Protokoll 2003 - Seko

Protokoll, motioner 

och utlåtanden 

Förbundsmöte 16–18 september 2003

© 2005 SEKO – Facket för Service och Kommunikation 

Tryck: EO Print AB, Stockholm 

08.03 1.000

Protokoll 

fört vid SEKOs förbundsmöte 

i Folkets Hus, Stockholm, 

den 16–18 september 2003

Tisdagen den 16 september 2003 

Dagens förhandlingar började kl 13.00. 

DAGORDNINGENS PUNKT 1 

Förbundsmötets öppnande 

Jan Rudén, förbundsordförande: Kamrater, förbundsmötesdeltagare och 

gäster! Hjärtligt och varmt välkomna allesammans till SEKOs förbundsmöte. 

Vi har tre arbetsamma och viktiga dagar framför oss. 

Vi har glädjen att hälsa många gäster välkomna – jag vänder mig särskilt 

till representanterna från LO och från systerförbunden inom LO, från 

TCO-förbunden och från det socialdemokratiska partiet, från sidoorganisationerna 

och från våra nordiska broder- och systerförbund. Jag vill också 

välkomna våra anställda och våra trogna pensionärer. Sist men inte 

minst hälsar jag er 200 ombud välkomna. Ni har medlemmarnas uppdrag 

och förtroende att besluta om alla de stora frågor vi har att behandla – ett 

ansvarsfullt och viktigt värv. 

Med dessa inledande ord förklarar jag SEKOs förbundsmöte år 2003 öppnat. 

Parentation 

Jan Rudén, förbundsordförande: I torsdags morse nåddes vi av beskedet 

om Anna Lindhs bortgång. En omtyckt politiker och rörelsemänniska har 

ryckts bort genom ett brutalt illdåd på ett varuhus här i Stockholm. 

Anna Lindh tvekade aldrig att föra fram sin åsikt rakt på sak. Hon personifierade 

en kombination av brinnande engagemang, analys och empati. 

Hon var i full färd med att i bästa folkrörelseanda möta och samtala med 

människor om framtidens samhälle och om våra värderingar, att i diskussioner 

över hela landet övertyga om det hon trodde på. 

Så rycktes hon ifrån oss. Vi säger ofta i högtidstal att demokratin måste 

vinnas varje dag; i en sådan här situation blir det så påtagligt. Sorgen och 

saknaden är omedelbar och djup. Vi ska hedra Anna Lindh, hennes person 

och hennes gärning i kampen för demokrati, frihet och alla människors 

lika värde, en kamp som engagerade henne så djupt. 

Sedan förbundsmötet i maj 2002 har också många förbundskamrater och 

nära vänner lämnat oss för alltid. 

Den 6 november avled Morgan Mattsson i en ålder av 83 år. Morgan var en 

pionjär i vårt förbund. Han började som ombudsman i Statstjänarkartellen 

5

1963 och var med och bildade Statsanställdas förbund 1970. Under perioden 

1973 till 1976 var han utlånad till Finansdepartementet för att jobba 

med delegationen för företagsdemokrati. 1976 kom han tillbaka till Barnhusgatan 

och förbundet, och 1979 gick han i pension. Vi minns honom som 

kraftfull och spikrak innan sjukdomen började tära på hans krafter. 

Den 16 augusti avled Leif ”Rasmus” Rasmussen i en ålder av 67 år. Rasmus 

var en klassisk sjömansprofil. Han seglade under många år i Broströmrederiet 

som båsen, dvs arbetsledare för lättmatroser och jungmän; 

motsvarigheten till byggenas lagbas. En ombudsman i sjöfolksavdelningen 

har sagt: ”Rasmus var som en farsa för oss unga killar när vi mönstrade 

ombord, han hjälpte oss till rätta.” 

Rasmus kom att verka på alla nivåer i det fackliga arbetet inom gamla Sjöfolksförbundet 

och därefter som vaktmästare på avdelningsexpeditionen. 

Efter pensioneringen dök han med jämna mellanrum upp på avdelningsexpeditionen. 

Anna, Morgan och Rasmus var hängivna och lojala och hade en stark 

känsla för arbetarrörelsen. De får representera alla dem som under verksamhetsperioden 

har lämnat oss. Vi tackar dem för självuppoffrande arbete 

under många och ofta slitsamma år. Vi bringar dem vår hälsning och lyser 

frid över deras minne med en stunds tystnad. 

(Parentation åhördes av mötesdeltagarna stående.) 

Inledningsanförande 

Jan Rudén, förbundsordförande: Kamrater! Vi kommer under de här tre 

dagarna att fatta många och viktiga beslut. Vi ska behandla ett förslag till 

nya stadgar, vi ska diskutera och besluta om motioner och utlåtanden och 

vi ska välja förbundsledning och förbundsstyrelse. Vi ska lägga fast en 

verksamhetsplan för de kommande tre åren, en verksamhetsplan som 

innebär att vi tillsammans i hela organisationen strävar åt samma håll. Vi 

har fem program att genomföra: Reglera avregleringen, Min arbetsplats, 

Rättvis lön, Män och kvinnor samt Lika rätt – ett Sverige för alla. De fem 

programmen innebär vart och ett att vi tar krafttag i frågor som betyder 

mycket för våra medlemmar, frågor som upprör, frågor som får oss att Se 

Rött. 

(Här visades en film i vilken några SEKO-medlemmar beskrev arbetssituationer 

där hot och våld ofta förekommer.) 

Kamrater, förbundsmötesdeltagare! Helt nyligen blev Anna Lindh, en förgrundsfigur 

och ledare inom arbetarrörelsen och också landets utrikesminister, 

mördad här i Stockholm. Anna var mitt uppe i sin demokratiska 

6

gärning. Dådet väcker frågor och farhågor om vårt samhälle. Öppenheten 

och demokratin måste bestå. Just nu är det sorg och vrede, osäkerhet och 

förvirring som är våra starkaste känslor. Det är viktigt att vi snarast också 

mobiliserar en tydlig vilja till kraftsamling och försvar av de gemensamma 

värden som kränkts och som alltjämt hotas av våldet. 

Anna Lindhs rika livsgärning kommer också att bestå. Den omedelbara 

sorgen kommer att sjunka undan – inte därför att sorg är något som vi 

kommer över, utan därför att vi lär oss leva med den. Då kommer det hon 

utförde att framstå än starkare, det hon uträttade kommer fortfarande att 

vara till gagn för medborgarna, inte bara i vårt land utan i hela den värld 

som var hennes arbetsfält. 

I förrgår kom resultatet av folkomröstningen Ja eller nej till euron. Valdeltagandet 

blev högt, utslaget tydligt. Det ställer naturligtvis frågor kring 

framtiden och kring Europasamarbetet. Men folkomröstningen blottar 

också en spricka inom arbetarrörelsen, en spricka i synen på demokrati 

och politik. Jag erinrar mig osökt titeln på en bok av Björn Elmbrandt som 

kom ut för några år sedan: ”Dom där uppe – dom där nere”. Vi befinner 

oss i en brytningstid. Globaliseringen har förändrat förutsättningarna för 

den nationella politiken och det enskilda landets vägval. Samtidigt har de 

politiska och de folkliga motkrafterna på internationell nivå inte hunnit 

med. Den lokala debatten, dialogen och förankringen har blivit lidande. 

Europasamarbetet har i stor utsträckning upplevts som, slarvigt uttryckt, 

ett eliternas projekt, högt över vanligt folks huvuden. Det manar till eftertanke 

och stor ödmjukhet. Men folkomröstningsresultatet får inte tas till 

intäkt för att vi ska dra oss undan det europeiska och internationella samarbetet 

och engagemanget. 

SEKOs förbundsmöte år 2003 ska blicka framåt. Här ska vi dra upp riktlinjerna 

för framtiden, här ska vi forma våra mål och framgångsvägar. 

Men likaväl som vi formulerar våra mål med utgångspunkt i framtidsdrömmar 

och visioner så formas de ur erfarenhet och verklighet. Det är i 

vardagen, på arbetsplatsen, som vi hämtar vår verklighetssyn och vår förändringskraft, 

vårt uppdrag. 

Svensk fackföreningsrörelse har varit framgångsrik. Tillsammans med socialdemokratin, 

i facklig-politisk samverkan, har vi förvandlat Sverige till 

ett ledande välfärdssamhälle. Hundra års kamp för frihet, jämlikhet och 

solidaritet har kantats av framgångar och framflyttade positioner. Rösträtten, 

de sociala trygghetssystemen, den kulturella revolutionen med utbildning 

åt alla, arbetslivets reformering – listan kan göras lång. Många som 

växt upp under senare år har tagit framgångarna för givna, välfärden för 

självklar. Men sådan är inte verkligheten. I hård kamp, steg för steg, har 

reformerna och utvecklingen drivits fram av arbetarrörelsen. 

7

Mot den bakgrunden känns dagens situation vilsen för många – och det är 

inte den senaste veckans händelser jag då tänker på. Vi har nyligen lämnat 

bakom oss ett årtionde med tillkortakommanden och tillbakagång. 90-talet 

blev marknadsliberalernas och avreglerarnas årtionde. Den politiska 

demokratin och det gemensamma skulle trängas tillbaka, marknad och individualism 

skulle utvecklas. Förebilderna fanns i väst, symboliserade 

framför allt av Thatcher och Reagan. Utvecklingen gick mot kaos i ekonomin 

och en ständigt växande arbetslöshet. För första gången i modern 

tid kom vi att ställas inför massarbetslöshet. För många medlemmar blev 

stress och försämrad arbetsmiljö verklighet, liksom otrygga anställningar, 

deltid och vikariat, ökande löneklyftor och nya orättvisor. Somliga kallar 

detta flexibilitet. 

Många av förbundets medlemmar arbetar inom områden som tidigare var 

samhälleliga monopol men som nu är konkurrensutsatta. Avregleringen av 

infrastrukturbranscherna har genomförts på grundval av ideologiska övertygelser 

och ett annat synsätt än det som tidigare varit förhärskande, åtminstone 

inom arbetarrörelsen och hos folkflertalet. 

Historiskt har ett argument för statliga monopol och sammanhållna system 

inom infrastrukturbranscherna varit att värna om stordriftsfördelar, att 

upprätthålla en långsiktighet i investeringar liksom att garantera en rättvis 

fördelning av tillgången till tjänster. En stark offentlig sektor har ansetts 

nödvändig av solidaritets-, rättvise- och effektivitetsskäl, för att motverka 

marknadsekonomins skadliga effekter. Inte minst SEKO och tidigare 

Statsanställdas Förbund har alltid starkt värnat om dessa värden. 

Men dessa värden fick i samband med systemskiftet en dödsstöt. Verksamheten 

inom de affärsdrivande verken antogs inte kunna leverera den 

produktivitetshöjning som framtiden krävde, och systemet skulle därför 

reformeras i grunden. 

Tanken bakom avregleringen var att genom ökad konkurrens driva fram 

effektivare verksamhet, som i slutänden skulle komma konsumenterna till 

del genom lägre priser och bättre produkter och tjänster. Jag hävdar att på 

de flesta områden har denna grundtanke inte infriats. 

Hela ekonomin präglas i dag av en kortsiktig lönsamhetsjakt, som går ut 

över långsiktigheten och kvaliteten i verksamheterna. Detta har drabbat 

personalen på ett negativt sätt. Ett faktum är att färre personer förväntas 

göra mer. Upphandlingssystemet och sättet det tillämpats på ger många 

exempel på hur personalen, våra medlemmar, fått stryka på foten. 

Sverige tillhör de länder i Europa som ligger i framkant när det gäller att 

omsätta liberaliseringsintentionerna i EU-lagstiftningen med avseende på 

avregleringar och den inre marknadens realiserande. Resultatet av kon- 

8

kurrensutsättningen har bl a blivit färre svenska aktörer och fler utländska. 

De senare har oftast en hemmamarknad som är stängd för konkurrens 

utifrån. 

Metoden för genomförandet av den inre marknaden och liberaliseringen 

av samhällsnyttigheter och infrastrukturer blir minst sagt lite märklig när 

ingen håller i taktpinnen, och det finns uppenbara risker att man av den 

inre marknaden i stället skapar oligopolmarknader. Resultatet blir att den 

som är liten får sitta med Svarte Petter. 

Ett förbisett problem när det gäller avregleringen är att den skadat svensk 

industri. Det finns inte längre några stora kompetenta inköpare som är beredda 

att ta risker i kvartalskapitalismens land, och då blir det inte heller 

några efterföljare till AXE-växlarna, RC-loken eller X 2000-tågen. 

Svensk industri blir i stället underleverantör och legotillverkare till ”multisarna”. 

I några fall får denna konkurrensdyrkan helt fantastiska effekter. Ta till 

exempel fyrdubblingen av antalet telemaster i 3G-nätet! Att bygga fyra 

parallella master känns lika tokigt som om det skulle finnas fyra broar 

mellan Malmö och Köpenhamn, eller fyra parallella motorvägar mellan 

Malmö och Stockholm, för att öka konkurrensen. Var ligger samhällsnyttan 

i detta? frågar man sig. 

När det gäller samhällsservice och infrastruktur anser vi att långsiktigheten 

hos företagen och insatserna för ett förebyggande underhåll av infrastrukturen 

kraftigt har försämrats. Neddragningar av personal är ett genomgående 

drag i de berörda branscherna. Investeringar och underhåll 

släpar efter, vilket gör verksamheten än mer sårbar för störningar. Inom 

flera av våra organisationsområden ser vi tydligt hur man bakvägen smygprivatiserar 

drift och underhåll; tydligast är det inom Banverket och Vägverket. 

Detta undergräver kvaliteten. 

Det är samma system här som inom andra konkurrensutsatta områden. 

Vägverket och Banverket gör upphandlingar av drift och underhåll, och 

det är mer regel än undantag att den entreprenör som är billigast får jobbet. 

Kvaliteten får, som i många andra upphandlingar, en underordnad betydelse. 

Vi säger därför nej till smygprivatisering av de statliga verken. 

På SJs område bevittnar vi nu att man vill sparka personalen på ett flertal 

orter, minska bemanningen och t o m sluta köra tåg på sommaren, allt 

utifrån ett krasst lönsamhetsperspektiv. Vad vill egentligen staten med sitt 

ägande i SJ? Det är bedrövligt att vi saknar ett samlat grepp om järnvägen, 

en transportsektor som är av vital betydelse för att det svenska samhället 

ska fungera. 

9

I ett läge där SJ och andra järnvägsföretag går på knäna kommer signaler 

om ytterligare avregleringar. Är det inte nog nu? Ska man göra ont värre? 

Är vi på väg att få ett fransk-tyskt monopol i Sverige därför att vi har gått 

främst i avregleringskarusellen i Europa? 

Vi motsätter oss bestämt ytterligare avregleringar inom järnvägen och kräver 

en ordentlig utvärdering av det som skett. 

Jag tror att ni alla känner igen er i den här beskrivningen av avregleringens 

konsekvenser. Ni möter dem varje dag, både som fackligt aktiva och som 

konsumenter. Jag vet också att en stor majoritet av de medlemmar som arbetar 

i denna röra är mycket kritisk till de genomförda avregleringarna. 

Man kan fråga sig: På vems uppdrag görs detta? Inte är det våra medlemmars 

i alla fall. Inte är det svenska folkets. Finns det någon i denna församling 

som har krävt att exempelvis Posten skulle avregleras? Någon 

som bett om att elen skulle avregleras? Inte ens de som genomfört avregleringarna 

vill erkänna att det var de som gjorde det. Det finns ett undantag 

– det är den förre näringsministern, som tycker att det mesta blev 

bra. Men till och med Rosengren menar att Posten inte borde ha avreglerats. 

Nu är det dags att reda upp all denna röra. Nu är det hög tid att åter sätta 

kvalitet och service i första rummet. Därför kräver vi att det genomförda 

systemskiftet inom samhällsservice och infrastruktur utvärderas med avseende 

på kvalitet, service och villkor för de anställda i syfte att skapa en 

långsiktigt hållbar verksamhet. Tills detta är genomfört kräver vi att all 

fortsatt avreglering stoppas. 

Vi kommer under förbundsmötet att behandla ett program om avregleringens 

konsekvenser, ”Reglera avregleringen”. 

Under den gångna förbundsmötesperioden har vi genomfört arbetsplatsbesök 

i mer systematiserad form inom de olika branscherna. Den bild vi 

fått är entydig: ökad stress, nedskärningar, osäkra jobb, löneorättvisor. 

Hjulen snurrar åt fel håll. Många är arga och besvikna; de Ser Rött helt enkelt. 

Under kampanjtemat Vi Ser Rött berättar Tracy Bodin inom kollektivtrafiken 

om hot och våld i jobbet, Yvette inom Posten om förslitning 

och ”slit och släng”, Magnus om risker på vägarbeten och Hans om 

nedskärningar, ökad stress och press inom energisektorn. 

Arbetsmiljön har försämrats på många arbetsplatser, dels som en följd av 

minskad bemanning och ökad press, dels genom en nedprioritering av 

arbetsmiljöarbetet. Antalet sjukskrivningar talar sitt tydliga språk, och 

det finns en frustration hos stora grupper bland förbundets medlemmar. 

Anställningsvillkoren är utsatta för en press nedåt, anställningsskyddet 

naggas i kanten och kompetensutveckling har blivit ett främmande ord i 

10

spåren efter ogenomtänkta upphandlingar. Missnöjet med de senaste årens 

utveckling är stort på många arbetsplatser. 

Nu är det dags att mobilisera hela fackföreningsrörelsen för en bättre arbetsmiljö! 

För SEKOs del måste det bli en huvuduppgift den kommande 

perioden. Vi kommer under förbundsmötet att behandla ett särskilt program 

om arbetsmiljön, ”Min arbetsplats”. 

När det gäller lönerna finns det stora orättvisor på arbetsmarknaden – män 

har högre löner än kvinnor, avståndet mellan en arbetarlön och en tjänstemannalön 

ökar, chefers löner ökar i snabbare takt än vanliga arbetstagares. 

Denna utveckling måste vi med all kraft sätta stopp för. Det är inte acceptabelt 

att kvinnor har lägre lön än män bara därför att de är kvinnor. 

Det är inte acceptabelt att tjänstemännens löner ökar mer än arbetarnas. Vi 

kan inte heller acceptera att löneglappet mellan chef och arbetstagare hela 

tiden ökar. Nu är det dags att sätta stopp för denna utveckling! 

Vi är på väg in i en avtalsrörelse. Under 2004 ska så gott som samtliga av 

förbundets medlemmar få nya centrala avtal. Vi vet att det finns ett missnöje 

med lönerna, framför allt bland de lägst avlönade. Vi måste se till att 

de med de lägsta lönerna får mer. Men detta kräver ödmjukhet och solidaritet 

från de grupper som har högre lön. Då gäller det att man också i 

praktiken vågar stå för det vi ofta pratar om: rättvisa och jämställdhet. I ett 

sådant samhälle är vi alla vinnare. 

Fackföreningsrörelsen har de senaste åren tagit ett stort ansvar för samhällsekonomin. 

Vi har inte krävt lika höga löneökningar som förr, främst 

på grund av att dessa ökningar äts upp av inflationen. I stället har vi inriktat 

oss på bra reallöneökningar: mindre luft och mer pengar i plånboken. 

Vi har en samordning inom LO när det gäller avtalsfrågor. Den har 

den senaste tiden prövats ordentligt – jag tänker då på Kommunalkonflikten 

i våras. Samordningen måste fortsätta och utvecklas. Genom att vara 

överens inom LO om löneutrymmen och andra viktiga frågor blir vi starkare 

och kommer därmed att uppnå bättre resultat i våra förhandlingar 

med arbetsgivarna. Men vi måste också samordna oss för att möta arbetsgivarnas 

strategi. Ända sedan mitten av 70-talet har arbetsgivarna försökt 

genomföra en konsekvent politik för att stärka sin position i samhället och 

på arbetsmarknaden. De har i huvudsak tre mål: privatisering, lägre skatter 

och en avreglerad arbetsmarknad. När vi går samman får vi större kraft 

och större möjligheter att möta arbetsgivarnas strategi. 

Men, kamrater, det finns ytterligare ett hot mot våra reallöner. Hur ska vi 

kunna förklara 3-procentiga löneökningar för våra medlemmar när dom 

där uppe får 20- eller 30-procentiga lönelyft, när dom där uppe hoppar 

fallskärm med skärmar som är fyllda av miljontals kronor? Hur ska vi då 

kunna säga till våra medlemmar att de ska nöja sig med 3 procent? Hur 

11

ska vi kunna förklara att samhällsekonomin inte tillåter större löneökningar, 

när dom där uppe kammar hem mångfalt mer? 

Ta bara den årslön och bonus som Vattenfalls VD får! Det motsvarar ungefär 

vad en vanlig arbetare får ihop genom 30 års arbete. Och ju mer denne 

VD höjer elpriset, desto högre bonus får han! – Man kan ställa sig frågan 

om det är en bra styrning av energipolitiken. 

Ska vi lyckas med en lönebildning i ekonomisk balans borde dessa herrar 

vara goda föredömen och inte framstå som de mest giriga. Nu ger de signalen 

att de fullständigt saknar respekt för vanliga löntagare. 

Under förbundsmötet kommer vi att behandla dokumenten ”Rättvis lön” 

och ”Män och kvinnor”. 

Många människor i Sverige känner ett utanförskap. Jag tänker på de människor 

som har en annan etnisk bakgrund, de som har en avvikande sexuell 

läggning och de som har något funktionshinder. Jag tänker på dem som 

inte har ett jobb att gå till och på dem som måste vrida och vända på varje 

slant för att kunna betala hyran. Alla dessa grupper har det kämpigt i dagens 

samhälle. 

Vi måste jobba oförtrutet för ett samhälle åt alla. Ingen är värd mer än den 

andre. Alla måste ges samma förutsättningar. – Så är det inte i dag. Om du 

har ett osvenskt namn minskar dina chanser att få ett arbete, för att ta ett 

exempel. 

Jag vill särskilt lyfta frågorna om etnisk diskriminering och integration. 

Det är frågor som kan låta komplicerade och svårgreppbara, men det 

handlar om att vi måste utgå ifrån våra grundläggande värderingar. Det 

handlar om klassiskt fackföreningsarbete – om klasskamp, helt enkelt! 

Namnen och hudfärgerna är kanske inte desamma som när vi en gång i tiden 

definierade klassamhället, men strukturen är densamma. Vi ser det om 

vi åker till Rosengård i Malmö, Rinkeby i Stockholm eller Hammarkullen 

i Göteborg – där är segregationen tydligast. Det är inget fel i att bo på dessa 

ställen, men jag är ganska säker på att det är förödande för integrationen 

när man så tydligt skiljer ut vissa grupper i samhället. Det är dags för 

arbetarrörelsen att nu på allvar ta upp kampen mot det nya klassamhället. 

Vi vet hur man gör – vi har gjort det förr! 

Vi kommer under förbundsmötet att behandla programmet ”Lika rätt – ett 

Sverige för alla”. 

Årets förbundsmöte kommer i likhet med tidigare möten att behandla ett 

antal viktiga organisationsfrågor. Det handlar om styrka och effektivitet, 

men också om demokrati. Organisationen är ett medel för att nå målen, 

inte ett mål i sig. Ibland kan organisationsdebatterna få en sådan omfatt- 

12

ning att de skymmer både visioner och mål, vad vi vill åstadkomma. Så 

ska det förhoppningsvis inte bli på årets förbundsmöte, men likväl har vi 

viktiga diskussioner att ta och beslut att fatta om vår organisation. 

Utgångspunkten är en stark och medlemsnära organisation, en organisation 

på arbetsplatserna i form av väl fungerande klubbar, sektioner och arbetsplatsombud. 

Det är i det dagliga mötet med medlemmarna som organisationens 

styrka och förtroende skapas. Trygga jobb, rättvisa löner och 

ett bra arbetsmiljöarbete är givna utgångspunkter för det fackliga arbetet, 

men också kollektivets, den fackliga organisationens, stöd och hjälp vid 

problem eller konflikter med arbetsgivarna är frågor som är centrala för 

våra medlemmar. Det lokala fackliga arbetet avgör vår styrka i form av 

sammanhållning och organisationsgrad. Till samordning och stöd måste vi 

ha en stark central och regional organisation. Vi har kommit en bra bit på 

väg, men vi har en bit kvar. När vi avslutar förbundsmötet på torsdag är 

det min förhoppning att vi ska ha tagit ytterligare steg. 

Tillsammans med Elektrikerna och Grafikerna hade vi långt gångna diskussioner 

om att bilda ett gemensamt förbund. Tyvärr var det inte möjligt 

att nå ända fram. Inom andra delar av fackföreningsrörelsen pågår liknande 

diskussioner i syfte att hitta former för samarbete, samgående och effektivisering. 

När vi nu går vidare är det viktigare än någonsin att vi fullföljer 

våra organisationsstrategier och skapar en tydlig och effektiv organisation 

som kan möta framtidens krav. 

Förbundsmötesdeltagare! Jag vill återknyta till inledningen. Vi befinner 

oss i en turbulent tid. Frågorna är många, och vi har inte alla svar. Men arbetarrörelsen 

i sin helhet och inte minst fackföreningsrörelsen har en stark 

grund att stå på. Vi har idéer och visioner som bär in i framtiden. De närmaste 

tre dagarna här i Stockholms Folkets Hus blir viktiga för förbundets 

framtid. Här ska vi lägga fast principer och framgångsvägar för vår lönepolitik. 

Här ska vi besluta om hur vi ska återupprätta arbetsmiljöarbetet 

och vända den utveckling som lett till allt större utslagning. SEKO ska 

fortsätta att verka för en samhällsservice och infrastruktur mer i det gemensammas 

tjänst, mindre en tummelplats för kortsiktiga företagsekonomiska 

beslut och fallskärmsjägare. Vårt program om jämställdhet och integration 

ligger på bordet: Lika rätt – ett Sverige för alla. 

Vi kommer att ha mycket att göra under den kommande förbundsmötesperioden 

för att stärka våra medlemmars ställning på arbetsmarknaden. 

Det kommer att bli spännande. Det kommer att innebära glädje och engagemang, 

men också hårt och målmedvetet arbete. Tillsammans blir vi starka 

och tillsammans kan vi nå målen! 

Tack ska ni ha! 

13

Tal av Lars Stjernkvist, SAP 

Jan Rudén, förbundsordförande: Jag har det stora nöjet att hälsa partisekreterare 

Lars Stjernkvist hjärtligt välkommen upp till talarstolen. 

Partisekreterare Lars Stjernkvist, SAP: Tack för det! 

Det har varit en omtumlande vecka. Plötsligt inser man att livet är relativt. 

Det som man ena dagen ansåg vara om inte en världskatastrof så i varje 

fall en katastrof inser man nästa dag trots allt kanske inte är så förfärligt 

stort, när det samtidigt händer någonting mycket allvarligt. 

Även om det har varit tungt den senaste tiden fick jag när jag kom in i kongresshallen 

den där speciella känslan som jag tror att man bara kan få när 

man som arbetarrörelsemänniska kommer till en fackförbundskongress. 

Hjärtat slår ett extra slag, och man känner det där pirret. När man ser att 

Ronny Beyer är med inser man att det inte kommer att bli någon lugn kongress. 

Man ser de bekanta ansiktena, och man väntar sig att Ronny eller 

någon annan ska begära votering. Finns det någonting härligare än när det 

begärs votering efter en debatt där man har dragit sina argument! Det som 

gör att en kongress skapar den här speciella känslan hos oss som varit med 

några gånger tror jag är att vi då mer än någonsin förstår hur viktigt laget 

är, hur viktigt det är att vi är många, att vi håller ihop och att vi fattar beslut 

för att sedan arbeta med att förverkliga besluten. Det som är motsägelsefullt 

i allt politiskt och fackligt arbete är att laget inte betyder någonting 

om det i laget inte finns många starka enskilda individer. Det tycker 

jag beskrevs väldigt fint i öppningsprogrammet. Utan starka individer i laget 

kommer allt det ni beslutar om i de viktiga frågor ni har framför er att 

stanna här – då blir det ingenting. Då blir kongressen bara några kul dagar 

och en trevlig fest. Detta är nog så viktigt, men det är inte tillräckligt för 

att förändra världen. Redan i inledningen till er kongress har ni haft ett anslag 

som beskriver vad som behövs för ett framgångsrikt arbete: en känsla 

för laget, men också respekt för enskilda individer. 

Under de här senaste dagarna är det en sak som har slagit mig när jag hört 

människor beskriva sitt minne av Anna Lindh, oavsett om det har varit i 

partistyrelsen, när jag lyssnat på kommentarer från företrädare för andra 

politiska partier, när jag pratat med vänner och bekanta i Norrköping eller 

när jag talat med konduktören på tåget – ni ska veta att jag träffar era medlemmar 

kanske mer än någon annan eftersom jag åker tåg fem timmar varje 

dag. Nästan alla beskriver Anna Lindh på precis samma sätt. Samtidigt 

är det många som efter Euro-omröstningen med viss rätt är oroliga och 

frågar sig: Vad är det som händer i samhället, när gapet mellan folket och 

eliten ökar? På kvällstidningarnas löpsedlar kunde man i går t ex läsa: 

”Folkets seger”. Det här gapet finns naturligtvis i någon mening, men när 

man hör detta inställer sig frågan: Hur skulle tusentals, tiotusentals och 

14

t o m hundratusentals människor i vårt land kunna beskriva en person på 

nästan precis samma sätt, om det inte vore så att det finns politiker som i 

direkta personliga kontakter träffar människor och inte bara via TV eller 

andra indirekta kanaler når ut med sitt budskap. Jag som känt Anna i 20 år 

beskriver henne, hennes sätt att vara och hennes politiska gärning på precis 

samma sätt som pensionären som jag mötte i Norrköping och som 

hade lyssnat till henne på ett torgmöte för flera år sedan. 

Det här tycker jag säger någonting mycket viktigt till er och till mig. Det 

har funnits stunder – även om de varit få – när jag som partisekreterare har 

undrat: Vilken roll spelar det här som vi håller på med? Vad har det för betydelse 

i dagens samhälle med globalisering och med mediernas starka 

roll om jag går på det där fackmötet eller inte? Vad spelar det för roll om 

jag går på s-föreningens studiecirkel på söndag eller inte? Är det inte i 

andra forum och på andra sätt som man i grunden kan förändra verkligheten 

och världen? Är jag inte en nostalgiker som hopplöst fastnat i ett arbetssätt 

som tillhör det förgångna? Men så hör jag beskrivningen av Anna 

Lindh, och jag läser i era kongresshandlingar att SEKO har 10 000 förtroendevalda, 

människor som fått ett förtroende av sina kamrater att företräda 

deras intressen och framföra deras värderingar. Då förstår jag att det här 

sättet att träffas för att fatta beslut gör oss ivriga att föra fram vårt budskap. 

När jag känner mig lite trött på resan hem och konduktören kommer 

och frågar om jag inte tycker att man borde göra någonting åt fastighetsskatten 

– jag försäkrar er att det har hänt någon gång – är min första reaktion 

när jag precis har hällt upp kaffet: ”Kan han inte jobba i stället – SJ 

har ju så ont om folk!” Men så inser jag att jag faktiskt måste förklara det 

här för honom, och så sitter vi där i en diskussion – han glömmer att klippa 

biljetter, och jag glömmer att jag hade tänkt sova. Att jag tar den diskussionen 

och att ni stannar upp och diskuterar när någon säger att det där 

jäkla facket gör ju ingenting annat än att suga ut oss beror på att vi har varit 

på ett möte någon gång, att vi har träffats på en kongress, i en studiecirkel 

eller på ett föreningsmöte och där blivit övertygade om någonting. 

Vi känner djupt inne i märgen ett ansvar att stanna upp och ta diskussionen 

när vi möter någon som tycker någonting annat. Alla orkar inte vara 

lika glada och inspirerande som Anna Lindh var, men om vi gör det vi orkar 

och kan och om vi är så många som vi faktiskt är, då kan vi utveckla 

en oerhörd kraft. 

Det är precis detta som facklig-politisk samverkan handlar om. Det är faktiskt 

inte så att facklig-politisk samverkan i första hand är att ge ekonomiskt 

stöd eller att vi i förbundsledningarna träffas. Missuppfatta mig nu 

för all del inte – det är inte så att jag anser att ekonomiskt stöd är oviktigt! 

Det är viktigt, men det som ytterst avgör om vi kan utveckla den kraft som 

behövs för att förändra era medlemmars och er tillvaro är att vi tror på 

15

samma idéer och att vi tillsammans har fattat beslut som vi och många 

människor utanför den här salen tror på. Det är detta som har gjort att vi 

har valt att samarbeta, och jag hoppas att ni under de här dagarna kommer 

att fatta många kloka beslut som gör att vi svetsas samman ännu mer 

Det är klart att folkomröstningen om Euro väcker många funderingar och 

tankar. Jag reagerar emellertid när många lite förenklat beskriver resultatet 

som folkets seger över eliten. Det sades för övrigt redan före omröstningen 

att detta var en kamp där folket stod mot eliten. Men när man såg 

vilka det var som företrädde nej-sidan – Rune Andersson, Leif Pagrotsky, 

Nils Lundgren, Maud Olofsson och andra – förstod man att det kanske 

inte var riktigt så enkelt. Vi måste som folkrörelsemänniskor här ändå ställa 

oss en allvarlig fråga. Om det är så många människor som den här gången 

väljer att inte ta råd av dem som de brukar ta råd av, måste vi sätta oss 

ned och eftertänksamt fundera över orsaken. 

Den analysen tycker jag att vi ska göra. Jag ogillar att så många de här 

första dagarna efter omröstningen dragit snabba och tvärsäkra slutsatser. 

Det tycker jag att man ska akta sig för, särskilt med tanke på att ingen gissade 

rätt på vilket resultatet skulle bli. Jag hörde ingen som gissade att nej 

skulle vinna så kraftigt, och bara det borde föranleda en viss eftertänksamhet. 

Vi bör alltså akta oss för att dra alltför snabba slutsatser, men några utgångspunkter 

bör vi ha för en analys. 

Den första utgångspunkten är att vi självfallet måste respektera utfallet – 

det är grundläggande och viktigt. 

Den andra utgångspunkten är att vi inte, vilket jag tycker att en del debattörer 

gjort, reducerar motiven hos dem som röstat. En del debattörer ägnar 

sig nu åt att i TV-soffor och i andra sammanhang utse syndabockar. Man 

säger t ex att utfallet berodde på att socialdemokratin började sin kampanj 

en månad för sent eller också kommer man med liknande tekniska förklaringar 

till att det gick som det gick. Vad de debattörerna gör är ingenting 

annat än att förminska de skäl som folk hade, dvs att resultatet skulle 

ha blivit ett annat om vi hade börjat kampanjen lite tidigare och distribuerat 

broschyrerna lite snabbare. Med all respekt för vikten av strategiska 

överväganden tror jag inte att det var detta som avgjorde folkomröstningen. 

Jag tror i stället att de allra flesta väljare ägnade ganska mycket tid åt 

att fundera igenom sitt ställningstagande. För många var det säkerligen ett 

mycket svårt val, och jag tror dessutom att detta för många var en viktig 

fråga. Vad händer med demokratin och vad händer med ekonomin? Detta 

var för många stora och grundläggande överväganden som lades i vågskålen 

när man gjorde sitt ställningstagande. De som nu jagar syndabockar 

eller söker enkla förklaringar gör ingenting annat än att de underskattar 

16

alla de människor som faktiskt tog sitt beslut på, får vi förutsätta, väldigt 

goda grunder. 

Underskatta alltså inte människors beslut och underskatta inte människors 

skäl! 

Den tredje utgångspunkten är – och där håller jag med Jan – att man inte 

får övertolka resultatet och i det läsa in att människor sagt nej till något 

annat än det som de faktiskt har sagt nej till. Vad man tydligt och klart sagt 

nej till är att vi inte ska delta i det tredje steget i valutasamarbetet. Däremot 

har man inte sagt att vi som nation eller vi som politisk rörelse ska avstå 

från möjligheten att göra allt vad vi kan för att förhindra miljöförstöring 

eller att ni som facklig organisation inte ska göra allt vad ni kan för att 

motverka social dumping i Europa. Försök inte tolka in någonting i omröstningsresultatet 

som människor inte har sagt! Jag känner mig tvärtom 

nu ännu mer ivrig att argumentera för åtgärder mot miljöförstöring och social 

dumping. Vi har i EU inte bara ett forum för detta arbete, utan vårt 

medlemskap gör att vi måste vara med och påverka. Det ska vi göra därför 

att vi tycker att det i sak är viktigt. Ni kommer på ert förbundsmöte att 

fatta massor av beslut som kräver att ni agerar även på europeisk nivå för 

att kunna genomföra de förändringar som ni tror på. Det måste ni göra 

som facklig organisation, oavsett om vi deltar i det tredje steget eller inte. 

Självfallet måste vi fortsätta att bry oss om de beslut som fattas på europeisk 

nivå, eftersom vi vet att vi påverkas av dessa beslut. Det vore förödande 

om vi av omröstningsresultatet skulle dra slutsatsen att vi inte får 

eller inte ska engagera oss på europeisk nivå. 

Att vi ska respektera fattade beslut är en sak, men vi får i fackföreningsrörelsen 

och partiet inte fukta fingrarna och känna efter hur det blåser för 

tillfället. Vi får inte säga att just nu kanske människor är motståndare till 

europeiskt samarbete och att vi därför bör avstå från att driva dessa frågor. 

Om SEKO och det socialdemokratiska partiet tror att vi för att kunna rätta 

till en orättvisa, göra någonting åt miljöproblemen eller åstadkomma 

någonting annat måste agera på europeisk nivå, då ska vi naturligtvis göra 

det. Vi är opinionsbildare, och vi är agitatorer. Vi har till uppgift att förändra 

verkligheten, och då måste vi försöka göra det, även om en och annan 

tvivlar på att vi kommer att lyckas, eftersom man misstror en organisation 

eller en institution. Vi får aldrig av några slags taktiska skäl avstå 

från att försöka åstadkomma förändringar som vi vet att vi måste åstadkomma 

för våra medlemmars skull. Detta tycker jag också är en viktig utgångspunkt. 

Övertolka alltså inte resultatet av folkomröstningen! Vi får inte sluta att 

driva frågor som vi tror att det är viktigt att driva. 

17

Vi ska som sagt akta oss för att dra snabba slutsatser. Vi har skäl att fundera 

över varför människor inte tog råd av oss som man brukar göra. Jag 

tror att det finns ett skäl, och jag har funderat på det många gånger under 

kampanjen. 

Det var många som sade: Varför flytta besluten till Bryssel när det ändå är 

så oändligt långt till Stockholm? Det var t o m en och annan stockholmare 

som sade det – eller i varje fall en nynäshamnsbo! Det är redan så långt 

till besluten, och ändå vill ni flytta dem ännu längre bort. Det där argumentet 

tror jag att inte minst er kongress kan hjälpa oss att fundera på. Temat 

för er kongress och ert dagliga arbete handlar om det allra mest näraliggande, 

den service som många av oss är uppväxta med och som vi tar 

för givet bara ska fungera. Vi har kanske inte reflekterat över varför den 

fungerar – den bara finns där. Jag tror att det är en av de saker som gör att 

en del människor i vårt land – för att inte säga många – känt en viss stolthet 

över att vara svenskar och över att vara socialdemokrater. Vi har kunnat 

ordna det så att det där vanliga livet har fungerat var i landet man än 

bor. Man har kunnat få äldreomsorg när man behöver den, även om man 

bor i Idre kommun. Man har kunnat få postservice, även om man bor i 

Östra Stenby, som jag tror få av er vet var det ligger. Det har funkat, och 

det har t o m funkat ganska bra. Men nu har man ganska länge känt en oro 

för att det där kanske inte är så självklart längre. Och så kommer det en 

jeppe med ett stort krulligt hår från socialdemokraterna och säger att han 

vill ha ett mandat för att åka till Bryssel och förändra världen. Då tänker 

man kanske: Men herre Gud, han har ju inte ens kunnat fixa Posten. Om 

det nu är så långt till Stockholm och man dessutom funderar på att dra in 

tåget, hur ska han då komma till Bryssel? 

Jag tror att detta är en naturlig mänsklig och t o m socialdemokratisk reaktion. 

Den utgår från det som är vår drivkraft, nämligen att alla människor 

ska ha samma möjligheter att växa och utvecklas och att alla människor ska 

ha samma rättigheter, var man än bor och vilken social bakgrund man än 

har, oavsett kön och etnisk bakgrund. Alla ska ha samma förutsättningar. 

Visst, ibland måste någon flytta till ett jobb någon annanstans. De som av 

olika skäl inte kan flytta måste ändå få det dagliga livet att fungera. Vi har 

aldrig sagt det, men jag tror att många ser det som ett löfte från arbetarrörelsen 

att vi ska greja det här och du ska inte behöva oroa dig, utan detta 

ska samhället ordna. Att man känner att det svajar och sviktar här tror jag 

är en viktig förklaring, och därför är er kongress väldigt viktig. När ni säger 

att ni ser rött förstår jag att det är de här bristerna ni ser. 

Jag ska inte lägga mig i kongressdebatten, även om det vore frestande med 

tanke på en del av motionerna. Men för att ta upp det som Jan var inne på 

i sitt öppningsanförande vill jag säga att jag tillhör dem som tycker att vi 

ibland har fastnat lite för mycket i formfrågor: Vem ska fatta besluten, och 

18

vem ska göra det och det? I synnerhet när det gäller EU ägnar vi mycket 

energi åt frågan om vem som ska fatta besluten och vem som har rätt att 

fatta besluten. När vi ställer oss frågan hur vi på europeisk nivå ska kunna 

bekämpa arbetslösheten hamnar vi lätt i en diskussion om det är ministerrådet, 

kommissionen eller parlamentet som ska fatta besluten eller 

om EU över huvud taget ska lägga sig i den frågan. Borde vi inte i stället 

fundera över vilka beslut vi vill ha och vilka resultat vi vill åstadkomma 

och låta någon klok person avgöra var någonstans besluten ska fattas? När 

vi upptäcker att kommunen inte tar hand om gamla människor eller om de 

utslagna som får sova på gatan börjar vi inte fundera över om det är kommundelsnämndens 

eller omsorgsnämndens uppgift att lösa de problemen. 

Vi gör i varje fall inte detta till huvudfrågan. Men i vissa sammanhang 

kastas vi ofta in i en diskussion om vem som ska göra vad, och det tror jag 

är olyckligt. 

Ibland tror jag att en viss avreglering kan vara bra, i den meningen att vi 

mer ägnar oss åt att diskutera vad vi vill ha utfört i stället för att diskutera 

vem som ska göra det. Men när jag tillbringat fem timmar om dagen på 

tåget mellan Norrköping och Stockholm och funderat över SEKO-medlemmarnas 

villkor är det två saker som har slagit mig. Jag tror att det finns 

två vanföreställningar som också vi inom arbetarrörelsen har haft och som 

tyvärr har gjort att vi ibland dragit fel slutsatser när vi diskuterat vad det 

gemensamma ska sköta och vad det privata ska sköta, vad som ska vara 

konkurrensutsatt och vad som inte ska vara konkurrensutsatt. Den ena 

vanföreställningen är att vi ofta på något sätt tagit för givet att det finns en 

motsättning eller i varje fall en konkurrens mellan det offentliga och det 

privata. Men så upptäcker vi att det är precis tvärtom. Det visar inte minst 

de verksamheter som många av er representerar. När tåget mellan Norrköping 

och Stockholm inte fungerar är det inte i första hand skattebetalarna 

eller staten som drabbas, utan det är de hundratals företag i Stockholm 

som behöver kompetent arbetskraft. Jag tänker då inte i första hand 

på det socialdemokratiska partiet, som säkert kan leva utan sin partisekreterare 

någon dag. De som blir lidande är de företag som varje dag behöver 

kompetent arbetskraft som pendlar mellan Norrköping och Stockholm. 

Det är inte så att det offentliga och det privata lever i skilda världar 

eller i något slags konkurrensförhållande. En av de upptäckter som vi gjort 

när vi försökt skapa ett bra Sverige är att det offentliga och det privata är 

så sammanlänkade att man i dagens samhälle inte kan dra en skarp gräns 

mellan dem. Om man försöker jaga kostnader genom att se till att tågen 

inte fungerar och människor inte kommer i tid till sina jobb, kommer det 

att leda till stora kostnader för andra, även för det privata. Vi har även 

inom arbetarrörelsen ibland haft lite svårt att förstå att motsättningen mellan 

det offentliga och det privata faktiskt är en myt. 

19

Den andra vanföreställningen är att man både på statligt håll och i kommunerna 

ibland ansett att det föreligger något slags konkurrensförhållande 

mellan de anställdas behov och kundernas behov. Jag är en oerhört tålmodig 

SJ-resenär. Det var jag t o m när jag fick beskedet att det tåg jag 

hoppats få åka med var inställt och jag hänvisades till ett annat tåg som 

bara gick till Katrineholm. De ansvariga som jag pratade med tyckte att de 

i alla fall hade hjälpt mig halvvägs och att det borde vara en tröst. T o m 

då var jag behärskad och sade ingenting argsint. 

Men vid ett tillfälle blev jag faktiskt lite förgrymmad och tänkte att jag 

ändå måste prata med konduktören, eftersom jag tyckte att det som hade 

inträffat var oacceptabelt. Innan jag hade samlat mod tog han som satt 

bredvid mig upp saken med konduktören. Efter att ha lyssnat på den 

mycket allvarliga kritiken mot bristerna och den dåliga servicen sade konduktören: 

”Ta upp det där med ledningen, för jag tror att du har närmare 

till den än vad jag har.” Det där gav mig en mycket viktig tankeställare. Till 

slut orkade konduktören inte spela längre, utan han sade det som han kände 

– man såg på honom att det var så. I en organisation där de anställda 

känner att de har mycket längre till besluten och de ansvariga än vad kunderna 

har sprider det sig ett slags demoralisering som till slut självfallet 

också drabbar kunderna. I en verksamhet där man lyssnar på de anställda 

och tar vara på deras synpunkter och får dem att känna sig delaktiga, där 

gynnas i slutändan också kunderna. Detta är självklart, men ändå tror jag 

att vi ibland glömmer bort att påminna oss om detta självklara. Därför 

önskar jag er all lycka och framgång i ert arbete för att förbättra de anställdas 

villkor, för det kommer i förlängningen att leda till bättre villkor 

för alla oss som är beroende av att er verksamhet fungerar. 

Ni kommer att ta upp en massa viktiga frågor under den här kongressen. I 

partiet har vi en intensiv höst framför oss. Vi kommer att inbjuda till rådslag 

kring viktiga framtidsfrågor. När jag läste ert kongressprogram upptäckte 

jag att det är precis samma saker som ni ska diskutera. Vi ska i rådslaget 

diskutera frågor som tillväxt, integration, ohälsan och bristerna i arbetsmiljön. 

Vi ska göra det därför att vi anser att vi på dessa områden måste 

gå vidare och utveckla vår politik. Jag hoppas att ni under dessa dagar 

kommer att fatta kloka beslut och föra intensiva debatter med kloka argument 

som vi får använda när vi tar över stafettpinnen på vår kongress nästa 

vår. Jag hoppas att vi då får uppleva den känsla som jag hade precis när 

jag gick in i kongresshallen: Om vi är många och om vi fattar beslut som 

bygger på insikten om vad enskilda individer runtom i landet känner, längtar 

till och drömmer om, då är vi oslagbara. 

Tack! 

20

Jan Rudén, förbundsordförande: Tack så mycket, Lasse! Du sade många 

tänkvärda ord, som vi kommer att ha med oss här på förbundsmötet och 

sedan när vi reser hem. 

Tack så hjärtligt! 

* 

Härefter framförde SEKOs avdelningskörer i Gävle, Göteborg och Stockholm 

ett sångprogram under ledning av Björn Hedén och Marketta Franssila. 

Programmet inleddes med att mötesdeltagarna unisont sjöng Arbetets 

söner. 

* 

21


Fullmaktsgranskning 

Yvonne Hansson, förbundsstyrelsens föredragande: Förbundskontoret har 

i enlighet med § 18 mom 6 i förbundets stadgar granskat de till förbundsstyrelsen 

inkomna fullmakterna. Vid granskningen har inga anmärkningar 

framkommit, varför jag hemställer att förbundsmötet godkänner rapporten. 

Förbundsmötet beslöt 

att godkänna rapporten om fullmaktsgranskning. 


Upprop 

Yvonne Hansson, förbundsstyrelsens föredragande: Ombuden och förbundsstyrelseledamöterna 

har på sedvanligt sätt registrerats vid inpasseringen. 

Närvarande är 199 ombud och 13 ledamöter av förbundsstyrelsen. 

Antalet röstberättigade är därmed 212. 

Jag hemställer att förbundsmötet godkänner registreringen som upprop. 


att godkänna det sålunda företagna uppropet. 

22

Förteckning över förbundsmötesdeltagare 

Gäster 

LO-ordförande Lundby-Wedin Wanja 

Vice generalsekreterare UNI Philip Bowyer 

Generaldirektör Arbetsmiljöverket Pettersson Kenth 

Partisekreterare SAP Stjernkvist Lars 

Byggnadsforbund Finland Korhonon Matti 

Dansk Jerbaneforbund Hansen Torben 

Dansk Metal Nielsen Vinnie 

El & IT Forbundet Quist Erik 

Finska Lokmannaförbundet Elonen Risto 

Föreningssparbanken Andersson Kjell 

Handelsanställdas förbund Håkansson Johnny 

HTF Fahlberg Cecilia 

LO Stat Öye Morten 

NOFS Peansberg Johan 

Nordiska Transportfederationen Ostvald Per 

Norsk Arbeidsmandsforbund Solvang Lise 

Norsk Jerbaneforbund Dalsheim Ove 

Norsk Lokomotivmannsforbund Nyheim Roald 

Norsk Post- og Kommunikation Överland Odd Christian 

Norsk Sjömansförbund Berg Kjell 

SAP Jansson Bernt 

SID Danmark Hansen Arne 

Statsansattes Kartell Ravnsmed Jens Henning 

Sv Byggnadsarbetareförbundet Jansson Leif 

Sv Kommunalarbetareförbundet Thörn Ylva 

Sv Metallindustriarbetareförbundet Löfvén Stefan 

VAL Mäkinen Pirjo 

Riksdagsledamöter Arvidsson Eva 

Brandin Claes-Göran 

Engle Kerstin 

Furustrand Reynhold 

Green Monica 

Hägg Carina 

Jönsson Anita 

Karlsson Anders 

Lander Jarl 

Lindberg Niklas 

Lindgren Sylvia 

23

Moberg Carina 

Vestlund Börje 

Örnfjäder Krister 

Ungdomsrådet Eriksson Håkan 

Högberg Tobias 

Kusa Marie 

Öhammar Fredrik 

Handledare Alenius Håkan 

Blomqvist Pia 

Carlsson Tommy 

Fakhruzzaman Chowdhry 

Gustavsson Anders 

Johansson Christer 

Järvinen Salla 

Karlsson Valle 

Paulsson Lars 

Sigfridsson Lars 

Söderberg Åke 

Förbundsstyrelsen Abrahamsson Tomas 

Aldenmark Lena 

Ericson Bo 

Hansson Yvonne 

Howe Peter 

Isacson Bjarne 

Jansson Karl-Erik 

Kihlberg Åke 

Lindqvist Hans 

Lundmark Peter 

Rudén Jan 

Salomonsson Britt 

Sundman Arianne 

Tillman Tom 

Ombud 

Valkrets 1 Andersson Lennart 

Valkrets 1 Arfwedson Annika 

Valkrets 1 Berrios Arcaya Gerardo 

Valkrets 1 Billstam Maud 

Valkrets 1 Blanco Garcia Jose 

Valkrets 1 Blom Sjöval Gunilla 

24

Valkrets 1 Bodin Tracy 

Valkrets 1 Brandt Ulf 

Valkrets 1 Dougias Andersson Christine 

Valkrets 1 Enbom Holz Agneta 

Valkrets 1 Ezdani Khan Mohibul 

Valkrets 1 Forsman Alexandra 

Valkrets 1 Götze Sören 

Valkrets 1 Hammar Gunnar 

Valkrets 1 Hållberg Lage 

Valkrets 1 Iturra Mora Sixto 

Valkrets 1 Jansson Gun 

Valkrets 1 Johansson Leila 

Valkrets 1 Johnsson Christer 

Valkrets 1 Lindberg Anna-Carin 

Valkrets 1 Lindbom Agne 

Valkrets 1 Lundström Sigrid 

Valkrets 1 Markov Zeljko 

Valkrets 1 Miettinen Paula 

Valkrets 1 Nilsson Mikael 

Valkrets 1 PalmbergJörgen 

Valkrets 1 Persson Dan 

Valkrets 1 Rydh Christer 

Valkrets 1 Salkert Jan 

Valkrets 1 Stenberg Gunnar 

Valkrets 1 Sundh Annica 

Valkrets 1 Täll Mikael 

Valkrets 1 Viksten Anders 

Valkrets 1 Wärn Nils Erland 

Valkrets 1 Åhman Jan-Olof 

Valkrets 3 Burman Peter 

Valkrets 3 Carlsson Gert 

Valkrets 3 Elvin Kent Lennart 

Valkrets 3 Eriksson Jesper 

Valkrets 3 Johansson Ulf 

Valkrets 3 Larsson Björn 

Valkrets 3 Ljungström Tommy 

Valkrets 3 Nilsson Ove 

Valkrets 3 Rapp Göran 

Valkrets 3 Rönnqvist Jan-Eric 

Valkrets 5 Backman Per 

Valkrets 5 Franzén Arne 

Valkrets 5 Karlsson Lars 

Valkrets 5 Lundström Jörgen 

25

Valkrets 5 Lööf Mats 

Valkrets 5 Mellström Alf 

Valkrets 5 Pettersson Göran 

Valkrets 5 Redius Leif 

Valkrets 5 Svensson Elisabeth 

Valkrets 5 Österberg Kjell 

Valkrets 6 Andersen Hans 

Valkrets 6 Brehmer Ursula 

Valkrets 6 Persson Jerker 

Valkrets 6 Svensson Bo 

Valkrets 7 Andersson Kjell 

Valkrets 7 Hagelberg Kennerth 

Valkrets 7 Hjerpe Hans-Olof 

Valkrets 7 Johansson Conny 

Valkrets 7 Johansson Mats 

Valkrets 7 Karlsson Erik 

Valkrets 7 Kjellkvist Börje 

Valkrets 7 Nyström Kenneth 

Valkrets 9 Blomgren Dan 

Valkrets 12 Abalo Caldera Daniel 

Valkrets 12 Abrahamsson Susanne 

Valkrets 12 Aldenmark Lars Göran 

Valkrets 12 Johansson Hans Olof 

Valkrets 12 Kjönsberg Annette 

Valkrets 12 Lagerborg Ingrid 

Valkrets 12 Larsson Jan 

Valkrets 12 Nilsson Krister 

Valkrets 12 Persson Lars-Åke 

Valkrets 12 Petersson Kenneth 

Valkrets 12 Salheden Tommy 

Valkrets 12 Sjöstedt Eva 

Valkrets 12 Stödberg Bertil 

Valkrets 12 Svensson Patrik 

Valkrets 12 Welin Johan 

Valkrets 12 Zimmander Alinda 

Valkrets 13 Andersson Gösta 

Valkrets 13 Arnoldsson Ingvor 

Valkrets 13 Axelsson Ann-Sofie 

Valkrets 13 Lundell Kenneth 

Valkrets 13 Medin Bjarne 

Valkrets 13 Willersjö Birgitta 

Valkrets 14 Alfaro Angelica 

Valkrets 14 Eriksson Reidar 

26

Valkrets 14 Falk Göran 

Valkrets 14 Gerdin Ann-Christine 

Valkrets 14 Hallén Bertil 

Valkrets 14 Johansson Christer 

Valkrets 14 Johansson Thomas 

Valkrets 14 Karlsson Göte 

Valkrets 14 Lönnblad Hans-Eric 

Valkrets 14 Olausson Ann-Sofie 

Valkrets 14 Sjöström Conny 

Valkrets 14 Ståhl Kerstin 

Valkrets 14 Tenghede Anders 

Valkrets 14 Theodorsson Patrick 

Valkrets 14 Tolinsson Johan 

Valkrets 14 Wickholm Ulrica 

Valkrets 14 Åberg Jane 

Valkrets 17 Alnebratt Christer 

Valkrets 17 Andersson Kjell 

Valkrets 17 Bergqvist Tomas 

Valkrets 17 Hagelin Bertil 

Valkrets 17 Nilsson Kjell Gunnar 

Valkrets 17 Råd Bengt 

Valkrets 17 Thorsell Jan Eric 

Valkrets 18 Hagsten Thomas 

Valkrets 18 Hvatz Kristina 

Valkrets 18 Jansson Eva Lena 

Valkrets 18 Ström Jonny 

Valkrets 18 Sundström Christine 

Valkrets 18 Zetterlund Stefan 

Valkrets 20 Beyer Ronny 

Valkrets 20 Halvarsson Björn 

Valkrets 20 Ygemar Björn-Åke 

Valkrets 21 Lander Marie 

Valkrets 21 Larsson Rolf 

Valkrets 21 Skalk Per Olof 

Valkrets 22 Andersson Håkan 

Valkrets 22 Cedervall Lennart 

Valkrets 22 Halvarsson Jan 

Valkrets 22 Kallin Annika 

Valkrets 22 Lindberg Jan 

Valkrets 22 Melin Irene 

Valkrets 22 Sjödin Sune 

Valkrets 22 Viklund Peter 

Valkrets 23 Gustafsson Hans 

27

Valkrets 23 Jansson Liss-Märit 

Valkrets 23 Lindström Carina 

Valkrets 24 Berglund Mikael 

Valkrets 24 Björk Tage 

Valkrets 24 Bäckström Birgitta 

Valkrets 24 Israelsson Moody 

Valkrets 24 Jonsson Anneli 

Valkrets 25 Engdal Lars-Olof 

Valkrets 25 Halldal Ann-Kristin 

Valkrets 25 Isaksson Elof 

Valkrets 25 Larsson Gunnar 

Valkrets 25 Larsson Torgny 

Valkrets 25 Lövgren Dennis 

Valkrets 25 Nilsson Annica 

Valkrets 25 Rosenkvist-Vidmark Elisabet 

Valkrets 25 Selström Lars-Erik 

Valkrets 25 Tedestrand Tommy 

Valkrets 108 Eriksson Sixten 

Valkrets 108 Spiik Erland 

Valkrets 302 Alfredsson Åke 

Valkrets 302 Wredendahl Mikael 

Valkrets 508 Ekvall Ronald 

Valkrets 508 Jidemo Kjell 

Valkrets 508 Persson Jan 

Valkrets 508 Thune Ingrid 

Valkrets 602 Eriksson Leif 

Valkrets 602 Johansson Kent 

Valkrets 602 Kvick Arne 

Valkrets 807 Björklund Pirjetta 

Valkrets 807 Ek Mats 

Valkrets 807 Eriksson Ulf 

Valkrets 807 Gustafsson Hans 

Valkrets 807 Karlsson Tommy 

Valkrets 1105 Windh Ove 

Valkrets 1402 Forslund Leif 

Valkrets 1402 Lundin Erling 

Valkrets 1402 Rodinov Toivo 

Valkrets 1402 Thifors Ulf 

Valkrets 1408 Jansson Jan-Erik 

Valkrets 1408 Nilsson Kjell 

Valkrets 1408 Storm Krister 

Valkrets 1409 Andersson Hjälte Karl-Axel 

Valkrets 1409 Axelsson Siv 

28

Valkrets 1409 Hansen Jens Ole 

Valkrets 1409 Hornung Erik 

Valkrets 1409 Jonasson Björn 

Valkrets 1409 Karlsson Anette 

Valkrets 1409 Larsson Thomas 

Valkrets 1409 Larsson Torsten 

Valkrets 1409 Lindgren Ralf 

Valkrets 1409 Mattsson Marika 

Valkrets 1409 Ryberg Sonny 

Valkrets 1409 Sönerud Åke 

Valkrets 1409 Troberg Margareta 

Valkrets 1409 Österlund Kenneth 

Valkrets 1502 Fransson Karl Olof 

Valkrets 1502 Hultman Per-Inge 

Valkrets 1502 Karlsson Ingemar 

Valkrets 1602 Andersson Karl Johan 

Valkrets 1602 Andersson Per-Gunnar 

Valkrets 1602 Carlsson Ingvar 

Valkrets 1602 Gustafsson Ronny 

Valkrets 1605 Mertel Hans-Michael 

Valkrets 1605 Persson Ing-Marie 

Revisorer Johannesson Erik 

Olsson Åke 

Lien Knut 

Öhrlings Pricewaterhouse Johnsson Sune 

Ryberg Lars 

Förbundsfunktionärer Andersson Roger 

Brännström Thomas 

Dahberg Jerker 

Dahlsten Bertil 

Edlund Ingela 

Falck Bengt Erik 

Gille Helena 

Hedin Lindholm Kerstin 

Hellman Sven Olof 

Hellström Sören 

Holm Lars 

Johansson Lars 

Johansson Stig-Evert 

Larsson Göran 

29

Lindh Björn 

Mattsson Karl-Göran 

Mattsson Stellan 

Nielsen Roal 

Norrhede Claes 

Olsson, Göran 

Petrini Marie-Louise 

Rundqvist Peter 

Saverstam Jens 

Sundkvist Jan-Olov 

Ödebrink Melker 

Förbundsjurist Värnskog Ulrika 

Försäkringsjurist Wallin Pernilla 

A-kassan Niklason Lollo 

Johanson Orvar 

Utredare Bergström Bengt 

Carlsson Birgitta 

Ohlin Ulf 

Pahlstad Jan 

Informationsenheten Andersson Annika 

Jansson Åsa 

Nehl Rolf 

Petterson Jonas 

Pettersson Lars-Olov 

Sandberg Erik 

SEKO-magasinet Andersson Leif 

Andersson Mats 

Ek Ulf 

Fors Anita 

Forsberg Björn 

Forsell Birgitta 

Johnsson Lennart 

Persson Maria 

Avdelnings- och lokalombudsmän Andersson Per Ove 

Ask Alf 

Barning Annica 

Berg Christer 

30

Bergmark Ronnie 

Bergqvist Gun 

Björnberg Björn Inge 

Boström Roland 

Brossberg Ola 

Byquist Anders 

Edvinsson Stig 

Elfving Anéa 

Eriksson Tryggve 

Fareld Staffan 

Forss Maria 

Fällman Per-Ola 

Granberg Birger 

Grönhagen Carina 

Gylling Anders 

Hammarström Vibeke 

Hansson Göran 

Hedin Bosse 

Högberg Åke 

Hörnsten Lindén Maria 

Jansson Mikael 

Johansson Anders 

Johansson Eva Britt 

Johansson Karl-Arne 

Johansson Lars 

Johansson Mats 

Johansson Roger 

Karlsson Kurt 

Kempe Lars 

Kjellberg Maud Maria 

Klingener Christer 

Martinsson Åke 

Nilsson Bernt 

Nilsson Cristina 

Nordberg Stig 

Pettersson Roger 

Reinhold Kenny 

Rosengren Rune 

Ryd Niklas 

Save Sven 

Sirviö Dennis 

Sjösvärd Persson Per Åke 

Skoglund Peter 

31

Strömberg Chang 

Sturk Börje 

Svensson Kent 

Tirone Renaldo 

Täng Richard 

Wahlbeck Börje 

Wänström Åke 

Åberg Leif 

Åkesson Sven 

Öhman Jan 

Valberedning Bäckström Margareta 

Stenberg Thomas 

Pensionärer Andersson Ingvar 

Andersson Karl Åke 

Arbestål Sven Olov 

Benn Rolf 

Berglund Erik 

Bergstrand Ulla 

Björklind Karl Gustaf 

Carlsson Bo 

Carlsson Ingemar 

Friis Gunnar 

Gustafsson Eskil 

Heving Evald 

Hietanen Mecki 

Holmgren Lars-Göran 

Häll Harry 

Insulander Per 

Jakobsson Nils 

Johansson Åke 

Josefsson Roland 

Karlsson Alf 

Karlsson Siv 

Kvist Kaj 

Kågren Fale 

Landegren Gunnar 

Larsson Bertil 

Larsson Göran 

Lindgren Karin 

Lindqvist Kjell 

Majlard Ernst 

32

Martinsson Stern 

Norén Ingemar 

Norman Lars 

Persson Curt 

Pettersson Sven-Olof 

Rönnblad Kjell 

Salander Leif 

Salomonsson Ove 

Schyldt Ulf 

Sevefjord Kjell 

Sundin Curt 

Svantesson Kjell 

Tahvonen Raimon 

Thorberg Klas 

Ygeman Ingvar 

Öberg Marianne 

33


Godkännande av dagordning 

Yvonne Hansson, förbundsstyrelsens föredragande: Det först utsända förslaget 

till dagordning har ersatts med en reviderad version, där dagordningens 

punkt 31 har tillförts en ny punkt a) Fastställande av antalet ledamöter 

i valberedningen. Härefter kommer b) Val av ledamöter till valberedningen 

och c) Val av ordförande i valberedningen. 

Ändringen beror på en motion till kongressen vari föreslås ett annat antal 

ledamöter i valberedningen än vad förbundsstyrelsen föreslår. Denna motion 

ska därför behandlas innan antalet ledamöter i valberedningen fastställs, 

och det är den förändringen som ligger bakom det reviderade förslaget 

till dagordning. 

Jag hemställer att det reviderade förslaget till dagordning godkänns. 


att godkänna förbundsstyrelsens reviderade förslag till dagordning. 

Dagordning vid förbundsmötet 2003 

1. Förbundsmötets öppnande 

2. Fullmaktsgranskning 

3. Upprop 

4. Godkännande av dagordning 

5. Godkännande av arbetsordning 

6. Nomineringarna förklaras avslutade 

7. Val av förbundsmötesfunktionärer 

a) Tre ordförande 

b) Huvudsekreterare 

c) Två protokolljusterare 

d) Åtta rösträknare 

8. Val av utskott 

a) Sex ledamöter till Beredningsutskottet 

b) Tre Reseräkningsräknare 

34

9. Beslut om uppdragsreglemente 

10. Behandling av förbundsstyrelsens verksamhetsberättelse för 2002 

11. Beslut om godkännande av resultaträkning för 2002 

12. Beslut om godkännande av balansräkning för 2002 

13. Behandling av revisorernas berättelse för 2002 

14. Beslut om ansvarsfrihet 

15. Behandling av SEKO:s program om avreglering, 

”Reglera Avregleringen” 

16. Motionsbehandling 

17. Segel 

18. Stadgeförslag 

19. Behandling av SEKO:s Lönepolitiska program ”Rättvis lön” 

20. Behandling av SEKO:s Arbetsmiljöprogram ”Min arbetsplats” 

21. Behandling av SEKO:s Jämställdhetsprogram ”Män och Kvinnor” 

22. Behandling av SEKO:s Integrationsprogram 

”Lika rätt – Ett Sverigeför alla” 

9. Verksamhetsplan 2004 – 2006 

10. Fastställande av Placeringsreglemente 

11. Fastställande av Förbundsavgift 

12. Fastställande av arvoden för 

a) Förbundsstyrelsens ledamöter 

b) Förbundsstyrelsens ersättare 

c) Revisorer 

d) Revisorsersättare 

27 Val av förbundsstyrelse 

a) Förbundsordförande 

b) Vice Förbundsordförande 

c) Förbundssekreterare 

d) Tio ledamöter 

e) Åtta ersättare för ledamöterna 

28. Val av 

a) Förbundskassör 

b) Förhandlingschef/Avtalssekreterare 

35

28. Val av revisorer 

a) Tre ordinarie förbundsrevisorer 

b) Sex ersättare för förbundsrevisorerna 

c) En auktoriserad revisor 

d) En ersättare för auktoriserad revisor 

28. Arvode till förbundsmötets funktionärer 

29. Val av valberedning 

a) Val av 7 ledamöter till valberedningen 

b) Val av ordförande i valberedningen 

28. Fastställande av tidpunkt för årsmötet 2004 och 2005 

samt för kongressen 2006 

29. Förbundsmötets avslutning 

36


Godkännande av arbetsordning 

Yvonne Hansson, förbundsstyrelsens föredragande: Också arbetsordningen 

har varit utsänd till förbundsmötesdeltagarna. 

Jag vill påminna om att ifall någon vill att årsmötet ska göra ett uttalande 

i någon fråga så ska det anmälas till presidiet nu, innan förslaget till arbetsordning 

antagits. 

Ett förslag till uttalande har inkommit och ska överlämnas till beredningsutskottet, 

som senare under dagen återkommer med förslag till utformning 

av uttalandet. 

Förbundsstyrelsens förslag till verksamhetsplan kan påverkas om vi gör 

tillägg eller andra ändringar i de program som vi ska fatta beslut om. Beredningsutskottet 

kommer i så fall att ta fram ett reviderat förslag till verksamhetsplan 

för behandling under torsdagen. 

Frånvaro ska beviljas av förbundsmötets presidium – självfallet krävs starka 

skäl för att frånvaro ska godtas. Presidiet kommer fortlöpande att informera 

förbundsmötet om det aktuella antalet röstberättigade. 

Jag yrkar bifall till förslaget till arbetsordning. 


att godkänna den av förbundsstyrelsen föreslagna arbetsordningen. 

Arbetsordning vid SEKO:s förbundsmöte 2003 

1. Tid och plats 

Förbundsmötet öppnas tisdagen den 16 september kl. 13.00 i Folkets 

Hus i Stockholm 

Avprickning äger rum mellan 09.00–12.00 tisdagen den 16 september 

i Folkets Hus, Stockholm 

2. Deltagare- och röstkort 

Vid avprickningen erhålles ett deltagarkort som för de röstberättigade 

även är ett röstkort. Röst- och deltagarkortet är personligt och kan inte 

överlåtas på annan. 

Upprättad deltagarförteckning föreslås att efter avprickning utgöra 

röstlängd 

Röstning sker med handuppräckning med deltagarkort såvida inte voteringsanläggningen 

används 

37

Gäster, personal, massmedia och åhörare tilldelas deltagarkort i annan 

färg än röstkort 

Frånvaro ska beviljas av förbundsmötets presidium 

3. Offentlighet 

Förbundsmötets förhandlingar föreslås vara offentliga i mån av plats 

4. Arbetsordningen 

Beslut fattas med enkel majoritet. Vid voteringar används Folkets Hus 

elektroniska voteringsanläggning. 

Ombud som vill lägga förslag om att förbundsmötet skall antaga uttalande 

skallgöra detta innan förslag om arbetsordning beslutas. Förslag 

om uttalande efter detta klubbslag kommer inte att tas upp till behandling. 

Förbundsmötet antar efter förslag från beredningsutskottet 

förslag till uttalande. 

5. Plenabehandling 

Förbundsstyrelsen föreslår att all motionsbehandling sker i plena. 

6. Föredragningar 

Föredragningar sker på dagordningens punkter: 

Punkterna 1–12, 15–26, 30–33 föredras av den föredragande som 

förbundsstyrelsen utsett 

Punkterna 13–14 föredras av revisor 

Punkterna 27–29 föredras av valberedningens ordförande 

7. Dokumentation 

Förbundsmötets arbete dokumenteras på olika sätt. Stenografiskt protokoll 

förs över allt arbete i plena. Förbundets informationsenhet kommer 

att ge ut Fackligt Perspektiv från förbundsmötet och SEKO-magasinet 

gör reportage från För-bundsmötet 

38 

8. Massmedia 

För massmedia finns det särskilda personer och lokaliteter till förfogande 

9. Rökning 

Rökrum finns en trappa ovanför förbundsmötesbyrån

10. Reseräkningar 

Reseräkningar skall vara inlämnade till förbundsmötesbyrån senast 

onsdagen den 17 september kl. 12.00 

11. Förskott 

Någon förskottsbetalning kommer inte att ske. 

12. SEKO:s förbundsmötesbyrå 

I SEKO-byrån kan Du få hjälp med det mesta av det Du behöver 

Öppettider: tisd 16 sep 09.00–18.30 

onsd 17 sep 08.30–17.30 

torsd 18 sep 08.30–15.00 

Ombokning av biljetter torsd 18 sep 08.00–15.00 

Stängt för lunch samtliga dagar 12.00–13.00 

39


Nomineringarna förklaras avslutade 

Yvonne Hansson, förbundsstyrelsens föredragande: Enligt skrivelse som 

utsändes till avdelningar, klubbar och sektioner i december månad 2002 

önskade valberedningen få in nomineringarna till de val som förbundsmötet 

har att förrätta senast den 17 april 2003. Valberedningen har föreslagit 

att nomineringarna ska förklaras avslutade när förbundsmötet har 

antagit förslaget till arbetsordning. 

Mot bakgrund av att grundorganisationerna haft fyra månader på sig att 

nominera till de olika posterna ansluter sig förbundsstyrelsen till valberedningens 

förslag. 

När det gäller val av valberedningen föreslår förbundsstyrelsen att nomineringstiden 

förlängs i enlighet med det förslag som har sänts ut till ombuden 

i förväg. Bakgrunden är att förbundsstyrelsen har ambitionen att 

minska antalet ledamöter i valberedningen, och detta var inte känt ute i 

grundorganisationerna då man arbetade med nomineringarna där. Förbundsstyrelsen 

föreslår därför att tiden för nominering till valberedningen 

utökas fram till onsdagen den 17 september kl 8.30. 


att tiden för nominering till valberedningen skulle utgå kl 8.30 den 17 

september, samt 

att förklara övriga nomineringar avslutade. 

40


Val av förbundsmötesfunktionärer 

a) tre ordförande 

Förbundsmötet beslöt på förslag av förbundsstyrelsen 

att till ordförande för förbundsmötet välja Bjarne Isacson, förbundsstyrelsen, 

Arianne Sundman, förbundsstyrelsen, och Eva Sjöstedt, valkrets 

12. 

b) huvudsekreterare 


att till huvudsekreterare vid förbundsmötet välja förbundssekreterare 

Yvonne Hansson. 

c) två protokollsjusterare 


att till protokollsjusterare välja Ulf Eriksson, valkrets 807, och Annika 

Arfwedson, valkrets 1. 

d) åtta rösträknare 


att till rösträknare välja Maud Billstam, valkrets 1 (sammankallande), Ove 

Nilsson, valkrets 3, Annette Kjönsberg, valkrets 12, Daniel Abalo Caldera, 

valkrets 12, Kerstin Ståhl, valkrets 14, Jan Halvarsson, valkrets 22, 

Moody Israelsson, valkrets 24, och Christine Sundström, valkrets 18. 

Det valda presidiet övertog härefter ledningen av förbundsmötets förhandlingar. 

Mötesordförande: Eva Sjöstedt 

Sekreterare: Yvonne Hansson 

Mötesordföranden: Arianne, Bjarne och jag tackar för förtroendet att få 

leda förbundsmötet 2003. Vi ska göra vårt bästa för att tillsammans med 

er ombud gå igenom dagordningen och fatta riktiga beslut. 

Jag vill understryka det Yvonne sade angående permissioner. Vi medger 

inga permissioner för att t ex gå på fotboll, utan det krävs starka skäl. Ni 

är valda av era organisationer för att vara med och fatta beslut på förbundsmötet, 

och det är det finaste uppdrag man kan få i förbundet. 

41


Val av utskott 

a) sex ledamöter till beredningsutskottet 


att till ledamöter i beredningsutskottet välja Yvonne Hansson, förbundssekreterare 

(sammankallande), Elof Isaksson, valkrets 25, Dan Blomgren, 

valkrets 9, Eva Lena Jansson, valkrets 18, Bertil Hallén, valkrets 

14, och Hans Gustafsson, valkrets 23. 

b) tre reseräkningsgranskare 


att till reseräkningsgranskare välja förbundets revisorer Åke Olsson, Erik 

Johannesson och Knut Lien. 

42


Beslut om uppdragsreglemente 

Göran Olsson, förbundskassör: Det nuvarande uppdragsreglementet fastställdes 

vid förbundsmötet i september år 2000. Under de mellanliggande 

åren har reglementet uppdaterats vad gäller traktamenten och måltidsavdrag 

i enlighet med de förändringar som har föranletts av kommunalskattelagen. 

Det förslag som nu ligger har varit utsänt till förbundsmötesombuden. 

Förslaget innehåller en lite större förändring och en något mindre. 

På sidan 2 föreslår vi att regler ska införas om kompensation för utebliven 

individuell ålderspension då man är ledig från sitt ordinarie arbete för att 

utföra uppdrag åt förbundet och alltså inte har sin ordinarie lön. Denna ersättning 

faller med dagens konstruktion bort. 

Tekniskt har vi tänkt oss att lösa det genom att ta fram en ny blankett för 

uppdragsredovisning med en ruta där man kan markera vilket pensionsavtal 

man omfattas av. Ersättningen betalas då ut på samma sätt som ersättning 

för förlorad lön, och man får själv ombesörja placering av pengarna 

på sätt man tycker är lämpligt. Om man väljer att ha en privat pensionsförsäkring 

eller löser det på annat sätt är upp till den enskilde. 

På sidan 5 har vi gjort en liten förändring när det gäller beställning av 

biljetter i samband med förbundsuppdrag. Tidigare har vi haft en speciell 

biljettfunktion, men nu har vi spritt denna funktion så att den enhet som 

ansvarar för en aktivitet också får se till att administrera biljettbeställningarna. 

Uppdragsreglementet är sedan tidigare väl genomarbetat, och vi har inte 

funnit anledning att i övrigt göra några ändringar. En viss redaktionell förändring 

kan komma att krävas om vi beslutar att övergå från förbundsmöte 

till kongress i framtiden, men det är alltså enbart fråga om en redaktionell 

förändring. 

Jag yrkar bifall till förslaget till uppdragsreglemente. 

Kerstin Ståhl, valkrets 14: Jag vill ta upp avsnittet om pensioner på sidan 

2 i uppdragsreglementet. Tiden går, och ingen av oss blir yngre. Varje gång 

man får det orangefärgade kuvertet undrar man om man ska leva på vatten 

och bröd varannan dag eller om man kanske ska fundera på att jobba 

tills man är 70 år. Ända sedan jag blev kassör för SEKO Göteborg för tre 

år sedan har medlemmar kommit till mig för att diskutera denna fråga. Det 

är framför allt de statligt anställda förtroendevalda, de som bl a jobbar på 

förbundet med studier och andra långvariga uppdrag, som är oroliga för 

43

sina pensioner. Från förbundet har de inte fått någon ersättning för förlorad 

individuell ålderspension. De statligt förtroendevalda har vid flera tillfällen 

blivit lovade att detta ska rättas till, så att de inte ska behöva oroa 

sig för pensionen. 

Jag diskuterade frågan med den tidigare förbundskassören Ulf Svensson, 

som sade att man på förbundet arbetade med det. Samtidigt fick jag veta 

att privatanställda förtroendevalda sedan 1996 har fått ersättning med 2 

procent och från 2000 med 3,5 procent, detta enligt avtal mellan LO och 

SAF. 

När jag fick underlaget till uppdragsreglementet, med förslag till ersättning 

för bortfall av individuell ålderspension, kontaktade jag förbundskassören 

Göran Olsson och frågade om denna ersättning skulle utbetalas 

retroaktivt. Svaret blev att utbetalning kommer att ske när uppdragsreglementet 

börjar gälla, alltså inte retroaktivt. 

Jag har inte kunnat se att avtalet mellan LO och SAF om pensioner för de 

privatanställda finns med i något tidigare uppdragsreglemente. Enligt min 

mening ska de löften som givits till de statligt förtroendevalda gälla från 

1996 på samma sätt som för de privatanställda förtroendevalda, och jag 

kan inte acceptera att vi i en demokratisk organisation ska göra skillnad 

mellan de förtroendevalda beroende på om de är privat eller statligt anställda. 

Jag föreslår därför att kompensationen för utebliven individuell pension 

enligt förslaget i uppdragsredovisningen ska betalas ut retroaktivt från 

1996 för de förtroendevalda i statlig tjänst. 

Jag yrkar bifall till detta förslag. 

Göran Olsson, förbundskassör: Jag är mycket väl medveten om att det har 

förekommit en diskussion i den här frågan, och jag vet också att det var 

min företrädare Ulf Svensson som drog i gång den diskussionen. På senare 

tid har också jag varit involverad, framför allt i diskussioner med handledarkollektivet. 

När vi i förbundsstyrelsen har diskuterat frågan om retroaktivitet har vi 

noterat att det nuvarande uppdragsreglementet är fastställt av förbundsmötet 

år 2000. Vi har då gjort den bedömningen att förbundsstyrelsen inte 

har mandat att gå in och ändra i reglementet, utan det är i så fall en förbundsmötesfråga. 

Av det skälet har vi inte kunnat fatta beslut om någon 

retroaktiv betalning. 

I övrigt kräver en retroaktiv hantering naturligtvis betydande arbetsinsatser 

i form av kartläggningsarbete och liknande. En retroaktiv utbetalning 

skulle också kosta en hel del pengar – vi uppskattar kostnaden till någon- 

44

stans mellan 750 000 och 800 000 kronor, förutom det arbete det skulle 

medföra. 

Jag upplever inte att vi från förbundets sida har gjort någon skillnad på 

privat och statligt anställda i uppdragsreglementet. Det vi har betalat ut i 

samband med förbundsuppdrag är ersättningar för förlorad lön samt sociala 

avgifter – däri ingår ju ersättning bl a för den allmänna pensionen. 

Därutöver har vi inte betalat ut någonting. Reglementet har alltså tillämpats 

på samma sätt för privatanställda som för statligt anställda. 

Kontentan av detta är att förbundsstyrelsen inte har ansett sig ha mandat 

att tillämpa reglementet på annat sätt än som fastställts av föregående förbundsmöte. 

Jag vidhåller yrkandet om bifall till förslaget till uppdragsreglemente. 

Björn Halvarsson, valkrets 20: Som Kerstin säger är uppdragsreglementet 

inte någon trevlig läsning när det gäller pensionerna. Vi får ofta höra att 

förbundet har dålig ekonomi, men ändå lägger förbundsstyrelsen fram ett 

förslag som innebär att förbundet betalar ut ersättning direkt till oss förtroendevalda. 

Det blir en extra pålaga på förbundet. 

Om vi gjorde som man gör i bl a Göteborg och använde oss av Fora för att 

lösa detta med pensionsbetalningarna skulle vi slippa de sociala avgifterna. 

Vi förtroendevalda skulle också slippa arbetet med att fixa den individuella 

pensionslösningen – i Fora är den redan fix och färdig. 

Jag föreslår att vi ger förbundskassören i uppdrag att utarbeta ett nytt förslag 

när det gäller pension till de förtroendevalda. Jag föreslår också att vi 

undersöker hur en lösning med Fora skulle kunna se ut. Vidare föreslår jag 

att uppdragsreglementet endast ska gälla under 2004 och att vi därefter 

försöker finna en annan konstruktion. 

Eva Gustafsson, valkrets 1: Det Kerstin sade kom som en överraskning för 

mig – jag har trott att ersättningarna automatiskt skulle gälla retroaktivt. 

När vi inom SEKO Stockholm har diskuterat detta har vi sagt att när vi 

kommer fram till en lämplig lösning ska den givetvis gälla retroaktivt. 

Att man inom LO-SAF-området har fått denna ersättning kände inte jag 

till, men jag tycker heller inte att det spelar någon roll i sammanhanget. 

Jag yrkar att pensionsersättning ska betalas ut retroaktivt till alla som inte 

har fått sådan ersättning. 

Jag stöder också Björn Halvarssons förslag men vill göra ett tillägg till 

det, eftersom en lösning med Fora kanske inte alltid är det lämpligaste. Jag 

föreslår därför formuleringen ”Fora eller annan lämplig lösning”. 

45

Göran Olsson, förbundskassör: Enligt det gällande uppdragsreglementet 

har det från förbundets sida inte gjorts någon skillnad i fråga om ersättningar 

till statligt och privat anställda. Om det finns andra konstruktioner 

i avtal mellan SAF och LO är en sak, men från förbundets sida har vi behandlat 

alla lika! 

Tanken var att vi i dag skulle besluta om ett reglemente för tre år, alltså för 

hela den kommande förbundsmötesperioden. Björn Halvarsson har föreslagit 

att vi ska hantera frågan så att vi fastställer reglementet att gälla under 

2004 och samtidigt ger undertecknad i uppdrag att undersöka möjligheten 

till en administrativ lösning med exempelvis Fora. 

Jag kan ansluta mig till det förslaget men vill lägga med en liten brasklapp. 

Utan att ha undersökt saken kan jag se att det skulle kunna uppstå 

vissa problem med en Foralösning, eftersom det handlar om att administrera 

ett stort antal olika pensionsavtal. Men det kanske är en felaktig 

farhåga, och vi ska givetvis undersöka möjligheterna att hitta en lösning. 

Jag ansluter mig alltså till Björn Halvarssons förslag att vi fastställer uppdragsreglementet 

att gälla under 2004 och att förbundsstyrelsen får i uppdrag 

att undersöka hur det hela därefter ska administreras. 


att bifalla förbundsstyrelsens förslag till uppdragsreglemente med den av 

Björn Halvarsson föreslagna och av förbundskassören tillstyrkta ändringen 

att reglementet fastställs att gälla under 2004 och att förbundskassören 

får i uppdrag att undersöka möjligheten till en administrativ 

lösning exempelvis genom Fora. 

Förbundsmötet beslöt med 133 röster mot 69 

att bifalla Kerstin Ståhls och Eva Gustafssons förslag angående retroaktiva 

ersättningar till statligt anställda förtroendevalda. 

6 ombud avstod från att rösta. 

Voteringen begärdes av Bertil Hallén, valkrets 14. 

46


Behandling av förbundsstyrelsens verksamhetsberättelse 

för 2002 

Christine Dougias Andersson, valkrets 1: Jag har några funderingar kring 

”SEKO i siffror – resan mot en rättvis representation”. Det är jättebra att 

vi har könsuppdelad statistik på alla uppdrag inom förbundet, men jag 

saknar en analys. Vad tycker vi om de här siffrorna? Varför har vi de siffror 

vi har? Om man vill förändra någonting eller göra någonting annorlunda 

måste man först veta varför det ser ut som det gör. Därför skulle jag 

vilja veta hur ni har funderat kring de här siffrorna. 

I verksamhetsberättelsen under Uppdrag 2, ”Öka individens möjligheter 

till utveckling och trygghet i arbetsliv och samhälle”, kan man läsa att 

bland skyddsombuden är den manliga dominansen stor. 84 procent av alla 

skyddsombud är män, och 92 procent av alla huvudskyddsombud är män. 

Det är det enda som nämns om detta. Det är ganska oroväckande siffror, 

och jag blev väldigt förvånad när jag såg dem. Men det finns ingenting i 

arbetsmiljöprogrammet som säger att man ska göra någonting åt dem. 

Det finns heller inga egentliga mål i programmet. Någonstans skriver man 

att jämställdhet är när båda könen är representerade med minst 40 procent, 

alltså med minst 40 procent män eller 40 procent kvinnor – då kan man 

prata om jämställdhet. Vi får väl återkomma när vi diskuterar jämställdhetsprogrammet 

om vi ska ha ett jämställt förbund som mål eller om vi 

bara ska ha en representation där vi representerar antalet kvinnliga medlemmar. 

Vi som sitter här i dag kan t ex inte vara speciellt stolta – här är 

bara 24 procent kvinnor, medan det bland medlemmarna är 31 procent 

kvinnor. 

Förra året stod Arbis här och talade om ett tolvpunktsprogram för att införliva 

jämställdheten i all vår verksamhet. Jag ska läsa upp några av de 

punkterna: 

• att SEKOs förbundsordförande ska ta ledningen för jämställdhetsarbetet, 

• att vi ska skärpa redovisningen i verksamhetsberättelsen: 

– jämställdheten ska redovisas under varje verksamhetsområde/uppdrag, 

– andelen projekt och bidrag där man gjort en jämställdhetsanalys redovisas, 

– andelen projekt där man jobbat med ett jämställdhetsperspektiv redovisas, 

47

– andelen projekt med jämställdhetsperspektiv som slutredovisats under 

året redovisas, 

• att vi lägger upp en kunskapsbas som bl a ska innehålla fakta om löner 

och om specifika problem i arbetsmiljön som drabbar kvinnor, och 

• att vi prövar hur Athena-konceptets mentorskap kan vidareutvecklas. 

Jag undrar: Vad hände med de här punkterna? 

Arbis sade också att förhandlingsavdelningen har jämställdhetsfrågan under 

lupp. Vad har hänt där? 

Agneta Enbom Holz, valkrets 1: Också jag har några frågor runt verksamhetsberättelsen 

och även funderingar inför den nya verksamhetsplanen. 

När man läser verksamhetsberättelsen blir man glad över saker som har 

hänt sedan sist och som gäller de fyra uppdragen: vi har fått fler löneförhandlarutbildningar, 

vi har arbetat med RAM-programmet, fler medlemmar 

har fått rättshjälp, och vi har bildat ett integrationsnätverk. Detta är 

sådant som man lägger märke till och tycker är bra. 

Det som man blir mindre glad över är det som vi har missat, det som vi 

för tre år sedan sade var väldigt viktigt men som det inte har hänt någonting 

med. Vid en utvärdering av verksamhetsplanen bör vi se på detta också. 

Hur ska det redovisas? Varför hände det ingenting? Vad beror det på? 

Var vi för ambitiösa, hade vi ingen ledning i frågan eller hade vi inga resurser? 

Fanns det inga idéer? Vad är det som gör att vi inte kunnat genomföra 

sådant som vi fattade beslut om för tre år sedan? 

Jag tänker t ex på Uppdrag 2 och kompetensutvecklingen. Det står i verksamhetsberättelsen 

att den frågan tyvärr har hamnat i långbänk. Då vill jag 

naturligtvis ha en förklaring till varför den har hamnat i långbänk. Vi har 

skrivit att vi ska teckna fler avtal. Det kanske vi har gjort också, men inte 

så många som vi hade tänkt. Och har vi börjat titta på konstruktionen med 

individuella kompetenskonton? 

Detsamma gäller arbetstidsfrågan under Uppdrag 3. Där sade vi att vi 

skulle lägga fast en syn på hur förbundet ska jobba med arbetstidsfrågan, 

alltså någon form av politisk eller ideologisk deklaration och inte bara en 

lösning. Vi har fått en beskrivning i verksamhetsberättelsen av hur man 

inom vissa avtalsområden arbetat med frågan, men såvitt jag förstod skulle 

vi lägga fast en arbetsgång. 

Vi ska snart slå fast en ny verksamhetsplan. Då tycker jag att vi ska ta lärdom 

av det som vi under de här tre åren dels har gjort, dels inte har gjort. 

Det ska gälla både verksamheterna och arbetssättet: Är det rätt arbetssätt 

vi har haft? Skulle vi ha kunnat göra på något annat sätt? 

48

De frågor som jag vill ha svar på är: Ska det som inte är gjort redovisas? 

Finns de frågorna kvar, eller är det så att vi under de kommande tre åren 

inte ska göra någonting åt exempelvis arbetstidsfrågan när den nu hamnat 

i långbänk? Den finns ju inte med i vårt fortsatta program. De saker som 

vi inte har gjort – försvinner de bara? 

Jag återkommer senare till de här frågorna. Vi ska ju behandla motioner 

och förslaget till verksamhetsplan, och jag kommer bl a vid behandlingen 

av motion A 38, som handlar om genomförandegrupper, att ta upp frågan 

om hur vi ska jobba för att sjösätta vår nya verksamhetsplan. 

Yvonne Hansson, förbundssekreterare: Christine Dougias Andersson hade 

många frågor kring jämställdhet och kring det tolvpunktsprogram som Arbis 

förra året presenterade. 

Vi har i SEKO ambitionen att jobba med jämställdheten, och vi har under 

lång tid haft ett tryck på oss att bli bättre på det arbetet. Tyvärr är frågan 

inte alltid enkel att lösa. Att både kvinnor och män ska vara väl representerade 

i vår organisation är inte någonting som man bara kan fatta beslut 

om, utan det är faktiskt så att organisationen måste ha en kultur där vi hela 

tiden tar till vara både kvinnors och mäns erfarenheter och kunskaper och 

inte bara kör vidare i gamla hjulspår. Har vi t ex manliga skyddsombud 

som sköter sitt arbete så är det inte bara att byta ut dem mot kvinnor för 

att få fler kvinnliga skyddsombud, utan det är en process som nog kan ta 

längre tid än ett år. Det betyder inte att vi inte tycker att det är viktigt att 

jobba med frågan. 

Christine ville också ha en analys av statistikbilagan ”SEKO i siffror”. En 

av de viktigare förutsättningarna för att vi ska kunna jobba med jämställdhet 

på ett långsiktigt och framåtsyftande sätt är att vi hela tiden känner 

till den verklighet vi befinner oss i. Det är det som är syftet med statistikbilagan: 

den visar hur representationen ser ut på avdelningsnivå, på 

klubbnivå, på sektionsnivå och när det gäller olika uppdrag. Det är där vi 

befinner oss – på klubbarna, i avdelningar och sektioner – som vi kan 

åstadkomma förändringar. Det är där vi ska föra diskussionen, och det är 

där vi ska arbeta med förändringen – men då måste vi också känna till hur 

verkligheten ser ut. 

I det tolvpunktsprogram som Agneta nämnde stod det bl a att SEKOs förbundsordförande 

skulle ta ledningen i jämställdhetsfrågorna. När Kommunalkonflikten 

pågick tog Janne också täten och gjorde bra kommentarer 

och inlägg i diskussionen om kvinnolöner. Han visade väldigt tydligt 

att han tagit ledningen i jämställdhetsfrågan, och ingen har kunnat ifrågasätta 

hans syn på detta område. 

49

Vi har när det gäller jämställdhetsfrågorna inte riktigt kunnat följa upp besluten 

från det förra förbundsmötet – vi har ju bl a bytt ledning i förbundet 

sedan dess. 

Jämställdhetsansvarig i förbundsstyrelsen är förbundssekreteraren, dvs 

jag. Tidigare hade vi en jämställdhetsansvarig i förbundet som täckte in 

alla jämställdhetsfrågor. I dag tror vi inte att det är ett lämpligt sätt att jobba, 

utan vi måste vara tydligare i arbetet med dessa frågor. Vi kan inte 

blanda de anställdas frågor ur ett jämställdhetsperspektiv med de förtroendevaldas 

frågor, vi kan inte blanda jämställdhetsfrågorna i organisationen 

med jämställdhetsfrågorna ute i samhället. När det gäller jämställdhetsfrågor 

som rör de anställda i förbundet ska vi därför arbeta utifrån den 

jämställdhetslag som alla arbetsgivare måste följa. Då är det självklart att 

det är den som är personalansvarig, vår personalchef, som har huvudansvaret. 

Sedan kan vi tillsammans med de fackliga organisationerna komma 

överens om hur vi ska arbeta med jämställdheten för att nå de uppsatta 

målen. Det är alltså på det sättet inte en fråga för de förtroendevalda i 

förbundet. 

Hur vår organisation ska se ut, hur väl representerade kvinnor respektive 

män ska vara i olika uppdrag, är däremot typiska organisationsfrågor. Detta 

ligger då på mig som förbundssekreterare, som ansvarar för organisationsfrågorna. 

När det gäller att se till att våra medlemmar arbetar på jämställda arbetsplatser 

är detta en förhandlingsfråga, och därför är det naturligt att någon 

från förhandlingsavdelningen är ansvarig för jämställdhetsfrågorna och 

kan stötta klubbar och avdelningar i förhandlingar med arbetsgivaren när 

man upptäcker att någon har blivit felaktigt behandlad på grund av kön. 

För att få jämställda arbetsplatser behöver vi också påverka i samhället. 

Då är det naturligt att det är ordföranden som driver frågorna. 

På det viset har vi delat upp jämställdhetsfrågorna och försöker därigenom 

bli tydligare i vårt sätt att arbeta framöver. Det betyder att vi inte riktigt 

följer det tolvpunktsprogram som förre förbundsordföranden presenterade 

på det förra årsmötet. Jag tror att det sätt som vi nu jobbar på är ett kraftfullt 

sätt och att vi därför kommer att kunna ta steg framåt. 

Athena är inte dött, utan vi har flera Athena-projekt på gång i organisationen. 

Vi har anställt en EU-sekreterare, och vi funderar på om vi kanske 

kan använda EU-medel för att utveckla projektet. Tyvärr har vi inte kommit 

så långt ännu att vi har kunnat ta upp det i verksamhetsberättelsen, 

men jag hoppas att vi kan återkomma till frågan vid nästa årsmöte. 

50

Jan Rudén, förbundsordförande: Agneta ställde några frågor beträffande 

verksamhetsberättelsen. Hon tog upp bl a frågorna om kompetensutveckling 

och arbetstid och sade att det inte har hänt någonting på dessa områden. 

I fråga om kompetensutveckling hade vi kommit en bra bit på väg runt sekelskiftet. 

Vi tecknade kollektivavtal där vi avsatte pengar till kompetensutveckling. 

Det var ett avtal som vi ansåg skulle kunna ha effekt – det 

skulle verkligen kunna resultera i en kompetensutveckling och inte bara 

stanna vid en läpparnas bekännelse. 

Tyvärr har trenden blivit den motsatta. Vi har fått säga upp det avtal som 

vi avsatte pengar i eftersom pengarna bara fladdrade i väg – de hamnade 

till slut i en lönepott. På de områden där vi har alltför slimmade organisationer 

finns det helt enkelt inte utrymme för någon kompetensutveckling. 

Jag tror att ska man komma till rätta med den här frågan, som är oerhört 

viktig, då måste det ske parallellt med att vi jobbar med arbetsorganisationsfrågorna 

ute på arbetsplatserna. 

Arbetstidsfrågan har vi också haft stort tryck i, men det är samma sak där 

– luften har gått ur den. Den s k Knasutredningen, som skulle utreda arbetstidsfrågan, 

gick i sank i vintras. Vi har lyft frågan på den serie avtalskonferenser 

som vi har haft fram till dags dato, och vi får mycket blandade 

svar. På områden där man har en arbetstidsförkortning vill man stanna 

upp. På områden där man inte har det vill man fortsätta att driva frågan. 

Man har alltså mycket blandade uppfattningar inom organisationen. Vi har 

nu satt ned foten och sagt att vi ska driva frågan om arbetstidsförkortning 

på de avtalsområden där det finns en grund för att göra det. 


att godkänna verksamhetsberättelsen. 

51


Beslut om godkännande av resultaträkning för 2002 


att godkänna resultaträkningen för 2002. 


Beslut om godkännande av balansräkning för 2002 


att godkänna balansräkningen för 2002. 


Behandling av revisorernas berättelse för 2002 

Åke Olsson, förbundsrevisor, föredrog följande revisionsberättelse: 

”Revisionsberättelse 

Till förbundsmötet i SEKO, Facket för Service och Kommunikation 

Org nr 802004-5509 

Vi har granskat årsredovisningen och bokföringen samt styrelsens och 

verkställande utskottets förvaltning i SEKO, Facket för Service och Kommunikation 

för år 2002. Det är styrelsen och verkställande utskottet som 

har ansvaret för räkenskapshandlingarna och förvaltningen. Vårt ansvar är 

att uttala oss om årsredovisningen och förvaltningen på grundval av vår 

revision. 

Revisionen har utförts i enlighet med god revisionssed i Sverige. Det innebär 

att vi planerat och genomfört revisionen för att i rimlig grad försäkra 

oss om att årsredovisningen inte innehåller väsentliga fel. En revision 

innefattar att granska ett urval av underlagen för belopp och annan information 

i räkenskapshandlingarna. I en revision ingår också att pröva redovisningsprinciperna 

och styrelsens och verkställande utskottets tilämpning 

av dem samt att bedöma den samlade informationen i årsredovisningen. 

Vi har granskat väsentliga beslut, åtgärder och förhållanden i förbundet 

för att kunna bedöma om någon styrelseledamot eller ledamot av 

52

verkställande utskottet har handlat i strid med förbundets stadgar. Vi anser 

att vår revision ger oss rimlig grund för våra uttalanden nedan. 

Årsredovisningen har upprättats i enlighet med årsredovisningslagen och 

ger därmed en rättvisande bild av förbundets resultat och ställning i enlighet 

med god redovisningssed i Sverige. 

Styrelsens och verkställande utskottets ledamöter har enligt vår bedömning 

inte handlat i strid med förbundets stadgar. 

Vi tillstyrker att förbundsmötet fastställer resultaträkningen och balansräkningen 

samt beviljar styrelsens och verkställande utskottets ledamöter 

ansvarsfrihet för räkenskapsåret. 

Stockholm den 10 april 2003 

Åke Olsson Erik Johannesson Knut Lien 

Lars Ryberg 

Auktoriserad revisor 

Öhrlings PricewaterhouseCoopers AB 


att godkänna revisorernas berättelse för 2002. 


Beslut om ansvarsfrihet 


att bevilja förbundsstyrelsen ansvarsfrihet för verksamhetsåret 2002. 

Mötesordförande: Bjarne Isacson 


53

DAGORDNINGENS PUNKTER 15 OCH 16 

Behandling av SEKOs program ”Reglera avregleringen 

K) Näringspolitik 

Utlåtande nr 63–65 över motionerna K 1–K 5 

Tomas Abrahamsson, förbundsstyrelsens föredragande: Under den här 

punkten på dagordningen ska vi behandla ”Reglera avregleringen – Program 

om avregleringens konsekvenser”. Titeln på programmet kan verka 

lite blygsam – åtminstone vissa av våra medlemsgrupper, som varit utsatta 

för avregleringens konsekvenser, skulle nog hellre vilja använda kraftord 

i titeln. 

Bakom de avregleringar vi har varit utsatta för sedan tidigt 90-tal ligger ett 

förändrat ideologiskt förhållningssätt, en ideologisk vindkantring. Mot 

bakgrund av eftertankens kranka baksmälla efter 70-talets vänstervåg och 

nyliberalismens glada 80-tal med mottot ”Berika dig själv och skit i 

andra” uppstod en nästan religiös tro på marknadslösningarnas välsignelser. 

Det är en tro som har spritt sig över så gott som hela det politiska fältet. 

Fackföreningsrörelsen har inte varit immun – så inte heller vårt eget 

förbund. 

Avreglera, bolagisera, privatisera och upphandla – det skulle ge bättre kvalitet 

till lägre kostnader för samhället. Medborgarna döptes i samma veva 

om till kunder och konsumenter, och verksledningarna krävde marknadsmässiga 

villkor för sig själva. 

På grund av en åtminstone för mig okänd naturlag betyder marknadsmässiga 

villkor alltid fantasilöner och bonusar åt ledningen, hur uselt resultat 

den än åstadkommer. För de övriga anställda betyder det någonting helt 

annat. 

Men har det verkligen blivit bättre och billigare, effektivare och mera kvalitetssäkrat? 

Jag vill bestämt hävda att det inte förhåller sig så, men vid 

närmare eftertanke är frågan en smula vansklig att besvara. Vi har ju 

ingenting att jämföra med, eftersom det gamla systemet i mångt och 

mycket inte finns kvar. Men jag ser heller ingen uppenbar och möjlig väg 

tillbaka till det 60- och 70-tal som vi ofta betraktar genom rosafärgade 

glasögon. 

Därför är det program ni har framför er ett program för en ny verklighet, 

för ett förändrat samhälle. Men titeln på programmet, ”Reglera avregleringen”, 

innebär också att SEKO kräver politikens återkomst på område 

efter område. 

54

Våra nationella politiker är inte så maktlösa som de ibland väljer att låtsas. 

Det är bekvämt att dölja sig bakom marknadens krav, ekonomins globalisering 

och EUs regelverk, när det i själva verket är fråga om ideologi 

och politiska prioriteringar på hemmaplan. Vi har alltför lättvindigt anammat 

och tagit till oss våra motståndares argument och inte tillräckligt skärskådat 

de intressen som ligger bakom. 

Vi ställer i programmet krav på en utvärdering av de genomförda avregleringarna, 

ett förhållandevis modest krav som den dynamiske förre 

näringsministern Rosengren skriftligen och muntligen lovade att ta itu 

med. Men hade Rosengren tagit itu med allt han lovade så vore han väl en 

övermänniska, och det är han sannolikt inte. 

Leif Pagrotsky har i sin tur lovat att titta på saken, men såvitt vi vet pågår 

det för närvarande ingen större aktivitet inom Näringsdepartementet. Den 

som är en smula konspiratoriskt lagd kan tro att söligheten med en utvärdering 

av vad man ställt till med bottnar i att man är orolig för vad utvärderingen 

ska ge för resultat. 

När nu t o m den gamle högerledaren Ulf Adelsohn går ut i spalterna och 

kräver stopp för mera avregleringar, åtminstone inom hans nya pastorat 

järnvägen, har det runnit mycket vatten under broarna. 

Vårt krav är: Utvärdera avregleringarna nu! Och medan utvärderingen 

sker: Sätt stopp för nya avregleringar! Det är ett högst rimligt krav att uppfylla 

för en socialdemokratisk regering, vår regering. 

Det har hänt mycket inom förbundets organisationsområden de senaste 

åren. Många medlemmar har i samband med avregleringarna gått från en 

statlig anställning till en privat, eller till en anställning i ett statligt bolag. 

För flera av våra branscher innebär det upphandlingsförfaranden, ett ständigt 

hot om byte av arbetsgivare, avtal och arbetsorganisation samt övertalighet. 

En i den offentliga debatten förbisedd effekt av avregleringarna 

har varit en urgröpning av anställningstryggheten för de anställda i verksamheten. 

Andra konsekvenser som det pekas på i programmet är en ständig kostnadspress 

och lönsamhetsjakt som har haft negativ inverkan på kvaliteten, 

långsiktigheten och investeringarna i verksamheterna. Dessutom har de 

anställda pressats på ett oacceptabelt sätt – färre personer förväntas göra 

mera jobb. Personalen ute i produktionen minskas, men den administrativa 

personal som sysslar med marknadsföring och upphandlingar ökar. Vi 

tycks bli en nation av upphandlare. Frågan är bara vad vi ska upphandla 

om vi producerar allt mindre. 

Sverige har varit bland de bästa i klassen inom EU när det gäller avregleringar. 

Jag fruktar att det är ett typiskt svenskt drag, det där med att 

55

vara bäst och lydigast i klassen. Man borde ha lyssnat till min gamla arbetsgivare 

Sten Allan Olsson, som inför sina direktörer alltid hävdade: 

”Dum går först!” 

Men det är ytterst bekymmersamt för ett litet land som Sverige att gå före 

i de här sammanhangen. Som Janne påpekade i sitt öppningsanförande har 

inte merparten av EU-länderna gått i takt med Sverige när det gäller avregleringar. 

Det innebär att vi har öppnat våra marknader för utländska aktörer som i 

sin tur har en hemmamarknad som i praktiken är stängd för svenska aktörer. 

När i någon dunkel framtid avregleringarna kommer att gå i takt i EU 

kan vi komma att sitta med väldiga privata monopol eller oligopol. Jag antar 

att detta inte var avsikten med övningen. 

Ytterligare ett fenomen i kölvattnet efter avregleringar och upphandlingsförfaranden 

är social dumping. Med den förestående EU-utvidgningen löper 

vi långt större risk att utsättas för eskalerad social dumping, särskilt 

inom transportsektorn men även på andra områden. Jag kommer själv från 

en bransch, sjöfart, där man möter ett etablerat system av social dumping, 

nämligen bekvämlighetsflagg. Detta system finns numera inom vägtransporter 

och är på väg att introduceras inom civilflyget. Jag fruktar att järnvägen 

står på tur härnäst. Den enda motkraft mot detta system som har 

kunnat mobiliseras till dags dato har varit europeiskt och internationellt 

fackligt samarbete. Det är den vägen vi måste fortsätta på. 

Jag tänker inte gå igenom programmet sida för sida – det är utskickat, och 

ni har läst det. Men jag vill göra en avslutande reflexion. Det här är ett näringspolitiskt 

program för hela organisationen – den lokala, regionala och 

centrala, för alla grupperingar inom förbundet. Om förbundsmötet antar 

programmet, så kan det inte förverkligas bara genom politiskt arbete och 

kontakter på central nivå med ministrar, statssekreterare och riksdagsmän. 

Det måste också komma ett tryck från våra lokala och regionala organisationer. 

Vi måste säga samma saker – vi måste gå i takt. 

Det är inget lätt program att förverkliga. Men för våra medlemmars skull 

gör vi bäst i att försöka – och lyckas! 

Med detta yrkar jag bifall till förbundsstyrelsens förslag till programmet 

”Reglera avregleringen”. 

Förhandlingarna ajournerades för middag kl 16.25. 

56

Tisdagen den 16 september 2003 

Kvällens förhandlingar 

Förhandlingarna återupptogs kl 17.30. 




Behandling av SEKOs program ”Reglera avregleringen” 

Motionsbehandling 

K) Näringspolitik 

Utlåtande nr 63–65 över motionerna K 1–K 5 

(fortsatt behandling) 

Sixto Iturra, valkrets 1: Jag kommer från ett avreglerat verksamhetsområde, 

nämligen Trafik i Stockholm, men jag ska inte gråta över det som har 

hänt. 

Jag är beredd att yrka bifall till förbundsstyrelsens förslag till program, 

under förutsättning att förbundsmötet antar de ändringar som jag kommer 

att föreslå. 

Tomas Abrahamsson sade att titeln kunde verka blygsam, och det tycker 

jag att den är. Titeln ”Reglera avregleringen” ger ett intryck av att vi vill 

behålla avregleringen men reglera den. Jag tycker att det vore riktigare att 

ge programmet rubriken ”Avregleringens konsekvenser – Program för att 

motverka försämringar av löne- och anställningsvillkor”. Med den rubriken 

betonar vi mer vår roll som facklig organisation, och jag föreslår att 

den ändringen görs. 

I andra stycket under rubriken ”Konsekvenser av avregleringarna – 

SEKOs syn” på sidan 8 heter det: 

”Grundtanken bakom avregleringen var att genom ökad konkurrens driva 

fram effektivare verksamhet som i slutänden skulle komma konsumenterna 

till del genom lägre priser och bättre produkter och tjänster. SEKO hävdar, 

att på de flesta områden har denna tanke inte infriats.” 

Detta är kanske en petitess, men jag tycker att det vore riktigare att i stället 

för ”Grundtanken” skriva ”Intentionerna”, som ger ett bättre uttryck 

för vad som var avsikten. Jag hänvisar här till citatet på sidan 4 ur den so- 

57

cialdemokratiska propositionen ”Näringspolitik för tillväxt”. Jag föreslår 

därför att detta stycke får följande ändrade lydelse: 

”Det utlovades att intentionerna bakom avregleringen var att genom ökad 

konkurrens driva fram effektivare verksamhet som i slutänden skulle komma 

konsumenterna till del genom lägre priser och bättre produkter och 

tjänster. SEKO hävdar, att på de flesta områden har dessa intentioner inte 

infriats.” 

Jag kommer så till rubriken ”Våra krav på arbetsgivarna” på sidan 12. Det 

är bra att vi ställer krav på arbetsgivarna, men vi måste också ställa krav 

på oss själva. Vi har upprepade gånger sagt att vår roll är att försvara våra 

kollektivavtal. Det är därför naturligt att vi får en utvärdering av de förändringar 

som uppstått t ex när det gäller pensions- och semesterbestämmelser 

vid övergång till privat verksamhet. Jag föreslår därför att det i programmet 

efter första stycket under rubriken ”Våra krav på arbetsgivarna” 

läggs till ett stycke av följande lydelse: 

”Försvarandet av värdet av kollektivavtalet medför att vi som SEKO ska 

dra de lärdomar som behövs för att klarlägga de konkreta försämringar 

som har uppstått vid olika övergångar av verksamhet med borttagande av 

förmånligare pensionsålder eller förmånligare semesterlönebestämmelser 

och komma till insikt att detta kräver ett mera samordnat agerande från 

oss. Borttagande av förmånligare pensionsålder och förmånligare semesterlönebestämmelser 

ska i princip aldrig vara en följd av att verksamhet 

övergår från offentlig till privat.” 

Jag föreslår i detta avsnitt tillägg av två nya krav. 

Det första nya kravet lyder: 

• Löneavtalen ändras så att inrangeringsförhandlingarna inte sker under 

fredsplikt. 

Detta kan möjligen tolkas som ett radikalt krav, men vi måste inse att vi 

inte har så mycket att sätta emot. Någonting måste göras för att vi ska uppnå 

större jämlikhet mellan parterna, och vi måste nu diskutera den frågan. 

Det andra nya kravet lyder: 

• I avtalen tas in bestämmelser som medför att förmånligare villkor vid 

övergång av verksamhet i samband med offentliga upphandlingar alltid 

ska behållas. 

Även under rubriken ”Våra krav på regering och riksdag” har jag några 

ändringsförslag. 

58

Jag anser att sjätte punktsatsen i detta avsnitt är för milt eller rentav för 

fegt formulerad. När det gäller ILO-konvention 94 ska vi kräva av regeringen 

att lagen om offentlig upphandling ska innehålla mer bestämda krav. 

Jag föreslår därför tillägget: 

• Sverige ska ratificera ILO-konvention 94. Det är inte godtagbart att ett 

samhälle använder sig av nedpressning av lönevillkor som ett mål för att 

förbilliga den offentliga verksamheten. 

Jag föreslår vidare tillägg av följande punktsats: 

• Lagen om offentlig upphandling kompletteras med regler som innebär 

att den upphandlande enheten alltid är skyldig att se till att entreprenör 

tillämpar kollektivavtalsenliga villkor i upphandlad verksamhet. 

Dessutom föreslår jag tillägg av punktsatsen: 

• LAS 6 b § förstärks genom att reglerna i första stycket även ska gälla 

om förutsättningarna för övergång av ett företag, en verksamhet eller en 

del av verksamhet från en arbetsgivare till en annan inte är uppfyllda. 

Med de av mig föreslagna ändringarna yrkar jag bifall till förbundsstyrelsens 

förslag till program. 

Per-Gunnar Andersson, valkrets 1602: Jag kommer från ett område som 

håller på att avregleras, nämligen Banverket. Jag reagerar mot att beskrivningen 

av nuläget och förändringarna när det gäller infrastrukturen har 

placerats under rubriken ”Järnväg”. Berörda SEKO-medlemmar tillhör 

Väg & Ban, bortsett från Banverket och Vägverket som ligger under statligt 

avtal. Detta innebär att många av branschens medlemmar arbetar med 

både järnvägar och vägar, eventuellt i en avreglerad bransch som i programmet 

över huvud taget inte nämns som en bransch men som ändå berörs 

i vissa stycken, ibland på ett negativt sätt. Som Tomas sade ska vi liksom 

förut agera lokalt. 

Jag har förståelse för att SEKO i opinionsbildningssyfte vill koncentrera 

sig på vissa områden, men ur vår synvinkel är det olyckligt med tanke 

på att detta faktiskt är det enda område där vi har möjlighet att säga stopp 

innan det gått för långt. 

Av denna anledning föreslår vi en del kompletteringar av programmet. 

Sålunda föreslår vi att det under ”Järnväg” efter avsnittet om SJ införs följande 

text: 

”På infrastruktursidan har Banverket efter 1988 successivt fått överta vissa 

uppgifter från SJ, bl a sektorsansvaret, trafikledningen och nu senast 

alla ’icke-kommersiella’ fastigheter. Organisatoriskt har Banverket förändrats 

bl a genom införandet av Beställar- och Utförarmodellen. Föränd- 

59

ingen genomfördes med hänvisning till att det skulle bli en effektivisering 

av verksamheten. Nästa steg blev då följdenligt en konkurrensutsättning 

av de producerande enheterna. Det finns inga formella politiska beslut om 

konkurrensutsättning, utan beslutet är internt fattat av Banverkets styrelse. 

Resultatet är att sex enheter inom Banverket har blivit ’Resultatenheter’ 

som ska verka i bolagsliknande former, under mer eller mindre konkurrensutsatta 

villkor. För att skapa en större marknad utanför Banverket började 

man med att minska den egna personalen så att man inte klarar volymen 

själv och, i viss mån, förhindra egna enheter att utföra arbeten. Detta 

har med åren gjort att det nu finns ett 40-tal företag på området, varav de 

största med stora utländska ägare.” 

I dag är all investeringsverksamhet konkurrensutsatt, och upphandling av 

underhåll i konkurrens till 100 procent är planerad fr o m 2006. Man har 

redan kommit en bra bit på väg. 

Under rubriken ”Branschvisa konsekvenser” vill jag, utan att ha något 

konkret förslag, att avsnittet ”Järnväg” får ett inledande stycke om infrastrukturunderhållet 

med en konsekvensbeskrivning liknande den som 

finns för spårtrafiken. 

Vidare föreslår vi följande nya punktsats i detta avsnitt: 

• Försämrad säkerhet på sikt genom brister i förfrågningsunderlag och 

kravställning, ekonomiska krav högre än säkerhets- och arbetsmiljömässiga. 

Förvaltaren klarar inte att kontrollera entreprenörerna, brist på 

kompetent personal och avsaknad av ”praktikgemenskap” bland aktörerna. 

Under ”SEKO ställer följande krav i utvärderingen” föreslår vi följande 

ändrade lydelse av nionde punktsatsen: 

• Staten ska för infrastrukturen inom Banverket, Vägverket och Sjöfartsverket 

bedriva drift- och underhållsarbete i egenregi med tillräcklig personalvolym 

och kompetens för att i huvudsak klara verksamheten själva. 

Vad man kan säga om det här programmet är att vägsidans problem över 

huvud taget inte berörs. Vi tycker att det bör finnas en beskrivning av 

situationen även när det gäller vägsidan med krav på åtgärder. Vi är i vår 

bransch eniga om att drift och underhåll av vägar och järnvägar inte ska 

upphandlas i konkurrens, framför allt av säkerhets- och arbetsmiljöskäl. 

De flesta av oss är helt medvetna om att ifall man upphandlar i konkurrens 

så försvinner en massa pengar till administratörer. Om man inte upphandlar 

i konkurrens blir det mer pengar kvar till produktion. Vi vet också att 

det inte är våra medlemmar som får de jobb som upphandlas, utan det är 

småskuttar som kommer att ta många av jobben. 

60

Jag föreslår att de förslag jag lagt fram hänskjuts till beredningsutskottet 

för inarbetning i programmet. 

Ronny Beyer, valkrets 20: Det var väl mig Lars Stjernkvist varnade för! 

Varför gjorde han det? Det går kanske tillbaka till SSU-kongressen 1981 

när vi som väloljade pantrar med skarpskurna grekiska intellektuella drag 

stred för att SSU inte skulle skiljas från fackföreningsrörelsen, något som 

en del ville. Det går kanske också tillbaka till striden när vi diskuterade 

ungdomsverksamheten och då vi ansåg hur viktigt det var att varje fackförbund 

höll sig med en stabil ungdomsverksamhet, en verksamhet som 

också fick kosta pengar. Eller hade han läst motionerna och sett att Dalarnas 

SEKO har 20 motioner? Det du, Bjarne, är mer än Stockholm, eftersom 

ni har ett par cirkulärmotioner som inte räknas. 

Såg Lars Stjernkvist att av 65 att-satser hade en blygsam förbundsstyrelse 

inte vågat tillstyrka mer än 6, 35 motioner föreslår förbundsstyrelsen ska 

anses besvarade, medan resten har avstyrkts. Kanske tänkte han: Stackars 

satar, Beyer kommer att nöta sönder dem – det blir ingen kongressfest! 

Ni behöver inte vara oroliga. Jag tycker att det här är ett alldeles utmärkt 

program. Det antar nästan himmelska höjder! En lokförare som jag kan 

faktiskt i programmet läsa ut vilka villkor vi lever under. Jag tycker att ni 

i förbundsstyrelsen har varit lite blygsamma. Det finns i denna fråga ett 

antal alldeles utmärkta motioner, några så pass bra att de hade kunnat vara 

skrivna av Johan Olof Wallin, Erik Axel Karlfeldt, Dan Andersson eller 

någon annan dalmas. 

Södermalms postklubb har t ex en alldeles utmärkt motion, och jag kommer 

senare att, liksom förbundsstyrelsen, yrka bifall till att-satserna i motionen. 

I den motionen diskuteras hur vi ska gå ut, vad vi i förbundet 

egentligen borde göra. I de andra programmen sägs vad vi som organisation 

ska göra. I det här programmet ställer vi krav på omvärlden, på arbetsgivarna 

och på politikerna. Men vad vill vi själva göra som organisation? 

I motionen föreslås att förbundet bör starta ett brett studie- eller rådslagsarbete 

för att informera och påverka. Varför finns inte detta med som 

en punktsats i programmet? 

Vi ska ställa krav på andra och se till att kraven genomförs genom facklig-politisk 

samverkan. Men vi måste också som förbund ta vårt eget ansvar. 

Vi ska skola våra egna medlemmar, så att de kan delta i det agitatoriska 

arbetet. 

Jag yrkar bifall till förbundsstyrelsens utlåtande över motion K 4, kompletterat 

med att vi startar ett rådslagsarbete med utbildning internt i organisationen 

och även externt. Jag tror att många landstings- och kommunalpolitiker 

skulle må gott av att få veta konsekvenserna av sina beslut. 

61

Jag frågade vår riksdagsman Kurt Kvarnström hur mycket papper han får 

under ett år, och han svarade att det var ungefär ett ton. Samtidigt kräver 

vi att dessa damer och herrar ska kunna sätta sig in i alla ärenden. Det 

finns inte en chans! Ska de inte bli som vattenloppor som bara studsar på 

ytan, så måste vi som går i fronten ge dem djupet och kunskapen om hur 

det ser ut. Men för att vi ska kunna göra det måste vi skola oss och lära 

oss hur vi med egna förslag ska kunna möta den välfärdsvittring som skett. 

Därför tycker jag att vi inte ska vara blygsamma. 

Christer Alnebratt, valkrets 17: Jag vill instämma med de talare som 

lovprisat detta initiativ. Det är ett utmärkt initiativ som vi kan jobba vidare 

med. Som Ronny var inne på är det viktigt att vi inte bara jobbar vidare 

med programmet i vår egen organisation utan att vi använder det i våra 

dagliga kontakter med massmedia, politiker osv. Programmet är, liksom 

de andra programmen, kanonbra. 

Men programmen får inte flyta fritt, något som jag har en känsla av att de 

gör nu. Vart och ett av programmen lever lite grann i sin egen värld. Vi 

måste sammanföra allting så att vi får ett samlat grepp och på det sättet får 

ett bra arbetsmaterial att bygga vidare på under den kommande kongressperioden. 

Jag anser att Tomas Abrahamssons inledning var alldeles utmärkt. Vad jag 

saknade lite var en slutsats om vad vi ska göra här och nu. En sak som jag 

anser att vi bör göra är att ta tag i det som Tomas sade om en utvärdering. 

Även Janne var i sitt inledningstal till förbundsmötet inne på detta med en 

utvärdering. Jag anser att vi på förbundsmötet ska kräva att det sker en utvärdering, 

och jag skulle vilja att beredningsutskottet får i uppdrag att formulera 

ett uttalande, där förbundsmötet kräver att den utvärdering som utlovats 

ska ske. I de kontakter jag haft med politiker har man utlovat en utvärdering 

av 1998 års trafikpolitiska beslut. Man har lovat och lovat att det 

ska göras en utvärdering, men det händer ingenting. Det är kanske så att det 

här ligger en hund begraven – man vågar inte göra den här utvärderingen. 

Jag ska inte närmare gå in på texten i programmet, men jag anser att det 

där finns ett uttryck som inte hör hemma i ett seriöst program. Jag tänker 

på uttrycket ”Svarte Petter”. Det finns bättre sätt att uttrycka det man avser 

– man kan exempelvis säga att detta är ett problem för elitorganisationer 

eller företag i en internationell värld. 

Jag vill instämma i vad Sixto sade om att vi inte bara ska ställa krav på 

andra utan att vi också måste ställa krav på oss själva. Vad ska vi som förbund 

göra med detta program? Vad vill vi själva jobba med? Som Sixto 

sade bör vi jobba för att det inte ska ske några inrangeringsförhandlingar 

under fredsplikt. Vi måste så att säga återta våra vapen. 

62

I stort sett har jag samma yrkanden som Sixto, och jag överlämnar åt presidiet 

att försöka sy ihop det hela. Jag vill att vi ska ha ett särskilt stycke 

där vi ställer krav på oss själva och som har rubriken ”SEKO ska arbeta 

med”. Ett krav under denna rubrik föreslår jag bli ”att via kollektivavtal 

skapa likvärdiga villkor för alla medlemmar inom samma bransch med det 

bästa avtalet som grund”. Ett andra krav under denna rubrik är ”att all infrastruktur 

behålls inom statens ansvarsram” och ett tredje ”att aktivt driva 

en samhällsdebatt om avregleringens konsekvenser”. 

Eva-Lena Jansson, valkrets 18: Programmet Reglera avregleringen tar upp 

många viktiga frågor. Olika branscher, där regleringen har varit omfattande, 

avhandlas. Detta ger i vissa delar en tydlig bild av nackdelarna med 

privatiseringarna, både ur medborgarsynpunkt och ur våra medlemmars 

perspektiv. 

Vad jag saknar är en jämställdhetsanalys av dessa avregleringar och privatiseringar. 

Varför har ni inte gjort någon sådan analys? är min fråga till förbundsstyrelsen. 

I min egen bransch, posten, har kvinnorna varit de största förlorarna. Pressen 

på postkassörskorna har under många år varit så stor att den borde betraktas 

som en arbetsmiljöfara. 

Även i andra branscher har många kvinnor drabbats. Anställningsvillkoren 

har kraftigt försämrats. Visstidsanställningar i kombination med deltid, 

ofta med låga ingångslöner, riskerar att bli nästa nya kvinnofälla. Vi 

vet att det är nästan bara kvinnor som är beredda att jobba deltid i hopp 

om att så småningom få en heltidsanställning som de kan försörja sig på. 

Jag har ett yrkande om tillägg av en punktsats under rubriken ”Våra krav 

på arbetsgivarna”: 

• Heltid ska vara en rättighet, deltid en möjlighet. 

Lennart Andersson, valkrets 1: Jag ska inte bli långrandig utan vill bara instämma 

i vad Per-Gunnar Andersson sade när det gäller Banverket. Det 

blir precis samma konsekvenser som det blivit i Vägverket, med en ökning 

av den administrativa personalen medan man drar ned på den egentliga 

produktionen. En konsekvens blir att anställningsförhållandena blir mycket 

sämre. 

Jag yrkar bifall till Per-Gunnar Anderssons förslag. 

Förbundsmötet beslöt på förslag av presidiet 

att införa en tidsbegränsning på två minuter i den fortsatta behandlingen 

av förevarande ärende. 

63

Ulf Brandt, valkrets 1: När vi på 90-talet började tala om avreglering och 

upphandling, fanns det många olika synpunkter inom förbundet. Det fanns 

de som var rädda för det som hände och som ville hålla igen till varje pris. 

I dessa diskussioner sades det från förbundets sida att det här var någonting 

som vi med stor sannolikhet var tvungna att acceptera men att vi skulle 

behålla avtalets värde. 

”Avtalets värde” var ett uttryck som kom tillbaka om och om igen. Detta 

var det viktigaste i samband med avregleringarna. 

Sixto Iturra sade att vi ska dra lärdom av de konkreta försämringar som 

uppstod vid olika övergångar av verksamhet med borttagande av förmånligare 

pensionsålder eller förmånligare semesterbestämmelser och att vi 

måste komma till insikt om att detta kräver ett mer samordnat agerande 

från oss. 

Jag tror att detta är det viktigaste som har sagts när det gäller upphandling 

och avreglering. Om det nu är så att den samhälleliga utvärderingen inte 

kommer till stånd, då får förbundet göra sin egen utvärdering, så att vi får 

svart på vitt på vad detta verkligen kostar oss. 

Jag vet inte hur många i den här salen som fått sina 34 semesterdagar 

minskade till 25 eller 30. Och hur många är det som fått sin pensionsålder 

höjd? När sådant händer kan man inte säga att vi behåller avtalets värde. 

Jag yrkar bifall till Sixto Iturras förslag. 

Jan Åhman, valkrets 1: Det är fantastiskt bra att förbundet har tagit fram 

det här programmet. Det får väl ses som både en tillnyktring och en kursändring. 

Vi lägger nu den gamla tiden bakom oss och tar itu med dessa 

frågor på ett helt annat sätt än vi gjort hittills och med en helt annan inriktning. 

Jag yrkar naturligtvis bifall till förslaget. Därutöver har jag bara 

några små kommentarer. 

Egentligen skulle programmet inte heta ”Reglera avregleringen” – det är 

ett felaktigt ordval. Det borde i stället heta ”Reglera omregleringen”. Det 

är en ganska viktig anmärkning. Den här s k avregleringspolitiken handlar 

inte om att man har avreglerat, utan vad man gjort är att man skrivit om 

reglerna. Det är detta som är hela poängen i den här politiken. Man har 

skrivit om regler som på många sätt varit grundade på förnuft och på resultatet 

av medborgarnas kamp under många år och ett uttryck för hur de 

vill ha t ex den offentliga servicen inrättad. Sedan har man gjort om reglerna 

för att de ska berika de stora kapitalen. Det gäller inte bara privata 

kapital utan även stora statliga kapital som berikar det skikt som tjänar på 

den här omregleringen. 

64

Man kan t ex titta på EU. På dess hemsida och publikationer finns det en 

oerhörd massa regler. Frågan är vilkas intressen dessa regler gagnar. 

Vi kan också se på hur det är nationellt, t ex inom Posten där jag arbetar. 

Man har där inte tagit bort reglerna – man har inte avreglerat utan omreglerat 

så att det gynnar vissa intressen. Man kan säga att Posten så att säga 

sitter kvar med Svarte Petter. Om reglerna hade tagits bort, skulle man i 

Posten ha kunnat göra som man velat, struntat i det som inte lönar sig och 

därmed tjänat pengar på det som är bra. Jag tycker inte att man ska göra 

på det sättet, utan det är en vansinnig politik. 

Om EU verkligen hade avreglerats och det inte hade funnits några EU-regler, 

skulle det ha varit fritt fram för varje medlemsland i EU att fortsätta 

att reglera t ex postpolitiken på det sätt man velat. Det kan man inte göra 

nu, eftersom EU har skapat ett regelverk kring detta. 

Mot den här bakgrunden har jag ett tilläggsförslag till programmet som 

jag föreslår att beredningsutskottet får i uppdrag att se över. 

På postområdet i Sverige har man gått före EU och omreglerat mycket tidigare 

och mer drastiskt än vad ens EU-direktiven föreskriver. Sverige ligger 

en bra bit före, och EU kommer ikapp Sverige någon gång 2009 eller 

2010. Sverige och de svenska regeringarna, oavsett partifärg, uppfattas såsom 

”stridisar” i EU-sammanhang. 

Detta är ett problem. I det här förnämliga programmet kräver vi att det ska 

göras en utvärdering och att man t o m ska återreglera där det behövs. Vi 

har då EUs regelverk som förhindrar att man går tillbaka till de mycket 

förnuftigare regleringar som tidigare fanns på postmarknaden. Det blir liksom 

en krock, och det går inte att återgå till tidigare regleringar så länge 

vi är med i EU och ska följa dess regelverk. Ett av syftena med att vi är 

med i EU är att man ska kunna skylla på Bryssel. 

Jag yrkar därför att det i programmet skrivs in att det internationella fackliga 

samarbetet förstärks i syfte att bekämpa de nackdelar som avregleringen 

för med sig genom beslut i EU och i det nya GATS, som man kan 

säga är EU-politik i världsformat. Det räcker inte med att vi jobbar med 

dessa frågor gentemot den svenska regeringen, utan vi måste jobba tillsammans 

t ex inom UNI, vars representant kommer att tala till förbundsmötet 

i morgon. Min uppfattning är att det är för lite glöd och fart i det internationella 

fackliga samarbetet, i varje fall från svensk sida. Det finns 

kanske andra länder där det är lite mer fart på detta arbete, men här måste 

vi bli bättre. Därför tycker jag att det ska stå någonting om detta i programmet. 

Jag yrkar bifall till programförslaget med det av mig föreslagna tillägget 

som jag föreslår överlämnas till beredningsutskottet. 

65

Tomas Abrahamsson, förbundsstyrelsens föredragande: Det är roligt att 

programmet ”Reglera avregleringen” väcker så stort intresse. 

Jag ska börja med Sixto Iturra. Han föreslog en ändring av programmets 

titel. Den fullständiga titeln är ”Reglera avregleringen – Program om avregleringens 

konsekvenser”. Sixto föreslog att den titeln skulle ändras till 

”Avregleringens konsekvenser – Program för att motverka försämringar 

av löne- och anställningsvillkor”. Jag sade visserligen i mitt inledningsanförande 

att titeln är blygsam, men den är rätt omsorgsfullt utformad med 

tanke på vad vi kräver på olika politikområden. Jag yrkar därför avslag på 

Sixtos förslag om ändring av titeln. 

Sixto hade vidare ett förslag om ändring av andra stycket under rubriken 

”Konsekvenser av avregleringarna – SEKOs syn”. Hans förslag går i princip 

ut på att ordet ”Grundtanken” utbyts mot ”Intentionerna”. I förbundsstyrelsen 

anser vi att de båda orden i detta sammanhang säger i stort sett 

detsamma, och vi yrkar avslag på det förslaget. 

Sixto hade även ändringsförslag under rubriken ”Våra krav på arbetsgivarna”. 

Han föreslog där ett tillägg till första stycket av innebörden att vi 

ska försvara kollektivavtalets värde. Förbundsstyrelsen föreslår att det förslaget 

överlämnas till beredningsutskottet för lämplig inplacering i programmet. 

Vidare föreslog Sixto under denna rubrik två nya punktsatser. Den första 

skulle vara att löneavtalen ändras så att inrangeringsförhandlingar inte 

sker under fredsplikt. Såvitt jag förstår låter det sig inte ändras i löneavtalen, 

utan här är det snarare lagstiftningen som ska ändras. Förbundsstyrelsen 

har i nuvarande läge inga intentioner att verka för ändringar i medbestämmandelagen, 

bl a på grund av det skakiga politiska läge som råder i 

Sveriges riksdag med miljöpartiet som synnerligen opålitligt när det gäller 

arbetsrätten. Förbundsstyrelsen yrkar därför avslag på detta förslag om 

tillägg av punktsats. 

Den andra punktsats som Sixto föreslog skulle tillföras programmet var att 

man i avtalen tar in bestämmelser som medför att förmånligare villkor vid 

övergång av verksamhet i samband med offentliga upphandlingar alltid 

ska behållas. Detta är självfallet vår målsättning, och förbundsstyrelsen 

föreslår att det förslaget hänskjuts till beredningsutskottet för lämplig inplacering 

i programmet. 

Under rubriken ”Våra krav på regering och riksdag” föreslår Sixto också 

några ändringar. I programmet står det att Sverige bör ratificera ILO-konvention 

94. Sixto föreslår att ordet bör byts ut mot ska. Han vill också ha 

tillägget att det inte är godtagbart att samhället använder sig av nedpressning 

av lönevillkor som ett mål att förbilliga den offentliga verksamheten. 

66

Förbundsstyrelsen tillstyrker att bör utbyts mot ska. Vi föreslår att det förslaget 

överlämnas till beredningsutskottet. 

Sixto föreslår vidare att ett krav ska vara att lagen om offentlig upphandling 

kompletteras med regler som innebär att den upphandlande enheten 

alltid är skyldig att se till att entreprenör tillämpar kollektivavtalsenliga 

villkor i upphandlad verksamhet. Förbundsstyrelsen har uppfattningen att 

det kravet redan är uttryckt i programmet. Det står i sjätte punktsatsen på 

sidan 13 att upphandlingslagen måste revideras för att åstadkomma en 

kompetent och ansvarsfull upphandlingspraxis och att upphandlingslagen 

bör kopplas till annan arbetsrättslig lagstiftning. Sixtos krav finns dessutom 

redan uttryckt i lagen om offentlig upphandling efter en lagändring 

vid halvårsskiftet förra året. Det står explicit i lagen att den upphandlande 

enheten inte får ta andra hänsyn än de rent prismässiga. Erfarenhetsmässigt 

gör man ändå det trots denna lagstiftning. Förbundsstyrelsen anser 

alltså att Sixtos krav redan finns uttryckt i programmet, och vi yrkar avslag 

på detta förslag. 

Slutligen föreslår Sixto att LAS 6 b § förstärks genom att reglerna i första 

stycket även ska gälla om förutsättningarna för övergång av ett företag, 

en verksamhet eller en del av verksamhet från en arbetsgivare till en annan 

inte är uppfyllda. Sixtos förslag innebär såvitt vi förstår att man ska 

applicera en lagstiftning där förutsättningarna för att lagstiftningen appliceras 

inte är uppfyllda. Det skulle kunna bli lite tokigt, och förbundsstyrelsen 

yrkar därför avslag på det förslaget. 

Per-Gunnar Andersson har lagt fram tre rätt långa ändrings- och kompletteringsförslag. 

Förbundsstyrelsen föreslår att dessa förslag hänskjuts till 

beredningsutskottet för inplacering på lämpliga ställen i programmet. 

Ronny Beyer har yrkat att programmet ”Reglera avregleringen” används 

som ett internt rådslags- och studiematerial i opinionsbildningen internt 

och externt och att detta tillförs som en punktsats i programmet. Förbundsstyrelsen 

anser att detta förslag ska redovisas i protokollet från förbundsmötet. 

Det känns däremot lite malplacerat att ta in en sådan punkt i 

själva programmet. Självfallet ska vi använda programmet i vår medlemsoch 

förtroendemannautbildning. Förbundsstyrelsen känner stor sympati 

för Ronny Beyers förslag, men vi anser alltså att det är tillräckligt att förslaget 

redovisas i förbundsmötesprotokollet. 

Christer Alnebratt har föreslagit att förbundsmötet ska göra ett uttalande 

att förbundet av riksdag och regering kräver en utvärdering. Förbundsstyrelsen 

anser att detta är ett bra förslag och föreslår att beredningsutskottet 

får i uppdrag att utforma ett förslag till uttalande. 

67

Christer Alnebratt har också föreslagit att uttrycket ”Svarte Petter” skulle 

tas bort ur programmet. Vi har lite provisoriskt översatt programmet till 

engelska, och det visade sig att översättaren hade vådliga problem med uttrycket 

”Svarte Petter”. Förbundsstyrelsen föreslår att beredningsutskottet 

får i uppdrag att byta ut uttrycket ”Svarte Petter” mot någon annan formulering. 

Vidare föreslår Christer Alnebratt en rubrik, ”SEKO ska arbeta med” 

följt av tre att-satser: 

att all infrastruktur behålls inom statens ansvarsram, 

att aktivt driva en samhällsdebatt om avregleringens konsekvenser, och 

att via kollektivavtal skapa likvärdiga villkor för alla medlemmar inom 

samma bransch med det bästa avtalet som grund. 

När det gäller den sista av dessa att-satser anslöt sig Christer Alnebratt till 

Sixtos förslag, som förbundsstyrelsen alltså föreslår överlämnas till beredningsutskottet. 

De båda första att-satserna anser förbundsstyrelsen vara 

tillgodosedda i programmet och yrkar därför avslag på dessa att-satser. 

Eva-Lena Jansson har föreslagit tillägg av en punktsats under rubriken 

”Våra krav på arbetsgivarna”, nämligen 

• Heltid ska vara en rättighet, deltid en möjlighet. 

Förbundsstyrelsen känner stor sympati för detta krav, som vi självfallet 

ställer oss bakom, men vi ifrågasätter att programmet ”Reglera avregleringen” 

är rätt plats för detta uttryck för förbundets vilja. Förbundsstyrelsen 

anser att det kravet passar bättre in i jämställdhetsprogrammet. Vi yrkar 

alltså avslag på förslaget att detta krav tas in i programmet ”Reglera 

avregleringen” men kommer att se välvilligt på förslaget om det läggs 

fram när vi ska behandla jämställdhetsprogrammet. 

Jan Åhman talade om begreppen ”avreglering” och ”omreglering”. Det är 

i själva verket i stor utsträckning fråga om en omreglering och inte en 

avreglering, men ordet ”avreglering” är det som används och som är 

accepterat. Jan Åhman hade på den punkten inte något yrkande. Däremot 

yrkade han att det i programmet skrivs in att det internationella fackliga 

samarbetet förstärks i syfte att bekämpa nackdelarna av de avregleringar 

som genomförs genom beslut i EU och GATS. Det förslaget känner förbundsstyrelsen 

stor sympati för, och vi föreslår att även det förslaget 

hänskjuts till beredningsutskottet för inplacering på lämpligt ställe i programmet. 

Christer Alnebratt, valkrets 17: Jag vill börja med att tacka Tomas för en 

bra genomgång, och jag kan instämma i stort sett i allt det han sade. Tydligen 

har jag emellertid inte uttryckt mig tillräckligt klart. Min avsikt var 

68

att vi skulle ha ett separat stycke där vi redovisade de krav som vi ställer 

på oss själva. Vi har rubrikerna ”Våra krav på arbetsgivarna” och ”Våra 

krav på regering och riksdag”. Därutöver var mitt förslag att vi skulle ha 

ett avsnitt med rubriken ”SEKO ska arbeta med”. Det avsnittet kunde få 

rubriken ”Våra krav på oss själva” med texten ”SEKO ska arbeta med” 

och innehålla de av mig föreslagna tre punkterna. Jag föreslår att detta förslag 

i sin helhet hänskjuts till beredningsutskottet. 

Eva-Lena Jansson, valkrets 18: Jag vidhåller mitt yrkande, eftersom det 

inte räcker att skriva in den punkt jag föreslog i jämställdhetsprogrammet. 

Detta krav måste alltid finnas på arbetsgivarna, och därför bör det stå även 

i det här programmet. Det är inte enbart unga kvinnor som erbjuds bara 

deltidsanställningar, utan det gäller även unga män. 

Jag fick inte något svar på min fråga varför det inte gjorts någon jämställdhetsanalys 

av avregleringarna. På förra årsmötet sades att alla beslut 

och alla diskussioner skulle bygga på en jämställdhetsanalys, något som 

jag inte kan finna har skett. 

Jag vidhåller alltså att den av mig föreslagna punktsatsen under ”Våra 

krav på arbetsgivarna” ska införas i detta program. 

Ronny Beyer, valkrets 20: Det är bra, Tomas, att du tänker använda programmet. 

Om man i detta program, liksom i de andra, tar in ett avsnitt med 

rubriken ”Detta tänker SEKO göra” kan det ge avdelningarna styrka när 

man går in i plattformsarbetet. Det kan annars finnas avdelningar som prioriterar 

på ett något annorlunda sätt. Har ni redan tagit det beslutet är jag 

beredd att dra tillbaka mitt förslag, men jag skulle vilja ha ett klarläggande 

på den punkten. 

Sixto Iturra, valkrets 1: I mitt förslag till ändring av andra stycket under 

rubriken ”Konsekvenser av avregleringarna – SEKOs syn” står det: ”Det 

utlovades att intentionerna bakom avregleringen” osv. När det i programmet 

står ”Grundtankarna bakom avregleringen” betyder det någonting annat. 

Men jag köper Tomas Abrahamssons förslag när det gäller mitt förslag om 

punktsatsen beträffande lagen om offentlig upphandling. Däremot vidhåller 

jag mitt yrkande beträffande punktsatsen om en ändring av LAS. 

När det gäller mitt förslag om att löneavtalen ändras så att inrangeringsförhandlingarna 

inte sker under fredsplikt är jag förvånad över Tomas 

Abrahamssons argumentering. Detta krav finns i ILO-konvention 94, men 

det råder starka misstankar att regeringen inte kommer att ratificera denna 

konvention. Detta är därför en förhandlingsfråga. 

69

Vad jag är rädd för när det gäller programmets titel är att den motsäger vad 

vi vill åstadkomma med programmet, som jag anser vara ett steg framåt. 

Till de förslag som föreslås gå till beredningsutskottet får vi återkomma 

när utskottets utlåtande föreligger. 

Tomas Abrahamsson, förbundsstyrelsens föredragande: Det var bra att vi 

fick detta klarläggande från Christer Alnebratt. Förbundsstyrelsen tillstyrker 

att hans att-satser om vad SEKO ska arbeta med tas in, inte i programmet 

men väl i verksamhetsplanen. 

Det är riktigt, Eva-Lena, att vi inte gjort någon jämställdhetsanalys i det 

här dokumentet. Det skulle förmodligen ha krävt en hel del arbete, och det 

har vi inte haft tid med. Det är mitt enkla svar. 

Jag vidhåller uppfattningen att din punktsats om att heltid ska vara en rättighet, 

deltid en möjlighet, är malplacerad i avregleringsprogrammet. Vi 

ser i och för sig med stor sympati på denna punktsats, men vi föreslår att 

den i stället förs in i jämställdhetsprogrammet eller i det lönepolitiska programmet. 

När det gäller Ronny Beyers förslag föreslår förbundsstyrelsen att det i 

verksamhetsplanen skrivs in att programmet ska användas som ett internt 

rådslags- och studiematerial i opinionsbildningen internt och externt. 

Sixto godtog mitt yrkande när det gäller hans förslag om lagen om offentlig 

upphandling. Däremot vidhöll han sitt förslag om ändring av programmets 

titel. Förbundsstyrelsen vidhåller i sin tur yrkandet om avslag på det 

förslaget. 

Jag anser fortfarande att formuleringen ”Grundtanken bakom avregleringen” 

i princip betyder detsamma som ”Det utlovades att intentionerna 

bakom avregleringen”. Men, låt gå, vi kan väl hänskjuta även det förslaget 

till beredningsutskottet, och jag drar tillbaka mitt tidigare avslagsyrkande 


Däremot står förbundsstyrelsen fast vid sitt yrkande om avslag på förslaget 

att löneavtalen ändras så att inrangeringsförhandlingar inte sker under 

fredsplikt. Som jag sade i mitt förra inlägg är det snarare lagstiftningen 

som här skulle behöva ändras, men förbundsstyrelsen har för närvarande 

inga intentioner att försöka ändra lagstiftningen i den riktningen. 

Jag yrkade bifall till ditt förslag att ordet bör ska bytas ut mot ska när det 

gäller ratificeringen av ILO-konvention 94. Det var för övrigt LO som på 

50-talet var emot att Sverige skulle ratificera ILO-konvention 94. LO argumenterade 

på den tiden med att vårt kollektivavtalssystem tillgodosåg 

konventionens krav. Men som jag sade i mitt inledningsanförande har det 

70

unnit mycket vatten under flera broar, och nu driver även Kommunal kravet 

på att Sverige bör ratificera ILO-konvention 94. I det avsnittet tillstyrkte 

jag ju också ditt förslag. 

Förbundsstyrelsen vidhåller sitt yrkande om avslag på ditt förslag om en 

förstärkning av LAS 6 b §. 

Eva-Lena Jansson, valkrets 18: Jag vet inte om jag uttryckte mig oklart i 

fråga om analysen. Jag avsåg inte en analys av dokumentet utan av avregleringen. 

Jag vidhåller att detta yrkande hör hemma i det här programmet 

och även i de andra programmen. En konsekvens av Tomas resonemang är 

att inte heller punkten om arbetsmiljö borde finnas med i detta program 

utan bara i arbetsmiljöprogrammet. 

Detta är ett krav på våra arbetsgivare och programmet ska användas utåt, 

och då måste denna punkt finnas med i programmet och inte bara i jämställdhetsprogrammet 

eller det lönepolitiska programmet. Vad vi ser i de 

branscher som avreglerats är att det är deltidsanställningar som erbjuds till 

40 à 50 procent. Därför måste det vara ett krav på arbetsgivarna att det alltid 

ska erbjudas heltid men att deltid ska vara en möjlighet. Jag vidhåller 

mitt yrkande att denna punkt ska införas i det här programmet. 

Jan Rudén, förbundsordförande: Vi delar givetvis Eva-Lenas uppfattning 

i sak när det gäller frågan om heltid och deltid, och det är ingen hjärtefråga 

för oss var den punktsatsen placeras. 

När vi i förbundsstyrelsen diskuterade dessa frågor kom vi fram till att vi 

utöver programmen om avregleringarna, lönerna och arbetsmiljön skulle 

ha jämställdhetsprogrammet ”Män och kvinnor” och integrationsprogrammet 

”Lika rätt – ett Sverige för alla”. Vi anser att det som sägs i de 

sistnämnda dokumenten ska genomsyra arbetet med de andra tre programmen. 

Det är därför vi anser att Eva-Lenas förslag till punktsats om 

heltid och deltid hör hemma i programmet ”Män och kvinnor”. Detta är 

bakgrunden till att vi argumentarar som vi gör. Vi tycker att punktsatsen 

passar bäst i dokumentet ”Män och kvinnor”. I annat fall bör det, som 

Eva-Lena själv sade, tas in i alla program. 


att avslå Sixto Iturras förslag om ändring av programmets titel. 


att avslå Sixto Iturras förslag att löneavtalen skulle ändras så att inrangeringsförhandlingar 

inte sker under fredsplikt. 


71

Voteringen begärdes av Sixto Iturra, valkrets 1. 


att avslå Sixto Iturras yrkande om förstärkning av LAS 6 b §. 


att bifalla Eva-Lena Janssons förslag till punktsats i programmet: Heltid 

ska vara rättighet, deltid en möjlighet. 

Ingen ledamot avstod från att rösta. 

Voteringen begärdes av Eva-Lena Jansson, valkrets 18. 


att hänskjuta övriga under överläggningen framförda, av föredraganden 

tillstyrkta förslag till behandling i beredningsutskottet. 

Ordningsfråga 

Agneta Enbom Holz, valkrets 1: Det känns lite oklart hur vi ska behandla 

programmen och verksamhetsplanen. Det verkar nu som om vi kommer 

att få in allting i programmen, och jag undrar vad som då ska stå i verksamhetsplanen. 

I det här programmet finns inget avsnitt om vad SEKO ska 

göra, och det finns det när det gäller denna fråga nästan ingenting om i 

verksamhetsplanen heller. I flera av de andra programmen sägs, förutom 

vilka krav vi ska ställa på arbetsgivarna och samhället, vad vi själva ska 

göra. 

Var hamnar vi om vi inte får in dessa konkreta delar i verksamhetsplanen? 

Vad är det i så fall vi ska följa upp under nästa år och året därpå? Vi behöver 

ha riktlinjer för hur vi ska följa upp verksamheten på ett bra sätt. Det 

är bra att vi har programmen som bakgrund när det gäller historik och 

ideologi, men dessutom måste vi i verksamhetsplanen ha de mål som vi 

ska arbeta för. Vi måste kunna gå ut i organisationen och visa vad vi beslutat 

att genomföra under de kommande tre åren. 

Jag vill därför uppmana presidiet att vid behandlingen av varje program 

ställa under proposition vilka delar av programmen som ska hamna i verksamhetsplanen. 

Jan Rudén, förbundsordförande: De krav som finns i det program som vi 

nu har behandlat, de krav vi ställer på regering och riksdag samt de krav 

vi ställer på våra arbetsgivare, är de krav som vi ska jobba med. Att alla 

dessa punkter inte lagts in i verksamhetsplanen beror just på att de finns i 

programmen, men det är dessa krav vi ska jobba med. Vi ska också ha någon 

form av matriser där vi sätter upp kraven och prickar av dem allt- 

72

eftersom de genomförs, vilka åtgärder som har vidtagits och vad som återstår. 

Utlåtande nr 63 över motion K 1 och K 2 


att bifalla förbundsstyrelsens utlåtande nr 63. 

Utlåtande nr 64 över motionerna K 3 och K 4 

Annika Arfwedsson, valkrets 1: Jag är brevbärare på Södermalm, precis 

som Yvette var en gång i tiden innan hon blev arbetsskadad. 

Klubb Södermalm har skrivit en motion, K 4, som behandlar problemen 

med avregleringen. Vi ser med glädje att förbundsstyrelsen har tillstyrkt 

första, andra och fjärde att-satsen i motionen och föreslagit att tredje attsatsen 

ska anses besvarad. Vi anser emellertid att den här motionen är så 

viktig att den helt bör bifallas och föreslår en ändrad lydelse av tredje attsatsen. 

Vi har i dag hört att avregleringen ställt till det ordentligt för oss i 

våra branscher. 

Den ändrade tredje att-satsen lyder: ”att SEKO initierar en bred diskussion 

dels om vilka av samhällets verksamheter och infrastrukturer som är av sådan 

vikt att de bör ägas och drivas i samhällelig regi, och dels om vilka 

verksamheter och infrastrukturer som inte lämpar sig för upphandling och 

avreglering.” 

Motiveringen till detta förslag är att vi anser att det är oerhört viktigt att vi 

får i gång en diskussion och en process. Vi måste nu sätta ned foten. Vårt 

förslag skulle sätta press på kravet att vi måste börja diskutera konkreta åtgärder. 

Jag tycker att de program vi här behandlar är jättebra, men jag anser 

att vi måste börja jobba mer konstruktivt och mer konkret. 

Följande kriterier anser vi bör ställas upp för att verksamheter ska vara i 

samhällelig ägo: 

1. Om avregleringen leder till sämre lönsamhet. 

2. Om avregleringen leder till sämre arbetsvillkor för de anställda vad gäller 

arbetsmiljö och utveckling. 

3. Om avregleringen leder till sämre service för konsumenterna. 

När det gäller den tredje punkten kan jag som exempel ta att en av mina 

kompisar häromdagen var inne hos Postens Partner för att hämta ett paket. 

På dörren stod det: ”Stängt på grund av personalbrist.” 

73

Jag anser att postbranschen passar in på alla dessa tre kriterier, och det gör 

även många andra branscher. 

Vi i Postens klubb Södermalm yrkar bifall till motionen i dess helhet med 

den ändring av tredje att-satsen som jag här föreslagit. Vi vill också att attsatserna 

förs in i verksamhetsplanen. 

Tomas Abrahamsson, förbundsstyrelsens föredragande: Med den föreslagna 

ändringen av tredje att-satsen i motion K 4 tillstyrker förbundsstyrelsen 

motion K 4 i dess helhet. 


att bifalla utlåtande nr 64 över motion K 3 och 

att bifalla motion K 4 med den av Annika Arfwedsson föreslagna ändringen 

av tredje att-satsen. 

Utlåtande nr 65 över motion K 5 


att bifalla förbundsstyrelsens utlåtande nr 65. 

Mötesordförande: Arianne Sundman 


74

DAGORDNINGENS PUNKT 17 OCH 16 

SEGEL 


A) Organisation – stadgefrågor 

Utlåtande nr 3 över motionerna A 13 samt A 34 andra att-satsen 

Jan Rudén, förbundsstyrelsens föredragande: SEKOs årsmöte 2002 beslöt 

att ge förbundsstyrelsen i uppdrag att återuppta förhandlingarna med Grafiska 

Fackförbundet och Elektrikerförbundet i syfte att bilda ett nytt gemensamt 

förbund. Under hösten återupptogs också förhandlingarna och 

en gemensam arbetsgrupp bildades. 

I början av innevarande år fastslog SEKOs förbundsstyrelse sin vilja att 

tillsammans med Grafikerna och Elektrikerna bilda ett nytt gemensamt 

förbund. Styrelsen uttalade i ett brev till de två förbunden att det tidigare 

utredningsmaterialet skulle utgöra grunden för det fortsatta arbetet med 

att förankra processen i lokalorganisationen. Styrelsen ansåg att det var 

viktigt att den lokala processen kom i gång och att de diskussioner, förslag 

och synpunkter som framkom under processen skulle ligga till grund för 

framtagandet av en slutprodukt. 

I mitten av april i år meddelade Elektrikerförbundets styrelse att man beslutat 

att göra en time-out från SEGEL-projektet. Av beslutet framgick att 

man förbehöll sig rätten att söka andra alternativ för förbundets framtid. 

Kort därefter meddelade också Grafiska Fackförbundets styrelse att man 

beslutat att tills vidare lämna SEGEL-projektet och att man fortsätter arbetet 

med att söka en långsiktig lösning för förbundets framtid. Man menade 

att det vid det tillfället inte fanns förutsättningar att arbeta vidare 

med SEGEL-projektet. 

Förbundsstyrelsen beklagade att de båda förbunden kommit fram till dessa 

slutsatser och konstaterade att det därmed inte fanns några förutsättningar 

för fortsatta SEGEL-diskussioner och att det framtagna utredningsmaterialet 

därför inte längre var aktuellt. Det utesluter inte att förutsättningarna kan 

förändras, och vi konstaterar att LOs organisationsutrednings inriktning 

fortfarande ligger fast. Där är SEGEL en av de framtida förbundsstrukturerna, 

och det ankommer nu på Grafikerna och Elektrikerna att besluta huruvida 

de vill arbeta för en gemensam framtid tillsammans med SEKO. 

Jag yrkar bifall till förbundsstyrelsens utlåtande nr 3 över motionerna A 

34 andra att-satsen och A 13. 


att bifalla bifalla utlåtande nr 3. 

75


Stadgeförslag 


A) Organisation – stadgefrågor 

Utlåtande nr 1 över motionerna A 1–A 6 

samt A 34 åttonde att-satsen 

Utlåtandena nr 4–10 över motionerna A 14–A 25 


Utlåtande nr 16 över motionerna A 32 första att-satsen 

och A 9 andra att-satsen 


Utlåtande nr 11 över motion A 26 


Utlåtande nr 18 över motion A 34 första att-satsen 


Utlåtandena nr 24 och 25 över motionerna A 40–A 41 


C) Studier – information 

Utlåtandena nr 30–33 över motionerna C1–C6 

Yvonne Hansson, förbundsstyrelsens föredragande: Vi ska nu behandla 

förslaget till nya stadgar. De förändringar som föreslås är av tre karaktärer: 

Vi har försökt göra vår organisation tydligare, främst genom justeringar 

i paragraferna om linjeorganisationen. Där har vi försökt göra en 

renodling av klubbarnas och avdelningarnas uppgifter. Vi för in koncernoch 

företagsfacken som stadgereglerade organisationsdelar, och vi försöker 

också beskriva hur vi ska arbeta med branschfrågor både centralt och 

lokalt. 

Den andra typen av förändringar är konsekvenser av vår egen a-kasseutredning 

och förändringar i lagstiftningen. De rör in- och utträden samt 

skrivningar runt revisionen. 

Den tredje typen av förändringar är resultatet av de motioner som väckts 

om förändringar i stadgarna. 

Jag tänkte börja med förändringarna runt linjeorganisationen. Där rör de 

viktigaste förändringarna klubben. I förslaget tar vi bort obligatoriet att 

alla medlemmar ska tillhöra en klubb. Det innebär inte att vi vill ta ifrån 

några fungerande klubbar vare sig makt, inflytande eller resurser. Tvärtom 

renodlar vi klubbegreppet och slår fast att klubben ska ha förutsättningar 

att sköta sin lokala förhandlingsverksamhet. Grunden för klubben är med- 

76

lemmar på samma arbetsplats, hos samma arbetsgivare eller på samma avtalsområde 

inom en avdelnings geografiska område. Ska det göras avsteg 

från den grunden krävs det godkännande av förbundsstyrelsen. 

För de medlemmar som inte ingår i fungerande klubbar innebär förslaget 

att vi förenklar avdelningarnas hantering. Vi inför där ett nytt begrepp: Avdelningssektioner. 

Vilka avdelningssektioner som bildas och vilka uppgifter 

de ska ha får ni i avdelningarna själva bestämma. Det innebär att ni kan 

ombilda de allmänna klubbarna till en eller flera avdelningssektioner. Det 

innebär också att ni t ex kan inrätta avdelningssektioner på nya arbetsplatser 

i väntan på att ni kan bygga upp en fungerande klubbverksamhet med 

förhandlingskunskap. 

För de sektioner som i dag finns under klubbarna innebär stadgeförslaget 

ingen egentlig förändring. Den stora skillnaden är att vi där har tagit bort 

ett antal stadgereglerade uppgifter och skyldigheter för att i stället låta 

klubben själv besluta utifrån de egna förutsättningarna. Även där inför vi 

ett nytt begrepp: Klubbsektion. 

Även om beslutet organisationsområde för avdelnings- och klubbsektion 

ligger hos avdelningen respektive klubben finns det två avgörande skillnader 

mellan dem. Avdelningssektionen ersätter klubbverksamheten, och 

avdelningen har därför rätt att ta ut en avgift av dessa medlemmar. Klubbsektionen 

är en del av klubbverksamheten, och kostnaderna ska täckas av 

klubbavgiften. Den andra skillnaden är att avdelningssektionen ska ha inflytande 

i avdelningens representantskap. 

När det gäller branschfrågorna föreslår vi att branschkonferenser åter förs 

in i stadgarna. Skrivningen är inte tvingande utan ger styrelsen möjlighet 

att inrätta branschkonferenser. Anledningen till detta är helt enkelt att 

verkligheten ser ut som den gör. Alla våra verksamheter passar inte in i 

modellen med branschkonferenser. I stället vill förbundsstyrelsen skapa 

möjlighet att möta de olika behov som finns inom våra branscher och 

verksamhetsområden. 

På samma sätt har avdelningarna möjlighet att inrätta branschforum på regional 

nivå. 

Efter att ha fört en åtminstone stadgemässigt anonym tillvaro i § 24 föreslås 

nu att koncernoch företagsfacken förs in i stadgarna igen. I mars 

2002 fastställde förbundsstyrelsen riktlinjer för koncernoch företagsfacken, 

och dessa riktlinjer har legat till grund för förslaget. En stor del av 

riktlinjerna rör de administrativa rutinerna i koncernoch företagsfacken. 

Dessvärre finns det fortfarande stora brister just i inrapporteringen till 

medlemsregistret, diarieföringen av post och andra administrativa frågor. 

Jag vill därför påminna om att riktlinjerna fortfarande gäller. Så snart det 

77

är möjligt kommer vi att göra konsekvensändringar utifrån de beslut som 

i dag fattas om stadgarna och skicka ut riktlinjerna igen. 

Den andra typen av föreslagna ändringar är konsekvenser av vår a-kasseutredning. 

Eftersom a-kassan är en egen juridisk person med eget regelverk 

gäller det att försöka hitta smidiga rutiner för in- och utträden. Jag 

tänkte nämna bara två av de ändringarna. 

Den första gäller ansökan om utträde ur SEKO. Tidigare har vi haft en tremånaders 

karenstid vid utträde ”i annat fall”. Här föreslår vi att förbundsstyrelsen 

får mandat att fastställa regler. På det sättet har vi möjlighet att 

anpassa regelverket till verkligheten. Har vi konkurrenter som tillämpar 

karens gentemot oss kan vi göra detsamma mot dem. Ser vi ingen anledning 

att fördröja utträden kan vi välja att inte ha någon karens. 

Den andra ändring som jag här ska beröra gäller uteslutning på grund av 

bristande betalning. Där föreslår vi att vi anpassar oss till LOs normalstadgar. 

Det innebär en skärpning av nuvarande regler. 

De förändringar som föreslås när det gäller revision i förbundet, avdelning 

och klubb är helt och hållet en anpassning till gällande lagstiftning och 

innebär inga ändringar i sak. 

Slutligen har vi ett antal ändringsförslag med anledning av de motioner 

som vi har fått in. Jag tänker inte trötta er med att nämna alla utan koncentrerar 

mig på två av dem. 

Den första ändringen gäller namnbytet från förbundsmöte till kongress. 

Det kan tyckas vara en liten fråga, men i våra kontakter med omvärlden 

blir det allt tydligare att det ligger starkare värden i själva ordet kongress. 

Precis som motionären tror förbundsstyrelsen att vi genom namnbytet får 

lättare att dra uppmärksamhet till våra frågor och till de beslut vi fattar. 

Den andra ändringen gäller vår allmänna valordning. Inte minst i den här 

församlingen har vi upplevt situationer där vi tvingats genomföra ett flertal 

omröstningar därför att föreslagna kandidater inte erhåller tillräckligt 

antal röster. SEKO Stockholm har väckt en motion där det föreslås ett avsteg 

från majoritetsprincipen. Vi har valt att gå en annan väg för att få smidigare 

valsituationer, nämligen genom valsedeln. Vi föreslår att valsedel 

för att vara godkänd ska uppta exakt det antal namn som ska väljas. Det är 

en praxis som tillämpas i många organisationer inom arbetarrörelsen, och 

vi hoppas att det är en lösning som kan tilltala även SEKO. 

Jag yrkar bifall till förbundsstyrelsens förslag till nya stadgar samt till utlåtandena 

nr 1, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 12, 13, 14, 15, 16, 24, 25 och 26. 

* 

78

Jag går sedan vidare till organisationsdelen. SEKO ska vara ett starkt fackförbund! 

Ett starkt fackförbund är vi när vi driver medlemmarnas frågor 

på arbetsplatserna och samtidigt är en stark röst i samhällsdebatten. 

För att klara detta måste vi ha en tydlig struktur, tydlig gentemot medlemmarna 

som vi ska möta på arbetsplatsen, tydlig mot arbetsgivarna som 

ska veta vilka av oss de möter och vad vi står för och – sist men inte minst 

– tydlig mot vår omvärld. 

I framtidsprogrammet slog vi fast att den bästa regionala organisationen 

för SEKO är geografiska avdelningar, och sedan dess har ett arbete pågått 

för att uppnå det målet. Frivilligheten att ansluta sig till de geografiska avdelningarna 

har varit en ledstjärna, men målet har hela tiden varit en enhetlig 

organisation. I dag finns en majoritet av våra medlemmar i de geografiska 

avdelningarna. 

Den process som startat ska fortsätta, och vår uppfattning är att en enhetlig 

avdelningsstruktur ska vara helt genomförd under kongressperioden. 

Vid föredragningen av stadgeförslaget nämnde jag branschkonferenserna 

och branschforum. Genom att parallellt med genomförandet av den geografiska 

avdelningsstrukturen också arbeta för att stärka branschfrågorna 

kommer vi tillsammans i avdelningarna att processa oss fram till en stark 

och tydlig organisation, en organisation som inte bara ska tillvarata branschfrågorna 

utan också utveckla dem ytterligare och därigenom öka styrkan 

och samhörigheten bland SEKOs medlemmar. 

Jag yrkar bifall till förbundsstyrelsens utlåtande nr 2. Jag yrkar också bifall 

till utlåtandena nr 10, 11, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 30, 31, 32 och 33. 

Mötesordföranden: För att vi ska kunna genomföra behandlingen av denna 

punkt på smidigast möjliga sätt föreslår presidiet att förbundsmötet behandlar 

utlåtande för utlåtande och då börjar med de utlåtanden som berör 

stadgarna. Därefter behandlar vi de utlåtanden som gäller organisationen. 

Till slut behandlar vi de delar av stadgarna som inte berörs av motionsbehandlingen. 


att bifalla presidiets förslag till behandlingsordning. 

79

Stadgarna 

Utlåtande nr 1 över motionerna A 1–A 6 samt A 34 åttonde att-satsen 


att bifalla utlåtande nr 1. 

Utlåtande nr 4 över motionerna A 14 och A 15 





















80

Utlåtande nr 13 över motionerna A 28 och A 29 




Erik Karlsson, valkrets 7: Motion A 30 handlar egentligen om att det i 

stadgarna när det gäller avdelningar och klubbar ska införas begreppet 

”försäkrings- och pensionsansvarig”. 

Jag tror att många medlemmar i SEKO går miste om rätten till ersättning 

vid sjukdom, skada och olycksfall både i arbetet och på fritiden. Många 

medlemmar i vårt förbund är långtidssjukskrivna, och folk har t o m gått 

in i den berömda väggen. 

Det är viktigt att medlemmarna tidigt får hjälp med sina försäkringsärenden, 

så att de inte hamnar som rättshjälpsärenden hos förbundet och därmed 

kommer att kosta onödigt mycket pengar. Vi tror att det är viktigt att 

ärendena tas upp tidigt. 

I arbetsmiljöprogrammet ”Min arbetsplats” står det mycket fint om hur 

det kan komma att bli när systemet verkat fullt ut under ett antal år. 

Vi har också under några år bedrivit utbildningar för att ge avdelningarna 

bra kompetens när det gäller försäkringar och pensioner. Jag tror att det är 

viktigt att vi höjer statusen på dessa ärenden. Det kan vi göra genom att i 

stadgarna skriva in att avdelningar och klubbar ska utse försäkrings- och 

pensionsansvariga. I motionen föreslås i tredje att-satsen att försäkringsoch 

pensionsansvarig i avdelning ska vara ansvarig för att rättshjälpsansökan 

till förbundet skrivs under. Dessa ansvariga skulle också kunna finna 

andra infallsvinklar på ärendena och därmed minska belastningen på 

rättshjälpen. 

Jag yrkar bifall till motion A 30. 

Yvonne Hansson, förbundsstyrelsens föredragande: Jag vidhåller yrkandet 

om bifall till förbundsstyrelsens utlåtande nr 14. 




Voteringen begärdes av Börje Kjellkvist, valkrets 7. 

81




Utlåtande nr 16 över motionerna A 32 första att-satsen 

och A 9 andra att-satsen 












Organisationen 


Torsten Larsson, valkrets 1409: Motion A 10 talar sitt tydliga språk. 

SEKO Sjöfolk är inte för geografiska avdelningar, om vi ska tvingas in i 

sådana. De branscher som anser att geografiska avdelningar passar dem 

ska naturligtvis bilda sådana. 

Jag vill citera Tomas Abrahamsson, som på förbundsmötet den 4–6 juni 

1996 yttrade följande: 

”Den i motionerna föreslagna organisationsformen passar säkerligen olika 

branscher olika bra. För sjöfolkets del passar den inte alls. – – – Vi har 

valt en organisation där vår branschavdelning samlar alla medlemmar 

inom branschen. Vi anställer egna ombudsmän och sysslar med våra ganska 

speciella frågor.” 

Det Tomas sade i sitt anförande 1996 gäller i än högre grad i dag. Vi har 

ett tydligt mandat från våra medlemmar att bevara sjöfolkets identitet och 

82

hålla samman avdelningen. Om detta inte hade funnits med i den överenskommelse 

som skrevs, skulle samgåendet med SEKO inte ha blivit av 

– det kan jag garantera er! 

Att bara några år senare sopa bort denna överenskommelse är ett svek mot 

våra medlemmar, något som jag tror att vi kommer att förlora stort på. 

I utlåtande nr 2 över motionerna A 7–A 12 skriver förbundsstyrelsen: 

”För att kunna bedriva ett bra och kraftfullt facklig-politiskt arbete är en 

av förutsättningarna att både organisationen och dess företrädare är väl 

kända.” 

I motion A 9 heter det: ”Särskilt nya arbetslösa medlemmar har ibland haft 

svårt att hitta ’rätt’ SEKO-avdelning.” Jag kan tala om för er att de medlemmar 

som tillhör SEKO Sjöfolk inte har några som helst problem att hitta 

rätt i organisationen och känna igen sina företrädare, vare sig de är arbetslösa 

eller inte. Avdelningens facklig-politiska arbete är väl känt. Det 

gäller t ex aktionen för taxfreeförsäljningen och inte minst lobbyarbetet 

för att få till stånd en bra och för oss viktig sjöfartspolitik. Vi hade inte klarat 

detta arbete lika bra om vi hade varit uppdelade i 17 geografiska avdelningar. 

Vad jag saknar i utlåtandet är att förbundsstyrelsen inte begärt ett mandat 

av förbundsmötet att förhandla fram en lösning som vi skulle kunna 

acceptera och som grundar sig på det avtal som finns mellan oss. Något 

sådant förslag finns inte. 

Däremot ser jag med glädje på förslaget att i stadgarna åter införa branschbegreppet. 

Det är känslan av branschtillhörighet som är grunden i vårt 

arbete. Om medlemmarna inte känner någon branschidentitet försvinner 

intresset och det breda fackliga trycket nedifrån. Medlemmarna ska kunna 

dra en linje från toppen ned till golvet eller, i vårt fall, ned till däcket 

eller durken. 

I den internationella konkurrensen om arbetsplatserna har branschen sjöfart 

i dag en tuff uppgift framför sig för att få de redare som har sina fartyg 

under utländsk flagg att flagga hem dessa och på så sätt skapa fler 

arbetstillfällen för svenskt sjöfolk och för att skapa en framtidstro för sjöfarten, 

så att ungdomar känner att yrket är något att satsa på. För att vi ska 

klara detta måste vi som bransch stå enade. Därför vädjar jag till er, kamrater: 

Låt frivilligheten bestå! Fördärva inte våra chanser! Låt oss skapa en 

organisation där alla är nöjda och kan arbeta effektivt. Det är servicen till 

våra medlemmar som är det viktigaste. 

Med detta yrkar jag bifall till motion A 10. 

83

Björn Jonasson, valkrets 1409: Motion A 10 talar för sig själv. Vi har under 

åren ofta måst gå upp och försvara vår organisation och vårt avtal. 

Jag har ett tilläggsyrkande till motion A 10, nämligen att SEKO efter kongressperioden 

kan bestå av 17 geografiska avdelningar och en rikstäckande 

branschavdelning för sjöfolk. Detta innebär att SEKO får en tydlig 

struktur. Jobbar du till sjöss tillhör du en rikstäckande avdelning. I annat 

fall tillhör du en geografisk avdelning. 

Med ett bifall till detta förslag tar förbundsmötet hänsyn till tidigare fattade 

beslut angående geografiska avdelningar. Dessutom respekteras då den 

överenskommelse som finns mellan sjöfolket och SEKO. 

Jag yrkar bifall till motion A 10 med det av mig framlagda tilläggsförslaget. 

Siv Axelsson, valkrets 1409: I motion A 10 belyser vi under vilka förutsättningar 

vi jobbar fackligt för att ge medlemmarna den bästa servicen, 

samtidigt som vi tillsammans med förbundskontoret, förbundsledningen 

och förhandlingsavdelningen på ett bra och effektivt sätt bevakar den inte 

obetydliga branschfrågan både nationellt och internationellt. 

Vi har full förståelse för att SEKO vill ha en enhetlig organisation, och det 

kan man få med ett bifall till Björn Jonassons tilläggsförslag. Svårare än 

så behöver det faktiskt inte vara. 

Jag yrkar bifall till motion A 10 med det av Björn Jonasson framlagda 

tilläggsförslaget. 

Margareta Troberg, valkrets 1409: SEKO är bärare av en hel del kollektivavtal 

och andra avtal som tecknats med Gud vet alla – framför allt med arbetsgivare 

men även inom rörelsen, bl a med Svenska Sjöfolksförbundet 

inför samgåendet med Statsanställdas Förbund och bildandet av SEKO, 

Facket för Service och Kommunikation. Detta avtal innehåller en överenskommelse 

som ger sjöfolksavdelningen rätt att själv bestämma hur man 

vill vara organiserad. Det är avdelning Sjöfolks representantskap som ska 

fatta beslut om detta. 

Avdelning Sjöfolks representantskap är ju inte det högsta beslutande organet 

i SEKO, utan det är det forum som är samlat här i dag. Jag tycker att 

förbundsstyrelsen i sitt utlåtande över motion A 10 borde ha skrivit att förbundsmötet 

måste observera att SEKO bryter mot avtalet med sjöfolket i 

det fall förbundsmötet beslutar att frivilligheten ska upphöra, oavsett om 

det sker nu eller om ett par år. 

Jag anser att förbundsstyrelsen borde yrka bifall till det framlagda tillläggsförslaget 

till motion A 10 och uppmana förbundsmötet att stödja det- 

84

ta förslag för att inte aktivt köra över en organisation och bryta mot avtal 

och broderliga överenskommelser. 

Jag yrkar bifall till motion A 10 med det framlagda tilläggsförslaget. 

Ingvar Carlsson, valkrets 1602: Detta är första gången i livet som jag reglerar 

vad jag ska säga. Jag är ordförande för Väg & Ban Skåne och tillhör 

en av de avdelningar som har slagits för vår frihet att stå utanför geografiska 

avdelningar. 

Vad jag höjer ögonbrynen för när man säger att denna fråga är så viktig är 

att det inkommit bara fyra motioner, två för och två emot. Här talas det 

hela tiden om att SEKO ska vara ett starkt förbund nära medlemmarna och 

att man vill ha fungerande klubbar och sektioner. Man vill ha en organisation 

som snabbt kan fånga upp arbetsgivarnas ständiga omorganisationer 

och skriva kollektivavtal och hängavtal. Att vi i Väg & Ban Skåne 

velat stå utanför beror på att vi sett hot mot möjligheten att bedriva detta 

arbete om vi går in i en geografisk avdelning. 

Vi har tillsammans med den geografiska avdelningen i Skåne startat 

diskussioner om att ånyo försöka bilda en ny avdelning – observera en ny 

avdelning; det handlar alltså inte om att vi ska gå in i den geografiska avdelning 

som redan finns. Efter förbundsmötet ska vi, oavsett vilket beslutet 

i denna fråga blir, diskutera om det är möjligt att bilda en ny geografisk 

avdelning. 

Vi får inte heller glömma vårt förhållande till andra förbund. Vi vet att 

Byggnads och Transport hela tiden försöker ta medlemmar från oss. 

SEKO är i dag utsatt för en väldig press i bl a LO-utredningen. Just nu är 

det lugnt när det gäller Byggnads aktivitet att komma åt de privata vägarbetarna, 

men frågan dyker då och då upp. Vi vet också att Transport vill 

komma åt poståkeriet. 

Mot denna bakgrund skulle det vara olyckligt om mötet beslöt att frivilligheten 

ska upphöra. Det skulle leda till att det slår upp en böld som blir 

så stor att vi riskerar att tappa kontrollen. 

SEKO ska i framtiden vara ett starkt förbund. Jag ska här göra en liten reflexion 

utanför det jag hade tänkt säga. Jag röjde för en tid sedan upp på 

klubbkontoret efter 20 år. Jag hittade då en massa papper där det krävdes 

stopp för avregleringar på olika områden. När jag funderade över hur det 

blivit inom energi, järnväg och post blev jag riktigt deprimerad. Vad har vi 

lyckats göra? Vad har vi egentligen lyckats stoppa? För tio à tolv år sedan 

var vi 171 000 statligt anställda. När det senaste avtalet träffades var vi 

22 000. 

85

Trots att vi anser att det vore olyckligt om frivilligheten försvann vill jag, 

med tanke på att vi har inlett diskussioner om att bilda en ny avdelning i 

Skåne, yrka bifall till förbundsstyrelsens utlåtande över motionerna A 

10–A 12 och drar alltså tillbaka vår motion A 11. Samtidigt stöder jag motion 

A 10 med det föreslagna tillägget. 

Ulf Eriksson, valkrets 807: Vi stöder förslaget i motionerna A 10 och A 11 

att möjligheten till branschavdelningar ska behållas. 

SEKO är förhoppningsvis inte en ”kompromiss mellan motstridiga intressen”, 

som det står i utlåtande nr 1. Däremot har vi alldeles tydligt olika 

ingångsvinklar och olika syn på vad som är viktiga frågor. Vi har också 

olika sätt att driva frågorna på. Om vi hade olika intressen, skulle vi nog 

inte tillhöra det här facket tillsammans. 

I utlåtande nr 2 har förbundsstyrelsen klargjort att frivilligheten ska upphöra 

under den kommande treårsperioden. Det betyder att vår rätt att ha en 

egen uppfattning om hur den fackliga verksamheten ska bedrivas för att vi 

ska uppnå de gemensamma mål som vi är överens om upphör. Det innebär 

att andra ska ha inflytande över vårt sätt att jobba. 

Jag har lite svårt att släppa tanken på SEGEL. Min uppfattning är att den 

snopna avslutningen av detta projekt berodde på att Grafikerna och Elektrikerna 

lämnade samtalet, sedan vår förbundsstyrelse sagt att beslutet inte 

behövde förankras ute i organisationen. Det var ett tvärt nej till det förhandlingsresultat 

som hade tagits fram. Vår klubborganisation var någonting 

heligt – det har vi ett förbundsmötesbeslut på. Vi har också ett förbundsmötesbeslut 

på att frivillighet ska råda, men det är tydligen inte lika 

heligt. Vi kommer att få väldigt svårt att hitta andra fackförbund som partner 

om vi inte kan tillåta olikheter. I dag jobbar vi väldigt hårt på att det 

ska vara jämställdhet mellan könen och att det ska vara egalt vilket land 

man är född i. Vi kan alltså tillåta sådana olikheter. Däremot kan vi inte 

tillåta att vi har olika sätt att arbeta och att några vill arbeta i branschavdelningar. 

Det påpekas i utlåtandet att det i Stockholm inte har bildats någon arbetsgrupp. 

Som också framgår av utlåtandet har vi i Stockholm träffat förbundsledningen. 

Vi i SEKO Tele ville då få besked om var vinsterna låg, 

vad det skulle vara för fördelar med att gå ihop. Vi frågade vilka problem 

vi hade ställt till med genom att ställa oss utanför. Vi har inte fått något 

svar på våra frågor trots att det, som jag uppfattade saken, sades att det 

skulle komma svar så småningom. Vi har varit noga med att framhålla att 

vi inte har sagt nej till samgående men att vi ville ha en motivering för ett 

sådant. Vi har ett repskapsbeslut på att vi inte ska gå samman på de premisser 

som föreligger. 

86

I vår avdelning samarbetar vi med klubbar i hela landet, både i och utanför 

branschen. Så t ex har vi av och till haft ganska mycket samarbete med 

Energi och Väg & Ban. Jag ser många här i salen som jag har daglig kontakt 

med och som tillhör andra klubbar än min men som jobbar i samma 

bransch eller t o m i samma företag som jag. De föreslagna nya stadgarna 

hindrar inte att vi samarbetar eller att vi t o m liksom sjöfolk har en gemensam 

klubb. Det känns emellertid inte riktigt säkert att det är detta som 

är syftet med de nya stadgarna. 

Jag har inget problem med att samarbeta med SEKO Stockholm – det 

föreligger inga motsättningar. Våra anställda jobbar tillsammans med anställda 

i SEKO Stockholm, och våra ombudsmän jobbar med SEKO 

Stockholms ombudsmän. Jag och Bjarne stod i fredags tillsammans på 

Sergels torg, och det var inga problem. Ändå föreslås här att vi ska tvingas 

in i en organisation där vi inte känner oss hemma. 

Jag kan konstatera att den stora skillnaden mellan oss och SEKO Stockholm 

gäller § 1 mom 1 i våra stadgar, nämligen att förbundet ska verka för 

att anställda inom organisationsområdet blir medlemmar i förbundet. Jag 

har sett detta som vår främsta uppgift. Vi har två ombudsmän anställda 

som avlönas med våra medlemmars avgifter. Deras löner är inte någonting 

som förbundet ska betala. Den tanken sade man nej till när vi skulle genomföra 

samgåendet. Resten av Stockholms avdelningar var då inte intresserade 

av att bidra till att vi får in fler medlemmar från telebranschen, 

och man har inte heller senare visat något sådant intresse. Det tror jag är 

huvudskälet till att vi inte går samman. 

I verksamhetsberättelsen redogörs för medlemsrekryteringen. Jag vill 

minnas att det är fem projekt som beskrivs, och SEKO tele Stockholm är 

med i tre av dessa. Vi känner oss ganska ensamma här, men för oss är medlemsrekryteringen 

en mycket viktig fråga. Så länge vi känner att förbundet 

i övrigt inte stöder oss i den verksamheten förstår vi inte varför ni inte 

vill låta oss fortsätta att jobba med detta. Vi står här inte i något motsatsförhållande 

till förbundet. Vi deltar t ex i Hubben, som ju är ett förbundsprojekt 

som vi är mycket aktiva i. 

Med detta yrkar jag bifall till motionerna A 10 och A 11. 

Christer Johnsson, valkrets 1: Jag representerar stationspersonalen på 

tunnelbanan, men jag började min bana till sjöss och arbetade för Saléns. 

Rederiet var baserat i Stockholm, men bara en minoritet av de anställda 

var stockholmare. Mina kolleger på båtarna kom från orter i hela landet, 

från Ystad till Haparanda. Yrket till sjöss är något speciellt – man har inte 

sin hemvist med anknytning till arbetet. Det gör att det blir besvärligt när 

det gäller den fackliga organisationen. I alla andra verksamheter inom vårt 

87

förbundsområde har man sitt arbete och sina arbetskamrater nära sin hemvist. 

Den geografiska avdelningen är egentligen inget aber, speciellt som den 

avdelningen inte är särskilt styrande. Även om Bjarne är dominerande, så 

är han vår tjänare. Han gör som vi säger. Eftersom min klubb, tunnelbaneklubben, 

och andra storklubbar i länet är starka, så får vi rätt mycket 

gjort av avdelningen. Avdelningen styr oss inte och säger inte vad vi ska 

göra, utom när Bjarne ibland blir förbannad på oss, något som han väl har 

rätt att bli. 

Jag tycker alltså att den geografiska avdelningen normalt fungerar alldeles 

utmärkt. Vi får den service vi behöver, och är vi starka kan vi driva verksamheten 

själva. Förra året fick vi t ex väldigt bra arbetstidsregler inom 

spårtrafiken. Det berodde till stor del på att klubbarna drev den frågan. Till 

slut var ombudsmännen tvungna att ge vika. Det är från klubbarna som 

förbundets hela verksamhet fortfarande utgår. Om klubbarna är svaga spelar 

det ingen roll om man är organiserad i en geografisk avdelning eller i 

en branschavdelning. 

Organisatoriskt är alltså denna fråga inte så viktig för oss. För sjöfolk är 

det emellertid en helt annan sak – deras verksamhet har en avvikande 

struktur. Att ha en klubb i Göteborg som täckte in hela verksamheten skulle 

kännas lite konstigt, men en sådan konstruktion skulle vara den naturliga 

enligt förbundsstyrelsens förslag till stadgar. 

Bifall till motion A 10 med det framlagda tilläggsyrkandet. 

Erland Spiik, valkrets 108: Jag ska börja med att yrka bifall till motion A 

10. Att jag gör det beror på att jag gärna vill fortsätta med det fantastiskt 

fina samarbete som vi har med de geografiska avdelningarna. 

Vi har över hundra små klubbar som inte skulle fungera i geografiska avdelningar. 

Vi vill hålla ihop vår bransch, energibranschen. Det är den som 

är det viktiga för oss. 

Dennis Lövgren, valkrets 25: Jag tolkar andra att-satsen i motion A 10 så, 

att man vill bevara friheten att stå utanför de geografiska avdelningarna. 

Det förslaget stöder jag i och för sig, liksom jag stöder motion A 10 i dess 

helhet. Däremot har jag blivit fundersam när det gäller det tilläggsförslag 

till motion A 10 som har lagts fram. Som jag uppfattar det skulle det 

enligt det förslaget finnas 17 geografiska avdelningar och 1 sjöfolksavdelning. 

Detta förslag står i motsatsförhållande till motion A 10 andra attsatsen, 

där det föreslås att valfriheten ska behållas. Jag yrkar därför avslag 

på tilläggsförslaget. 

88

Jan Rudén, förbundsstyrelsens föredragande: Av kamraterna från Sjöfolk 

var Torsten Larsson först ut på banan och talade om överenskommelsen 

och avtalet mellan SF och SEKO. Margareta Troberg talade om kollektivavtalen. 

I dessa ska det ju finnas uppsägningsklausuler, men ett avtal ska 

man inte behöva diskutera och förhandla om för att komma fram till en 

lösning. 

Utgångspunkten för förbundsstyrelsen när vi skrivit detta utlåtande har 

varit att vi strävar efter en enhetlig avdelningsorganisation som är geografiskt 

baserad. För närvarande har vi 17 geografiska avdelningar. 

I branschavdelningarna – Sjöfart, Väg & Ban, Tele Stockholm och Energi 

– talar man mycket om att branschfrågorna skulle försvinna i geografiska 

avdelningar. Erland Spiik talade om det goda samarbete han har med de 

geografiska avdelningarna. Det visar att det bör finnas goda förutsättningar 

att bilda en ny avdelning i Luleå, geografiskt baserad. 

Vi ska under förbundsmötet också behandla ett förslag till nya stadgar. I 

de föreslagna stadgarna ingår inrättande av branschkonferenser på förbundsnivå 

och branschforum på avdelningsnivå. Om stadgeförslaget vinner 

förbundsmötets bifall innebär det t ex att sjöfolksavdelningen kommer 

att bli branschkonferens. Jag håller därför inte med om att branschfrågorna 

skulle försvinna. Vi vill i stället förstärka branschfrågorna och göra det 

i hela förbundsorganisationen, inte bara på de områden där vi har branschavdelningar 

utan även i klubbar som tillhör geografiska avdelningar. 

Ulf Eriksson talade om klubbens samarbete med Stockholmsavdelningen. 

Att man tillhör en stor avdelning, t ex Stockholmsavdelningen, innebär att 

man får resurser för att än bättre kunna leva upp till det som sägs i § 1 i 

stadgarna, nämligen att vi ska värva medlemmar. 

Christer Johnsson från spårtrafiken i Stockholm hade också sympatier för 

motion A 10, och han vittnade om hur det fungerar i Stockholm. Även 

Dennis Lövgren talade för motion A 10. 

Jag tycker att förbundsstyrelsens utlåtande över de här motionerna visar 

på en bra väg att gå. Ge oss tid att under den här förbundsmötesperioden, 

med början direkt efter förbundsmötet, återuppta de diskussioner som vi 

haft på de sju orter som nämns i utlåtandet! Till grund för dessa diskussioner 

låg bl a A-kasseutredningen, och syftet har varit att få fram bättre 

gemensamma administrativa rutiner för A-kassan och den fackliga verksamheten. 

Här har vi i dag ett glapp som vi måste sy ihop. 

I Malmö arbetar man mycket med frågan, och det är jättebra. På andra orter 

förekommer det en del arbete, medan det på åter andra inte sker någonting. 

Får vi möjlighet att fortsätta att arbeta med dessa frågor på det 

sätt som det sägs i utlåtandet är jag övertygad om att vi kommer att hitta 

89

en bra lösning som tillgodoser alla de önskemål som finns. Vi skulle då 

kunna få en gemensam avdelningsorganisation med klubbar som täcker de 

olika branscherna med branschforum på avdelningsnivå och branschkonferens 

på förbundsnivå. 

Mot den här bakgrunden yrkar jag avslag på tilläggsyrkandet till motion 

A 10 och bifall till förbundsstyrelsens utlåtande nr 2. 

Ulf Eriksson, valkrets 807: Jag ser inga hinder att fortsätta det arbete som 

pågår. Vi har ett beslut om att det är frivillighet som ska råda och att inriktningen 

är att bilda geografiska avdelningar. Om förbundsmötet fattar 

det beslut som är tänkt innebär det att man lutar sig tillbaka och låter 

klockan gå, och så läggs avdelningar ned klockan 12 den sista dagen. Sjöfolk 

och andra har då inget ansvar, utan det är ett visst datum som gäller. 

De problem som Sjöfolk pekar på behöver man inte lösa. 

Såvitt jag förstår är det många avdelningar som är intresserade, och nästan 

alla har ju gått ihop. Så det är väl upp till Stockholmsavdelningen och 

alla andra att jobba och visa resultat, så att vi som står utanför blir nöjda 

och går med. Varför ska ni tvinga oss? Om ni visar på en bra verksamhet 

som vi kan tro på, kommer vi att acceptera den. 

För vår hjärtefråga medlemsvärvning har inga resurser avsatts, och ingen 

tänker egentligen på medlemsutvecklingen. Vi kan inte se några intentioner 

i den riktningen i de program som har lagts fram. Det sägs att vi ska 

få mer resurser om vi går ihop. Ska det tolkas så att vi inte får några resurser 

om vi inte går ihop? Vi ska i så fall inte satsa mer på medlemsvärvning! 

Arbis kom till oss och frågade vad vi ville ha för att gå med i Stockholmsavdelningen. 

Vi svarade honom att det inte var fråga om resurser utan om 

tänkesättet. 

Jag vet inte vilka a-kassor som fungerar bäst och vilka som fungerar 

sämst. Vi har fått bra kritik från den a-kassa som vi jobbar med och som 

har sina lokaler i kvarteret bredvid oss. Den personal hos oss som jobbar 

med dessa frågor är väldigt kompetent, och våra medlemmar verkar nöjda. 

Självfallet är de som blir arbetslösa väldigt missnöjda, men det beror 

inte på a-kassans handläggning av deras ärenden utan just på att de blivit 

arbetslösa. 

Jag tycker att ni som gått med får visa att ni är bättre och duktigare och att 

ni kan ge oss någonting. Men försök inte tvinga oss, för då blir det bara 

bakslag. 

90

Siv Axelsson, valkrets 1409: Vi är beredda att dra tillbaka vårt tilläggsförslag 

under förutsättning att frivilligheten får bestå. 

Margareta Troberg, valkrets 1409: Om vi ska kunna följa vår förbundsordförandes 

uppmaning i hans öppningstal till förbundsmötet, ska vi inte 

splittra en väl fungerande avdelning. Han sade: ”Tillsammans är vi starka”. 

Lars Stjernkvist sade i sitt tal till förbundsmötet: ”Tillsammans kan 

vi förändra världen.” Sjöfolk har gjort just det som Lars Stjernkvist talade 

om. Vi gick ut och drev våra frågor på europeisk nivå. I hela Europa väckte 

vi en död fråga: taxfree. Vi vann mycket genom samarbetet med kamrater 

i hela Europa. 

Tack vare vår starka sammanhållning lyckades vi dessutom genom ett 

riksdagsbeslut rädda våra jobb. 

Om vi blir intvingade i de geografiska avdelningarna kommer flertalet av 

våra medlemmar att begära utträde ur SEKO. Som jag ser det vill SEKO 

bli av med sjöfolket. Har jag rätt? 

Risken är stor att svensk sjöfart snabbt försvinner om vår lobbyingorganisation 

splittras. 

Respektera det avtal som skrevs när vi gick med i SEKO! Vårt representantskap 

är helt enigt i denna fråga, och alla våra medlemmar instämmer 

säkerligen i förbundsmötets devis: Vi Ser Rött! 

Låt oss behålla frivilligheten! 

Ronny Beyer, valkrets 20: Som lokförare tillhör jag också en bransch. När 

jag lyssnar till diskussionen i dag känns det som om det fortfarande är en 

tjuvbroms i det här tåget. Det gnisslas och stänks, och det gnölas och 

gnälls. 

Man sitter lite vid sidan om på glasberget och funderar: Kan detta vara till 

någon nytta för oss? Naturligtvis är det till nytta, om vi ser till det som 

förenar oss och inte till det som skiljer oss. Det är på så vis som vi genom 

åren har byggt upp en stark arbetarrörelse. 

Förbundsmötet har att behandla 95 motioner. 90 av dessa är ett uttryck för 

medlemmarnas önskemål – de kommer utifrån landet och har kanaliserats 

genom geografiska avdelningar. Som avdelningsordförande i Dalarna ligger 

det i mitt intresse att se till att det finns fungerande klubbar. 

Det är ute på arbetsplatserna som vi ska möta ungdomarna, sträcka fram 

handen och säga: Jag är fackombud för SEKO, välkommen till oss! Det är 

ute på arbetsplatserna vi ska möta ungdomarna och få in dem i den fackliga 

ungdomsskoleverksamheten, och det är på arbetsplatserna vi ska skola 

oss i avtal. Vi ska inte stå och gömma oss bakom en gardin. 

91

Jag yrkar bifall till förbundsstyrelsens utlåtande. 

Jag har förståelse för dem som är rädda för att marginaliseras och hamna 

utanför. Men med den tradition vi har i arbetarrörelsen finns inte den risken. 

Förbundsstyrelsen skriver i sitt utlåtande att man ska finna former för 

arbetet i branscherna, och jag anser att vi bör kunna lita på att de som vi 

valt till de högsta ämbetena i vår organisation ska kunna åstadkomma detta. 

Jag har fullt förtroende för dessa kamrater. Jag tror att det är dags att 

pumpa upp trycket och släppa på tjuvbromsen. Risken är uppenbar att vi, 

när nu gnistor slår kring de sista hjulen, spårar ur. Och spårar vi ur, då delar 

sig tåget, för att använda lokförarspråk. 

Christine Dougias Andersson, valkrets 1: Jag tycker mig kunna höra en 

rädsla från branschavdelningarnas representanter. Det är självklart att alla 

avdelningar, både branschavdelningarna och de geografiska avdelningarna, 

ser till medlemmarnas bästa. 

Margareta Troberg var rädd för att lobbyingorganisationerna skulle komma 

att splittras. Självfallet kan de finnas kvar och jobba inom de samarbetsorgan 

för branscherna som kommer att finnas eller inom företagsfack. 

Vad jag saknar i den här debatten är det positiva. Var finns nyfikenheten, 

och var finns utvecklingspotentialen? Man vill hålla kvar vid det gamla – 

man kan sin bransch, och man känner trygghet där. 

Jag som tillhör Stockholmsavdelningen tycker att det är otroligt berikande 

att vi i avdelningen kommer från olika branscher. Vi pratar i dag mycket 

om mångfalden i samhället – vi är folk från olika länder, av olika kön 

och olika åldrar, och vi kommer från olika branscher. Det kan vara jobbigt, 

och det blir många kulturkrockar, men jag tror att det i längden är utvecklande 

och kan leda till bättre resultat och beslut. 

Vi är i facket uppfostrade till revirtänkande, men jag tycker att vi i stället 

bör se till helheten och fundera över vart vi är på väg. Då tror jag att vi 

kan komma långt. 


Sixten Eriksson, valkrets 108: Jag tillhör SEKO Energi Norrland, som omfattar 

de fem nordligaste länen eller nästan halva landet om man ser det 

geografiskt. Vi har många medlemmar inom Vattenfall, och om vi lämnar 

branschavdelningen är risken stor att vi tappar medlemmar till Ledarna 

och SIF, där man har ett branschtänkande. 

Vi har diskuterat denna fråga i vår avdelning och kommit fram till att vi 

vill att frivilligheten ska finnas kvar. Vi har inlett diskussioner om geo- 

92

grafiska avdelningar, men vi anser alltså att frivilligheten bör vara kvar, 

eftersom risken annars är stor att vi förlorar många medlemmar. 

Kenneth Lundell, valkrets 13: För mig är detta en väldigt ödesmättad 

kväll. Vi har under många år diskuterat organisationslösningar. Det får inte 

vara på det sättet att vi sitter med här och fattar beslut om inriktningar som 

på sikt ska leda till en ny organisation där vi alla ska finnas med. I så fall 

är vi inte uppriktiga. Jag tänker nu tillbaka på den tid för ganska många år 

sedan när vi hade embryot till den här organisationsbildningen. Resan att 

hitta fram har varit svår, och jag upplever att den är det nu också. 

Själv tillhör jag SEKO Västra och försvarsbranschen. Där har vi i ett antal 

omgångar måst organisera om vår klubbildning och avdelningsbildning, 

och det kommer vi att fortsätta med. Vi får i detta sammanhang inte 

glömma bort att vi måste hålla isär avdelningsbildningen och vår förhandlingsorganisation. 

De geografiska avdelningarna ska lägga grunden 

för det som många här har talat om och som man nu sköter i de rikstäckande 

avdelningarna. Vidare är tanken att vi ska få en företagsvis eller 

branschvis förhandlingsorganisation, som kan hantera de frågor som rör 

det specifika området. Här finns det inte något motsatsförhållande. Låt 

oss finna en lösning på detta och låt oss framför allt vara uppriktiga i den 

här salen. Vi kan inte lura oss själva hur länge som helst. 


Björn Jonasson, valkrets 1409: SEKO Sjöfolk utesluter inte samarbete 

med andra. Jag tycker att vi har samarbetat ganska bra hittills, och vi är 

vana att jobba tvärfackligt. Men jag är rädd för att vi tappar medlemmar 

om vi blir inrangerade i geografiska avdelningar. 

Jag bor själv i Kalmar, rederikontoret ligger i Stockholm, och jag befinner 

mig större delen av året på något av rederiets 20 fartyg. Mina arbetskamrater 

bor från Kalix i norr till Manilla i söder. Under dessa förhållanden är 

det svårt att tillhöra en geografisk avdelning. Men jag tycker som sagt att 

vi hittills har skött samarbetet med andra på ett bra sätt. 

Jag yrkar bifall till motion A 10 och drar tillbaka tilläggsyrkandet. 

Mötesordföranden meddelade att Margareta Troberg och Siv Axelsson 

dragit tillbaka sitt yrkande om bifall till Björn Jonassons tilläggsyrkande. 

Dan Blomgren, valkrets 9: Det finns trots allt också en ekonomisk verklighet, 

och den är vi i den här församlingen förvaltare av. Den fackliga 

verksamheten gick under 2002 back med 66,5 miljoner. Det innebär en 

ökning av det föregående årets underskott med nästan 30 miljoner. Min 

93

fråga blir därför: Har SEKO verkligen råd att bedriva den fackliga verksamheten 

i två ”stuprörsorganisationer”. Jag tycker inte det! 


Ulf Eriksson, valkrets 807: Det antyddes här att vi skulle vara rädda. Det 

är klart att vi är rädda – det är med oss som med Grafikerna och Elektrikerna. 

De är mindre, och de drog sig ur, eftersom det stora SEKO inte alls 

var intresserat av att ta hänsyn till dem och deras hjärtefrågor. Vi och även 

Sjöfolk känner här på samma sätt. I Sjöfolk är man, som vi sett, duktig, 

och när Sjöfolk kom med oss såg jag det som en möjlighet för oss att lära 

hur man ska jobba fackligt och driva frågor. Vill Sjöfolk fortsätta som en 

egen avdelning, försvagar det inte SEKO i övrigt. 

Jag vill också säga att vårt huvudintresse inte är att vara här och väcka motioner. 

Vi står inte i kö för att få delta i förbundsmötet, och det är heller 

inte något slagsmål om uppdrag i avdelningen, även om det är hedersamt 

att få sådana. Det är inte det vi är ute efter, utan vi är intresserade av att 

bedriva en facklig verksamhet som fungerar och utvecklas. Vi är nyfikna 

och vill jobba på ett nytt sätt. Vår upplevelse av Stockholmsavdelningen 

är att ni där jobbar som ni alltid gjort. Ni tycker att första maj är någonting 

viktigt – vi tycker att första maj är viktig för dem som redan är saliga, 

och det är inte dem som vi ska ha in som nya medlemmar. 

Det har här talats om tjuvbromsar, men vi försöker köra på ett eget spår. 

Varför ska vi då haka på vår vagn på ert tåg? För oss är det inte intressant 

om vi ligger först eller sist i tåget, men vi vill inte bromsa utan bara åka 

på ett eget spår bredvid ert. Vårt spår är inte dyrt och kostar inte förbundet 

något extra, utan vi bekostar det här spåret med våra egna medlemsavgifter. 

60-kronan går till Stockholmsavdelningen. Väl bekomme! 

Om vi ska vidga våra vyer, är det inte grafiker och elektriker vi i första 

hand ska vända oss till, utan det är med Handels, Transport och Fastighets 

– och grafiker och elektriker! – som vi ska diskutera ett nytt förbund. Om 

det är många som går samman kanske Grafikerna och Elektrikerna inte 

känner sig lika små. Några sådana visioner har jag inte märkt någonting 

av, och jag tror i och för sig inte att det är fråga om ett beslut på förbundsmötet 

utan att det mer handlar om hur förbundsstyrelsen pratar med 

folk i korridorerna eller ringer upp och frågar om man vill gå ihop med 

oss. 

Vi vill resa vidare på vårt eget spår – vi drar inte i nödbromsen utan vi kör 

på. 

Bertil Hallén, valkrets 14: Det har blivit en lite konstig debatt. I de geografiska 

avdelningarna tycks allting vara fel. Jag tycker att det finns 

94

mycket bra i de geografiska avdelningarna, men ni som slåss för branschavdelningarna 

ser bara hinder. Jag tror att tiden nu är mogen att vi börjar 

prata med varandra. Vi får nu en viss tid på oss att gå samman. Vi har säkerligen 

mycket att lära av varandra. Ni framhåller hela tiden att just er 

bransch är så jätteviktig jämfört med andra. Jag tillhör Trafik och är reparatör, 

och jag tycker att vår bransch också är viktig. 

När vi på våra möten i Göteborg diskuterade SEGEL med grafiker och 

elektriker var de förvånade och frågade: ”Är ni ett förbund?” 

Jag tror att det nu är dags att gå vidare, och jag yrkar bifall till förbundsstyrelsens 

utlåtande. 

Christer Alnebratt, valkrets 17: Vi är en facklig organisation. En facklig 

organisation ska förhandla, och vi är ganska duktiga på att förhandla. Vi 

ska också lyssna på varandra. Jag har lyssnat, och jag tycker att jag har fått 

en hel del nya insikter. En av dessa insikter är att förbundet måste jobba 

vidare och gå framåt. Vi har sedan tidigare ett inriktningsbeslut som innebär 

att vi ska jobba med geografiska avdelningar, och det tycker jag är helt 

riktigt. Det känns för mig helt rätt att vi ska jobba i geografiska avdelningar, 

kompletterat med förbundsstyrelsens förslag att vi ska stärka 

branscharbetet. 

Jag har emellertid tagit till mig en del av de tankar som lyfts fram här, 

särskilt från SEKO Sjöfolk. Jag yrkar därför bifall till förbundsstyrelsens 

utlåtande men har ett tilläggsförslag, nämligen att SEKO Sjöfolk får fortsätta 

att vara en egen avdelning men att man inleder en dialog om hur en 

framtida inrangering ska se ut. 

Kjell Österberg, valkrets 5: Jag vill inte ställa branscherna mot varandra. 

Det är inte så att Tele är viktigare än Post eller Försvar. Men att år 2003 

tvinga in medlemmar och förtroendevalda i en viss organisation hör inte 

hemma i vårt förbund. 

Jag yrkar bifall till motion A 10. 

Torsten Larsson, valkrets 1409: Jag var den förste som deltog i denna debatt, 

och jag tycks även bli den siste. 

Vi är inte rädda – glöm det! Vi äter middag med djävulen om det skulle 

gagna våra medlemmar. 

Du från Salén nämnde detta med klubbarna. Hos oss skiljer det sig lite 

mellan färjetrafiken och utsjöfarten. Det vi är rädda om är utsjösidan. Jag 

har en klubb i Tor Line, och jag är ensam om att sköta den klubben, eftersom 

gubbarna sällan är anträffbara. Vi har svårt att få till stånd ett sty- 

95

elsesammanträde i klubben. Vi har över 3 000 medlemmar i smårederier 

som inte har några klubbar. Hur skulle det se ut om ni delade upp dessa 

medlemmar på 17 avdelningar? Snacka om service till medlemmarna! I 

dag har vi fyra ombudsmän som sköter det hela perfekt, och den ordningen 

vill vi behålla. Det tycker jag inte är för mycket begärt. Vi är i och för 

sig inte emot geografiska avdelningar. De passar kanske er, men de passar 

faktiskt inte oss. 

Annika Kallin, valkrets 22: Argumenten tuggas om och om igen. Vi har 

diskuterat frågan om frivillighet i tre år, och nu vill man att diskussionerna 

ska fortsätta i all evinnerlighet. 

Vill vi ha ett enat förbund, ett SEKO som är gemensamt för alla, bör vi nu 

sätta ned foten och se till att vi får en enhetlig organisation. 


Jan Rudén, förbundsstyrelsens föredragande: Först till Ulf Eriksson! Det 

är inte så att någon tänker luta sig tillbaka och inte göra någonting åt den 

här saken. Det är bara att läsa förbundsstyrelsens utlåtande där vi skriver: 

”Förbundsstyrelsen menar därför att arbetsgrupperna ska få den tid de behöver 

för att tillsammans bygga grunden för de nya avdelningarna ute i 

landet och att den process som nu startat ska få fortsätta.” 

På våra årsmöten och förbundsmöten görs en genomgång av verksamhetsberättelserna, 

och jag tror att den förbundsstyrelse som inte uppfyller 

det som den har skrivit i sitt utlåtande inte finns. 

Björn, Margareta och Siv har tagit tillbaka sitt tilläggsyrkande. 

Margareta talade om det avtal som träffades mellan SEKO och Sjöfolksförbundet. 

Det avtalet finns. Det måste diskuteras och förhandlas, men det 

avtalet är ingenting som försvinner. Det avtalet är i allra högsta grad levande 

och ska hanteras. 

När det gäller branscherna vill jag ånyo peka på stadgeförslaget, dvs att vi 

inför branschkonferenser och branschforum. 

Christer Alnebratt har lagt ett tilläggsyrkande till motion A 10, och jag yrkar 

avslag på detta. 

Torsten Larsson talade om sina 3 000 medlemmar i smårederier som inte 

har någon klubb. Det är självklart att man måste diskutera sådana frågor. 

Det finns inte någon här som har ambitionen att sprida dessa 3 000 medlemmar 

som agnar för vinden. Det är viktigt för oss alla att vi håller ihop 

organisationen. Jag är övertygad om att vi gör det genom de avdelningsetableringar 

som vi i dag har på 17 orter och genom de starka bransch- 

96

strukturer som vi föreslår ska byggas upp. På detta sätt hanterar vi också 

lobbyingfrågorna och de olika branschfrågorna, även när det blåser som 

snålast och man kanske behöver äta middag med djävulen, som Torsten 

sade. 

Jag vidhåller yrkandet om bifall till förbundsstyrelsens utlåtande. 


att bifalla utlåtande nr 2 i de delar där inga motförslag förelåg. 


att bifalla utlåtande nr 2 över motion A 10. 


Voteringen begärdes av Björn Jonasson, valkrets 1409. 


att avslå Christer Alnebratts, valkrets 17, tilläggsyrkande ”att SEKO Sjöfolk 

kan fortsätta att vara en avdelning men att man för en dialog hur 

ett eventuellt samgående kan se ut”. 

Följande reservationer inlämnades: 

1. ”Härmed reserverar sig samtliga ombud för SEKO sjöfolk, valkrets 

1409, mot beslutet om frivillighetens upphörande under dagordningens 

punkt 16. 

Siv Axelsson Erik Hornung 

Ralf Lindgren Björn Jonasson 

Kenneth Österlund Sonny Ryberg 

Anette Karlsson Åke Sönerud 

Torsten Larsson Karl-Axel Andersson-Hjälte 

Jens Ole Hansen Margareta Troberg 

Marika Mattsson 

Thomas Larsson” 

2. ”Reservation mot avslag på motion A 10 

Ulf Eriksson, valkrets 807 

Mats Ek, valkrets 807 

Pirjetta Björklund, valkrets 807 

Tommy Karlsson, valkrets 807 

Hans Gustafsson, valkrets 807” 

3. ”Undertecknad reserverar sig mot beslutet på punkt 16, motion A 10. 

Sixten Eriksson 

SEKO Energi Norrland” 

97










Utlåtande nr 18 över motion A 34 första att-satsen 




Reidar Eriksson, valkrets 14: Orsaken till att jag skrev den här motionen 

är egentligen en motion som behandlades på förbundsmötet år 2000. Till 

det förbundsmötet hade jag väckt en motion om ett nordiskt utbyte för 

medlemmar verksamma inom Statens Institutionsstyrelse. Motionen besvarades 

med ett löfte: ”Förbundsstyrelsen ska undersöka möjligheterna 

för SIS-gruppens medlemskap i NFI samt i övrigt tillsammans med våra 

nordiska broderförbund, vilka organiserar samma grupper, forma ett nordiskt 

fackligt samarbete.” 

Sedan dess har det varit helt tyst i frågan – ingenting har redovisats, inte 

ens till mig som motionär. Även om inte förbundsstyrelsen har lyckats i 

sina strävanden, tycker jag att man ska redovisa behandlingen av beslut 

med anledning av motioner. Man kan redovisa vad som faktiskt hänt, i 

synnerhet när löften har getts i utlåtandena. Jag tycker inte att det är helt 

okej att motionärer inte alltid får en redovisning av resultaten. 

Med en sammanställning av de motioner som har bifallits eller som ansetts 

besvarade och där svaret innebär att någon form av åtgärd ska vidtas 

säkrar man uppföljningen och redovisningen. 

Idén med en kortare redovisning av vad som hänt med motionerna efter en 

treårsperiod är inte ny, och det är inte heller min idé. Uppslaget till mitt 

motionsförslag har jag fått från det socialdemokratiska partidistriktet i 

Norra Älvsborg. I den verksamhetsberättelse som upprättas till de årliga 

98

distriktskongresserna finns sedan många år en redovisning av vad som 

hänt med de motioner som behandlades vid föregående års kongress. Det 

kan aldrig vara fel att hämta bra och konstruktiva idéer på annat håll inom 

arbetarrörelsen. 

Jag tänkte först yrka bifall till motion A 35, men jag är så pass mycket 

realist att jag inser att det kan vara svårt att få förbundsmötets bifall till 

motionen. Utlåtandet är inte bra nog för att jag ska nöja mig med att 

motionen ska anses besvarad. Det som sägs i utlåtandet säkrar inte den 

uppföljning och redovisning som jag önskar. Dessutom står det i utlåtandets 

första mening att de beslut som fattas av förbunds- och årsmöten bör 

följas upp och att resultaten bör redovisas. Märk alltså att man skriver bör 

och inte att besluten ska redovisas. Bör är bör, och ska är ska. 

Egentligen borde hela utlåtandet skrivas om, och jag yrkar därför att utlåtande 

19 över motion A 35 hänskjuts till beredningsutskottet för bearbetning 

i syfte att på ett bättre och mer konstruktivt sätt svara upp emot 

förslaget i motionen. 

Yvonne Hansson, förbundsstyrelsens föredragande: Eftersom du var så 

smart att du föreslog att frågan skulle hänskjutas till beredningsutskottet, 

kan vi yrka bifall till ditt förslag. 


att bifalla Reidar Erikssons förslag. 








Agneta Enbom Holz, valkrets 1: Alla börjar nu bli trötta, men jag tycker 

att ni ska använda era sista krafter till att bifalla det förslag som jag kommer 

att lägga fram. 

Denna motion har att göra med det som jag tidigare i dag tog upp när jag 

sade att vi behövde titta på vad vi har gjort och redovisa det i verksamhetsberättelsen. 

Vi gör ju av olika skäl inte alltid det vi har tänkt. När jag 

99

lyssnat till debatterna i dag har jag fått den där rädslan igen. Vi antar 

här många program och fattar många beslut. Jag fick tidigare beskedet av 

Janne att det som står i programmen ska genomföras på tre år. Jag trodde 

att det var det som står i verksamhetsplanen som ska genomföras på tre år. 

I programmen står det betydligt mycket mer än det som jag trodde skulle 

genomföras på tre år. 

Motion A 38 handlar om hur vi ska göra verklighet av de beslut vi fattar. 

Förbundsstyrelsen föreslår att motionen ska anses besvarad, men jag tycker 

inte att svaret är sådant att vi kan känna oss nöjda. Det kan bero på att 

man missuppfattat begreppet ”genomförandegrupper”. Det kan låta som 

om dessa grupper ska genomföra verksamheten, men så var det ju inte 

tänkt. 

Tanken är att efter förbundsmötets beslut ska den som är intresserad av 

programmet anmäla sitt intresse till förbundet, som tillsätter beredningsgrupper 

bestående av representanter för alla delar av vårt förbund – klubbar, 

avdelningar, företagsfack och förbundet. Dessa grupper diskuterar hur 

de fattade besluten ska kunna omsättas i verkligheten. Vad ska vi göra för 

att nå det här målet? Vad behövs för att vi ska nå målet? Behöver vi utbildning 

eller behöver vi någonting annat? Vilken roll har jag som jobbar 

i klubben? Vilken roll har förbundet och vilken roll har avdelningen? 

Förhoppningsvis blir det en idéverkstad som sätter i gång, och när man 

diskuterat färdigt överlämnas gruppens förslag till förbundsstyrelsen, som 

fattar beslut om hur man ska gå vidare. Detta var tanken. Meningen var 

inte att det skulle tillsättas grupper som arbetar med frågorna i tre år och 

genomför besluten. Avsikten var alltså i stället att dessa grupper skulle 

lägga fram förslag. 

Om vi inte gör på det sättet är jag rädd för att vi, som jag sade, hamnar i 

en situation där vi inte riktigt ser våra roller. Janne sade i sitt öppningstal 

till förbundsmötet att hela organisationen ska sträva åt samma håll. Ja, 

men hur gör vi? Vilka roller har vi? 

Devisen ”Vi Ser Rött” skapar väldigt många förväntningar i hela organisationen. 

Detta är verkligen utmanande: Vi Ser Rött! Det gäller att göra 

någonting bra av detta på alla nivåer. 

I verksamhetsplanen finns förslag om nya kommunikationsformer, t ex att 

avdelningskonferenserna ska göras om till avdelningsveckor. Det tycker 

jag är bra. Men den idé som förs fram i motionen gäller en korsbefruktning 

mellan olika nivåer och delar i förbundet, något som inte förekommer 

i den utsträckning som jag anser att det borde göra. 

Jag föreslår den ändringen i motionens första att-sats att ”genomförandegrupper” 

ändras till ”beredningsgrupper” och att en ny att-sats tillförs mo- 

100

tionen, nämligen ”att grupperna upplöses när förslagen framtagits och 

överlämnats till förbundsstyrelsen för beslut om vidare behandling”. 

Med dessa ändringar yrkar jag bifall till motion A 38. 

Yvonne Hansson, förbundsstyrelsens föredragande: Förbundsstyrelsen har 

föreslagit att motionen ska anses besvarad. Vi delar motionärens uppfattning 

men kan inte fullt ut ställa upp på motionsförslaget. Det beror på att vi 

faktiskt har haft och har beredningsgrupper med den föreslagna representationen. 

Det är emellertid inte säkert att det alltid är det arbetssätt som fungerar 

bäst, och vi har tolkat det så att ett bifall till motionen skulle innebära 

att vi alltid måste tillämpa det i motionen föreslagna tillvägagångssättet. 

Förbundsstyrelsen har t ex fattat beslut om en avgiftsutredning, där det ingår 

representanter för klubbar, avdelningar samt koncernoch företagsfack. 

Vi har vidare en inspirationsgrupp som också är sammansatt av representanter 

för avdelningar och klubbar. Dessutom har vi en ärendeberedningsgrupp 

och en annan grupp som inför förbundsmötet har jobbat 

med jämställdhetsfrågorna. Dessa grupper har också en liknande sammansättning. 

Det är alltså inte främmande för oss att ha arbetsgrupper som består av representanter 

för klubbar, avdelningar samt koncernoch företagsfack. På 

det sättet vill vi fortsätta att jobba, där detta är lämpligt. 

När ni kommer hem till avdelningarna efter förbundsmötet finns där en 

kallelse till avdelningskonferenser. Vi har ändrat uppläggningen av avdelningskonferenserna 

därför att vi vill vara tydligare i vårt sätt att arbeta 

utifrån de beslut som förbundsmötet fattar om verksamheten. Till avdelningskonferensen 

har vi inbjudit förtroendevalda från alla avdelningar. På 

konferensen ska vi tillsammans komma fram till vilka krav och förväntningar 

avdelningarna har på förbundskontoret när det gäller genomförandet 

av verksamhetsplanen. Vad kan vi tillsammans göra i avdelningarna, 

vilka frågor kan vi samarbeta kring och när ska vi göra det? Vi tror att det 

är alldeles utmärkt att ha dessa diskussioner på en avdelningskonferens 

med förtroendevalda och att det kan vara ett alternativ till beredningsgrupper. 

Man skulle kunna säga att det blir en ”ofantlig” beredningsgrupp. 

Det är viktigt för oss att ha de förtroendevalda med i processen. Tidigare 

har vi haft mixade konferenser för förtroendevalda och funktionärer. Nu 

kommer vi ett par veckor efter konferensen med de förtroendevalda att inbjuda 

till en funktionärskonferens, där det ska diskuteras hur man ska jobba 

med de idéer som de förtroendevalda kommit fram till. 

Vi vill pröva detta sätt att arbeta och se om det kan vara en metod att utveckla 

verksamheten och få en kraftfullare organisation både inåt och utåt. 

101

Förbundet har alltså beredningsgrupper av det slag som avses i motionen, 

men vi vill inte alltid använda den modellen. Därför yrkar jag bifall till 

förbundsstyrelsens utlåtande och avslag på Agneta Enbom Holz förslag. 

Agneta Enbom Holz, valkrets 1: Jag tror inte heller att beredningsgrupper 

är någonting som man alltid måste ha. Men med de fem nya programmen 

med deras, som många har sagt, fina innehåll tror jag att vi behöver göra 

en extrainsats. Till avdelningskonferenserna är det ju avdelningarnas representanter 

som kommer, och där får vi inte kontakt med andra människor 

och deras idéer. En idéverkstad bör ha en representation över gränserna. 

Jag vidhåller mitt förslag om bifall till motion A 38 med de ändringar jag 

föreslagit. 




Voteringen begärdes av Sören Götze, valkrets 1. 




Utlåtande nr 30 över motion C 1 



Utlåtande nr 31 över motionerna C 2–C 4 

Annika Kallin, valkrets 22: Vi brukar säga att ungdomen är vår framtid. 

Det är ungdomarna som ska ta över efter oss, föra arvet vidare och kämpa 

för våra medlemmar. Det känns lite tragiskt när man tittar ut över den 

här församlingen – här är det så illa att t o m jag är ung. 

Utlåtandet över dessa motioner innehåller ingenting som känns konkret. 

Vad vill man egentligen göra? Vet förbundsstyrelsen över huvud taget vad 

som hänt de senaste tre åren? Det som skrivs i utlåtandet kan tyda på dåliga 

kunskaper om den verksamhet som ungdomsrådet och ungdomsombudsmannen 

bedrivit de senaste tre åren. Vad som står i utlåtandet är helt 

i linje med det arbete som byggts upp genom de många kontakter med 

både avdelningar och klubbar som ungdomsrådet och ungdomsombudsmannen 

har haft. 

102

Förbundsstyrelsen skriver att man beslutat att en utvärdering av ungdomsverksamheten 

ska äga rum. Vad vill förbundsstyrelsen få ut av denna 

utvärdering? 

Vi borde vara stolta över de många goda vitsord som SEKOs ungdomsverksamhet 

fått, från både LO och andra LO-förbund. Enligt LO ligger 

faktiskt SEKO i topp just nu. Är det så vi ska fortsätta att ha det – eller? 

Jag yrkar bifall till motion C 4 och till följande tilläggsförslag: ”Bygg vidare 

på verksamheten som den ser ut i dag, inklusive ungdomsråd och 

ungdomsombudsman, fram till år 2006.” 

Johan Tolinsson, valkrets 14: Jag har varit ungdomsansvarig i SEKO Göteborg. 

Jag har i det arbetet haft ett gott stöd, framför allt av Helena Gille 

och senare av den som är projektanställd som ungdomsombudsman. Nu är 

det en annan som har detta uppdrag i Göteborg. Jag tror att det för förbundets 

framtid är nödvändigt att vi fortsätter med den här verksamheten, 

precis som föregående talare sade. 

Jag har en fråga till förbundsstyrelsen: Är det så att man tänker avveckla 

ungdomsrådet och posten som central ungdomsombudsman? Jag yrkar att 

förbundet behåller ungdomsrådet och den projektanställde som vi har i 

dag. Jag föreslår vidare att förbundet ska ställa krav på avdelningar, klubbar 

och sektioner och därefter utvärdera verksamheten år 2006. 

Reidar Eriksson, valkrets 14: Det är lite anmärkningsvärt att förbundsstyrelsen 

inte föreslår bifall till fjärde att-satsen i motion C 3, som lyder: ”att 

tillskapa en fördjupad politiskt skolning i ideologi och sambandet mellan 

teori praktik och facklig/politisk samverkans betydelse”. 

Förslaget i denna fjärde att-sats beaktas inte alls eller mycket lite i utlåtandet. 

”Fördjupade utbildningsinsatser i ideologi” har vi inte i något överflöd 

inom förbundet och inte heller i LO-familjen i övrigt, vill jag påstå. Tyvärr 

är det nog tvärtom. Jag har en känsla av att ideologiutbildningen minskat 

rätt markant under den senaste tioårsperioden. 

I min avdelning, SEKO Göteborg, har vi under året påbörjat en ideologiutbildning 

i två steg. Vi har gjort detta inom ramen för vår facklig-politiska 

kommitté. Hittills har 15 personer utbildats. 

När vi började med denna utbildning på Viskadalens folkhögskola fick vi 

av kursledaren reda på att det var många år sedan man senast genomförde 

en sådan utbildning. 

Om vi successivt tappar ideologidelen i vårt utbildningsutbud och inte förmedlar 

vår historia och våra facklig-politiska värderingar till våra unga 

103

medlemmar och blivande medlemmar, tror jag att vi i förlängningen är illa 

ute. Då blir vi så småningom som vilken organisation som helst och i varje 

fall inte en facklig organisation värd namnet. 

Med det anförda yrkar jag bifall till motion C 3 fjärde att-satsen. 

Britt Salomonsson, förbundsstyrelsens föredragande: Det här området är 

så himla viktigt, och det känns skönt med det engagemang som här visas. 

När vi gick igenom motionerna till förbundsmötet blev jag bedrövad över 

att det inte hade väckts en enda motion om kompetensutveckling, som 

också känns som en jätteviktig fråga. 

Vi är kanske lite trendkänsliga, men det är skönt att trenderna inte tagit 

över så mycket att vi inte berört detta område, som gäller både ideologin 

och den framtida återväxten av förtroendevalda. 

Annika Kallin yrkade att vi ska behålla ungdomsombudsmannen och ungdomsrådet 

till år 2006. Det är möjligt att förbundsstyrelsen uttryckt sig 

oklart i utlåtandet, men vi har inga avsikter att avveckla någon verksamhet 

som berör ungdomarna – absolut inte! Även Johan Tolinsson var inne 

på detta. För oss i förbundsstyrelsen känns det viktigt att vi inte år efter år 

lägger vissa frågor på personer eller grupper som skulle kunna betraktas 

som en sidoorganisation. Vi vill utvärdera arbetet hittills, och vi kommer 

att kunna konstatera att vi gjort mycket bra och kommit väldigt långt. Men 

vi kommer också att kunna konstatera att vi kan behöva göra justeringar 

av verksamheten för att få ut det mesta möjliga av våra resurser, dvs att vi 

använder resurserna på bästa sätt. 

Jag håller med Annika om att vi kan vara jättestolta – vi är duktiga på det 

här området. Men vi måste också fråga oss hur många yngre medlemmar 

vi har att jobba med. 

Den utvärdering som Annika frågade om har inte blivit gjord, men vi ska 

göra den. Vi har talat om detta, men utredningen har alltså ännu inte gjorts. 

Vi måste utreda hur vi ska arbeta för att ungdomsfrågorna inte ska betraktas 

som särskilda frågor. Hur ska vi få ungdomsfrågorna att bli frågor 

för oss allihop? 

Johan Tolinsson yrkade också att vi ska bibehålla ungdomsombudsmannen 

och ungdomsrådet inom förbundet till år 2006. Jag kan här tillägga 

att jag tycker att det vore olyckligt om förbundsmötet blev det organ som 

bestämde hur vi ska organisera arbetet på förbundskontoret och vilken 

bemanning vi ska ha där. Om vi började fastställa personalstaten här på 

förbundsmötet, skulle vi inte kunna göra några förändringar. Vad förbundsmötet 

ska fatta beslut om är funktionen och hur vi ska arbeta för att 

kunna leverera resultat. 

104

Reidar Eriksson yrkade bifall till motion C 3 fjärde att-satsen. Du har säkerligen 

rätt – vi har för lite av ideologisk skolning i den fackliga verksamheten. 

Ibland kan man faktiskt fundera över om det är likadant i partiet. 

Förbundsstyrelsen anser att hela motion C 3 är en fantastisk skrivning – 

ett brinnande förstamajtal som ni säkerligen skulle kunna använda därhemma. 

Det var härligt att läsa motionen! Bekymret är emellertid utformningen 

av att-satserna, och det är ju dessa vi ska fatta beslut om. I fjärde 

att-satsen föreslås att vi ska tillskapa osv, vilket förbundsstyrelsen tolkat 

så att vi ska göra någonting nytt, dvs att vi ska ha en annan ideologisk utbildning 

än den vi har. Om det hade stått säkerställa i stället för tillskapa 

hade det varit klang och jubel, och vi hade sagt ja. Vi har ju våra utbildningar, 

och vi har nyligen gjort om GFU så att den facklig-politiska samverkan 

där lyfts fram. Representanter för förbundsstyrelsen är med en halv 

dag på dessa utbildningar. När jag har varit där har det varit mycket av 

samtal kring frågan om varför vi jobbar även politiskt. Vi lyfter alltså 

dessa frågor i denna utbildning. 

Dessutom har vi utbildningen ”Fackets grunder” för unga medlemmar. 

Eftersom motionären Calle Ekman inte är med på förbundsmötet kan vi 

inte ändra på den fjärde att-satsen i hans motion. Därför måste jag vidhålla 

yrkandet att fjärde att-satsen ska anses besvarad. 

Jag yrkar vidare avslag på Johan Tolinssons yrkande att förbundsmötet ska 

besluta att vi ska ha en ungdomsombudsman och ett ungdomsråd samt att 

en utvärdering ska ske efter år 2006. 

Jag yrkar även avslag på Annika Kallins tilläggsförslag att vi ska bygga vidare 

på verksamheten som den ser ut i dag liksom på hennes yrkande om 

bifall till motion C 4. 

Ronny Beyer, valkrets 20: Det var ju kul att motion C 3 föll i god jord, men 

jag förstår inte den tafflighet som uppstår när vi ska börja diskutera frågan 

om en fördjupad ideologisk skolning. När det i motionen talas om att tillskapa 

gäller det väl någon form av forum, där vi i organisationen SEKO 

får möjlighet att skola oss. 

För två veckor sedan hade vi Sturken på besök i Dalarna, och vi körde en 

tredagars facklig-politisk kurs, där vi diskuterade frågan om skillnaden 

mellan leninism, maoism, anarkism och syndikalism. Jag trodde Sturken 

skulle skit’ på sig. Efter detta sände vi upp några fler ungdomar, bl a en 

som jag betraktar som kommunist. Han sade där: ”Nu går jag över till 

socialdemokratin.” Han förstod nu skillnaden mellan populism och realpolitik. 

Han hade också lärt sig att arbetarklassens frigörelse är dess eget 

verk, precis som Kalle Marx sade. 

105

Har vi inte sådana forum kan vi inte diskutera rättvisa på annat sätt än att 

rättvisa är att jag får av dig och att solidaritet innebär att du ska vara solidarisk 

med mig, inte att solidaritet handlar om den gemensamma nyttan av 

att hålla ihop. 

I sådana forum bedrevs ett mycket aktivt arbete på den tiden då vi startade 

ungdomsverksamheten tillsammans med LO och hovfröknarna i SSU befann 

sig på universitet och högskolor. Då klev arbetarklassens ungdomar 

från fackföreningsrörelsen in på arenan igen, och partiet återfördes till att 

vara den balansfaktor mellan teori och praktik som varit så framgångsrik. 

Från tid till annan kommer vi att drabbas av detta. Jag tror att vi framgent 

kommer att få möta ett parti som glider, såsom man gled via Rosengren. 

Jag tror att det är vi som måste ta den matchen – ingen annan gör det åt 

oss. Därför måste det finnas forum, där vi kan skola ungdomarna. Vi måste 

sätta en punkt på kartan där ungdomarna kan orientera sig och se vad 

som är upp och vad som är ned i universum. Rätt ofta möter jag fackliga 

förtroendemän som tolkar avtal på det sättet att det som är bra för oss är 

säkert till nytta för de andra, i stället för att se till det gemensamma. 

Jag känner sympati för Calle Ekmans motion. Han är 24 eller 25 år och arbetar 

som tågvärd men riskerar att bli arbetslös. Med håret spretande åt 

alla håll ställer han sig ofta upp och slåss för de här värdefrågorna. Jag 

träffar också en och annan trött facklig förtroendeman som inte hört talas 

om de här begreppen och som lutar sig tillbaka. Men jag tror att framtiden 

bär Calle Ekman i sitt sköte, och jag tror att arbetarrörelsen skulle behöva 

fler ungdomar av den sorten. Jag är glad för att vara avdelningsordförande 

i ett län där det väcks så många motioner som skrivits under av ungdomar. 

Jag yrkar bifall till motion C 3 fjärde att-satsen. 

Reidar Eriksson, valkrets 14: Ronny har sagt så många kloka ord att det 

inte finns mycket kvar för mig att säga. 

Det viktigaste för oss som facklig organisation är att vi kan rekrytera nya, 

unga medlemmar. Att säkerställa innebär ju att vi bevarar den nivå som vi 

har i dag, men vi är nog ganska överens om att vi borde snäppa upp oss på 

det här området. Då räcker det inte med att säkerställa, utan då måste man 

tillskapa någonting nytt. Det är inte säkert att man behöver ”uppfinna” en 

helt ny utbildning. Vi har kört en modell i Göteborg som fungerat bra, och 

det finns säkerligen många exempel att hämta från andra håll i landet och 

i andra LO-förbund. Det handlar här lite grann om vilja – om vi vill detta, 

så gör vi det. 

Jag vidhåller mitt yrkande. 

106

Britt Salomonsson, förbundsstyrelsens föredragande: Jo visst behöver vi 

forum för djupare ideologisk skolning och för diskussioner om betydelsen 

av facklig-politisk samverkan. Vi kommer inte att överleva som facklig organisation 

om vi inte spelar också på de tangenterna. Så är det! 

Säkerställa betyder för mig inte att vi ska behålla verksamheten på nuvarande 

nivå, utan det är fråga om att säkerställa en fördjupad politisk skolning 

i ideologi. Jag håller med Reidar om att vi måste snäppa upp oss – det 

måste vi absolut göra. Mitt enda lilla bekymmer är ordet tillskapa, om det 

ordet ska tolkas så att vi ska åstadkomma en central utbildning som sedan 

ska föras ut i landet. Sedan jag lyssnat till det som sagts från talarstolen tror 

jag inte att det behövs – ni är ju redan i gång. Låt oss gemensamt skapa dessa 

forum för den ideologiska diskussionen. Ni som tycker att ni behöver ha 

ytterligare impulser kan ju snacka med dem som redan är i gång. 

Jag vidhåller yrkandet om bifall till förbundsstyrelsens utlåtande. 




att bifalla utlåtande nr 31 över motion C 4. 


att avslå Annika Kallins tilläggsförslag till motion C 4. 


att bifalla motion C 3 fjärde att-satsen. 


Voteringen begärdes av Reidar Eriksson, valkrets 14. 


att avslå Johan Tolinssons tilläggsförslag. 







107

Stadgeförslaget i övrigt 

Ingrid Thune, valkrets 508: Jag skulle vilja ha ett förtydligande av tredje 

meningen i § 5 mom 2 Klubb, som lyder: ”Om avdelning önskar inrätta 

klubb som berör flera avdelningsområden och/eller avtalsområden ska 

detta godkännas av förbundsstyrelsen.” 

Jag har fyra frågor. Jag tror att jag har fått svar på en av dem, men jag vill 

ändå ha ett förtydligande. 

Avses endast nya klubbar eller berörs befintliga klubbar? 

Vilken är definitionen av ”avdelningsområden”? 

Hur definieras ”avtalsområden”? Där uppstår det ibland problem även utanför 

vårt eget förbund, t ex i Elektrikerförbundet, Byggnads och Transport. 

Vad menas med ”berör”? För mig är detta ett väldigt diffust begrepp, som 

kan komma att vålla väldiga debatter senare. 

Jag hoppas att jag kan få svar på mina frågor. 

Ingvar Carlsson, valkrets 1602: Jag har full respekt för dem som jobbat 

fram stadgeförslaget. Men när det gäller § 13 mom 2 tror jag att det har 

skett ett misstag. Paragrafen gäller rättshjälpen, och jag förstår över huvud 

taget inte hur man har kunnat föreslå det nya stycke i detta moment som 

lyder: ”Som förutsättning för rättshjälp gäller dessutom att rättshjälp i normalfallet 

endast beviljas den som varit medlem minst två månader då den 

händelse inträffade som föranleder frågan om rättshjälp.” 

Jag vet att Mattsson via förbundsstyrelsen granskar varje fall, och vi klarar 

att hantera de ärenden som det här kan bli fråga om. Jag föreslår därför 

att det föreslagna tillägget till § 13 mom 2 utgår. 

I § 14 mom 2 föreslås formuleringen: ”I förbundsstyrelsen, i avdelningsstyrelse 

samt i klubbstyrelse skall bland styrelsens ledamöter utses jämställdhetsansvarig.” 

Efter årsmötena i avdelningen har jag frågat dem som 

valts in i styrelsen: ”Vem vill bli jämställdhetsansvarig?” Ingen anmäler 

sig, och till slut säger man till mig: ”Du som är ordförande får väl ta uppdraget.” 

Jag vill i stället ha formuleringen: ”I förbundsstyrelsen, i avdelningsstyrelse 

samt i klubbstyrelse skall det väljas en jämställdhetsansvarig.” Det 

innebär att man ger valberedningen det stora ansvaret att hitta en person 

som kan väljas in i styrelsen för att jobba med dessa frågor. Mitt förslag 

är att vi återgår till den ordning som vi haft tidigare, då vi i avdelningsstyrelsen 

fick en jämställdhetsansvarig som väckte liv i våra gubbar och 

tjejer i styrelsen. 

108

Dan Persson, valkrets 1: Jag ska tala om § 27 mom 2. Om vi antar de nya 

stadgarna kommer vi att få starkare klubbar med mycket bättre förutsättningar 

att klara sina arbetsuppgifter. Klubbens roll blir tydligare, och klubben 

kommer i högre grad än tidigare att vara en förhandlingsorganisation. 

I förslaget till nya stadgar § 26 läggs ett antal uppgifter över till avdelningarna 

för samordning, t ex opinionsbildning, facklig-politisk verksamhet, 

ungdomsverksamhet, jämställdhet, kultur osv. Dessa frågor är ofta gemensamma 

för alla nivåer. Erfarenheten säger också att många klubbar, 

trots de nuvarande stadgarna, inte har bedrivit någon verksamhet på 

många av dessa områden. Även om det inte är reglerat i stadgarna hindrar 

det inte att klubb bedriver verksamhet på de här områdena, men om det är 

reglerat i stadgarna ska det också efterlevas. 

Vad jag avser är klubbens information till de egna medlemmarna. Visst 

kan många informationsfrågor samordnas, och det är bra med information 

från olika nivåer i organisationen. Men klubben måste informera om sin 

egen verksamhet. Närheten till medlemmarna är enormt viktig – utan den 

riskerar klubben att bli anonym. Information är ingenting som man ska 

lämna när man har lust, utan det måste vara en skyldighet att informera. I 

den föreslagna § 30 Koncern- och företagsfack har man ett moment som 

gäller information. Där är detta självklart. Det borde vara lika självklart att 

klubben har samma skyldighet. Ett minimikrav är att medlemmarna i 

klubben kontinuerligt får reda på vad klubben sysslar med, inte bara när 

det gäller löneförhandlingar. 

Jag föreslår att § 27 mom 2 Uppgifter tillförs en sjätte punktsats, nämligen: 

”Klubb skall fortlöpande informera medlemmarna om sin verksamhet.” 

Jag yrkar bifall till detta förslag. 

Zeljko Markov, valkrets 1: Med förslaget till nya stadgar öppnas möjligheten 

för klubbarna att organisera medlemmar utanför de nuvarande geografiska 

områdena. Det är naturligtvis väldigt bra, inte minst mot bakgrund 

av de diskussioner som vi fört om en gemensam organisation, dvs 

geografiska avdelningar. Det kan ge ytterligare alternativ för dem som behöver 

hitta nya organisationsformer. 

I Stockholmsdelegationen har vi funderat på om det är någon risk med att 

i stadgarna föra in en skrivning om ”säte och stämma”, som det brukar uttryckas. 

Vi har funnit att det kan vara en risk att i stadgarna reglera var 

klubben ska anses höra hemma. Vi kan ju få en utveckling med klubbar 

som omfattar hela landet, och då kan vissa komplikationer uppstå. 

Vi föreslår därför följande tillägg i § 27: ”Klubb som organiserar medlemmar 

i fler än en avdelning beslutar om avdelningstillhörighet för klubben 

och dess sektioner.” 

109

Vår avsikt med denna formulering är inte att på något sätt frånta förbundsstyrelsen 

det slutgiltiga avgörandet, något som regleras i § 5. Med 

en förnuftig tolkning av det föreslagna tillägget uppstår här säkerligen 

inga motsättningar. Jag har med detta velat föregripa en eventuell diskussion 


Jag yrkar bifall till det föreslagna tillägget. 

Dennis Lövgren, valkrets 25: § 27 mom 1 föreslås få lydelsen: ”Klubb kan 

omfatta förbundets medlemmar på samma arbetsplats, hos samma arbetsgivare 

eller samma avtalsområde på en eller flera orter.” 

Jag undrar även här vad som menas med ”avtalsområde”. I SEKO Norrbotten 

har vi t ex i den privata vägklubben minst två avtalsområden. Den 

föreslagna skrivningen skulle, som vi tolkat den, innebära att vi måste ombilda 

den klubben till minst två klubbar. Om den tolkningen är riktig, föreslår 

jag den ändringen att första meningen i momentet får lydelsen: 

”Klubb kan omfatta förbundets medlemmar på samma arbetsplats, hos 

samma arbetsgivare eller samma bransch/avtalsområden på en eller flera 

orter.” 

Elof Isaksson, valkrets 25: Jag hade tänkt ställa precis samma frågor som 

Ingrid Thune ställde, och jag behöver därför inte förlänga debatten. 

Christine Dougias Andersson, valkrets 1: I förslaget till § 30 Koncern- och 

företagsfack står det i mom 4: ”Den verksamhetsplan som fastställs av 

kongressen gäller i tillämpliga delar för koncernoch företagsfack.” 

Det har tidigare sagts att jämställdhetsprogrammet och integrationsprogrammet 

ska genomsyra hela vår verksamhet. Jag har med tanke på formuleringen 

”i tillämpliga delar” haft svårt att se vad det är som inte ska 

gälla koncernoch företagsfack. Jag yrkar därför att orden ”i tillämpliga 

delar” stryks. 

§ 4 mom 2 gäller rådgivande organ. Jag har fått uppfattningen att de i detta 

moment uppräknade organen – avtalskonferenser, förhandlingsdelegationer, 

ordförandekonferens och branschkonferens – har mycket stor betydelse 

för de beslut som förbundsstyrelsen kommer fram till. Jag tycker att 

”ordförandekonferens” är ett dåligt ordval. Det ger intrycket att man träffar 

alla ordförande, och det gör man väl också. Tyvärr är det så att det nästan 

bara är män som är ordförande. Jag skulle vilja byta ut ordet ”ordförandekonferens” 

mot ”avdelningskonferens”, för det är väl ändå avdelningarna 

som dessa ordförande representerar. Det är väl avdelningarna 

man vill ha som rådgivande organ och inte bara ordförandena. Jag yrkar 

alltså att ”ordförandekonferens” utbyts mot ”avdelningskonferens”. 

110

Jag yrkar vidare bifall till Ingvar Carlssons förslag när det gäller paragrafen 

om rättshjälpen. Vad det handlar om är rätten att söka rättshjälp. Det 

behöver inte betyda att man också får rättshjälp. 

Jag yrkar också bifall till förslaget att jämställdhetsansvarig ska väljas och 

inte bara utses. 

Gunilla Blom Sjövall, valkrets 1: Jag vill städa upp en del i rubriker och 

begrepp. 

§ 30 har rubriken Koncern- och företagsfack. Det är genomgående så att 

man talar om koncernoch företagsfack. Jag representerar ett myndighetsfack, 

och jag anser att det är viktigt att även myndighetsfacken nämns 

i stadgarna. Vi har tidigare i kväll också bifallit motion A 39 och alltså beslutat 

att den könsuppdelade statistiken på förtroendevalda inom förbundets 

organisationsområden även ska omfatta förtroendevalda i företags-, 

koncernoch myndighetsfack. 

Mitt förslag är alltså att man genomgående inför benämningen ”koncern-, 

företags- och myndighetsfack” eller – om man inte vill ha den långa formuleringen 

– skriver ”koncernfack (motsvarande)”. 

Jan Åhman, valkrets 1: Jag har ett frågetecken för § 15 mom 2 Allmän valordning. 

I tredje stycket i det momentet föreslås en ändring. Den nuvarande 

stadgetexten har den åtminstone i vårt fall klassiska formuleringen: 

”Valsedel ska för att godkännas som avgiven röst uppta minst ett valbart 

namn och högst det antal som ska väljas.” De ombud som deltar i valet kan 

alltså själva avgöra om de ska rösta på det antal som ska väljas eller om 

de vill begränsa sig till bara ett namn. Nu föreslås den ändringen att valsedel 

måste uppta det antal namn som ska väljas. 

Jag vet inte hur man gör i andra fackförbund, men vi har haft den nuvarande 

skrivningen så länge jag kan minnas. I riksdagsval har man ju möjlighet 

att stryka personer som man inte alls uppskattar. 

Jag yrkar avslag på den föreslagna ändringen och föreslår att den nuvarande 

skrivningen får kvarstå. Jag tycker att den föreslagna skrivningen 

ger lite dåliga associationer. 

Thomas Johansson, valkrets 14: I § 14 mom 2 Jämställdhetsansvarig har 

sektionsstyrelse tagits bort i förslaget till nya stadgar. Själv tillhör jag en 

företagsfacklig sektion inom telebranschen som har 750 medlemmar. Det 

är väldigt viktigt att förbundsmötet inte tar ifrån sektionerna möjligheten 

att ha en jämställdhetsansvarig. 

Jag yrkar därför följande tillägg till detta moment: ”Avdelning/klubb beslutar 

om jämställdhetsansvarig ska utses i sektion.” 

111

Yvonne Hansson, förbundsstyrelsens föredragande: Ingrid Thune önskade 

ett förtydligande av andra meningen i § 5 mom 2: ”Om avdelning önskar 

inrätta klubb som berör flera avdelningsområden och/eller avtalsområden 

ska detta godkännas av förbundsstyrelsen.” 

Hon ställde i det sammanhanget fyra frågor, och jag ska så gott jag kan besvara 

dem. 

Hennes första fråga var: ”Avses endast nya klubbar eller berörs befintliga 

klubbar?” I dag fungerande klubbar berörs inte. 

Hon frågade vidare: ”Vilken är definitionen av avdelningsområden?” Enligt 

det beslut vi fattat i dag avses de 17 geografiska avdelningarna. Vi har 

de avdelningar vi har ända till dess vi fått dessa 17 geografiska avdelningar. 

”Hur definieras avtalsområden?” frågade Ingrid vidare. Jag är här inte 

helt säker och vill överlämna till förhandlingschefen att besvara den frågan, 

så att det inte uppstår några missförstånd. 

”Vad menas med berör?” frågade Ingrid slutligen. Klubb ska tillhöra avdelning, 

och en klubbs organisationsområde fastställs av avdelningen. Om 

avdelning önskar inrätta klubb som berör flera avdelningsområden och/eller 

avtalsområden ska det godkännas av förbundsstyrelsen. Vi har i dag två 

landsomfattande klubbar. Vad vi nu gör är att vi stärker dessa klubbars 

ställning. När en sådan klubbildning blir aktuell, är det förbundsstyrelsen 

som ska fatta beslutet. 

Ingvar Carlsson yrkade avslag på förslaget om införande av två månaders 

karens för att få rättshjälp. Nej, nej, nej – aldrig i livet! Detta är en jätteviktig 

fråga. Vi är en intresseorganisation som ska tillvarata medlemmarnas 

intressen. Det ska vara motiveringen till att anställda på våra områden 

söker sig till förbundet, inte att de plötsligt fått ett problem som de behöver 

hjälp med. Om vi inte hade den här ordningen skulle vi löpa risken att 

utarma det här facket på ett par års tid. Vi har i praktiken alltid tillämpat 

den här ordningen. Vad vi nu gör är att vi för in den i stadgarna. 

Jag yrkar med kraft avslag på Ingvar Carlssons förslag och ber förbundsmötet 

att för Guds skull inte fatta ett sådant beslut. 

Ingvar Carlsson har vidare föreslagit att § 14 mom 2 ska få lydelsen: ”I 

förbundsstyrelsen, i avdelningsstyrelse samt i klubbstyrelse skall det väljas 

en jämställdhetsansvarig.” Ingvar Carlssons förslag innebär att jämställdhetsansvarig 

ska väljas till styrelsen i stället för att utses bland styrelsens 

ledamöter. Förbundsstyrelsen tillstyrker detta förslag. 

Jan Åhman har yrkat avslag på den föreslagna ändringen av § 15 mom 2 

Allmän valordning. Den ändring som förbundsstyrelsen föreslår är att val- 

112

sedel ska uppta det antal namn som ska väljas, medan valsedeln enligt nuvarande 

stadgar ska uppta minst ett namn och högst det antal som ska väljas. 

Stadgekommittén och förbundsstyrelsen anser att det inte bara är en 

rättighet att rösta på den egna representanten utan att det är förbundsmötets 

skyldighet att utse en hel grupp som ska väljas för att representera oss i olika 

sammanhang. Förbundsstyrelsen yrkar avslag på Jan Åhmans förslag. 

Dennis Lövgren har föreslagit att ordet ”avtalsområde” i § 27 mom 1 ersätts 

med ”bransch/avtalsområde”. Stadgekommittén har diskuterat denna 

fråga och kommit fram till att det bör stå ”avtalsområde”, så att det tydligare 

framgår vem som är klubbens motpart. Vi är rädda för att det föreslagna 

tillägget skulle öppna för lite för vida klubbildningar. Förbundsstyrelsen 

yrkar därför avslag på Dennis Lövgrens förslag. 

Dan Persson har föreslagit tillägg av en sjätte punkt i § 27 mom 2, nämligen: 

”Klubb skall fortlöpande informera medlemmarna om sin verksamhet.” 

Förbundsstyrelsen anser att detta är ett bra förslag och tillstyrker det. 

Zeljko Markov har föreslagit följande tillägg till § 27: ”Klubb som organiserar 

medlemmar i fler än en avdelning beslutar om avdelningstillhörighet 

för klubben och dess sektioner.” Det är avdelningarna som bildar klubbar, 

men när det är fråga om medlemmar på flera orter är det förbundsstyrelsen 

som ska besluta om klubbildningen. Vi yrkar därför avslag på 

Zeljko Markovs förslag. 

Christine Dougias Andersson har föreslagit att ordet ”ordförandekonferens” 

ändras till ”avdelningskonferens” i § 4 mom 2 Rådgivande organ. 

Förbundsstyrelsen vill bibehålla ordet ”ordförandekonferens”, eftersom 

det ger oss möjlighet att bjuda in inte bara avdelningarna utan även klubbordförande, 

ordförande i koncernoch företagsfack etc. Förbundsstyrelsen 

yrkar avslag på Christine Dougias Anderssons förslag. 

Christine Dougias Andersson har vidare föreslagit att orden ”i tillämpliga 

delar” stryks i § 30 mom 4 Verksamhetsplan. Vi har med den föreslagna 

skrivningen velat markera att koncernoch företagsfack är en organisation 

som egentligen ägs av klubbarna. Det är naturligtvis klubbarna och avdelningen 

som ska jobba med verksamhetsplanen, medan koncernoch företagsfacken 

kan göra det i tillämpliga delar. Vi vill inte ta ifrån klubbarna 

uppgiften att arbeta med verksamhetsplanen. Det betyder naturligtvis inte 

att koncernoch företagsfack inte kan samarbeta med avdelningen om 

verksamhetsplanen. Jag yrkar avslag på detta Christine Dougias Anderssons 

förslag. 

Thomas Johansson har föreslagit följande tillägg till § 14 mom 2: ”Avdelning/klubb 

beslutar om jämställdhetsansvarig skall utses i sektion.” Förbundsstyrelsen 

tillstyrker detta förslag. 

113

Gunilla Blom Sjövall har föreslagit att i § 30 uttrycket ”koncernoch företagsfack” 

genomgående ändras till ”koncern-, företags- och myndighetsfack”. 

Förbundsstyrelsen tillstyrker även detta förslag. 

Jag yrkar därmed bifall till stadgeförslaget med de under överläggningen 

föreslagna av förbundsstyrelsen tillstyrkta ändringarna. De nya stadgarna 

föreslås träda i kraft den 1 januari 2004. 

Sören Hellström, förhandlingschef: Exempel på avtalsområden som ligger 

nära varandra är Väg & Ban och Maskinentreprenörerna. Avtalen på dessa 

områden träffas med olika arbetsgivarorganisationer. I dessa områden 

kan det förekomma diskussioner om gemensam klubb. 

Ett annat exempel har vi på energisidan där vi har avtal med KFS och 

EFA. Även på dessa områden kan en gemensam klubbtillhörighet komma 

att diskuteras. 

Ingvar Carlsson, valkrets 1602: Jag förstår fortfarande inte den föreslagna 

ordningen när det gäller rättshjälpen. Förbundsstyrelsen hanterar ju redan 

dessa frågor via LO Rättsskydd på ett bra sätt. Vi behöver därför inte 

ha den här skrivningen i stadgarna, och jag yrkar lika kraftfullt på att denna 

skrivning utgår ur stadgarna. 

Sören Hellström, förhandlingschef: Anledningen till denna skrivning om 

rättshjälpen är det missbruk som tyvärr förekommer på detta område. Det 

kan vara någon på en arbetsplats som under lång tid vägrat att gå med i 

klubben men som samma dag som det inträffar någonting söker inträde. 

Som ni vet drar rättshjälpen ofta stora kostnader. Vi vill därför ha en skrivning 

i stadgarna för att i sådana fall kunna avslå en ansökan om rättshjälp. 

Detta är en mycket vanlig skrivning i LO-förbundens stadgar. 

Jane Åberg, valkrets 14: Jag yrkar avslag på förslaget att § 14 mom 2 ändras 

så, att jämlikhetsansvarig ska väljas, inte utses. 

Dennis Lövgren, valkrets 25: Sören gjorde ett förtydligande, och jag är berörd 

av ett av de områden han nämnde som exempel. Det finns även andra 

områden där denna fråga kan komma upp. 

Yvonne sade att skrivningen i § 5 mom 2 gällde nya klubbar. I § 27 däremot 

sägs det klart ut att det ska vara samma avtalsområde, oavsett om det 

är en eller flera klubbar. Om det så att säga inte finns något utrymme för 

att ha närstående avtalsområden i samma klubb, då får vi problem, inte 

minst på den privata vägsidan, där man har en eller flera ombudsmän, beroende 

på klubbens storlek, som täcker båda avtalsområdena. I Norrbotten 

t ex har vi en ombudsman som med den föreslagna skrivningen inte skul- 

114

le kunna sköta bägge klubbarna. Vad jag är ute efter är att vi inte får slå 

sönder den fungerande verksamhet som vi i dag har. Vi får heller inte lägga 

hinder i vägen för att bygga upp en fungerande verksamhet. 

Jan Åhman, valkrets 1: Jag återkommer till § 15 mom 2 och skrivningen i 

tredje stycket. Vi har säkerligen samma grundsyn i denna fråga men drar 

lite olika slutsatser när det gäller att tillämpa den synen i praktiken. I ett 

demokratiskt system, vare sig det gäller stat, kommun och landsting eller 

våra fackliga organisationer, kan man säga att alla har en skyldighet att 

delta i den demokratiska processen. Vi hade den diskussionen i samband 

med EMU-omröstningen. Men jag tror också att vi är överens om att det 

inte föreligger något tvång. 

När vi på ett förbundsmöte ska välja en styrelse eller något annat organ 

har vi alla skyldighet att se till att vi får ett så bra kollektiv som möjligt, 

men jag tycker att det är fel att säga att det ska vara ett tvång för var och 

en att på sin valsedel ha exakt det antal namn som ska väljas. 

Som jag ser det har alla skyldighet att delta i den demokratiska processen, 

men jag anser inte att det ska vara något tvång. Det är möjligt att man har 

den föreslagna skrivningen i andra fackförbund, men för mig känns detta 

inte bra. Jag vet inte om det är det förhållandet att olika val på förbundsmötena 

dragit ut på tiden som styrt denna skrivning eller om det hela är 

mer genomtänkt. Jag vill att man ser lite djupare på den här frågan och ser 

på konsekvenserna av att man gör detta till ett tvång. 

Jag vidhåller mitt yrkande att den nuvarande skrivningen ska bibehållas. 

Zeljko Markov, valkrets 1: När det gäller § 5 i stadgarna har jag stor förståelse 

för att förbundsstyrelsen inte vill uppmuntra till en omfattande 

omorganisering av klubbar och att man därför uttrycker sig som man gör. 

Jag noterade också att Yvonne i sitt svar gjorde den viktiga begränsningen 

fungerande klubbar. På den punkten förstår vi varandra. 

Däremot förstår vi inte varandra när det gäller § 27. Nu står hela avdelningar 

inför förändringar av sin organisation och ett sökande efter former 

för hur man på bästa sätt inom ramen för de beslut vi fattat i dag ska kunna 

organisera sin verksamhet. Ett alternativ som öppnas i stadgarna är att 

man jobbar branschvis. Det är ju bra, men kanske är det så att den bästa 

organisationsformen i framtiden är en kombination med en omorganisering 

av klubbarna. Någon kan kanske tycka att en landsomfattande klubb 

tillsammans med en branschorganisation är den bästa lösningen. 

Vår utgångspunkt när vi tog upp den här diskussionen var att vi ville se 

om förbundsstyrelsen missat någonting i sitt förslag till stadgeändringar. 

Vi kom fram till att så kanske var fallet. Mitt förslag blir därför att ni i för- 

115

undsstyrelsen funderar över om det inte är så att ni missat att ge de klubbar 

som nu ska söka finna nya organisationsformer för sin verksamhet 

möjlighet att själva besluta om avdelningstillhörighet. En klubb kan t ex 

vilja tillhöra Göteborgsavdelningen, medan man däremot tycker att det 

inte är så praktiskt att även sektionerna finns där, om deras verksamhet 

huvudsakligen bedrivs någon annanstans i landet. Då kan det vara väldigt 

praktiskt att medlemmarna i den sektionen tillhör en annan avdelning och 

får gå den fackliga grundutbildningen och andra utbildningar i den avdelningen. 

Det är dessa praktiska saker som vi försöker få förbundsstyrelsen 

att ta sig en funderare på, eftersom vi inte riktigt tror att ni tillräckligt tänkt 

igenom de frågorna. 

Torsten Larsson, valkrets 1409: Jag skulle vilja ha en tolkning när det gäller 

skrivningen i § 26 att de geografiska avdelningarna är förbundets regionala 

organ. Jag vet inte om man inom andra branscher har regionala organ, 

men inom Sjöfolk har vi inte det, utan vi har en landsomfattande 

branschavdelning. Jag tycker att innebörden av denna formulering i § 26 

borde klargöras på något vis. 

Christer Johnsson, valkrets 1: När det gäller den jämställdhetsansvarige är 

frågan om han eller hon ska väljas in i styrelsen eller utses bland de valda 

ledamöterna. 

Det finns många olika sätt att konstruera en styrelse. På tunnelbanesidan 

sker det på tre olika sätt i tre olika fackliga organ. I den gamla marknadsenheten 

– stationspersonal, lokalvårdare och värdar – väljs man över 

hela klubben, och det finns alltså inga låsta mandat. I förarklubben är 

mandaten låsta till respektive banor. I tjänstemännens organisation väljs 

man in i styrelsen, och styrelsen utser inom sig ordförande, vice ordförande, 

kassör osv. 

Man har i de flesta organisationer ansett att ordförande och kassör ska väljas 

separat. I några organisationer väljer man även sekreterare. Det kan 

vara en fördel när ingen känner för att skriva dagens protokoll – det kan 

bli väldigt besvärligt, och man sitter och tittar på varandra tills någon kastar 

in handduken. 

När det gäller frågan om jämställdhetsansvarig har en medlem i min 

klubb, Barbro Engdahl, tidigare väckt en motion och fått igenom att man 

ska ha en jämställdhetsansvarig i klubbstyrelsen. Detta kan ställa till lite 

problem. I synnerhet i klubbar där medlemmarna till övervägande del är 

män kan det vara svårt att få fram någon som tror sig kunna sköta det uppdraget. 

Jag tror faktiskt att en person som är motiverad för en fråga gör ett 

betydligt bättre jobb än den som blir påtvingad ett uppdrag. Om man anser 

att det är viktigt att ha en jämställdhetsansvarig i verksamheten, är det 

116

därför bättre att han eller hon får kandidera för just det uppdraget och väljas 

in i styrelsen. 

Sixto Iturra, valkrets 1: Stadgarna ska naturligtvis vara sådana att medlemmarna 

förstår dem, och det ska inte behöva uppstå tolkningsfrågor. Jag 

har lyssnat till den här debatten, men fortfarande är det en sak jag inte begriper. 

På de flesta håll i stadgarna, framför allt i § 16, anges klubben som 

lokal facklig organisation. Men då kan jag inte förstå skrivningen i § 5. Jag 

vill därför ha ett klargörande av om klubb är facklig lokal organisation 

eller inte. 

Per-Gunnar Andersson, valkrets 1602: Vi i Väg & Ban har ju hittills haft 

en egen avdelning, något som vi nu inte skulle få fortsätta med. Enligt 

skrivningen i § 27 får vi inte heller vara en klubb. Vi får inte ombilda vår 

avdelning till en klubb. Vi som arbetar inom Vägverket och Banverket har 

ett annat avtal än de som arbetar på den privata vägsidan. Om man i § 27 

inte vill lägga till ”branschområde”, måste man få någon liknande skrivning. 

Vi har förespeglats att om vi gick in i gemensam avdelning så skulle 

vi kunna bilda en klubb. Enligt den föreslagna formuleringen av § 27 

får vi inte bli en klubb. För oss är det viktigt för sammanhållningen att vi 

har en gemensam klubb. 

Jag yrkar bifall till Dennis Lövgrens förslag, såvida man inte kan komma 

fram till en bättre formulering. 

Ingrid Thune, valkrets 508: Jag föreslår ytterligare ett tillägg till § 5 mom 

2, nämligen: ”Nuvarande avdelning styr över inrättandet av klubbar.” 

Nuvarande avdelning måste ju kunna styra över sina medlemmar och 

klubbar, om det inte berör andra avdelningars medlemmar. ”Köp och sälj” 

innebär i min värld avtalsbyten, och de kommer tätt. Varje affär riskerar 

således att bli en förbundsfråga, och det är någonting som vi själva inte 

kan påverka. Det blir en orimlig situation. 

Ingvar Carlsson, valkrets 1602: Nu börjar jag bli bekymrad, trots att jag 

hade tänkt lugna ned mig. 

När jag tidigare yrkade bifall till förbundsstyrelsens utlåtande nr 2 representerade 

jag fem Väg & Ban-avdelningar som står utanför den geografiska 

organisationen. Det är möjligt att jag inte förstår § 27. När vi skulle 

skapa en ny organisation ställde jag en fråga till Janne Rudén och förbundsstyrelsen 

när de besökte oss: ”Finns det möjlighet för oss inom Väg 

& Ban Skåne att bilda en klubb för Banverket, Vägverket och den privata 

vägsidan?” ”Inga problem!” blev svaret. Jag vill därför be Janne Rudén 

tala om var någonstans i stadgarna det står att vi kan fortsätta som hittills. 

117

Om den möjligheten inte finns riskerar vi att spricka redan vid det första 

mötet när vi ska försöka skapa den nya avdelningen. 

Detta är jätteviktigt för oss. Om ingen kan lämna något svar i dag, föreslår 

jag att frågan överlämnas till beredningsutskottet och att vi i de fem avdelningar 

inom Väg & Ban som jag just nu representerar i morgon får ett 

tydligt svar. 

Thomas Johansson, valkrets 14: Vi har talat mycket om hur viktigt det är 

att vi håller ihop branscherna, och det tycker jag är väldigt positivt. 

I förbundsstyrelsens utlåtande nr 1 står det: ”Ett kommande stadgeförslag 

som reglerar hur branschfrågorna ska hanteras kommer också att behandla 

de ekonomiska realiteterna kring sådan verksamhet.” I § 24 i de föreslagna 

stadgarna hittar vi ingenting om de ekonomiska realiteterna. Det 

står någonting om att branschkonferenser kan inrättas när detta är väldigt 

viktigt. Jag tycker att ordet kan bör ersättas av skall. Om det är så att en 

bransch har problem inte bara kan utan skall en branschkonferens inrättas. 

Men framför allt anser jag att förbundsstyrelsen bör leva upp till vad man 

skriver i utlåtande nr 1 och att det av stadgarna ska framgå vem det är som 

ska bekosta branschkonferenser. Min tolkning är att när förhandlingsavdelningen 

ansvarar för branschkonferenserna så ska självfallet förbundet 

stå för de kostnader som kan uppstå. 

Mötesordföranden: Presidiet föreslår att vi nu ajournerar behandlingen av 

stadgeförslaget och övriga punkter på dagordningen till morgondagens 

sammanträde. 


att bifalla presidiets förslag. 

Dagens förhandlingar avslutades kl 22.50. 

Permissioner 

Pirjetta Björklund, valkrets 807 till kl 09.30 030917 

Kennerth Hagelberg, valkrets 7 kl 19.00–20.00 

Michael Nilsson, valkrets 1 kl 16.30– 

Jan Persson, valkrets 508 kl 17.00– 

118

Onsdagen den 17 september 2003 

Förmiddagens förhandlingar 


Kulturinslag 

Dagen inleddes med programmet ”Kultursmörgås” med Ord och ton. 



* 

Nomineringen till valet av valberedning förklarades avslutad. 

* 

Tal av UNIs vice ordförande 

Jan Rudén, förbundsordförande: Förbundskamrater! Jag har det stora 

nöjet att hälsa hjärtligt välkommen till Philip Bowyer från UNI – UNI är 

det nya namnet på den gamla Post- och teleinternationalen som nu är sammanslagen 

med ett antal andra internationaler. 

Välkommen upp i talarstolen, Philip! I welcome you to Stockholm and to 

our congress. You are very welcome – the floor is yours! 

Vice generalsekreterare Philip Bowyer, UNI: Thank you very much! I am 

a Welshman. Welshmen are very famous for talking too much. But don't 

worry! 

First of all let me thank you for giving me this opportunity to address your 

congress on behalf of UNI and its 15 million members throughout the 

world. All of us throughout the world were shocked at the death last week 

of Anna Lindh, and it would be impossible for me to make a speech without 

mentioning this tragic event and to bring to you the sympathy of all 

people throughout UNI and throughout the world for this tragic loss by the 

senseless violence. 

We also hope that it will give people the chance to reflect on this question 

of violence which is affecting many countries and many societies and 

which is a major concern of citizens throughout the world. I am very lucky 

– I live in a small country, Switzerland, where our politicians – you see 

them on the buses, you see them on the trains, you see them in the shops, 

and there is no enormous security. It has never been felt necessary, and 

that adds to that valuable sense of freedom in our society, which was the 

119

same here in Sweden. We hope, despite this latest tragic event, that 

that love of freedom and the ability to live in a free way will continue. 

Violence affects not only politicians, it affects all citizens wherever they are 

in the streets and in their workplaces. As I speak to you today here, one of 

our biggest affiliates in the United Kingdom is at the very same moment 

launching a campaign in London which they call Freedom from fear. It is 

a campaign to try and protect the people who work in shops, who face 

customers, whether in the post, the banks, or the security services. They say 

that these people need security at their workplace to point out the violence 

that does take place and which I don't think most people always realize. I 

would like to highlight that and ensure that our workers will be protected. 

Very soon, in the weeks that come, we will be part of a high level expert 

meeting at the ILU, and we will be there as well presenting the case for 

commerce workers, for postal workers and others about the necessary 

measures that are needed to protect people at their workplace. 

Colleagues! We created UNI some three years ago in response to 

globalization, in response to the enormous technical changes which were 

taking place and changing completely the industries in which we worked, 

changing the borders between those industries. We created UNI in 

response to the deregulation which was sweeping the world and reinforcing 

this process of globalization, a deregulation which allows multinational 

companies to go wherever they wish, to operate wherever they 

wish, frequently without control and always without any respect for 

national or regional boundaries. 

We decided that given these changes that were taking place, we needed to 

give a trade union response to that globalization of the economy, to make 

a global union which would be the voice of workers wherever decisions 

are taken on the international level which affect workers. 

Chief amongst those organizations in recent years where we have been 

concerned has been the World Trade Organization. For the last few years, 

the WTO has been working on what they call GATS, the General Agreement 

on the Trade in Services, an attempt after the first rounds of 

liberalizing the manufacturing industries, of liberalizing also trade and 

services. That affects almost all of our members in UNI, because all of us 

work in services of one kind or another – the post, telecoms, electricity, 

banks, finance, insurance, All of our 15 million members around the world 

will be affected by these discussions which take place in the WTO. 

It is a very strange organization. It is based in Geneva, where we live, but 

when we go and knock on the door in Geneva and try to talk to them, when 

they open the door they will say to us: That's fine, we will talk to you, but 

we don't actually take the decisions. Decisions are always taken by 

120

member governments out there, and they are taken over years of correspondence 

making offers to each other on how to liberalize trade, and 

they are taken at the great conferences like the recent one at Cancún. 

And so we are always in a situation where we have to try and affect those 

discussions which take place in Geneva but where we need all of you, 

all of our affiliates around the world, also to lobby their governments to 

make sure that the voices of workers are heard in this global attempt to 

deregulate services. 

The failure of the Cancún conference is not really a victory for anybody. 

It is in a sense a victory for the developing countries who finally have 

learnt a trick which is to say to the developed countries: If you want 

anything, you have to give us something back. They have highlighted the 

problem of agriculture. Of course it is an obscene situation when, because 

we subsidize sugar farmers in Europe, the workers who depend upon that 

industry in the Caribbean are unemployed. It is an obscene situation when 

we subsidize something like chicken farming in Belgium to such an extent 

that the chicken industry in a country like Senegal in Africa is destroyed. 

Somehow, politicians really have to put their minds to this issue. We cannot 

create global justice unless the developing countries look seriously and 

try to change this question of how the agricultural subsidies work, 

particularly in Europe and in North America. 

But while there was that setback in Cancún, make no mistake: The GATS 

negotiations are continuing. We were very proud of the fact that before 

Cancún, because of our lobbying, we got governments for the first time to 

publish the offers which they were making to other countries. We got the 

European Union to publish the offers which they were making to other 

countries. 

These offers are very important, because when a country makes an offer, 

when it is taken up by another country, then the problem is that everybody 

else in that WTO agreement is expected to live with it. They are expected 

to have the same situation themselves. And those are situations where you 

can find suddenly, however much you fight for sensible regulations in 

your own country, that it can be completely overtaken by events outside, 

because the WTO process is one which commits governments. Even if 

individually they are not committed themselves because of the process, 

they will be committed to this widespread liberalization. 

So it is extremely important that we continue that fight at the international 

level, but also that you at the national level continue that fight with your 

government to make sure that they are saying the right things in these 

GATS negotiations. 

121

We are concerned about regulation within the European Union. SEKO is 

an organization that supported our work in the European Union for years. 

You played a very active part in our work to try and maintain for instance 

the universal service in postal services. You worked with us to try and get 

a definition of universal service in telecoms, which will include for instance 

broadband services. Those are fights which we have conducted, and 

I think we can be proud of the success that we have had. 

But we can never rest. It is not only the WTO, it is even the European 

Union itself which in other areas starts making decisions which will affect 

us. The most recent is the new convention, the new constitution of 

Europe, where a question of what they call services of general interest has 

been raised. This is a very interesting example of how discussions take 

place. Some years ago, we were saying that in a free market, you have to 

take notice of the role of public services. But during the discussion that 

then takes place, ”public” becomes a word which we are not really 

allowed to use, and so they invent a new phrase, which is ”services of 

general interest”. 

Of course during this discussion some people don't like that concept very 

much either, and so the latest consultation paper which the European 

Union now puts out on the subject is not called ”services of general 

interest”, which for us meant public services. It is now called ”services of 

general economic interest”. Gradually, bit by bit in this debate, these concepts 

get narrowed down, and the essential meaning of what we mean by 

”public services” and ”universal services” is forgotten. 

The European Union recently put out a consultative document on 

”services of general interest”. It contains what I think is one of the most 

harmful phrases I've seen in a long time on this subject. They say: No 

evidence exist that deregulation has ever had a harmful effect on services 

of general interest. 

I think that you, like me, when you are in these areas where we worked, 

ask: Where were these officials from the European Union? Where were 

they when the energy crisis hit the USA? Where were they when the transport 

crisis hit the United Kingdom? Where were they when Enron, one of 

the biggest companies in the world, collapsed, taking with it the pensions 

of hundreds of thousands of people? Where were they when WorldCom, 

one of the inventions of the liberalization of telecoms, a company which 

would not have been possible without the liberalization of telecoms, 

where were they when WorldCom collapsed? And where were they when 

Vivendi, a public water company which moved out into all areas of telecommunications, 

television and entertainment, where were they when 

Vivendi collapsed? 

122

And what do they say now, when we see the president of Vivendi suing 

through a court in New York, saying that he is entitled to a 20 million 

dollars payoff, because he was the president of that company when it was 

going bust. 

Where were they when we saw the debt crisis hit German Telecom, hit 

France Telecom, hit British Telecom? All of these companies have been 

forced to restructure where the pain of restructuring has been felt by 

thousands of workers, where the pain has been felt by workers laidoff, by 

jobs which no longer exist. 

The European Union says that this is no harmful effect. We say: It is! And 

we say: We will continue to fight for a more sensible and better regulated 

service industry throughout Europe. 

In UNI we want to be that voice for you, whether it is in the WTO, whether 

it is in the European Union, whether it is in the corporations that now 

straddle the world in all of our sectors, whether it is post, telecoms, commerce, 

finance and so on. We want to make agreements with those companies 

where they will recognize us, where they will recognize unions 

wherever they go, and where they will operate a socially responsible policy. 

We say to the Europan Union: Now is the time also to regulate the regulators. 

We have seen too many examples in countries where independent 

regulators have been established, where they are given a mandate to 

liberalize the sectors, the industry with which they are concerned, and 

where they themselves are not controlled in any way. 

It is time for governments, for the European Union, to say to all of this regulators: 

There will be ground rules, there will be objectives, there will be 

things like universal service which you must guarantee. So now is the time 

also to regulate the regulators! 

Colleagues: These are our major concerns of UNI at the moment. We have 

one more which I want to mention before I finish: In the unions, we have 

suffered in the last decades. Wherever you look, except in some parts of 

the Nordic area, trade unions have been losing membership. We have been 

in a position with new industries which have been created, industries like 

mobile phones, call centers, the new integrators in the postal services. 

There are rarely well organized trade unions present in those types of new 

companies, and we believe that if we are to operate in the future as an 

effective trade union movement, then we must pay major attention to this 

problem of how we organize in these new areas of industry of services. 

In the month of October UNI is launching a campaign to raise awareness 

of what we call these customer services. We are working with our unions 

throughout the world to highlight examples of how people can organize in 

123

mobile phones, how you can organize in call centers, and we hope that 

you, along with our other unions, will be part of that campaign. We are 

making global agreements with companies such as Telephonica, Carrefour 

in the retail industri, and ISS in the cleaning security industry, which will 

give workers the right to build unions wherever those companies operate. 

Sometimes we are just building unions from scratch. One of the things of 

which we are most proud, and of which you in SEKO can also be proud, 

is the program that we have started to organize information technology 

workers in India. In India they produce through universities hundreds of 

thousands of extremely well qualified IT-workers every year. There is a 

real fear in some countries that an enormous amount of work is being 

outsourced to India. The quality of the work in India is extremely good, 

and companies are finding that they can give work, whether it is call 

centers, whether it is the development of software, to houses in India 

which will be much less expensive than in Western Europe or North 

America. They are talking of some 250 000 jobs leaving my home country 

of the UK in the next five years, to go to India. 

I think there are ways in which we have to tackle this problem. We cannot 

put ourselves in a situation where we look as if we are merely condemning 

Indian workers, saying: You take this work at cheap rates, and so on. We 

have to be very careful not to go down that path. 

One of our unions just last week made an agreement with British Telecom 

about outsourcing where it is agreed there will be no remote outsourcing 

to India or anywhere else without consultation with the unions, where 

there will be no redundancies as a result of this remote outsourcing, and 

where the trade union rights of the people in the country that the work 

goes to will be fully respected: they will be allowed to form trade unions, 

and they will be allowed the right to collect a bargain. 

You have been helping us through programs in India to try and organize in 

this new industry. We have now set up, with your help, what we call ITforum 

in about six different cities in India. We hope that they will be selffinancing 

organizations of workers which can defend their rights and give 

them conditions comparable to other parts of the world. And that we have 

done with your help through the LO, through SEKO. 

That is a very important part of our work. Although we perhaps are quite 

rightly concerned with the conditions of our members every day, and the 

problems which we face in this difficult liberalized atmosphere in which 

we work, I think it is very important that we remember that the trade 

union movement is an international movement based on the idea of international 

solidarity. Much of our work, and much of the work of UNI, is 

124

trying to help workers, in those countries where they suffer much more 

than we do, to be able to create their own organizations, to be able to 

defend themselves. We have done that throughout Latin America, throughout 

Asia, throughout Africa. And again: You have been one of the main 

supporters of that work. 

You don't often hear of the successes, but there is one which I think you 

can be proud of. It is something which we worked at for years together, 

and that was to create a Post and Telecom Union in Zimbabwe in Africa. 

It is now probably the strongest union that there is in Zimbabwe. And 

there is a country which suffers! It is the first country I have ever come 

across, in all my experience in international work, where they have run out 

of money. It is not a problem with the country running out of foreign 

exchange; it has actually physically run out of money! They cannot afford 

to print money any more. And so people don't get paid, because there is no 

money in the bank that they can be given any more. This is the state in 

which Zimbabwe is today, and it is a state where the president at the same 

time is building himself one of the most luxurious palaces in Africa. 

But there is a political movement of resistance, called the Movement for 

democratic change, which, despite the fact that its members are killed or 

imprisoned, continues. The deputy general secretary of that organization 

is actually the general secretary of the Post and Telecom Union which you 

helped to create, which you helped to form. 

We will go on supporting them. We are proud that we have created an 

organization which is fighting for the dignity of workers there and everywhere. 

We hope that you too are proud of that, and we hope that we will 

go on working together to make such things possible in the future, as well. 

Thank you very much! 

Jan Rudén, förbundsordförande: Thank you, Philip, for an inspiring 

speech. It was close to our program ”Regulate the deregulation”, and we 

will work close to you in the future. 

125


Fastställande av arvoden 

a) Förbundsstyrelsens ledamöter 

Göran Olsson, förbundskassör: Till kassörens uppgifter hör att föreslå arvoden 

till förbundsstyrelse och revisorer. Så även denna gång. 

Förbundsstyrelsens ordinarie ledamöter föreslås få ett oförändrat arvode 

på 1 inkomstbasbelopp per person. Jag yrkar bifall till förslaget. 


att bifalla förslaget. 

b) Förbundsstyrelsens ersättare 

Göran Olsson, förbundskassör: När det gäller ersättarna i förbundsstyrelsen 

föreslår vi en annan ordning än tidigare. I nuläget får de två först valda 

ersättarna ett halvt basbelopp vardera, medan suppleanterna 3–8 har 

fått ett arvode på 500 kronor per sammanträdesdag de gånger de har deltagit 

i styrelsens möten. 

Förbundsstyrelsen har nu ett önskemål att alla ersättare ska involveras på 

ett bättre sätt i arbetet. I dag är det väldigt få som kallas in; de som står 

långt ner på listan har i princip aldrig deltagit i styrelsens arbete. Detta vill 

vi nu ändra på. Med anledning härav föreslår vi också en förändring när 

det gäller arvoderingen, nämligen att alla ersättare i fortsättningen ska erhålla 

ett arvode om 1 200 kronor per sammanträde. Kostnadsmässigt innebär 

detta ungefär detsamma som med nuvarande ordning, men förslaget 

skapar en möjlighet att involvera ersättarna mer i styrelsens arbete. Självfallet 

kommer styrelsen att utforma regler för hur det rent praktiskt ska gå 

till. 

Vi föreslår alltså att ersättarna ska arvoderas med 1 200 kronor per sammanträde. 

Jag yrkar bifall till förslaget. 



c) Revisorer 

Göran Olsson, förbundskassör: Till revisorerna föreslår vi oförändrade arvoden, 

dvs 0,75 basbelopp per person. Jag yrkar bifall till det förslaget. 



126

d) Revisorsersättare 

Göran Olsson, förbundskassör: Revisorsersättarna har i dag ett arvode om 

500 kronor per insatsdag. Även till dem föreslår vi oförändrat arvode. Jag 

yrkar bifall till förslaget. 



Göran Olsson, förbundskassör: Till de auktoriserade revisorerna utgår ersättning 

enligt räkning. 

127


Val av förbundsstyrelse 

Margareta Bäckström, valberedningens föredragande: Innan vi går till val 

skulle jag vilja nämna något om valberedningens arbete. Först och främst 

vill jag tacka alla som har deltagit i nomineringsarbetet – en förutsättning 

för att vi ska få så bra val som möjligt är att ni i avdelningar, klubbar och 

sektioner är med i arbetet. 

Många timmar har vi lagt ned på intervjuer med de kandidater som ni har 

nominerat. Vi har då utgått från en kompetensprofil, som i sin tur består 

av en mängd olika faktorer. Det vi har lagt mest vikt vid är erfarenhet, personliga 

egenskaper och kunskaper om arbetet som förtroendevald. 

Vi har försökt bygga ett lag, där utgångspunkten har varit att vi ska få en 

väl avvägd sammansättning med hänsyn till etnicitet, kön, ålder, geografisk 

spridning och branschtillhörighet. Vi vill därigenom försöka spegla 

vårt förbund så långt som möjligt utifrån de nomineringar som har inkommit. 

Vi tror att man inom det laget har förmågan att utgå från ett helhetsperspektiv 

och se till hela SEKOs bästa. 

Med vårt förslag till ersättare vill vi säkerställa att arbetslaget fungerar under 

mandatperioden. 

Valberedningen är enig i sitt förslag till ny förbundsledning. 

Börje Kjellkvist, valkrets 7: Förra gången vi valde valberedning var det en 

lång och utdragen process – ni som var med kommer nog ihåg det. Telebranschen 

blev då utan representant i valberedningen. Det tyckte jag inte 

skulle ha så stor betydelse, eftersom jag förutsatte att de som blev valda 

till valberedningen skulle se till att alla branscher blev väl representerade. 

Hittills har telebranschen haft en ordinarie ledamot samt en representant 

på ersättarplats. Förste och andre ersättare har alltid deltagit på styrelsemötena, 

och man kan alltså säga att vi har haft två språkrör i förbundsstyrelsen. 

Telebranschen är en avreglerad bransch. Vi lever under mycket hård press 

från arbetsgivarna, som hela tiden bombarderar oss och vill att vi ska ta 

försämrade avtal. Samtidigt känner vi till hur marknaden ser ut, med övertalighet 

etc på många håll. 

Under rådande omständigheter är det oerhört viktigt att vi får ha kvar våra 

språkrör i förbundsstyrelsen. Men valberedningen plockar nu bort vår ersättare 

med motivationen att man ska tänka på integrationen. Jag tycker, 

mina vänner, att det är jätteviktigt med integration. Jag tycker att det är 

128

oerhört viktigt med jämställdhet. Men jag tycker att det är minst lika viktigt 

att vi också tänker på branschfrågorna – ni ska veta att vi har det jobbigt 

i telebranschen! 

Att man då plockar bort vår representant som står som ersättare under 

förevändning att vi ska tänka på integrationen, det gör mig än mer bedrövad. 

Vår representant är för övrigt född i Tyskland. 

Jag hoppas, mina vänner och förbundsstyrelsen, att ni tänker på att telebranschen 

är utsatt för mycket hårt tryck nu och kanske ett antal år framöver. 

Jag ber er därför checka av detta väldigt noga och stödja oss i vårt 

fortsatta arbete. 

a) Förbundsordförande 

Margareta Bäckström, valberedningens föredragande: Valberedningen 

föreslår att förbundsmötet till förbundsordförande väljer Jan Rudén och 

att valet sker med acklamation. 

Förbundsmötet beslöt enhälligt med acklamation 

att till förbundsordförande välja Jan Rudén. 

Jan Rudén: Förbundskamrater! Tack ska ni ha! Det var inte riktigt lika 

spännande i år som förra året, men det känns otroligt gôtt, som vi säger i 

Göteborg, att veta att man har ett helt förbundsmöte bakom sig. Det ger, 

med tanke på alla de program som vi har beslutat och ska besluta om, 

ytterligare råg i ryggen när man ska stå i ledningen för förbundet under 

kommande treårsperiod – kongressperiod, som jag hoppas att det kommer 

att heta. 

Det är en stor ära för mig att vara ordförande för SEKO och jag ska, som 

jag sagt tidigare, göra mitt bästa för att vi ska kunna flytta fram förbundets 

positioner och upplevas som ett starkt fackförbund inom svensk arbetarrörelse. 


b) Vice förbundsordförande 

Förbundsmötet beslöt på valberedningens förslag enhälligt med acklamation 

att till vice förbundsordförande välja Tomas Abrahamsson. 

Tomas Abrahamsson: Tack, kamrater, för ert förtroende! Jag ska göra mitt 

bästa för att leva upp till det. 

129

c) Förbundssekreterare 


att till förbundssekreterare välja Yvonne Hansson. 

Yvonne Hansson: Jag ansluter mig till tidigare talare. Jag är väldigt tacksam 

för att ha fått ett så fint uppdrag, och jag ska naturligtvis göra mitt 

allra bästa. 


Margareta Bäckström, valberedningens föredragande: Valberedningens 

förslag till förbundsstyrelse har varit utsänt till ombuden. Jag vill nu bara 

meddela att vi fått in två sena avsägelser, nämligen från Peter Howe och 

Ronny Beyer. 

Valberedningen föreslår att förbundsmötet till ordinarie ledamöter i förbundsstyrelsen 

väljer 

Alf Mellström 

Arianne Sundman 

Bjarne Isacson 

Bo Eriksson 

Eva-Lena Jansson 

Hans Lindqvist 

Karl-Erik Jansson 

Lena Aldenmark 

Peter Lundmark 

Tom Tillman 

Vi föreslår att valet sker med acklamation. 

Marie Lander, valkrets 21: SEKO Gävleborg föreslår José Blanco till ordinarie 

ledamot i förbundsstyrelsen. 

José, som finns med här i dag, arbetar inom kriminalvården med bl a SE- 

KOs integrationsnätverk. Han är mycket kunnig på området integration, 

något som är nog så viktigt om vi ska skapa en plattform för att under en 

treårsperiod arbeta aktivt med den frågan. 

Ska vi skapa någon trovärdighet med vårt integrationsprogram och med de 

krav vi ställer på samhället och arbetsgivarna måste vi också ställa krav på 

oss själva. Därför föreslår vi José Blanco till ordinarie ledamot i förbundsstyrelsen. 

130

Jerker Persson, valkrets 6: SEKO Halland-Jönköping har nominerat Hans 

Andersen till ordinarie ledamot i förbundsstyrelsen. Hans Andersen har 

inom SEKO Halland-Jönköping verkat som ordförande under den tid som 

avdelningen har existerat. Han var med och drog i gång avdelningen, och 

han har sett till att vi har fått en bra verksamhet i regionen. 

Hans är kanske inte så välbekant, men han finns med här i salen. Han har 

en bakgrund som föreningsmänniska, har varit med i SSU sedan mycket 

unga år och har verkat inom Unga Örnar. Hans har en gedigen facklig kunskap, 

och vi tycker att det vore på sin plats om vi fick med en ledamot från 

vår del av landet i förbundsstyrelsen. Vi tror att Hans är en garant för att 

vi ska få en bra verksamhet som gynnar hela förbundet. Hans har inget 

branschtänkande utan är gränsöverskridande och kan se till att vi får ett 

bra klimat i hela verksamheten. 

Jag yrkar att förbundsmötet väljer Hans till ordinarie ledamot i förbundsstyrelsen. 

Ulf Brandt, valkrets 1: Förbundsstyrelseledamöter är folk som man ställer 

höga krav på. Deras uppgift är att se till att SEKO lever upp till det som 

medlemmar och förtroendevalda förväntar sig av sin organisation, och det, 

mina vänner, vill inte säga lite. Det krävs lyhördhet för medlemmarnas 

önskemål, det krävs förmåga till visioner och framförhållning, och det 

krävs ett gediget allmänfackligt kunnande. Med tanke på hur förbundets 

ekonomi ser ut krävs det också att de kan prioritera och verkligen få ut det 

mesta av de resurser som står till förfogande. 

Jag anser att de personliga egenskaperna är oändligt mycket viktigare än 

branschtillhörigheten. Får vi rätt folk i förbundsstyrelsen så utgår jag från 

att de också hanterar sitt uppdrag på ett korrekt sätt och skapar den solidaritet 

mellan branscherna som behövs. 

Enligt min uppfattning är Bjarne Isacson en av dem som med råge motsvarar 

de här kraven. Jag föreslår därför att mötet väljer Bjarne till ordinarie 

förbundsstyrelseledamot. 

Kenneth Lundell, valkrets 13: Jag håller med om att kompetens är en viktig 

förutsättning för att man ska kunna bli invald i förbundsstyrelsen. 

Branschtänkandet är en svår men också känslig fråga av det skälet att hela 

förbundet ska känna sig representerat i styret. På statens område har det 

varit lite tunt med representationen. En positiv sak i det sammanhanget är 

naturligtvis det nya sättet att engagera ersättarna i förbundsstyrelsen, men 

med tanke på hur representationen ändå ser ut föreslår jag som ordinarie 

ledamot i förbundsstyrelsen Bjarne Medin från försvaret. 

131

Christer Rydh, valberedningen: Det har till ordinarie ledamot föreslagits 

en person som vi tyvärr inte kan välja, nämligen José Blanco. I går avslutade 

vi nomineringen till ordinarie ledamöter och ersättare och till de övriga 

poster som vi i dag ska välja. José Blanco är inte nominerad till ordinarie 

ledamot i förbundsstyrelsen, och därmed är det inte heller möjligt att 

välja honom. 

Det har här framförts en del synpunkter på valberedningens förslag. Valberedningen 

har naturligtvis försökt sammanväga alla viktiga utgångspunkter: 

geografi, branschtillhörighet, kompetens, personliga egenskaper 

osv. Men självfallet är det också så att de förutsättningar som gives valberedningen 

inte alltid medger att alla önskemål tillgodoses. 

Tio ledamöter ska väljas. Det innebär att alla branscher inte kan vara representerade 

i förbundsstyrelsen. Jag hoppas att församlingen ändå tror på 

att de kamrater som väljs är så kompetenta och har sådana egenskaper att 

de kan ta hänsyn till alla olika intressen i vårt förbund. Att vi litar på de 

kamrater som vi tillsätter måste ändå vara utgångspunkten när vi väljer vår 

ledning. 

Som framgår av vårt förslag har vi försökt se till att alla utgångspunkter är 

tillgodosedda. Jag yrkar bifall till valberedningens förslag. 

Härefter företogs val med slutna sedlar. Följande valsedel förelåg: 

VAL 2003 

Förbundsstyrelseledamot ordinarie 

Valberedningens förslag: 

Alf Mellström 

Arianne Sundman 

Bjarne Isacson 

Bo Eriksson 

Eva Lena Jansson 

Hans Lindqvist 

Karl-Erik Jansson 

Lena Aldenmark 

Peter Lundmark 

Tom Tillman 

Övriga nominerade: 

Anders Larsson 

Annika Kallin 

Bjarne Medin 

Erland Spik 

132

Hans Andersen 

Ingvor Arnoldsson 

Jan Halvarsson 

Kerstin Ståhl 

Lars-Erik Selström 

Valsedel ska för att godkännas som avgiven röst uppta minst ett 

valbart namn och högst tio namn.” 

Det skulle till protokollet antecknas att de valda rösträknarna Kerstin 

Ståhl och Jan Halvarsson hade nominerats till förbundsstyrelsen och därför 

inte deltog i rösträkningsarbetet. 

133


Val av förbundskassör och förhandlingschef/avtalssekreterare 

a) Förbundskassör 


att till förbundskassör välja Göran Olsson. 

Göran Olsson: Tack ska ni ha – jag känner mig mycket hedrad! Som jag 

lovade redan då ni fyllnadsvalde mig förra året ska jag göra vad jag kan 

för att uppfylla era förväntningar. 

b) Förhandlingschef/Avtalssekreterare 


att till förhandlingschef tillika avtalssekreterare välja Sven Olof Hellman. 

Sven Olof Hellman: Tack – det här är ett av de finaste förtroendeuppdrag 

man kan få! 

Jag inser att det är ett svårt uppdrag som fordrar en stor arbetsinsats, och 

jag kommer att gå in i det med stor ödmjukhet och respekt. Just nu känner 

jag mig trygg tack vare det stöd jag har från er och från de duktiga arbetskamraterna 

på förhandlingsavdelningen. Jag hoppas också att vi ska 

ha ett gott samarbete mellan förhandlingsavdelningen och er ute i organisationen. 

Avslutningsvis noterar jag att jag kommer att vara en pionjär i förbundets 

historia. Jag blir den förste avtalssekreteraren. Det är någonting att komma 

ihåg! Än en gång: Tack ska ni ha! 

134


Val av revisorer 

a) Tre ordinarie förbundsrevisorer 

Förbundsmötet beslöt på valberedningens förslag med acklamation 

att till revisorer välja Åke Olsson, Knut Lien och Erik Johannesson. 

b) Sex ersättare för förbundsrevisorerna 

Förbundsmötet beslöt på valberedningens förslag med acklamation 

att till revisorsersättare välja Birgitta Willersjö, Mary Stridsberg, Claes 

Bodén, Göran Andersson, Dan Persson och Christina Bengtsson, att 

inträda i denna ordning. 

c) En auktoriserad revisor 


att till auktoriserad revisor välja Sune Jonsson, Öhrlings Revisionsbyrå. 

d) En ersättare för auktoriserad revisor 


att till ersättare för den auktoriserade revisorn välja Birgitta Bjelkberg, 

Öhrlings Revisionsbyrå. 



135


Arvode till förbundsmötets funktionärer 

Göran Olsson, förbundskassör: Förbundsstyrelsen föreslår följande arvoden 

till förbundsmötesfunktionärerna: 

Mötesordförandena 3 000 kronor vardera 

Reseräkningsgranskarna 1 000 kronor vardera 

Beredningsutskottet 500 kronor vardera 

Rösträknarna 500 kronor vardera 

Protokollsjusterarna 1 000 kronor vardera 

Valberedningen 4 000 kronor vardera 

Arvodet till valberedningen avser hela förbundsmötesperioden på tre år. 

Arvoden betalas inte till av förbundet anställd personal. 

Jag yrkar bifall till förbundsstyrelsens förslag. 


att bifalla förbundsstyrelsens förslag. 

136


Stadgeförslag 


Den ajournerade behandlingen av stadgeförslaget återupptogs. 

Jan Rudén, förbundsordförande: Med anledning av gårdagens diskussion 

om stadgeförslaget vill förbundsstyrelsen göra en del ändringar i förslaget. 

Förbundsstyrelsen föreslår nu att tredje meningen i § 5 mom 2 ska få följande 

ändrade lydelse: ”Om avdelning önskar inrätta klubb som berör flera 

avdelningsområden ska detta godkännas av förbundsstyrelsen.” 

Vidare föreslår förbundsstyrelsen att första stycket i § 27 mom 1 får lydelsen: 

”Klubb kan omfatta förbundets medlemmar på samma arbetsplats, 

arbetsområde, bolag på en eller flera orter.” 

Med dessa ändringar hoppas och tror förbundsstyrelsen att vi på ett bra 

sätt ska kunna fullfölja de beslut som vi i går fattade i organisationsfrågan. 

Ingen ska kunna gå från detta förbundsmöte och känna sig helt bränd i 

dessa frågor. Vi ska ha möjlighet att bygga en bra organisation, och jag tror 

att vi med de små förändringar som förbundsstyrelsen nu gjort ska kunna 

bygga den organisation som vi har pläderat för, en stark organisation för 

framtiden. 

Yvonne Hansson, förbundsstyrelsens föredragande: Eftersom timmen blev 

sen i går och vi alla var trötta tänkte jag göra en resumé av de förslag vi 

nu har att ta ställning till. 

Christine Dougias Andersson föreslog att ordet ”ordförandekonferens” i § 

4 mom 2 skulle ändras till ”avdelningskonferens”. Förbundsstyrelsen 

yrkar avslag på det förslaget, eftersom skrivningen ”ordförandekonferens” 

ger oss möjlighet att kalla in även ordförande i klubbar samt i koncernoch 

företagsfack. 

Christine Dougias Andersson föreslog även att orden ”i tillämpliga delar” 

i § 30 mom 4 skulle strykas. Förbundsstyrelsen yrkar avslag på det förslaget, 

eftersom koncernoch företagsfacken t ex inte behöver jobba med 

den geografiska avdelningsbildningen. Däremot ska de naturligtvis jobba 

med exempelvis de program som förbundsmötet antar. Av den anledningen 

bör ”i tillämpliga delar” finnas kvar i stadgetexten. 

Ingrid Thune föreslog en ändring av § 5 mom 2 som tillgodoses av förbundsstyrelsens 

reviderade förslag. 

Ingvar Carlsson yrkade, med instämmande av Christer Johnsson, att § 14 

mom 2 ändras så att det i de nämnda styrelserna ska väljas en jämställd- 

137

hetsansvarig – inte utses bland styrelsens ledamöter, som det står i stadgeförslaget. 

Förbundsstyrelsen yrkar avslag på det ändringsförslaget. Ett bifall 

till detta skulle t ex innebära att förbundsstyrelsen måste vänta till ett 

årsmöte för att få en jämställdhetsansvarig. Med den av förbundsstyrelsen 

föreslagna ordningen kan jämställdhetsansvarig utses när det behövs. 

Thomas Johansson föreslog det tillägget till § 14 mom 2 att jämställdhetsansvarig 

ska utses även i sektion. Eftersom sektionernas verksamhet inte 

regleras i de föreslagna nya stadgarna yrkar förbundsstyrelsen avslag på 

Thomas Johanssons förslag. 

Jan Åhman föreslog att den nuvarande skrivningen i § 15 mom 2 Allmän 

valordning ska bibehållas, dvs att valsedel ska uppta minst ett valbart 

namn och högst det antal som ska väljas. Förbundsstyrelsen har föreslagit 

att valsedeln ska uppta det antal namn som ska väljas. Förbundsstyrelsen 

anser att den föreslagna ändringen ger förutsättningar att genomföra valen 

på ett bra sätt och yrkar därför avslag på Jan Åhmans förslag. 

Thomas Johansson yrkade att § 24 ska innehålla bestämmelser om kostnadsansvaret 

för branschkonferenser. Vi brukar ju inte reglera de ekonomiska 

frågorna i stadgarna, och vi vill inte göra det i detta fall heller. Den 

praxis vi tillämpar är att den som kallar exempelvis till en konferens också 

står för kostnaderna, och vi har inte för avsikt att ändra denna praxis. 

Förbundsstyrelsen yrkar alltså avslag på Thomas Johanssons förslag i detta 

avseende. 

Med hänvisning till det förslag till ändrad lydelse av § 27 som Jan Rudén 

redovisade yrkar jag avslag på Per-Gunnar Anderssons, Dennis Lövgrens, 

Zeljko Markovs och Ingvar Carlssons förslag till ändringar av § 27. 

Dan Persson föreslog följande tillägg till § 27 mom 6: ”Klubb skall fortlöpande 

informera medlemmarna om sin verksamhet.” Förbundsstyrelsen 

yrkar bifall till detta förslag. 

Ingvar Carlsson föreslog att skrivningen i § 13 mom 2 om två månaders 

karens för erhållande av rättshjälp ska utgå ur stadgarna. Förbundsstyrelsen 

anser att det är viktigt att denna skrivning finns med, och vi yrkar därför 

avslag på Ingvar Carlssons förslag. 

Gunilla Blom Sjövall föreslog att begreppet ”myndighetsfack” ska införas 

i § 30. I går yrkade jag bifall till detta förslag, men jag drar nu tillbaka detta 

bifallsyrkande. Förbundsstyrelsen anser att ”myndighetsfack” ryms 

under begreppet ”företagsfack” och att det därför är onödigt att införa 

”myndighetsfack” i stadgarna. 

Sixto Iturra ville ha en definition av begreppet ”klubb som lokal organisation”. 

I §§ 5 och 16 definieras ”lokal organisation”, och jag förstår inte 

138

vilken ytterligare definition Sixto vill ha. Jag tycker att skrivningen i stadgarna 

är ganska tydlig när det sägs att klubb är lokal facklig organisation. 

Med detta yrkar jag bifall till förbundsstyrelsens förslag till nya stadgar 

med de ändringar som föreslagits under överläggningen och som förbundsstyrelsen 

yrkat bifall till. 

Mötesordföranden anmälde att Zeljko Markov med hänvisning till förbundsstyrelsens 

klarläggande dragit tillbaka sitt förslag till ändring av § 27. 

Ingrid Thune, valkrets 508: I går fick jag ett förtydligande med anledning 

av mina fyra frågor, och i dag har vi från förbundsordföranden fått ett förslag 

om ändring av det ursprungliga förslaget när det gäller § 5 mom 2. 

Detta låter bra, men jag skulle vilja ha ytterligare en liten ändring. För mig 

är ”avdelningsområden” ett luddigt begrepp. Vi brukar ju säga ”avdelningar” 

rakt upp och ned, och mitt förslag är att ordet ”avdelningsområden” 

utbyts mot ”avdelningar”. 

Dennis Lövgren, valkrets 25: Jag har ytterligare ett ändringsförslag som 

jag tror att förbundsstyrelsen omedelbart kan tillstyrka. Ändringarna i § 

27 medför konsekvensändringar i § 29, så att det blir samma skrivningar 

för sektioner som för klubbar. 

Om jag fattade förbundsordföranden rätt innebär förbundsstyrelsens nya 

förslag när det gäller § 27 mom 1 att vi egentligen bibehåller den nuvarande 

stadgetexten. Är då avsikten att det inte heller ska bli någon ändring 

i tillämpningen, utan att det i detta avseende fortsätter att vara som det är 

i dag? – Förbundsordföranden nickar bifall, och då är jag nöjd och kan dra 

tillbaka mitt förslag om ändring av § 27 mom 1. 

Ingvar Carlsson, valkrets 1602: Jag förstår inte riktigt Yvonnes motivering 

när det gäller den jämställdhetsansvarige. Vi väljer ju i dag en förbundsledning, 

och dessa stadgar börjar gälla den 1 januari 2004. Det innebär 

att kongressen 2006 kan välja en jämställdhetsansvarig och att valberedningen 

kan ta hänsyn till detta i sitt arbete. 

Jag har negativa erfarenheter av skrivningen i § 14 mom 2, och jag tror att 

vi skulle få ett större tryck på valberedningarna för att få fram en kandidat 

som är intresserad av jämställdhetsfrågor om vi bifaller den av mig föreslagna 

ändringen, som jag alltså fortfarande yrkar bifall till. 

Christine Dougias Andersson, valkrets 1: Med begreppet ”ordförandekonferens” 

i § 4 mom 2 är jag rädd för att vi bibehåller den maktstruktur som 

vi lever med i facket. Även om man kallar in klubbordförande, koncernfacksordförande 

och alla möjliga ordförande kommer det att bli en församling 

som till allra största delen tyvärr består av män. Av klubbord- 

139

förandena är i dag endast 11 procent kvinnor och av avdelningsordförandena 

16 procent. För företagsfacken finns det ingen statistik när det gäller 

ordförandena, men inom företagsfacken är det 83 procent män. Jag känner 

till bara en kvinnlig företagsfacksordförande. 

Det är det här beskrivna förhållandet som jag vill komma åt med mitt förslag 

att utbyta ordet ”ordförandekonferens” mot ”avdelningskonferens”. 

Om förbundsmötet beslutar att bibehålla ordet ”ordförandekonferens” 

måste vi hitta andra former för att kommunicera även med kvinnorna i 

vårt förbund, t ex att ordföranden alltid tar med sig en kvinna. Det är heller 

ingenting som hindrar att man ibland bjuder in klubbar, även om man 

kallar det för ”avdelningskonferens”. 

När det gäller mitt förslag om strykning av orden ”i tillämpliga delar” i § 

30 mom 4 har man nu lyckats hitta ett område som koncernoch företagsfacken 

inte skulle ha hand om, nämligen de geografiska avdelningarna. 

Jag är emellertid rädd för att den föreslagna formuleringen sänder ut 

signaler om att det finns andra områden i verksamhetsplanen som koncern- 

och företagsfacken inte heller behöver jobba med, t ex integration 

och jämställdhet, områden som koncernoch företagsfacken inte har någon 

tradition att arbeta med. 

Jag vidhåller yrkandet om bifall till mina förslag. 

Mötesordföranden meddelade att Ingvar Carlsson och Per-Gunnar Andersson 

dragit tillbaka sina yrkanden om ändringar i § 27 mom 1. 

Gunilla Blom Sjövall, valkrets 1: Myndighetsfacken finns redan med som 

begrepp. I går biföll förbundsmötet motion A 39, där det talas om ”förtroendevalda 

för företags-, koncernoch myndighetsfack”. 

I myndighetsfacken anser vi oss inte vara företagsfack. Eller är det förbundsstyrelsens 

mening att även myndigheterna ska omfattas av de bolagiseringar 

som nu breder ut sig? För närvarande pågår en nedmontering av 

polisväsendet. Lönerna är där den största kostnaden, och man vill minska 

dessa när det gäller de civilanställda. Vi står nu inför en ganska stor outsourcing 

när det gäller våra medlemmar på servicesidan. 

Jag vill med den av mig föreslagna ändringen markera att vi ska slåss för 

våra medlemmar och för vår verksamhet. Jag vill därför känna igen mig i 

stadgarna genom att man i § 30 skriver ”koncern-, företags- och myndighetsfack”. 

Jag yrkar bifall till mitt förslag. 

140

Jan Rudén, förbundsordförande: Förbundsstyrelsen tillstyrker förslaget att 

”avdelningsområden” i § 4 mom 2 ersätts av ”avdelningar”. 

Förbundsstyrelsen tillstyrker även förslaget om konsekvensändringar i § 29. 

Yvonne Hansson, förbundsstyrelsens föredragande: Jag förbisåg i mitt tidigare 

inlägg att svara på frågan om varför det i stadgeförslaget angivits 

att de geografiska avdelningarna är förbundets regionala organ. 

De geografiska avdelningarna har i dag ett samordningsansvar när det gäller 

facklig-politisk verksamhet, studier osv. Vi vill med den föreslagna 

skrivningen markera att de geografiska avdelningarna har detta ansvar. 

Denna fråga har diskuterats ganska mycket i stadgekommittén. När vi genomfört 

den beslutade organisationsförändringen kommer denna skrivning 

i stadgarna naturligtvis att tas bort. Men vi har ansett att det till dess 

kunde vara bra att markera att det faktiskt finns ett ansvar hos de geografiska 

avdelningarna att se till att vi är representerade i LO-distrikten, ABF 

osv. 

Christer Johnsson, valkrets 1: Jag vill ta upp frågan om begreppet ”myndighetsfack”. 

När det talas om företagsfacken i polisen, försvaret osv låter 

det som om det är de värsta nyliberalerna som talar. Det ligger inte väl 

i munnen att tala om företagsfack inom polis, försvar och andra myndigheter. 

Bara av den anledningen tycker jag att vi bör ha med begreppet 

”myndighetsfack”. 


att bifalla förbundsstyrelsens förslag till stadgar i de delar där inga motförslag 

förelåg samt under överläggningen framlagda och av förbundsstyrelsen 

tillstyrkta ändringsförslag. 


att bifalla Gunilla Blom Sjövalls och Christer Johnssons förslag om tilllägg 

av ordet ”myndighetsfack” i § 30. 


Voteringen begärdes av Gunilla Blom Sjövall, valkrets 1. 


att avslå Christine Dougias Anderssons förslag att ordet ”ordförandekonferens” 

i § 4 mom 2 utbytes mot ”avdelningskonferens”. 


att avslå Christine Dougias Anderssons förslag att orden ”i tillämpliga delar” 

strykes i § 30 mom 4. 

141


att avslå Christer Johnssons och Ingvar Carlssons förslag att jämställdhetsansvarig 

ska väljas. 


Voteringen begärdes av Ingvar Carlsson, valkrets 1602. 

Förbundsmötet beslöt med avslag på Jan Åhmans yrkande om avslag på 

förbundsstyrelsens förslag till ändring av § 15 mom 2 



att avslå Ingvar Carlssons förslag om borttagande av karensen för erhållande 

av rättshjälp. 


Voteringen begärdes av Ingvar Carlsson, valkrets 1602. 

Mötesordföranden: Därmed har stadgarna fastställts med undantag för den 

ändring som kan föranledas av beredningsutskottets förslag beträffande 

utlåtande nr 19 över motion A 35. 

Förmiddagens förhandlingar avslutades kl 11.55. 

142

Onsdagen den 17 september 2003 

Eftermiddagens förhandlingar 

Förhandlingarna återupptogs kl 12.45. 







Maud Billstam, rösträkningskommitténs föredragande: Jag vill börja med 

att tacka rösträknarna för ett väldigt bra jobb. 

Vid valet av tio ledamöter i förbundsstyrelsen var antalet röstberättigade 

213. Av dessa röstade 212. Antalet godkända röstsedlar var 210. 2 röstsedlar 

kunde inte godkännas, eftersom de innehöll för många namn. 

Rösterna fördelade sig enligt följande: 

Alf Mellström 118 röster 

Arianne Sundman 185 röster 

Bjarne Isacson 171 röster 

Bo Eriksson 177 röster 

Eva-Lena Jansson 149 röster 

Hans Lindqvist 189 röster 

Karl-Erik Jansson 167 röster 

Lena Aldenmark 161 röster 

Peter Lundmark 163 röster 

Tom Tillman 151 röster 

Anders Larsson 7 röster 

Annika Kallin 15 röster 

Bjarne Medin 33 röster 

Erland Spik 11 röster 

Hans Andersen 32 röster 

Ingvor Arnoldsson 6 röster 

Jan Halvarsson 34 röster 

Kerstin Ståhl 37 röster 

Lars-Erik Selström 18 röster 

143


att fastställa valet av Alf Mellström, Arianne Sundman, Bjarne Isacson, 

Bo Eriksson, Eva-Lena Jansson, Hans Lindqvist, Karl-Erik Jansson, 

Lena Aldenmark, Peter Lundmark och Tom Tillman som ledamöter av 

förbundsstyrelsen. 


Behandling av SEKOs arbetsmiljöprogram 

”Min arbetsplats” 

Jan Rudén, förbundsstyrelsens föredragande: Det finns ingen fråga som 

ägnats så mycket tid de senaste åren i samhällsdebatten som arbetsmiljöfrågan. 

Utvecklingen har varit dramatisk, och bakom all statistik skymtar 

en utveckling som hotar folkhälsan. Människor som borde arbeta förmår 

inte göra det, och riskerna är stora att frånvaron från arbetet leder till 

ett utanförskap med större och större svårigheter att återvända. Ständigt 

störs det dagliga arbetet av frånvaro, och de gemensamma kostnaderna för 

ersättningar till sjuka och olika former av ersättningar för förtida pensioneringar 

drabbar organisationer och samhälle. 

För det mesta handlar debatten om kostnaderna för samhället. Detta är 

självfallet en allvarlig konsekvens, och det är enorma belopp det handlar 

om. Man beräknar att sjukskrivningskostnaderna för samhället ökar med 

25 miljoner varje dag. Anledningen till ökningen av sjukskrivningarna 

kommer ofta i skymundan i debatten. Jag tror att mycket av förklaringen 

går att hitta i företagens ensidiga fokus på ekonomiska nyckeltal och börskurser, 

som har blivit ett överordnat mål, där de anställda blir ett nödvändigt 

ont och ses som en insatsvara i produktionen. 

Varför inte införa ett nyckeltal på arbetstagarnas hälsa? Miljöcertifiering 

av företagen är en av de senaste trenderna, men varför inte också införa en 

hälsocertifiering? 

Vi vet att arbetsmiljön har försämrats som en följd av minskad bemanning 

och ökad press. Färre ska göra samma jobb som tidigare – gärna snabbare 

och bättre. Det systematiska arbetsmiljöarbetet, som det är arbetsgivarnas 

skyldighet att bedriva, fungerar inte tillfredsställande. 

Trots detta finns det de som hävdar att arbetslivet inte blivit hårdare. Ni 

hörde säkerligen professor Brulin från Arbetslivsinstitutet för någon vecka 

sedan. Han påstod att arbetslivet inte blivit tuffare. Ökningen av antalet 

sjukskrivna är resultatet av en attitydförändring, sade professor Brulin. Jag 

undrar vilken planet han kommer ifrån. Ute på våra arbetsplatser är vi lju- 

144

sår från denna attitydförändring. Ta brevbärarkontoren med sina kamfack, 

eller vägarbetarnas utsatthet! Vem vill lägga asfalt under de Formel 1-lopp 

som ständigt pågår vid våra vägarbetsplatser? 

LOs undersökning ”Ohälsans trappa” bekräftar bl a att det skett en förskjutning 

från de traditionella fysiska och kemiska hälsoriskerna till organisatoriska 

och psykosociala arbetsmiljöproblem. Främst är det stress och 

psykosocial arbetsmiljöbelastning som ökar. Belastningsskador är dock 

fortfarande den vanligaste sjukdoms- och arbetsskadediagnosen, men 

även i dessa fall kan en psykosocial komponent ofta ingå. 

Det är självfallet många faktorer som spelar in. Oron att förlora jobbet 

samt ökningen av hot och våld har bidragit till de galopperande sjukskrivningstalen. 

Dessa förhållanden möts från samhällets sida genom försämringar 

i sjuk- och arbetsskadeförsäkringen. Det är de som blivit sjuka genom 

sitt arbete som får betala. 

Slutsatsen är att den nuvarande utvecklingen inte är hållbar, att nuvarande 

åtgärder är otillräckliga och att detta ytterst leder till att våra medlemmar 

drabbas hårdast, direkt genom ohälsan och indirekt genom ohälsans kostnader. 

Den centrala uppgiften måste bli att förhindra att fler ställs utanför arbetslivet 

och att ge alla dem som nu inte förmår arbeta nya livschanser. Detta 

kräver insatser på en mängd olika områden. Vi kan inte göra allt, men vi 

kan ta vårt ansvar och göra vår del. 

Med detta yrkar jag bifall till förbundsstyrelsens förslag till miljöpolitiskt 

program ”Min arbetsplats”. 

(Härefter ajournerades den fortsatta behandlingen av arbetsmiljöprogrammet.) 

* 

Kulturinslag 

Monologen ”Kvinnors strid” framfördes av Marketta Franssila. Därpå 

följde ”Man måste leva också” – ett samtal mellan Hidir Inci och Björn 

Hedén. 

* 

145

Tal av generaldirektör Kenth Pettersson, Arbetsmiljöverket 

Jan Rudén, förbundsordförande: Jag hälsar Kenth Pettersson, generaldirektör 

för Arbetsmiljöverket, hjärtligt välkommen upp i talarstolen. 

Kenth Pettersson, Arbetsmiljöverket: Tack så mycket, herr ordförande! 

Ordförande, kongressdeltagare, kära vänner inom fackföreningsrörelsen! 

Det är en nostalgitripp för mig att få stå i talarstolen i Folkets Hus igen – 

det inträffar, tack och lov, fortfarande en och annan gång. Det är en underbar 

känsla att få möta ett LO-förbunds kongress. Tack för inbjudan! 

I min verksamhet som generaldirektör på Arbetsmiljöverket ser jag att 

SEKO har väldigt många engagerade och kunniga skyddsombud som driver 

arbetsmiljöfrågorna mycket hårt. Inte minst märks det på det antal 

överklagningsärenden som vi har att hantera. Det tycker jag är bra. Det är 

bra att man prövar de beslut som vi tar, och det är bra att regeringen emellanåt 

får pröva frågor som rör arbetsmiljölagen. Jag återkommer strax till 

det. 

Vi bor och arbetar i landet med världens bästa arbetsmiljö. Det låter naturligtvis 

rätt så skrytsamt, och vi är verkligen inte nöjda med hur det ser 

ut när det gäller arbetsmiljön i Sverige. Men om man gör en internationell 

jämförelse vågar jag påstå att vi har världens bästa arbetsmiljö. Det säger 

dock tyvärr mer om hur det står till i andra länder än i vårt. 

Jag ska börja med några få siffror ur den internationella statistiken. Jag 

håller mig i dag till det som gäller i Europa – om man tittar ut över världen 

globalt ser det ännu värre ut. 

År 2000 dog 5 237 människor i olyckor på arbetsplatser inom EU-området. 

Variationen mellan olika länder är väldigt stor. Risken att dödas i en 

arbetsplatsolycka är sex eller sju gånger större i de länder inom EU som 

ligger sämst till än i Sverige, som har den bästa statistiken. I Sverige dör 

mellan 40 och 50 personer varje år i arbetsplatsolyckor. Så har det varit de 

senaste åren. Det är en kraftig minskning sett över en längre tidsperiod, 

och det är låga nivåer vid en internationell jämförelse. Jag menar ändå att 

det är helt oacceptabelt att i genomsnitt en människa varje vecka dör i arbetsplatsolyckor. 

Det vore rimligt att ha målsättningen att ingen ska tillåtas 

förlora sitt liv i sitt arbete. 

När det gäller arbetsplatsolyckor som leder till mer än tre dagars frånvaro 

är variationen mellan olika länder, men också mellan olika branscher, 

mycket stor. Inom t ex byggbranschen inträffar genomsnittligt inom EU 

tre gånger så många sådana olyckor som i Sverige. Under de senaste åren 

har utvecklingen gått i helt fel riktning inom EU – det har varit en ökning 

med flera procent. 

146

Även i Sverige har arbetsplatsolyckorna ökat de senaste åren, men 

den kraftigaste ökningen ser vi när det gäller arbetssjukdomar, något som 

Janne var inne på i sin inledning av arbetsmiljöavsnittet. Flertalet arbetssjukdomar 

är en följd av mer traditionella arbetsmiljöfaktorer, såsom 

tunga lyft och ensidigt upprepat arbete. Däremot är den kraftigaste ökningen 

när det gäller arbetssjukdomar en följd av negativ stress eller andra 

psykosociala arbetsförhållanden. 

Som Janne också var inne på har vi sedan 1997 sett en mycket kraftig 

ökning av sjukskrivningarna. Under åren sedan dess har antalet sjukskrivningsdagar 

fördubblats. Det är speciellt de långa sjukskrivningarna som 

har ökat. De samhällsekonomiska kostnaderna för sjukskrivningarna är så 

höga att de nu hotar hela välfärdssystemet. Vi räknar med att sjukskrivningarna 

inklusive förtidspensioneringarna i år kostar 120 miljarder. Det 

motsvarar ungefär kostnaden för sju års barnbidrag eller kostnaden för 

försvarsmakten i tre år. Det är alltså fråga om gigantiska belopp, och detta 

kan naturligtvis inte få fortsätta någon längre tid. 

Vi ser den här utvecklingen i en del andra europeiska länder, men i många 

är det en helt annan situation. I går träffade jag mina nordiska generaldirektörskolleger, 

som redovisade helt olika resultat från sina länder. Norge 

har en utveckling ungefär som vår, medan man i Finland legat på oförändrade 

ganska låga sjukskrivningstal i nästan 30 år. Det är väldigt svårt 

att förklara dessa skillnader – det finns ingen riktigt hållbar förklaring. 

Man måste vara ganska försiktig i sin analys av skillnaderna, eftersom välfärdssystemen 

är mycket olika även i de nordiska länderna. Socialförsäkringarnas 

ersättningsnivåer är olika, men detta räcker inte för att förklara 

dessa skillnader. 

I Sverige har vi, som ni vet, under de senaste två åren diskuterat anledningarna 

till de ökande sjukskrivningstalen mycket intensivt. Det finns 

nästan lika många åsikter om orsakerna som det finns debattörer. En viktig 

fråga är naturligtvis om de höga sjukskrivningstalen beror på förhållandena 

på arbetsplatserna. I en undersökning som Arbetsmarknadsverket 

gjort har vi frågat sjukskrivna om de anser att deras sjukskrivning beror på 

förhållanden på arbetsplatsen. Ca 40 procent har svarat att de anser att så 

är fallet. En del andra undersökningar visar liknande resultat. 

Alldeles oavsett om sjukskrivningarna beror på förhållanden på arbetsplatserna 

eller ej, är det på arbetsplatserna man kan vidta åtgärder för att få 

tillbaka dem som är sjukskrivna till arbetet och förhindra att ännu fler blir 

sjukskrivna. Det handlar nämligen om att anpassa arbetsförhållandena så 

att de passar människorna och inte tvärtom. 

Viktigast av allt är det förebyggande arbetet. Det gäller att se till att människor 

inte blir sjuka av sitt arbete. Det är inte rimligt att slarv och non- 

147

chalans gör människor sjuka. Ett kortsiktigt ekonomiskt tänkande får inte 

leda till att dåliga arbetsförhållanden blir ett konkurrensmedel. Det är inte 

heller rimligt att profithunger leder till mänskligt lidande och stora samhällsekonomiska 

kostnader. I stället måste vi se till att företags- och verksamhetsledningarna 

förstår att en god arbetsmiljö innebär bättre lönsamhet, 

om man ser det i ett längre perspektiv. Att investera i arbetsmiljöförbättringar 

är lönsamt och höjer kvaliteten på det man producerar, alldeles 

oavsett om det är varor eller tjänster. 

Även om uppmärksamheten och debatten kring arbetsmiljön de senaste 

åren handlat väldigt mycket om negativ stress, utbrändhet och psykosociala 

arbetsförhållanden är det, som jag var inne på, viktigt att komma ihåg 

att den största mängden arbetsskador fortfarande härrör från mer traditionella 

arbetsmiljöfaktorer: tunga lyft, ensidigt upprepat arbete, sneda arbetsställningar, 

buller, kemiska ämnen, fall från höga höjder, etc. Samtidigt 

som man konstaterar det är det naturligtvis viktigt att vi är observanta 

på nya problem och på faktorer som ökar kraftigt. 

I ert förbund har ni ju väldigt många olika branscher representerade. De 

arbetsmiljöproblem ni har att hantera varierar därmed naturligtvis kraftigt. 

Kunskapen om arbetsmiljön finns på respektive arbetsplats, och där finns 

också kunskapen om hur man ska lösa problemen. Däremot saknas ofta ett 

system för att ta hand om och utnyttja den kunskapen. Man har helt enkelt 

inget fungerande systematiskt arbetsmiljöarbete. Vi vet från vårt inspektionsarbete 

att har man bara ett väl fungerande systematiskt arbetsmiljöarbete, 

så klarar man att lösa sina arbetsmiljöproblem. Därför satsar vi stora 

resurser på att kontrollera att föreskrifterna om systematiskt arbetsmiljöarbete 

följs. Detta är en av prioriteringarna i vårt nya verksamhetsprogram 

som ska gälla tre år framåt i tiden med början nästa år. 

I det nya programmet lyfter vi också fram belastningsergonomiska frågor 

och de arbetsmiljöfaktorer som har med organisatoriska och sociala problem 

att göra. Vi kommer särskilt att bevaka sex olika branscher, bl a 

byggnads- och anläggningsarbeten samt transportarbeten, för att nämna 

två verksamheter inom ert område. 

Ett problem som ökat över tiden är våld och hot. Detta gäller inom många 

olika branscher. Säkerhetstänkandet är många gånger bristfälligt, och ensamarbete 

är inte någonting ovanligt. Den alltmer förekommande dygnetruntverksamheten 

har naturligtvis också stor betydelse för utvecklingen. 

En genomgång av 105 internationella forskningsrapporter – flertalet från 

USA – visar att den viktigaste förebyggande åtgärden är dubbelbemanning. 

I 12 av 16 rapporter som analyserar just bemanningssituationen anses 

dubbelbemanning vara en effektiv åtgärd. I situationer där det föreligger 

risker för hot och våld är det naturligtvis också nödvändigt att vidta 

148

andra åtgärder, t ex att införa väl fungerande larmsystem. En minskad 

penningmängd i samhället genom ökad användning av betalkort är också 

en viktig preventionsåtgärd inom många branscher. Våra insatser visar 

tydligt att det mycket väl går att genomföra förbättringar i säkerhetsarbetet 

som leder till en klar minskning av våld och hot om våld. Inom alla 

branscher – även de med väldigt höga risker – finns det företag och verksamheter 

som lyckats mycket bra med sitt arbetsmiljöarbete. 

Vi kan aldrig acceptera ett synsätt som innebär att vi måste godta en dålig 

arbetsmiljö därför att det inte skulle gå att göra någonting åt de yttre förutsättningarna. 

Det är alltid arbetsgivarna som har huvudansvaret för arbetsmiljön, men 

ska arbetsmiljöarbetet utvecklas måste de anställda och deras organisationer 

ha ett mycket stort inflytande över arbetet. Det är ni i de fackliga organisationerna 

som rekryterar och utser skyddsombud. Dessa har naturligtvis 

en oerhört viktig roll i det förebyggande arbetsmiljöarbetet. Det är 

viktigt att samhället på olika sätt stöder skyddsombuden i deras arbete, 

t ex genom att ekonomiskt bidra till utbildning och information. I förra 

årets anslagsframställan föreslog jag att regering och riksdag kraftigt skulle 

höja de bidrag som ges till de regionala skyddsombuden. Bidragen höjdes 

också med 30 miljoner kronor. Jag hoppas och tror – jag vet nästan, 

Janne – att den anslagsnivån också gäller för nästa år. Den satsningen 

tycker jag att man kan glädjas över. 

Dessa och andra frågor presenteras i den budgetproposition som regeringen 

lägger fram för riksdagen på måndag i nästa vecka. I budgetpropositionen 

redovisas också anslagen till den tillsynsverksamhet som vi inom 

Arbetsmiljöverket bedriver. 

Sedan år 2000 har våra anslag ökat med 100 miljoner kronor om året. Det 

har gjort det möjligt för oss att anställa betydligt mer än 100 nya inspektörer. 

Vi har lagt ned mycket stora resurser på att rekrytera och utbilda dessa 

inspektörer, och nu börjar vi skörda frukterna av den investeringen. Antalet 

inspektioner ökar nu väldigt kraftigt, och jag räknar med att vi i år 

kommer att hinna göra 35 000 arbetsplatsbesök. Även om detta är en hög 

och glädjande siffra är det viktigt att komma ihåg att vi utan väl fungerande 

skyddsombud inte kan ha en tillräckligt bra tillsyn. Detta gäller såväl 

skyddsombuden på de enskilda arbetsplatserna som de regionala 

skyddsombuden som har tillsyn över de mindre arbetsplatserna. 

Skyddsombudens rättigheter liksom andra bestämmelser kring arbetsmiljön 

regleras som ni vet i arbetsmiljölagen. Lagen är ungefär 30 år gammal, 

men den känns trots sin ålder väldigt fräsch. Jag anser att det behöver göras 

en del förändringar i arbetsmiljölagen, och jag har föreslagit regeringen 

några sådana. Däremot vill jag inte se en mer genomgripande revide- 

149

ing av lagen. Man ska vara väldigt försiktig med att riva upp lagstiftningen. 

Under den tid man håller på att utreda och diskutera den nya 

lagen är det mycket lätt hänt att det dagliga arbetsmiljöarbetet går på sparlåga. 

Risken är att alla då säger att vi måste vänta och se vad den nya 

lagen innehåller. Det vi ska koncentrera oss på är att se till att arbetsmiljölagen 

och Arbetsmiljöverkets föreskrifter följs. För det krävs en bra tillsyn 

och rejäla resurser både till Arbetsmiljöverket och till skyddsombudsverksamheten. 

Eftersom arbetsmiljölagen är en ramlag har vi ett stort antal föreskrifter – 

det är över 100 stycken – för tillämpning av lagen i olika situationer. Men 

det behövs också en rättslig praxis. Beslut som vi fattar i Arbetsmiljöverket 

kan överklagas till regeringen, som är sista instans. Vi får alltid yttra 

oss innan regeringen fattar beslut. 

Inom ert område har vi under senare år haft en rad överklagningsärenden. 

Flera har gällt förhållanden inom kriminalvården, men de har också gällt 

beredskapsbemanning vid kraftverk samt hot och våld inom tunnelbanan. 

När vi i Arbetsmiljöverket behandlar dessa ärenden är det viktigt att vi försöker 

hitta en kravnivå som är någorlunda lika i olika branscher. Låt mig 

ta ett exempel! 

Hot och våld förekommer dessvärre på väldigt många områden, t ex inom 

kriminalvården, inom polisens verksamhet, inom detaljhandeln och mot 

dem som jobbar inom tunnelbanan. Det är svårt att jämföra dessa områden 

med varandra, eftersom det är helt olika förhållanden som råder. Men 

om vi i längden ska upprätthålla trovärdighet för våra beslut måste vi försöka 

hitta en kravnivå som är någorlunda lika för dessa områden. Det 

skulle vara orimligt om vissa grupper inom vissa branscher skulle tvingas 

acceptera en nivå när det gäller hot och våld, medan andra skulle få acceptera 

en helt annan nivå. Detta är väldigt svårt att åstadkomma, men jag 

vill ge denna förklaring, eftersom vi har haft en del diskussioner kring vissa 

av dessa överklagningsärenden. Vår strävan är alltså att försöka nå en 

någorlunda enhetlig kravnivå rakt över hela samhället. Vi lyckas inte alltid 

till hundra procent, men detta är vår målsättning. 

Vad vet vi då om de faktorer som avgör om människor trivs på sina jobb 

och om de med glädje går till arbetet? Genom forskningsresultaten och vår 

tillsyn kan vi slå fast några saker: 

• Det är bra med så regelbundna arbetstider som möjligt. Vi vet att nattarbete 

innebär stora påfrestningar på hälsan. 

• Anställda mår väldigt bra av att ha stort inflytande, speciellt över arbetstidens 

förläggning. 

• Målen i den verksamhet man jobbar i måste stå i samklang med de re- 

150

sursinsatser som görs. Om det krävs mer än man är beredd att satsa leder 

det till frustration och negativ stress hos de anställda. 

• Man får inte omorganisera för ofta. Täta omorganisationer leder till en 

dålig psykosocial arbetsmiljö. Detta har vi många bevis på. 

• Det är viktigt att de anställda känner delaktighet. Därmed blir de också 

mer engagerade i det de gör. 

• Ett gott ledarskap är betydelsefullt. Det ska bygga på ömsesidig respekt. 

Ledarskapet måste också ges förutsättningar att fungera, t ex genom att 

man inte har för stora grupper. 

• Goda relationer mellan arbetsgivaren och de anställda och deras organisationer 

är av stor betydelse. 

• Det är bra att satsa på friskvård. En klok arbetsgivare bidrar ekonomiskt 

t ex till rökavvänjning eller till friskvård på arbetstid. 

• Viktigt är att det inte äger rum någon diskriminering på grund av t ex 

kön eller etnicitet. 

Det låter kanske orealistiskt att man skulle kunna uppnå allt detta, men det 

är det absolut inte. Som jag sade tidigare kan jag inom alla branscher ta 

fram exempel på verksamheter som lever upp till de här kraven. Frågan är 

egentligen: Finns det något val för den arbetsgivare som i framtiden vill 

kunna anställa personal? I flera europeiska länder har vi en mycket bekymmersam 

demografisk utveckling framför oss. Det beror på att de 

grupper som är på väg att lämna arbetsmarknaden är väldigt stora, medan 

de grupper som kommer in på arbetsmarknaden är små. Det leder till att 

färre ska försörja fler. Det kommer kanske att uppstå arbetskraftsbrist på 

många håll. Jag tror att det kommer att bli mycket svårt för företag som 

inte kan erbjuda en bra arbetsmiljö att rekrytera arbetskraft. För en gångs 

skull har vi marknadskrafterna med oss i det här arbetet. Dessutom tror jag 

att de som är på väg in på arbetsmarknaden, våra ungdomar, inte accepterar 

vilka arbetsförhållanden som helst. Vi har uppfostrat dem till att bli 

självständiga och kritiskt tänkande individer, men de möts många gånger 

av ett arbetsliv som fortfarande till alltför stor del är präglat av ganska 

hierarkiska system med relativt begränsade påverkansmöjligheter. Jag tror 

inte att den yngre arbetskraften kommer att acceptera detta. 

Ska vi få ett bra arbetsmiljöarbete på alla arbetsplatser krävs det också att 

arbetsmarknadens parter prioriterar dessa frågor. Jag vet att ni gör det 

inom SEKO. Ett sätt är att förhandla fram kollektivavtal om arbetsmiljön. 

Som alla vet krävs det två för att dansa tango – ska man kunna sluta ett avtal 

måste man också ha arbetsgivarsidan med sig. Men en klok arbetsgi- 

151

vare förstår att det är lönsamt och nödvändigt för företagets fortlevnad att 

investera i arbetsmiljöförbättringar. Den som först förstår detta tror jag 

vinner en konkurrensfördel. 

Med detta, kamrater, tackar jag för att jag har fått möjligheten att tala till 

er kongress. Jag önskar er en fortsatt givande kongress med ytterligare 

många kloka beslut. Tack ska ni ha! 

Jan Rudén, förbundsordförande: Tack så mycket, Kenth! Det var många 

kloka ord, som vi tar med oss i det fortsatta arbetet för att nå vårt mål att 

få en bättre arbetsmiljö på våra arbetsplatser och att få ned ohälsotalen. 



e) Åtta ersättare för ledamöterna 

Margareta Bäckström, valberedningens föredragande: Valberedningen föreslår 

att förbundsmötet väljer följande åtta ersättare för förbundsstyrelsens 

ledamöter, att inträda i angiven ordning: 

1. José Blanco 

2. Jan Halvarsson 

3. Anne-Marie Ross 

4. Gerardo Berrios Arcaya 

5. Bjarne Medin 

6. Jonas Forslind 

7. Gunnar Larsson 

8. Lars-Erik Selström 

Valberedningen föreslår att valet sker med acklamation 

Mikael Täll, valkrets 1: Två av valberedningens ledamöter har berättat hur 

svårt det är att få ihop dessa listor med alla de önskemål och synpunkter 

som finns. Valberedningens förslag till ordinarie förbundsstyrelseledamöter 

vann förbundsmötets bifall. Jag tycker att valberedningen har lyckats 

bra även med sitt förslag till ersättare, och jag yrkar att valberedningens 

förslag bifalles, gärna med acklamation. 

Förbundsmötet beslöt med acklamation 

att bifalla valberedningens förslag. 



152





Den ajournerade behandlingen av arbetsmiljöprogrammet återupptogs. 

José Blanco, valkrets 1: En arbetsmiljöfråga som ligger mig varmt om 

hjärtat är frågan om hot och våld mot våra anställda. 

Jag skulle vilja begagna det här tillfället att presentera en idé som jag diskuterat 

med arbetskamrater och förbundskamrater. Vi har lanserat en idé 

som kommer att omfatta inte bara samhällets krav utan även förbundets 

och myndigheternas. Det är vad jag kallar ett fullständigt paket, som grundats 

på en analys av det våld som genomsyrar hela samhället och som kulminerade 

i förra veckan. 

Vi som arbetar inom kriminalvården har märkt att klimatet har hårdnat. 

Det vi ser är en produkt av den sociala utslagning som sker och av att 

integrationspolitiken i landet inte har fungerat. 

Detta fullständiga paket innefattar bl a kravet att förbundet ska arbeta för 

en skärpning av lagen om hot mot tjänstemän. Många av våra arbetskamrater 

vill inte ställa upp som vittnen vid rättegångar, eftersom det inte 

finns något skydd mot hot. Ofta motsvarar inte heller det skadestånd man 

kan få det lyte och men som kan uppstå genom våld och som man kan få 

dras med genom hela livet. I vissa branscher händer det att anställda sjukskriver 

sig och därmed går miste om inkomster. 

Det är inte bara kriminalvårdare som drabbas av detta, utan det gäller även 

kolleger inom SL och hos olika myndigheter. Häromdagen fick jag höra 

att den farligaste arbetsplatsen i Stockholm är Gröna linjen. 

Vårt förbund, som företräder de offentliganställda, borde ta itu med detta 

problem och föra en kamp mot våld och intolerans. Vårt förbund kan göra 

en insats i debatten, genom opinionsbildning och genom att göra sin röst 

hörd. 

Jag har följande yrkanden om ändringar: 

Under ”Krav på samhället” yrkar jag att det tillförs en skrivning om att 

förbundet ska arbeta för en skärpning av lagstiftningen kring hot och våld 

i arbetslivet. 

Under ”Krav på arbetsgivarna” yrkar jag på en skrivning om att arbetsgivarna 

ska göra riskanalyser av hot och våld och vidta åtgärder innan 

någonting inträffar. 

153

Under ”Detta tänker SEKO göra” yrkar jag att det införs att förbundet ska 

driva frågan att arbetstagare inte ska få någon inkomstförlust i samband 

med att de utsätts för hot och våld. 

Sist men inte minst yrkar jag att det under ”Detta tänker SEKO göra” 

skrivs in att förbundet genom opinionsbildning synliggör problemet under 

parollen: ”En kamp mot våld och intolerans.” 

Maud Billstam, valkrets 1: Jag är mycket nöjd med att vi tar fram ett arbetsmiljöprogram, 

något som vi tidigare inte haft. Det visar att vi anser att 

frågan har stor dignitet och att vi tänker jobba med den. 

Jag är också nöjd med att det i programmet räknas upp en massa saker som 

vi ska göra. Det innebär att vi inte kan krypa undan om dessa saker inte 

blir gjorda. Det lägger alltså ett ansvar på oss. 

Det är en del saker som jag skulle vilja ha lite tydligare. 

I programmet berörs frågan om rehabilitering. Vi vet att det är mycket 

svårt för människor att komma tillbaka till arbetet efter en längre sjukskrivningsperiod 

och att arbetsgivaren inte alltid tar ansvar för rehabiliteringen. 

Jag yrkar därför följande två tillägg under ”Krav på samhället”: 

• SEKO ska verka för att samhället ställer ökade resurser till förfogande i 

arbetslivsinriktad rehabilitering. 

• SEKO kräver sanktionsmöjligheter när arbetsgivare bryter mot lagen om 

rehabilitering. 

Som det är nu har vi inga sanktionsmöjligheter, utan vi kan bara gnälla 

och klaga. 

I programmet berörs också företagshälsovården. Vi konstaterar att denna 

är undermålig och att vi måste göra någonting åt det. Jag yrkar därför att 

vi under ”Detta tänker SEKO göra” markerar att SEKO ska verka för att 

kvalitativ företagshälsovård ska vara en neutral expertfunktion som är 

obligatoriskt lagstadgad för alla arbetstagare på arbetsmarknaden oavsett 

anställningsform. 

Vidare berörs i programmet tillsynen och tillämpningen av arbetsmiljölagen. 

Det sägs där att om arbetsgivaren inte sköter sig, så ska det finnas 

sanktionsmöjligheter, t ex företagsböter. Det är bra, men jag tycker att vi 

glömmer en sak, nämligen att ställa krav på att polis, åklagare och verksamma 

inom domstolsväsendet utbildas i att utreda och döma när det gäller 

brott mot arbetsmiljölagen. Inom ett flertal brottsområden, t ex våldsbrott 

och narkotikabrott, finns det specialutbildad polis som utreder och 

gör förundersökningar. Någonting motsvarande finns inte när det gäller 

brott mot arbetsmiljölagen. Vi hörde Kenth Pettersson nämna att mellan 

154

40 och 50 människor varje år dör på grund av arbetsplatsolyckor. Kenth 

sade att detta är ett alldeles för högt tal, och jag håller självfallet med 

onom. När det sker en arbetsplatsolycka anser jag att det på ett adekvat sätt 

måste utredas vem som är skyldig till olyckan och att den som är skyldig 

ska dömas för brottet. 

Jag yrkar därför att vi i programmet skriver in att SEKO ska verka för att 

polis och åklagare utbildas i specialområdet ”Förundersökning av brott 

mot arbetsmiljölagen”. I dag ingår inte detta i polisens och åklagarnas utbildning. 

I programmet sägs att våra medlemmar hårt drabbats av försämringarna i 

arbetsskadeförsäkringen. Jag yrkar att vi under ”Detta tänker SEKO göra” 

lägger till att SEKO ska verka för att förbättra lagen om arbetsskadeförsäkring 

och de avtal som reglerar arbetsskador – dels så att det blir lättare 

att få en arbetsskada godkänd, dels så att full ersättning för inkomstförlust 

ges, även vid arbetssjukdomar. 

Därutöver har jag ett yrkande om ändring av texten i programmet. Fjärde 

punktsatsen nedifrån under ”Detta tänker SEKO göra” lyder: ”Avtal bör 

tecknas om full inkomstförlust vid arbetsskada, framför allt när det gäller 

hot och våld.” Jag yrkar att denna punktsats får lydelsen: ”Avtal bör tecknas 

om full ersättning för inkomstförlust vid arbetsskada, även hot och 

våld.” 

Ann-Sofie Olausson, valkrets 14: Jag läste LO-tidningen i helgen, och då 

blev jag ärligt talat riktigt förbannad. Där står bl a att man kommer att 

minska stödet till tidningen ”Du och Jobbet”. Det är jag definitivt inte 

nöjd med. I arbetsmiljöprogrammet läser jag i fjärde punktsatsen under 

”Detta tänker SEKO göra”: ”Lyfta fram skyddsombudens ställning på arbetsplatsen, 

deras status, roll och utbildning, som måste stärkas. SEKOs 

skyddsombud måste ges de bästa förutsättningar att spela en aktiv roll för 

att värna medlemmarnas arbetsmiljö.” Om man drar in stödet till ”Du och 

Jobbet” förstår jag inte hur det som sägs i denna punktsats ska kunna förverkligas. 

Den här tidningen är för många skyddsombud den enda informationskällan. 

Den ger mycket information om nya eller ändrade lagar 

liksom om ändringar i författningssamlingen. Den finns på nätet, men det 

är inte säkert att alla skyddsombud har tillgång till Internet. ”Du och Jobbet” 

innehåller också bra reportage, där man kan få många idéer. 

Jag yrkar att det tydligt ska framgå av arbetsmiljöprogrammet att SEKO 

aktivt ska verka för att det statliga stöd som hittills getts till tidningen ”Du 

och Jobbet” också fortsättningsvis kommer att finnas kvar. 

Bertil Hallén, valkrets 14: Maud Billstam har sagt det mesta av vad jag 

tänkte säga, och mitt inlägg kan därför bli mycket kort. Jag föreslår att 

155

Mauds förslag hänskjuts till beredningsutskottet för att inarbetas i programmet. 

Våra huvudskyddsombud i avdelningen vill absolut ha med en text om 

branschvisa skyddsombudsmöten. De har år efter år känt sig utlämnade. 

Förbundsstyrelsen måste ta tag i detta och kalla in gänget emellanåt. Jag 

yrkar därför att beredningsutskottet även får i uppdrag att utarbeta en text 

om branschvisa skyddsombudsmöten. 

Hans-Eric Lönnblad, valkrets 14: Jag vill säga några ord om den fjärde 

punkten nedifrån under ”Detta tänker SEKO göra”. Jag anser att det i programmet 

talas för lite om hot och våld. Inom kriminalvården, SIS och 

rättspsykiatrin, där jag själv jobbar, kan orsaken till att man blir utsatt för 

hot och våld vara en händelse som ligger långt tillbaka i tiden. Det kan ha 

hänt någonting med en klient eller patient, och man kan möta den här personen 

långt senare ute på gatan. I den här människans sjuka tankar kan 

man då utses till något slags syndabock för djävulskap som den här personen 

varit utsatt för. Då kan det smälla till eller man kan bli hotad till livet. 

Det har jag blivit, och orsaken var då någonting som hade hänt flera 

år tillbaka i tiden. 

Det måste i programmet framhållas att någonting som händer på ens fritid 

kan ha sin orsak i något som man gjort i sitt arbete. Jag polisanmälde det 

hot som jag blev utsatt för, och jag hade stora problem med att få polisen 

att acceptera att detta inte hade hänt därför att jag djävlats med den personen 

just då utan att det hade att göra med att jag var statligt anställd. 

Jag vill i den fjärde punktsatsen nedifrån under ”Detta tänker SEKO göra” 

ha en starkare skrivning än ”bör”. Jag vill också att det ska göras tydligt 

att den omständigheten att jag blir utsatt för hot och våld på fritiden kan 

ha sin orsak i händelser i mitt arbete som ligger flera år tillbaka i tiden. 

Tracy Bodin, valkrets 1: Jag har under de här två dagarna suttit och lyssnat 

ordentligt för att försöka ta till mig det som sägs. 

Kenth Pettersson i Arbetsmiljöverket höll ett tal som i början var mycket 

bra, men sedan gick han över till att göra jämförelser med länder där det 

är mycket sämre än här. Som skyddsombud vill jag inte höra om det som 

är sämre. Vi ska vara ledande inom skyddsarbetet, och vi ska inte jämföra 

oss med länder där man har fler dödsolyckor än vi har. Jag har själv flera 

gånger blivit utsatt för våld. Att i ett land som Sverige ständigt bli utsatt 

för hot och våld tycker jag är oacceptabelt. 

Det krävs här en skärpning av lagen, och det krävs mycket mer uppmärksamhet 

på dessa förhållanden, bl a från vårt eget förbund. Jag tycker att 

det är jättebra att förbundet här har kommit i gång. Men detta räcker inte, 

156

utan vi måste trycka på ännu hårdare. Min arbetsgivare ger ingen nåd. När 

jag sitter i ett tåg kan tågdelar ramla ned i huvudet på mig. Det finns tågförare 

som blivit förda till sjukhus på grund av att de fått tågdelar i huvudet. 

Våldet i samhället kan kopplas till att man lägger ned sjukhem, men jag 

anser att företagen i samhället måste ta sitt ansvar för att skydda sin personal 

mot våldet. Företagen är ju en del av samhället, och har man valt att 

driva tunnelbanan måste man här ta sitt ansvar. 

Jag har i min hand en minicall – en sådan per område är vad skyddsombuden 

på tunnelbanan får. Jag har här en hel del meddelanden, t ex: ”Våld 

mot färdbeviskontrollant” och ”Nödbroms av tåg som orsakat 20 minuters 

försening”. Sedan frågar trafikledningen: ”Varför är du sen?” Det finns 

också meddelanden om våld mot annan personal och om rån. Någon fick 

ett blödande öra, fördes till sjukhus och skickades sedan hem – det var allt. 

En känd förbrytare åker tunnelbana och hotar en anställd. Trots allt sådant 

händer det ingenting, och det krävs därför en lagskärpning. 

Jag yrkar bifall till My Billstams och José Blancos ändringsförslag. 

Christer Johnsson, valkrets 1: Jag tänkte ta upp en fråga som är rätt komplicerad, 

något som gör att ni kanske inte kommer att förstå vad jag 

menar. 

Jag har, som jag sagt tidigare, en gång jobbat till sjöss. Därefter var jag anställd 

av SL, Storstockholms Lokaltrafik. SL splittrades så småningom 

upp i ett antal bolag, som såldes lite kors och tvärs. Bussförarna råkade ut 

för upphandling, och tunnelbanan såldes. Citypendeln blev något slags 

mellanting. 

Tidigare var det mycket enkelt. VD för SL hade arbetsmiljöansvaret och 

kunde efter behag och behov delegera ut det till sina underordnade chefer. 

Det innebar att det i slutändan gick hela vägen upp till den som satt med 

pengapåsen och kunde styra och ställa med arbetsmiljön. 

Nu har vi fått ett förhållande där vi på Connex och alla våra kolleger på de 

olika bussbolagen egentligen tillhör bolag som inom andra verksamheter 

motsvarar bemanningsbranschen. Vi sitter i andras fastigheter, och vi jobbar 

i andras fordon. Våra chefer har bara det operativa ansvaret, och de har 

ingen makt över utrustningen och de byggnader som personalen jobbar i. 

I SLs fall ligger den makten hos huvudmannen. I SJ är det ännu värre – 

där ligger den i Jernhusen. Detsamma gäller i andra myndigheter och verk, 

där Vasakronan äger fastigheterna. 

Om våra chefer är missnöjda med tunnelbanevagnarna eller med fastigheten, 

dvs tunnelbanan, kan de inte bara säga att nu tycker vi att ni sköter det 

157

här så dåligt att vi flyttar vår personal till något annat ställe. Det finns 

ingen alternativ tunnelbana i Stockholm med bättre arbetsmiljö och bättre 

fordon, utan vi är i händerna på ägarna. Vi som sitter i spärrarna har det 

faktiskt så bra att fastighetsförvaltarna anser det vara riktigt att sätta in 

luftkonditionering – det har vi i flera år haft i de nybyggda spärrarna. Däremot 

har det varit omöjligt för förarna att få luftkonditionering, trots att de 

har det betydligt värre när solen ligger på. Den chef som hade hand om 

fordonen sade till Connex: ”Det är bara för er att betala, så sätter vi in luftkonditionering.” 

Connex hade över huvud taget inte några planer på att 

begära pengar för detta från SL. Connex får inte in några intäkter genom 

färdbevisen, utan de går direkt till SL. 

Det här har blivit direkt löjligt. Den här verksamheten bedrivs genom att 

huvudmännen delegerar ansvar. Det operativa ansvaret – det egentliga 

slavgörat – hamnar på oss, bussförarna och motsvarande personal. Det 

ekonomiska ansvaret, dvs ansvaret för att fastigheter, fordon och annat ska 

fungera och behålla sitt värde, ligger på någonting som i vårt fall heter SL 

Intrateknik. På det statliga området ligger det ansvaret på bl a Vasakronan 

och Jernhusen. Det kommersiella ansvaret, dvs ansvaret för att verksamheten 

går med vinst, ligger i vårt fall på SL, som en gång i tiden var moderbolaget 

men som i dag egentligen är en beställarförvaltning. Det är SL 

som har tillgång till pengarna och som fördelar pengarna mellan de olika 

aktörerna. 

När jag jobbade inom sjöfarten upptäckte jag att det här systemet fanns 

även där. Här hade man emellertid flera tusen års erfarenhet av att jobba 

så här och hade löst det på ett annat sätt. Man hade kommit fram till att 

det enda sättet att få någon rätsida på det hela var att man hade en redare. 

Redaren sitter högst upp och fördelar ut det operativa, ekonomiska och 

kommersiella ansvaret. Men det är fortfarande redaren som sitter som 

spindeln i mitten av nätverket, och det är han som får ta ansvaret. När 

Scandinavian Star brann i början av 90-talet var det en dansk reseledarchef 

som helt plötsligt upptäckte att den glassiga titeln redare innebar att han 

också fick ett ansvar. Befälhavaren, som hade det operativa ansvaret, blev 

inte ansvarig för branden. I alla andra verksamheter hade hans motsvarighet 

blivit den ansvarige, men i det här fallet hade redaren ansvaret för att 

fartyget var säkert bemannat och säkert utrustat. Detta är alltså inte skepparens 

utan redarens ansvar. 

Den här typen av koppling finns inte någon annanstans, och det skapar 

problem med vår arbetsmiljö. Det är egentligen inte så mycket bättre i sjöfarten, 

men där har man i alla fall en tydligare ansvarsfördelning. 

Något av detta skulle jag vilja ta upp i arbetsmiljöprogrammet, men jag 

vet att om detta strikta ansvar infördes, så skulle det slå bakut överallt. Jag 

158

har skrivit ett förslag, som man kan arbeta vidare på. Detta är bara en början, 

och det kommer att ta tid innan man får en ändring till stånd. Jag vet 

att inspektörer på Arbetsmiljöinspektionen som vi haft kontakt med har 

blivit väldigt frustrerade över just dessa förhållanden. De har tillskrivit sin 

verksledning och regeringen, och de har begärt att det ska ske en ändring. 

Mitt förslag lyder: ”I verksamhet som bedrivs under beställar-utförarmodellen 

måste fördelning av arbetsmiljöansvaret vara klarlagd mellan huvudman 

och de som har operativt, ekonomiskt och kommersiellt ansvar 

för verksamheten. Dessa måste vara inbördes överens om fördelningen av 

arbetsmiljöansvaret.” 

Det innebär att de måste fördela ansvaret. De får inte bara rycka på axlarna 

och, kanske beroende på den politiska majoriteten, tycka sig kunna ta 

större eller mindre ansvar. Den borgerliga majoriteten frånsade sig allt arbetsmiljöansvar, 

men med den nuvarande majoriteten tycker man att det 

borde kunna tas ett visst ansvar. Detta är emellertid väldigt nyckfullt, och 

det tycker jag inte om. 

Torsten Larsson, valkrets 1409: Det här programmet är ju väldigt ambitiöst. 

Under ”Krav på samhället” sägs: ”Samhället måste öka stödet till arbetslivsrelaterad 

forsknings- och utvecklingsverksamhet, bland annat till de 

yrkesmedicinska klinikerna.” Men under ”Detta tänker SEKO göra” sägs 

ingenting om detta. Jag föreslår därför följande tillägg under den rubriken, 

nämligen ”Initiera forskning på de områden där forskning ej sker i dag”. 

Jag tänker här på de vibrationsskador som vi som jobbar ombord på fartygen 

drabbas av. Maskinkillarna går runt en huvudmaskin tio timmar om dagen 

och får vibrationsskador i knäna. Många av dem blir sjukpensionerade 

i 55–60-årsåldern. Deras skador klassas inte som arbetsskador, eftersom 

det inte finns någon forskning på området. Jag har själv en arbetsskada i 

ryggen. På den yrkesmedicinska kliniken i Göteborg är man till 100 procent 

säker på att skadan orsakats av vad vi kallar ”gräsklippare”, en maskin 

som vi kör på däck och som ger vibrationer i kroppen. På försäkringskassan 

däremot säger man att skadan är åldersrelaterad. Varför har inte de 

kamrater som är lika gamla som jag – 62 år – de skador som jag har? 

Mitt förslag medför inte några kostnader för förbundet, utan avsikten är att 

förbundet ska ta tag i frågan i syfte att få forskare intresserade av detta område 

och ge dem resurser. Om detta inte lyckas anser jag att förbundet ska 

ta kontakt med det organ i Cardiff som har specialister på denna forskning. 

Jag vet att man på den yrkesmedicinska kliniken i Göteborg är mycket 

intresserad av detta, men de får inga resurser från samhället. Jag anser att 

vi ska verka för att erforderliga resurser kommer fram och att SEKO ska 

initiera forskning på detta område. 

159

Förbundsmötet beslöt på förslag av presidiet 

att införa en begränsning av taletiden till två minuter. 

Eva-Lena Jansson, valkrets 18: Jag har när det gäller arbetsmiljöprogrammet 

samma fråga som jag ställde vid behandlingen av programmet ”Reglera 

avregleringen”. Vad har förbundsstyrelsen gjort för jämställdhetsanalys 

av arbetsmiljösituationen, dvs hur har denna påverkat kvinnor och 

hur har den påverkat män? Det finns skrivningar som kan tolkas så, att 

kvinnors belastningsskador inte ersätts på samma sätt som mäns olyckor. 

I avsnittet ”Detta tänker SEKO göra” finns inte detta perspektiv med. 

Min fråga är alltså vilken jämställdhetsanalys man har gjort av förbundets 

arbetsmiljöarbete och av arbetssituationen för våra medlemmar. 

Jan Rudén, förbundsstyrelsens föredragande: Jag yrkar bifall till José 

Blancos förslag att det i programmet skrivs in att förbundet genom 

opinionsbildning synliggör problemet med hot och våld. Jag föreslår att 

förslaget hänskjuts till beredningsutskottet för inarbetning i programmet. 

Under samma avsnitt har José Blanco föreslagit texten: ”Arbetsgivaren 

ska göra riskanalyser av hot och våld och vidta åtgärder innan någonting 

inträffar.” Detta är redan en del av det systematiserade arbetsmiljöarbetet. 

Här finns det alltså en lagstiftning, och det gäller bara att se till att arbetsgivaren 

följer den lagstiftningen. Jag anser alltså att detta José Blancos 

förslag redan är tillgodosett. 

My Billstam har ett antal förslag om tillägg under ”Krav på samhället” 

som det är väldigt svårt att säga nej till – det skulle verka konstigt om förbundsstyrelsen 

gjorde det. Förbundsstyrelsen föreslår därför att dessa Mys 

förslag hänskjuts till beredningsutskottet för inarbetning i programmet. 

My har vidare föreslagit att texten i fjärde punktsatsen nedifrån under 

”Detta tänker SEKO göra” ändras till: ”Avtal bör tecknas om full ersättning 

för inkomstförlust vid arbetsskada, även hot och våld.” Jag föreslår 

att även det förslaget skickas till beredningsutskottet för att vi ska få den 

rätta distinktionen i formuleringen om hot och våld. Det är oerhört viktigt 

att vi får ett avtal om detta, men givetvis även generellt när det gäller arbetsskador. 

Ann-Sofie Olausson har föreslagit att det tydligt ska framgå av arbetsmiljöprogrammet 

att SEKO aktivt ska arbeta för att det statliga stöd som hittills 

getts till tidningen ”Du och Jobbet” också fortsättningsvis kommer att 

finnas kvar. Detta förslag täcks in i skrivningen under ”Detta tänker SEKO 

göra” om att lyfta fram skyddsombudens ställning osv. Självfallet ska vi 

verka för att denna tidning fortsätter att komma ut. Vi vet att den kommer 

ut nästa år, men därefter vet vi inte om det finns pengar för utgivningen. 

160

Vi tycker emellertid inte att det vore så lyckat att skriva in den detaljen i 

programmet. 

Hans-Eric Lönnblad vill ha en starkare skrivning än ”bör” i fjärde punktsatsen 

från slutet under ”Detta tänker SEKO göra”. Jag föreslår att även 

det förslaget hänskjuts till beredningsutskottet, så att vi till slut får en 

kanontext när det gäller den frågan. 

Bertil Hallén har samma yrkande och har själv föreslagit att texten 

hänskjuts till beredningsutskottet. Bifall från min sida! 

Bertil Hallén har även föreslagit att programmet tillförs en text om 

branschvisa skyddsombudsmöten. Förbundsstyrelsen tillstyrker att detta 

skrivs in i programmet. Vi vet att sådana möten förekommer bl a inom 

spårtrafik. 

Christer Johnsson har tagit upp en fråga som vi möts av inom ett antal 

branscher. Vi anser att detta är en grundläggande fråga för att vi ska kunna 

förbättra arbetsmiljön på de ganska många områden där vi har beställar-utförarmodellen. 

Vi yrkar bifall till Christer Johnssons yrkande om ett 

tillägg under ”Krav på samhället” och föreslår att yrkandet hänskjuts till 

beredningsutskottet för inarbetning i programmet. 

Torsten Larssons yrkande om att förbundet ska initiera forskning på de 

områden där forskning ej sker i dag anser jag täcks in under ”Krav på samhället”, 

som ju är SEKOs krav. Jag kan också nämna att en ny föreskrift är 

på gång beträffande vibrationer och att vi finns med i arbetet med denna 

föreskrift. 

Den formulering som du föreslår – ”Initiera forskning på de områden där 

forskning ej sker i dag” – skulle innebära ett väldigt öppet mandat, eftersom 

vi inte riktigt vet på vilka områden forskning sker och på vilka områden 

forskning inte sker. Jag vet inte riktigt hur vi skulle kunna kartlägga 

på vilka områden forskning inte sker. Eftersom dessutom Torsten Larssons 

krav täcks in under ”Krav på samhället” yrkar jag avslag på hans förslag. 

Till Eva-Lena Jansson vill jag säga att det, som vanligt, inte gjorts någon 

grundligare jämställdhetsanalys när det gäller det här programmet. När vi 

tagit fram dessa program har vi inte haft resurser – och har det fortfarande 

inte – att göra den jämställdhetsanalys som du efterfrågar. Tyvärr är det 

så, och jag är hemskt ledsen för det. Det vore på sin plats med en jämställdhetsanalys, 

men detta är den enkla och bistra sanningen. 

Med detta yrkar jag bifall till förbundsstyrelsens förslag till arbetsmiljöprogram 

med de ändringar och tillägg som förbundsstyrelsen här ställt 

sig bakom. 

161

Mötesordföranden meddelade att Ann-Sofie Olausson dragit tillbaka sitt 

yrkande. 


att avslå Torsten Larssons förslag att SEKO ska initiera forskning på de 

områden där forskning ej sker i dag. 


Voteringen begärdes av Björn Jonasson, valkrets 1409. 


att avslå José Blancos förslag om tillägg under ”Krav på samhället”: ”Arbetsgivaren 

ska göra riskanalyser om hot och våld och vidta åtgärder 

innan någonting inträffar.” 


att bifalla förbundsstyrelsens förslag att hänskjuta övriga under överläggningen 

framlagda förslag till behandling i beredningsutskottet. 



162


SEKOs lönepolitiska program ”Rättvis lön” 


E) Lönepolitik – Förhandlingar 

Utlåtande nr 34–40 över motionerna E 1–E 7 

Jan Rudén, förbundsstyrelsens föredragande: Vi kan nu se tillbaka på några 

år med reallöneökningar. Vi har klarat en lönebildning som har tagit 

hänsyn till konkurrenskraft och sysselsättning och som har gett låg prisutveckling 

och låg inflation. Det innebär att löneökningarna har varit låga 

procentuellt, men inflationen har varit ännu lägre. Därmed har köpkraften 

förbättrats för medlemmarna – vi har kunnat åstadkomma reallöneförbättringar. 

Det är den positiva delen av lönepolitiken. 

Men vi brottas också med problem. Från att ha haft hårt centralt reglerade 

lönesystem, som senare kom att kompletteras med lokala potter, har vi 

under 90-talet kommit in i en utveckling där tyngdpunkten för förhandlingarna 

flyttats till den lokala nivån. Samtidigt har stora delar av våra 

branscher genomgått betydande förändringar och fått nya motparter. Det 

har inneburit att det blivit stora skillnader mellan arbetsplatser och 

branscher inom förbundet. Principerna för hur lönerna sätts skiftar mycket 

– om det över huvud taget finns några principer! Här som på så många 

andra områden har vi fått uppleva ”hela havet stormar”. 

Med det program som vi nu förelägger förbundsmötet förslag om ska vi 

lägga grunden för en lönepolitisk offensiv under den kommande kongressperioden. 

Jag vill här helt kort beröra några huvudpunkter i programmet. 

Kollektivavtal blir viktigare än någonsin. De är för oss arbetstagare det 

bästa sättet att reglera löner, arbetsvillkor och arbetstider. Kollektivavtalen 

är den fackliga organisationens verktyg för att upprätthålla lönenivån i 

våra branscher. Arbetsgivaren ska inte kunna konkurrensutsätta arbetstagare 

så att den som begär lägst lön får utföra jobbet. 

Vår vision är att vara ett förbund som tecknar de bästa kollektivavtalen och 

svarar upp mot medlemmarnas krav på löneutveckling och en rättvis lön. 

Vi ska eftersträva branschneutrala avtal. Ett lägsta löneökningsutrymme 

ska fastställas i riksavtal, och ingångslönerna ska höjas. 

Vi måste fokusera mer på lägstalöner och ingångslöner. Tidigare behövde 

vi inte ägna så mycket tid åt den frågan, eftersom det oftast fanns någon 

form av reglerad befordringsgång eller lönestege. I dag ser vi en uppenbar 

risk att arbetsgivaren missbrukar låga ingångslöner vid nyanställningar. 

163

En huvudfråga framöver blir: Vad kan och bör avgöras lokalt respektive 

centralt? Det beror på hur styrke- och maktförhållandena ser ut. När arbetslösheten 

under en lång tid är låg och de anställda har en grundtrygghet 

i sina arbetsvillkor, är det lättare för facket att göra centrala avtal dispositiva, 

dvs överlåta åt lokala parter att avgöra delar av avtalsinnehållet. 

Men i tider med hög arbetslöshet, mindre trygghet och mer press från arbetsgivarna, 

dvs när tryggheten minskar, försöker arbetsgivarna ofta utnyttja 

lokala överenskommelser till att försämra villkoren. Då är det en 

nackdel att ha för mycket dispositiva inslag i de centrala kollektivavtalen. 

Styrkeförhållandena kan också se olika ut i olika branscher. Som exempel 

kan nämnas branscher där upphandlingar och entreprenader är det normala. 

I dessa branscher krävs mer av centralt reglerade villkor än om branschen 

innehåller långsiktigt företagande. 

Vi ska arbeta för att minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män – vi 

ska jobba för att få bort dem. 

Ett mer rättvist samhälle kräver insatser på många samhällsområden, där 

lönepolitik och lönesättning är ett viktigt medel. Under perioden måste vi 

rusta vår förhandlingsorganisation. Vi ska utbilda fler förhandlare och inte 

minst verka för att antalet kvinnliga förhandlare ökar. 

Med denna korta inledning vill jag yrka bifall till förbundsstyrelsens förslag 

till programmet ”Rättvis lön”. 

Sixto Iturra, valkrets 1: Innan jag börjar vill jag be presidiet att få något 

mer än två minuter till mitt förfogande. 

Jag tycker att detta program innebär ett steg framåt. 

I programmet sägs: 

”Inom ett antal av våra branscher har vi gemensamma allmänna villkor i 

kollektivavtalen med tjänstemannaorganisationerna. Detta är dels en följd 

av att avtalen inom staten var och är konstruerade på detta sätt, dels att 

gränserna mellan traditionella arbetar- och tjänstemannayrken suddats ut. 

I de branscher där denna utveckling pågår anser vi att kollektivavtalens 

allmänna villkor ska vara lika för alla. Det är detta som vi kallar för medarbetaravtal.” 

På vårt område har vi inte så många traditioner när det gäller medarbetaravtal. 

Medarbetaravtal fungerar olika inom olika branscher och i olika 

delar av branscherna, men jag tolkar förbundsstyrelsens skrivning så att 

medarbetaravtal ska kunna användas i samtliga branscher. Jag har därför 

förslag till en ny text efter tredje stycket på sidan 6: 

164

”Men man ska inte blanda ihop vårt begrepp med det som innebär att arbetstagarna 

ska kunna göra varandras uppgifter och det är det som är 

de grundläggande skillnaderna mellan arbetaravtalen och tjänstemannaavtalen.” 

I tider av rationaliseringar ser arbetsgivaren ofta till att arbetare ska utföra 

tjänstemannajobb med bibehållen lön. 

(Mötesordföranden: Din taletid är slut. Eftersom ditt förslag är inlämnat 

till presidiet och utdelat till ombuden föreslår jag att du nu yrkar bifall till 

förslaget.) 

Jag yrkar bifall till det förslag till ändringar som jag inlämnat till presidiet. 

Agneta Enbom Holz, valkrets 1: Jag har förslag till två nya mål när det gäller 

löner. Det handlar dels om lönesystem och arbetsvärdering, dels om lönehöjningar 

vid sjukskrivning och föräldraledighet. 

I förslaget till program står att de lokala parterna i dag ofta får axla ett stort 

ansvar när det gäller lönesättning och löneförhandlingar. Jag tyckte att det 

på den lönepolitiska konferensen rådde en viss förvirring om begreppet 

individuell lönesättning. 

Det står också i programmet att varje arbetsområde ska ta ställning till vilka 

lönesystem som passar och är möjliga att genomföra på arbetsplatsen. 

Vidare står det att individuell lönesättning kräver tydliga system och systematiska 

värderingar utifrån arbetets krav och innehåll. Lönesättningen 

ska, sägs det vidare, bygga på individens förmåga och godtycke får inte 

bestämma lönen. 

För att vi ska komma fram till lönesystem som passar våra arbetsplatser 

och klarar de systematiska värderingarna anser jag att vi måste lägga till 

två nya mål i verksamhetsplanen. 

Det första nya mål som jag vill föreslå lyder: ”SEKO ska öka kunskapen 

hos och utbilda medlemmar och förtroendevalda i lönesystem och arbetsvärdering.” 

Det andra nya mål som jag vill föreslå i verksamhetsplanen gäller dem 

som inte finns på arbetsplatserna när vi löneförhandlar. Vad händer med 

dem? Jag vet att det finns anställda bland dessa som inte får någon löneförhöjning. 

Medlemmar har ringt mig och berättat det. Det här gäller både 

sjukskrivna och föräldralediga. Mitt förslag lyder: 

”Föräldralediga och sjukskrivna ska inte diskrimineras i löneförhandlingar 

utan få sin berättigade del vid varje förhandlingstillfälle.” 

Jag yrkar bifall till mina förslag. 

165

Marie Lander, valkrets 21: Jag vill ställa en fråga till förbundsstyrelsen. Vi 

har nu genomfört ett antal medlemsutbildningar runtom i landet. Ett av de 

fyra uppdragen var ”En bra och rättvis lön”. De medlemmar som genomgått 

utbildningen har på fullaste allvar dokumenterat vad de anser att vi 

ska göra t ex med individuella löner. Vi cirkelledare har naturligtvis talat 

om för deltagarna att förbundsstyrelsen kommer att lyssna helt och fullt på 

vad de skriver och ta vara på deras åsikter. 

Jag vill fråga förbundsstyrelsen om man när man utarbetat detta program, 

med punkter som ”SEKO kräver” och ”SEKO ska verka för”, har tagit till 

sig insamlat material från medlemsutbildningar och avtalskonferenser. 

Vi vet från de medlemsutbildningar vi genomfört vad våra medlemmar anser 

om i-lönerna. Det mesta av lönepotten går ju till att höja de lägsta 

lönerna. Vi måste nu reglera detta på något sätt. Det räcker inte med att vi 

har dessa skrivningar, utan vi behöver hjälp från förbundet med konkreta 

anvisningar om hur vi ska komma till rätta med detta. 

José Blanco, valkrets 1: Jag vill tala om två konkreta saker. 

För det första sägs i programmet ingenting om hur vi ska förhålla oss till 

den solidariska lönepolitiken. Jag som växt upp och blivit utbildad i arbetarrörelsen 

anser att det är oerhört viktigt att det i programmet sägs att vi 

ansluter oss till den solidariska lönepolitiken. Jag vill ha förbundsstyrelsens 

syn på den saken. 

För det andra har vi på min arbetsplats talat mycket om utvärdering av 

system för lönesättningen. Jag anser att två grundbultar i utvärderingen är 

erfarenhet och anställningstid. De mest erfarna kamraterna, de som jobbat 

längst inom t ex en myndighet eller ett verk, har på senare tid missgynnats 

av de nya lönesystemen. 

Jag föreslår att det någonstans i programmet skrivs in någonting om erfarenhet 

och anställningstid. 

Ulf Brandt, valkrets 1: Sixto delade på förmiddagen ut ett dokument med 

titeln ”Lönepolitiskt program” som innehåller tre förslag till ändringar. 

Jag ska dra de två förslag som Sixto själv inte hann med. 

Löneskillnaden mellan kvinnor och män är ett ämne som vi försökt hantera 

under ett antal år men inte lyckats speciellt väl med. Man har prövat 

olika varianter för att komma till rätta med problemet. Sixto föreslår att 

följande krav införs i programmet: 

• SEKO kräver låglönesatsning. Det ska ske genom en insamlingsmodell 

där ett visst procentpåslag kombineras med ett lägsta belopp i kronor. 

166

Sixtos nästa förslag gäller lönesättningen. Han pekar här på problemet 

med motsättningen mellan tarifflöner och individuella löner. I vissa branscher 

föredrar man den individuella lönesättningen, medan man på andra 

håll definitivt inte vill ha individuella löner utan önskar behålla tarifflönerna 

eftersom man inte kan finna någon bra metod för att få rättvisa 

löner med en individuell lönesättning. Den frågan behandlas för övrigt i 

en motion från Stockholm. I Stockholm fick förbundet ett bekymmer på 

halsen när det gäller Almega. I protokollet till spåravtalet står att lönerna 

ska vara individuellt anpassade. Detta har ställt till stora bekymmer. Sixto 

föreslår därför: 

• SEKO ska verka för att i de centrala bestämmelserna överlåta rätten till 

de lokala parterna att själva avgöra vilken lönemodell som man kan 

komma överens om. 

Jag yrkar bifall till Sixtos förslag. 

Jan Rudén, förbundsstyrelsens föredragande: De två nya mål som Agneta 

Enbom Holz vill ha införda i verksamhetsplanen föreslår jag att vi i stället 

tar in i det lönepolitiska programmet. Med den ändringen yrkar jag bifall 

till Agneta Enbom Holz förslag. 

José Blanco föreslog införande av två kriterier för den individuella lönesättningen, 

nämligen erfarenhet och anställningstid. Programmet ska vara 

vår kappa när vi ska fortsätta med löneförhandlingarna. Vi har 27 riksavtal, 

och alla innehåller olika lönesystem. Att under sådana förhållanden ha 

en generell skrivning i programmet om erfarenhet och anställningstid anser 

förbundsstyrelsen inte vara så lämpligt. Därför yrkar jag avslag på José 

Blancos förslag. Däremot finns det alla möjligheter att driva den frågan på 

det avtalsområde där José verkar. 

På Marie Landers fråga kan jag svara ja. Vi har gjort arbetsplatsbesök, och 

vi har tagit till oss intryck från medlemsutbildningen osv. Vi tror att alla 

synpunkter som har kommit fram har tagits till vara vid utarbetandet av 

programmet. 

Marie tog också upp frågan om låglönesatsningen. Vi kommer att ta fram 

ett mer omfattande dokument som belyser hur vi ska gå på djupet med den 

här problematiken. Det gäller bl a kriterier för individuell lönesättning, arbetsvärdering 

osv. Den dokumentationen är under utarbetande på förbundet. 

Jag kommer så till Sixtos tre förslag. 

Den första punkten han tog upp gällde medarbetaravtal. Vi säger inte att 

medarbetaravtal ska införas på samtliga avtalsområden – de passar inte 

överallt. Men vi har ett antal branscher med avtal som vi kallar för med- 

167

arbetaravtal. Det är branscher, vill jag påstå, som tidigare hade de statliga 

avtalen. De företag som kommer in i dessa branscher ska vi applicera de 

här avtalen på. Lägg märke till att vi i programmet skriver: ”I de branscher 

där den här utvecklingen pågår anser vi att kollektivavtalens allmänna villkor 

ska vara lika för alla.” Man kan också fråga sig varför tjänstemännen 

ska ha bättre villkor än anställda som betraktas som arbetare. Jag anser att 

vi ska se till att vi har lika bra villkor som tjänstemännen. Med detta yrkar 

jag avslag på ditt förslag om tillägg av ett nytt stycke på sidan 6. 

Sixto har vidare föreslagit följande tillägg: ”SEKO kräver låglönesatsning. 

Det ska ske genom en insamlingsmodell där ett visst procentpåslag kombineras 

med ett lägsta belopp i kronor.” Detta har vi faktiskt talat om, men 

förbundsstyrelsen anser att sättet för genomförandet, vilken insamlingsmodell 

vi ska ha osv, inte hör till målen utan är medel för att förverkliga 

låglönesatsningen. Det är en fråga som vi har att ta ställning till och driva 

i avtalsrörelserna för de 27 olika riksavtalen. Därför yrkar jag avslag på 

detta förslag. 

Sixto har slutligen yrkat att det i programmet ska skrivas in: ”SEKO ska 

verka för att i de centrala bestämmelserna överlåta rätten till de lokala parterna 

att själva avgöra vilken lönemodell som man kan komma överens 

om.” Till detta förslag yrkar förbundsstyrelsen bifall. 

José Blanco ville veta hur förbundsstyrelsen ställer sig till frågan om den 

solidariska lönepolitiken. 

I utlåtande nr 36 över motion E 3 skriver förbundsstyrelsen: ”Det är också 

riktigt som motionären skriver att en rättvis fördelning av resurserna 

och en solidarisk lönepolitik har varit en av de viktigaste hörnstenarna i 

arbetarrörelsens samhällsbygge. – – – Målet med den solidariska lönepolitiken 

är att åstadkomma rimliga och rättvisa skillnader.” Där har du 

svaret på din fråga. 

Med detta yrkar jag bifall till förbundsstyrelsens förslag till lönepolitiskt 

program med de tillägg som jag här yrkat bifall till. 

Agneta Enbom Holz, valkrets 1: Om de av mig föreslagna nya målen hamnar 

i det lönepolitiska programmet, kommer man då att arbeta för att 

de ska genomföras under de kommande tre åren? I annat fall vill jag att 

dessa mål införs i verksamhetsplanen. 

Jan Rudén, förbundsstyrelsens föredragande: Detta är en fråga om ordning 

och reda. Frågor rörande lönepolitiken som vi tycker är viktiga tar vi upp 

i programmet. Detsamma gäller arbetsmiljöprogrammet och programmet 

om avregleringen. De punkter som vi tar upp som våra krav på samhället 

och vad vi själva tänker göra blir en del av verksamhetsplanen, och vi ska 

168

genomföra så mycket som möjligt under treårsperioden. Däremot kan jag 

inte rakt upp och ned lova att allting kommer att genomföras. Dessa mål 

kommer emellertid inte bort, utan de kommer att finnas som en del av 

verksamhetsplanen. Programmen ska inte vara några hyllvärmare, utan de 

ska vara aktiva dokument under kongressperioden. 

Agneta Enbom Holz, valkrets 1: Jag vidhåller mitt yrkande att de av mig 

föreslagna målen ska införas i verksamhetsplanen. 

Jan Rudén, förbundsstyrelsens föredragande: Det förslaget yrkar jag avslag 

på. 

Sixto Iturra, valkrets 1: Det är inte så att vi inte vill ha tjänstemännens förmånligare 

villkor, men i vissa fall har vi bättre villkor än tjänstemännen, 

och dessa vill vi inte förlora. Jag drar emellertid tillbaka mitt yrkande på 

den punkten. 

När det gäller mitt andra yrkande vill jag säga att vi inom SEKO drivit 

fram den här insamlingsmodellen, i varje fall inom trafikbranschen. Om 

vi menar allvar med talet om låglönesatsning tror jag att den enda möjligheten 

är att inrikta sig på den här insamlingsmodellen. Därför vidhåller jag 

mitt yrkande på denna punkt, men jag drar tillbaka mitt yrkande vad beträffar 

medarbetaravtal. 


att bifalla förbundsstyrelsens förslag till lönepolitiskt program i de delar 

där inga motförslag förelåg med de under överläggningen framlagda 

och av föredraganden tillstyrkta förslagen. 


att bifalla förbundsstyrelsens föredragandes förslag att de av Agneta 

Enbom Holz föreslagna ytterligare två målen tillförs det lönepolitiska 

programmet. 


att avslå José Blancos förslag att erfarenhet och anställningstid ska införas 

i programmet som kriterier för lönesättningen. 

Sedan Sixto Iturras förslag angående låglönesatsning ställts under proposition 

yttrade 

Jan Rudén, förbundsstyrelsens föredragande: Innan vi går till beslut på 

denna punkt vill jag göra ett klarläggande. Det finns en risk för att vi med 

ett bifall till Sixtos förslag sitter låsta på samtliga avtalsområden. Vi har 

ambitionen – den har vi flera gånger gett uttryck för – att vi ska satsa på 

169

de lågavlönade och jobba för kvinnolönerna. Det är vårt mål, men medlet 

– insamlingsmodell eller utläggningsmodell – måste i avtalsförhandlingarna 

vara en fråga för förhandlingsdelegationerna. Min uppfattning är att 

det vore fel om vi här låste oss. 


att avslå Sixto Iturras förslag angående låglönesatsningen. 


Voteringen begärdes av Ulf Brandt, valkrets 1. 


att bifalla Sixto Iturras förslag att SEKO ska verka för att i de centrala bestämmelserna 

överlåta rätten till de lokala parterna att själva avgöra 

vilken lönemodell som man kan komma överens om. 


att avslå Agneta Enbom Holz yrkande att de av henne föreslagna ytterligare 

två målen införs i verksamhetsplanen. 



* 

Utlåtande nr 34 över motion E 1 












170








Annika Arfwedsson, valkrets 1: Nu står jag här igen för att tala om en motion 

som vi på Södermalm har skrivit, en motion som ligger oss mycket 

varmt om hjärtat – och inte bara oss utan säkerligen också många av era 

medlemmar. Som GFU-handledare möter jag många av era nya förtroendevalda. 

När vi kommer in på lönediskussioner och frågan om individuell 

lönesättning får jag alltid höra vilket helvete det här är. ”Hela havet stormar” 

kan man lugnt säga. Vi har över 7 000 olika löner i Posten. 

Den individuella lönesättningen är ett gigantiskt problem, och det är oerhört 

svårt för de lokala klubbarna att få någon styrsel på detta med de 

skrivningar som i dag finns i de centrala avtalen. 

Förbundsstyrelsen har tillstyrkt första och andra att-satsen i vår motion E 

7. Det tackar vi för, men vi vill att hela vår motion ska bifallas med följande 

ändring av tredje att-satsen: 

”att SEKO verkar för att skrivningar i centrala avtal som 'individuell och 

differentierad lön' ersätts med 'lönemodellen beslutas av de lokala parterna' 

samt att SEKO vid centrala avtalsförhandlingar aktivt driver de för 

medlemmarna inom respektive bransch mest gynnsamma, efterfrågade 

och rättvisa lönesystemen.” 

Motiveringen är att en sådan här skrivning bör kunna tolkas som att varje 

bransch själv kan bestämma, samtidigt som förbundsstyrelsen bör ta reda 

på vad medlemmarna efterfrågar och stödja medlemmarna i de branscher 

som har problem att få igenom sina önskemål gentemot arbetsgivarna. 

Med detta yrkar jag att förbundsmötet bifaller motion E 7 i dess helhet 

med den föreslagna ändringen av tredje att-satsen. 

Sven Olof Hellman, förbundsstyrelsens föredragande: I mitt korta tal när 

jag tackade för förtroendet sade jag att jag hoppades på att vi skulle få ett 

gott samarbete, och det tänker jag nu visa prov på. 

171

Som Annika sade har det varit stora problem – det är vi fullt medvetna om. 

Skälet till att förbundsstyrelsen föreslagit att tredje att-satsen ska anses besvarad 

beror just på den formulering som den att-satsen har. Det föreslagna 

tillägget – ”samt att SEKO vid centrala avtalsförhandlingar aktivt 

driver de för medlemmarna inom respektive bransch mest gynnsamma, 

efterfrågade och rättvisa lönesystemen” – innebär att vi inte helt lämnar ut 

lönemodellsfrågan lokalt i organisationen utan aktivt kan arbeta med den 

på central nivå. 

Förbundsstyrelsen yrkar därför nu bifall till motion E 7 med den föreslagna 

ändringen av tredje att-satsen. 


att bifalla motion E 7 med den föreslagna ändringen av tredje att-satsen. 

172


SEKOs jämställdhetsprogram, ”Män och kvinnor” 

Jan Rudén, förbundsstyrelsens föredragande: Vi ska nu gå in på området 

”Alla människors lika värde – alla människors lika rätt”, ett område som 

är grundläggande i det fackliga arbetet, eftersom det handlar om att tillförsäkra 

alla medlemmar drägliga arbetsvillkor. Att människor är olika – 

har olika kön, olika hudfärger, olika religioner eller olika sexuella läggningar 

– innebär inte att det är acceptabelt att vi behandlas olika. 

När människor diskrimineras kan vi alltid finna okunskap och fördomar 

med i bilden. Det innebär att vi måste arbeta med dessa frågor på mer än 

ett plan. I Sverige har vi en stark lagstiftning inom diskrimineringsområdet, 

men det räcker inte. Vi måste också aktivt motverka den okunskap och 

de fördomar vi möter – hos andra men faktiskt också hos oss själva. 

Vi ska nu behandla jämställdhetsprogrammet ”Män och kvinnor”. Jämställdheten 

är ett tydligt exempel på att det inte räcker med ord. Trots en 

stark lagstiftning kring både jämställdhet, arbetsmiljö och lönediskriminering 

är verkligheten en annan. Tar vi arbetsmiljön som exempel finner 

vi att det är fler kvinnor än män som har kroppsliga eller andra besvär på 

grund av arbetet. Ser vi på stress och psykiska påfrestningar blir bilden 

ännu värre. Nästan dubbelt så många kvinnor som män – 14 procent av 

kvinnorna och drygt 8 procent av männen – uppger att de har besvär av 

stress och psykisk ohälsa. Ska vi kunna rätta till detta måste vi ha jämställdheten 

i fokus när vi arbetar med vårt arbetsmiljöprogram. 

Detsamma gäller på löneområdet. Fortfarande är skillnaderna mellan 

mäns och kvinnors löner oacceptabla. Ska vi kunna rätta till det måste vi 

också ha fokus på jämställdheten när vi jobbar med de lönepolitiska frågorna. 

Jämställdhet handlar egentligen i grund och botten om tre saker: att våga 

se, att vilja göra något och att faktiskt göra det! Det är egentligen en sammanfattning 

av det program vi nu ska diskutera. Om vi går lite bakåt i tiden 

kan vi konstatera att vi som förbund har varit duktiga på att se och att 

vilja göra något. Jag tänker på alla de beslut vi tagit runt jämställdheten – 

från ”Raka spår mot jämställdhet” vid kongressen 1989 och fram tills nu. 

Det vi har varit betydligt sämre på är att faktiskt genomföra det vi har beslutat. 

Visst har det hänt mycket sedan 1989. Kvinnorna är i dag betydligt bättre 

representerade i våra beslutande organ. Jämställdhetsfrågorna har på 

många områden sin naturliga plats på dagordningen. Ett stort antal förtroendevalda 

har utbildats under åren. Athena-programmet och andra jäm- 

173

ställdhetsprojekt har bidragit till ökad förståelse. Men det finns mycket 

kvar att göra innan vi kan slå oss för bröstet! 

Vi ställer i vårt program krav på samhället. Det handlar om att ytterligare 

förstärka ett antal lagar för att ge de juridiska möjligheterna. Vi ställer 

också krav på arbetsgivarna. Det handlar dels om att arbetsgivarna måste 

ta sitt lagstadgade ansvar för jämställdheten, dels om att vi kräver att de 

också sätter jämställdheten i fokus och tillsammans med oss försöker hitta 

lösningar. 

Men, förbundskamrater, framför allt ställer vi krav på oss själva. Det är 

hög tid att gå från ord till handling. Och handling krävs i alla delar av organisationen. 

Vi kommer aldrig att få fler kvinnliga löneförhandlare om vi 

inte själva är där och släpper in dem. Vi kommer aldrig att få representativa 

beslutande organ och arbetsgrupper om vi inte själva är med och bidrar 

med jämställda nomineringar. Vi kommer aldrig att få en verksamhet 

som genomsyras av ett jämställdhetsperspektiv om vi inte själva lär oss att 

se, bestämmer oss för vad vi vill och slutligen verkligen gör något. 

Så låt oss nu sätta fokus på jämställdheten och fatta beslut om vårt program! 

Behåll sedan fokus på jämställdhetsperspektivet under hela kongressperioden, 

så att vi kan träffas här om tre år och konstatera: ”Det gick!” 

Jag yrkar bifall till förbundsstyrelsens förslag till jämställdhetsprogram. 

Mötesordföranden: Jag vill påminna om att vi har beslutat om begränsning 

av taletiden till två minuter, och jag uppmanar därför dem som vill delta i 

debatten att i stort sett inskränka sig till att framställa sina yrkanden. 

Gunilla Blom Sjövall, valkrets 1: Tack för det talet, Janne. Då vänder vi på 

dagordningen och börjar med jämställdhet och integration. Det är värdegrunden 

i verksamheten som vi sätter i fokus. Vad vi behöver är alltså ett 

genusperspektiv på verksamheten, inte bara ett jämställdhetsperspektiv. 

I syfte att få en del genomfört till nästa årsmöte har jag en del förslag. 

1. Se över inledningstexten. Stryk första stycket och ändra titeln till: ”Vi 

är alla olika och har lika värde och rättighet” – alltså ”rättighet” och inte 

”rätt”. Med de här teorierna har vi antagit särartsteorierna, något som 

framstående forskare på området inte längre gör. 

2. Näst sista meningen under ”Genuskontrakt mellan könen” innehåller 

ett sakfel. Det bör stå: ”Den andra förklaringen är att kön i huvudsak är 

en socialiseringsprocess.” Det är ingen konstruktion. 

3. Stryk första att-satsen under ”SEKOs krav på samhället”. Om vi ska 

börja med oss själva måste vi skaffa oss kompetens i frågan. Jämställdhetslagen 

är inte en diskrimineringslag – den är inte en minoritetslag. 

174

4. Jag har till presidiet inlämnat förslag till ny brödtext, som jag föreslår 

överlämnas till beredningsutskottet. 

5. Den policy som vi antagit ska ligga till grund för verksamhetsplanen, 

som ska innehålla konkreta åtgärdsmål. 

Sören Götze, valkrets 1: Jag ska inte uppehålla mig vid jämställdhetsprogrammets 

inledande delar, men att inkludera diskrimineringslagstiftningen 

i programmet kan inte vara rätt. 

Jag vill fästa er uppmärksamhet på sista avsnittet under ”SEKOs krav på 

arbetsgivarna”, som är av största vikt för vårt jämställdhetsarbete på arbetsplatserna. 

Det är med utgångspunkt i de tre punktsatserna under ”SEKO tar sitt ansvar 

som organisation” som vi ska verka under den kommande treårsperioden. 

Om alla förtroendevalda i organisationen accepterar och arbetar 

utifrån dessa grundtankar, så finns det mycket goda förutsättningar för att 

göra stora framsteg på jämställdhetsområdet. 

När vi kommer till våra krav på oss själva vill jag med utgångspunkt i förbundsordförandens 

förtydligande av programmens samhörighet med 

verksamhetsplanen föreslå att rubriken ”Detta tänker SEKO göra” ändras 

till ”Detta ska SEKO göra”, detta för att tydliggöra att det är förpliktelser 

som ska redovisas i verksamhetsberättelsen. Är det någon här i salen som 

träffat ett avtal med en arbetsgivare som tänker göra något? 

Vid genomläsningen av de 17 punktsatserna föreföll det mig som om vi 

skulle cementera en ojämställd organisation. Men alla punkter innehåller 

ju framsteg i förhållande till nuläget, och jag vill inrikta mig på punkterna 

4, 5, 6, 12 och 16. 

Vårt största problem som organisation är ett ständigt krympande medlemsunderlag, 

något som i slutänden hotar hela vår existens. För att vi ska 

vara trovärdiga bland såväl kvinnor som ungdomar måste vi genom konkret 

handling visa att vi seriöst företräder dessa grupper. 

Under SEKOs krav på arbetsgivaren föreslår jag en ny punktsats, nämligen 

”att föräldralediga inte får lönediskrimineras”. 

Under den nya rubriken ”Detta ska SEKO göra” föreslår jag följande ändrade 

lydelse av den fjärde punktsatsen: ”att de beslutande organen där de 

inte kan uppnå en jämn könsfördelning har en representativ fördelning av 

män och kvinnor”. 

I femte punktsatsen föreslår jag att orden ”där så är möjligt” utgår. 

Jag föreslår vidare följande ändring av sjätte punktsatsen: ”att vid nyrekrytering 

och val arbeta för en jämn könsfördelning”. 

175

Tolfte punktsatsen föreslår jag ska få följande lydelse: ”att vid förhandlingar 

alltid låta bägge könen vara representerade och därmed på sikt öka 

antalet kvinnliga förhandlare på alla nivåer”. 

Leila Johansson, valkrets 1: Eftersom detta är ett jämställdhetsprogram 

yrkar jag att ordet ”jämlikt” på femte raden på sidan 4 ändras till ”jämställt”. 

Andra stycket nedifrån på sidan 5 lyder: ”Är det uppdelningen i kvinnooch 

mansyrken, ska vi ge information och uppmuntran för att få både män 

och kvinnor att göra otraditionella yrkesval och att få kvinnor att åta sig 

fackliga uppdrag.” Existerar det verkligen kvinnooch mansyrken? Jag 

har svårt att beskriva hur besviken jag blev när jag läste det uttrycket. Men 

efter vad jag hört i dag är jag inte längre förvånad. Vi hörde alla att jämställdhetsansvarig 

bara utses vid behov i vår förbundsstyrelse. Jag hoppas 

att ombuden har en större klarsynthet och bifaller mitt yrkande att ”kvinno- 

och mansyrken” ändras till ”kvinnooch mansdominerade yrken”. 

Eva-Lena Jansson, valkrets 18: Jag yrkar på ett tillägg under ”SEKOs krav 

på arbetsgivarna”: ”att heltid ska vara en rättighet, deltid en möjlighet”, 

detta som en konsekvens av vad jag tidigare sagt. 

Under rubriken ”Jämställdhetsintegrering” redogörs för regeringens ställningstagande 

att jämställdhetsperspektivet ska genomsyra alla delar av regeringens 

politik. Detta har vi missat i de andra programmen, trots att vi 

hade det uppe på förra förbundsmötet, där Sven-Olof Arbestål sade att vi 

ska ha jämställdhetsintegrering. Dessa frågor ska inte ligga bara på en 

jämställdhetsansvarig och behandlas bara i jämställdhetsdokumentet. 

Christer Alnebratt, valkrets 17: Vi har haft ett jämställdhetsprogram tidigare, 

och det var ett ganska bra program. Men tyvärr måste man konstatera 

att detta inte särskilt mycket har förändrat våra attityder och vårt sätt att 

jobba. Jag hoppas att det nya programmet ska medföra ett mer grundläggande 

arbete i dessa frågor. 

Jag instämmer i vad Gunilla Blom Sjövall sade om genusperspektivet och 

har därutöver ett par egna förslag. 

Jag föreslår att programmet överlämnas till beredningsutskottet för inarbetning 

i brödtexten av punktsatserna under ”Detta tänker SEKO göra”. 

Detta avsnitt innehåller bara en massa punkter, och det finns ingen diskussion 

om varför vi ska göra det som räknas upp i punktsatserna. 

Jag tycker dessutom att det är viktigt att vi får någon form av tidspress och 

föreslår därför att förbundsstyrelsen får i uppdrag att tidssätta åtgärdslis- 

176

tan som gäller SEKOs aktiviteter, så att vi undan för undan kan bocka av 

vad som har gjorts. 

Jan Rudén, förbundsstyrelsens föredragande: Jag yrkar bifall till Eva-Lena 

Janssons yrkande om inskrivning av texten att heltid ska vara en rättighet, 

deltid en möjlighet. 

Jag yrkar bifall också till Leila Johanssons yrkande att ordet ”jämlikt” på 

sidan 4 ändras till ”jämställt” och att uttrycket ”kvinnooch mansyrken” 

på sidan 5 ändras till ”kvinnooch mansdominerade yrken”. 

Jag kommer så till Sören Götzes förslag. 

Jag yrkar bifall till hans förslag om inskrivning av texten ”att föräldralediga 

inte får lönediskrimineras”. 

Jag yrkar även bifall till förslaget om ändring av rubriken ”Detta tänker 

SEKO göra” till ”Detta ska SEKO göra”. 

Likaså yrkar förbundsstyrelsen bifall till den föreslagna ändrade lydelsen 

av fjärde punktsatsen: ”att de beslutande organen där de inte kan uppnå en 

jämn könsfördelning har en representativ fördelning av män och kvinnor”. 

Sören har vidare föreslagit att orden ”där så är möjligt” stryks i femte 

punktsatsen. Som jag sade tidigare har vi ett stort antal avtalsområden, och 

det skulle bli stora problem för oss att åstadkomma en lika fördelning av 

kvinnor och män i alla arbetsgrupper. Därför har vi föreslagit skrivningen 

”där så är möjligt”. Jag tänker framför allt på de områden där praktiskt 

taget alla medlemmar är män. Det gäller t ex Väg & Ban och Maskinentreprenörerna 

– det är ytterst få kvinnor som är maskinförare. På dessa 

områden går det inte att åstadkomma en jämn könsfördelning i arbetsgrupperna. 

Vi skulle gärna se att det blev en jämn könsfördelning, men för 

närvarande är det fysiskt omöjligt att åstadkomma detta. Därför yrkar jag 

avslag på detta förslag. 

Sören har vidare föreslagit att sjätte punktsatsen får följande ändrade lydelse: 

”att vid nyrekrytering och val arbeta för en jämn könsfördelning”. 

Jag yrkar avslag på detta förslag och bifall till den av förbundsstyrelsen 

föreslagna lydelsen. 

Dessutom har Sören yrkat att tolfte punktsatsen får lydelsen: ”att vid förhandlingar 

alltid låta bägge könen vara representerade och därmed på sikt 

öka antalet kvinnliga förhandlare på alla nivåer”. Det är ett utomordentligt 

bra förslag för att öka antalet kvinnliga förhandlare, men även här vill jag 

hänvisa till de olika förhållandena på våra avtalsområden. Jag kan tänka 

mig att vi skriver in den av dig föreslagna texten, men i så fall måste vi 

även här skriva ”där så är möjligt”. 

177

(Sören Götze, valkrets 1: Jag går med på det tillägget.) 

Utöver de ändringsförslag som Sören hann föredra har han i sitt skriftliga 

yrkande ytterligare två förslag: 

Den sextonde punktsatsen föreslår Sören ska få lydelsen: ”att valberedningar 

på alla nivåer lägger fram förslag som tillgodoser SEKOs mål om 

representativitet”. Till detta förslag yrkar jag bifall. 

Till slut har Sören föreslagit en ny punkt, som skulle bli den artonde, med 

lydelsen: ”att se över den egna organisationen så att den bättre passar både 

män och kvinnor”. Om det förslaget innebär att vi ska göra en organisationsöversyn, 

så yrkar jag avslag på det. Däremot skulle vi kunna ha en 

skrivning om att vi ska vara en organisation som passar både män och 

kvinnor. 

Christer Alnebratt har föreslagit att förbundsstyrelsen får i uppdrag att 

tidssätta åtgärdslistan som gäller SEKOs aktiviteter. Förbundsstyrelsen avser 

att ta med en tidsplan i de årliga verksamhetsplanerna, och på det sättet 

kommer Christer att få sitt yrkande tillgodosett. 

Gunilla Blom Sjövall har lagt fram en rad ändringsförslag som är av den 

arten att förbundsstyrelsen inte kan tillstyrka eller avstyrka dem rakt upp 

och ned, utan jag föreslår att vi hänskjuter Gunillas förslag till beredningsutskottet 

för eventuell inarbetning i texten. Gunilla hade på grund av 

tidsbegränsningen inte möjlighet att föredra hela sitt förslag, men det är 

inlämnat till presidiet. Om vi hänskjuter förslagen till beredningsutskottet 

tror jag att de får en schyst hantering. 

Med de ändringar som jag här yrkat bifall till och med reservation för de 

förslag som beredningsutskottet kan komma att framlägga yrkar jag bifall 

till förbundsstyrelsens förslag till program. 

Mötesordföranden meddelade att Christer Alnebratt dragit tillbaka sitt förslag 

om tidssättning av åtgärdslistan och att Sören Götze återtagit sitt förslag 

om strykning av ”där så är möjligt” i femte punktsatsen. 


att bifalla förbundsstyrelsens förslag till jämställdhetsprogram i de delar 

där inga motförslag förelåg. 


att hänskjuta Gunilla Bloms förslag till beredningsutskottet. 


att bifalla Eva-Lena Janssons förslag att heltid ska vara en rättighet, deltid 

en möjlighet. 

178


att bifalla Leila Johanssons förslag att ordet ”jämlikt” utbyts mot ”jämställt” 

och att uttrycket ”kvinnooch mansyrken” ersätts av ”kvinnooch 

mansdominerade yrken”. 


att bifalla Sören Götzes förslag med de av förbundsordföranden föreslagna 

ändringarna. 



179


SEKOs integrationsprogram, ”Lika rätt – ett Sverige för alla” 

Jan Rudén, förbundsstyrelsens föredragande: Vid behandlingen av våra 

stadgar tog vi ett viktigt och grundläggande beslut. I stadgarnas § 2 mom 

1 Förbundets uppgifter står det numera: ”SEKO ska främja integration och 

mångfald i arbetslivet och samhället i övrigt.” Då är det också på sin plats 

att vi lägger fast riktlinjer för hur vi ska arbeta med dessa frågor. Det gör 

vi i vårt handlingsprogram ”Lika rätt – ett Sverige för alla”. I arbetet mot 

diskriminering är målet att alla människors lika värde och lika rätt ska vara 

en vägledande norm. Lika fall ska behandlas lika oavsett kön, etnisk tillhörighet, 

funktionshinder eller sexuell läggning. Det är grundläggande i 

vår strävan efter jämlikhet. För oss som är fackligt aktiva är detta tankar 

som inte bara utgör värderingar och beskriver en människosyn utan som 

också är en grundläggande facklig arbetsmetod för att tillförsäkra alla 

medlemmar drägliga arbetsvillkor. 

Det innebär inte att alla fackföreningsmedlemmar alltid lever upp till dessa 

värderingar. Vi är alla präglade av ett samhälle som skiktas utifrån klass 

och kön, ett samhälle som skiljer på människor bl a beroende på etnisk 

bakgrund. Vem vi väljer att lyssna på, vem vi i första hand tar parti för och 

vems intressen vi driver påverkas av detta. Den fackliga uppgiften är dock 

att bryta orättvisor och verka för allas lika värde och lika rätt. Om vi låter 

dessa fördomar ta överhanden så motarbetar vi inte bara den arbetstagare 

som arbetsgivaren diskriminerar eller som vi rentav själva diskriminerar, 

utan vi motarbetar dessutom vår grundläggande fackliga metod för att 

uppnå goda villkor för alla. 

Problemet med utanförskap i samhället på grund av annan etnisk bakgrund 

är inte bara ett problem på våra arbetsplatser, utan det finns också i 

hela samhällslivet – i skolan, på arbetsförmedlingen, i krogkön. Fördomar 

och rädsla för det okända finns överallt, fördomar som växer sig starka på 

grund av okunskap. 

Vi ska under den kommande kongressperioden aktivt jobba med att utbilda, 

diskutera och motivera medlemmar, förtroendevalda och anställda i 

vår organisation för att skapa arbetsplatser där alla människors lika värde 

och lika rätt står i centrum. Det handlar om att samhället ska omfattas av 

normen ”allas lika värde – allas lika rätt”. Det handlar om att få fackliga 

företrädare att se att det är ett grundläggande fackligt problem att människor 

med utländsk bakgrund oftare utnyttjas som arbetskraftsreserv, har 

sämre karriärmöjligheter och oftare skuffas åt sidan vid rekrytering. Om 

vi ställer upp på värderingen ”allas lika värde – allas lika rätt” måste vi 

som facklig organisation också kräva att det upprättas mångfaldsplaner på 

samtliga våra arbetsplatser. 

180

Vi måste också se om vårt eget hus. För oss som facklig organisation är 

det oerhört viktigt att våra förtroendevalda och anställda är en spegling av 

vår medlemskår. Vid rekrytering och val till förbundet måste förbundets 

sammansättning avspeglas på ett bättre sätt än i dag. 

Vi kan hålla högtidliga anföranden, skriva tjusiga handlingsprogram och 

deklarationer, men vi måste också visa att vi med ett bra fackligt arbete 

går från ord till handling och bekämpar alla former av diskriminering på 

våra arbetsplatser och i samhällslivet. Det är vårt program, och detta ska 

vi jobba hårt med under kongressperioden. 

Det förekommer en stark segregation mellan dem med ett svenskt ursprung 

och dem med utländskt ursprung. Beroende på ursprung hänvisas 

människor till olika typer av arbeten, bor i olika bostadsområden och går 

i olika skolor. 

Den segregation som jag här beskrivit håller människor isär, skapar utanförskap 

och gör det möjligt att rangordna människor och värdera dem olika. 

Genom vår okunskap om varandra frodas fördomar och främlingsfientlighet. 

Vardagsrasismen får grogrund. Vi får inte agera undfallande 

när vi upptäcker vardagsrasism och trakasserier på våra arbetsplatser och 

i samhället i övrigt. Vi får inte låta rädslan och okunskapen segra. 

I dag – år 2003, inte 1943 – försöker nazisterna skrämma motståndare till 

tystnad. En av våra förtroendevalda, Jannis Konstantis, aktiv inom Nätverket 

mot rasism, hotas till livet. Jannis har med bild och personalia lagts 

ut på nazisternas hemsida med uppmaningen att ”göra upp räkningen” 

med Jannis. Nazisterna i Stockholm har trappat upp våldet mot invandrare, 

homosexuella och andra som de uppfattar som motståndare. De har 

attackerat moskén vid Björns trädgård på Södermalm och deltagare i 

Prideparaden. Dessa attacker visar att nazisternas hot måste tas på allvar. 

Förbundskamrater! Vår fackliga organisation, SEKO, accepterar inte att 

nazister försöker skrämma fackföreningsfolk till tystnad genom hot och 

våld. Vår beslutsamhet att bekämpa varje form av nazism ökar när de hotar 

våra medlemmar, våra förtroendevalda. Jannis står inte ensam – bakom 

Jannis står hela SEKO. 

Vi ska göra vår del för att försvara demokratin och motverka de mörkbruna 

krafterna. 

Jag yrkar bifall till förbundsstyrelsens förslag till handlingsprogram ”Lika 

rätt – ett Sverige för alla”. 

Gunilla Blom Sjövall, valkrets 1: Tack, Janne! Efter ditt tal känns det lite 

marginellt att föreslå ändringar i texten, men jag anser att vissa justeringar 

måste göras i dokumentet. 

181

Vi är olika och vi har lika värde, men titeln måste nog justeras. 

Första stycket är en kopiering av jämställdhetsprogrammet, och jag anser 

att det kan utgå. 

Jag vill återigen framhålla att jämställdhetslagen inte är en diskrimineringslag. 

Detta program ska behandla integrationen. När det gäller de två 

andra minoritetslagarna ska programmen innehålla vilka åtgärder förbundet 

tänker vidta. 

Vad beträffar avsnittet ”Sveriges officiella inställning till mångfald och 

integration” måste förbundet göra en analys av vad man menar med mångfald 

kontra integration. 

Verksamhetsplanen ska innehålla klara åtgärder med anledning av skärpningen 

av lagen den 1 juli 2003 med förbud mot diskriminering. 

Jag vill vidare att en beredningsgrupp ska se över texten i plattformen och 

verksamhetsplanen, så att det inte blir upprepningar. 

Sedan undrar jag vem det är i förbundet som handlägger frågor om 

diskriminering. 

Gerardo Berrios Arcaya, valkrets 1: Många arbetsgivarorganisationer och 

fackliga organisationer vill att Sverige ska importera arbetskraft, samtidigt 

som regeringen just nu anslår extra resurser för att minska arbetslösheten 

bland människor med invandrarbakgrund. De borgerliga partierna talade 

under valrörelsen för fri arbetskraftsinvandring, något som skulle få försämrade 

arbetsvillkor som följd. 

LO har lagt fram ett förslag som kallas ”Ordning och reda”, där det förutsätts 

att invandrad arbetskraft ska ha samma villkor som andra löntagare 

och att det ska finnas klara och tydliga regler så att arbetskraftsinvandringen 

inte leder till försämrade arbetsvillkor och lönedumping. 

Under ”SEKOs krav på samhället” krävs i andra att-satsen ”att en integrerad 

arbetsmarknad uppnås innan en fri arbetskraftsinvandring kan komma 

ifråga”. Jag föreslår att den texten ändras till ”att minska arbetslösheten 

bland människor med invandrarbakgrund till genomsnittlig nivå innan 

man tillåter en reglerad arbetskraftsinvandring”. 

Angelica Alfaro, valkrets 14: I sjätte att-satsen under ”SEKOs krav på samhället” 

krävs ”att en utvärdering av dagens undervisning av svenska för invandrare 

görs”. Jag undrar om det är svenska språket som invandrare ska 

lära och ingenting annat. Jag föreslår att orden ”svenska för invandrare” 

ersätts med ”svenska för nybörjare”. 

182

Eva-Lena Jansson, valkrets 18: Jag yrkar att det under ”SEKOs krav på 

arbetsgivarna/arbetsplatsen” införs en ny punkt: ”att i samverkan med 

arbetstagarna underlätta invandrares introduktion i arbetslivet genom att 

t ex tillhandahålla praktikplatser där möjlighet finns att pröva sin arbetsförmåga 

och språkkunskap och framför allt att få visa sin kunskap och 

kompetens”. 

Den formulering som Angelica tog upp håller Utbildningsdepartementet 

på att se över, och det som i dag kallas ”svenska för invandrare” kommer 

förmodligen att heta ”utbildning i svenska”. 

José Blanco, valkrets 1: Förbundsstyrelsens förslag till integrationsprogram 

tar upp viktiga frågor, och vi har framför oss stora utmaningar när 

det gäller att förverkliga programmet. 

Jag föreslår att förbundsmötet ger förbundsstyrelsen i uppdrag att till kommande 

förbundsmöte arbeta fram ett förslag om hur förbundet ska arbeta 

för ett utvidgat skydd mot diskriminering i enlighet med den nya lag som 

gäller från den 1 juli 2003. Två andra grupper omfattas av det utvidgade 

skyddet mot diskriminering, nämligen homosexuella och handikappade. 

Den nya lagen ger invandrare och de båda andra grupperna en starkare position 

i samhället. Jag föreslår alltså att programmet revideras på denna 

punkt. I övrigt är jag mycket nöjd med förbundsstyrelsens förslag. 

Hans Andersen, valkrets 6: Vi har diskuterat detta med integration av de 

nya kamrater som kommer till vårt land. Vi anser att den sista att-satsen 

under ”SEKOs krav på samhället” är ganska tam och föreslår att den ersätts 

med en att-sats av lydelsen: ”att samhället tar vara på de nya svenskarnas 

möjlighet och förmåga att bidra till samhällsutvecklingen”. En utvärdering 

leder inte alltid någonstans, och det är bättre att vi bestämmer 

oss för att ta vara på den förmåga som finns. 

Jan Rudén, förbundsstyrelsens föredragande: Angelica Alfaro och Hans 

Andersen har haft synpunkter på sista att-satsen under ”SEKOs krav på 

samhället” att en utvärdering av dagens undervisning i svenska för invandrare 

görs för att säkerställa kvalitet och tillgänglighet. Förbundsstyrelsen 

har funnit att det finns behov av att göra en sådan utvärdering och 

vill därför att den att-satsen ska kvarstå. Det heter i dag ”svenska för invandrare”, 

men som Eva-Lena Jansson sade kommer det förmodligen att 

heta ”utbildning i svenska”. I det avseendet kan vi förtydliga att-satsen. 

Hans Andersens förslag ”att samhället tar vara på nya svenskars möjlighet 

och förmåga att bidra till samhällsutvecklingen” föreslår jag fogas till detta 

avsnitt som en ny att-sats under ”SEKOs krav på samhället”. 

183

Förbundsstyrelsen yrkar bifall till Eva-Lena Janssons förslag om en ny attsats 

under ”SEKOs krav på arbetsgivarna/arbetsplatsen”. 

Det som José Blanco föreslår tillgodoses bl a av vad som sägs under ”Detta 

tänker SEKO göra”, och jag yrkar därför avslag på hans förslag. 

Gunilla Blom Sjövall har framlagt ett antal yrkanden. Jag har tittat på 

dem, och jag tycker faktiskt att förbundsstyrelsens förslag står sig utomordentligt 

bra. Jag yrkar därför avslag på ditt förslag. 

Gunilla Blom Sjövall påpekade också att inledningen till integrationsprogrammet 

och jämställdhetsprogrammet är identiska. När vi började arbeta 

med integrationsfrågan och jämställdhetsfrågan funderade vi på att göra 

ett gemensamt dokument för dessa. Vi delade emellertid sedan upp det i 

två dokument. Detta är anledningen till att inledningarna har blivit desamma. 

I sitt till presidiet inlämnade skriftliga yrkande föreslår Angelica Alfaro att 

ordet ”diskriminering” i första att-satsen under ”SEKOs krav på arbetsgivarna/arbetsplatsen” 

förtydligas med ”etnisk”, alltså ”etnisk diskriminering”. 

Detta förslag, som Angelica inte framförde i sitt anförande, yrkar 

jag bifall till. 

Gerardo Berrios Arcaya har föreslagit att andra att-satsen under ”SEKOs 

krav på samhället” får följande ändrade lydelse: ”att minska arbetslösheten 

bland människor med invandrarbakgrund till genomsnittlig nivå 

innan man tillåter en reglerad arbetskraftsinvandring”. Självfallet bör det 

vara så. När vi talat om fri arbetskraftsinvandring har vi utgått från den fria 

rörligheten inom EU, men vi yrkar bifall till Gerardos förslag. 

Med detta yrkar jag bifall till förbundsstyrelsens förslag med de ändringar 

som jag här tillstyrkt. 

Christine Dougias Andersson, valkrets 1: I jämställdhetsprogrammet ändrade 

vi ”Detta tänker SEKO göra” till ”Detta ska SEKO göra”, och vi borde 

väl ha samma formulering i det här programmet. 

Över huvud taget tycker jag att det är lite olyckligt att de här programmen 

är lite olika upplagda. Den saken borde vi också se över. 

Gunilla Blom Sjövall, valkrets 1: Jag hade flera yrkanden, och när Janne 

yrkar avslag på mitt yrkande, så är det ett sakfel i sig. 

Jag vill också hävda att det är ett sakfel att betrakta jämställdhetslagen 

som en diskrimineringslag. Ett förbund av den här storleken måste ha kunskap 

om att jämställdhetslagen inte är en diskrimineringslag. Detta måste 

ändras. 

184

Jag vill också att mina olika yrkanden behandlas var för sig, och jag vill 

ha ett svar på frågan om vem på förbundet som ansvarar för jämställdhetslagen 

och vem som handlägger frågor om diskriminering i arbetslivet 

på grund av sexuell läggning och funktionshinder. 

José Blanco, valkrets 1: Vi håller på att begå ett katastrofalt misstag – att 

det tillkommit två nya grupper som omfattas av diskrimineringslagarna 

ska finnas med i våra dokument. Min vision är att vårt förbund ska vara 

en modern arbetstagarorganisation som snabbt och korrekt anammar det 

som sker i samhället. 

Jag kan inte finna att mitt förslag tillgodoses i den utformning som programmet 

nu har. Det finns heller inget formellt hinder mot att förbundet i 

lugn och ro bearbetar programmet när det gäller andra grupper i samhället. 

Jag vidhåller mitt yrkande. 

Ulrika Värnskog, förbundsjurist: Jämställdhetslagen handlar om diskriminering 

– direkt diskriminering och indirekt diskriminering. Jämställdhetslagen 

fanns innan vi fick hela lagstiftningspaketet om diskriminering 

på grund av etnicitet, sexuell läggning och funktionshinder. Men jämställdhetslagen 

är en diskrimineringslag, och den innehåller lagstiftning 

om förbud mot diskriminering. 

Jan Rudén, förbundsstyrelsens föredragande: Jag yrkar bifall till Christine 

Dougias Anderssons förslag att ”Detta tänker SEKO göra” ändras till 

”Detta ska SEKO göra”. Vi ska självfallet ha samma rubrik i detta program 

som i jämställdhetsdokumentet. 

Till José Blanco: När det kommer nya lagar får vi ta fram dokument om 

dessa och överväga om de ska inarbetas i program som vi redan har. Nu 

är inriktningen att vi ska ha ett program om jämställdhet och ett om 

integration. 

På frågan om vem i förbundet som har ansvaret när det gäller diskrimineringslagarna 

är svaret att de arbetsrättsliga frågorna ligger på förhandlingsavdelningen 

– den främsta experten där, Ulrika, var nyss uppe i talarstolen. 

För diskrimineringsfrågorna svarar Jan-Olov Sundkvist. 

Jag kommer så till Gunilla Blom Sjövalls yrkande. 

Gunilla har föreslagit att en beredningsgrupp ska se över texten i plattformen 

och verksamhetsplanen. Det beslut som vi fattar här när det gäller 

integrationsfrågorna är sådant som vi ska jobba med, och detta program 

kommer att ligga fogat till verksamhetsplanen. Det innebär att vi ska jobba 

med dessa frågor under kongressperioden. 

185

Vidare har Gunilla föreslagit att SEKO ska göra en analys av vad man menar 

med mångfald kontra integration. Vi har haft många diskussioner om 

ordet ”mångfald” över huvud taget bör finnas med i programmet – ”mångfald” 

kan vara lite av varje. Det är därför vi har underrubriken ”ett Sverige 

för alla”. Vi ska göra den här analysen om mångfald kontra integration, 

men uttrycket ”mångfald och integration” är faktiskt på väg ut. I det arbete 

som pågår på LO när det gäller diskrimineringslagstiftningen och 

integrationsfrågorna finns ordet ”mångfald” inte med. 

Med detta yrkar jag än en gång bifall till förbundsstyrelsens förslag till 

integrationsprogram med de förslag till ändringar som jag tillstyrkt. 

Christine Dougias Andersson, valkrets 14: Jämställdhetslagen handlar 

väldigt mycket om diskriminering, och många bestämmelser där sammanfaller 

med regler i diskrimineringslagarna. Jag är inte hundraprocentigt säker, 

men jag har för mig att jämställdhetslagen inte nämns på diskrimineringsombudsmannens 

hemsida, www.do.se. 

José Blancos förslag borde kanske förtydligas. Det program vi nu behandlar 

gäller ju den etniska diskrimineringen, men vad jag antar att José 

avser är att vi i framtiden ska utarbeta ett program när det gäller de andra 

diskrimineringslagarna. 

Gunilla Blom Sjövall, valkrets 1: Tack, Ulrika, för att vi fick ta del av din 

kunskap, och jag ska inte gå i polemik med dig om detta. Men som 

Christine sade omfattas inte jämställdhetslagen av DOs verksamhet, utan 

jämställdhetslagen handlar om lika villkor, och den är inte en minoritetslag. 

Vi får väl här använda våra samlade kunskaper för att få fram ett vettigt 

åtgärdsprogram, något som Janne utlovat. Jag hoppas att vi kommer att bli 

stolta över det vi gör i det här fackförbundet. 


att bifalla förbundsstyrelsens förslag till integrationsprogram i de delar 



att avslå Gunilla Blom Sjövalls sex yrkanden. 



186


att bifalla Gerardo Berrios Arcayas yrkande om ändrad lydelse av andra 

att-satsen under ”SEKOs krav på samhället”: ”att minska arbetslösheten 

bland människor med invandrarbakgrund till genomsnittlig nivå 

innan man tillåter en reglerad arbetskraftsinvandring”. 

Förbundsmötet beslöt med anledning av Angelica Alfaros yrkande 

beträffande uttrycket ”svenska för invandrare” i sjätte att-satsen under 

”SEKOs krav på samhället” 

att bifalla förbundsstyrelsens föredragandes förslag att ett förtydligande 

av att-satsen ska göras. 


att bifalla Eva-Lena Janssons förslag om tillägg av en ny punkt under 

”SEKOs krav på samhället”: ”att i samverkan med arbetsgivarna 

underlätta invandrares introduktion i arbetslivet genom att t ex tillhandahålla 

praktikplatser där möjlighet finns att pröva sin arbetsförmåga 

och språkkunskap och framför allt att få visa sin kunskap och kompetens”. 


att avslå José Blancos förslag om uppdrag till förbundsstyrelsen att arbeta 

fram förslag om hur förbundet ska arbeta med frågor om ett utvidgat 

skydd mot diskriminering. 


Voteringen begärdes av José Blanco, valkrets 1. 


att bifalla Hans Andersens förslag om ändring av sista att-satsen under 

”SEKOs krav på samhället”: ”att verka för att samhället tar vara på nya 

svenskars möjlighet och förmåga att bidra till samhällsutvecklingen. 


att bifalla Christine Dougias Anderssons förslag att rubriken ”Detta tänker 

SEKO göra” ändras till ”Detta ska SEKO göra”. 

187

Uttalande med anledning av nazisternas hot 

mot det demokratiska samhället 

Från beredningsutskottet förelåg följande förslag till uttalande: 

”Jannis Konstantis, aktiv inom Nätverket mot Rasism och ordförande för 

SEKOs tunnelbaneförare på röda linjen, har återigen hotats till livet. Jannis 

har, med bild och personalia, lagts ut på nazisternas hemsida. Detta innebär 

en uppmaning till hemsidans läsare att ”göra upp räkningen” med 

Jannis. Ett hot som flera fackliga och politiskt förtroendevalda utsatts för 

genom åren. 

Under sensommaren har nazisterna i Stockholm trappat upp våldet mot invandrare, 

homosexuella och andra som de uppfattar som motståndare. De 

har attackerat moskén vid Björns Trädgård på Södermalm och deltagarna 

i Prideparaden. Dessa attacker visar att nazisternas hot måste tas på allvar. 

SEKO accepterar inte att nazisterna försöker skrämma motståndare till 

tystnad genom hot eller attentat. Vår beslutsamhet att motstå nazisternas 

hot ökar när de hotar våra medlemmar och fackligt förtroendevalda. 

SEKO vill klargöra att Jannis inte står ensam. Hans arbete mot rasism och 

nazism är ett föredöme för andra förtroendevalda inom förbundet. Vi kan 

genom att lyfta fram hoten, att delta i manifestationer mot nazisterna göra 

mycket för att motverka deras möjlighet att agitera. Vi kan inte bara se på 

att man ostört får genomföra sina attacker på homosexuella, invandrare, 

eller aktiva motståndare och kämpande demokrater. Vi ska göra vårt för att 

försvara demokratin. 

SEKO kräver att polisen skyddar de som hotas, utreder hoten och hindrar 

nazisternas attacker mot de redan utsatta i samhället. Vi kräver också att 

aktiva motståndare till nazisterna skyddas. Polisen ska förhindra brott och 

skydda medborgarna, det är deras del av försvaret av demokratin.” 

Tracy Bodin, valkrets 1: Jag är nära vän med och arbetskamrat till Jannis 

Konstantis – han är ordförande och jag är vice ordförande i vår sektion på 

tunnelbanan. Jag har varit ute med honom lite då och då på sådana här 

aktioner. Jag var också på Prideparaden och såg attacken mot honom. 

Efter den händelsen kom uttalandet på Internet att det var Jannis fel att det 

blev som det blev och att det var han som attackerade. Jag kan intyga att 

det inte var så. Han gick vid min sida då detta hände. 

Jag är jätteglad och tacksam för det här uttalandet. Jag hoppas att det ska 

kunna bidra till att detta inte bara löper på. Det är verkligen allvarligt. 

Förbundsmötet beslöt enhälligt 

att anta det föreslagna uttalandet. 

188


Fastställande av placeringsreglemente 

Göran Olsson, förbundskassör: Jag har roat mig med att titta lite historiskt 

på vårt placeringsreglemente. Det visar sig att vi år 1998 hade en ganska 

omfattande diskussion i frågan, och det placeringsreglemente som då fastställdes 

har utgjort stommen i det reglemente som gällt fram tills nu. 

Det som skedde år 2000 när det nuvarande placeringsreglementet fastställdes 

var att man öppnade möjligheter för att placera i utländska värdepapper 

på ett sätt som man tidigare inte hade haft. Syftet med detta var att 

man ville öka riskspridningen vid placeringen. Med facit i hand kan man 

konstatera att med den nedgång på börsen som vi haft under de senaste tre 

åren så var det en lyckosam åtgärd. Om vi hade haft placeringar i enbart 

svenska värdepapper skulle nedgången ha varit större än den faktiskt blivit. 

Därmed inte sagt att utvecklingen på något sätt har varit bra, men detta 

var ändå en lyckosam åtgärd. 

Vad styrelsen nu föreslår är att vi ska öppna ytterligare en dörr och införa 

s k hedgeförvaltning. Jag vill redan inledningsvis påpeka att det vi diskuterat 

när det gäller den gemensamma förvaltning som vi har inom LO och 

mellan LO-förbunden är en hedgeförvaltning som syftar till att ytterligare 

öka riskspridningen. Hedgeförvaltning kan vara väldigt mycket, t ex en 

aggressiv förvaltning där man exempelvis spekulerar mot ett enskilt företag 

och på så vis driver fram börsfall på aktier och liknande. Men i det här 

fallet är det inte fråga om någonting sådant utan om ett mycket mjukt sätt 

att förvalta med ett ökat riskspridande som mål. 

Vad är då hedge? kan man undra. Man svänger sig med många olika begrepp 

i ekonomivärlden, och ordet ”hedge” kommer från England och kan 

närmast översättas med ”gardera” eller ”skydda”, och det är just det som 

är vårt syfte. 

Det som skiljer denna förvaltning från den traditionella är att den alltid ger 

en positiv avkastning; oavsett om marknaderna går upp eller ned strävar 

man alltid efter ett ökat värde på sina placeringar, medan den traditionella 

förvaltningen mer lineärt följer upp- och nedgångar på marknaden. 

Aktörer inom traditionell fondförvaltning arbetar i huvudsak med långa 

placeringar, och målet är att identifiera köpvärda papper och investera i 

dessa på ett sådant sätt att risken för avvikelser mot ett givet, fastlagt jämförelseindex 

inte blir alltför stor. 

Hedgeförvaltaren försöker självfallet också att hitta köpvärda papper, som 

man tror långsiktigt ska öka i värde. Samtidigt försöker man gardera sig 

mot marknadsrisken genom att också köpa papper som man bedömer som 

189

övervärderade. Dessa övervärderade papper kan sedan ”blankas”, som det 

heter, genom att man tar upp ett värdepapperslån och därefter säljer värdepapperen. 

Syftet är att köpa tillbaka tillgångarna när kurserna fallit och 

på så sätt göra en vinst. På det sättet neutraliserar man marknadsrisken. 

Som jag sade tidigare kan den här förvaltningsmodellen vara mer eller 

mindre aggressiv. Den förvaltningsinriktning som vi diskuterar inom ramen 

för vår gemensamma kapitalförvaltning med LO och övriga LO-förbund 

bygger på riskspridning och långsiktighet. 

Vi ska försöka identifiera köpvärda aktier och andra papper och investera 

i dessa. Marknadsrisken ska man i möjligaste mån ta bort genom s k terminer. 

En terminsaffär är, som framgår av placeringsreglementet, ett avtal 

om att det ska ske en affär i framtiden till ett givet pris – man avtalar om 

en affär som ska genomföras exempelvis tre månader framåt i tiden. Det 

innebär att båda parter är skyldiga att då genomföra den avtalade affären. 

Den typ av terminer som vi talar om att använda är s k indexterminer, vilket 

innebär att man inte bedömer enskilda företag eller enskilda aktier 

utan gör bedömningen utifrån ett indexgenomsnitt. På så vis blir det ett 

mycket bredare marknadsperspektiv på de här affärerna. Vad man härigenom 

åstadkommer är att man inte bidrar till att spekulera mot enskilda 

företag och enskilda aktier utan enbart försöker neutralisera marknadsrisken 

i ett bredare perspektiv. 

Detta är den förändring som vi föreslår i reglementet. Övriga ändringar är 

av redaktionell karaktär, exempelvis att vi ändrar ”förbundsmötesperiod” 

till ”kongressperiod”. 

Med detta yrkar jag bifall till förbundsstyrelsens förslag till placeringsreglemente. 

Johan Tolinsson, valkrets 14: Under rubriken ”Etik” står att vi inte ska placera 

i företag som bedriver antifacklig verksamhet, har barnarbete osv. 

Jag har tre yrkanden: 

1 att SEKO avstår från att placera i aktier i sådana bolag, 

2. att styrelsen och VU granskar följande fyra företag: Caterpillar, Sandvik, 

Alfa Laval och Skanska. I Caterpillar bör förbundet snarast upphöra 

att placera, eftersom det företaget med stor sannolikhet bedriver 

antifacklig verksamhet, 

3. att samtliga bolag där förbundet har placeringar granskas minst två 

gånger per år. 

Jag yrkar bifall till mitt förslag. 

190

Göran Olsson, förbundskassör: Jag vill passa på att berätta hur den etiska 

granskningen fungerar för att vi ska kunna leva upp till vårt placeringsreglemente. 

Som jag sade tidigare har vi samförvaltning av våra tillgångar med LO och 

i stort sett alla övriga LO-förbund, i lite olika konstellationer. Detta framgår 

av verksamhetsberättelsen. 

Det är i stort sett tre aktörer som vi jobbar tillsammans med, nämligen 

Nordea, FöreningsSparbanken och Folksam. Vi har hos dessa aktörer alltifrån 

rena aktiefonder och blandfonder till obligationsplaceringar. 

Vi har naturligtvis ett samarbete förbunden emellan tillsammans med våra 

förvaltare när det gäller etikfrågor. Jag vill påstå att vi ställer stora krav på 

våra förvaltare att hantera etikfrågorna på ett sådant sätt att vi kan leva upp 

till de bestämmelser som finns i de olika förbundens placeringsreglementen, 

vilka i allt väsentligt sammanfaller. Vi har alltså hård press på förvaltarna 

när det gäller etiska placeringar. 

Johan Tolinsson föreslår att vi själva i förbundet ska kartlägga etiken i de 

olika företagen. Med den organisation som vi har i dag vågar jag påstå att 

vi inte har några möjligheter att arbeta på det sättet. Vi har inte de resurser 

som skulle krävas. I de fonder som vi har placeringar i ingår aktier från 

alla världsdelar, och det skulle kräva en oerhört stor organisation för att 

genomföra sådana kontroller. 

Om SEKO enskilt dessutom skulle sälja aktier på det sätt som föreslås, 

skulle det med stor sannolikhet innebära att vi får problem, åtminstone på 

kort sikt, när det gäller samförvaltningen med LO och de andra förbunden. 

Det arbete med etikfrågorna som vi i dag lägger ned är omfattande, och 

det sker kontinuerligt. Jag skulle vilja att vi får fortsätta att arbeta på det 

sättet, och jag yrkar därför avslag på Johan Tolinssons förslag och hemställer 

att vi får fortsätta att arbeta med nuvarande inriktning. 


att bifalla förbundsstyrelsens förslag till placeringsreglemente i de delar 



att avslå Johan Tolinssons yrkanden. 


Voteringen begärdes av Ann-Sofie Olausson, valkrets 14. 

191

Uttalande om utvärdering av avregleringarna 

Yvonne Hansson, beredningsutskottets föredragande: Beredningsutskottet 

föreslår att förbundsmötet antar följande uttalande: 

”I vårt land har infrastruktur och grundläggande samhällsservice varit en 

samhällelig angelägenhet och i stor utsträckning drivits i samhällets regi. 

Under 90-talet genomdrevs en omfattande avreglering och privatisering av 

statlig verksamhet. Förespeglingarna för avregleringen av exempelvis 

järnvägar, post, telekommunikation och elförsörjning var att genom ökad 

konkurrens driva fram effektivare verksamhet som i slutändan skulle komma 

medborgare och konsumenter till del genom bättre tjänster och produkter 

till lägre priser. Utöver avreglering av hela sektorer har delar av den 

statliga verksamheten inom exempelvis väg- och banunderhåll i allt större 

utsträckning privatiserats genom att verksamheten i egen regi har minskat 

eller i vissa fall helt utgått. 

Enligt vår mening har avregleringen mer styrts av ideologisk övertygelse 

än praktiska hänsyn och effektivitet. Kvalité och service har fått stryka på 

foten när prispress varit ett enda och övergripande mål i upphandlingarna. 

I förlängningen har stora kostnader vältrats över på andra samhällssektorer, 

företag och medborgare genom försämringar i tillgänglighet och tillförlitlighet. 

Inom många områden har personalen kommit att pressas på ett oacceptabelt 

sätt. Arbetsmiljön har försämrats på många arbetsplatser genom 

nedskärningar, minskad bemanning och ökad stress. Allt färre ska hela 

tiden göra alltmer. Anställningsvillkoren har utsatts för en press nedåt, 

anställningsskyddet har naggats i kanten och kompetensutveckling och 

förbättringar av arbetsorganisationen har på många håll uteblivit. Arbetsmiljön 

har försämrats på ett alarmerande sätt inom många verksamheter. 

Nu samlar sig SEKO till en offensiv mot illa genomtänkta avregleringar 

och försämringar av samhällsservice och de försämringar av arbetsvillkor 

och arbetsmiljö som följt i dess spår. Som en del i återupprättandet av kvalité 

och service inom den statliga infrastrukturen, där stora delar av SE- 

KOs medlemmar är verksamma och alla är berörda som medborgare och 

konsumenter, har vi begärt en samlad utvärdering av avregleringens effekter. 

Kraven på utvärdering har framförts till regeringen i olika former i mer 

än ett år utan att det lett till något resultat. 

Nu är det dags att regeringen omedelbart startar ett utvärderingsarbete. 

Effekterna vad avser service, tillgänglighet, kvalité och kostnader bör ingå 

i granskningen. Förändringarnas effekter bör även belysas ur tillväxt-, demokrati- 

och jämställdhetsperspektiv. De anställdas situation och villkor 

är ett annat centralt område för utvärderingen. 

192

SEKOs förbundsmöte uppmanar därför regeringen att snarast inleda utvärderingen 

och att i avvaktan på att den färdigställs ska inga ytterligare 

avregleringar och privatiseringar av statlig infrastruktur och underhåll genomföras.” 

Jag yrkar bifall till beredningsutskottets förslag. 

José Blanco, valkrets 1: Jag skulle vilja lägga till ett par ord som betyder 

mycket för de grupper som jag representerar. Jag föreslår att andra meningen 

i tredje stycket får lydelsen: ”Arbetsmiljön har försämrats på 

många arbetsplatser genom nedskärningar, minskad bemanning, ökad 

stress samt hot och våld.” Mitt förslag är alltså att orden ”hot och våld” 

läggs till i denna mening. Den minskade bemanningen och ensamarbetet 

medför för oss stora risker för hot och våld. 

Yvonne Hansson, beredningsutskottets föredragande: Vi tillstyrker José 

Blancos förslag. 

Förbundsmötet beslöt enhälligt 

att anta beredningsutskottets förslag till uttalande med det av José 

Blanco föreslagna tillägget. 

Dagens förhandlingar avslutades kl 17.55. 

Permissioner 

Peter Howe, förbundsstyrelsen kl 08.30–10.00 

Erik Johannesson, revisor kl 08.00–16.00 

193

Torsdagen den 18 september 2003 


Före förhandlingarnas början framfördes kulturinslaget ”Den röda sången” 

med Björn Hedén och Marketta Franssila. 



Mötesordföranden: Jag föreslår att vi med en varm applåd tackar förbundsstyrelsen 

och framför allt organisatören Yvonne för den trevliga förbundsmötesfesten 

i går kväll. 

(Bifall) 

Gåva till minnesfonden till Anna Lindhs minne 

Christer Alnebratt, valkrets 17: Först och främst vill jag instämma i det 

tack som mötesordföranden Eva framförde till förbundsstyrelsen och till 

Yvonne för den trevliga festen. Kanske ska jag rikta ett extra tack till 

Yvonne för att hon hade kommit ihåg att ta med sig blommor till Mikael 

Wiehe – tack vare det fick vi höra en extra sång! 

Jag vill också tacka de många nya vänner som jag fick vid bordet där jag 

satt och alla andra som gjorde min första kongressfest till ett fint minne. 

Att jag står här i talarstolen lite utanför dagordningen beror på att jag tänker 

göra en framställan som jag hoppas att ni behandlar välvilligt. 

I går instiftade partistyrelsen en minnesfond till Anna Lindhs minne. Jag 

skulle vilja att förbundsmötet här och nu beslutar att SEKO ska skänka en 

gåva till Anna Lindhs minnesfond. Jag inser att vi inte i dag kan bestämma 

storleken på gåvan och hur den ska hanteras, och jag vill därför lämna 

det som ett uppdrag till förbundsstyrelsen. 

Mötesordföranden: Under hand har jag fått besked om att förbundsstyrelsen 

yrkar bifall till detta förslag. 


att bifalla Christer Alnebratts förslag. 

194

Tal av Wanja Lundby Wedin, LO 

Jan Rudén, förbundsordförande: Det är ett nöje för oss att ha Wanja 

är i dag. Du är varmt välkommen till vår kongress, som det numera ska 

heta. 

LOs ordförande Wanja Lundby Wedin: Tack så mycket! 

Ni har alltså ändrat namnet på ert förbundsmöte till kongress. Det tycker 

jag är bra, eftersom det i begreppet ”kongress” ligger något av en extra 

samling och någonting högtidligt. Även om jag är öppen för nya idéer, 

tycker jag att ordet ”kongress” säger mer än ”förbundsmöte” om en så här 

viktig sammankomst. 

Jag förstår att ni har ont om tid, och jag ska göra allt jag kan för att inte 

tala i mer än de 20 minuter som jag har fått mig tilldelade. Jag kommer 

inte att, som jag brukar göra, reflektera över de frågor som ni behandlat på 

kongressen. Jag tror att alla förstår varför. 

Klockan är nu en minut över nio. Jag tror att ni, precis som jag, kommer 

ihåg vad ni gjorde för exakt en vecka sedan. Jag stod på mitt rum på jobbet 

och väntade på att den presskonferens som var utlyst skulle börja. Jag 

hade en känsla inom mig: Hon är nog död! Jag tror att många tänkte på 

samma sätt, även om alla hyste förhoppningen att det inte skulle vara så. 

De flesta av oss hade det senaste halva dygnet levt med Anna Lindh i våra 

tankar. Vi hade gjort det därför att Anna Lindh som person var så viktig 

för arbetarrörelsen, en symbol för så mycket. Vi brukar inte säga att någon 

är ung vid 46 år, men Anna Lindh var ung. Hon hade väldigt mycket av 

politisk gärning framför sig, och hon var en förebild, framför allt för 

många unga både i fackföreningsrörelsen och i politiken. Hon var det genom 

sitt sätt att vara, sitt rättframma sätt var hon än befann sig, i samtal 

med väljarna i Tensta, där hon var ett par dagar innan hon dog, eller tillsammans 

med Powell och de andra utrikesministrarna. Hon var alltid i någon 

mening samma människa och därigenom en förebild som alla kunde 

identifiera sig med trots att hon var en offentlig person. Hon visade att ett 

politiskt engagemang inte behöver betyda att man är en pamp som seglar 

omkring där uppe. 

När vi fick beskedet att Anna var död kom också chocken och bestörtningen 

över att detta kunde hända, att detta än en gång kunde hända. När 

jag tittar runt i salen förstår jag att många av er var ganska unga för 17 år 

sedan – kanske gick ni fortfarande i skolan. Men de flesta av oss kommer 

ihåg vad vi gjorde också när vi fick beskedet om vad som då hade hänt. 

Det kändes i förra veckan som att gå 17 år tillbaka i tiden. Hur kunde detta 

hända en gång till, och vad betyder det för det samhälle som vi vill vara 

med och skapa, ett samhälle som är öppet och där alla människor ska kun- 

195

na vara jämlika? På vår dagordning står ständigt kampen för det jämlika 

samhället. I det jämlika samhället ingår att det ska vara möjligt att ha närhet 

till de politiskt valda. Här känner vi oro. 

Det som gick som en röd tråd genom det som Anna stod för var just demokratin 

som en grundläggande värdering, demokratin som verktyg för 

förändring. När ni på er kongress säger ”Vi Ser Rött” är inte demokrati det 

man först tänker på, utan det är kampen och kampviljan. Men bakom den 

politiska kampen och den fackliga kampen finns just demokratin. Vi skulle 

inte kunna föra vår kamp med framgång om vi inte jobbade demokratiskt. 

Med vilken annan kraft skulle ni i SEKO kunna driva de frågor som 

ni anser är viktiga? I er kamp för att avregleringarna inte ska leda till försämringar 

av löner och anställningsvillkor kan ni nå framgång fackligt och 

politiskt bara om ni trovärdigt visar att ni har medlemmarna bakom er. 

Demokratin är det verktyg som vi ska använda när vi står på barrikaderna 

och för den fackliga och politiska kampen. Ibland känns det som om begreppet 

demokrati kommit att handla om att man tonar ned och inte tar 

kampen, men demokratin står just för kampen. 

Det här var viktigt för Anna, och det var tydligt både här hemma och internationellt. 

Jag tycker att det var så fantastiskt att se denna ”lilla människa” 

som ensam kvinna bland alla dessa män. Hon var kvinna och liten till växten 

och hon kom från ett litet land, men hon betydde ändå något och hade 

en röst som man lyssnade till. Jag tror att det mycket berodde på att hon 

kom från ett land som man vet har stolta demokratiska traditioner med ett 

högt valdeltagande och med en befolkning som verkligen står bakom sina 

politiska ledare. 

Många av er är säkerligen liksom jag engagerade i det Europafackliga arbetet. 

Vi känner att vi i det samarbetet möts med respekt just därför att 

man vet att vi inte talar för en liten minoritet av arbetarna utan för den 

absoluta merparten av det arbetande folket. Det ger oss styrka, och det är 

en viktig del av demokratin. 

Mycket av det som Anna Lindh stod för, det stod också Olof Palme för. De 

var på ett sätt väldigt lika som politiska ledare. Något som skilde dem åt 

var den europeiska dimensionen. Många som är kritiska mot EU och annat 

som hänt i politiken på senare år säger att det där hade Olof Palme 

aldrig ställt upp på. Jag är inte så säker på det. En politiker måste ju 

agera efter de förutsättningar som finns i den tid då han eller hon verkar. 

Ett gemensamt drag hos Anna Lindh och Olof Palme var att båda brann 

för det internationella arbetet, men när Olof Palme var verksam fanns inte 

den europeiska dimensionen på samma sätt som i dag. Anna Lindh brann 

verkligen för det europeiska samarbetet. På de kommundagar som partiet 

ordnade för någon månad sedan fick hon frågan vad det var som gjorde att 

196

hon tog ställning för euron. När hon skulle förklara det med några få ord 

sade hon: ”För mig handlar det om vardag och vision.” 

Nu gick det inte som Anna ville i folkomröstningen, och det ska vi ha en 

mycket stor respekt för. Kanske mycket i omröstningen speglar just det 

som Anna stod för, nämligen demokratin. Valdeltagandet blev större än i 

det senast riksdagsvalet. När poströsterna hade räknats visade det sig att 

valdeltagandet var 82,6 procent. Det är verkligen en seger för demokratin. 

Min tolkning av det som Anna sade om vardag och vision är att för henne 

var euron en del av vardagssamarbetet på europeisk nivå. Visionen för 

henne var ett Europa som stod just för de demokratiska värderingarna och 

för öppenheten. För många är det väldigt påtagligt varför just öppenheten 

känns så nödvändig och viktig i Europa i dag. Det är inte mer än 14 år sedan 

muren föll. Innan dess hade vi inte ett öppet Europa; innan dess gick 

det en mur tvärsigenom Europa. Nu är nästan hela Europa enat i ett demokratiskt 

samarbete som binder oss samman. Detta är det oerhört viktigt 

att vi fortsätter att ta fasta på, även om väljarna i folkomröstningen sade 

nej till euron. Vi får inte tolka detta som ett nej till mer av demokratiskt 

samarbete i Europa. 

Omröstningsresultatet har en hög legitimitet, och vi får inte ifrågasätta 

detta. Vi får inte börja säga att det nog blev ett nej av det och det skälet och 

att om vi bara hade lyckats övertyga lite mer så hade det nog blivit ett ja. 

Men vi får som fackliga ledare, oavsett på vilken nivå vi är det, inte vara 

rädda för att fundera över hur det kan komma sig att 65 procent av medlemmarna 

sade nej till euron, medan en majoritet på LO-kongressen sade 

ja – låt vara med vissa förbehåll. Undersökningar visar att fler fackliga ledare 

än genomsnittet av medlemmarna var för euron. Bland er som sitter 

här var säkerligen en del för och andra emot, och vad jag nu säger är inte 

ett försök att polemisera, utan jag bara konstaterar att fler av de fackliga 

ledarna var för euron. Vad det kan bero på måste vi våga prata om. 

Jag kan bara gå till mig själv. Jag var undersköterska på Danderyds sjukhus. 

Jag lyssnade häromdagen på en undersköterska som på TV förklarade 

varför hon röstade nej. Hon sade: ”För mig som undersköterska har alla 

förändringar som kommit på senare tid bara inneburit försämringar inom 

den offentliga sektorn.” Hon var dubbelt beroende av den offentliga sektorn 

eftersom hon jobbade där, och hon var rädd om vår välfärd. När jag 

hörde hennes argumentation förstod jag henne fullkomligt. Jag håller med 

henne i allt vad hon sade om sin oro. Om jag hade fortsatt att vara undersköterska 

på Danderyds sjukhus, hade jag antagligen fört samma argumentation 

som hon. Nu har jag valt att inte säga om jag röstade ja eller nej, 

och jag försöker inte säga att man ändrar sig över tiden. Jag har inte försökt 

dölja – och det gjorde jag inte på LO-kongressen heller – att jag är 

197

positiv till ett europeiskt samarbete och därmed i grunden också positiv till 

EMU. Men det är inte det viktiga, utan det viktiga är att LO varit neutralt 

som organisation. 

Vad jag försöker säga är att när man blir aktiv i sin sektion eller sin klubb, 

så tvingas man sätta sig in i lite fler frågor. Sedan blir man kanske aktiv i 

avdelningen eller förbundet, och man skaffar sig nya kunskaper och får ett 

bredare perspektiv. Det kan då hända att om någon på ett sakområde ställer 

en direkt fråga till dig som facklig ledare och till en annan medlem, så 

svarar ni olika. Det behöver inte betyda att ni i grunden har olika värderingar. 

Men det är också en del av det fackliga ledarskapet och vårt ansvar 

att vi, när vi får en ökad kunskap, hela tiden går tillbaka till medlemmarna 

och för en dialog, inte för att säga att jag vet bättre än du utan för att 

förmedla kunskapen, så att även medlemmen får ett bredare underlag för 

sina beslut. 

Jag försöker med detta inte säga att det inte skulle ha blivit ett nej om vi 

fört denna dialog – det hade nog blivit ett nej i alla fall, eftersom siffrorna 

var så tydliga. Vad jag säger handlar inte om EMU-frågan utan om det 

fackliga ledarskapet. Vi måste våga utöva ett fackligt ledarskap och föra 

en dialog med våra medlemmar, pröva våra kunskaper och lyssna till vad 

medlemmarna har att säga om sin vardag. Därigenom kan vi se till att det 

blir en bra mix för de beslut vi fattar på våra kongresser. Det är så självklart 

att jag knappt behöver säga det, men jag tycker oändligt illa om en 

demokrati där vi har en uppfattning i något slags ledarskap trots att vi vet 

att medlemmarna tycker väsentligt annorlunda. Jag tycker lika illa om 

dem som frågar varför vi inte företräder medlemmarna som ju tycker så 

och så. Om vi i varje givet läge bara skulle lyssna, kunde vi lika gärna vara 

robotar som inte framförde någon egen mening. Vi måste ta på oss ett 

ledarskap och våga föra dialogen med medlemmarna – både tala och, 

framför allt, lyssna. 

Vad jag nu sagt om ledarskapet tror jag att frågan om EMU och EU har 

satt på sin spets. I den vallokalsundersökning som gjorts säger 70 procent 

av dem som röstade nej att de känner misstro mot politikerna och politiken. 

Nu är vi inte politiker utan fackliga förtroendemän, och det är i 

många stycken en stor skillnad. Vi företräder våra medlemmar, medan politikerna 

i stor utsträckning har att lyssna av även väljarkåren utanför partierna. 

Men vi måste ändå ta till oss vad som framkommit i undersökningen 

och fundera över hur vi utövar vårt fackliga ledarskap. Det är en 

lärdom som vi ska dra av EMU-omröstningen. 

En annan lärdom som vi kan dra är att våra medlemmar samtidigt som de 

sade ett klart nej till euron sade ett klart ja till välfärden. Så tolkar i varje 

fall jag vallokalsundersökningen. Många av våra medlemmar röstade nej 

198

just därför att de kände oro för välfärden. Man kände sig inte säker på att 

ett EMU-medlemskap inte skulle äventyra vår välfärd. Välfärdsfrågorna 

är för oss som facklig organisation centrala. Frågan om avregleringen, 

som ni behandlar på er kongress, gäller bl a välfärden. Våra medlemmar 

har sett att de får betala mer för elen och för telefonen. Man ska välja själv, 

även när det väljer pensionerna som förlorade i värde. Detta är också en 

del av välfärden, som inte bara gäller de klassiska områdena vård, skola 

och omsorg. 

Medlemmarna sade alltså ett ja till välfärden, och det måste vi ta på allvar. 

En tredje fråga som vi måste ta på stort allvar är att mer än hälften av dem 

som röstade nej sade att de ansåg att Sverige skulle gå ur EU. Vi i den 

fackliga rörelsen vet att om vi ska klara av att upprätthålla bra anställningsvillkor 

och rimliga löner för våra medlemmar, så räcker det inte med 

att bedriva avtalsrörelse i Sverige, utan vi måste även jobba på europeisk 

nivå. Vi ska inte förhandla på europeisk nivå, men vi behöver ha ett samarbete 

för att diskutera hur vi ser på förhandlingsfrågorna. Framför allt 

måste vi utveckla arbetet för att så sakteliga lyfta miniminivåerna. Jag säger 

”sakteliga” inte därför att vi inte skulle vilja ha ett jättelyft utan därför 

att vi måste ta ett steg i taget. Vi måste arbeta för att utplåna skillnaderna 

i löne- och anställningsvillkor i Europa, så att vi faktiskt kan konkurrera 

på lika villkor. Detta gäller i synnerhet nu när vi i EU får tio nya medlemsländer, 

av vilka merparten har betydligt sämre löner och anställningsvillkor 

än vi har. Vi kan då inte sitta här hemma och säga att vi inte 

vill vara med längre utan drar ihop dragkedjan om Sverige. Det skulle inte 

fungera, utan vi måste finnas där. På det sättet får vi en garanti för att vi 

kan jobba för våra medlemmars bästa. Om dessa frågor har vi inte fört den 

dialog med medlemmarna som är en del av det fackliga ledarskapet. 

Många medlemmar känner oro och tror att vi förlorar på det europeiska 

samarbetet. I själva verket har vi mycket att vinna på ett samarbete, och 

samarbetet ligger helt i linje med de värderingar som vi står för. 

Vi brukar sjunga sången ”Vi bygger landet”. Förr byggde vi i Sverige, 

men nu bygger vi i hela vårt närområde. Vi deltar i byggandet av facklig 

styrka i hela Europa. Därmed tror jag att vi kan bli bättre på att jobba för 

en solidaritet över gränserna totalt sett. 

Detta är tre lärdomar som jag tror att vi måste dra av omröstningsresultatet. 

Vi måste gå ut och föra en dialog med medlemmarna om dessa frågor. 

Som jag sade tidigare har det sagts att i EMU-frågan stod folket mot eliten. 

Låt oss inte ramla i den fällan. Om vi gör det säger vi per definition 

att 35 procent av våra medlemmar inte tillhör folket. I debatten före folkomröstningen 

kunde man stundom höra folk säga att man är väl lika bra 

även om man röstar nej. Nu måste vi säga att man är lika bra vare sig man 

199

östade ja eller nej. Vi ska lyssna till våra medlemmar och bevekelsegrunderna 

för deras ställningstagande, oavsett om de röstade ja eller nej. Nu 

ska vi se till att bli ett igen efter folkomröstningen. Ett klassiskt ordstäv 

säger: ”Enade vi stå, söndrade vi falla.” I folkomröstningskampanjen har 

det förekommit lite hårda ord mellan fackliga kamrater. Vi ska dra lärdom 

av vad som hände, men vi ska nu lämna detta bakom oss. 

Vi har nu en av de viktigaste testerna på att vi förmår hålla samman strax 

framför oss, och det är nästa avtalsrörelse. Ni har många frågor som ni anser 

vara viktiga och som ni vill arbeta med. Det gäller frågan om integration 

och jämställdhet. Det handlar om att få ett arbetsliv som är alltigenom 

icke-diskriminerande. Det gäller också arbetsmiljöfrågorna, och det gäller 

värnandet av kollektivavtalet, som ni sätter högst på den fackliga dagordningen. 

Jag är övertygad om att ni i ert förbund kan göra mycket för att 

förverkliga era mål på dessa områden. Men för att vi ska lyckas är det nödvändigt 

att vi förmår ena oss om kraven inför avtalsrörelsen. 

Det är många som nu önskar att vi var söndrade. Det finns politiska motståndare 

som kommer att försöka dra nytta av den oenighet som man kunde 

se under folkomröstningskampanjen. Låt inte dem höras – tryck ned 

deras röster! Vi måste enas fackligt för att klara den avtalsrörelse vi har 

framför oss. Men vi måste också enas politiskt. Därför tycker jag att det är 

synd att man nu går ut och försöker få facket att vara den kraft som får ministrar 

på fall. Jag tycker inte att vi ska lägga oss i vem som blir minister 

av det ena eller andra slaget. Är det någonting som en statsminister har i 

sin hand, så är det att tillsätta regeringen. Vi kan möjligtvis i en dialog med 

Göran Persson säga att vi har de och de idéerna: Har du tänkt på honom 

och har du tänkt på henne? Men om vi går ut i media och talar om vad vi 

tycker om den ena eller andra ministern, skapar det inte enighet. Om vi 

gör det, vem ska då nästa gång tala om vilka fackliga ledare som bör sitta 

på den ena eller andra posten? Skulle vi acceptera att våra politiska kamrater 

talade om för oss att de inte längre har förtroende för den eller den 

fackliga ledaren? Vi skulle bli vansinniga, trots – eller tack vare – att det 

hos oss inte är en enda person som utser de fackliga ledarna. Jag tror att 

vi bör hålla oss för goda för att i det här läget kritisera. 

Vi befinner oss nu i Sverige i en jobbig situation. Det är bara en vecka sedan 

en av våra främsta politiker mördades. Det går alltså inte mer än en 

vecka förrän vi är i gång med käbblet. Jag tycker att det är ovärdigt. Jag 

tycker att vi i stället ska förlita oss på den kraft som våra medlemmar 

utgör och känna att vi inte behöver stå vid köttgrytorna och slafsa i oss 

direkt. Låt oss lugna ner oss! Låt det gå en vecka eller två innan vi börjar 

ställa våra krav i det ena eller det andra avseendet. Vi måste se till att vi 

har en rörelse som nu håller ihop. Det är den viktigaste uppgift som vi har 

200

framför oss. Den politiska delen av arbetarrörelsen är sargad genom mordet 

på Anna och genom den debatt som var inför folkomröstningen. Låt 

oss visa att vi inte är lika sargade, att vi trots att vi tycker lite olika sluter 

oss samman och respekterar att vi har och har haft olika uppfattningar i 

den här enskilda sakfrågan. LO har för övrigt bjudit in alla dem i förbunden 

som jobbat med EMU-frågan till en samling redan i kväll för att 

diskutera varför det blev som det blev. Framför allt ska vi nu gå vidare – 

det tror jag är jätteviktigt. 

Jag skulle ha kunnat tala mer om de frågor som är viktiga för er, men jag 

tyckte att det i dag skulle kännas bra att få tala om det som jag nu har uppehållit 

mig vid. Jag ska sluta med att citera vad Anna Lindh sade på Olof 

Palmes begravning 1986. Jag tycker att det ska stå som en fin uppmaning 

till oss alla. Hon sade: 

”En människa kan mördas men inte idéer. Dina idéer lever vidare genom 

oss. Vi lovar att efter vår förmåga föra din kamp vidare, kampen för freden 

och internationell solidaritet, kampen för ett fritt och öppet Sverige 

utan rasism och främlingsfientlighet.” 


Jan Rudén, förbundsordförande: Tack, Wanja, för många tänkvärda ord! 



201


Val av valberedning 

a) Fastställande av antalet ledamöter 

Yvonne Hansson, förbundsstyrelsens föredragande: Vi ska nu fastställa 

antalet ledamöter i valberedningen. Förbundsstyrelsen föreslår att det ska 

vara sju ledamöter. 

Christer Alnebratt, valkrets 17: Jag yrkar bifall till förbundsstyrelsens förslag. 

Om vi ska bygga ett förbund för framtiden, ett förbund med en förbundsstyrelse 

som jobbar för våra gemensamma frågor, så är det väldigt viktigt 

att branschtänkandet tonas ned. Branscharbetet är oerhört viktigt. Det utgör 

grunden i det dagliga arbetet tillsammans med medlemmarna ute på 

fältet. Men om förbundet ska bli starkt i framtiden måste vi tona ned branschtänkandet 

i själva förbundsarbetet. 

I presentationen av valberedningens förslag har vi fått bild och en kort beskrivning 

av de nominerade. I kommande presentationer önskar jag att 

uppgiften om branschtillhörighet stryks. 

Jerker Persson, valkrets 6: Valberedningen har verkat under den senaste förbundsmötesperioden. 

Den har gjort ett bra arbete och haft en vinnande laguppställning 

som har lett till att vi har fått en bra representation i förbundsstyrelsen 

och andra funktioner i förbundet. Jag tror att det vore olyckligt om 

vi decimerade den uppställning som vi har. Möjligen ska vi ha in nya namn 

i valberedningen, men att decimera antalet tror jag inte är så lyckat. Därför 

föreslår jag att vi behåller den numerär vi har i dag, alltså nio ledamöter. 

Börje Kjellkvist, valkrets 7: I sak håller jag med föregående talare om att 

det ska vara nio ledamöter i valberedningen, men jag tycker att ni också 

ska tänka på det jag sade i går om telebranschen. Det är oerhört viktigt att 

branscherna är representerade. 

Yvonne Hansson, förbundsstyrelsens föredragande: Christer Alnebratt ville 

ta bort branschangivelsen ur sammanställningen. Vi noterar det till nästa 

gång vi jobbar med de här frågorna. 


att bifalla Jerker Perssons och Börje Kjellkvists förslag att valberedningen 

skulle bestå av nio ledamöter. 


Voteringen begärdes av Jerker Persson, avd 6. 

202

) Val av nio ledamöter till valberedningen 

Yvonne Hansson, förbundsstyrelsens föredragande: 14 personer har nominerats 

till valberedningen. Förbundsstyrelsen föreslår att följande personer 

väljs: 

Margareta Bäckström 

Lars Karlsson 

Per-Inge Hultman 

Thomas Stenberg 

Krister Storm 

Kristina Hvatz 

Christer Rydh 

De har alla suttit med i valberedningen tidigare. Till nya ledamöter föreslår 

förbundsstyrelsen 

Ingrid Lagerborg 

Annika Kallin 

Övriga nominerade är 


Annika Kallin 

Bo Bayard 

Gösta Andersson 

Hans Gustafsson 

Elof Isaksson 

Christina Johnstone 

Jerker Persson, valkrets 6: Jag vill plädera för Bo Bayard. Bo kommer från 

SEKO Västra och civilklubben. Han hör till en av de mindre avdelningarna, 

och jag tycker att det vore bra om vi fick en representant även för dessa 

och för det geografiska område som Bo täcker in: västra Götaland, Halland-Jönköping 

och kanske till viss del Östergötland. Bo har ett bra kontaktnät 

och är en bra företrädare för SEKO. Han värnar om förbundet och 

mångfalden i de fackliga frågorna. Jag föreslår därför Bo Bayard. 

Marie Lander, valkrets 21: SEKO Gävleborg har nominerat Christina 

Johnstone från SEKO Göteborg till valberedningen. Christina är 44 år och 

bor i Varberg. Hon har tidigare arbetat som tågmästare, men numera studerar 

hon till IT-pedagog. Många i SEKO har under årens lopp varit på 

kurser där Christina har varit handledare. Christina har ett brett kunnande, 

hon är en skicklig pedagog liksom en duktig informatör och kommunikatör. 

Därutöver har hon stor erfarenhet från jämställdhetens och integrationens 

område. 

203

Jag skulle kunna tala länge om all kunskap och styrka som jag fick på kursen 

Information och kommunikation. Jag vet att många i salen var med på 

den kursen, och de håller nog med mig. Christinas kunnande på kommunikationens 

område gör att hon alltid, likt Astrid Lindgrens rumpnissar, 

ställer sig den avgörande frågan: Voffor då då? 

Lars Göran Aldenmark, valkrets 12: Jag vill säga några ord om en väldigt 

god kamrat, nämligen Christer Rydh. Christer sitter i valberedningen i dag 

och har där gjort ett mycket gott arbete. Han är en av de mest erfarna fackliga 

företrädare jag känner, och han står för trygghet, stabilitet och rättvisa. 

Han har inte bara en bakgrund i den fackliga verksamheten utan äger 

även en bred politisk erfarenhet. Han lyssnar, och det är alltid en oerhört 

hög integritet i det han gör. 

Christer har ett mycket brett kontaktnät. Han har egentligen alla de egenskaper 

som jag tycker en duglig valberedare ska ha. Jag föreslår därför att 

vi väljer Christer Rydh till valberedningen. 

Jag föreslår också att vi väljer in Ingrid Lagerborg. Hon har kanske inte 

samma erfarenhet som Christer, men hon företräder de små grupperna och 

har framtiden för sig när det gäller det fackliga arbetet. 

Krister Nilsson, valkrets 12: Valberedningen har i sitt förslag tagit med 

Ingrid Lagerborg, och vi från Skånebänken hoppas att förbundsmötet ställer 

sig bakom det förslaget. Ingrid har en lång facklig bana bakom sig. 

Hon kommer förvisso från en liten klubb, men vi tror att hon skulle klara 

det här uppdraget med heder, och vi hoppas att ni röstar på henne. 

Kenneth Lundell, valkrets 13: Jag ska fatta mig kort. Jag föreslår att vi väljer 

Bo Bayard från Västra och även, för att vi ska få varannan damernas, 

Ingrid Lagerborg. 

Ronny Beyer, valkrets 20: Förbundsstyrelsen har lagt ett utomordentligt 

förslag som vi i Dalarna ansluter oss till. Jag vill särskilt uppmärksamma 

Annika Kallin, en alldeles utmärkt kvinna. Jag hann inte dansa med henne 

i går eftersom jag hade alldeles för många drinkbiljetter, men jag har 

träffat Annika vid flera tillfällen tidigare, senast i Sundsvall när jag fick 

vara med på deras repskap. Då noterade jag att den damen sätter man inte 

på plats. Det visade sig också att hon är en rätt duktig ryttarinna. Hon kan 

hålla i ett betsel – jag tror t o m att hon kan hålla tillbaka en skenande häst. 

Sådana kvinnor behövs i en valberedning. Det måste finnas någon med 

både sans och balans som representerar den del av Sverige som jag själv 

tillhör, norr om Dalälven. Annika är klok också, och det är en rätt viktig 

egenskap om man ska sitta i en valberedning. 


204

Thomas Hagsten, valkrets 18: Jag yrkar bifall till förbundsstyrelsens förslag, 

som på ett bra sätt speglar förbundets medlemskår. 

Eva Gustafsson, valkrets 1: Jag vill plädera för Kristina Hvatz från Örebro. 

Kristina har varit med i valberedningen förut och kandiderar nu igen. 

Jag har haft förmånen att arbeta tillsammans med henne och de andra i 

valberedningen under de tre senaste åren. Själv ställer jag inte upp för omval, 

och därför vill jag lägga ett ord för Kristina. 

Kristina är en mycket bra valberedare. Hon har förmågan att se förbundet 

och förbundets behov ur ett väldigt brett perspektiv. Hon vet hur betydelsefullt 

det är med jämställdhetstänkande, mångfald, ungdomlig kreativitet, 

förändringsvilja och allt annat som vi behöver för förbundets framtid. 

Kristina grundar alltid sina åsikter på fakta, och hon är inte mottaglig för 

ryktesspridning eller annan osaklig argumentation som ibland kan förekomma. 

Jag tycker att det är en viktig egenskap hos en bra valberedare. 

Börje Kjellkvist, valkrets 7: Jag tycker att det är oerhört viktigt att alla 

branscher är representerade. 

En del tidigare talare har pläderat för kandidater med ungdom och entusiasm. 

Det är något som jag tror att min kandidat Elof Isaksson har. Inte 

ungdom, kanske, men entusiasm och ett brett kontaktnät – det kan jag lova 

att Elof Isaksson har. Han har jobbat fackligt i massor av år och har bra 

kontakter över hela landet. Och, som sagt – det är oerhört viktigt att även 

telebranschen får en representant. 

Ulf Brandt, valkrets 1: Till skillnad från Ronny pratade jag först med min 

kandidat, sedan använde jag drinkbiljetterna. 

Vi har under de här dagarna flera gånger talat om vikten av att i praktisk 

handling leva upp till våra mål och visioner när det gäller jämställdhet. Nu 

har vi ett alldeles utmärkt tillfälle att visa att vi menar allvar och att det 

här inte bara är en läpparnas bekännelse. 

Skåne har nominerat Ingrid Lagerborg. Det är en kvinna som utan tvivel 

uppfyller alla de krav som kan ställas på en ledamot av valberedningen. 

Hon har en gedigen facklig bakgrund och en bra inställning när det gäller 

att hålla ihop och stärka organisationen utan att snegla på särintressen, och 

hon har kurage att stå för sin åsikt. 

Valberedningen har tappat två kvinnor. Väljer vi inte in Ingrid bör vi nog 

ta oss en allvarlig funderare på vad vi egentligen menar med vårt jämställdhetsprogram. 

Jag ber förbundsmötet se till att Ingrid blir en av de nio. 

205

Ulf Eriksson, valkrets 807: Jag yrkar att Elof Isaksson väljs in i valberedningen. 

Elof är den ende jag känner som har samma kontaktnät som jag. 

Jag bryr mig inte om vilken ort eller bransch han kommer från – jag tycker 

att de upplysningarna ska tas bort från den lista som finns. Uppgiften 

om ålder ska också tas bort, för åldern är inget kriterium när vi ska välja 

folk. Vad jag saknar i den lilla sammanställningen är vad folk vill och vad 

de kan, men det står det ingenting om. Vi kan väl inte välja folk efter utseendet! 

På telesidan brukar vi inte välja bort folk som har skött sig, men det tycker 

jag man har gjort i det här fallet. Det gjordes en del missar i det förra 

valet av valberedning och alla kände inte till de kandidater som var på förslag. 

Därför vill vi nu ha med någon som vi känner kan representera oss 

också, och det är Elof Isaksson. 

Ann-Kristin Halldal, valkrets 25: Vi har nyligen fattat ett beslut om att arbeta 

med nio ledamöter i valberedningen. Jag hoppas verkligen att vi då 

tar till vara den möjlighet som ges att få en spridning vad gäller erfarenhet, 

ålder och bransch. 

I fråga om det här med jämställdhet vill jag som kvinna understryka att jag 

har haft ett långt samarbete med Elof Isaksson i norra delen av Sverige. 

Han har lyckats rekrytera många ungdomar och många kvinnor till det 

fackliga arbetet, och jag tycker att det vore synd om vi inte tog vara på 

möjligheten att till valberedningen knyta den erfarenhet som Elof Isaksson 

står för. 

Mikael Berglund, valkrets 24: Med tanke på de plattformar som vi har beslutat 

om i dag, jämställdhet och lika rätt för alla, tycker jag att förbundsstyrelsens 

förslag till valberedning är alldeles utmärkt. Jag yrkar alltså bifall 

till förbundsstyrelsens förslag. 

Anneli Jonsson, valkrets 24: Liksom min kamrat från avdelning 24 vill jag 

påminna om de program som vi har arbetat med under de här dagarna, 

jämställdhetsprogrammet och integrationsprogrammet. Jag läser innantill: 

”att valberedningar på alla nivåer arbetar för att de förslag de lägger tillgodoser 

SEKOs mål om representativitet.” Det tycker jag att valberedningen 

har gjort i sitt förslag. I integrationsprogrammet står det att SEKO 

tänker ”vid rekrytering och val till förbundet arbeta för att medlemskårens 

sammansättning avspeglas bland de anställda och valda”. Så har också 

skett. 


Härefter företogs val med sluten omröstning. 

206

Följande valsedel förelåg: 

Förbundsstyrelsens förslag: 

Margareta Bäckström 

Lars Karlsson 

Per-Inge Hultman 

Thomas Stenberg 

Krister Storm 

Kristina Hvatz 

Christer Ryd 


Annika Kallin 

Bo Bayard 

Gösta Andersson 

Hans Gustafsson 

Elof Isaksson 

Christina Johnstone” 



Val 2003 

Valberedningen 

207


Fastställande av förbundsavgift 


B) Medlemsavgifter – övriga ekonomiska frågor 

Utlåtande nr 27 över motionerna B 1–B 3, A 32 andra att-satsen, A 34 

tredje, fjärde, femte, sjätte och sjunde att-satserna, utlåtande nr 28 

över motionerna B 4 och B 5, samt utlåtande nr 29 över motion B 6 

Mötesordföranden: Under denna punkt på dagordningen kommer det först 

att lämnas information om den avgiftsutredning som förbundsstyrelsen 

har tillsatt. Därefter behandlar vi utlåtandena nr 27–29 för att slutligen fatta 

beslut om förbundsavgiften. 

Information om avgiftsutredningen 

Göran Olsson, förbundskassör: Jag noterade till min glädje i går kväll, när 

Ylva Thörn tackade för maten, att det av den lilla gallupundersökning hon 

gjort vid bordet och bland andra som hon pratat med under kvällen framgick 

att man ansåg att ekonomifrågorna var väldigt viktiga. Jag tyckte mig 

också kunna notera att det finns en viss förståelse för att den ekonomiska 

situationen i förbundet för närvarande är ganska besvärlig och har så varit 

under en tid. Det tycker jag också att man kan tolka positivt såtillvida att 

det finns en förståelse för att vi måste göra någonting konkret i frågan och 

inte bara diskutera problemet. Vi får se hur det blir med den saken, men 

jag har ändå velat göra den reflexionen med anledning av Ylva Thörns 

tacktal. 

Att förbundsstyrelsen tillsatt en avgiftsutredning har sin grund i att vi i 

förbundsstyrelsen kunnat notera – något som ni säkerligen också har gjort 

– att underskotten i den fackliga verksamheten har ökat under ett antal år 

och att vi har blivit alltför beroende av vår kapitalavkastning. 

En avgiftsutredning gjordes senast 1995-96, och det är denna utredning 

som ligger till grund för det avgiftssystem som vi har i dag. Förbundsstyrelsen 

har ansett att det nu är tid att återigen ta ett helhetsgrepp på avgiftsfrågan, 

och vi har därför beslutat att tillsätta en ny avgiftsutredning. 

Utredningen har fått ett mycket brett direktiv. Det går ut på att utredningen 

ska se över den totala medlemsavgiften och dess fördelning inom förbundet. 

Detta innebär att den bl a ska analysera och lägga fram förslag på 

avgiftsnivåer, avgiftssystem och fördelning av avgifterna inom hela organisationen, 

dvs både förbundets verksamhet och den lokala verksamheten 

i avdelningar, klubbar och företagsfack. 

208

Utredningen har också fått i uppdrag att fortlöpande rapportera till förbundsstyrelsen 

och att lägga fram en slutrapport senast vid förbundsstyrelsens 

möte i maj nästa år. Utredningens förslag kommer att ligga till 

grund för beslut på årsmötet 2004. 

Ambitionen har varit att få en så bred representation som möjligt i utredningen 

och täcka in de olika intressegrupperingarna inom förbundet. Tanken 

med detta är givetvis att det förhoppningsvis ska skapa en god legitimitet 

för det resultat som vi kommer fram till. 

I utredningen ingår förutom jag själv, som kommer att vara utredningens 

ordförande, Tomas Abrahamsson på förbundskontoret, Hans Andersen, 

avdelning Norrköping, och Kerstin Ståhl, avdelning Göteborg. Vidare deltar 

Anders Nyquist, avdelning Västernorrland och Väg & Ban. Tanken 

med detta är att vi ska täcka in också kompetensen på det lite speciella avgiftssystem 

som man har på vägsidan med mätnings- och kontrollavgifter. 

Börje Wahlbäck från Sjöfolk kommer att vara med – Sjöfolk är åtminstone 

för mig lite främmande ur ekonomisk synvinkel. Vidare ingår i utredningen 

Jenny Warnebrink från terminalklubben i Malmö och Anna-Carin 

Lindberg från klubb Citymail i Stockholm. Från företagsfackdelen i organisationen 

kommer Krister Henriksson från Krim i Örebro, och från företagsfacket 

på SJ deltar Walle Karlsson. Precis som 1995-96 har vi valt att 

ha en revisor med i jobbet, och det är Åke Olsson. 

Åke Olsson, Krister Henriksson och Anders Nyquist deltog även i utredningen 

1995-96, vilket innebär att vi får en viss kontinuitet i förhållande 

till det jobb som gjorts tidigare. 

I utlåtande nr 27, som vi kommer till senare, behandlas ett antal motionsyrkanden 

bl a i fördelningsfrågor. Förbundsstyrelsen har valt att föreslå 

att dessa motioner ska anses besvarade. Detta innebär inte att vi på något 

sätt kommer att bortse från dessa yrkanden, utan de kommer att lyftas in i 

avgiftsutredningen, varigenom de kommer att kunna ges en mer genomgripande 

analys än vad som skulle bli möjligt om vi sakbehandlade dessa 

frågor i dag. 

Ulf Eriksson, valkrets 807: Jag har hört talas om den här utredningen, och 

när jag gjorde det såg jag lite rött. Jag var inte på festen i går och har inte 

röda ögon av samma skäl som andra. 

I stället för att gå på festen gick jag hem och tittade i protokollet från förbundsmötet 

1997. Vid det mötet tog vi i SEKO tele Stockholm upp avgiftsfrågan. 

För våra medlemmar är detta ett problem. Vi har haft ett medlemstapp, 

låt vara inte så stort, och vi har oerhört svårt att få nya medlemmar. 

Det är inte ett motstånd mot att gå med i facket, men dagens ungdomar 

funderar över vilket fack de ska tillhöra. De tittar på alternativ som 

209

de tycker har bättre avgiftsklasser. Alla köper inte en Mercedes. Vi i telebranschen 

och IT-branschen har Mercedesavgifter. Vi har i flera år med 

början 1997 föreslagit att frågan om avgiftsklasserna ska ses över. 

Vår bransch är inte representerad i den här utredningen. Det är kanske inte 

möjligt att här framställa något yrkande, men vi vill att förbundsstyrelsen 

tänker igenom detta, ser frågan i ett genusperspektiv och återkommer med 

ett namn till. 

Göran Olsson, förbundsstyrelsens föredragande: Det är, Ulf, ingen hemlighet 

för någon att det förekommer problem med konkurrens när det gäller 

avgiftsnivåerna gentemot andra förbund, framför allt tjänstemannaorganisationerna. 

Vi diskuterade även den frågan när vi fattade beslut om 

bemanningen av denna utredning, och vi gör bedömningen att det i gruppen 

finns förståelse för problemen på telesidan och även på andra håll. 

Frågan om avgiftsnivåerna är känslig. I direktiven ingår också att utredningen 

ska analysera och lägga fram förslag till avgiftsnivåer. I begreppet 

”analysera” ingår givetvis att man ska göra en bedömning av hur stor uttaxering 

medlemmarna på olika områden tål. 

Sedan förstod jag inte det där med genusperspektiv. Det ingår tre kvinnor 

i utredningen, och vi har gjort bedömningen att det är tillfyllest i det här 

fallet. 


att godkänna rapporten om avgiftsutredningen. 


Göran Olsson, förbundsstyrelsens föredragande: Jag vill göra en kort inledning 

till motionsbehandlingen, även om jag inte har för avsikt att ytterligare 

utveckla argumentationen. 

Det har på sidan 58 i motions- och utlåtandehäftet insmugit sig ett fel. Det 

står där att förbundsstyrelsen föreslår att motion B 1 ska bifallas. Det korrekta 

är att förbundsstyrelsen föreslår att motionen ska anses besvarad. Detta 

framgår också tydligt av utlåtandetexten: ”Anledningen till att förbundsstyrelsen 

inte lägger förslag om en differentiering i nuläget är att förbundsstyrelsen 

anser att tiden är mogen för en ny avgiftsutredning.” Som jag nyss 

nämnde är detta en av de frågor som vi ska behandla i utredningen. 

I utlåtandet står det också att förbundsstyrelsen föreslår förbundsmötet att 

avslå motion A 34 första att-satsen. Den att-satsen behandlas i utlåtande nr 

18, som förbundsmötet redan tagit ställning till. Den korrekta formuleringen 

av det sista yrkandet på sidan 58 är därför: ”att avslå motion B 2.” 

Med dessa korrigeringar yrkar jag bifall till utlåtande nr 27–29. 

210

Jan Lindberg, valkrets 22: Kostnaderna för de regionala utbildningarna 

varierar kolossalt beroende på var någonstans i Sverige man bor. För att 

delta i en regional utbildning i Stockholmsområdet kan man resa med buss 

eller tunnelbana. I Norrland omfattar samarbetet Gävleborg, Jämtland, 

Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten, och för att delta i regionala 

utbildningar får vi kostnader för flyg eller tåg, logi och mat. Det kan väl 

inte få vara så att kompetensen hos våra förtroendevalda ska vara beroende 

av var man bor. Det ska väl i stället vara så att förtroendevalda ska ha 

samma möjligheter att delta i utbildningar och skaffa sig kompetens oavsett 

var de bor. 

Jag har ett lysande exempel från en nystartad klubb i Västernorrland, en 

klubb som är mycket aktiv och som är en av de bästa medlemsvärvarna i 

vår avdelning. De förtroendevalda i den klubben behöver all utbildning de 

kan få, men eftersom klubben får stå för kostnaderna har man helt enkelt 

inte råd att delta i regionala utbildningar. 

Jag yrkar därför bifall till motion B 3 med följande ändring av att-satsen: 

”att förbundet får i uppdrag att ge samtliga klubbar och avdelningar samma 

ekonomiska förutsättningar att bedriva regionala studier.” 

Anneli Jonsson, valkrets 24: Jag instämmer i vad Jan Lindberg sade om 

vikten av regional utbildning. Detta är en jätteviktig fråga. Det får aldrig 

vara så att en förtroendevalds behov av utbildning för att han ska klara sitt 

uppdrag inte kan tillgodoses på regional nivå på grund av att han tillhör en 

klubb eller avdelning som har dåliga ekonomiska förutsättningar. 

Detta är en fråga om solidaritet. Jag vet att förbundsmötet består av ett förståndigt 

gäng, och jag yrkar bifall till motion B 3 med den föreslagna nya 

att-satsen. 

Eva-Lena Jansson, valkrets 18: Motion B 6, som behandlas i utlåtande nr 

29, antogs av SEKO Örebros representantskap på årsmötet. Vi har senare 

haft ett extra representantskapsmöte där vi gått igenom utlåtandet över 

motionen. 

De två första meningarna i tredje stycket i utlåtandet lyder: 

”Motionären förutsätter att representation alltid innebär att förbundet bjuder 

på alkoholhaltiga drycker. Att dra en sådan slutsats utifrån en tolkning 

av förbundets alkohol och drogpolicy är felaktigt.” Vi föreslår att dessa 

båda meningar utgår ur utlåtandet. 

Vi föreslår vidare att den sista meningen i utlåtandet utgår, nämligen: 

”Förbundsstyrelsen anser att nuvarande rutiner, med iakttagande av gällande 

policy och sunt förnuft, är försvarbara.” 

211

Vi föreslår i stället tillägg av följande meningar: ”Om det finns risk för att 

förbundets alkohol- och drogpolicy kan missuppfattas är detta olyckligt. 

För att slippa eventuell felaktig tolkning anser förbundsstyrelsen att rutiner 

och policy för den interna representationen med alkohol bör ses över 

och förtydligas.” 

I SEKOs alkohol- och drogpolicy lyder två regler: 

1. ”SEKO accepterar inte att såväl vid representation som kurser och konferenser 

säkerheten, effektiviteten och trivseln på arbetsplatsen äventyras 

av alkohol- och drogmissbruk.” 

2. ”Vid representation ska alltid alkoholfria alternativ finnas.” 

Däremot finns inga regler om hur representationen ska ske. 

Jag yrkar bifall till den av mig föreslagna förändringen. 

Marie Lander, valkrets 21: Jag yrkar bifall till motion B 3 med den av Jan 

Lindberg föreslagna ändringen av att-satsen. 

Mikael Berglund, valkrets 24: Jag vill göra det förtydligandet att motion 

B 3 gäller bara regional facklig utbildning, dvs GFU och annan grundläggande 

utbildning, och inte de centrala kurserna, eftersom förbundet vid 

dessa står för logi, resor osv. Vid en regional utbildning kan resvägen uppgå 

till 100 mil i bara den ena riktningen. Skickar man fem personer på en 

GFU får man en reseräkning på tiotusentals kronor, och det har en liten 

klubb inte råd med. 

Den ekonomiska verkligheten blir allt kärvare för många klubbar i Sverige. 

Hur ska alla små klubbar klara den fackliga skolningen, om vi inte har 

råd att skicka medlemmarna på GFU? Vi har i den utmärkta plattformen 

”Rättvis lön” slagit fast att många fått för lite facklig skolning och att det 

ofta inte räcker att skicka en eller två personer på GFU för att de ska kunna 

förhandla gentemot arbetsgivarna. 

Jag yrkar bifall till motion B 3. 

Göran Olsson, förbundsstyrelsens föredragande: Vad Jan Lindberg yrkar 

är att förbundet ska få i uppdrag att ge samtliga klubbar och avdelningar 

samma ekonomiska förutsättningar att bedriva regionala utbildningar. Jag 

vill påstå att vi med det nuvarande avgiftssystemet har stora svårigheter att 

ge garantier för ett sådant åtagande. 

Vi tar i dag självständigt ut avgift på tre nivåer: förbundsavgift, avdelningsavgift 

och klubbavgift. Ett bifall till Jan Lindbergs förslag innebär att 

de regionala utbildningarna ska bekostas via förbundsavgiften, och det anser 

jag inte vara möjligt i nuläget. 

212

Den här problematiken är någonting som avgiftsutredningen får ta ställning 

till vid bedömningen av avgiftsnivåer och fördelningsfrågor. Jag 

yrkar därför avslag på Jan Lindbergs förslag och bifall till förbundsstyrelsens 

utlåtande nr 27. 

Eva-Lena Jansson föreslår att förbundsmötet ska göra ändringar i utlåtande 

nr 29. Jag tycker inte att det är nödvändigt. Utlåtandet redovisar förbundsstyrelsens 

uppfattning om motion B 6 såsom denna är skriven. Däremot 

är det naturligtvis inte bra om det finns risk för felaktiga tolkningar 

av våra policydokument och reglementen. Jag föreslår därför att vi tar in 

Eva-Lena Janssons synpunkter i protokollet från förbundsmötet och där 

konstaterar att om det finns risk för att förbundets alkohol- och drogpolicy 

kan missuppfattas, så är detta olyckligt. För att vi ska slippa felaktiga tolkningar 

bör förbundsstyrelsen få i uppdrag att se över rutiner och policy för 

den interna representationen i syfte att förtydliga reglementet. Jag yrkar 

bifall till detta förslag och avslag på Eva-Lena Janssons yrkande om ändringar 

i utlåtandet. 

Jan Lindberg, valkrets 22: Jag vill göra ett litet förtydligande när det gäller 

GFU. Det är klubbarna som betalar introduktionsdagen för GFU-kurserna. 

Resterande kursvecka har hela tiden betalats av förbundet. 

Meningen med mitt yrkande är inte heller att vi ska få ut mer pengar från 

förbundet för våra studier, utan vad det gäller är en solidarisk fördelning 

av de resurser som finns så att alla får samma möjligheter till kompetensutveckling 

oavsett var man bor. Förutsättningarna ska vara desamma för 

alla. Det finns en påse pengar för utbildning, och det är de pengarna vi anser 

ska omfördelas. 

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till motionen med den föreslagna förändringen. 

Eva-Lena Jansson, valkrets 18: Jag tar tillbaka mitt yrkande angående utlåtande 

nr 29 till förmån för den protokollsanteckning som Göran Olsson 

föreslagit. 




att bifalla motion B 3 med den föreslagna nya att-satsen. 


Voteringen begärdes av Jan Lindberg, valkrets 22. 

213




att bifalla utlåtande nr 29 och den av föredraganden föreslagna protokollsanteckningen. 

Fastställande av förbundsavgiften 

Göran Olsson, förbundsstyrelsens föredragande: Innan jag föredrar förbundsstyrelsens 

förslag till förbundsavgift vill jag kommentera det beslut 

som förbundsmötet nyss fattade om bifall till Jan Lindbergs yrkande. Detta 

innebär att vi måste se över fördelningen inom den befintliga studiebudgeten 

för att på så sätt försöka åstadkomma likvärdiga villkor. 

Vid årsmötet förra året gav jag en övergripande redovisning av förbundets 

ekonomi och utvecklingen av de underskott i den fackliga verksamheten 

som vi haft under ett antal år. Underskott uppstod första gången 1995 – 

underskottet i den fackliga verksamheten, dvs kostnaden för den fackliga 

verksamheten kontra medlemsintäkterna, uppgick då till 6,1 miljoner. I 

bokslutet för 2002 har ni kunnat se att underskottet för den fackliga verksamheten 

vid årsskiftet 2002/03 uppgick till 66,5 miljoner. 

Ser vi till förbundets totala resultat har det ända fram t o m 2001 varit svarta 

siffror, dvs ett överskott. Detta har berott på att kapitalförvaltningen dittills 

gett mycket kraftiga överskott, som vi kunnat täcka underskotten i den 

fackliga verksamheten med. 2002 är det första år som vi har röda siffror 

på sista raden i resultaträkningen, och underskottet uppgår till 33,5 miljoner. 

Det är i och för sig första året som detta händer, men det är ändå en 

mycket alarmerande siffra. Den situation som vi nu befinner oss i är långtifrån 

tillfredsställande, och förbundsstyrelsen anser att vi nu är inne i ett 

skede där vi måste övergå från att bara tala om de här problemen till att 

verkligen göra någonting. 

Det vi måste lyckas med och som förbundsstyrelsen beslutat göra är att 

försöka skapa balans i ekonomin, så att den fackliga verksamheten framöver 

fullt ut finansieras med medlemsintäkter. Det är inte försvarbart att 

fortsätta med ett system där den fackliga verksamheten blir styrd av utvecklingen 

på de finansiella marknaderna. Svängningarna i ett sådant 

system blir i längden omöjliga att hantera. 

Vi behöver arbeta med både kostnadsbesparingar och intäktsökningar. 

Arbetet med kostnadsbesparingar har redan inletts. Som exempel kan jag 

nämna att vi har identifierat besparingar t o m år 2005 i förbundets cen- 

214

trala budget på ca 18 miljoner kronor. Besparingar görs genom att tjänster 

inte återbesätts i samband med pensioneringar och att tillfälliga projekt 

kommer att avslutas. I övrigt jobbar vi med att anpassa verksamheten i 

syfte att åstadkomma ytterligare besparingar. Detta arbete kommer att 

fortsätta, och förbundsstyrelsens mål är att göra besparingar på minst 30 

miljoner under kongressperioden. 

Det går emellertid inte att åstadkomma balans i ekonomin enbart genom 

besparingar, eftersom en stor del av kostnaderna är fasta, utan vi måste 

också jobba med intäktssidan. Vi har ett sammanlagt underskott på 60 miljoner, 

och vi anser att det är rimligt att vi genom besparingar täcker halva 

den summan och att den andra halvan täcks genom ökade intäkter. 

En starkt bidragande orsak till att underskotten uppkommit är att vi sedan 

1995 tappat ungefär 24 000 aktiva medlemmar, trots det tillskott som vi 

fick när vi gick samman med sjöfolkskamraterna. Kostnaderna har däremot 

inte minskat utan i stället ökat på grund av inflation och annat. 

Avgiftssystemet med fasta klasser har också inneburit att fler och fler av 

våra medlemmar når den inkomstnivå där man betalar den högsta förbundsavgiften. 

Över 50 procent av våra medlemmar ligger i de fyra högsta 

avgiftsklasserna och betalar därmed den högsta förbundsavgiften. Det 

innebär att löneökningar i dessa grupper inte genererar något utfall på förbundsavgiften. 

Förbundsstyrelsen anser att vi nu har kommit till ett viktigt vägval. Om vi 

fortsätter som vi nu gör kommer det att leda till allt större ekonomiska underskott 

och på sikt äventyra förbundets existens, för att uttrycka det lite 

drastiskt. Den andra väg som vi kan välja är att jobba aktivt på kostnadssidan 

och med justeringar i avgiftssystemet. 

När det gäller förändringar av förbundsavgiften har förbundsstyrelsen alltså 

valt att tillsätta en avgiftsutredning, och vi föreslår nu som ett första 

steg en höjning av avgiften att gälla från den 1 januari 2004. Vi hade kunnat 

välja att föreslå en höjning som skulle gälla under hela kongressperioden, 

men vi har gjort bedömningen att det här finns så många komplexa 

frågor att det bör göras en utredning. 

Förbundsstyrelsens förslag nu är att avgifterna justeras från den 1 januari 

2004 genom en uppräkning med 14 kronor per månad i avgiftsklasserna 

3–12, där de aktiva medlemmarna är placerade. Denna höjning sammanfaller 

med den kvarvarande delen av den a-kassesubvention som förbundet 

ger – vi tar i dag in 76 kronor per månad från medlemmarna och betalar 

90 kronor till a-kassan. 

De pensionerade medlemmarna föreslås också få en avgiftshöjning. De 

betalar för närvarande en avgift på 24 kronor per månad som har legat still 

215

under den här perioden. Vi föreslår en uppräkning till 30 kronor per 

månad. 

De föreslagna höjningarna innebär med dagens medlemsantal att förbundet 

får en ökning av intäkterna med 22 miljoner kronor på årsbasis. 

Förbundsstyrelsens förslag innebär också att vi i höstens budgetprocess 

slipper ta diskussionen om de stödinsatser som vi via förbundsavgiften gör 

i den lokala organisationen, dvs grundbidraget på 1,1 miljoner till de geografiska 

avdelningarna och halva den summan till Gotland, det rörliga 

bidraget, den s k 60-kronan, och bidraget på 3 kronor per medlem för det 

administrativa arbetet med a-kassan. Vi anser att dessa frågor är så pass 

komplicerade att vi vill behandla dem i olika steg. 



Ordförande: Arianne Sundman 


216


Val av valberedning 

b) Val av ledamöter i valberedningen 


Maud Billstam, rösträkningskommitténs föredragande: Vid valet av valberedning 

var antalet röstberättigade 212 och antalet avlämnade röstsedlar 

207, samtliga godkända. 

Rösterna fördelade sig enligt följande: 

Margareta Bäckström 120 röster 

Lars Karlsson 131 röster 

Per Inge Hultman 136 röster 

Thomas Stenberg 141 röster 

Krister Storm 128 röster 

Kristina Hvatz 131 röster 

Christer Rydh 131 röster 

Ingrid Lagerborg 146 röster 

Annika Kallin 124 röster 

Bo Bayard 29 röster 

Gösta Andersson 18 röster 

Hans Gustafsson 14 röster 

Elof Isaksson 70 röster 

Christina Johnstone 34 röster 


att fastställa att Margareta Bäckström, Lars Karlsson, Per Inge Hultman, 

Thomas Stenberg, Christer Storm, Kristina Hvatz, Christer Rydh, Ingrid 

Lagerborg och Annika Wallin valts till ledamöter av valberedningen. 

c) Val av ordförande i valberedningen 

Yvonne Hansson, förbundsstyrelsens föredragande: Förbundsstyrelsen föreslår 

att Margareta Bäckström omväljs till ordförande i valberedningen. 


att till ordförande i valberedningen omvälja Margareta Bäckström. 

* 


att bifalla Christer Alnebratts förslag att branschtillhörighet i fortsättningen 

inte ska anges på valberedningens förslag. 

217





Beredningsutskottets förslag 

Yvonne Hansson, beredningsutskottets föredragande: Förbundsmötet har 

till beredningsutskottet hänskjutit vissa förslag som framställts under behandlingen 

av arbetsmiljöprogrammet. De ombud som väckt dessa förslag 

har fått ta del av beredningsutskottets förslag, och vi har blivit överens om 

de ändringar som nu föreslås. 

Under rubriken ”Krav på arbetsgivarna” föreslår beredningsutskottet 

tillägg av följande av My Billstam föreslagna punktsats: ”Kravet på arbetsgivarens 

vållande vid arbetssjukdomar måste tas bort ur våra arbetsskadeavtal.” 

Under ”Krav på samhället” föreslår beredningsutskottet en ny punktsats, 

som blir punktsats nr 2: 

”Arbetsmiljölagen måste kompletteras med krav om att fördelningen av 

arbetsmiljöansvaret i samband med tillämpning av beställar-utförarmodellen 

alltid är klarlagt mellan huvudman, infrastrukturförvaltare och de som 

har operativt, ekonomiskt och kommersiellt ansvar för verksamheten.” 

Förslag om detta hade väckts av Christer Johnsson. 

Beredningsutskottet föreslår vidare att följande fem av José Blanco föreslagna 

punktsatser införs under ”Krav på samhället”: 

”Det krävs en utökning av lagskyddet för personal som utsätts för hot och 

våld i arbetet.” 

”Samhället måste ställa ökade resurser till förfogande för arbetslivsinriktad 

rehabilitering. Det måste också införas sanktionsmöjligheter mot arbetsgivare 

som inte följer lagstiftningen angående rehabilitering.” 

”Företagshälsovården skall vara en högt kvalitativ och neutral expertfunktion 

som är obligatoriskt lagstadgad för alla arbetstagare på arbetsmarknaden, 

oavsett anställningsform.” 

”Polis och åklagare måste utbildas inom specialområdet förundersökning 

av brott mot arbetsmiljölagen.” 

”Bevisreglerna i lagen om arbetsskadeförsäkring (LAF) måste utformas så 

att det blir väsentligt lättare att få en arbetsskada godkänd, och på ett sätt 

som inte missgynnar de som drabbas av arbetssjukdom. Full ersättning för 

inkomstförlust vid arbetsskada skall utgå.” 

218

Under ”Detta skall SEKO göra” föreslår beredningsutskottet att nionde 

punktsatsen får följande ändrade lydelse: 

”Avtal bör tecknas om full ersättning för inkomstförlust vid arbetsskada, 

framförallt när det gäller hot och våld.” 

Under samma avsnitt föreslås även tillägg av punktsatsen: 

”Förbundet skall verka för att branschvisa skyddsombudsmöten genomförs.” 

Jag yrkar bifall till beredningsutskottets förslag. 

Christine Dougias Andersson, valkrets 1: Det vore bra om vi kunde få ut 

beredningsutskottets förslag skriftligt, eftersom det är lite svårt att hinna 

med i en sådan här muntlig redogörelse. 

Yvonne Hansson, förbundsstyrelsens föredragande: Jag förstår att det kan 

vara besvärligt att hänga med. Det var närmast på grund av den tidsbrist 

som förbundsmötet hamnat i som vi försökte göra på det här sättet. Vi ska 

nu emellertid trycka upp förslaget och dela ut det till ombuden, eftersom 

det är viktigt att man har ett korrekt underlag när man ska fatta beslut. 

(Den fortsatta behandlingen av beredningsutskottets förslag ajournerades.) 



219



F) Allmänna anställningsvillkor 

Utlåtande nr 41 över motion F 1 

Jan Åhman, valkrets 1: Motion F 1 har väckts av den klubb som jag tillhör, 

och den ska ses som ett uttryck för det stora missnöje och de bekymmer 

som försämringarna i tandvårdsförsäkringen har inneburit för vanligt 

folk. 

Förbundsstyrelsen föreslår att motionen ska anses besvarad, och jag instämmer 

i det yrkandet. Motionen går in på en del detaljer, och förbundsmötet 

är kanske inte rätt forum för en diskussion på den nivån. Dessutom 

finns det en mycket bättre motion i samma ärende, nämligen motion I 12, 

som behandlas i ett senare utlåtande och som jag kommer att yrka bifall 

till. 

Att jag instämmer i förbundsstyrelsens förslag att motion F 1 ska anses besvarad 

betyder inte att jag instämmer i allt som står i utlåtandet. Det gäller 

framför allt skrivningen att det ”i rådande statsfinansiella läge saknas 

utrymme för flera angelägna reformer”. Statsfinanserna är ju någonting 

högst relativt. I debatten efter EU-omröstningen har de som förlorade gått 

ut och begärt någon form av tröstnappar: Vi fick inte EMU, så nu vill vi 

ha det och det i stället. I det läget anser jag att det är väldigt viktigt att vi 

för fram våra krav när det gäller statsfinanserna. 

Jag yrkar alltså bifall till förbundsstyrelsens utlåtande nr 41. 



H) Arbetsrätt – övrig lagstiftning 

Utlåtande nr 42 över motionerna H 1–H 5 



Utlåtande nr 43 över motion H 6 



220


Reidar Eriksson, valkrets 14: Jag börjar med att yrka bifall till min motion, 

H 7. 

Förbundsstyrelsens utlåtande över motionen är i stort sett bara en upprepning 

av vad jag skrivit i motionen. Utlåtandet visar inte på någon ambition 

eller vilja att ens försöka ändra det faktum att de statligt anställda har en 

svagare företrädesrätt till återanställning. 

Att tjänstetillsättning hos staten ska ske på sakliga grunder såsom förtjänst 

och skicklighet kan låta bra och rättvist, men i verkligheten förhåller det 

sig inte alltid så. Många gånger bortser man från sakliga grunder. I praktiken 

blir det omöjligt att hävda sin företrädesrätt, eftersom överklaganden 

av tjänstetillsättningar nästan aldrig leder till någon ändring. 

Dessutom går det inte att få företrädesrätten prövad av Arbetsdomstolen 

och på det sättet få skadestånd, eftersom AD inte har möjlighet att ta upp 

dessa ärenden såvida det inte är fråga om diskrimineringsfall. 

Detta är en orättvisa som jag tycker att man borde få bort. Om förbundsstyrelsen 

hade velat det, skulle man ha föreslagit bifall till min motion. Jag 

anser att vi bör ta ett första steg, och det första steget skulle kunna vara att 

man använder de facklig-politiska kanaler som vi har. 

Förbundskamrater! Låt oss visa lite mer vilja till förändring än vad som 

framgår av utlåtandet över min motion. 

Jag yrkar bifall till motion H 7. 

Karl-Göran Mattsson, förbundsstyrelsens föredragande: Frågan om återanställningsrätten 

är inte något nytt problem, utan det har stötts och blötts 

under väldigt lång tid. Redan när LAS kom var denna fråga uppe, och det 

penetrerades väldigt noga hur det skulle bli för de statligt anställda. Därefter 

har man gjort en ändring i LOA. Man gick där så långt man kunde, 

och vi var med i det arbetet. Vad vi ställde oss bakom både vid det första 

och det andra tillfället var att man inte skulle ha någon särbehandling av 

statligt anställda men att hänsyn skulle tas till den politiska demokratin 

och grundlagen. Vid tillsättning av statliga tjänster är det grundlagen som 

gäller i botten. För att åstadkomma det som motionären kräver fordras en 

ändring av grundlagen. 

Att detta är en grundlagsfråga beror på att den statsanställde sysslar med 

myndighetsutövning och har att bevaka rättstillämpningen. Det är grundlagen 

som gäller, och det innebär att den statsanställde inte har samma 

återanställningsrätt som andra arbetstagare. Om det är fråga om diskriminering 

kan vi, som du sade, gå till Arbetsdomstolen. 

221

De flesta i den här lokalen omfattas inte längre av LOA – det gör bara 

22 000 av våra medlemmar. Resten av medlemmarna arbetar efter privaträttsliga 

regler. Återanställningsskyddet är i dag tyvärr fullständigt urholkat. 

Det är inte värt någonting, och det är nästan så att överklagandeinstrumentet 

för staten är bättre. Det räcker att arbetsgivaren säger att en 

hemvårdarinna som inte har ett vanligt körkort inte har rätt till återanställning 

i hemtjänsten. Detta visar utslag i Arbetsdomstolen på senare tid. Ni 

som jobbar på telesidan eller hos SJ vet att man där säger att de som inte 

har treårigt eller fyraårigt gymnasium inte har någon rätt till återanställning. 

Återanställningsrätten har alltså efter hand luckrats upp. 

Vi försöker bevaka den här frågan, och jag håller med dig om att reglerna 

missbrukas, t ex inom kriminalvården, där man kan ge en vårdartjänst till 

någon annan i stället för att återanställa. Vi rår emellertid inte på att ändra 

reglerna, eftersom det i så fall blir en ändring av grundlagen, något som 

skulle innebära att vi river upp hela LOA. 

Jag yrkar bifall till förbundsstyrelsens utlåtande över motion H 7. 

Reidar Eriksson, valkrets 14: Jag är medveten om att det krävs en grundlagsändring, 

något som förutsätter att två riksdagar med ett mellanliggande 

val fattar beslut. Det tar tid, och det är en långvarig process. Vad jag vill 

är att man tar ett första steg och försöker använda de kanaler vi har. Vi har 

det facklig-politiska samarbetet för att vi ska kunna nå fram i frågor som 

vi inte kan lösa direkt genom överenskommelse med arbetsgivaren. Vi ska 

här utnyttja de möjligheter som vi har inom ramen för den facklig-politiska 

samverkan. 

Jag hävdar alltså att man ändå bör göra ett försök i den här frågan. Utlåtandet 

är inte skrivet i en anda av att man vill försöka. 

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till motion H 7. 


att bifalla motion H 7. 


Marie Lander, valkrets 21: Vi talar ofta om vikten och värdet av att ha en 

bra facklig-politisk samverkan. Jag känner mig stolt över att vara en av 

dem som har möjlighet att vara ute bland medlemmarna och förmedla det 

värdet. 

Jag tycker därför att det är helt oacceptabelt att det, när vår regering sitter 

vid makten, kommer till en lag som medför att det blir en försämring och 

t o m en ohållbar situation för våra medlemmar ute på arbetsplatserna. I 

utlåtandet sägs det att lagen kan tillämpas ”om det är nödvändigt för att 

222

skydda arbetstagaren, det vill säga i situationer som innebär fara för liv 

och hälsa”. Självfallet ska vi ha lagar som skyddar våra medlemmars liv 

och hälsa. Jag kan emellertid lova er att ingen kommer att utsättas för fara 

till liv och hälsa därför att arbetsgivaren inte får övervaka och kontrollera 

den enskildes resultat. 

Det är med bestörtning jag ser att mina arbetskamrater, våra medlemmar, 

blir pressade och övervakade varenda minut i sitt arbetspass. Jag anser att 

detta är en facklig-politisk fråga. 

Jag yrkar bifall till min motion med följande ändring av att-satsen: ”att genom 

facklig-politiska kanaler arbeta för att detta stycke i lagen ändras eller 

skrivs om på ett sådant sätt att det skyddar den enskilde individen i sitt 

dagliga arbete”. 

Ulrika Värnskog, förbundsstyrelsens föredragande: Förbundsstyrelsen yrkar 

bifall till motionen med den föreslagna ändringen. 


att bifalla motion H 8 med den av Marie Lander föreslagna ändringen. 












223

I) Försäkringar enligt lag och avtal, pensioner 

– medlemsförsäkringar 

Utlåtande nr 49 över motion I 1 



















Ulf Eriksson, valkrets 807: Jag yrkar bifall till motion I 7. 

Det är inte politiskt möjligt att införa en ersättningsnivå på 80 eller 90 procent 

till dem som har en månadsinkomst på 25 000 kronor. Jag tolkar förbundsstyrelsens 

svar så att man anser att detta ska vara möjligt utan några 

problem, men så är det inte. I telebranschen har vi många medlemmar 

som gått den långa vägen, kämpat sig upp och fått en högre inkomst. De 

många uppsägningarna i dag drabbar alla kategorier, även dem som har en 

inkomst på 25 000 kronor och mer. För dem blir det ett svårt slag med den 

maxersättning som a-kassan i dag har. 

224

En del av dessa medlemmar är tryggade via Trygghetsrådet eller, om de är 

statligt anställda, av Trygghetsstiftelsen. Men i telebranschen har vi i dag 

många nya företag. De vägrar att teckna avtal, och de tecknar inga försäkringar. 

Dessa medlemmar, som solidariskt står kvar i vårt fackförbund, 

har inte samma trygghet som andra, även om de är med i a-kassan. 

Ett bifall till vårt förslag skulle inte innebära någon belastning för dem 

som har låga inkomster, utan det skulle medföra att vi får fler medlemmar 

som bidrar till att hålla medlemsavgiften nere. Vi har ju medarbetaravtal, 

och ska vi få fler medlemmar måste vi ha någonting att erbjuda till alla. 

Göran Olsson sade tidigare att vi ska minska kostnaderna med 30 miljoner 

och öka intäkterna med 30 miljoner genom att höja avgifterna. Jag 

saknade i hans tal möjligheten att öka intäkterna genom att vi får nya medlemmar. 

I vår bransch är det många som väljer andra fackföreningar. 

Jag yrkar alltså bifall till motion I 7. 

Marie-Louise Petrini, förbundsstyrelsens föredragande: Ulf Eriksson pekade 

på flera problem med begränsningarna i a-kassan. Motionen har två 

att-satser, och i den första föreslås att vi i SEKO skulle teckna en inkomstförsäkring 

för att kompensera de medlemmar som har en inkomst 

som ligger över a-kassetaket. Förbundsstyrelsen anser att detta i första 

hand är en politisk fråga, som måste lösas genom en höjning av a-kassetaket. 

Man kan även lägga ekonomiska aspekter på den här frågan, även om vi 

inte har gjort någon beräkning av vilka kostnader en sådan här försäkring 

skulle medföra. 





Voteringen begärdes av Göran Pettersson, valkrets 5. 







225








Jan Åhman, valkrets 1: I själva sakfrågan tror jag inte att jag behöver argumentera 

särskilt mycket – jag är övertygad om att de flesta i den här salen 

har känt av vad förändringarna inom tandvårdsförsäkringen har inneburit. 

Det har varit en mycket kraftig försämring. 

Frågan gäller hur vi ska jobba med det här problemet. Det finns redan tidigare 

ett LO-beslut och även ett beslut i SEKO att vi ska driva den här frågan, 

och i motionens andra att-sats föreslås ”att SEKO driver denna fråga 

vidare”. 

Wanja Lundby Wedin sade i sitt tal i dag att hon trodde att det i nejet i 

EMU-omröstningen ligger ett missnöje med behandlingen av sådana här 

frågor, och jag tror att hon har rätt i det. Jag anser inte att man ska försöka 

mildra nejet i folkomröstningen, något som jag tyckte att Wanja var 

inne lite för mycket på. Vi ska i stället utnyttja detta i den facklig-politiska 

samverkan och med olika metoder flytta fram våra positioner. Detta är 

en mycket angelägen fråga, och därför anser jag att vi ska fortsätta att driva 

den. Vi ska inte göra något uppehåll i det arbetet, något som jag tycker 

att förbundsstyrelsens utlåtande andas lite av när man talar om det statsfinansiella 

budgetläget – man tycks vilja vänta tills det blivit lite bättre. 

Det är fullt krig om statsfinanserna, och ännu värre kommer det att bli nu 

efter EMU-omröstningen. Vi måste därför vara framme med våra krav. 

Jag yrkar bifall till motion I 12. Sedan jobbar vi vidare med den här frågan 

så gott vi kan med de metoder som vi förfogar över. 

Marie-Louise Petrini, förbundsstyrelsens föredragande: Som Jan Åhman 

sade har vi tidigare tagit ställning i den här frågan – det skedde på den senaste 

LO-kongressen och på SEKOs årsmöte 2002. På LO-kongressen 

förelåg ett yrkande om införande av högkostnadsskydd i tandvårdsförsäkringen. 

Om man ser frågan i ett längre perspektiv har det skett radikala försämringar 

– den fina tandvårdsförsäkring som vi hade tidigare har nedmonte- 

226

ats. Som framgår av utlåtandet driver vi frågan efter de förutsättningar vi 

har. Man kan tycka att det som förbundsstyrelsen skriver om det statsfinansiella 

läget inte är ett tillräckligt skäl att inte yrka bifall till motionen, 

men det är ett stort antal frågor som vi måste agera i när det gäller 

ohälsoproblematiken. Vi tvingas därför att göra prioriteringar. Sedan kan 

man alltid diskutera vilken fråga som ska stå överst på dagordningen. 

Förbundsstyrelsen anser emellertid att vi driver denna fråga, och jag yrkar 

bifall till förbundsstyrelsens utlåtande. 

Zeljko Markov, valkrets 1: Sista meningen i utlåtandet låter nästan som om 

regeringen hade skrivit den. Vad har vi för anledning att fatta ett beslut 

mot bakgrund av ”att nuvarande statsfinansiella budgetläge inte ger utrymme 

för förändringar i den allmänna tandvårdsförsäkringen”? Kan vi 

inte stryka den meningen? Det finns ju ändå anledning att anse motionen 

besvarad. På det sättet får vi ut information om vad som har gjorts i frågan 

och vad som kommer att kunna göras. 

Jag yrkar att sista meningen i utlåtandet strykes. 

Marie-Louise Petrini, förbundsstyrelsens föredragande: Förbundsstyrelsen 

yrkar bifall till förslaget att sista meningen i utlåtandet strykes. 


att bifalla utlåtande nr 60 med den av Zeljko Markov föreslagna ändringen. 


Voteringen begärdes av Jan Åhman, valkrets 1. 

Förmiddagens förhandlingar avslutades kl 12.05. 

227

Torsdagen den 18 september 2003 

Eftermiddagens förhandlingar 

Förbundsmötesdeltagarna återsamlades kl 13.00. 

Gunnar Erlandssons Minnesstiftelse 

Innan förbundsmötesförhandlingarna återupptogs förrättades utdelning av 

stipendier och idépriser ur Gunnar Erlandssons Minnesstiftelse. 

(Redovisas i bilaga 5 till protokollet.) 






J) Miljö – arbetsmiljö 

Utlåtande nr 61 över motion J 1 


att bifalla utlåtande nr 61 

Utlåtande nr 62 över motion J 2 



L) Skatter 

Utlåtande nr 66 över motion L 1 



M) Övrigt 

Utlåtande nr 67 över motion M 1 



228

Utlåtande nr 68 över motion M 2 




SekreterareA. Yvonne Hansson 


Behandling av SEKOs program om avregleringens 

konsekvenser, ”Reglera avregleringen” 



(Bilaga 1 till protokollet.) 

Yvonne Hansson, beredningsutskottets föredragande: Jag vill fråga om 

förbundsmötesombuden anser sig ha haft tillräcklig tid för att läsa igenom 

och ta ställning till beredningsutskottets utdelade förslag. – Då så tycks 

vara fallet kan jag inskränka mig till att hänvisa till det utdelade förslaget. 

Ett tillägg ska dock göras. Efter den kursiverade texten under ”Förändringar 

och nuläget i några branscher” ska följande mening tilläggas: 

”Samma problematik som här redovisas för Banverket gäller i princip 

även för Vägverket.” 

Jag yrkar därmed bifall till beredningsutskottets förslag. 

Göte Karlsson, valkrets 14: Under ”SEKO ställer följande krav i utvärderingen” 

yrkar jag att förbundsmötet avslår förslaget till ändring av den näst 

sista punktsatsen och i stället antar den ursprungliga skrivningen, nämligen 

”Staten ska också bedriva underhållsarbete i egen regi för att ha kontroll 

på kostnadsläget i konkurrensutsatt verksamhet. Därför ska Banverket och 

Vägverkets produktionsenheter eller Sjöfartsverkets underhållsverksamhet 

och båtmän inte privatiseras utan kvarstå i statens ägo.” 

Jag tycker att den nya texten är sämre och säger mindre. I skrivningen sägs 

att underhållsarbete ska bedrivas i statlig regi på Banverkets, Vägverkets 

och Sjöfartsverkets område. Däremot sägs ingenting om verksamheten vid 

Luftfartsverket, som ju också bedriver underhållsarbete. Luftfartsverkets 

underhållsverksamhet skulle enligt den nya skrivningen alltså kunna privatiseras. 

Detta är naturligtvis inte tanken med den föreslagna skrivningen, 

men så kan den läsas. 

229

Jag tillhör gruppen båtmän, som det talas om i den ursprungliga skrivningen. 

När jag visade detta för mina kolleger sade de: ”Äntligen har förbundet 

sett oss!” Om vi antar den nu föreslagna skrivningen måste jag fara 

hem och säga att det var fel – förbundet ser oss tydligen inte. 

Yvonne Hansson, beredningsutskottets föredragande: Beredningsutskottet 

har uppfattat det så att vi fått förbundsmötets uppdrag att göra denna förändring, 

men det tillkommer naturligtvis förbundsmötesombuden att besluta 

vilken av skrivningarna man vill ha. 

Dennis Lövgren, valkrets 25: Den nya texten i denna punktsats tillkom i 

rask takt på förslag av oss från Banverket. Skrivningen när det gäller Sjöfartsverket 

hade vi inte tid att förankra hos de berörda, utan skrivningen 

där blev densamma som för de andra verken. För vår del möter det inget 

hinder att man för Sjöfartsverkets del tar tillbaka den ursprungliga skrivningen, 

men vi i Banverket och Vägverket vill gärna ha den skrivning som 

beredningsutskottet föreslår. 

Yvonne Hansson, beredningsutskottets föredragande: Om nu båtmännen 

var så glada för att vi sett dem, så vill vi fortsätta att se dem. Vi föreslår 

därför följande ändrade lydelse av beredningsutskottets förslag: 

”Staten ska för infrastrukturen inom Banverket, Vägverket och Sjöfartsverket 

bedriva löpande drift- och underhållsarbete i egen regi med tillräcklig 

personalvolym och kompetens för att i huvudsak klara verksamheten 

själva. Därför ska Banverket och Vägverkets produktionsenheter eller 

Sjöfartsverkets underhållsverksamhet och båtmän inte privatiseras utan 

kvarstå i statens ägo.” 

Agne Lindbom, valkrets 1: Även Luftfartsverket bör tas med bland de uppräknade 

verken. 

Yvonne Hansson, beredningsutskottets föredragande: Vi tillstyrker detta 

förslag. 

Mötesordföranden meddelade att Göte Karlsson dragit tillbaka sitt yrkande 

och anslutit sig till beredningsutskottets nya förslag. 


att bifalla beredningsutskottets förslag med föreslagen ändrad lydelse av 

nionde punktsatsen under ”SEKO ställer följande krav i utvärderingen.” 



230






(Bilaga 2 till protokollet) 

Yvonne Hansson, beredningsutskottets föredragande: Beredningsutskottets 

förslag som jag redogjorde för på förmiddagen har nu delats ut till ombuden. 

Utöver de ändringar i programmet som framgår av det utdelade 

förslaget föreslår beredningsutskottet ytterligare ett par ändringar. 

Sista punktsatsen under ”Krav på arbetsgivarna” föreslås få lydelsen: 

”Kravet på att bevisa arbetsgivarens vållande vid arbetssjukdomar måste 

tas bort ur våra arbetsskadeavtal”, dvs orden ”att bevisa” läggs till före 

”arbetsgivarens vållande”. 

Under ”Detta ska SEKO göra” har det fallit bort en punktsats, nämligen 

”verka för att förbättra lagen om arbetsskadeförsäkring och de avtal som 

reglerar arbetsskador dels så att det blir lättare att få en arbetsskada godkänd, 

dels så att full ersättning för inkomstförlust ges även vid arbetssjukdomar.” 

Nionde punktsatsen föreslås få följande ändrade lydelse: 

”Avtal bör tecknas om full ersättning för inkomstförlust vid arbetsskada. 

När det gäller hot och våld har den frågan högsta prioritet.” 

Därmed yrkar jag bifall till beredningsutskottets förslag. 


att bifalla beredningsutskottets förslag med de av föredraganden redovisade 

ändringarna. 



231


Behandling av SEKOs jämställdhetsprogram 

”Män och kvinnor” 


(Bilaga 3 till protokollet) 

Beredningsutskottets förslag hade utdelats till ombuden, och förbundsmötet 

beslöt att anse det föredraget. 

Yvonne Hansson, beredningsutskottets föredragande: Ordet ”ansiktsfärg” 

i andra meningen på första sidan ska utbytas mot ”hudfärg”. 

Förbundsmötet beslöt i går att till beredningsutskottet hänskjuta Christer 

Alnebratts förslag att kraven i punktsatserna skulle inarbetas i brödtexten. 

Beredningsutskottet har konstaterat att det med den tidspress som utskottet 

arbetat under inte varit möjligt att fullgöra det uppdraget med bibehållen 

kvalitet. Utskottet föreslår därför att förbundsmötet ger förbundsstyrelsen 

i uppdrag att arbeta om brödtexten så att kraven i punktsatserna 

förtydligas. 

Torsten Larsson, valkrets 1409: Med anledning av detta om ansiktsfärg 

och hudfärg skulle jag vilja berätta en sak som hände mig när jag var på 

ett sjukhus i London. På sjukhuset arbetade en skötare som var född i Afrika. 

Vi kom att diskutera rasmotsättningarna i Bristol, där det hade varit 

svåra kravaller. Under vårt samtal utspann sig följande: 

– Torsten, varför snackar du om färgade? frågade han. 

– Vad menar du med det? undrade jag. 

– Jag är född svart, fortsatte han, när jag växte upp, då var jag svart, och 

när jag är sjuk är jag fortfarande svart. När jag mår illa är jag också svart, 

och när jag fryser är jag svart. När jag är varm är jag svart, och när jag dör 

är jag fortfarande svart. Men du, fortsatte han, när du föddes var du skär. 

När du växte upp, då blev du vit. När du är sjuk är du gulblek, och när du 

mår illa är du grön. När du fryser är du blå, och när du är varm och upphetsad, 

då är du röd. När du sedan dör, då är du grå. Så vem är det som är 

färgad? slutade han. 

Christine Dougias Andersson, valkrets 1: Får jag påminna om att vi pratar 

om ett jämställdhetsprogram som heter ”Män och kvinnor”. Jag tror att 

programmet blir mycket bättre med de förslag som nu kommer att arbetas 

in. Men en sak är jag inte nöjd med, och det är första stycket, där alla olikheter 

räknas upp: vilken hudfärg vi har, om vi är korta eller långa, tjocka 

eller smala. Vad har detta i ett jämställdhetsprogram att göra? Det kastar 

232

ett löjets skimmer över hela programmet, tycker jag. Jag föreslår att 

första stycket strykes liksom de fyra första orden i nästa stycke, så att programmet 

börjar: ”Alla människors lika värde – alla människors lika rätt”, 

osv. 


att bifalla beredningsutskottet förslag med de ändringar som redovisats av 

utskottets föredragande samt den ändring som föreslagits av Christine 

Dougias Andersson. 



233


Verksamhetsplan 2004–2006 

En justerad version av verksamhetsplanen hade utdelats 

till ombuden. 

(Bilaga 4 till protokollet.) 

Jan Rudén, förbundsstyrelsens föredragande: Vi har nu behandlat och lagt 

fast de olika programmen om avregleringen, jämställdheten, arbetsmiljön 

och integrationen. Programmen utgör grunden för verksamhetsplanen 

2004–2006. Detta är de mål som vi ska försöka uppnå under kongressperioden. 

Den verksamhetsplan som vi nu ska tala om är nyckeln till hur vi ska förverkliga 

målen och hur hela organisationen ska arbeta för att uppnå dem. 

Programmen ska omvandlas från ord till handling. Det är detta som är själva 

finessen med en verksamhetsplan. Planen i sig förbättrar inte villkoren 

för våra medlemmar. Det är när vi lyckats omvandla verksamhetsplanen 

till samtal på våra arbetsplatser, till yrkanden som resulterar i avtalstexter 

i förhandlingar etc som vi påverkar våra medlemmars villkor. Det är när 

vi lyckas sätta dagordningen och få upp våra frågor på bordet som vi kan 

säga att vi genomfört de mål som vi satt upp i verksamhetsplanen. 

För att vi ska kunna genomföra verksamhetsplanen krävs också de rätta 

verktygen och resurserna. 

Det gäller utvecklingen av vår organisation. Vår arbetsplatsorganisation 

ska stärkas och utvecklas, och en enhetlig avdelningsorganisation ska genomföras. 

Det gäller vår ekonomi – att vi har pengar att genomföra de mål vi fattat 

beslut om. Ekonomin ska vara i balans. Detta innebär inget annat än att 

verksamheten inte får kosta mer än vad vi får in i medlemsavgifter. 

Det gäller hur vi umgås och samtalar. Vi vill under kongressperioden utveckla 

de metoder vi hittills använt för utvärdering och uppföljning. Samtalen 

mellan förbundskontor och avdelningar ska utvecklas. Avdelningsveckor 

ska vara ett återkommande inslag, där vi kraftsamlar inom ett begränsat 

geografiskt område. Detta är en metod som vi vill utveckla. Vi får 

med detta arbetssätt en möjlighet för förbundsledningen, förbundsstyrelsen 

och avdelningarna att tillsammans både planera och utvärdera verksamheten. 

Samtidigt finns utrymme för medlemssamtal genom arbetsplatsbesök 

och möten. Det är avdelningen som organiserar och beslutar 

vilka aktiviteter som ska genomföras under avdelningsveckan. 

234

Vi får inte heller glömma bort att en viktig del av vår fackliga verksamhet 

bedrivs inom bransch-, koncernoch företagsfack. De ska också involveras 

i samtalen – ingen ska lämnas utanför. 

Ska vi lyckas genomföra det som vi har beslutat krävs det att vi samtalar 

inom hela förbundet – mellan förbundets olika delar. Det krävs att vi knyter 

ihop förbundets verksamhet, att alla är med på vagnen, känner delaktighet 

och bidrar till att vi uppnår de mål som vi satt upp. 

Till ombuden har utdelats en reviderad utgåva av verksamhetsplanen. 

Under ”Kommunikation – ett måste för både planering och uppföljning” 

har vi i femte stycket infört en passus som tillgodoser Reidar Erikssons 

krav på en årlig redovisning av de åtgärder som vidtagits. 

Med anledning av de diskussioner som vi haft om vår organisation vill jag 

föreslå en liten justering under ”Organisation och ekonomi”. I sista meningen 

i andra stycket i detta avsnitt föreslår vi att ”den geografiska avdelningsstrukturen” 

ändras till ”den nya avdelningsstrukturen”. Samma 

ändring görs i samma huvudavsnitt under ”Våra mål för verksamhetsperioden 

2004–2006”, dvs ”den nya avdelningsstrukturen ska vara helt genomförd”. 

När vi i går behandlade integrationsfrågan uppkom det en diskussion om 

de andra diskrimineringslagarna. Dessa ska vi jobba vidare med och ta 

fram program. Detta lyfts in i verksamhetsplanen. 

För att återknyta till organisationsfrågan kommer vi att ta upp diskussioner 

om avtalet med Sjöfolk som vi talade om i går. De diskussionerna 

kommer vi att ta upp före år 2004. 

Agneta Enbom Holz hade i går ett yrkande beträffande verksamhetsplanen 

som i stället kom att föras in i det lönepolitiska programmet. Samtliga program 

som vi fattat beslut om ligger som bilagor till verksamhetsplanen. 

Du kan därför vara lugn, Agneta – ditt krav kommer att finnas med, men 

på rätt ställe. 

För att underlätta arbetet med programmen kommer vi att upprätta en 

katalog över de olika punkterna, så att det blir lättare att följa upp de beslut 

som förbundsmötet har fattat. Det är viktigt att notera att de olika programmen 

är delar av verksamhetsplanen för de olika områdena. 

Under eftermiddagen har det till presidiet lämnats in ett antal förslag. Eva- 

Lena Jansson har sålunda föreslagit att under rubriken ”Vår vision är att 

vara ett förbund som svarar upp mot medlemmarnas krav på löneutveckling 

och en rättvis lön” meningen ”Löneskillnaderna mellan män och 

kvinnor ska minska” ändras till: ”Osakliga löneskillnader mellan män och 

kvinnor ska inte finnas.” Det förslaget yrkar förbundsstyrelsen bifall till. 

235

Agneta Enbom Holz har föreslagit att de bifallna att-satserna i motion E 7 

och C 6 förs in som mål under respektive område. Även detta förslag 

yrkar förbundsstyrelsen bifall till. 

Christine Dougias Andersson har föreslagit att de tre första styckena under 

”Män och kvinnor” i verksamhetsplanen ersätts av den inledande motsvarande 

texten i det nyss beslutade jämställdhetsprogrammet. Till detta 

förslag yrkar förbundsstyrelsen bifall. 

Med de ändringar som jag här föredragit och med de inlämnade ändringsförslag 

som jag yrkat bifall till hemställer jag att förbundsmötet bifaller 

förbundsstyrelsens reviderade förslag till verksamhetsplan. Jag yrkar 

vidare bifall till utlåtande nr 19 över motion A 35. 

Ulf Eriksson, valkrets 807: Verksamhetsplanen innehåller fem prioriterade 

områden. Det borde ha funnits ett sjätte, nämligen medlemsvärvning. Vagnen 

i SEKO-tåget får alltfler tomma platser, Ronny. Vi måste ta tag i den 

här frågan. 

När det gäller verktygen saknar vi marknadsföringsplaner. Vi har inte gett 

infoavdelningen och andra berörda rätt stöd och inriktning i den här frågan. 

Torsten Larsson, valkrets 1409: Det är ett digert arbetsprogram som förbundet 

har framför sig. Jag är glad för de ändringar som gjorts i förhållande 

till det ursprungliga förslaget när det gäller organisationen. Detta 

gör det lättare för oss när vi kommer hem och ska förklara varför vi förlorade 

omröstningen om frivilligheten. 

Nu hoppas jag att de förestående förhandlingarna sker i en konstruktiv och 

positiv anda, så att vi på ett tillfredsställande sätt kan ingå i den nya organisationen 

när den blir klar. Vi ska kunna visa omvärlden att vi står enade. 


Christine Dougias Andersson, valkrets 1: Jag har ytterligare några förslag 

under rubriken ”Män och kvinnor” som egentligen är en konsekvens av de 

beslut vi i går fattade när det gäller jämställdhetsprogrammet. 

Sista meningen i detta avsnitt lyder: ”Okunnighet och fördomar utgör hinder 

för ett jämlikt samhälle.” Det bör stå ”jämställt” i stället för ”jämlikt”. 

Förbundsmötet antog i går en ny att-sats, nämligen ”att vid nyrekrytering 

och val arbeta för en jämn könsfördelning”. Jag yrkar därför att den tredje 

meningen under ”Våra mål” i detta avsnitt får lydelsen: ”Vid rekrytering 

och val till förbundet ska förbundet arbeta för en jämn könsfördelning.” 

236

Vi hade i går en diskussion om de olika diskrimineringslagarna och vad 

som är vad. Jag yrkar att första meningen under ”Våra mål” ersätts med 

meningen ”Ingen diskriminering eller särbehandling på grund av kön på 

våra arbetsplatser”. 

Agneta Enbom Holz, valkrets 1: Ibland är jag envis som synden. Jag har 

efter förbundsmötet ett stort ansvar i min avdelning för att se till att besluten 

sätts i sjön, och jag vill därför ha ett par klarlägganden. 

Under rubriken ”Kommunikation – ett måste för både planering och uppföljning” 

står det i tredje stycket: 

”Under treårsperioden kan korrigeringar komma att behövas. De två mellanliggande 

årsmötena kan i sina uppföljningar påvisa att vi behöver justera 

arbetet för att nå de långsiktiga målen.” 

Min fråga är: Vad innebär den här uppföljningen när vi som sitter här i dag 

träffas om ett år? Är det så att vi ska följa upp verksamhetsplanen och programmen 

som en enhet? Och är det då så att vi har bara en dag på oss? 

Programmen innehåller väldigt många punkter, och jag är nöjd med de resultat 

vi uppnått på förbundsmötet. Men hur ska uppföljningen gå till? Programmen 

är ju väldigt omfattande. Om vi bara ska följa upp målen i verksamhetsplanen, 

hur ska vi i så fall handskas med programmen? Jag tycker 

att det är svårt att se hur detta ska gå till, och jag tycker också att det är 

svårt att se hur arbetet ska gå till när jag kommer hem till avdelningen. Detta 

är första gången vi har tagit ett så här stort grepp och antagit så omfattande 

program. Det känns som om det inte var så lyckat att jobba på det här 

sättet och lägga ned så mycket tid på programmen i förhållande till verksamhetsplanen. 

Rollerna känns oklara. Jag tror att detta kommer att försvåra 

genomförandet i organisationen. För mig känns det inte lätt att nu gå 

hem och förverkliga allt detta, även om jag tycker att programmen är bra. 

Detta kommer att kräva mer tid än vad vi har trott. Det får väl bli en lärdom 

till nästa gång. Ska vi lägga ned så mycket tid på programmen i stället 

för att ägna mer tid åt verksamhetsplanen? Nu verkar det som om verksamhetsplanen 

får en alltför snabb behandling på förbundsmötet. 

Jan Rudén, förbundsstyrelsens föredragande: Till Ulf Eriksson: Medlemsvärvning 

är en del av vår ordinarie fackliga verksamhet, som inte på 

något sätt är nedprioriterad. Ulf talade även om marknadsföringsplan. Vår 

marknadsföringsplan är: Vi Ser Rött! Jobbar vi på ett bra sätt med programmen 

tror jag att vi kan få människor att gå med i vår organisation. 

Att vi beslutat att utbyta ”jämlikt” mot ”jämställt”, som Christine Dougias 

Andersson påpekat, har vi missat, och det ber jag om ursäkt för. Den ändringen 

ska genomföras. 

237

Jag yrkar bifall till Christine Dougias Anderssons förslag att första meningen 

under ”Våra mål för verksamhetsperioden 2004–2006” när det gäller 

jämställdhetsavsnittet ändras till: ”Ingen diskriminering eller särbehandling 

på grund av kön på våra arbetsplatser.” 

Christine Dougias Anderssons förslag om ny formulering av tredje meningen 

under ”Våra mål” avslog förbundsmötet i går. Jag yrkar avslag på 

det förslaget även i dag. 

Agneta Enbom Holz ville ha klarlägganden när det gäller uppföljningen. 

Efter förbundsmötet ska vi ha en avdelningskonferens och en genomgång 

med funktionärer för att lägga upp riktlinjer för den årliga verksamhetsplanen. 

De årliga verksamhetsplanerna kommer att diskuteras på årsmötena. 

När treårsperioden är slut ska vi följa upp och diskutera vad vi 

åstadkommit under kongressperioden. Jag tror att vi kommer att få mer tid 

än vi tidigare haft att diskutera och föra en dialog med avdelningarna på 

avdelningsveckorna. I stället för att vi reser till Nässjö och träffar ett antal 

förtroendevalda i den södra regionen och sedan på samma sätt besöker övriga 

regioner tror jag att vi genom avdelningsveckorna åstadkommer en 

bättre tingens ordning. 

Jag håller med om att det är ett digert program och ett omfattande beting 

som vi har tagit på oss, men det innebär att vi har satt upp ett gemensamt 

mål att jobba mot. Även om detta inte var ett kristallklart svar hoppas jag 

att du tycker att det var uttömmande. 


att bifalla motion A 35. 


att bifalla förbundsstyrelsens reviderade förslag till verksamhetsplan 

2004–2006 i de delar där inga motförslag förelåg samt de av föredraganden 

under överläggningen föreslagna ändringarna. 


att avslå Christine Dougias Anderssons förslag om ändrad formulering av 

tredje meningen under ”Våra mål” för verksamhetsperioden 2004– 

2006 i jämställdhetsavsnittet. 


Voteringen begärdes av Sören Götze, valkrets 1. 

Därmed hade Verksamhetsplan 2004–2006 antagits. 

238


Fastställande av tidpunkt för årsmötet 2004 och 2005 

samt för kongressen 2006 

Yvonne Hansson, förbundsstyrelsens föredragande: Förbundsstyrelsen föreslår 

att årsmötet 2004 hålls den 15 september, att årsmötet 2005 hålls den 

15 september och att kongressen 2006 genomförs den 19–21 september. 




Förbundsmötets avslutning 

Jan Rudén, förbundsordförande: Med det här förbundsmötet har vi fått en 

ny förbundsstyrelse. En del ledamöter är omvalda, men två har valt att inte 

ställa upp för omval. Det är Åke Kihlberg och Britt Salomonsson. 

Åke Kihlberg kom in i förbundsstyrelsen 1989. Dessförinnan hade han ett 

revisorsuppdrag. Åke har också jobbat i vad som kallas företagsråd men 

som sedermera har blivit Postens styrelse, och som avdelningsuppdrag har 

Åke varit ordförande sedan 1991. 

Åke har under åren i förbundsstyrelsen varit med och diskuterat organisationsfrågor 

fram och tillbaka – jag har själv haft en del duster med Åke. 

Åke har tillfört arbetet i förbundsstyrelsen mycket genom den erfarenhet 

han har utifrån sin gärning som ordförande och från verksamheten på 

postsidan. 

Jag vill tacka dig så jättemycket, Åke, för dina insatser i förbundsstyrelsen. 

Du försvinner inte från de fackliga uppdragen, utan du fortsätter på 

postsidan. Ett stort och hjärtligt tack för den tid du har arbetat för förbundet 

i förbundsstyrelsen, Åke! 

Britt Salomonsson kom in i förbundsstyrelsen 1993 – du och jag hamnade 

där ungefär samtidigt. Vi satt jämte varandra också. Britt var ofta trött 

på mig och tyckte att jag var tjatig när det gällde avtal – Avtals-Nisse kallade 

hon mig ibland. 

Britt har suttit som ledamot i företagsråd sedan 1995, blev avdelningsordförande 

1994, har jobbat facklig-politiskt väldigt mycket och gör det än 

uppe i Norrbotten. Britt lämnar nu den fackliga verksamheten. 

239

Jag vill tacka dig, Britt, för ditt jobb i förbundsstyrelsen och det du har bidragit 

till när det gäller förbundets utveckling. Ett stort och hjärtligt tack, 

Britt, och lycka till på din politiska bana! 

Britt tilldelas i dag förbundets förtjänsttecken. 

Annika Sund har varit förste ersättare i förbundsstyrelsen sedan oktober 

2002. Annika kommer från civilsidan. Vi har ju haft den ordningen under 

de senaste åren att förste och andre suppleanten har varit med hela tiden, 

så Annika har varit en i det gäng som har träffats andra tisdagen varje månad 

med undantag för juli. 

Ett stort tack till dig också, Annika! 

Peter Howe har varit tredje ersättare i förbundsstyrelsen, också han från 

oktober 2002. Peter har också deltagit i förhandlingar, bl a på arbetsgivarföreningen 

Boa där han representerade telegänget och jag Vattenfallsgänget 

i förhandlingsdelegationen. 

Jag vill tacka också dig, Peter, för dina insatser i förbundsstyrelsen. Ett 

stort och hjärtligt tack! 

Från försvarsindustrin och Arboga kommer Ulf Johansson. Du är också en 

gammal facklig kämpe som nu lämnar uppdraget som fjärde ersättare i 

förbundsstyrelsen. Ett stort och hjärtligt tack till Ulf! 

Jörgen Palmberg har varit femte ersättare i förbundsstyrelsen. Han kommer 

från vårdsidan. Stort och hjärtligt tack till Jörgen Palmberg för de insatser 

han har gjort för förbundet i sin roll som ersättare till styrelsen! 

Slutligen Anneli Jonsson, sjätte ersättare i förbundsstyrelsen. Anneli kommer 

från civilsidan. Ett stort och hjärtligt tack till Anneli för dina insatser! 

Britt Salomonsson: När man väljer att avsluta någonting som har varit en 

betydande del av livet har man ett behov av utvärdering och summering. 

Därför har jag den senaste tiden gått och funderat på vad mitt uppdrag i 

förbundsstyrelsen egentligen har inneburit för mig. 

Jag har fått vara med och leda ett väldigt spännande förbund. Det har varit 

en tid av förändring och förnyelse och en massa utmaningar, och det har 

krävts mod och sammanhållning i styrelsen. Den sammanhållningen har 

växt fram i styrelsegänget. Ibland har vi förstås haft slitningar, men vi har 

alltid haft en vilja att försöka komma fram till den bästa lösningen. 

240

Det finns nog en sanning i begreppet tes-antites-syntes. Vi har brutit frågor 

utan att bryta varandra och utan att tappa respekten för våra olika bakgrunder 

och verkligheter; det vi har gjort har vi gjort tillsammans. 

Att bryta frågor och diskutera är väsentligt för en fackförening. Vi pratade 

om det vid lunchen i dag, jag och Tobias. Med hjälp av diskussion och 

debatt når vi de bästa besluten och de bästa resultaten – det gäller i alla delar 

av organisationen. 

Ibland när man utvärderar någonting brukar man använda begreppen höjdpunkter 

och bottennapp, och jag tänker stjäla det uttryckssättet. Ett bottennapp 

var den bristande dialogen och öppenheten i samband med SE- 

GEL-arbetet. Vi hade förutfattade meningar om varandras åsikter och uppfattningar, 

och vi slängde en hel del hårda ord omkring oss utan att ta reda 

på varför människor agerade som de gjorde. När vi väl började debattera 

och diskutera förstod vi faktiskt varandras utgångspunkter och verklighet 

och kunde därför gå vidare. Dessförinnan var vi urusla på det. 

Om jag ska nämna en enda av alla höjdpunkter så blir det samtalen och 

diskussionerna på de GFU-kurser som jag som förbundsstyrelseledamot 

varit inbjuden till. Där har jag lärt mig mycket nytt. Ser vi till de kamrater 

som jag träffat på GFU-kurserna så är det inga problem med återväxten! 

Såväl denna höjdpunkt som bottennappet visar väl riktigheten i min tes 

om betydelsen av debatt och diskussion när det gäller att utvecklas. 

Jag är jättestolt över att ha varit förbundsstyrelseledamot i SEKO i tio år. 

Det absolut finaste uppdrag man kan ha är ett förtroendeuppdrag, förtroende 

från sina kamrater. Jag är glad att jag har haft ert förtroende. 

Här tänkte jag att det skulle vara på sin plats att tacka alla er som har trott 

på mig och på olika sätt stött och uppmuntrat mig. Det är sådant som gör 

att man orkar lite till. Ni har också haft höga förväntningar, och det är bra 

– då sporras man att leverera resultat. 

Jag tillhör dem som har många kamrater och vänner i det här förbundet. 

Det är en gåva att vara rädd om. Det är klart att sticker man ut hakan och 

vill förändra en massa får man räkna med att inte alla vill vara ens vän, 

men ett tack till er som trots att vi inte har tyckt lika i alla frågor har varit 

mina vänner ändå. 

Jag vill ta mig friheten den här allra sista stunden som förbundsstyrelseledamot 

att ge er några goda råd. 

Till mina kära vänner i förbundsstyrelsen: Glöm inte bort att ni nu är en 

helt ny styrelse, trots att det bara är tre fyra nya ansikten runt bordet. En 

ny styrelse betyder ett nytt team, och det teamet måste man bygga. Man 

får ingenting gratis, som ni minns. 

241

En sak till: Var stolta och sträck på er. Ni är bra! 

Till alla andra kamrater här: Vi har nu jobbat hårt med att ta fram och diskutera 

och besluta om många viktiga program för det fackliga jobbet i 

SEKO. Nu måste vi alla, precis som Agneta lovade här från talarstolen, bidra 

till att de här programmen inte hamnar i skrivbordslådan i tre år för att 

vi sedan ska plocka fram dem igen och då konstatera att ingenting har 

hänt, vare sig i fråga om vad vi gör eller hur vi gör det. 

Vi har också lagt ned en massa tid och energi på att återigen diskutera organisationen 

och hur vi förhåller oss till varandra. Under mina tio år i förbundsstyrelsen 

är det den fråga som har tagit mest tid och energi. Nu är 

det dags att gå vidare. Vi måste koncentrera oss på att förverkliga våra 

drömmar om ett bättre samhälle – det är det vi är till för. Om jag fick råda 

skulle det vara mer verksamhet och mindre organisationssnack. 

Jag önskar er lycka till med jobbet. I går sjöng vi: Kampen den går vidare. 

Vi har bara börjat. Ni kan vara helt säkra på att jag kommer att hålla 

ögonen på er! 

Åke Kihlberg: För någon vecka sedan ringde Britt till mig och sade: Du 

behöver inte tänka på att tacka för mig, utan det räcker om du tackar för 

dig själv. Jag blev inte särskilt överraskad, för jag förstod att Britt hade förberett 

sig. Jag skulle kunna nöja mig med att säga att jag instämmer med 

föregående talare, men jag ska ändå lägga några personliga ord. 

Jag har suttit 14 år i förbundsstyrelsen, ett mycket fint och intressant uppdrag. 

Det har, som Janne var inne på, varit hårda bataljer många gånger. 

Janne och jag hade inte alltid samma uppfattning – andra kanske också har 

haft annan uppfattning än jag. Men det har alltid slutat med att vi endera 

har kommit överens eller, i värsta fall, har voterat fram en lösning som vi 

sedan har stått för gemensamt. 

Under de här åren har det självfallet varit många viktiga frågor som stannat 

kvar i minnet. Nära i tiden har vi SEGEL-diskussionen, där vi hade ett 

antal olika utgångspunkter. Vi hade olika tankar om vad som vore bra för 

SEKO och varför – jag vill påstå att alla hade den bestämda uppfattningen 

att vi skulle göra någonting som var bra för förbundet, det var det viktiga. 

Under de 14 år som jag fått vara med har åtminstone en del av min ambition 

varit att vi skulle skapa ett förbund, ett gemensamt förbund tillsammans 

med Sjöfolksförbundet, ett gemensamt förbund med utgångspunkt 

från ett antal branscher. Jag kan konstatera att vi inte är framme än. Många 

andra fackförbund bygger sin identitet på branschperspektiv och yrkesperspektiv, 

men vi i SEKO har inte de förutsättningarna. Vi har många 

242

olika intressen, olika yrken och olika branscher, och de förändras dessutom 

från år till år. 

Nu ska vi inte se det som en nackdel – det är i stället en stor möjlighet! 

Om vi förmår ta till vara de bästa exemplen i alla de olika branscherna så 

borde vi bli oslagbara som fackförbund, men det förutsätter en konstruktiv 

debatt i de övergripande frågorna. 

Ibland kan det bli lite jobbigt när vi säger: Så ser det inte ut i min bransch, 

och därför kan vi inte göra det eller det. Vi måste försöka lyfta oss över sådant 

och i stället säga: Det som finns i min bransch är bra, men det kanske 

finns det som är ännu bättre. Då först kan vi skapa ett gemensamt SEKO, 

ett bra och framgångsrikt förbund. 

Det känns rätt bra med Sjöfolksavdelningens deklaration så här i slutskedet 

på förbundsmötet. Man säger att man nu har fått en plattform att utgå 

från för att skapa en ny överenskommelse, förutsättningar att hitta en avdelningsbildning 

som man tror på. Det är den typen av resonemang vi behöver 

i framtiden. 

För att skapa en identitet för SEKO tror jag att de program vi nu har ställt 

oss bakom, den verksamhetsplan vi har tagit och våra stadgar och organisationsbeslut 

är en bra grund. Men det räcker självfallet inte. Besluten 

måste omsättas i aktiv handling. Vi ska bli bedömda med utgångspunkt 

från vad vi gör, inte från vad vi säger. Klarar vi det är jag övertygad om 

att vi kan skapa en stark gemensam identitet i SEKO. 

Jag vill avslutningsvis säga att jag tycker att vi har flera starka sidor som 

vi ska bygga vidare på. Vi har 10 000 förtroendevalda – det innebär att på 

de flesta av våra arbetsplatser finns det en lokalt förtroendevald som känner 

till förutsättningarna just där, som förhoppningsvis också har förmågan 

att möta arbetsgivaren i förhandlingar och som kan göra det med utgångspunkt 

från god kunskap och veta att han har hela förbundet i ryggen. 

Vi har också något som jag tycker är oerhört viktigt, nämligen en delegerad 

förhandlingsrätt. Så långt ut som möjligt med förhandlingarna, dit där 

kunskapen och resurserna finns! Där tycker jag att vi kommit långt på 

väg. 

Om vi tar till vara dessa saker, om vi dessutom klarar att driva de klassiska 

frågorna – lönefrågorna, arbetstidsfrågorna och arbetsmiljöfrågorna – 

och om vi gör det med utgångspunkt från det förhållningssätt som beskrivs 

i programmen om integration och jämställdhet, då tror jag att SEKO 

kan bli ett starkt förbund, ett förbund med en tydlig och egen identitet. 

Tack så mycket! 

243

Jan Rudén, förbundsordförande: Tack, Åke och Britt, för de orden! 

Sören Hellström, SEKOs siste förhandlingschef, lämnar arbetet i VU i och 

med detta förbundsmöte, och vi får ingen ny förhandlingschef. Vi får en 

avtalssekreterare i stället. 

Sören kommer att avtackas även efter årsskiftet, men för uppdraget i VU 

och som förhandlingschef vill vi tacka Sören med en liten present här på 

förbundsmötet. Jag vill tacka dig för det arbete som du har lagt ned i VU 

och för det stöd som jag känt under den tid som jag varit ordförande. 

Ett stort och hjärtligt tack! 

Jag ber också de avgående ledamöterna i valberedningen Eva Sjöstedt och 

Eva Gustafsson komma upp. 

Jag vill tacka Evorna så hjärtligt för ert arbete i valberedningen. I år gick 

det bra; förra året hade ni det lite jobbigare. Ett stort och hjärtligt tack för 

era insatser i valberedningen! Vi ses vidare i den fackliga verksamheten. 

Även de övriga i valberedningen ska få var sin blomma för ett bra utfört 

arbete. Tack ska ni ha! 

Också en av våra auktoriserade revisorer har avgått, nämligen Lars Rydberg. 

Tyvärr är inte Lasse här, men jag vill ändå härifrån podiet rikta ett 

stort tack till honom. Det har varit en tillgång att kunna ringa och diskutera 

en del frågor med honom. Vi kommer att överlämna en liten gåva till 

Lasse vid ett senare tillfälle. 

Vi har tre eminenta mötesordföringar, Arianne, Bjarne och Eva, som har 

genomfört det här förbundsmötet på ett utomordentligt bra sätt. De har lotsat 

oss fram och sett till att vi har hamnat rätt och tagit, tycker jag, kloka 

beslut beträffande program och stadgar, i organisationsfrågan osv. Ett stort 

tack för era insatser här på förbundsmötet! 

Till våra stenografer: Ett stort och hjärtligt tack för ert arbete här på förbundsmötet! 

Utan er skulle våra protokoll förmodligen bli väldigt tunna. 

Jag vill tacka alla förbundsmötesombud, alla från huset som har hjälpt till, 

alla er som sett till att mötet har blivit framgångsrikt. 

* 

Vi har fattat beslut om ett antal program, vi har beslutat om nya stadgar på 

ett antal punkter, och vi har också kommit loss, tycker jag, i organisationsfrågan. 

Vi har ett stort beting framför oss, och jag är övertygad om att 

när vi har kommit ut på avdelningskonferenserna och har pratat med funktionärerna 

så är det en sak som gäller: Vi ska se till att vi klarar det här be- 

244

tinget också! Det är jag övertygad om att vi kommer att göra. För att säga 

som Åke sade när han var uppe: Sköter vi det här på rätt sätt så har vi alla 

möjligheter att bli ett väldigt bra förbund, ett ännu bättre förbund än tidigare. 

Det ska vi tillsammans se till att vi fixar. 

Ett stort och hjärtligt tack! 

Härefter sjöng förbundsmötesdeltagarna unisont Internationalen. 

Förbundsmötet avslutades kl 15.30. 

Permissioner 

Christer Alnebratt, valkrets 17 kl 14.00– 

Hans Andersen, valkrets 6 kl 15.40– 

Kjell Andersson, valkrets 7 kl 16.45 

Kjell Andersson, valkrets 17 kl 16.30 

Ann-Sofie Axelsson, valkrets 13 kl 11.30– 

Pirjetta Björklund, valkrets 807 kl 15.00– 

Gunilla Blom Sjöwall, valkrets 1 kl 08.00–12.00 

Mats Ek, valkrets 807 kl 14.00–17.00 

Ronald Ekwall, valkrets 508 kl 11.30–15.00 

Jesper Eriksson, avd 3 kl 13.00–15.00 

Leif Forslund, valkrets 1402 kl 16.45–17.00 

Karl-Olof Fransson, valkrets 1502 kl 09.45–15.00 

Liss-Märit Jansson, valkrets 23 kl 16.00–17.00 

Ronny Gustafsson, valkrets 1602 kl 15.00– 

Christer Johansson, valkrets 14 kl 16.30–17.00 

Conny Johansson, valkrets 7 kl 16.10– 

Tommy Karlsson, valkrets 807 kl 08.30–09.30 

Kenneth Lundell, valkrets 13 kl 13.00–17.00 

Erling Lundin, valkrets 1402 kl 16.45– 

Bjarne Medin, valkrets 13 kl 11.30– 

Hans-Michael Mertel, valkrets 1605 kl 16.45– 

Kjell G Nilsson, valkrets 17 kl 16.30–17.00 

Ing-Marie Persson, valkrets 1605 kl 16.45– 

Jerker Persson, valkrets 6 kl 15.00–20.00 

Kenneth Pettersson, valkrets 12 kl 12.00– 

Toivo Rodinov, valkrets 1402 kl 16.40– 

Conny Sjöström, valkrets 14 kl 13.00– 

Krister Storm, valkrets 1408 kl 15.45– 

Annica Sundh, valkrets 1 kl 15.00– 

Patrik Svensson, valkrets 12 kl 15.00– 

Anders Tenghede, valkrets 14 kl 16.00– 

Ulf Thifors, valkrets 1402 kl 16.45– 

245

Ingrid Thune, valkrets 508 kl 08.30– 

John F Welin, valkrets 12 kl 15.45– 

Birgitta Willersjö, valkrets 13 kl 11.30– 

Michael Wredendahl, valkrets 302 kl 15.30– 

Alinda Zimmander, valkrets 12 kl 15.00–17.00 

Jane Åberg, valkrets 14 kl 16.30– 

Kenneth Österlund, valkrets 1409 kl 08.30–12.00 

Vid protokollet: Justeras: 

Yvonne Hansson Annika Arfwedson Ulf Eriksson 

246

Bilaga 1 till förbundsmötesprotokollet 2003 

Reglera avregleringen 


Ett väl fungerande samhälle måste ha högt ställda krav när det gäller den 

grundläggande infrastrukturen och samhällsservicen i vid bemärkelse. 

Det måste finnas en fungerande energiförsörjning, fungerande infrastruktur 

i form av vägnät, järnvägsnät, hamnar och flygplatser, effektiva postoch 

telekommunikationer. 

Sverige har under 1900-talet via i huvudsak statens insatser byggt upp en 

grundstruktur för samhällsservice vad gäller transporter, kommunikationer 

i vid bemärkelse liksom energiförsörjningen. Statens avgörande roll i 

det sammanhanget var naturlig, eftersom ingen annan hade resurser att 

bygga upp och vidmakthålla de nödvändiga strukturerna. Vi har också 

med rätta kunnat hävda att vi internationellt presterat mycket väl när det 

gäller standard, tillgänglighet, fördelning och pris för denna samhällsservice. 

Under de senaste 15-20 åren har en process ägt rum i samhället som inneburit, 

speciellt under 90-talet, dramatiska förändringar när det gäller hur 

systemen utformats för att tillgodose samhällsservice av olika slag. 

Radikala förändringar i infrastrukturbranscherna – varför och hur 

Inom infrastrukturbranscherna energi, post, tele och järnväg har i utgångsläget 

funnits ett starkt statligt ansvarstagande och formella eller faktiska 

statliga monopol med olika variationer. Den vanliga formen för att 

driva verksamheten var som affärsdrivande verk. 

Den avvägning som tidigare fanns mellan politisk styrning och marknadsmässigt 

inflytande har kraftigt förskjutits till förmån för marknadsstyrning 

på bekostnad av politisk styrning. Under lång tid ansågs det 

självklart att staten skulle äga all verksamhet med tydliga samhällsintressen. 

Utvecklingen har inneburit att den tidigare tydliga politiska styrningen 

av bland annat affärsverken ersatts av en ekonomisk målstyrning 

av självständigt fungerande företag med vinstkrav på avreglerade marknader. 

Utvecklingen kan ses som ett samspel mellan tendenser i det ekonomiska 

livet och medvetna politiska beslut. Dessa beslut har varit starkt influerade 

av en ökad tilltro till marknadsmässiga lösningar och konkurrens som 

medel för att förbättra effektiviteten när det gäller att tillgodose de grundläggande 

politiska målen inom olika former av samhällsservice. 

En viktig bakgrundsfaktor till de omfattande strukturella förändringarna 

247

under 90-talet är den omfattande liberaliseringen. Detta tillsammans med 

den ökade internationaliseringen och framväxten av EU:s inre marknad 

har förändrat konkurrensvillkor och förutsättningar i grunden för olika 

verksamheter, och möjligheter för nya aktörer har ökat. 

Avregleringen av infrastrukturbranscherna handlar om politiska och ideologiska 

beslut, grundade på ett annat synsätt än som tidigare varit förhärskande. 

Processen har sett olika ut i branscherna, men färdriktningen har 

varit densamma. 

I den socialdemokratiska propositionen ”Näringspolitik för tillväxt” från 

februari 1991 kan läsas: ”Utgångspunkten för insatser inom det näringspolitiska 

området är att främja en lång-siktig ekonomisk tillväxt genom att 

underlätta näringslivets utveckling och strukturomvandling. Mot bakgrund 

av en ökad internationalisering och ett allt större kunskapsinnehåll 

i produktionen framstår investeringar vad avser kommunikationer, utbildning, 

forskning och utveckling, teknikspridning liksom åtgärder för en 

mer effektiv konkurrens och fungerande marknader som särskilt viktiga”. 

Vidare sägs att ”näringspolitiken utformas utifrån marknadsekonomins 

förutsättningar och består följaktligen av olika medel för att förbättra, 

stödja och komplettera marknadens funktionssätt”. 

Propositionen kom att bli en vattendelare för utvecklingen av statens 

affärsdrivande verksamhet. Bolagiseringen av de statliga affärsverken 

kom igång på allvar under den borgerliga regeringen 1991-94. Argument 

för bolagiseringen var ökade krav på marknadsanpassning i samband med 

allt hårdare konkurrensutsättning nationellt och internationellt. 

Historiskt hade ett argument för statliga monopol och sammanhållna 

system för en statlig styrning inom infrastrukturbranscherna varit att värna 

om stordriftsfördelar, att upprätthålla en långsiktighet i investeringar 

liksom också att garantera en rättvis fördelning av tillgången på tjänster. 

En stark offentlig sektor ansågs nödvändig av solidaritets- rättvise- och effektivitetsskäl, 

och för att motverka marknadsekonomins skadliga effekter. 

Inte minst SEKO och tidigare Statsanställdas Förbund har alltid starkt 

värnat om dessa aspekter på samhällets ansvar för en fungerande samhällsservice. 

Dessa aspekter fick från denna tidpunkt något av en dödsstöt. 

Verksamheterna inom de affärsdrivande verken antogs inte kunna leverera 

den produktivitetshöjning i tjänsteproduktionen som framtiden krävde, 

och det tidigare systemet skulle därför reformeras i grunden. 

Systemskiftet innebar att statsmakterna skulle skapa regelverk där tjänsteproduktionen 

skulle ske på fria marknader av statliga eller privata företag. 

Regelverken skulle garantera konkurrensneutralitet mellan företagen bl a 

när det gäller tillgång till den grundläggande infrastrukturen i form av elnät, 

telenät och järnvägens infrastruktur. Staten bildade aktiebolag av de 

248

tidigare affärsdrivande verken SJ, Vattenfall, Postverket och Televerket. 

Statens styrning av företagen som ägare blev i form av en målstyrning, 

medan företagen skulle svara för produktionen utan inblandning. Målet 

blev att bedriva viss produktion så att man skapade värde för staten/skattebetalarna, 

dvs levererade avkastning till statskassan. Kvalitetskrav från 

staten på tjänsteproduktionen har därvid inte getts en framträdande betydelse. 

SEKO anser detta vara en anmärkningsvärd brist i statens agerande. 

I de fall staten önskade upprätthålla viss produktion av sociala eller regionala 

skäl reglerades detta i nya former genom avtal med företagen. Samtidigt 

regleras i viss lagstiftning ex vis postlagen och telelagen (lag om 

elektroniska kommunikationer från juli 2003) ett visst grundutbud som 

skall tillförsäkras konsumenterna. Särskilda krav ställs på aktörer med tillgång 

till den grundläggande infrastrukturen ex vis Telia. Särskilda myndigheter 

övervakar regelverket i olika branscher såsom Post- och Telestyrelsen 

och Energimyndigheten. 

Förändringar och nuläge i några branscher 

Järnväg – trafik och infrastruktur 

I korthet kan sägas att den svenska järnvägstrafiken idag är avreglerad 

med undantag för att SJ AB har monopol på den kommersiella långväga 

persontrafiken. Ett drygt 20-tal operatörer arbetar idag i Sverige, däribland 

flera större utländska företag. Inom EU finns också beslut som innebär 

att en avreglering gradvis kommer att genomföras till 2008. 

År 1988 delades det gamla SJ upp i en myndighetsdel, Banverket, med ansvar 

för infrastrukturen, och en affärsverksdel i form av SJ, som vid det 

tillfället i stort sett hade ensamrätt på trafiken. 

År 1990 infördes systemet med upphandling av regional kollektivtrafik. 

Länshuvudmännen hade redan tidigare getts ett visst inflytande och 

finansiellt ansvar när det gäller regional kollektivtrafik, men SJ hade skött 

själva trafiken. Den första operatör som tog över trafik från SJ var BK 

Tåg. Därefter har en rad andra operatörer kommit in på marknaden såväl 

inom person- som godstrafiken. 

År 1993 infördes systemet med upphandling i konkurrens inom den ickekommersiella 

interregionala persontrafiken. 

År 1996 utökades trafikhuvudmännens rättigheter att bedriva persontrafik 

på järnvägen till att gälla vissa spåravsnitt utanför det egna länet samt också 

delar av stomnätet. Inrikes godstrafik avreglerades också vid denna tidpunkt 

med undantag för att redan existerande trafik gavs företrädesrätt. 

Det senare har dock med tiden kommit att sakna praktisk betydelse. 

År 1999 inrättades en särskild myndighet, Rikstrafiken, med uppgift att 

249

ansvara för upphandling av olönsam interregional kollektivtrafik. Det var 

först vid denna tidpunkt som nya operatörer etablerades inom den interregionala 

trafiken. 

År 2001 delades SJ i två helt oberoende statligt ägda bolag för person- och 

godstrafik, SJ AB resp. Green Cargo. Dessa verksamheter avsågs kvarstå 

helt i statlig ägo. SJ:s verkstäder, terminaltjänst, fastigheter och dataenheter 

bolagiserades samtidigt och inordnades i Swedcarrierkoncernen. Syftet 

var att sälja allt utom fastigheterna till privata investerare eller bolag. 

Fortfarande är dock Euromaint, som sköter verkstadsunderhåll kvar i statlig 

ägo, medan Trafficare (terminaltjänst) och Unigrid (dataservice) är sålda 

till privata intressenter. 

På infrastruktursidan har Banverket efter 1988 successivt fått överta vissa 

uppgifter från SJ, bl a sektorsansvaret, trafikledningen och nu senast alla 

”icke-kommersiella fastigheter”. 

Organisatoriskt har Banverket förändrats bl a genom införande av en ”beställar- 

och utförarmodell”. Förändringen genomfördes med hänvisning 

till att det skulle innebära en effektivisering av verksamheten. Nästa steg 

blev då en konkurrensutsättning av de producerande enheterna. Det fanns 

inget formellt politiskt beslut om konkurrensutsättning, utan beslutet fattades 

internt av Banverkets styrelse. 

Resultatet har blivit sex enheter inom Banverket kallade resultatenheter 

som ska verka i bolagsliknande former under mer eller mindre konkurrensutsatta 

villkor. För att skapa en större marknad utanför Banverket har 

man minskat den egna personalen så att man idag inte klarar volymen på 

egen hand. Man har också i viss mån förhindrat egna enheter att utföra 

arbeten, vilket gjort att det idag finns ett 40-tal företag på området, varav 

de största med stora utländska ägare. 

Idag är all investeringsverksamhet konkurrensutsatt och upphandling av 

underhåll i konkurrens till 100 % är planerad fr o m 2006. 

Samma problematik som här redovisats för Banverket gäller i princip också 

för Vägverket. 

Energi 

År 1992 genomfördes en bolagisering av Vattenfall, och samtidigt bildades 

Affärsverket Svenska Kraftnät som övertog ansvaret för stamnätet. 

År 1996 genomfördes avregleringen av elmarknaden. Grunden i den reformerade 

ellagstiftningen ligger i en tydligare ansvars- och rollfördelning 

mellan marknadens aktörer. Produktion och försäljning av el ska ske i 

konkurrens. Överföring av el på nätet -nätverksamheten- är ett naturligt 

monopol, vilket måste regleras och övervakas för att tillförsäkra kunderna 

250

skäliga villkor för överföringen. En ny myndighetsfunktion, Energimyndigheten, 

inrättades med ansvar för bl. a tillsyn av nätverksamheten. 

Den konkurrensutsatta delen av elmarknaden regleras av konkurrenslagstiftningen 

och övervakas av Konkurrensverket. Det samlade ansvaret 

för drift och leveranssäkerhet av stamnätet samt systemansvaret 

åligger staten och sköts av Svenska Kraftnät. 

Post 

Utgångspunkten är fortfarande förmedling av meddelanden och paket, 

men IT-tekniken har lagt en ny grund för verksamheterna och tillsammans 

med en rad andra faktorer – internationalisering, avreglering, förändrad 

efterfrågan på tjänster från företag och enskilda konsumenter – inneburit 

närmast en revolution inom det vi kallar postbranschen. 

Inom postområdet måste skiljas på tre olika segment - brev/meddelande/kommunikation 

– paket/logistik respektive kassaservice med mycket 

olika förutsättningar. 

Inom paket/logistik har konkurrens funnits redan sedan tidigare och företagen 

konkurrerar på en global marknad. Företag som UPS och Fedex har 

byggt upp starka internationella nätverk. Marknaden genomgår nu stora 

förändringar – allianser knyts och företagsköp genomförs på en internationell 

marknad. De stora europeiska postoperatörerna har ambitionen att 

snabbt etablera sig på den framväxande internationella logistikmarknaden. 

Svenska Posten deltar i omstruktureringen främst inriktat på Norden och 

Östersjöområdet. 

Det lagstadgade brevmonopolet upphörde 1993 och den svenska marknaden 

är en av de få som är helt öppen för konkurrens, även om det ligger 

nära till hands att hävda att brevbefordran är ett naturligt monopol. 1994 

omvandlades Postverket till Posten AB, och en postlag infördes. I denna 

läggs ansvaret för den grundläggande servicen på Posten AB, övriga postföretag 

berörs inte av detta. Postens marknadsandel för brevförsändelser 

uppgår till ca 95 procent. CityMail med verksamhet koncentrerad till storstäderna 

och till distribution av försorterad, datoradresserad post är det 

enda företag som kan sägas konkurrera med Posten. I övrigt finns ett fyrtiotal 

lokalt verksamma postoperatörer med en marknadsandel på mindre 

än 1 procent. Dessa företag är små och distribuerar enstaka brev inom 

mycket begränsade geografiska områden. 

I Sverige har sedan länge Posten stått för den rikstäckande kassaservicen. 

När Postgirot 1994 ombildades till ett av Posten AB helägt bolag, genomfördes 

den avreglering som innebar att Postgirots ensamrätt till de statliga 

betalningarna upphörde. Försäljningen av Postgirot till Nordea var en kon- 

251

sekvens av att Posten inte längre ansåg sig ha förutsättningar att bedriva 

finansiell verksamhet. 

Posten har fortfarande ansvaret genom Lagen om grundläggande kassaservice 

för att tillhandahålla den rikstäckande grundläggande kassaservicen. 

Detta sköts i det helägda dotterbolaget Svensk Kassaservice. Posten 

får ersättning av staten för uppdraget, dock inte med full kostnadstäckning. 

Tele 

Telekomindustrin är i mycket hög grad internationell. Många utländska teleoperatörer 

är verksamma i Sverige. Fusioner inom och över nationsgränser 

är återkommande inslag i marknadens konsolidering. Telia och 

finska Sonera utgör numera en gemensam koncern. Telekommunikationsmarknaden 

är numera öppnad för konkurrens inom hela EU. 

Telekommunikationsområdet i Sverige var i mycket liten utsträckning formellt 

reglerat före telelagens tillkomst den 1 juli 1993. Televerket hade 

istället ett faktiskt monopol genom sin dominerande ställning och genom 

bestämmanderätt om villkoren för anslutning av telefoner och annan utrustning. 

Monopolställningen blev allt svårare att upprätthålla pga den 

tekniska utvecklingen och den konkurrens som uppstod på internationell 

och nationell långdistanstelefoni. Anslutningsmonopolet avskaffades successivt 

under 1980-talet. 

Telelagen var en del i en politik för en ökad konkurrensutsättning. På en 

marknad där tillgången till ett omfattande nät för att distribuera tjänster är 

nödvändig och där investeringar i nätet är omfattande uppstår inte konkurrens 

spontant. Den som gör nätinvesteringen har inget intresse av att 

släppa in konkurrenter på det egna nätet. Telemarknaden är ett exempel på 

en s k nätverksindustri som oftast har tydliga tendenser till företagskoncentration. 

Öppningen av telekommarknaden och den ökade konkurrensutsättningen 

har banat vägen för nya ledningsfilosofier i företagen, som inneburit stora 

förändringar för de anställda. Framförallt har det skapat orosmoment 

eftersom de anställda och de fackliga organisationerna inte alltid kunnat 

överblicka konsekvenserna av företagsledningarnas strategier. Tidigare 

sammanhållna företag har splittrats upp i flera mindre bolag. Fokusering 

på en begränsad kärnverksamhet har inneburit att verksamheter som t ex 

förråd, verkstäder, lokalvård och telefonister avknoppats. 

Konsekvenser av avregleringarna – SEKO:s syn 

Bakgrunden till de iakttagelser av ofta bekymmersamt slag som SEKO gör 

i anslutning till situationen i de berörda infrastrukturbranscherna kan ofta 

252

elateras till avregleringarna, men det är ändå helheten i utvecklingen, där 

avregleringen är en viktig pusselbit, som måste tas med i betraktelsen. Olika 

bakgrundsfaktorer väger olika tungt i olika branscher som teknikutveckling, 

avreglering, internationalisering och också statens agerande 

gentemot berört område. 

Intentionerna och utfästelserna bakom avregleringen var att genom ökad 

konkurrens driva fram effektivare verksamhet som i slutänden skulle komma 

konsumenterna till del genom lägre priser och bättre produkter och 

tjänster. SEKO hävdar, att på de flesta områden har dessa intentioner och 

utfästelser inte infriats. 

Hela ekonomin präglas idag av en kortsiktig lönsamhetsjakt i större utsträckning 

än tidigare, vilket gått ut över kvalitén i verksamheterna såväl 

som långsiktigheten. Det har också drabbat personalen på ett påtagligt 

negativt sätt i olika avseenden. Ett faktum är att färre personer förväntas 

gör mer jobb. Konkurrenssituationen har gjort att SEKO:s medlemsgrupper 

bland produktionspersonalen drabbats genom att man utökat delar av 

den administrativa personalen såsom marknadsföringspersonal och personal 

som administrerar upphandlingar och istället dragit ned på de grupper 

som skall utföra själva produktionen. Upphandlingssystemet och hur det 

tillämpats ger också många exempel på hur produktionspersonalen fått 

stryka på foten. 

Sverige tillhör de europeiska länder som ligger i framkant när det gäller 

att omsätta de gällande liberaliseringsintentionerna i EU-lagstiftningen i 

nationell lagstiftning när det gäller avregleringar och den inre marknadens 

realiserande. Resultatet av konkurrensutsättning har bl a blivit färre svenska 

aktörer och fler utländska. Dessa har oftast en hemmarknad som är 

stängd för konkurrens utifrån. Metoden för genomförandet av den inre 

marknaden och liberalisering av samhällsnyttigheter och infrastrukturer 

blir minst sagt märklig när ingen håller i taktpinnen. Istället finns uppenbara 

risker att man av den inre marknaden skapar oligopolmarknader, resultatet 

innebär att det är den som är liten som får sitta som förlorare. 

Vår iakttagelse är att det finns starka invändningar på hur utvecklingen i 

infrastrukturbranscherna kommit att bli under 1990-talet i avregleringarnas 

spår. En kärnfråga för SEKO är att personalen kommit att pressas på 

ett oacceptabelt sätt. En annan viktig fråga är att kvalitetsaspekterna och 

långsiktigheten i företagens agerande hamnat i kläm på ett betänkligt sätt. 

Arbetsmiljön har försämrats på många arbetsplatser, dels som en följd av 

minskad bemanning och ökad press, dels genom en nedprioritering av arbetsmiljöarbetet. 

Antalet sjukskrivningar och rehabfall talar sitt tydliga 

språk, och det finns en frustration hos stora grupper bland SEKO:s medlemmar. 

Anställningsvillkoren har utsatts för en press nedåt i spåren av 

253

ogenomtänkta upphandlingar. Anställningsskyddet har naggats i kanten, 

kompetensutveck-lingsbehoven har eftersatts. Missnöjet är stort på många 

arbetsplatser idag över de senaste årens utveckling. 

När det gäller samhällsservice och infrastrukturverksamheter, så anser 

SEKO att långsiktigheten hos företagen och insatserna för ett kvalitativt 

och förebyggande underhåll av infrastrukturen har kraftigt försämrats. 

Neddragningar av kompetent produktionspersonal är ett gemensamt drag 

i de berörda branscherna. Upphandlingen av resurser som förmodas täcka 

motsvarande behov har sammantaget inte fungerat på ett sådant sätt att 

kvalitén i verksamheten kunnat upprätthållas. Investeringar och underhåll 

av materiel släpar efter, vilket gör verksamheterna än mer sårbara för störningar. 

Branschvisa konsekvenser 

Järnväg – trafik och infrastruktur 

Det systemskifte som skett inom spårtrafiken med en mycket uttalad kostnadspress 

inom hela branschen har gått ut över kvalitén i transporterna, 

som inte håller måttet. De anställdas villkor och arbetssituation har också 

försämrats på ett oacceptabelt sätt. De upphandlingar som gjorts har ensidigt 

fokuserats på lägsta pris, vilket inneburit en rad negativa konsekvenser. 

Samma utveckling har skett inom infrastrukturområdet inom Banverket. 

• Personalresurser har skurits ned, vilket inneburit en hög stressfaktor som 

gjort att personalen slitits hårt med ökade sjukskrivningstal som följd. 

Stora problem har uppstått med att åstadkomma en acceptabel arbetstidsförläggning, 

övertiden har varit oacceptabelt hög. 

• Medlemmarna upplever en försämrad arbetsmiljö, och det systematiska 

arbetsmiljöarbete som är arbetsgivarens skyldighet att bedriva har oftast 

inte fungerat tillfredsställande. 

• Andra problem har varit försämringar av pensionsvillkor, anställningstrygghet, 

inflytande och möjligheter till kompetensutveckling. 

• Fordonsunderhållet, speciellt det förebyggande, har eftersatts, vilket 

gjort att sårbarheten ökat. Detta har bidragit till att arbetet med att förbättra 

punktligheten hittills varit ett stort misslyckande. 

• Minskningen av det förebyggande underhållet har inneburit fler driftstörningar 

och ökade insatser av akuta underhållsåtgärder för att upprätthålla 

trafiken. 

• Systemet med upphandling och ofta korta upphandlingstider innebär att 

tågoperatörerna har små möjligheter till att investera i rullande materiel 

och utveckla service och trafikkoncept. 

254

• Inom infrastrukturunderhållet finns samma problem i form av nedskurna 

resurser, ökad entreprenadutläggning och med tiden ökade svårigheter 

att behålla kompetent personal i viktiga funktioner. Produktionspersonalen 

har minskat i relation till administrativ personal inom Banverket. 

• Stora problem finns när det gäller att hitta rätt prioriteringar och former 

för fungerande kontakter mellan tågtrafikbolagen och Banverket. 

• Allmänhetens tilltro till järnvägstrafiken har fått sig en knäck, då antalet 

inställda tåg och förseningar ligger på en oacceptabel nivå. 

• Inom infrastrukturen försämras säkerheten på sikt genom brister i förfrågnings-underlag 

och kravställning, och genom att ekonomiska krav 

sätts före krav om säkerhet och arbetsmiljö. 

Energi 

SEKO ser stora behov av att förbättra regelverket på den avreglerade elmarknaden. 

Hittills har fokus huvudsakligen legat på att främja den fria 

konkurrensen, vilket har resulterat i en producenternas marknad medan 

regler och förutsättningar för en elproduktion med hög tillgänglighet, kvalitet 

och till rimliga priser varit nära nog obefintliga. Våra medlemmars arbetsvillkor, 

inte minst vad beträffar arbetsmiljö och säkerhet har försämrats. 

• Avvecklingen av produktionskapacitet har gått alltför snabbt, vilket 

äventyrat elförsörjningen. 

• Ägarkoncentrationen har ökat. Fyra kraftproducenter står för 90 procent 

av all elproduktion i Sverige. 

• Det eftersatta underhållet i ledningsnäten har resulterat i fler och längre 

elavbrott. 

• Kortsiktigt lönsamhetstänkande går före långsiktighet och nödvändiga 

investeringar. 

• De anställda har fått betala ett högt pris i form av försämrade anställningsvillkor 

genom företagens agerande på den öppnade marknaden, 

bland annat vad gäller arbetsmiljö och säkerhet. 

• Småkonsumenter missgynnas av ojämlika taxor och krångliga administrativa 

rutiner. 

255

Post 

Situationen för de anställda i postföretagen kan kortfattat beskrivas som 

att: 

• Inflytandet på arbetet har minskat genom central- och detaljstyrning 

samt övertro på möjligheten att rationalisera verksamheten genom centrala 

direktiv. Möjligheterna till medinflytande för såväl de anställda 

som den fackliga organisationen uppvisar alltför många brister. Bemanningen 

är ofta alltför knapp vilket skapar en situation där de anställda 

känner stress. 

• Arbetsmetoderna har förändrats till fler uppstyckade, hårt styrda jobb 

med utarmat arbetsinnehåll. 

• Fler tim- och visstidsanställningar har utformats genom arbetsgivarens 

ambition att minska personalkostnader och skapa optimal produktionsanpassning. 

• Kompetensutvecklingen och möjligheterna att hänga med i den tekniska 

utvecklingen tenderar att koncentreras till ett fåtal anställda. 

Tele 

Jobben inom telekommunikationsföretagen har starkt påverkats av 

branschens strukturomvandling. Stora uppsägningar och ständiga förändringar 

i företagen har skapat oro och otrygghet. Den hårdnande konkurrensen 

gör det nödvändigt för företagen att minska kostnaderna, vilket 

ökar arbetsbelastningen och pressen på de anställda. Telebranschen som tidigare 

genomsnittligt haft en låg sjukfrånvaro visar nu tydliga tendenser 

till en snabb ökning. 

Exempel på problem som personalen fått kännas vid: 

• Ständiga omorganisationer och nya arbetsorganisationer har genererat 

stor otrygghet. Det råder en stor omorganisationströtthet vilket resulterar 

i minskat engagemang. 

• Varje omstrukturering i nya företagskonstellationer tenderar att äventyra 

arbetsvillkor och förmåner i form av t ex pensionsvillkor. 

• Upphandlingar riskerar att vid varje upphandlingstillfälle resultera i 

nedtrappning av de anställdas villkor. Korta upphandlingsperioder ökar 

de anställdas osäkerhet om framtiden. 

• Arbetsbelastningen har ökat och blivit ojämnare för många grupper. För 

vissa grupper har kraven på ständig tillgänglighet också ökat. 

• Uppdelning i allt smalare och mer begränsade verksamhetsområden 

med eget ekonomiskt ansvar har medfört att såväl arbetsmiljöarbete som 

rehabilitering försvårats. 

256

• Arbetsmiljöorganisationen har avrustats och frågorna om arbetsmiljö 

nedprioriterats. 

• Samverkansavtalens tanke att arbetsmiljöarbetet skulle ingå som en naturlig 

del i det övriga fackliga arbetet misslyckades. Arbetsmiljöarbetet 

kom istället i sista hand när ekonomin sattes främst. 

• Förändringarna har inneburit att det blivit allt svårare att ägna tid åt 

fackligt arbete eftersom det blivit nödvändigt för den egna anställningstryggheten 

att satsa allt på arbetet. I en tekniskt intensiv verksamhet med 

snabb utveckling accentueras detta i en omstrukturering av det slag som 

skett inom telekombranschen. 

• Uppsplittringen i mindre företag med mer koncentrerad verksamhet har 

försvårat möjligheterna att byta jobb inom samma organisation. Detta 

innebär att företagen inte satsar på kompetensutveckling – för anställning 

krävs rätt utbildning från start. 

Våra krav på arbetsgivarna 

Medlemmarna i de berörda branscherna upplever en situation som i olika 

avseenden har inneburit en ökad press och en försämrad arbetssituation. 

Förbundet vill särskilt lyfta fram ett antal krav som vi menar är angelägna 

och aktuella allmänt i branscherna. Dessa krav är ofta inbördes beroende 

av varandra, så är exempelvis en tillräcklig grundbemanning en förutsättning 

för en bra arbetsmiljö, kompetensutveckling, inflytande och en fungerande 

arbetsorganisation etc. 

• Personalresurserna måste dimensioneras så att förutsättningar skapas för 

att stressen, utslagningen och de ökade sjukskrivningarna minskar. Kvalitén 

i upphandlingarna måste säkerställas, anbud som medför orealistiskt 

låg bemanning måste avvisas. 

• En tillräcklig egen bemanning inom samhällsserviceföretagen är en 

förutsättning för en verksamhet som värnar om service, kvalitet och som 

ger förutsättningar för en god arbetsorganisation, inflytande och en aktiv 

kompetensutveckling för de anställda. 

• Arbetsmiljön måste ges högsta prioritet. Arbetsgivaren måste leva upp 

till sina skyldigheter när det gäller arbetsmiljöarbete. Ingen skall drabbas 

av ohälsa på grund av arbetet. Det är också oacceptabelt att så 

många medlemmar idag utsätts för hot och våld i arbetet. Ett ökat inflytande 

över den egna arbetssituationen är ett krav för att förbättra arbetsmiljön 

för SEKO:s medlemmar. 

• Social dumping är helt oacceptabelt. Löne- och anställningsvillkor måste 

bibehållas på minst samma nivå vid byte av entreprenör. Det ska inte 

vara möjligt att konkurrera genom dumpade avtal. Kostnaden för avta- 

257

len ska vara likvärdig för företagen i resp. bransch. Vidmakthållande av 

förmånligare villkor vid övergång av verksamhet i samband med offentlig 

upphandling skall alltid eftersträvas. 

• Anställningstryggheten måste säkras vid upphandlingar. Visstidsanställningar 

skall begränsas. 

• Nej till utarmat arbetsinnehåll. Satsa på att tillvarata arbetstagarnas 

kompetens genom en arbetsorganisation och bemanning med möjlighet 

till inflytande, utveckling och eget ansvar för uppgifterna. 

• Alla arbetstagare skall ges del i en kompetensutveckling som svarar mot 

dagens och framtidens krav. Möjligheterna till kompetensutveckling 

måste förstärkas. 

• Heltid skall vara en rättighet och deltid en möjlighet. 

Våra krav på regering och riksdag 

Riksdag och regering sätter ramarna för samhällsservice och infrastruktur. 

Detta ger dem en nyckelroll när det gäller att garantera en långsiktigt hållbar 

verksamhet med högt ställda kvalitetskrav som kan svara upp mot 

medborgarnas behov. Om verksamheten bygger på högt ställda kvalitetskrav 

snarare än kortsiktig lönsamhetsjakt är det den bästa grunden 

både för en bra samhällsservice och nöjda anställda. 

I den konkurrenspolitiska propositionen från 1996 inskärptes kravet om 

noggrann utvärdering av systemförändringar. Det är hög tid att fullfölja 

detta åtagande. 

SEKO kräver att det genomförda systemskiftet inom samhällsservicen 

och infrastrukturbranscherna utvärderas med avseende på kvalité, 

service och de anställdas villkor i syfte att skapa en långsiktigt 

hållbar verksamhet.Tills detta är genomfört kräver SEKO att all fortsatt 

avreglering stoppas. 

SEKO ställer följande krav i utvärderingen: 

• Samhället måste ställa upp tydliga mål för samhällsservicen, mål som är 

möjliga att utvärdera. 

• En långsiktig finansiering måste tryggas för alla verksamheter som innefattar 

av samhället definierade mål för samhällsservice. 

• Privatiserad samhällsservice som inte fungerar på en konkurrensutsatt 

marknad, skall återföras till samhället. 

• Högt ställda kvalitetskrav på samhällsservicen måste vara vägledande 

för statsmakterna. Kraven måste uttryckas i termer som tydligare vägleder 

verksamhetsansvariga för att kunna fullfölja samhällskraven. 

258

• Regelsystemen i branscherna måste tydligt identifiera konflikterna mellan 

företagsekonomisk lönsamhet och samhällets och medborgarnas behov. 

Systemen måste vara bättre fungerande instrument för att kunna 

prioritera samhällsbehoven utifrån övergripande politiska bedömningar. 

• Upphandlingslagen måste revideras för att åstadkomma en kompetent 

och ansvarsfull upphandlingspraxis som sätter kvalité och service i 

centrum. Arbetsmiljö och sociala villkor måste också vägas in vid upphandlingar, 

och upphandlingslagen bör kopplas till MBL. Kontraktstiderna 

för upphandlad verksamhet måste bli längre. Upphandlingstider 

kortare än tio år bör inte förekomma. Sverige ska också ratificera ILOkonvention 

94, som handlar om arbetsklausuler i offentliga kontrakt. 

Det är helt oacceptabelt att ett samhälle använder sig av försämring av 

anställnings- och arbetsvillkor som ett medel för att förbilliga den offentliga 

verksamheten. 

• Upphandlingssystemets tvång att prioritera kortsiktig lönsamhet måste 

korrigeras av samhället för att tillgodose långsiktiga investeringsbehov. 

Regelsystemen måste tillgodose förebyggande underhåll och att bevara 

det nedlagda realkapitalet. 

• Staten ska genom att vara ägare till företag, inom branscher som bedriver 

nödvändig samhällservice, sätta normer för kvalité och tillgänglighet. 

Exempel på sådana företag är SJ, Vattenfall, Posten samt delägarskapet 

i Telia-Sonera. 

• Staten ska för infrastrukturen inom Banverket, Vägverkets och Sjöfartsverket 

bedriva löpande drift- och underhållsarbete i egen regi med tillräcklig 

personalvolym och kompetens för att i huvudsak klara verksamheten 

själva. 

• Staten ska bedriva viss säkerhetsverksamhet i egen regi såsom säkerhetskontroller 

på flygplatser, trafikledning inom luftfarten etc. Kriminalvårdsanstalter 

och häkten ska självfallet kvarstå i statlig regi. 

259


Min arbetsplats 


Vad har hänt ? 

Det är väl känt att sjukskrivningstalen gått upp mycket kraftigt på senare 

år, speciellt efter 1997 och i särskilt hög grad långtidssjukskrivningarna. I 

Riksförsäkringsverkets undersökning om tänkbara förklaringar till den 

stora ökningen konstateras att förhållandena på arbetsplatserna är den i 

särklass viktigaste förklaringsfaktorn. 


än tidigare, vilket inneburit att färre förväntas göra samma jobb 

som tidigare fast bättre. Arbetsmiljön har utan tvekan försämrats på 

många arbetsplatser dels som en följd av minskad bemanning och ökad 

press men också på grund av nedprioritering av arbetsmiljöarbetet. Det 

systematiska arbetsmiljöarbete som är arbetsgivarens skyldighet att bedriva 

har oftast inte fungerat tillfredsställande. Antalet sjukskrivningar och 

rehabfall talar sitt tydliga språk, och det finns en frustration hos stora 

grupper bland SEKO:s medlemmar. 

Senare undersökningar bl a LO:s undersökning ”Ohälsans trappa” visar 

också att det skett en förskjutning från de traditionella fysiska och kemiska 

hälsoriskerna till organisatoriska och psykosociala arbetsmiljöproblem. 

Framförallt är det stress och psykosocial arbetsmiljöbelastning som ökat. 

Belastningsskador är fortfarande den vanligaste sjukdoms- och arbetsskadediagnosen, 

men även i detta fallet kan en psykosocial komponent ofta 

ingå i bakgrunden. 

Samtidigt tror många att de traditionella arbetsmiljöproblemen är lösta vilket 

inte alls är fallet. Nya arbetsmetoder och processer innebär nya belastningar 

och hälsorisker. Statistiken visar att de gamla skadorna består 

och att nya tillkommer. 

Arbetsgivarnas intresse för arbetsmiljöfrågor är också i hög grad konjunkturberoende, 

vilket framgår när man studerar 90-talets ekonomiska 

problem och höga arbetslöshet. När arbetslösheten stiger minskar arbetsgivarnas 

intresse för de anställdas förhållanden på arbetsplatserna. 

Oron för att förlora jobbet bidrar också till att det blir tystare på arbetsplatserna. 

De anställda vågar inte kritisera verksamheten och framför allt 

inte de som bara har tillfälliga anställningar. Det innebär att kreativiteten 

minskar vilket kan bli kostsamt för arbetsgivarna. Trots detta driver arbetsgivarna 

krav på ytterligare försämringar av anställningstryggheten. 

260

Trygghet är en förutsättning för att de anställda ska våga vara kreativa och 

ta större ansvar på arbetet. 

Uppsägningen av de centrala och lokala arbetsmiljöavtalen har medfört att 

arbetsmiljöarbetet på många företag har havererat. Införandet av föreskriften 

om internkontroll och arbetsgivarens ökade ansvar för rehabilitering 

har inte fungerat som det var tänkt. Det visar en mängd utredningar 

som gjorts om rehabilitering och sjukfrånvaro på senare tid. Intern-kontrollföreskriften 

har givits ut i ny tappning för att senare döpas om till systematiskt 

arbetsmiljöarbete. Det hjälper inte att döpa om lagar och föreskrifter 

om viljan hos arbetsgivarna inte finns att följa dem och sanktionsmöjligheterna 

från samhällets sida är minimala. 

Försämringen av arbetsskadeförsäkringen och sjukersättningen bidrar till 

ökad ohälsa genom att fler är på jobbet fast de är sjuka. Företagshälsovården 

är på många håll inte längre värd namnet efter den nedrustning som 

skett. Arbetsgivarna köper oftast ett basutbud som inte innehåller speciellt 

många insatser. De skärpta krav som uppställts i arbetsmiljölagen i olika 

omgångar har förutsatt en väl utbyggd företagshälsovård och lokala arbetsmiljöavtal, 

förutsättningar som inte längre finns. 

Arbetsskadorna har minskat under 90-talet enligt den officiella statistiken. 

Det är framförallt olycksfallen som har minskat. En orsak är den underrapportering 

som beror på det försämrade ersättningssystemet och inställningen 

att man får ändå ingen ersättning. 

Nästan var fjärde som anser sig drabbad har inte anmält sin arbetsskada 

enligt en LO-undersökning. 

I en besvärsundersökning av Arbetsmiljöverket uppgav fyra av 10 sjukskrivna 

under den vecka som undersökningen genomfördes i början av år 

2002, att arbetet var orsak till besvären. Samtidigt med besvärsundersökningen 

har de preliminära uppgifterna över anmälda arbetsskador för 2001 

blivit klara. Antalet arbetsolyckor är i stort sett oförändrat jämfört med år 

2000, medan arbetssjukdomarna fortsätter att öka. 

LO-medlemmarna får i högre utsträckning än andra grupper arbetsskador, 

blir sjukskrivna och förtidspensionerade. Därför drabbas de hårdare av 

den försämrade arbetsskadeförsäkringen. De sänkta ersättningsnivåerna 

och de renodlade medicinska kriterier som införts på senare år för rätt till 

förtidspension och sjukersättning drabbar också LO- grupperna hårdast. 

Rätt till livränta finns nu i stort sett enbart kvar vid kroniska sjukdomar 

och vid invaliditet i samband med arbetsskada som medfört inkomstförlust. 

Den rätten omfattar i begränsad utsträckning arbetssjukdomar som 

oftare drabbar kvinnor. De regler som gällt mellan 1993 och 2002 innebar 

stora inskränkningar i möjligheten att få livränta. Reglerna har mjukats 

261

upp något från den 1 juli 2002, men det kan ta mycket lång tid innan vetenskapen 

kan påvisa samband mellan arbetsmiljö och ohälsa, vilket är en 

förutsättning för att kunna få arbetsskadan godkänd försäkringsmässigt. 

Hur vill vi ha vår arbetsmiljö – SEKO:s mål 

• Alla ska ha en arbetsplats som ger en yrkesmässig och personlig utveckling 

och ett yrkesliv som kan avslutas med god fysisk och psykisk 

hälsa. 

• Hot och våld ska inte förekomma på våra arbetsplatser. 

• Arbetsorganisationen måste anpassas efter människors förutsättningar, 

inflytande över den personliga arbetssituationen är ett viktigt mål. 

• Ingen ska behöva riskera sin hälsa på grund av fysisk belastning i arbetet 

på grund av tunga lyft eller statiska arbetsmoment, buller eller vibrationer. 

• Ingen ska riskera sin hälsa och sitt välbefinnande på grund av psykisk 

belastning, såsom stress, monotoni och dåliga sociala relationer på arbetsplatsen. 

• Ingen ska utsättas för kemiska hälsorisker. 

• Jämställda arbetsplatser – ökade insatser för att förbättra kvinnors arbetsförhållanden. 

• Det fackliga inflytandet över anställningsformer och arbetstider måste 

förstärkas. 

• Ensamarbete måste begränsas kraftigt. 

• Personliga utbildningsplaner ska upprättas för alla anställda. 

Krav på arbetsgivarna 

• Ett effektivt arbetsmiljöarbete där det lokala arbetsmiljöarbetet integreras 

i linjeverksamheten i enlighet med föreskriften systematiskt arbetsmiljöarbete 

måste genomföras på alla arbetsplatser. 

• Arbetsmiljön och dess risker ska kartläggas, riskbedömningar göras, 

rutiner och åtgärdsplaner fastställas för att uppfylla föreskriften och 

minimera ohälsa och olycksfall. 

• Ingen ska utsättas för olycksfallsrisker eller våld i arbetet. 

• Utveckling av teknik och arbetsorganisation ska bidra till förbättring av 

hälsa och inflytande. 

• Personalplanering och bemanning ska innefatta bedömning av konsekvenser 

för ohälsa och säkerhet. 

262

• Rapportering av arbetsskador och arbetsrelaterad ohälsa måste förbättras. 

Utredning av inträffade arbetsskador skall alltid göras på arbetstid. 

• Samverkan sker på olika sätt i våra branscher. En del har både centrala 

och lokala avtal medan andra lutar sig mot lagstiftningen. En del har således 

samverkansorgan medan andra har skydds- och medbestämmandekommittéer. 

Oberoende av organisation så måste verksamheten fungera. 

Det är viktigt att alla på arbetsplatsen engageras i arbetsmiljöarbetet. 

• Otillräcklig utbildning och brist på resurser får inte stjälpa arbetsmiljöarbetet. 

Skyddsombudens roll måste stärkas och utvecklas. Skyddsombuden 

ska vaka över att arbetsgivarna sköter sig och bedriver ett systematiskt 

arbetsmiljöarbete enligt kraven i föreskriften, aktivt delta i samverkansarbetet 

samt påtala brister i arbetsmiljön. Alla skyddsombud ska 

ha genomgått kursen ”Bättre arbetsmiljö” inom 6 månader. Där skyddsombud 

inte finns är det viktigt att de regionala skyddsombuden 

får bättre möjlighet att arbeta. 

• Det är viktigt att alla anställda, även i små företag, har samma rätt till en 

god arbetsmiljö. 

• Kravet på att bevisa arbetsgivarens vållande vid arbetssjukdomar måste 

tas bort ur våra arbetsskadeavtal. 

Krav på samhället 

Rehabilitering är en rättvisefråga för de som drabbats av ohälsa eller skada. 

Även de som blir sjuka av andra skäl måste få en chans att komma tillbaka 

i arbete. Samhället måste ställa resurser till förfogande och hitta en 

samordning som resulterar i ett fungerande rehabiliteringsarbete. 

Företagshälsovården är en viktig resurs i arbetsmiljöarbetet med i huvudsak 

förebyggande arbete, men också i den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. 

Företagshälsovården ska vara en neutral expertfunktion där parterna 

ska ha ett gemensamt inflytande och tillsammans avgöra företagshälsovårdens 

utformning. Företagshälsovården måste göras obligatorisk och 

omfatta alla anställda i alla branscher oavsett anställningsform. Försäkringskassan 

ska utnyttja företagshälsovården som en obligatorisk resurs. 

• Systematiskt arbetsmiljöarbete ska tillämpas på alla företag och omfatta 

alla anställda, oavsett anställningsform. Lagstiftningen ska även omfatta 

egenföretagare. 

• Arbetsmiljölagen måste kompletteras med krav om att fördelningen av arbetsmiljöansvaret 

i samband med tillämpning av beställarutförarmodellen 

alltid är klarlagt mellan huvudman, infrastrukturförvaltare och de som 

har operativt, ekonomiskt och kommersiellt ansvar för verksamheten. 

263

• Ökat stöd och en stärkt finansiering till de regionala skyddsombuden är 

nödvändigt. 

• Tillsynsfrågor måste prioriteras upp och ges förstärkta resurser. Tillsynen 

måste förbättras och kompletteras med någon form av certifiering. 

Företagsböter och sanktioner måste tillämpas i ökad utsträckning. 

• Arbetsrelaterad ohälsa ska inte innebära någon inkomstförlust. 

• Samhället måste öka stödet till arbetslivsrelaterad forsknings- och utvecklingsverksamhet, 

bl a till de yrkesmedicinska klinikerna. 

• Förbättrade fackliga möjligheter till insyn och påverkan av universitetens 

forsknings- och utvecklingsverksamhet inom arbetslivsområdet 

måste garanteras. Partsrepresentation inom styrelser för olika forsknings- 

och utvecklingsorgan måste återinföras. 

• Det krävs en utökning av lagskyddet för personal som utsätts för hot och 

våld i arbetet 

• Samhället måste ställa ökade resurser till förfogande för arbetslivsinriktad 

rehabilitering. Det måste också införas sanktionsmöjligheter mot arbetsgivare 

som inte följer lagstiftningen angående rehabilitering. 

• Företagshälsovården skall vara en högt kvalitativ och neutral expertfunktion 

som är obligatoriskt lagstadgad för alla arbetstagare på arbetsmarknaden, 

oavsett anställningsform. 

• Polis och åklagare måste utbildas inom specialområdet förundersökning 

av brott mot arbetsmiljölagen. 

• Bevisreglerna i lagen om arbetsskadeförsäkring (LAF) måste utformas 

så att det blir väsentligt lättare att få en arbetsskada godkänd, och på ett 

sätt som inte missgynnar de som drabbas av arbetssjukdom. Full ersättning 

för inkomstförlust vid arbetsskada skall utgå. 

Detta skall SEKO göra 

• Driva arbetsmiljöfrågor ur ett fackligt helhetsperspektiv där inflytande, 

arbets-organisatoriska förändringar, arbetstidsförläggning, utbildningsfrågor 

liksom inte minst en tillräcklig bemanning betraktas som viktiga 

delar i en god arbetsmiljö. 

• Driva kampanjer om olika frågor som påverkar medlemmarnas arbetsmiljö 

såsom hot och våld, villkor i samband med privatisering och upphandling 

mm. 

• Utveckla det lokala fackliga arbetet och satsa på att öka kunskaperna 

bland alla fackligt aktiva för att förbättra medlemmarnas arbetsmiljöförhållanden. 

264

• Lyfta fram skyddsombudens ställning på arbetsplatsen, deras status, roll 

och utbildning, som måste stärkas. SEKO:s skyddsombud måste ges de 

bästa förutsättningar att spela en aktiv roll för att värna medlemmarnas 

arbetsmiljö. 

• Driva frågan om skyddsronder. Skyddsronder skall regelbundet genomföras 

på alla arbetsplatser. 

• Prioritera det förebyggande arbetsmiljöarbetet. Företagshälsovården 

som resurs måste återigen komma alla till del. 

• Ta fram arbetsmiljöavtal som reglerar arbetsmiljöutbildning, företagshälsovård 

samt frågor om skyddsombudens rättigheter för de olika branscherna. 

Utbildning i företagshälsovårdsfrågor samt beställarkompetens 

måste tas fram. Rehabiliteringskompetens kommer att bli en nödvändighet 

för skyddsombuden. 

• Driva frågan om förbättring av finansieringen av de regionala skyddsombuden. 

• SEKO skall verka för att förbättra lagen om arbetsskadeförsäkring 

(LAF) och de avtal som reglerar arbetsskador, dels så att det blir lättare 

att få en arbetsskada godkänd, dels så att full ersättning för inkomstförlust 

utgår. 

• Avtal bör tecknas om full ersättning för inkomstförlust vid arbetsskada. 

När det gäller hot och våld har den frågan högsta prioritet. 

• Fortsätta att följa upp ISA-statistiken, dokumentera och sprida kännedom 

om resultaten. Vi måste få ett bättre grepp om hur det står till i de 

olika branscherna och vilka yrken och arbetsplatser som har de sämsta 

arbetsmiljöerna. 

• Fortlöpande uppdatera och marknadsföra förbundets website 

(www.skydds.net ) om arbetsmiljö och försäkring. 

• Förbättra den interna kommunikationen. Viktiga arbetsmiljöfrågor måste 

kunna spridas på ett enkelt sätt i organisationen. Detta innebär bl a att 

registreringen av nyvalda och omvalda skyddsombud och arbetsmiljöansvariga 

måste fås att fungera. Ansvaret vilar tungt på klubbarna att 

sköta denna rapportering och på avdelningarna att sköta registreringen. 

• Förbundet ska verka för att branschvisa skyddsombudsmöten genomförs. 

265


Jämställdshetsprogram 


Vi är alla olika men har lika värde och rätt 

Vi människor är alla olika och ser inte likadana ut. Vi kan vara korta eller 

långa, tjocka eller smala, vi är kvinnor och män, vi har olika hårfärg och 

ansiktsfärg, vi har olika sexuell läggning. Dessa skillnader oss människor 

emellan ger dock ingen rätt att behandla oss olika. Vi har alla rätt att bli 

behandlade på ett sakligt och rättvist sätt. Vi ska inte behöva finna oss i att 

våra egenskaper påverkar behandlingen eller bedömningen av oss på ett 

sätt som inte är relevant. På samma sätt ska vi inte behöva tåla att bli olika 

behandlade på grund av våra åsikter, vår religiösa övertygelse eller liknande 

förhållanden. 

Vi anser alltså att ”Alla människors lika värde – alla människors lika 

rätt” är en grundläggande samhällsnorm som vi ska leva efter. Detta är 

också LOs inställning till vilken vi ansluter oss fullt ut genom vårt program. 

Vi ställer i vårt program krav på samhället, arbetsplatsen men också 

på den fackliga organisationen. 

För oss, som är fackligt aktiva, är detta tankar som inte bara utgör värderingar 

och beskriver en människosyn utan som också är grundläggande i 

det fackliga arbetet för att tillförsäkra alla medlemmar drägliga arbetsvillkor. 

Det innebär inte att vi som fackföreningsmedlemmar alltid lever upp till 

dessa värderingar. Fördomar och trångsynthet är minst lika vanliga bland 

oss som bland andra människor i samhället. Men när vi låter dessa fördomar 

ta överhanden så motarbetar vi inte bara den vi diskriminerar eller 

passivt åser bli diskriminerad utan vi motarbetar i själva verket vårt grundläggande 

fackliga arbete, att uppnå goda villkor för medlemmarna. 

Jämställdhet rör förhållandet mellan kvinnor och män. Kvinnor och män 

ska ha lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter såväl i samhället, på 

arbetsmarknaden som i privatlivet. Utifrån detta ställningstagande anser 

SEKO att 

• Kvinnor och män på lika villkor ska kunna delta i politiska, fackliga 

samt andra aktiviteter i samhället 

• Kvinnor och män på lika villkor har rätt att arbeta heltid och möjlighet 

att arbeta deltid 

• Kvinnor och män på lika villkor ska ha rätt till beslutande funktioner 

och positioner inom såväl SEKO som i samhället i övrigt 

266

• Kvinnor och män på lika villkor har en reell möjlighet att ta hand om familj 

och barn 

Jämställdhet har både en kvantitativ och kvalitativ aspekt. Den kvantitativa 

innebär en jämn fördelning mellan kvinnor och män inom alla områden 

i samhället, till exempel inom olika yrken, fritidsaktiviteter och maktpositioner. 

Med jämn könsfördelning avses i detta sammanhang att andelen 

kvinnor respektive män i en grupp är 40-60 procent. Finns det mer än 60 

procent kvinnor eller män i en grupp är den kvinno- respektive mansdominerad. 

Den kvalitativa innebär att både mäns och kvinnors kunskaper, 

erfarenheter och värderingar tas tillvara och får berika och påverka utvecklingen 

inom alla områden i samhället. 

Den kvantitativa fördelningen är en förutsättning för att också uppnå den 

kvalitativa. Den kvalitativa aspekten är dock svårare att mäta. SEKO måste 

här medvetet och aktivt arbeta med attityder, fördomar och okunskap. 

Lösningen till ett jämställt samhälle ligger i vår förmåga att påverka ett 

antal fördomar, attityder och värderingar. En inte helt lätt uppgift eftersom 

mycket av detta finns dolt i de kulturella mönster som formats parallellt 

med den industriella framväxten. 

Jämställdheten är en fråga som rör både kvinnor och män. Både kvinnor 

och män måste därför driva jämställdhetsarbetet sida vid sida och driva 

jämställdhetsarbetet i alla frågor. Jämställdhet kan enbart uppnås med aktivt 

arbete. 

För SEKO är det en demokrati- och rättvisefråga att makten blir rättvist 

fördelad mellan kvinnor och män. 

Dagens Sverige ser inte ut som våra ideal säger. Okunnighet och fördomar 

utgör hinder för ett jämlikt samhälle. I vårt program har vi som mål att genom 

ett antal krav på samhället och våra arbetsgivare uppnå en verklig 

jämställdhet. Vi ställer också ett antal krav på oss själva. Vårt syfte är både 

att genomföra ett antal konkreta förändringar och att skapa en god grund 

för attitydförändringar. 

I detta program talar vi om kvinnor som grupp och män som grupp. Vi 

söker beskriva förhållandet på ett strukturellt plan, inte på ett individuellt. 

Eftersom vi beskriver strukturer är det nödvändigt att använda vissa generaliseringar. 

Detta kan medföra att vissa individer inte alltid känner igen 

sig. Ändå är det nödvändigt med en sådan beskrivning för att komma fram 

till nödvändiga förändringar. Det är det generella och vanliga vi vill beskriva, 

inte undantagen. Det är också så att med den struktur som SEKO 

har som förbund, med en mängd olika verksamheter och arbetsplatser, så 

är generaliseringar nödvändiga. 

267


Verksamhetsplan 2004 – 2006 

Reviderat förslag 

Inledning 

I SEKO ska medlemmen stå i centrum. SEKOs verksamhet växer fram ur 

samtalen på arbetsplatserna. När frågorna om medlemmens arbete, arbetsmiljö, 

lön och arbetsvillkor kommer upp på arbetsplatserna ska SEKO 

vara en part. När frågorna om medlemmens möjligheter på arbetsmarknaden 

kommer upp ska SEKO vara en part. När samtalen kommer in på pensioner, 

skatter och sjukvård ska SEKO vara en part. När samtalen kommer 

in på avregleringarna av infrastrukturen och annan samhällsservice ska 

SEKO vara en part. Det medlemsnära facket ska finnas där det vardagliga 

samtalet pågår. Det är medlemmarnas behov och prioriteringar som ska 

bestämma förbundets verksamhet. 

Det innebär att medlemmarnas och krav på sitt fack klart ska komma till 

uttryck i det vi gör. Behov och önskemål som processas i hela förbundet 

ska fastställas som gemensamma mål. Hela förbundets verksamhet går sedan 

ut på att uppfylla dessa mål. 

SEKOs mål och verksamhet bygger på de fem program, motioner och utlåtanden 

samt övriga frågor som förbundsmötet ska behandla, som i sin 

tur innehåller både mål och krav som ska omsättas i praktiken under den 

kommande treårsperioden. 

Med SEKOs mål och verksamhet kraftsamlar vi oss i hela förbundet för att 

uppnå de mål vi gemensamt fastställt. Då kan vi tydliggöra för medlemmarna 

vad vi åstadkommit, och få en dialog om hur vi ska gå vidare. Helt 

enkelt vara ett medlemsnära förbund. 

Verksamhetens inriktning 

Förbundets uppgift är att verka för att medlemmarnas ställning på arbetsplatserna 

och arbetsmarknaden stärks. Enligt stadgarna ska SEKO dels 

tillvarata medlemmarnas fackliga intressen, genom att träffa och upprätthålla 

kollektivavtal och andra överenskommelser, dels i den fackliga verksamheten 

i övrigt gagna en samhällsutveckling med ökad jämlikhet på 

grundval av politisk, social, kulturell och ekonomisk demokrati. 

En av de viktigaste arbetsuppgifterna blir därför att värna om kollektivavtalen 

och kollektivavtalens roll som skydd och trygghet för medlemmarna. 

Under den gångna verksamhetsperioden har SEKO bland annat prioriterat 

arbetet med bra och rättvisa löner och arbetsmiljön. Våra egna och andras 

268

undersökningar och de arbetsplatsbesök som genomförts, visar att dessa 

frågor även framöver kommer att vara högt prioriterade av medlemmarna. 

Effekterna av avregleringarna och de liberaliseringar som gjorts inom våra 

verksamheter, tillsammans med kraven på allas lika rätt och värde är också 

frågor som ständigt återkommer i kontakter med medlemmarna. 

Vi ska söka de bästa lösningarna och överenskommelserna på de för medlemmarna 

viktigaste frågorna genom att under den kommande treårsperioden 

arbeta med att genomföra våra fem program: 

– Reglera avregleringen – Program om avregleringens konsekvenser 

– Min arbetsplats – Arbetsmiljöprogram 

– Rättvis lön – Lönepolitiskt program 

– Män och kvinnor – Jämställdhetsprogram 

– Lika rätt – Ett Sverige för alla – Integrationsprogram 

Våra prioriterade frågor 

Reglera avregleringen 

Ett väl fungerande samhälle måste ha högt ställda krav när det gäller den 

grundläggande infrastrukturen och samhällsservicen i vid bemärkelse. 

Det måste finnas en fungerande energiförsörjning, fungerande infrastruktur 

i form av vägnät, järnvägsnät, hamnar och flygplatser, postoch telekommunikationer. 

Den avvägning som tidigare fanns mellan politisk styrning och marknadsmässigt 

inflytande har kraftigt förskjutits till förmån för mer av marknadsstyrning 

och mindre av direkt politisk styrning. Under lång tid ansågs 

det självklart att staten skulle äga all verksamhet med tydliga samhällsintressen. 

Utvecklingen har inneburit att den tidigare tydliga politiska 

styrningen av bland annat affärsverken ersatts av en politisk övergripande 

målstyrning av självständigt fungerande företag med vinstkrav på avreglerade 

marknader. 

Avregleringen av infrastrukturbranscherna handlar om politiska beslut, 

grundade på ett delvis annat synsätt än som tidigare varit förhärskande. 

Processen har sett olika ut i branscherna, men färdriktningen har varit densamma. 


än tidigare, vilket många gånger gått ut över kvalitén i verksamheterna 

såväl som långsiktigheten. Det har också drabbat de anställda 

på ett påtagligt negativt sätt i olika avseenden. 

Konkurrenssituationen har gjort att SEKO:s grupper bland produktionspersonalen 

drabbats genom att man utökat delar av den administrativa 

personalen såsom marknadsföringspersonal och personal som administre- 

269

ar upphandlingar och i stället minskat på de grupper som ska utföra själva 

produktionen. Upphandlingssystemet och hur den tillämpats ger också 

många exempel på hur produktionspersonalen fått stryka på foten. 

Vår generella iakttagelse är att det finns två starka huvudinvändningar ur 

SEKO:s synvinkel på hur utvecklingen i infrastrukturbranscherna kommit 

att bli under 1990-talet i avregleringarnas spår. Den ena, givetvis en kärnfråga 

för SEKO, är att de anställda kommit att pressas på ett oacceptabelt 

sätt. Den andra är att kvalitets- och säkerhetsaspekterna samt långsiktigheten 

i företagens agerande hamnat i kläm på ett betänkligt sätt. 

Vår vision är ett väl fungerande samhälle med högt ställda krav när 

det gäller den grundläggande infrastrukturen och samhällsservicen i 

vid bemärkelse. 

Våra mål för verksamhetsperioden 2004-2006 

Det genomförda systemskiftet inom samhällsservicen och infrastrukturbranscherna 

ska vara utvärderat av regeringen med avseende på kvalité, 

service och de anställdas villkor. Åtgärder ska vidtas i syfte att skapa en 

långsiktigt hållbar verksamhet. 

SEKO kommer under kongressperioden 

• fortsätta vårt arbete med att syna avregleringens effekter 

• initiera en bred diskussion bland alla medlemmar om avregleringens effekter 

• bedriva opinionsbildning riktat till allmänheten mot avregleringens 

avigsidor 

• initiera en bred diskussion dels om vilka av samhällets verksamheter 

och infrastrukturer som är av sådan vikt att de bör ägas och drivas i samhällelig 

regi, och dels om vilka av samhällets verksamheter och infrastrukturer 

som inte lämpar sig för upphandling och avreglering 

• verka för att i de fall offentligt driven verksamhet inte visat sig fungera 

under konkurrensutsättning ska denna återföras till samhällelig drift 

• förstärka vårt internationella fackliga samarbete i syfte att bekämpa 

avregleringens nackdelar 

Min arbetsplats 

Det är väl känt att sjukskrivningstalen gått upp mycket kraftigt på senare 

år, speciellt efter 1997 och i särskilt hög grad långtidssjukskrivningarna. I 

Riksförsäkringsverkets undersökning om tänkbara förklaringar till den 

stora ökningen konstateras att förhållandena på arbetsplatserna är den i 

särklass viktigaste förklaringsfaktorn. 

270

Den kortsiktiga lönsamhetsjakten innebär att färre förväntas göra samma 

jobb som tidigare, fast bättre och billigare. Arbetsmiljön har utan tvekan 

försämrats på många arbetsplatser dels som en följd av minskad bemanning 

och ökad press men också på grund av nedprioritering av arbetsmiljöarbetet. 

Det systematiska arbetsmiljöarbetet som är arbetsgivarnas skyldighet 

att bedriva har oftast inte fungerat tillfredställande. Antalet sjukskrivningar 

talar sitt tydliga språk och det finns en ilska hos stora grupper 

bland SEKOs medlemmar. 

Arbetsgivarnas intresse för arbetslivs- och arbetsmiljöfrågor är i hög grad 

konjunkturberoende, vilket framgår när man studerar 90-talets ekonomiska 

problem och höga arbetslöshet. När arbetslösheten stiger minskar arbetsgivarnas 

intresse för de anställdas förhållanden på arbetsplatserna. 

Oron för att förlora jobbet bidrar också till att det blir tystare på arbetsplatserna. 

De anställda vågar inte kritisera verksamheten och framför allt 

inte den alltför stora grupp som bara har tillfälliga anställningar. Det innebär 

att kreativiteten minskar vilket kan bli kostsamt för arbetsgivarna. 

Trots detta driver arbetsgivarna krav på ytterligare försämringar av anställningstryggheten. 

Trygghet är en förutsättning för att de anställda ska 

våga vara kreativa och ta större ansvar på arbetet. 

Uppsägningen av de centrala och lokala arbetsmiljöavtalen har medfört att 

arbetsmiljöarbetet på många företag har havererat. Införandet av föreskriften 

om internkontroll och arbetsgivarens ökade ansvar för rehabilitering 

har inte fungerat som det var tänkt. Det visar en mängd utredningar 

som gjorts om rehabilitering och sjukfrånvaro på senare tid. Intern-kontrollföreskriften 

har givits ut i ny tappning för att senare döpas om till 

systematiskt arbetsmiljöarbete. Det hjälper inte att döpa om lagar och 

föreskrifter om viljan hos arbetsgivarna inte finns att följa dem och sanktionsmöjligheterna 

från samhällets sida är minimala. 

Många tror också att de traditionella arbetsmiljöproblemen är lösta vilket 

inte alls är fallet. Nya arbetsmetoder och processer innebär nya belastningar 

och hälsorisker. Statistiken visar att de gamla skadorna består och 

att nya tillkommer. 

Vår vision är att vara ett förbund som svarar upp mot medlemmarnas 

krav på en god arbetsmiljö. 


Alla ska ha en arbetsplats som ger en yrkesmässig och personlig utveckling 

och ett yrkesliv som kan avslutas med god fysisk och psykisk hälsa. 

Hot och våld ska inte förekomma på våra arbetsplatser. 

Arbetsmiljön och arbetsorganisationen måste anpassas efter människors 

271

förutsättningar, inflytande över den personliga arbetssituationen är ett 

viktigt mål. 

Rättvis lön 

Flertalet av förbundets medlemsgrupper hade under 70-80-talen en förutsägbar 

löneutveckling. Den vanligaste bilden var centralt överenskomna 

lönesystem, som byggde på vilket jobb man hade och hur många år man 

jobbat. De viktigaste besluten fattades centralt och med ett starkt fackligt 

inflytande. För en del är det fortfarande så. Men för de flesta har situationen 

förändrats radikalt. I en del fall – alltför många – finns det mycket 

litet fackligt inflytande över lönesättningen. Lönebesluten fattas av chefer, 

på ett sätt som uppfattas som godtyckligt och orättvist. 

Kollektivavtal blir viktigare än någonsin, det är för oss arbetstagare det 

bästa sättet att reglera löner, arbetsvillkor och arbetstider. Kollektivavtalen 

är den fackliga organisationens verktyg för att upprätthålla lönenivån i 

våra branscher. Arbetsgivaren ska inte kunna konkurrensutsätta arbetstagare 

så att den som begär lägst lön får utföra jobbet. 

Den försvagning av anställningsformerna som vi sett under 90-talet genom 

att anställningsformerna har rört sig från fasta till lösare, i ytterlighetsfallet 

den moderna daglönaren som ”rings in” på morgonen, måste 

motverkas och vi måste långsiktigt förstärka och förbättra våra medlemmars 

ställning på arbetsmarknaden. Vi måste också leva upp till devisen 

”Heltid en rättighet, deltid en möjlighet”. Detta kan vi och ska vi göra genom 

att försvara, vårda och förbättra våra kollektivavtal. 

Vår vision är att vara ett förbund som svarar upp mot medlemmarnas 

krav på löneutveckling och en rättvis lön. 


Ett lägsta löneökningsutrymme ska fastställas i riksavtalsförhandlingarna 

inom våra olika branscher. 

Ingångslönerna ska höjas. 

Löneskillnaderna mellan män och kvinnor ska minska. 

Kollektivavtalen inom en och samma bransch ska innehålla likvärdiga 

villkor, oavsett vilken ägare en verksamhet har. 

Gemensamma allmänna villkor i kollektivavtalen, det som vi också kallar 

”medarbetaravtal”, för alla anställda på ett företag, är en utveckling som 

är riktig i ett antal av våra branscher. 

272

Män och kvinnor 

Vi människor är alla olika och ser inte likadana ut. Vi kan vara korta eller 

långa, tjocka eller smala, vi är kvinnor och män, vi har olika hårfärg och 

ansiktsfärg, vi har olika sexuell läggning. Dessa skillnader oss människor 

emellan ger dock ingen rätt att behandla oss olika. Vi har alla rätt att bli 

behandlade på ett sakligt och rättvist sätt. Vi ska inte behöva finna oss i att 

våra egenskaper påverkar behandlingen eller bedömningen av oss på ett 

sätt som inte är relevant. Lika fall ska behandlas lika. På samma sätt ska 

vi inte behöva tåla att bli olika behandlade på grund av våra åsikter, vår 

religiösa övertygelse eller liknande förhållanden. 

Vi anser alltså att ”Alla människors lika värde - alla människors lika rätt” 

är en grundläggande samhällsnorm som vi ska leva efter. För oss, som är 

fackligt aktiva, är detta tankar som inte bara utgör värderingar och beskriver 

en människosyn utan som också är grundläggande i det fackliga arbetet 

för att tillförsäkra alla medlemmar drägliga arbetsvillkor. 

Jämställdhet brukar i Sverige avgränsas till förhållandet mellan kvinnor 

och män, som innebär att vi har lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter 

att 

• ha ett arbete som ger ekonomiskt oberoende 

• vårda barn och hem 

• delta i politiska, fackliga och andra aktiviteter i samhället 

Jämställdhet har både en kvantitativ och kvalitativ aspekt. Den kvantitativa 

innebär en jämn fördelning mellan kvinnor och män inom alla områden 

i samhället, till exempel inom olika yrken, fritidsaktiviteter och maktpositioner. 

Med jämn könsfördelning avses i detta sammanhang att andelen 

kvinnor respektive män i en grupp är 40–60 procent. Finns det mer än 60 

procent kvinnor eller män i en grupp är den kvinno- respektive mansdominerad. 

Den kvalitativa innebär att både mäns och kvinnors kunskaper, 

erfarenheter och värderingar tas tillvara och får berika och påverka utvecklingen 

inom alla områden i samhället. 

Dagens Sverige ser inte ut som våra ideal säger. Okunnighet och fördomar 

utgör hinder för ett jämlikt samhälle. 

Vår vision är att såväl samhället, arbetsplatserna som vår egen organisation 

ska ta tillvara de kreativa olikheterna som män och kvinnor 

erbjuder 


Att det finns en stark diskrimineringslagstiftning som slår fast allas lika 

värde, villkor och behandling på arbetsmarknaden. Lagstiftningen ska säkerställa 

en arbetsrättslig process. 

273

Ökad kunskap hos medlemmarna, de förtroendevalda och de anställda om 

jämställdhet 

Vid rekrytering och val till förbundet ska medlemskårens sammansättning 

avspeglas bland de anställda och valda 

Lika rätt – Ett Sverige för alla 

Skillnaderna mellan invandrare och människor födda i Sverige är fortfarande 

oacceptabelt stora. Trots ökad medvetenhet har insatser för att alla 

ska få likvärdiga möjligheter inte fått tillräckligt genomslag i samhällsutvecklingen, 

Att kompetens hos personer med utländsk bakgrund inte tas 

tillvara är ett exempel på detta. Insatserna har inte alltid varit tillräckligt 

effektiva och de avsedda resultaten har inte uppnåtts. Detta gäller inte 

minst på arbetsmarknaden. På arbetsmarknaden är invandrare tydligt överrepresenterade 

i arbeten utan krav på särskild utbildning och underrepresenterade 

i yrken som kräver specialistkompetens. Koncentrationen till ett 

fåtal områden och till okvalificerade och lågavlönade arbeten är påfallande. 

Alltför många invandrare kommer aldrig vidare in i arbetslivet och 

samhällslivet efter introduktionsperioden – så många att utbildnings- och 

språkförutsättningar inte räcker som förklaring. Hindren finns både på 

samhällelig och individuell nivå. 

Vår vision är att såväl samhället, arbetsplatserna som vår egen organisation 

ska ta tillvara de kreativa olikheterna som människor från 

skilda nationaliteter erbjuder 

Våra mål för verksamhetsperioden 2004–2006 

Att det finns en stark diskrimineringslagstiftning som slår fast allas lika 

värde, villkor och behandling på arbetsmarknaden. Lagstiftningen ska säkerställa 

en arbetsrättslig process. 

Ökad kunskap hos medlemmarna, de förtroendevalda och de anställda om 

integration och mångfald 

Vid rekrytering och val till förbundet ska medlemskårens sammansättning 

avspeglas bland de anställda och valda 

Verktyg för genomförande 

Organisation och ekonomi 

En förutsättning för att fullfölja medlemmarnas uppdrag är att verksamheten 

på alla nivåer i förbundet är väl organiserade. Enkelhet med få led 

och nivåer har varit och är utgångspunkten för organisationsutvecklingen 

i förbundet. En stark och effektiv klubborganisation som tar hand om 

verksamheten på arbetsplatsen och som har en tydligt uttalad arbetsgivarmotpart 

är vårt mål. Det är en grundläggande utgångspunkt för att vår or- 

274

ganisation ska kunna klara av vårt uppdrag på ett medlemsnära sätt. Att 

klubbarna ska vara kopplade till en arbetsgivare bygger även på att vi ska 

kunna arbeta på ett ekonomiskt realistiskt sätt, det vill säga med förtroendemannalagen 

i botten. 

För att vi ska kunna klara detta och använda våra resurser på ett så bra sätt 

som möjligt måste arbetet med avdelningsorganisationen fullföljas. En 

effektiv avdelningsorganisation som sammanhållande serviceorgan åt 

klubbar och medlemmar och som arbetar utifrån det stadgarna föreskriver 

är väsentlig om vi ska kunna utveckla SEKO till en organisation som klarar 

sitt uppdrag. Under den kommande treårsperioden kommer därför organisationsarbetet 

att inriktas på att genomföra den geografiska avdelningsstrukturen 

så att denna är helt genomförd 2006. 

En annan förutsättning för att fullfölja medlemmarnas uppdrag är att vi 

har en ekonomi i balans, det vill säga att den fackliga verksamheten finansieras 

med medlemsavgifterna. För att åstadkomma detta så är målet under 

treårsperioden att öka intäkterna med 30 mkr och att spara 30 mkr på 

kostnadssidan. Detta innebär att det utöver kraftiga besparingar krävs en 

höjning av förbundsavgiften. Besparingsarbetet har inletts på förbundskontoret 

och under verksamhetsperioden kommer samtliga nivåer där 

avgift uttaxeras att genomlysas. En avgiftsutredning ska se över avgiftsnivåer, 

det sätt som avgifterna tas ut på samt omfördelningsmöjligheter i 

organisationen. Avgiftsutredningen ska redovisa sitt resultat vid årsmötet 

2004. 

Vår vision är att SEKO som organisation ska vara tydlig, stark och 

medlemsnära 


Arbetsplatsorganisationen ska stärkas och utvecklas. 

Den geografiska avdelningsstrukturen ska vara helt genomförd. 

Ekonomin ska vara i balans, vilket innebär att verksamheten ska finansieras 

med medlemsintäkterna. 

Kommunikation – ett måste för både planering och uppföljning 

SEKOs mål och verksamhet är ett måldokument. För att kunna uppnå målen 

krävs det att hela organisationen kraftsamlar och strävar mot samma 

mål. Det krävs också att vi bryter ner målen i olika delmål och aktiviteter 

i årliga verksamhetsplaner. 

I klubben, avdelningen och på förbundskontoret är det målen som bestämmer 

vad vi gör. Hur man på klubbnivå väljer att arbeta med medlemmarnas 

uppdrag, påverkar i sin tur hur avdelningarna och förbundskonto- 

275

et lägger upp verksamheten. Under denna verksamhetsperiod vill vi både 

utveckla de metoder vi hittills använt och prova nya metoder för detta arbete. 

Under treårsperioden kan korrigeringar komma att behövas. De två mellanliggande 

årsmötena kan i sina uppföljningar påvisa att vi behöver justera 

arbetet för att nå de långsiktiga målen. 

Uppföljning och utvärdering är ett måste för att verksamhetsplaneringen 

ska styra och hålla samman de olika verksamhetsområdena till en helhet. 

Vi måste också kunna kontrollera om och hur vi gemensamt når de mål vi 

fastställt. 

Återkommande uppföljningar och utvärderingar av verksamheten skapar 

en grund för att återkoppla till medlemmarnas krav och önskemål på sitt 

medlemskap i SEKO. 

Under kongressperioden kommer vi att utveckla de årliga verksamhetsberättelserna. 

Förutom uppföljning av de konkreta årliga verksamhetsplanerna, 

kommer även åtgärder som föranletts av motionsbehandling på föreliggande 

kongress att redovisas i ett särskilt uppföljningsdokument. 

Ska vi lyckas med detta krävs en god kommunikation och samspel mellan 

förbundets olika delar och verksamheter. Detta gäller såväl organisatoriskt 

mellan förbund, avdelning och klubb som verksamhetsmässigt mellan förbundskontoret 

och branscher, koncernoch företagsfack. På så vis skapas 

ett underlag för de årliga revisionerna av måldokumentet som sker på årsmötet 

i september. 

På regional nivå måste avdelningarna fortsätta att utveckla sina arbetsformer 

och sin roll i verksamhetskedjan. De ska vara länkarna som håller 

ihop kedjan. 

Ett återkommande tillfälle för gemensam analys är konferenserna för avdelnings-ordförandena 

som hålls varje vår och höst. Konferenserna ska 

huvudsakligen ägnas åt uppföljning och utvärdering av verksamheten 

samt analys av medlemmarnas krav och önskemål inför nästkommande år. 

Med start hösten 2004 anordnas avdelningsveckor. Under ett antal veckor 

kommer verkställande utskottet, förbundsstyrelsen samt delar av förbundskontoret 

att besöka samtliga avdelningar, för att diskutera verksamheten 

och ansvarsfördelning. I anslutning till avdelningsveckorna kommer 

t ex klubbkonferenser och arbetsplatsbesök anordnas. 

Kommunikationen med våra branscher, koncernoch företagsfack, går 

inte att enhetligt beskriva, eftersom förutsättningarna skiljer sig åt mellan 

våra olika verksamheter. Med det nya stadgeförslaget regleras en del av 

dessa kontakter. De större koncernoch företagsfacken kommer sannolikt 

276

att behöva sina speciellt utformade kommunikationsvägar medan de 

mindre företagsfacken kan behöva regelbundna träffar av en annan natur. 

Ett annat instrument är de regelbundna medlemsundersökningarna som 

förbundet genomför och där medlemmarnas krav och önskemål redovisas. 

Till detta ska läggas den uppföljning som utförs av de funktionsansvariga 

och den verksamhetsrevision som förbundets revisorer ansvarar för. 

Det viktiga är att knyta ihop hela förbundets verksamhet och att alla 

är med och känner delaktighet och kan bidra till att vi når våra mål och 

visioner. 

Vår vision är att SEKO är ett fackförbund där samtalet med och lyssnandet 

på varandra är grunden för verksamhetsplanen och uppföljningen 

av verksamheten 


Formerna för avdelningarnas delaktighet i planering och uppföljning av 

verksamheten samt genomförande av avdelningsveckorna utvecklas och 

fastställs. 

Formerna för koncernoch företagsfackens delaktighet i planering och 

uppföljning av verksamheten utvecklas och fastställs 

277



Utdelning av 2003 års stipendier 

Jan Rudén, ordförande: För ordföranden i ett förbund som SEKO följer 

det med en del andra uppdrag. Ett av de uppdragen är att man får vara ordförande 

i Gunnar Erlandssons Minnesstiftelse. Det är med stor glädje som 

jag i dag har styrelsens uppdrag att dela ut årets stipendier. 

Gunnar Erlandsson var under åren 1995–1998 SEKOs förbundsordförande. 

Under hela sin fackliga tid ansåg Gunnar att det facklig-politiska arbetet 

var oerhört viktigt. Stipendierna delas därför ut till personer som på 

ett eller annat sätt jobbar med den facklig-politiska verksamheten. Stiftelsen 

har också till syfte att på olika sätt främja facklig-politisk verksamhet. 

Innan vi delar ut stipendierna vill jag hälsa Inga-Lill Erlandsson och 

sonen Martin hjärtligt välkomna hit till Folkets Hus. Inga-Lill har funnits 

med vid dessa tillfällen varje år – i år är det för femte gången. 

Gemensamt för årets stipendiater är att de har ett stort intresse för det 

facklig-politiska arbetet. Inför årets nomineringar ville styrelsen få in förslag 

på personer som har detta intresse och som är nya i politiken. 

Annorlunda i år jämfört med tidigare år är att årets stipendiater redan har 

fått sitt stipendium. Det innebar att de fick delta under hela Almedalsveckan 

på Gotland – i seminarier, varav bl a Minnesstiftelsen och SEKO 

arrangerade ett, men också i rundturer för att uppleva kulturen på Gotland. 

Till hjälp hade vi Carina Grönhagen, ombudsman på Gotland, och vår förre 

ombudsman på Gotland, Lars Norman, numera pensionär. Jag vill vid 

det här tillfället också passa på att tacka dem så hjärtligt för deras insatser 

under den här veckan. De hjälpte oss att ge stipendiaterna en minnesvärd 

och lärorik upplevelse. 

Stipendiaterna är 

Angelica Alfaro, SEKO Göteborg 

Jonas Svensson, SEKO Mälardalen 

Kristina Wärn, SEKO Örebro 

Tobias Högberg, SEKO Västerbotten 

Annelie Grönborg, SEKO Västra 

Ni har redan fått era stipendier, men ni ska i dag också få diplom och 

blommor som bekräftelse på detta. 

Angelica Alfaro är göteborgska och postare, med ett hjärta som brinner för 

facklig-politiska frågor. Du är vice ordförande i klubben på posttermina- 

278

len i Göteborg, och du brinner också starkt för integrationsfrågorna och är 

med i SEKOs nätverk för integration. Grattis! 

Kristina Wärn – du är närking och aktiv när det gäller att driva på det facklig-politiska 

arbetet i din klubb. Du är invald i Laxå kommunfullmäktige 

och ledamot i barn- och utbildningsnämnden. Du är också ungdomsansvarig 

i SEKO Örebro. Du är en lugn och sansad person som när det gäller 

kan vara både engagerad och pådrivande. Stort grattis! 

Tobias Högberg är västerbottning, närmare bestämt från Västerbottens inland, 

och starkt engagerad i kommunpolitiken i Vilhelmina. Med glädje 

diskuterar du politik på arbetsplatsen med såväl ung som gammal. Trots 

inlandsproblematiken i delar av Västerbotten tar du dig med entusiasm och 

övertygelse an det facklig-politiska arbetet. Ett stort grattis! 

Annelie Grönborg är västgötska. Du är ny i politiken och engagerad i kultur- 

och fritidsnämnden i Falköping. Du är också aktiv i din klubbstyrelse, 

och jag vet att du är starkt intresserad av våra medlemmars utbildningsfrågor.. 

Detta visar du i ditt uppdrag som studieombud. Du är också anhängare 

av tvärfacklig verksamhet, vilket får sitt uttryck i ditt engagemang 

i ”LO-vision”, en facklig-politisk sammanslutning för yngre medlemmar 

i Falköping. Stort grattis! 

Jonas Svensson är tyvärr inte här. Jonas är upplänning, ny i politiken men 

redan starkt engagerad. Han sitter i kommunfullmäktige och i kommunstyrelsen 

i Östhammars kommun. Jonas personlighet kännetecknas av 

lugn – han är helt enkelt en sansad person, men med stor positiv utstrålning, 

och han har vunnit sina SEKO-kamraters förtroende. Grattis! 

Ni fem har alltså redan fått ert stipendium, och nu har ni fått blommor och 

diplom som bekräftelse på det. Styrelsens motivering till ert stipendium 

är: "För att som ny i politiken, med brinnande engagemang, visat att 

SEKO har en plats i formandet av framtidens samhälle." 

Än en gång ett stort grattis! Fortsätt med det jobb ni har påbörjat! 

Tobias Högberg, stipendiat: Jag ska säga några ord från oss alla. 

Det är egentligen först nu som åtminstone jag inser hur stort det här är – 

vi resonerade väldigt mycket om det när vi var på Gotland. Vi är oerhört 

tacksamma, och vi hade en fantastisk vecka. Vi hade otroligt bra guidning, 

vi hade roligt med varandra, vi behövde inte nöta ut oss på seminarier utan 

hann träffa varandra och dessutom se denna fantastiskt fina ö – det var 

första gången för min del, så det var ju en extra bonus. 

Vi skulle vilja rikta ett stort varmt tack till Minnesstiftelsen, som har sett 

till att fixa det här, och till dem som har nominerat oss. Jag ska inte nämna 

så många namn, men det är på sin plats att nämna Lasse Norman. Vi 

279

lev guidade av en riktig gute, och vi fick se raukar och allt möjligt annat. 

Lasse körde bussen lite konstigt ibland, men vi kom dit vi skulle till slut, 

och vi hade väldigt roligt. 

Börje Sturck visste inte vad en färist var. Det fick han höra, och nu vet han 

– det finns många färistar på Gotland. Carina var också med på ett hörn, 

även om vi inte träffade henne så mycket, och Janne Sundqvist kan vi inte 

missa att nämna. 

Det var också otroligt roligt att träffa Gunnars fru och son. 

Ett stort tack till alla dem som har medverkat till att vi fick komma till 

Gotland. Jag tycker att de är värda en applåd för att de har sett till att engagemang 

i politiken uppmuntras! 

Förutom tacksamhet och glädje känner jag en ruskig stolthet när jag står 

här. Samtidigt går det inte att komma ifrån det som hände på NK för några 

dagar sedan. När det hade hänt, när Anna Lindh hade dött, då kände jag 

inombords: "Det här är banne mig ingenting som ska göra mig nedslagen." 

Tvärtom – det var nästan så att man ville höja knytnäven. Vi fortsätter 

att jobba – vi gör det med er, och vi gör det för varandra. Låt oss stå 

starka tillsammans! 

Tack så mycket! 

Utdelning av 2003 års Idépris 

Jan Rudén, ordförande: Förbundskamrater! Vi ska nu också dela ut 2003 

års Idépris från Gunnar Erlandssons Minnesstiftelse. 

Idépriset syftar till att lyfta fram den eller de personer som tagit sådana initiativ 

att de utvecklat och berikat idédebatten utifrån de värderingar vi har 

inom arbetarrörelsen i allmänhet och inom fackföreningsrörelsen i synnerhet. 

Idédebatten förs alltsomoftast med det skrivna ordet som främsta vapen. 

Inte så sällan känner sig våra medlemmar främmande inför detta. Det är 

bara att konstatera att arbetarrörelsens idéer ofta utvecklas vid fikaborden, 

i rastbodar och baracker och i grupprummen på våra utbildningar. Om 

sanningen ska fram så är det inga debattartiklar som gäller i dessa lägen. 

Det är bilder och det talade ordet som går hem. Det är skämt och humor 

som ger kraft och styrka och bärkraft åt idéerna, och det är i sådana lägen 

som årets pristagare är briljanta företrädare för en berikad och utvecklad 

idédebatt i Sverige. 

Två pristagare delar i år på Gunnar Erlandssons Idépris. Priset är på 

50 000 kronor vardera. 

280

Det är stå-upp-artisten, sångaren, skådespelaren m m Ronny Eriksson. 

Han stimulerar till nödvändig debatt med sina humoristiska och ofta satiriska 

inlägg i samhällsdebatten. Det är något som tilltalar våra medlemmar 

och ger dem en chans att själva delta i debatten vid fikaborden, i 

grupprummen, i byssorna osv. 

Det är också illustratören och samhällskritikern Robert Nyberg, som med 

sina illustrationer skapar ett igenkännande och ibland en skammens rodnad 

hos sina betraktare. Att en bild säger mer än tusen ord är så sant det 

kan bli när det gäller Roberts illustrationer. I många fall beskriver dessutom 

Roberts bilder de situationer som vi så ofta kämpar mot i vår fackliga 

vardag. Jag tänker då på avreglering och konkurrensutsättning och olika 

konsekvenser därav. 

Låt mig avrunda med motiveringen: "För betydande insatser i samhällsdebatten 

med annorlunda och spännande uttrycksmedel som tilltalar våra 

medlemsgrupper." 

Välkomna upp på scenen, mina herrar! Det är ett sant nöje att ha styrelsens 

uppdrag att dela ut årets idépris till er. 

Ronny Eriksson: Jag ska tala för oss bägge. Det här priset är naturligtvis 

något som jag är väldigt stolt över, speciellt som det kommer från just det 

här hållet. 

Det här med gemensamma nyttigheter, det är så unikt för Sverige. Vi har 

haft nyttigheter som vi behöver tillsammans och som vi betalat och organiserat 

tillsammans, och vi har drivit dem tillsammans. 

Tendensen på sistone är lite oroväckande. Att i dag veta vad man ska tro 

på är svårt. När jag var liten så trodde jag på Gud. Men sedan fick jag följa 

med morsan och farsan på bönemöte, och då insåg jag att det fanns något 

högre än Gud. Där stod nämligen predikanten och pratade om vägen, 

sanningen och livet. Farsan jobbade åt Vägförvaltningen, och jag visste att 

vägen och sandningen är det de som sköter om. Så jag började tro på Vägförvaltningen. 

Det där med livet fick jag inte riktigt ihop, men när farsan 

körde väghyvlar på jobbet pratade han om vilket jäkla liv det var. Då insåg 

jag hur det var: Vägen, sandningen och livet. Och sedan trodde jag på 

Vägförvaltningen. Det förstärktes av att farsan, när vi ätit middag, kunde 

säga: Tacka nu Vägförvaltningen för maten! Det är klart att man trodde på 

den. Jag t o m bad aftonbön till Vägförvaltningen. 

Vi hade en gubbe hemma, farbror Birger. Han var alkis. Farmor tjatade alltid 

på honom att han måste sluta dricka. Men farbror Birger skämtade bort 

det, som alkisar gör: Det är ingen fara med spriten, vatten är värre – det 

drunknar så mycket folk. Men jag såg ju hur ledsen farmor var, så jag bad 

281

aftonbön: Snälla Vägförvaltningen, gör så att farbror Birger slutar dricka 

sprit. Och jag blev bönhörd. Han blev överkörd av en grusbil. 

Nu är det lite sorgligt, för nu finns inte Vägförvaltningen längre. Nu heter 

det Vägverket. Och visst börjar man bli skeptisk, det måste jag säga, när 

man läser vad Vägverket vill göra: Man vill minska hastigheten på vintern. 

Jag tycker att vintrarna går tillräckligt sakta som det är, åtminstone uppe i 

norr där jag bor. Man håller också på att bredda vägarna i Norrbotten. Varför? 

Det är inget problem att vägarna i Norrbotten är för smala. Problemet 

är att de är för långa! Men det värsta är, att när jag kör bil är jag livrädd 

för att jag kör så fort. Det är inte mitt fel, utan det är Vägverkets. De har 

satt upp skyltar på vägen från Lule där det står: Håll avståndet! Minska risken 

för påkörning bakifrån! Man sitter där och kör i godan ro och så ser 

man i backspegeln att det kommer en bil bakifrån. Då gäller det att hålla 

avståndet! Ibland har vi kört i 170 för att hålla undan från galningarna 

bakom. 

Jag tycker att det är en bra bild över vår tid. Just nu har vi så jädra bråttom, 

men vart är vi på väg? Det är väldigt få som kan förklara det. Näringslivet 

styrs av kvartalsrapporter som kommer en gång i kvarten och 

skrämmer upp Börsen lite grann så att VD-arna kan få lite mer betalt. Politiken 

styrs av SIFO-mätningar. Men vem tänker längre? 

Jag vill som slutord till er säga: Jag träffade en man uppifrån Jämtland. 

Han tillverkar timmerhus. Han berättade något som jag tycker är mycket 

tänkvärt. Det finns i Norge timmerkåkar från 1300-talet som är helt 

fräscha. Det beror på att på den tiden visste man hur man gjorde. Man 

klättrade upp i en gran och sågade av toppen. Sedan randbarkade man granen, 

och så fick den stå på plats, på rot, och torka i femtio år och impregnera 

sig själv, så att kommande generationer skulle ha någonting att bygga 

hus av. Det kallar jag framförhållning! I dag är jag rädd för att det vi 

håller på med är att äta upp sättpotatisen. 

Så stå på er! 

Robert Nyberg: Jag ska inte hålla tal – det klarar Ronny bättre, själv är jag 

bättre på att göra bilder. Men jag måste naturligtvis också säga tack. 

Ett pris från den fackliga rörelsen är nog det största man kan få. När man 

som jag sitter ensam på sin kammare och jobbar är det helt fantastiskt att 

få ett sådant här pris. 


Jan Rudén, ordförande: Tack för de orden, Ronny och Robert. Vi ska hålla 

i sättpotatisen! 

282

Innehåll sid 

Ansvarsfrihet 

Arbetsmiljöprogrammet 

53 

”Min arbetsplats” (Bilaga 2) 144, 153, 218, 231, 260 

Arbetsordning 37 

Arvode till förbundsmötets funktionärer 136 

Arvode till förbundsstyrelsen 126 

Arvode för revisorerna 126 

Avgiftsutredningen 208 

Avregleringen ”Reglera avregleringen” 

(Bilaga 1) 

54, 192, 229, 247 

Balansräkning 52 

Dagordning 34 

Fastställande av tidpunkt för 

Årsmötet 2004 och 2005 

samt Kongress 2006 239 

Fullmaktsgranskning 22 

Förbundsavgift 208 

Förbundsmötets öppnande 5 

Förbundsmötets avslutning 239 

Förteckning över förbundsmötesdeltagare 23 


(Bilaga 5) 

228, 278 

Gåva till Anna Lindhs Minnesfond 

Integrationsprogram 

194 

”Lika rätt – ett Sverige för alla” 

Jämställdhetsprogram 

180 

”Män och kvinnor” (Bilaga 3) 173, 232, 266 

Lönepolitiskt program ”Rättvis lön” 163 

Motionsbehandling 54, 57, 75, 76, 163, 208, 

220, 228 

Nomineringarna förklaras avslutade 40 

Placeringsreglemente 189 

Resultaträkning 52 

Revisorernas berättelse 52 

SEGEL 75 

Stadgeförslag 76, 137 

283

Innehåll sid 

Tal av Lars Stjernkvist, partisekr. SAP 14 

Tal av Philip Bowyer, vice ordf. UNI 

Tal av Kenth Pettersson, 

119 

gen.dir. arbetsmiljöverket 146 

Tal av Wanja Lundby Wedin, ordf. LO 195 

Uppdragsreglemente 43 

Upprop 

Uttalande med anledning av nazisternas 

22 

hot mot det demokratiska samhället 188 

Uttalande om utvärdering av avregleringen 192 

Val av: 

Förbundsmötesfunktionärer 41 

Beredningsutskott 42 

Förbundssstyrelse 128, 130, 143, 152 

Förbundsordförande 129 

Vice förbundsordförande 129 

Förbundssekreterare 130 

Förbundskassör 134 

Avtalssekreterare 134 

Valberedning 202, 207, 217 

Auktoriserad revisor 135 

Ersättare för auktoriserad revisor 135 

Förbundsrevisorer 135 

Verksamhetsberättelse för 2002 47 

Verksamhetsplan 2004–2006 

(Bilaga 4) 

Bilaga 1. Beredningsutskottets förslag 

234, 268 

”Reglera Avregleringen” 


arbetsmiljöprogram 

247 



jämställdhetsprogram 

260 

”Män och kvinnor” 266 

Bilaga 4. Verksamhetsplan 2004–2006 

Bilaga 5. Gunnar Erlandssons 

268 

Minnesstiftelse 278 

284

Protokoll 2003 - Seko

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?