festivaler, brollop mm. Nu har det hallt pa oavbrutet sedan i gar morse kl fem med lite 

uppehall pga av stromavbrott. Det ar inte ens nagot att le at utan ar verkligen tortyr. Det kanns 

som trumhinnorna och huvduet ska sprangas. Hur detta ska losa sig vet vi inte....nar det inte 

ens hjalper med oronproppar eller egen musik. Det ar ett stort delemma eftersom det mer an 

ofta kommer att intraffa. Vi hoppas att en snall angel loser problemet at oss for vi vill 

verkligen inte flytta fran byn....nu ar vi pa kursgarden och far en lugn stund, skont att denna 

oas finns iaf. 

Det var allt för denna gången kära vänner, hoppas ni har det fint i vilken del av världen ni än 

befinner i er?! Kul att hora att ni har det bra uppe pa Keystone Malin och Ida, ska bli 

spannande att halsa pa!! Vill hora mer fran Laddakh ganget!!skriv 

Kärlek 

061109 

women selfhelpgroups ska va i centrum, inte sjalvomkan=) 

Resedagboken 9/11 2006 

Då är nästan vår tredje vecka till ända här på CIRHEP. Konstigt att tiden kan försvinna i väg 

så där…..Ja sedan min första kris i helgen kan jag inte riktigt påstå att jag har återhämtat mig 

ordentligt. Har haft magproblem och en ordentlig förkylning så det har varit lite svårt att hitta 

motivationen. Som tur är har det varit en ganska lugn vecka med mycket eget arbete, vilket 

har passat mig utmärkt. För stackars Johanna har det nog kliat i fingrarna i mellan åt. De två 

stora händelserna har nog varit att vi besökt ”rural mart”- (kvinnogruppernas affär) i 

Batlagundu och deltagit i ett möte med en kvinnogrupp här i Veelinayakampatti. I dag är 

Johanna ute med Chandra i ett annat watershed och tittar när de gräver gropar för kommande 

trädplantering. Känns lite tråkigt att missa det men kroppen behöver nog lite vila och

ensamhet så den repar sig. Tro nu inte för allt i världen att jag är dödssjuk för då har ni fel. Är 

inte ens aktuellt att åka till doktorn ännu så mor och far behöver inte bli oroliga. Behöver nog 

bara självömka lite…..eller ganska mycket hahahaha 

Här kommer en liten sammanfattning av mötet. Läs och njut vänner=) 

Vad roligt med alla komentarer vanner, Max du anar inte vad varm i hjartat jag blev av att se 

ditt med. vad har du for email!!???? 

Kram på er 

Strax efter klockan tre knackar Rajkumar på vår dörr. Vi ska på vårt första SHG möte hos en 

dalitgrupp här i Veelinayakampatti. Rajkumar brukar delta i de allra flesta mötena här i 

Kadavakurichi Watershed eftersom han jobbar som sociolog på CIRHEP, där han fungerar 

som en handledare för dessa kvinnogrupper. Han har varit med från första början (sju år 

tillbaka) och innan dess arbetade han tillsammans med Mohan och Chandra på PHCC. 

Rajkumar bor i den närliggande byn Papanayakampatti med sin fru och är även engagerad i 

mulleskolan. 

När vi går vägen som leder till mötesplatsen berättar han för oss att det finns 11 SHGs (varav 

två är nya) i Veelinayakampatti och totalt i hela området är det 33 stycken. Gruppen vi ska 

besöka nu heter Jansi Rani women SHG och startade för sju år sedan. När vi kommer fram till 

kvinnorna har vi hamnat en bit utanför byn eftersom de kastlösa inte är tillåtna att bo 

tillsammans med resten av bybefolkningen. Vi blir bemötta med leenden och Wanacaam, de 

erbjuder oss plaststolar som vi bestämt tackar nej till innan vi slår oss ned på asfalten. Vi blir 

introducerade till presidenten Panjawarnam och brevid henne sitter Rani ex-presidenten som 

nu är den sekreteraren, de har även en kassör som presenterar sig som Malarjodi. De berättar 

att de har 11 gruppmedlemmar men i dag är två borta. De som inte dykt upp kommer att få 

betala en straffsumma på mellan 1-2 rupier, detta för att förebygga frånvaro. Jansi Rani är en 

av 13 grupper som har fått banklån, deras första var på 12.000 rupier och det sista var på 

40.000 rupier. Just idag blev de faktiskt klara med återbetalningen av det lånet som togs förra 

året i november så det är en glädjens dag. 

Att ha ett banklån innebär att de visat sig pålitliga med återbetalning när de hade grupplån 

(återkommer till senare). För att komma i gång med lånet hjälpte CIRHEP till att öppna ett 

konto. Därefter har de delat upp de 40.000 rupierna på tio medlemmar som har fått 4.000 var 

att spendera individuellt på en inkomstinbringande aktiviteter. Några har valt att köpa getter, 

andra höns eller satsa på rökelser – och sambar tillverkning. Varje månad den åttonde träffas 

de för att prata om hur arbetet fortlöper och samla in återbetalningen av lånet. Förutom lånet 

betalar även den här gruppen 50 rupier som de sparar i en gemensam fond, även två rupier 

som ska täcka resekostnader till banken, te, anteckningsböcker m.m. De diskuterar även 

”social work” som innebär städning av gator, skoltoaletter, byggarbete och vattenbevarande 

konstruktioner på offentliga platser etc. (kuriosa angående ”social work” är att innan 

NABARD (indiska staten) stödjer ett nytt watershed måste de jorlösa visa sitt intresse genom 

att jobba ideellt i fyra dagar med något som är till nytta för närområdet.) ”Social work” 

inträffar en dag varje månad och är frivilligt, då träffas kvinnor, barn och studenter för att 

göra en insats för samhället (ofta på initiativ av kvinnorna). 

När en kvinnogrupp startar har man ”grupplån” vilket innebär att varje medlem sätter in en 

viss summa varje månad på ett gemensamt konto, de beslutar sedan tillsammans vem i 

gruppen som ska få låna (efter behov). Personen/personerna i fråga lånar en summa till en 

inkomstinbringande aktivitet som hon sedan månaden efter betalar tillbaka med två rupier i

änta/ 100 rupier.( Räntan går till att täcka administrationskostnader.) Om återbetalningen sker 

utan problem ökar kontot från varje månad som de visar genom bokföring. Detta använder de 

sig av när de vill ansöka om lån på banken, ser banken att de skött sig är det inga problem att 

få ett lån. Det finns även något som heter Federation lån som endast medlemmarna i 

kvinnogrupperna får möjlighet till. NABARD är ytterst ansvarig för de lånen och ger VWC 

(kometen för watershedet) makten över pengarna. Vilka som ska få lånen bestäms av 

Federation som består av presidenten och sekreteraren från varje grupp i området. I den här 

instansen väljs även en president och tillsammans med de andra representanterna beslutar de 

vem som är mest lämpad för att få ett lån. Så Federation lån kan bara kvinnogrupperna få 

medan banklånen är vanliga (men det krävs att man varit noga med återbetalningar i tidigare 

skeden så man får bankens förtroende). Ett exempel på Federation lån är att man lånar tex 1,5 

lax (150 000 rupier) för att betala en bonde som inte brukar sin jord, detta täcker tre 

årsbetalningar för marken så att kvinnorna under den här tiden får en bit land att bruka och 

hämta inkomst ifrån. 

De här kvinnorna har blivit tränade av CIRHEP ibland annat svampodling, ”hönshantering”, 

odling, rökelsetillverkning och biodling (vilket de inte varit intresserade att börja med). Fem 

av dessa kvinnor jobbar dagligen i Nilakottai där de för 40 rupier om dagen tillverkar 

traditionellt tyg. Presidenten i gruppen har även sedan två år tillbaka jobbat med 

handikappade människor. Tre kvinnor tillverkar sambar pulver och två förpackar det för att 

sedan samlas in av presidenten som tar med det till marknaden där det säljs. ( Finns även 

tillgängligt i ”rural mart” i Batlagundu). Svampodlingarna har inte kommit igång i år även om 

det är säsong (sep-feb) nu, detta beror på att de inte har bra förvaringsmöjligheter. Det är även 

svårt att få tag på frön eftersom de odlas fram på biologiavdelningen på jordbruksuniversitetet 

i Madurai och att marknadsföra produkten är ett annat problem. ( När man ska få fram fröet 

placerar man jäst och Surdgam i en plastflaska, efter en tid har jästen ätit upp Surdgamen och 

man har fått fram fröna. För att odla det hemma till försäljning går man till väga på följande 

sätt: Man lägger kokta risstrån (har ingen bra övers. till ricestraw) i tre lager varvat med frön i 

plastpåsar och hänger upp de i taket. Rummet de förvaras i bör vara mellan 20-25 C, för att 

hålla temperaturen sänkt sätter man upp blöt säckväv på väggarna. Efter att ha hängt så i 28- 

30 dagar skördar man och säljer på marknaden 1 kg/100 rupier. Det kostar 50 rupier för 

tillverkningsprocessen så förtjänsten blir 50 rupier. 

Någonstans i mitten av all denna information inleder Panjawarnam mötet med en sång. Det 

har nu hunnits samlas nio av de elva medlemmarna. Allt efter att tiden går samlas det mer folk 

omkring vår lilla mötesring på asfalten. Vi omges av kvinnornas barn och makar som 

intresserat deltar i samtalen. Det blir inte så mycket av möte för de här kvinnorna den här 

dagen men de var nog nöjda ändå, fick reda på mycket saker som försiggår i Sverige efter 

nyfikna frågor till Rajkumar. Nu vet de att det är kallt i Sverige, att vi tar lån av staten för att 

studera och att vi sommarjobbar. Det hela slutar med ett gruppfoto och det bestäms en ny tid 

på söndag då vi ska få vara med vid sambar tillverkning. De nöjde sig inte med ett gruppfoto 

så klart så efter ytterligare en miljon kort hade tagits blev vi i vägsläppta…….=) 

061110 

En vacker fobisaga från Indien 

Integriteten finns inte i den tamilska ordboken. 

Kanske ibland om man viftar med en toarulle och pekar på hålet i marken.

Då kan man få en stund i ensamhet. 

Men även då är det svårt att slappna av helt och hållet. 

Ibland kan man bli positivt överraskad, som nu när en liten flicka kom in med en varsin 

papaya bit till oss. 

Helt ogenerat stegade hon in genom dörren för att sedan gå sin väg med ett leende på 

läpparna. 

Jag skrattade lite för mig själv eftersom jag minuten innan suttit i bara bh och byxor. 

Det skulle varit en härlig syn, av någon konstig anledning fick jag för mig att ta på mig ett 

linne precis innan hon kom in. Och tur var väl det annars skulle jag nog blivit en 

mytomspunnen person här i Veelinayakampatti. 

Jag lade de omogna fruktbitarna på bordet framför mig. 

De arbetslösa flugorna tackade mig. Jag studerade deras ivriga krypande och utforskande 

djurkroppar när de invaderade papayan. 

Till slut blev jag uttråkad och avbröt Johanna i hennes skrivande och frågade om hon tänkte 

äta upp sin bit. 

Svaret blev nej så jag beslöt mig för att slänga frukten i den överfulla papperskorgen. 

Betoning på papper för här är det meningslöst med kompost. Detta beror i sin tur på att alla 

sopor ändå kastas vid bron där borta. 

För att stilla vårt dåliga samvete inför Moder Jord sorterar vi plast. 

Känns lite bättre då. 

Och så ska vi ju faktiskt bli med cykel i morgon när vi far till Madurai med Mohan. 

Så kom inte och anklaga oss för att inte vara miljövänner!! 

I natt vaknade jag klockan 01.00, det var konstigt med tanke på att jag i vanliga fall alltid 

vaknar klockan 05.00. 

Något surrade och kröp på mitt myggnät. 

Det var säkert en JÄTTE kackerlacka, såg nämligen stjärten på den i mitt i-river sken. 

Jag försökte ta några djupa andetag för att förhindra panik, jag är ju trots allt en vuxen kvinna. 

Vuxna kvinnor har inte fobier och blir ju aldrig rädda, det vet alla. 

Jag stoppade in vartenda millimeter av myggnätet under madrassen och kände mig 

tillfredställd av att det inte fanns några vittnen som såg mig.

Jag vet att man alltid ska tanka positiv men jag hade bara plats för en enda tanke; 

”Mitt liv är slut, jag blir uppäten av en kackerlacka” 

Framför ögonen passerade mitt liv i revy och jag såg min dödsannons. 

På kvällstidningarnas löpsedlar stod det med stora, feta, svarta bokstäver; 

22-årig 

KVINNA 

UPPÄTEN 

av 

KACKERLACKA 

i 

Södra 

INDIEN 

-Praktiktiden slutade i tragedi- 

Sedan fanns det självklart en intervju med en gammal ”god” vän från gymnasietiden som 

berättar om vilken bra person jag var när jag levde (fast vi hatade varandra och var värsta 

fiender). 

Kanske eventuellt ett exklusivt inlägg från Linda Rosing där hon berättar om hur hon var nära 

på att bli uppäten av en kackerlacka i Goa 2003 men klarade sig. Hur hon fortfarande har 

bestående men av den händelsen och hon skulle inte vilja önska sin värsta fiende att hamna i 

en sådan situation, trots detta medger hon att det var en livserfarehet som hon så här i 

efterhand inte skulle vilja vara utan. Hon planerar att i årskiftet släppa en bok som heter ”Hur 

jag nästan blev uppäten av en kackerlacka i Goa”. 

Nästa gång jag vaknade upptäckte jag till min stora förtjusning att jag inte alls var död och 

uppäten, på väg genom kackerlackans matsmältningsapparat som jag hade trott. 

Ja, ibland gott folk slutar sagor lyckligt. 

Författarens tillägg: 

Linda Rosing är ett påhittat namn som inte har någon verklig förankring med personen och 

händelsen i fråga. 

Peace out 

061113 

Dagens dilemma 

Dagens dilemma 10 november 

Bristande kommunikation är vardagsmat här i Veelinayakampatti, i alla fall emellan mig och 

omgivningen. Då tycker jag ändå att jag är en person som snabbt läser av sociala koder och 

smälter in i nya sammanhang. Det kanske fungerar så länge man befinner sig i ett land som 

har mer lika kulturella förutsättningar än Indien. Indien går helt enkelt inte att ens försöka

jämföra med Sverige. Om jag ska vara ärlig tror jag inte att man kan jämföra något land med 

ett annat. Gör man det har man nog missat hela poängen med att uppleva något nytt. 

Hålen i marken som fungerar som toaletter här går inte att jämföra med svenska toaletter 

exempelvis. Visst man kan hävda att det är simpelt att sätta sig på huk, uträtta sina behov och 

sedan ”torka” sig med vatten. Hur äckligt är inte det på en skala? Torka bort bajs med handen 

kan man ju bara inte göra! Man får väl utgå från att de tvättar händerna noga med tvål efteråt. 

Hur ska man annars våga äta maten här, för man kan ju inte bara laga med en hand, eller? 

Om vi vänder på perspektivet kan man ju fråga sig varför vi i väst, som Gandhi uttryckte sig, 

smetar runt bajset med papper. Ja det kan man fråga sig, och att inte tala om den otroliga 

papperskonsumtionen och utnyttjande av vattenresurser, reningsverk och tvättar verkligen alla 

händerna efter de varit på toaletten…….Rättfärdigar det oss denna vana bara för att vi har 

möjlighet att bygga bredare avloppsrör, inte har drabbats av vattenbrist (ännu) och har pengar 

som kan döda skogen. 

Trots insikten i att inte försöka jämföra spelar mina referensramar mig ett spratt allt för ofta. 

Ett återkommande problem är hur man ska förhålla sig till männen i det här landet. Under min 

förra vistelse i Indien körde jag stenhårt på samma sätt som hemma i Sverige. Vilket innebar 

att ha ögonkontakt med män, visa glädje, hälsa och prata (som jag bemöter människor 

överlag). Detta uppskattades självklart av männen som kom i min väg och det tog en bra stund 

innan jag började inse att det helt enkelt inte fungerade, om jag inte ville att alla jag pratade 

med skulle tro att jag ville gifta mig med de. Den här gången lovade jag mig själv att vara mer 

neutral, titta ner i marken och vara mer tillbakadragen. Tyvärr verkar det inte fungera så bra 

ändå, det är väl som min kära lärare Robban brukar säga, att man är den man är oavsett vilken 

miljö man befinner sig i. Jag kan bekräfta att det stämmer, för jag har svårt att ändra mig. I 

dag fick jag bevis på att jag inte lyckas så bra. Det var nämligen så att jag fick åka med en ung 

arbetare på CIRHEP ut i fält där de höll på att gräva gropar till trädplantering. Har haft lite 

svårt för den här killen ända sedan vi träffades för han är inte särskilt trevlig och human mot 

sina underordnare (vilket kan beror på precis vad som helst, förstår ju inte vad som sägs) men 

stämningen är aldrig på topp. Så har Johanna snällt påpekat en gång tidigare att han nog 

trodde att jag flirtade med honom. 

När jag satte mig bakom honom på motorcykeln var det med visst motstånd och jag var väl 

medveten om att inte ge fel signaler. Kände mig väldigt nöjd när jag inte höll honom runt 

midjan utan klamrade mig fast i ett handtag bakom ryggen. Fick nämligen lära mig den läxan 

förra året med en annan kille här på CIRHEP, vilket blev en mycket pinsam historia. Han 

började småprata när vi svischade fram längs med den asfalterade huvudleden, frågade hur jag 

trivdes och tyckte om praktiken. Jag svarade artigt och frågade tillbaka, vi kom in på att han 

jobbade mycket och jag frågade vad han skulle göra i helgen (alltså om han skulle ha ledigt 

från jobbet). Det var menat som kallprat men han tog det som om jag ville ha en date, eller 

något i den stilen. Suck, det hände i alla fall och jag fick ägna de kommande fem minuterna 

med att förklara vad jag menade. Se vad man får i gengäld när man anstränger sig så och bara 

vill vara trevlig!! 

Det är inte hela världen om han tror att jag är intresserad av honom men det kan lätt bli lite 

jobbig stämning. Tyvärr har jag inget bra knep på hur jag ska gå till väga i fortsättningen. 

Ska jag kleta runt mitt bajs med papper eller ska jag tvätta mig med vatten?

061113 

Ett Indien fullt av liv (min version) 

Ett Indien fullt av liv. 

Ja, det stämmer verkligen. Men hur ska man gå till väga när man blir ombedd att beskriva 

detta komplexa och mångsidiga land? 

För det första kan jag inte ge någon bra helhets bild över Indien med tanke på att jag bara har 

rört mig nere i de södraste delstaterna- Tamil Nadu och Kerala. Inte ens där kan jag ge en 

rättvisande bild utan enbart berätta om möten jag varit med om och som i sin tur har lett till 

den bilden jag har av Indien och dess invånare. Nu, skulle jag vilja tillägga med tanke på att 

känslan är dynamisk och ständigt i rörelse. Det som i går var fruktansvärt kan i dag var hur 

bra som helst. 

I dag har jag en känsla av likgiltighet inför det liv jag lever här. Jag är faktiskt ganska så trött 

på hela situationen så därför kanske jag ser både de positiva och negativa sidorna lite klarare, 

det är vad jag vill tro i alla fall. Vad jag saknar i den rollen jag har påtagit mig här är att kunna 

röra mig fritt. FRIHET. Med den svenska översättningen som referensram, inte den indiska. 

Jag vill kunna röka en cigarett, dricka ett glas vin, gå ut och dansa, ha på mig mina 

favoritkläder, gå på power walks, prata med vem jag vill när jag vill! Det är vad jag saknar. 

Då kommer följdfrågan; Symboliserar dessa exempel den svenska kulturen? Det känns som 

att det skulle vara lite sorgligt om det var så, men till stor del fylls i alla fall mitt liv med 

friheten att vara precis som jag vill. Sen att jag kanske omedvetet väljer efter trender och 

normer är en helt annan (eftersom jag inte är medveten om det=). Har tänkt en del på det här 

med att nyttja alkohol och cigaretter, ser mig ju själv som en relativt hälsosam människa som 

inte röker särskilt mycket och dricker sällan. Ändå blir det behovet så påtagligt när man inte 

får, för vad skulle omgivningen säga här om man stod utanför huset med en cigg i ena 

mungipan? Vågar knappt tänka den tanken…….Någonstans i all den här frustrationen inser 

jag att det är hur bra som helst att jag varit rök – och alkohol fri sedan jag anlände till 

Chennai. Då kanske jag faktiskt har en chans att bli en rökfri rökare och rensa min kropp 

totalt på alkoholrester. Jag har ju, som kanske bekant är festat väldigt mycket sedan 13- 

årsåldern och rökare har jag varit sedan jag var 15…..Så det här kanske är det bästa som 

kunde hända; fem månader avvänjning. Jippiiii!!! 

Eftersom jag tycker att min frihet har blivit inskränkt kan jag inte direkt lägga till massor av 

positiva aspekter i mitt liv nu på det planet. Vad jag däremot kan berätta är att jag känner mig 

unik. Inte för att alla tittar, frågar, skrattar etc. utan för att jag verkligen känner hur speciellt 

det är att få vara här. Jag, en svensk student som får bo hos en underbar familj (ett av två 

kärleksäktenskap i byn, vilket märks), har Chandra som släpar runt på oss både privat och i 

organisationsarbetet och förklarar allt, matupplevelserna hos Djeja, alla barnen och att bara få

vara en del av byn och vardagslivet. Det skulle vara en atropologs dröm (som ibland blir en 

mardröm), att som häromdagen få ta del av när frun i familjen diskuterade med Chandra om 

att gifta bort hennes dotter. Helt oformellt och vi fick allt tolkat och möjlighet att ta del av 

stämningen och situationen. Vår arbetsdag tar aldrig slut utan fortlöper dygnet runt eftersom 

man bor så nära inpå människorna här. Både på gott och ont, för det är det som gör det jobbigt 

också. Att aldrig få vara helt ifred, inte kunna låsa in sig (för då kommer någon och ska hämta 

en kastrull eller bara fråga vad man gör). Vilket har sin charm vissa stunder……… 

I går var en dag med mycket upplevelser då vi åkte in till Madurai med familjen. De tog med 

oss till tre tempel som låg två mil utanför staden upp i bergen. En väldigt långsam färd dit 

med en av Rajas (sonens) vänners rikshwa, gick väl ungefär i 30 km/h. Så det var ingen risk 

att man missade att se omgivningarna. När vi väl var framme åkte vi först hem till en bramin 

familj, mannen jobbade i templet. Därifrån tog de med oss upp för den slingrande vägen, förbi 

indiska turister, apor och underbar natur. Sista biten fick vi gå och efter en liten stund i 

uppförsbacke kom vi fram till templet. Braminen visade oss runt och tog med oss så vi fick se 

pujan (ungefär som gudstjänst) och motta prasad (nådegåva) efter att lagt en slant som 

offergåva. Jag gjorde bort mig ganska fort genom att använda vänster hand när jag skulle ta 

den välsignade röken mot ansiktet. Den är ju oren vilket han gjorde väldigt klart för mig och 

jag blev minst sagt generad. Man får hoppas att han har förståelse för dumma västerlänningar! 

I detta tempel fanns ett utrymme där man kunde tvätta sig i heligt vatten som sprutade 

oavbrutet ur kranar och som kom ifrån djupet av berget. Vi fick senare provsmaka vattnet och 

det smakade gott. Män, kvinnor och barn utnyttjade detta innan de gick för pujan, vilket såg 

en aning märkligt ut när de köande indierna stod där med blöta kläder. På nervägen passerade 

vi en helig man och jag gav honom lite pengar, skulle jag aldrig gjort för helt plötsligt stod det 

fyra till och ville ha. Tyvärr hade jag inga mer lösa pengar så de fick vara utan, och jag tänkte 

att nästa gång ska jag vara bättre förberedd och ha mycket småpengar. För om det är några 

”tiggare” man ska ge pengar så är det dessa män. Tiggarna inne i städerna är yrkesproffs och 

har skapats av västerlänningar som gärna visar sitt medlidande genom att strö pengar omkring 

sig (det är min uppfattning). 

Innan vi begav oss från den här underbart vackra platsen hann vi med en tur i ytterligare två 

tempel. Inne i ett av de fanns det ett rum där de lämnade offergåvor och sjöng, men där var 

bara hinduer välkomna. Det var Vishnu som hedrades här, hans fruar och barn . Förutom detta 

besök bestod dagen av att bli transporterad i detta ovanligt långsamma trehjulingsfordon och 

besöka Mahaleksmis systrar och bröder. Det blev en tolvtimmars dag och när vi kom hem vid 

elva tiden på kvällen var kroppen utmattad av allt resande och alla intryck. Det var skönt att få 

tvätta av sig ett kilo avgaser från ansiktet och somna till Sophie Zellmanis ljuva stämma. 

Så vad är Indien? 

Fantastiskt, magiskt, kärleksfullt, vackert, färgglatt, hemskt, obekvämt, högljutt, obegripligt.

Precis som livet är och ska vara. 

061116 

Semester från vardagen 

tisdagen 14/11 

Äntligen skulle det bli av. Jag och Johanna skulle åka till Madurai med Mohan på tisdags 

morgonen för att köpa de efterlängtade cyklarna. Nu äntligen ska vi i praktiken göra 

vårtställningstagande för miljön och bara använda mopeden när vi åker riktigt långa sträckor. 

Vi hoppas kunna inspirera resten av personalstyrkan att inte ta deras motorfordon så fort de 

ska 100 meter. Vi har även fått kännedom om att fröken Chandra inte kan cykla så vi har 

bestämt att det ska bli ett mål att lära henne. Vilket hon skrattar åt och verkar vara villigt 

inställd till, så vi får se om vi lyckas. Ska i alla fall bli jättekul med cykel, om det inte regnar 

på lördag ska vi åka på vår första cykelutflykt. Tänk vilken känsla=)!!! 

För ovanlighetens skull kom vi i väg i tid vilket var en tillfredställande start på dagen. Trots 

att vi åkte i jeepen tog det sin lilla stund att komma fram till storstaden, på vägen dit blev man 

lika förvånad som alltid över hur man överlever i trafiken och fascinationen för hur skickliga 

(eller dumdristiga) förare de flesta är finner inga gränser. Cykel köpet gick väldigt smärtfritt 

och var över på en halvtimma, två mörkröda damcyklar i lite olika design kommer levereras 

till CIRHEPs kontor i Nilakottai på fredag. Efter att fått en handritad karta från Mohan över 

citycentret släppte han villigt i väg oss, var jätteskönt att slippa höra oroliga kommentarer och 

veta att vi skulle få vara i total frihet hela dagen. Våra första trevande steg, ståendes på egna 

ben ledde oss till olika bokaffärer för att inhandla alla turisters bibel; Lonely planet. Det tog 

sin lilla stund och när vi väl hittade en och slog upp Madurai hade vi redan funnit det mesta 

som var av intresse. Tillägga bör kanske att det gick att hitta på två – tre olika gator=) 

Vi strosade omkring längs med gatorna som var fyllda med affärer av alla de slag, allt från 

toaletter till dörrhandtag gick att få tag på. Som de super organiserade personerna vi båda är 

hade vi självklart förberett en inköpslista som vi prickade av allt eftersom tiden gick (alltid 

lika tillfredställande att stryka en punkt). Vi hittade ett college där de hade en lunchrestaurang 

som vi tyckte såg helt okej ut, det visade sig att de hade en jätte lång meny vilket gjorde oss 

på ännu bättre humör. Efter lite dividerande bestämde jag mig för att börja med traditionella 

meals (ris, curd, sambar, sidedishes, pappadam) för att sedan äta en panner dosai (rispankaka 

fylld med ostgravy) och avsluta med en svalkande lassi (yogurtdryck) mums vilken middag. 

Ja man får passa på att njuta när man kan välja exakt vad man vill ha och äta ostört. Mätta och 

nöjda gick vi i sakta mak till en paradis affär, där vi nämligen tidigare under dagen hittat mörk 

choklad. Den var jättedyr men det var värt varenda krona (kostade faktiskt mer än i Sverige, 

kanske 30 kr) där fanns även hur mycket brittisk inspirerad mat som helst som inte var lika

frestande men nu har vi verkligen en bra anledning att åka till Madurai oftare. Jag trodde 

faktiskt helt ärligt att jag skulle få leva frånskild från min älskade mörka choklad i fem 

månader men lyckan var total efter den här upptäckten=). Dagen fylldes av ett rosa skimmer 

av välbehag och när punkterna på listan var strukna styrde vi stegen mot det enorma och 

magnifika Sri Meenakshi tempel. Detta tempelkomplex bereder ut sig över sex hektar och det 

högsta tornet är 50 meter högt (designades 1560 av Vishwanatha Nayak). När vi var på väg in 

genom valvet som ledde in till tempelområdet började vakterna ropa åt oss, bortgjorda som 

vanligt, vi hade glömt ta av oss skorna. Vi lämnade in de och jag förbannade mig än en gång 

att jag alltid gör bort mig när jag kommer i närheten av ett tempel. Någon gång kanske man 

lär sig och som tur var försvann känslan så fort vi kom in i denna oas. Det var så fridfull 

stämning, män och kvinnor satt i små grupper och samtalade, några tog sig en tupplur i 

eftermidagsvärmen. Det var en väldigt skön plats att komma till och kontrasten från larmet ute 

på gatan var stor. Där satt vi en stund och bara njöt av våra nyinköpta böcker innan vi började 

utforska området. Ett vackert tempel som ingav stabilitet och trygghet. Hit kommer vi nog 

återvända många gånger under vår vistelse. 

När Mohan sa att ärendet de hade skulle ta hela dagen trodde vi i vår naivitet att det skulle bli 

omkring sex på kvällen. När vi ringde för att bestämma tid fick vi höra att det skulle ta fram 

till 19.30 innan vi skulle åka hem. Det gjorde inte så mycket, vi gick och åt god kvällsmat 

återvände till templet där vi läste och mumsade choklad. Tror klockan hann bli halv nio innan 

de plockade upp oss och självklart var det inte färdigjobbat utan vi flängde runt en bra stund 

samtidigt som myggorna började äta upp mina fötter. På väg ut ur staden skulle vi stanna och 

äta vilket tog sin lilla tid och inte förens klockan slagit 23.30 var vi hemma i byn. Då var 

kroppen trött och tålamodet nästan slut, men känslan av den 15 timmar långa dagen låg 

fortfarande på topp och det var med den i kroppen som jag somnade sött. För att en timma 

senare bli väckt av Johanna som inte mådde särskilt bra och natten blev sömnlös och bestod 

av magkramper och toabesök för hennes del. Som tur var har jag klarat mig hittills, håller 

tummarna. Bara så typiskt att en så bra dag ska få ett så dåligt slut. Men det är ju trots allt 

ingen ovanlig företeelse med magproblem hos turister enligt statistiken. Kanske är det så 

gudarna straffar oss rika västerlänningar som likt blodiglar suger oss fast vid globaliserings 

”fördelar”. 

KRAM 

061121

Miss India Hero 

18/11 

Skrivkramp 

Jag har haft skrivkramp, ingen direkt inspiration att fly in i det skrivna ordets värld. Varför vet 

jag inte. Kanske är det för att denna vecka inte har varit så händelserik, hälsan har inte varit på 

topp och de tänkta fältarbetena som varit inbokade blev av olika anledningar inte av. Brottas 

med många tankar om Indien och hur jag ska förhålla mig till de. Jag lever i två parallella 

världar skulle man kunna säga, en där jag njuter av att vara praktikant på den här 

organisationen och i det här landet. I den världen är jag mycket tolerant inför saker som 

händer och njuter nyfiket av allt som korsar min väg. Jag ser potentialen i min vistelse här, 

både på ett själviskt plan såväl som på ett större plan. Perspektiv på mig själv, mitt land, 

Indien, indier, biståndsarbete, CIRHEP etc. ges till mig gratis. Det är perspektiven på min 

egen personlighet som får stå för den andra världen för där har det uppenbarat sig behov som 

jag trodde skulle vara lättare att bortse ifrån. Vet att jag tjatar om det om och om igen, men 

friheten. Det är jävligt jobbigt faktiskt och jag måste skriva ned det för att på så sätt försöka 

göra det hanterbart. Ja, jag har frihet att bestämma vilken mat jag vill ha, hur jag vill lägga 

upp mina dagar, när jag ska gå och lägga mig osv men att bara kunna gå utanför dörren och 

sätta sig och njuta går inte. Att aldrig få vara i fred helt och hållet, utan man vet att det är 50% 

chans att någon kommer och stör än…….Integriteten känner sig hotad och får små

vredesutbrott som jag gång på gång kväver, det gräver ett allt djupare hål i lyckan som finns 

för övrigt. Vad ska man då göra åt det här problemet? Jag vet faktiskt inte, men jag förlitar 

mig på att det ska vara lika anpassningsbart som bakteriefloran, det får ta en månad eller 

två…..=) kanske kan doktorn som igår gav mig en antibiotika injektion mot min diarré ge mig 

något mot mitt integritetbehov. 

Jag ska försöka ta mig ur detta destruktiva träsk och skriva om saker som är positiva i mitt liv. 

Den här veckan har som sagt varit lugn men vi har ändå varit lite produktiva. Vi har börjat 

göra ett första utkast på en folder till Mulleskolan. Vi har samlat in all grundfakta och översatt 

den till engelska, skrivit intervju frågor och diskuterat fram vilka personer som ska bli 

intervjuade. Så nästa vecka räknar vi med att ”projekt Mulleskolan” ska vara slutfört och vi 

kan gå vidare till kvinnogrupperna. Det är konstigt det här med tiden, för snart ska vi på 

nätverksmöte, mitterminsmöte och semester. Tiden bara flyter i väg och man känner starkt att 

man faktiskt vill ta vara på den, vi har så många projekt som vi vill göra så det är bäst att ligga 

i =). Även om det är svårt att få lugn och ro har vi tur som har ett så harmoniskt litet rum. Ja, 

för litet är det men det gör inte så mycket för det räcker med att ha sängen som personlig zon. 

Som tur är har vi även ett till litet rum som vi delar med familjen, men det möjliggör att vi kan 

träna på kvällarna och göra yoga/meditation om morgnarna. Vilket är guld värt, på så sätt tror 

jag inte att själen skulle kunna må mycket bättre. Tack vare min dator kan vi även skriva, fixa 

med kort, se på film och lyssna på musik när som helst. Så vore det inte för den här dumma 

integriteten skulle livet vara en dans på rosor. Så därför har jag just i denna stund faktiskt 

bestämt att göra slut med integriteten en gång för alla. Jag känner rent instinktivt att vi har 

växt isär och bara har varit tillsammans pga av gammal vana den senaste tiden. Så kära vänner 

nu ska jag sluta beklaga mig över dessa kärleksproblem som det egentligen varit och håll 

tummarna för mig att jag inte ska bli tillbaka lockad. 

19/11 2006 

Miss India is a hero 

Jag kan stolt presentera den nya Miss India hero: Vanja Möller. Efter att ha mottagit applåder 

och blivit överröst med kilovis av guld av hela indiska folket, fällt en lyckotår och vinkat min 

inövade drottningsvinkning (ni vet så där mekaniskt som allt kungafolk gör) så cyklar jag iväg 

på min lila prins. Ja, för lila är den minsann tom korgen och sadeln blänker i onaturligt lila 

krom. För att förklara min kanske lite förvirrande och missvisande (men dock mkt roliga 

inledning, tycker jag iaf=) så ska jag berätta sanningen bakom denna historia. Det är tyvärr 

inte så att jag har mött en lila prins eller vunnit en miss universum tävling utan att jag har gått 

och blivit med cykel. Bara så där på gamla dar skänktes den till mig ifrån ovan, vilket 

mirakel, Gud hörde mina böner men missade en pytteliten detalj. Färgen. Jag skrev tydligt på 

min önskelista förra julen att jag ville ha mörkröd cykel, eftersom min engelska är si sådär 

kanske jag råkade skriva deep purpel. Deep purpel omvandlades till ligth violet, ni vet hur 

konstiga meningarna kan bli när tomtenissarna har visklek uppe i nordpolen. Mellan 

köldskakningarna försvinner nog ett och annat skulle man kunna tänka……och vem har sagt 

att färgen har betydelse. Inte jag iaf fram till denna dag, min ytliga sida har fått sig en törn. Ha 

ha rätt åt mig, som tur är blir jag så full i skratt varje gång jag tittar på min nya prins. Jag har 

faktiskt aldrig sett något mer lila i hela mitt liv, framme på korgen sitter en liten skylt med 

ordet HERO i svarta tryckbokstäver och på ramen står det Miss India i guldbokstäver. Det 

måste ju logiskt sätt betyda att ägaren blir Miss India hero, eller hur? Känner att jag definitivt 

trivs i den rollen och jag lovar att jag inte ska göra det indiska folket besviket. Under denna 

femmånaders period ska jag ärofyllt axla denna tunga uppgift, utföra min plikt för att sedan 

hitta en värdig ersättare att överlämna tronen till.

Ja, själen åker verkligen berg- och – dalbana dagarna i ända. Ibland går det för fort och man 

mår illa men oftast är det en kittlande känsla som letar sig till maggropen. Nu är ett sånt 

tillfälle, jag har precis kämpat mig uppför en seg och brant backe, nu har jag nått toppen och 

precis susat ner för ännu en backe. Medvind och en härlig känsla av att befinna sig i nuet och 

tilliten sitter bredvid mig i vagnen och skrattar lyckligt. För allt är bra och allt blir bra. Man 

måste bara leta på rätt ställe, i detta ögonblick har jag återfunnit min borttappade skatt. Nu ska 

jag drömma om lila prinsar och Miss India Hero=) 

Tack for alla fina och uppmuntrande kommentarer fran gamla praktikanter och ovriga! Det ar 

sa kul att ni foljer var resa, vi tackar och bugar KRAM 

061123 

Tidsopptimist javisst 

Den har veckan skulle bli min och Johannas nystart, inga mer sjukdomar bestamde vi oss for i 

sondags. Vi gick och lade oss med hopp om framtiden, latta i sjalen att allt faktiskt maste 

ordna sig till slut. Vet inte vad vi har gjort Gudarna men sjalvklart fick Johanna tillbaka sina 

diarrer. Jag daremot har matt prima sedan i mandags, i allafall pa det fysiska planet det 

psykiska har svart att halla sig pa topp nar nagon av oss hela tiden mar daligt. Efter ett langt 

och kart samtal med Marika fick jag andan ur vagnen och ringde Sean och Collin som bor i 

Auroville, som jag larde kanna forra aret, for att be om hjalp. Eftersom doktorn i Nilakottai 

bara gav mig en massa antibiotika i en spruta utan nagon som helst forklaring kande vi oss 

inte sa manade att besoka honom igen och jag visste att i Auroville fanns det ett jattebra 

sjukhus. Collin tog verkligen mitt problem pa allvar och hjalpte till sa mycket hon kunde, 

skulle fixa lakare mm. Bade pa gott och onte har jag noll lokalsinne och ar tidsoptimist sa jag 

hade tutat i Johanna att det bara tog tre fyra timmar till Auroville fran oss, jag kunde inte haft 

mer fel. Efter att ha berattat for Mohan och Chandra (som tyckte vi var konstiga som inte bara 

akte till doktorn i Nilakottai) fixade de biljetter at oss, de var tvungna att skicka en personal 

till Dindigul en timma bort under en hel eftermiddag bara for att forsoka fa tag pa biljetter i 

sissta minuten. Det gick som tur var och efter en tolvtimmars resa har vi nu landat i denna 

oas. Vi kom 530 i morse och denna dag har bestatt av lakar besok, shopping och hygien/halsa 

lektion hemma hos Collin och Sean. Vi har fatt ayur vedisk medicin och kan numera (om man 

ska lyssna pa collin) inte ata nagonting i stort sett utan att fa diverse maskar, parasiter och 

amobor. Det ar ratt hemskt faktiskt och aven om det inte gar att efterfolja i praktiken borjar 

det ga upp for en hur utsatta vi ar i byn och att det ar monsun gor det hela tio ggr varre. Sa 

kara vanner hall tummarna for att vi overlever=) Det som kanns bra ar att man forstatt vikten 

med att gora en superkoll nar man kommer hem, tydligen har folk dott av amobor, parasiter 

mm efter att ha haft det i kroppen i 30-40 ar!! riktiga skrackhistorier har vi fatt hora, och 

eftersom de har bott har i over trettio ar och haft det allra mesta i sjukdomsvag kanns det lite 

dumt att misstro de. Jag vet iaf att jag kommer ha mardrommar om hur maskar kryper upp i 

mina fotter eller hur flugorna som standigt sitter pa en for over allt fran maskar till tyfoid. For 

utom detta kanns det jattebra att va tillbaka i Auroville, kanns lite som att komma hem och jag 

har tagit med Johanna till Farm fresh dar vi njutit av chokladkaka och god Kombucha i deras 

cafe, shopat klader pa auro moon, njutit av omelett och sallad pa Repos (det franska 

communityt som vi bor i, precis vid stranden i en hydda med utsikt over havet) Ja, livet kunde 

vara bra mycket varre. I morgon ska jag yoga till havets brus och njuta av havsbris och 

soluppgang. Vi ska tillbaka pa lunch hos Collin och Sean, fa en rundtur i deras egenhandigt 

odlade skog (20 hektar) och prata annat en sjukdomar!!hahhahahaha ja det blir nog bra med 

det. Ha det fint i vintermorker och kyla, eller har vaxthuseffekten kommit for att stanna i 

ar??? Ha det fint.KRAM (for de som inte vet ar Auroville ett alternativsamhalle som startade

1968 pga att Gurun the Mother hade en vision, mkt naturmedicin, eko odling, arketektur, 

andlighet mm mm las pa auroville.org tror jag eller googla, det ar vart det)Vad galler dessa 

sjukdomshistorier ska man inte bli avskrackt av vad jag har atergett av dagen for man far helt 

enkelt utga fran sig sjalv och bilda sin egen sanning. Och vem vet vad som ar ratt eller fel?? 

alla har vi vara personliga referensramar..... 

061127 

Nulägesanalys 26/11 

Så vad ska jag börja med? Har i alla fall bestämt att inte ett ord ska dryftas om magåkommor 

eller andra sjukdomsrelaterade bekymmer för om jag ska vara ärlig så står det mig upp i 

halsen. Så vi börjar någon helt annanstans…….. 

Klockan elva på lördags förmiddagen satt jag och Johanna i en rikshwa på väg bort från 

Auroville, på väg hem till vår lilla by. Det var med lite blandade känslor jag lämnade stranden 

och havet. Auroville är så speciellt för mig av många olika anledningar och själen finner alltid 

ro där på något konstigt vis. Om det är det oändliga havet, havsbrisen, det ekologiska utbudet, 

atmosfären det kan jag inte peka på men på något sätt vet jag att kroppen vill spendera mycket 

tid där. Därför blev jag överlycklig när jag fick reda på att vi ska vara i Auroville över 

mittermins mötet! Samtidigt var jag helt överens med tanken att återvända till 

Veelinayakampatti och vardagslivet. Efter rikshwa turen tog vi en buss från Pondicherry till 

Villumpuram där vi skulle ta ett ”superfast express” till Dindigul. Efter en ganska lång väntan 

(vi var ute i mycket god tid) så kunde vi lyckigt bevittna att rätt tåg rullade in på perrongen i 

tid (vilket inte alls är självklart här). Vi tittade på våran biljett och konstaterade att coach nr 

var en massa bokstäver och olika nr för oss båda, små sprang fram längs perrongen för att 

komma till rätt vagn (vilket kan ta en stund, de är jättelånga). Det gick inte så bra och det var 

inte många som hade några vettiga svar att ge oss, till slut sa en man att våra biljetter var ”not 

confirmd” och stod på väntelistan. Efter ett samtal med konduktören fick vi veta att inga 

platser fanns förens tre timmar senare när vi anlänt till Trichy. Det var inte direkt någon 

glädjande nyhet och både jag och Johanna kände oss inte så lockade att sätta oss på det 

äckliga golvet vid toaletterna där det naturligtvis luktade mycket urin. Den snälla konduktören 

sa att vi kunde stå inne i AC vagnen, så det hela slutade med att vi satt intryckta på golvet på 

varsin sida om den smala kupé dörren i tre timmar. Förutom att människor försökte komma ut 

och in hela tiden var det helt okej och som konduktören lovat fick vi platser efter Trichy. Efter 

ytterligare några timmar var vi hemma i vårt kära rum och det var så skönt att få tvätta av sig 

och gå och lägga sig i sin egen säng =). Så slutet gott även på denna resa. 

För att komma in i rätt stämningsläge inför dagens aktiviteter var det givet att börja morgonen 

med ett yoga pass. Dagen hade nämligen kommit då vi hade utlovat en yogalektion med 

barnen i mulleskolan. I går på tåget satt vi och diskuterade ihop ett bra program blandat med 

yoga rörelser och meditation från yogaskivan vi använder oss av. Det hela sattes igång förra 

veckan då Chandra ville att vi skulle hålla en lektion sedan hon fått reda på att vi gör yoga 

varje morgon (hon brukar ju komma och knacka på dörren av olika anledningar……). 

Tydligen har de haft en del förr om åren men den personen tog med sig den vanan när hon 

slutade och Chandra ville att vi nu ska återinföra detta. Vi var inte sena med att tacka ja till 

inbjudan för det är ett roligt sätt att bli mer integrerade i mulleskolan och det känns så roligt 

att hon ville ha med oss. Vi kom till kursgården lite senare än barnen och Chandra och när vi 

kom dit möttes vi av full aktivitet. De var i full gång med månadens ”social work” och idag 

innebar det att städa på kursgården. De sopade, rensade ogräs, städade hos babyplantorna mm

det var en härlig syn att se glädjen hos barnen. Vi gick in i matsalen och började förbereda 

inför yogan, efter en liten stund ramlade barnen in ett efter ett. Jag började berätta lite om 

yogan, filosofin bakom den enligt min uppfattning och att detta var övningar som var 

inspirerade av Kundaliniyoga och att vi skulle fokusera mycket på andningen. Jag lämnade 

över ordet till Johanna och hon började inleda passet medan jag fungerade som 

positionsdocka och Chandra tolkade. Det var underbart att se barnen ta det på största allvar 

och Chandras inlevelse i rörelserna som gjorde att hon tom glömde att tolka vissa gånger. Vi 

märkte att inte alla övningar passade, tex när man sitter med benen framsträckta och lutar sig 

fram. Det blev mycket skratt då Chandra inte kom fram så långt och även vissa barn hade 

svårt att nå tårna. Helheten kändes i alla fall lyckad och barnen sa att de tyckte det var roligt 

och vi bestämde ny tid nästa vecka, om de kommer tillbaka då kan man utgå ifrån att det är 

uppskattat. Vi har blivit ombedda att ha mer meditation och det verkar vara lätt för barnen att 

ta till sig, kanske för att de lever så nära sina gudar. Mohan tyckte att det här var en jättebra 

idé också och vill involvera mer personal i de här passen, kanske rentav delta själv. Det känns 

lite läskigt om det blir för stort eftersom vi inte är utbildade yogalärare och vi försöker få fram 

detta men det går in genom ena örat och ut i det andra. Vi får se vart det slutar men det är 

väldigt roligt att göra något praktiskt med barnen. Vi ska även försöka integrera barnmassage 

i detta men det verkar lite svårare eftersom de inte känner till det på samma sätt. Som tur var 

har Mohan fått massage en gång så han kunde berätta för Chandra, vi tar det långsamt så 

kanske det blir möjligt till slut. Förutom det här med yogan är det massor på gång här på 

CIRHEP. Chandra och Rajukmar håller på att sammanställa en bok som ska användas i 

undervisningen i mulleskolan, där har de bett oss om hjälp. Det är väldigt smickrande att de 

vill ha råd och tips men någonstans känner nog vi att de har bättre koll på läget. Vi gör dock 

vårt bästa vilket förhoppningsvis uppskattas….. Förra veckan anlände 700 kycklingar som de 

kommer föda upp och sälja till lokalbefolkningen, Chandra sa i dag att tolv stycken hade dött i 

transporten och när vi var där uppe och kollade innan resan till Auroville var inte djurvännen i 

mig så glad. Byggnaderna som är precis är färdigbyggda ligger nära kursgården och är 

jättefina men när vi fick komma in och se kycklingarna som var en dag gamla möttes vi av en 

stor cirkel där kycklingarna fanns. 700 kycklingar trängdes förtvivlat vid tre värmelampor 

som skulle fungera som substitut istället för den naturliga modersvärmen som de behöver för 

att överleva. De som inte nåddes av värmestrålarna sprang frenetiskt runt i matskålarna. Var 

inte så roligt att se men jag fick bita mig i tungan och inse att det här nog var väldigt humant 

för att vara i Indien. När de här bebisarna blir hönor är det meningen att människorna i 

närheten ska kunna köpa de billigt och genom äggen få en inkomst. Vilket faktiskt är en 

mycket god tanke som får överväga i det här fallet. Det blir ingen aktion: släpp kycklingarna 

lösa den här gången. Just nu är det slutspurten innan den organiska affären öppnas och vi har 

blivit ombedda att hjälpa till med inredning, etiketter, reklam etc. Det känns jättekul och vi 

har mycket ideér som tacksamt tas emot, vi köpte med oss lite fina tvålar, teer och rökelser 

från Auroville som ska piffa upp det hela lite. Ja, vi kunde inte be om bättre respons faktiskt. 

Det känns verkligen som de vill att vi ska vara en del av CIRHEP och att de fatiskt behöver 

vår hjälp med konkreta saker. Detta var vi inte alls inställda på och hade i projektplanen målat 

upp många tänkbara projekt som var jättebra men som inte blir verklighet nu. Vilket känns 

jättebra för det betyder att CIRHEP faktiskt kan och vill dra nytta av oss och det är nog det 

bästa betyget man kan få! Det blir aldrig som man har tänkt sig den saken är iaf klar =). Vi 

har även blivit färdiga med foldern till mulleskolan och ska skriva ut den så att vi kan få 

konstruktiv kritik av den övriga mulleskolepersonalen. Vi har redan haft en grundlig 

genomgång med Mohan och Chandra vilket överträffade våra förväntningar. Det var en 

nulägesanalys och jag kan nog tala för både mig och Johanna angående att vi faktiskt inte har 

tid med varken möten eller semester, vill vara här och jobba istället=) hahahahaha Och jag 

som trodde detta skulle bli lugna månader med mycket egen tid för småprojekt och en kamp

om att få ta del av org. arbetet….visst ibland är det en kamp, men har samtidigt gått väldigt 

smärtfritt! Ha det fint, kram kram

061201 

Möte med Doktor futureology 

Dagen var kommen då vi för andra gången sedan vi kom hit skulle få delta på CIRHEPs 

månadsmöte med personalen från de olika avrinningsområdena. Förra gången fick vi ingen 

bra känsla av mötet då vi anlände mitt i en diskussion och stämningen var inte direkt på topp. 

Den här torsdagseftermiddagen satt de och åt lunch vid den utsatta mötestiden och långt ifrån 

alla var där, inte direkt förvånande om man tänker på hur tiden värderas här. Jag slog mig ner 

vid bordet och blev erbjuden mat men tackade vänligt men bestämt nej eftersom vi precis ätit 

hemma i huset, det slutade med att jag åt en banan och Chandra blev nöjd. Mohan 

introducerade oss för en vän till honom som jag tror är med i styrelsen av CIRHEP (detta är 

jag dock inte 100 på eftersom jag lätt kan ha missförstått). Han jobbade i alla fall på en 

’environmental agency’ i Chennai och var inriktad på ”wetlands”, han reste mycket i Indien 

och resten av Asien eftersom de hade projekt i Thailand, Sri Lanka, Malaysia mfl där de på 

olika sätt jobbade för miljön. Han var Doktor i futureology tyckte jag mig höra, vad nu det 

innebär? Låter fint i vilket fall som helst, kanske han kan diagnosera framtiden åt oss! Det 

skulle jag inte tacka nej till, det kanske rent av finns ett apotek där man kan köpa medicin mot 

framtiden, WOW vilken tanke då skulle vi inte ha mycket att oroa oss för mina vänner. Fast 

det skulle ju i och för sig vara ganska så tråkigt, vad skulle man då kämpa för? En antibiotika 

kur mot växthus effekten tack! Nej, människan behöver nog motstånd så att hon/han 

utvecklas, eller vad tror ni? Livet ska väl egentligen lidas igenom =) hahahaha inte alltid 

kanske……..Förstod inte riktigt den här mannens syfte utan trodde bara att han var på besök 

vilket jag återkommer till senare….. 

Ett skepp kommer lastat med välbehövda kvinnor 

Mötet öppnades efter Mohan lovat mig att det bara skulle hålla på i högst en och en halv 

timma. Visst, förra mötet pågick i fem timmar! Stephen inledde mötet med att välkomna 

toppstyrningen, oss och gästen för att sedan direkt kalla upp personalen en efter en för 

rapportering av november månad. I dag var stämningen mycket lättsammare men så fort 

Stephen satte igång märkte man hur medarbetarna tyst sjönk ner i sina stolar och attityden han 

hade i sin utfrågningstaktik skulle jag vilja jämföra med en sträng pappa som förhör sin son 

och utgår ifrån att sonen gjort något dumt som behöver straffas. I dag hade jag ett stort 

handikapp när Chandra inte satt bredvid och tolkade så jag försökte få en helhetsbild utifrån 

engelskan som blandades med tamil, så det här är mer mina observationer på kroppsspråk än 

på det sagda ordet, vilket kan vara nog så talande. På de plaststolar som placerats i en 

halvcirkel som var riktad mot tavlan där Stephen stod satt det bara män förutom jag, Johanna, 

Chandra och Devi (Mohans fru). Bara en kvinna som representerade hennes kön i 

personalstyrkan, sammanlagt är de bara fyra av 30 personal som jobbar permanent i 

organisationen. Feministen i mig gråter men jag inser även efter samtal med Chandra att en 

gift kvinna inte har möjlighet att engagera sig i CIRHEP på heltid om man är gift och 

eftersom de allra flesta är det blir det inte så många att välja på, tyvärr. De har så mycket 

andra måsten som går före och kan endast jobba på deltid, om ens det. De är medvetna om 

problemet och jobbar aktivt med att höja kvinnans status i kvinnogrupperna och i mulleskolan 

så jag får nöja mig med det så länge….. 

Mötet fortsätter i samma anda och jag undrar tyst för mig själv hur denna attityd kan tillåtas? 

Han måste vara både rik och högkastig. Har svårt för den här toppstyrningen och det är

frustrerande att inte kunna påverka på något sätt utan bara sitt där och le. Ni ska veta att 

samma arrogans används gentemot oss, så vi är inte besparade. 

Diagnos toppstyrning 

Mötet fortsätter med diskussioner kring saker jag bara vagt får en uppfattning om vilket är 

synd och jag förbannar mig själv att flytande tamil ligger lika avlägset som Sverige gör i 

nuläget. Jag blir positivt överraskad när Stephen helt plötsligt ber framtidens Doktor att 

avsluta mötet, i tid!!=) Nu klarnar hans roll, han blandar friskt tamil och engelska och 

budskapet är tydligt: Ett glatt team är ett bra team. …..”Put all the strengh together. Not only 

this technology knowledge, you should come together and learn from eachother. This job 

should give you more happiness..........” Jag blir förvånad och väldigt glad av denna 

konstruktiva kritik som var så välbehövlig, men som jag aldrig trodde skulle yttras. Han pratar 

länge och väl om detta ämne och säger att det måste bli bättre stämning på mötena och inte 

denna toppstyrda skrämsel taktik. Att organisationen behöver bli mer decentraliserad så att 

alla vågar ta för sig och att man tar vara på styrkorna i varje person. Det visar sig senare att 

Mohan brukar be honom komma för speciella möten och att han även fungerar som någon typ 

av konsult. Stephen frågar om vi har något att tillägga innan mötet avslutas helt och jag säger 

att jag håller med om vad Doktorn sagt och så tar vi tillfället i akt och presenterar oss för 

personalen. Vi har inte fått möjlighet till det ännu så det kändes skönt att få berätta lite om oss 

själva, vart vi kommer ifrån och syftet med vår vistelse här. Vi fick en presentation på var och 

en i rummet vilket tyvärr försvann lika snabbt som orden yttrades. Dessa namn är inte lätta att 

hålla reda på ska ni veta! Det blev ett bra avslut på det här mötet och jag tror att framtiden 

kommer att innebära positiva förändringar för strukturen i CIRHEP. Man får inte glömma att 

det är en väldigt indisk organisation där man naturligt har denna heriaki från kastsystemet, så 

det sitter djupt rotat och är inte det lättaste att ändra på. Det som känns tryggt här på CIRHEP 

är att personalen är vänliga människor som vill väl så det kommer att gå, även om det går 

framåt i små steg är vi på väg. Jag vill heller inte agera personangrepp utan låta Stephen 

symbolisera den starka inverkan kasttillhörighet fortfarande har i dagens moderna Indien och 

hur lätt det är för staten att förbjuda, men hur svårt det är för folket att följa i praktiken då 

traditionen är så starkt förankrad i samhället. 

061204 

Det grona ljuset ar nara 

’In kom en gammal knarkare på Klara polisstation…..’ skrålar Cornelius med sin underbara 

stämma …..’han offrar sina skor för det gröna ljuset….’lalalalalala I själva verket är 

’Balladen om knarkaren’ en fin historia om en miljö martyr. Jag har alltid tyckt om Cornelius,

tänk vilken vitsig propaganda mantel, gömma sitt budskap bakom en knarkare! Länge leve 

viskungen=) 

Det var lite kuriosa och nu över till något helt annat. Johanna har tagit upp det väsentliga som 

hänt de senaste dagarna men eftersom jag har ett så stort skrivsug skriver jag lite och hoppas 

att det inte blir massor jobbiga upprepningar. I dag har jag sett en död människa och haft yoga 

med mulleskolebarnen, skön kontrast va? Ja, mamman till en medarbetare på CIRHEP hade 

precis dött. Det var i Veelinayakenpatti och vi passerade deras hem när vi var på väg till 

kursgården, tog av skorna och gick in för att beklaga. Där satt hon uppspänd på en stol, fin 

med blommor om halsen och ett band runt huvudet som höll det upprätt. Några kvinnor satt 

vid hennes fötter och grät. Chandra började gråta och Johanna snyftade lite, jag kunde inte. 

Sen gick vi och hade yoga. Konstigt va……det är många som dör här. Det som var ännu 

konstigare var att när Chandra frågade mig om vi skulle gå in till den döda så sa jag bestämt 

nej, men när Johanna tog av sig skorna och sa att hon skulle följa med in var det som det 

kollektiva grupptrycket gav mig en stor kram. Utan att förstå vad som hände stod jag helt 

plötsligt en meter ifrån den döda. Död är död. I Sverige är död kall och blek här är den varm 

och mörk. Yogan var en trevligare upplevelse, idag var det inte så många barn pga av 

begravningen och högtiden Maha Karthigai. Vet inte exakt vad den innebär men man tänder 

massor små oljelampor och äter god mat. Känns nästan lite adventslikt, härligt, för efter att ha 

blivit smittad av Johannas julsaknad känns det som ett välkommet inslag. Åt en efterrätt som 

om man bortser ifrån att det var gjort på nudlar och inte var kryddat med kanel smakade 

nästan som risgrynsgröt…..ja det var sött iaf!=) Några barn samlades till slut i det stora huset 

på kursgården, närmare bestämt nio pojkar och en flicka. Jämlikhet here we come=) I dag 

hade vi förberett en längre stunds meditation och det var min ljuva stämma barnen fick njuta 

till idag medan Johanna demonstrerade positionerna. Barnen är väldigt duktiga men det blir 

lite svårt emellanåt då Chandra är så uppe i yogan att hon glömmer översätta. Får vi bara in 

det här på rutin kommer det säkert bli jättebra! Var ute på en skön promenad med mig själv i 

eftermiddags (och halva byn i släptåg hahahaha) så mycket för den kvalitetstiden. Det var 

skönt att vara ute och insupa allt det vackra Moder Jord har skapat här, det blev lite fina 

naturbilder och en skön känsla i kroppen. Glömmer lätt bort att njuta av naturen här för oftast 

är vi så uppe i vårt arbete som alltför ofta utförs framför datorn i vårt lilla rum. Och som 

välkänt är försvinner tiden i väg så otroligt fort i teknikens värld. Har jag föresten berättat om 

tragedin med min lila cykel? Johanna nämnde förut att jag införskaffat en ny sadel, det är 

tyvärr så att hela cykeln är för liten. Den är inte skapad för en blek jätte på 173 cm, tänkte inte 

på det när jag ignorerade försäljarens tips på att ta en större cykel (hemskt men jag trodde han 

ville att jag skulle köpa den dyrare varianten, tji fick jag!) nu har jag en ny sadel som jag ska 

montera i morgon, håller tummarna för att det ska funka då iaf! Snart ska vi i väg på 

nätverksmöte (om en vecka) sedan blir det mittermins möte i Auroville och semester. Den här 

veckan kommer förmodligen att bli uppfylld med förberedelser inför öppningen av den 

organiska shopen, vi får se om den äntligen kommer öppnas. Den skulle ha invigts i 

september =) men vi ligger på och det verkar funka, mycket ska fixas. På onsdag kommer 

Tobias i släptåg av en mystisk Erik från Framtidsjordens styrelse, som en hemlig gäst. 

Spännande att socialisera med andra svenskar, känner mig nästan lite rädd, tror jag har gått 

och blivit socialt handikappad. Det enda jag kommer få fram är konstig engelska med tamilsk 

brytning=) Nu ska jag skaka rumpa till mina afrikanska rytmer, försöker mig på någon slags 

dans på den kvadratmetern jag har till mitt förfogande! Lev väl Kram 

061205

Logo i enkelhetens namn 

Det första förslaget vi fick se var det Rajukmar ritat på marketing work shopen tidigare i 

höstas då en av Framtidsjordens nya medlemsorganisationer Keystone delade med sig av sina 

erfarenheter i marknadsföring. Inuti den runda ringen fanns det fruktträd, en bonde med sina 

tjurar som plogade åkern och en kvinna. Den var fin, men min svenska hjärna försökte förlika 

sig med tanken på att det skulle fungera som logo för de organiska produkterna i affären nere i 

Nilakottai (som öppnar på fredag om allt går vägen…). Nej det gick inte, min tanke skrek ut 

ENKELHET medan den tog några varv i hjärnan för att sedan ställa sig och spärra vägen för 

kompromissen. Med min sammetslena stämma försökte jag tillsammans med Johanna 

framföra vårt budskap. Många dagar och turer fram och tillbaka är nu i all fall logon hos 

tecknaren som vi besökte i morse. Efter att ha trott att vi var överens om en enkel kvinna 

bärandes på grödor, i grönt och vitt, vilket jag och Johanna tyckte var en mycket fin logo, blev 

vi överraskade när vi var tillbaka på ruta ett igen. Nu gick det verkligen upp för oss att Indien 

är Indien och här i Nilakottai tycker man inte om enkelhet utan att det ska vara pråligt. I 

ärlighetens namn spelar det mig ingen större roll, för det viktiga är ju att det blir ett resultat 

som säljer produkterna. Om det nu passar bättre sätter jag mig inte emot. Men jag ska säga att 

Chandra plus personal faktiskt lyssnar till våra idéer och gärna vill ha synpunkter. 

Slutresultatet blev lite av varje, en rund ring med Kadavakurichi i bakgrunden (Per 

koordinatorns idé), en bonde som plogar sin åker med hjälp av två tjurar (Mohans idé) och en 

kvinna som håller olika grödor i famnen (vår favorit som vi kämpade för in i det sista). Den 

blev jättefin, inte enkel men förmodligen jättebra för det här syftet, så ska den gå i grönt och 

vitt precis som CIRHEPs logo! Alla verkar faktiskt nöjda, slutresultatet kommer i morgon, 

spännande! Det här att samarbeta är verkligen annorlunda från det svenska 

tillvägagångssättet, det är en kamp men väldigt roligt när det blir ett bra resultat. I dag har vi 

även varit i affären och inrett lite, Rajukmar har dekorerat fint och köpt olika produkter. Vi 

hjälpte till och det börjar verkligen likna något, jämför man den här affären med de andra här i 

staden kommer den bli super. Det är roligt att se hur engagerade de är i att det ska bli bra, 

även om det tar lite tid. Förutom logon har vi även valt namn till affären Sangamam som 

betyder att man kommer samman (förslag från Kudumbam där Maria, Elin och Lisa befinner 

sig). Sangamam fastnade jag och Johanna för pådirekten och låg på för att det skulle bli valt=) 

Kanske har berättat vad catch linen blir…säger det igen: Use Organic – Save your family and 

nature. Den blev indieninspirerad, inte som jag tänkt mig, vi ville rädda hela världen och 

universum. Argumentet att det blir mer förankrat hos befolkningen när man refererar till att 

rädda sin familj stämmer nog. Har fått veta idag att det ska tryckas 500 flyers som ska delas ut 

av mig och Johanna i Nilakottai på fredag, Chandra frågade om det skulle räcka!!! Ja, det blir 

spännande dagar fram till fredag. Mycket återstår att fixa med så håll tummarna för att vi 

hinner och kan öppna som planerat=) I morgon kommer Tobias och Erik hit och det känns i 

kroppen att något nytt väntar……..möten, semester…….Det ska bli så himla roligt att träffa 

er andra praktikanter snart! LÄNGTAR kram

061208 

The End 

så var det dags för sista inlägget här på projekt i syd för den här terminen. Känns konstigt, 

nästan lite sorgligt för den här bloggen har fungerat som en ventil där jag har kunnat lufta 

tankar och saker som hänt i mig och runt mig under denna första halva av praktikperioden. 

Jag har hämtat styrka i det skrivna ordet och av era kommentarer! Kommer nog få lite 

abstinens över mötesperioden och semestern, men har lovat mig själv att det är bra med ett 

uppehåll så blir det så mycket roligare när allt drar i gång efter semestern igen, ni som ändå 

vill följa mig för mer privata reseskildringar kan söka på resedagboken.se – Vanja84. 

Den här veckan har vi tillbringat stor del på Internetstället, kontoret, paintern och vår dator. 

Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Ett lyckligt steg framåt för att besviket dimpa tillbaka på 

ruta ett igen. Ja, jag pratar om denna logo och etiketterna som vi så gärna ville ha klar till 

invigningen av Sangamam organic farmers shop. Det visade sig att ingenting skulle gå 

smidigt, det har funnits stunder då vi varit nära att ge upp men tack vare samarbete och en 

positiv stämning har vi tagit oss fram till dagen då vi faktiskt har invigt affären! Ni hörde rätt, 

efter att vi tillsammans med Chandra och Rajukmar delat ut massor flyers i rosa till 

lokalbefolkningen och bjudit in VIP-gäster, fyllt affären med produkter och slutligen i går 

kväll vid nio tiden äntligen lyckats få våra efterlängtade etiketter tryckta kunde vi stolt 

konstatera att vi lyckats. Efter att ha ätit en tidig frukost hos Djeja cyklade vi in till Nilakottai 

där Chandra, Rajkumar plus övrig personal redan var i full gång med förberedelserna. Vi satte 

igång med påklistringen av etiketterna och strax efter kom Tobias (koordinator i Sv för 

Framtidsjorden och vår handledare) och Erik (rep. Från FJ styrelse) för att hjälpa oss. De kom 

ner till CIRHEP från Keystone i förrgår kväll, och jag måste utlysa ett offentligt tack till 

Tobias som lyckades omvandla den svartvita logon till grön!! Grymt=) Den här dagen har 

varit en så där magisk dag, ett lyckligt skimmer har lagt sig över vår tillvaro. Så där som det 

alltid blir efter en lyckad premiär, så mycket spänning, förväntan och stress inför ett 

ögonblick: Då bandet ska klippas. Och den sköna känslan när det är gjort, man har kommit i 

hamn. Vip- gästerna kom som de skulle, det bjöds på kokosnötsmjölk och kola, Per (FJ 

koordinator här i Indien) klippte bandet och vi fick komma fram och tända varsin oljelampa 

under cermonin, blev välsignade, Mohan höll tal och stämningen var på topp. Det var ungefär 

lika många indier som svenskar för studenterna från Järna dök upp så förmiddagen kantades 

av givande samtal och nya kontakter knöts. Det var en stor tillfredsällelse att stå och prata på 

sitt eget språk om saker som man brinner för, tiden bara flög iväg och jag kände hur mycket 

jag saknat det. Tidningen var där och vi blev intervjuade lite kort, svårt att komma på bra svar 

men jag tror tolken Mohan täckte in ganska så bra=) Vid lunchtid cyklade två lyckliga och lite 

trötta flickor hem till byn, tvättning, städning och välbehövd vila den här eftermiddagen. I 

morgon ska vi åka till Kodai Kanal med Tobias, Erik och Mohan för att hämta hem Mohans 

barn från skolan. Jag har hört rykten om att man kan få tag på 1 kg avokados på uppvägen! 

Som jag längtat……..på söndag ska vi äntligen upp på Kadavakurichi och bevittna en tidig 

soluppgång=) Sen bär det av på nätverksmöte……..Får ej glömma att tacka men kollega och 

trogna kompanjon Johanna. Som ni kanske har märkt så har jag lite svårt att skriva i jag form, 

undrar varför=0 Hon sa något så klokt häromdagen som jag måste citera: ”Att umgas med dig 

ar ungefar som att umgas med mig sjalv. Fast lite battre”. Hahahaha ja, det får bli betyget på 

vår parrelation! 

Hur ska då den här perioden sammanfattas? I dag under invigningen insåg jag något jag trott 

funnits där förut men som inte helt fallit på plats, vad jag är en del av och vad jag är delaktig i

att skapa. Jag fick en sådan där WOW- känsla som man brukar få när man kommit till något 

slags avslut och förankrat sin vardag till något större. Jag vill inte bara superromantisera den 

här perioden, för det har varit kämpigt många gånger och jag har nog hatat detta land lika 

många gånger som jag har älskat det. Ni som har följt mig vet ju att mina känslor är stamkund 

på Liseberg, särskilt stora berg-och –dalbanan=) Men jag måste påstå att det positiva i 

tillvaron överväger, särskilt en dag som denna när man verkligen kan skörda frukten av det 

man tillsammans har sått. Jag känner att jag har fått bra inblick i CIRHEP som organisation 

(även om det finns så mycket mer att lära…..) att vi har kommit in i bylivet, vårt individuella 

arbete såväl som samarbetet med personalen. Det har varit som en enorm buffé och som alla 

vet tycker man ju aldrig om alla rätter utan plockar ut det man tycker bäst om. På så sätt 

skapar man sin idealrätt. Vissa saker har jag provat på men märkt att jag inte tycker om eller 

rent av är allergisk emot medan jag samtidigt har fått fina överraskningar och nya 

favoriträtter. 

Vi ses i januari. KRAM och God Jul 

070113 

Del II 

(skrivet den 9 jan....) 

Då har jag åter satt mina fötter innanför dörren i det lilla rosa huset i Veelinayakanpatti. Det 

var med blandade känslor jag återvände till byn och CIRHEP efter att ha avverkat 

sammanlagt tre veckor med nätverksmöte i Trichy, mitterminsmöte i Auroville och semester i 

Kerala. För det första var jag tröttare än innan semestern ironiskt nog, ni som rest i Indien 

kanske känner igen sig och för er som inte har gjort det kan jag berätta att det tar ganska så 

mycket på krafterna att resa med stor packning på trånga tåg och bussar. Det är inte bara jag 

som lider utan även indierna som glatt visar sitt missnöje när man tar upp dubbelt så stor plats 

än vad man har rätt till. På en buss fick jag faktiskt betala för ett extra säte, det tyckte jag var 

en jättebra idé för då slapp jag ha dåligt samvete=). Avbrottet i vardagen har gett mig nya 

perspektiv (älskar detta ord) på praktikant rollen och det har varit roligt att få medverka på ett 

nätverksmöte. Det var lite läskigt att prata inför alla representanter från de olika 

organisationerna (mest män) men jag tror jag växte några centimeter på vägen. Efter mötet 

hade vi ett seminarium då vi diskuterade genus. Kudumbam som var värd för mötet hade 

bjudit in en kvinna ifrån Chennai och vilken kvinna! En riktig Vandana Shiva typ, blev 

väldigt inspirerad och imponerad. Det var spännande att träffa en sådan personlighet i 

verkligheten och hon rörde verkligen om mötesdeltagarnas tankar, det är jag helt säker på. Det 

var intressant att höra hur olika man såg på genus från de olika delarna av Indien och Sverige. 

Lite läskigt att vissa inte hade fattat så mycket men desto bättre att detta seminarium ägde rum 

och förhoppningsvis medför förändringar i organisationsarbetet. Det verkade vara väldigt 

förvirrande och lätt att blanda ihop jämställdhet med jämlikhet…….. Efter nätverksmötet 

begav sig alla praktikanter inklusive Tobias (vår koordinator från Framtidsjorden) till 

Auroville för att ha ett mitterminsmöte där den första delen skulle stötas och blötas. Det 

gjorde vi verkligen och det var skönt att få prata av sig, förutom prat hann vi med lite god 

mat, ett besök hos Sean och Collin som har bott där i trettio år och lite rundvandring på visitor 

center. Kanske bara ska nämna vad Auroville är för något, det är ett samhälle som bygger på 

Gurun The Mothers vision om ett alternativ samhälle där alla nationaliteter ska leva i harmoni 

med varandra (plus massa punkter mer som jag inte kommer ihåg nu…) Det började 1968 

utanför Pondicherry där det tidigare har varit en fransk koloni (the Mother är fransk och 

flyttade till Indien pga Sri Aurobindo en annan Guru) Det bor ca 2000 personer i Auroville

och de jobbar mycket med ekologisk odling, återplantering av träd och det är en plats där 

pilotprojekt frodas. Det de är mest kända för är (tror jag) att de lyckats återbeskoga stora 

områden, när Sean och Collin kom dit i början av 70-talet fanns det i stort sett bara röd sand. 

Nu har de sin egen skog. Väldigt speciellt ställe som jag kan rekommendera att besöka. 

Googla gärna mer om Auroville för att få en bättre helhet, de har tusen saker på gång och bor 

i olika communitys sida vid sida med den lokala bybefolkningen. Vet inte om jag ger rätt bild 

men det är den uppfattningen jag har fått de två omgångarna jag varit där. Men det är en plats 

som behöver många besök och jag har sett långt ifrån allt. Det var skönt när mittmötet var slut 

och vi skildes åt för det är alltid lite ansträngande att resa i så stor grupp. Jag, Malin, Ida, 

Johanna och Samuel (Johannas pojkvän) tog ett tåg ner till Varkala där vi började vår 

semester, där stannade vi även över jul och njöt av sol, bad, god mat och jag fick tom 

möjlighet att dansa två kvällar i rad! Vilken lycka=) Det är svårt att vara anonym i Indien 

även om landet är så stort och i Varkala stötte vi på de åtta Järna studenterna som bodde på 

CIRHEP i december. Nästan hela klungan i all fall, det var lite trevligt för turiststaden som 

byggts upp längs stranden var inte särskilt stor så det kändes nästan som hemma i Norrköping 

när man träffar på bekanta så fort man går utanför dörren=) Efter Varkala bar det av till 

Amrita puri där jag gjorde mitt projekt om andlig ekologi på förra Indienresan. Jag träffade 

lite människor som jag lärde känna då och lämnade över bildspelet som blev min slutprodukt. 

Det är roligt för att förra gången jag var där tog de mig på största allvar och gjorde mig till 

någon slags expert. Munken som jag även träffade denna gång och som har hand om Ammas 

NGO ville helt plötsligt att jag skulle göra de till medlemmar i Framtidsjorden och gav mig 

presentationer. Jag försökte förklara läget men vet inte hur mycket som gick in!(är ju trots allt 

bara en praktikant…hahahhaa) Efter detta stopp som även bjöd på en överraskande tur i en 

tsunamibåt på det stora havet. Jättekul men lite läskigt i början! Tack vare en modig Johanna 

och Malin vågade jag och Ida också=) Sedan blev det Kochin där vi bodde på fastlandet men 

åkte ut mycket till ön Fort Kochin utanför. Där firade vi nyår och vi skålade in 2007 med chai 

och cold coffe. Fick vara med om strejk och demonstrationer efter att Saddam Hussien blivit 

hängd och den dagen var det lite obehaglig stämning då turister blev ombedda att hålla sig 

inomhus. Höjdpunkten på resan för mig var när vi tog oss till Muthanga national park uppe i 

bergen på ca 1300 m nära staden Kalpetta. Vackra vattenfall, grottor och natur. Jag, Ida och 

Malin njöt av roomservice och varmvattensdusch=) Ja det var nog det hela i stora drag. Nu 

har jag och Johanna kommit igång med projekt- Kvinnorgrupper där vi gjort en första intervju 

och varit på ett möte. Mer hinner vi tyvärr inte just nu för i morgon bär det av till Chennai för 

att möta ekologerna. Men det är otroligt inspirerande och kul att komma ut i fält igen och vi 

har en intensiv period framför oss med mycket som ska hinnas med! Jag hoppas ni alla har 

haft det härligt under jul och nyår och att det har blivit en bra början på det nya året. Tack för 

fina julhälsningar och stor Kram från mig!

070121 

En kulturell diktatur 

Jag ser ett samhälle som inte ger utrymme för individen utan den gemensamma strävan är att 

flyta samman till en enorm massa. Allt mitt är ditt och tvärtom. När man utbildar sig utbildar

man även sin familj och får med på köpet att sörja för de sina i framtiden. Att identifiera sig 

med kläder är svårt då det fria valet (och ekonomin) sträcker sig till vilken kvalitet och färg 

sarin eller dhotin ska ha. Vilken design det är på fotlänkar, tåringar, äkta eller oäkta 

guldsmycken. Långt hår, gärna med löshår eller kort då man har sålt sitt eller rakat av det i 

religiöst syfte. Männens signum är mustaschen. Råvaran som står i centrum är ris i olika 

former med ”sidedishes” eller sambar som tillbehör, då riset alltid tar upp större delen av 

talriken. Statens vänliga själ understödjer folkets fria val genom att subventionera vitt ris, 

socker, olja och ibland kan man t.o.m få en sari eller dhoti i present genom kortet varje familj 

här i byn har. Alla följer ett utstakat livsmönster med skola, giftermål och arbete. De som är 

för fattiga dras ned i den informella sektorns svarta hål och kommer sällan upp igen. Männen 

försörjer kvinnorna medan de uppfostrar barnen och sköter hemmet. De indiska kvinnorna tar 

för givet och ifrågasätter sällan mannens makt då det ses som en självklarhet. Tex jobbar 

CIRHEP med att stärka kvinnornas roll i samhället genom att bilda kvinnogrupper där de får 

möjlighet att bli ekonomiskt oberoende genom mikro lån. Tanken är jättebra om det inte vore 

för att pengarna ändå tas om hand av männen och de kan hindra sina fruar när de vill. Nu är 

det min feministiska del som blir frustrerad men jag inser ändå vikten av att kvinnorna bara 

får komma ifrån hemmet, lära sig om bokföring och träffa andra kvinnor. Att detta är ett stort 

steg på vägen från förtrycket de lever i och utvecklingen går framåt. Nu generaliserade jag 

verkligen men sorgligt nog är det inte många undantag jag har träffat på i min omgivning. 

Självklart ser det olika ut i storstäderna där man har kommit en bra bit längre än på 

landsbygden. Det finns människor som har förhållande här och gifter sig av kärlek, som inte 

klär sig traditionellt, Vandana shiva kvinnor med otrolig pondus och män som behandlar 

kvinnor med den respekt varje människa bör mötas med. Det är bara så att det är bilden jag 

har fått av den tamilska by jag lever i vilket inte kan användas som underlag för hela Indien, 

då varje delstat är som ett nytt land. Och följdfrågan blir självfallet; Vad är rätt att sträva mot? 

Jag är en person som formats av västerlandets traditioner och det är genom de jag dömer ut 

dessa människor och detta samhällssystem . Vad som är rätt och fel vet jag inte. Det jag 

önskar är att alla människor i världen får utrymme för sina egna tankar och uppmuntran i att 

skapa sin identitet. Att slippa slussas in i ett fack och bli fastklämd där för alltid. Bli en i 

mängden där man i största möjliga mån inte ska sticka ut från normen och dra skam över sin 

familj. Undantag om man blir framgångsrik såklart och får bättre ekonomisk status. Det 

Indien jag lever i är en kulturell diktatur. Vad är Indien för dig? 

070126 

Ensam med BLOMMOR 

Skrivet den 24 jan.

Ensam. Ensam med min papaya och iddli. Ensam tandborstning. Ensam cykeltur med 

punktering till Nilakottai. Ensam Johanna i sängen i det turkosa rummet med lysrörsljus. 

Denna morgon skulle varit en helt glad morgon om min andra halva inte fattades. Nu gjorde 

hon tyvärr det men glädjen över att få komma ut i fält tog över. Lite tidigare än vanligt åt jag 

frukost hos Djeja för att sedan ta cykeln in till Nilakottai med Chandra framför mig på 

mopeden. Det tog längre tid än vanligt för jag upptäckte ganska snart att jag hade punktering, 

men det gjorde inte så mycket. Har redan blivit stammis på en cykelmoj vid kontoret som 

lagar tex punka för ynka 8 ruppar! 1,50 kr…..med tanke på kvaliteten på min lila prins så är 

jag mycket tacksam över detta överkomliga pris=) Efter att ha lämnat cykeln i säkert förvar 

vandrade jag och Chandra huvudgatan fram till stadens Blommarknad. Varje dag mellan 7-12 

samlas bönderna från de närliggande byarna och säljer morgonens skörd. Efter att ha passerat 

grönsaks marknaden som än så länge var lugn möttes jag av total kaos när jag kom fram till 

vad som skulle föreställa Blommarknaden. Det är mer en köpesplats för blommor än en 

marknad. Man sitter inte och säljer prydligt upplagda blommor och girlanger utan här säljs det 

säckvis till grossister som sedan säljer vidare i området och även exporterar till världen. Män 

och kvinnor blandas i en härlig kompott och det vägs och köpsslås. Säckar blandas med högar 

av blommor. I vissa hyrda utrymmen sitter kvinnor och män som med flinka fingrar skapar de 

mest fantastiska girlanger att pryda Indien med. Anledningen till mitt besök är CIRHEPs 

kvinnogrupper, fyra grupper antingen skördar blommor som de säljer på marknaden eller 

jobbar med att binda blommor som inkomstbringande verksamhet. Jag är utrustad med block, 

penna och kamera för att försöka få bra bilder till vårt bildspel och lite mer fakta till foldern vi 

håller på med för tillfället. Mitt estetiska sinne blir undanknuffat då ALLA vill att jag ska ta 

kort på just dem. Jag förlikar mig snabbt med tanken när jag ser de förväntansfulla och glada 

blickarna. Hur ska man kunna neka när ett litet kort kan skänka så mycket glädje? Och några 

bra kort lyckas jag ta iaf, så inget att klaga på och många blommor får jag i tack! I slutet 

kommer vi fram till kvinnorna från byn Kamatchipuram som sitter och binder blommor i ett 

litet betong utrymme, där jobbar de varje dag mellan 8-11 om det inte är någon stor festival 

för de jobbar de till 5. Jag frågar Chandra vem de jobbar åt och hon svarar att det är på 

uppdrag från Staten. Hon säger att det även kan vara en bonde i andra fall som betalar 

daglönare för hur mycket de producerar. Vilket betyder att de kan ta rast när de vill och inte 

har strikta arbetstider, däremot förlorar de självklart på det och jobbar flitigt på. Man brukar 

tjäna ungefär 30-35 rupier på tre timmar säger en kvinna från gruppen. Jag förundras över att 

små blommor som dör så snabbt efter skörd kan utgöra en så stor industri. Jag undrar tyst för 

mig själv hur många ton blommor som används i bara Tamil Nadu (och hur mycket 

bekämpningsmedel det finns på de) varje dag då de pryder hår, används i pujan i alla tempel, 

på festivaler, bröllop, begravningar…..Ja, blommor skulle jag nästan sätta på listan för indiska 

riktmärken tillsammans med ris, chai, saris, grön chilli och dhotis. Vackra är blommorna. När 

jag lämnar marknadsplatsen dansar fortfarande gula, rosa, lila, vita och röda prickar framför 

ögonen på mig. Näsborrarna är fyllda med blomdoft som så småningom byts ut till sött chai 

då jag och Chandra tar en förmiddags te en bit därifrån. Den här morgonen var Indien lika

med lycka. 

070204 

Tiden flyger 

Tiden flyger och fort går det. Det är redan 4 feb och jag inser att jag skrev senaste projekt i 

syd den 24 jan! helt galet men på ett positivt sätt för vi har fyllt dagarna med mycket roligt. 

Sedan sist har vi varit med dalit kvinnorna i Veelinayakenpatti då de har tillverkat 

kryddpulver. Skratt, kryddor och värme gav den förmiddagen. Det är kul att återkomma till 

samma grupp flera gånger så man börjar bygga upp någon slags relation till varandra. Därefter 

har vi varit ute i ett annat vattenavrinningsområde och intervjuat en ekologisk bonde och en 

stark kvinna som jobbar i CIRHEP som vi inte visste fanns =0. Vi hade en riktig girl power 

dag då jag, Johanna, vår ”syster” Sardha, Chandra och Vasuki var ute i fält tillsammans! 

Christer som är antropolog och vi har haft kontakt med tidigare kom ner tillsammans med 

Sean från Auroville. De har båda en stark relation till CIRHEP sedan lång tid tillbaka och 

anledningen till deras besök var huvudsakligen att diskutera ett framtida projekt inom 

CIRHEP. Det handlar om ’Sacred groves’ och vi ska ha en liten del där vi intervjuar präster 

till tre olika tempel runt omkring här för att de ska få ett bredare underlag att arbeta utifrån. 

Det är ett spännande projekt och det har varit skönt att få prata med människor utifrån som 

ändå är så bekanta med livet här. Så lite klokare har jag nog blivit….eller mer förvirrad, svårt 

att förhålla sig till all info som alltid är olika beroende på vem den kommer ifrån! Deltagit på 

en del möten och aktiviteter också. I går gjorde vi det för första gången; Besteg 

Kadavakurichi! Med Sean som guide gick jag, Johanna, Per, Kajsa och Rajkumar upp på 

toppen. Det tog sin lilla tid då Sean är trädfantast och stannade ofta för att titta på saker 

samtidigt som han berättade om områdets historia. När vi kom upp på toppen avnjöt vi 

iddlifrukost under ett av de två Banyan träden. Tystnad, skugga och utsikt. Att bara få vara i 

naturen fyllde hela min kropp med lugn och lycka. Att vara på ett varmt ställe är en nackdel 

då man inte orkar vara ute och njuta av omgivningarna mer än tidigt på morgonen eller vid 

solnedgången. Men när man väl är ute är det inte så farligt och förutom brända axlar och lite 

rivmärken gick bestigningen smärtfritt. Idag har jag härlig träningsvärk i låren, så där så man 

verkligen känner att man lever =). Har kommit in i en fas då jag verkligen känner att tiden här 

är så begränsad och värdefull. Kan njuta av de mest vardagliga saker som att äta middag hos 

Djeja, tvätta min smutstvätt i min gröna halvtrasiga balja, cykla in till Nilakottai för att gå till 

Internet, vara på kursgården och småprata med personalen som kommer och går…….gå på 

kvällspromenad. Ja, listan kan verkligen göras lång och det är mycket jag kommer att blicka 

tillbaka på med ett leende och sakna. I veckan ska vi fortsätta med projekt Eko odling och på 

tisdag blir det risgrynsgröt hos Per och Kajsa. Ligger kanske lite fel i tiden men ska bli så

gott! Ha det så bra!KRAM 

070210 

Vardags Poesi från det rosa husets väggar 

Högtalaren skriker Bollywood 

04.30! 

Kardemumma luktandes 

Te 

Som smakar 

SÖTT 

Ris, yogurth och salt i min lunchbox med GODA bakterier 

Blöt tvätt i dagar utan 

VATTEN 

Fläkten surrar bort mitt – på - dagen hettan 

Som kokar under rispad, brun hud 

Dricker icke- 

kallt vatten ur flaska med kork 

Ödlan Linus är borta 

Toaletten ger frisk luft när 

Steriliserat lysrör är min bästa vän

070215 

Het söndag med spinnande pedaler och Neil Armstrong 

Pedalen spinner runt och mopeden ger inte ifrån sig ett ljud. Jag gör ett nytt försök men 

ingenting händer. Jag förbannar tyst denna avgas sprutande pryl och önskar det inte vore så 

hett. Då skulle jag inte stå här och irritera mig utan sitta på min cykel istället. Klockan är strax 

före tio denna söndags morgonen och Chandra ska ta med oss till Mulleskolan i byn 

Kutthilnayakanpatti i Sivaganapuram watershed. Det är flera mil dit och den sista tiden har 

värmen blivit för påtaglig för att kroppen ska orka den utmaningen. Efter att både Johanna 

och Chandra provat inser vi att Bettan inte tänker starta ( det är nämligen så att otaliga gånger 

har vi trott att hon är död fast vi bara glömt vrida om nyckeln!) Nu var inte fallet så men vi 

behövde inte sörja länge ändå, vi är ju i Indien! Kanske glömde nämna det……=) Chandra 

ropar några ord på tamil till tre killar som står en bit bort på gatan. De kommer fram till oss 

och börjar pilla och skruva på gamla Bettan som lydigt står stilla. Efter en liten stund vaknar 

hon till liv och vi kan köra i väg utan större försening. Jag hade ställt in mig på att få en 

svalkande tur på ca en halvtimma men blir lite besviken då vinden är varm. Efter att ha åkt lite 

omvägar pga att den första vägen in till byn är under ombyggnad kommer vi äntligen fram till 

den statliga skolan där över 40 barn snällt sitter och väntar på oss. Genast hämtas det fram 

plaststolar och barnen hälsar oss välkomna. I den här byn bor det 500 personer i 30 hushåll, 

stora familjer! Vi blir presenterade för deras lärarinna Jeeva. En smal, ung kvinna med osäker 

hållning och ”supervisorn” för all mulleskolepersonal Karuppan. Karuppans specialitet är att 

sjunga och han har skrivit alla sånger till Mulleskolan. Han tar ton och på tamil sjunger han 

den första sången som handlar om alkoholism, barnen svarar honom med skrikande 

barnaröster. Den andra sången handlar om hur fabrikerna i området förstör deras dricksvatten, 

hur kemikalierna förstör deras jord och mat, hur skräp förorenar naturen och luften. När 

sången tystnat förbereder barnen sig inför rollspelet ”Foolish King” där en av de äldre 

pojkarna spelar kung och resten av barnen är hans folk. I början av leken är folket glada för att

de har rent vatten och mat. Kungen vill fira sitt folks lycka med en jakt, väl ute i skogen 

snubblar kungen på en rot och blir arg på skogen. Han hugger ned alla träd. Några år passerar 

och kungen kommer åter till sitt folk och frågar hur de har det, denna gång är alla ledsna för 

det finns varken mat eller vatten. Nu inser kungen sitt misstag och återplanterar skogen han en 

gång högg ner. Ytterligare några år passerar och kungen kommer tillbaka och möts av ett 

lyckligt folk som har fått tillbaka sin skog och återigen har gott om mat och vatten. Snipp 

snapp slut. Barnen fortsätter med ”Our earth is in our hands”- hur man på bästa sätt tar vara på 

sina naturresurser, i det här fallet hur vattnet fördelas i närområdet. Vem som tar det allra 

mesta (fabrikerna, stor bönderna) och hur lite som blir kvar de landlösa och småbönderna. Vi 

klappar händerna och Chandra översätter som vanligt. Någonstans mitt i allt lekande har vi 

hunnit bjudas på te, kokosnöts vatten, snacks och kakor. I dag var nog första gången jag 

vågade säga ifrån de sötsliskiga och inte så inbjudande snacksen. Jag var inte så modig som 

det låter. Pekade på magen och sa till Chandra att säga att det berodde på obalans i tarmen, 

hahahaha vilken mes jag är! Kan bara inte med att vara helt ärlig för man ser hur besvikna de 

blir. Försökte senare i dag med Chandra då hon köpt vattenmelon till oss och försökte truga på 

mig en bit. Jag blev helt allergisk och började en utläggning om att jag inte tyckte särskilt 

mycket om vattenmelon och att jag förätit mig på det då vi åt det i går och dagen före det. 

Gissa hur det slutade? – Jag fick med mig två stora bitar i en plastpåse……så bra gick det. 

Varför kämpa emot?=). Tillbaka till Mulleskolan så samlades alla barnen runt oss och 

Chandra började hålla upp kort med djur och kända indiska personer. Bra allmänbildning helt 

klart och barnen var klipska. När Chandra sträckte fram en bild på en måne och högt sa 

MOON hörde vi en liten pojke säga Neil Armstrong! Karuppan avslutade dagens lektion med 

att berätta en fin historia om en fiskare som fiskade upp en fisk. Fisken frågade fiskaren varför 

han ville döda honom. Fiskaren svarade att han hade en familj att försörja så han var tvungen. 

Fisken sa att det hade han också och bad honom släppa honom fri. Om du gör det ska jag 

möta dig här imorgon och ge dig en välsignelse, sa fisken. Jag litar på dig, litar du på mig? 

Frågade fisken. Fiskaren tänkte efter ett ögonblick och släppte sedan tillbaka fisken i havet. 

Han återvände tomhänt till sin familj där han fick ta emot bannor. Hur skulle de nu få mat för 

dagen? Fiskaren berättade vad som hade hänt och genast sa hans mor att hon ville ha sin syn 

tillbaka, fadern ville ha pengar och hans fru ville ha ett barn. Fiskaren visste varken ut eller in. 

Hur han än vände och vred på det skulle någon bli besviken. Dagen därpå återvände han till 

samma plats och fisken väntade honom. Nå, vad vill du ha för välsignelse? Då fick fiskaren 

en idé och bad fisken om att hans fru skulle få ett barn som låg i en guldsäng och som hans 

mor kunde se. På så sätt slutade berättelsen lyckligt och allas önskningar gick i uppfyllelse. 

Det fick avsluta Mulleskolan den här söndagen och vi reste oss, tackade med sammanpressade 

handflator och lätt böjda huvuden för att vi fått delta på deras lektion. Min rumpa gav ifrån sig 

ett glädjetjut efter att ha smakat på en blå plaststol i 2 h utan uppehåll. Hettan hade hunnit bli 

än mer påtaglig och luften stod stilla. Tacksamt satte jag mig bakom Johanna och snart susade 

vi fram längs asfalts vägen hem till Veelinayakenpatti. 

070224 

Pråliga smycken, kvinnofest och helig skog 

6 gram säger Andikali och väger Johannas tunna silverarmband i ena handen, hur mycket 

kostade den? 150 rupier svarar Johanna snällt. Andikali nickar och hummar, säger något till 

Sardha på tamil för att sedan göra samma sak med mitt nyinköpta stela armband. Samma 

procedur och efter jag sagt priset bestämmer sig Andikali för att det väger ca 15 gram. Vi har 

slagit oss ner på betong golvet i familjens rum i väntan på vår favorit dryck:

KARDEMUMMA TE. Familjen har uppmärksammat våra nyinköpta smycken från semestern 

i Kottagiri och de hyllar deras skönhet. Som vanligt blandas skratten till en skön melodiös 

gröt och jag myser av kärleken som ges och tas innanför dessa väggar. Rätt vad det är sitter 

Sardha med ett guldhalsband i handen och berättar stolt att det kostade 45 000 rupier. Jag blir 

lite chokad över denna rikedom vilket plussas på med guldarmband och örhängen. Jag som 

trodde att vår familj lade det mesta på utbildning, men som Per glatt påpekade vid ett senare 

tillfälle så är nog juveler nummer 2 på listan=). Vi tittar och beundrar även om varken jag 

eller Johanna är särskilt förtjusta i guld eller pråliga smycken. Till vår stora förvåning säger 

Andikali att vi ska ta på oss smyckena och fotografera oss. Vilket skämt tänkte jag tyst för 

mig själv, vad skulle det tjäna till? Att ta på sig smycken och dokumentera det? Men vi var 

inte svårflörtade och vips var Mahaleksmhi och Chandra i full fart med att börja utsmycka 

först min hals och sedan mina öron. Det var en sjukt absurd situation som medförde fniss och 

skratt. Tyvärr var örhängena förstora så jag fick lite assistans på vägen=) (se bild nedan) 

Kände mig urlöjlig men blev förvånad över hur kul en så liten sak kunde bli! Samma sak 

hände med Johanna och när kardemumma teet var uppdrucket och skrattet lagt sig i magen 

sade vi god natt. Allt oftare slår det mig hur mycket jag kommer att sakna den här familjen 

som jag känner så otroligt stor kärlek och respekt för. Allt det som var jobbigt under den 

första perioden har suddats ut och har gett utrymme för nära relationer som har kommit för att 

stanna. 

Dagen därpå……Denna morgon hade jag länge bävat för. Function hemma hos Camilla, 

Chandras syster i Madurai. Hennes svärdotter är i nionde månaden och ungefär 100 personer 

var hembjudna till de för att välsigna paret så att barnet skulle få en bra start i livet. En väldigt 

fin hyllning som jag gärna ville vara en del av men efter att Chandra tjatat om det så länge och 

gjort en så stor grej av det kändes det inte lika lockande. En heldag i heta Madurai med 

massor av uppmärksamhet och shopping (då Chandra absolut skulle köpa presenter till oss). 

Men ibland är Moder jord eller ödet vänligt inställt och förvånar mig positivt. Efter att ha 

kommit i väg en halvtimma för sent från Veelinayakanpatti tog vi bussen till Madurai 

tillsammans med Sardha, Chandra, vår kockerska Djeja, hennes man plus några fler från byn. 

När vi väl kom fram till Camillas hus möttes vi av en lysande höggravid svärdotter som var i 

full färd med att sätta på sig sin vackra guldröda sari. Timmarna som följde innebar väntan på 

svärdotterns föräldrar som skulle komma med massor av olika sorters ris som traditionen 

innefattar. Den höggravida flickan blev under tiden nerkladdad av välsignelser och påpressad 

en massor av armband i glas. Det var en riktig kvinnofest, barn, unga, medelålders och gamla. 

De få männen som var där höll sig snällt i bakgrunden. Det var en gemytlig stämning och det 

var kul att vara social, inte alls så hetsigt som det ofta blir runt oss. När vi tryckt i oss biriyani, 

kokosnöts ris, citron ris, curd ris, sweet pongal, grönsaksgryta och banan gav vi oss av mot 

staden. Efter mycket om och men hade jag och Johanna gett efter när Chandra så gärna ville 

köpa en avskedspresent till oss. I stället för sari hade vi förlikat oss med tanken att sy upp 

något som vi kunde använda i Sverige. Vi riktade in oss på tyg marknaden och letade upp vår 

skräddare från förra gången. Johanna skulle sy upp byxor och jag en klänning. Efter att vi valt 

tyg, tagit mått och försökt måla upp våra designer traskade vi ut på stadens gator. Tiden gick 

fort och vips hade vi spenderat timmar och inte uträttat mycket. Tiden måste vara annorlunda 

i Indien, det är helt klart. Tillbaka på tygmarknaden var modellerna så klart förstora och trötta 

i kroppen bad vi en tyst bön att det skulle bli bra och gå smärtfritt. Vi hade tur och efter att 

inhandlat en superfin moped hjälm till Chandra åkte vi tillbaka till Camillas hus. Efter te och 

fotografering fick vi äntligen åka hem. Bussresan hem blev konstigt nog inte så skön som den 

brukar. I vanliga fall älskar jag att bara sitta och filosofera över livet i stort. I dag var tyvärr 

mitt huvud tomt, inte en skön tanke. Förmodligen berodde detta tomma tillstånd på att jag

tänkt oavbruttet från 9.00 till 19.00 i måndags då vi åkte från Nilgiris=). Men även denna 

bussresa tog slut och hemma väntade Djeja med favoriten dosai, tomatsås och veg. sidedish. 

Trött och lycklig över livet sitter jag nu med Lindts 70% choklad i magen och knappar ner två 

fina dagar i Indien. 

En skoglös framtid? 

Under torsdagen och fredagen lyckades vi hinna med två av de tre intervjuerna angående 

Sacred grove projektet. Den första var med en präst från vår by och templet låg precis utanför. 

Vi möttes i den ljumma kvällssolen och tillsammans med hans barnbarn och Chandra gick vi 

till tempel platsen. En bra bit innan vi kom fram bad de oss ta av oss skorna, väl framme fick 

vi informationen att kvinnor inte var tillåtna in. Tydligen är vi orena varelser då vi har något 

som kallas menstruation, snacka om att feministen inom än fick en örfil. Och vad skulle man 

säga? Nej det var bara att bita sig i tungan och leende be prästens vän att fotografera innanför. 

Vi försökte få några hyfsade bilder på avstånd, vilket lyckades. Ja inte ska det vara lätt att 

vara kvinna inte! Som tur var prästen en väldigt sympatisk och trevlig man vilket vägde upp 

det hela. När fotograferingen var avklarad följde vi med honom hem för att göra intervjun där 

då det blåste kraftigt utomhus. Där väntade en stor skara människor som höll på att förbereda 

en stor förlovningsfest. Jag tror flickan var 21 men skulle lika gärna kunnat vara tolv, så liten 

och oskyldig som hon såg ut. Intervjun blev väldigt avslappnad och trevlig med mycket 

intressant info om hur denna Gudinna kommit som en vision till hans farfars far och hur rädda 

människor i omgivningen är för att bli straffade. Han berättade historier om hur folk hade 

kommit in på det heliga området och tex huggit ved och tagit med sig därifrån, det hade 

rapporteras att de drabbats av feber, diare, huvudvärk etc. För att bli bra var de tvungna att gå 

till prästen och be om ursäkt och bli välsignade. Den andra intervjun ägde rum i Kombaipatti 

med en präst som är engagerad i CIRHEPs Village Watershed Committee och Forest 

department. Efter att vi varit på en ’honey processing’ träning för kvinnogrupperna med en 

man från Gandigram Universitetet som föreläste om hur man får fram värdefullare produkter 

mha sin honung åkte vi i väg på mopederna. Efter att vi kommit en bit utanför byn tornade två 

stora statyer upp sig framför oss föreställande ridande gudar. Huvudguden för detta tempel 

kallas Ayyanar men det fanns totalt 22 avbildningar. Några i staty form medan de allra flesta 

var i form av utsmyckade stenar. Här fanns det inte mycket helig skog då templet bara funnits 

sedan 1995. Ursprungsplatsen var tydligen för långt borta så familjen flyttade lite jord 

därifrån och startade templet här i stället. Här fick kvinnor i a f vistas =) och det infann sig en 

fridfull känsla i själen när jag stegade in på tempel området. Där fanns det helt klart fina 

spirituella vibbar och det var en perfekt plats att ha intervjun på. Även denna man var en 

trevlig prick som bjöd oss på te efter den lyckade intervjun. Tyvärr är det som alltid svårt att 

få svar på vissa frågor och tolkningen går inte alltid smärtfritt. Som tur är ska Sean och 

Christer låta någon annan översätta allt detta i efterhand så förmodligen framkommer mer 

information än vad vi har kunnat ta del av nu. När vi frågade prästerna om de trodde att det 

skulle fungera att starta upp ett nytt tempel utanför Veelinayakanpatti med tillhörande helig 

skog fick vi svaret att det skulle ta lång tid, flera generationer att etablera en tradition och 

historia som är nödvändig för ett levande tempel. På något sätt måste det bli populärt och få 

många besökare och utan att människor i omgivningen vet vems tempel det är (brukar alltid 

vara ett familjetempel eller kasttempel) kommer det vara svårt att vinna respekten som gör att 

skogen kan bevaras. Ja, hur går man till väga för att skydda den skogen vi har på vår jord utan 

stängsel och vakter? Ska människor behöva vara rädda att bli straffade av en Gud för att 

träden ska lämnas ifred? Vad händer när traditioner och kulturer ändras och gamla delar dör

ut? 

Är framtiden skoglös? 

070301 

Wellbeing Designer och Eco – Friendly Workshop 

Som vanligt kan varken jag eller Johanna lata bli att skriva ett eget inlagg, mycket 

upprepningar sakerligen men hoppas att vi kompleterar varandra lite! Skrivet den 28/2 

Mr. Vasanthakumar, ’Personal Wellbeing Designer’ läser jag på visit kortet. En lång 

gänglig man i medelåldern med vakna ögon och energisk röst inleder dagens föreläsning om 

vikten av hälsa och hygien. Det tar inte många minuter förens han har fått med sig hela 

CIRHEPs personal styrka, han kastar ut frågor som; Hur gammal var din mamma/pappa när 

de blev sjuka? Åldrarna varierar från person till person och Mr. Vasanthakumar berättar att en 

generation tillbaka var medelåldern 60, idag är den 40 och med dagens trend kommer våra 

barn bli sjuka vid 15-20 års ålder (enligt W . Han fortsätter med ”The golden laws of life” 

som innefattar fyra delar – motion, positivt tänkande, näringsrik kost och vila. Han berättar att 

enligt WB är Indiens befolkning världens största socker konsumenter. Är det SANT, skulle 

jag aldrig kunnat lista ut själv……=) 

Under min vistelse här i Indien har jag försökt förtränga relationen mellan Nord och Syd. 

Obalansen är inget jag vill tänka på och försöker mitt allra bästa att sudda ut dessa gränser. 

Men snäll som Mr. Vasanthakumar är belyser han gärna vår ”överlägsenhet” genom att först 

säga att Sverige är minst 40-50 år före Indien i utvecklingen. När han senare pratar om att 

man ska ha en ’attitude of graditude’ och vara tacksam mot allt och alla tar han även oss 

svenskar som exempel. CIRHEP ska ju vara så himla tacksamma att vi ger de pengar! Vad 

säger man och vart tar man vägen? Mycket obehaglig upplevelse som jag gärna hade varit 

utan. Han följer upp tacksamheten med att man alltid ska acceptera allt. Som jag tolkade det 

skulle man vara nöjd med livet oavsett, hur kan man då skapa positiva förändringar undrar 

jag? 

P g a att jag och Johanna skulle förbereda vår eco-friendly workshop missade jag en del av 

denna föreläsning men fick berättat att de konkreta tipsen i slutändan blev att äta mer frukt 

och grönsaker. 

Detta blev lite raserat då nästa man kom upp och började propagera ett ekologiskt preparat 

som skulle göra jorden mjuk och att jorden skulle absorbera vattnet mycket bättre. Budskapet 

var ungefär lika med att man skulle skippa att äta grönsaker om de inte var giftfria. Denna 

försäljare gjorde på ett tv-shop liknande vis en demonstration där han använde sig av kartong

där han applicerade vatten på den ena biten och lösningen på den andra. Han gick runt i 

publiken och visade stolt upp resultatet. Kunde inte riktigt räkna ut vad personal styrkan 

tyckte men det var helt klart opopulärt när FJ koordinator började ifrågasätta priset. Inte heller 

visste försäljaren vad produkten innehöll utan refererade till att en annan workshop i Madurai 

tog upp det ämnet! Vet inte riktigt vad man ska tro…….Innan vi åt den halv kalla lunchen två 

timmar för sent avslutades förmiddagen med olika tacktal som pågick i en timma. Indier är 

verkligen bra på att prata, det är en sak som är klar. 

15.30 var vår tid. Strax innan gick jag på toaletten men tänkte att vi är ju i Indien så ingen idé 

att känna sig stressad. När jag sedan kom gåendes mot föreläsnings salen hörde jag Stephen 

fråga: Var är Vanja? Fick senare veta att det var andra gången den frågan yttrats och när jag 

kom närmare såg jag att alla satt samlade och väntade på mig. Johanna stod där framme och 

såg lite besvärad ut medan jag fick en klump i magen. Ville ju läsa igenom min inledning en 

sista gång och förbereda mig mentalt. För sent, det var bara att sätta igång. Det hade blivit 

dags för vår eco-friendly workshop. Hela idén myntades på nätverksmötet i höstas och det 

kändes som en viktig fråga att diskutera tillsammans med personalen på CIRHEP. Hela 

förmiddagen hade människor föreläst på löpande band och därför passade det bra med en 

works shop där alla fick delta aktivt. Stephen översatte när vi inledde med att berätta 

andledningen till valet av ämnet och vi berättade våra frågeställningar som innefattade hur 

man lever mer miljövänligt i sitt dagliga liv, vad man redan gör för positivt och vad man kan 

göra i sin by. Även klimat förändringar fick han en del med frågorna: Vilka klimat 

förändringar kan vi se i Indien i dag? Hur kommer framtiden se ut? Är du rädd för klimat 

förändringar, på vilket sätt? 

Vi delade in personalen i sex grupper och delade ut frågorna. Glada och seriösa diskussioner 

inleddes. Jag blev förvånad över engagemanget, kvinnorna tog för sig. Det bästa var när vi 

fick gå runt och bjuda på vattenmelon och te. Det var CIRHEP som hade anordnat fikat men 

det var riktigt tillfredställande att för än gång skull få göra något tillbaka. Diskade tom te 

kopparna och Per gick och samlade in uppätna melonskivor=) Tiden flög iväg och om vi inte 

hade brutit efter ca 1 ½ h skulle diskussionerna förmodligen kunnat hålla på i evighet. När det 

var dags att sammanfatta dagen kom en från varje grupp upp och berättade om varsin 

frågeställning. Detta fortlöpte inte så smärtfritt som vi hade tänkt då Stephen som älskar att 

prata gjorde det, istället för att bara tolka tog han över hela grejen. Till slut fick vi i alla fall 

avsluta och tacka för oss. Stämningen var på topp och helt oförberett började Stephen hålla ett 

tack tal till mig och Johanna för tiden vi tillbringat på CIRHEP. Det blev lite sorgligt och 

många fina ord fick vi, Mohan tog över och fortsatte att hylla oss och allt vi gjort för 

CIRHEP. Att vi var en del av CIRHEPs familj och att vi skulle bli saknade då vi lämnar 

denna plats. Applåder och sjal överlämning, fotografering och vi tackade för tiden vi 

tillbringat här och för den fina dagen vi alla haft tillsammans. Innan alla skiljdes åt tog vi ett

gruppfoto på gräsmattan i kvällssolen. Den fina stämningen fanns kvar och personalen hängde 

sig kvar, vi tackade och bröt upp efter en liten stund. En lång men lyckad dag. Sida vid sida 

vandrade vi skönt utmattade hemåt till Veelinayakanpatti. Påfåglarnas jamande i det stora 

banyanträdet utanför kursgården, den svaga månen på skymningshimmel och ett tillfredsställt 

sinne. 

En bra dag med mycket viktiga aspekter. Hälsa, hygien, ekologiskt jordbruk och miljövänliga 

alternativ i det dagliga livet. Vi har skänkt våra cyklar till CIRHEP och Rajkumar som är den 

enda på organistationen som motionerar =) ska få ha ansvar för nycklarna. Ja det återstår att se 

vad den här dagen kommer ge för resultat i framtiden. Kommer plastpåsar bytas ut till 

tygpåsar, moped mot cykel, kommer byarna börja sortera och ta hand om skräpet m.m m.m? 

Det återstår att se men jag hoppas i alla fall att denna dag har sått ett frö till nya positiva 

handlingar i kampen om att rädda vår miljö. 

Att varje individ inser sitt värde, att det är de små förändringarna som gör den stora 

skillnaden i slutändan. 

070322 

Lite mer indisk, lite mindre svensk 

Jag är hemma i landet som är mitt, där jag har mina rötter, där jag föddes. En frisk luft och en 

strålande sol hälsar mig på Arlanda, kyla. UNDERBART. Sinnet är omtöcknat, resan genom 

tiden gick för fort. Smidigt, planet fyra minuter försenat, västerländsk effektivitet. 

Mellanlandningen i Frankfurt var grå och tråkig, trodde att det var västerlandets fula tryne 

som visade sig och att baksmällan skulle bli hård när mina fötter stod på hemmaplan. Det blev 

allt annat än det. Tror jag har idealiserat Sverige i mina tankar länge och nu en vecka efter 

hemkomst tycker jag fortfarande lika mycket om allt. Anledningen till att jag inte skrivit 

tidigare beror mest på att själen behövde ett andrum från praktikantrollen och Indien. Har inte 

tänkt, känt eller saknat landet som var mitt hem under dessa fem månader. Men jag vet att det 

kommer, inte nu men sen. Hade fått mail från en av mina systrar Sathya i går. Det var första 

gången jag blev påmind om mitt liv på den indiska landsbygden. Även om min psykiska del 

är glad att vara hemma har den fysiska åkt på lite stryk. Inte förvånad bor det små vänner i 

magen som ställer till det lite. Trötthet och styrkan ligger på hyllan så länge. Stort hopp och 

tro på en tillfrisknad snart. Vill träffa mina allierade och prata, mysa, analysera den tid vi 

upplevt tillsammans. 

Mycket hände den sista veckan på organisationen. Det känns som en evighet sedan och 

minnet sviker mig med detaljer. Det var iaf deadline för våra foldrar och etiketter. De fick vi 

00.30 dagen innan vi skulle åka, (uppgång vid 05.00!) Sinnet var lite stressat men har kunnat 

skratta gott åt den indiska tidsandan som aldrig slår fel nu i efterhand. Ida kom och avslutade 

tiden med oss. Fina stunder med familjen som slutade i ett väldigt sorgligt avsked då alla grät. 

Auroville väntade med sol, bad, strand, hav, mat och ekologer. Några fina sköna dagar där för 

att sedan avsluta med en dag i Mamallampuram. Blev glatt överraskade av den fina stranden, 

det mjuka havet och de trevliga människorna. Semestern blev precis som jag önskat och 

drömt om. Det var jättefint att få dela det med Johanna och Ida. Ett stort tack fyllt av kärlek 

till min vän Johanna som delat allt detta med mig. Utan dig skulle jag faktiskt inte klarat av 

det. Du är helt enkelt BÄST=)

Jag klarade av det. Jag är väldigt stolt över mig själv och alla kämpar i klassen. Det är en tid i 

mitt liv som jag aldrig kommer ångra men aldrig kommer att göra om. Själslig utveckling på 

alla dess plan. Glädje, sorg, kamp, frustration, förståelse, kunskap, vishet. Olika perioder för 

olika känslor. Men sammanfattningsvis har den här praktikperioden blivit mer än vad jag 

någonsin kunde föreställa mig. En stor erfarenhet att ta med mig då jag fortsätter skapa mitt 

liv på framtidens väg. Innan jag reste stod jag vid ett vägskäl och visste inte vilken väg som 

ledde fram till mitt mål. Nu vet jag, har hittat stigen där mitt namn står skrivet. 

Tack för allt stöd genom era kommentarer om ni har frågor i största allmänhet är min e-mail 

Vanja_moller@hotmail.com Skickar kärlek, styrka och ljus till er alla! Kram

2006-2007 - Projekt i syd

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?